ROMANTIK  C:A  1780  -­‐  1900  

 ANDRZEJ  FERBER  –  KULTURHISTORISKA  STENCILER  –  ROMANTIKEN  &  ANDRA  1800-­‐TALS  STILAR  

 

 Caspar  David  Friedrich  ”Vandraren  över  dimhavet”  (1818)  

 1800-­‐talet   framstår   som   en   betydligt   mer   stilsplittrad   kulturperiod   än   tidigare   kulturepoker.  Den   dominerande   stilen   var   romantiken   men   i   synnerhet   inom   bildkonsten   och   litteraturen  fanns  det  andra  stilinriktningar  som  satte  sitt  starka  prägel  på  1800-­‐tals  kulturen.  

-­‐2-­‐    Denna  stilspridning  framstår  dock  som  enbart  försumbar  jämfört  med  det  som  kom  att  hända  i  den   europeiska   kulturen  mellan   åren   1870   –   1930,   då   en   uppsjö   av   relativt   kortlivade   stilar  löpte   samtidigt   och   parallellt   sida   vid   sida.   Denna   period   som   tydligt   sjösattes   av  impressionismens  intåg  i  målerikonsten  blev  till  en  djungel  av  stilar  som  föddes  i  slutet  på  1800-­‐talet  men  som  behöll  sin  fulla  livskraft  i  början  på  1900-­‐talet.  Denna  c:a  60  års  lång  period  fick  i  kulturhistoria  benämningen:  SEKELSKIFTET.  Och   trots   att   de   flesta   av   stilarna   tillhörande   denna   period   föddes   på   1800-­‐slut   tillhör   denna  epok  1900-­‐tals  kulturen  och  betraktas  som  början  av  moderna  tid  i  kulturen.    

 Caspar  David  Friedrich  ”Kyrkan  i  Oakwood”  (1819)  

 Romantiken,   den   absolut   mest   dominerande   av   1800-­‐stilar,   som   genomsyrade   även   andra  parallella  stilriktningar,  var  en  konstnärlig  och   intellektuell  rörelse  som  utvecklades   i  slutet  av  1700-­‐talet,   främst   i   Tyskland   och   blev   någon   slags   revolt   mot   den   aristokratiska   1600-­‐   och  1700-­‐tals   kulturen   och   inte   minst   mot   upplysningstidens   sociala,   politiska   och   konstnärliga  normer.  Den   påverkade   alla   konstarter   men   också   utbildnings   systemet,   historieskrivning,  samhällsutveckling   och   politiken   och   indirekt   påverkade   nationalismens   extremt   snabba  framfart  under  1800-­‐talet.    Benämningen   ”romantik”   härstammar   från   adjektivet   ”romantisk”   och   det   i   sin   tur   från   den  medeltida  formen  av  berättelse,  dikt  eller  sång  som  sjöngs  alltid  på  latin  (”romanskt”  språk)  som  kallades  romans.  Dessa  medeltida   romanser  berättade   gamla  historier   och   legender   som  hade   en   ”mörk”,   fiktiv  och   fantasifull   karaktär   och   ”fångade”   det   övernaturliga,   oförklarliga,   mystifierande   och  poetiska.  1800-­‐tals  fascination  med  medeltidens  mystik  gjorde  dessa  gamla  romanser  oerhört  populära  i  börja  av  1800  talet  (bl.  a.  arthurianska  romanser  om  den  medeltida  Kung  Arthur).    Romantiken  sammanföll  med  den  industriella  revolutionen  och  blev  dess  naturliga  motreaktion.  Samtidigt   blev   demokratiseringen   av   samhället   väldigt   påtaglig   och   den   borgliga   kulturen  blomstrade  i  takt  med  borgarnas  nästan  totala  makt  i  samhället.      Rörelsen  präglades   av   en   stor  uppskattning   av   starka  och  personliga   känslor,   stor   aktning   för  kreativitet  och  personligt   skapande,  glorifiering  av  naturen  och  det  enkla   livet  på   landet,   stort  intresse  för  folkkonsten  men  också  för  det  spännande,  ohyggliga  och  oförklarliga  i  livet.    

-­‐3-­‐    Det,   så   typiska   för   upplysningstiden,   rationella   tänkandet   fick   stå   tillbaka   för   den   subjektiva  upplevelsen,   förnuftets  och  rationalismens  otillräcklighet  och  det  som  inte  gick  att  bevisa  med  empiristiska   experiment   betonades   starkt.   Kraften   av   den   gudomliga   och   den   konstnärliga  inspirationen  blev  alla  tingens  mått.    Caspar  David  Friedrich:  ”konstnärens  känsla  är  hans  lag”      Charles  Baudelaire:  ”romantiken  ligger  inte  i  valet  av  ämne  eller  i  en  bestämd                                                                                        sanning,  utan  i  ett  sätt  att  känna”    Det  var  den  franska  revolutionen  som  markerade  slutet  för  den  aristokratiska  kulturen  och  satte  igång   ideologier   och   tankegångar   som   vidareutvecklades   under   sena   1700-­‐talet   av   den   tyska  kulturrörelsen  Sturm  und  Drang   (Storm  och  Längtan)    vars  främsta  frontfigurer  var  diktare  Wolfgang  Goethe  och  Friedrich  Schiller  och  filosofer  Johann  Georg  Hamann,  Jakob  Michael  Reinhold  Lenz  och  Friedrich  Maximilian  Klinger.  Intuition  och  känslan  skulle  nu  ersätta  upplysningstidens  rationalism  helt.    Man  idealiserade  heroismen,  dyrkade  historiska  hjältar  och  inte  minst  konstnärer  som  sågs  som  förkämpar  för  ett  nytt  och  bättre  samhälle.      Enligt  romantiker  skulle  konsten  formas  uteslutande  av  ett  spontant  flöde  av  starka  känslor  och  inte  styras,  om  ens  påverkas,  av  artificiellt  regelverk.  Naturen   spelade   betydande   roll   i   all   romantisk   kultur   då   man   trodde   att   civilisationen   och  människoskapade  världen  var  av  skadlig  verkan  på  människans,   från  början,   jungfruliga  natur.  Frågor   rörande   existensens   mening,   frihet,   konflikten   mellan   individen   och   samhället,   det  okända,  mörka  och  oförklarliga,   samt   ifrågasättandet  av  erkända  auktoriteter  var  romantikens  hjärtefrågor.      Romantiken   varar,   som   den   dominerande   stilinriktningen,   olika   länge   inom   olika   konstarter.  Längst  levde  romantiken  inom  konstmusiken,  nämligen  till  nästan  1910.  I   olika   länder   får   romantiken   relativt   olika   ”kläder”,   vilken   i   .o.   f.   sig   var   naturligt,   då   det  nationella   –   folktraditioner,   ländernas   historia   och   olika   nationella   prägel   var   någonting   som  romantiken  framhävde  och  odlade  medvetet.    Romantiska  erans  slutfas  markeras  av  en  dominans  av  realismen,  som  tydligt  dominerade  både  prosa,  drama,  måleri  men  även  dansen  och  musiken  (verismen).  Även  om  i  några  avhandlingar  framställs   realismen   som   en   självständig   kulturperiod,   de   flesta   räknar   in   realismen   som   en,  förvisso  väldig  egen,  men  dock  del  av  romantiken.  En   annan   viktig   och   tydlig   stil   som   dominerade   slutskedet   av   romantiken   var   symbolismen,  särskilt  viktig  inom  poesin  och  inom  måleriet.    Utan  särskilt  stora  risker  att  missbedöma  vikten  av  alla  konstarter,  kan  man  absolut  påstå  att  de  konstarterna   som   utvecklades   snabbast   under   den   romantiska   eran   var   litteraturen   (både  prosan  och  poesin),  musiken  och,   inte  minst,  dansen  och  operan,  medan  måleriet,  skulpturen,  drama  och  arkitekturen  visade  en  betydligt  blygsammare  utveckling  under  romantiken.    Den   sociala   och   politiska   ramen   för   kulturen   under   romantiken,   kan   lättast   beskrivas   i  följande  punkter:    -­‐ franska  revolutionens  efterdyningar  förändrar  samhällsstrukturer  i  Europa  -­‐ industrialismens  tidsålder  påbörjas  

-­‐4-­‐    

-­‐ U.S.A.  ’s  självständighetskrig  mot  England  -­‐ aristokratins  makt  minskar  medan  borgerlighetens  betydelse  ökar  kraftigt  -­‐ företagandet  ökar  och  den  nya  företagarklassen  födds  -­‐ nya  politiska  ideologier  börjar  göra  sig  gällande:  konservatism,  liberalism,  anarkism,  socialism  -­‐ befolkningstillväxt   orsakar   sociala   spänningar,   fattigdom   vilket   resulterar   i   stor   emigration,  

bl.a.  till  Amerika  -­‐ allmän  skolgång  infördes  i  de  flesta  länderna  och  den  moderna  pedagogiken  börjar  utvecklas  -­‐ den   västerländska   kulturen   sprids   runt   om   i   världen   med   dels   kolonialismen   och   dels   med  

emigrationen  -­‐ tekniska   uppfinningar,   som   järnvägar,   ångmaskiner,   kanalbyggen,   stålkonstruktioner,   m   fl.  

bidrog  till  snabbare  och  lättare  handel  och  samhällens  närmande  -­‐ snabb   och   mycket   expansiv   industrialisering   av   städer   skapar   motsättningar   mellan  

landsbygden  och  städerna,  samtidigt  som  städerna  växer  väldigt  snabbt,  på  både  gott  och  ont    

 Brooklyn  Bridge  i  New  York  (1855)  

 

ARKITEKTUREN  &  FORMGIVNINGEN    UNDER  ROMANTIKEN  C:A  1800  –  1900  

 Trots   en   enorm   byggboom   under   1800-­‐talet,   var   arkitekturen   och   formgivningen   en   säregen  historia  av  stilimitationer,  blandade  med  ny  byggnad-­‐  och  tillverkningsteknik.  Allt   började  med  den   tysk   romantiska  klassicismen   för   att   vidare,   genom  empire,   regency  och  biedermeier,   utveckla   de   s.k.   nystilarna:   nyantiken,   nyklassicismen,   nygotiken,   nyrenässans,  nybarock,  nyrokoko,  m  fl.  m  fl.        

-­‐5-­‐  

 Först  under  de  sista   två  decennierna  av  1800-­‐talet  utvecklades  nya   impulser  och  nytänkandet  inom   arkitekturen   och   formgivningen,   med   bl.   a.   William   Morris’   jugendstil   (art   nouveau,  secession,   stile  moderno)   som  blommade  ut   i  mästerverk  av  Victor  Horta  och  Antoní  Gaudí,  förstadier   till   funktionalismen   med,   inte   minst,   Christopher   Dressers   arkitektur   och  formdesign,  m  fl.  Alla   dessa   stilar   tillhör   dock   sekelskiftets   kultur,   då   de   största   konstverken   inom   dessa   stilar  skapades  i  början  av  1900-­‐talet.  Sekelskiftet  tillhör  därför  1900-­‐tals  kulturen  långt  mera  än  den  gångna   1800-­‐tals   kulturen,   trots   att   många   av   sekelsskiftsstilar   föddes   i   sluttampen   av   den    romantiska  perioden.      

EMPIRE,  C:A  1800  –  1815    Den  första  av  1800-­‐tals  stilar  som  påvisar  helt  nya  drag  än  tidigare  rokoko  och  nyklassicism.  Stilen  utvecklades  under  Napoleon  Bonapartes  kejserliga  period  och  de  främsta  arkitektoniska  och  hantverks  mästerverk  av  denna  stil  skapades  också  just  för  kejsarfamiljen  Bonaparte,  men  dess  spridning  var  både  snabb  och  bredd  och  fick  ett  snabbt  fäste  både  i  Italien,  Nederländerna  och  i  Norden.  Stilen  skulle  glorifiera  kejsaren  och  man  tillgrepp  givetvis  antikens   formspråk   för  att  göra  det.  Urnor,  sfinxer,  gripar  och  kolonner  präglade  empirens  detaljutformning.  Den  tidigaste  varianten  av  empiren  kallades  directoire  (direktoriatet)  och  härskade  direkt  efter  den  franska  revolutionen.  Den  upphörde  när  Napoleon  kröntes  till  kejsare.  Stilen  hade  många  drag  av  Ludvig  XVI’  s  stil  men  var  betydligt  tyngre.    Papperstapeter   och   tygbeklädnad   av   vägar   och   möbler,   gardiner,   draperier   fick   starkare   och  mustigare  färger  än  tidigare.  Takmålningar  blev  väldigt  populära  och  föreställde  oftast  moln  och  himmel.   Mahogny   träd   var   populärast   i   tillverkning   av   möbler   och   förgyllda   bronsbeslag  användes   flitigt.   Möblerna   var   tunga   och,   liksom   ljusstakar   och   större   keramiska   föremål,  pryddes  med  olika  typer  av  emblem  med  antika  förebilder  -­‐  grekiska,  romerska,  etruskiska  och  t.o.m.   egyptiska,   samt   tunga   blomstergirlander   (typiskt   inslag   av   det   nya   romantiska  natursvärmeriet).  

 Bourse  de  Paris  (Parisbörsen)  

 Främsta  inredningsarkitekter:  Charles  Percier  och  Pierre  Fontaine  

-­‐6-­‐  

 Viktigaste  arkitektoniska  verk:  Arc  du  Carrousel  i  Paris,  Arc  du  Triomphe  i  Paris,  Börshuset  i  Paris,                                                                                                                      det  kungliga  lustslottet  Rosendal  på  Djurgården  i  Stockholm,                                                                                                                      Christiansborgsslott  i  Köpenhamn  och  Vor  Frue  Kirke  i  Köpenhamn.  

 

   Vor  Frue  Kirke  i  Köpenhamn,  interiör  och  exteriör  

 

REGENCY,  C:A  1800  –  1830    Englands  svar  på  empire  som  blomstrade  i  England  under  Georg  IV’  s  regering  i  landet.  Snabb   industrialisering   av   England   påverkade   även   arkitekturen,   möbeltillverkningen   och  inredningsdesignen.  Masstillverkade  objekt  börjar  konkurrera  med  hantverket  och  nya  material  utav   vilka   järn   blev   särskilt   populärt   och   viktigt   och   användes   i   tillverkning   av   balkonger,  gaslyktor,  lampor,  broar  och  t.o.m.  möbler.  Trots  många  gemensamma  stildrag  med  Empire,  bl.  a.  fascinationen  med  antiken  (greek  revival  och  roman   revival),   var   Regency   en   egen   stil   inom   1800-­‐tals   arkitektur,   formgivningen   och   i  hantverket.  Ny  inspirations  källor  blev  tydliga:  gotiken  (s.k.  gothic  revival),  orientalismen  (s.k.  oriental  style).    

 John  Nash,  Den  Kungliga  Paviljongen  i  Brighton  

 De  främsta  arkitekterna  och  främsta  verk:  John  Soane    och  hans  Rotunda  Bank  of  England  och                                                                                                                                                                    John  Nash  och  hans  Paviljong  i  Brighton,  Buckingham                                                                                                                                                                  Palace,  Regent’s  Park  anläggning,  Regent  Street,  

-­‐7-­‐  

                                                                                                                                                               Carlton  House  vid  St.  James’  Park  i  London                                                                                                                                                                Thomas  Hope  och  hans  bok  ”Houshold  Furniture  and                                                                                                                                                                Interrior  Decoration”  

 

   Thomas  Hope,  ”Houshold  Furniture  and  Interrior  Decoration”,  omslagssida                              Thomas  Hope,  typisk  regency  salong    

BIEDERMEIER  /SENEMPIRE/,  C:A  1815  –  1850    I   det   tyskspråkiga   kulturkretsen   omvandlades   empire   till   en   liknande,   dock   egen   stil   med  mycket   säregna   stildrag   –   Biedermeier,   också   kallad   Senempire.   Den   utvecklades   som   en  utpräglat   borgerlig   stil   och   hade   många   konservativa   och   fantasilösa   drag.   Stilen   blomstrade  huvudsakligen  i  Tyskland,  Österrike  och  den  tyska  delen  av  Schweiz  men  fick  sina  imitationer  i  thomas   hope   houshold   furniture   and   interrior   decorationRyssland,   Tjeckien,   Polen   och   i  Skandinavien  (i  Sverige  kallades  den  –  Karl  Johans  stil).  

 

 stolar  i  den  svenska  Karl  Johan  stil  

     -­‐8-­‐  

 Benämningen  Biedermeier  är  enbart  applicerbar  på  inredningskonsten  och  hantverket  och  inte  på  arkitektur.  Arkitekturen  under  denna  tid  i  tyskspråkiga  länder  saknar  egentligen  en  enhetlig  benämning.  Ofta  brukar  man  benämningen  tysk  romantisk    klassicism   eller   sen   nyklassicism.   Men   då   stilen   inte   präglades   av   något   nytänkande   utan   av  gamla  gotiska  stildrag  som  blandades  med  antika  element  fick  den  aldrig  en  enhetlig  benämning.  Det   som  präglade  arkitekturen  under  den   tiden   i  Tyskland  var   storslagenhet,   linjernas   renhet,  starka  antika  förebilder  och  hög  kvalité  av  material  som  användes.  Viktigt   att   påpeka   är   att   arkitekturen   av   denna   tid   har   ingenting   att   göra  med   den   borgerliga  biedermeierska  interiör  stilen.    

 Karl  Friedrich  Schinkel,  Neue  Wache  vid  Unter  den  Linden,  Berlin  

 Främsta  arkitekt  och  hans  viktigaste  verk:    Karl  Friedrich  Schinkel  (1781  –  1841)  –  Altes  Museum  i  Berlin,    Neue  Wache  vid  Unter  den                                                                                                                                                                          Linden  i  Berlin,  Konserthuset  på  Gendarmenmarkt  i                                                                                                                                                                        Berlin,  Neues  Museum  i  Berlin,  Schloss  Babelsberg  i                                                                                                                                                                          Potsdam,  Nikolai  Kirche  i  Potsdam  och  Luisenkirche                                                                                                                                                                          i  Berlin.    

   Karl  Friedrich  Schinkel,  Konserthuset  på  Gendermenmarkt  i  Berlin                                Karl  Friedrich  Schinkel,    Nikolai  kyrka  i  Potsdam        Carl  Gotthard  Langhans  (1732  –  1808)  –  Branderburger  Tor  (1788  –  1791),  Berlin      

-­‐9-­‐  

 Carl  Gotthard  Langhans,  Brandenburger  Tor,  Berlin  

 

1800-­‐TALS  NYSTILAR,  C:A  1830  –  1890    Nystilar   är   benämningen   på   en   uppsjö   av   arkitektoniska   och   konsthantverksstilar   som   var   så  eklektiska   (gammaldags,   inte  nytänkande  och  baserade  på  blandning  av  olika  gamla  stilar)  att  nya  benämningar  skulle  vara  helt  malplacerade.  Icke  desto  mindre  var  det  just  nystilarna  som  präglade  1800-­‐tals  arkitekturen  mest.  Just  därför  måste  man  betrakta  1800-­‐tals  arkitekturen  som  den  förmodligen  mest  tillbakasträvande  av  alla  perioder  i  arkitekturens  långa  historia.  Och  detta  trots  att  byggandet  i  Europa  var  imponerande  intensivt  under  denna  period.  Anledningen   till   imitationsstilarnas   uppkomst   och   blomstring   under   1800-­‐talet   var,   tydligt,  småborgerlighetens  ökade  betydelse  och  dess,  i  grund  och  botten,  dåliga  och  outvecklade  smak.  Att   satsa   på   beprövade   arkitektoniska-­‐   och   inredningsstilar   och   kopiera   de   gamla   epokernas  stilar  var  helt  enkelt  tryggast.  Även  nationalistiska  tendenser  spelade  en  stor  roll,  då  olika  länder  kopierade   stilar   som  markerade   ländernas   storhetstider,   bl.   a.   i   England   –   gotiken   och  Queen  Annes   stil,   i   Tyskland   –   gotiken   och   renässansen,   i   Frankrike   –   Gran   I’   s   stil,   I   Danmark   –  Christian  IV’  s  tid,  i  Polen  –  den  sarmatiska  renässansen.  Stilimitationer   var   lika   utbreda   inom   arkitekturen   som   de   var   i   inredningskonsten.  Rokokosalonger,   renässans   festsalar,   m   fl.   kopierades   flitigt   och   för   att   göra   det   billigare   och  effektivare   användes   masstillverkning   och   serietillverkning   vilket   snabbt   bidrog   till   kraftigt  försämrad  kvalité.  Olika  byggnadstyper  skulle  också  betona  byggnadens  funktion  med  tydlig  historisk  fingervisning  till  olika  viktiga  skeenden  i  Västerlandets  historia.  Universiteten  byggdes  ofta  i  nyrenässans  stil,  rådhuset  i  imponerande  nygotiska  stil,  stora  borgerliga  hus  i  enormt  överdekorerade  nybarock,  domstols   byggnader   i   nyantika   nyklassiska   former   och   mindre   borgerliga   hem   i   pråliga  nyrokoko  stil.  Det  som  präglade  nystilarnas  hus  var  att  de  var  kraftigt  överdimentionerade  och  grundstommen  använde  ofta  nya  starka  järnkonstruktioner.  Detta   påverkade  många   arkitekter   till   utveckling   av   arkitektur   som   använde   enbart   järn   eller  järn  och  glas,  som  t  ex.  Joseph  Paxton’s  –  Kristallpalats,  byggd  för  London  utställning  1851  eller  järnkonstruktionen  Eiffeltornet,  byggd  för  Paris  utställning  1899  av  Gustave  Eiffel.        Främsta  arkitekter  och  deras  viktigaste  verk:  Charles  Barry  (1795  –  1860)  &  Augustus  W.  Pugin  (182  –  1852)  –  Houses  of  Parliament  i                                                                                                                                                                                                                                                                                London  (nygotik)  

-­‐10-­‐  

 Charles  Garnier  (1825  –  1898)  –  Paris  Opera,  Montparnasse  kyrkogården,  Monte  Carlo  kasinot                                                                                                                                        (nybarock)  Christian  Jank,  Eduard  von  Riedel  &  Georg  von  Dollmann  –  Slottet  Neuschwanstein                                                                                                                                                                                                                                                      (nybysantinsk-­‐  och  nyromanskstil)                                                                                                                                                                                                                                                          byggd  för  Ludwig  II  av  Bayern  

   Charles  Barry  &  Augustus  Pugin,  Houses  of  Parliament,  London  (nygotik)      

Ch.  Jank,  E.  Von  Riedel,  G.  Von  Dollmann,  Slottet  Neuschwanstein,  Bayern  (nyroman/nybysantinsk    

 Charles  Garnier,  Paris  Operan  (nybarock)  

 

ROMANTISKT,  HISTORISKT  &  REALISTISKT  MÅLERI  &  ROMANTISK  SKULPTUR  

C:A  1790  –  1780    Romantiskt  måleri  påvisar  en  oerhört  splittrad  palett  av  stilar,  dels  beroende  på  utveckling  av  måleriet  i  olika  länder,  dels  varierande  ämnesområden  som  fångade  konstnärernas  intresse  och  dels  beroende  på  andra  konstarternas  påverkan  på  måleriet  (inte  minst  historia,   litteratur  och  filosofi).    

-­‐11-­‐  

 

 John  Constable,  ”The  Hay  Wain”  

 Precis   som   i   andra   konstarter   är   det   i   Tyskland   som   de   tidigaste   romantiska   strömningarna  dyker  upp.  Men  även  England  är  tidigt  ute  med  ”det  romantiska”  inom  måleriet.    

LANDSKAPS  MÅLERI  

 Caspar  David  Friedrich,  ”Två  män  tittar  på  månen”  

 Det  är  i  romantiskt  landskapsmåleri  som  romantiken  visar  sig  för  första  gången,  bl.  a.  i  måleri  av   Caspar   David   Friedrich   (1774   –   1840)   /”Vandraren   ovan   dimmorna”/,   William   Blake  (1757   –   1827)   /”Newton”,   ”Nebukadnezar”/,   J.M.W.   Turner   (1775   –   1851)   /föregrep  impressionisterna,  ””Snöstorm”,  ”Ångbåt  utanför  en  hamnmynning”,  ”Blacier  och  Aveyrons  källa”,    

-­‐12-­‐  

 John   Constable   (1776   –   1837)   /”Dedhamndalen”,   ”Sexfotsdukar”/,   Jean-­‐Baptiste   Camille  Corot  (1796  –  1875)  /”Volterra”/där  naturen  och  dess  mystisk  spelar  huvudrollen.    

 

   J.  M.  W.  Turner,  ”Rain,  steam  and  speed”  &  ”Snowstorm”  

 Att   framställa   filosofiska   och   transcendentala   tankar   och   stämningar,   kraftfulla   känslor   och  existentiella  frågeställningar  i  mystiska  och  ofta  märkliga  landskap  var  oerhört  typiskt  för  denna  stil.  Stämningsfulla  målningar  föreställde  naturen  på  ett  ytterst  stämningsfullt  och  mystifierande  sätt.   Inte   sällan   framställdes  människans   ensamhet  mot   bakgrund   av   kraftfullt   skildrad   natur,  dess  mystik  och  skönhet.    

 John  Constable,  ”Dedhamndalen”  

 

HISTORISKT  MÅLERI    

Även  historiskt  måleri  visar   sig   tidigt   i  1800-­‐tals  kulturen,  med  skildringar  av  Europas  viktiga  historiska   ögonblick.   Målare   som  Antoine-­‐Jean   Gros   (1771   –   1835)   /”Napoleon   besöker   de  pestsmittade   i   Jaffa”/,   Jan   Matejko   (1838   –   1893)   /”Slaget   vid   Grunwald”,   ”Hovnarren”,  ”Preussens   hyllning”/,   Francisco   Goya   (1746   –   1826)   /”Den   andra   Maj   1808”,   ”Madrids  kapitulation”,   ”Saturnus   slukar   sina   barn”,   ”Krigets   fasor”/,   Jozef   Chelmonski   (1849   –   1914)  /”Sommarens  slut”,  ”Troika”/  och  Pierre-­‐Henri  Révoil   (1776  –  1842)  var  historiska  måleriets  främsta  representanter.    

-­‐13-­‐  

 

   Jan  Matejko,  ”Preussisk  hyllning  till  den  polska  kungen”    Jozef  Chelmonski,  ”Sommarslut”  

 Jan  Matejko,  ”Hovnarren”  

 Apokalyptiskt   historiskt   måleri   var   en   speciell   typ   av   historiskt   måleri   som   blandade   det  historiska   skildringar   med   kraftfulla   bibliska   händelser,   extrema   naturfenomen   och   stora  mänskliga-­‐  och  naturkatastrofer.  De  främsta  av  dessa  målare  var  John  Martin   (1789  –  1854),  Francesco   Hayez   (1791   -­‐1882)   ,   Eugène   Delacroix   (1798     -­‐   1863)   /”Dante  och  Virgilius   i  underjorden”,   ”Sardanapados’  död”,   ”Friheten  på  barrikaderna”/,   Théodore   Géricault   (1791   –  1824)   /”Médusas  flotte”/,   Francisco   Goya   (1746   –   1826),  Marie   Guillemine   Leroulx   de   la  Ville   (Mme  Benoist)   (1768  –  1826)  /”Skulden  mellan  dygden  och  lasten”,  ”Porträtt  av  en  svart  kvinna”/,   den   främsta   kvinnliga   1800-­‐tals  målare)   och   Jean-­‐Auguste   Ingres   (1780   –   1867)  /”Madame  Moitessier”,  ”Odalisken”,  ”Odalisk  med  slavinna”,  ”Det  turkiska  badet”/.  

                           Théodore  Géricault,  ”Medusas  flotte”                            Marie.G.  Leroulx  de  la  Ville,  ”Portätt  av  en  svart  kvinna”                                              Jean-­‐Auguste  Ingres  –  Odalisken  

-­‐14-­‐  

 

 Eugène  Delacroix,  ”Friheten  på  barrikaderna”  

   

 

AKADEMISTISKT  MÅLERI  

 Anselm  Feuerbach,  ”Medea”  

 Akademismen  var  den  av  romantiska  måleriets  stilar  som  låg  närmast  den  gångna  klassicismens  från   1700-­‐talet   och   nästan   dess   förlängning,   med   de   s.k.   prerafaeliter   som   stilens   viktigaste  profeter   –  David   d’Angers   (1788   –   1856)   ,   Anselm   Feuerbach   (1829   –   1880)   /”Medea”/,  Dante  Gabriel  Rossetti  (1828  –  1880)  och  William  Holman  Hunt  (1827  –  1910).  Enligt   akademiker,   var   Antika   Greklands   och   Roms   konst   det   onåbara   och   det   man   skulle  eftersträva.  Renheten  av  teckning,  perfekta  proportioner,  strikta  regler  vad  färganvändning  och  färgblandning  beträffar,  stramt  och  bestämt  ämnesval  av  motiv  var  nyckelorden  för  målare  inom  denna  stilinriktning.  

-­‐15-­‐  

 

SYMBOLISTISKT  MÅLERI  

 Arnold  Böcklin,  ”Dödens  ö”  

 Symbolismen  som  dyrkade  spiritualitet  och  subjektivism,  använde  sig  av  tydliga  symboler  som  förde   fram  budskapet   i   en   dekorativt  mönstervärld   av   former.  Att   tavlor   skulle   bli   dekorativa  och  estetiskt  tilltalande  var  för  symbolisterna  lika  viktigt  som  idéer  och  budskap  som  de  skulle  förmedla.  Det  var  verklighetsflykts  måleri  full  av  hemlighetsfullhet,  hjältedåd,  metaforer,  mystik  och  mycket  invecklad  symbolik.  Stilens   främste   representanter   var   Arnold   Böcklin   (1827   –   1901)   /”Dödesn   ö”/,   Gustave  Moreau   (1827   –   1898)   /”Salome”,   Medea”/,   Odilon   Redon   (1840   –   1916)   och   Mikhail  Wrobel   (1856   –   1910)   /”Demonen   i   trädgården”,   ”Svanprincessan”,   ”Hamlet   och   Ofelia”,  ”Madonna  med  barnet”,  ”Moses”/.    

REALISTISKT  MÅLERI    

Realismen   blev   den  mest   utbredda   stilen   under   romantiken.   Den   kom   något   senare   än   andra  stilinriktningar   och   blev   den   naturliga   följden   av   den   naturvetenskapliga   och   tekniska  utveckling.   Samtidigt   som   realister  motsatte   sig   de   akademiska   tendenser   inom  måleriet,   ville  dem  inte  följa  det  typiskt  romantiska  natursvärmeriet  eller  symboliken  heller.  Realistisk   skildring   av   social   verklighet,   människan   i   dess   sociala   sammanhang   och   saklig  skildring   av   naturen   blev   honnörsord.   Att   försköna   verkligheten   var   realisterna   fullständigt  främmande.   Även   det   fula,   grymma   och   ibland   groteska   intresserade   många   av   realistiska  målare.  Realismens   främsta   representanter   inom  måleriet   var:  Theodore   Rousseau   (1812   –   1856),  Charles-­‐Francois  Daubigny  (1817  –  18798),  Johan  Jonkind  (1819  –  1905),  Adolf  Menzel    

-­‐16-­‐  

 

                                                             Jean-­‐Francois,  ””Angelus”                                                                                                      Johan  jonkind,  ”Seine  och  Notre-­‐Dame        i  Paris”    (1815  –  1905),  Frederick  Edwin  Church  (1826  –  1900),    Winlow  Homer  (1836  –  1910),  Ilia  Riepin  (1844  –  1930),  Josef  Chelmonski  (1849  –  1905),  Jean-­‐Francois  Millet  (1814  –  1875)  /”Ängeln”,  ”Mannen  med  hackan”/,  Gustave  Courbet   (1819  –  1877)  /”Begravningen  i  Ornans”,  ”Stenläggare”/   och   tidig   Edouard   Manet   (1832   –   1883)   /Kejsar   Maximilians   avrättning”,  ”Baren  på  Folies-­‐Berger”,  ”Persikor”,  ”Jeanne  Dural”/.  

                                                                           Gustave  Corbet,  ”Stenläggare”                                                                                                          Edouard  Manet,  ”Kejsar  Maximilians  avrättning”    

LITOGRAFI  Även  en  ny  bildteknik  framställning  breddes  ut  snabbt  under  1800-­‐talet:  

LITOGRAFI  –  tryckteknik  av  teckningar  i  fet  krita  ritade  på  sten,  vilket  möjliggjorde  att  slippa  gravören  som  medhjälpare  

Den   främsta   litografen,   känd   för   sina   litografiska   karikatyrer   men   också   socialt-­‐   och  samhällskritiska  litografier  var  Honoré  Daumier  (1808  –  1879)  ”Tvätterskan”,  ”Pressens  frihet:  fingra  inte  på  den”/.  

 Honoré  Daumier,  ”Tvätterskan”,  litografi  -­‐17-­‐  

 

SKULPTUR    Skulpturen  utvecklades  extremt  långsamt  under  den  romantiska  perioden.    En  av  anledningar  kunde  vara  att  marmor,  som  man  huvudsakligen  arbetade  med  under  1800-­‐talet,   var   inte   lätt   att   arbeta   med   och   uttrycka   stora   romantiska   ”gester”   med.   De   två   mest  begåvade   skulptörer,   Antonio   Canova   (1757   -­‐1822)   och   Bertel   Thorvaldsen(1770   –   1844),  fortsatte  att  arbeta  med  den  nyklassicistiska  1700-­‐tals  skulpturen.  De  få  och  faktiskt  svaga  romantiska  tendenser  kan  man  se  i  verk  av  bl.    a.  Rudolf  Maison(1854  –  1904),      Francois  Rude  (1784  –  1855)  och  David  d’Angers  (1788  –  1856).      

                                                               Rudolf  Maison,  ”Picador  på  hingsten”                                                                                                                                              David  D’Angers,  ”Filopomen”    

ROMANTISK  MUSIK,  C:A  1800  –  1890    Musiken,  precis  som  alla  andra  konstarterna,  vände  sig  mot  upplysningstidens  rationalism  och  förnuft.   Istället   framhävdes  känslan,  det   fantasifulla,  det   intima,  det   innerliga,   transcendentala,  mystiska,  folkliga  och  besjälade.  Formen   och   konstruktionen,   de   viktigaste   beståndsdelarna   i   Wienklassisk   musik,  underordnades  nu  helt  uttrycket  och  känslan  och  fyllde  sekundär  roll.  Harmonin  började  bli  alltmer  komplicerad  för  att  öka  de  känslomässiga  spänningarna  man  ville  framhäva.   Avancerade   modulationer   och   komplicerade   kromatiseringar   tillsammans   med  alltmer  komplicerade  rytm  mönster  och  alltmer  utvecklad  och  fantasifull  instrumentation  ökade  möjligheter  att  skapa  alltmer  uttrycksfull  musik  som  skulle  ”drabba  själen”  och  inte  intellektet.    Programmusik,   d.v.s.   musik   som   med   musikaliska   medel   –   harmoni,   melodi,   rytm,  instrumentation,  dynamik,  artikulation  m  m.,  skulle  återskapa  ett  utommusikaliskt  program  –  en  tavla,  en  skulptur,  en  filosofisk  tanke,  en  historik  händelse,  m  m.  blev  mycket  populär,  vilket  gick  hand  i  hand  med  idén  att  olika  konstarter  skulle  smälta  samman  och  förstärka  varandra.  Inte  minst  Franz  Liszt,  Robert  Schumann  företräde  denna  typen  av  romantisk,  programmusik.    

-­‐18-­‐  

 Men   även   absolutmusik,   utan   utommusikaliska   program,   skulle   bli   uttrycksfull   och  känsloladdad.  Denna  romantiska  inriktning  representerades  främst  av  Johannes  Brahms,  fäst  vid  wienklassiska  former,  former  som  han  fyllde  dock  med  ny  romantiskt  innehåll.    Nationella   element   användes   ofta   och   folkmusiken   stiliserades   och   omarbetades   till   att   bli  konstmusik,  så  som  Fryderyk  Chopin  gjorde  med  polsk  folkmusik,  när  han  skrev  sina  folkmusik  inspirerade  mazurkor  och  polonäser.    Den   instrumentala   musiken   utvecklades   snabbt   i   takt   med   ökad   instrumental   virtuositet  (teknisk  skicklighet),  vilket  ökade  uttrycksmöjligheter  betydligt,  och  nya  former  av  instrumental  musik  skapades,  bl.  a.  impromptus,  instrumental  miniatyr,  instrumental  ballad,  moment  musicaux,  m  fl.  och  i  orkestermusiken  –  symfonisk  dikt.    Samspelet  mellan  poesi  och  musik  utvecklades   lavinartad  under  1800-­‐talet   till  en  högtstående  form   av   romantisk   Lied,   d.v.s.   poetisk   text   tonsatt   för   röst   och   piano   ackompanjemang,   en  tradition   som   påbörjas   av   Franz   Schubert   och   via   Robert   Schumann,   Franz   Liszt,   Johannes  Brahms,  kulminera  i  senromantiska  Lieder  av  Hugo  Wolf  och  Peter  Tjaikovskij  och  ännu  senare  i  Richard   Strauss’,   Gustav   Mahlers   och   Sergei   Rachmaninovs   neo-­‐romantiska   Lieder   och  romanser.    

 Moritz  von  Schwind,  ”Erlkönig”,  efter  att  ha  lyssnat  till  Goethe/Schubert  ”Erlkönig”(Älvkungen)  

 Stora  musikinstitutioner  skapas  –  konserthus,  operahus,  musikfestivaler  och  ersatte  tidigare  patronat  av  aristokratiska  hov.  Musik  odlades  allt  oftare  i  privata  salonger  och  av  den  allt  rikare  och  kulturellt  ambitiösa  borgerligheten.    Tydlig  skillnad  mellan  professionella  musiker  och  amatörmusiker    började  göra  sig  gällande.    1800-­‐talets  romantiska  musik  utvecklades  i  3  tydliga  utvecklingsfaser:    

1. klassisk  romantik,  stilen  brilliant  och  tidigt  national  romantik  2. högromantik  3. senromantik  och  sen  nationalromantik  

 Romantikens  efterspel  kallad  neoromantik  eller  nyromantik,  musiken  skriven  mellan  1880  –  1930,   som   har   tydliga   romantiska   rötter   i   den   romantiska   1800-­‐tals   traditionen,   påvisar  däremot   ännu   flera   drag   av   1900-­‐tals   musikaliska   tänkande   och   tillhör   därför  sekelskiftskulturen,  det  vill  säga,  den  första  av  1900-­‐tals  kulturperioder.      

-­‐19-­‐  

 Kompositörer   som   skrev   neoromantisk   sekelskifts   musik   redan   i   slutet   av   1800-­‐talet   och  fortsatte   skriva   i   början   av   1900-­‐talet   var   bl.a.:   Gustav   Mahler,   Richard   Strauss,   Sergei  Rachmaninov  och  Jean  Sibelius.    Denna  period  skall  avhandlas  i  delen  SEKELSKIFTET.    

KLASSISK  ROMANTIK  C:A  1800  –  1840  

 I  vanliga  fall  begreppet  ”klassisk”  utesluter  begreppet  ”romantisk”  men  i  musiken  skriven  under  de  första  tre  decennier  av1800-­‐talet  är  dessa  begrepp  fullständigt  förenliga  och  berikar  musiken  med  sina  viddskilda  element.  Den   klassisk   romantiska  musiken   använder   sig   oftast   av   befintliga  wienklassiska   former   som  sonat,   sonatform,   rondo,   scherzo,   tema   med   variationer,   m   fl.   men   utformning   av   melodin,  användning  av  rytm  mönster,  dynamiken,  fraseringen,  artikulationen  och,  inte  minst  –  uttrycket  i  musiken,  det  känsloladdade  utspelet  var  nytt,  romantiskt.    Pianot  började  bli  det  absolut  populäraste  instrumentet  och  nya  former  av  musik  för  piano  solo  föddes,  bl.a.  moment  musiceaux,  nokturn,  fristående  preludium,  impromptu.    Formen   av  Lied   –   en   komposition   för   röst   och   pianoackompanjemang   till,   oftast,   högtstående  poetisk   text   började   utvecklas   till   hitintills   oanade   konstnärliga   höjder   och   odlades   av  många  kompositörer  och  i  olika  varianter:                  1.        strofisk  Lied  –  samma  melodi  till  olika  strofer                2.        varierad  strofisk  Lied  –  både  ackompanjemanget  och  melodin  kunde  varieras                                                                                                                            något  beroende  på  textens  innehåll  

3. genomkomponerad  Lied  –  De  olika  stroferna  har  alla  nykomponerad  musik  4. deklamations  Lied  -­‐    sången  är  uppdelad  i  olika  sektioner.  Några  av  sektionerna    

                                                                                 har  deklamatorisk,  reciterande  karaktär    främsta  representanter:  

 Franz  Schubert    

Franz  Schubert  (1797  –  1828)  viktigaste  verk:  633  Lieder,  bl  a.  sångcyklar  ”Die  schöne  Müllerin”(Den  sköna  mjölnarflickan)                                                                  och  ”Winterreise”  (Vinterresan),  8  symfonier,  bl.a.  nr.  4  ”Den  tragiska”                                                                  och  nr.  8  ”Den  ofullbordade”,  22  pianosonater,  6  mässor,  13  stråkkvartetter,    

-­‐20-­‐  

                                                               3  pianotrion,  pianokvintett  ”Forellen”,  4  sonater  för  violin  &  piano,                                                                  impromptus  för  piano  och  moment  musicaux  för  piano,                                                                  många  verk  för  4-­‐händigt  piano    John  Field  (1782  –  1837)    viktigaste  verk:  nokturner  för  piano    

BRILLIANT  STIL    Den   brillianta   /strålande/   stilen   tillhör   den   första   romantiska  musikperioden   –   den   klassiska  romantiken,  men  skiljer   sig     ifrån  den  ursprungliga  klassisk   romantiska   stilen   i   ganska  många  avseenden.   Den   brillianta   stilen   är   betydligt   mera   virtuos,   tekniskt   krävande   och   bygger   på  många  löpningar,  skal  upp-­‐  och  nedgångar,  oerhört  många  ornament  –  drillar,  mordent,  m  fl.    Ofta  präglas  den  av  stor  elegans,  luftighet  och  lätthet  i  Mozarts  anda.    främsta  representanter:  

 

                         Felix  Mendelssohn-­‐Bartholdy                                                                  Carl  Maria  von  Weber                                                                                      Fryderyk  Chopin    Felix  Mendelssohn-­‐  Bartholdy  (1809  –  1847)  viktigaste  verk:  5  symfonier,  bl.a.  nr.  3  ”Den  skotska”,  nr.  4  ”Den  italienska”,  konsert  uvertyrer,                                                                bl.  a.  uvertyren  till  ”Midsommarnattsdröm”,  2  pianokonserter,  1  violinkonsert,                                                                  oratorier  ”Paulus”,  ”Christus”  och  ”Elias”,  pianominiatyrcykel  ”Lieder  ohne                                                                Worte”  (Sånger  utan  ord),  2  pianotrion,  pianokvartetter,  6  stråkkvartetter,                                                                stråkoktett,  6  orgelsonater,  Lieder    Carl  Maria  von  Weber  (1786  –  1826)  viktigaste  verk:  2  pianokonserter,  2  klarinettkonserter,  fagottkonsert,                                                                  Concertino  för  klarinett  och  orkester,  ”Aufforderung  zum  Tanz”                                                                      (Inbjudan  till  dansen),  pianokvartett,  ,  klarinettkvintett,  Lieder    Fryderk  Chopin  (1810  –  1849)    Tills  Chopin  fyllde  21,  då  han  lämnade  Polen,  skrev  han  i  brilliant  stil.      viktigaste  verk  i  brilliant  stil:  2  pianokonserter,  Rondo  á  la  Krakowiak  för  piano  och  orkester,                                                                                                                Fantasi  över  polska  folkmelodier  för  piano  och  orkester,                                                                                                                  Variationer  över  Mozarts  ”la  ci  darem  la  mano”  ur  Don  Giovanni  

-­‐21-­‐  

     för  piano  och  orkester,  sonat  för  cello  och  piano,  pianotrio,                                                                                                                Andante  spianato  et  Grand  Polonaise  Brillante  för  piano,  Lieder    

HÖGROMANTIK  C:A  1830  –  1860  

 Den   högromantiska   musikens   tonspråk   förändrades   dramatiskt,   jämfört   med   klassiska  romantikens   tonspråk   –   harmonin   komplicerades   betydligt,   ackord   i   partitur   tätnade   och  innehöll   alltfler   toner,   rytmiska   och   melodiska   strukturer   komplicerades,   ovanliga  modulationer,   täta   kromatiseringar   (höjningar   och   sänkningar   av   diatoniska   toner),   större  dynamiska  kontraster,  ökad  användning  av  artikulation  (staccato,  portato,  legato,  spiccato,  m  fl.)  bidrog  till  betydligt  större  musikalisk   färgskala,  dissonans  användning  ökade  betydligt  och  det  dramatiska   utspelet   och   uttrycket   i   musiken   likaså.   Virtuositeten   blev   allt   mera   uttalad   och  individualismen   av   kompositionsstilar   allt   större   kompositörer   emellan.   De   ursprungliga  wienklassiska  former,  om  de  användes,  vanställdes  då  det  dramatiska  utspelet  krävde  det.  Många   kompositörer   hänfördes   av   programmusiken,   d.v.s.   musiken   som   skulle  med   tonernas  hjälp   återskapa   ett   utommusikaliskt   program   –   en   tavla,   en   filosofisk   tanke,   etc.   Bland   dessa  fanns   Franz   Liszt,   Hector   Berlioz   och   Robert   Schumann.   Men   även   förespråkare   av   absolut  musik,   utan   anknytning   till   andra   konstarter,   var   under   högromantiken   under   snabb  frammarsch,  bl.  a.  Fryderyk  Chopin.  Liedformen,   sånger   för   röst   och   pianoackompanjemang   till   poetisk   text   fortsatte   att   utvecklas  snabbt   liksom   dominansen   av   piano   som   instrument.   Pianolitteraturen   bokstavligen  exploderade.  Även   orkestermusiken   var   i   stark   förvandling.   Franz   Liszt   skapade   en   ny   orkesterform:  symfonisk   dikt   –   programmatisk   orkesterverk   i   1   sats   baserat   på   utommusikaliskt   program.  Även  Hector  Berlioz  hänfördes  av  programmusikens  möjligheter  men  han  också  revolutionerade  instrumentationskonsten   och   orkestreringen   började   spela   allt   större   roll   för   det  musikaliska  uttrycket.  Niccoló  Paganini  utvecklade  ett  extremt  virtuost  violinspel  och  tekniken  för  stråkinstrument  och  hans  verk   för   violin   solo  och  violin  och  orkester  markerar   ett  nytt   kapitäl   i   violinlitteraturens  historia.  Ryssland   kommer   igång   som   kulturland   att   räkna   med   och   få   sin   första   stora   kompositör   –  Mikhail   Glinka.   Hans   efterföljare   kom   att   sätta   Ryssland   bland   de   främsta   musikstormakter   i  världen  i  slutet  av  1800-­‐talet.    

NATIONALROMANTISK  MUSIK    

Ett   sidospår   av   högromantisk   musik,   som   kallades   –   nationalromantik,   var   helt   enkelt  konglomerat,   blandning   av   högromantiska   tonspråket   med   nationell   folkmusik,   då   man  bearbetade    folkmusikens  melodi-­‐  och  rytm  mönster  för  att  skapa  en  stilisering  av  folkmusiken,  och  skapa  dess  konstmusikaliska  avbild.  Den  främste  av  högromantiska  kompositörer  som  var  en  hängiven  nationellromantiker,  var  den  polska  kompositören  Fryderyk  Chopin.  Hans  främsta  stilisering  var  hans  mazurkor.    

mazurka  –  stilisering  av  tre  olika  polska  folkdanser:  kujawiak,  mazur  och  oberek  

         

-­‐22-­‐  

 främsta  högromantiska  kompositörer:    Robert  Schumann  (1810  –  1856)  viktigaste  verk:  4  symfonier,  1  pianokonsert,  1  cellokonsert,  1  violinkonsert,  3  pianotrion,                                                                2  pianokvartetter,  1  pianokvintett,  3  stråkkvartetter,  3  violinsonater,                                                                3  pianosonater,  sång  cyklar:  ”Frauenliebe  und  Leben”,  ”Dichterliebe”,  ”Myrthen”,                                                              ”Liederkreis”,  pianominiatyr  cyklar:  ”Kinderscenen”,  ”Kreisleriana”,                                                              ”Faschingsschwank  aus  Wien”,  ”Les  Papillons”,  ”Davidsbundlertänze”,                                                            ”Waldscenen”,  ”Carnaval”    Fryderyk  Chopin  (1810  –  1849)    viktigaste  verk:  3  pianosonater,  4  ballader,  4  scherzi,  4  impromptus,    2  etydcyklar  op.  10  &  op.  25,                                                                24  preludier,  19  valser,  19  nokturner,  57  mazurkor,  16  polonäser,  barcarolle    

                                           Robert  Schumann                                            Fryderyk  Chopin  (det  enda  befintliga  fotot)                                                        Franz  (Ferenc)  Liszt            Franz  /Ferenc/  Liszt  (1811  –  1886)  viktigaste  verk:  13  symfoniska  dikter,  bl.  a.  ”Les  Préludes”,  ”Tasso”,  ”Prometeus”,  ”Mazepa”,                                                                Faust  Symfoni,  Dante  Symfoni,  2  pianokonserter,  Totentanz  för  piano  och  orkester,                                                              oratorier:  ”Christus”,  ”Legenden  om  St.  Elisabeth”,  82  Lieder,                                                            12  Études  d’exécution  transcendante,  konsertetyder,  19  ungerska  raprsodier,                                                            Années  de  pélegrinage,  6  Etyder  efter  Paganini,  Pianosonat  h-­‐moll    Niccoló  Paganini  (1782  –  1840)  viktigaste  verk:  24  kapricer  för  violin  solo,  violinkonserter,  variationscyklar    Hector  Berlioz  (1803  –  1869)  viktigaste  verk:  Symfonier:  ”Harald  i  Italien”  och  ”Symphonie  fantastique”,                                                              ”Symphonie  dramatique  –  Romeo  et  Juliette”,  konsertuvertyr  ”Romersk  karneval”,                                                              sångcykel  för  röst  och  orkester  ”Le  Nuit  d*eté”,  Grande  Messe  des  Morts  –  Requiem.    Mikhail  Glinka  (1804  –  1857)  viktigaste  verk:  fantasien  över  ryska  folkmelodier  ”Kamarinskaja”,  2  spanska  konsertuvertyrer,                                                            flera  symfonier,  många  kammarmusikaliska  verk          

-­‐23-­‐  

 

                                               Niccoló  Paganini                                                                                                        Hector  Berlioz                                                                                                      Mikhail  Glinka    

SENROMANTISK  MUSIK  C:A  1850  –  1900  

 Senromantisk   musik   var   en   naturlig   vidareutveckling   av   högromantiken.   Däremot   harmonier  komplicerades   allt   mera,   dynamikens-­‐,   artikulationens-­‐   och   instrumenteringens   roll   blev   allt  viktigare   för  det  musikaliska  helhetsintrycket   och   rytmiska  och  melodiska   strukturer  blev   allt  mer  komplicerade.    Konflikten   mellan   anhängare   av   programmusik   (Franz   Liszt,   Peter   Tjaikovskij)   och   deras  motståndare,   anhängare   av   absolut   musik   (Johannes   Brahms,   Max   Bruch,   Anton   Bruckner)  blossade  upp  med  full  styrka  under  senromantiken.    Precis   som   under   högromantiken,   utvecklades   ett   sidospår   av   senromantiken   –   sen  nationalromantik.  Denna  gång  var  det  alltfler  kompositörer  som  utnyttjade  nationell  folkmusik  och   stiliserade   den   om   till   konstmusik.   Inte   minst   Central   Europa   och   Ryssland   skapade   ett  musikaliskt  kraftverk  i  slutskedet  av  romantiken.    I  Tjeckien  skrev  Bedrich  Smetana  och  Antonin  Dvorák  musiken  nära  knuten  till  de  tjeckiska  folktraditionerna   och   Ryssland   blev   en   musikalisk   stormakt,   jämte   Tyskland.   I   Polen   var   det  främst,  den  stora  violinmusik  kompositören,  Henryk  Wieniawski  som  dominerade  den  polska  musikscenen.    En   grupp   av   kompositörer   skapade   en   äkta   rysk   konstmusik   på   grundval   av   den   rika   ryska  folkmusiktraditionen.  De  kallade  sig  ”De  fem”:  Nikolai  Rimskij-­‐Korsakov,  Alexander  Borodin,  Modest  Mussorgskij,   Cesar  Cui   och  Mili  Balakiriev.  Dessa   fem  banade   vägen   för   giganten   av  senromantisk   rysk   musik,   stor   symfoniker,   stor   kompositör   av   kammarmusik,   balettmusik,  Lieder  och  pianomusik  –  Peter  Tjaikovskij,  vars  uttrycksfulla,  kraftfulla,  ärliga  musik  är  bland  det  mest  hjärtskärande  i  musikhistoria.    Tysklands   musik   under   senromantiska   perioden   stoltserade   med   det   stora   musikgeniet   –  Johannes   Brahms   och   hans   varma,   ”täta”   klanger   i   fenomenalt   välskriven   och   djupt   rörande  symfonisk-­‐,  kammar-­‐  och  pianomusik  och  hans  begåvade  Lieder.  Men  även  Anton  Bruckners  symfonier  och  Max  Bruch’  s  musik  var  av  högsta  musikaliska  karat.    I  Frankrike  representerades  den  senromantiska  musiken  av  tre  storheter  –  Cesar  Franck,  stor  symfonisk,  kammarmusik  och  orgel  kompositör,  Camille  Saint-­‐Saëns  en  av  historiens  mest  pr  oduktiva  kompositörer  med  ett  stort  antal  symfonier,  orgelverk,  pianoverk  och    

-­‐24-­‐  

 kammarmusikaliska   verk,   samt  mästaren   av   det   intima   i   kammarmusiken,   pianomusiken   och  sångkonsten  –  Gabriel  Fauré.    Även  Norden  fick  sin  första  stora,  internationellt  erkända  kompositör  –  Edvard  Grieg  i  Norge.    Främsta  senromantiska  kompositörer:    

                                                         Johannes  Brahms                                                                                              Anton  Bruckner                                                                                                        Max  Bruch    Johannes  Brahms  (1833  –  1897)  viktigaste  verk:  ”Ein  Deutsches  Requiem”  –  det  tyska  requiem,  4  symfonier,  2  pianokonserter,                                                                  dubbelkonsert  för  violin,  cello  och  orkester,  1  violinkonsert,    Tragisk  Uvertyr,                                                                  3  pianosonater,    2  cellosonater,  3  violinsonater,  över  200  Lieder,                                                                  pianomusik  –  ballader,  intermezzi,  capricci,  rapsodier,  pianokvintett,                                                                  2  stråksextetter,  3  stråkkvartetter,  3  pianokvartetter,  4  pianotrion    Hugo  Wolf  (1860  –  1903)  viktigaste  verk:  Lieder  cyklar:  ”Italienisches  Liederbuch”,  ”Spanisches  Liederbuch”,                                                          ”Mörickelieder”    Max  Bruch  (1860  –  1920)  viktigaste  verk:  3  symfonier,  3  violinkonserter,  variationer  för  cello  och  orkester  ”Kol  Nidrei”    Anton  Bruckner  (1824    -­‐  1896)  viktigaste  verk:  9  symfonier,  3  mässor,  Te  Deum,  Magnifikat,  Missa  solemnis,  motetter,                                                                hymner  och  psalmer  för  kör  à  cappella.    César  Franck  (1822  –  1890)  viktigaste  verk:  Symfoni  d-­‐moll,  3  oratorier,  symfoniska  dikter,  bl  a.  ”Psyche”,  pianokvintett,                                                                Sonat  för  piano  och  violin,  stråkkvartett,  orgelverk,  bl.a.  3  orgel  koraler,                                                              Pastorale,  Piéce  Héroïque,  Cantabile    Gabriel  Fauré  (1845  –  1924)  viktigaste  verk:  Requiem,  romanser  för  röst  och  piano,  kammar-­‐  och  pianomusik    Camille  Saint-­‐Saëns  (1835  –  1921)  viktigaste  verk:  5  symfonier,  5  pianokonserter,  3  violinkonserter,  2  cellokonserter,            

-­‐25-­‐  

   symfoniska  dikter,  pianomusik,  romanser  för  röst  och  piano,  kammarmusik    

                                                                     César  Franck                                                                                                                    Gabriel  Fauré                                                                                    Camille  Saint-­‐Saëns    Henryk  Wieniawski  (1835  –  1880)  viktigaste  verk:    2  violinkonserter,  verk  för  violin  solo  och  violin  och  piano    Bedrich  Smetana  (1824  –  1884)  viktigaste  verk:  symfonisk  diktcykel  ”Ma  Vlast”  (Mitt  hemland),  pianomusik,  kammarmusik,                                                              sånger  för  röst  och  piano    Antonin  Dvorák  (1841  –  1884)  viktigaste  verk:  9  symfonier,  bl  a.  nr.  9  ”From  the  New  World”,  3  Slaviska  Rapsodier,  Stabat  Mater,                                                              Requiem,  14  stråkkvartetter,  2  pianokvartetter,  pianokvintett,  4  pianotrion,                                                                3  stråkkvintetter,  1  stråksextett,  1  pianokonsert,  2  cellokonserter,  1  violinkonsert                                                              pianomusik,  sånger  för  röst  och  piano  

                                                 Henryk  Wieniawski                                                                            Bedrich  Smetana                                                                                      Antonin  Dvorák    Nikolai  Rimskij-­‐Korsakov  (1844  –  1908)  viktigaste  verk:  1  pianokonsert,  3  symfonier,  konsertuvertyrer,  orkestersvit  ”Sheherezade”,                                                                kammarmusik,  pianomusik,  sånger  för  röst  och  piano    Alexander  Borodin  (1833  –  1887)  viktigaste  verk:  3  symfonier,  symfonisk  dikt  ”I  Centrala  Asiens  steppar”,  2  stråkkvartetter,                                                                1  pianokvintett,  pianomusik,  sånger  

-­‐26-­‐  

 Modest  Mussorgskij  (1839  –  1881)  viktigaste  verk:  pianocykel  ”Tavlor  på  en  utställning”,  symfonisk  dikt”  Natten  på  Kallaberget,                                                                sång  cyklar:  ”Barnkammarsånger”,  ”Utan  Sol”,  ”Dödens  sånger  och  danser”    Peter  Tjaikovskij  (1840  –  1893)  viktigaste  verk:  6  symfonier,  3  pianokonserter,  1  violinkonsert,  Rokoko  variationer  för  cello                                                                och  orkester,  uvertyr-­‐fantasier:  ”Romeo  och  Julia”  och  ”Hamlet”,                                                                Capriccio  italienne,  serenad  för  orkester,  balettmusik  till  baletter  ”Svansjön”,                                                            ”Törnrosa”  och  ”Nötknäpparen”,  kammarmusik,  pianomusik,  sånger  

                                 Nikolai  Rimskij-­‐Korsakov                                                                                          Alexander  Borodin                                                                                          Modest  Mussorgskij    

 Peter  Tjaikovskij  

-­‐27-­‐  

 

ROMANTISK  MUSIK  I  NORDEN  PÅ  1800-­‐TALET    Romantiska   musiken   i   Norden   var,   under   1800-­‐talet,   under   en   stark   påverkan   av   den   tyska  musiken   och   många   nordiska   kompositörer   utbildades   i   Tyskland,   bl.a.   i   Leipzig  Musikkonservatorium   där   Mendelssohn-­‐Bartholdy’s   och   Schumann’s   musikanda   var   allt  överväldigande.  Detta  präglade  musiken  i  Norden  oerhört  starkt,   inte  minst  under  andra  delen  av  1800-­‐talet.    DANMARK  Inte   minst   dansk   1800-­‐tals   musik   präglades   av   den   tyska   romantiken,   dels   på   grund   av   täta  resor  som  danska  kompositörer  företog  sig,  just  till  Tyskland,  studier  där  men  också  på  grund  av  kompositörer  son  föddes  i  Danmark  men  var  tyskättlingar  i  landet.  

 

                                                       Peter  Heise,  tidig  utgåva  av  hans  ”Dyveke  Sanger”                                                                                                Niels  W.  Gade    främsta  danska  kompositörer:    J.P.E.  Hartmann  (1805  –  1900)  viktigaste  verk:  musiken  till  de  flesta  baletter  av  August  Bournonville    Peter  Heise  (1830  –  1879)  viktigaste  verk:  national  operan  ”Drott  og  Marsk”,  sångcykel  ”Duveke  sanger”    Niels  W.  Gade  (1817  –  1890)    utan  tvekan  den  mest  begåvade  danska  1800-­‐tals  kompositör  viktigaste  verk:  kantater,  bl.a.  ”Korsfarrerne”  och  ”Psyche”,7  programmatiska  uvertyrer,                                                                    8  symfonier,  violinkonsert,  3  violinsonater  pianomusik,  sånger                                                                        och  många  kammarmusikaliska  verk      

-­‐28-­‐  

 NORGE    främsta  norska  kompositörer:    Ole  Bull  (1810  –  1880)  viktigaste  verk:  sången  ”Saeterjentens  söndag”    Haldan  Kjurulf  (1815  –  1868)  Den  norska  romansens  skapare,  sånger  för  röst  och  piano    Johan  Svendsen  (1840  –  1811)  En  av  de  främsta  skandinaviska  1800-­‐tals  symfoniker,  bl  .  a.  romanser  för  violin  och  orkester  

 

 Edvard  Grieg    

Edvard  Grieg  (1843  –  1907)  Den  enda  skandinaviska  kompositör  som  nådde  erkännande  i  övriga  musikvärlden.  Skapade  en  genialisk   syntes   av   norsk   folkmusik   med   konstmusiken   under   den   senromantiska   perioden.  Olikt   de   flesta   andra   nordiska   kompositörer,   lyckades   Grieg   att   utveckla   en   egen   musikalisk  språk,  baserat   förvisso  på  den   tyska   romantikens,  men  klart   och   tydligt  högst   individuellt   och  lätta  att  känna  igen.  viktigaste  verk:  1  pianokonsert,  musik  till  Ibsens  drama  ”Peer  Gynt”,  2  orkestersviter  baserade                                                                på  ”Peer  Gynt”,  orkestersvit  ”Från  Holbergs  tid”,  1  pianosonat,  sonater  för  violin                                                              och  piano,  sonat  för  cello  och  piano,  lyriska  pianostycken,  romanser  för  röst                                                              och  piano,  norska  danser  för  orkester    SVERIGE  Precis  som  danska  och  norska  kompositörer,  stod  svenskarna  under  stark  tysk  påverkan,  vilket  fortsatte   långt   inpå   1900-­‐talet.   Svenska   1800-­‐tals   kompositörer   var   dessutom   betydligt   mer  konservativa  än  deras  danska  och  norska  kollegor  och  var  fortfarande  fångna  i  det  beethovenska  ”mönstret”  att  komponera,  vilket  hade  tydligt  hämmande  effekt.  Först  under  SEKELSKIFTET  får  Sverige  sina  största  kompositörer,  som  förvisso  står  stark  i  den  senromantiska   traditionen   men   påvisar   ännu   flera   karaktäristiska   drag   för   1900-­‐tals  neoromantik:  Wilhelm   Stenhammar,  Wilhelm   Peterson-­‐Berger   och   Hugo   Alfvén.   Om   dessa  kompositörer  skriver  jag  i  nästa  avsnitt:  SEKELSKIFTET  &  1900-­‐TALS  KULTUR.    

-­‐29-­‐  

 främsta  svenska  kompositörer:      Erik  Gustaf  Geijer  (1783  –  1847)  viktigaste  verk:  kammarmusik  och  romanser  för  piano  och  röst,  ofta  till  egna  dikter,                                                                bl.a.    ”Natthimlen”,  ”Ensam  i  bräcklig  farkost”    Adolf  Fredrik  Lindblad  (1801  –  1878)  Ofta  kallad  ”den  svenska  Schubert”,  p.g.a.  hans  Schubert-­‐påverkade  sånger  viktigaste  verk:  romanser  för  piano  och  röst,  bl.a.  ”En  sommardag”    Carl  Jonas  Love  Almqvist  (1793  –  1866)  viktigaste  verk:  romanser  för  piano  och  röst,  bl.a.  ”Songes”  (Den  lyssnande  Maria)    Franz  Berwald  (1796  –  1868)  Den   av   svenska   kompositörer   under   1800-­‐talet   som   var   under   den   starkaste   Beethovens  påverkan  viktigaste  verk:  symfonier,  bl.a.  ”Sinfonie  Singulière”,  ”Sinfonie  Sérieuse”    August  Söderman  (1831  –  1876)  Den  första  svenska  nationellromantikern  som  använde  sig  av  svensk   folkmusik   i  sitt  skapande  och   lyckades   fånga   den   svenska   folkmusikens   själ   på   ett   mästerligt   sätt.   Hans   ”Bondbröllop”  betraktas  som  den  allra  första  riktigt  svenska  opera.  viktigaste  verk:  1  mässa,  scenisk  musik:  ”Bröllopet  på  Ulfåsa”,  ”Bondbröllop”,  uvertyr  till  ett  svenskt                                                              festspel  ”Jungfrun  av  Orléans”,  sånger,  bl.a.  ”Kund  Heimer  och  Aslög”    Emil  Sjögren  (1853  –  1918)  Den   sista   av   svenska   sen   romantiker   som   banade   vägen   åt   svensk   neoromantik   och  Stenhammar,  Peterson-­‐Berger  och  Alfvén.  viktigaste  verk:  kammarmusikaliska  verk,  bl.a.  sonater  för  violin  och  piano,  pianomusik,                                                                bl.a.  pianocykel  ”Eroticon”,  orgelmusik  och  en  stor  mängd  av  romanser  till  texter                                                              av  svenska,  danska  och  norska  poeter,  bl.a.  J.P.  Jacobsen,  B.  Björnson  och  H.  Ibsen    

                                 Erik  Gustaf  Geijer                                    Adolf  Fredrik  Linblad                            Franz  Berwald                        August  Söderman                      Emil  Sjögren        

ROMANTISK  OPERA  C:A  1800  –  1900  

 Man   kan,   utan   risk   för   överdrift,   påstå   att   1800-­‐talet   var   det   förlovade   århundradet   för  operakonsten.  Aldrig  förr  utvecklade  sig  operakonsten  så  snabbt  och  nådde  ut  till  så  många    

-­‐30-­‐  

 människor   som   just   under   romantiken.   Inte   ens   under   barocken,   operans   födelseera,   har   så  många  operamästerverk  skapats  och  aldrig  förr  eller  efter  har  operan  haft  det  h  öga  konstnärliga  status  som  just  under  1800-­‐talet.    Det   är   också   viktigt   att   konstatera   att   för   första   gången   i   historien,   just   under  1800-­‐talet,   fick  operan   ”sina   egna   kompositörer”.   Med   några   få   undantag,   inte   minst   i   Central   Europa   och   i  Ryssland,  skedde  det  en  uttalad  delning  av  kompositörer  i  två  läger:  kompositörer  som  ägnade  sig   åt   att   skriva   symfonisk-­‐   och   kammarmusik   och   kompositörer   som   vigde   sina   live   åt   just  operan.   Rossini,   Bellini,   Donizetti,   Bizet,   Spontini,   Meyerbeer,   Gounod,   Verdi,   Wagner,   m   fl.   alla  dessa  kompositörer  använde  hela   sin  konstnärliga  kraft  och  energi   åt   skapandet  av  opera  och  enbart   sällan   skrev   annan   musik.   Och   det   var   säker   en   av   de   viktiga   anledningar   till  operakonstens  fenomenala  blomstring  under  romantiken.    Den   karaktäristiska   ”uniformeringen”   av   operan   under   1700-­‐talet   och   den   klassiska   perioden  bytes   redan   i   början   av   romantiken   i   en   splittring   av   operan   i   olika   operatyper   och   en   stor  mängd  stilar  som,  inte  sällan,  låg  väldigt  långt  ifrån  varandra.  Tidiga   opera   stilar:   den   italienska   belcanto   operan   (Rossini,   Bellini,   Donizetti),   den   tidiga  tyska   romantiska   operan   (Hoffman,   Spohr,   Marschner)   och  Weber’s   sagoopera,   samt   den  tidiga   franska   1800-­‐tals   operan   (empire   operan   av   Spontini   och   grand   operan   av  Auber,  Halévy   och  Meyeerber),   alla   strävade   efter   olika   konstnärliga  mål,   alla   utvecklade   sina  mycket  säregna   stildrag,   estetik.   Alla   operans   faktorer   –   sången,   musiken,   scenografin,   dramaturgin,  scenisk  rörelse  och  dans,  m  m.,  påvisade  flera  skillnader  än  likheter.    Vid   mitten   av   seklet   blev   denna   mosaikliknande   rikedom   ännu   större   och   ännu   bredare.  Italienaren   Giuseppe   Verdi,   som   under   sin   första   skaparperiod   fram   till   c:a   1850   skrev  traditionell   historisk   opera   med   rötterna   i   italiensk   belcanto,   lyckades   vid   mitten   av   seklet  utveckla  en  ny  opera  typ  som  var  så  starkt  dominerad  av  hans  verk  att  den  fick  benämning  –  den  verdianska  operan.  Denna  opera  blandade  de  italienska  operatraditionerna,  med  den  franska  grand  opera,  med  den  tyska  sagooperans  nymodigheter  och  inte  minst  med  ett  mycket  utbyggt  manus  och  dramaturgi  som  den  bärande  kraften.  Med  det,  ökade  både  spänningen  och  yttrycket  i  verdianska  operor.    Ännu   mera   revolutionerande   var   Richard   Wagner’   s  musikdrama.   Med   utgångspunkt   i   den  tyska   sagooperan,   den   franska   grand   operan,   genom   otaliga   teoretiska   skrifter   om   operans  konstruktion,   konstnärliga   mål   och   syften   ville   Wagner   återskapa   den   grekiska   tragedin   och  närma  sig  det  talade  drama,  där  musiken  skulle  spela  den  viktigaste  rollen.  Det  var  just  musiken  som   skulle   återspegla   de   psykologiska   spänningar   som   utspelade   sig   på   scenen,   i   mångt   och  mycket,  så  som  musiken  fungerar  i  moderna  filmer.  Hans   operor   fick   ett   helt   annat   psykologiskt   djup   och   helt   annan   utformning   än   alla   typer   av  samtida  operor  hade.  Med   ledmotiv  som  den  samlande  psykologiserande   faktor,  med  helt  nytt  och  mycket  mera   invecklat   och   komplicerat   tonspråk,  med   enormt   utökad   orkester,  med   nya  starka  röster  som  hans  operor  kräver  och  ett  drama  som  inte  bryts  i  recitativ,  arior,  ensembler,  körer,  intermezzi,  m  m.  utan  fortlöper  som  en  flod,  skapade  Wagner  en  ny  typ  av  opera  som  blir  mera  av  ett  musikaliskt  drama  än  traditionell  opera.    Kanske   inte   lika   spektakulärt   nytänkande   men   icke   desto   mindre   väldigt   viktiga   för   operans  utveckling  var  de   franska  operatyper   som  blommade  upp  vid  mitten  av   seklet:  opera   lyrique    (Gounod,  Thomas,  Delibes,  Massenet  och  Saint-­‐Saëns),  den   franska   opera   comique   (Boieldieu,  Hérold,  Adám  och  Bizet)  och  inte  minst  tidig   fransk  veristisk  opera  (Bizet),  som  kom  att  ge  de  viktigaste  impulser  till  tidig  italiensk  veristisk  opera  (Mascagni,  Leoncavallo).      

-­‐31-­‐  

 Nationalromantiska  kompositörens   starka   framfart  under   slutskedet   av   romantiken  bidrog   till  operans  expansion  i  hela  Europa  men  framför  allt  i  central  Europa  och  i  Ryssland.  Nationell   folkmusik   och   folkdans,   nationella   myter   och   legender,   folkdräkter,   nationernas  historia   och   olika   traditioner   stiliserades   till   storslagna   sen   nationalromantiska  operaföreställningar   som   fick   olika   utformning   och   olika   ”förtecken”   i   de   olika   nationella  operaskolor.  I   Tjecken  –  Smetana   och  Dvorák,   i   Polen  –  Moniuszko   skapade  den   sanna   tjeckiska,   respektive  polska   operan.  Med  Glinka’s   ”Ruslan   och   Ludmila”   började   en   lång   och   stolt   rysk   tradition   av  rysk   opera   med   Rimskij-­‐Korsakov,   Borodin   och  Mussorgskij   och   operor   av   den   största   ryska  kompositören  –  Peter  Tjaikovskij.  Även   Sverige   får   sin   riktiga   svenska   opera  Adolf  Fredrik  Lindblad’   s   ”Frondörerna”,   baserad  på  svenska  traditioner,  svensk  folkmusik  och  framställd  på  svenska  och  i  svenska  folkdräkter.    

ITALIENSK  BELCANTO  OPERA  C:A    1810  –  1840  

 Italiensk  belcantoopera  hade  sitt  ursprung  i  den  klassiska  neapolitanska  opera  seria  och  opera  buffa  (Paisiello,  Cimarosa,  Piccini)  och  Mozart’s  mästerliga  operor.  Gioacchino   Rossini   åstadkom   dock   en   snabb   förvandling   av   ursprunget   och   belcanto   operan  förändrades  snabbt  till  att  bli  någonting  helt  nytt.  De  nya  elementen  var:    -­‐  orkester  utökades  med  många  träblåsinstrument  och  dynamiska  kontraster  blev  allt  viktigare  -­‐  operan  skrevs  i  tre  kategorier:  opera  buffa  (komisk),  opera  seria  och  opera  semi-­‐seria        (en  tragisk  opera  med  komiska  element)  -­‐  den  viktigaste  musikaliska  element  var  melodin  -­‐  sången  var  det  allra  viktigaste,  ej  handlingen,  musiken  eller  dekoren  -­‐  stor  vokal  virtuositet  (teknisk  skicklighet)  var  mycket  typisk,  med  svåra  intervallhopp,          snabba  skalor  och  invecklade  ornament.  Coloratura  användes  flitigt!  

koloratura  (it.  =  färgning)  –  färgning  av  sångens  meloditoner  med  ornament.  Snabba  och  tekniskt  svåra  skalor  och  sånglig  virtuositet  

-­‐ tempo  rubato  användes  flitigt  -­‐  en  flexibel  och  elastisk  tidsbehandling  i  sångstämman  rubato  (it.=  rubare=  att  stjäla)  var  elastisk  flexibel  tid  i  sången,  

då  sångaren  fick,    inom  samma  musikaliska  fras,  antigen  öka  eller  göra  det  musikaliska  förloppet  långsammare.  

Allt  för  att  känslouttrycket  skall  öka  -­‐ konstruktionen:  recitativ  &  aria  gav  långsamt  plats  åt  konstruktionen:    

cantilena  &  cabaletta.  I  solistiska  delar  av  operan  skulle  sångaren  visa  sin  vackra  stämma  och  sinstora  musikalitet  i  cantilena-­‐delen  som  gick  relativt  långsamt  och  gåv  plats  åt  långa  toner  och  stora  rubato  möjligheter.  Den  följdes  av  snabb  och  tekniskt  svår  och  virtuos  cabaletta.  Benämningen  ”belcanto”  anspelar  just  på  ”den  vackra”  =bel,  ”sången”=canto  från  cantilena  delar.  

-­‐ orkester  fyllde  tydligt  ackompanjerande  roll  och  dess  betydelse  var  marginell                gentemot  sångens,  förutom  uvertyren  och  orkestrala  intermezzi  -­‐ förutom  recitativ  &  aria  samt  cantilena  &  cabaletta  som  sjöngs  av  solister,  ensembler    

av  solister  hade  en  viktig  och  framträdande  roll  2  sångare  –  duett,  3  sångare  –  terzett,  4  sångare  –  kvartett,  5  sångare  –  kvintett,    6  sångare  –  sextett,  7  sångare  –  septett,  8  sångare  –  oktett  

             främsta  representanter:    Gioacchino  Rossini  (1792  –  1848)  Mästaren  av  opera  buffa  (komisk  opera)  

-­‐32-­‐  

 viktigaste  verk:  ”Il  Barbiere  di  Siviglia”  (Barberaren  från  Sevilla”,  ”La  scala  di  seta”  (Silkesstegen),                                                              ”L’Italiana  in  Algieri”  (Italienskan  i  Alger),  ”La  Cenerentola”(Askungen),                                                                ”La  gazza  ladra”(Den  tjuvaktiga  skatan),  ”La  donna  del  lago”  (Sjöjungfrun)    Gaetano  Donizetti  (1797  –  1848)  Skrev  opera  buffa,  opera  seria  och  opera  semi-­‐seria.  viktigaste  verk:  ”Lucia  di  Lammermoor”,  ”Linda  di  Chamonix”,  ”Lucrezia  Borgia”,                                                              ”L’Elisir  d’amore”  (Kärleksdrycken),  ”La  Favorita”  (Favoriten),  ”Don  Pasquale”,                                                                ”La  Fille  du  regiment”  (Regementets  dotter),  ”Ana  Bolena  (Anne  Boleyn)    Vincenzo  Bellini  (1801  –  1835)  Skrev  uteslutande  opera  seria.  Viktigaste  verk:  ”Il  Pirata”  (Piraten),  ”La  Sonnambula”  (Sömngångerskan),  ”Norma”                                                                      ”I  Putitani”  (Puritanerna)  

 

                                             Gioacchino  Rossini                                                                                                          Gaetano  Donizetti                                                                                        Vincenzo  Bellini    

FRANSK  EMPIRE  OPERA  &  FRANSK  GRAND  OPERA  C:A  1810  –  1850  

 Tidigast   av   franska   romantiska   operans   typer   var   empire   opera.   Den   var   nära   knuten   till   det  första   franska   Kejsarriket   och   ofta   handlade   empire   operan   om   Napoleon   Bonaparte   eller  händelser   omkring   honom.   Operan   hade   typisk   heroisk   karaktär   och,   inte   sälla,   presenterade  mycket   pompösa   scener   i   bekostad   dekor   och   kostym,   till   lika   pompös   musik.   Främste  representanten  av  denna  opera  typ  var  Gasparo  Spontini    (1774  –  1851)  vars  främsta  verk  var:  ”La  Vestale”,  ”Fernando  Cortez”,  ”Olympie”,  ”Alcidor”  och  ”Agnes  von  Hohenstaufen”    På  grundval  av  Gasparo  Spontinis  empire  opera  skapade  en  grupp  av  franska  kompositörer  en  opera  vars  främsta  egenskap  var  storartad,  imponerande  operaföreställning,  där  det  visuella  var      t.o.m.  viktigare  än  musiken,  sången  eller  handlingen.  En   imponerande   antal   statister   användes   i   masscener,   spektakulära   sceniska   effekter   som  fyrverkerier,   vattenfall,   dansande   skelett  på  kyrkogårdar,   flygande  änglar,  m  m.   var  minst   lika  viktiga  som  en  stor  symfoni  orkester,  stora  körer  och  stora  ensembler.  Musiken  var  dramatisk  men   inte   sällan,   använde   sig   av   billiga   grepp   och   billiga   effekter,   med   överdrivna   kontraster,  stora  spänningar  och  ibland  överdriven  och  nästan  komisk  uttrycksfullhet.  

-­‐33-­‐  

 Den  typen  av  fransk  romantisk  opera  fick  benämningen:  grand  opéra    Grand  Opéra  ’s  främsta  representanter:    Giacomo  Meyerbeer  /Jakob  Liebmann  Meyer  Beer/(1791  –  1864)  viktigaste  verk:  ”Les  Huguenots”  (Hugenotterna),  ”Robert  le  Diable”  (Robert  Djävulen),                                                                  ”Le  Prophéte”  (Profeten),  ”L’Africaine”  (Afrikanskan)  

 

   Giacomo  Meyerbeer    

Daniel  Francois  Esprit  Auber  (1782  –  1871)  viktigaste  verk:  ”La  muette  de  Portici”  (Den  stumma  från  Portici),  ”Fra  Diavolo”    Jacques  Fromental  Elie  Halevý  /Elias  Lévy/  (1799  –  1862)  viktigaste  verk:  ”La  Juive”(Judinnan),  ”Ludovic”,  ”La  Reine  de  Chypre”  (Cyperns  Drottning)    

 TIDIG  TYSK  ROMANTISK  OPERA  

C:A  1810  –  1850    Trots  att  många  tyska  operor  skrev  på  det  tyska  språket  av  tyska  kompositörer  redan  på  1600-­‐  och  framför  allt  på  1700-­‐talet  (som  bl.a.  W.A.  Mozarts  ”Die  Zauberflöte”  (Trollflöjten),  kan  man  knappast   betrakta   dessa   operor   som   riktigt   och   fullt   ut   tyska.   Anledningen   var   att  konstruktionen  stilen  var  italiensk  eller  franska.  Först  i  början  av  1800-­‐talet  kan  man  tala  om  äkta  tysk  opera.  Ludvig   von   Spohr   och  E.T.A.   Hoffman   (”Undine”)   skapade   det   tyska   operaidiomet,   även   om  mycket   i   deras   operor   hämtades   fortfarande   från   fransk   ”skräck-­‐och-­‐räddnings”   opera  (Cherubini,  Méhul).    En  populär   tidig  1800-­‐tals   opera   i  Tyskland  var  den   tyska  komiska  operan   representerad  av  främst:  Otto  Nicolai  (”De  muntra  fruarna  från  Windsor”)  och  Peter  Cornelius  (”Barbieraren  från  Bagdad”).   Även   historisk   tysk   opera   fick   en   stor   uppskattning   i   operor   av   Carl   Maria   von  Weber:  ”Oberon”  och  ”Euryante”    Men  först  med  Carl  Maria  von  Weber’  s  (1786  –  1826)  sagoopera  ”Der  Freischütz”  (Friskytten),  kan   vi   tala   om   födelsen   av   den   äkta   tyska   operakonsten,   där   stiliserad   tysk   folkmusik  ackompanjerade   tyska   folkdanser   dansade   i   tyska   folkdräkter   till   skildringar   av   den   tyska  landsbygden  och  tyska  legender  och  folkberättelser.  Den  typen  av  opera  fick  benämning  Märchenoper  (sagoopera),  bl.a.  på  grund  av  en  viktig  roll  som   övernaturliga   sagofigurer   spelade   i   dessa   operor   –   djävlar,   änglar,   människovargar,  sagoprinsar-­‐  och  prinsessor  ,  spöken,  m  fl.    

-­‐34-­‐  

 

   Carl  Maria  von  Weber,  en  scen  ur  ”Der  Freischütz”  /Friskytten)        Engelbrecht  Humperdinck,  en  scen  ur  ”Hänsel  und  Gretel”    Även  Engelbrecht  Humperdinck’  s  (1854  –  1921)  opera  ”Hänsel  und  Gretel”  (Hans  och  Greta)  var  en  typisk  sagoopera  trots  att  den  komponeras  betydligt  senare  i  slutet  av  1800-­‐talet.    

VERDIANSK  OPERA  C:A  1840  –  1900  

 Giuseppe  Verdi  

 Giuseppe   Verdi   (1813   –   1901)   är  en  av   tidernas  största  operakompositörer.  Hans  betydelse  och  hans  påverkan  på  andra  kompositörer  går  knappast  att  överskatta.  Hans  långa  liv  innebar  också  en  märkvärdig  historia  av  en  musikmästare  som  blev  allt  bättre  ju  äldre  han  blev,  en  historia  av  konstnärlig  progression  och  remarkabel  utveckling.  Verdi  tog  vid  där  belcanto  kompositörer  slutade  (Rossini,  Bellini,  Donizetti).  Den   första   perioden   i   hans   operaskappande   var   fortfarande   hantverksmässigt   bristfällig,   blek  och   konstnärligt   osäker,   sångstämmor   inte   sällan   dåligt   utformade   och   instrumentering   ofta  märklig.    1:a  skaparperiod:  ”Oberto”,  ”Un  giorno  di  regno”  (En  dag  av  regerandet),                                                                        ”Nabucco”  (Nabukadnesar),  ”I  Lombardi”  (Lombarder),  ’                                                                      ”Macbeth”,  ”Luisa  Miller”,  Stiffelio”,  ”Atilla”    Efter  den  första  perioden  av  experiment  och  sökandet  efter  ett  eget  musikspråk  i  operan,  kom    

den  2:a  perioden  som  representerade  betydligt  mognare  opera  arbete.  I  operor  av  den  2:a  -­‐35-­‐  

 perioden   hittar   man   direkt   den   typiska   Verdi   klangen   och   allt   det   som   utmärker   hans   opera  arbete   på   bästa   sätt   –   sammanhängande   långa   operascener,   fångande   dramatiskt   utspel,  musikens   intima   förbindelse  med   librettot   (libretto  =   texten   i   sceniska  musikgenrer,   som  bl.a.  opera),  dramas  ökade  betydelse  och  med  det  även  kraftfullare  sångliga  uttryck,  utökad  orkester  och  orkesterns  ökade  betydelse  för  helhetsuttrycket  och  betydligt  mera  komplicerat  behandling  av  harmoni.  

 

             En  affisch  inför  en  uppsättning  av  Giuseppe  Verdi’s  opera  ”Aida”                                                                                Maria  Callas  som  Violetta  i  Veri’s  opera  ”La  Traviata”    

2:a  skaparperioden:  ”Rigoletto”,  ”Il  Trovatore”  (Trubaduren),  ”La  Traviata”,                                                                              ”I  Vespro  Siciliani”  (Sicilianska  aftonsången),  ”Simone  Boccanegra”,                                                                              ”Un  ballo  in  maschera”  (Maskeradbalen),  ”La  forza  del  destino”  (Ödets  makt),                                                                              ”Don  Carlos”  ,  ”Aida”    Den  sista  perioden  av  Verdis  skapande  var  också  den  konstnärligt  mest  fulländade  trots  att  han  skrev   enbart   två   operor:   ”Othello”   och   ”Falstaff”.   Orkester   blev   betydligt   mera   deltagande   i  dramat   och   dess   utspel  mycket   kraftfullare.   Uppstyckning   i   mindre   enheter   upphörde   nästan  helt  och  Verdi  närmade  sig  betydligt,  sin  främsta  musikaliska  fiendes,  Richard  Wagners  tonspråk  och  dramatiska   tankesätt.  Orkester  och  sången  blev   till  en  sammanvävd  musikalisk  helhet  och  kraftfulla  musikaliskt-­‐dramatiska  bilder  av  sällan  skådad  styrka  förbryllade  med  sin  intensitet.  Orkestrering  var  nu  fulländad  och  extremt  effektiv.    3:e  skaparperioden:  ”Othello”,  ”Falstaff”    Den   kanske   främste   av   Verdis   efterföljare,   som   skrev   i   den   verdianska   operastilen   var  italienaren  Amilcare   Ponchielli   (1834   –   1886)  /”Giocconda”/,  men  även  den  betydligt  yngre  kompositören   Federico   Cilea(1866   –   1950)   skrev   i   den   verdianska   operastilen   /”Adriana  Lecouvreur”,  ”L’Arlesiana”/    

RICHARD  WAGNER’S  MUSIKDRAMA  C:A  1840  –  1900  

 Giuseppe   Verdi’s   största   musikaliska   ”fiende”   och   hans   fränaste   kritiker   var   tysken   Richard  Wagner.    Efter   en   tidig   period   av   konservativt   skrivna   historiska   operor,   vars   konstruktion   och   estetik  inte  skilde  sig  särskilt  mycket  från  gängse  italienska  operor  från  denna  tid,  företog  sig  Wagner      

-­‐36-­‐  

 ett  reformarbete  som  resulterade  i  hans  musikdrama,  som  i  mångt  och  mycket  revolutionerade  operakonsten.  Hans  ”revolution”  förbereddes  och  följdes  av  teoretiska  arbeten  som  skapade  tydliga  teoretiska  ramar  för  hans  omdaning  av  operan.  Hans   viktigaste   teoretiska   skrifter   var:   ”Das   Kunstwerk   de   Zukunft”   (Framtidens   konstverk)  (1850),  ”Die  Kunst  und  die  Revolution”(Konsten  och  revolution)(1849),  ”Oper  und  Drama”  (1851),  ”Zukunftsmusik”   (Framtidens   musik)   (1860),   ”Religion   und   Kunst”   (Religionen   och   konsten)  (1880/1881)  

 Richard  Wagner    Wagners  operaomdanande  till  musikdrama,  kan  lättast  beskrivas  i  korta  punkter:    

-­‐ Gesamtkunstverk   (allkonstverk)   –   syntes   av   musik,   poesi,   drama,   scenografi,   sång,  scenisk  rörelse,  m  m.  skall  skapa  en  konstnärlig  helhet,  därför  är  det  lämpligast  att  en  och  samma   konstnär   åstadkommer   så  mycket   som  möjligt   själv   för   att   undgå   kompromisser  med  andra  skapare  

-­‐ musiken  skall  anpassas  till  textens  uttrycksbehov  och  ha  psykologiserande  verkan  -­‐ förening  och  syntes  av  drama  med  musik,  utan  skiljelinjer  emellan  dessa  konstarter,  skall  

eftersträvas,  så  som  det  var  i  grekisk  klassisk  tragedi  -­‐ en  enhetlig  och  sammansvetsad  utveckling  av  musikdrama,  utan  tydliga  sektioner,  skall  

dominera  -­‐ Leitmotifs  (ledmotiv)  –  musikaliska  motiv,  skapade  åt  huvudpersoner  i  dramat  (men  även  

olika   naturfenomen),   skall   representera   personen   och   tack   vare   bearbetning   av   motivet  under   dramats   lopp   (tonartsbyten,   variationsteknik,   modulationer,   ändringar   i  orkestrering,   artikulation,   dynamik,   m   m.,   m   m.,),   underlätta   att   visa   psykologiska  förändringar  inombords  på  personer  i  dramat,  så  som  filmmusik  ofta  fungerar  idag.  

-­‐ det  tonala  systemets  gränser  (dur-­‐moll)  skall  tänjas  och  alla  dess  möjligheter  utnyttjas  till  fullo   för   att   musiken   skall   få   det   ultimata   uttryckskraft.   Kromatiseringar   av   stamtoner,  kromatiska   och   enharmoniska   modulationer,   m   m.   börjar   skapa   ovanliga   harmoniska  bilder  vilket  ledde  till  dur  och  moll  systemets  slutliga  åsidosättande  i  förspelet  till  ”Tristan  und   Isolde”(1857),   som   av   många   musikhistoriker   betraktas   som   atonala   musikens  födelse.  

-­‐ diatonisk  utbyggnad    av  harmonin  ersatts  av  en  kraftigt  kromatiserad  harmoni  -­‐ periodiseringen   (indelning   i   tydliga   korta   sektioner)   av   musiken   ersattes   av   den   s.k.  

oändliga  melodin,  utan  tydliga  cesurer  och  delar  -­‐ många  främmande  för  tonarten  toner  ökade  uttrycksspänningen  -­‐ orkestern   utökades   kraftigt.   Stråkkvintetten   två-­‐   och   ibland   tredubblades,  

blåsinstruments  roll  ökade  betydligt.  Nya  instrument  skapades,  bl.a.  Wagner  tuban    

-­‐37-­‐  

 -­‐ en  kraftigt  ökade   styrkan   i  orkesterklangen  krävde  nya  och  betydligt   starkare  röster,   s.k.  

wagnerianska  röster  -­‐ det   var   orkestermusiken   som   fyllde   den   viktigaste   rollen,   då   den   fick   psykologiserande  

karaktär  och   fick  återskapa  starka  känslomässiga  konflikter  på   scenen.  På  det   sättet  var  Wagners  musikdrama  föregångaren  till  filmmusik  konsten.    

1:a  skaparperiod:  ”Die  Hochzeit”  (Bröllop),  ”Die  Feen”  (Gudinnorna),                                                                          ”Das  Liebensverbot”  (Kärleksförbud),  ”Rienzi”    2:a  skaparperiod:  ”Der  fliegende  Holländer”  (Den  flygande  Holländaren),                                                                          ”Tannhäuser”,  Lohengrin”    3:e  skaparperioden:  tetralogin  (fyra  sammanhängande  dramatiska  verk)  ”Der  Ring  des                                                                                  Nibelungen”  (Nibelungarnas  ring)  /”Das  Rheingold”  (Renguldet),                                                                                ”Die  Walküre”(Valkyrian),  ”Siegfried”,  ”Götterdämmerung”(Ragnarök)/,                                                                              ”Tristan  und  Isolde”,  Die  Meistersingers  von  Nürnberg”,  Parsifal”    

   Bayreuth  teaterhus  byggt  av  Richard  Wagner  med  hjälp  av  Ludwig  II  av  Bayern  

 Med  hjälp  och  ekonomiskt  stödd  av  Ludvig  II  av  Bayern  byggde  Wagner  en  egen  musikteater   i  Bayreuth,  totalt  anpassad  till  hans  idéer  om  en  musikdramatisk  teaterscen  och  teaterbyggnad.  Fram   till   idag   är   denna   teater   ett   hem   för   årliga  Bayreuther   Festspiele,   då  Wagners   operor  spelas  varje  sommar  under  festspelsdagar.  

                                                         Birgit  Nilsson  och  Wolfgang  Windgassen  som  Tristan  Och  Isolde  I  Wagner’s  ”Tristan  und  Isolde”                en  sida  ur  Wagner’s  opera  manuskript      

-­‐38-­‐  

 

FRANSK  ROMANTISK  OPÉRA  COMIQUE,  OPERA  LYRIQUE  &  TIDIG  VERISTISK  OPERA  

C:A  1850  –  1900    Fransk  opera  comique  utvecklade  från  en  sammanblandning  av  italiensk  opera  buffa  med  1700-­‐tals   sena   franska   komiska   operan   från   tiden   förre   franska   revolutionen   samt   inslag   från   den  tyska  sagooperan.  Det  utmärkande  draget  för  den  typen  av  opera  var  talad  dialog.  främsta  representanter:  Nicolas  Isouard  (1755  –  1818)  /”Cedrillon”,  ”Le  billet  de  lotterie”,  ”Jaconde”)  Adrien  Boieldieu  (1775  –  1834)  /”Le  calife  de  Bagdad”,  ”Ma  tante  Aurore”,  ”Jean  de  Paris”,                                                                                                                                      ”La  Dame  Blanche”  (Den  vita  damen)  Daniel  Francois  Esprit  Auber  (1782  –  1871)  /”Le    domino  noir”  (Det  svarta  domino),                                                                                                                                                                                          ”Les  diamants  de  la  couronne”  (Kronjuvelerna)  Adolphe  Charles  Adam  (1803  –  1856)  /”Pierre  et  Catherine”,  ”Si  j’etais  roi”  (Om  jag  vore  kung),                                                                                                                                                              ”La  poupée  de  Nürnberg”  (Nürnbergs  docka),  ”Falstaff”  

 FRANSK  OPÈRA  LYRIQUE  

C:A  1850  –  1900    När   franska  grand  opera  började   förlora   i   sin  popularitet,   togs  dess  plats  av  en  opera   typ  som  baserades  oftast  på  erkända  skönlitterära  storverk,  t  ex.  Goethe’s  ”Faust”,  Shakespeare’s  ”Romeo  och  Julia”.  Men  libretti  i  dessa  operor  undvek  alla  ursprungliga  dramatiska  konflikter  och  istället  lyfte   fram   de   lyriska   delarna   som   de   uttryckbärande   och   t.o.m.   konstruktionsbärande.   Dessa  operor   präglades   av   lyriska   vackra   melodier,   cantilenabetonad   sång   och   sötaktigt   ljuvligt  orkesterackompanjemang.  

                                   Adolphe  Adám                                                          Charles  Gounod                                                                        Jules  Massenet                                                          Léo  Delibes    främsta  representanter:      Charles  Francois  Gounod  (1818  –  1893)  /”Faust”,  ”Roméo  et  Juliette”,  ”Sapho”,  ”Mireille”  Charles  Louis  Ambroise  Thomas  (1811  –  1896)  /”Mignon”,  ”Le  Caïd”,  ”Psyche”,  ”Hamlet”  Clément  Philbert  Léo  Delibes  (1836  –  1891)  /”Lakmé”,  ”Le  Roi  l’a  dit”    (Kungen  har  sagt  det)  Jules  Emile  Frédéric  Massenet  (1842  –  1912)  /”Le  Roi  de  Lahore”  (Lahores  Konung),                                                                                                                                                                                                  ”Hérodiade”,  ”Manon”,  ”Le  Cid”,  ”Thaïs”,                                                                                                                                                                                                    ”Cedrillon”,  ”Don  Quicotte”,  ”Werther”  Camille  Saint-­‐Saëns  (1835  –  1921)  /Samson  et  Delilah”,  ”Henri  VIII”,  ”Ascanio”        

-­‐39-­‐    

TIDIG  VERISTISK  OPERA  C:A  1850  –  1900  

 Tydligt  uppror  mot  den  prydda  borgerliga  moralen  och  den  billiga  förljugna  och  primitiva  konst  smaken  samt   förstelnade   intetsägande  operaföreställningar  om  antika   figurer,  kungligheter,  m  m.   gjorde   sig   tydligt   till   känna   i   realistisk   och   naturalistisk   litteratur,   vilket   togs   upp   även   i  operalibretti   (bl.a.   Verdi’s   ”La   Traviata”   baserad   på   A.   Dumas-­‐sonen   ”Kameliedamen”   om   den  parisiska  prostituerade  Violetta).  Att  skildra  vanliga,  ofta  fattiga,  människor  ur  lägre  samhällsklasser  på  ett  realistiskt  men  värdigt  sätt  blev  veristiska  operans  främsta  mål.  Samtidigt  nya  konstnärliga  grepp  gjorde  sig  gällande  –  kraftfullt    känslomässigt  utspel  i  skådespeleri  följdes  av  mycket  uttrycksfullt  sätt  att  sjunga,  där  skrik,   viskningar,   stönande,   m   m.   skulle   framhäva   den   psykologiska   sanningen  (”veritá=it.=sanning;  däri  benämningen  –  veristisk).  Starka  känslomässiga  konflikter   följdes  av  kraftfull  och  uttrycksfull  musik.  Den   främsta  av  dessa  veristiska  operor,   som  vålade   stora   skandaler  vid  uruppförandet  1875   i  Paris  Operan,  var  Georges  Bizet’s  opera  ”Carmen”.  Baserad  på  Prosper  Mérimée’s  korta  roman  ”Carmen”  skildrade  den  den  våldsamma  historien  om  den  frigjorda,  sensuella,  starka  arbetar  –  och  zigenarkvinnan  Carmen.  Bizet’s  opera  blev  snart  den  mest  uppsatta  världen  över  och  dess  triumf  skulle  påverka  operautveckling  enormt.  Även  en  akts  operor  av   italienarna  Ruggiero  Leoncavallo  och  Piero  Mascagni    spelade  en  stor  roll  i  vidareutveckling  av  den  veristiska  operan  under  selekskiftet,  vars  största  blom  var  operor  av  den  största  sekelskifts  opera  kompositör:  Giaccomo  Puccini.  

     tidigaste  veristiska  operor:    Bizet’s  ”Carmen”,  Leoncavallo’s  ”I  Pagliacci”,  Mascagni’s  ”Cavalleria  rusticana”  

 främsta  representanter:  Georges  Bizet  (1838  –  1875)  /”Carmen”/  Ruggiero  Leoncavallo  (1857  –  1919)  /”I  Pagliacci”  (Pajazzo)  Piero  Mascagni  (1863  -­‐  1945)  /Cavalleria  rusticana”  (På  Sicilien)  

Georges  Bizet  -­‐40-­‐    

NATIONALROMANTISK  OPERA  C:A  1850  –  1900  

 Slutskedet   av   romantiken   inom  opera  markeras   av   en   snabb   och     imponerande   utveckling   av  opera  i  inte  minst  central  Europa  och  i  Ryssland.  En  operakonst  fast  förankrad  i  ländernas  egen  historia,   egna   traditioner,  myter   och   legender,   och   nationell   folkmusik   och   folkdans   tradition.  Men  även  Skandinavien  skapar  sin  egen  och  rik  operatradition  under  denna  period.        POLEN  &  TJECKIEN  I  POLEN,  trots  tidigare  försök  att  skapa  varaktig  operatradition  (Karol  Kurpinski,  Jozef  Elsner),  först  med  operor  av  Stanislaw  Moniuszko  (1819  –  1872),  lyckas  man  åstadkomma  konstnärligt  välfungerande   och   spännande   nationell   opera   fast   förankrad   i   polsk   tradition.   Moniuszko’s  främsta   verk   var:   ”Halka”,   ”Flis”,   ”Hrabina”   (Grevinnan),   ”Paria”   och   ”Straszny   Dwor”(Det  förtrollade  slottet).  Denna  tradition  fördes  vidare  av  bl.a.  Wladyslaw  Zelenski  (1837  –  1921)  /”Konrad  Wallenrod”,  ”Goplana”/  och  Henryk  Jarecki  (1846  –  1918)  /”Mazepa”/    

                                                                 Stanislaw  Moniuszko                                                                                          en  scen  ur  Antonin  Vorák’s  opera  ”Rusalka”    I   TJECKIEN   blev   det   Bedrich   Smetana’s   (1824   –   1884)   muntra,   folkliga   lustspels   opera  ”Prodana  nevesta”(Brudköpet)  och  hans  senare  operoe:  ”Två  änkor”,  ”Kyssen”,  Hemligheten”  och  ”Djävulens   väg”,   som   blev   startskottet   till   en   tjeckisk   operatradition   som,   inte  minst,  Antonin  Dvorák   (1841   –   1904)   fortsatte  med   sina   9   operor   utav   vilka   ”Rusalka”   (1901)   nådde   störst  erkännande.    RYSSLAND  Fram  till  1800,  skapades  nästan  all  musik  i  Ryssland  av  utländska  kompositörer  som  anställdes  vid  det  ryska  hovet.  Den   ryska   operahistoria   har   sin   riktiga   början  med  Mikhail   Glinkas’s   ”Livet   av   en   tsar”   (Ivan  Susanin).  För  första  gången  använde  en  tonsättare  den  västerländska  opera  konstruktionen  men  fyllde   den   med   stiliseringar   av   rysk   folkmusik,   ryska   folkdanser   och   med   en   handling   fast  förankrad  i  den  ryska  historia  och  rysk  tradition.  Glinkas   exempel   följdes   raskt   av   Alexander   Dargozjimskij   och   tonsättare   av   den   berömda  komponistgruppen  ”De  fem”:  Alexander  Borodin,  Nikolai  Rimskij-­‐Korsakov,  Modest  Mussorgskij,  Cesar   Cui   och   Mili   Balakiriev.   Det   är   i   deras   opero   som”   Prins   Igor”,   ”Boris   Godunov”,  ”Guldtuppen”,  Snöflingan”  och  ”Sadko”  som  det  typisk  ryska  operaidiomet  blir  befäst  med  ryska      

-­‐41-­‐    

folkmusikstiliseringar,   den   ryska   grekisk-­‐ortodoxa   kyrkans   speciella   klang,   körernas   ökade  betydelse  i  operan,  typiska  ryska  dräkter  och  överdådig  sceneri.  Rysk  opera  når  sitt  klimax  i  Peter  Tjaikovski’s  operamästerverk:  ”Evgenij  Onegin”,  ”Spader  Dam”,  ”Jeanne  D’Arc”,  ”Jolanta”  och  ”Mazepa”.    

                       Borodin  ”Furst  Igor”  tidig  utgåva    Mussorgski’s  ”Boris  Godunov”                                en  scen  ur  Tjaikovskij’s  ”Evgenij  Onegin”    

främsta  representanter:  Mikhail  Glinka  (1804  –  1857):  /”Ruslan  och  Ludmila”,  ”IvanSusanin”/  Alexander  Dargozjimskij  (1813  –  1869):  /Stengästen”,  ”Esmeralda”,  ”Rusalka”/  Alexander  Borodin  (1833  –  1869):  /”Prins  Igor”/  Cesar  Cui  (1835  -­‐  1919):  /”William  Ratcliff”,  ”Kaptenens  dotter”,  ”Angelo”  Nikolai  Rimskij-­‐Korsakov  (1844  –  1908):  /”Flickan  från  Pskov”,  ”Tsarbruden”,  ”Snöflingan”,                                                                                                                                                                            ”Mlada”,  ”Guldtuppen”,  ”Sadko”,  ”Legenden  om                                                                                                                                                                                den  osynliga  staden  Kitesj  och  Jungfrun  fievronja”  Modest  Mussorgskij  (1839  –  1881):  /”Khovansjtjina”,  ”Boris  Godunov”  Peter  Tjaikovskij  (1840  –  1893):  /”Vakula”,  ”Jeanne  d’Arc”,  ”Mazepa”,  ”Jolanta”,                                                                                                                                            ”Spader  Dam”,  ”Evgenij  Onegin”      

1800-­‐TALS  OPERA  I  SKANDINAVIEN    Även   om   operakonsten   i   Skandinavien   inte   nådde   samma   höga   konstnärliga   nivå   som   i  Frankrike,  Italien,  Tyskland  och  Ryssland  var  1800-­‐talet  en  mycket  produktiv  och  bördig  period  inom  operakonsten  i  Norden.  Kompositionsteknik  ökade  betydligt  i  takt  med  många  resor  som  skandinaviska  kompositörer  företogs  sig  till  Central-­‐,  Syd-­‐  och  Västeuropa  och  man  inspirerades  att  införliva  den  nationella  folktraditionen  in  i  operansvärld.    DANMARK  Sångspel   av  Hartmann,   Schulz   och  Kunze   förebådade  den  danska  operans   födelse.  Det   danska  musiklivet   och   så   även   operan   var   kraftigt   dominerade   av   tyska   kompositörer,   musiker   som  antigen  invandrade  i  landet  eller  föddes  hör  av  tyska  föräldrar.  Det  präglade  den  danska  operan  och   gav   den   en   tydlig   tysk   ”touch”.   Den   främsta   danska   romantiska   operan   var   Peter   Heise’s  ”Drot  og  Marsk”.  

manuskrip  ur  Peter  Heise’s  ”Marsk  og  Drot”  -­‐42-­‐    

främsta  representanter:    Frederik  Kuhlau  (1786  –  1832):  /”Röverborgen”,  ”Trylleharpen”,  ”Elisa”,  ”Lulu”/  Christoph  Ernst  Friedrich  Weyse  (1774  –  1742):  /”Faruk”,  ”Ludlams  hule”,                                                                                                                                                                                                          ”Et  Eventyr  i  Rosenborg  Have”/  Johan  Peter  Emilius  Hartmann  (1805  –  1900):  /”Ravnen”,  ”Korsarerna”,  ”Liden  Kirsten”/  Peter  Heise  (1830  –  1879):/”Drot  og  Marsk”  Peter  Erasmus  Lange-­‐Muller  (1850-­‐1926):/”Spanske  studenter”,  ”Vikingeblod”/  Christian  Frederik  Emil  Horneman  (1765  –  1844):/”Alladin”/    NORGE  Den  första  norska  operatonsättaren  var  Gerhard  Schjelderup  (1859  –  1933).  Hans  operor  var  också  de  första  norska  operor  som  fick  iscensättningar  utomlands:  ”Bruderovet”,  ”Östenfor  sol  og  vestefor  måne”,  ”Lulespil”  och  ”Opal”    SVERIGE  Den  första  svenska  romantiska  operatonsättaren  av  betydelse  var  Adolf  Fredrik  Lindblad.  Hans  exempel   följdes   snabbt   av   stora   begåvningar   inom   operakonsten:   Andreas   Randel,   Fredrik  August  Dahlgren  och  svenska  Wagner  epigonen  –  Andreas  Hallén.  Även   Franz   Berwald   skapade   7   operor,   bl.   a.   ”Estrella   de   Soria”   även   om   dessa   operorsaknar  dramaturgisk  nerv  och  når  inte  särskilt  hög  konstnärlig  nivå.    främsta  representanter:  Adolf  Fredrik  Lindblad  (1801  –  1878):  /”Frondörerna”/  Fredrik  August  Dahlgren  (1816–1895)&Andreas  Randel  (1806–1864):  /”Wermlänningarne”/  Ivar  Hallström  (1826  –  1901):  /”Hertig  Magnus  och  sjöjungfrun”,  ”Den  förtrollade  katten”,                                                                                                                                  ”Den  bergtagna”/  Andreas  Hallén  (1846  –  1925):  /”Harald  der  Viking”,                                                                                                                                      ”Hexfällan”  (”Valborgsmässa”),  ”Waldemarskatten”/  

 DANS  UNDER  ROMANTIKEN  

C:A  1790  –  1900    Dansen,   liksom  operan,   upplevde   en  makalös   blomstring  under   romantiken  och   så   som  vi   ser  klassisk  romantiska  danstraditionen  idag,  utvecklades  just  under  1800-­‐talet.  Från   den   enkla   propaganda   massdansen,   som   utvecklades   under   den   franska   revolutionen   i  slutet   på   1700-­‐talet   och   under   Napoleon   Bonapartes   kejserliga   regeringstid,   till   den   rysk  kejserliga  baletten  i  slutet  av  1800-­‐talet,  var  steget  enormt.    

TIDIG  ROMANTISK  DANS  TRADITION  C:A  1790  –  1820  

 

 corps  de  ballet  av  Paris  Operans  Ballet  

 

DANSEN  UNDER  DEN  FRANSKA  REVOLUTIONEN    OCH  UNDER  NAPOLEON  BONAPARTES  TID  

 Dansen   användes   under   den   franska   revolutionen   och   strax   därefter,   under   Napoleon  Bonapartes   kejserliga   regeringstid   som   politiskt   propaganda   verktyg.   Handlingen   i   baletterna  var   ofta   knuten   till   revolutionen   och   dess   politiska   idéer.   Inte   sällan   iscensatte   man  revolutionssånger  då  dansen,  hjälpt  av   rikliga  pantomimiska   inslag,   ”tolkade”   textens  politiska  budskap.  Ämnen  som:  frihet,   jämlikhet  och  broderskap  –  huvudparoller  av  den  franska  revolutionen  var  de   populäraste   även   inom   dansen.   På   gator   och   torg   anordnade   man   stora  massdansföreställningar   som   blandade   enkla   dansrörelser   med   ståtliga   sjungna   hymner,  kedjedanser   (den   populäraste   var:   farandola)   och   flaggviftandet,   etc.   Dessa   danser   kallades:  carmagnola.  främsta  koreograf:  Pierre  Gardel  (1758  –  1840):  /”Télémaque  dans  l’isle  de  Calypso”(Telemak  på  Calypso’  s  ö),                                                                                                                              ”Psyche”,  ”L’Offrande  à  la  Liberté”  (Ett  offer  för  Friheten)    

DET  ITALIENSKA  COREODRAMA  (KOREOGRAFISKT  DRAMA)    I  början  av  1800-­‐talet  utvecklade  Salvatore  Vigano  den  s.k.  coreodrama,  d.v.s.  koreografiskt  drama.  Vigano  utgick  ifrån  Noverre’s  1700-­‐tals  ballet  d’actión  och  förenade  den  med  italienska  pantomimtraditioner,  där  gestiken  och  mimiken  var  oerhört  viktiga  .    Rörelserna   anpassades   till   musikens   rytm   och   pantomimens   grundelement   delades   i   fyra  grupper:    secco  –  mimik,  parlando  –  rytmiserade  gester,  cantando  –  danspantomim  och    arioso  –  dans  med  en  handling.  Vigano’s   coreodrama   var   en   tilltalande   plastiskt   skön   dans   med   starka   förebilder   i   antika  målningar,   fresker,   reliefer   och   skulpturer.   Den   återskapade   också   många   av   commedia   dell’  artes  komiska  gester.  

 främsta  koreografer:  Salvatore  Vigano  (1769  –  1821)  och  Gaetano  Gioia  (1768  –  1826)    

-­‐44-­‐  

   

SYSTEMATISERING  AV  DANSENS  PRINCIPER  &  TEORI,    METODIK  &  PEDAGOGIK  

 

                                                                 Salvatore  Vigano                                                                                                                  Carlo  Blasis                                                                  en  av  Carlo  Blasis  danstraktat    Carlo  Blasis  (1797  –  1826)  skapade  över  80  baletter  –  historiska  (”Cyrus”,  ”Caligula”),  bibliska  (”Juditta”,   ”Det   förlorade  paradiset”),  baserade  på  skönlitterära  verk  (”Faust”,   ”Don  Quichotte”,  ”Manfred”)  och  orientaliska  och  komiska  baletter.  Men  det  var  främst  hans  teoretiska  verk  om  dansen,  dess  estetik,  teknik,  notation  och  utlärning,  som   kom   till   eftervärlden   som   epokgörande,   bl.a.   ”Traité   Elémentaire   et   Practique   de   l’Art   de  Danse”   (Grundläggande   traktat   om   dansens   teori   och   praktik)   och   ”Code   of   Terpsichore”  (Terpsichoras  kodes),  utgivet  i  London.    Blasis’  viktigaste  principer  för  dansteknik  och  danspedagogik:  

-­‐ fötter  som  öppnas  utåt  garanterar  den  bästa  balansen  för  kroppen  -­‐ båda  benen  ska  utvecklas  lika  mycket  och  arbeta  lika  mycket  i  dansen  -­‐ gradering  av  svårighets  graden  i  dansutlärningen  är  oerhört  viktig  -­‐ alla  svåra  hopp,  piruetter  och  andra  tekniska  danselement  måste  utföras  med  lätthet  -­‐ bra  orienteringsförmåga  måste  stimuleras  -­‐ musikalisk  träning  är  lika  avgörande  för  dansaren  som  hans/hennes  dansträning  -­‐ tåspetsdans  (dans  på  höga  tån),  med  speciella  skor  med  hårda  toppar,  skapas  för  kvinnliga  

dansare   för   att   ge   henne   en   smal   och   uppåtsträvande   kroppslinje   och   skapa   illusion   av  ”svävande”  så  viktig  i  de  många  romantiska  roller  som  sylfider,  skogsandar,  etc.  

-­‐ dansens   viktigaste   estetiska   grunder   ska   utgå   ifrån   antikens   estetiska   och   moraliska  principer  och  värderingar  (dansen  ska  sträva  efter  själslig  harmoni,  fysiskt  välbefinnande,  skönhet,   kontroll   av   uttrycket,   ordning   och   perfektion   av   proportioner   i   dansen   och   i  kroppen)  

-­‐ folkdansens   element   skall   införlivas   i   konstdansen   på   lika   villkor   med   hov   dansen  (folkdansen  ska  stiliseras)  

-­‐ jämn  fördelning  av  lodräta  och  vågräta  linjer  i  dansen  skapar  harmoni  i  dansen  -­‐ renhet  av  dansrörelser  är  viktigare  än  störande  alltför  uttrycksfulla  rörelser  -­‐ dansen  skall  baseras  på  4  rörelsegrupper:  

dehors  (öppning)  –  aplomb  (balans)  –  plié  (elasticism)  –  oposition  (motrörelse)  -­‐45-­‐  

 -­‐ varje  danssteg  skall  utgå  ifrån  fötternas  5  grundpositioner,  skapade  av  Pierre  Bechamp                    redan  under  barocken  -­‐ alla  kroppens  rörelser  skall  sträva  uppåt  och  därmed  är  armarnas  rörelser  det  viktigaste  -­‐ grundläggande  danselement  är:    

pas   –   steg,   temps   –   bindande   steg,   sauts   –   hopp   (changement,   assemblé,   sissone,  soubresaut,  m   fl.),  benrörelser   –  battement,   rond  de   jambe,  développé,  m   fl.,  piruetter   –  tourrs   en   l’air,   chaïnés,   fouttés,   m   fl.,   batterie   –   sammanslagningar   av   benen   i   luften   –  entrechat,  brisé.,  m  fl.,  poser  &  ställningar  –  attitudes,  arabesues,  m  fl.  

-­‐ strikt  danshierarki  införs:  primaballerina  assoluta  (première  danseusse  étoile)  –  stjärnsolist  primaballerina  (première  danseusse)  –  solist  grand  sujets  –  dansare  i  små  dansensembler  som  dansar  i  förgrunden  petits  sujets  –  dansare  i  små  dansensembler  som  dansar  i  bakgrunden  corps  de  ballet  –  den  stora  gruppen  av  alla  dansare  samlade  på  scenen    

 tåspets  dansskor  

 

HÖGROMANTISK  DANS  TRADITION  C:A  1820  –  1860  

 

                                                                                           Maria  Taglioni                                                                                                                                                                                                    Carlotta  Grisi  

-­‐46-­‐  

 

HÖGROMANTISK  FRANSK  BALETT    Efter   c:a   1820   började   den   franska   danskonsten,   på   allvar,   ta   intryck   av   romantisk   litteratur.  Man   började   tröttna   på   den   kontrollerade   rationalistiska   klassiska   baletten   och   istället   vände  man  blickar  mot  det   övernaturlig,   fantasivärlden   –   troll,   skogsväsen,   sylfider,   häxor,  m   fl.   som  ofta  kom  i  konflikt  med  människor.  Motiv   från   den   antika  mytologin   och   de   tragiska   berättelserna   bytes   ut  mot   längtan,   olycklig  kärlek,  drömvärlden,  dödslängtan  och  känslor.  Bondelivet   och   livet   nära   naturen   idealiserades   och   folklighet   samt   folktraditionen   ersatte  historier  om  kungar,  drottningar,  prinsar  och  prinsessor.  Folkdansen  stiliserades  och  även  orientaliska  danser  och  historier  började  bli  väldigt  populära.  Den  i  särklass  populäraste  berättelsen  i  högromantiska  baletter  blev  den  om  den  oskyldiga  rena  bondflickan   som   förfördes   av   en   aristokrat.   Och   då   aristokraten   får   ej   gifta   sig  med   en   enkel  bondflicka,  brister  hennes  rena  hjärta  och  hon  förvandlar  till  en  sylfid,  en  älva.    Huvudpersonerna  i  högromantiska  baletter  var  ganska  likformade  och  oftast  fann  man:  hjälten  –  en  levande  människa,  olycklig  hjältinna  som  oftast  dog  och  förvandlades  till  en  sagoväsen,  svart  karaktär   –   en   ond   väsen   som   påverkade   händelseförloppet   genom   sina   onda   intrygger,  övernaturliga  väsen  –  sylfider,  älvor,  rusalkor,  häxor,  troll…    Lyriska   element   började   dominera   över   dem   dramatiska   och   solodans   samt   mindre  ensembledanser   började   bli   allt   viktigare:   solodans,   pas   de   deux   (steg   för   två),   pas   de   trois  (steg   för   tre),   ballabile   (ensembledans).   Dessa   bildade   en   bra  motvikt  mot   scener  med   alla  dansare  på  scenen,  hela  corps  de  ballet.      Pointe  danse  –  tåspets  dansen  infördes  för  kvinnliga  dansare,  då  de  ofta  dansade  överjordiska,  tyngdlösa  varelser  –  sylfider,  rusalkor,  älvor,  m  fl.  Dansskor  med  hårda  nosar  gjorde  det  möjligt  att  stå  på  tå  och  gjorde  balettdansösens  kroppar  se  tyngdlösa  och  lätta  ut.    Franska  högromantiska  balettens  främsta  koreografer  och  deras  verk:  

       Jean  Coralli,  Jule  Perrot  och  deras  gemensamma  verk,  baletten  ”Giselle”  

 Charles-­‐Louis  Didelot  (1767  –  1836):  /”Flore  et  Zephyr”,  ”Ungersk  bonhydda”/  Filippo  Taglioni  (1778  –  1871):  /”La  Sylphide”,  ”La  Fille  du  Danube”,  ”Le  Dieu  et  la  Bayadére”/  Jean  Coralli  (1779  –  1854):  /”Giselle”  (tillsammans  med  Jules  Perrot),  ”La  Péri”,  ”Ozaï”,                                                                                                                      ”La  Tarantule”/  Jule  Perrot  (1810  –  1892):  /”Giselle”  (tillsammans  med  Jean  Coralli),  ”Esmeralda”,                                                                                                                  ”Ondine  ou  la  Naïade”,  ”Faust”/  Artur  Saint-­‐Léon  (1821  –  1870):  /”Coppelia”,  Diavolina”,  ”Le  Violon  du  Diable”/  Joseph  Mazillier  (1797  –  1868):  /”Paquita”,  ”La  Gypsy”,  ”Le  Corsaire”/      

-­‐47-­‐    

                                                                               Svetlana  Zakharova  i  baletten  ”Paquita”                                                                                                        Peter  Schaufuss  i  baletten  ”Le  Corsaire”    Första  stora  dansballerinor  dök  upp  och  blev  till  stora  idoler:  Maria   Taglioni/1804   –   1844),   Fanny   Elssler   (1808   -­‐   !878),   Carlotta   Grisi   (1819   –   1899),   Fanny  Cerrito  (1817    1909),  Lucile  Grahn  (1819  –  1907)    

NATIONELLA  HÖGROMANTISKA  BALETTSKOLOR    Införlivandet   av   folkdanskulturen   innebar   att   dansen   började   visa   tydliga   nationella   prägel   i  olika   länder.   All   dans   baserades   förvisso   på     fransk-­‐   och   italienskskapade   grundmönster   av  teknik   och   koreografi   och   präglades   av   gemensam   estetik  men  med   den   ökade   betydelsen   av  stiliserad  folkdans,  skapade  koreografer  i  de  olika  länderna  en  tydligt  annorlunda  danstradition  som  påverkades  av  nationella  folktraditioner.    RYSSLAND  Tsarerna  Alexander   I  och  Nikolai   I’   s   ambition  och  satsning  på  att  höja   ryska  kulturlivets  nivå  och   europeisera   det   började   få   sina   resultat.   Många   utländska   koreografer   och   dansare  anställdes  vid  det  ryska  hovet  i  St.  Petersburg  och  inte  enbart  dansade  och  koreograferade  utan  även  var  verksamma  som  danspedagoger,  vilket  började  ge  snabba  och  lysande  resultat  både  i  St.  Petersburg  men  även  i  det  nyöppnade  Bolshoi  Teater  i  Moskva  (1825).  främsta  koreografer:    Charles  Louis  Didelot  (1767  –  1836):  /”Flora  och  Zephir”,  ”Kaukasus  gisslan”,                                                                                                                                                            ”Ruslan  och  Ludmila”/  Adam  Gluszkovskij  (1793  –  1870):  /”Ruslan  och  Ludmila”/      POLEN  ”Krakow   bröllop   i   Ojcow”   (1823)   betraktas   som   den   första   riktigt   polska   baletten   i   landets  historia.   Den   främsta   koreografer   i   Polen   var:   Roman   Turczynowicz   (1813   –   1882):  /”Kristallpalats”,  ”Rosornas  fest”/      

-­‐48-­‐  

 TYSKLAND  Den  främsta  tyska  koreografen,  baserad  i  München,  var  Friedrich  Horschelt  (1793  –  1876)  som  skapade  baletter  på  grundval  av  tyska  myter  och  legender,  bl.  a.    ”Skogssaga”,  ”Silverorm”    SVERIGE  Den   Kungliga   Svenska   Baletten   I   Stockholm   leddes   i   mitten   av   1800-­‐talet   av   Antoine  Bournonville   och   Filippo   Taglioni   vilket   ledde   till   en   snabb   utveckling   av   den   svenska   balett  traditionen.   Den   främsta   koreografen   i   Sverige   under   denna   tid   var  Anders   Selinder   (1806   –  1874)   som   införlivade   svenska   folkdanser   i   sina   baletter.   Hans   främsta   verk   var   baletten  ”Värmland”    DANMARK  Efter  en  tid  i  Stockholm,  kom  Antoine  Bournonville  till  Köpenhamn  och  Det  Kongelige  Teater.  Men  det  är  först  när  han  efterträddes  av  sin  son  Auguste  Bournonville  (1805  –  1879)  som  den  danska   baletten   upplevde   sin   största   blomstringstid   någonsin.   1829   –   1877   då   Auguste  Bournonville   ledde   den   danska   baletten   vid   Det   Kongelige   Teater   i   Köpenhamn   var   en   tid   av  mirakulös   utveckling   av   den   danska   danstraditionen.   Viktigaste   Bournonvilles   baletter:  ”Waldemar”   (dansk),   ”Toreadorer”   (spansk),   ”Napoli”   (italiensk),   ”Marknad   i   Brugges”  (flamländsk),  ”Bröllop   i  Hardanger”  (norsk),    samt  ”Sylphide”,  ”Konservatoriet”  och   ”Blommornas  fest  i  Genzano”.  

 

 Auguste  Bournonville  och  hans  bästa  balett  ”Napoli”  

 Bournonvilles  dansreform:  

-­‐ utveckling  av  en  speciell  dansteknik  baserad  på  fotarbetet  -­‐ den  manlige  dansören  jämställs  med  den  kvinnliga  och  med  det  även  kraven  på  hans  teknik  -­‐ skapandet  av  högkvalitativ  och  tekniskt  kunnig  –  corps  de  ballet  -­‐ skapandet  av  högromantisk  dansk  balettrepertoar  -­‐ flitig  användning  av  stiliseringar  av  nationella  danser  från  olika  länder  

 BALETTENS  MINSKADE  BETYDELSE  I  VÄSTEUROPA  

 Efter  c:a  1850  minskade  betydelsen  av  baletten  i  Västeuropa.  Detta  hade  flera  orsaker.    De  borgerliga  kretsarna,  som  vid  den  tiden  hade  makten  att  påverka  kulturens  utveckling,  hade  fortfarande   relativt   outvecklad   smak   i   konsterna  och  det   var   just  deras   smak   som   ”dikterade”  mycket  i  vad  som  skulle  visas  på  dansscenen.  Det  blev  inte  den  ädla  danskonsten  från  första  decennier  av  1800-­‐talet  som  började  utveckla  sig  efter  1850,  utan  snarare  tekniskt  spektakulära  men  estetiskt  fattiga  balettföreställningar.  

-­‐49-­‐  

 Den   populäraste   dans   formen   som   utvecklades   då   var   divertissements   –   löst   ihopsatta    solodanser,  pas  de  deux  och  andra  former  av  ensembledans,  corps  de  ballet  och  karaktäristiska  danser  utan  någon  sammanhängande  dramatisk  tanke.  På  grund  av  det   rådande  ogynnsamma  kulturklimatet,   som  rådde   i  Frankrike,   Italien,  England,  Tyskland   och   övriga   Europa,   de   duktigaste   och  mest   kreativa   dansare   och   koreografer   lät   sig  lockas  av  de  ryska  tsarerna  till  St.  Petersburg  för  att  utveckla  den  ryska  danskulturen  där.  Detta  bidrog  till  en  oerhörd  utarmning  av  dansscenen  i  Väst,  som  skulle  inte  återhämta  sig  tills  långt  inpå  1900-­‐talet.      

DEN  RYSKA  KEJSERLIGA  BALETTEN    Tsarernas  ambition  att  skapa  en  högtstående  rysk  balettkonst  ledde,  i  slutet  av  1800-­‐talet,  till  en  osedvanlig  och  imponerande  balettutveckling  i  Ryssland.  Konstnärlig  perfektion,   förenad  med  extremt  höga  estetiska  värden  representerade   i  den  dans  stilen,  och    en  extremt  hög  teknisk  nivå  som  koreografier  krävde,  skapade  höjdpunkten  för  den  romantiska  1800-­‐tals  balett  tradition.    Av  alla  inflyttade  till  Ryssland  franska,  italienska,  tyska  och  svenska  koreografer  och  dansare,  en  betydde  särskilt  mycket  för  den  stora  dans  explosionen  i  Ryssland  i  slutet  av  1800-­‐talet  –    Marius  Petipa   (1818  –  1910).  Petipa  blev  utnämnd  till  den  rysk  kejserliga  balettmästare  och  huvudansvarig  ör  utveckling  av  balettkonsten  i  Ryssland,  fram  till  1904.    

 Marius  Petipá    

Karaktäristik  av  den  ryska  kejserliga  balettkonsten:  -­‐ det   romantiska   franska   adagiot,   långsamma   dans   förenades  med   det   brillianta   tekniska  

och  snabba  allegrot  -­‐ danspedagogikens  snabba  utveckling  och  strikt  dansmetodik  höjde  utbildningsnivån  inom  

dansen  -­‐ man   värnade   lika   mycket   om   solisternas,   som   om   corps   de   ballets,   tekniska   och  

konstnärliga  utvecklig  -­‐ effektufulla  sceniska  effekter  stödde  effektfullt    koreografiskt  arbete  med  corpos  de  ballet  -­‐ baletter  innehöll  flera  akter  och  varje  akt  bestod  av  flera  s.k.  bilder  -­‐ ballerinan   stod   i   centrum   och   den   manlige   solistens   främsta   uppgift   var   att   stödja  

ballerinan  -­‐ man   strävade   efter   förening   av   musiken   med   koreografin   och   man   hade   speciella  

balettkompositörer   som   skrev   huvudsakligen   balettmusik.   Den   främste   av   dessa   var  Ludwig  (Leon)  Minkus  (1826  -­‐      1917).  

 Marius  Petipa’s  viktigaste  baletter:  ”Kung  Kandul,  ”La  Vestale,  ”Faraonens  dotter”,                                                                                                                                              ”La  Bayadere”,  Snöns  dotter”,  ”Askungen”,  ”Blåskägg”,                                                                                                                                              ”Talismanen”,  ”Don  Quijote”,  ”Camargo”,  Raymonda”    

-­‐50-­‐  

 

   ur  Petipá  &  Ivanov’s  balett  ”Svanjön”  till  musik  av  Peter  Tjaikovskij  

     

De  främsta  baletter  av  denna  period  var  baletter  koreograferade    till  Peter  Tjaikovski’  s  (1840  –  1893)  musik:  ”Le  Lac  des  Cignes”(Svansjön)  (1875)  med  koreografi  av  Marius  Petipa  och  hans  elev  Lev  Ivanov  ”La  Belle  au  Bois  Dormant”(Törnrosa)  (1890)  med  koreografi  av  Marius  Petipa  ”La  Casse-­‐Noisette”(Nöttknäpparen)  (1892)  med  koreografi  av  Lev  Ivanov    

 TIDIGA  1800-­‐TALETS  SÄLLSKAPSDANSER  

 Efter  franska  revolutionen  blev  det,  framför  allt,  två  danser  som  blev  oerhört  populära:    

-­‐ kontredans  –  som  kom  från  den  engelska  country-­‐dance,  d.v.s.  bonddans.  Den  dansades  av                                                        många  par  samtidigt  och  bestod  av  rounds  (cirklar)  och  longways                                                          (dubbla  raka  rader  av  män  och  kvinnor  som  stod  mot  varandra.    Den  senare                                                        franska  kontredansen  bestod  uteslutande  av    rounds  och  namnet  bytes                                                          senare  mot  kadrill  (kvadrat)  då  dansparen  grupperades  i  kvadrat  

 -­‐ vals  –  en  av  populäraste  sällskapsdanser  genom  tiderna.  Hade  sitt  ursprung  i  det  tyska  

                       ländler  från  Österrike  och  Bavarien.  I  motsats  till  ländler,  som  även  den  gick  i  3-­‐takt,                          låg  betoning  i  valsen  på  det  första  slaget  i  3-­‐  takten.  Paren  dansade  nära  varandra,                        omfamnandes  varandra,  vilket  orsakade  många  moralistiska  rabalder  och  dansades                        med  svepande  sensuella  rörelser.            

-­‐51-­‐  

 SENA  1800-­‐TALS  SÄLLSKAPSDANSER  

 Sällskapsdansen  blev  en  mycket  viktig  del  av  det  sena  1800-­‐talets  sällskapsliv.  Dansen  blev  en  sällskapsfluga   och   dansades   i   stora   balsalar,   i   restauranger,   caféer,   i   privata   salonger   och   på  gator  och  torg.  De  populäraste  av  dessa  sällskapsdanser  var:    

-­‐ kadrill  -­‐    en  gruppdans  som  hade  tydliga  korta  sektioner  som  gick  i  2/4  och  i  6/8  dels  takt.    -­‐ galopp  –  en  snabb  gruppdans  i  2/4  dels  takt  med  snabbt  springande  par  -­‐ écossaise  –  dans  av  skotskt  ursprung  i  2/4  dels  takt  som  dansades  av  par  i  2  rader                                                                  i  snabbt  tempo  -­‐ vals  –  sen  1800-­‐tals  vals  utvecklades  till  en  borglig  wienervals  och  andra  typer  av  valser,  

                       bl.  a.  den  franska  valse  á  deux  temps  -­‐ polka  –  en  dans  av  tjeckiskt  ursprung  som  var  en  mycket  snabb  och  relativt  fri  dans  

                             i    2/4  dels  takt      

1800-­‐TALETS  DRAMA  C:A  1890  –  1900  

 1800-­‐talest   drama   visar   ett   brett   spektrum   av   olika   teatergenrer   och   högst   varierande  konstnärliga  mål.   Från   ”Sturm  und  Drang”   periodens   högtstående   tyska   drama   av  Goethe   och  Schiller   genom   romantisk   melodrama,   välkonstruerade   teaterpjäser   av   Scribe   och   Sardou,  naturalistisk   och   realistisk   1800-­‐tals   drama,   till   symbolismen   och   expressionismen   av   August  Strindberg   och   Henrik   Ibsen,   visar   romantiken   en   oerhört   brett   ram   för   teaterkonstens  utveckling  under  denna  period.    Även   teaterbyggnaden   genomgick   en   snabb   förvandling   med   nya   innovationer   som  introducerades:   levande   ljus   i  början  av  perioden  ersattes  gradvist  av  gaslyktor  som  belysning  för   att   i   slutet   av   1800-­‐talet   ersättas   av   elektrisk   belysning.  Man   experimenterade   också  med  teaterscenen  vilket   i  slutet  av  perioden  ger  en  teaterscen  med  hissanordningar  som  gjorde  det  möjligt   att   ändra   scenen   i   olika   nivåer,   platåer   och   ger   den   olika   djup.   Scendekoren   fick  avancerad  teknik  vars  scenmaskineri  gjorde  det  möjligt  att  byta  dekoren  snabbt  och  smidigt.    

FRANSK  MELODRAMA  C:A  1790  –  1830  

 Efter  den  franska  revolutionen  blev  melodrama  den  populäraste  teaterformen  i  Frankrike.  Stereotypa   karaktärer,   förenklade   moraliska   och   religiösa   sanningar   och   framställningar   av  vanliga   människor   och   dess   ursprungliga   klokhet   och   renhet,   gjorde   dessa   teaterpjäser   lätt  tillgängliga   för   breda   massor,   omtyckta   och   hjälpte   att   sprida   grundläggande   moraliska  ståndpunkter   viktiga   för   dåtidens   samhälle.   I   mångt   och   mycket   var   dessa   melodramer   en  hjärntvättnings   redskap   med   många   ”moraliska   pekpinnar”   i   dess   bagage.     Inte   sällan  ackompanjerades  dessa  melodramer  av  något  smaklös  men   lättillgänglig  musik  som   illustrativ  och   känslostyrande   bakgrund.   Franska  melodramer   spred   sig   snabbt   även   till   Tyskland   och   i  ännu  högre  grand  än  i  Frankrike  fungerade  som  ”det  moraliska  bildningsforum”  åt  folket.      

-­‐52-­‐  

 främsta  representanter:  August  Friedrich  Ferdinand  von  Kotzebue  (1761  –  1819):  /”Die  Spanier  in  Peru”                                                                                                                                                                              (Spanjoren  i  Peru),  ”Der  Wildfang”(Viltfånget”,                                                                                                                                                                                ”Die  deutschen  Kleinstädter”  (De  tyska  småstäder)/  René  Charles  Guilbert  de  Pixérécourt  (1773  –  1844):  /”Hunden  från  Montarges”,  ”Le  Belveédère                                                                                                                                                                                                                              ou  la  Vallée  de  l’Etna”(Belvedere  eller                                                                                                                                                                                                                                Etnas  dal”,  ”Le  drapeau  blanc”                                                                                                                                                                                                                            (Den  Vita  flaggan)/    

”STURM  UND  DRANG”  /STORM  OCH  LÄNGTAN/  DRAMA  I  TYSKLAND  C:A  1790  –  1830  

 Noggrannhet  med  scendekorens  och  kostymernas  utformning  och,   framför  allt,   ambitionen  att  förändra  samhället  och  ge  själen  plats,   i  den  så  av  realism  och   förnuft  dominerade,  välden  var  huvudparoller  för  dramatiker  av  den  tyska  ”Sturm  und  Drang”  perioden,  perioden  som  av  många  betraktas  som  den  absoluta  begynnelsen  av  romantiken.  Fascinationen  med  den  tyska  forntiden  och  tysk  historia,  gick  hand  i  hand  med  den  romantiska  nationalismens  framfart.  Lika  typisk  romantisk  var  ”Sturm  und  Drang”  periodens  idealisering  av  den   genialiska   ensamma   konstnärssjälen,   med   allt   lidande   och   all   längtans   smärta   som  skapandet  krävde.  Teaterkonsten  fick  en  enormt  hög  samhälleligt  status  under  denna  period,  då  många   filosofer   och   kulturpersonligheter   tillskrev   konsten   och   inte   minst   drama,   styrkan   att  förmedla  eviga  livets  sanningar.  främsta  representanter:  Johann  Wolfgang  Goethe  (1749  –  1832):  /”Clavigo”,  ”Faust”,  ”Egmont”,                                                                                                                                                                            ”Torquato  Tasso”,  ”Pandora”/  Friedrich  Schiller  (1759  –  1805):  /”Die  Räuber”(Rövare),  ”Don  Carlos”,                                                                                                                                              ”Wallenstein-­‐trilogi”,  Maria  Stuart”/  Gotthold  Ephraim  Lessing  (1729  –  1781):  /”Miss  Sara  Sampson”,  ”Emilia  Galotti”,  ”Minna                                                                                                                                                                                    Barnhelm”,  ”Nathan  der  Weise”(Nathan  den  vise)/  

 

                                                             Johann  Wolfgang  Goethe                                                          Friedrich  Schiller                                                            Gotthold  Ephraim  Lessing    

ROMANTISKT  FRANSKT  DRAMAT  C:A  1800  –  1880  

 Även  Frankrike  utvecklar  sitt  romantiska  drama.  Detta  sker  i  verk  av  främst:  Victor  Hugo  (1802  –  1885):  /”Mary  Tudor”,  ”Marion  de  Lorme”,  ”Esmeralda”,”Hernani”/  Alexandre  Dumas  den  äldre  (1802  –  1870):  /”Henri  III”,  ””Antoni”,  ”Kean””/  

-­‐53-­‐    

Alexandre  Dumas  den  yngre  (sonen)  (1824  –  1895):  /”  Kemeliedamen”,  ””Denise”,                                                                                                                                                                                                                            ”Le  Fils  naturel”(Den  oäkta  sonen”,                                                                                                                                                                                                                              ”Le  Bijou  de  la  reine”  (Drottningens                                                                                                                                                                                                                                smycken”,  ”Monsieur  Alphonse”/  Alfred  de  Musset  (1810  –  1857):  /”La  nuit  vénitienne”  (Vendetianska  natten),  ”André  del  Sarto”,                                                                                                                                          ”Un  Caprice”,  Carmosine”/  Även  de  s.k.  ”väl  skrädda  teaterpjäser”    av  Eugene  Scribe  (1791  –  1861)  /”Une  nuit  de  la  garde  nationale”/  hade  en  stor  betydelse  för  utveckling  av  det  franska  romantiska  drama.      

                                                                                                                                               Victor  Hugo                                                                                                            Alexandre  Dumas  den  äldre    MEININGEN  ENSEMBLE  &  RICHARD  WAGNER  ’S  DRAMA  C:A  1830  –  1890    Medan   intresset   för   drama   dalade   under   andra   hälften   av   1800-­‐talet   var   det,   i   Tyskland,   två  rörelser   som   drev   vidareutveckling   av   teater:   Georg   II,   hertigen   av   Saxe-­‐Meiningen   och   hans  teatergrupp  –  Meiningen  Ensemble   samt  Richard  Wagner   som  skapade  grunderna   för  det  nya    musikdrama.  Meiningen  Ensembles   produktioner   var  mycket   noggranna  med  historiska   detaljer,   kostymer  och  dekor  vilket  var  relativt  nytt  i  teatervärlden  då.  Det  var  också  tack  vare  Meiningen  Ensemble  som  teater  regisörens  roll  börjar  bli  allt  viktigare.  Meiningens  Ensemble  hade  stor  påverkan  på  kommande  dramagiganter,  bl.  a.  Ibsen,  Antoine  och  Stanislavski.    Richard  Wagner   var   inte   enbart   en   stor   operakompositör   utan   även   skrev   sina   dramer   som  hans  senare  tonsatte,  planerade  för  kostymer,  dekor  och  t.o.m.  ljussättning.  Gesamtkunstwerk  –  då  så  mycket  som  möjligt  skulle  skapas  av  en  och  samma  konstnär  för  att  slippa  alltför  många  kompromisser   var   en   av   Wagners   skapelser   som   satte   en   stark   prägel   över   sena   1800-­‐tals  drama  (SE  OPERA  DELEN  –  Wagner).    

ENGELSK  ROMANTISK  DRAMA  C:A  1810  –  1910  

 De  främsta  dramatiker  i  England  under  1800-­‐talet  var  Percy  Shelley  (1792  –  1822)  /”The    Cenci”,  ”Prometheus  Unbound”/  och  Lord  Byron  (1788  –  1824)  /  men  även  Pierce  Egans-­‐,      

-­‐54-­‐    

Douglas   William   Jerrolds-­‐,   Edward   Fitzballs-­‐,   James   Rolan   MacLarens-­‐   och   John   Ladwin  Buckstones  dramer  var  av  betydelse,  då  mera  moderna  ämnen  togs  upp.  James  Sheridan  Knowles  och  Edward  George  Bulwer-­‐Lytton  med  sina  ”gentlemanly”  dramer  återetablerade   länken   till   den   aristokratiska   teatern,   medan   James   Planché’s   och   Dion  Boucicault’  s  dramer  förde  in  moderna  vetenskapens  inventioner  som  ämnen  för  teater.  Med  1890-­‐  talet  kom  också  mycket  populära  komedier  av  Oscar  Wilde    (1854  –  1900)  /”Lady  Windermere”,   ”An   Ideal   Husband”,   ”The   importance   of   being   Earnest”,   och   George   Bernard  Shaw  (1856  –  1950)  /”Pygmalion”  (först  1912),  ”Widower’s  Hose”,  ”Caesar  and  Cleopatra”,  ”The  Doctor’s  Dilemma”/.  

                                                                                                                 Oscar  Wilde                                                                                                                                                                        George  Bernard  Shaw    

REALISTISKT  RYSKT  DRAMA  C:A  1820  -­‐  1900  

 Tidigare   romantisk   rysk   drama   dominerades   av  Alexander   Griboyedov,   Nikolai   Polevoy   och,  framför   allt  Alexander   Pusjkin   (1799   –   1837)   /”Boris  Godunov”/   men   det   var   det   realistiska  drama  som  började  alltmer  prägla  den  ryska  teaterscenen  fram  mot  mitten  av  seklet  och  i  dess  slutskede,   först   med   Mikhail   Schepkin   (1788   –   1863)   och   Nikolai   Gogol   (1809   –   1852)  /”Näsan”,  Rocken”,  Nevskij  Prospekt”,  ”Bröllop”/    och  senare  i  dramer  av    Ivan  Turgenev  (1818  -­‐  1883)   /”Kvällen   i   Sorrento”,   ”En   månad   på   landet”/,   Alexander   Ostrovskij   (1823   -­‐   1886),  Alexander   Pisemskij   (1821   –   1881)/”Det   bittra   ödet”/   och   inte   minst   Leo   Tolstoy   (1828   -­‐  1910),   för   att   kulminera   i   slutet   av   1800-­‐talet   i   realistiska   men   också   naturalistiska   och  symbolistiska  verk  av  Moskvas  Unga  Konstnärliga  Teater  av  Constantin  Stanislavskij  (1863  –  1938)    och  Vladimir  Nemirovitj  -­‐    Dantsjenko’s  (1849  –  1936)  verk.  En   av   de   riktigt   stora   realistiska   ryska   dramaturger   var  Maxim   Gorkij   (1868   –   1936)   vars  realism  och  romantiserande  syn  på  de  fattiga  i  samhället  förebådade  den  socialistiska  realismen  i  teaterkonsten.      

-­‐55-­‐    

Fjodor   Dostojevskij   (1821   –   1881)   och   hans   psykologiserande   realistiska   drama   bidrog   till  utveckling   av   våldsamt   naturalistiskt   drama   och   senare     -­‐   existentialism   .   ”Idioten”,   ”Bröderna  Karamazov”  och  ”Brott  och  straff”  tillhör  teaterhistoriens  största  mästerverk.  Detta  gäller  i  lika  hög  grad  Anton  Tjechov  (1860  –  1904)  och  hans  dramer:  ”Tre   systrar”,   ”Onkel   Vanja”,   ”Damen   med   hunden”och   ”Körsbärsträdgården”   tillhör  teaterhistoriens  mest  lysande  ögonblick.    

                                                                       Nikolai  Gogol                                                                                            Fjodor  Dostojevskij                                                                                              Anton  Tjechov    

REALISTISKT  &  NATURALISTISKT  1800-­‐TALS  DRAMA  C:A  1880  –  1910  

 Émil   Zola’s   essä   ”Naturalism   i   teatern”   (1859)   sjösatte   en   ny   trend   i   realistiska   teaterns  utveckling  –  naturalism.  André   Antoine   (1858   –   1943)   var   den   första   att   sätta   upp   naturalistiska   teater   verk,   av   bl.a.  Georges  Porto-­‐Riche,  Francois  de  Curel,  Eugéne  Brieux,  i  sin  teater  i  Paris  Théâtre  Libre.  Även   I   England   började   det   naturalistiska   dramat   få   fäste   i   verk   av  Henry   Arthur   Jones   och  Artur  Wing  Pinero.  

 Émil  Zola  -­‐56-­‐    

SKANDINAVISKT  REALISTISKT,  NATURALISTISKT  ,  EXPRESSIONISTISKT  &  SYMBOLISTISKT    DRAMA  

C:A  1880  –  1910    26  dramer  av  den  norska  dramaturgen  Henrik  Ibsen  (1828  –  1906),  bl.a.  ”Brand”,  ”Peer  Gynt”,  ”En  Folkefiende”  ”Et  Dukkehjem”  (Ett  Dockhem),   ”Vildanden”,   ”Rosmersholm”,   ”Sancthansnatten”,  ”Norma”,   ”Havet”,   ”Hedda   Gabler”,   ”Bygmester   Solness”   innebar   en   spektakulär   utveckling   av  drama   från   drama   fast   förankrad   i   den   nationalromantiska   traditionen   till   en   avancerat  psykologisk-­‐realistisk   och   naturalistisk   drama.   Ibsens   sena   dramer   är   dessutom   präglade   av  symbolik.  Betydelsen   av   hans   teater   går   knappt   att   överskatta   när  man   ser   ibsenska   spår   i   nästan   hela  1900-­‐tals  dramautveckling  i  världen  

                                                                                                   Henrik  Ibsen                                                                                                                                                                                                    August  Strindberg    Lika  betydelsefull    för  utvecklingen  av  1900-­‐tals  teater  var  verk  av  svensken  August  Strindberg  (1849   –   1912).     Från   genombrottspjäsen   ”Mäster   Olof”,   ett   historiskt   drama,   genom   det  naturalistiska   ”Fröken   Julie”,   realistiska   vandringsdramat   ”Till   Damaskus”   ,   religiöst   realistiskt  drama  ”Emanuel  Swedenborg”  till  det  expressionistiskt  symbolistiska  ”Ett  drömspel”  skådar  man  en  remarkabel  dramaturgiskt  författarskap  utan  dess  like  i  svensk  dramaturgisk  litteratur.    

1800-­‐TALETS  LITTERATUR  C:A  1790  –  1910  

 -­‐57-­‐  

Johann Wolfgang Goethe (1749 – 1832) ”Älvkungen”  

Vem  rider  så  sent  i  stormens  dån?  En  fader  det  är  med  sin  späde  son.  

Och  gossen  har  det  så  gott  på  hans  arm:  den  känns  så  fast,  och  hans  famn  är  varm.  Min  son,  varför  döljer  du  rädd  din  syn?  Älvkungen,  far  ,  där  vid  skogens  bryn,  

Älvkungen  med  krona  och  släp  du  väl  ser?  —  Ett  töcken,  min  son,  och  intet  mer!  ”Du  väna  barn,  kom,    följ  mig  åt!  

Av  mig  får  du  lära  mång  lek  och  låt.  Av  brokiga  blommor  står  stranden  full,  min  moder  ska  klä  dig  i  skrudar  av  gull.”  

Min  far,  min  far,  du  hör  väl  ändå,  vad  älvakungen  lovar  mig  att  få?  —  Var  lugn,  var  lugn,  min  älskade  pilt!  —  

i  vissna  löven  susar  det  milt.  ”Kom,  fagra  gosse,  kom,  följ  mig  blott!  Mina  döttrar  vårda  dig  ömt  och  gott.  Mina  döttrar,  de  svinga  i  ring  var  natt  och  vagga  och  söva  dig  in,  min  skatt.”  —  

Min  far,  min  far,  du  ser  då  väl  nog  älvkungens  döttrar  i  dyster  skog?  —  Min  son,  min  son,  nu  ser  jag  det  gott:  de  gamla  pilar,  skymta  så  grått.  —  

”Din  fägring  mig  lockar,  jag  har  dig  så  kär,  jag  tar  dig  med  våld,  om  ej  villig  du  är.”–  Min  far,  min  far,  han  hårt  i  mig  tar,  älvkungen  gjort  mig  så  illa,  far!  

Sin  häst  han  rysande  sporrar  i  hast  och  håller  det  kvidande  barnet  fast.  Sin  gård  omsider  når  han  med  nöd.  Då  låg  i  hans  armar  gossen  död.  

 Johann   Wolfgang   Goethe’s   ”Erlköning”   (Älvkungen)   skriven   1782   bättre   än   något   annat    litteraturverk,   musikverk,   bild   eller   dans   symboliserar   konflikten   mellan   det   förgångna  (upplysningstidens  förnuft)  och  det  kommande  (romantiken  med  dess  tro  på  fantasins  kraft).  Av   många   betraktas   denna   ballad   som   romantikens   symboliska   födelse   och   dess   bästa  programförklaring.      Nya  ämnen  och  nytt  sätt  att  bearbeta  dessa  ämnen  präglade  hela  1800-­‐talets  litteratur,  även  om  man  måste   betona   att   någon   enhetlig   dominerande   stil   infann   sig   aldrig.   Istället   påvisar   den  romantiska   litteraturen   en   nästan   oändlig   värld   av   estetiskt   skapande,   stilar,   former   och  konstnärliga  uttryck.  Det  som  präglade  de  flesta  av  dessa  stilar  var  kulten  av  känslighet,  heroisk  isolering  av  en  ensam  konstnärssjäl  och  skapare,  kulten  av  den  rena  naturen  men  också  naiv  bild  av  bönder  och  livet  på   landet,   fast   tro   på   övernaturliga   krafter   och   väsen   och   enormt   intresse   för   människans  sammansatta  natur  och  människans  psyke.      

-­‐58-­‐  

 Olika  nationella  drag,  nationella  traditioner  och  ländernas  historia  började,  redan  från  början  av  1800-­‐talet,  göra  sig  gällande.  Detta  var  också  anledningen  till  en  blomstrande  litteratur  i  nästan  alla  europeiska  länder.      TYSKLAND    

                                                                                           Joseph  von  Eichendorff                                                                  Goethe  ”Den  unge  Werthers  lidanden”                  Brentano  &  Arnim  ”Des  knaben  Wunderhorn”                        E.T.A.  Hoffmann    

Den   tidigaste   ,och   i   grund   och   botten   redan,   fullt   utvecklad   romantisk   litteratur   kom   med  Johann  Wolfgang  Goethe’  s  roman  ”Die  Leiden  des  jungen  Werthers”  (1774)  (Den  unge  Wethers  lidanden).  Med  den  föddes  den  tyska  kulturrörelsen  ”Sturm  und  Drang”  (Storm  och   längtan)  som  blev  den  första  romantiska  perioden  samtidigt  som  den  avslutade  upplysningstiden.  Andra   tyska   författare  som  påverkade  romantikens  snabba  utveckling  var   idealisterna   Johann  Gottlieb  Fichte  och  Friedrich  Schelling.    Andra   viktiga   Sturm   und   Drand   tyska   författare   var   Ludwig   Tieck,   Heinrich   von   Kleist,  Friedrich   Hölderlin   och   framför   allt   Friedrich   Schiller.   Staden   Jena   blev   Sturm   und   Drand  poeternas   huvudsäte.   Något   senare   blev   staden   Heidelberg   en   viktig   centrum   för   romantiska  litteraturens  utveckling,  med  diktare  som  Clemens  Brentano,  Achim  von  Arnim  och  Joseph  von  Eichendorff.  Tysk  romantik  med  dess  fascination  med  resor,  natur,  tysk  mytologi  berikades  på  1810  och  1820  talet  med  mörkare  undertoner  och  gotiska  element  (E.T.A.  Hoffmann,  Joseph  von  Eichendorff).  Även  det  oskyldiga  barnets  värld,  fantasivärlden,  fysiskt  våld  och  inte  minst  folkkulturens  myter,  legender  lockade  många  tyska  författare.    främsta  representanter:    Johann  Wolfgang  Goethe  (1749  –  1832):  roman  ”Den  unge  Werthers  lidanden”,                                                                                                                                                                        diktsamlingar:  ”Den  italienska  resan”,  ”Sonetter”,                                                                                                                                                                    ”Hermann  och  Dorothea”,  ”Ballader”,                                                                                                                                                                      ”Romerska  elegier”    Friedrich  Schiller  (1759  –  1805):  dikter  och  ballader:  bl.a.  ”Ode  an  die  Freaude”                                                                                                                                      (Ode  till  Glädjen),  ””Die  Teilung  der  Erde”  (Jordens  delning),                                                                                                                                    ”Das  Siegesfest”(Segerfesten),    filosofiska  skrifter:  bl.a.                                                                                                                                      ”Kallias-­‐Briefe”  (Kallias  brev),  ”Kallias  oder  Über  Schönheit”                                                                                                                                    (Kallias  eller  Om  skönheten)    Achim  von  Arnim  (1781  –  1831):  folkvisesamlingen  ”Des  Knaben  Wunderhorn”,                                                                                                                                          roman  ”Die  Kronenwächter”,                                                                                                                                          novellsamling  ”Den  galne  invaliden”    Joseph  von  Eichendorff  (1788  –  1857):  romaner:  ”Oberschlesische  Märchen  und  Sagen”  

-­‐59-­‐    

                                                                                                                                                         (Övre  Schlesiens  sagor  och  myter”,  ”Die  Zauberei                                                                                                                                                                im  Herbst”  (Trolleri  i  Höst),  ”Das  Marmorbild”                                                                                                                                                            (Marmorbilden),  dikter,  bl.a.  :  ”Abschied”,  Sensucht”,                                                                                                                                                          ”Der  Abdend”,  ”Echte  Liebe”,  ”Der  Soldat”,  ”Der  Morgen”,                                                                                                                                                          ”Die  Nachtblume”,  ”So  oder  so”  ”Die  Nacht”,  ”In  Danzig”,                                                                                                                                                          ”Der  letzte  Gruss”,  ”Weinachten”    E.T.A.  Hoffmann  (Ernst  Theodor  Amadeus)  (1776  –  1822):    ”En  nöttknäpparens  öden”,                                                                                                                                                                                                                                                  ”Spel-­‐lyckan”,  roman:  ”I  nattens                                                                                                                                                                                                                                                    mörker”,  ”Der  Sandmann”                                                                                                                                                                                                                                                    (Sandgubben),  ””E.T.A.  Hoffmann                                                                                                                                                                                                                                                      och  hans  äventyr”,  sagan  ”Lille                                                                                                                                                                                                                                                        Zachris,  kallad  Cinober”,                                                                                                                                                                                                                                                        äventyrs  roman                                                                                                                                                                                                                                                      ”Fröken  von  Scuderi”    ENGLAND    Trots  att  det  var  Lord  Byron  och  Walter  Scott,   som  under  deras   levnad   fick   inte  bara  enormt  erkännande  och  imiterades  runtom  i  Europa  av  många  andra  författare,  så  var  det  en  grupp  av  engelska  poeter  som  idag  betraktas  som  nyckelfigurer  av  den  engelska  romantiska  litteraturen  –  John  Keats,  Mary  Wollstonecraft  Shelley,  Percy  Shelley,  William  Blake  och   framför  allt   John  Clare  and  William  Wordsworth.  Deras  verk  som  ofta  skildrade  de  fattiga  människors  liv  på  ett  typiskt  romantiskt  och  gripande  sätt,  gav  ofta  en  levande  och  rik  beskrivning  av  naturen,  något  som  skulle  så  starkt  prägla  hela  romantiken  i  England.  I   motsats   till   det,   kretsade   Lord   Byrons   och  Walter   Scotts   värld   kring   våld   och   dramatiska  stämningar   satta   i   historiska   eller   exotiska   miljöer.   Byron   utmärkte   sig   främst   med   hans  heroiska  reseskildringar  medan  Scott  med  hans  skapande  av  historisk  roman.  Engelsk   romantisk   litteratur,   olikt   den   tyska,   hade   väldigt   lite   anknytningar   till   det   nationella,  även  om  fascinationen  med  Scotland  är  väldigt  närvarande  i  många  engelska  verk  från  den  tiden.  Förutom   Walter   Scott   var   det   en   annan   författare   som   betydde   mycket   för   den   romantiska  brittiska  kärleksromanens  utveckling  –  Jane  Austen.    

                                                                   Lord  Byron                                                                              Walter  Scott                                                                                                          Jane  Austen    främsta  representanter:    Lord  Byron  (1788  –  1824):  ”Manfred”,  dikten  ”Don  Juan”,  ”Eposet”,  ”Cain”,  ”Dantes  profetia”,                                                                                                                  dikten  ”Tasso’s  Lament”,  ”Mazeppa”,  ”Korintens  belägring”  ,                                                                                                                ”Harolds  pilgrimsfärd”,    Walter  Scott  (1771  –  1832):  dikt  ”The  Lay  of  the  last  Minstrel”,  historiska  romaner:  ”Waverley”,                                                                                                                  ”The  Antiquary”,  ”Rob  Boy”,  ”The  Bridge  of  Lammermoor”,  ”Ivanhoe”,  

-­‐60-­‐    

                                                                                                       ”Quentin  Durward”,  ”Tales  of  the  crusaders”  John  Keats  (1795  –  1821):  diktsamling  ”Poems  1817),  eposet  ”Endymion”,                                                                                                          ”Ode  till  en  grekisk  urna”  Percy  Bysshe  Shelley  (1792  –  1822):  dikter:  ”Ozymandias”,  ”Den  befriade  Prometeus”,                                                                                                                                                      Adonais”,  ”Till  en  lärka”  William  Wordsworth  (1770  –  1850):  ”Lyrical  Ballads”,  ”Poems  1807”,  dikt  ”Daffodils”  Jane  Austen  (1775  –  1817):  ”Förnuft  och  känsla”,  ”Stolthet  och  fördom”,                                                                                                                  ”Mansfield  Park”,  ”Emma”    FRANKRIKE    Romantiken   utvecklade   sig   långt   senare   i   fransk   litteratur   än   i   den   tyska   eller   engelska.   Den  första  riktigt  romantiska  impulsen  var  Francois-­‐René  de  Chateaubriand’s    roman  ”René”.  Men  den  mogna   franska  romantiken  utvecklades   först  av  en   författare  som  egentligen  ville  bli  erkänd  som  dramatiker.  Det  var  Alexandre  Dumas,  d.ä.  och  hans  romaner,  inte  minst  äventyrs  romaner  bl.a.  ”De  tre  musketörerna”  och  ”Greven  av  Monte  Cristo”  samt  i  hans  sons  författarskap  –  Alexandre  Dumas  d.y.  och  hans  mästerverk  ”Kameliedamen”.  Den   förmodligen   främsta   franska   romantikern   var   Victor   Hugo,   mest   känd   för   sin   lysande  roman  ”Ringaren  i  Notre-­‐Dame”.  Även  Prosper  Mérimée   och   hans   enormt   populära   novell   ”Carmen”,   som   senare   blev   opera   i  Georges   Bizet’s   berämda   tappning,   betydde   mycket   för   den   franska   romantiska   litteraturens  utveckling.  Men   det   var   främst   i   lysande   lyrik   av   Alfred   de   Musset,   Gérard   de   Nerval,   Alphonse   de  Lamartine   och   Théophile   Gautier   som   den   franska   romantiken   upplevde   sin   mest   lysande  blomstring.  De  främsta  romanförfattarna  och  genier  av  realistisk  prosa  var  Stendhal,  vars  verk  genomsyras  av  insiktsfulla  psykologiska  porträtt  och  lysande  realistiska  skildringar  av  olika  miljöer  i  bl.a.  ”Le  Rouge  et  le  Noir”  (Rött  och  Svart)  och  Honoré  de  Balzac  men,   inte  minst,  hans  ”Den  mänskliga  komedin”  och  ”Pappa  Goriot”.  Dessa  två  ledde  direkt  till  övergången  från  realismen  mot  den  allt  tydligare   naturalismen.   Denna   trend   var   tydlig   i   verk   av   Guy   de   Maupassant,     Gustave  Flaubert  och  framför  allt  i  naturalismens  faders  verk  -­‐  Émile  Zola.    

                                     Alphonse  de  Lamartine                                                                                              Stendhal                                                                                                              Guy  de  Maupassant    främsta  representanter:    Alexandre  Dumas  d.ä.  (1802  –  1870):    ”De  tre  musketörerna”,  ”Greven  av  Monte  Cristo”  Alexandre  Dumas  d.y.  (1824  –  1895):  ”Kameliedamen”  Prosper  Mérimée  (1803  –  1870):  ”Carmen”,  ”Spader  Dam”,  ”Don  Juan”  Alfred  de  Musset  (1810  –  1857):  ”Flugan”,  ”Titians  son”,  ”Historien  om  en  vit  trast”,  Margot”  

Alphonse  de  Lamartine  (1790  –  1869):  ”Méditations  poétiques”  Théofile  Gautier  (1811  –  1872):  ”Poésies”,  ”Les  jeune-­‐France”,  ”Fortunio”,  ”Avatar”,                                                                                                                                    ”Kapten  Francasse”,  ”Militona”  Victor  Hugo  (1802  –  1885):  ”Ringaren  i  Notre-­‐Dame”,  ”Samhällets  olycksbarn”,                                                                                                                      diktsamling”  Chants  de  crépuscule”,  ”Les  misérables”  Stendhal  /Marie  Henri  Beyle  (1783  –  1842):  ”Le  Rouge  et  le  Noir”(Rött  och  Svart),  essäsamling                                                                                                                                                                                    ”Om  kärleken”,  ”La  chartreuse  de  Parme”                                                                                                                                                                                  (Kartusianklostret  i  Parma),  ”Italienska  berättelser”  Honoré  de  Balzac  (1799  –  1850):  ”Pappa  Goriot”,  ”La  Comédie  humaine”                                                                                                                                          (Den  mänskliga  komedin”)  Guy  de  Maupassant  (1850  –  1893):    roman  ”Boule  de  suif”(Fettpärlan”),    ”Bel-­‐Ami”,                                                                                                                                                ”Pierre  et  Jean”,  ”Notre  cour”  (Hjärtans  längtan)  Émile  Zola  (1840  –  1902):  ”Thérese  Raquin”,  Den  stora  gruvstrejken”,  ”Nana”,                                                                                                              ”La  terre”  (Jorden),  ”Le  rêve”  (Drömmen)  Gustave  Flaubert  (1821  –  1880):  ”Madame  Bouvary”,  ”L’éducation  sentimentale”                                                                                                                                          (Hjärtans  fostran),  ”La  Tentation  de  Saint  Antoine”                                                                                                                                          (Hjärtans  Begörelse),  ”Trois  contes  (Tre  berättelser)  

                                                                       Émile  Zola                                                                                                                  Honoré  de  Balzac                                                                                    Gustave  Flaubert    RYSSLAND    Trots   att   tidigaste   romantiska   tendenser   visade   sig   i   verk   av  Konstantin   Batjusjkov,   Vasilij  Zjukovskij   och   Nikolaj   Karamisijn,   det   var   med   Alexander   Pusjkins   författarskap   som   den  ryska  romantiska  litteraturen  visar  för  första  gången  med  sin  fulla  originalitet.  Hans  inflyttande  på  kommande  rysk  1800-­‐tals  litteratur  går  knappast  att  överskatta.  Andra   ryska   poeter   av   den   tidiga   romantiska   eran   var   bl.   a.   Mihail   Lermontov,   Fjodor  Tjutjttsjiev,  Evgenij  Baratinskij  och  Anton  Delvig.  Senare   ryska   romantiken   blomstrade   med   verk   av   bl.a.   Nikolaj   Gogol,   Lev   Tolstoj,   Ivan  Turgenjev,    Anton  Tjechov  och  Fjodor  Dostojevskij,  och  precis  som  i  fransk  romantisk  litteratur  skedde  det   en   tydlig   förskjutning   av   rena   romantiken  mot   realismen  och   senare  naturalismen  och  symbolismen.    främsta  representanter:    Alexander  Pusjkin  (1799  –  1837):  ”Evgenij  Onegin”,  ”Spader  Dam”,  Boris  Godunov”,                                                                                                                                              Bronsryttaren”,  ”Stengästen”,  ”Ruslan  och  Ludmila”,                                                                                                                                                                        ”André  Chenier”,  ”Mozart  och  Salieri”,  ”Kaptenens  dotter”  Mikhail  Lermontov  (1814  –  1841):  ”Sången  om  tsar  Ivan  Vasiljevitj”,  ”Vår  tids  hjälte”,  ”Demonen”  

-­‐62-­‐    

Nikolaj  Gogol  (1809  –  1852):  ”Ukrainska  noveller”,  ”Kvällar  på  lantgård  nära  Dikanka”,                                                                                                                        ”Mirgorod”,  ”Dåres  anteckningar”,  ”Revisorn”,  ”Näsan”,                                                                                                                          ”Döda  själar”,  ”Kappan”  Ivan  Turgenjev  (1818  –  1883):  ”En  jägarens  dagbok”,  ”Rudin”,  ”Fäder  och  söner”,  ”Ett  adelsbo”  Lev  Tolstoj(1828  –  1910):      ”Krig  och  Fred”,  Anna  Karenina”,  ”Ivan  Iljitjs  död”,                                                                                                                  ”Kosackerna”,  ”Uppståndelse”  Anton  Tjechov  (1860  –  1904):  ”Steppen”,  ”En  ledsam  historia”.  ”Damen  med  hunden”,  ”Errand”,                                                                                                                                samt  dramer:  ”Måsen”,  ”Onkel  Vanja”,  Damen  med  hunden”,                                                                                                                              ”Tre  systrar”,  ”Körsbärsträdgården”  Fjodor  Dostojevskij  (1821  –  1881):        ”Arma  människor”,  ”  ”Döda  huset”,  ”Anteckningar  från                                                                                                                                                        källarhuset”,  ”Dubbelgångaren”,  ”Roman  i  nio  brev”,                                                                                                                                                      ”Ett  svagt  hjärta”,  ”Spelaren”  samt  dramer:                                                                                                                                                    ”Bröderna  Karamazov”,  ”Idioten”,  ”Brott  och  straff”  

 

                                                                     Mikhail  Lermontov                                                                      Alexander  Pusjkin                                                                                                      Lev  Tolstoj  

                                                                                                                                     Anton  Tjechov                                                                                                      Fjodor  Dostojevskij  POLEN    Polen  visar  sig  som  ett  litterär  makt,  trots  att  landet  existerar  inte,  p.g.a.  Polens  delning  mellan  Preussen,   Ryssland   och   Ungersk-­‐Österrikiska   Imperiet.     Det   var   just   litteraturen   men   också  polsk   musik,   polsk   historia,   det   polska   språket   och   polska   traditioner   som   gjorde   att   landet  överlevde  som  en  nation  från  Polens  första  delning  1772  fram  till  Polens  pånyttfödelse  som  stat  1918.    

-­‐63-­‐    

Just  Polens  historiska  villkor  var  orsaken  till  de  polska  diktarnas  fixering  vid  den  stolta  polska  historia,   de   forna   polska   traditionerna   och   den   typiskt   polska   ”sarmatismen”,   d.v.s.   odling   av  traditioner  bundna  till  det  gamla  polska  adelskapet.    Tydliga   messianska   drag   kunde   skönjas   i   den   polska   romantiska   litteraturen,   då   Polens   öde  skulle  avgöras  av  en  genialisk  individ  som  samtidigt  var  en  genialisk  konstnär.  Den  romantiska  litteraturen  är  det  absolut  stoltaste  kapitlet  i  Polens  historia.  

 

                                                                       Adam  Mickiewicz                                                                                                  Juliusz  Slowacki                                                            Cyprian  Kamil  Norwid    främsta  representanter:    Adam  Mickiewicz  (1798  –  1855):  ”Dziady”  (Förfädernas  afton),  ”Pan  Tadeusz”  (Herr  Tadeusz),                                                                                                                                          ”Sonety  krymskie”  (Krimsonetterna”,  ”Konrad  Wallenrod”  Juliusz  Slowacki  (1809  –  1849):  ”Kordian”,  Balladyna”,  ”Beniowski”  Zygmunt  Krasinski  (1812  –  1859):  ”Nie-­‐boska  komedia”  (Den  ogudomliga  komedien),                                                                                                                                                  ”Iridion”,  ”Framtidens  psalmer”,    Cyprian  Kamil  Norwid  (1821  –  1883):  ”Krakus”,  ”Wanda”,  ”Kleopatra”,                                                                                                                                                              ”Promethidion”,  ”Fortepian  Chopina”  (Chopins  piano)      SVERIGE    Perioden  mellan  c:a  1810  –  1840  brukar  betraktas  som  den  svenska  lyrikens  gyllene  era.  Detta  mycket  tack  vare  ett  litterärt  sällskap  –  Det  Gotiska  Sällskapet  och  tidningen  som  sällskapet  gav  ut  ”Iduna”.  De  tongivande  poeter,  som  alla  arbetade  åt  samma  konstnärliga  mål,  var  bl.  a.  :  Erik  Gustaf  Geijer,  Erik  Johan  Stagnelius,  Esaias  Tegnér  och  P.  D.  A.    Atterbom.  Åren   1840   –   1880   kallas   ofta   i   den   svenska   litteraturen   för   den   liberala   svenska  litteraturperioden.  Märkligt  nog  var  det  den   första   liberala   tidningen   i   Sverige  –   ”Aftonbladet”  som   bidrog   till   vridning   av   litteraturen   från   den   romantiska   mot   den   mera   realistiska  författarstilen  och  realismen  började  dominera  det  svenska  författarskapet  av  denna  period  och  inte  minst   det   språket   som   litteraturen   brukade,   som   blev   exaktare,   koncist   och   precist.   Den  främste  författaren  i  Sverige  under  denna  tid  var  Carl  Jonas  Love  Almqvist.  Romantiska  eran   i   svensk   litteratur  avslutas,  precis   som   i   andra   länder,  med   tydligt   realistisk,  naturalistisk  och  tidig  symbolistisk  litteratur.  Inte  minst  socialrealism  fick  stark  fotfäste  i  landet.  Perioden   1880   –   1900   dominerades   av,   framför   allt,   tre   litterära   gestalter,   som   också   blev  erkända   internationellt   –   August   Strindberg,   Selma   Lagerlöf,   Ola   Hansson   och   Victoria  Benedictsson.      

-­‐64-­‐    

främsta  representanter:    Erik  Gustaf  Geijer  (1783  –  1847):  ”Äreminne  öfver  riksföreståndaren  Sten  Sture  den  äldre”,                                                                                                                                              lyrik  bl.a.  ”Tonerna”,  ”Stilla  skuggor”,  ”På  Nyårsdagen  1837”,                                                                                                                                                        ”Natthimmelen”  Erik  Johan  Stagnelius  (1793  –  1823):  lyrik,  bl.a.  ”Wladimir  den  store”,  ”Bacchanterna                                                                                                                                                          eller  Fanatismen”,  ”Blenda”,  ”Gunlög”,  ”Liljor  i  Saron”  Esaias  Tegnér  (1782  –  1846):  lyrik,  bl.a.  ”Frithiofs  saga”,  ”Axel”,  August  Strindberg  (1845  –  1912):  prosa:  ”Röda  rummet”,  ”Svenska  folket”,                                                                                                                                        ”August  Strindbergs  lilla  katekes  för  underklassen”,                                                                                                                                          ”Odlad  frukt”,  ”Hemsöborna”,  dramer:  ”Fröken  Julie”,                                                                                                                                          ”Mäster  Olof”,  ”Till  Damaskus”,  ”Ett  drömspel”,                                                                                                                                            lyrik:  ”Dikter  på  vers  och  prosa”,  ”Sömngångarnätter                                                                                                                                            på  vakna  dagar”,  ”Ordalek  och  småkonst”  Selma  Lagerlöf  (1858  –  1940):  ”Gösta  Berlings  saga”,  ”Nils  Holgerssons  underbara  resa  genom                                                                                                                                  Sverige”,  ”Jerusalem”,  ”Herr  Arnes  penningar”,  ”Kristuslegender”  Victoria  Benedictsson  (1850  –  1888):  ”Från  Skåne”,  ”Pengar”,  ”Fru  Marianne”,                                                                                                                                                        ”Den  bergtagna”,  ”Efterskörd”  Ola  Hansson  (1860  –  1925):  ”Kärlekens  trångmål”,  ”Fru  Ester  Bruce”,  ”En  uppfostrare”,                                                                                                                      ”Resan  hem”,  ”Vägen  till  livet”,  ”Det  förlofvade  landet”,                                                                                                                      ”På  hemmets  altare”    

                                                                                                                                       Erik  Gustaf  Geijer                Erik  Johan  Stagnelius            Esaias  Tegnér    

                                                           August  Strindberg                                                                                                Selma  Lagerlöf                                                                                            Victoria  Benedictsson          

-­‐65-­‐    

DANMARK    I   Danmark   var   det   Bernhard   Severin   Ingemann   (1789   –   1862)   som   skapade   den   danska  romantiska  romanen  men  också  skrev  begåvad  lyrik,  Adam  Oehlenschläger  (1779  –  1850)  en  begåvad   dansk   skald   och   dramatiker   som   skrev   texten   till   Danmarks   nationalsång   ”Det   er   et  yndigt   land”,   och   inte   minst,   Hans   Christian   Andersen   (1805   –   1875)   en   Gudabenådad  sagoberättare,   som   med   sina   (”eventyr”   på   danska),   över   1000   dikter,   6   romaner   och   50  skådespel,   men   framför   allt,   över   200   sagor   tillhör   de   mest   älskade   diktare   i   människans  historia.  

                                                                                                                                                                               Hans  Christian  Andersen                                              H.C.  Anfersens  ”Flickan  med  svavelstickor”    FILOSOFI    Det   tvistas  mycket   om  det   vara   Jean-­‐Jacques  Rousseau   (1712  –  1778)  med  hans  uppmaning  ”att   låta   känslan   regera”   eller   de   tyska   idealisterna,   som   lade   grunderna   tillromantiken   som  idéhistorisk  period.  Tveklöst  dock  var  det  känslan  och  idealismen  som  dominerade  perioden.    Så   som   upplysningstidens   förnuft   och   rationalism   ledde   slutligen   till   marxismen   och  utilitarismen,   kan   man   härleda   den   senare   existentialismen   till   romantikens   idealism   och  irrationalism.  

                                                                                           J-­‐J.    Rousseau                        E.  Burke                                      I.  Kant                                  J.  G.  Herder                            J.G.  Fichte                            F.  von  Schelling                                F.  Hegel    

I   England   utmärkte   sig   Edmund   Burke     (1719   –   1797)som   en   tidig   företrädare   för   den  romantiska  filosofin.    Tyskar,   Immanuel   Kant   (1724   –   1804),   som   omvärderar   förhållandet   mellan   kunskap   och  verklighet,  Johann  Georg  Hamann  (1730  –  1788),  som  nästan  jämställer  poesin  med  religionen  och  Johann  Gottfried  Herder  (1744  –  1803),  som  skapar  en  romantisk  kulturfilosofi  och  lyfter  fram   folktraditionens   betydelse   för   utveckling   av   den   borgerliga   kulturen,   tillsammans   med  Sturm   und   Drang’s   geniestetik   bildade   en   fast   ram   för   idévärlden   och   estetiken   av   den   nya  perioden.        

-­‐66-­‐    

Energier  var  enligt  de  tyska  idealisterna  -­‐    Johann  Gottlieb  Fichte  (1762  –  1814)  och  Friedrich  von  Schelling(1775  –  1854),  det  som  skapade  den  materiella  världen  och  energier  var  anden.  Det  gudomliga  säkte  man  i  naturen  och  just  i  naturen  hade  människosjälen  sin  födelseplats.  Fichte   var   en   av   de   tyska   filosoferna   som   stod   bakom   den   kraftiga   uppkomsten   av   den   tyska  nationalismen  och  nationalismen  blev  snabbt  en  av  romantikens  bärande  idéer.    Nyplatonismen   sökte   det   ursprungliga   och   det   absoluta   i   människolivet.   Detta   var   enligt  nyplatonska   filosofer   möjligt   uteslutande   genom   konsten.   Skapande   och   inte   minst  konstskapande  sågs  av  romantiker  som  just  det  som  skilde  människan  från  djuren.  Därmed  fick  konsten  en  oerhört  högt  socialt  status.    Friedrich   Hegel   (1770   –   1831)   utvecklade   historiefilosofin,   baserad   på   teser,   antiteser   och  synteser,  som  styrdes  av  världsandes  logik,  då  människan  kunde  få  enbart  en  bitvis  kunskap  om  världen  den  omgavs  av.    Dansken  Sören  Kierkegaard  (1813  –  1855)  såg  drivkraften  bakom  människans  handlande  som  resultat   av   den   existentiella   ångesten.   Hans   viktigaste   verk   ”Begreppet   Ångest”,   ”Fruktan   och  bävan”  ”Enten  –  eller”  (Antigen  –  eller)  hade  en  avgörande  betydelse   för   sena  1800-­‐tals   filosofi  och  för  hela  1900-­‐tals  idévärld.    

     Sören  Kierkegaard  och  hans  mästerverk”  Enten  –  Eller”