Pingst.seNR 3 SEPT 2015 n NYHETER n REPORTAGE n UNDERVISNING n RECENSIONER n KRÖNIKOR n FOLK

LP-GLÄDJE31 döpta på sommarens läger

VICTORIA OCH MATILDA HARTESTAT MISSION

DE UNDERVISAR OM TRYGGA FÖRSAMLINGAR

TRE GENERATIONER NYMANSHAR MISSIONEN PÅ HJÄRTAT

JENNY OCH JORMA VAR UTELIGGARE

UNDERVISNINGSARTIKELOM PAULUS OCH DÖDEN

2

LEDA

RE

PINGST.SE NR 3 2015

Pingst.seMEDLEMSTIDNING FÖR

PINGSTRÖRELSEN

Pingst.se ges ut av Sveriges pingstförsamlingar genom riksföreningen

Pingst – fria församlingar i samverkan

Pelle HörnmarkUlrika RamstrandPierre ErikssonKerstin KlasonSam WohlinCarolina KlintefeltTherese LiljebladMaria LevanderSussi ArdenforsNoomi LindHåkan KenneMajken östPernilla WahlmanAnders HällzonJan BerglundMarcus Friberg-IsenborgLars HermanssonBörje Dahlkvist

Anders Hällzon

Ulrika WadskogMaria LevanderNoomi LindMagnus WahlströmAlexandra Jennersjö

REDAKTION

VäxelRedaktör

Epost

WebbplatsPostadress

Besöksadress

Tryckeri

Produktion

08-608 96 0008-619 25 39ulrika.ramstrand@pingst.sewww.pingst.sePingst – fria församlingar i samverkanPingst.seBox 15144167 15 Bromma

Gustavslunds-vägen 18167 51 BrommaV-TAB, VästeråsPingst – fria församlingar i samverkan

KONTAKTA OSS

För annonsering i tidningen kontakta Ulrika Ramstrandulrika.ramstrand @pingst.se 08619 25 39 eller Magnus Wahlström magnus.wahlstrom@pingst.se 08619 25 46

ANNONSER

Epost info@pingst.se

ADRESSÄNDRING

Alla eventuella adres s ändringar lämnas till din församling.

Församlingar som har frågor kan vända sig till:

Ansv. utgivareRedaktör

LayoutMedarbetare

Omslagsbild

Redaktionsråd

Predika Jesus!Hjälp behövande!Träna lärjungar!

Vi lever i en omtumlande tid. Två aktuella utmaningar. Flyktingström-marna i Europa och tiggarna på gatorna har fört världens nöd till vår

ytterdörr, och för en del hjältar, innanför ytter-dörren, rakt in i hemmet. Kristna ledare med stort inflytande hävdar att Jesus inte är världens frälsare och att alla religioner/åskådningar leder till Gud.

Alla berättelser jag hört under åren från flyk-tingar, alkoholister, ton-

åringar och vuxna ekar i mitt huvud. Trasighet, mörker och menings-löshet kan botas. Vanlig hygglig medmänsklig-

het och värme tillsam-mans med en radikal

frälsningsupplevelse verkar kunna ge

en människa

hennes värdighet, framtidstro och livskraft till-baka.

Därför tycker jag att Pingströrelsen ska foku-sera på det självklara. Inte ska göra det enkla komplicerat. Jag tycker vi ska ägna oss åt det väsentliga och undvika att snöa in på överkur-sen. Världen står i brand och jag vill uppmana alla församlingar att se till att dessa tre grundläg-gande saker prioriteras.

PREDIKA JESUS. PÅ ALLA SÄTT. På ditt sätt. Berätta berättelsen om att det finns frihet för den fångne, syn för den blinde och förlåtelse för syndare. Berätta att det finns en Frälsare. För allt och alla.

HJÄLP BEHÖVANDE. Ge av ditt hjärta, tid och pengar för att hjälpa människor i nöd. Vem de än är, varifrån de än kommer. De är inte bara behövande. De är också Guds avbilder och i deras ansikte finner du Jesu ansikte.

TRÄNA LÄRJUNGAR. Hjälp människor att förstå visionen om ett annat liv. Ett liv där själv-upptagenheten, slaveriet under allehanda begär, materialismen, avundsjukan och åsiktsmaskine-riet kan hållas stången. Ett liv där ärlighet, tro-het, sanning, ödmjukhet, medkänsla och frimo-dighet växer.

TRÄNA LÄRJUNGAR. Eller rättare sagt. Var en lärjunge. För en lärjunge kommer att predika Jesus, hjälpa de behövande och träna andra lär-jungar.

PELLE HÖRNMARKFöreståndare i Pingst

– fria församlingar i samverkan

3

INN

EHÅL

L

PINGST.SE NR 3 2015

245 14 26Nätverk för migrantförsamlingarSedan i mitten av augusti är Walter Zuniga projektanställd på deltid av Pingst för att kontakta och nätverka med migrantförsamlingar verksamma i Sverige.

Annas företag familjens räddningEntreprenörskursen för kvinnor i Tanzania, som drivs med stöd från PMU, gav Anna en ny chans i livet som nybliven änka. Nu försörjer hennes företag hela familjen.

ALTexamen för första gångenI våras var det dags för de första 20 ALT-studenterna att ta examen. ”Tron har fått djupare rötter under utbildningen”, konstaterar Carolina Nilsson.

PHVläger samlade 100talSommarens gemenskapsläger för funktionshindrade och deras famil-jer på Bjärka Säby och Furuboda samlade ett hundratal deltagare till gemenskap och glädje.

Det som var fel kan bli rätt. När Gud får komma in. Det vet jag ju, men det slår mig ännu en gång när jag tänker på den här tidningens innehåll. I det här numret får du till exempel ta del av Lars-Görans livsberättelse om hur ett liv, som i princip styrts av alkoholen och dess verkningar, kan förändras. Förvisso ingen spikrak väg, utan svårigheter, men ändå en väg fylld av tro, hopp, förtröstan och framtidstro.

Ett annat exempel är Jenny och Jorma, som levde ett hårt liv med alkohol, fattigdom och hemlöshet. Tack vare LP:s hjälp-kassa fick de chans till behandling på Vasastrand och idag är de nyktra och frälsta, har kontrakt på egen lägenhet och Jorma har fått jobb i kommunen.

I somras var de med på LP-läger för andra gången. Läger, där sammanlagt 31 personer döptes. Och precis vid pressläggningen kommer uppgiften att 1 710 personer döptes i pingstförsamling-arna förra året. Det är högsta antalet sedan 1994.

WALTER ZUNIGA, PASTOR och personlig tränare, som nyligen fått uppdraget att för Pingsts räkning kontakta och nätverka med migrantförsamlingar av pingstkaraktär kan också berätta om hur en ond cirkel av bus, droger och kriminalitet bröts när han som 17-åring fick ett möte med Jesus.

Hoppfullt och trosstärkande, hoppas jag du ska tycka. Andra berättelser värda att ta till sig i det här numret är Victorias och Matildas erfarenheter av att ha testat på missionsarbete i Bolivia under var sitt år, hur änkan Anna i Tanzania fått möjlighet att starta ett företag, som försörjer hela hennes familj, och hur det kom sig att Thomas Ard-enfors skrivit en bok om att vara fosterför-älder. Sen kan du också läsa om tre genera-tioner missionärer i en och samma familj, och om missionären som blev Dagens chefredaktör.

NÅGRA HELT NYBAKADE pastorer finns också med i den här tidningen. Och en av dem, Therese Liljeblad, har skrivit det här numrets undervisningsartikel. Det handlar om döden. Om tryggheten inför den, utifrån vad Paulus skriver i 1 Thessalonikerbrevet 4:13–18.

Välkommen till ett välmatat nummer!ULRIKA RAMSTRAND

Hoppfulla berättelser

16 Brokig väg mot ordnat livI maj i år gifte sig Lars-Göran och Hanna i Mälarökyrkan på Ekerö. Vägen till ett ordnat liv har inte varit spikrak, men idag vet Lars-Göran att hans kallelse är att hjälpa andra så som han själv fått hjälp.

4

SVER

IGE

PINGST.SE NR 3 2015

Karolina Toftgård och Johan Lagerbeck ansvarar tillsam-mans för projektledningen av det nya nätverket Pingst Ledare. Deras huvuduppdrag handlar om information, koordination och undervis-ningsupplägg.

För båda handlar det om mindre deltidsuppdrag. Karolina lägger sin mesta tid på arbetet på June folkhögskola, där hon undervi-sar i naturkunskap, matematik och engelska. Men från och med i höst ägnar hon 30 procent av sin arbetstid till Pingst Ledare.

– Jag gillar att göra mycket olika saker, säger hon.

Johan Lagerbeck arbetar 80 procent på Sport for Life och fyller upp till 100 procent med arbetet för Pingst Ledare.

– Jag fick frågan och antog utmaningen, säger han.

Båda två deltog i PLU, Pingst Ledarutveckling, i egenskap av ideella ledare i sina respektive hemförsamlingar, så de är väl införstådda med det som var upprinnelsen till det nya nätver-ket.

Missionärer i MaliKarolina med familj har arbe-

tat som missionär i Mali, där hon bland annat jobbade med träning av ideella ledare. I för-samlingen hemma i Vetlanda är hon engagerad i missionsrådet och också som ungdomsledare.

Johan har tidigare varit verk-sam som ungdomspastor i Eskilstuna, där han bor kvar och fortfarande är engagerad i ungdomsarbetet. I sin hem-församling fungerar han också som mötesledare, hemgruppsle-dare och är även engagerad i det lokala Sport for Life- och servi-cegruppsarbetet.

Johan och Karolina kände inte varandra innan de fick sina nya uppdrag, men har nu pratat sig samman och gjort en huvud-uppdelning av sina respektive ansvarsområden. Karolina kom-mer att arbeta med struktur och

ramar, koordinering och under-visningsplaner medan Johan tar ansvar för utskick av nyhetsbrev och teknik och support kopplat till Growdly, som är den plats i cyberrymden där allt material för ledare med inloggning finns samlat.

– Vi hoppas att det nya nät-verket ska leda till lokala pro-cesser i församlingarna, säger Karolina, och tillägger att en fördel med det nya nätverket är

att det går att anmäla sig som enskild ledare och hänga på när som helst.

– Det verkar som om de allra flesta som var med i PLU vill ingå i det nya nätverket, konsta-terar Johan och säger att sedan månadsskiftet augusti/septem-ber kan nya personer också anmäla sig till nätverket.

– Alla kunde av olika skäl inte haka på PLU, men nu har de chansen igen att få tillgång till

bra ledarträning, fortsätter han.– Det är lätt att vara med i det

nya nätverket, säger Karolina. Det kräver inte lika mycket som PLU, som innebar ett tvåårigt åtagande.

Det finns också en Facebook-grupp för Pingst Ledare.

Kopplar ihop personerSyftet med ledarnätverket är

att underlätta för ledare och för-samlingspastorer på olika sätt. Till exempel genom att erbjuda bra möjligheter till ledarträning.

– Vi erbjuder resurser och kan koppla ihop personer från små församlingar med ett större sam-manhang konstaterar Karolina.

De som ingår i nätverket får regelbundet ett nyhetsbrev på mejl med information om det som händer och vilka nya mate-rial som finns att tillgå.

Nästa höst kommer det att hållas regionala ledardagar på några platser runt om i Sverige. Då blir det Karolinas och Johans uppdrag att planera och genom-föra dem.

ULRIKA RAMSTRAND

De leder nytt nätverk

KOORDINERAR. Karolina Toftgård och Johan Lagerbeck lägger tillsammans en halvtid på arbetet som projektledare för det nya nätverket Pingst Ledare, där alla som gick PLU erbjudits en plats, och som nu också tar emot nya anmälningar. FOTO: ULRIKA RAMSTRAND

Pingst Ledare ska underlätta och inspirera

’FAKTA Öppet för alla ledare

c Pingst ledare är öppet för alla som fungerar som ledare i pingstförsamlingar i Sverige. Deltagare får regelbundet ett nyhetsbrev med inspira-tion från goda exempel på ledarskap, boktips och annat matnyttigt.

c En hemsida, growdly, dit det krävs inloggning, finns med resurser och material för undervisning, inspiration och tips. Materialet från PLU, Pingst Ledarutveckling, finns

kvar som en resurs där.c Regionala ledardagar

kommer att arrangeras en gång per år med start hösten 2016 på tre platser i Sve-rige. Alla som är med i Pingst Ledare får en inbjudan dit.

c Inledningsvis har nätver-ket bestått av alla som deltog i PLU, men nya medlem-mar kan nu anmäla sig till nätverket. Det görs genom undersidan Pingst Ledare på www.pingst.se.

5PINGST.SE NR 3 2015

– Internationella församlingar som leds av personer som själva är invandrare i Sverige behövs.

Det säger Walter Zuniga, som nyligen anställts som projektledare av Pingst för att uppsöka och nätverka med de här församlingarna.

Sedan i mitten av augusti är Walter Zuniga projektanställd av Pingst på 20 procent för att uppsöka och nätverka med mig-rantförsamlingar med pingst-bakgrund och -inriktning.

– Uppdraget ligger mig varmt om hjärtat, säger Walter, som driver ett eget företag som per-sonlig tränare och kostrådgivare, och samtidigt fungerar som föreståndare för SOS Church i Stockholm, som har en multi-kulturell prägel.

– Det passar så bra in i det jag redan står i, säger han

Skapat kontaktlistaDet första han tagit tag i är att

skapa en kontaktlista till försam-lingar som finns här i Sverige och som kanske hittills fung-erat utan någon som helst kon-takt med svenska nätverk. Flera kontakter har han fått genom medlemmar i den egna försam-lingen.

– Det är bra att de har sina nätverk hemifrån, men ska man lyckas i Sverige så måste man också hitta kanalerna här, menar Walter, som är mån om att komma med en utsträckt hand från Pingst i Sverige och bygga relationer och skapa samhörig-het.

En dag i veckanHan kommer att lägga unge-

fär en dag i veckan på arbete med projektet och framför allt ägna de dagarna åt att mötas över en fika eller lunch och sam-tala. Det ger en auktoritet att komma som representant för hela Pingst och inte bara från en församling, menar han.

– Jag är också mån om att möta dem som en invandrare som ärar det de gör i Sverige. Deras församlingar behövs här.

En del i projektet handlar också om att undersöka om dessa församlingar är intresse-rade av att vara en del av svensk pingströrelse och svensk pingst-pastorsgemenskap.

Walter Zuniga kom själv till Sverige som 11-åring från El Salvador. När han var 14 år kom han in i en ond cirkel av bus, droger och kriminalitet. Men när han var 17 år förvandlades hans liv.

– Min mamma hade blivit frälst under ett besök i El Sal-vador och berättade mycket om det. Själv hade jag helt tappat tron på Gud.

Det hårda försvannMen en kväll när Walter kom

hem sent efter att ha festat och tagit både det ena och det andra kom hans mamma in i hans rum och la händerna på honom och bad.

– Och då sa jag bara till Gud att om du finns så förlåt mig för allt.

Walter berättar om hur hela

atmosfären förändrades, hur kärleken kom in och det hårda inuti honom försvann. Redan nästa dag kontaktade han en pastor och bad om att döpa sig.

Detta var 1997 och Walter tog sina första steg på trons väg.

– Jag började med att reda ut allt som låg på mitt samvete, berättar han.

Sökte upp kompisarSnart engagerade han sig i

Brottsförebyggande verksam-het i sin hemstad och drog igång projektet Lugna stan, där han sökte upp gamla kompisar.

Efter en tid flyttade han till Märsta och blev en del i pingst-församlingen där och i deras Outreach-team.

Mellan 2005 och 2009 bodde han i Bulgarien tillsammans med fru och barn och arbetade som missionär bland muslimer där. Under åren där lärde sig Walter bulgariska. Och sen tidi-gare har han spanska, engelska och svenska, vilket kommer att vara en god tillgång i hans nya uppdrag.

Delar missionsintresseAtt just han fått det här upp-

draget från Pingst handlar nog om att han och Pelle Hörnmark mötts och samtalat och delar intresset för missionens värld.

– Vi kom att prata om mitt hjärta för internationella, mul-tikulturella församlingar, berät-tar Walter, och vi insåg att det klickade med det vi båda gått och tänkt på. Så det föll sig helt naturligt.

Projekttjänsten är tidsbegrän-sad fram till mitten av februari nästa år.

Som projektledare arbetar Walter Zuniga på uppdrag av Pingsts föreståndare och en liten arbetsgrupp, där också verksam-hetsansvarig för Pingst Natio-nellt Ingrid Svanell och förestån-daren för Europaporten i Mal-mö, Andreas Wessman, ingår.

ULRIKA RAMSTRAND

Walter ska nätverka med migrantförsamlingar

PROJEKTLEDARE. Walter Zuniga ska för Pingsts räkning söka kon-takt med och nätverka med migrantförsamlingar med pingstkaraktär.

FOTO: MARIA LEVANDER

6

SVER

IGE

PINGST.SE NR 3 20156

– Det är viktigt att vi skapar en trygg miljö i församling-arna och därför ska och vill vi jobba med de här frågorna.

Det säger Marina Anders-son, som är en av dem som kommer att hålla i utbild-ningsdagar i landets pingst-församlingar om att förhindra övergrepp.

Satsningen Trygg försam-ling drog igång nu i septem-ber.

Pingst och Pingst ung arrangerar utbildningsdagarna i samarbete med Bilda och I Trygga Händer. Målet är att 100 församlingar ska genomgå utbildningen. Den första utbildningen hölls den 19 september i Linköping, och utbildningsdagar är redan inbo-kade i Västra Frölunda, Mullsjö, Härnösand, Gävle och Malmö.

– Det handlar om viktiga frå-gor, som vi behöver föra upp på bordet och jobba med, säger Marina Andersson.

När hon arbetade som barn-pastor i Jönköping för några år sedan var hon med om att på ett tydligare sätt jobba med att för-hindra övergrepp och försam-lingen anordnade utbildnings-kvällar kring detta.

– Frälsningsarméns mate-rial I Trygga Händer fanns och det utgick vi från, berättar hon. Det materialet kommer vi att använda på utbildningsdagarna nu också.

Naturligt i ledarutbildningHon menar att undervisning

om att förhindra övergrepp bor-de vara en naturlig del i all ledar-utbildning.

– Det är viktigt att vi på ett naturligt sätt vågar ha öppna samtal i dessa viktiga frågor för

att kunna säkerställa trygga för-samlingar.

Marina Andersson konsta-terar att en utbildningsdag inte räcker, men är en början. Frå-gorna måste ständigt återaktua-liseras, exempelvis inför varje läger man anordnar och att man är tydlig med vad som gäller.

– Det finns riktlinjer att hålla sig till, men man behöver leva med frågorna hela tiden så att det blir helt naturligt, säger hon.

Hon tycker att det borde vara en självklar rutin för alla för-

samlingar att begära utdrag ur belastningsregistret på alla som arbetar med barn och unga.

– Men tyvärr är det inte så än, säger hon.

Hoppas på flerHon hoppas mycket på sats-

ningen Trygg församling, och på att ännu fler instruktörer ska utbildas som i sin tur kan utbil-da andra.

I den satsning som Pingst ung och Pingst gör är det Marina Andersson och Daniel Bergfors

som leder utbildningarna. På programmet står undervisning om policy för en trygg försam-ling, handlingsplan för en trygg församling, krisplan vid över-grepp, anmälningsplikt, etisk tystnadsplikt och principer för rekrytering. Alla som deltar får ett kursintyg.

ULRIKA RAMSTRAND

Fotnot: För anmälan och frå-gor kontakta info@tillsammans.pingst.se eller ring Anne Collén på 08 619 25 49.

Satsning på entrygg församling

JOBBAR MOT ÖVERGREPP. Marina Andersson, Mirjam Hultström, Kristin Gnisterhed och Daniel Bergsfors är utbildade för att sin tur utbilda och handleda arbetet kring Trygg församling utifrån materialet I trygga händer. FOTO: PRIVAT

7PINGST.SE NR 3 2015

…Thomas Ardenfors, som nyligen kommit ut med en bok om att vara jour och fosterförälder.

Varför har du skrivit boken?– Det som satte bollen i

rullning var två socialsekre-terare som hörde mig berätta om vårt engagemang och upp-muntrade mig att skriva ner hur jag upplevt dessa drygt 20 år. Det finns väldigt lite – om ens något – skrivet utifrån familjehemmets perspektiv om vad uppdraget innebär och de tyckte att fler skulle behöva höra vår berättelse och kanske på det sättet få fler per-soner att vilja bli familjehem.

– Det finns många barn i Sverige som skulle behöva ett nytt hem för en kortare eller längre tid. Samtidigt är beho-vet av familjehem mycket större än tillgången. Det vore fantastiskt om boken kunde leda till att fler hushåll öppna-des för utsatta barn i Sverige.

Tycker du att fler familjer borde våga engagera sig för barn på det här viset?

– Både familjer och pri-vatpersoner! Det som behövs är hushåll som kan erbjuda trygghet och omtanke. Min känsla är att det finns mäng-der av personer i Sverige som någon gång funderat på att bli familjehem, men inte tagit steget att höra av sig till social-tjänsten. Kanske att boken kan vara en hjälp på vägen? Att ringa socialtjänsten i sin kommun och meddela sitt intresse av att bli familjehem förpliktigar inte till någon-ting, men är det första steg man måste ta och som jag hoppas fler tar.

Är det en uppgift som speciellt passar för kristna familjer?

– Detta är ett uppdrag som

passar för alla familjer och pri-vatpersoner som vill göra nyt-

ta i samhället på olika sätt. Den sortens männ-iskor finns det en hel del av i kyrkor och för-samlingar i Sve-rige.

Vad är det bästa med att vara jour/fosterförälder?

– Det måste nog vara känslan

man får uppleva ibland när man ser hur ett barn mår så mycket bättre efter placeringen än innan barnet kom hem till oss. Att

man gjort skillnad för en liten utsatt människa.

Vad är det svåraste med att vara jour/fosterförälder?

– Känslan av otillräcklighet, att man kanske önskat att bar-net fått hjälp tidigare och inte minst är det ofta jobbigt när barnet flyttar ifrån oss. De fles-ta barn fäster man sig enormt mycket till och tomrummet när placeringen är avslutad blir ofta väldigt påtaglig.

ULRIKA RAMSTRAND

Fotnot: Richard Sollenby är anställd av Pingst Socialt för att arbeta med frågor kring famil-jehem. Han går att nå via mejl richard.sollenby@pingst.se, eller på telefon 0705 15 16 14.

HAR SADLAT OM. Thomas Ardenfors bok heter En extra plats i hjärtat – att ta hand om någon annans barn och kom ut i augusti på Libris förlag. Han har tidigare varit verksam som pingstpastor, men är nu politiker på heltid i sin hemkommun Sollentuna.

FOTO: SUSSI ARDENFORS/LIBRIS

HALLÅ DÄR ...

Succé för Bara Jesusn Skivan Bara Jesus, som inne-håller helt nyskrivna försam-lingssånger på svenska, har blivit en succé.

– Vi gör nu vårt tredje tryck på skivan, säger Pingsts musik-konsulent Samuel Hector.

Han berättar att även nothäf-tet, som tagits fram, säljer bra. Ett omtryck har redan gjorts på det.

Snart dags förPingst Missionn Den första helgen i oktober är det dags för årets stora mis-sionskonferens, Pingst Mis-sion 2015. Den hålls i Hillsong Norra i Arlandastad norr om Stockholm. Temat i år är ”By all means”, på alla sätt.

Konferensen tar upp det gemensamma missionsarbete som sker inom Pingst och riktar sig till alla som brinner för andra människor och längtar efter att göra skillnad, både här och nu och i hela världen.

Flera missionärer och inter-nationella samarbetspartners kommer att finnas på plats för att utmana och inspirera.

– Vi tror att Gud kallar oss in i en ny våg av mission. Men hjärta och fokus riktat där beho-ven är som störst, säger Pingsts missionsinspiratör Annelie Len-nartsson.

Mottot för årets konferens är: ”I have become all things to all people, that by all means I might save some”.

Förhandsanmälan om del-tagande krävs och den görs via Pingsts webshop.

UR

Skivan Bara Jesus, som kom ut i våras, har blivit en succé.

8 PINGST.SE NR 3 2015

SVER

IGE

Viktoria Jonsson och Matilda Waern har gjort var sitt år i Bolivia genom Testa Mission. Med sig hem har de nya erfarenheter och fina minnen av möten med människor och församlingar med en stark tro på Gud.

– Tiden i Bolivia gav mig en annan bild av vem Gud är. I Sve-rige är det så mycket prestation. I Bolivia kom jag bort från stress och press och kunde vila i nåden.

Det säger Matilda om sin tid i Bolivia och tillägger att hon mötte så mycket tro och hjärta i församlingarna där.

Viktoria påpekar att livssynen blir förändrad av att komma till ett annat land, med ett annat språk och en annan kultur.

– Och ändå kunde jag vara med och prisa Gud tillsammans med människorna där. Det visade mig på Guds storhet och jag såg också hur människorna älskar Jesus mitt i sin fattig-

dom och hur mycket tro de har. Materialismen här hemma ham-nar i en annan dager.

Teori blandas med praktikMatilda Waerns och Viktoria

Jonssons vistelse i Bolivia blev möjlig tack vare bibelskolan Tes-ta Mission, ett program under ett läsår som är ett samarbete mellan Evangelistmissionen och Kaggeholms folkhögskola.

På programmet står 50 pro-cent praktik och 50 procent teo-ri. Den teoretiska undervisning-en sker via nätet och utbildning-en är studiemedelsberättigad.

I teoridelen studerar man Bibeln förstås, exempelvis Andens gåvor, och läser kultur-förståelse, om att leda sig själv och om församlingen.

Strulig nätuppkopplingIbland kunde nätuppkopp-

lingen ställa till det, men för det mesta fungerade det, säger Vik-toria och Matilda, som var där året som gick, respektive året innan dess.

Under året som gått fanns eleverna förutom i Bolivia också i Nicaragua, Peru och Beliz. Det

här läsåret har Beliz bytts ut mot Tanzania.

Vad praktiken innebär är lite upp till den enskilde personen, vilka intressen och vilka gåvor man har, men det finns alltid en koppling till den lokala försam-lingens engagemang och arbete.

– Jag hjälpte till i en försam-ling i Cochabamba berättar Matilda, jag var med ganska mycket i söndagsskolan och jag spelade piano.

– Och jag är intresserad av en framtid inom sjukvården på

Missionsår gav ny Gudsbild

’FAKTA Testa Mission

c En bibelskola där man i ett team under åtta månader är med och delar livet i en lokal-församling i ett praktikland och får kunskap om hur en församling byggs, fungerar och leds där.

c Eleverna deltar också i församlingarnas olika sociala arbeten på plats.

Undervisning sker via inter-net tillsammans med samtliga Testa Mission-elever, genom litteraturläsning och genom att delta i undervisning i försam-lingen eller en lokal bibelskola.

c Målet med Testa Mission är att eleverna ska få testa att missionera och att få se mis-sionsarbetet från insidan och att varje deltagande elev ska få komma närmare Gud och utvecklas i hur man bygger relationer och hur man delar sin tro till sina medmänniskor för att få församlingen att växa.

c Kursen inleds och avslutas i Sverige.

c Läs mer om Testa Mission och hur man ansöker på: http://www.evangelistmissio-nen.se/

HAR PROVAT PÅ. Viktoria Jonsson och Matilda Waern har båda gått bibelskolan Testa Mission i Bolivia. FOTO: ULRIKA RAMSTRAND

TILLSAMMANS MED BARNEN. Varje vecka åkte Viktorias och Matildas grupper ut till en kyrkogård, där de stöttade barn som arbetar där. FOTO: PRIVAT

PINGST.SE NR 3 2015 9

Missionsår gav ny Gudsbild

något sätt och valde att jobba på ett center för brännskadade barn, berättar Viktoria.

Varje vecka åkte hela gruppen till en kyrkogård lite utanför stan, och försökte på olika sätt stödja de barn från fattiga familjer som jobbar där, med att städa gravar och sjunga på begravningar.

– Vissa områden där var väl-digt fattiga, berättar de.

De säger att rapporterna om hur farligt det är att vara och leva i Boliva var överdrivna.

– Vi hörde en hel del, men

tyckte inte att det kändes så far-ligt. Inte behöver man vara rädd, menar de.

Tänkte efter innanMen det är klart att de inte

gick ut på egen hand om kväl-larna, och att de tänkte lite på hur de klädde sig och så vidare.

I varje land där Testa Mis-sion-eleverna finns bor de till-sammans och delar vardagens bestyr. I Cochabamba finns exempelvis en lägenhet med tre rum, som man får dela på.

Mellan 20 och 30 personer brukar delta i kursen varje år, så varje team består av någonstans mellan fyra och sex personer. De som söker blir intervjuade och referenser krävs också. De allra flesta är mellan 19 och 22 år.

Viktoria har just nu ett vika-riat som koordinator för Testa Mission när Beatrice Bergroth är föräldraledig.

– Jag koordinerar och samord-nar och håller kontakt med både lärare och elever och försöker se till att allt fungerar som det ska.

Dyker det upp problem i ett team, eller med praktikuppgif-terna är det också sådant hon får ta i.

Längre fram är drömmen att bli läkare och på något sätt kun-na jobba med sjukvård i missio-nens tjänst.

Matilda har under det år som gått sedan hon kom hem från Bolivia läst engelska och job-bat. Nu planerar hon att åka till Johannesburg i Sydafrika i janu-ari för att läsa teologi.

ULRIKA RAMSTRAND

TILLSAMMANS MED BARNEN. Varje vecka åkte Viktorias och Matildas grupper ut till en kyrkogård, där de stöttade barn som arbetar där. FOTO: PRIVAT

10 PINGST.SE NR 3 201510

SVER

IGE

Det var nog omöjligt att boken om Olof Djurfeldts liv skulle förbli oskriven. Och nu är den här, författad av honom själv och presenterad på årets Nyhemsvecka. ”I Andens vind” är titeln och den skildrar ett liv i hjärtat av en rörelse som kom att bli författarens livslånga kärlek och utmaning på flera fronter.

Boken framstår som ett viktigt tidsdokument. Den beskriver en pingströrelse som både lever och utvecklas och ändå, i långa stycken, känns som förgången tid. Genomgripande förändring-ar har ägt rum under de drygt åtta decennier som boken spän-ner över, inte minst under vårt eget 2000-tal. Och det ska sägas på en gång: Den som i den här intervjun söker svar på Olofs syn på dessa förändringar hänvisas med all respekt till vad han själv uttrycker i boken.

Boken tar upp några områ-den som både haft stor betydelse och faktiskt format hans liv och tjänst: Barndom och uppväxt-miljön, församlingen, mis-sionen och så förstås hans roll som ledare för tidningen Dagen under 30 år.

Burna av Andens vindAllt binds samma av en enda

tråd – kallelsen. Den som han nog tidigt anade och som, utan att han var medveten om det, säkert spelade en roll i hans livsval. Den som blev tydligt bekräftad i det tidiga 50-talets intensiva väckelsevåg som sände ut inte bara honom, utan många jämnåriga, i tjänst, vägledda och burna av Andens vind.

Olof själv skulle kanske kunna beskrivas som en pingströrelsens soldat, en väktare på muren, en stridsman på barrikaderna, en vägvisare och en balanskonstnär i tider av förvirring och hotande dikeskörningar. Men den mest rättvisande benämningen är nog en pingströrelsens tjänare – all-tid underordnad kallelsen. Och alltid med den lokala försam-lingen som bas och nödvändig gemenskap.

Boken inleds, som sig bör när det kommer till memoarer, med en tillbakablick på barndoms-miljön. Han växte upp som ett av flera barn i en musikalisk och trygg familj där tro och försam-ling hörde till livsluften.

– Jag försöker beskriva detta så uppriktigt jag kan. Men jag vill också att min erfarenhet kan bli en motvikt till allt nega-tivt som sägs och skrivs om just pingstmiljön. Jag

blundar inte för det som kunde kännas trångt och begränsande, men vill lyfta fram den välsig-nelse som min uppväxt har inneburit, säger han.

Duktig på språkOlof Djurfeldt visade sig

ganska snart vara en studiebe-gåvning lite utöver det vanliga, inte minst när det gäller språk. Och han uppmuntrades att läsa vidare på realskola och läroverk. Så småningom blev det också akademiska studier med sikte på läraryrket i ämnena historia och kristendom.

Så kom ju då den där starka, tydliga kallelsen till förkunnar-tjänst, när han var i 20-årsål-dern. Förverkligandet av den innebar till en början att han la ner sina studier, men på frågan om han påverkades i det beslutet av den skepsis mot akademin, som den tidiga pingströrelsen gjort sig känd för, svarar han att något sådant märkte han aldrig av.

– Jag kom till Borlänge som medarbetare i församlingen där och det blev praktiskt svårt att

fortsätta studierna, säger han.

Så småningom återupptog han dem i Göteborg och sedan också i Brys-sel. Då med framti-den som missionär i de belgiska kolo-nierna i Afrika för ögonen. Hans fal-lenhet för språk, lik-som licentiatstudier i socialantropologi

blev viktiga verktyg i missions-arbetet, ett i år räknat relativt

Olof Djurfeldts memoarbok spänner över åtta decennier

Jag försöker beskriva detta så uppriktigt jag

kan... Jag blundar inte för det som kunde kännas trångt och begränsande, men vill lyfta fram den välsignelse som min uppväxt har inneburit.

’’

Ett liv i hjärtat av Pingströrelsen

LIVSKAMRAT. Olof och hustrun Ingalill. Bilden tagen i samband med diamantbröllopsfirandet i februari i år. FOTO: PRIVAT

PINGST.SE NR 3 2015 11

kort uppdrag men skildrat i boken på ett sätt som vittnar om fortsatt starkt engagemang.

Medarbetare till PethrusMen kanske förknippas Olof

Djurfeldt ändå mest med tid-ningen Dagen. Han kom dit 1965 som närmaste medarbetare till pingströrelsens starke man, Lewi Pethrus, som då hunnit passera 80-årsstrecket. Självklart var det en uppgift han närmade sig med stor respekt.

– Relationen med Lewi Peth-rus byggde ju på förtroende, säger han. Och Lewi Pethrus var förstås angelägen om att man levde upp till förtroendet och inte underminerade hans ställ-ning. Och det kännetecknar väl allt gott ledarskap, att man mås-te ha medarbetare som man kan lita på.

– Jag kände mig aldrig kring-skuren eller övervakad i rollen. Visst hände det väl att vi hade olika uppfattningar, men det var ingenting som påverkade förtro-endet.

Den som vid läsningen av den här boken förväntar sig avslöjanden om intriger och maktkamper i Pingsts innersta kretsar blir säkerligen besviken.

Sådant skvaller ligger inte för Olof Djurfeldt. Men läser man noga – och lite mellan raderna – så kan man nog uppfatta såväl personliga ställningstagande som åsikter. Hans ambition är nu som då enhet och gemen-skap inom rörelsen. Den viljan och drivkraften är så tydlig att frågan om han, inte minst som ledarskribent i Dagen, någon gång fått gå emot sin egen över-tygelse för enhetens skull, känns relevant.

Viktigast söka Guds viljaOlof drar lite på svaret, tycker

att frågan är svår att svara på, men betonar att det för honom varit viktigast att framför allt söka Guds vilja och agera efter den, med ansvar och omdöme, både gentemot uppdragsgivare och eventuella kritiker inom egna led, för sådana har ju också funnits.

– Det vore ju konstigt annars, säger han, men tillägger att han sällan blivit kritiserad för det han skrivit.

– Det har snarare handlat om misstanken att jag och Dagen skrivit utifrån en viss agenda: ”Varför skriver han detta just nu?”

Lewi Pethrus kvarstod som chefredaktör till sin död 1974, då Olof efterträdde honom och Dagens ledarsida fortsatte under hans tid att ge utrymme åt såväl inomkyrkliga frågor som opi-nionsbildning i aktuella sam-hällsfrågor, inte minst de som rör familj och människovärde. Det är omöjligt att inte nämna kampen mot lagen om fri abort. I backspegeln, när lagen om fri abort är ett faktum, kan man förstås fundera över om det var en kamp mot väderkvarnar.

”Kände mig tom”– När lagen röstades igenom

kände jag mig först alldeles tom, erkänner Olof. Men så småning-om fortsatte vi med opinionsar-bete med fokus på de oföddas rätt, men också med initiativ till stöd för dem som väljer att föda sitt barn, trots svåra omständig-heter.

– Och ämnet aktualiseras ständigt. Just nu har till exem-pel frågan om samvetsfrihet för vårdpersonal kommit upp igen. Samtalet och frågorna lever. Jag känner inte att vi kämpade för-gäves.

Många i dagens generation av pingstvänner och församlings-

ledare känner förmodligen inte igen allt i den pingstmiljö som boken beskriver. Olof Djurfeldt själv känner, å sin sida, inte all-tid igen sig i det nya som händer, och påpekar att han kan ha lite svårt för att hänga med i allt.

Önskar fler initiativMen i stället för att ge sig in

i diskussioner om generations-klyftor, om verksamhetsmetoder och gudstjänstuttryck väljer han, med omisskännlig diplomati, att citera sig själv ur den egna boken:

– Jag får ständigt påminna mig om att visst vet jag hur det var att vara ung för 60 år sedan, men det är de unga som är experter på hur är att vara ung i dag.

Men ett par önskningar inför framtiden kostar han på sig:

– Jag önskar att man också framöver, i de nya samverkans-formerna, slår vakt om försam-lingarnas frihet och vikten av att ta ansvar för, och stötta, varand-ra. Och jag önskar mig lite mer initiativkraft – sådant som de gemensamma konferenserna i sin tidigare form kunde förlösa och bejaka.

KERSTIN KLASON

Åren som missionär i Centralafrika har varit viktiga i Olof Djurfeldts liv och intresset för regionen och mis-sionen har fortsatt hela livet.

I början av 60-talet kom Olof Djurfeldt till tidningen Dagen som andreredaktör. När Lewi Pethrus avled 1974fick han ta över som chefredaktör på tidningen, där han sammanlagt arbetade i 30 år.

Olof Djurfeldt visade tidigt prov på god studieförmåga och fick möjlighet att ta studenten, vilket var en stor saknär man växte upp under fattiga förhållanden. Här tillsammans med systrarna Sybil och Anna-Lisa.

PINGST.SE NR 3 201512

SVER

IGE

Vi möter tre generationer Nyman; Fred, 80 år, Jan-Erik, 59 och Benjamin, 30. Tre generationer missionärer, med Tanzania som gemensam nämnare. De visar en tydlig ömsesidig respekt när de pra-tar om missionärsrollen, kal-lelse och lärdomar. På frågan ”Finns det verkligen ingenting ni är oense om?” svarar de med ett stort skratt:

– Näe!

1963 kom Fred och Gunnel Nyman för första gången till Tanganyika (som det hette då) med sonen Jan-Erik. Efter drygt tio år startade Fred IBRAs radio-arbete i landet, något som från början även Jan-Erik engagerade sig i. Till i dag är det mediemis-sion i Tanzania och grannlän-derna som Jan-Erik ägnar sig åt som IBRAs regionledare.

Fred och Gunnel har pendlat mellan Sverige och Tanzania och innehaft olika ansvar.

Benjamin föddes i Tanzania och har i princip bott där under hela sin barn- och tonårstid. Efter några år av utbildning och jobb i Finland återvände han 2010 till Tanzania för att under ett år jobba i IBRAs musik- och ljudstudio i Arusha.

De senaste åren har han och frun Rebecca bott i Sverige där Benjamin driver ett eget musik-produktionsbolag, men minst en gång om året återvänder Ben-jamin till Tanzania.

Missionen har förändratsDe här tre männen kan alla

identifiera sig som ”missionä-rer”, men de konstaterar att synen på missionärens roll har förändrats under årens gång. När Fred var ung handlade det mycket om att göra mycket själv, ”få smuts under naglarna” och bygga upp verksamheter. I dag är de tre generationerna över-ens om att man som missionär framför allt bör ha en rådgi-vande roll och kunna mobilisera andra. En missionär måste ha

visioner, vara flexibel, följa med sin tid och anpassa sig efter kul-turen.

– Att dela liv, tro och passion med de människor som finns på plats är jätteviktigt, menar Ben-jamin. Jag tror att vi som missio-närer och nationella ska göra allt tillsammans ”bega kwa bega” (swahili: skuldra vid skuldra) … När vi är från olika kulturer och har olika gåvor då tror jag vi kan bygga Gudsriket på det bästa sättet.

De äldre håller med.

”Sett min far som förebild”– Jag har alltid sett min far

som en förebild, säger Jan-Erik. Pappa har alltid varit helhjärtad, äkta. Att tjäna Gud har aldrig bara varit en tjänst för far, det har varit ett liv. Det har jag velat föra vidare till Benjamin; äkthe-ten. Att inte eftersträva en kar-riär och egen vinning utan att göra det man känner att Gud vill man ska göra.

– Det kan jag skriva under på, säger Benjamin. Jag har lärt mig väldigt mycket av pappa och farfar! Jag har sett två gene-rationer framför mig där väl-signelser följt i deras spår, trots svårigheter har jag sett frukten av arbetet. Det finns massor av folk som Gud aldrig hade fått tag på om det inte funnits människor som velat gå! Dom har också lärt mig att Gud och familjen alltid kommer först! Jag har aldrig upplevt att mis-sionen är viktigare än familjen. Däremot att Gud och visionen är viktigare än karriären, det egna jaget, vilket gör det lite jobbigt för mig ibland!

”Fungerat att lita på Gud”Benjamin är den ende med en

formell lång utbildning (ljuding-enjör), vilket de andra kompen-serat med att lära sig själva – och tro på Gud.

– Jag har litat på det som står i Psaltaren 1 om den som läser Guds ord: ”Han är som ett träd planterat nära vatten … Allt vad

han gör går väl.” Det har hållt genom åren att lita på Gud! säger Fred.

– Det har jag också fått med mig, säger Benjamin. Man är så ofta otillräcklig, men det har fungerat för pappa och farfar att lita på Gud.

Benjamin är glad över arvet från de äldre, men finns det ing-en avigsida?

– Det skulle väl vara att pappa alltid har jobbat för mycket och även jag lätt hamnar i det träs-ket, säger han skrattande.

– ”There is so much to do and so little time …” inflikar Fred. Ibland har väl bördan av och intresset för arbetet gjort att vi förlorat en del av gemenskapen med familj och vänner.

Passionerade för jobbet– Ja, det är väl lite av ett prob-

lem att vi är så passionerade för jobbet att det behövs en fru som bromsar oss, menar Jan-Erik. Det är alltid för mycket jobb och för lite folk. Men hos oss tre fun-kar det så att vi hittar alltid mer jobb om det kommer mer folk till arbetet.

– Ja, det är ett släktdrag som inte hoppat över någon genera-tion, konstaterar Benjamin torrt.

Och ler. Jag får aldrig veta vad de res-

pektive fruarna Gunnel, Hanna och Rebecca säger om detta. Mer än att de ser till att de tre genera-tionerna träffas – i Sverige eller i Tanzania – och då får arbetet stå tillbaka för gemenskap.

Kallelse i unga årFör samtliga; Fred, Jan-Erik

och Benjamin är längtan att följa Guds vilja stor.

– Redan när jag var 14 år upplevde jag en kallelse, säger Fred. Vare sig jag arbetat som evangelist, eller med litteratur och massmedia är det valspråket ”Att nå så många som möjligt, så fort som möjligt” som drivit mig. Den längtan som Gud lade ner i en ung killes bröst håller än i dag, när jag är 80!

– När vi fick förfrågan om att starta radioarbetet i Tanzania sade Janne att samtidigt som jag och Gunnel upplevde kallelsen till detta, samtidigt upplevde han att det också skulle bli hans kallelse. Hur gammal var du då Jan-Erik?

– Det var 1973, så jag var 17–18 år då, svarar Jan-Erik. Men sen blev jag jätterädd. Jag tänkte ”Är det bara jag, eller Gud som vill detta?” Förr fanns det någon idé om att tjäna Gud skulle vara motigt, men jag ville ju! Men varför skulle Gud

MISSION I BLODET. Jan-Erik, Benjamin och Fred Nyman, tre generationer med missionen gemensamt. FOTO: MARIA LEVANDER

Tre generationer missionärer

PINGST.SE NR 3 2015 13

tvinga mig till något jag inte vill?

– När jag var i ”karriäråren” kunde jag snegla mot dom som lyckats bra i livet, dom som tjä-nade mycket pengar och tänka att jag hade också kunnat ha en bra karriär, men samtidigt har jag aldrig ångrat mitt val.

Dröm att jobba med musik– Men jag tycker karriär kon-

tra kallelse absolut är en svår frå-ga! säger Benjamin. Min dröm är att jobba med musik. Om man ska göra det på en hög nivå

och få någon inkomst av det gäller det att gå ”all in” annars kan man strunta i det. Det är antingen det eller mission. Jag vill inte helt satsa på mission om inte både jag och Rebecca har en ”full kallelse”. Men om vi båda hör ”Nu ska ni gå!” då är jag beredd att ge upp min musik-karriär. Det skulle inte vara svårt bara jag vet när, var och hur!

– Där kommer Gud att leda steg för steg, intygar farfar Fred. Gud bygger broar under oss när vi tar steg i lydnad!

Liksom ränderna aldrig går

ur en zebra verkar missionen aldrig gå ur Nymans även om det just nu bara är Jan-Erik av de tre generationerna som bor permanent i Tanzania. Fred bor i Falköping och Benjamin i Strängnäs.

– Personligen kan jag inte göra så mycket mer, jag är för gammal. Men i hjärtat är jag inte så gammal, konstaterar Fred.

Fullt engagemangBenjamin och Jan-Erik skrat-

tar, eftersom de vet att farfar/pappa Fred är engagerad i

Pingstkyrkans internationella café, har dragit igång ett arbete med coacher på en skola och predikar, håller bibelstudier och årligen återvänder till Tanzania. Han är missionär var han än är, en inställning som även barn-barnet har:

– Jag vet att mitt kall är musik och människor som jobbar med musik, konstaterar Benjamin. Än så länge, innan Gud säger något annat, ser jag det som mitt kall att jobba med dom här i Sverige.

MARIA LEVANDER

MISSION I BLODET. Jan-Erik, Benjamin och Fred Nyman, tre generationer med missionen gemensamt. FOTO: MARIA LEVANDER

Tre generationer missionärer

PINGST.SE NR 3 201514

VÄRL

DEN

Anna Mshiu, 41 år, har blivit änka. Gravstenen i marmor finns på tomten. Hon rengör den varje dag. Saknaden efter maken är oändlig. Trösten är att vare sig Anna eller barnen lider någon ekonomisk nöd. Annas nystartade företag försörjer dem.

Smycket runt hennes hals är gjort av trä och färgat kokos-nötsskal. Det matchar perfekt till den starkt gula klänningen. Hon har öga för det som är vackert. Hennes engelska är god, men hon gödslar inte med orden. Anna personifierar den tanza-niska kvinnan, som tycks vara skapt till att bli uppfinningsrik entreprenör. Samtidigt är hon tillbakadragen, säger att den största vinsten med företagan-det är att hon numera har råd att hjälpa andra, änkor och sådana som har det svårt.

Populärt kaféAnna bor i Usa River, ett stör-

re samhälle mellan Arusha och Moshi som blivit populärt bland volontärer. På byns kafé, Tanz-hands, flockas mzungo – som vitingar kallas här – med sina datorer och smarta telefoner. De hoppas kunna komma åt en någotsånär pålitlig internetan-slutning. Kaféet drivs till förmån för personer med funktionsned-sättningar och har stöd från tys-ka ambassaden i Dar-es-Salaam.

Det är inte bara Sverige som förmedlar volontärer och biståndspengar till Tanza-nia, 800 miljoner i år. Ändå är det mycket som ser mörkt ut. Arbetslösheten ligger på 30 pro-

cent och även om grundskolan är gratis på pappret, tvingas för-äldrarna bygga skolan och förse eleverna med uniform, mat och skolmaterial. Anna är fyrabarns-mamma och när maken gick bort, helt oväntat, såg livet tufft ut för henne.

Begravt maken på tomtenFör att hon skulle kunna ha

kvar sitt hus och sin tomt har hon begravt maken på tomten. Seden säger att marken och huset är mannens, när han dör kan änkan tvingas lämna det ifrån sig. Men nu är maken kvar på tomten och därmed kan hon också bo kvar.

I detta läge blev entreprenörs-kursen för kvinnor, som drivs med stöd från PMU, en välbe-hövlig nystart för Anna.

Många vittnar om att affärs-verksamhet är lönsamt i det nya Tanzania, medan jordbrukssam-

hället omvandlas till tjänstesam-hälle behövs driftiga entreprenö-rer.

Annas företagande syns över-allt i hennes hem. Scarfar och sjalar ligger prydligt hopvikta i soffan och i rummet bakom står en vävstol där hennes anställde, en ung man, smäller med bom-men så ofta att han kan väva flera scarfar om dagen.

Ökad produktionAnna berättar att produktio-

nen ökat betydligt sedan hon vågade anställa. Utanför huset sitter en annan man och tillver-kar sandaler, själv jobbar hon och döttrarna med smycken i naturmaterial.

Anna är vd:n, som gör bud-get, betalar löner och bedömer lönsamheten i de olika verksam-heterna. Hon har ingen dator eller internetanslutning, men i en manuell kassabok visar siff-rorna exakt vad som kommer in och vad som går ut.

– Jag är så tacksam över att kunna bekosta barnen skol-gång. Den äldsta är nu klar med gymnasiet och genom mitt före-tagande har jag också kunnat anställa två personer.

En äldre kvinna från kyr-kan ler ett tandlöst leende mot oss. Hon är inte anställd men hon trivs bra här hos Anna, där både hon och ett barnbarn får omsorg, mat och sällskap.

– Det är det allra bästa, säger Anna. Genom mitt företagande kan jag hjälpa andra både eko-nomiskt och med mina kunska-per uppmuntra andra att starta företag.

MAJKEN ÖST-SÖDERLUND

Annas företag försörjer familjen

Fattigdomen ska bekämpas med kunskap. Tanzaniska kvinnor sjuder av företagsam-het och livskraft.

För närmare fem år sedan starta-de det första projektet med 120 kvinnor, varav 95 procent nu har egna företag. I dag når man 1 800 kvinnor i landet. PMU, Pingstsamfundet FPCT och dess kvinnoförbund UWW står bak-om tillsammans med Leksands Pingstförsamling som också får stöd från Siljansnäs Frikyrko-församling, pingstförsamlingen i Jönköping och nätverket SneTz.

Kunskap bekämpar fattigdom i TanzaniaKREATIV ENTREPRENÖR. Änkan Anna Mshius nystartade företag försörjer idag hela hennes familj och dessutom får hon pengar över att hjälpa andra. FOTO: PERNILLA WAHLMAN

VD. Entreprenörskursen, som drivs med stöd av PMU, gav Anna möjlighet att bli egen företagare.

FOTO: PERNILLA WAHLMAN

PINGST.SE NR 3 2015 15

Den första etappen av pro-jektet visade sig vara mycket lyckosam. Det vände sig till de fattigaste på landsbygden och innehöll information om hälsa, om genderfrågor, om kvinnors rättigheter, om barn- och häl-sovård, om kvinnlig omskärelse och framförallt gav den kvinnor kunskap om företagande. Öpp-nade för möjligheter att kvin-nor själva kunde försörja sig och sin familj. Förutom seminarier erbjöd projektet också mentorer och rådgivning. Tanken var att alla som fått kunskap och infor-mation sedan i sin tur skulle

starta grupper där de gav kun-skapen vidare.

Starka kvinnor– Jag är mycket imponerad av

Mariam och Anna, som verkli-gen visar hur starka kvinnorna är och hur de kunnat, på kort tid, bygga upp blomstrande företag, säger Britt-Marie Lau-rell som är en av initiativtagarna.

– Detta är mission i vår tid, att inte bara ge pengar utan att ge verktyg för att kvinnorna själva ska kunna skaffa pengar.

När den första etappen av pro-jektet inleddes var det 51 procent

av kvinnorna som inte hade en aning om hur HIV/aids smittade och hur man skulle skydda sig mot det. Efter seminarierna visste 95 procent hur de skulle skydda sig för att inte bli smittade.

Oväntade problemRuth Ayo som är projektleda-

re i Arusharegionen berättar att bara fem procent av kvinnorna som gått steg 1 i utbildningen, 120 stycken, har misslyckats med att starta egna företag.

Anna Kalunzi, som varit med och skrivit projektansökan säger att det finns problem som vi

svenskar kanske inte alltid tän-ker på. Att inflationen i Tanza-nia fullständigt galopperar, den summa som de ansökte om är redan betydligt mindre värd. Och även om kvinnorna får alla sina kostnader, mat och resor, betalda när de går kurserna finns det många som inte har pengar att komma till kursen därför att de helt enkelt inte kan förskot-tera bussbiljetten.

– Vi jobbar med de, som lever i allra största fattigdom, säger Anna. Därför är resultatet också så fantastiskt.

MAJKEN ÖST-SÖDERLUND

Kunskap bekämpar fattigdom i TanzaniaKREATIV ENTREPRENÖR. Änkan Anna Mshius nystartade företag försörjer idag hela hennes familj och dessutom får hon pengar över att hjälpa andra. FOTO: PERNILLA WAHLMAN

16

REPO

RTAG

E

PINGST.SE NR 3 2015

Alkoholen kom tidigt in i Lars-Görans liv. Den styrde det mesta ända tills krop-pen tog så mycket stryk att han insåg att han måste ha hjälp. Men resan till ett ordnat liv har inte varit helt spikrak. Nu säger han:

– Jag vill göra det som är min egen kallelse. Och det är att hjälpa andra på samma sätt som jag själv har fått hjälp.

Sensommarkväll. Värmen dröjer sig kvar bland uteplatsens lummighet. På räcket prunkar pelargonerna. Lars-Göran Isen-borg, 45, tar en slurk ur kaffekoppen.

Inne i lägenheten håller Hanna på att nat-ta Neo, två och ett halvt år.

Samma dag har de kommit hem till Ekerö från Kristinehamn, från begravningen av Lars-Görans syster Nina. Hon har gått bort efter en längre tids kamp mot cancer. Mitt i sorgen finns ändå tacksamheten över att hon hann vara med på Hannas och Lars-Görans bröllop.

Då var det maj och skir grönska. I Mälarökyrkan dukades kyrksalen om till festlokal. Sånger framfördes av Hannas syst-rar och vännen Joakim, och det hölls tal av gamla LP-vänner.

LARS-GÖRAN OCH HANNA hade träffats ett år tidigare. Kärleken var omedelbar och stark, trots att de båda hade mycket i sina ryggsäckar. Och så var det Hannas två poj-kar, Dylan och Neo. Dylan, som ska fylla 9 år, har en pappa som han träffar regelbun-det, men det har inte Neo.

– Jag hade i omkring 20 år gått med en sorg över att jag inte blivit pappa, säger Lars-Göran.

Neo kommer ut på balkongen iförd endast pyjamaströja.

– Säg god natt till pappa, säger Hanna.Neo kryper upp i den stora famnen. Det

finns ingen tvekan om att de här killarna har funnit varandra.

Lars-Görans egen pappa avled för 18 år sedan.

– Pappa var alkoholist. Och det var alltid jag som fick stryk när det hände saker hem-ma, trots att jag inte hade gjort något.

Mamman kommer från Finland. Lars-Görans två äldre syskon, en bror och en sys-ter, hade olika fäder från olika länder. Bro-dern fick han aldrig träffa, och nu är också

han död. Farmodern bodde också hemma hos familjen. Hon dog när Lars-Göran var åtta år, och då skilde sig föräldrarna, på grund av pappans långvariga alkoholmiss-bruk.

I OCH MED SKILSMÄSSAN lämnade famil-jen också gemenskapen i Pingstkyrkan i Kristinehamn som de hade tillhört sedan Lars-Göran föddes. Där hade både Lars-Görans föräldrar och hans storasyster döpt sig några år tidigare, och Lars-Göran hade gått i söndagsskola.

– Jag vet inte varför de lämnade, säger Lars-Göran. På den tiden kanske det inte sågs med blida ögon att en kvinna lämnade sin man?

Det var också då han började röka och snusa.

– Jag gömde grejerna i en sotlucka i gång-en, minns han. Men mamma märkte det förstås ändå. Hon var jättearg på mig. Men jag brydde mig inte om det.

Några år senare, när han var 12, drack han alkohol för första gången.

– Jag och en kille som var ännu yngre tävlade om att få dricka slurken ur de stora grabbarnas ölburkar.

I 15-ÅRSÅLDERN BÖRJADE han med ännu starkare drycker, och under de följande åren experimenterade han med att sniffa lös-ningsmedel, lim och bensin. Han prövade också hasch under några år.

– Mamma fick slita upp mig ur sängen varje morgon. Jag hade ingen normal skol-gång utan gick i specialklass från ettan till nian. Jag hade 1,8 i slutbetyg.

Det enda han kom in på med det betyget var verkstadsteknisk linje. Där tog han sig i kragen och lyckades gå ut med 3,0. Men till-varon handlade bara om att överleva.

När han var 21 träffade han Inger, som blev hans första flickvän och sambo. Inger

LARS-GÖRANS

RESATILL ETT ORDNAT LIV

PINGST.SE NR 3 2015 17

var rullstolsburen, och Lars-Göran blev hennes assistent. Dessutom hade han olika jobb, som målare, elevstödjare och inom verkstadsindustrin. Även Inger jobbade. Tillsammans hade de god ekonomi.

– Jag följde vintipsen på TV4, och allt som Bengt Frithiofsson rekommenderade köpte jag sex flaskor av.

Lars-Göran ler och ruskar på huvudet. – Jag planerade förrätt och varmrätt med

olika vinsorter till bara för att få dricka så mycket som möjligt.

EFTER FEM ÅR SA Inger ifrån. Men Lars-Göran förstod inte vad hon menade utan fortsatte. Relationen höll ändå i ytterligare fyra år.

– Jag skulle iväg och spela innebandy när hon sa att det var över. Jag åkte iväg ändå, och i bilen insåg jag att det var slut. Då bröt jag ihop.

När han blev ensam eskalerade Lars-Görans alkoholproblem. Det fanns ingen att hålla uppe skenet inför längre. Han började bete sig ursinnigt när han var full, och om någon sa att han skulle sluta dricka kunde han utan vidare slå ner den.

På vårkanten 2004 inledde han en ny rela-tion. Det var finanskris och ont om jobb, och han började på folkhögskola för att kunna ta ut studielån och på så sätt finan-siera sitt drickande.

Kvinnan han träffade var gift och hade

två barn, men det var ingenting han brydde sig om.

– Moralen fanns inte där.Relationen pågick under ett halvår, men

när hösten kom gick hon trots allt tillbaka till sin man. Lars-Göran föll ner i ett svart hål.

– Jag började dricka kopiöst varje dag. Vid det här laget hade kroppen börjat ta

stryk av drickandet.– En morgon vaknade jag i källaren i mitt

hus. Jag bodde på tredje våningen. Där låg jag, nerkissad, och hade ingen aning om hur jag hade hamnat där.

Händelsen fick honom att börja fundera. Han ringde upp en kompis som hade varit nykter i ett år. Kompisen sa: ”Ring social-tjänsten, sök hjälp”.

Lars-Göran fick plats på en behandling som skulle börja veckan därpå.

– Först var jag lite sur för att jag inte fick åka på behandlingshem. Men om man klarar av en behandling på hemmaplan är chansen mycket större att man också klarar av ett nyktert liv sedan.

DEN 1 DECEMBER 2004 är hans nykterhets-datum. Sedan dess har han varit helt alko-hol- och drogfri.

Men behandlingen var jobbig. Man skulle redovisa olika uppgifter, och Lars-Göran kollade med sina gamla kompisar och gjor-de som de sa.

– Jag var som en skolpojke som ville visa mig duktig.

Vid ett tillfälle frågade terapeuten: ”Hur mycket av det där är ditt eget? Gå hem och gör om uppgiften!”

– Då rasade jag ihop. Men det var också då jag släppte in Gud.

Att upptäcka en andlig dimension är en del av tolvstegsprogrammet, ett välkänt behandlingsprogram som har hjälpt många missbrukare världen över. För Lars-Göran var det naturligt att öppna sig för den and-lighet han hade erfarenhet av från barndo-men. Och nu lämnade han över allt till Gud.

– Jag bad till Gud: ”Hjälp mig när jag skriver så att jag inte suddar ut ett enda ord.” Och sedan skrev jag ner precis allt, hur smärtsamt det än var.

LARS-GÖRANS

Jag skulle iväg och spela inne-

bandy när hon sa att det var över. Jag åkte iväg ändå, och i bilen insåg jag att det var slut. Då bröt jag ihop.

’’

EN ANDRA CHANS. ”Jag vill hjälpa andra på samma sätt som jag själv fått hjälp,” säger Lars-Göran Isenborg. FOTO: ULRIKA RAMSTRAND

18

REPO

RTAG

E

PINGST.SE NR 3 2015

SVER

IGE

18

I samma behandlingsgrupp fanns Ann-Catrin, en tidigare narkoman. En dag berät-tade hon att hon skulle låta döpa sig. Lars-Göran frågade om han fick följa med. Och så kom han tillbaka till Pingstkyrkan, där han inte hade varit på så många år.

ANN-CATRIN BJÖD med honom till LP-mötena i kyrkan. Lars-Göran gick dit.

– Jag var på väg in till fikat, jag ville bara ha kaffe och smörgås.

Men rakt fram fanns ett rum där de hade förbön. Där inne satt Rakel och Signe, Lars-Görans gamla söndagsskollärare, på varsin stol med en tom stol mellan sig. Och trots att huvudet ville att han skulle gå åt höger, mot kaffedoften, bar benen honom rakt in till den där tomma stolen.

– Får vi be för dig? frågade damerna.Lars-Göran sa nej, han orkade inte med

någon bön.Men plötsligt hade de lagt händerna på

honom och bad ändå.

LARS-GÖRAN FORTSATTE att gå på LP-samlingarna. Till en början brukade han komma precis i slutet av mötena.

– Det där med sångerna och vittnesbör-den intresserade mig inte då, säger han och ler.

Men med tiden började han komma allt tidigare på kvällarna, och så småningom var han med på hela mötena.

Under våren 2005 var det flera i gruppen som döptes. Lars-Göran var med varje gång. Och varje gång kände han samma plåga. Det slet inom honom.

– Jag kände ”jag vill inte, jag vill inte”.Samtidigt var det någonting med dopet

som lockade honom. Det var de där orden, om det gamla och det nya. Det var den där

sången som sjöngs, ”… och aldrig mer till-baka gå.”

Vid det femte dopet kom Signe och satte sig bredvid honom på bänken.

”Nu, Lars-Göran, är det dags”, sa hon. ”Nu ska vi be frälsningsbönen.”

Och Lars-Göran svarade: ”Ja, det ska vi.”Efteråt kände han sig tom. Men det var en

tomhet fylld av frid och ett starkt lugn. På ett LP-läger i Säffle bestämde han sig,

och hemma i Kristinehamn gick han en tre veckor lång dopkurs. Sedan var det hans egen tur att gå nerför trappstegen i dopgra-ven.

HÄR BÖRJAR ETT NYTT kapitel i Lars-Görans liv. Han bestämmer sig för att utbil-da sig till behandlingsassistent, och klarar kursen på bästa sätt. Men något betyg får han inte ut, eftersom Kriminalvården inte godkänner före detta missbrukare.

Samtidigt har han en längtan efter att för-djupas i sin tro. Lars-Göran blir antagen på PTS och får läsa teologi under ett år.

– Det var en brottning för mig, säger han. Jag hade otroligt svårt med den engelska lit-teraturen, och jag fick bara godkänt på två av kurserna.

Det kändes som ett misslyckande. Han föll ner i gamla grubblerier om att

inte duga, inte vara god nog. – Allt kändes bortkastat.Men i stället för att fortsätta på PTS kom-

han in på Kaggeholms folkhögskola och kunde läsa upp sina gamla betyg och fick tag i ett boende på Helgö.

NYA REGLER FÖR behandlingsassistenter gjorde att han fick ut sitt diplom i efterhand, och han fick jobb på behandlingshem på Färingsö.

Och han började gå i Mälarökyrkan, den lokala församling han bor närmast.

SAKTA STABILISERAR SIG LIVET. Han går med i ansvarsgrupp och närgrupp.

Blir under en period sjukskriven för stress-relaterade problem, men kommer tillbaka.

Börjar sjunga i den nystartade kören Bir-ka Gospel Väst.

Och det är där han träffar några trevliga tjejer, som har en ovanligt trevlig syster som heter Hanna. Hon kommer på en av körens konserter, de sitter vid fikabordet tillsam-mans, Lars-Göran bjuds med på en hock-eykväll framför tv:n. Och passionen slår till.

Under det senaste året har Lars-Göran arbetat med att starta och driva en LP-kon-takt i Upplands Väsby. Det var med viss tve-kan han gick in i det.

– Jag var rädd att det skulle bli för mycket för mig när jag precis hade återhämtat mig efter sjukskrivningen.

Och när projekttjänsten avslutades ett år senare, i juli 2015, var Lars-Göran åter sjuk-skriven.

SENSOMMARKVÄLLEN HAR blivit kylig, och det börjar mörkna i buskagen utanför lägen-heten där han nu bor med Hanna och poj-karna. Omställningen från att leva ensam till att ha familj, från Olsson till det nya efter-namnet Isenborg, och till att ha två pojkar att anpassa sig efter har inte varit enbart enkel.

Men blicken glöder. Lars-Göran lägger handen mot bröstet.– Kallelsen, den finns här, säger han med

eftertryck. Jag vill inte längre jämföra mig med andra. Jag vill göra det som är min egen kallelse. Och det är att hjälpa andra på samma sätt som jag själv har fått hjälp.

CAROLINA KLINTEFELT

FAMILJ. I maj gifte sig Lars-Göran med sin Hanna, i Mälarökyrkan på Ekerö. FOTO: MARCUS FRIBERGISENBORG

19PINGST.SE NR 3 2015

SVER

IGE

Ungdomspastorer och ideella ungdomsledare från hela landet är målgruppen för konferensen Kallad, som hålls i Linköping den 20–22 november. Inbjudare är sex olika barn- och ungdomsorga-nisationer, bland andra Pingst ung. En unik möjlighet till praktisk ekumenik, alltså.

Ledare i kyrkornas ungdomsar-bete står inför stora utmaningar. Hur ska en ny generation vin-nas för Kristus? Hur kan nya människor och subkulturer nås? Hur kan man brinna utan att bli bränd? Konferensens fokus kommer att ligga både på ledar-na själva och på uppdraget att vinna andra.

Bakom konferensen står för-utom Pingst ung också SAU (Svenska Alliansmissionens ung dom), SALT (Barn och unga i EFS), Evangeliska frikyrkan, Equmenia, Frälsnings armén samt Sionförsamlingen i Linkö-ping, som står värd för konfe-rensen i sina nya kyrka Cupolen, som också rymmer en stor kon-ferensanläggning.

En rad seminarier kommer att hållas under konferensen. Rub-rikerna på dem är Nya försam-lingar för att nå nya människor, Internationellt lärjungaskap, För

att nå dem – förstå dem!, Kyrka och idrott – problem eller möj-lighet?, Jesus i Centrum i Sve-riges största kulturform!, Kyr-kan och skolan, Ny mark – om att arbeta med mångfald i ett mångkulturellt område, Läger – metod eller mötesplats?

Många talareEn hel rad talare medverkar,

både i större och mindre sam-lingar. Några av dem är Andreas

Nielsen, Carin Dernulf, Mikael Celinder, Hanna Möllås, Olof Edsinger, Helen Jaktlund, Lars Svensson, Samuel Hummerdal, Jenny Bergh, Edward Sköller-falk, Anders Parment och Jonas Melin.

Konferensen har en egen hemsida, www.kallad.se, där all information om tider, platser, upplägg och talare finns samlad, liksom anmälningsmöjlighet. Fram till och med 30 september

finns ett antal platser vikta för deltagare från respektive inbju-dande organisation. Därefter släpps anmälan fri, om det fort-farande finns platser kvar det vill säga.

Det kostar 595 kronor att delta i konferensen, som inleds på fredagseftermiddagen och avslutas med en gudstjänst på söndagsmorgonen följd av lunch för alla deltagare.

ULRIKA RAMSTRAND

Konferens för ungdomsledare

Antalet döpta som rapportera-des av pingstförsamlingarna var förra året det högsta antalet sedan 1994, inte min-dre än 1 710 personer! Det kan man bland annat läsa i Pingströrelsens årsbok 2015, som nyligen kommit ut.

I årsboken finns en uppdaterad adressbok för landets pingst-församlingar, färsk statistik, 24

sidor årskrönika, hemgångna, mission och en hel del annat. Årsboken trycks i en upplaga av 1500 exemplar varav den största delen går till församlingar och privatpersoner som abonnerar samt anställda i Pingsts verk-samheter.

Sedan förra årets utgåva har 13 församlingar upphört. Fyra nya församlingar har tillkommit och två ekumeniska församling-

ar bildats. Många församlingar söker nya sätt att organisera sig och därför finns ett tillägg i inled-ningen till statistiken om att detta bör beaktas när siffrorna tolkas.

Den sista december 2014 hade Pingströrelsen 446 församlingar med 84 307 medlemmar, det är en minskning med 416 medlem-mar från samma tidpunkt före-gående år. Antalet döpta som rapporterades av pingstförsam-

lingarna var 1710 personer – det högsta antalet sedan 1994!

Underlaget för statistiken framställs genom att de lokala församlingarna efter årsskiftet skickar sina uppgifter till Pingst där de sammanställs.

Den nya årsbokens omslag innehåller bilder från den ung-domspastorsresa till Egypten och Etiopien som Pingst arrang-erade förra hösten.

Rekordmånga döpta 2014

MER INFO. Konferensen har en egen hemsida, där all information finns samlad, liksom anmälningsmöjlig-heter.

20

SVER

IGE

PINGST.SE NR 3 201520

KRÖNIKA Verksamhetsansvarig har ordet

Det händer något märkligt i vår trädgård. Vi har nästan inga äpplen på vårt bästa äppelträd som brukar digna av frukt. Jag pratade med en förstå-sig-påare. Han sa att det var så kallt när det trädet blommade att nästan inga insekter vågade eller hann sig ut. Tänk att det behövs samverkan för att det ska bli god skörd.

Kanske är det inte så märkligt eftersom samspel och gemenskap är en grundton i den kristna berättelsen. Hela skapelsen, även vårt äppelträd, bär detta gudomliga DNA.

Gud själv gestaltar den perfekta gemenskapen inom sig själv. Fader, Son och Ande är en evig treklang som harmo-nierar och samspelar och ur denna gemenskap växer hela skapelsen fram. Gud talar inom sig själv och säger: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” Att likna Gud är att leva i och odla gemenskap.

DEN KRISTNA FÖRSAMLINGEN präglas av detta gudomliga samspel. Bibeln talar om hur Gud fogar oss samman till en kropp där olika delar hjälper och stödjer. Visst har varje person sin egen tro, förmåga och funktion men det är till-sammans vi blir det vi är tänkta att vara.

Samma sak gäller ledarskapet. Vi ser hur Mose behövde Aron, hur Petrus och Paulus kompletterar varandra och hur församlingens ledare beskrivs som olika gåvor och funktio-ner som samspelar. Ibland uppfattas ledarskap som att EN person blir ledare med stort L men gott kristet ledarskap lever enligt den gudomliga principen om gemenskap och samspel.

UTVECKLINGEN INOM PINGST har de senaste åren hand-lat mycket om att vi växer tillsammans. Pastorsgemenska-pen har stärkts genom initiativ som Pastorsakademin och Pingst Pastor. Förra hösten avslutades Pingst Ledarut-veckling, ett tvåårsprojekt där flera tusen ledare från en mängd församlingar delade erfarenheter och utmanade varandra att fortsätta bygga Guds för-samling.

I samma anda öppnas nu nätverket Pingst Ledare, ett nätverk för alla med olika ledarfunktioner i Pingsts församlingar. Vi tror att samverkan gör oss star-kare, ger bättre förut-sättningar för skörd och kanske viktigast bäst återspeglar Gud själv.

ULRIK JOSEFSSONVerksamhetsansvarig,

Pingst Utbildning

Ledarskap och samverkan

Årets LP-konferenser hölls även den här sommaren på Gullbrannagården söder om Halmstad, på Drakud-den utanför Stockholm och på Hotell Lyktan i Arjeplog. Konferenserna hade ”Jesus i centrum” som tema.

Sammanlagt deltog mellan 750 och 800 personer i konferenser-na. Ännu fler skulle ha velat vara med, men på grund av utrym-

messkäl måste deltagarantalet begränsas.

Vid de dopförrättningar, som hölls i samband med konferen-serna lät 31 personer döpa sig till Kristus.

En vanlig konferensdag är fylld av aktiviteter från morgonbönen klockan 7.30 till sena nattcaféer och konserter. Det anordnas speciella samlingar för barnen, parallellt med bibelstudier och andra samlingar för de vuxna.

31 döpta på årets LP-konferenserPÅ RAD. Dop i havet vid Gullbrannagården. FOTO: ANDERS HÄLLZON

TAR TON. Sångstund i Arjeplogs kyrka under den nordliga konferen-sen. FOTO: BÖRJE DAHLKVIST

21PINGST.SE NR 3 2015 21

31 döpta på årets LP-konferenser

GLADA. Högtidsstund under konferensen i Arjeplog. FOTO: JAN BERGLUND

PÅ RAD. Dop i havet vid Gullbrannagården. FOTO: ANDERS HÄLLZON

PINGST.SE NR 3 201522

UN

DERV

ISN

ING

å spårvagnen här i Göte-borg möttes resenärerna under våren av reklamen: ”Vi vet vad som händer efter döden”. Poängen för en juristbyrå var att lyfta kun-

skapen inom juridiken och inte att svara på vad som händer med den avlidna efter döden i existentiell mening. Reklamens ord-val ville väcka intresse och var ett uttryck för att människor idag brottas med frågorna om döden och söker svar. Frågan om vad som händer efter döden är aktuell i alla tider eftersom varje människa står inför det fak-tum att vi alla någon gång ska dö.

DEN KRISTNA TRON LÄR ATT Gud har för-berett en tillvaro där människan kan få leva ett evigt liv tillsammans med honom. Men vad är det som egentligen händer när en tro-ende dör? Detta är intressant och jag levde med dessa frågor på ett särskilt sätt i våras då jag skrev en uppsats kring ämnet Paulus och döden. En bibeltext som jag studerat i vilken Paulus talar om döden är Första Thessalonikerbrevet 4:13–18. Låt mig dela med mig av några tankar utifrån texten.

”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.”

Döden är inget hinder för att vara med vid Jesu återkomst. I Apostlagärningarna kan vi läsa om när Paulus är på missions-resor och grundar församlingar. Under Paulus andra missionsresa (Apg 15–18) kom han till Thessalonike. Befolkningen där var främst greker, men det fanns också andra folk såsom exempelvis judar. Paulus besökte synagogan och predikade frimodigt om Jesus som Messias. Flera kom till tro på Jesus, både judar och greker, och en försam-ling grundades.

NÄR HAN RESTE VIDARE fick han senare rapport därifrån och det verkar som att några av de troende i Thessaloniki hade dött sedan Paulus lämnade dem. Det fanns en viss oro för att de avlidna skulle missa Jesu återkomst.

Paulus ville försäkra dem om att de som har dött ska uppstå först och sedan de som fortfarande är i livet. Döden är alltså inget

hinder för att vara med vid den stora festen, Jesu återkomst.

Jesu död och uppståndelse är vårt hopp. Den grekiska synen på döden innebar en separation mellan människans kropp och själ. I detta liv är själen helt bunden till kroppen och kallad att betrakta verkligheten genom kroppen liksom genom ett fängelse-galler. Vid döden frias själen från kroppen på ett sätt som beskrivs som att befrias från bojor.

FÖR ROMARNA, SÅ ÄVEN för grekerna, var den avlidne beroende av att begravningen utfördes på rätt sätt som försäkrade den avlidnes överlevnad. Att inte bli begraven alls innebar risken att inte tas upp i gemen-skapen utan gå igen bland de levande män-niskorna.

I Gamla Testamentet förstår vi att även i den judiska bakgrunden var begravningen betydelsefull. Det grekiska tänkandet med åtskillnaden mellan kropp och själ var dock främmande i den hebreiska mentaliteten. I Gamla Testamentet finns profetiska texter om Messias som skulle komma och lidandet skulle ställas till rätta. Till mottagare med dessa olika bakgrunder skriver Paulus bre-vet till församlingen.

I TEXTEN FINNS INTE spår av att vissa riter skulle vara nödvändigt för livet efter detta. Paulus talar inte emot en hedersam begrav-ning, men det avgörande verkar vara något helt annat, enligt vers 14; Jesu död och upp-ståndelse! Oavsett hur mycket jag studerar handlar alltid det avgörande om vad Jesus har gjort. Försoningen med Jesu död och uppståndelse står i centrum och det är vårt hopp. Jesus kom till en förlorad och trasig värld för att ge oss evigt liv. Johannesevang-eliet 3:16 beskriver att ”Så älskade Gud värl-den att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”.

P

Trygghet inför dödenTherese Liljeblad skriver: För en troende innebär döden fortsatt gemenskap med Jesus Kristus.

Therese Liljeblad är ungdomspas-tor i Pingstförsamlingen Västra Frölunda och tog i våras examen vid Akademi för Ledarskap och Teologi.

Som troende kan vi vara helt

trygga inför döden. Även om vi inte vet exakt vad det innebär så kommer vi vara till-sammans med Jesus.

’’

PINGST.SE NR 3 2015 23

För en troende innebär döden fortsatt gemenskap med Jesus Kristus. Vad händer när en troende dör? Vilket tillstånd inträ-der vid döden? Vi kommer få en uppstån-delsekropp när Jesus kommer tillbaka, men vilket tillstånd har den avlidne till dess? Frå-gorna är många gällande detta. En beteck-ning som ofta förekommer när det gäller Paulus syn på döden är ”mellantillståndet”. Begreppet finns inte med i Nya Testamentet utan är som en teknisk term för att beskriva det tillstånd som en troende träder in i peri-oden mellan döden och fram till det att den troende ges en uppståndelsekropp vid Jesu återkomst. Ett omdiskuterat uttryck som Paulus använder för att beskriva vad som sker när den troende dör är ”sömn”.

DET GREKISKA VERBET κοιμάω i 1 Thes-salonikerbrevet 4:13 översätts med ”dem som avlider” i Bibel 2000, ”dem som har insomnat” i Folkbibeln och ”dem som gått till vila” i Åkessons översättning. Forskare finner att det var vanligt förekommande i antiken; både i grekisk och judisk litteratur, att använda termen ”sömn” som omskriv-ning av döden. Begreppet ”sömn” verkar mer beskrivas utifrån de levandes perspek-tiv; hur de avlidna, stilla och tysta, uppfattas som sovande.

Jag tycker att det bidrar med ett intressant perspektiv, då det kanske inte är ett sovan-de omedvetet tillstånd som texten beskri-ver utifrån den avlidnes perspektiv. En rad följdfrågor väcks gällande hur medveten den avlidna är i mellantillståndet. Gäller samma tid på andra sidan döden som här? Kanske upplever den avlidna inget mellan-tillstånd då den lyfts ur tiden?

Paulus skiljer sig från samtida grekiskt och romerskt tänkande på ett tydligt sätt. Målet är inte ett kroppslöst tillstånd utan uppståndelsen är grundläggande i Paulus syn på döden. Frågan om mellantillståndet hamnar därför på sätt och vis i skuggan, eftersom det inte utgör det slutgiltiga målet. Något som texten är tydlig med och avslöjar i frågan är att för en troende innebär döden fortsatt gemenskap med Jesus. Uttrycket ”i Kristus” i vers16 kan förstås som att de som levt i Kristus ska vara i Kristus även efter döden. I andra texter av Paulus kan samma slutsats dras; exempelvis uttrycken ”flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Her-ren”, 2 Kor 5:8 och ”för mig är livet Kristus och döden en vinning”, Fil 1:21.

VI HAR FÅTT ETT LIV här och nu att förvalta. I avslutningen av texten i Första Thessalo-nikerbrevet står ”Ge nu varandra tröst med

dessa ord”. Den troende som har dött är tillsammans med Kristus, men för oss som finns kvar är det tomt, ledsamt och svårt. Paulus uppmuntrar oss inte att påskynda eller sträva efter vår egen död utan vi lever här och nu och har fått ett liv att förvalta.

SAMTIDIGT SOM JAG har gjort en djup-dykning i ämnet döden bär jag ett nytt liv i magen. I slutet av september beräknas vår nya familjemedlem anlända. Det är vårt för-sta barn och ett tag in i graviditeten gick vi på ultraljud. Vad fantastiskt att få se den lilla människan därinne, fingrar, tår, ryggrad, hjärta och de olika delarna som var på plats. Att få tjuvkika innan ni andra får se, det var häftigt! Men så slog det mig att vi kanske inte alls var först. Någon annan verkar ha hunnit före.

I Psaltaren 139 läser vi om hur Gud såg oss innan vi föddes. Guds perspektiv är så mycket större än vårt. Han som vakar över oss, ville vårt liv, var med innan vi tog vårt första andetag, vill ha gemenskap med oss här och nu, men också när vi tagit vårt sista andetag på denna jord. Som troende kan vi vara helt trygga inför döden. Även om vi inte vet exakt vad det innebär så kommer vi vara tillsammans med Jesus.

THERESE LILJEBLAD

”Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden.”

FOTO: ULRIKA RAMSTRAND

24 PINGST.SE NR 3 2015

SVER

IGE

Beatrice Bergroth1. – För att jag ville få en teolo-gisk fördjupning och nya verk-tyg i den tjänst Gud har för mig.

2. – Det har varit mycket läs-ning, många samtal, en hel del skrivande, emellanåt stress, men överlag roliga och intressanta år som innehållit nya upptäckter både i Bibeln och hos mig själv.

3. – Att jag upplever att det från ledningens sida finns en

uppriktig omsorg om varje elev och uppmuntran av den kallelse som Gud har lagt ner. Det finns ett djupare syfte än att eleverna bara ska bli godkända i kur-serna, nämligen att utrusta till tjänst i Guds rike. Detta har jag uppskattat.

4. – Jag är väldigt tacksam över de andra studenterna och den goda vänskap som vuxit fram. Våra olika bakgrunder och församlingstraditioner har beri-kat samtalen men också tvingat mig till en noggrannare bear-betning av mina egna uppfatt-ningar.

5. – Jag kommer att använda mig av de verktyg jag fått för att kunna fördjupa mig i bibel-texter på ett bra sätt. Jag kom-mer också att gå tillbaka till lek-tionsanteckningar, arbeten och kurslitteratur i förberedelse av undervisning.

6. – Det beror på vad man vill med studierna, men i de fles-ta fall – ja!

Josefine Savedson1. – Jag upplevde att Gud ledde mig till att läsa på ALT, det var anledningen till att jag började.

2. – Väldigt bra! Det har varit roligt, utmanande, lärorikt och ibland även jobbigt.

3. – Att det är en ekumenisk utbildning. I min klass har det funnits personer från många olika sammanhang och det har berikat mig oerhört. Det har fått

ALT-studenter utexamineradeI våras var det dags för de första studenterna på Akademi för Ledarskap och Teologi, ALT, att ta sina examina. Sam-manlagt handlade det om 20 studenter som gått igenom den fyra år långa utbildningen.

Den högtidliga avslutningen hölls över videolänk och kopp-

lade ihop Filadelfiakyrkan i Stockholm med Hyllie Parks folkhögskola i Malmö, Saron-kyrkan i Göteborg och June folkhögskola i Jönköping. På varje plats hölls sedan en sepa-rat sändnings- och avslutnings-gudstjänst.

Fem elever på ALT valde i våras också att sluta sina utbild-

ningar efter två år och en efter tre års studier.

ALT finns på sammanlagt fem orter i Sverige, förutom i Stockholm/Uppsala, Jönköping, Malmö och Göteborg också i Umeå. På den sistnämnda orten startade utbildningen dock ett år senare än på de andra orterna.

ULRIKA RAMSTRAND

Carolina Nilsson: Min tro har fått djupare rötter1. Varför valde du att studera på ALT?2. Hur har åren på ALT varit?3. Vad har du uppskattat mest med utbildningen?4. Något särskilt du vill lyfta fram?5. Hur kommer du att använda dig av det du lärt?6. Rekommenderar du utbildningen till andra?

LP startarmötesplats för kvinnorI början av september startade LP-verksamheten en mötesplats i Nässjö, som enbart riktar sig till kvinnor.

Den nya verksamheten är en del av det så kallade Debo-rah-projektet som sedan något år pågår inom LP-verksamheten och vars syfte är att nå och stärka kvinnor.

Till mötesplats kvinna kan man komma för att fika till självkostnadspris, prata och umgås i en nykter miljö där man visar respekt för varan-dra.

Kostnadsfria samtalBesökarna har möjlighet

att få två, tre kostnadsfria samtal och på uppdrag och mot en kostnad kan insat-ser som motiverande sam-tal, föräldrastöd, friskvård, utredningar och social trä-ning erbjudas.

Mötesplatsen har inte möjlighet att erbjuda ekono-misk hjälp, medicinsk för-skrivning, transporter eller akut hjälp i polisiära eller sjukvårdsärenden.

Den som söker upp mötesplats kvinna får vara anonym om man så önskar och personalen har tystnads-plikt. Personalen består av en sjuksköterska och en fil kand i behandlingspedogogik med inriktning missbruk – ung-domsvård.

UR

LP-verksamheten har öppnat en ny mötesplats för kvinnor i Nässjö.

FOTO: LPVERKSAMHETEN

25PINGST.SE NR 3 2015

GLADA STUDENTER. Så här såg det ut i Malmö i samband med avslutningen av ALT i våras. FOTO: HÅKAN KENNE

Carolina Nilsson: Min tro har fått djupare röttermig att reflektera över varför jag själv tror som jag gör, samtidigt som det har gjort mig lite mer ödmjuk och gett mig en större förståelse för andras tro.

4. – Klassgemenskapen har betytt väldigt mycket. Vi har kommit varandra väldigt nära och delat mycket med varandra. Jag har fått vänner för livet! De lärare vi haft har varit väldigt duktiga och kompetenta! Det är en förmån att få bli undervi-sad av kompetenta och duktiga lärare som brinner för det de gör.

5. – I augusti började jag arbeta som barn- och familje-pastor i en församling. Tack vare att ALT hela tiden kombine-rar studier med praktik har jag under utbildningens gång fått omsätta teorin till praktik vilket jag kommer ha stor nytta av nu när jag börjar arbeta som pastor.

6. – Ja :-)

Carolina Nilsson1. – Jag kände att Gud ledde mig in på ALT och att jag ville fördjupa mitt lärjungaskap och ledarskap, så med det i bakgrun-den kändes ALT självklart även om jag då inte visste exakt hur utbildningen skulle bli, eftersom den var helt ny.

2. – Helt fantastiska! För-utom nya och djupa relationer med andra studenter så har min

tro fått djupare rötter! Jag har fått upptäcka mer av Gud och fått se att Han är så mycket stör-re än jag någonsin kan förstå. Min tillit till Gud har vuxit för varje dag och genom kurserna på ALT, utbildningsmiljön och samtalen så har mina perspektiv breddats oändligt mycket.

3. – Jag älskar ekumeniken som finns på ALT! Det har varit en sån rikedom att få läsa med studenter som inte är uppvuxna i samma sammanhang som jag är. Jag tror att det har bidragit mycket till att mina perspektiv har breddats. Jag har även upp-skattat att få koppla ihop utbild-ningen med den församling jag har varit en del av, det har för-djupat studierna och även för-djupat mitt engagemang i för-samlingen.

4. –