Receptet på en superhund - ny genetisk forskning om slädhundar

Av Louis LiljedahlEn alaskan husky är ett hopkok av flera olika hundtyper, en superblandning om man så vill. Genom att korsa hundar med de öns-kade egenskaperna styrka, snabbhet och uthål-lighet i rätt blandning har människan fått fram en hundtyp som blivit mycket framgångsrik på slädhundstävlingar världen över. Denna artikel handlar om genetikreceptet på den smakliga och framgångsrika anrättningen alaskan husky.

DNA-teknik, d.v.s. undersökning av cellens arvsmate-rial, används flitigt idag. Den har blivit så billig och pålitlig att det är fler än polisen och sjukvården som rutinmässigt använder sig av den. Eftersom det handlar om ärftlighet så är tekniken också användbar inom evo-

lutions- och släktforskning. Hundvärlden har verklig nytta av DNA-tekniken i avelsarbetet, framför allt då det gäller att upptäcka ärftliga sjukdomar, men den senaste tiden har den också använts i utforskandet av vargens domesticering och hundens tidiga historia. En färsk un-dersökning visar hur slädhundars genetik kan ge oss kun-skap om deras prestationsförmåga (Huson et al. 2010).

Från guldrusch till Iditarod

Slädhundar från Alaska är, som alla vet, ett gäng hun-dar som härstammar från eskimåhundar. De utveck-lades speciellt för att dra slädar över den arktiska ter-rängen och var människans främsta transportmedel, jaktkompis, packdjur och i kristider även mattillskott under århundraden. Sent 1800-tal och tidigt 1900-tal kallas i dessa sammanhang för ”Slädhundens Era” tack vare dessa hundars prestationer under guld-ruschens dagar i Alaska och Kanada samt på polar-expeditioner. Deras popularitet och antal sjönk emel-lertid drastiskt på grund av införandet av moderna transportmedel men gick en ny vår till mötes genom de dragtävlingar som började bli populära på 1930-talet.

Från att ha varit en arbetande hund blev nu slädhunden en högpresterande atlet. Hundtypen alaskan husky är inte erkänd som ras, men den räknas ändå informellt som en egen typ, vilket ju bekräftas av nämnda genetik-rapport. Alaskan husky är unik på det sättet att den inte är begränsad av en rasstandard som dikterar storlek och utseende, något som ju gäller för alla raser som erkänts Hundspann från guldruschens Alaska

1

av kennelklubbar världen över. Istället utgör den en blandning med ursprung från polarraserna och den har avlats för att högprestera i slädhundstävlingar, såsom exempelvis Iditarod. Detta urval har lett till hundar med alldeles särskild fysik och mentalitet. De är kända för sin snabba effektiva gångart, dragstyrka och uthållighet. De väger i genomsnitt 20 kg och pälskvalitén varierar beroende på tävlingsstilen, geografisk hemvist, blodslin-jer och med vilka andra hundtyper som de blandats med.

Ingredienser till anrättningen

I nämnda undersökning provtogs totalt 199 hög-presterande alaskan husky. Dessutom togs prov från 44 renrasiga hundar vars material lades till re-dan existerande data från 132 raser, totalt således material från 176 raser. Man använde bara hun-dar som inte delade någon far- eller morförälder.

Hundarna bedömdes utifrån tre aspekter: hastighet, uthållighet och arbetsmoral. Hastighet definierades som en hunds förmåga att hålla spannets hastighet. Den som höll spannets hastighet blev rankad som en etta, för sprint 29-40 km/tim, för långdistans 13-19 km/tim. Den som inte kunde hålla spannets hastighet blev rankad som en tvåa. Uthållighet bedömdes utifrån tre aspekter; hund som kunde klara givna sträckan i gott eller dåligt skick (ranking 1 och 2), hund som inte kla-rade av att gå i mål (ranking 3). Längder som krävdes på loppen var 13-48 km för sprinthundar och 1 595-1 851 km för långdistanshundar. Den sista egenskapen, arbetsvilja, baserades på en hunds vilja att springa och definierades av den ”möda” som en hund visade under hela loppet. Man kontrollerade draglinans fäste i hu-vudlinan. Hundar som blev rankade som en etta hade ett konstant drag i sin lina under hela loppet. Som rank-ing 2 blev de som då och då drog i selen men som höll spannets fart och som ranking 3 bedömdes de som hade slak lina genom hela loppet men som höll spannets fart.

Recept på en superhund

Först kunde man konstatera att alaskan huskyn bildar en enhetlig genetisk profil skild från de respektive raser som ingick i studien. Sedan kunde man dela upp alaskan huskyn i två genetiskt distinkta grupper, sprint- respek-tive långdistansgruppen. Närmast besläktad med alaskan huskyn var den gamla/asiatiska gruppen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom alaskan malamute, siberian

husky och alaskan/indian village dogs är huvudbidrags-givare till alaskan huskyn. Men även så osannolika raser som lhasa apso, pekingeser och shih tzu, som också tillhör denna grupp, är närbesläktade med alaskan huskyn.

Man såg en ökning av andelen jakthundar bland alas-kan huskyns sprintgrupp medan det hos långdis-tansgruppen finns en större andel gener från alaskan malamute, siberian husky och mastiff/terriergrup-pen. De mest extrema sprinthundarna av alaskan hus-kyn hade mest pointergener i sig och minst av alas-

Iditarod-loppet är 160 svenska mil långt.

Alaskan village dog. Foto Stephanie Little Wolf, Alaska.

2

Andel gener av olika hundraser/typer i procent för sprint- resp. långdistanstyp av alaskan husky. Omritad efter Huson et al. 2010.

3

kan malamute- och siberian huskygener, medan långdistanshundarna hade mest alaskan malamute-/siberian hyskygener och lägst andel pointergener.

En del av sprinthundarna var genetiskt lämpade för långdistanslopp medan det omvända inte gäller, d.v.s. ingen långdistanshund skulle platsa i ett sprintspann. Att pointer har bidragit med ökad hastighet är inte svårt att förstå, liksom att alaskan malamute och si-berian husky har päls och kropp för låga tempera-turer och långdistanslopp. Man konstaterar att ana-tolisk herdehund (mastiff/terriergruppen), som är en lojal, självständig och hårdför hundtyp, har just de egenskaper som är önskvärda för en långdistanshund.

Avsmakning av anrättningen

Resultatet var kanske inte speciellt överraskande i sig, d.v.s. att om man blandar in en jakthund som exempel-vis en pointer, så får man in gener för ökad hastighet, och tar man in blod från en mastiff får man lite mer

muskler. Men det är ju alltid bra att få ens iaktta-gelser och slutsatser bekräftade av forskningsresultat.

Vi måste dock hålla i minnet vad forskning är. Forsk-ningen försöker visa en bild av verkligheten och baseras på data som sedan tolkas enligt en teoretisk modell. I detta fall är det genetiska data som teoretiskt omsätts till egenskaper hos hund och som ger indi-kationer på släktskap mellan olika hundtyper (egent-ligen individer). Varje slags slutsats vid tolkning av sådant material bygger helt och hållet på komplexa statistiska jämförelser. Därför måste vi vara beredda på att sådana tolkningar, eller teorier, kan bli tvungna att bli utbytta efterhand som nya data, nya idéer samt nya metoder och modeller tillkommer och utvecklas. Vi skall också vara medvetna om att två olika forsk-are kan dra olika slutsatser utifrån samma material, antingen för att man ser på problemet från olika syn-vinklar eller så kan man göra sig en avvikande bild av andra anledningar. Nämnda undersökning baseras på ett begränsat material och de generella slutsatser som görs måste således bedömas utifrån detta faktum.

Olika typer av Alaskan husky. A) Sprinttyp som inte har korsats in med andra raser de senaste fem generationer-na (till vänster) och pointerblandade sprinthundar (till höger). B) Sprinttyp som har mer än 25 % pointer in-blandad. C) ”Traditionella” alaskan husky från långdis-tansspann. Bilderna är tagna 2006-2009 och public-eras med tillstånd av författarna till ursprungsartikeln.

En svensk alaskan husky.

4

Om typer

En sak som inte framgår i undersökningen är vilken/vilka typer av alaskan malamute och siberian husky som finns dels i andelen alaskan husky och dels i de rasrena ande-larna av dem. En intressant detalj som man kom fram till var, att i deras klusteranalys grupperades ofta alas-kan malamute och siberian husky som en enda ras. Det-ta är inte heller överraskande eftersom dessa båda raser troligtvis härstammar från de hundar som kom in i Nor-damerika med den senaste eskimåinvandringen (Thule-kulturen) för ungefär tusen år sedan. Dessutom är de som raser väldigt unga (1930-talet) och deras tillkomst extra besvärlig att utreda, eftersom ursprungshundar-na för respektive avelsarbete var av okänt ursprung.

Hur har så osannolika raser som exempelvis lhasa apso, pekingeser och anatolisk herdehund hamnat i genpool-en för alaskan husky? En rimlig förklaring kan vara, att eftersom det under guldgrävaretiden blandades in en mängd både stora och små hundraser i de eskimåhundar som då fanns i Alaska, både i de inhemska och i hundar-na från Sibirien som då tagits in i Alaska, kan man tänka sig att åtminstone gener från de storväxta hundarna kom in då. Eller så är det helt enkelt så, att de ursprungliga hundarna som kom över till Alaska från Sibirien för un-gefär tusen år sedan redan hade alla dessa gener i sig. Troligen är det en kombination av dessa båda föreslag-na förklaringar som gäller. Det är däremot svårare att tänka sig att man vid framtagandet av alaskan husky pa-rade någon hund med en pekingeser eller en lhasa apso.

En annan aspekt som saknades är diskussionen om alaskan/indian village dogs, som av en del Alaskafolk anses vara en egen, gammal hundtyp, och som dock ut-gör stommen till alaskan huskyn och kan tänkas vara

en relativt oblandad hundsort. Många sådana hundar ser helt enkelt ut som en alaskan husky. Men om den skulle vara en någorlunda ursprunglig Alaskahund, så avviker den å andra sidan ganska rejält, inte minst storleksmässigt, från de östgrönländska hundarna, som av vissa författare anses vara den polarhund idag som närmast liknar den ursprungliga eskimåhunden. Det finns flera pågående forskningsprojekt som undersöker alaskan/indian village dogs släktskap med andra hun-dar, så framtiden får utvisa vad som verkligen gäller.

Polarhundarna huvudingrediens i soppan

Det som kan vara intressant för ägare till de rasrena po-larhundarna alaskan malamute och siberian husky är att dessa rasers bidrag till alaskan huskyn är otvetydig, näm-ligen att de har försett den med uthållighetsgener. Det är inte så konstigt, för det står i rasstandarden för både alaskan malamute och siberian husky att de är ämnade för arbete framför en släde över stora avstånd, d.v.s. de skall vara uthålliga. För malamutens del tillkommer att den skall dra tung last och dessutom är den inte ämnad som tävlingsslädhund gjord att tävla i hastighetslopp (”not intended as a racing sled dog designed to com-pete in speed trials”) medan siberian husky skall ha lätt last i måttlig hastighet, d.v.s. den är ingen sprinthund. Däremot skall som sagt båda dessa raser vara uthålliga. Anledningen till att malamuten inte är en tävlings-hund är att den är för tung. Hundar som väger över 25 kg och har äkta polarhundspäls, kan inte få ner den ökade kroppstemperaturen under ett lopp snabbt nog, vilket kan resultera i livsfarlig över-

Alaskan malamute, mankhöjd 65 cm, vikt 37 kg.

Siberian husky. Mankhöjd 58 cm, vikt 22 kg.Foto Mats Lyngmark.

5

hettning av djuret (Coppinger och Schneider, 2001).Detta stämmer bra överens med både rasstandarden för malamuten samt med forskningen på alaskan hus-ky, vars kroppsvikt ligger runt 20-25 kg för långdis-tanshundar och 15-23 kg för sprinthundar. Siberian husky, däremot, faller inom ramen för tävlingshun-darna då det gäller vikten, och den har väl också med viss framgång använts i långdistanslopp, även om den naturligtvis inte kan mäta sig med alaskan husky. Ser man till andelen alaskan malamute respektive siberian husky i de båda alaskan huskygrupperna sprint- respektive långdistans, så är malamutens del 6 % i sprintgruppen och 25 % i långdistansgruppen, medan siberian huskys del är 13 % i sprintgruppen och 19 % i långdistansgruppen (figur 1). Således ut-gör båda raserna ungefär lika mycket av alaskan hus-kyn i dess långdistansgrupp, men i sprintgruppen ut-gör siberian huskyn mer än dubbelt så mycket som alaskan malamute, vilket är ännu ett tecken på mala-mutens fördel som uthållig men nackdel i hastighet.

Man kan inte ha med allt i ett recept - en del vunnet, en del förlorat

I avelsarbetet för att få fram alaskan huskyn har man som sagt inte varit bunden av någon rasstandard. En rasstan-dard säger ju att hunden skall se ut si och så. Då det gäller alaskan husky har man helt enkelt tagit in och renodlat de egenskaper som man behöver för ändamålet, anting-en en sprinttyp eller en långdistanstyp. För sprinthundar är en viss kroppsbyggnad nödvändig, som förutsätter ett långt steg och hög hastighet på korta sträckor, samt naturligtvis arbetslust. För långdistanshundarna har man tagit in gener som i en kropp uttrycker uthållighet och bättre pälskvalitet och en vilja att arbeta länge. Varje hundtyp behöver också de övriga mentala egens-kaper som krävs för deras respektive ändamål. Genom detta arbete har man emellertid också förlorat egens-kaper, som hos de ursprungliga hundraserna var viktiga.

Då det gäller polarhundarna alaskan malamute och siberian husky så användes de på flera sätt. De var viktiga vid jakt och under barmarkssäsongen var de lastdjur, medan de under vintersäsongen drog slädar. Inte minst den mentala delen var viktig. Bland annat skulle de kunna uthärda de mest vedervärdiga kli-mat-, levnads- och arbetsförhållanden som vår planet har att erbjuda. Denna del av hundens beteende testas ju inte på samma vis i dagens tävlingssammanhang

och kan således ha försvunnit. Jaktinstinkt är en an-nan egenskap som man kan ha avlat bort hos en del alaskan husky. Likaså kan förmågan att lösa svåra, nyuppkomna problem, exempelvis att fortsätta arbeta vid en svår snöstorm, också ha gått förlorat. En an-nan viktig överlevnadskaraktär hos en äkta polarhund är den djupt rotade och osvikliga förmågan att stjäla mat vid varje givet tillfälle. Författaren till denna ar-tikel har dock inga kunskaper om huruvida alaskan huskyn är en lika ökänd mattjuv som de båda nämnda raser eller inte. I vilket fall så är alaskan huskyn själv en fin anrättning för den kräsne tävlingsintresserade.

Källor

Coppinger, R. och R. Schneider, 2001: Evolu-tion of working dogs. I Serpell, J. red. The do-mestic dog. Cambridge University Press.

Heather J. Huson, Heidi G. Parker, Jonathan Runsta-dler och Eleine A. Ostrander, 2010. A genetic dis-section of breed composition and performance en-hancement in the Alaskan sled dog. BMC Genetics 2010, 11:71. Den elektroniska versionen kan läsas på http://www.biomedcentral.com/1471-2156/11/71

Tack till dem som har bidragit med foton till denna artikel.

Alaskan village dog. Foto Stephanie Little Wolf, Alaska.

6