Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar – Rättsliga villkor för fastställelse av könstillhörighet samt vård och stöd.

Socialstyrelsens utredning Dnr: 5.4-27847/2010

Reservation och skiljaktig mening angående remissutlåtande från Svensk Förening för Transsexuell Hälsa

Jag är medlem i Svensk förening för transsexuell hälsa och vill härmed reservera mig och

anmäla skiljaktig mening på det remissvar som förening har avgivit avseende

Socialstyrelsens utredning Dnr:5.4-27847/2010.

Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt inhämtat information från många källor både i

Sverige och utomlands. Utredning och behandling av transsexuella personer och personer

med andra könsidentitetsstörningar är komplext och berör både medicinska och juridiska

aspekter. Utredningen har på ett bra sätt vägt samman dessa aspekter, men jag bedömer att

ett förtydligande vore på plats. Man bör skilja på juridisk fastställelse och medicinsk

diagnostik och behandling.

Medicinsk behandling. Personer som söker vård för könsdysfori behöver utredas om de

lider av transsexualism eller någon annan könsidentitetsstörning. Utredningen bör göras

av speciella team som bör bestå av psykiater, psykologer, socionomer med speciell

kompetens inom området det är även önskvärt med en allmän sexologisk kompetens i

teamen. Utredning bör syfta till att undersöka om någon av diagnoserna transsexualism,

annan könsidentitetstörning eller könsidentitetsstörning UNS kan ställas samt eventuell

annan diagnos, eller psykologisk problematik föreligger som kan behöva behandlas. När

det gäller diagnoser bör vi tillämpa ICD 10. Diagnosen transsexualism F64.0, i ICD 10

innehäller inget obligat krav på att man ska vilja kirurgiskt korrigera sina könsorgan för

att uppfylla diagnosen. Jag ser inget skäl till att vi i Sverige skulle ha en egen tolkning av

ICD 10 där dessa krav tillkommer. Det finns inte heller idag något vetenskapligt stöd för

att kvinnor till män som inte vill ha penisplastik och inte ta bort sin vagina skulle

diagnostiskt skilja sig från män till kvinnor som inte vill få ett kvinnligt könsorgan och ta

bort sin penis. Uppfyller personen inte diagnosen transsexualism kan de i vissa fall istället

uppfylla diagnoserna annan könsidentitetsstörning F64.8 eller könsidentitetsstörning UNS

F64.9. Har personen någon av diagnoser F64.0, F64.8 eller F64.9 bör vi följa de

Standards of care version 6 (SOC 6) framtagna av World Association for Transgender

Health (WPATH) för hormonbehandling. I dessa är inte heller en önskan om kirurgisk

behandling ett obligat krav för hormonbehandling. När det gäller andra könsmodifierande

åtgärder såsom röstbehandling, mastektomi, och hårborttagning för personer med F64.0,

F64.8 och F64.9 föreslår jag att man använder samma kriterier som krävs för

hormonbehadnling i SOC 6. Behandlingsmässigt i övrigt vore det angeläget att

patientgruppen fick tillgång till ökat psykologiskosocial behandling både under

transitionsprocessen och efter en eventuell könskorrektion. Självklart ska ingen

behandling ske utan att en diagnos har ställts och utan att det finns ett psykiskt lidande,

lika lite som någon ska tvingas till behandling som de inte önskar när vård bedrivs enligt

hälso och sjukvårdslagen. Jag har inte heller uppfattat att utredningen har föreslagit att

någon patient ska behandlas utan en medicinsk bedömning och en diagnos eller att en

behandling inte ska vara baserad på bästa möjliga kliniska erfarenhet och evidens.

Den medicinska behandlingen, kirurgisk könskorrigering av könsorganen regleras idag i

lag. Där välkomnar jag de förslag till förändringen av lagen som utredningen har framfört.

Tilläggas kan att om man ändå ska göra en lagändring bör man i den nya lagen även

inkludera den praxis som utvecklats att även bifalla personer som inte sedan barndomen

känt könsdysfori.

Juridisk fastställelse i nytt kön är i första hand en juridisk/politisk/samhälls fråga även

om många personer som lider av transsexualism eller andra könsidentitetsstörningar även

önskar detta och det då kan ses som ett led i en medicinskbehandling. Jag samtycker där

med utredningen att vi bör följa rekommendationer från FNs råd för mänskliga rättigheter,

Europa rådets kommissionär för mänskliga rättigheter och WPATH att kirurgisk

behandling inte ska vara ett krav för juridisk fastställelse. Att ställa krav på att personer

ska genomgå en operation som inte är helt ofarlig, i princip irreversibel och dessutom

kostsam ter sig mycket tveksam. Hur någon ser ut utan kläder bör vara den personens

ensak. Jag tycker dessutom att män och kvinnor bör behandlas lika i denna fråga.

Specifikt angående personer med könsidentitetstörning UNS och annan

könsidentitetsstörning: Det finns mycket få publicerade studier avseende

behandlingsutfall för personer med dessa diagnoser. Det finns även mycket lite beprövad

erfarenhet av behandling i Sverige, dock förkommer behandling i andra länder bland annat

England, Belgien och USA. Det är därför av största vikt att behandling av denna grupp

följs upp forskningsmässigt noga och utvärderas psykologisk, och medicinskt samt att

resultaten publiceras. Det vore angeläget att socialstyrelsen och sjukvårdens huvudmän

kunde stödja en sådan behandling och utvärdering. Sverige skulle på detta sätt kunna bidra

med kunskapsutveckling och evidens. Att avstå från att behandla personer med F64.8 och

F64.9 om de har ett konstaterat lidande kan innebära en risk och är i sig också ett

medicinskt ställningstagande. Utifrån läkaretiska principer, att bota när man kan och i

andra fall alltid lindra och trösta, ter det sig inte försvarbart att inte använda sig av bästa

möjliga medicinska kunskap med samtidig god dokumentation och utvärdering för att

försöka hjälpa denna grupp personer. Detta skulle också innebära att vi bidrar till ökad

beprövad erfarenhet och evidens.

Avslutningsvis tycker jag utredningen och dess förslag är bra. Extra förtjänstfullt är

förslagen om;

-få utredande multiprofessionella team som innefattar både barn och vuxen kompetens

samt både psykiatrisk och somatisk kompetens som kan utreda och behandla personer

både före en eventuell könskorrigering och efter

-att socialstyrelsen tillsammans med professionen ska ta fram vårdprogram

-att inrätta ett kunskapscenter för forskning informationsspridning och utbildning samt ett

kvalitetsregister för diagnosgrupperna

-att underlätta möjlighet att få dokument såsom betyg och liknande i ny juridisk identitet

-förslagen till lagändringar

Stockholm den 7 januari 2011

Cecilia Dhejne, specialist i psykiatri, auktoriserad klinisk sexolog (NACS),

ledningsansvarig överläkare, enhetschef

M56 Mottagningen för könsbytesutredningar, Psykiatri Sydväst

Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge

141 86 Stockholm