Lisa Wingård

Om att bli arkitekt

Första upplagan februari 2005

Text, illustrationer & grafi sk form: © Copyright Lisa Wingård

Brödtext: 10 p Palatino & Arial

Kapitelrubriker: 18 p Trajan Pro & Century Gothic

Papper inlaga: 100 g bestruket papper

Omslag: 300 g Invercote Creato

Tryck: Arkitektkopia i 150 exemplar

ISBN: 91-631-6671-2

Examensarbete

Chalmers Arkitektur 2004/2005

Arkitekturens teori och historia

Handledare och examinator: Claes Caldenby

”Arkitekt är inget man utbildas till.

Arkitekt är något man blir.”

– Här finns det både fakta och åsikter i en trevlig blandning tycker jag.

– Jag tycker att det mest är struntprat...

– Jag diggar intervjuerna och enkäten! Jag som e här uppe har ju lite svårt att se vad som händer nere hos er annars va’.

– Enligt min åsikt är det förträffliga att man kan läsa den helt efter eget huvud.

– Ni får inte missa de konkreta råden för en

bättre skoltid. Själv har jag börjat

rollerskata igen.

– Jag uppskattar verkligen presetationskapitelt. Mina presentationer blir alltid så röriga och otydliga. Blir lätt att man mest står å glappar...

6

Innehåll

Förord sid. 7

Utgångspunkter,

ställningstagande och syfte 9

Mötet med yrket 12

Bilden av en arkitekt 19

Bilden av en arkitekt i samhället 21

Bilden av en arkitekt bland arkitekter 25

Bilden av en arkitekt på arkitektskolan 28

Utbildningen 29

– Hur ser den ut? Vem bestämmer vad? Bolognaprocessen 29

Hur påverkas arkitektutbildningen? 32

Intervju med Ulf Janson 32

Nyckeldokument 35

Inblick:

Intervju med Mikaela Ranweg 40

Projektform och process 45

Prestationsångest 47

Matsu 49

Boktips på ämnet 51

Inblick:

Intervju med Ulla Antonsson 54

Snart kollegor 62

Arkitektroller 65

– Olika arkitektroller och tillämpningar av yrket. Utbildningspolicy 66

Konkurrens, kritik och tankefel 70

7

Kritiskt tänkande och tankens kraft 74

Inblick:

Intervju med Anders Holmer 78

Att söka inspiration 83

När jag blev arkitekt 86

Att presentera sitt projekt 87

Språket 87

Layouten 89

Helhetsintrycket – form och innehåll 89

Eyecatcher och dignitet 90

Gyllene Snittet 90

Tänkta linjer 91

Optisk mittpunkt 91

Muntlig framställning 92

Vem bryr sig om arkitektur

mer än arkitekter? 93

Vad tänker folk: enkätsvar 94

Fråga 1 - 5: 97

Fråga 6: 98

Fråga 7: 100

Fråga 8: 102

Fråga 9: 105

Inblick:

Intervju med Beate Hølmebakk 109

Konkreta råd för en bättre skoltid 117

Efterord 119

– om denna bok som examensarbete

Källor och inspiration 122

Tack 124

Bonus: kortspel 125

8

Förord

Arkitekt är inget man utbildas till.

Arkitekt är något man blir.

Tänk dig tillbaka till din barndom. Försök minnas hur du föreställde dig

olika yrken. Några av dem fi ck stämpeln ”drömyrke”. Själv ville jag först bli

fi skare i många år, eftersom jag helt enkelt älskade att fi ska. I nioårsåldern

förstod jag att det nog inte var ett ”tjejyrke”. Då ville jag bli fl ygvärdinna

istället. Det ville ju de fl esta så det måste ju vara fantastiskt tänkte jag.

Dessutom är de ju alltid så söta och glada och får se hela världen på

köpet. Efter fl ygvärdinna skiftade drömyrket ofta, men det var aldrig

arkitekt. Jag hade ingen klar bild av arkitekter och arkitektyrket, alltså

kunde jag inte drömma om det.

Nu har det gått femton år och en arkitektutbildning sedan dess, men min

bild är inte så mycket klarare för det. Då saknades det vital information.

Nu är mitt problem istället att välja i oceanen av intryck, kunskap och egna

teorier vad som skall bygga upp, stå för och utgöra arkitekten Lisa

Wingård. Det är en omvälvande irreversibel process att växa in i sin yrkes-

roll, oavsett yrke. Det är som att bli vuxen. Man växer in i den bild av sig

själv som vuxen, som man skapar allteftersom det händer. På samma sätt

skapar vi en bild av vårt yrkesjag som vi sedan förkroppsligar sida vid sida

med vårt privatjag.

9

Den springande punkten i all personlig utveckling är att kunna balansera

”efter”-bilden med ”före”-bilden. Det är en konst att kunna ta lagom mycket

intryck av allt i världen omkring en. Detta anser jag vara ett generellt

problem i dagens informationssamhälle och vi arkitekter slipper inte undan.

Jag konstaterar, att jag har ägnat en alldeles för stor del av min utbildning

åt att försöka bli någon jag inte är. Jag har ständigt hamnat i konfl ikt med

mig själv om vad jag skall bry mig om och inte, om vad som är jag och inte,

och vilka mina förebilder skall vara. Jag har frågat mig vad det är för värld

jag ger mig in i och undrat hur jag skall fi nna min plats i den. Fast sam-

tidigt är det just den processen som gjort mig till den arkitekt jag numera

anser mig vara och som jag dessutom trivs med. Men det kostade – tid

och energi jag kanske kunde ha använt bättre. Självklart är utbildningen en

högst personlig process som inte kan slarvas över och som man måste gå

igenom och göra till sin egen. Men, jag tror att om jag hade haft denna bok

i min hand i början på utbildningen, hade det känts lite lättare och trygg-

are att gå igenom den processen som trots allt slutade med att jag blev

arkitekt.

10

u Utgångspunkter, ställningstaganden & syfte u

När vi börjar utforska en ny

värld märker vi snabbt vilka

ramar som kommer med den.

Omedvetet tar vi in vad som är

comme-il-faut och anpassar oss

till en början. Successivt lär vi

känna den nya världen och vi

skapar oss uppfattningar om

vad vi skall inta för hållning till

dessa ramar. Det kan synas

enklast att foga sig eftersom det

är arbetsamt att ha saker och

ting utstickandes ur ramen. Det

är de sakerna folk lägger märke

till. Det som faller inom ramen

ifrågasätts

inte men det som sticker ut

måste man vara beredd att stå till

svars för, annars ansas de bort.

Jag tror att det är i dessa

utstickande vildskott som

mycket av personligheten fi nns.

Det är dem som kan göra oss till

ett kraftfullt rosensnår istället för

en välartad spaljéros. Det är där

vi har vår styrka och våra

möjligheter att nå bortom den

varma läväggens bekväma

trygghet.

11

Jag upplever att vi arkitekter är

en onödigt homogen grupp. Den

brokiga skara studenter som börjar

i ettan är en betydligt mer homogen

grupp när de tar examen. Det fi nns

både för- och nackdelar med det.

Det som jag upplever som negativt

är paradoxen i situationen. Vi skall

utbildas att bli innovatörer och fri-

tänkare och det som istället händer

är att vi blir mer likriktade än vi var

innan. Min övertygelse är att både

den enskilda individen och arkitekt-

kåren skulle vinna mycket på att

bejaka individen i varje elev som

väljer arkitektbanan.

Syftet med denna bok är främst att

synliggöra och erfarenhetsåterföra.

Synliggöra och ifrågasätta något

som de fl esta under utbildningen

känner av men som det sällan

talas högt om: Det som kan utläsas

mellan raderna. Det som formar de

ramar som styr vår introduktion

till yrkeslivet – skolåren. Varje

människas yrkesval är en process

som formar hela hennes person

löpande, men det är i början man

är som mest mottaglig och sår-

bar. När man närmar sig slutet på

utbildningen tillhör den perioden det

förfl utna, och fokus ligger framåt i

tiden. Erfarenhetsåterföringen är

obefi ntlig och en värdefull utveck-

lingsresurs går förlorad.

Jag kommer att fokusera på arki-

tekten som människa mer än på

arkitekturen. Jag tror nämligen att

nyckeln till bra arkitektur är glada

och harmoniska arkitekter med

självtillit. Arkitekter som känner lust

och energi inför sin uppgift. Arkitek-

ter som utnyttjar sina egna speci-

fi ka egenskaper och erfarenheter

för att lösa sina uppgifter. Arkitekter

som vet att de kan lösa en uppgift.

12

“Syftet med denna bok är främst att synliggöra och erfarenhetsåterföra.”

Jag vänder mig främst till dig som

är i början av din arkitektutbildning,

men också till lärare, samt hela

vår yrkeskår. Genom denna bok

vill jag plädera för öppenhet och

generositet inom skrået, speciellt

gentemot oss studenter och unga

arkitekter, samt oss emellan. Detta

skulle förhoppningsvis leda till att

fl er känner sig lite tryggare i sina

nya roller och har mod och energi

kvar att utveckla sin egen

arkitektperson. u

Arkitekter som känner att de gör

något de är stolta över och som de

kan stå för resten av sitt liv.

Jag vill i denna bok samla material

av olika karaktär som förhoppnings-

vis kan bredda synen på arkitekter

och arkitektyrket. Material som

kan väcka, bekräfta eller dement-

era viktiga personliga tankar om

utbildningen. Basen i boken utgörs

av personliga tankar och upplev-

elser under min tid på Chalmers

och mina praktikplatser, många och

långa diskussioner med klass-

kamrater, lärare och kollegor,

intervjuer samt skrivet material.

Bara där det känns relevant

kommer jag att hänvisa till källan.

13

+ Mötet med yrket +

Jag undrar ofta över vad det är

som får folk att söka till arkitektut-

bildningen. Vilka är de? Vad har de

för mål? Vad har de för drömmar?

Hur föreställer de sig utbildningen

och yrket? Har de haft någon kon-

takt med yrket tidigare och i vilken

form? Vad har de för bakgrund?

Vad tänker de?

Konkreta svar på vissa av dessa

frågor fi nner du i kapitlet “Vad tän-

ker folk?” där enkätsvar redovisas.

Dana Cuff skriver i Architecture

– the story of practice att merparten

av de studenter som börjar har en

mycket vag uppfattning om vad

yrket innebär. Hennes bok baseras

visserligen på studier i USA, men

den känns i allra högsta grad

relevant även i Sverige.

Hon skriver att vissa anger skäl

som ”jag ville inte bli läkare eller ad-

vokat” så då blev det underförstått

arkitekt kvar att välja på. Sedan

fi nns det alltid några i varje klass

som verkar ha vetat sitt kall sedan

barnsben och är mycket insatta

och målinriktade. Det mesta pekar

alltså på, att det är en försvinnande

liten del som har någon typ av

arkitektur med sig i bagaget. De är

därför extremt mottagliga – speciellt

i början. Hon skriver vidare att den

sociala kontexten för arkitekt-

arbetet påverkar resultatet i lika hög

utsträckning som materialval eller

tomt. Det är den sociala kontexten

som sätter ramarna för presta-

tionen och som sedan bedömer

den – inga faktiska fasta kriterier.

14

Jag minns hur jag konstaterade att

mina klasskompisar såg helt van-

liga ut. De verkade vara en samling

genomsnittsmänniskor mellan arton

och fyrtio. Jag konstaterade även

att eleverna i de högre årskurserna

inte såg helt vanliga ut på samma

sätt. En övervägande del hade

en stil jag snart kom att benämna

som “arkitektig”. Jag noterade hur

det inte bara rörde sig om kläder

utan om ett helt koncept som även

kunde innefatta, hör och häpna,

t ex kroppsspråk, minspel, åsikter

och matvanor. Det kändes verkligen

som om de hade förstått något jag

ännu inte förstått. De var på väg att

bli riktiga arkitekter medan jag ofta

kände mig som en vilsen gäst. De

uppfyllde de kriterier som krävdes

för att kunna bli något.

Eftersom första året innehåller

mycket konstnärliga övningar var

det lätt att bli rädd, om man liksom

jag inte hade något välutvecklat

konstnärligt patos. Jag tyckte det

var förbluffande hur lugna alla

verkade inför de mest svävande

uppgifter med tusen tolknings-

möjligheter. Jag vet så här i efter-

hand att jag var långt ifrån ensam.

Vi var många som var på helspänn.

Vi pejlade vilt efter konkreta

signaler som kunde guida oss i

dessa svårt kreativa situationer där

inget sades vara fel eller rätt. Jag

minns hur jag var som en svamp

som sög upp allt som kunde få min

mark att kännas lite fastare.

Samtidigt blev jag ideligen trött på

att ingen talade klarspråk, vilket jag

fortfarande är.

15

Vad skulle jag göra då? Jag var

utled på att jobba och jag ville börja

skolan igen. Min mamma sade då

att jag kunde prova arkitektur på

Chalmers. Jag hade ju betyg som

räckte. Jag hade ingen tidigare

relation till arkitektvärlden och hus

för mig var främst något man bodde

eller jobbade i. Jag hade ingen

barndomsdröm om att bli arkitekt.

Jag hade inga förebilder. Jag kunde

endast nämna två arkitektkontor

vid namn. Jag var helt enkelt ett

“blåbär” på området.

För min egen del var arkitektut-

bildningen på Chalmers ett enkelt

substitut för dåvarande Indus-

tridesignprogrammet på HDK. Jag

har alltid varit intresserad av så

kallade ”fi ffi ga lösningar” och att

sedan genomföra dem med de me-

del som står till buds. Det verkade

vara ungefär vad en industri-

designer gör tänkte jag. När det var

dags att söka och jag läste igenom

arbetsprovsuppgiften slog presta-

tionsångesten till direkt. Jag hade

dessutom vi det laget fått kontakt

med folk som gick där och de

meddelade att ”de fl esta hade gått

minst två år på konstskola”. Det

blev egentligen mitt första riktiga

möte med designvärlden. Mitt själv-

förtroende räckte inte till på långa

vägar ens för att göra uppgiften.

Jag förstod då att höga betyg och

gott självförtroende endast hänger

ihop på ytan.

“Jag förstod då att höga

betyg och gott

självförtroende endast

hänger ihop på ytan.”

16

Ganska snart började det skapas

bilder i mitt huvud om vad utbildnin-

gen och yrket var. I skolan skulle

jag lära mig hur man byggde hus i

frågan om material och konstruk-

tion. Sedan var det bara att kasta

sig ut i verkligheten och skapa

vackra, funktionella och hyllade

hus. Hur de skulle se ut ungefär

gick ju snart att läsa sig till i Sköna

Hem, Elle Interiör och Residence.

Arkitektkontor verkade vara en

rätt trevlig arbetsplats, dessutom

antagligen med espresso-

maskin. Dessutom började det

gå upp för mig att arkitekter och

designers verkade uppfattas som

coola av gemene man. Konstnärligt

fria och mystiska, fast de jobbade

med vettiga saker. Husen i staden

blev plötsligt synliga för mig och

jag tänkte ofta att det där kunde de

(arkitekterna) väl ha gjort bättre.

Jag kände absolut att jag hade

något att ge. Det kändes helt rätt…

Vad som är väsentligt här är inte

just min personliga bakgrund och

hur den påverkade mitt val eller

förväntningar. Poängen är att det

fi nns faktorer som helt klart gör det.

Olika socioekonomisk bakgrund,

härkomst, antagningssätt, kön,

tidigare utbildning och arbete är

faktorer av stor vikt för hur man

möter utbildningen. Därmed också

hur man reagerar på den och tack-

lar den. Detta gäller naturligtvis alla

utbildningar. Det handlar om myter,

försköningar och dramatiseringar.

Att jobba som läkare är sällan som i

“Cityakuten” eller att vara sjökapten

är långt ifrån “Rederiets” drama-

tiska vardag, det förstår vi alla, men

trots detta bidrar de undermedvetet

till vår bild av yrket. Gary Stevens

resonerar kring frågan i sin bok

”The Favored Circle” med fokus på

yrket som en

17

“Arkitektkontor verkade vara en rätt

trevlig arbetsplats, dessutom antagligen

med espressomaskin.”

social företeelse med rötter i det

traditionella klassamhället. Han

menar att graden av framgång hän-

ger intimt ihop med socioekonomisk

bakgrund. Att detta kan fortsätta

spela roll i generation efter gen-

eration beror på att vi accepterar

begåvning som något opåverkbart

faktum, vissa förunnat. Stevens

menar att det istället handlar om

förmågan att förvärva den yrkeskul-

tur utbildningen erbjuder. ”Those

with a habitus that predisposes

them to play the game they have

chosen to enter, and to love to play

the game, will do better than those

without.” Jag är absolut böjd att

hålla med, fast med modifi kationen

att de som gillar att spela spelet

klarar sig bättre – oavsett

bakgrund.

ANEKDOT:

Jag minns tydligt en övning i ettan

där vi skulle bygga ett rumssam-

band med två pappskivor och ett

frigolitblock som vi fi ck dela på hur

vi ville. Rumssamband tänkte jag,

det är ju ett av de där nya arkitekt-

orden som jag knappt tagit i min

mun ännu, hur skall jag bygga ett

sånt? Jag har faktiskt ingen aning

och dessutom skall det ju bli något

intressant, annars är det ju ingen

mening med det. Jag tappade

sugen. Jag kände mig värdelös.

Jag blev trött på att allt skulle vara

så svårtolkat på denna utbildning.

Jag hittade tre plastfi gurer av

varierande storlek i min låda. Jag

kände ett sting av trots. OK, jag

bygger ett ”rumssamband” åt dessa

tre: Björnen, Råttan och Snobben.

Jag bygger dem en skojig labyrint

så får det väl bära eller brista. Jag

hade rätt trevligt resten av dagen.

18

Nästa dag skulle vi gå igenom

resultaten med två fyror. De skulle

helt enkelt bedöma vår insats,

och det gjorde de. Jag blev jätte-

förvånad, de tyckte att min mod-

ell var ”jätteintressant”. De sade

också att de såg ”hur jag hade

jobbat medvetet med ljusföring”

och framförallt, det uppgiften gick

ut på, rumssamband. Jag blev så

förvånad att jag inte förmådde mig

att opponera mig. Jag blev ännu

mer förvånad när en annan klass-

kamrat fi ck omdömet tomt, spän-

ningslöst och konstruerat. Det var

ju en av de modellerna jag trodde

var mest ”rätt”. Hur skulle jag tänka

nu?

Vad som hände i min hjärna den

där dagen var en kluven reaktion.

Dels kände jag förakt inför dessa

två som kom in från fyran och

talade om för oss, med skoningslös

tvärsäkerhet, hur vi hade tänkt

och vilka som hade tänkt bra och

vilka som hade tänkt dåligt. De

talade om för mig vad jag hade

”jobbat med” fast jag inte alls hade

gjort det, min modell var ju bara en

lek! De talade som det passade

sig och det lät bra, det gjorde det,

även om det var tomma ord. Dels

kände jag en enormt stor osäkerhet

inför den reaktionen. Vem var jag,

förstaårselev, att komma och säga

att de, nästan färdiga arkitekter, var

fejk? Det kunde ju lika gärna vara

jag som hade missuppfattat allting!

Slutsatsen blev rätt negativ på alla

sätt: de var dåliga för att de spe-

lade teater upplevde jag, och jag

var dålig för att jag inte hade tagit

uppgiften ”på allvar”. Jag kunde

därmed rimligtvis aldrig bli en ”riktig

arkitekt”, i alla fall inte en sådan

som jag då klassade som en dito.

“De talade som det

passade sig och det

lät bra, det gjorde det,

även om det var

tomma ord.”

19

Då kunde jag inte ana att den typen

av iakttagelser och situationer

skulle fortsätta uppstå under hela

utbildningen. Än mindre att frågan

om vår yrkeskultur skulle bli en av

mina käpphästar som ledde mig in

på detta examensarbete. Idag är

jag hemskt glad att jag fortsatte

ifrågasätta och vågade stå på mig

istället för att bli nedslagen och så

småningom anpassa mig. Det är

nämligen den drivkraften som har

utgjort basen i min utbildning och

hjälpt mig att fi nna min

yrkesidentitet. +

“Idag är jag hemskt glad att

jag fortsatte ifrågasätta och

vågade stå på mig istället

för att bli nedslagen och så

småningom anpassa mig.”

20

Bilden av en arkitekt

Bilden av vårt yrke är

avgörande för dess utveckling.

Bilden vi skapar utåt, bilden vi

har inom kåren och bilden vi

har av oss själva som en del av

kåren. Som serien på nästa sida

illustrerar, ligger sanningen i

betraktarens öga. Det kommer

man inte ifrån, men den sann-

ingen går helt klart att påverka

om man vill.

8

21

Bild: Louis Hellman

22

För att illustrera detta tar jag

en artikel i Svenska Dagbladet

29/10-2004 till hjälp. Den handlar

om den aktuella omdaningen av

trafi kplatsen Slussen i Stockholm.

Rubriken: ”Tunga arkitekter dömer

ut Slussen”. (Genom den rubrik-

sättningen får de tre herrarna

automatiskt representera hela vår

yrkeskår!) De tunga arkitekterna är

Gert Wingårdh, Johan Celsing och

Lars Marcus. De hävdar att Slus-

sen skall bebyggas istället för att

öppnas upp. Bilden man får av dem

är inte speciellt sympatisk: ”– Det

här är ju en av de mest erogena

zonerna i Stockholm. Då kan vi inte

bara ha en vägbro här, säger Gert

Wingårdh och tar på sig sina bred-

bågade glasögon för att studera en

skiss som visar den planerade bron

mellan Gamla stan och Södermalm.

Ord som ”förortsmässigt” och

Gert Wingårdh

Bild: www.wingardhs.se

”– Det här är ju en

av de mest erogena

zonerna i Stockholm. Då

kan vi inte bara ha en

vägbro här”

”lantligt” undslipper honom.”

Wingårdhs ordval och attityd känns

varken relevant eller representativ

för kåren. Självklart fi nns det ingen

journalist med minsta lilla sensa-

tionsnerv som inte suger i sig ett

sådant uttalande. Detta citat blir

det mest minnesvärda från hela

artikeln, trots, eller just på grund

av, dess kryptiska metafor. Det

övriga arkitektoniska resonemanget

hamnar i skuggan av det, vilket

känns tråkigt med tanke på vilket

jätteansvar man har när man är

frontfi gur för en hel yrkeskår. Det är

naturligtvis inget fel på att provo-

cera allmänheten, så länge syftet

är att få en konstruktiv debatt. Folk

reagerade inte oväntat övervä-

gande negativt på artikeln (saxat ur

SvD:s nätupplaga):

Bilden av en arkitekt i samhället

23

” Svenska arkitekter

Ulf 30/10 16:56

Är det några som förstört Stockholm de senaste 50 åren så är det svenska

arkitekter, så de borde egentligen hålla käften! Det räcker att åka till Köpen-

hamn där de bygger med visioner... Svenska arkitekter är tråååkiga och

mesiga och har alltid satt funktion före skönhet som om det vore en

motsättning mellan dessa ting.”

”Sluta hylla arkitekter!

Inkan 30/10 09:37

Sluta att se arkitekters tyckande som kungsord. Det är ofta så mycket “blaj”.

Slussen och hela området omkring skulle må bra med en total ombyggnation

idag. Fråga oss gräsrötter som bor däromkring och oss som vistas i området.

Låt vattnet styra!”

Men också positivt:

“jantelagen...

jante 30/10 12:43

Jag tycker inte ni ska ignorera arkitekterna heller! Lyssna istället noga på vad

de säger. De är trots allt individer som i sitt professionella liv under många år

funderat och hanterat denna sorts problemställningar! Luktar unken jantelag

lång väg...”

24

Dessa inlägg tillsammans med

trettio andra bekräftar i mångt och

mycket den bild som jag uppfattar

vara rådande bland allmänheten,

även om många kanske främst i

detta fall reagerar på Wingårdhs

provokation. Förödande många har

fortfarande väldigt dåligt förtroende

för kåren sedan Miljonprogram-

mets missar, då arkitekterna utsågs

till syndabockar. Skälen kan vara

många. Arkitekter tycker om fula

hus med massor av betong och

glas, men de gillar aldrig sånt som

”vanligt folk gillar”. De ritar mest

villor åt överklassen och kontor åt

företagsjättarna. De är elitister och

kultursnobbar som håller sig på sin

kant.

Hur vill vi bli uppfattade och hur mycket har det att göra med

hur vi egentligen agerar?

Arkitekter är allvarsamma över-

sittartyper klädda i svart och

glasögon som inte lyssnar på

allmänheten. Å andra sidan är

arkitekt helt klart ett statusyrke

med gedigen historia. Begreppet

”renässansmänniska” i betydelsen

allvetande geni, syftar till storheter

som Leonardo da Vinci som var

både ingenjör, konstnär, stads-

planerare och just arkitekt. Det

är inte ovanligt att höra folk säga

”åh, läser du till arkitekt! Det hade

jag velat bli…” med något drömskt

i blicken. Det fi nns helt klart en

kluvenhet i allmänhetens inställning

till yrket.

25

En gång under mitt praktikår

frågade jag mina arbetskamrater

runt fi kabordet varför vi arkitek-

ter så ofta klädde oss helt i svart.

Svaren blev lite olika och många

hade en ”personlig förklaring” i stil

med ”jag har alltid klätt mig så”.Det

som de fl esta var överens om var

dock att det är mycket lättare att

bli tagen på allvar av beställarna.

Deras sinnebild av en arkitekt var

nog en svartklädd person. Vi kom

inte så mycket längre just då, men

jag fortsatte att fundera. Det kan ju

inte rimligtvis hänga på kläderna

huruvida vi blir tagna på allvar.

Visst skall vi ge ett seriöst och för-

troendeingivande intryck, det är vik-

tigt. Jag skulle t ex inte i första taget

välja en jurist med hawaiiskjorta

och shorts. Men om jag tänkte efter

lite, så skulle jag å andra sidan bli

rätt imponerad, eftersom det skulle

Läs mer om

grupptillhörighet och

yrkesjargonger i kapitlet

”snart kollegor”.

krävas en stor portion civilkurage

och självförtroende att träda in i en

rättssal klädd så. Egenskaper som

rimligen är viktiga hos en jurist. Det

är väldigt svårt att skilja på att vara

korrekt och respektfull med fokus

på arbetet, och på att gömma sig

bakom en fasad.

Jag tror att varje gång vi uppfyller

allmänhetens stereotypa bild (i

negativ mening) av en arkitekt i

någon form, bekräftar vi ett utanför-

skap som vi inte är betjänta av.

26

Som yrkeskår har man ett naturligt

behov av identifi kation och ge-

men-samma värderingar. Det är

enligt mig både en stärkande och

försvagande faktor för vårt yrke-

sutövande. Kårens sammanhålln-

ing både hjälper och stjälper den

enskilda arkitektens utveckling. Det

är främst kåren själv som skapar

och vidmakthåller informella regler

för hur man skall leva och verka

som arkitekt, inte samhället.

Svagheten är att strävan efter att

bli erkänd av kåren begränsar våra

horisonter med likriktning som följd.

Man vill gärna profi lera sig inom

kåren, men bara inom godkända

ramar. Ett exempel är kontor som

profi lerar sig som marknadsanpas-

sade. Här krockar bilden av den

oberoende konstnären

med den marknadsstyrda kapital-

isten och kontoret får dåligt rykte

i interna kretsar. Andra får internt

föraktfulla omdömen som ”dans-

bandsarkitekter” för att de anses

som folkliga och inte innovativa

nog.

Styrkan ligger i identifi kationen

och gemenskapen i en yrkeskår

där möjligheten till kunskaps- och

erfarenhetsutbyte är enorm. Man

får dessutom automatiskt tillgång till

ett visst erkännande och ett

världsomspännande nätverk av

yrkesutövare.

Bilden av en arkitekt bland arkitekter

Frank Lloyd Wright på sitt kontor,

ensam, försjunken i arbete omgiven

av möbler designade av honom själv.

En idealisk arkitekt...

...eller är det kanske Rem Koolhaas?

Lite mer i tiden, men ändå en sann

patriark, ständigt i stormens öga.

27

Bilden av en arkitekt ur kårens syn-

vinkel är således både svårfångad

och tveeggad. Ingen vill väl hem-

falla till att öppet erkänna att något

är slumpmässigt ihopslängt eller

rentav kopierat. Få vill väl säga öp-

pet att jag satsar på att tjäna pen-

gar och bli berömd, arkitekturen får

komma i andra hand. Arkitektur är

inte en del av livet – det är livet och

skall alltid komma i första rummet,

annars kan man aldrig bli en bra

arkitekt. Idealbilden är rätt tydlig:

satsa allt eller strunta i det. Så man

håller skenet uppe och försöker

leva upp till den bilden, medan man

ibland spyr på det i informella kret-

sar. Men kanske blåser förändrin-

gens vindar ändå. Den nya gen-

erationen visar allt oftare exempel

på alternativa synsätt. Att istället

bejaka sin person och skapa sig en

yrkesroll som man trivs med på

djupet, utan att ta alltför stor hän-

syn till vad man förväntas skapa

eller hur man skall vara. Det är den

vägen jag vill gå, och det är den

vägen jag försöker visa på i den här

boken.

Exemplet Josefi na

(baserad på artikeln ”Mitt i kar-

riären” i Arkitekten mars 2004)

Josefi na Nordmark är en 33-årig

Chalmersutbildad arkitekt som

nyligen vann tävlingen om nytt

ambassadresidens i Chile. Upp-

vuxen i Kalix utan några arkitekt-

infl uenser hamnade hon direkt

efter examen på det prestigefulla

Wingårdhs i Göteborg. Hon fi ck

jobba med tävlingar och skisser i

tidiga skeden. ”Inget CAD-slaveri.”

Hon hade en för många drömlik

arbetssituation.

28

”- Jag levde mitt stadsliv med

mycket jobb, after-work, kafébesök

och shopping. Jag umgicks mest

med arkitekter och vi pratade mest

om jobb. Hela tillvaron handlade

om arkitektur. Det stod mig upp i

halsen till slut. Jag kände att det

här är inte jag.” Hon berättar att

hon är övertygad om att inspira-

tion hänger ihop med hur hon

mår. Hon saknade friluftslivet och

vännerna. Hon sade upp sig och

fl yttade tillbaka till sina rötter. ”Nu

är jag inte längre arkitekten Jose-

fi na, utan också bara Josefi na.”

Hon är också nybliven mamma och

på frågan hur det går ihop med att

vara framgångsrik arkitekt säger

hon bestämt: ”Jag tror inte att man

måste ägna hela sin vakna tid åt

arkitektur för att bli en bra arkitekt.”

Bilden är från artikeln

29

”- Jobbet skall vara kul! Många

arkitekter tar sig själva på för stort

allvar och arkitektur blir något så

pretentiöst, kanske för att de måste

rättfärdiga att jobbet tar hela deras

liv, säger Josefi na Nordmark.”

”Jag tror inte att man måste ägna hela sin vakna tid åt arkitektur för att bli en bra arkitekt.”

Bilden av en arkitekt på arkitektskolan

Det är viktigt att komma ihåg att

skolan är en egen värld som på

många sätt skiljer sig från yrkes-

världen som sedan tar vid. Den bild

man får av yrket och arkitekturen

är direkt relaterad till de lärare som

omsätter sin egen bild och kunskap

i utbildningen. Lärare och i viss

mån elever bygger tillsammans

den för tillfället gällande bilden

av bra och dåligt, av fi nt och fult,

av arbetsmetoder och av mål att

sträva efter. I detta bildas i sin tur

mikrokulturer i olika kurser, i olika

ritsalar etc. Det handlar egentligen

om helt vanliga trender som kom-

mer och går och lämnar olika djupa

avtryck. En stor del i utbildningen

till arkitekt handlar om att skapa sig

en egen identitet som yrkesmän-

niska. Detta hänger intimt ihop med

de bilder man skapar sig, som i sin

tur hänger ihop

med vad man exponeras för. Ju

längre du gått i skolan, desto större

referensbibliotek har du samlat på

dig, som tillsammans med din bear-

betning ger dig en allt rikare bild

av yrket. Dock vistas vi i samma

miljö, går på samma föreläsningar

och utbildas av samma lärare med

samma pedagogiska medel. Vi

skapar tillsammans en egen värld

som är sann för oss. Det är svårt

att ifrågasätta något som betrak-

tas som sanning. Ändock är det

nödvändigt för att kunna skapa sig

sin egen sanna bild, vilket måste

vara ett av de främsta målen för att

kunna bli en bra arkitekt anser jag.

Kontentan är alltså, att den bild

du får av arkitekter och arkitektur i

skolan är bara ett hjälpmedel till att

forma din egen bild, inget annat.

30

o Utbildningen o Hur ser den ut? Vem bestämmer vad?

Konkreta fakta och målformuleringar.

Arkitektutbildningarna har det senaste decenniet varit föremål för ett

antal utredningar, granskningar och omorganisationer. Högskoleverket

utvärderade och rankade de tre utbildningarna 1998 och Chalmers kom

i topp. Trots det har de år som följde på det varit kantade av rörigheter,

såväl ekonomiska som organisatoriska. Både LTH och KTH:s utbild-

ningar har genomgått omfattande förändringar och braskande artiklar

kring det har avlöst varandra i både dags- och fackpress. Summa sum-

marum: Sveriges arkitektutbildningar har levt en svajig tillvaro de senaste

åren. Det fi nns därför all anledning att fundera över vilka instanser som

formar och styr dessa. Som elev upplever jag att man sällan har vetat

varifrån beslut och förändringar härstammar. Det bör ju vara en viktig

förutsättning för att man som elev skall kunna förstå situationen och rikta

eventuell kritik till rätt källa. För att bringa klarhet i detta har jag talat

med Ulf Janson, ny programansvarig för grundutbildningen på Chalmers

Arkitektur.

Bolognaprocessen

Från och med årsskiftet 2004/2005 har hela Chalmers en ny organisation.

Såhär beskrivs den i stora drag på Chalmers interna nyhetssida:

31

Ulf Janson:ny ansvarig för grundutbildningen.

Dekanus = Fakultetsnämndens ordförande kallas

dekanus. Dekanus till-sätts av rektor på förslag från fakulteten normalt. Dock inte på Chalmers

där dekanus var = sektionschef.

”Bolognaprocessen på Chalmers innebär högskolans anpassning till Bolognadekla-

rationen, en överenskommelse om gemensamt utbildningssystem i Europa.

Chalmers är först i Sverige med att anpassa hela grundutbildningen till en över-

enskommelse om ett gemensamt utbildningssystem i Europa. Grunddragen

beskrivs i den så kallade Bolognadeklarationen som skrevs under av 29 europeiska

länder i italienska Bologna 1999. Deklarationen går ut på att göra utbildnings-

systemet mer enhetligt, så att det blir enklare att jämföra examina, att röra sig

mellan europeiska länders utbildningar och att få tillgång till den internationella

arbetsmarknaden.”

Den nya organisationen skall alltså öka rörligheten mellan Europas

skolor, men den syftar också till att underlätta samarbete mellan de olika

utbildningarna. Tidigare var Chalmers uppdelat i sektioner som var

både en organisatorisk och en ekonomisk enhet. Dessa leddes av dekaner .

Nu är det uppdelat i en beställar- och en utförandeorganisation

direkt under rektor. Under beställarorganisationen fi nns sex

programområden som i sin tur delat upp sig i cirka tjugofem

program. Det är dessa program som får pengar av Utbildnings-

departementet. För dem skall de beställa utbildning av utförande-

organisationen. Vinsten med det är bland annat att beställaren kan

beställa utbildning av den utförandeorganisation de anser är bäst

skickad att genomföra respektive moment. Det blir alltså en intern

konkurrens som förhoppningsvis ökar kvalitén på utbildningen.

32

beställarorganisation

utbildnings-områden:6 stycken

utbildningsprogramca. 25 stycken

storinstitutioner:17 stycken

utförandeorganisation

Chalmers rektor:Jan-EricSundgren

3 vicerektorer

vicerektor för grundutbildningen: Peter Olsson

Chalmers nya organisation.

33

Prefekt =Den som leder en institution kallas prefekt och kan vara en lärare eller en professor.

Hur påverkas arkitektutbildningen?

För den enskilda Chalmers-studenten blir den praktiska skillnaden knappt

märkbar. Programmen tar över den avvecklade sektionens kursplan och

många ledande positioner besätts av samma personer som tidigare. För

Arkitekturinstitutionen är skillnaden extra liten, eftersom vårt program är

såpass annorlunda, att vi även tilldelats ett eget programområde. Den

huvudsakliga skillnaden i den nya organisationen på arkitektur, är att

dekanus tidigare ansvar för att beställa utbildning tagits över av en pro-

gramansvarig som sitter på beställarsidan. I detta fall är det Ulf Janson.

Han får alltså den nya nyckelrollen när det gäller utbildningsfrågor. Vår

före detta dekanus Hans Lindgren är numer prefekt och har ansvar för

forskning, forskarutbildningen och grundutbildningens genomförande.

Prefekten har också personalansvar för alla forskare och lärare. Ansvaret

för grundutbildningens genomförande är delegerat till viceprefekten för

grundutbildningen. Här på A är det Inga Malmqvist som har det ansvaret.

Samtal med Ulf Janson 12/1-2005:

Lisa: Vi kan väl börja med att tala om hela utbildningen i stora drag. Om

dess upplägg, mål och metoder.

Ulf: Arkitektutbildningen har ju sedan tidigare varit uppdelad i två

huvuddelar: basutbildningen och det vi kallat masterutbildningen, men

som blir en internationell sådan först ht-06.

34

prefekt på A:Hans

Lindgren

viceprefekt för grundutbildningen:Inga Malmqvist

ansvariga lärare, projektansvariga och

forskare

proprefekt för forskarutbildningen:Catharina Dyrssen

administrativ chef:Per Skogsäter

administration

Chalmers rektor:Jan-ErikSundgren

vice rektor:Peter Olsson

programansvarig:Ulf Janson

Chalmers Arkitekturs nya organisation

35

Basutbildningen spänner över de tre första åren och mastern över de två

sista (fyran och femman) som innehåller examensarbetet. Grundbulten i

undervisningsmetod är projektstyrd undervisning. Merparten av kurserna

under utbildningen sker i denna form. Projektstyrd undervisning utgår

från en problemställning och nödvändig information inhämtas utifrån den,

till skillnad från den kursstyrda undervisningen som är adderande. För

arkitektutbildningen är det en utmärkt form, eftersom utbildningen består

av att öva sig i färdigheter mer än att addera kunskap.

Ettans introduktionskurs är nästan helt igenom orienterande. Den syftar

till att visa på ett brett spektrum av arbetsmetoder och arbetsfält. I ettans

projekt Rum 1 och Rum 2 övar eleverna upp sin rumskänsla och bekantar

sig med arkitekturens begrepp genom enkla byggnadsövningar.

I tvåan och trean ökar komplexiteten successivt och projekten blir två per

termin, som kompletteras med mindre kurser. Nackdelen med halvter-

minsprojekt är att studenterna inte riktigt hinner tränga in i projektets själ

och få en djupare relation till projektet. Fördelen är att man har en bättre

styrning på utbildningens bredd, genom att man tydligare byter riktning

och även lärare i ett nytt projekt. Dessutom kan komplexiteten öka med

mindre steg. Det är hemskt viktigt det här med tid för refl ektion. Därför

tror jag att halvterminsprojektet “teori och text” på våren i trean har en

avgörande roll för mognaden av det fördjupade refl ektiva tänkandet.

36

I fyran kommer sedan ett mer nischat år som förhoppningsvis leder en

in i examensarbetet på ett naturligt sätt. Men även i fyran fi nns några

småkurser närvarande som komplement och omväxling till projekten.

Examensarbetet skall vara en sammanfattande och utvecklande del där du

får pröva dina kunskaper och erfarenheter. Efter examen skall du vara väl

orienterad i yrket och dess olika delar, inte fullständigt. Vi får inte glömma

att arkitektutbildningen är en yrkesförberedande utbildning.

Lisa: Så sammanfattningsvis kan man säga att inlärningspedagogiken är

att projekten utgör stommen i utbildningen som hela tiden leder eleven

framåt. Kurserna i exempelvis konstruktion och hållbar utveckling funger-

ar som ett nödvändigt näringstillskott som ger mer volym och substans åt

den pågående utvecklingen.

Ulf: Ja, så kan man se det. Det viktiga är bara att vi har en ordentlig plan

för hur dessa förs upp på dagordningen och inte kommer i andra hand.

Det måste fi nnas en tydlig tanke bakom när och hur dessa frågor skall

träda fram så att det även där sker en kontrollerad utveckling.

Lisa: Vilka instanser är ansvariga för och/eller styrande över arkitektut-

bildningen dels nationellt, dels lokalt på Chalmers?

Ulf: Till och börja med så är det Utbildnings- och kulturdepartementet

med Leif Pagrotsky i spetsen som lyder under riksdag och regering.

Arbetet med högskoleutbildningar generellt i Sverige lyder under Högs-

koleförordningen och Examensförordningen. Chalmers är ju stiftelse och

har därför ett eget

37

regelverk, men som till sitt innehåll är snarlikt med Högskoleförordnin-

gen. Arkitektutbildningarna skall också uppfylla EU:s arkitektdirektiv.

Sedan är man nere på lokal nivå och där är det Chalmers rektor i toppen

för den organisation vi talade om tidigare.

Lisa: Men detta är ansvarsinstanserna eller hur? Sveriges Arkitekter har

alltså inget juridiskt ansvar alls då?

Ulf: Nej, de är en ren intresseorganisation. Självklart utgör de en stor

maktfaktor ändå, eftersom det skulle vara dumt av regering, riksdag och

högskola att inte samspela med dem. De bestämmer ju naturligtvis över

sin egen organisation, så i förlängningen är det en viktig instans för utbild-

ningsfrågor.

Lisa: Vad tycker du att eleverna på denna skola kan förvänta sig av sin

utbildning?

Ulf: En orientering i arkitekturens olika områden; dvs. väl yrkesförbere-

dande. De skall förvänta sig att få träning i olika arbetsmetoder. Att få

träna på att uppmärksamma och tala om arkitektur och arkitektoniska

kvaliteter.

Lisa: Träna sig i att bli medvetna om vad de ser och hör, för att sedan

kunna analysera det och lägga det till sin kunskapsbank ungefär eller?

Ulf: Precis. De skall få en repertoar av principer, verktyg, metoder och

kunskap. Detta skapar tillsammans en struktur på vilken man hänger upp

allt. Arkitektur är så komplext att det krävs en bra struktur i huvudet för

att kunna handskas med det.

38

De kan förvänta sig att få en träning i praktiska färdigheter, i att bedöma

arkitektoniska kvalitéer.

Lisa: Och i att kommunicera detta?

Ulf: Självklart! Det är en grundförutsättning naturligtvis.

Lisa: I vilka frågor skall man kontakta dig som student?

Ulf: I alla frågor som rör utbildning. Självklart kommer jag att ha nära

kontakt med studentrepresentanter i A-styret, men helst skulle jag vilja

kunna och hinna tala med varje student. Har man problem med en kurs

skall man i första hand gå till kursansvarig lärare. Om inte det går bra skall

man vända sig till viceprefekten och i sista hand till programansvarig. Men

som jag sade: jag lyssnar på alla i mån av tid.

Lisa: Vad anser du att skolans viktigaste uppgift är gentemot eleverna?

Ulf: Skolan skall ge studenten en stabil grund för arkitektyrket i alla dess

olika delar. Den skall träna eleven i metoder och angreppssätt till att ta sig

igenom en komplex uppgift. Framförallt är intentionen att stödja varje elev

i dennes individuella mognad.

Lisa: Vad önskar du dig, i egenskap av programansvarig, att skolan skapar

för studenter och sedermera arkitekter?

Ulf: Arkitekter med gott självförtroende i sig själva och i det de gör. Det är

viktigast av allt! När jag gick på skolan sade vår lärare Johannes Olivegren

till oss studenter:

39

“Framförallt är intentionen att stödja varje elev i dennes individuella mognad.”

”Har man bara ett kallt huvud och ett varmt hjärta, så brukar det mesta

ordna sig.” Det har jag tänkt på mycket sedan dess. Detta tror jag man kan

uppnå genom att stödja varje elevs individuella mognad.

Nyckeldokument

Om vi gör en grov förenkling är det ett huvudbeslut i riksdagen 1998

som ligger till grund för hur arbetet med arkitektur sker centralt idag. Då

antog man Framtidsformer, ett nationellt handlingsprogram för arkitektur,

formgivning och design. Ett speciellt tillsatt Arkitekturråd skall fram till

2008 arbeta vidare med handlingsprogrammet. Framtidsformer poängterar

vikten av långsiktiga kvalitetsmedvetna mål framför kortsiktiga ekonom-

iska, för att skapa en bra byggd miljö för framtiden. Ett rejält byråkratiskt

dokument med låg detaljeringsgrad och ont om brandfacklor. Detsamma

gäller i viss mån Sveriges Arkitekters nya utbildningspolicy ”Att utbilda

arkitekter”. Den handlar även om utbildning i yrkeslivet. Detta dokument

är enbart rådgivande i utbildningsfrågor, men kommer säkert vara en

viktig plattform för diskussion. Dessa dokument fi nner du på respektive

hemsida (www.regering.se, www.arkitekt.se) och de är värda att kasta ett

öga på. o

40

”Det viktigaste att tala om för eleverna är vad de inte vet att de inte vet. Det är det ena.

Det andra är att lyfta fram det de egentligen vet, men inte vet att de vet. Det är det som är pedagogik. Det handlar inte bara om att söka mera kunskaper. Det handlar om att bli klar över att det fi nns helt

andra sorters insikter och att insikten är ett fl öde.”

Arkitekt Jan Gezelius apropå pedagogik på arkitektskolorna.

41

Inblick Intervju med Mikaela Ranweg 19/10-2004

Mikaela är 31 år och går i trean på arkitektutbildningen på Chalmers.

Hon är från Borås. Efter att ha avslutat fyraårig teknisk gymnasieutbild-

ning (trots att teknik var hennes värsta ämne!), läste hon tre år teologi

och fyra år på dans/teater/performance-utbildning på tre olika orter i

landet.

Lisa: Varför valde du att läsa till arkitekt?

Mikaela: Redan i tolvårsåldern drömde jag om att bli arkitekt. Jag satt och

ritade “mitt drömhus” och löste planer i det. Jag hade ingen egentlig bild

av yrket i övrigt. I övre tonåren såg jag den för övrigt kassa fi lmen “Ett

oanständigt förslag”. I den var den bedragna mannen arkitekt. Han stod

och föreläste om tegel. Han älskade tegel och visade på teglets skönhet

och möjligheter. Han brann verkligen för det och jag blev fascinerad av

att man kunde hysa så starka känslor för döda ting. När jag sedan skulle

läsa vidare tänkte jag på arkitekt, men jag började läsa teologi istället. Efter

teologin kom åter arkitekt på tapeten, men jag var orolig över att jag inte

kunde teckna. Jag tänkte att om jag gör arkitektprovet och kommer in på

det, så har jag ändå något slags kvitto på att jag har talang. När jag hade

rekvirerat pappren blev jag livrädd och förmådde mig inte ens att göra

provet. Under den konstnärliga utbildningen var jag åter inne på arkitekt

men så var det ju det där med tecknandet.

Mikaela Ranweg

42

Då sade en kompis till mig att det är väl skit samma hur du kommer in, så

då ansökte jag på högskoleprovet, kom in och började hösten 02.

Lisa: Hur har den inre bilden av yrket förändrats under utbildningens

gång?

Mikaela: Jag visste innan att det skulle bli en hård utbildning men främst

ett hårt yrkesliv med perioder av arbetslöshet. Annars vet jag inte riktigt

vad jag förväntade mig, i mångt och mycket är det samma rädslor då som

nu. Även om bilden av yrket blivit bredare – förstås – på gott och ont får

jag väl säga för det är ju så mycket jag skulle vilja lära mig och så mycket

jag inte kan och inte kommer hinna, det där med att nischa sig har väl

aldrig varit min starka sida.

Lisa: Vari ligger din rädsla i din arkitektgärning?

Mikaela: Att inte vara begåvad nog och så teckningen så klart. Bilderna jag

har i mitt huvud av de teckningar jag vill göra stämmer inte alls överens

med de bilderna som kommer på pappret. *skratt*. Jag förstår ju att det är

viktigt att kunna uttrycka det jag vill genom bilder och inte bara genom

text vilket det tenderar att bli.

Lisa: Men, de teckningar du gör då, vad är det för fel på dem?

Mikaela: Ja, det är väl främst att de inte ser ut som jag önskar, eller bilden

av vad jag tror att jag vill teckna. Jag tror inte att jag kommer att vara duk-

tigare på att teckna när jag går ut härifrån. Pressen har helt enkelt gjort det

till en ”hang-up”.

43

Lisa: Jag tänker på de fyra år av annan konstnärlig utbildning du gick

innan du började på Chalmers. De måste väl ha gett dig bra kunskap om

förhållandet mellan bild, text och känslor. Har du inte haft någon nytta av

det?

Mikaela: Det är en viktig skillnad emellan performance/teater/dans och

arkitektur. Arkitektur är på riktigt. Det skall bli något bestående som andra

skall använda. Det andra är mer tillfälligt och öppet för personliga tolknin-

gar. Det är mycket mer upp till åskådaren vad de vill få ut av det. Fast

en gång, på tvärkritiken i ettan, så presenterade jag mitt projekt med en

liten miniföreställning. Den skulle förmedla de känslor jag ville framkalla

med mitt lilla hus på Koön. Jag läste en dikt på tre olika sätt, ålade lite på

golvet och vad det var och avslutade med att hälla lite kanel i händerna på

åhörarna. De såg rätt frågande men glada ut. Sedan pratade vi om mina

planscher som vanligt. Jag tror att de kanske förstod med magen men inte

med huvudet. Jag har inte gjort om det senare i utbildningen. Tänk dig en

“Arbetets rum-föreställning”. *skratt*

Lisa: Verkar hemskt svårt! Men jag inbillar mig ändå att om man har gått

någon typ av konstnärlig utbildning innan har man något slags kreativt

självförtroende som man kan ha nytta av på arkitektutbildningen. Stäm-

mer inte det?

Mikaela: Nja, jag tror inte att jag har fått ihop det sceniska med arkitek-

turen konstigt nog. Däremot har jag nog fått en del verktyg som kan sätta

igång ett kreativt arbete.

44

Lisa: Anser du dig vara arkitekt redan nu?

Mikaela: Nej! Absolut inte ännu. Fast i sällskap med andra, icke-arkitekter,

så känns det nog lite så ändå. Jag kan ju trots allt saker de inte kan, det

känns väldigt kul.

Lisa: Vad utgör en bra arkitekt?

Mikaela: Jag tror främst tre saker: att kunna lyssna på människor, att ha

omsorg och att ha fantasi. Jag minns att en föreläsare i början en gång

sade: ”målet är att utbilda bra människor som bygger bra miljöer”. Väldigt

generellt visserligen, men jag har tänkt mycket på det.

Lisa: Hur är en bra lärare i arkitektur?

Mikaela: Någon som förmedlar kunskap med humor och tydlighet och

inte så allvarstyngt samt att ge konkreta verktyg. T ex en handledare sade

en gång: ”sluta tänka så förbannat, börja handla”.

Vi pratar en stund om utbildningen i allmänhet. Hon säger att det är

tydligt att det fi nns en sorts mall att leva upp till. Vi förväntas ha förkun-

skaper och intressen när vi börjar. Till exempel så förväntas man vara

intresserad av datorer och alla möjliga typer av kultur. Mikaela säger att

”folk jobbar som små bävrar för att leva upp till myten om hur en arkitekt-

student skall vara”. Folk är väldigt kulturintresserade och alternativa, men

det känns krystat och blir bara pretentiöst och inte alls intressant. Fast i

ärlighetens namn så är ju jag också värsta kulturmuppen, säger hon.

45

“Folk är väldigt kultur-intresserade och alternativa, men det känns krystat och blir bara pretentiöst och inte alls intressant.”

Hur som helst, det blir en självuppfyllande profetia som är svår att komma

till rätta med. Det som gör henne mest ledsen är att utbildningen inte

bygger självförtroende utan istället bryter ner det. “Det känns som om hela

kåren har dåligt självförtroende och att vi hela tiden kämpar för att legi-

timera vår roll, som om vi själva undrade vad vi är bra för.” I övrigt saknar

hon fokus på personlig utveckling. Det är den där mallen som gäller och

den mallen skapas bland annat av lärarnas luddighet. Istället för att säga:

”jag tycker så här och jag tycker detta är bra, men alla synsätt är naturligt-

vis välkomna”, så talar de om sin egen uppfattning på ett svävande vis och

såsom om de vore sanningar. Det är extremt irriterande och förvirrande.

Lärarna måste ju ändå kunna stå för att de är subjektiva. Om det var

tydligt skulle det nog vara mycket lättare att bilda sin egen uppfattning.

På det hela taget tycker jag ändå att det är en bra utbildning avslutar

Mikaela.

46

Projektform & process

47

En arkitekt jobbar nästan

uteslutande i projektform. Både i

skolan och senare i arbetslivet.

Högskolestudier innebär en stor

förändring för många. Man byter

kanske stad och vänner, men fram-

förallt så ändras utbildningsformen.

Arkitektutbildningen sker övervä-

gande i projektform till skillnad

från gymnasiet där det bara var

ett inslag. Man har endast ett fåtal

tentor, i arkitekturhistoria och byg-

gnadskonstruktion. Att arbeta i

projektform lägger ett stort ansvar

på den enskilda eleven, men det

öppnar också för en betydligt friare,

personligare och därmed roligare

kunskapsinhämtning. Det betyder

alltså att det är själva vägen till slu-

tresultatet som utgör utbildningen i

minst lika stor

utsträckning som slutresultatet i sig

– det kan inte poängteras nog.

Varje projekt är en enskild liten

process i den stora utbildningspro-

cessen och det måste man låta det

få vara. Det vill säga att betrakta

varje uppgift för sig istället för att

hela tiden se det som små pussel-

bitar som tillsammans bildar den

färdiga arkitekten efter fem år.

Processer tar tid. Och olika pro-

cesser tar olika långt tid för varje

individ. När man får ett kort projekt

måste man alltså förstå att proces-

sens omfattning måste anpassas

efter den tid som står till förfogan-

de. Alltså är det hemskt viktigt att

acceptera att man inte kan lösa alla

problem som kommer för en, utan att

välja ut några få. Risken är då annars

att ”det varken blir hackat eller malet”

som det gamla ordspråket lyder.

Det viktigaste är kanske ändå att

processer är personliga. Man kan

inhämta råd, kunskap och följa anvis-

ningar, men det är du som omsätter

detta i ett projekt genom en personlig

process som är bara din. Den ser alltså

olika ut för var och en av oss eftersom

vi är olika individer. Låt dig därför aldrig

luras att tro att din process skall se ut

som någon annans. Man kan använda

samma verktyg och göra samma saker,

eller använda olika verktyg och göra

olika saker. Vill du gå hem fast alla

andra sitter kvar så kan det vara minst

lika effektivt, så länge du tar ansvar för

processen.

48

Att arbeta i projekt kan ibland vara

påfrestande. Det kan vara svårt att

släppa det när man är i en bearbetande

fas då idéerna inte fl ödar fritt. Det kan

kännas tungt att det i så hög grad är

upp till dig hur projektet fortskrider

och även slutresultatet. Det är hemskt

lätt att känna att världen står och faller

med ett projekt.

6 Prestationsångest 6

49

Det fi nns inga genvägar till ett

bra projekt, men det fi nns sen-

vägar. En av dem är genomsyrad

av svår prestationsångest.

ständigt talas det i media om hur

psykiskt dåligt folk mår. Försäljnin-

gen av antidepressiva mediciner

stiger med 20 % varje år (källa

www.svd.se). 40 procent av kvin-

norna i västvärlden och 25 % av

männen riskerar att någon gång

under sitt liv drabbas av en depres-

sion av en sådan svårighetsgrad

att de behöver professionell hjälp

(källa: www.depressionslinjen.com).

Denna verklighet gäller rimligtvis

även arkitektutbildningen, även

om det sällan syns utanpå. Detta

bekräftas också av enkätsvaren på

frågan om vad som är värst med att

läsa här. Ord som nämns hos

graverande många är prestation-

sångest, psykisk stress, psykisk

press, sömnlöshet och känslan av

otillräcklighet.

Vår utbildning är en synnerligen

bra miljö för prestationsångesten

att frodas i. Den ständiga känslan

av att kunna göra mer och bättre i

kombination med vetskapen om att

det inte fi nns något tydligt defi nierat

mål, leder ständigt ut oss på tunn

is. Den press man utsätts för då,

blir i de fl esta fall till en nödvändig

drivkraft att komma vidare. Det

verkar som om människan är lat av

naturen, men med en liten kniv på

strupen så blir vi motiverade. Det

är helt naturligt. Men – när presta-

tions- ångesten tar överhanden

och fokus fl yttas från prestation till

ångest skall man reagera.

Se hela enkäten

i kapitlet

“Vad tänker folk?”

Dels för att det ofta leder till han-

dlingsförlamning som i sin tur

skapar mer ångest, och dels för att

det faktiskt på sikt kan leda in en i

en betydligt djupare kris.

Det fi nns ingen kultur på skolan

att tala klarspråk om psykisk

ohälsa. Ofta hör man fraser som

”det känns för djävligt”, ”jag är helt

slutkörd” och liknande, och folk

hummar bekräftande att ”så är det

ju”. Sen är det inte mer med det.

Det känns som ett socialt arv som

bara nedärvs helt förbehållslöst,

med incitament som att de största

konstnärerna led också allra mest.

Något vi också fi ck bekräftat av en

före detta lärare när han sade att:

”stor arkitektur kan endast komma

ur ångest”. Det tror jag rent ut sagt

är skitsnack. Mina bästa projekt un-

der min skoltid har kommit till i en

process som varit fylld av glädje-

och lustfyllt arbete tillsammans med

mina bästa vänner och ångesten

har lyst med sin frånvaro. Hur

kommer det sig då att myten om

att det är rätt att slita ut sig och må

dåligt fi nns kvar? Antagligen för att

det är svårt att vara den första att

ställa sig upp och säga: “jag klarar

inte denna press”, för det skulle

vara detsamma som att säga att

jag är sämst. Detta resonemang

blir bekräftat gång på gång när jag

frågar folk omkring mig, men inte

minst av de enkätsvar jag fått. 8

50

Matsu

Svart på vitt fi ck jag när jag läste

tidningen STUDENTLIV nr.4 -04.

Där läser jag om en grupp arkitekt-

studenter på KTH under rubriken

”De fann stöd hos varandra”. Vidare

läser jag: ”De funderade alla på

att hoppa av arkitektutbildningen.

Prestationsångesten inför att pre-

sentera egna projekt och utsättas

för kritik gjorde studierna till en

plåga. Men man ville inte ge upp

de åtråvärda platserna på KTH i

Stockholm i första taget. Lösningen

blev Matsu.”

Matsu är en grupp studenter

som gått samman för att hjälpa

varandra. De trodde alla att de var

ensamma om att må dåligt tills de

helt enkelt började tala om det. Nu

jobbar de tillsammans åtta till fem

varje dag.

51

Fasta arbetstider gav den struktur

och gemenskap man behöver när

”Kraven är diffusa och det fi nns en

massa outtalade normer suckar

Camilla och Frida.” När man sitter

hemma och jobbar själv fantiserar

man om att de andra är jätteduk-

tiga. När väl kritiken kommer och

man möter klassen och lärarna blir

det väldigt dramatiskt. ”Inför pre-

sentationen hade jag vrålångest,

berättar Camilla. Jag bara grät och

grät. Flera gånger var jag på väg till

psykakuten.” ”Redan de första

dagarna på utbildningen fi ck de

höra att det gäller att verkligen

brinna för utbildningen om man

skall klara av den. De som vill ha

ett privatliv göre sig icke besvär.

Och visst brinner de för sin utbild-

ning, men de är inte beredda att of-

fra allt.” (Jag har upprepade gånger

försökt få en kommentar i frågan

ifrån KTH:s numera avgångna

dekanus Staffan Henriksson utan

resultat.)

Jag har hört folk berätta om arki-

tekt-skolor där de är öppnare med

frågan. De har första dagen sagt till

de nya studenterna: Var förberedda

på att ni med största sannolikhet

kommer att genomgå en eller fl era

personliga kriser av olika art under

utbildningen. Det kan låta hårt,

men jag tror att det ändå är bättre

att vara förvarnad. Med denna text

vill jag inte säga att ni garanterat

kommer må skadligt dåligt av ut-

bildningen. Det är absolut en fråga

om personlighet, men risken är stor

och det är viktigt att betona för att

man inte skall känna sig onormal.

Dessutom fi nns det många sätt

att komma ur det eller åtminstone

tackla det på ett bra sätt. Att må

dåligt har inget egenvärde.

52

Boktips på ämnet:

”Fröken märkvärdig & karriären” Författare och illustratör: Joanna Rubin

Dranger.

En seriebok full med igenkännigssatir på ämnet kreativitet och prestation.

”Diagnos: duktig – handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som

borde bry sig” Författare: Tinni Ernsjöö & Jennie Sjögren Rappe,

illustratör: Annika Smajic.

En vänlig jävlar-anamma-handbok som bygger på djupintervjuer med ett

antal ”duktiga fl ickor” i karriären som inte klarat pressen.

För att må bra under utbildningen är

det viktigt att du ser till att

tillgodose dina mänskliga behov.

Även en arkitektstudent behöver

mat, sömn, kärlek och uppmuntran! 6

53

“Att ta sig upp när man är nere – hjälp till självhjälp vid depression”,

Susan Tanner & Jillian Ball

En klassiskt populärvetenskaplig bok om depression skriven av två ameri-

kanskor vilket gör att tonen kan vara onödigt klämkäck. Dock har den sina

guldkorn. Många konkreta förslag på åtgärder för de akuta depressions-

symptomen vilket är riktigt bra. Ingen som mår riktigt dåligt orkar börja med

att ta tag i situationen på djupet, utan man måste börja i den lilla skalan.

“Tankekraft”, Bodil Jönsson

Den bästsäljande fysikprofessorns uppföljare till ”Tio tankar om tid”

fi losoferar kring begreppet tanke och hur det påverkar våra liv. Stundtals

lite rörig, men klart läsvärd. Uppmuntrar till egen tankeverksamhet.

”Så ung? Och så duktig!”, Katarina Pietrzak

Författaren har intervjuat tio kändiskvinnor som alla lyckats ur ett ytligt

perspektiv; Anna-Lena Brundin, Helen Wellton, Gudrun Schyman m fl

Diagnos: Duktig fast med kändisar, vilket kan vara bra då man kanske har

en egen uppfattning om dem som kan ställas emot den berättade.

54

“Så länge man

håller huvudet

kallt och hjärtat

varmt brukar det

mesta ordna sig.”

Arkitekt Johannes Olivegren

om hur man klarar av så

komplexa saker som

arkitektuppgifter.

55

InblickIntervju med Ulla Antonsson 5/10-2004

Ulla är biträdande kontorschef på White Arkitekter i Göteborg. Hon

är 51 år och har varit anställd på White sedan 1979. Omtalad för bland

annat restaureringen av Hagabadet och tillbyggnaden till Göteborgs

Konserthus.

Lisa: Varför blev du arkitekt?

Ulla: Slumpen – i viss mån. Det började med att jag gick naturvetenskap-

ligt program på Gymnasiet i Husqvarna av tre anledningar. Dels var det

svårast att komma in på, och om betygen räckte så förväntades det av en

på något sätt. Dels för att min syrra hade gått det, och dels för att jag visste

att jag kunde välja vad som helst efteråt. Så då slapp jag bestämma mig

redan då. Men när jag hade gått ut gymnasiet så visste jag inte iallafall. Då

jobbade jag i ett år men visste fortfarande inte vad jag skulle söka när det

var dags. Jag var bra i matte och så tyckte jag om att teckna. Så jag satt och

bläddrade i en broschyr från någon SYO-konsulent, där det stod att det var

bra egenskaper om man skulle bli arkitekt. Så jag sökte det och det var ett

skott ut i det blå på något sätt. Enda kontakten med yrket jag hade haft var

via en faster som

jobbat som trädgårdsanläggare hos Jan Gezelius.

Lisa: Så du hade verkligen ingen aning om yrket eller utbildningen?

Ulla: Nä, ingenting! Fast jag hade ju sett mycket hus för min pappa var

Ulla Antonsson

56

betongarbetare, men jag hade ingen som helst akademisk tradition i ryg-

gen. Jag visste det som stod i den där broschyren. Jag såg framför mig att

arkitekter satt och ritade ritningar. I övrigt hade jag inte en suck! Men jag

tänkte, herregud, det har väl andra klarat före mig!

Lisa: Hur var det att börja utbildningen? Hur var de första åren?

Ulla: Jag började 1973 på Chalmers precis efter att de hade gjort om utbild-

ningen från i stort sett korvstoppning till lite mer projektorienterat. Alltså,

jag har de senaste åren hållit en föreläsning för ettorna deras första dag där

jag berättar om hur det är att vara arkitekt. Jag brukar rätt snabbt komma

in på det, att för mig så var det en fullständig chock! Att vara i en situation

där plötsligt saker och ting var helt upp till en själv och att undervisningen

bedrevs på det sättet. Där det krävdes helt andra saker av en jämfört med

gymnasiet där man självklart bli klappad på ryggen när man ansträngde

sig. Ja fy tusan! Det var rätt förtvivlat många gånger framförallt under

första terminen. Jag tyckte att man mötte tre olika typer när man kom dit.

Dels var det arkitektbarnen som verkade veta precis vad det här handlade

om och bara gled in. Sen var det de med konstnärlig ådra som bara kunde

sno ihop ett skisspapper och det blev fantastiskt. Den sista gruppen var

teknisterna som hade läst byggnadskonstruktion och kunde mer än C- och

D-skalan på räknestickan. De verkade ha bilden av att yrket var tekniskt

och att det alltid gick att räkna sig fram till rätt lösning. Själv kände jag

mig inte hemma i någon av grupperna och jag hade fruktansvärt dåligt

självförtroende.

“Men jag tänkte, herregud, det har väl andra klarat före mig!”

57

Det var väldigt omvälvande. Jag kan även idag undra varför jag inte bara

åkte därifrån, men det var ju trots allt riktigt kul också. Fast prestations-

ångesten var total, men det var jag defi nitivt inte ensam om.

Lisa: Du hade i princip alltså inte en susning om arkitektyrket. Men hur

växte den då fram?

Ulla: Man fi ck ju en bild av lärare och handledare men framför allt bör-

jade man ju titta på hus helt enkelt. Sen var det ju lite lättare att få praktik

på den tiden, så jag praktiserade på min pappas bygge. Han höll till i

byggarbetarboden och jag i förmansboden. Tänk att klara sånt som farsa.

Sedan praktiserade jag varje sommar. På det viset fi ck jag rätt så snabbt

en realistisk bild av yrket. Jag började också rätt tidigt att intressera mig

teoretiskt för yrket och då var ju biblioteket en guldgruva. Då fanns det ju

inte alls lika många tidsskrifter eller Internet för den delen. Jag och några

klasskamrater sökte även stipendier och åkte på studieresor ute i Europa.

Jag intresserade mig för arkitektur som företeelse och som konstart. Varför

ser husen ut som de gör? Vi hade Elias Cornell i arkitekturhistoria som

introducerade oss för ny byggteknik genom åren. T ex järnvägsstationer

är typexempel, med sina stenfasader mot staden och glas och gjutjärn mot

tågen. Sådana fenomen intresserade mig och gör än idag.

Lisa: Hur har den bild av yrket som du fi ck i skolan utvecklats på senare

år? Har det funnits någon brytpunkt?

Ulla: Nej, inte direkt. Jag höll ju på mycket med teori under utbildningen.

58

Vi skrev bland annat ett arbete i trean som hette “Boendemiljö på arbetar-

klassens villkor”. Vi var tio-femton personer. Efter det sökte vi kollektiv

praktik här på White *skratt* – det fi ck vi inte! Alltså jag har nog kvar

mycket värderingar från då, medan arbetssättet ju är helt annorlunda.

Att jag överhuvudtaget hamnade på ett privatpraktiserande kontor kan

förvåna mig ibland.

Varför jag inte började forska?

Lisa: Vad tror du att du hade gjort om du inte börjat här på White?

Ulla: Att vara kvar inom skolan på något sätt hade nog inte varit helt

främmande. Å andra sidan var jag så trött på det efter examensarbetet

som fullkomligt sög musten ur mig. Sen blev jag faktiskt erbjuden ett jobb

här. Då blev jag väldigt perplex. Jag tänkte att jag måste väl få bestämma

vad jag skulle göra härnäst. Jag ringde en arkitekt jag kände och grät i

luren – vad skall jag göra nu?! Då sa hon att du kan väl ta det. Det är inte

livsavgörande. Så det gjorde jag och här är jag kvar. Jag känner att jag har

jobbat med så mycket bra folk här bland annat Armand Björkman. Han

var nog den första riktiga idolen. En praktiker som jag tyckte gjorde allting

rätt. Han hade en väldig inlevelse och försökte göra allting så bra och så

vackert som möjligt. Det formade en slags arkitektursyn jag inte hade när

jag gick på skolan. När jag kom ut förstod jag också hur mycket arkitekter

faktiskt kan uträtta. I skolan hade vi assistenter som var politiskt aktiva,

nästan samtliga på vänsterkanten, som ansåg att det främst var med poli-

tiska medel man kunde förändra samhället. Men det betyder jättemycket

vad arkitekter tycker och tänker. Jag blev positivt överraskad.

”Efter det sökte vi kollektiv praktik här på White *skratt* – det fick vi inte!”

59

Lisa: Var ligger rädslan i din arkitektgärning?

Ulla: Den alltid överskuggande rädslan är att det inte blir tillräckligt bra.

Man odlar på skolan ett kritiskt tänkande som man applicerar på sig själv

och andra vilket är bra. Man är sin egen värsta kritiker. Det kräver ju då

att man har ett visst mått självförtroende och talang för att kunna ta det,

för man blir ju aldrig helt nöjd. Eftersom det här yrket inte har något facit

kan det aldrig bli riktigt bra, men aldrig riktigt dåligt heller. Man behöver

uppmuntran från såväl beställare som kollegor, och får man det så kan

man jobba jättemycket. Annars blir det tungt.

Lisa: Precisera – vad menar du med tillräckligt bra?

Ulla: Det handlar ju om beställaren som har ett faktiskt problem. Det skall

ju lösas på ett så bra sätt så att de är nöjda även fem år senare. Så bra är att

tillfredsställa beställarens önskemål, men man vill också göra något mer.

Man vill förvåna beställaren positivt och ge dem något unikt.

Lisa: Tycker du att unikhet har ett egenvärde?

Ulla: Var du på Beates föreläsning i våras? Där visade hon ett projekt som

om jag minns rätt var hennes examensarbete. Hon hade gjort ett demens-

boende som hon presenterade otroligt inlevelsefullt. Hon hade skapat unik

arkitektur av ett vardagligt projekt som verkligen imponerade på mig. Det

handlar mycket om hur man löser uppgiften, inte vad uppgiften är. I varje

situation kan man skapa

häpnadsväckande arkitektur. Man kan rita bra eller dåliga dagis. I skolan

är det mycket konsthallar och lite av det riktigt vardagliga.

”Den alltid överskuggande rädslan är att det inte blir tillräckligt bra.”

60

Det skulle vara ännu roligare att se eleverna göra något fantastiskt av

triviala frågor.

Lisa: Hur märks din personlighet i ditt yrkesutövande?

Ulla: Jag har nog väldigt lite distans. Jag är rätt prestigelös, har humor och

gott humör, vilket är viktiga egenskaper i mötet med beställaren upplever

jag. Det är viktigt att skapa god stämning i arbetet. En negativ egenskap är

att jag har svårt att bestämma mig. Då är det skönt att jobba på ett kontor

med bra folk som alltid kan hjälpa en att komma vidare.

Lisa: Vad gör dig till en god arkitekt? (om du nu anser att du är det)

Ulla: *skratt* Jag är nog en relativt god arkitekt tycker jag. Jag försöker

åtminstone och det är kanske det viktigaste. Jag är en god lyssnare med.

Man måste alltid kunna läsa mellan raderna för att pejla in beställarens

önskemål. Man måste kunna få ihop pusslet så att det också blir en ge-

stalt och inte bara ett pussel. Jag tycker att det är lättare att jobba nu än på

skolan. Då kunde man mindre, men samtidigt begärdes det på något sätt

lika mycket. Här jobbar man alltid i grupp där alla har olika sakkunskap

som kan bära fram varandra, men det är också fl er att övertyga. Verkliga

projekt är också så mycket mer komplicerade vilket gör att man omöjligt

kan ha grepp om allt samtidigt. Slumpen, tiden och investeringar spelar

in på ett annat sätt. På skolan inbillade man sig åtminstone ibland att man

hade det greppet och det blev svårhanterat.

61

Lisa: Var fi nner du glädjen och energin till att arbeta? När arbetar du bäst?

Ulla: Eftersom jag är tidsoptimist jobbar jag bäst under press. Därför ser

jag till att få det. I början på varje projekt fi nns det alltid en fas när man

undrar hur sjutton man skall få ihop det. Numer har jag min erfarenhet

att luta mig emot. Det är väldigt skönt. Jag vet att jag alltid får ihop något,

bara jag jobbar hårt. Det är därför jag kan sitta här nu och veta att jag skall

vara på Byggnadsnämnden i morgon klockan två och jag har ännu i prin-

cip ingenting. Men jag vet att det går.

Lisa: Då när vi är inne på att jobba hårt. Det ingår ju mycket i bilden av

vårt yrke. Hur ser du på det?

Ulla: Dels är det en personlighetsfråga. Det märktes redan på skolan. Jag

var alltid kvar på ritsalen när vissa andra gick hem. Det var ju för att jobba

men också av sociala skäl. Dels kan det vara en policyfråga från kontorets

sida. Men det är lurigt i början när man kommer ut och vill visa framföt-

terna. Då har man också minst sociala bindningar och då kanske man

vänjer sig vid att jobba stenhårt. Jag har alltid jobbat jättemycket, men man

ser ju efterhand att det är ju inte bra. Antingen tappar man inspirationen

och arbetsglädjen eller så drar man på sig någon åkomma, kroppslig el-

ler mental; hjärtfl immer eller depression osv. Det har helt klart sitt pris.

Numer jobbar jag mycket mindre. Men jag glömde ju säga vad som var kul

med yrket. Det är att varje projekt är unikt. Man kan bara till viss del vila

på gamla lagrar. Man måste alltid bryta lite ny mark. Sedan är det alltid

väldigt roligt med en nöjd beställare förstås. Positiv förstärkning överhu-

vudtaget gör att man lyfter. Det är då man orkar som mest.

62

Lisa: Välj en typisk myt och slå hål på den.

Ulla: Det fi nns väl massor alltså. Men en myt jag gillar att avliva är att

arkitekter inte har på bygget att göra. Det är väl främst i byggbranschen,

men jag anser att vi har ju faktiskt två års försprång i processen. Klart att

vi är bäst skickade att ta itu med problem som uppstår på plats.

Lisa: I de egna leden då?

Ulla: En myt är väl det som vi har pratat om att man inte kan bli något om

man inte jobbar dygnet runt. En annan är den om den enastående konstnä-

ren. Å andra sidan så behöver man träna sig i att argumentera eftersom vi i

beställarsituationer rätt ofta är ensamma arkitekter. Man måste odla yrkets

viktighet och sin egen förmåga. Sen får man inte tro att byggnader blir till

på det sättet. Nu kom jag att tänka på ett kritiktillfälle i våras. Jag är besjä-

lad av tanken att kritiken är ett undervisningstillfälle. Att det inte handlar

om att få en dom på sitt arbete som man skall ta så hemskt allvarligt på.

Projekten är ett bra verktyg för att belysa olika arkitektoniska frågor, inte

för att bedöma den enskilda eleven. Hur skall man komma ifrån det?!

Lisa: Ge några avslutande råd till blivande arkitekter.

Ulla: Man skall gå in hårt för att känna in uppgiften och sedan gå in i sig

själv och ta det lugnt. Försök hitta enkla och raka svar. Snegla inte för

mycket på trender i tidningar – det är ju redan gårdagens arkitektur.

63

När man börjar på utbildningen

känner man tydligt att man plötsligt

är upptagen i en krets man inte

hade tillträde till innan. Jag minns

känslan första gången, en inom

skrået känd arkitekt, på en föreläs-

ning tilltalade oss med ”framtida

kollegor”. Det kändes väldigt stort.

Jag identifi erade mig som en jäm-

like, fast med mycket att lära. Allt

eftersom utbildningen fortskred,

svalnade förundran över den identi-

fi kationen. Jag blev helt enkelt utled

på det enorma identifi kationspaket

som följer med vårt yrke.

Det fi nns helt klart en stor poäng

med att varje skrå har sin stil och

sina normer.

Det handlar om trygghet, dels inom

gruppen, dels gentemot omvärlden.

Det handlar om människans natur-

liga vilja att generalisera i syfte att

få grepp om sin omvärld. Det känns

skönt att kunna skilja en arkitekt

ifrån en bilmekaniker endast genom

ett ögonkast, för visst har även

bilmekaniker sin egen skråtypiska

stil.

Arkitekternas egen stil är när-

besläktad med en mer allmängiltig

designerstil. Den bygger på att

vara lite udda fast på likadant sätt.

Som jag har förstått det gillar vi t

ex: svart, vitt, grått, rött, elektronisk

musik utan sång, allvarliga männis-

kor, Schweiz, Holland, Japan,

Snart kollegor – om grupptillhörighet och identifi kation

a a

64

sushi, dyra kvalitetsprodukter (som

bara initierade kan identifi era som

dito), utländsk skräpkultur (främst

asiatisk), asymmetriska kläder,

stora tomma ytor.

Vi gillar t ex inte: pastellfärger,

guld, dansband, svensk skräpkul-

tur, konsthantverk, USA (New York

undantaget), läppstift, högklackat

& dräkt eller andra damiga attribut,

människor på bilder av hus.

Detta är naturligtvis en grov

generalisering, men visar ändå på

hur stereotypa vi är internt trots vår

kreativa yrkesidentitet. Ibland är det

både praktiskt och bekvämt att vara

stereotyp och det är inget fel i det,

bara man är medveten om det och

är villig att se det.

“Ibland är det både praktiskt och bekvämt att vara stereotyp och det är inget fel i det, bara man är med-veten om det och är villig att se det.”

Det måste vara ett aktivt val, an-

nars fi nns ingen annan förklaring än

brist på mod och fantasi. Att sakna

detta som arkitekt måste ju på alla

sätt vara förödande.

ANEKDOT ett:

På en kritik en gång diskuterades

utvecklingen från nybliven A-stu-

dent till exjobbare. En av kritik-

erna sade, att det märks på hela

personen att man mognar under

utbildningen. Han hade själv haft

en tjej i sin klass som ”i ettan kom

med blommig klänning och blont

utslaget ‘timotej-hår’, men när hon

tog examen hade det ordnat sig

med svart tröja och håret i en stram

tofs.” Jag vet fortfarande inte om

han var ironisk.

65

ANEKDOT två:

På en av mina praktikplatser ta-

lades det om en kvinna som hade

börjat på ett av de mer välkända

kontoren i stan. Hon kom första

dagen med hela ”karriärs-kitet”, d v

s dräkt med kjol, höga klackar och

läppstift, berättade de generat. Men

tänk, även för henne ”ordnade det

sig”. Efter ett par veckor hade hon

fått både polotröja, byxor och mjuka

skor.

Mot bakgrund av detta är det inte

särskilt svårt att konstatera hur

strikta och snåla ramarna är för hur

vi bör vara för att accepteras av

kollegor. Du har förhoppningsvis

redan räknat ut mitt budskap i frå-

gan. Om man inte ens får se ut hur

man vill utan att bli misskrediterad

– hur skall man då kunna utveckla

och skapa vilken arkitektur man

vill? Det bör naturligtvis inte ha med

varandra att göra, men det bör inte

klädsel och kollegial respekt heller

ha. Det har det uppenbarligen. Är

det OK för oss – framtidens

arkitekter?

I jämförelse med många andra

arbetsmiljöer är dock acceptansen

för en personlig stil relativt stor på

många arkitektkontor. Ser man

på en ekonom eller bilmekaniker

så har de mycket striktare regler

för vad som är socialt accepterat.

Skillnaden är att där är det uttalat

i mycket större utsträckning. De

outtalade koderna i arkitektbran-

schen har alltså både sina för- och

nackdelar. Fördelen är att det trots

allt ger individen större frihet. Nack-

delen är att ingen säger rakt ut vad

som är OK och inte, eftersom det

skulle spegla trångsynthet och

intolerans, vilket inte passar en

arkitekt. Men alla kan koderna.

66

“Efter ett par veckor hade

hon fått både polotröja,

byxor och mjuka skor.”

a

k Arkitektroller k Olika arkitektroller och tillämpningar av yrket.

Privatpraktiserande, kommunalanställd, inredare, departement-

sanställd, politiker, konstnär, scenograf, föreläsare, författare, egen

företagare, lärare, produktdesigner, projektledare inom en rad områden,

SIDA-projetanställd, forskare, byggledare, kritiker och planerare. – Alla

kan de vara arkitekter

Det är så lätt att få för sig att arkitektyrket främst innebär att rita hus för

nybyggnad på ett företag i privata sektorn. Det är de arkitekternas arbete

som syns i media – åtminstone med etiketten arkitektarbete. Sanningen är

att det fi nns många arkitekter på poster och i organisationer som man inte

tänker på som arkitekter. Däremot är deras arkitektkompetens avgörande

för det arbete de utför. På utbildningen sysslar vi bara med en bråkdel

av vad man kan använda sin kompetens till i arbetslivet. Det är viktigt

att poängtera detta, även om de fl esta som börjar på utbildningen kanske

siktar på att rita hus.

Jag talade med en vän till mig som är Chalmersingenjör från kemiteknik.

Jag frågade hur han föreställde sig sitt framtida arbete i början på ut-

bildningen. Han svarade att det varierade väldigt under utbildningen,

beroende på vad de sysslade med just då. ”Vi visste ju från första dagen att

en ingenjör kan jobba i princip var som helst. Därför kände jag aldrig

67

någon stress inför vad jag skulle syssla med sedan. Jag koncentrerade mig

på att försöka förstå vad jag var bra på och intresserad av.”

Jag tror att vi arkitekter skulle må bra av att ha lite mer av det förhåll-

ningssättet. Ingen tjänar på att alla satsar på att bli privatpraktiserande

byggnadsarkitekter som konkurrerar om de mest prestigefulla uppdragen.

Alla skulle tjäna på att arkitektrollen var lite bredare, dels med tanke på

varje persons förutsättningar och intresse, dels med hänsyn till vad vi

skulle kunna uträtta. I Sveriges Arkitekters nyutkomna utbildningspolicy

står att läsa under ”Arbetsuppgifter”:

”Arkitekternas arbetsuppgifter kan sammanfattas i några korta fraser:

– Utreda behov och förutsättningar.

– Planera för att förutse och hantera bevarande och utvecklingsbehov.

– Formulera program utifrån olika behov, krav och önskemål.

– Gestalta och presentera konkreta förslag till utformning av helhet och detaljer.

– Projektera och framställa handlingar för plan- och byggprocessen.

– Samordna och leda processen för att genomföra förslag.

– Kommunicera med aktörerna och medverka i det offentliga samtalet.

– Dokumentera och utvärdera det byggda resultatet.

– Förvalta och administrera för att värna, utveckla och realisera långsiktiga

visioner.

– Undervisa och utbilda framtidens arkitekter.

– Forska om och utveckla processer och resultat.”

68

Det är inte många av dessa punkter vi övar på i skolan, eller som ens är

närvarande där. Det är inte särskilt intressant att utröna huruvida det är

bra eller dåligt. Det är så mycket annat som spelar in i våra liv och det tar

sig de mest oväntade vändningar ibland. Det är långtifrån alltid som stora

beslut eller händelser kommer ur en målmedveten process. När det gäller

vilken arkitektroll vi kommer ta oss och växa in i, tror jag att få tar det som

ett aktivt beslut. Oftast faller det sig naturligt. Jag läser om tre intervjuer i

Arkitekten med arkitekter som inte har en traditionell arkitektroll. En är

konstnär, en är utställningsarkitekt och en är ambassadör. Alla berättar

de samma historia. Det ena ger det andra och så småningom upplever de

att de hamnat rätt, det vill säga i en yrkesroll där de får använda hela sin

person på ett stimulerande sätt. Att de skulle hamna där de är idag hade

de ingen aning om. Lettlands ambassadör i Stockholm Jani Dripe, säger

att arkitektutbildningen är en alldeles utmärkt grund för många andra

yrkesinriktningar.

(Läs hela artiklarna i Arkitekten nr. 4, 5 & 9 -2001)

Det fi nns alltså dels många olika arbetsuppgifter inom yrket, dels många

olika yrken man kan välja med en arkitektutbildning i ryggen. Man kan

också se på den klassiska arkitektrollen som privatpraktiserande, och fi nna

ett spektrum av roller även där. Inom ett kontor, nästan oavsett storlek,

kan man anta olika roller beroende på intresse och begåvning.

69

Det är bara en styrka att inte alla vill syssla med samma saker. En är bra på

att skissa, en annan är bra på att ta människor och förhandla, en tredje är

intresserad av konstruktionens möjligheter osv. Kort sagt: det fi nns en

uppsjö av möjligheter att fi nna sin speciella nisch i det framtida

arbetslivet! k

70

”Media och arkitektur håller på att smälta

samman. Vägen till arkitektens bekräftelse

ligger i den mediala uppmärksamheten.

Riktigt avancerad arkitektur är obyggbar

och förekommer därför endast på bild. Det

mångdimensionella blir tvådimensionellt.

För den kringresande arkitektcirkusen* är

nyttoarkitekturen andras business.”

Arkitekterna Björn Klarqvist & Sven Thiberg om arkitektroller och den

mediala arkitekturen.

* läs Rem Koolhaas, Zaha Hadid m.fl .

71

h Konkurrens, kritik & tankefel h

medveten konkurrens (för visst var

vi alla här för att utbilda oss och bli

kollegor i framtiden). Vi var helt

enkelt inte vana vid att inte få

beröm trots att vi gjort vårt bästa.

Man ville ju naturligtvis inte få

negativ kritik på sitt arbete utan

motsatsen. Undermedvetet började

man alltså från dag ett att lösa

uppgiften med hänsyn till vad man

trodde förväntades av en. Ett av de

viktigaste tankefelen under utbild-

ningen hade således uppstått.

Ofta tänkte jag när jag fått en idé

att ”detta är ju en idé, men det är

ju inte den perfekta idén, den som

jag borde ha fått om jag hade varit

begåvad nog”. Jag försökte alltså

släppa den och jobba fram något

nytt. När detta inte gick så bra

Hur skall man veta om man är

bra? Hur skall man få veta om

man utvecklas tillräckligt? Hur

skall jag kunna veta om jag är

nöjd med vad jag gjort? Hur

skall man förhålla sig till konkur-

rensen?

Många av oss kom mer eller

mindre direkt ifrån gymnasiet. Vi

var vana att prestera bra och vi

var konkurrensmedvetna. Inte

minst eftersom vi kommit in på

en utbildning som då, 1999, hade

åtta förstahandssökande per plats

och i år, 2004, tio per plats, (källa

www.vhs.se). Nu skulle alla vi som

konkurrerat oss in, börja konkurrera

med varandra – det var ju det enda

sättet att få reda på om man dög.

Självklart ingen öppen eller alltid

72

återvände jag ofta till min första

ratade idé och tänkte att ”den får

väl duga då”. Jag genomförde alltså

en idé som jag själv redan hade

stämplat som inte god nog.

Ytterligare ett tankefel hade fötts,

för vem skulle tro på min idé om

inte ens jag själv gjorde det?

I början på sin utbildning är nog

de allra fl esta väldigt osäkra. Jag

vågar påstå att en försvinnande

liten del tar sig an uppgiften med

enda utgångspunkten: nu skall jag

lära mig något och vad jag får för

kritik spelar ingen roll. Här fi nns ett

stort problem. Kritiken är en viktig

del av utbildningen eftersom den

är vår form av tentor. Det är ett

kvalitetssäkrande moment, till för

oss. Jag upplever att problemet är

att den fungerar just som en tenta i

mångt och mycket. Det vill säga att

vad som händer under tiden fram

till dess är mindre viktigt och att

det är slutresultatet som räknas

och bedöms. Detta är ingen nyhet

på utbildningen. Kritiken har varit

föremål för många diskussioner

och en enkät genomfördes vt-04

av A-styret, men så vitt jag vet är

inga stora förändringar förestående

ännu. Synpunkter har förts fram på

att processen dit är minst lika viktig

som slutresultatet och alla verkar

rörande överens om detta. Hur det

skall genomföras i praktiken verkar

däremot vara svårare att ringa in.

Det räcker inte att bara säga detta

till eleverna utan att kritiken för-

ändras radikalt. Det som möjligtvis

händer är att många sitter sista

kvällen innan inlämning och febrilt

letar upp inspirationsbilder eller

försöker att slänga ihop något som

ser ut som en ”tidig skiss”.

73

Jag tror inte att det gör någon

större skillnad för hur vi egentligen

arbetar med projekten.

Hur bra du klarar av utbildningen

handlar mycket om gott självförtro-

ende, självtillit och trygghet i vad

du gör. Det är viktigt vid presen-

tationstillfället för att du skall vara

trovärdig, men även för att kunna ta

negativ kritik på ett bra sätt. Det är

viktigt för att du skall kunna bygga

upp ett eget arbetssätt som passar

dig och som utgår ifrån dina fär-

digheter och tankesätt. Det är vik-

tigt för att kunna känna glädje inför

ditt arbete eftersom det är otroligt

kämpigt att jobba med något du

tycker är halvbra eller rent av dåligt.

Du måste ha självförtroende nog att

ta dina idéer och tankar på allvar.

Gott självförtroende är något som

kommer ur dig själv. Det kan aldrig

infi nna sig på riktigt

“Gott självförtroende är också intimt förbundet med trygghet. Det gäller att bereda dig själv goda möjligheter att känna dig trygg.”

genom att jobba utifrån vad man

tror förväntas av en. Gott självför-

troende är också intimt förbundet

med trygghet. Det gäller att bereda

dig själv goda möjligheter att känna

dig trygg. Ett sätt att komma åt

det är att gå in i dig själv och leta

upp ett område du faktiskt har gott

självförtroende på. Försök att förstå

vilka bitar av dig du faktiskt är nöjd

med och vad du faktiskt anser dig

behärska samt i vilka situationer du

känner dig trygg. Försök sedan att

använda dig av dem i ditt arkitek-

tarbete.

Konkurrens om jobb

I början handla konkurrensen

studenter emellan om att skaffa sig

en status i gruppen och genom det

bedöma sin duglighet inför sig själv.

74

Ju längre in i utbildningen man

kommer, desto närmare kryper

arbetslivet. Ett arbetsliv där arbets-

löshetens dystra skugga ständigt

håller oss studenter på mattan. Vi

tänker: om jag tycker att det är hård

konkurrens här i skolan, hur skall

det då inte bli när jag skall söka

jobb? Rädslan för arbetslösheten

bidrar nog mycket till den ego-

trippade och hårdhudade stäm-

ning som stundtals är så smärt-

samt närvarande under skoltiden.

Detta är en högst naturlig mänsklig

reaktion som är svår att råda bot på

eftersom arbetsmarknaden är som

den är. Det fi nns trots allt ljus-

punkter att hänga upp sig på.

Arbetslivet har en mycket större

bredd av arbetsplatser och upp-

gifter att erbjuda Arbetslivet har en

mycket större bredd av arbets-

platser och uppgifter att erbjuda än

vad skolan någonsin kan visa på.

Vi är alla skapta för olika typer av

jobb och situationer. Chansen att

du kan fi nna en miljö att trivas i, är

betydligt större efter examen än

den är i skolan, som bara är en

arbetsplats av många! h

75

+ Kritiskt tänkande & tankens kraft +

Jag har många gånger försökt att

formulera för mig själv vad arki-

tektkompetens i grund och botten

handlar om. Vad är det vi kan som

inte vem som helst skulle kunna?

Vad är det vi tränas på? Jag brukar

komma fram till ungefär samma sak

varje gång: vi tränas/tränar oss i

att bli medvetna om vad vi ser och

hör ur en arkitektonisk synvinkel.

Vi blir helt enkelt bildade. Dessa

intryck bearbetar vi sedan in i vår

erfarenhetsbank som är ett av

verktygen i arkitektarbetet. För att

få en så välfungerande iakttagelse-

förmåga som möjligt är det kritiska

sinnet avgörande. Utan att förhålla

sig kritiskt och därmed sålla i all

information vi har möjlighet att ta till

oss, blir hjärnan snart så indränkt i

information att den inte kan fungera

normalt längre. Problematiskt blir

det alltså när vi skall börja sålla i

ett ämne som är nytt för oss. Då är

förmågan att vara kritisk ännu ej så

väl utvecklad på området. Automa-

tiskt börjar vi med att lyssna nästan

blint på auktoriteter på området.

Men snart börjar vi att omarbeta

detta till en egen uppfattning som

bildar bakgrund till hur vi fortsätter

att ta till oss information. Dessu-

tom kopplar vi ihop det med resten

av den kunskap vi besitter och

saker hamnar i ett större samman-

hang. Denna process är en viktig

förutsättning, dels för att vi skall

klara den fortsatta informations-

strömmen, dels för att informa-

tionen skall kunna bli användbar

överhuvudtaget.

76

Bodil Jönsson talar i sin bok

”Tankekraft” om begreppet infor-

mationsstress. Ett problem som

många av oss människor av idag

upplever. Vi lider av den gamla

välkända paradoxen ”ju mer man

får reda på, desto mindre vet

man”. Innan jag började på arki-

tektur hade jag ju ingen aning om

hur mycket det var jag inte hade

koll på, men snart uppdagades

det. Många elever, från alla år-

skurser, beskriver denna stress

som det värsta med att gå på

arkitektutbildningen. På frågan om

skolans viktigaste uppgift gentemot

eleverna, svarar många, att det är

att ge eleverna all den kunskap vi

kommer att behöva för att klara av

att arbeta som arkitekter. Det är

svårt att acceptera, att det kommer

att fi nna obegränsat med saker att

kunna. Därför fi nns det tyvärr inte

någon nytta med att känna sig.

stressad över allt det man inte kan.

Bodil Jönsson driver resoneman-

get om tankens förbluffande kraft.

Hon menar att det är den enskilda

individens egna tankar som är det

enda som fullt ut kan påverka hur

vi mår och agerar. Informations-

stressen beror alltså på att vi an-

vänder vår egen tankekraft till att

oroa oss för att det fi nns så mycket

att kunna, istället för att fokusera

på det vi kan, förvalta det, och

istället vara nöjda med att det fi nns

obegränsat med saker att utforska

när vi vill.

Vem ska du bli?

Högskoleverket tar i sin skrift ”Vem

ska du bli?” upp begreppet bildning

och ställer det emot utbildning.

Budskapet är att vi studenter har

rätt till bildning på högskolan, inte

enbart.

77

“Utan ställningstaganden – ingen debatt. Utan debatt – ingen dynamik. Utan dynamik – svag utveckling.”

utbildning. Bildning är personligt

växande där inlärningen är cen-

tral, men underordnad förmågan

att självständigt och kritiskt kunna

förhålla sig till sina kunskaper.

Denna beskrivning passar också ut-

märkt på arkitektutbildningen tycker

jag. Vidare skriver de: “Därför

borde högskolestudier utmana dig

som student med en mängd olika

perspektiv på de viktiga frågorna,

så att din förståelse för omvärlden

vidgas istället för att smalna.” Min

fråga är: tycker du att det stämmer

på din situation? Får du vidgade

vyer i skolan? Det är naturligtvis

en tolkningsfråga, men jag tycker:

är du det minsta tveksam är det

bara att sätta igång att ifrågasätta

det folk säger. Om inte, är risken

överhängande att bli insnöad, vilket

vore slutet på din ännu ej påbörjade

karriär som en arkitekt värd titeln.

Våga ta ställning!

En bildad människa vågar alltså

ta ställning. Detta uppmärksam-

mas också i boken ”just white” som

är ett (rätt rörigt) smörgåsbord av

arkitekturteori, manifest, doku-

mentation och provokation. Buds-

kapet om ställningstagandet som

en förutsättning för den svenska

arkitekturens utveckling är dock

tydligt. Jag håller med till fullo. Utan

ställningstaganden – ingen debatt.

Utan debatt – ingen dynamik. Utan

dynamik – svag utveckling. Vikten

av att skapa studenter som vågar

ta ställning för olika ståndpunkter är

alltså avgörande för vår branschs

utveckling i framtiden.

78

+

Skogskyrkogården i Stockholm av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Välj själv bildtext.

79

“Skogskyrkogården är en vidunderligt vacker

skapelse där hon breder ut sig med sina kala kullar och

djupa skogspartier. De skarpa axlarna ger fantastiska

siktlinjer som leder blicken mot nya mål. Abstrakt

och stiliserat blandas med mer klassiska motiv, som

dock alla är personligt och skickligt behandlade. Att

det är ett av UNESCO:s världsarv är en komplimang

i underkant till detta unika mästerstycke. Livet och

döden omsätts i en arkitektur med en unik känsla av

värdighet och storhet.”

“Det kalla omänskliga mottagande som Skogskyrko-

gården ger sina besökare ställs i tydlig kontrast mot den

undersköna natur den är anlagd i. Arkitekturen skär

vassa sår i det mjuka landskapet med sina kilometerlånga

axlar. Enkla former försöker vinna poänger med lättköpta

arkitekturella effekter. Livet och döden hamnar i andra

rummet där arkitekturen gapar efter uppmärksamhet

utan närvaro av medkänsla och värdighet. Monumental-

iteten är bedövande och lämnar ingen plats för den lilla

människan att sörja och bara vara.”

InblickIntervju med Anders Holmer 19/10-2004

Anders tog examen tillsammans med sin kompis Tomas på Chalmers

för någon månad sedan. Jag var på deras examination och jag förstod

inte mycket av vad de egentligen hade sysslat med om jag skall vara

ärlig. Vad som däremot var tydligt, var att de hade gjort något som gen-

uint intress-erade dem, något som var helt frikopplat från den traditio-

nella bilden av ett examensarbete. Men framförallt utstrålade det äkta

nyfi kenhet och glädje – något man, tyvärr tycker jag, sällan upplever i

samband med arkitektarbete. Anders är 27 år, uppvuxen i Uddevalla där

han gick natur på

gymnasiet, ”vad annars” säger han teatraliskt och vi skrattar distanserat.

Lisa: Varför valde du att läsa arkitektur?

Anders: För att jag kom in. *skratt*

Lisa: Oj, det var en skral förklaring…

Anders: Okej, jag har alltid målat, men jag ville inte gå konstskola efter

gymnasiet. Jag gillar inte idén med konstskola. Jag hade någon naiv tanke

om att jag inte ville ha några infl uenser, så jag gick en förberedande ut-

bildning i konst, design & arkitektur istället. Men jag hade ingen gammal

barndomsdröm som spökade.

Lisa: Hur har din inre bild av utbildningen förändrats under utbildningens

gång?

80

Anders Holmer

“Innan jag hade kommit fram till det var det väldigt jobbigt med lärarnas vaghet.”

Anders: Från någon slags kliché om att vara en person med svarta

glasögon och hela köret (fast i vår generation är det kanske mer färgglada

sneakers och en dyr trashig t-shirt va?) till något mer konkret med ut-

gångspunkt från mig själv. Usch, det där lät fl ummigt och pretentiöst! Jag

hatade skolan i typ 3 år och var förbannad innan jag hittade mitt sätt att gå

i skolan här. Då smög det över till att bli något mer personligt från mig och

jag började fi nna min plats och trivas. Innan jag hade kommit fram till det

var det väldigt jobbigt med lärarnas vaghet. Det de sade framstod lätt som

exakt vetenskap, vilket det rimligtvis inte kan vara. Men om man lyssnar

som om det var det blir man hemskt förvirrad.

Lisa: Vari ligger din rädsla i din arkitektgärning?

Anders: Nu tror jag att det är att göra något som leder till förtroendemiss-

bruk. Alltså om jag får förtroendet att göra ett projekt och så gör jag inte

allt för att tränga in i uppgiften och komma fram till något äkta och gen-

uint. Eller att faktorer hindrar mig från att behandla varje uppgift unikt.

Att inte kunna

börja från noll varje gång, det vill säga sin egen nollpunkt och den innefat-

tar ju alla insikter jag hittills uppnått. Jag menar alltså inte att man skall

”upp-fi nna hjulet” varje gång, bara att behandla varje problem för sig. Jag

är rädd för att skapa arkitektur som är platt från början till slut, t ex ren

konceptarkitektur. Det saknar själ och får därför hemskt kort bäst-före-da-

tum. Samma platthet uppstår när man försöker göra något på ett sätt för

att man tror att det förväntas av en – det känns inte bra på djupet.

81

Lisa: Anser du dig själv vara arkitekt?

Anders: Jag har inte fått ut min examen ännu ju! *skratt* Hmm, ja första

gången var väl i ettan när jag hade gjort ett litet amöbaformat hus med

innerväggarna täckta av ludd. Jag tyckte det var helgrymt udda och kul.

Jag förstod inte alls att man inte kunde tycka det, men så ”föll domen” på

kritiken och den var verkligen inte positiv. Jag fattade ingenting och jag

kände mig väldigt osäker igen. Sedan kom det väl inte tillbaka förrän i

fyran när jag gjorde ett projekt som verkligen tog mig över tröskeln.

Lisa: Hur märks personen Anders i arkitekten Anders?

Anders: Arkitekten Anders är densamma som personen Anders rätt och

slätt.

Lisa: Vad gör dig till en god arkitekt?

Anders: Vaddå ”god arkitekt”?

Lisa: Du vet, det talas ofta om ”goda arkitekter” och ”god arkitektur”

bland oss arkitekter, så då tänkte jag tala lite fackspråk bara för att verka

seriös. *skratt*

Anders: Aha, då är jag med. Jag tror att det är för att jag värdesätter rum

som inte enbart är nyttobetonade. Jag vill skapa rum som kan ge männis-

kor hopp, glädje och andra så kallade mjuka värden. Nä nu blev det sådär

fl ummigt svårgreppbart igen! Jag måste försöka uttrycka mig klarare.

Vi stannar upp och diskuterar hur man skall kunna uttrycka sig när man

skall förklara något som man påstår sig ha funnit. Vi konstaterar även att

82

det är hemskt svårt att förmedla detta utan att bli svävande, abstrakt och

låta pretentiös. Precis sådär där som många texter om arkitektur som man

inte kan ta till sig, eftersom den som skriver, kanske försöker förmedla en

insikt som är svårt att sätta ord på. Anders beskriver med mycket känsla

ett projekt han gjorde i fyran. Jag säger att det låter som ett projekt som uti-

från sett lätt hade kunnat ha ett annat upphov. Ett projekt som istället för

att vara en produkt av hårt arbete, kunde vara en konstruktion utifrån vad

man tror är svår arkitektur. Alltså ett projekt baserat på effektsökeri och

erkännande. Han instämmer och vi kommer överens om att man inte kan

göra annat än att försöka förklara sig så tydligt som möjligt. Det viktiga är

anledningen och uppsåtet till vad man gör, inte vad det blir rent konkret,

så länge det fortfarande svarar mot uppsåtet.

Lisa: Vad utgör en ”god arkitekt”?

Anders: Svårt att säga. Någon som pysslar med arkitektur för att de kän-

ner ett inre behov snarare en ett sätt att uppnå social status kanske.

Lisa: Var fi nner du energi och glädje till ditt arbete?

Anders: Tron om att jag kan skapa något som ger människor hopp. Den

drivkraften har alltid funnits, men det tog fyra år att få ihop det med

arkitektur. En annan energikälla är när jag ser folk som trots sina knappa

resurser lyckas göra något som de inte borde kunna. Då blir jag nästan

gråtfärdig.

Lisa: Välj en typisk myt om yrket och slå hål på den.

Anders: Arkitekten måste försaka ett socialt liv för att driva sin idé. Detta

får man höra första dagen i skolan. ”Välkommen till ritsalen, detta är ert

83

“Arkitekten måste försaka ett socialt liv för att driva sin idé. – Detta får man höra första dagen i skolan.”

nya hem” Jag tycker det är helt fel eftersom det en arkitekt skall leverera

i allra högsta grad har med människor att göra måste han/hon röra sig

bland andra människor och hämta idéer från dessa. Jag skulle aldrig inves-

tera miljoner i ett projekt ritat av en introvert folkskygg gnom.

Lisa: Välj ditt bästa råd till att trivas bättre i skolan.

Anders: Lyssna inte på någon de tre första åren! *skratt* Eller lyssna åt-

minstone med ett kritiskt öra.

Lisa: Om du hade fått förändra för att förbättra utbildningen på en punkt,

vad skulle det vara?

Anders: Skoluniform. För att motverka likriktning paradoxalt nog. Det

kommer att bli omöjligt att se vem som ”är cool” och arkitekturen kom-

mer i fokus istället för den som har gjort den. Fast bara om jag fi ck designa

uniformerna.

Lisa: Om du hade fått gå om utbildningen, vad hade du gjort annorlunda?

Anders: Läst mer faktaböcker om konstruktion t ex för att upptäcka den

tekniska biten på samma sätt som jag har upptäckt andra delar av arki-

tekturen. Jag hade haft lust att söka och inhämta kunskap själv, istället för

att fundera veckovis på subjektiva och vaga uttalanden i stil med ”det här

rummet känns inte färdigt”.

Lisa: Hur är en bra lärare i arkitektur då?

Anders: Någon som förklarar att arkitektur inte är en exakt vetenskap.

Någon som är tillåtande och som uppmuntrar varje person i det de gör,

samt någon som tar ansvar för att bejaka mångfalden inom kåren.

84

“Skoluniform. För att motverka likriktning paradoxalt nog.”

Att söka inspiration och energi att arbeta

Det fi nns otaliga historier om hur

de gamla mästarna sökte inspira-

tion. Frågan dyker ständigt upp

i intervjuer, även med dagens

kändis-arkitekter. Visst, det är ju

inte ett dugg konstigt. Klart man vill

veta hur de bär sig åt, för att just de

skall bli så framgångsrika, i en hel

hop framgångstörstande kollegor.

Precis som hollywoodstjärnorna.

Bland dem så brukar det vara yoga,

dricka mycket vatten och en stark

gudstro som är framgångsreceptet.

Det låter ju faktiskt rätt enkelt, men

ändå är det få förunnat att nå “the

top of the line”. Självklart fi nns det

ingen vattentät väg till framgång

inom något område. Inte heller

inom arkitektur.

De gamla mästarna som levde

och verkade för knappt hundra

år sedan och bakåt i tiden åkte

på sina studieresor. De varade i

fl era år och påverkade den unga

arkitekten i hans världsuppfattning

och estetiska sinne – inspiration.

Inspiration för oss studenter av

idag innebär oftast en sväng till

biblioteket eller en stunds planlöst

surfande på nätet. Det går trender

i vem eller vad man skall låta sig

inspireras av, men jag tror att inspi-

rationsbegreppet har halkat lite fel

i dagens snabba informationsfl öde.

Inspiration har delvis reducerats till

ett slags legitimt plagierande, bara

man plagierar rätt saker. Jag anser

att inspiration är något mycket

djupare och vidare än så, och fram-

förallt kommer det

85

Behov av självförverkligande: skapa, utveckla sig

kreativt, sätta upp mål. Utv

eckl

ing

sbeh

ovB

rist

beh

ov

Behov av socialt accepterande:

status, omvärldens erkännande.

Samhörighets- och kärleksbehov:tillhöra en gemenskap, sociala kontakter.

Trygghetsbehov:säkerhet, skydd.

Fysiska behov:hunger, törst, sex, skyddmot köld och värme etc.

Maslows behovshierarki

inifrån en själv. Det är för den

sakens skull inte något mystiskt

obeskrivligt som bara är få förunnat.

Jag är övertygad om att den riktigt

kraftfulla inspirationskällan är ett så

bra liv som möjligt. Vad som är ett

bra liv är naturligtvis individuellt för

var och en, men många saker har

vi människor ändå gemensamt. En

tolkning av vad det är gjordes av

den välkända amerikanska psyko-

logen Maslow där han rangordnar

mänskliga behov enligt följande:

“Maslow själv defi nierade dessa behov i en sorts successiv hierarki, men inte i någon tydlig trappa. Flera behov fi nns samtidigt, enligt Maslow, men individen prioriterar något av dem. Metaforen med trappor har senare uttolkare av Maslows skrifter skapat för att att göra modellen tydligare, kanske övertydlig: originalteorin är inte lika entydig men förmodligen mer realistisk.”

(källa: http://sv.wikipedia.org)

1. Kroppsliga behov

2. Behov av trygghet

3. Behov av gemenskap och

tillgivenhet

4. Behov av uppskattning

5. Behov av

självförverkligan de

86

Problemet är att det fi nns en

allmän uppfattning om att de

verkligt stora genierna, inom alla

områden, på något vis krånglade

sig förbi punkt ett till fyra, och gick

direkt på femman. Huruvida det

fi nns människor som kan åsidosät-

ta mänskliga behov är mindre

intressant, då det ändå inte gäller

den absoluta merparten. Alltså

kräver även vi arkitekter mat och

bekräftelse för att kunna göra något

bra, det går inte att komma ifrån.

Hur vet man då var man skall leta

efter inspiration, och när man funnit

det? När man väl är i ett sådant

fysiskt och psykiskt skick att man

kan ägna sig åt kreativt arbete är

svaren på ovanstående: överallt,

och det vet man inte förrän efteråt.

Jag hävdar alltså att inspiration till

arkitektarbete kan dyka upp precis

var som helst och när som

helst. Det är helt individuellt

beroende på vad man har för

intressen och referenser. Det fi nns

alltså ingen inspiration som är “fi n-

are” än annan. Jag tror till och med

att sådant som traditionellt anses

vara arkitektinspiration snarare

borgar för en mer styrd och okreativ

inspiration.

Den klassiska arkitekturdevisen

“det fi nns inget rätt eller fel”

gäller alltså även här.

Mitt tillägg är bara:

våga ta det på orden.

87

k När jag blev arkitekt k

När jag ser tillbaka på mina fem

utbildningsår kan jag såhär i eft-

erhand urskilja olika faser. Först

var det nyhetens behag i ettan.

Arkitekturen var en ny spännande

värld dit jag var inbjuden. Tvåan och

trean var betydligt mer skeptiska. Vi

var många som ofta undrade vad

tusan vi hade gett oss in på. Risken

för olika typer av utbildningskriser

var överhängande. Synpunkter på

utbildningen blev allt vanligare.

Processen blev allt mer konfl iktfylld;

metamorfosen hade börjat på allvar.

Praktikåret efter trean var en väl-

behövlig tid för att sortera tankarna

samt att få bekräftelse på att man

duger till att arbeta på ett arkitektk-

ontor. Perspektivförskjutningen var

också oerhört viktig för den fortsatta

utbildningen. Fyran – det sista året

med vanliga skolprojekt innan

exjobbet. Verkligheten trängde sig

på allt oftare. Jag och mina vän-

ner summerade och refl ekterade

och jag kom fram till att jag faktiskt

äntligen hade gjort arkitektyrket till

mitt. Jag hade i något obevakat

ögonblick lagt arkitektskapet till

min person. Det var det som hade

saknats innan. Plötsligt kände jag

att personen Lisa och arkitekten

Lisa var samma. De hade helt

gemensamma erfarenheter och

åsikter. Det betyder inte att jag

aldrig numera tvivlar på min för-

måga som arkitekt. Däremot blir

jag inte lika rädd längre. Att tvivla

är både mänskligt och nyttigt för

hjärnan så länge det håller sig inom

rimliga gränser. Det hoppas jag att

det fortsätter göra.

88

k

e Att presentera sitt projekt e

Ett arkitekturprojekts förträffl ighet är beroende av en mängd olika

parametrar. Presentationsteknik är faktiskt en hel vetenskap som jag ofta

tycker underskattas i vår bransch. Det verkar fi nnas en uppfattning bland

oss arkitekter att om projektet är tillräckligt bra, så syns och märks det,

nästan oavsett hur det presenteras. Det kan rimligtvis inte stämma. Det

handlar ju om vanlig enkel kommunikation där du är sändaren och du har

ett antal mottagare. En vag presentation förblir vag för mottagaren, oavsett

projektets kvaliteter. Presentationens karaktär speglar ofta projektets

karaktär. Är projektet tydligt för dig själv blir ofta presentationen tydlig

också per automatik. Dock fi nns det grundregler för hur vi kommunicerar

med ord och bild som gäller alla människor. Olika länder, yrkesgrupper

och subkulturer har sina egna trender och koder, men vissa saker har alla

gemensamt. Vi arkitekter presenterar våra projekt med tre huvudredskap:

den muntliga, den skriftliga och den bildliga framställningen. En bra pre-

sentation är så mycket mer än snygga 3D-bilder.

Språket

Vi börjar med språket som är centralt både i den muntliga och i den

skriftliga framställningen. Varje yrkesgrupp har sitt eget specifi ka ordför-

råd som kompletterar det allmänna språket. Inom arkitekturen är ord och

uttryck som t ex gestaltning, rumssamband, mellanrum, raster och kluster

89

vanliga modeord. Man skulle kunna tro att dessa ord enbart kompletterar

och berikar det allmänna språket, men min uppfattning är den motsatta.

Jag upplever att det snarare vattnar ur språket att använda denna typ

av ord i någon större utsträckning. Risken blir att orden används mer

som en slags grupptillhörighetskod än för att faktiskt beskriva så tydligt

som möjligt. Dock är värt att poängtera att det naturligtvis inte är fel per

defi nition att använda fackspråk där det verkligen fyller en funktion.

Jo Bech-Karlsen diskuterar motsvarande problematik för författare och

litteraturkritiker: ”Hur skall vi prata om texterna? Vad för slags språk skall vi

använda? Min rekommendation är att använda sig av vardagstal så långt det går.

…vardagstalet och bildspråket är öppnare och mindre styrande, mer beskrivande

och mindre kategoriserande.” Detsamma gäller för arkitekturen; det är

arkitekturen som skall vara i fokus, inte språket. Det hjälper också ofta dig

själv att förstå ditt eget projekt bättre. Ett bra sätt att träna sig på detta är

att tala om arkitektur med icke-arkitekter. Betänk att merparten av dina

framtida beställare inte kommer att vara arkitekter! Mer om att kommu-

nicera arkitektur kan du läsa i Åhlströms bok ”Dialog – inte bara arkitekter

emellan”

Layouten

Inom grafi sk formgivning fi nns det två huvudspår: den ”synliga” och den

”osynliga” typografi n/designen. Den synliga är strukturerad och tydlig

för snabb och effektiv kommunikation (jfr en dagstidning)

90

Se kapitlet: “Vem bryr sig om arkitektur mer än

arkitekter?”

och den osynliga är betydligt friare och mer oförutsägbar (jfr ett magasin

med en specifi k målgrupp) och drar mer åt konst. (Man skulle kunna häv-

da att det var tvärt om också, då den ”synliga” bara fungerar utan att göra

väsen av sig och därmed blir osynlig.) Hur som helst: båda är lika väl-

fungerande, beroende på vad man vill uppnå. Det gäller även arkitektpro-

jekt. Arkitektstudenter är i regel duktiga på grafi sk framställning naturligt,

men ofta ser man projekt som är svårlästa trots att de ser både proffsiga

och snygga ut vid första anblicken. En annan kategori projekt man kan

se på skolan är de som på sina planscher i stort sett använder bara text

i en storlek och svartvita ritningar. Det ser ju väldigt sobert och seriöst

ut, men läsbarheten är hemskt dålig, och intrycket är minimalt. Då säger

skeptikern: men skrev du inte i stycket ovanför att fokus skulle vara på

arkitekturen? Jo, men en grafi sk framställning ger mottagaren ett intryck,

oavsett hur den ser ut. Då är det viktigt att det intrycket korresponderar

med projektet. Det kan alltså fi nnas skäl att betänka den grafi ska formens

grundprinciper för att öka läsbarheten och sända önskade signaler.

Helhetsintrycket – form och innehåll

Det intryck du omedelbart får av planschen skall överensstämma med

grundintentionen i projektet. Skall man bryta mot konventionerna måste

det göras tydligt hur man bryter och varför man bryter.

91

Eyecatcher och dignitet

Var medveten om vilken bild eller text på varje plansch som kommer

fånga läsarens blick först. Den kommer att påverka läsaren innan resten av

informationen är hämtad. Resonera likadant med resterande element och

ge dem relevant dignitet. Reklambranschen har gjort oräkneliga under-

sökningar av hur folk generellt läser en annons och ordningen är: först

rubrik + bild, logotyper, bildtexter, kuponger och specialrutor, underru-

briker och sist brödtext. Glöm inte heller arkitekten Mies van der Rohes

legendariska devis ”less is more” eller den svenska varianten att det är

kvalitet och inte kvantitet som räknas.

Gyllene snittet

Den antika principen om proportioner som

baseras på naturens vanligaste storleksförhål-

landen, används inte bara inom arkitekturen och

konsten utan också inom den grafi ska formen.

Figuren visar att om vi kallar sträckan ABC där

AC är hela sträckan och B är en punkt någonstans

längs sträckan, ska sträckan BC förhålla sig till

AB som AB förhåller sig till AC. Alltså: BC/AB =

AB/AC = 0,618.

92

E

Det som är praktiskt med Gyllene snittet är att det fi nns inbyggt i oss så

det faller sig ofta naturligt att välja liknande proportioner för de känns just

”naturliga”.

Tänkta linjer

När man lägger upp en arkitekturpresentation (som ofta innehåller en

mängd olika element) är det bra att basera sin layout på en eller max två

axlar som materialet rättar sig efter. Ju fortare ögat kan hitta någon som

helst struktur, desto lättare är det att ta till sig informationen. Väljer man

att ordna dokumentet efter en tänkt diagonal linje, uppfattas en linje från

nedre vänstra hörnet till övre högra hörnet, som mer positiv än en motsatt.

Skall du rotera text nittio grader, gör det så man läser det uppåt för en

positivare känsla.

Den optiska mittpunkten

Glöm inte att den optiska mittpunkten, det vill säga den punkt ögat väljer

som mittpunkt, på en sida ligger ovanför den faktiska. I praktiken betyder

det att om man lägger objekt i den faktiska mittpunkten ser den ut att ligga

under mitten.

Källor:

Koblanck, Henriette ”Typografi sk och grafi sk design” Privat hemsida: http://hem.passagen.se/technom/ Lundy, Miranda “Den gyllene geometrin”

93

Muntlig framställning

❈ Inför den muntliga framställningen är det, liksom inför den grafi ska,

viktigt att du identifi erar vad som är av större vikt än annat. Detta skall du

börja och avsluta ditt anförande med.

❈ Urskulda dig aldrig i ditt anförande. Det är vanligt att folk börjar med

att säga ”eftersom jag har varit sjuk, så har jag inte hunnit…osv”. Det är

inte relevant i det läget och ger bara dig och åhörarna en dålig start.

❈ Tala högt och tydligt. Dels för att det ger bättre självförtroende, dels för

att alla helt enkelt skall höra. Anpassa dig till lokalen.

❈ Titta mer på åhörarna och mindre på presentationen.

❈ Försök att hålla isär, åtminstone för dig själv, vad som är sakframställ-

ning och argumentation. I sakframställningen är du tydlig och koncis. I

argumentationen är du engagerad och brinner för din sak. Du kan även

förbereda en motbevisning där du tar upp åhörarnas förmodade tvivel. Då

är det viktigt att vara mer ödmjuk och pedagogisk än i argumentationen.

Det viktigaste för trovärdigheten är trots allt att du är dig själv – inte hur

du tror att folk förväntar sig att du skall vara. e

Källa:

Brundin, Anna-Lena & Gross, Thomas “Rampfeber – att lyckas som talare”

94

+ Vem bryr sig om arkitektur mer än arkitekter? +

95

emellan” (hennes examensarbete

på Chalmers 2004). En fi n liten

bok som talar klarspråk kring vårt

yrke i förhållande till allmänheten.

Att kunna kommunicera arkitektur

med icke-arkitekter är avgörande

för hur vi kommer klara av vårt yrke

och framförallt hur vi uppfattas av

resten av samhället. Detta är något

som vi måste lära oss själva och

ständigt träna på för att nå ut – för

det är väl det vi vill? +

Svaret på den frågan blir ingen

och alla. Ingen bryr sig om arkitek-

tur om man inte blir inbjuden. Blir

man inte det, är arkitektur det-

samma som hus som vi arkitekter

ritar utan deras (icke-arkitekters)

inblandning. Arkitekturen som

fenomen och ämne blir därför något

som rör en exklusiv grupp – oss

arkitekter samt övriga (översta

kulturlager) som håller sig ajour i

olika kulturfrågor. Alla har däremot

en relation till hus och städer. Att

tala med en icke-arkitekt om hus är

nog så intressant som att tala med

en arkitekt tycker jag. Naturligtvis

av den självklara anledningen att i

städer och hus lever och verkar inte

enbart arkitekter. Icke-arkitekter

besitter den viktiga kunskapen att

uppleva staden på ett mer omed-

vetet plan. En kunskap man

förlorar i och med att man utbildar

sig (jfr med att försöka bli analfa-

bet om man en gång lärt sig läsa)

men som är en viktig tillgång i vårt

arbete.

Liksom i många andra yrken är

det bland arkitekter mycket viktigt

att få den egna kårens erkän-

nande. Vi anser oss vara bättre

skaffade att bedöma varandras ar-

bete än vad vanligt folk är. Vi är ju

trots allt utbildade på samma ämne

och har utvecklat en skarpare

blick för det. Problemet ligger i att

vi tenderar att endast bry oss om

och värdera åsikter från de egna

leden. Detta skapar ett glapp mel-

lan arkitekt och brukare som jag

inte anser är önskvärt. Om detta

skriver också Lisa Åhlström i boken

”DIALOG – inte bara arkitekter

Åhlströms bok:Dialog – inte bara arkitekter emellan

Inblick: vad tänker folk? Enkätredovisning

Under december 2004 och januari 2005 genomförde jag en enkät på alla

årskurser på Chalmers arkitektur. Det var ett eldprov utan dess like när jag

insåg att nu skulle jag få reda på vad folk faktiskt tänkte – inte bara vad jag

trodde att de tänkte. Min intention med enkäten var:

*Att få ut lite hårda fakta om eleverna (fråga 1-5), såsom ålder och bakgr-

und, för att hitta den typiska arkitektstudenten.

* Att försöka komma lite under skinnet på mina medstudenter (i fråga 6-9)

för att få substans i mina antaganden om vad folk tänker och känner om

att gå här.

* Att fi nna tendenser i dessa svaren.

* Att försöka se samband mellan svaren i de båda frågekategorierna.

* Att göra elevernas tankar synliga för varandra, för lärare och hela kåren

genom att publicera dem i denna bok.

Såhär såg den ut:

96

Enkätfrågor om dig och din utbildning

1) Årskurs?

2) Hur gammal är du?

3) Flicka eller pojke?

4) Vad har du för utbildnings och yrkesbakgrund?*Direkt från gymnasiet, program:*Jobb, vad och hur länge?*Annan utbildning; vad?*Annat; vad?

5) Vad har du för socioekonomisk bakgrund?(ringa in ett alternativ i varje kolumn)*Arkitektförälder/föräldrar *Gott ställt *Storstad*Akademikerföräldrar *Hyfsad ekonomi *Medelstor stad/ort*Arbetarföräldrar *Dålig ekonomi *Liten ort

6) Om du skulle få anta skepnaden av en annan arkitekt (känd eller okänd, död eller levande) än du själv, vem skulle det vara och varför?

7) Vad anser du att skolans viktigaste uppgift är gentemot eleverna?

8) Vad är det värsta med att läsa till arkitekt?

9) Vad är det bästa med att läsa till arkitekt?

Klart! Tack så hjärtligt för att du tog dig tid.

97

108 svarade på enkäten - dvs. i stort sett alla tillfrågade. Det material jag

fi ck var väldigt intressant på fl era plan. Vissa tendenser är tydliga, medan

andra är mer tolkningsbara. Om vi börjar med statistiken nedan fi nns inga

direkta överraskningar. Att 68 % av studenterna har akademikerföräldrar

går t ex helt i linje med Högskoleverkets undersökning, där de kommer

fram till siffran 75 % för bland annat läkar-, jurist- och arkitektstudenter.

En betydligt mer överväldigande siffra är den ekonomiska bakgrunden.

Endast 7 % kommer från hem med dålig ekonomi. Detta kan tolkas som att

det är den ekonomiska statusen som avgör yrkesval i högre utsträckning

än familjens studietraditioner. Att den ekonomiska statusen avgör i vilka

kretsar man rör sig och vilka intressen man har. Detta i sin tur avgör med

vilka man känner samhörighet med och vilka man identifi erar sig med.

Att många har både jobbat och studerat något annat innan de började här

var inte heller någon överraskning. Bland oss studenter fi nns det folk som

har arbetat som: färghandlare, ljussättare, datortekniker, forskarassistent,

skidlärare, vårdbiträde, artdirector, grundskole- och gymnasielärare, kock,

brevbärare, kustbevakare, murare, grafi sk designer, lagerarbetare, brand-

man, skräddare, snickare, vaktmästare, kompositör, skribent, charkuterist,

fotograf och projektledare. Det fi nns alltså en enorm resurs av praktiska

användarerfarenheter bland oss. Dessa erfarenheter bör också ha format

oss och vår arkitektursyn olika vilket sällan kommer fram i våra projekt

eller diskussioner. Finns det en känsla hos studenterna av att det inte

98

hänger ihop med vad vi utbildar

oss till nu? Det är hemskt synd om

så är fallet. Detta gäller även tidig-

are studier. Här fi nns folk som har

läst: civilingenjör, scenografi ,

fi losofi , konstvetenskap, idéhis-

toria, sociologi, svenska, franska,

spanska, musikvetenskap, på

konstskola, marinbiologi, kultur-

vetenskap, psykologi, teologi,

fysisk planering, oceanografi , medi-

cin, ekonomi, humanekologi, byg-

gnadsingenjör och industridesign.

Återigen kan man konstatera: Det

är en oerhört bred grupp som går

här på skolan. Resultatet på fråga

1-5 i procent av dem som svarade:

1) 30 % ettor 19 % tvåor 30 % treor 21 % fyror

2) (medelålder 25år) 2 % 18-19 57 % 20-24 26 % 25-29år 13 % är 30 år eller över

3) 34 % pojkar 66 % fl ickor

4) 8 % direkt från gymnasiet 23 % har jobbat innan A-utbildningen, varav 1/3 sabbatsår 25 % har studerat före A-utbildningen 4 % har gjort annat t ex rest 38 % har både jobbat och studerat före A-utbildningen 2 % har både jobbat, studerat och gjort annat före A-utbildningen

5) 7 % har arkitektföräldrar/förälder 61 % har akademikerföräldrar 32 % har arbetarföräldrar

37 % kommer från hem med ekonomiskt gott ställt 53 % kommer från hem med hyfsad ekonomi 7 % kommer från hem med dålig ekonomi

32 % kommer från storstad 35 % kommer från medelstor stad/ort 33 % kommer från liten ort

99

Skrivfrågorna: Fråga 6) Om du skulle få anta skepnaden av en annan arkitekt

(känd eller okänd, död eller levande) än du själv, vem skulle det vara och varför?

Överlägset fl est röster i alla årskurser, hela 15 %, fi ck Antonio Gaudí.

Annorlunda, visionär, levande, otroligt formspråk, personlig, virtuos,

enstöring (!), intressanta processer var några av förklaringarna. Därefter

Gunnar Asplund på 6 % för sin gestaltningsförmåga och för att han var

”riktigt vass”. 5 % svarade Alvar Aalto för att han var även en skicklig

formgivare. Lika många röster fi ck Sigurd Lewerentz med motiven intel-

ligent och tystlåten (!). Därefter kommer en stor grupp på delad plats med

ytterst få ”bubblare”. Tendenserna bland dessa svar är att studenterna

sätter högt pris på att vara inte ”bara” arkitekt beskrivet med orden allkon-

stnär och bred. Många av studenterna som skrivit en kvinna, understryker

att de valt en kvinna för att det fi nns på tok för få kvinnliga förebilder

exponerade. De fl esta nämner Zaha Hadid vilket man kan tolka som att

det är i stort sett den enda kvinna som lyckats slå sig fram i rampljuset på

den internationella scenen. Positivt (?) är att fl era lärare på Chalmers fi nns

nämnda. En dryg fjärdedel vill inte svara någon speciell person, eller så

ville de inte svara alls. Många i ettan väljer någon historisk person som

Borromini eller Leonardo da Vinci. Eftersom de just haft kursen i arkitek-

turhistoria, kan man se det som ett tecken på att de som uppmärksammas

i undervisningen verkligen slår igenom. Flera skriver om en fi ktiv okänd

arkitekt som gör bra saker, är trygg i sig själv och mår bra som människa.

Citat i urval:

100

Casa Batlló i Barcelona av Antonio Gaudí

Man i trean, 23 år: ”En som har förmåga att tänka klart och inte påverkas för mycket av trender etc. Finns det någon?”

Kvinna i tvåan, 21 år: ”Arkitekten som ritar bygg-nader som gjort människor nöjda, där de fi ck precis vad de önskat sig fast på ett sätt de inte visste om.”

Man i tvåan, 22 år: ”Vet inte. Det är svårt att veta vem som levde ett lyckligt liv utifrån de vackra bil-derna som fi nns i böckerna.”

Kvinna i tvåan, 24 år: ”Gert Wingårdh. Han vågar uttrycka saker som behövs.”

Kvinna i trean, 25 år: ”Léonie Geisendorf. Hon verkar stencool. 90 år och helt levande. Med en historia som arkitekt och med en vilja

– trots mansdominans.”

Man i tvåan, 23 år: ”En okänd. Någon som kan kombinera många arbetssätt och är fri att syssla med det som känns intressant och viktigt för tillfäl-let.”

Kvinna i tvåan, 24 år: ”Hon den unga, duktiga och glada tjejen på kontoret jag praktiserat på. Tuff, trevlig, ambitiös, men med ett ”vanligt” liv också.”

Man i ettan, 22 år: ”Otto Wagner. –Tänk om man hade fått leva i en tid då allt var svart och vitt, när fi enden var tydlig.”

Man i ettan, 25 år: ”Le Corbusier, för han är den enda som gjort tillräckligt stort intryck för att jag skall lära mig namnet.”

101

Fråga 7) Vad anser du att skolans viktigaste uppgift är gentemot eleverna?

Denna fråga lite lurig, för det är svårt att veta om deras svar betyder att

det är så eller att det borde vara så. Generellt är det många svar som han-

dlar om att skolan skall ge en tillräcklig bas för det stundande yrkeslivet.

Man kan läsa mellan raderna att många är oroliga för att de kan för lite och

inte kommer att vara tillräckligt förberedda. Många efterlyser en starkare

verklighetsförankring, bredd och uppmuntran. Många trycker på att det

viktigaste är att understödja personlig utveckling. Jag låter citaten tala för

sig själva:

Kvinna i fyran, 29 år: ”Lära ut bra verktyg. Inge hopp. Ställa höga krav, men också visa hur dessa krav kan uppfyllas och att det går.”

Kvinna i fyran, 26 år: ”Lära ut vad som är bra arkitek-tur och hur varje individ bör arbeta för att skapa sin egen bra arkitektur.”

Man i trean, 27 år: ”Att försöka lära ut, utan att försöka stöpa oss i en alltför defi nierad form.”

Man i trean, 27 år: ”Att försvara arkitekturens relativa autonomi. Att inte föreskriva en agenda för arkitek-turen (politisk eller annan) – det måste eleven/arki-tekten göra själv.”

Man i trean, 23 år: ”Att hela tiden hjälpa till och ställa upp. Uppmuntra.”

102

Kvinna i trean, 25 år: ”Öppna kort. Inget smyg med smak, det skiner igenom och dödar kreativiteten. Skolan skall göra eleverna kreativa och visa yrkets stora djup.”

Man i ettan, 43 år: ”Att ge dem mod att våga förändra arkitektyrket till det de själva tycker att det borde vara.”

Kvinna i ettan, 21 år: ”Att inte stöpa alla i samma form så att vi fortfarande tänker på olika sätt och inte gör likadana byggnader i framtiden.”

Kvinna i ettan, 24 år: ”Lära oss yrket. Få oss att tänka fritt. Inte behöva ta hänsyn till att den läraren inte gillar runda former t ex.”

Kvinna i ettan, 22 år: ” Att lyssna om man (=student, reds anm.) har något att säga om utbildningen och sedan göra något åt det.”

Kvinna i fyran, 32 år: ”Att förädla kvaliteter.”

Kvinna i trean, 29 år: ”Förmedla kunskap. Visa oss hur vi ser på vårt yrke och våra projekt med många olika öppna ögon.”

Man i trean, 36 år: ”Att se för vem vi bygger. Alla påverkas. Vilka blir konsekvenserna?”

Kvinna i tvåan, 34 år: ”Bli fritänkande eller fria i tanken.”

Man i tvåan, 23 år: ”Att ge en stadig grund (ut-bildning) att stå på när man kommer ut i arbet-slivet. Den har även i uppgift att ta fram och hjälpa utveckla en elevs egenskaper.”

Man i tvåan, 22 år: ”Att ge oss egna ben att stå på så att vi kan göra egna val.”

Kvinna i tvåan, 22 år: ”Att låta alla utvecklas åt sitt håll. Inte att göra ett fack där alla skall passa in.”

103

Fråga 8) Vad är det värsta med att läsa till arkitekt?

Den kanske viktigaste frågan av dem alla. Speciellt eftersom svaren är

väldigt entydiga: Orimligt många mår psykiskt dåligt. Oron för det stun-

dande arbetslivet är stor. Osäkerhet och dåligt självförtroende som stän-

diga följeslagare. Arbetslöshet och konkurrens. Verklighetsfrånvändhet.

Ingen fritid. Avsaknad av bekräftelse.

Kvinna i ettan, 18 år: ”Många likasinnade, ibland trångsynta, människor tillsammans… Höga krav på prestation och förkunskaper.”

Man i ettan, 29 år: ”Att det ibland känns rörigt och att man blir fundersam över syftet/ den egentliga meningen med en uppgift. Något man sällan får svar på…”

Kvinna i ettan, 20 år: ”Osäkerheten; eftersom ingen kan säga att jag gjort något fel, blir det hela tiden jag själv som måste ifrågasätta mig själv: Har jag gjort något bra? Duger jag? Borde jag sluta redan nu?”

Man i ettan, 20 år: ”Att det tar mycket tid och att det fi nns en snobbighet inom sektionen och yrket.”

Kvinna i ettan, 21 år: ”Stressen, prestationsångesten + svårt att få grepp om + känns inte som en fast punkt att luta sig mot.”

Kvinna i ettan, 20 år: ”(Mitt halvår på KTH) Prestationsångest.

Man i ettan, 30 år: ”Man kan fastna i ett visst sätt att se på arkitektur och samhället.”

Kvinna i ettan, 21 år: ”Stressen. Vissa lärares taskiga attityd till oss elever.”

Kvinna i fyran, 27 år: ”Komplexiteten och den breda kontrollen man bör ha.”

Man i fyran, 25 år: ”Sömnlösheten.”

Man i fyran, 43 år: ”Stress, prestations- och presentationsångest.”

Kvinna i fyran, 29 år: ”Prestationsångest. Vaga föreställningar om vad som krävs -> oro.”

104

Kvinna i fyran, 36 år: ”Måste stå ut med vissa ned-slående trötta lärare utan visioner.”

Man i trean, 23 år: ”Tar väldigt mycket tid. Den allmänt på skolan accepterade kulturen.”

Man i trean, 27 år: ”Att bli pådyvlad dessa stjär-narkitekter utan att det framgår tydligt varför de är bra…”

Man i trean, 25 år: ”Arkitekter. Schabloner och all-form. Trångsynthet. Comme-il-faut.”

Kvinna i trean, 21 år: ”Att man förväntas jobba dyg-net runt och inte ha något liv vid sidan av utbildnin-gen.”

Man i trean, 27 år: ”Allt fl um. Politik, sociologi, fri konst etc. har naturligtvis med arkitektur att göra, men arkitekturen är en autonom konstart, vilket skolan verkar vara för ängslig för att försvara.”

Kvinna i trean, 21 år: ”Man känner sig otillräcklig. Alla är så bra, jag är så ospeciell osv.”

Kvinna i fyran, 26 år: ”Ibland otillräcklig kritik/dåligt inlästa projekt eller handledning.”

Kvinna i fyran, 23 år: ”Snacket… Trenderna.”

Kvinna i trean, 29 år: ”Förmedla kunskap. Visa oss hur vi ser på vårt yrke och våra projekt med många olika öppna ögon.”

Man i trean, 36 år: ”Att se för vem vi bygger. Alla påverkas. Vilka blir konsekvenserna?”

Kvinna i tvåan, 34 år: ”Bli fritänkande eller fria i tanken.”

Man i tvåan, 23 år: ”Att ge en stadig grund (ut-bildning) att stå på när man kommer ut i arbet-slivet. Den har även i uppgift att ta fram och hjälpa utveckla en elevs egenskaper.”

Man i tvåan, 22 år: ”Att ge oss egna ben att stå på så att vi kan göra egna val.”

Kvinna i tvåan, 22 år: ”Att låta alla utvecklas åt sitt håll. Inte att göra ett fack där alla skall passa in.”

105

Kvinna i trean, 24 år: ”Att det pendlar så mycket mellan ångest och lätthet. Det är svårt att komma vidare när man hamnar i kreativa svackor.”

Man i trean, 24 år: ”Skolans attityd att avskärma sig från andra grupper och utbildningar. Att inte ta banala njutningar på allvar.”

Kvinna i trean, 23 år: ”Prestationsångest och stress! Mansdominerad bransch.”

Kvinna i trean, 34 år: ”Att det är en så likriktad och segregerad miljö som ibland kväver sinnet.”

Kvinna i trean, 22 år: ”Att allt skall vara så ”inne” och coolt och att man ”skall jobba jämt”… Det är tydli-gen en livsstil som arkitekt som gäller?!”

Man i trean, 36 år: ”Hinna med, komma på, komma igång, förstå, komma ihåg.”

Man i tvåan, 33 år: ”Ingenting. Vissa saker kan vara tråkiga ibland, men det beror mest på en själv. Sam-ma sak kan vara rolig en annan gång. Det värsta är kanske sin egen nyckfullhet.”

Man i tvåan, 24 år: ”Känns som att unga arkitekter i Sverige inte ”är något”. Våga sträcka på sig.”

Man i tvåan, 22 år: ”Tycker att allt för många är för prestationsinriktade. ”Fyror vet allt” och ”ettor bygger sadeltak och är töntar.”

Man i tvåan, 22 år: ”Allt man känner att alla är mycket bättre på. Det är så mycket som är nytt för mig. Allt är nytt.”

Kvinna i tvåan, 21 år: ”Att man utsätts för en oerhörd psykisk press.”

Kvinna i tvåan, 22 år: ”Att inget är rätt eller fel. Allt är bara personens egen smak. Är lite rädd för att vi blir för likriktade!”

106

9) Vad är det bästa med att läsa till arkitekt?

Det är otroligt positivt att läsa dessa svar, eftersom många står i så bjärt

kontrast till de på den föregående frågan. En majoritet beskriver glädjen i att

få jobba kreativt. Det är naturligtvis väldigt roligt att folk upplever att de får

göra det. Andra positiva faktorer som kommer upp är den personliga friheten

och ansvaret, sammanhållningen i klassen, utbildningens bredd och kom-

plexitet, tvärvetenskaplig, konkurrens, kritiktillfällena, att individen får stå i

centrum och de stora möjligheterna till personlig utveckling. Generellt verkar

det som att det hos studenterna fi nns en stor tillförsikt inför framtiden – trots

all oro. Citat i urval:

Kvinna i tvåan, 21 år: ”Att man tvingas tänka till riktigt ordentligt och analysera sig själv.”

Kvinna i tvåan, 25 år: ”Att man får frihet att utveckla sina tankar. Att man får ”göra” något och inte bara trycka ut kunskap på ett papper.”

Kvinna i tvåan, 21 år: ”Allt praktiskt och kreativt ar-bete! Egen planerad tid. Finns inga rätt eller fel. Allt ansvar hänger på en själv. Mer som en arbetsplats än en skola.”

Kvinna i tvåan, 35 år: ”Öppenhet. Man hittar sig själv och får möjlighet att uttrycka ut ur sig själv.”

Man i tvåan, 33 år: ”Att få jobba med sin egen utveck-ling på heltid.”

Man i tvåan, 23 år: ”Att man har det så fritt. Man kan aldrig riktigt släppa arbetet på fritiden. Lösnin-garna söker upp en och arbetar med en.”

Kvinna i tvåan, 34 år: ”Bredden. Man kan vara/verka inom många olika områden, fl er än jag kan tänka mig tror jag. Fördjupa sig i antingen ett smalt område eller vara överskridande.”

Kvinna i trean, 23 år: ”Är stundtals väldigt roligt när det känns som det man gör kan användas. Relevant utifrån ett samhällsintresse. Att få sitta och skissa.”

107

Kvinna i trean, 21 år: ”Utmaningarna. Uppen-barelserna.”

Man i trean, 25 år: ”Att få möjlighet att kombinera sociala, psykologiska, politiska, formmässiga mm faktorer i fysiska detaljlösningar. Samtalet och diskus-sionen. Mötet.”

Man i trean, 27 år: ”Att det är så fritt, undersökande. Många svar på samma fråga.”

Kvinna i trean, 22 år: ”Det är roligt att vara i skolan, man vill inte gå hem. Man ser möjligheter att få skapa och göra skillnad för någon.”

Man i trean, 23 år: ”Om man är som jag är det nog det enda man kan bli. Det roligaste som fi nns. Allt man lär sig, allt man kan, allt man gör och alla min-nen – allt kan kopplas till arkitekturen.”

Man i fyran, 25 år: ”Att möjligheterna är oändliga.”

Kvinna i fyran, 29 år: ”Att man läser och håller på med sitt fritidsintresse!”

Man i fyran, 24 år: ”Det är roligt, kreativt och status-laddat.”

Kvinna i ettan, 20 år: ”Typ allt! Kamratskapen, ritsalarna, lärarna, känslan av att allt ”dagisarbete” vi gör har en djupare mening och utvecklar oss otroligt.”

Man i ettan, 22 år: ”Det bästa är att man lär sig att tjäna samhället.”

Kvinna i ettan, 23 år: ”Att man tillåts vara något av en amatör samtidigt som man får ägna sig åt kreativ verksamhet. Kritiktimmarna. Kombinationen av estetik och eftertänksamhet – dynamiken som ligger i detta.”

Kvinna i ettan, 20 år: ”Det hjälper mig att upptäcka den värld jag lever i.”

Man i ettan, 25 år: ”Att inte veta var det bär.”

108

Något jag förvånades över, var hur lika svaren var både årskurserna,

åldrarna och könen emellan. Det positiva med det är ju att man kan tolka

det som att det fi nns mycket kvar av individen under hela utbildningen.

Det negativa är att studenter i högre årskurser uppvisar samma oro och

frustration som de i de lägre. Något man kunde hoppas på avtog med

åren.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det är utbildningens kom-

plexa och stundtals vaga natur som är både dess styrka och svaghet.

Mycket är bra men kan naturligtvis göras bättre. Det viktigaste är förstås

ändå att ta itu med det som upplevs som värst. Alltså gäller det för såväl

lärare som studenter och andra berörda att läsa studenternas kommentarer

och ta dem till sig. Jag tror det kan komma mycket gott ur något så enkelt

som att ta fram dem i ljuset! Bara det borde kunna skapa en omedelbar

förbättring.

109

” – En bildad människa står emot och låter sig inte ” – En bildad människa står emot och låter sig inte

styras av myter och fördomar. En bildad människa styras av myter och fördomar. En bildad människa

är mycket svår att lura … En bildad människa kan är mycket svår att lura … En bildad människa kan

i många sammanhang ses som lite annorlunda: Hon i många sammanhang ses som lite annorlunda: Hon

tänker själv, hon följer inte trender och modenycker tänker själv, hon följer inte trender och modenycker

blint och hon ifrågasätter alltid innan hon lyder.”blint och hon ifrågasätter alltid innan hon lyder.”

Högskolestudent Marcus Priftis i en uppsats om bildning och utbildning.Högskolestudent Marcus Priftis i en uppsats om bildning och utbildning.

110

Inblick Intervju med Beate Hølmebakk 6/10-2004

Beate är nytillträdd konstnärlig gästprofessor på Chalmers Arkitektur.

Beate har arbetat på Arkitekthøgskolen i Oslo, där hon också har egen

arkitekturpraktik.

Lisa: Varför blev du arkitekt?

Beate: *skratt* Det är en fråga som jag trodde mig ha svaret på när jag

började på skolan. Det var för att jag tyckte att arkitektur var en fantastisk

kombination av problemlösning och konstnärligt arbete i ett yrke. Men

det tror jag är helt fel, det var nog inte därför. Jag tror att det är för att rum

betyder mycket för mig. Inte minst hur människor förhåller sig till varann i

verkligheten, och det gör vi i rum. Lite en intuitiv känsla av att vilja organ-

isera rumsligheter och därmed människor. Men jag är säker på att det är

rätt val. Hade jag fått välja om så hade jag nog valt arkitekt igen.

Lisa: Det måste ju vara väldigt skönt att kunna säga?

Beate: Ja, det är det. Det har tagit väldig tid att fi nna sin plats i yrket och

hur man vill arbeta med det. Man har ju en föreställning om hur en arki-

tekt jobbar. Det kräver både tid, mod och erfarenhet innan man kan slå sig

till ro med hur man fungerar som yrkesperson.

Lisa: Vad kände du till om yrket innan du började läsa till arkitekt?

Beate Hølmebakk

111

Beate: Mina föräldrar är inte arkitekter, men min bror började studera

arkitektur, så jag kände till yrket lite genom det. Jag tänkte nog på det rätt

tidigt, men jag försökte med många andra saker som att studera juridik,

eller bli veterinär, bara för att inte bli det samma som Carl-Viggo.

Lisa: Vad hade du för bild av arkitektyrket innan då?

Beate: Jag kände inte många arkitekter och jag hade inte varit på något

arkitektkontor. Jag tänkte väl att man fi ck möjlighet att jobba med material

och med form och syssla med meningsfull gestaltning på något sätt. Dvs.

att någon faktiskt kommer att använda och ha nytta av vad man gör.

Lisa: Om du skulle förklara för någon som inte alls visste hur det är att

vara arkitekt och hur arkitekter är?

Beate: Det är ju för det första två olika frågor *skratt* Jag vill gärna visa på

att arkitektyrket är så mycket mer än att sitta på ett kontor och skissa – det

är ett mycket rikt yrke. Inte bara på grund av det faktum att några ritar

hus, några undervisar, några forskar eller jobbar på stadsbyggnadskon-

toret. Yrket i sig innehåller en större poetisk dimension. Det kan användas

för att säga något om att vara människa. Det tycker jag är den viktigaste

biten, men det är också den svåraste att förmedla utan att låta patetisk.

Lisa: Tror du att din personlighet har påverkats av ditt yrkesval?

Beate: Självklart har det påverkat mig väldigt och det tror jag är

avgörande. Om man inte låter sig påverkas av sitt yrke skall man nog byta.

Det man har valt att hålla på med här i livet bör vara så viktigt för dig att

det påverkar dig. Men jag hade nog varit en helt annan person om jag

112

“De skall inte vara originella till varje pris på alla områden– speciellt inte om det blir på bekostnad av arkitektoniska kvaliteter. ”

hade varit t ex jurist. Jag hade ju haft helt andra referenser.

Lisa: Var fi nner du glädjen och energin att arbeta?

Beate: Det grundläggande är ju mina barn, min man, min familj, vi har

väldigt god kontakt, så där är det mycket glädje, men det är väl ingenting

som är så energigivande som att känna att det du håller på med är viktigt!

Lisa: Vad tycker du kännetecknar ett bra projekt?

Beate: Det är att det är tänkt. Med det menar jag att det refl ekterar per-

sonliga val. När man kan se att den som är upphov till det har tänkt helt

fritt på uppgiften. Fritt i förhållande till programmet, fritt i förhållande till

konventioner, fritt i förhållande till tekniska lösningar. Alltså rätt och slätt

ett intelligent och originellt projekt i tankearbetet. Inte att alla projekt skall

uppfi nna hjulet på nytt, men det är mycket av det som byggs som man

lutar emot konventioner. Jag tycker att det är fantastiskt när projekt inte

gör det.

Lisa: Men det fi nns ju ändå projekt som är mer eller mindre lämpade för

att vara “traditionella”.

Beate: Jag kan förstå ett det låter lite heroiskt att säga att alla projekt skall

vara originella. De skall inte vara originella till varje pris på alla områden,

speciellt inte om det blir på bekostnad av arkitektoniska kvaliteter. Ex-

empelvis i undervisningen så tycker jag oftast att det är helt ointressant

hur fasaderna ser ut eller hur det ser ut överhuvudtaget. Det är hur det

är tänkt, vad lösningen baserar sig på som är intressant. Att man lyckas

identifi era vad som är viktigt och lösa uppgiften utifrån det. Man måste

helt enkelt vara lite skarp i huvudet. Antingen det handlar om rums-

organisation, ekonomi, materialbruk eller tomtbehandling.

113

Det kan ligga på så många olika nivåer, bara man klarar att gripa fatt i

något och göra det till det som skapar det fortsatta regelverket för upp-

giften.

Lisa: Kan du avliva någon myt som vi odlar internt i kåren?

Beate: *skratt* Jag vet ju inte vad ni svenskar har för myter, men det är

säkert rätt likt Norge. Min erfarenhet är, allt eftersom jag blir äldre, att

mycket av det som det fi nns myter kring faktiskt är sant. Det hade du inte

väntat dig va? Ett exempel är arkitekter som skapar arkitektur som jag

personligen inte tycker är speciellt intressant, men som ändå har fått stort

erkännande och därför blir förebild för många. Det fi nns en grund till att

de blir det – att det är berättigat. När jag för många år sedan lyssnade på

Gert Wingårdh blev jag helt förstummad över hans uppenbarelse (i nega-

tiv bemärkelse, reds anm). Men sen jag såg boken över hans samlade verk,

så tycker jag att han förtjänar den status han har fått här i Sverige. Man

måste nog kunna skilja på person och projekt. Man måste kunna ge en per-

son credits fastän man kanske inte gillar den personliga stilen och tvärtom.

Man är oftast inte tillräckligt tolerant.

Lisa: Eftersom jag inte har så stor erfarenhet ännu, så är ofta myterna rätt

konkreta, t ex om hur man jobbar.

Beate: Då har jag en myt som jag genast vill avliva! Jag tror att det är väl-

digt många som har en föreställning om att en bra idé är en gåva från him-

len. Att en bra idé är antingen något du har, eller så har du det inte. Men så

är det inte. En bra idé är rätt uppochner hårt arbete och inget annat.

114

Lisa: Hmm... Alltså jag tycker väl inte att folk jobbar speciellt hårt här på

skolan. Det är ofta tomma ritsalar, men jag upplever inte att folk latar sig

för det. Det är snarare väldigt tyngda av skolarbetet och det som händer är

att de sliter ut sig mentalt.

Beate: Ja, där menar jag att den här skolan måste göra något mer. Jag tän-

ker på att det fi nns konkreta saker som att här på Chalmers har ni i regel

väldigt korta kurser. Sex eller åtta veckor är väldigt lite tid om man skall

hinna fokusera på processen också. Enligt mig är det från skolans sida lite

fokusering på processen. Det i kombination med lite tid, för få lärare på

ritsalen (för lite resurser) och så är man garanterad att bli godkänd. För

mig är dessa ingredienser nästan en garanti för att få svaga eller osäkra

studenter.

Lisa: Det har vi ju varit inne på här, men vad tycker du är skolans vikti-

gaste uppgift?

Beate: Det är jag helt säker på. Det är att under studiernas gång, upparbeta

en trygghet hos eleven. Trygghet i processen så man är förvissad om att

om jag arbetar så kommer jag att få ut något av det.

Lisa: Upplever du att man kan märka på en student redan från början om

de är begåvade arkitekter?

Beate: Det är en väldigt lurig fråga eftersom alla kommer hit med olika

bakgrund. Men jag tror att alla har material i sig att göra något intressant

för yrket. Det handlar om att få den yrkestrygghet man behöver för att

kunna bruka det materialet.

115

Allt det råstoff som kommer in på en skola har goda möjligheter att bli

bra, bara man gödslar på rätt ställen. Men sen har ju alla ett individu-

ellt mognadstempo. Det man kan se tidigt är vilka som är riktigt seriösa

studenter som jobbar mycket. De vet man kan gå långt. Sen fi nns det ju de

som tänker intressant men som inte jobbar tillräckligt. Men de studenter

som sliter mest är nog de som kommer in med en stark föreställning om

vad arkitektur är och hur man skall arbeta med yrket. De kan jobba hur

mycket som helst utan att bli fria från fördomarna och därmed hitta sin

egen ingång till yrket.

Lisa: Jobba mycket i bemärkelsen att vara på ritsalen?

Beate: Jag kanske är lite gammaldags, men jag tror det. Ritsalen skall åt-

minstone vara ett ställe där det händer något viktigt och spännande. Sitter

man hemma med laptopen på köksbordet är man isolerad med sina egna

tankar och man får mindre impulser.

Lisa: Men om man är fl era då?

Beate: Ja, jag har upplevt många sådana små grupper som ger synergi-

effekter där de driver varandra, och de kan gå väldigt långt. Men till

syvende och sist, så kommer oftast de bästa projekten från folk som ser

skolan som en resurs.

Lisa: Vad har du för uppfattning om dem som hoppar av? Vad är

orsakerna?

Beate: Det har faktiskt hänt, iallafall ett par gånger att jag har rått folk att

hoppa av. Alltid så är det så att de märker att arkitektyrket inte ger vad de

116

“De kan jobba hur mycket som helst utan att bli fria från fördomarna och därmed hitta sin egen ingång till yrket”.

hade önskat sig av ett yrke. Eftersom arkitektyrket är ett krävande yrke, så

om man tvivlar kommer man aldrig bli lycklig med sitt yrke. Naturligtvis

har man alltid perioder av tvivel, det har jag själv fortfarande, men att

tvivla i grunden över en lång period. Å andra sidan så kan det i kombina-

tion med de olika mogningstiderna vara så att du tvivlar det två första

åren, men sedan är det något som slår till. Det är alltid otroligt svårt att

tala om.

Lisa: Det är ju lätt att spekulera i att de som slutar på ett eller annat sätt

inte orkar med situationen för den bryter ner dem.

Beate: Jag vet att jag har talat om vikten av säkra studenter, men å andra

sidan så kan detta tvivlet eller osäkerheten vara ett väldigt gott tecken.

Det betyder att man blir berörd och bryr sig. Det kan oftast komma något

väldigt gott ur det. Jag skulle på ett sätt vara mer orolig över en student

som gled igenom hela utbildningen utan att någon gång bli nedbruten, än

för en som gråter på genomgången. Men självklart måste en student som

den senare uppleva toppar med. När man känner sig så nedbruten att man

hämmas att jobba är det naturligtvis negativt. Sen är det ju inte heller alltid

skolan som gör att man är nedbruten. Man går ju igenom olika faser och

kriser i livet, men däremot kan det ju gå ut över arbetet även om inte det är

orsaken.

Lisa: Ge ett råd till en blivande arkitekt?

Beate: Det mesta är ju redan sagt här innan, men: Arbeta mycket och var

kritisk till allt som presenteras för dig, samt mot dig själv!

117

118

“Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”

Albert Einstein

l Konkreta råd för en bättre skoltid l

❋ Acceptera aldrig att du mår dåligt.

❋ Prata med andra på din utbildning om hur du mår. Du kommer märka

att du inte är ensam.

❋ Kom överens om en gemensam strategi för att lösa problemen.

Betrakta er som ett arbetsteam med en uppgift att lösa.

❋ Ta del av varandras arbeten.

❋ Skaffa litteratur om hur man kan bryta negativa tankemönster och få

bättre självförtroende.

❋ Ta tid att fundera på vad du vill med din utbildning.

❋ Betrakta dig inte som ett offer. Du har makten att förändra situationen.

/ Matsu

❄ Lyssna inte på någon de tre första åren, eller lyssna åtminstone med ett

kritiskt öra. / Anders ❉ Man skall gå hårt in för att känna in uppgiften och sedan gå in i sig själv

och ta det lugnt. *Försök hitta enkla och raka svar, även på

komplicerade frågor.

❉ Snegla inte för mycket på trender i tidningar etc. – det är ju gårdagens

arkitektur. / Ulla

119

❋ Arbeta mycket och var kritisk till allt som presenteras för dig, samt mot dig

själv! / Beate

❆ Ät när du är hungrig.

❆ Sov när du är trött.

❆ Våga visa om du mår dåligt.

❆ Tag reda på fakta i frågor som är oklara och/eller oroar dig.

❆ Våga tro på att du är duktig.

❆ Försök att få praktik! Det rätar ut många frågetecken och stärker

självkänslan.

❆ Gör annat än arkitekturrelaterade aktiviteter.

❆ Tala om arkitektur med andra än med arkitekter, det ger dig träning i att

uttrycka dig i klartext och om du har tur får du bekräftat att du

faktiskt kan mer om arkitektur än icke-arkitekter.

❆ Om du fastnar, gör något helt annat på en gång. Hjärnan arbetar ändå. Tro

inte att nedlagt arbete är förgäves även om du tycker att du får börja

om från noll.

❆ Var modig! Våga ta ställning. Våga misslyckas. Inget du gör under din

skoltid kommer att förfölja dig resten av livet. / Lisa

120

Mat är viktigt för hjärnkapaciteten.

e Efterord eOm denna bok som examensarbete.

Att välja examensarbete är en dryg uppgift – det vet alla som har försökt.

Detsamma gällde mig. Redan i början av fyran började diskussionerna

poppa upp som svampar ur jorden runt lunchborden. Det dryftades och

spekulerades i syfte, metoder och vilket som är det ultimata examensar-

betet. Vad är en rimlig omfattning? Vad ger mest jobb? Själv eller till-

sammans med någon? Ett examensarbete är inte vilket projekt som helst,

det är kronan på verket där man skall sammanfatta alla sina färdigheter

och visa sin duglighet. Det är helt enkelt fruktansvärt viktigt resonerade

vissa. Andra tyckte att det är väl bara att få det gjort så man “kommer

vidare till nästa värld”. Så gick snacket.

I mitt stilla sinne tänkte jag: Om jag skall klara detta själv, så måste jag

hitta något som engagerar mig som person – något jag brinner för. Jag

hade väldigt svårt att föreställa mig någon fi ktiv byggnad som jag skulle

kunna brinna för. Det blev sommar och jag försökte intala mig själv att det

kommer komma till mig, bara jag är tålmodig. Så en vacker julidag ute på

havet utanför Fjällbacka satt jag och funderade på mina fyra år på skolan.

Vad hade de gjort med mig? Hur hade de påverkat mig som person och

vilka frågor och kval hade jag ställts inför?

121

Har jag funnit min plats i arkitektvärlden och i så fall hur? Vad hade jag

gjort annorlunda om jag hade vetat det jag vet nu? Svaret på den sista

frågan var enkelt: mycket. Det var plötsligt så tydligt: Jag skulle göra ett

examensarbete om att bli arkitekt. Jag skulle skriva den bok jag hade velat

ha till hands i början på utbildningen. Min primära målgrupp skulle alltså

vara de studenter som är i början på sin utbildning. Något av värde borde

jag kunna förmedla till dem.

Första månaden gick åt till att försöka formulera mina egna ståndpunkter

hjälpligt, vilket inte var lätt. Det skulle ju på sina ställen innebära att jag

kritiserade en hel yrkeskultur och vem var jag att göra det? Så god som

någon bestämde jag mig för. Annars kommer det inte att bli något. Under

hela hösten pågick allt arbete parallellt. Jag skrev, intervjuade, läste, fun-

derade, diskuterade. Vid fl era tillfällen höll jag på att gå i den fälla jag själv

identifi erat som livsfarlig. Den som innebär att man på grund av bristande

själförtroende är på väg att förkasta alla egna tankar och ståndpunkter. Att

krasst konstatera att det är nog jag som överdriver eller inte har fattat. Jag

kan nog främst tacka mitt ämnesval för att jag inte gav upp. Därtill kommer

bra handledning och väldigt mycket positiv respons från min omvärld.

Allt eftersom arbetet har fortskridit har jag format mig en yrkesfi losofi

vilken tydligt framgår i texterna. Den innebär att den bästa arkitekten är

den som är en hel människa i alla dess bemärkelser. En hel människa kan

t ex inte vara intresserad av och fokuserad på bara en sak. Hon utgår ifrån

122

alla sina personliga erfarenheter och känslor. Hon är trogen sina över-

tygelser och bryr sig om sin omvärld på ett positivt sätt. Hon strävar efter

att vara lycklig.

Jag har försökt att göra detta examensarbete på de premisserna. Jag har

försökt göra bästa möjliga jobb, utan att mina andra behov har fått stryka

på foten. Rent praktiskt innebär det att jag sällan har jobbat efter klockan

18 och i stort sett aldrig på helgerna. Jag har gjort allt annat jag har velat

inom de tidsramarna. Varje uns av dåligt samvete har jag försökt slå bort

med argumentet att hjärnan jobbar även om jag gör annat – för det måste

jag för att vara en hel människa. Såhär i slutfasen kan jag konstatera att

det fallit väl ut. Detta är mitt lugnaste och tillika roligaste projekt under hela

min skoltid. Om jag lyckades med produkten, är upp till dig som läsare.

/ Lisa Wingård den 8:e januari 2005

Ps. Ni är välkomna med synpunkter eller annat på lisa.wingard@gmail.com Ds.

123

t Källor & inspiration ti urval

Böcker:

Bench-Karlsen, Jo “Jag skriver, alltså är jag” 1999

Brundin, Anna-Lena & Gross, Thomas “Rampfeber - att lyckas som ta-

lare” 2002

Caldenby, Claes & Walldén Åsa, ”Jan Gezelius” 1989

Cuff, Dana ”Architecture – the story of practice” 1991

Erensjöö Rappe, Tinni & Sjögren, Jennie “Diagnos: Duktig” 2004

Jönsson, Bodil ”Tankekraft” 2001

Klarqvist, Björn & Thiberg, Sven “Acceptera inte” 2003

Koblanck, Henriette ”Typografi sk och grafi sk design” 1999

Lundy, Miranda “Den gyllene geometrin” 2001

Pietrzak, Katarina”Så ung? Och så duktig!” 2003

Rubin Dranger, Joanna ”Fröken märkvärdig & karriären” 2002

Stevens, Garry ”The Favoured Circle” 1998

Tanner, Susan & Ball, Jillian “Att ta sig upp när man är nere – hjälp till

självhjälp vid depression” 2002

Åhlström, Lisa ”Dialog – inte bara arkitekter emellan” examensarbete

Chalmers 2004

White Arkitekter ”Just white” 2001

124

Artiklar / trycksaker:

Studentliv nr 4/2004 ”De fann stöd hos varandra”

Svenska Dagbladet 26/10-2004 ”Tunga arkitekter dömer ut Slussen”

Högskoleverket Om studierna, bildning och livet: Vem skall du bli? 2004

Arkitekten: 4-2001 ” Mellan två världar”

5-2001 ”yrkesroll: Utställningsarkitekt”

9-2001 ”Med kultur i diplomatportföljen”

Internet:

Sveriges Arkitekter: www.arkitekt.se

Grafi sk formguide: hem.passagen.se/technom/

Högskoleverket: www.vhs.se

Dagens Nyheter: www.dn.se

Svenska Dagbladet: www.svd.se

Wikipedia: sv.wikipedia.org

Regeringen och Regeringskansliet: www.regeringen.se/

Intervjuer:

Ulla Antonsson 5/10-2004

Anders Holmer 19/10-2004

Micaela Ranweg 19/10-2004

Beate Hölmebakk 6/10-2004

Ulf Janson 12/1-2005

125

Tack!

Mina handledare Claes Caldenby och Beate Hølmebakk för

avgörande synpunkter och proffesionell assistans.

Alla mina vänner (speciellt Per Olsson, Malin Unger, Johan Tönsgård,

Johan Ljungqvist & Annika Hedeblom som läst manus löpande) för

allt engagemang, all uppmuntran och alla bra diskussioner.

Mina intervjuföremål för att ni tog er tid och bjöd på er själva.

Min familj för synpunkter från världen utanför arkitekternas.

Mina praktikplatser WSP Arkitektur i Lidköping och [KANOZI]

Arkitekter i Göteborg för den värdefulla inblicken i ”verkligheten”.

Alla arkitektstudenter som svarade ambitiöst och öppenhjärtigt på

min enkät och gav texten en viktig verklighetsförankring.

126

127

BONUS: Kortspel

Här kommer en bonus!

Det är ett kortspel av ”familjetyp” i stil med ”Löjliga Familjen” som är en

riktig klassiker kortspelsbranshen. Jag har valt ut ett antal platser, byggna-

der eller andra saker härifrån Göteborg. Kriterierna för att komma med i

kortleken skiljer sig från fall till fall. Antingen så är det extra fi nt eller extra

fult, eller så har det en speciell roll i staden, eller så har det en speciell

historia, eller så gjorde det sig helt enkelt bra i en av familjerna.

Tanken med spelet är att:

Du som inte är från Göteborg skall kunna få en liten aptitretare på ännu ej

upplevda upplevelser i vår stad.

Du som är från Göteborg också skall kunna få en liten aptitretare på att det

fi nns ännu ej upplevda upplevelser i vår stad.

Främst skall naturligtvis spelet stimulera till samtal om hus, stad och

arkitektur.

Håll till godo!

Satisfaction

guaranteed !

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

– Klistra på en fi n kartong och klipp ut. På slutet är det några tomma blad så du kan fylla på med egna bilder.

– – – – –

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

j Eriksbergs bockkrank Juvelkvarnenl Ostinidiefararenm Färjenäs färjeläge

j Eriksbergs bockkrank Juvelkvarnenl Ostinidiefararenm Färjenäs färjeläge

j Eriksbergs bockkrank Juvelkvarnenl Ostinidiefararenm Färjenäs färjeläge

j Eriksbergs bockkrank Juvelkvarnenl Ostinidiefararenm Färjenäs färjeläge

Eriksberg

Eriksberg

Eriksberg Eriksberg

j Apotekaregatan 17k Karl Johansgatan

Ödehus Ödehus

j Apotekaregatan 17k Karl Johansgatan

j Föreningsgatan 2k KTB (Gamla stadsbiblioteket)

l Temporär Jugendm Haga kyrkogata 26

j Föreningsgatan 2k KTB (Gamla stadsbiblioteket)l Temporär Jugendm Haga kyrkogata 26

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

JugendJugend

Jugend

j Föreningsgatan 2k KTB (Gamla stadsbiblioteket)

l Temporär Jugendm Haga kyrkogata 26

j Föreningsgatan 2k KTB (Gamla stadsbiblioteket)

l Temporär Jugendm Haga kyrkogata 26

Jugend

Parker &trädgårdar

Parker &trädgårdar

j Trädgårdsföreningenk Botaniska Trädgårdenl Slottsskogenm Gunnebo Slottsträdgård

j Trädgårdsföreningenk Botaniska Trädgårdenl Slottsskogenm Gunnebo Slottsträdgård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

j Kv. Koffenk P-arkenl Kv. Perukmakarenm Sahlgrenska (Dubbdäcket)

j Kv. Koffenk P-arkenl Kv. Perukmakarenm Sahlgrenska (Dubbdäcket)

P-hus

P-hus P-hus P-hus

j Kv. Koffenk P-arkenl Kv. Perukmakarenm Sahlgrenska (Dubbdäcket)

j Kv. Koffenk P-arkenl Kv. Perukmakarenm Sahlgrenska (Dubbdäcket)

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

Parker &trädgårdar

Parker &trädgårdar

j Trädgårdsföreningenk Botaniska Trädgårdenl Slottsskogenm Gunnebo Slottsträdgård

j Trädgårdsföreningenk Botaniska Trädgårdenl Slottsskogenm Gunnebo Slottsträdgård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

Lindholmen

j Navetk Götaverken Cityvarvetl Hasselbladshusetm Älvskulptur

Lindholmen

j Navetk Götaverken Cityvarvetl Hasselbladshusetm Älvskulptur

Lindholmen

j Navetk Götaverken Cityvarvetl Hasselbladshusetm Älvskulptur

Lindholmen

j Navetk Götaverken Cityvarvetl Hasselbladshusetm Älvskulptur

j Frölunda Torgk Gårdstenl Gråbergetm Kortedala

Miljonprogram

j Frölunda Torgk Gårdstenl Gråbergetm Kortedala

Miljonprogram

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

j Frölunda Torgk Gårdstenl Gråbergetm Kortedala

j Frölunda Torgk Gårdstenl Gråbergetm Kortedala

Miljonprogram Miljonprogram

j Götaplatsenk Göteborgsoperanl Trägår’nm Rådhustillbyggnadenn Chalmers Kårhus

j Götaplatsenk Göteborgsoperanl Trägår’nm Rådhustillbyggnadenn Chalmers Kårhus

Tävlingsvinnare

j Götaplatsenk Göteborgsoperanl Trägår’nm Rådhustillbyggnadenn Chalmers Kårhus

Tävlingsvinnare

j Götaplatsenk Göteborgsoperanl Trägår’nm Rådhustillbyggnadenn Chalmers Kårhus

Tävlingsvinnare

Tävlingsvinnare

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

j Götaplatsenk Göteborgsoperanl Trägår’nm Rådhustillbyggnadenn Chalmers Kårhus

Tävlingsvinnare Nationalromantik Nationalromantik

Nationalromantik Nationalromantik Bostäder

j Föreningsgatan 11k Fröhuset (Trädgårdsföreningen)

l Föreningsgatan 25m Röhsska Muséet

j Föreningsgatan 11k Fröhuset (Trädgårdsföreningen)l Föreningsgatan 25m Röhsska Muséet

j Föreningsgatan 11k Fröhuset (Trädgårdsföreningen)

l Föreningsgatan 25m Röhsska Muséet

j Föreningsgatan 11k Fröhuset (Trädgårdsföreningen)

l Föreningsgatan 25m Röhsska Muséet

j Sekelskiftesk Landshövdingehusl Stenstadenm Villan

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

j Sekelskiftesk Landshövdingehusl Stenstadenm Villan

j Sekelskiftesk Landshövdingehusl Stenstadenm Villan

j Sekelskiftesk Landshövdingehusl Stenstadenm Villan

KyrkorKyrkorKyrkor

j Masthuggskyrkank Norska sjömanskyrkanl Domkyrkanm Biskopsgårdens kyrkan Oskar Fredriks kyrka

j Masthuggskyrkank Norska sjömanskyrkanl Domkyrkanm Biskopsgårdens kyrkan Oskar Fredriks kyrka

j Masthuggskyrkank Norska sjömanskyrkanl Domkyrkanm Biskopsgårdens kyrkan Oskar Fredriks kyrka

Bostäder Bostäder Bostäder

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

Kyrkor

j Masthuggskyrkank Norska sjömanskyrkanl Domkyrkanm Biskopsgårdens kyrkan Oskar Fredriks kyrka

Kyrkor

j Masthuggskyrkank Norska sjömanskyrkanl Domkyrkanm Biskopsgårdens kyrkan Oskar Fredriks kyrka

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b

© L

isa W

ing

ård

d c

a b©

Lisa

Win

gå

rd

d c

a b

© L

isa W

ing

ård