NORRBYSKÄR UNDER SÅGVERKSEPOKEN

På uppdrag av KFUK/M:s Norrbyskärsläger producerades under 1984 - 85 en historievandring på Norrbyskär. Den består av 12 st bildskärmar

som placerats utmed en vandringsstig på öarna.Skärmarna berättar i ord och bild om sågverksepoken och är placerad på platser som är historiskt intressanta. Som komplement till historievandringen trycktes ett texthäfte där historien beskrevs mer ingående. Häftet ersätts nu av denna skrift. Delar av texten har tidigare publicerats i tidsskriften ”Västerbotten” nr 4 1972. Det övriga materialet inklusive bilderna kommer från arbetet med historievandringen. Kopiering och eftertryck är enligt lag förbjudet utan upphovsmännens tillstånd.

INNEHÅLLInledning av Matz GltanzBebyggelsens framväxt av Matz GlantzHem och familj av Anders BjörklundLivet på skäret av Dagne Treijs-Blomkvist

KFUM Umeå februari 2011Redaktör Matz GlantzFotografier ur Staffan Nordstadts arkivLayout Ellinor Nordsvahn

INLEDNINGAv Matz Glantz

Utanför Västerbottenskusten, mellan Hörnefors och Nordmaling, ligger ett antal mindre öar som är sammanbyggda. Tillsammans utgör

de ögruppen Norrbyskär. Dessa öars historia är en fascinerande berättelse om hur ett helt sågverkssamhälle byggdes upp från grunden på mindre än tio år, för att sedan försvinna lika plötsligt 50 år senare.

Sågverksanläggningen tillhörde Mo och Domsjö AB och var en av Europas största. Timret som sågades var flottat till öarna från älvar som rinner ut i området. Efter sågningen hyvlades en del till bräder, och så småningom fraktades de bort till både när och fjärran, ibland så långt som till Australien.

Dagens Norrbyskär ser annorlunda ut. Det finns inte längre någon fast boende på öarna. Den mesta bebyggelsen och de stora anläggningarna har rivits och ersatts av ungbjörkar och al. Det som finns kvar är två gator med bostadshus som nyttjas av sommargäster, samt några andra väl bevarade byggnader. Kajrester, pråmvrak och husgrunder vittnar också om den epok som varit.

De spår som finns efter sågverksepoken väcker en stark nyfikenhet för vad som tidigare tilldragit sig öarna. Därför har denna skrift kommit till, som ett svar på alla besökares och andras frågor. Den som intresserar sig för och söker kunskap om Norrbyskärs förflutna skall finna ett stycke industri och arbetarhistoria som är unik och oerhört fascinerande. Efterhand som man lär sig mer, växer bilden fram av ett komplett samhälle, med en alldeles egen struktur. Ett samhälle som varit

en betydande del av Norrlandskustens industriella utveckling.

Innan 1892 var Norrbyskär en ögrupp som betraktades vara tämligen värdelös av bönderna på fastlandet. Skogen var inte brukbar, marken

gick ej att odla och betet var klent. Det som hände när Mo och Domsjö AB köpte skäret för att bygga en sågverksindustri kom att ske väldigt fort. Under en period på åtta år byggdes hela samhället med såg, hyvel, bostäder och social service upp från grunden och öarna var plötsligt befolkade med arbetare och deras familjer.

J C Kempe

J C Kempe föddes i Stralsund 1799. Han kom till Norrland som tonåring efter avslutad utbildning i Stockholm. Efter några år bildade han tillsammans med sin svåger Joh. Wikner & Co. Dessa ägde bl.a. andelar i sågverken Mo, Baggböle och Bureå.1836 upplöstes firman och J C Kempe tog över Mo-sågen. Under mitten av 1800-talet utvecklades verksamheten och Kempe lät bygga flera industrier. Den på 1860-talet viktigaste händelsen var byggandet av Domsjö-sågen, som blev ett systerföretag till sågen i Mo. Domsjö såg sattes igång 1865.

Frans Kempe

J C Kempe avled hösten 1872 och efterlämnade 11 stycken barn. Arvingarna beslutade 1837 att bilda Mo och Domsjö AB. Bland sönerna fanns bl.a.

Frans Kempe, född 1847. han var vid faderns bortgång fortfarande för ung för att på allvar gå in i familjeföretaget. Istället fortsatte han att utbilda sig och for bl.a. till Paris för en trävaruutbildning. Det dröjde dock inte mer än 12 år innan han 1884 blev verkställande direktör i Mo och Domsjö AB.

Under 1800-talet kom sågverksindustrin att kraftigt expandera. Så småningom blev sågarna i Mo och Domsjö AB otillräckliga, trots fördubblad produktionsvolym. Tankarna om en ny, större såg började då ta form. En förutsättning för att kunna bygga en sådan såg var att företaget hade tillgång till en riklig mängd timmer. Frans Kempe gav därför order om att köpa upp all tillgänglig skogsmark utmed Öre och Gide älvar. Företaget skulle ta kommandot över flottningen och förhindra andra intressenter att köpa skog.

År 1890 diskuterade man var man skulle lägga den nya sågen. Kylörn vid Öreälvens mynning var ett realistiskt alternativ och ritningarna över ett tänkt sågverk togs fram. Frans Kempe var dock tveksam till en sådan placering redan från början. I stället sneglade han åt skärgårdsöarna, belägna utanför Norrbyn. Vid närmare eftertanke fann man att dessa öar hade flera fördelar:De erbjöd goda hamnmöjligheter med ett skyddat läge – en nödvändighet för att kunna tillgodose den ökade exporten. Den var placerad så att timmer kunde tas från flera älvar i området. Detta möjliggjordes genom att bogseringen av timmer hade utvecklats.Öarnas berggrund gjorde att pålning kunde undvikas vid byggandet av sågen.Torkningen av det sågade virket skulle gå utmärkt.Dessutom lämpade sig öarnas topografi mycket väl för att bygga upp ett komplett sågverkssamhälle.

År 1890 diskuterade man var man skulle lägga den nya sågen. Kylörn vid Öreälvens mynning var ett realistiskt alternativ och ritningarna över ett tänkt sågverk togs fram. Frans Kempe var dock tveksam till en sådan placering redan från början. I stället sneglade han åt skärgårdsöarna, belägna utanför Norrbyn. Vid närmare eftertanke fann man att dessa öar hade flera fördelar:De erbjöd goda hamnmöjligheter med ett skyddat läge – en nödvändighet för att kunna tillgodose den ökade exporten. Den var placerad så att timmer kunde tas från flera älvar i området. Detta möjliggjordes genom att bogseringen av timmer hade utvecklats.Öarnas berggrund gjorde att pålning kunde undvikas vid byggandet av sågen.Torkningen av det sågade virket skulle gå utmärkt.Dessutom lämpade sig öarnas topografi mycket väl för att bygga upp ett komplett sågverkssamhälle.

Köpet av Norrbyns skärgård

I mag 1890 köpte Mo och Domsjö AB Norrbyskär och omkringliggande holmar av Norrby byamän för 10 000 riksdaler. Öarna betraktades av Norrbybönderna som ofruktbara. De var inte odlingsbara, erbjöd dåligt bete och hade dålig skog.

Vid försäljningen upprättades ett köpevillkor, där Norrby byamän fick rätt till fiskevatten i skärgården och rätt att nyttja sågen för 230 stockar per år av eget timmer. Bolaget försökte samtidigt köpa böndernas skog och erbjöd en bra betalning. Någon försäljning var de dock inte intresserade av.

Planering och byggstart

När köpet av öarna var klart, började man planera hur anläggningen och bebyggelsen skulle utformas. Norrbyskär skulle bli ett komplett, effektivt och väl fungerande samhälle. Själva sågens placering var en central fråga. Man fann att Långgrundets norra ände erbjöd bästa förhållandena och beslöt att bygga

där. Berggrunden var god och närheten till tänkta brädgårdar samt möjligheten att lägga upp timmer avgjorde placeringen.

På Stengrundet planerades för ett timmerupplag och på Stuguskär skulle byggas ytterligare bostadshus norröver och brädgårdar söderöver.1891 kom de första arbetarna till Norrbyskär för att börja bygga samhället. Första uppgiften var att bygga provisoriska kojor att bo i. som byggmästare för att leda arbetena på skäret anställdes på hösten Gustav Nordell. Hans lön

var 250 kr/månad och fri bostad.Den 6 december var arbetet i full gång. Materialhus, två arbetarlängor med uthus, smedja, kolhus och stall var färdiga och arbetet med bostäderna längs Långgrundet samt kajerna hade börjat.

Arbetarbostäderna på Långgrundet

De första arbetarbostäderna byggdes längs med gatan på Långgrundet.

Mycket tid ägnades åt att ta fram ritningar på dessa bostäder och flera förslag diskuterades innan man enades om det nuvarande utförandet. Bl.a. fanns förslag på radhus, inspirerat av engelsk arkitektur och traditionella huslängor.

Det slutliga förslaget ritades av Kaspar Salin 1891-1892. han har av det ursprungliga förslaget att döma varit inspirerad av amerikanske förebilder när han ritade. Detta förslag ändrades dock till en del, efter invändning från förvaltare Gustav Hedberg. Salin hade föreslagit en rustik stengrund med oregelbundna, naturligt formade och väl inpassade stenar, dessutom en fjällpanel på övervåningen.

Grunden var för omständlig och arbetskrävande, panelen endast ”ett löjeväckande lappverk”. Därför byggdes bostäderna slutligen med vanlig stengrund och enkel stående panel.

Varje hus fick fyra lägenheter som numrerades från ett till fyra. Ettan låg nederst mot vägen, tvåan nere mot gården, trean uppe mot vägen och fyran uppe mot gården. Traditionellt byggdes köken stora där mycket av familjens aktiviteter kunde hållas. Orsaken var att Kempe ville tvinga (!) arbetarna att använda lägenhetens övriga utrymmen, och inte sova i köken. Ur ordningsreglerna som sattes upp i varje lägenhet står bl.a. att läsa:§ 7: ”Köken må icke användas till soffrum utom i de fall då endast ungkarlar vistas uti desamma och ingen matlagning äger rum”.

I rummen placerades kakelugn och så småningom (1907) elektrisk belysning., så att dessa skulle bli bekväma att vistas i.

Förmansbostäder på Långgrundet

Totalt skulle 22 bostäder byggas längs Långgrundsgatan, varav 20 var arbetarbostäder ritade av Salin. Husen fick numer efter placering från sågen räknat, från 1 till 22.

Redan tidigare hade ett större hus börjat byggas, närmast den plats där sågen skulle ligga. Det byggdes efter ett tidigare byggnadsförslag till arbetarbostäderna och fick heta ”ettan”. Där skulle bl.a. sågställaren, ansvarig för sågen, bo.Hur nr 10 var också större än de andra. Det placerades

mitt på Långgrundsgatan med fasaden mot fastlandet och gav därigenom ett mäktigare intryck än de övriga byggnaderna. Det var ämnat som förmansbostad, där bl.a. brädgårdsfaktorn skulle få bo.

Så småningom byggdes också ett hus med förmansbostäder mellan hur nr 14 och 15. Detta byggdes i sten och fick benämningen 14½. Här bodde bl.a. inspektorn och hyvelfaktorn.

Bygge av kajerna

Redan 1891, samma år som de första byggena kom igång, började man iordningställa virke för de tänkta kajerna. Att bygga dessa var ett omfattande arbete och man startade därför tidigt.

Bygget omfattade två brädgårdskajer. En på Långgrundets västra sida och en på Stuguskärs sydudde. Långgrundets kaj och brädgårdsanläggning var viktigast, därför började man med den. Brädgården skulle få en storlek på över 7 hektar, vilket innebar att man måste bygga en ganska omfattande kaj. Att bygga brädgården närmast bostadshusen var uteslutet, eftersom det var viktigt att ha odlingslotter mellan husen och brädgården. Ett stort problem under byggandet, var att finna tillräckligt med fyllnadsmassor. Efterhand lyckades man dock ta dessa från olika håll på skäret.

I början av 1894 var kajtimringen klar på Långgrundet. Kajen på Stuguskär ko att dröja ytterligare några år.

Bygge av skolan

Skolan på Norrbyskär skulle som samhället i övrigt bli något utöver det vanliga. Man planerade därför

redan från början med slöjdsalar, gymnastiksal och utrymmen för hushållsskola. En huvudbyggnad och två flygelbyggnader skulle det bli. Placeringen valdes på ett tidigt stadium till södra änden av

Långgrundsgatan och byggnaderna kom då på så sätt att bli en vacker avslutning på denna gata.Huset ritades av Kasper Salin, som också ritat arbetsbostäderna. Även här var Salin inspirerad av arkitekturens nya strömningar, vilka torde ha kommit från USA. Han föreslog en fjällpanel på husets övre partier, men den slopades, liksom den gjordes på arbetarbostäderna, efter invändning från förvaltaren Gustav Hedberg. Huvudbyggnaden byggdes med två skolsalar och en samlingssal, den östra flygeln med två slöjdsalar, gymnastiksal och kök och den västra flygeln med skolsal och lärarbostäder.

I maj 1894 stod huskropparna klara, och lagom till att de första arbetarfamiljerna flyttade in längs Långgrundsgatan var skolan färdig. Tre veckor senare kunde undervisningen börja, måndagen den 19 november.

Förvaltningsbostad med uthus på Stugskär

1892 började man förbereda för bygget av en förvaltarbostad. Placeringen var något vid sidan av den befintliga bebyggelsen men samtidigt nära den plats man tänkt bygga sågen, på Stugskär, i höjd med Långgrundens norra udde. Här skulle förvaltare N. Ultvedt bo och på övervåningen inreddes en resandebostad åt Kempe. Man sparade inte på kvalitén i denna byggnad, utan lät till och med arbetet avstanna en period, för att invänta leverans av speciellt utvalda, kvistrena plank.

1894, strax innan folket flyttade in på Långgrundet stod herrgården inflyttningsfärdig och arbetet med huset påbörjades. Detta skulle innehålla stall, ladugård och bostad åt rättaren, som flyttade in sommaren 1895. Ett av uthusens utrymmen har använts som isbod, för förvaring av is under somrarna – en vanlig metod för att klara kylförvaringen.

Timmerupplag och timmerspel

Redan i den inledande planeringen tänkte man sig ett timmermagasin för vintersågning på Stengrundet. Med hjälp av en så kallad timmerhäst (en slags hissanordning på räls) skulle man kunna lägga stora

timmerhögar på kajen. Arbetet med att färdigställa detta tog bara cirka 3 månader och stod färdigt att tas i bruk i början av september 1894.

Från timmerupplaget byggde man sedan ett timmerspel fram till sorteringsbommen framför sågen, så att timret vintertid kunde transporteras där emellan på mekanisk väg.

Sågverksbyggnad och maskinhus

I april 1894 började man lägga grunderna till sågen och maskinhuset, sedan kajtimringen blivit färdig. Lokaliseringen till Långgrundets norra ände var klar sedan länge, men placeringen där diskuterades in i det sista. Eftersom berggrunden sluttade kraftigt där sågen skulle stå, fick man frakta sten från Kalmaren till utfyllnad – ett tidsödande arbete. Såghuset byggdes i två plan där det övre, där timret sågades, blev stort, utrymligt och ljust. Det nedre planet, där man tog hand om sågspillet skulle också

byggas med så stort ljusinsläpp som möjligt. Pann- och maskinhuset byggdes av tegel i nyromansk stil. Valet av tegel valdes troligen utifrån säkerhetsval och stilvalet utifrån den tidens arkitektoniska strömningar.

I februari 1895 stod byggnaderna klara och provkörningen av maskinerna kunde börja. I början av mars kom produktionen igång. Ultvedt skrev då till Kempe: ”Det är emellertid en outsäglig fröjd att få se nysågade bräder utlagda på blocken i brädgården, äfvensom att få inandas färsk sågspånsdoft här på skäret”.

Den elektriska belysningen skulle bli omfattande och arbetena med denna drog ut på tiden. I slutet av oktober 1895 var belysningen i sågen i full gång.

Sågen brinner

Den 16 februari 1923 brann sågen ner till grunden. Man påbörjade genast uppbyggnaden av den nya sågen som stod klar 8 månader senare.

Vågbrytare

För att skydda timmermagasinet mellan Stugskär och Stengrundet insåg man att det var nödvändigt att bygga en vågbrytare ut från Stengrundets norra ände. Detta arbete gjordes vintertid, genom att man sprängde sten på Kalmaren, som sedan transporterades med häst över isen. 40 man arbetade och lyckades på mindre än tre månader färdigställa vågbrytaren. Arbetet gjordes mycket noggrant efter ritning av Gustav Nordell.

Kontoret

Till en början fanns det inte någon kontorsbyggnad, utan i stället användes en arbetarbostad (tvåan) på Långgrundet för ändamålet. Kontorsbyggnaden skulle ligga på herrgårdsområdet i närheten till förvaltarbostaden. Huset ritades av Gustav Nordell och har många likheter med den övriga arkitekturen på skäret. Tre kontorsrum inrymdes på bottenplan, och på övre våningen bostad åt förvaltaren samt en lägenhet. Huset togs i bruk på hösten 1895.

Hamn och brädgård, magasin och pråmskjul

Ungefär mitt på brädgårdskajen på Långgrundet byggde man, som en utlöpare, en ångbåtskaj. På denna byggdes två byggnader, ett hamnmagasin och ett hamn- och brädgårdskontor.

Mellan denna utbyggnad och själva brädgården anlades en småbåtshamn för att ta emot fartygsbefäl från uppankrade fartyg. Bygget stod klart sommaren 1895.Vintern därefter byggdes tre av de planerade sex pråmskjulen utmed kajen. De skulle underlätta lasten av pråmarna vid dåligt väder. Ritningarna gjordes av Gustav Nordell.

Handelsbod

De första åren skedde handeln med matvaror provisorisk i det så kallade ”norra magasinet”

på Långgrundet. Rörelsen drevs av Håknäs Handelsaktiebolag som hade monopol på skäret. Så småningom blev det aktuellt med byggandet av en permanent handelsbod som skulle ligga i närhet till herrgården. Gustav Nordell gjorde ritningar i likhet med tidigare bebyggelse. Bodlokal, kontor och packbod inrymdes på bottenplan, medan övervåningen blev en tre-rums lägenhet. Dessutom byggdes källare och uthus. ”Boa vor” som handelsboden kom att kallas, togs i bruk under 1896.handelsföreståndare var då JP Englund. 1943 övertogs affären av Konsum.

Arbetarbostäder på Stugskär

Sedan sågen tagits i bruk insåg man att det behövdes fler bostäder på skäret. Den planerade hyveln på Tannskär skulle också innebära fler arbetare. Sålunda byggde man i slutet på 1890-talet 12 stycken bostadshus på Stugskär. Dessa byggdes efter samma ritningar sin gyseb op Långgrundet, men de belades med tegelfasad istället för trä. Husen placerades utmed en gata, med början vid handelsboden och riktning norrut. De va ämnade endast åt arbetare och inrymde i huvudsak stabbläggare och sågverksarbetare.

Ordenshuset

På senare delen av 1800-talet kom Godtempelorden till Sverige. Dess idéer om loger, engagerade mot alkoholförtäring, spreds snabbt över landet och väckte sådant intresse att det redan den 6 augusti 1893 bildades en loge på Norrbyskär vid namn ”1895 Kustbevakaren”. Till en början inrymdes verksamheten i arbetarbostäder, men större lokaler behövdes snart. Därför byggdes ett ordenshus i två våningar på Långgrundets sydudde vid Tannskärsviken. Denna plats var vackert belägen, något vid sidan av industribebyggelsen och gav ett lugnt intryck. Pengarna till virke och inventarier lånades av bolaget, som senare etersänkte skulden till Norrbyskärsgodtemplarna.

Övrig bebyggelse

Efterhand som verksamheten utvecklades och allt fler människor kom till skären, blev behovet av olika byggnader större. Utan kronologisk ordning anges i följande, de viktigare byggnader som uppfördes på skäret:Från sågen byggde man en

LINBANA över till Kalmaren, i vilken man fraktade sågspånm som i sin tur lastades på båtar från en lastkaj på Kalmarens västsida.

På Stuguskär byggdes bland annat SNICKERI, SMEDJA och SLAKTERI. Väster om affären byggdes en FÖRMANSBOSTAD något större än

HEM OCH FAMILJAv Anders Björklund

arbetarbostäderna, också denna i tegel.För att inrymma alla de arbetare som inte var bofasta på skäret, de så kallade lösarbetarna, byggdes det på flera platser större byggnader med plats för mycket folk. I dessa kunde de stundom bli trångt, då allt för många bodde under samma tak. På Långgrundet byggdes flera sådana hus, som alla fick säregna namn. Parallellt med, öster om Långgatan, placerades fyra större byggnader. Den närmast sågen var störst med tre våningar, medan de andra hade två. I den sydligaste byggnaden bodde en man som läste en politisk skrift med namnet ”Nya samhället”. Detta var så uppseendeväckande att huset fick just namnet ”NYA SAMHÄLLET”. Huset norr där om fick namnet KLONDYKE på grund av att många under byggnationen emigrerade till andra sidan Atlanten. Det större huset, närmast sågen fick namnet NORRLAND, för att det låg norr om övriga bebyggelsen.

På Blågrundet uppfördes ytterligare en byggnad för säsongsarbetare som fick namnet ÖSTERRIKE på grund av sitt läge öster om de andra husen.

En byggnad mellan husen nr 12 och 13 på Långgrundet fick heta 12½. I folkmun hette den POLLENTA efter det gula pollentagrynet som var en vanlig ingrediens i maten under första världskrigets livsmedelsbrist. Där fanns både lägenheter och utrymmen för lösarbetare.Intill hyveln uppfördes en byggnad i tre våningar som flyttades dit från Kylören. Under flyttningen var det oroligheter i en grekisk ort som hette Larissa. Huset fick då namn därefter och kallades LARISSA. Huset hade 16 rum som inrymde kolare, lösarbetare och en del familjer. På nedre plan inrymdes även en caféverksamhet. Stuveriarbetarna bosatte sig i en annan lösarbetarbostad, som byggdes på Truthällan. Den fick heta ”SOLEHEMMET”, efter en anrättning

bestående av tunnbräd, doppad i köttbuljong eller saltat vatten, som var vanlig bland stuvarna.

Längst ut på Stengrundets norra udde byggdes ett PRÅMVARV. Verksamheten på skären krävde många pråmar för bland annat skeppning av virke mellan brädgårdarna och fartygen, och egen produktion av pråmar var därför fördelaktig.Öster om ”trean” på Långgrundet byggdes ett HOTELL med tre rum för uthyrning. I en matsal serverades också lagad mat åt gästerna. Den 1 januari 1908 inrättades postkontoret på Stuguskär. Så småningom blev behovet av hotellrum större. På Stuguskär hade man planerat för ett CAFÉ och BAGERI, och beslutade sig därför att bygga dessa o ett hus som också kom att inrymma ett hotell om 8 rum och matsal. Denna byggnad stod klar 1924 och placerades väster om affären, men i närheten till herrgården. Det gamla hotellet lades ner och byggdes om till boningshus, eftersom behovet av bostäder var stort.

Under första världskriget var det svårt för säsongsarbetarna att skaffa mat. Bolaget, som ville ha stark arbetskraft, byggde då FOLKKÖKET nedanför nr 18 och 19 för utspisning av arbetarna, så att dessa skulle kunna arbeta bättre.

Söder om folkköket byggdes ÄNKEHUSET där änkorna fick bo tillsammans. På Långgrundet byggdes dessutom BAGARSTUGOR, TVÄTTSTUGOR och KERIVERKSTÄDER åt de boende. De hantverkare som kom till skären bosatte sig huvudsakligen på Blågrundet där de drev sin verksamhet.

Människorna på Norrbyskär

levde under goda förhållanden jämfört med arbetarna i många andra sågverks- och brukssamhällen i Norrland. Bostäderna var efter tidens mått

bra, lönerna relativt höga och det var väl sörjt för att människorna inte skulle lida brist på viktiga förnödenheter. Det fanns också ett väl utvecklat system av servicelokaler. Här fanns bl. a. skola, kyrksal, affär, bibliotek, badhus, bakstugor och tvättstugor.

Men livet på Norrbyskär var ingen idyll, de många förmånerna och de relativt goda lönerna till trots. Att leva på Norrbyskär innebar ofrihet. Bolaget och dess tjänstemän ”hade all makt på jorden och i himmelen”. Arbetarna förväntades vara tysta och fogliga. De som protesterade fick lämna skären för gott, medan de som fann sig i ofriheten levde tryggt och ett stycke över svältgränsen.

Skäret och fastlandet

Tillvaron för dem som levde på Norrbyskär präglades naturligtvis främst av bolaget. Men det isolerade läget betydde också mycket. Förutom en mängd praktiska problem skapade isoleringen inre och yttre slitningar.

De som först bosatte sig på Norrbyskär, sedan sågen skapats, kom från Moliden norr om Örnsköldsvik. En annan grupp flyttade dit från Håknäs i närheten av Norrbyskär. Dessa båda grupper kom att bilda stommen i den arbetsskara, som levde och arbetade på

NorrbyskärMen det var inte bara dessa familjer som flyttade ut till skäret. Dit kom också yngre ogifta män. De bildade ofta familj med kvinnor, som kom till Norrbyskär som pigor i någon tjänstemanna- eller förmansfamilj.

Det blev spänningar mellan dem som flyttade in från Moliden och de arbetare som kom senare till Norrbyskär. Mo-borna pratade en särskild dialekt, ”Mospråket”, och kunde därför ibland vara svåra att förstå. De ansågs också vara privilegierade, ett slags ”egendomsfolk” som fick de bästa bostäderna och de bästa arbetena. Av Norrbyskärs övriga innevånare kom Mo-borna att kallas ”Moabiterna”,

ett namn som anspelar på ett folk, som omnämns i Bibeln, fjärde och femte Moseboken. Även Bibelns moabiter flyttade norrut.

Från 1920-talet fanns det infödda Norrbyskärsbor av båda könen, vilka nått giftasvuxen ålder. Det blev nu vanligt, att man gifte sig inomskärs. Detta berodde naturligtvis delvis på de isolerade ö-läget, men också på den ”vi-känsla”, som vuxit fram på Norrbyskär. Giftermål med fastlandsbor, vilka man lite föraktfullt kallade ”breanveborna” (de som bor bredvid), sågs med misstro. Det var inte heller populärt, att fastlandsbor kom till Norrbyskär och lade sig ut för flickorna där.

För befolkningen på fastlandet framstod innevånarna på Norrbyskär som en lyckligt lottad skara, men Norrbyskärsborna sades också prata på ett särskilt sätt. Framför allt, uppges det, kände man igen skärsborna på deras ljusa ångermanländska a-ljud.

Något om arbetarbostäderna

För en nutida besökare ter sig Norrbyskärs bebyggelse storslagen. Det som främst väcker beundran, är de två långa rader av välbyggda trä- och tegelhus, som förr utgjorde bostäder för arbetarna. Det är sammanlagt 34 hus, varav 22 ligger på Långgrundet och 12 på Stugskär.De målade husen utmed riktiga gator imponerade på besökare, som kom hit vid sekelskiftet. En kvinna berättade, att ”det var storslaget på Norrbyskär, trodde det var Amerika”. I vart och ett av husen bodde under sågverkets aktiva perioder

normalt fyra arbetarfamiljer. Varje lägenhet bestod av rum och kök eller rum, kök samt sovalkov. Det fanns i husen också förmansbostäder om två rum och kök.

Lägenheterna var naturligtvis helt omoderna efter dagens standard. Det fanns varken vatten eller avlopp

och uppvärmningen skedde med kakelugn och vedspis. Elektriciteten drogs dock in redan år 1907; strömmen behövde man inte betala för, men uttaget begränsades till 150 kW per familj och år. Lägenheterna i husen var numrerade från ett till fyra och bolaget bestämde genom arbetarföreningen hur de skulle fördelas. En nybildad familj fick ofta börja med att bo i lägenhet nr 4, d.v.s. lägenheten mot gården på andra våningen.

Då barnaskaran ökade fick familjen flytta till lägenhet nr 2, som låg på bottenvåningen och vette mot gården. Hade man tur kunde familjen få flytta in i ”ettan”, d.v.s. lägenheten på bottenvåningen mot gatan. Helst skulle emellertid förmän bo där.

Anledningen till att barnfamiljerna hade förtur till lägenheterna på bottenvåningen, var, att springet med vatten och slask var tyngst för dessa familjer. Det fanns arbetarfamiljer med upp till sjutton barn men det vanliga var mellan åtta och tio barn. Detta medförde mycket arbete för kvinnorna och de små lägenheterna kom också att utnyttjas till det yttersta. Man sov i köket, i alkoven och i rummet.

Familjernas bohag var enkelt. De som flyttade till Norrbyskär förde ofta med sig möbler och husgeråd. Mycket var också hemsnickrat. Bolaget ”bjöd på” det virke, som användes för husbehovssnickeri och i Norrbyskärs skola fick barnen på slöjdlektioner lära sig

tillverka bl. a. pallar, nattduks- och köksbord, skänkar och byråer.

Alla arbetare bodde dock inte så bra som de utmed Långgrunds- och tengrundsgatorna. De många säsongsarbetande ”lösarbetarna”, under högsäsong 250stycken, fick

bo i någon av de arbetarbaracker som fanns.

I några av dessa hus bodde också fast anställda arbetare med familjer, t.ex. i ”Österrike”. Orsaken var bristen på bostäder på Norrbyskär. När sågen var som störst, var det 1 400 personer, som skulle ha bostad. Bristen på bostäder betydde mycket för etablerandet av nya familjer. Man fick vänta med giftermål till dess att någon lägenhet blev ledig. För att öka omsättningen på de lägenheter som fanns, fick de pensionerade arbetarna flytta till fastlandet, där bolaget hade egendomar. Änkorna fick flytta till ”Änkehuset” på Norrbyskär. I de stora barackerna liksom i fyrfamiljshusen bodde man gratis. Fri bostad var en av de förmåner, som Norrbyskärs arbetare hade.

Arbetarfamiljernas matvanor

Så långt som det var möjligt, försökte Norrbyskärs husmödrar dryga ut matkontot med egna produkter. Man åt därför ofta egna trädgårdsprodukter och fisk. Till de naturaförmåner en arbetarfamilj kunde tillgodokänna sig hörde trädgårdsland och åtta fåror i ett potatisland. I trädgårdslandet odlades bl. a. spenat, sallad, grönärtor, rödbetor, mandelpotatis och rädisor. Potatislandet plöjdes och gödslades genom bolagets försorg och familjerna behövde bara hålla med sättpotatis. För de stora familjerna räckte ibland inte den egna potatisen till och varje höst kom därför ”pärpråma”, en 90 fots pråm fylld med potatis från Grundsunda, Husum och andra platser.

Den fisk man åt, kunde vara köpt av någon fiskare, som kommit ut till Norrbyskär för att sälja. Det var också många arbetare vid sågverket, som på kvällarna lade ut nät eller uttrade för att få fisk till husbehov och avsalu. Så gott som all fisk man köpte och fångade, saltades ner av husmödrarna.

Till den mat, som familjerna måste köpa, hörde, om man undantar julgrisen, köttet. Detta köpte man av slaktaren från fastlandet eller av den slaktare, som under en period fanns ute på Norrbyskär. Kött och blodvaror kunde också inhandlas i affären, som funnits på Norrbyskär sedan sågverkssamhället byggdes på 1890-talet. Till affären kom mjöl med kustbåtarna om

hösten. Mjölet köptes säckvis av så gott som alla husmödrar. Av detta bakades tunnbröd och råglimpor i bakstugorna. Vetebröd, skorpor och annat småbröd bakade kvinnorna hemma.

I affären köpte man också andra oumbärliga varor som orostat kaffe, ärtor, toppsocker och smör. Mjölken kom länge från ett annat håll. Till en början hämtades den från bolagets egendomar i Sörmjöle. Då den skulle ros eller seglas till Norrbyskär, hann den ofta bli gällen, innan familjerna fick

den. Tillgången var också begränsad. De familjer som hade små barn, skulle först ha mjölk. Det kunde ibland bli bara en halv liter över till var och en av de övriga familjerna. Många familjer hade därför egna kor i början av 1900-talet. Mjölktransporterna underlättades då väg drogs till Norrbyn 1911. Några år senare började man hämta mjölken från ett mejeri. Mjölken levererades då till ett mjölkmagasin på skäret, där familjerna lämnade in sina mjölkkrukor och fick dem påfyllda. Till slut övertogs mjölkförsäljningen av affären på Norrbyskär.

Förutom mjölk drack man svagdricka till maten. Den hämtades från Norrbyn, där det fanns två bryggare. Svagdrickan levererades i fyrtioliters kaggar. Dricksvattnet på Norrbyskär var ett stort problem. Brunnarna sinade lätt under torrperioder. År 1907 fick man därför fara in till Norrbyn efter vatten. Men också brunnarna där sinade. Man fick då runt på skäret och grävde gropar i sanden på stränderna. I groparna samlades havsvatten, vilket filtrerades genom sanden och därför var användbart till matlagning.Måltidernas sammansättning på Norrbyskär rimmade väl med talesättet ”Tungt arbete kräver tung mat”. Till frukost åt man norsk sill eller strömming med stekt potatis, bröd och mjölk. Frukosten åts klockan 9.00 då männen hade rast. Man hade då arbetat sedan klockan 6.00. Mannens middagsrast började klockan 12.00 och då åt familjen middag med mycket mjöl- och blodmat, gärna med kraftig buljong. Blodpalt var vanlig middagsmat. Palt i olika former åts flera gånger i veckan. Efter arbetsdagens slut, klockan 19.00, åt man kvällsvard. Vanligen bestod måltiden av gröt, mjölk och bröd.

Familjerna hade sällan råd att äta kött på vardagarna. Det var söndagsmat. Det billiga amerikanska fläsket kunde dock ätas näs som helst, men var alltför fett och inte omtyckt. Under första världskriget blev det svårt med livsmedelsförsörjningen på Norrbyskär. Kött och fläsk ransonerades och kaffet fick blandas ut med råg. Det var vanligt, att sågverkets arbetare under helgerna gav sig av inåt landet för att köpa smör och kornmjöl av bönderna. Varorna blev dyra. Smöret kunde kosta tio kronor kilot och mjölet en krona kilot. Med kustbåtarna kom nu stora sändningar pollentagryn (majskorn) som man kokade gröt av.

Lösarbetarna åt i allmänhet ännu kraftigare mat än de bofasta. De for ofta hem över helgerna och medförde matsäck, då de kom tillbaka till Norrbyskär. Som matsäck hade t.ex. ”klimpmjöl”, som användes för tillagning av klimpsoppa. De hade också med sig blod- och vetemjölspalt, korv, bönor och potatis.

En vanlig maträtt bland lösarbetare och bofasta var ”sölen”. Den tillräddes genom att tunnbröd doppades ner i varm köttbuljong eller lättsaltat vatten. Då brödet var mjukt, togs det upp och åts direkt, gärna med smör. Särskilt kraftig söle fick man om man använde blodbröd istället för tunnbröd. Sölen kom att bli så typisk för lösarbetarnas mathållning att stuveriarbetarnas barack på Truthällan kallades ”Sölehemmet”.

Lösarbetarna var måna om att spara det lilla de förtjänade. De handlade sällan i affären. De lösarbetare, som inte hade familj i land, kunde äta på ”Folkköket”, där billig och kraftig mat serverades.

Arbetarkläder och finkläder

Klädedräkten har i alla tider varit ett av de medel, med vilket man försökt visa vilken ”grupp” man ansett sig tillhöra. Sockendräkten visade t.ex. på bärarens hemort, civilstånd etc. En resande, som bar hatt och kravatt, var tveklöst en stadsbo i landsbygdsbefolkningens ögon.

Norrbyskärs-borna hade behov av att markera sin särart i förhållande till landsbygdsbefolkningen. De såg sig mer som stadsbor och klädde sig därefter.De kavajkostymer och andra finkläder som man bar vid t.ex. landsbesök, helger och giftermål var i regel sydda av sömmerska eller skräddare, som fanns ute

på Norrbyskär. I vardagslag hade man enklare kläder, ofta tillverkade i hemmen. Kvinnorna vävde själva mycket av det tyg, som användes av familjerna. Mest vävdes lakansväv, handduksväv och blåväv. Av blåväven syddes t. ex. karlarnas arbetsblusar. I vävstolarna, som ställdes upp i köken, vävde man också med finare bomullsgarn. Det blev tyg till karlarnas vardagsskjortor, som skulle vara vit- och blårandiga, samt kjolar, underkläder och barnkläder. Bomullsgarn köptes färdigspunnet per postorder från Borås eller Fritsla. Arbetsbyxor syddes ofta av blåväv, vadmal eller av plockgarn. Plockgarnet tillverkades av stickylle. Utslitna sockor, vantar och ylletröjor skickades iväg till en fabrik på fastlandet. Då sändningen återkom, var yllet spunnet till garn. Av plockgarn vävdes också tyg till pojkarnas skolkläder. På 1930-talet kom alltfler husmödrar att sy plagg i flanell, som fanns att köpa buntvis i affären. Man upphörde nu med att väva tyg till arbetsskjortor, underkläder och andra plagg. Det mesta kunde sys av köpetyget.Arbetsskor tillverkades hemma ända in på 1900-talet. En verkstad med av bolaget anställda skomakare fanns även. De lärde barnen skära i läder och pligga.

Läder fick man hålla själv, verktygen höll bolaget med. Skomakaren tillverkade dock finare skor. Från 1930, då den siste skomakaren upphörde med sin verksamhet, köptes finskorna i butiken på skäret eller i Hörnefors.

Barnens Norrbyskär

Oftast födde kvinnorna i hemmen. En anställd barnmorska hjälpte till vid förlossningen. Sedan barnet fötts, brukade familjerna leja hemhjälp en vecka. Längre tid hade man ej råd med.

Barnen ute på Norrbyskär hade en rik lekmiljö. Det fanns fina badstränder överallt och på stränderna brukade man bygga stora skutor av bräder och spik. Virke och spik fick de ta så mycket de behövde. Lekskutorna hade full besättning med kapten och styrman, kock och manskap.

I viken vid Långgrundet låg timmer, där man trots förbud brukade jumpa. De lite större barnen lånade roddbåtar för att besöka de skär och holmar som låg utanför Norrbyskär.

LIVET PÅ SKÄRETAv Dagne Treijus-Blomkvist

Alla de typiska lekarna var vanliga ute på Norrbyskär. Man lekte ringlekar, ett skepp kommer lastat, gömma ringen, jägare och hund, d.v.s. kurragömma. En specialitet för Norrbyskär var Cirkus Slösäck. Pojkarna gjorde ett ”cirkustält” av tomma, nytvättade mjölsäckar, som sattes på pålar. Tältet, som egentligen var en arena, gjordes så hög att ingen kunde se över. Inträde togs; av barnen två öre och av vuxna fem öre. Inne i arenan gjorde barnen alla de konster de kunde inför publik. Vid ungefär sju års ålder började barnen skolan. I undervisningen lades tyngdpunkten på matematik och slöjd, ämnen som man borde behärska i ett sågverkssamhälle. Det var få barn från arbetarfamiljer som fick möjlighet att studera vidare, medan barnen från tjänstemannafamiljerna i större utsträckning fick chansen.Vid 13-14 års ålder betraktades arbetsbarnen som arbetsföra och fick den normala 9-timmars arbetsdagen. Pojkarna kunde bli hjälpkapare, splitvedspojkar eller något annat, som inte krävde för stora kroppskrafter. Flickorna hjälpte till i hamnen eller sökte sig tjänst hos någon förman eller tjänsteman.

Med begreppet fritid menas här den tid, då männen inte arbetade på sågen. Förr

uppfattades den tiden oftast inte som ledig. Man var ju då tvungen att utföra annat arbete för att dryga ut inkomsten, till exempel genom att fiska och plocka bär. För kvinnornas arbete pågick i regel från tidig morgon till sen kväll, vardag som helgdag. De kunde sitta och sticka eller lappa familjens kläder på lördagskvällarna, då männen hade helgledigt från sågen. Maten skulle alltid lagas och så vidare.Den kanske viktigaste fritidssysselsättningen var fisket. Därtill fanns ett varierat utbud av fritidsysselsättningar i vår bemärkelse: föreningsverksamhet, nöje och rekreation.

Fritidsfiske

Under det första skedet i sågverkets existens fiskades i begränsad omfattning på Norrbyskär. De som fiskade var arbetare på sågen och hyveln. Båtarna byggde de ofta efter egenhändigt gjorda mallar.Under första världskriget blev det vanligare med fiske på fritiden. Livsmedelsbristen under krigstiden

var orsaken till detta. Fritidsfisket organiserades nu genom att man bildade båtlag. Lagen hade redskapen tillsammans och höll alltid ihop. Däremot kunde flera inom ett och samma lag ha egen båt. Det fanns sex fiskelag. De fiskade på kvällar och nätter. Laget bestod av två till fyra män. Det var en fördel om laget bestod av fler än två man. Om en i laget inte kunde följa med, kunde laget ändå gå ut. Fångsten och eventuell förtjänst delades lika inom laget. De båtlag, som hade skötar, fick oftast inte så mycket fisk, att de kunde sälja. Arbetarna hade nät och fångade sik. Uttring efter harr förekom också. Efter första världskriget avtog fisket i omfattning. På 1920-talet fick alla som så önskade virke till båtar av bolaget och båtarna försågs i regel med motorer. Som mest fanns 72 båtar på Norrbyskär. Under andra världskriget tog fisket åter fart. Lagen existerade fortfarande, men var inte så

många. Även efter kriget fortsatte man att fiska, men då i mindre utsträckning.

Utfärder och sommarstugor

Bolaget ordnade en båtfärd med en bolagsbåt under varje midsommar för arbetare, som ursprungligen kom från Moliden. Bolagsbåten förde dem till Örnsköldsvik, där de hälsade på släkt och vänner. Bolagschefen Frans Kempe prioriterade de arbetare som blivit förflyttade från sågen i Mo. De arbetare som härstammade från Håknäs hade inte samma förmåner. På söndagarna kunde hela familjer bege sig ut på båtfärd med fyllda matsäckskorgar till något av de

många skären utanför sågverket.Man började bygga fritids- och sommarstugor ute på Husskär under första världskriget. En pensionerad rättare och en skomakare var de första att bygga. Skomakaren kunde inte få tag på läder till sitt hantverk under kriget och hade därför tid att bygga en stuga. I den bodde han på sommaren och därifrån gav han sig ut på fisketurer. I början på 1920-talet började andra anställda på Norrbyskär, både tjänstemän och arbetare, att bygga sommarstugor på skären runt omkring. Virke och tomtmark skänktes av bolaget, men ibland förekom det att man stal virke till byggena, då virket inte räckte. I en del fall kunde en arbetare ha en stuga tillsammans med sina släktingar på Norrbyskär. Stugan använder till övernattning vid fiske och för rekreation för hela familjen. Trångboddheten var stor på skäret och många tyckte att det var skönt att komma från trängseln där emellan.

Föreningslivet

En stor roll i livet på skäret spelade skolläraren. Han var anställd av bolaget och hade inte bara inflytande över barnen utan även på de vuxna. När kuskarna klagade över att ungarna hängde bakpå lasten, straffade han barnen genom att förbjuda den att vara med på julfesten, som anordnades av bolaget varje år. Även de barn som tjuvrökte blev avstänga, om läraren kom på dem. Ville någon av de äldre sluta på sågen och fara i land och studera, såg skolläraren till att han fick komma tillbaka. Han gav också bolaget tips om vilka elever som det var värt att fortbilda på bolagets bekostnad. Han sade till ungdomarna, när han tyckte det var dags för dem att gifta sig.

Han hade tennisbana bakom huset, där barnen ibland fick spela under kristendomslektionerna, som han inte var särskilt intresserad av. De årliga återkommande idrottsfesterna leddes av skolläraren. Till nykterhetslogens olika jubiléer skev han sånger och ordnade julfester för barnen i bolagets regi. Han var inte medlem i någon församling men hade ändå stort inflytande inom föreningslivet. Han hade tid att organisera

och gjorde det efter bolagets önskemål, men samtidigt fyllde han en uppgift inom föreningarna.

Arbetsföreningen, fackföreningen och politiska föreningar

När sågverket startade, ordnade ägaren Frans Kempe en förtroendenämnd utan stadgar. Kempe själv utsåg en förtroendenämnd som vid sin sida hade några medhjälpare. Senare bildades arbetarföreningen, som ansåg opolitisk. Den skötte bland annat om lägenhetsfördelningen bland arbetarna. Arbetarföreningen kallades av många ”koaföreningen”. Den ansågs nämligen ställa sig in hos bolagsledningen i stället för att tillvarata arbetarnas intressen. Fastlandsbor och löskarlar, som arbetade på skäret, tyckte dessutom, att arbetarföreningen bara brydde sig om öborna och inte de andra arbetarna. Föreningen bestod främst av den första generationen arbetare på skäret, som hade flyttat dit från Moliden. De kände sympati för Kempe och solidaritet med bolaget vilket påverkade föreningens agerande.

Ungdomarna gick första maj 1907 på gatorna och sjöng Internationalen. Inga äldre deltog men många barn följde med tåget, som så småningom blev stort. Ingen av de äldre på ön tog detta på allvar. Första maj åtta år senare uppstod demonstration vid sågen. Detta var ett utslag av den yngre generationens önskan att ansluta sig till den socialistiska aktivitet som arbetarna vid andra industrier bedrev. De unga arbetarna ville vara lediga efter middagen. De bad sågställaren hämta förvaltaren för att han skulle ge dem ledigt. När förvaltaren kom, tappade dock pojkarna modet och återgick till sina arbeten.

1916 bildades en socialdemokratisk ungdomsklubb. Kempe förbjöd den. För att få stanna kvar på Norrbyskär måste ungdomarna gå ur föreningen. Om de ville stå kvar som medlemmar fick de lämna skäret. Femton arbetare lämnade öarna. De blev svartlistade i hela Sverige och hade därför svårt att få arbeta någon annanstans.

År 1918 kunde Kempe inte längre stå emot arbetarnas krav på och behov av en facklig organisation. Därmed uppstod stridigheter mellan arbetarföreningen och fackföreningen. En del arbetare ville först inte ha någon fackförening. De var rädda för att bli av med sina förmåner, till exempel fri bostad, ved, lyse, om fackföreningen bildades. Så blev dock inte fallet.

Många medlemmar i de religiösa församlingarna var också emot fackföreningen. Om de gick med i den, ansåg de sig motståndare till arbetarföreningen. I samband med bildandet av fackföreningen ägde en storförstamajdemonstration rum. Arbetare vid Hörnefors for till Norrbyskär för att demonstrera. Året därpå for Norrbyskärsborna till Hörnefors och deltog i demonstrationer där. Många arbetare antog, att dessa tillhörde folkpartiet eller högern.Arbetarföreningens medlemmar bestod av äldre arbetare och nya tillkom inte. Föreningen fick därför allt mindre betydelse och självdog 1930. Fackföreningen hade stabiliserat sig och de yngre arbetarna hade anammat den nya tidens idéer. De kunde inte längre acceptera arbetarföreningens

inställning till bolaget och förhållandet mellan bolagsledningen och arbetarna. Lösarbetarna på skäret var mer oppositionella än den fasta arbetarkåren. De förlorade inte mer än sitt arbete, om de var missnöjda och gav uttryck åt sitt missnöje. Skärets befolkning uppträdde mer underligt, eftersom de var bundna till Kempe och hans industri genom att de bodde och levde i bolagets samhälle.

Religiösa sammanslutningar

Till vardags rådde ingen skillnad mellan religiösa och icke-religiösa eller

mellan religiösa tillhörande olika sammanslutningar. Man arbetade tillsammans, hjälpte varandra i det dagliga livet, och man tog hänsyn till varandra. En brädgårdsfaktor, som var född på öarna och ”inne i platsens psyke”, sade sig dock aldrig placera en religiös arbetare tillsammans med en storsvävare. Många av de arbetare, som flyttats från Moliden, var baptister. De var dels gammelbaptister, dels Örebrobaptister. De förra var mycket strängare i sin religiösa uppfattning än de senare, men gammelbaptisternas del av sekten dog ut efter en generation. I början av seklet kunde barn till baptister känna sig utanför ungdomsgemenskapen främst då andra ungdomar konfirmerades, eftersom de inte fick vara med då. Flickorna blev utan den traditionella svarta klänningen, som man fick till detta tillfälle. Baptisterna och även en del av dem som tillhörde missionsförbundet gifte sig inte i kyrksalen utan vigdes i sitt kapell av sina egna officianter. Några belägg på att de även gifte sig borgerligt finns inte i uppteckningsmaterialet. Likaså ordnades de dop i kapellet. Före sågverkets tid fanns få baptister eller ”missionsförbundare” på fastlandet kring Norrbyn. Men aktiviteten bland de troende på skäret var stort och de värvade nya medlemmar både där och på fastlandet.Missionsförbundet var den största av de frireligiösa sammanslutningarna på skäret. Troligen etablerades den av en predikant från Hörnefors som höll väckelsemöten ute på Norrbyskär. Han sägs ha fått många anhängare varva flera ursprungligen tillförde EFS.

Varken missionsförbundet eller baptisterna använde kyrksalen som sin samlingslokal. 1922 byggde de ett gemensamt bönhus på Stengrundet, med material från bolagets brädgård. Initiativet till byggandet kom från de två män som var stöttepelarna i baptistförsamlingen. Missionsförbundet och baptisterna turades om att använda kapellet, en vecka i taget, men de deltog inte i varandras möten.

De ny inflyttade familjerna från Håknäs tillhörde redan från början Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) och de fortsatte sin religiösa verksamhet på Norrbyskär. EFS samarbetade mycket med stadskyrkan och hade sina sammankomster i kyrksalen. De anlitade kyrkans präster vid sina möten men hade också sina egna predikanter. Varje söndag höll en stadskyrkopräst från Hörnefors gudstjänst i kyrksalen. EFS hade en sångkör som sjöng på högmässan.De ordnade också en söndagsskola. Skärets överlärare stod i spetsen för en juniorverksamhet inom EFS fastän han själv inte var medlem i församlingen. Juniorerna var barn i förskoleåldern som sysselsattes i kyrkans regi. EFS ordnade ofta sammankoster och var särskilt aktiva vid de stora helgerna. Man höll bland annat möte i kyrksalen på nyårsafton och höll auktion på påskafton. På auktionen såldes handarbeten som syföreningen hade förfärdigat under året. Den ledande kraften inom EFS var en före detta sågverkstadsarbetare som i unga år hade blivit sockersjuk och sedan inte orkat med det hårda arbetet på sågen. Han hade mer tid att ägna åt sysselsättningar inom kyrkan än andra arbetare. För att klara sig ekonomiskt fiskade han och hade ett hönseri.EFS och dess medlemmar ansågs länge se ned på de

övriga av skärets bebyggare. Stadskyrkans präster var emot de frikyrkliga församlingarna.

Men med åren blev förhållandena bättre. Så kunde så småningom till och med en predikant inom EFS gifta sig med en baptist.

Ibland ordnades alliansmöten där alla de religiösa sammanslutningarna medverkade. Av praktiska skäl samlades man i kyrksalen eftersom det var den största lokalen. Annars besökte inte andra än EFS:s medlemmar kyrksalen. Pingstvännerna fanns också på skäret men de var inte så många och hade inte någon samlingslokal. De for över till Norrbyn, där de tillsammans med pingstvänner från fastlandet hade ett bönhus

Nykterhetslogen

Några av de andra, som flyttat till skäret, hade tidigare tillhört nykterhetslogerna på sina respektive hemorter och de hade ett stort intresse för bildandet av en loge på Norrbyskär. Redan 1893 kom en pastor från Hörnefors till öarna och bildade tillsammans med öbefolkningen logen ”1859 Kustbevakaren” som från början fick sexton medlemmar. Medlemsantalet växte och särskilt ungdomen engagerade sig i logens verksamhet bland annat därför att man träffade andra ungdomar där och kunde roa sig på de tillställningar, som ordnades av logen. Nykterheten på öarna var påfallande stor jämfört med till exempel Holmsund och Hörnefors. Det var mycket logemedlemmarnas förtjänst, eftersom de upprätthöll en viss ordning på skäret. Ofta gick de på kajen, när kustbåtarna lastade av beställda spritvaror på kajen,

och läste av namnen på adresslapparna för att se vilka som beställt hem spritvaror. Berusade personen syntes sällan utomhus. Såg man någon berusad tillhörde han oftast besättningen på något av fartygen som lastade på Norrbyskär. Arbetarna tog sig nog något glas vid storhelgerna men höll sig för det mesta inomhus vid dessa tillfällen.

Så småningom behövde logemedlemmarna en samlingsplats och 1909 började de bygga ett ordenshus. Logens ekonomi var dålig, man fick låna pengar av bolaget till virke och inventarier. Vid invigningen av ordenshus skickade Frans Kempe telegram och efterskänkte skulden som uppstått i samband med byggandet. Längre fram gjordes fler tillbyggnader, allteftersom verksamheten växte. Man inhyste föreningsbibliotek i ett av rummen. En vinkelbyggnad uppläts till sällskap, som inte tillhörde logen.

Logens möten hölls oftast på lördagarna. Redan på eftermiddagen följde föräldrarna sina barn till ungdomslogen som kallades ”Skärets ro” och som hade bildars vid sekelskiftet. På kvällarna samlades de

andra än logemedlemmarna. Det gästades av omkringresande biografägare och teatersällskap. Rydins, Svavström och Lindholms sällskap uppträdde till exempel med teaterstycken och operetter. Bland annat spelades Tiggarstudenten och Dödsdansen. Bolaget startade en egen biograf i ordenshuset men det visade sig bli för dyrt att driva den. Ingen ville åta sig det extra arbetet på kvällarna. När bolaget tänkte lägga ned biografen 1927, grep logen in och övertog verksamheten. Varje lördag visade man film och då kom även biobesökare från fastlandet ut. Men när utflyttningen från skäret började i mitten på 30-talet blev biobesökarnas antal så litet att man helt slutade med filmvisning.

vuxna. Man lyssnade på föredrag av besökande nykterhetskämpar, sjöng, läste dikter. Bland ungdomen var skärskilt Dan Andersson omtyckt. Logemedlemmarna startade en amatörteater. Man valde oftast att uppföra lustspel som man hämtade ur litteraturen, men ibland satte man ihop något själv. Styckena framfördes vid storhelgerna. För att underhålla varandra ordnades och brödernas och systrarnas afton, då de manliga respektive kvinnliga medlemmarna skulle sätta ihop ett program för att roa de andra. Man kunde ha gymnastikuppvisningar, charader, diktläsning med mera.

De arbetare som kom från Mo ansågs vara ett musikaliskt folk. De bildade både manskör och en blandad kör inom logen. Dessa körer fanns med från logens start till dess att sågen lades ned. Särskilt manskören stod i gunst hos bolagsledningen. År 1923 när det var körtävlingar i Göteborg,

betalade Kempe resa och uppehälle för hela kören. Körsångsavdelningar inom logen utvecklades även i Hörnefors, Alfredshem och Domsjö. Dessa tillsammans med sångare från Norrbyskär bildade Kempekören som fortfarande är verksam. Kören höll konsert i ordenshuset på valborgsmässoafton och ordnade en fest på hösten med manskören i centrum.Logen hade också inflytande på kulturverksamheten i övrigt. Redan tidigt startade man ett bibliotek för hela skärets befolkning. Att de kunde ske berodde på bolagsledningen, som stödde studieverksamheten,

skänkte 100 kronor till inköp av böcker. Det kostade 5 öre per bok och vecka att låna böckerna för dem som inte var medlemmar, medan medlemmarna lånade gratis. Biblioteket ökade i omfång och fick två gånger flytta till större lokaler inom ordenshuset. När inventering gjordes 1950 omfattade biblioteket 2,228 band. De skänktes vid sågens nedläggning till Hörnefors kommun på villkor att böckerna fick stanna kvar på skäret så länge det fanns någon låntagare. Logen startade även studiecirklar inom olika ämnesområden. För samhället på Norrbyskär spelade logen en betydelsefull roll, eftersom den gav möjligheter till ett livligt umgänge människor emellan.Själva ordenshuset användes även av

Bland andra aktiviteter i logen kan också nämnas nyårsvaka och gökotta på påskmorgonen. På 30-talet bildades en gymnastikförening i vilken både män och kvinnor deltog. Gruppen reste bland annat till Eskilstuna och till Göteborg för att medverka vid gymnastikuppvisningar. De män som innehade förtroendepositioner inom logen var i regel även ansedda som duktiga arbetare. Däremot avsade sig en sekreterare i logen, då han blev utnämnd till sågställare. Som sågställare hade man mycket övertidsarbete på sågen och kunde inte ägna sig lika mycket åt logen som tidigare.

Idrottsföreningen

Så länge det fanns arbetsmöjligheter på öarna stannade ungdomen kvar. De sökte sig inte heller bort för att roa sig. Der berodde på att förbindelserna med fastlandet var dåliga och att det fanns många möjligheter att roa sig på skäret. En idrottsförening med överläraren i spetsen hade stor anslutning. Bolaget uppskattade denna verksamhet och bekostade anläggandet av en idrottsplats mellan sågen och bostad nr 1. Varje sommar ordnades stora idrottsfester med deltagare ibland annat från Umeå, Hörnefors och Örnsköldsvik. Fotbollen dominerade idrottsintresset och Norrbyskärs lag segrade också i DM åren 1914 och 1915. kula och spjut var också viktiga grenar.

Dansbanor

Skytteföreningen hade en paviljong som även användes som danspaviljong på lördagskvällarna. Tidigare hade man dansat på Stuguskärsbron där dansen enligt påbud skulle sluta klockan 22. för dansen i paviljongen fanns däremot inte några sådana bestämmelser. På kolbacken bakom skolan låg också en dansbana. På dessa två dansbanor anordnades dans varannan lördag. Senare dansade man också på

söndagarna. Det var främst ogifta som roade sig på dansbanorna. Om man var gift passade det sig inte att gå dit.

Löskarlarnas fritid

Det fanns fasta lösarbetare, som arbetade många år på skären men som hela tiden bodde på fastlandet, och det fanns extra lösarbetare, som bara arbetade på sågen en kortare tid. Löskarlarnas situation var svår. De stod utanför skärets gemenskap. Arbetare med familj och bostad på fastlandet åkte hem så fort de hade tillfälle. Man for hem mitt i veckan för att hämta mat och kom tillbaka samma kväll eller morgonen därpå. De som bodde längre bort åkte till sina hem på lördagskvällen och återvände till arbetet på måndag morgon. På kvällarna lagade de sin mat i barackerna, spelade kort med varandra, pratade eller hälsade på löskarlarna i andra baracker.

En del spelade fotboll med skärsborna men de deltog annars inte i föreningslivet. Norrbyskärsborna ville inte ha dem med i logen eller i fackföreningen. På religiösa möten var de däremot välkomna, men de gick sällan dit.

K F U M

KFUM UMEÅ 2011