LUND UNIVERSITY

PO Box 117221 00 Lund+46 46-222 00 00

Recension av Welinders Min svenska arkeologihistoria

Wienberg, Jes

Published in:META: Medeltidsarkeologisk tidskrift

2003

Document Version:Förlagets slutgiltiga version

Link to publication

Citation for published version (APA):Wienberg, J. (2003). Recension av Welinders Min svenska arkeologihistoria. META: Medeltidsarkeologisktidskrift, (3), 61-64.

Total number of authors:1

General rightsUnless other specific re-use rights are stated the following general rights apply:Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authorsand/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by thelegal requirements associated with these rights. • Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private studyor research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal

Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/Take down policyIf you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will removeaccess to the work immediately and investigate your claim.

https://portal.research.lu.se/portal/sv/publications/recension-av-welinders-min-svenska-arkeologihistoria(ce5980bb-c7bf-4c97-b097-d6f1e839fc3b).html

61

JES WIENBERG

Abstract

Jes Wienberg

Welinders svenskaarkeologihistoria

Welinders Swedish history of archaeologyA review of Stig Welinder’s book ”Min svenska arkeologihistoria” (My

Swedish history of archaeology) (2003).

Arkeologins egen historiska utveck-ling har varit i fokus under de senasteårtiondena. När den kontextuella arkeo-login aktualiserade sammanhangensbetydelse för tolkningen av det för-flutna, etablerades arkeologins egna his-torier som forskningsfält. Arkeologerhar genom arkeologihistorien skapaten genre för självreflexion med klassi-ker som kanadensaren Bruce G.Triggers ”A History of ArchaeologicalThought” (1989) och fransmannenAlain Schnapps ”La conquête dupassé” (1993).

I Sverige har den arkeologiska in-stitutionen i Göteborg profilerat sigmed böcker och artiklar där temat ärarkeologihistoria. I många fall har his-torierna handlat om arkeologernasjälva som den centrala kontexten förarkeologin. Arkeologihistorien har oftaskildrats genom biografier över arkeo-logins kända och mindre kända aktö-rer. Nu har även en av den nordiskaarkeologins etablerade aktörer ochdebattörer genom flera decennier pre-senterat en annorlunda arkeologi-

historia. Författaren är Stig Welinder,som har haft akademiska positioner iLund, Oslo, Uppsala, Tromsø ochsenast Östersund/ Härnösand. Bokenstitel är ”Min svenska arkeologihistoria.Ett ekonomiskt och socialt perspektivpå 1900-talet” (Welinder 2003).

Welinders svenska arkeologihistoriaär en lärobok på 206 sidor. Bokeninnehåller ett förord, vidare 35 kapi-tel, en sammanfattning, en redovis-ning av den arkeologiska debatten medhänvisning till utvalda exempel på såkallade originaltexter samt en översiktöver referenser. Boken har noter ne-derst på sidorna och 16 tabeller. Detfinns inga illustrationer bortsett frånomslagets utgrävningsfotografi meden yngre Welinder vid sållet. Boken ärutgiven på förlaget Studentlitteratur,som är ökänt för sin envist tråkigalayout, utan att böckerna blir billigareav den anledningen.

Welinder undersöker och beskri-ver arkeologins utveckling inom uni-versiteten/ högskolorna, museerna och

M ETA N R 3 2003

62

riksantikvarieämbetet / kulturmiljö-vården i relation till ekonomiska, so-ciala och politiska tendenser genom1900-talet. Utvecklingen delas in i 4huvudperioder: 1870-1930 (”Detbestående samhällets arkeologi”, kap.13-15), 1930-1970 (”Folkhemmetsarkeologi”, kap. 16-19), 1970-1990(”Den sociala ingenjörskonstens ar-keologi”, kap. 20-27) och 1990- (”IT-världens arkeologi”, kap. 28-38). Somperioder av kris och förändring i arkeo-login utpekas särskilt 1930-talet och1970-talet.

Den svenska arkeologins utveck-ling kan bäst sammanfattas medWelinders egna ord: ”Det beståendeintrycket av svensk arkeologi under1900-talet är intrycket av en verksam-het som varit i ständig tillväxt i närasamklang med den växande produk-tionen och levnadsstandarden i landeti övrigt, och ständigt såsom en spegelav sin tids tankeströmningar i kultur-och samhällsdebatten. Arkeologinframstår snarare som efterföljare änsom nytänkande, snarare i harmoniän i konflikt med sin samhälls-omgivning.” (Welinder 2003, s 186)

Efter denna ytterst korta presenta-tion följer mina (sic) mera kritiska kom-mentarer till Welinders svenskaarkeologihistoria. Det handlar om deanonyma arkeologerna, de sekundärareferenserna, karakteristiken av IT-perioden och den frånvarande histo-riska arkeologin:

Welinder har medvetet valt att iden löpande texten inte nämna någraarkeologer alls, bortsett från Christian

Jürgensen Thomsen, som nämns enenda gång (Welinder 2003, s 92 mednot 6). Syftet är att fokusera just påtidens sociala och ekonomiska ten-denser. Welinder menar dessutom,att arkeologerna enbart formuleradetidens tankar (Welinder 2003, s 92,184). Självklart är det möjligt att skrivajust en anonym arkeologihistoria, mensom berättelse blir den lite färglös. Jagfinner det också märkvärdigt, att nå-gon än idag hävdar en så determinis-tisk människosyn. För om något år-hundrade har varit präglat av enstakaindividers idiosynkrasier, så är det1900-talet. Tänk på politiska ledaresom Lenin, Stalin, Hitler, Churchill,Mao, Kennedy, Gorbatjov, Mandelaoch senast bin Laden. Att göra allaarkeologer anonyma får dessutom denavsiktliga eller oavsiktliga konsekven-sen, att Welinder själv blir desto tyd-ligare som arkeologisk aktör. Welin-der uppträder nämligen inte enbart påframsidan, utan också här och därhela boken igenom med små reflexivakommentarer och iakttagelser, ihuvudtexten, i fotnoter, som original-text och fylligt i referenserna (t. ex.Welinder 2003, s 15, 92 not 4, 102not 31, 136 not 6, 176f). Welindersbok om den svenska arkeologins his-toria blir således också en bok med enundertext om Welinders egen roll idenna historia. Welinders centralaposition är kanske ett faktum, menborde det i så fall inte utredas av någonannan, någon gång i framtiden?

Welinders svenska arkeologihistoriabygger helt medvetet på tidigare över-sikter. Welinder hänvisar inte i någonstörre omfattning till tidens egna tex-

63

JES WIENBERG

ter. Det kanske är nödvändigt för attöverhuvudtaget åstadkomma enarkeologihistoria. Men bruket av se-kundära källor kan bli såväl irrite-rande krångligt som vilseledande. Ettexempel är, när Welinder nämner enbok med titeln ”Stenåldersliv” från1920 utan att namnge författaren,etnologen Ernst Klein. Den tillhö-rande noten hänvisar enbart till ”Swe-dish archaeological bibliography1882-1938”, där Welinder själv är enav utgivarna (Welinder 2003, s 82med not 54). Ett annat exempel är,när forskningen kring modernise-ringen och kulturarvet vid Tema T iLinköping sker med en referens till enartikel av Göran Tagesson. Medeltid-sarkeologen Tagesson arbetar visserli-gen i Linköping, men har i övrigt intevarit involverad i denna forskning (jfr.Welinder 2003, s 169 med not 72 och73). Bruket av sekundära källor vitt-nar ibland om en viss ytlighet, somnär Welinder medger, att hans värde-ring av fenomenologin utgår ifrån re-censioner i tidningen Dagens Nyhe-ter (jfr. Welinder 2003, s 142 med not17).

Welinder skriver självironiskt i för-ordet, att Åke Hyenstrand och ÅsaGillberg menar, att han har missför-stått arkeologin på respektive 1940-och 50-talen samt 1980- och 90-ta-len. Och Welinder skriver: ”Min tidvar nog 1960- och 70-talen.” (Welin-der 2003, s 5). Det är troligen enkorrekt iakttagelse. Hela bokens per-spektiv med betoningen på det socialaoch ekonomiska, samt frånvaron avaktiva individer andas ingenjörsmässigprocessuell arkeologi. Just avsnittet

om IT-världens arkeologi med desspostprocessuella tendens är mindreövertygande. Perioden och dess ar-keologi har ännu inte tuggats igenomtillräckligt av sociologer, ekonom-historiker och arkeologer, så att ensammanhållen berättelse har formats,som Welinder kan förhålla sig till.Nog har arkeologin växt och blivitpluralistisk, men ”dimman” beror nogfrämst på närsynthet (cfr. Welinder2003, s 175; pluralismen gäller äveninom institutionerna, i alla fall destörre cfr. Welinder 2003, s 177).Vidare noterar Welinder (besvär-jande?), att IT-världens arkeologi intehar präglats av motsättningar mellangenerationerna på samma sätt somunder 1970-talet (Welinder 2003, s144f). Men Welinder formulerar själven raljerande karakteristik av 1980-talets debatt, där det skulle ge prestigeatt använda rätt begrepp och att hän-visa till rätt namn (Welinder 2003, s139). Sådana omdömen förekommerinte om några tidigare perioder. Såkanske finns ändå tendenser till mot-sättningar mellan generationer.

Arkeologi kan vara antingen en för-historisk arkeologi eller en historiskarkeologi (jfr. www.hum.mh.se/arkeo-logi/intro.html om ”Vad är arkeo-logi”). Med kvantitativa mått är denhistoriska arkeologin i Norden störreän den förhistoriska arkeologin. Litegrovt uttryckt trycks således färre ar-keologiska texter om perioderna frånmesolitikum till och med vendeltid,än om perioderna vikingatid till ochmed nyare tid (jfr. t. ex. NAA 1999med siffrorna 244 nummer dvs. 41 %kontra 353 dvs. 59 %). Ändå väljer

M ETA N R 3 2003

64

Welinder att bortse ifrån den histo-riska arkeologin i sin svenska arkeologi-historia (Welinder 2003, s 61 not 22).Prioriteringen är märklig med tankepå den historiska arkeologins storlekoch dess teoretiska och metodiskabetydelse. Welinder har själv skrivitom den historiska arkeologin (ochetnoarkeologin), att den är arkeologins”förnämsta fält för diskussion av be-grepp och kunskapsteori” (Welinder1989, s 49). Prioriteringen är ocksåmärklig med tanke på, att Welinder iflera sammanhang har varit en inno-vativ historisk arkeolog (t. ex. Welin-der 1992). Tyvärr borde bokens rättatitel vara det otympliga ”Min historiaom den svenska förhistoriska arkeo-login”.

Det är knappast någon tillfällighet,att bokens titel anspelar på VilhelmMobergs personliga och oppositio-nella ”Min svenska historia berättadför folket” (1970-71). För tonfallet iWelinders ”Min svenska arkeologi-historia” är lätt kategoriskt. Men jag

uppskattar tydligheten. En lärobokmåste vara tydlig. Och det är mycketlättare att förhålla sig till innehållet,när författaren inte gömmer sig bakomsnåriga formuleringar.

Sammanfattningsvis är Welinderssvenska arkeologihistoria enligt minmening lättläst, informativ, tankeväck-ande (för och emot) och övertygandei huvuddragen. Den kräver nog, sombaksidestexten nämner, förkunskaper.Och den representerar i allra högstagrad ett personligt perspektiv - mednågra döda vinklar. Welinders bok er-sätter inte andra böcker, men komplet-terar berättelsen om 1900-talets svenskaarkeologi - den förhistoriska arkeologinväl att märka. ”Min svenska arkeologi-historia” rekommenderas för läsningmed 3 grävskedar av 5 möjliga.

Litteratur

• Moberg, V. 1970-71. Min svenska historia berättad för folket. I-II.

• Nordic Archaeological Abstracts 1999. Højbjerg 2003. (förkortas NAA)

• Schnapp, A. 1993. La conquête du passé. Aux orgines de l’archéologie.

• Trigger, B. G. 1989. A History of Archaeological Thought. Cambridge. (på svenska: Arkeologins idéhistoria.

1993.)

• Welinder, S. 1989. Arkeologi om människor med bokstäver men utan tvål. META1989: 2.

• Welinder, S. 1992. Människor och landskap. Aun 15.

• Welinder, S. 2003. Min svenska arkeologihistoria. Ett ekonomiskt och socialt perspektiv på 1900-talet.

Internetadress: www.hum.mh.se/arkeologi/intro.html (2003-09-02)

Jes Wienberg är professor i medeltidsarkeo-

logi vid Institutionen för Arkeologi och Antikens

historia i Lund.