statliga myndigheters lokalisering · missiv postadress: box 8110, 104 20 stockholm.besÖksadress:...

2016:8

Statliga myndigheters lokalisering

Ett samlat underlag

MISSIV

POSTADRESS: Box 8110, 104 20 Stockholm. BESÖKSADRESS: Fleminggatan 20. TELEFON VXL: 08-454 46 00. [email protected] www.statskontoret.se

DATUM DIARIENR

2016-03-29 2015/107 ERT DATUM ER BETECKNING 2015-05-13 Fi2015/2870 (delvis)

Regeringen Finansdepartementet 103 33 Stockholm

Statliga myndigheters beslut om lokalisering. Ett samlat underlag Statskontoret fick i maj 2015 i uppdrag av regeringen att ta fram ett samlat underlag avseende statliga myndigheters beslut om lokalisering. Enligt uppdraget ska Statskontoret kartlägga den statliga närvaron regionalt och lokalt. Statskontoret ska också följa upp myndigheters beslut om lokali-sering. Vidare ska vi beskriva hur statliga myndigheter koordinerar sina beslut om lokalisering och föreslå hur detta arbete kan utvecklas. Stats-kontoret ska även följa upp den påverkan statliga myndigheters beslut om lokalisering har för den lokala och regionala arbetsmarknaden. Statskontoret ska också föreslå utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters beslut om lokalisering. Statskontoret överlämnar härmed rapporten Statliga myndigheters lokalise-ring. Ett samlat underlag (2016:8). Generaldirektör Ingvar Mattson har beslutat i detta ärende. Utredningschef Marie Uhrwing och utredare Susanne Johansson, föredragande, var när-varande vid den slutliga handläggningen. Ingvar Mattson Susanne Johansson

mailto:[email protected]

http://www.statskontoret.se/

PM 1 (1)

STATSKONTORET Susanne Johansson/Rättelseblad till rapporten (003)

2018-10-11 ÄNDRAD 2018-10-18

Rättelseblad – Statliga myndigheters lokalisering (2016:8)

Figur 4:1 Den korrekta rubriken är Exempel på hur antalet statligt anställda fördelar sig på läns respektive kommunnivå”

Figur 4:10 Den korrekta rubriken är ”Förändring av antal statligt förvärvsarbetande per län mellan 2008 och 2014”.

Figur 4:15 är fel i rapporten och ska ersättas med: Figur 4:15 Förändringar i antal statliga jobb och förändringar av befolkningen, 2008-2014 (procent)

Källa: SCB, Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS), och befolkningsstatistik.

-10 -5 0 5 10 15 20

Västernorrlands län

Jämtlands län

Norrbottens län

Gotlands län

Värmlands län

Kalmar län

Dalarnas län

Blekinge län

Gävleborgs län

Västerbottens län

Jönköpings län

Örebro län

Kronobergs län

Östergötlands län

Västmanlands län

Västra Götalands län

Södermanlands län

Hallands län

Skåne län

Uppsala län

Stockholms län

Förändring befolkning

Förändring statligaarbeten

5

Innehåll Sammanfattning 7 1 Ett samlat underlag om statliga myndigheters lokalisering 11 1.1 Uppdraget till Statskontoret 11 1.2 Utredningens avgränsningar och genomförande 11 1.3 Rapportens disposition 13 2 Utgångspunkter för myndigheters lokalisering 15 2.1 Vägledande utgångspunkter för myndigheternas arbete med

lokaliseringsfrågor 15 2.2 Regeringen sätter ramarna för myndigheternas lokalisering 22 3 Författningar av betydelse för myndigheters beslut om

lokalisering 25 3.1 Myndighetens uppdrag är utgångpunkten 25 3.2 Myndighetsförordningens krav på lokalisering 25 3.3 Myndigheternas servicegivande regleras i förvaltningslagen 26 3.4 Förordningen om lokalförsörjning reglerar vilka lokaler

myndigheter får hyra 27 3.5 Myndigheternas ansvar i det regionala tillväxtarbetet 27 4 Statlig närvaro lokalt och regionalt 29 4.1 Fokus på anställda i statliga myndigheter 29 4.2 Statens andel av den offentliga sektorn är liten 31 4.3 Få stora myndigheter, men många arbetsställen 32 4.4 Statligt anställda 33 4.5 Statlig närvaro i relation till befolkningen 43 4.6 Betydelsen av staten som arbetsgivare för högutbildade 49 4.7 Statliga arbetsplatser finns oftast på större orter 54 4.8 Sammanfattande iakttagelser 59 5 Statliga myndigheters beslut om lokalisering 61 5.1 Uppföljningens genomförande 61 5.2 Myndigheternas lokalisering varierar över landet 62 5.3 Myndigheternas motiv för beslut om lokalisering 64 5.4 Medborgarnas behov av service påverkar myndigheters

lokalisering 69 5.5 Kompetensförsörjning påverkar i vissa fall lokaliseringen 74 5.6 Regionens utveckling och myndigheters lokalisering 78 5.7 Sammanfattande iakttagelser 80

6

6 Myndigheternas samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering 83

6.1 Synpunkter och förslag från statliga myndigheter, kommuner och länsstyrelser 83

6.2 Ett fåtal myndigheter har erfarenhet av samråd med länsstyrelsen 84 6.3 Länsstyrelserna ser att de har en uppgift att samordna 85 6.4 Samverkan kan leda till samordning så att myndigheten blir kvar 86 6.5 De statliga myndigheternas och regionernas förslag för att

utveckla samråden 87 6.6 Statskontorets förslag till hur samverkan kan utvecklas 88 7 Arbetsmarknadseffekter av lokalisering 91 7.1 Effekter på arbetsmarknaderna 91 7.2 Möjliga indirekta effekter på längre sikt 95 7.3 Sammanfattande iakttagelser 95 8 Medborgarnas uppfattningar om myndigheters lokalisering 97 8.1 Medborgarnas tillgång till service 98 8.2 Medborgarnas bedömning av myndigheternas arbete 102 8.3 Medborgarnas syn på regional tillväxt 104 8.4 Sammanfattande iakttagelser 106 9 Lokalisering av statlig verksamhet sedan 1940-talet 109 9.1 Efterkrigstidens snabba urbanisering drev på diskussionen 109 9.2 Länsplanering för att utveckla kraftfulla regioner 110 9.3 Omlokalisering för att stödja utveckling av växtkraftiga

alternativ till storstäderna 111 9.4 Regionalpolitiken prövar lokaliseringsort för myndigheter

under 1980-talet 113 9.5 Försvarsbeslutet 2004 – kompensation för förlorade statliga

arbetstillfällen 115 9.6 Sammanfattande iakttagelser 115 Referenser 117 Bilaga Regeringsuppdraget 121

Nedanstående bilagor finns att ladda ner på www.statskontoret.se Bilaga 1 Statlig närvaro regionalt och lokalt – tabellbilaga. Bilaga 2 Analys av den påverkan statliga myndigheters beslut om lokalisering har för

den lokala och regionala arbetsmarknaden. Bilaga 3 Motiv till och förändringen av statlig närvaro i Danmark, Finland och Norge. Bilaga 4 Metodbilaga – Medborgarnas uppfattningar om myndigheters lokalisering.


7

Sammanfattning

Statskontoret har på uppdrag av regeringen tagit fram ett samlat underlag om statliga myndigheters beslut om lokalisering. I rapporten lämnar vi förslag på utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters arbete med frågor om som rör lokalisering. Utgångspunkterna har tagits fram med stöd i våra empiriska undersökningar och utifrån gällande författningskrav som ställs på myndigheter.

I rapporten redovisas en kartläggning av den statliga närvaron lokalt och regionalt. Vidare analyseras statliga myndigheters beslut om lokalisering och myndigheters samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering.

I rapporten redovisas också en studie av betydelsen av statliga myndigheters beslut om lokalisering för den lokala och regionala arbetsmarknaden. Vi redovisar även en undersökning av medborgarnas uppfattningar om statlig närvaro lokalt och regionalt.

Statskontorets förslag till utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters lokalisering

• Myndigheternas lokalisering kan vara angiven av regeringen genom myndigheternas instruktion. Om inte, är det en fråga för myndigheternas ledning att besluta om.

• Beslut om lokalisering inom myndigheterna bör fattas av myndighetens ledning. Beslutet bör baseras på en samlad konskevensanalys som doku-menteras.

• Myndigheternas lokalisering ska utgå från myndighetens uppdrag, som anges i instruktion, verksamhetsspecifika författningar och reglerings-brev.

• Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från myndighetsför-ordningens krav att bedriva verksamheten effektivt och hushålla med sta-tens medel. Samma krav ställs i förordningen om statliga myndigheters lokalförsörjning.

• Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från de krav på servicegivande som verksamheten ställer.

• Myndigheterna bör överväga nya former för sin fysiska service för att möta den demografiska utvecklingen.

• Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering ta hänsyn till regional till-växt.

8

• Myndigheterna bör inför beslut om lokalisering samråda med länsstyrel-sen och andra relevanta statliga myndigheter.

• Myndigheterna bör beakta att geografiska kluster av myndigheter kan skapa regionala arbetsmarknadseffekter och underlätta myndigheternas kompetensförsörjning.

• Myndigheterna bör överväga om de tillsammans med andra myndigheter på sikt har förutsättningar att skapa nya geografiska kluster av myndig-heter utifrån regionala tillväxtbehov.

• Myndigheterna bör fortsätta att utveckla sin digitala service eftersom den är geografiskt oberoende.

• Myndigheterna bör beakta att digitaliseringen kan göra verksamhet geo-grafiskt oberoende.

Regeringen sätter ramarna för myndigheternas lokalisering

• Regeringen har det samlade ansvaret för statliga myndigheters lokalise-ring och bör följa utvecklingen.

• Regeringen bör ge Statistiska centralbyrån i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade.

• Regeringen kan ange lokalisering för hela eller delar av myndigheter genom deras instruktioner.

• Regeringen kan utvidga myndigheternas möjligheter att ta regional hän-syn genom ändring i myndighetsförordningen.

• Regeringen bör välja formella styrmedel i frågor om myndigheters loka-lisering, eftersom myndighetens lokalisering har en omfattande påverkan på dess verksamhet.

Den statliga närvaron varierar över landet

År 2014 arbetade 235 000 personer i statliga myndigheter. Staten finns repre-senterad i alla län och i 265 av landets kommuner. 60 procent av myndig-heterna har sitt huvudkontor i Stockholms län. De statliga arbetsplatserna finns ofta på större orter.

I absoluta tal minskade antalet statliga arbetstillfällen mest på de minsta tätorterna, det vill säga tätorter med en befolkning upp till 10 000 invånare. Totalt försvann 133 arbetsställen på dessa orter under perioden 2008 till 2014.

Flest statliga anställda finns i Stockholms län, Västra Götalands län, Skåne län och i Uppsala län. 72 procent av de anställda har högre utbildning.

9

Relateras antalet statligt anställda på länsnivå till befolkningen i länet är andelen statligt anställda högst i Uppsala län, Norrbottens län och Stockholms län. Lägst är andelen i Kalmars län, Jönköpings län och Kronobergs län.

Andelen statligt förvärvsarbetande har ökat i städer med minst 50 000 invåna-re under perioden 2008 till 2014. Andelen statliga jobb i tätorter över 50 000 invånare har ökat i något högre grad jämfört med andra sektorer och i jäm-förelse med andelen av befolkningen som bor på dessa orter.

Antalet servicearbetsställen har minskat under perioden 2008 till 2014, men finns i en majoritet av kommunerna. Ofta finns dessa arbetsplatser i kommu-ner som kan anses utgöra länscentra i respektive län.

Staten har i många delar av landet stor betydelse för att personer med högre utbildning ska kunna få kvalificerade arbeten. Högst andel kvalificerad arbetskraft som har staten som arbetsgivare finns i Uppsala län, Gotlands län och i Västerbottens län.

Statskontoret bedömer att det finns ett behov av uppdaterade och samlade data om var statliga myndigheter är lokaliserade. Statskontoret föreslår att regeringen ger Statistiska centralbyrån i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokalisera-de.

Statliga myndigheters beslut om lokalisering kan förklaras av myndighetens uppdrag

Statskontorets analys visar att statliga myndigheter sällan fattar beslut om lokalisering i sig. Lokalisering är snarare resultatet av andra beslut som myn-digheten fattar.

Myndigheternas lokalisering motiveras utifrån myndighetens uppdrag och ekonomiska förutsättningar. Myndigheterna bedömer att lokal närvaro har minskande betydelse för att myndigheten ska kunna uppfylla sin serviceskyl-dighet, på grund av digitaliseringen.

Myndigheters samverkan om lokalisering sker ofta sent i beslutsprocessen

Myndigheter ska enligt förordningen om regionalt tillväxtarbete samråda med länsstyrelsen inför beslut om lokalisering. Enbart ett fåtal statliga myndig-heter har erfarenheter från samråd med länsstyrelser och kommuner i sam-band med beslut om att flytta verksamheter och arbetsställen. Om samverkan sker är det ofta sent i processen.

En förklaring är att myndigheternas roll i det regionala tillväxtarbetet inte väger lika tungt som andra krav när statliga myndigheter avgör hur verksam-heten ska organiseras.

10

Statskontoret menar att myndigheter bör samråda med länsstyrelsen och andra berörda statliga myndigheter inför förändring av myndighetens loka-lisering. Statskontoret bedömer att länsstyrelsernas inarbetade roll som initia-tivtagare till olika former av samråd, samverkan och utbyte av erfarenheter gör dem till en naturlig samrådspartner till de andra statliga myndigheterna.

Små arbetsmarkandseffekter av lokalisering

Statskontorets analys visar att lokalisering av statliga myndigheter ger små effekter på den lokala och regionala arbetsmarknaden. Tillskottet av arbets-tillfällen blir således ungefär det antal som lokaliseras till myndigheterna.

Även om lokaliserade arbetsställen är relativt stora och tillhör de största enskilda arbetsgivarna i respektive region är detta sällan tillräckligt för att åstadkomma en radikal effekt på arbetsmarknaderna, till exempel genom att fungera som noder i ett växande kluster av verksamheter runt myndigheterna.

Medborgarna värderar myndigheters service högst

I kontakterna med myndigheter anser många medborgare att det viktigaste är att ärenden handläggs snabbt och att man får svar på sina frågor. Medborgare på mindre orter önskar i något högre grad än storstadsbor kunna besöka myn-digheterna fysiskt. Även personer med utländsk bakgrund vill i högre grad kunna besöka myndigheters kontor för att kunna få hjälp med sina ärenden.

Vår medborgarundersökning visar att många medborgare föredrar att ta del av myndigheternas servicegivande digitalt framföra att besöka myndigheten personligen. Myndigheterna bör därför fortsätta att utveckla sitt digitala servicegivande. Digital service är ofta kostnadseffektiv och ger möjlighet att förse medborgare med likvärdig service över hela landet. Om myndigheten har ett kontor i kommunen så ökar dock sannolikheten för att medborgarna istället väljer besöker myndigheten.

Statskontorets undersökning visar också att medborgare är nästan dubbelt så nöjda med servicen från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och polisen när myndigheterna har kontor i medborgarens egen kommun.

Vi har även jämfört hur nöjda medborgarna är med tillgängligheten till ser-vice från myndigheterna utifrån om myndigheten har ett kontor eller inte i medborgarens egen kommun. Generellt uppfattar medborgarna att tillgången till livsmedelsbutiker och vårdcentral är viktigare än att myndigheter finns i kommunen där man bor.

Undersökningen visar att det är liten skillnad i uppfattningen om myndig-heters betydelse för den egna kommunen mellan boende i olika typer av kom-muner. På landsbygden ses statliga myndigheter som något mer betydelse-fulla för den egna kommunen, följt av stadsområden och därefter storstads-områden.

11

1 Ett samlat underlag om statliga myndigheters lokalisering

Statskontoret har på uppdrag av regeringen tagit fram ett samlat underlag om statliga myndigheters lokalisering.1 Regeringen menar att även om myndig-heterna har ansvar för sin egen verksamhet är det regeringen som är ansvarig för effekterna av besluten för staten som helhet. Uppdraget syftar till att ge regeringen ett underlag för att vid behov kunna förtydliga styrningen av myn-digheternas lokalisering.

1.1 Uppdraget till Statskontoret Enligt uppdraget ska Statskontoret kartlägga den statliga närvaron regionalt och lokalt. Statskontoret ska också följa upp myndigheters beslut om lokali-sering. Vidare ska vi beskriva hur statliga myndigheter koordinerar sina beslut om lokalisering och föreslå hur detta arbete kan utvecklas. Stats-kontoret ska även följa upp den påverkan som statliga myndigheters beslut om lokalisering har för den lokala och regionala arbetsmarknaden.

Statskontoret ska också föreslå utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters beslut om lokalisering. Uppdraget i sin helhet redovisas i bilaga 1.

1.2 Utredningens avgränsningar och genomförande

Statliga myndigheter i fokus

Analyserna i rapporten är avgränsade till verksamhet som bedrivs av statliga myndigheter inom ramen för deras ordinarie verksamhet.2 Det gäller oavsett om analysen fokuserar på antal anställda, arbetsställen eller myndigheternas servicegivande. I analysen ingår inte statlig verksamhet som bedrivs i bolags-form, utkontrakterad verksamhet eller verksamhet som är helt eller delvis finansierad av staten men utförs av annan organisation.

1 Uppdrag till Statskontoret avseende statliga myndigheters beslut om lokalisering (Fi 2015/2870) (delvis)). Uppdraget återfinns i bilaga 1 till rapporten. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Finansdepartementet) senast den 1 april 2016. 2 I Statskontorets definition av statliga myndigheter ingår förvaltningsmyndigheter och dom-stolar som lyder under regeringen. Myndigheterna ska styras av förordning (instruktion) eller lag och inte ha ett tidsbegränsat uppdrag. Utlandsmyndigheterna lyder under Regeringskans-liet och ingår därför inte i sammanställningen. Se vidare diskussion i Statskontoret (2005), sid. 14ff.

12

Med lokalisering avser vi beslut om placering eller avveckling av myndig-heters arbetsställe.3

Utgångspunkt för analyserna är de författningar som gäller för myndig-heterna.

Genomförandet av uppdraget

För att sammanställa underlaget och besvara frågorna i uppdraget har vi genomfört flera delundersökningar.

Vi har kartlagt gällande författningar med relevans för statliga myndigheters beslut om lokalisering.

Statens närvaro i landet har vi kartlagt genom att undersöka antalet arbets-tillfällen på länsnivå och per kommun. Kartläggningen har genomförs för tre tidpunkter, 2008, 2010 och 2014. Uppgifterna är hämtade ifrån företagsregist-ret, den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken (RAMS), utbildnings- och yrkesregistret. Uppgifterna har sammanställts av Statistiska centralbyrån (SCB).

Vi har också undersökt medborgarnas uppfattningar om den lokala och regio-nala närvaron i landet. Undersökningen är en enkätundersökning riktad till ett urval om 6 000 medborgare.

Uppföljningen av myndigheters beslut om lokalisering omfattar 14 myndig-heter. Vi har följt upp myndigheternas beslut och deras motiv till lokalisering. För att ställa dessa i perspektiv har vi också undersökt motiven för lokalise-ring av statliga myndigheter sedan 1940-talet. Vi har även gjort en utblick till Danmark, Finland och Norge.

För att beskriva arbetet med myndigheters samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering har vi genomfört möten där företrädare för kommuner, regioner och länsstyrelser har delgett oss sin syn på hur samråden fungerar. Vi har också tagit del av exempel på samråd och koordinering genom en enkät ställd till alla länsstyrelser.

Vi har undersökt betydelsen av lokalisering av statliga myndigheter för den lokala och regionala arbetsmarknaden genom fallstudier av tre myndigheter. Riksantikvarieämbetet, Statens servicecenter och Energimyndigheten. Analy-sen har genomförts av Ramböll Management Consult AB på uppdrag av Statskontoret.

3 Med arbetsställe avses varje adress, fastighet eller grupp av fastigheter där en myndighet bedriver verksamhet. En myndighet har alltid minst ett arbetsställe. Om myndigheten be-driver verksamhet på olika adresser har den således flera arbetsställen.

13

Statskontorets förslag till vägledande utgångspunkter för statliga myndig-heters arbete med lokalisering har därefter tagits fram med stöd i våra empi-riska undersökningar och utifrån gällande författningskrav som ställs på statliga myndigheter.

Statskontorets arbete har genomförts av Michael Borchers, Andrea Hasselrot, Hannes Jacobsson, Anton Holmgren Jonsson (praktikant höstterminen 2015) och Susanne Johansson (projektledare). Tove Stenman har bistått projektet i delar av arbetet. En intern referensgrupp har varit knuten till projektet.

Samråd och kvalitetssäkring

Under arbetet med uppdraget har vi haft samrådsmöten med Arbetsförmed-lingen, Arbetsmiljöverket, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Försäkrings-kassan, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Kronofogdemyndigheten, Lantmäteriet, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Skatteverket, Skogs-styrelsen, Statens skolinspektion, Trafikverket och Transportstyrelsen. Myn-digheterna har getts möjlighet att faktagranska delar av rapporten.

Vi har deltagit i ett möte med samtliga länsråd som arrangerats vid Finans-departementet.

Under arbetet har vi också haft samråd med Arbetsgivarverket och Ekonomi-styrningsverket. Vi har också fört diskussioner med Digitaliseringskommis-sionen, Indelningskommittén och Parlamentariska landsbygdskommittén.4 Vi har också haft samråd med företrädare för Sveriges kommuner och lands-ting (SKL) och med Regiondirektörsnätverket vid SKL. Nätverket utgörs av direktörer från självstyrelse- och samverkansorgan, kommunförbundsdirek-törer och landstingets regionala utvecklingsdirektör i de län där länsstyrelsen har utvecklingsansvaret. Vi har genomfört studiebesök i Lycksele kommun och vid Länsstyrelsen i Västerbotten. Vi har vidare haft kontakter med olika aktörer som berörs av frågan om statens lokalisering.

1.3 Rapportens disposition I kapitel 2 redovisar vi våra förslag till vägledande utgångspunkter för statliga myndigheters lokalisering.

4 Digitaliseringskommissionen – en kommission för den digitala agendan, dir. 2012:61; En ny indelning av län och landsting, dir 2015:77; En sammanhållen politik för Sveriges lands-bygder, dir. 2015:73.

14

Därefter redovisar vi våra delundersökningar. Kapitlen kan läsas var för sig och kan användas för fördjupning i de aspekter som man är särskilt intresserad av.

• I kapitel 3 redovisar vi de författningar som har betydelse vid myndig-heters beslut om lokalisering.

• I kapitel 4 sammanfattas kartläggningen av den statliga närvaron regionalt och lokalt.

• I kapitel 5 redovisar vi undersökningen om uppföljning av statliga myn-digheters beslut om lokalisering.

• I kapitel 6 sammanfattas studien av myndigheters samverkan och koordi-nering vid beslut om lokalisering.

• I kapitel 7 sammanfattas studien av arbetsmarknadseffekter av statliga myndigheters beslut om lokalisering.

• I kapitel 8 redovisas resultaten av medborgarundersökningen.

• I kapitel 9 redovisar vi en studie av motiven för beslut om lokalisering och statlig närvaro sedan 1940-talet fram till i dag.

Bilaga Uppdraget till Statskontoret

På Statskontorets webbplats, www.statskontoret.se, kan bilagorna till rappor-ten laddas ned.

Bilaga 1 Statlig närvaro regionalt och lokalt – tabellbilaga.

Bilaga 2 Analys av den påverkan statliga myndigheters beslut om lokali-sering har för den lokala och regionala arbetsmarknaden.

Bilaga 3 Motiv till och förändringen av statlig närvaro i Danmark, Finland och Norge.

Bilaga 4 Metodbilaga – Medborgarnas uppfattningar om myndigheters lokalisering.


15

2 Utgångspunkter för myndigheters lokalisering

Statskontoret ska enligt uppdraget föreslå utgångspunkter som kan vara väg-ledande för statliga myndigheters arbete med frågor som rör lokalisering. Det ska göras utifrån gällande författningar, specifika krav på effektivisering av den statliga verksamheten, det förvaltningspolitiska målet, regeringens stra-tegi för e-förvaltning, myndigheternas ansvar i det regionala tillväxtarbetet och samhällsekonomiska överväganden.

Ramarna för myndigheternas arbete med lokalisering anges av gällande för-fattningar. Vi visar på myndigheternas handlingsutrymme inom dessa ramar. Utifrån de kartläggningar vi gjort av myndigheternas nuvarande arbete med lokaliseringsfrågor pekar vi även på vissa utvecklingsbehov i deras nuvarande arbete.

Regeringen har det samlade ansvaret för de statliga myndigheterna och har möjlighet att förändra ramarna för myndigheternas arbete. Vi visar utifrån detta på de möjligheter som regeringen har och som vi bedömer är mest effek-tiva om den vill styra myndigheternas arbete med lokaliseringsfrågor.

2.1 Vägledande utgångspunkter för myndigheternas arbete med lokaliseringsfrågor

Lokalisering är en strategisk fråga för myndighetens ledning

Myndigheternas lokalisering kan vara angiven av regeringen genom myndigheter-nas instruktion. Om inte, är det en fråga för myndigheternas ledning att besluta om.

Beslut om lokalisering inom myndigheterna bör fattas av myndighetens ledning. Beslutet bör baseras på en samlad konsekvensanalys som dokumenteras.

För ett fåtal myndigheter har regeringen i instruktionen angivit hur myndig-heten ska vara lokaliserad. I annat fall är myndighetens organisation enligt myndighetsförordningen (2007:515) en fråga för myndigheten.

Beslut om lokalisering inom en myndighet är en strategisk fråga. Därför bör, enligt Statskontorets bedömning, besluten fattas av myndighetens ledning och baseras på en konsekvensanalys. I konsekvensanalysen bör alla krav som ställs på myndigheten vägas samman. Vi redovisar och diskuterar dessa krav

16

i det här kapitlet. Statskontoret bedömer att ledningen inte bör delegera beslut om lokalisering inom myndigheten, eftersom det kan begränsa överblicken över till exempel möjligheter att effektivisera arbetet och att bidra till regional tillväxt. Vår utredning visar att myndigheternas beslut om lokalisering ofta är en kon-sekvens av andra beslut, snarare än uttalade beslut om lokalisering. Myndig-heterna behöver därför tydliggöra för sig själva när de i praktiken fattar beslut om lokalisering och vilka krav som då ställs på dem. Statskontoret konstaterar att de statliga myndigheternas förändring av sin lokalisering sker i små steg och utifrån verksamhetens behov. Myndigheters beslut om lokalisering rör ofta mindre delar av verksamheten. Större föränd-ringar av myndigheters lokalisering har enbart skett genom beslut av riks-dagen eller regeringen. Det är endast ett fåtal myndigheter som är tillräckligt stora för att deras interna beslut om lokalisering ska få stora effekter för statens lokalisering i sin helhet.

Statskontoret föreslår att myndigheternas konsekvensanalyser inför beslut om lokalisering ska dokumenteras.

Lokalisering ska utgå från myndighetens uppdrag

Myndigheternas lokalisering ska utgå från myndighetens uppdrag, som anges i instruktion, verksamhetsspecifika författningar och regleringsbrev.

Statliga myndigheter styrs av instruktion, verksamhetsspecifika författningar och regleringsbrev. Där anges myndighetens uppgift, och det är denna som är utgångspunkten för myndighetens lokalisering.

Myndigheter bedriver olika typer av verksamhet. En del myndigheter behöver finnas nära till exempel medborgare, företag eller tillsynsobjekt och därmed ha en geografiskt spridd organisation. Vissa myndigheter bedriver verksam-het som är geografiskt anknuten. Andra myndigheters verksamheter är mer geografiskt oberoende och kan bedrivas på en plats.

Vår utredning visar att myndigheternas lokalisering oftast har historiska orsaker. Myndigheten, eller dess föregångare, har av riksdag eller regering förlagts på vissa platser. Så länge verksamheten inte har krävt en förändrad lokalisering, har myndigheten blivit kvar på den platsen. Det gäller även nybildade myndigheter, som oftast bildas genom verksamhetsövergångar från tidigare existerande myndigheter med pågående verksamheter. Detta gäller särskilt myndigheternas säte, som i regel angetts av riksdag eller regering vid myndighetens bildande. Vår kartläggning av myndigheternas lokalisering visar att 60 procent av myndigheterna har sitt säte i Stockholms län. Vi ser även att de stora så kallade enmyndighetsreformer som riksdag och regering

17

genomfört under senare år, där flera regionala myndigheter slagits ihop till en stor nationell myndighet, har fått genomslag i myndigheternas lokalisering.

Effektivitet ska beaktas vid lokalisering

Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från myndighetsförordningens krav att bedriva verksamheten effektivt och hushålla med statens medel. Samma krav ställs i förordningen om statliga myndigheters lokalförsörjning.

Myndighetsförordningen anger att myndigheterna ska bedriva verksamheten effektivt och hushålla med statens medel. Samma krav ställs på myndigheter-na i förordningen (1993:528) om statliga myndigheters lokalförsörjning. Detta ska beaktas vid beslut om lokalisering.

Genom de så kallade enmyndighetsreformer som bland annat har genomförts i syfte att effektivisera statsförvaltningen har fokus i hög grad riktats mot att öka myndigheternas effektivitet genom verksamhetskoncentration. Även i många andra sammanhang har myndigheternas effektivitet varit i starkt fokus och de politiska kraven på utveckling i detta avseende har under lång tid varit tydligt uttalade. Vi ser följaktligen i vår kartläggning av utvalda myndigheter att effektivitet är en mycket viktig bevekelsegrund när myndigheterna fattar beslut om lokalisering.

Kostnaderna för att bedriva myndigheternas verksamhet kan skilja sig mellan olika orter. Möjligheten till kompetensförsörjning för att kunna bedriva verk-samheten effektivt kan vara av betydelse för myndigheternas möjligheter att lokalisera sig. Lokalkostnaderna innebär oftast den största kostnadsmässiga variationen mellan olika orter. Möjligheterna till lägre lokalkostnader bör vägas mot kostnader för en flytt. En kostnad på kort sikt kan innebära en besparing på längre sikt. Vi bedömer emellertid att myndighetsledningens mandat att ta på sig mycket stora kostnader på kort sikt för att uppnå bespa-ringar först på mycket lång sikt, är tveksamt utifrån myndighetsförordningens krav på effektivitet. Sådana överväganden är snarare en fråga för regeringen, vilket vi återkommer till.

Servicegivande ska beaktas vid lokalisering

Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från de krav på servicegivande som verksamheten ställer.

Myndigheterna bör överväga nya former för sin fysiska service för att möta den demografiska utvecklingen.

18

Servicegivande till medborgare och företag är en central del av verksamheten för många myndigheter och styr till stor del deras lokalisering. I förvaltnings-lagen (1986:223) regleras generella krav på myndigheter när det gäller servicegivande. Service ska ges i den utsträckning som behövs med tanke på frågans art och den enskildes behov. Myndigheterna ska lämna upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Lagen reglerar också formen för servicegivandet. Myn-digheterna ska vara tillgängliga för att ta emot besök samt svara på telefon-samtal och e-post.

Myndigheterna behöver tillhandahålla service där medborgare och företag finns. Samtidigt bör inga medborgare eller företag ha alltför långt geografiskt avstånd till service. Myndigheterna behöver därför både möta en växande befolkning i storstadsområdena och erbjuda service i hela landet. Vi ser i den medborgarundersökning som vi har genomfört att medborgare på mindre orter i något högre grad än storstadsbor önskar kunna besöka myndigheterna fysiskt. För att kunna erbjuda fysisk service även på mindre orter bör myn-digheterna överväga nya former för sin fysiska service.

Den demografiska utvecklingen i Sverige skapar utmaningar för de statliga myndigheternas fysiska servicegivande på två sätt. Det ena är att urbanise-ringen lett till att relativt sett allt färre medborgare och företag finns på mindre orter. Till det kommer att invandringen har lett till att allt fler invånare varken talar svenska eller är välbekanta med den svenska offentliga förvaltningen.

Möjligheten att besöka myndigheterna fysiskt blir extra viktigt för nya invånare i Sverige som ännu inte behärskar språket och inte är välbekanta med den svenska offentliga förvaltningen. Kontakter via digitala kanaler och per telefon kan då bli svårt. Vår medborgarundersökning, som genomfördes på svenska, visar att personer som är födda utomlands i något högre grad än andra föredrar att besöka myndigheterna fysiskt. Vidare finns ett behov av att vägledas in i den svenska offentliga förvaltningen, där varje myndighet oav-sett ansvarsområde får fungera som lots. Även för att kunna möta nya invåna-res större behov av fysiska besök behöver myndigheterna överväga nya for-mer för sin fysiska service.

Det finns redan i dag exempel på nya former för myndigheternas fysiska ser-vice för att möta utmaningarna. Myndigheterna kan samarbeta för att upprätt-hålla tillräcklig fysisk service. Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket driver gemensamma servicekontor. Myndigheterna kan även överväga att samarbeta med kommun och landsting på orter där myndigheten inte finns närvarande och det är långt till närmaste kontor.5 Att ge service i

5 Lag (2004:543) om samtjänst vid medborgarkontor ger möjlighet för statliga myndigheter att ingå avtal med kommuner och landsting om att lämna upplysningar, vägledning och råd och i övrigt handlägga förvaltningsärenden i myndighetens ställe.

19

samverkan kan också motiveras av att man vill förenkla medborgarnas myn-dighetskontakter genom att samlat erbjuda tjänster från flera myndigheter. Det kan vara särskilt relevant vid kontakter med nya invånare som inte är välbekanta med den svenska offentliga förvaltningen.

Service kan vidare erbjudas med begränsade eller varierande öppettider. Exempelvis har Migrationsverket så kallade närkontor samt besöker boenden för att kunna förse asylsökande med service. Polismyndigheten har på flera ställen i landet lokala kontor med begränsade öppettider och i vissa fall enkla lokaler som husvagnar.6 Trafikverket har platser för förarprov som bara är bemannade vid vissa tider.

Regional tillväxt ska beaktas vid lokalisering

Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering ta hänsyn till regional tillväxt.

Myndigheterna bör inför beslut om lokalisering samråda med länsstyrelsen och andra relevanta statliga myndigheter.

Myndigheterna bör beakta att geografiska kluster av myndigheter kan skapa regio-nala arbetsmarknadseffekter och underlätta myndigheternas kompetensförsörj-ning.

Myndigheterna bör överväga om de tillsammans med andra myndigheter på sikt har förutsättningar att skapa nya geografiska kluster av myndigheter utifrån regio-nala tillväxtbehov.

Alla myndigheter lyder under förordningen om regionalt tillväxtarbete (2007:713), som anger att statliga myndigheter har ett ansvar i det regionala tillväxtarbetet.

Vi bedömer att statliga myndigheter vid beslut om lokalisering ska ta hänsyn till regionala tillväxtbehov när det är förenligt med myndighetens uppdrag och effektivitet. Vi bedömer att hänsyn till regional tillväxt som går utöver myndighetens uppdrag eller effektivitet är en fråga för regeringen, vilket vi återkommer till. Detsamma gäller hänsyn till andra regionala aspekter än regional tillväxt.

Vår kartläggning visar att myndigheterna känner till förordningen om regio-nalt tillväxtarbete, men endast i begränsad uträckning upplever att de har möjlighet att beakta den vid beslut om lokalisering. Myndigheterna upplever att det finns så många andra aspekter som behöver vägas in vid beslutet att utrymmet för regionala hänsyn blir begränsat. Statskontoret ser därför att det

6 Brottsförebyggande rådet (2011).

20

kan finnas anledning att uppmärksamma myndigheterna på kraven i förord-ningen om regionalt tillväxtarbete.

För att få ett fullgott underlag inför beslut om lokalisering, bör myndigheten samråda med länsstyrelsen och andra statliga myndigheter. Krav på samråd anges i förordningen om regionalt tillväxtarbete. Syftet med samrådet är att bredda myndighetens kunskapsunderlag och att underlätta bedömningen av vilka konsekvenser som besluten kan medföra. Vår kartläggning visar att det samråd som sker i dag sällan gäller konkreta planer på förändringar av lokalisering. För att få fram ett användbart kun-skapsunderlag är det sannolikt bäst att se till att myndigheterna regelbundet för en dialog med de olika regionala aktörerna, där de både uttrycker sina egna planer, krav och önskemål och får del av hur deras verksamhet förhåller sig till det regionala utvecklingsarbetet. Statskontoret föreslår inte några specifika former för myndigheternas samråd med länsstyrelsen och andra berörda myndigheter. Statskontoret bedömer att länsstyrelsens inarbetade roll som initiativtagare till olika former av samråd, samverkan och utbyte av erfarenheter gör dem till en naturlig samarbetspartner för de andra statliga myndigheterna. Det finns således ingen anledning att skapa speciella former eller arenor för de specifika frågorna om myndigheternas lokalisering. Statskontoret anser att myndigheternas hänsyn till regionala tillväxtbehov bör baseras på befintlig kunskap om vad som bidrar till regional och lokal tillväxt. Våra analyser inom ramen för detta uppdrag visar, liksom tidigare undersök-ningar, att det krävs en kritisk massa av kompetens på arbetsmarknaden för att lokaliseringen av hela eller delar av en myndighet ska få effekter som påverkar den lokala eller regionala tillväxten.7 Vid lokalisering till mindre orter utan tillgång till en kritisk massa uppstår inga eller mycket små indirekta effekter på den lokala arbetsmarknaden. Däremot kan spridningseffekter och påverkan på den lokala och regionala tillväxten uppstå när hela eller delar av en myndighet lokaliseras till en ort i en större arbetsmarknadsregion. Beroen-de på pendlingsmöjligheterna till denna ort kan lokaliseringen påverka arbets-marknaden i hela regionen.

Vidare kan flera myndigheter tillsammans skapa ett regionalt kluster som leder till en arbetsmarknad som kan främja regional tillväxt. Regionala kluster underlättar även myndigheternas långsiktiga kompetensförsörjning. Särskilt kan närvaron av universitet, högskolor och yrkeshögskolor stimulera tillväx-ten och underlätta myndigheternas kompetensförsörjning. Vi ser i dag flera lyckosamma regionala myndighetskluster i Sverige, till exempel i Sundsvall. Erfarenheterna från denna typ av lokaliseringar är att det tar tid att uppnå avsedda effekter.

7 Jämför exempelvis Riksrevisionen (2009).

21

Myndigheterna kan mot bakgrund utifrån dessa erfarenheter överväga om de tillsammans med andra myndigheter har förutsättningar att skapa nya geogra-fiska kluster utifrån regionala tillväxtbehov. Statskontoret bedömer emeller-tid att det kan vara svårt att skapa nya kluster enbart genom myndigheternas egna beslut, utan politisk styrning. Därför kan även regeringen beakta möj-ligheten att stimulera framväxten av nya regionala kluster av myndigheter vid sin styrning av statliga myndigheter. Regeringen har exempelvis gett Statens servicecenter i uppdrag att föreslå myndighetsfunktioner som kan samordnas och omlokaliseras.8

Statskontorets kartläggning visar att den förändring som skett över tid av statliga myndigheters verksamhet i huvudsak har lett till regional koncentra-tion. Myndigheterna har sällan flyttat verksamhet utanför länet, utan till regio-nens största ort.

Digitaliseringen ger nya förutsättningar

Myndigheterna bör fortsätta att utveckla sin digitala service eftersom den är geo-grafiskt oberoende.

Myndigheterna bör beakta att digitaliseringen kan göra verksamhet geografiskt oberoende.

Myndigheterna bör fortsätta att utveckla sitt digitala servicegivande. Den ger möjlighet att förse medborgare och företag med likvärdig service i hela lan-det.9 Digital service är ofta också kostnadseffektivt. Den medborgarundersök-ning som vi har genomfört visar att många medborgare föredrar att ta del av myndigheternas service digitalt framför att besöka myndigheten personligen.

Digitalisering kan förutom att vara en del i utvecklingen av myndigheternas servicegivande också bidra till att verksamheten generellt blir mindre plats-beroende. När dokument och andra underlag finns i digital form kan de lika enkelt föras mellan myndighetens olika kontor som inom ett och samma. Vi kan se exempel på att myndigheter utnyttjar detta både för att sprida och

8 Uppdrag till Statens servicecenter att föreslå myndighetsfunktioner som är lämpliga att sam-ordna och omlokalisera, Fi 2016/00274/SFÖ (delvis). 9 Med medborgaren i centrum. Regeringens strategi för en digitalt samverkande statsförvalt-ning (dir nr. N2012/6402/ITP).

22

utveckla sin kärnverksamhet och sina stödfunktioner.10 Även möten kan ske effektivt med digital videoteknik.11

Statskontoret bedömer att detta kan ske i större utsträckning än i dag. Myn-digheterna bör därför beakta de möjligheter som följer av mer digitaliserade arbetssätt. Av relevans i sammanhanget är regeringens uppdrag till Statens servicecenter att föreslå myndighetsfunktioner som kan samordnas och om-lokaliseras.12

2.2 Regeringen sätter ramarna för myndigheternas lokalisering

Regeringen har det samlade ansvaret och bör följa utvecklingen

Regeringen har det samlade ansvaret för statliga myndigheters lokalisering och bör följa utvecklingen.

Regeringen bör ge Statistiska centralbyrån i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade.

Regeringen har det samlade ansvaret för de statliga myndigheternas lokalise-ring. Genom myndighetsförordningens delegering av organisationsfrågorna till myndigheternas ledningar, kan det som är mest ändamålsenligt för respek-tive myndighet bedömas på ett annat sätt vid ett samlat betraktande. Rege-ringen bör därför följa utvecklingen av statliga myndigheters lokalisering.

Statskontoret bedömer att det finns ett behov av uppdaterade och samlade registeruppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade. Det behövs för att regeringen ska kunna ha överblick över den statliga närvaron i landet. Vi föreslår därför att regeringen ger Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade.

10 T.ex. Skatteverket, där all handläggningen av ROT- och RUT-avdrag sker i Västervik. 11 T.ex. använder Högsta förvaltningsdomstolen regelbundet videoteknik för gemensamt möte för deltagare på olika verksamhetsorter. Det är ett sätt för domstolen att klara kompe-tensförsörjningen men också ett sätt att bidra till domstolarnas samlade kompetensförsörjning (genom karriärmöjligheter) i flera orter över landet. 12 Uppdrag till Statens servicecenter att föreslå myndighetsfunktioner som är lämpliga att samordna och omlokalisera, Fi 2016/00274/SFÖ (delvis).

23

Regeringen kan förändra ramarna för myndigheternas lokalisering

Regeringen kan ange lokalisering för hela eller delar av myndigheter genom deras instruktioner.

Regeringen kan utvidga myndigheternas möjligheter att ta regional hänsyn genom ändring i myndighetsförordningen.

Regeringen bör välja formella styrmedel i frågor om myndigheters lokalisering, eftersom myndighetens lokalisering har en omfattande påverkan på dess verksam-het.

Regeringen har möjlighet att förändra ramarna för myndigheternas arbete med lokalisering. Vi visar här på de möjligheter som regeringen har och som vi bedömer är mest effektiva för detta ändamål.

Om regeringen vill ändra en eller några myndigheters lokalisering, kan rege-ringen ange lokaliseringen för hela eller delar av dessa myndigheter genom deras instruktioner. Detta kan förslagsvis föregås av en utredning där myn-digheten själv får i uppdrag att analysera förutsättningarna för omlokalisering. Utifrån Statskontorets kartläggning av myndigheternas nuvarande lokalise-ring bedömer vi att det i sådana fall bör vara prioriterat att omlokalisera myn-dighetssäten från Stockholm till andra orter. För närvarande har 60 procent av myndigheterna getts sitt säte i Stockholms län.

I det här sammanhanget kan regeringen beakta möjligheten att stimulera framväxten av nya regionala kluster av myndigheter vid sin styrning av stat-liga myndigheters lokalisering. Det krävs en kritisk massa på arbetsmarkna-den för att lokaliseringen av hela eller delar av en myndighet ska få effekter som påverkar den lokala eller regionala tillväxten.

Om regeringen vill att myndigheterna i ökad grad ska ta regional hänsyn vid sina egna beslut om lokalisering, kan den besluta om en ändring i myndig-hetsförordningen. I det nuvarande regelverket har myndigheterna enbart man-dat att ta hänsyn till regional tillväxt, utifrån förordningen om regional till-växt. Annan regional hänsyn, till exempel att myndigheterna ska vara mer spridda över landet när det inte är motiverat utifrån myndighetens uppdrag, ligger inte inom myndigheternas mandat. Statliga myndigheter har ett natio-nellt ansvar inom sina respektive områden, men vi ser inte att det kan tolkas som ett ansvar att myndigheterna ska vara lokaliserade över hela landet om inte verksamheten i sig kräver det. Sådan hänsyn är därför för närvarande en fråga för regeringen.

Vidare föreligger det inom det nuvarande regelverket vissa svåra avvägnings-frågor för myndigheterna som gör det oklart hur mycket hänsyn de kan ta till

24

regional tillväxt i förhållande till myndigheternas kostnader. Det är även oklart hur stora möjligheter myndigheterna har att på kort sikt ta på sig stora kostnader för en omlokalisering för att på mycket lång sikt vinna besparingar, till exempel genom lägre lokalkostnader.

Om regeringen vill utöka och tydliggöra myndigheternas mandat att ta regi-onal hänsyn, torde det mest ändamålsenliga vara att ändra i myndighetsför-ordningen.

Statskontoret bedömer att regeringen bör välja formella styrmedel i frågor om myndigheters lokalisering, Informell styrning från regeringen till statliga myndigheter i lokaliseringsfrågor är mindre lämpligt, eftersom myndighetens lokalisering har en omfattande påverkan på dess verksamhet. Det kan även leda till att och oklarheter i ansvarsförhållandena mellan regering och myn-dighetsledning uppstår.

25

3 Författningar av betydelse för myndigheters beslut om lokalisering

Flera författningar är av betydelse för myndigheters beslut om lokalisering. I kapitlet redovisar vi de författningskrav som styr myndigheternas beslut om lokalisering.

3.1 Myndighetens uppdrag är utgångpunkten En grundläggande princip i den svenska förvaltningsmodellen är att myndig-heterna är självständiga i förhållande till regeringen i beslut om enskilda ären-den och vid tillämpning av lag, men i övrigt lyder under regeringen.

Vid beslut om lokalisering ska myndigheternas ledning balansera olika krav. När olika förordningar ska vägas mot varandra går myndighetens uppgift före bestämmelser i generella förordningar. Det betyder att myndighetens instruk-tion och verksamhetsspecifika författningar går före andra generella regler för myndigheterna, såväl vid beslut om lokalisering som vid andra beslut.

Regeringen anger målen och uppgifterna i myndighetens instruktion, beslutar om ledningsformen och myndighetens chef, eventuella styrelse och vissa andra befattningshavare samt de resurser som myndigheten förfogar över. I instruktionen kan också regeringen ange hur verksamheten ska vara organi-serad eller på vilken ort myndigheten ska finnas. Krav på var myndigheten ska vara placerad geografiskt är mindre vanligt.

3.2 Myndighetsförordningens krav på lokalisering Genom myndighetsförordningen (2007:515) regleras att myndighetens led-ning har ansvar för att hushålla väl med statens medel och att verksamheten bedrivs effektivt. Det innebär att myndigheterna själva bestämmer hur verk-samheten ska utföras för att de ska kunna genomföra sina uppgifter och uppnå sina mål på ett effektivt sätt. Myndighetsförordningen ger också myndig-hetsledningen ett långtgående ansvar för att fortgående utveckla verksam-heten.

I de flesta fall är det myndighetens ansvar att besluta om den egna organi-seringen och var myndigheten ska finnas. När det gäller frågor om lokalise-ring av myndigheterna har regeringen ställt upp ett antal krav på myndig-heterna. Ett sådant krav är att myndigheterna, som normalt får hyra de lokaler som den behöver och som ryms inom anslaget, måste inhämta regeringens medgivande om hyresavtalet ska sträcka sig längre än sex år.

26

3.3 Myndigheternas servicegivande regleras i förvaltningslagen

Servicegivande är en central del av verksamheten för många myndigheter. I förvaltningslagen (1986:223) regleras de generella krav som gäller på myn-digheternas servicegivande och samverkan med andra. Förvaltningslagens bestämmelser tar sin utgångspunkt i regeringsformens grundläggande krav på likabehandling, rättssäkerhet och objektivitet.

Enligt förvaltningslagen ska myndigheterna lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verk-samhetsområde. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verk-samhet. Myndigheterna ska vara tillgängliga bland annat för besök och tele-fonsamtal från enskilda. Enligt lagen ska öppethållandet i första hand möj-liggöra för enskilda lämna in och begära ut allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten. Myndigheterna ska också på andra sätt underlätta för den enskilde att ha med dem att göra. Många myndigheter har tolkat detta och publicerat blanketter och information på sina webbplatser, eller möjliggjort helt digital handläggning, så att de enskilda inte behöver besöka dem.

Handläggningen ska ske så enkelt, snabbt och billigt som möjligt, främst för den enskilde. Det framgår dock inte i lagen något krav på myndigheterna att den enskilde ska ha rätt till att träffa den handläggande tjänstemannen.

Krav på tillgänglig service men inte att den ska vara lokal

Det finns inte något författningskrav på att myndigheterna ska handlägga ärenden nära dem som berörs. Ärendehandläggningen ska dock ske med den enskilde i centrum och utifrån ett serviceperspektiv.

Regeringen har i den förvaltningspolitiska propositionen 2009/10:175 angett att målet för förvaltningspolitiken är en innovativ och samverkande statsför-valtning som är rättssäker och effektiv, har väl utvecklad kvalitet, service och tillgänglighet och som därigenom bidrar till Sveriges utveckling och ett effek-tivt EU-arbete. I propositionen pekar regeringen på att alla medborgare ska ha likvärdig tillgång till myndigheternas service. Detta kan exempelvis ske genom att integrera ett jämställdhetsperspektiv i verksamheten, att tillgäng-liggöra myndighetens lokaler, information och verksamhet för personer med funktionsnedsättning samt att ta hänsyn till mångfalden i det svenska sam-hället med avseende på språk.

Regeringen anger också att ny teknik är ett viktigt komplement till personliga möten, och inte sällan är förstahandsalternativet för många när de ska ta kontakt med en myndighet. Regeringen vill också att myndigheter med behov av lokal närvaro i högre grad samverkar. I det här sammanhanget har dock

27

regeringen inte uttryckligen diskuterat i vilken utsträckning servicen ska tillgängliggöras lokalt.13

3.4 Förordningen om lokalförsörjning reglerar vilka lokaler myndigheter får hyra

I förordningen (1993:528) om statliga myndigheters lokalförsörjning anges att inom ramen för vad regeringen har beslutat om dess lokalisering får varje myndighet själv besluta om sin lokalförsörjning. Inom ramen för sina resurser får en myndighet hyra de lokaler som den behöver för sin verksamhet. Den får dock inte utan regeringens medgivande öka sina lokalkostnader så mycket att det kräver höjda anslag eller avgifter. Med vissa undantag får myndig-heterna inte teckna hyresavtalen för längre tid än sex år utan regeringens med-givande (8–10 §).14

3.5 Myndigheternas ansvar i det regionala tillväxtarbetet

Förordningen (2007:713) om regionalt tillväxtarbete slår fast att bland annat de statliga myndigheterna har ett ansvar för att arbeta för målen för regional tillväxt. Målet för den regionala tillväxtpolitiken är att det ska finnas utveck-lingskraft i alla delar av landet, med stärkt lokal och regional konkurrenskraft. I myndigheternas ansvar ingår bland annat att samråda med andra myndig-heter och organisationer när myndigheten planerar att minska sin verksamhet på en ort.

Hur långt myndigheternas ansvar sträcker sig beror på deras uppdrag. I sin strategi för regional tillväxt lyfter regeringen särskilt fram länsstyrelsernas övergripande ansvar att i sina samtliga verksamhetsområden främja länets utveckling. Ett antal andra statliga myndigheter pekas ut för att de har en särskilt stor betydelse för det regionala tillväxtarbetet.15 När det gäller myn-digheternas service så anger regeringen i strategin att utgångspunkten för stat-liga myndigheter och statligt ägda bolag är att de så långt som möjligt ska erbjuda en likvärdig tillgång till service för alla medborgare och företag. Utvecklade tjänster via servicekanaler som IT och telefoni kan i många fall ge medborgare och företag en god tillgång till service. Samtidigt krävs det, enligt regeringen, en genomtänkt lokalisering för den statliga service som 13 Prop. 2009/10:175, sid. 53–54. 14 Undantagen gäller universitet och högskolor. I vissa fall krävs regeringens godkännande också när avtalet är kortare än sex år. 15 Näringsdepartementet gav 2014 Boverket, Energimyndigheten, Havs- och vattenmyndig-heten, Jordbruksverket, Kulturrådet, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Riksantikva-rieämbetet, Riksarkivet, Svenska Filminstitutet, Sveriges geologiska undersökning, Skogs-styrelsen, Trafikverket och Vinnova i uppdrag att ta fram långsiktiga strategier för myndig-heternas medverkan i det regionala tillväxtarbetet under perioden 2014–2020, N2014/2501/ RT.

28

medborgarnas måste besöka, i synnerhet de som besöker ofta. Utvecklingen av lokala servicekontor och annan kontorsnärvaro bör präglas av balans mellan möjligheter till samordning, lokala förutsättningar samt möjligheter till och utveckling av service genom de andra kanaler som nämns ovan. 16

16 Regeringskansliet (2015), sid. 51 och 60.

29

4 Statlig närvaro lokalt och regionalt

I kapitlet redovisar vi en kartläggning av den statliga närvaron regionalt och lokalt. Fokus för kartläggningen är var i landet de statliga jobben finns. I kapitlet redovisar vi antal anställda i de statliga myndigheterna och var myn-digheterna har sina huvudkontor. Vi redovisar också andelen statligt anställda i förhållande till befolkningen, hur viktig en statlig arbetsplats är för att få ett kvalificerat jobb i en region samt hur de statliga arbetstillfällena fördelas mellan olika stora orter.

4.1 Fokus på anställda i statliga myndigheter Kartläggningen är avgränsas till anställda hos statliga myndigheter med egen personal. Med statliga myndigheter avses här förvaltningsmyndigheter och domstolar.17

Uppgifterna avser dels antalet anställda, dels hur de anställda fördelar sig per arbetsställe.18 De myndigheter som ingår i analysen har minst ett eget arbets-ställe.19

Underlaget till analyserna är hämtat ifrån Statistiska centralbyråns företags-register, den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken (RAMS), utbild-ningsregistret respektive yrkesregistret.

Statligt finansierad verksamhet kan bedrivas i annan form än av en myndighet

Statligt finansierad verksamhet bedrivs även i annan form än av myndigheter, exempelvis av statliga bolag och genom utkontraktering av olika delar av myndigheters verksamhet.20 Statligt finansierad verksamhet som inte bedrivs i myndighetsform omfattas inte av kartläggningen.

17 För diskussion om definitionen av en statlig myndighet, se Statskontoret 2005. 18 Urvalet av myndigheter till kartläggningen ansvarar Statskontoret för. För att koppla sam-man myndigheter med RAMS används myndigheternas organisationsnummer. Exempelvis har Sveriges domstolar ett organisationsnummer som omfattar alla domstolar även om dom-stolarna är egna arbetsställen. Därav är antalet organisationsnummer färre än antalet myndig-heter. 19 Med arbetsställe avses varje adress, fastighet eller grupp av fastigheter där en myndighet bedriver verksamhet. En myndighet har alltid minst ett arbetsställe, om myndigheten bedriver verksamhet på olika adresser har den således flera arbetsställen. 20 Ekonomistyrningsverket visade att 2007 fanns 579 organ med statligt åtagande som inte är myndigheter. Ekonomistyrningsverket (2008); Statskontoret (2015a).

30

Illustration genom kartor och tabeller

Det statistiska underlaget redovisas i form av kartor, figurer och i vissa fall tabeller.21 Redovisningen är avgränsad till län respektive kommuner. Komp-letterande uppgifter för kommunerna redovisas i bilaga 1 som kan läsas på www.statskontoret.se. Intervallen som redovisas på kartorna är konstruerade så att alla kategorier innehåller så långt det är möjligt samma antal län. Inter-vallen kan därför variera mellan de olika kartorna.

Redovisningen på länsnivå är en aggregerad bild av resultaten för kommun-nivån. Skillnaderna mellan kommuner, avseende geografisk storlek och antal invånare, gör att en lokalisering av en enskild myndighet kan få stort genom-slag när andelen statliga jobb redovisas på kommunnivån. Resultaten på kom-munnivån kan därmed variera stort.

Fokus för kartläggningen är statligt anställda och därmed statens roll för sysselsättningen i olika delar av landet. Arbetsmarknaden för statligt anställda är ofta större än en enskild kommun. I vissa delar av landet kan en regional arbetsmarknad omfatta flera kommuner och ibland flera län. I andra delar av landet kan en kommun utgöra en arbetsmarknadsregion. Givet utvecklingen mot att vi får allt större lokala och regionala arbetsmarknadsregioner blir den administrativa indelningen i län i de allra flesta fall mer relevant att redovisa än kommunnivå.

Figur 4:1 Exempel på hur andelen statligt anställda fördelar sig på läns respektive kommunnivån.

21 Kartorna är så kallade GIS-kartor. GIS är en förkortning för geografiska informations-system och är ett datorbaserat system för att samla in, analysera och presentera geografiska data.


31

En aggregerad nulägesbild och förändring över tid

Genom kartläggningen redovisar vi den statliga närvaron vid tre tidpunkter: 2014, 2010 och 2008. För uppgifter som avser utbildningsnivå bland de anställda använder vi de senast aktuella uppgifterna från 2013. Dessutom redovisar vi hur den statliga närvaron har förändrats under perioden 2008 – 2014.22

4.2 Statens andel av den offentliga sektorn är liten Statens andel av den offentliga sektorn i Sverige är liten i internationell jäm-förelse.23

De flesta arbetstillfällena i den offentliga sektorn finns i kommunerna. Det finns vidare lika många offentliga arbetstillfällen i landsting respektive stat-liga bolag, som det finns i statliga myndigheter.

Figur 2:1 Antal sysselsatta i offentlig sektor och offentligt ägda företag 2004–2013

Kommentar: Statliga affärsverk ingår i staten. Offentligt ägda företag är företag där en eller flera kommuner, lands-ting eller staten har en ägarandel på mer än 50 procent.

Källa: SCB, Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS)

22 Kartläggning av den statliga närvaron för perioden 1990–2005, se Statskontoret (2005:32) och Staten och kommunerna – uppgifter, struktur och relation: sekretariatsrapport nr 1 (SOU 2007:11); för 2009, se underlagsrapport till utredningen om den statliga regionala förvalt-ningen (Fi 2009:07) Översikt över statlig regional förvaltning. 23 OECD (2013).

0

100 000

200 000

300 000

400 000

500 000

600 000

700 000

800 000

900 000

2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013

Staten Kommuner Landsting Offentligt ägda företag

32

Sett över tid har statens relativa andel dessutom minskat. Skolan har kommu-naliserats, järnväg och telefoni har bolagiserats, militära regementen har lagts ned och kyrkan har skiljts från staten, för att nämna några exempel. Antalet statliga myndigheter har också minskat kontinuerligt sedan 1990, från cirka 1400 till 348 i dag. Under perioden har antalet anställda i staten dock inte minskat lika snabbt, utan myndigheterna har blivit färre men större.24

4.3 Få stora myndigheter, men många arbetsställen Antalet myndigheter i Sverige har minskat kraftigt sedan 1990. Antalet anställda har däremot inte minskat i samma takt. En generell utveckling är att myndigheterna har blivit färre men större.25

Antalet stora myndigheter i Sverige, de som har fler än 500 anställda, utgör 20 procent av det totala antalet myndigheter.

Figur 4:2 Antal statliga myndigheter efter storlek mätt i årsarbetskrafter, 2014

Kommentar: I figuren redovisas antal anställda mätt efter storlek i årsarbetskrafter. Skillnaden mellan antal anställda och årsarbetskrafter är cirka 10 procent.

Källa: SCB, Statskontorets egna beräkningar samt i förekommande fall uppgifter från myndigheternas årsredo-visningar. Se vidare Statskontoret (2015b) Den offentliga sektorn i korthet 2015.

Myndigheter är i många fall lokaliserade till mer än en ort. År 2014 fanns det 2 896 statliga arbetsställen med minst en anställd. Det fanns statliga arbets-ställen i alla län och i 265 kommuner. Under perioden 2008 till 2014 har an-talet arbetsställen minskat med 13 procent, från 3 319 till 2 896.

24 Statskontoret (2010), Statskontoret (2015). 25 Statskontoret (2015b).

0 20 40 60 80 100 120 140 160

5000 -

4000 - 4999

3000 - 3999

2000 - 2999

1000 - 1999

500 - 999

200 - 499

100 - 199

50 - 99

0 - 49

Antal myndigheter

Storleksklass

33

4.4 Statligt anställda År 2014 arbetade cirka 235 000 personer i statliga myndigheter.26

De statligt anställda skiljer sig från övriga anställda på arbetsmarknaden i vissa avseenden. Exempelvis har de som arbetar i staten har generellt sett hög utbildning. Bland statligt anställda har 72 procent högre utbildning.

Medelåldern för anställda i staten är 45 år. Medelåldern är högst i Dalarnas och Värmlands län med 47 år och lägst i Blekinge län med 42 år.

Figur 4:3 Statligt förvärvsarbetande efter medelålder per län, 2014

Kommentar: Genomsnittsålder per län är avrundade till heltal. Icke-viktat medelvärde avser genomsnitt bland län där alla län får samma vikt, dvs. hänsyn tas inte till att vissa län är större än andra.


26 Med förvärvsarbetande används SCB:s begrepp ”dagbefolkning”. Med förvärvsarbetade dagbefolkning avses förvärvsarbetande som redovisas efter arbetsställets geografiska belägenhet t.ex. alla som har sitt förvärvsarbete i Örebro kommun oberoende av var de är folkbokförda. I den regionala redovisningen ingår även personer med växlande eller okänd arbetsplats. Dessa förvärvsarbetande ingår som dagbefolkning i den kommun i vilken de är folkbokförda. Undantag är kommunalt anställda med okänd arbetsplats. Dessa personer ingår som dagbefolkning i den kommun i vilken de är anställda.

42

43

44

44

44

44

44

44

45

45

45

45

45

45

45

45

46

46

46

46

47

47

0 20 40 60

Blekinge län

Norrbottens län

Stockholms län

Uppsala län

Jönköpings län

Skåne län

Hallands län



Kalmar län

Gotlands län

Riket

Örebro län

Västmanlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Södermanlands län

Kronobergs län

Gävleborgs län


Värmlands län

Dalarnas län

Medelålder

34

Ungefär lika många kvinnor som män arbetar i staten. 51 procent av de statligt förvärvsarbetande i Sverige är kvinnor och 49 procent är män.

Figur 4:4 Andel statligt förvärvsarbetande män och kvinnor per län, 2014


Ungefär 16 procent av de statligt förvärvsarbetande 2014 hade utländsk bak-grund. Högst andel statligt anställda med utländsk bakgrund finns i Uppsala län med 22 procent och lägst andel i Jämtlands län med 5 procent.27

27 Personer med utländsk bakgrund definieras som personer som är utrikes födda eller inrikes födda med två utrikes födda föräldrar.

42

43

44

44

45

45

45

45

46

46

47

47

48

48

49

49

49

50

51

54

58

64

58

57

56

56

55

55

55

55

54

54

53

53

52

52

51

51

51

50

49

46

42

36

0 20 40 60 80 100

Jämtlands län

Örebro län

Gävleborgs län


Värmlands län

Kronobergs län

Södermanlands län

Kalmar län

Gotlands län

Dalarnas län

Västmanlands län

Västerbottens län

Stockholms län

Skåne län

Riket

Jönköpings län



Uppsala län

Hallands län

Norrbottens län

Blekinge län

%

Andel män Andel kvinnor

35

Figur 4:5 Andelen statligt förvärvsarbetande med utländsk bakgrund som del av det totala antalet statligt förvärvsarbetande, 2014

Kommentar: Personer med utländsk bakgrund definieras som personer som är utrikes födda eller inrikes födda med två utrikes födda föräldrar.


De statligt anställda är spridda över landet

Figur 4:6 illustrerar att det finns flest statliga jobb i Stockholms län, Västra Götalands län, i Skåne län och Uppsala län samt i Östergötland och Norr-bottens län.

5

7

7

7

9

9

9

10

10

10

12

12

14

14

15

15

15

16

18

19

20

22

0 5 10 15 20 25

Jämtlands län

Blekinge län

Gotlands län


Kalmar län

Jönköpings län

Dalarnas län

Norrbottens län

Gävleborgs län

Värmlands län

Hallands län

Örebro län



Kronobergs län

Västerbottens län

Södermanlands län

Riket

Västmanlands län

Skåne län

Stockholms län

Uppsala län

%

36

Figur 4:6 Antal statligt förvärvsarbetande per län, 2014

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt som möjligt innehåller samma antal län i illustrativt syfte.


Ser vi till antalet anställda per län arbetade knappt 72 000 eller 30 procent av de statligt anställda i Stockholms län. Som framgår av figuren 4:7 finns minst antal statligt anställda i Kronobergs län och i Gotlands län. I Kronoberg åter-finns knappt 3 000 eller ungefär 1 procent av de statligt anställda. I Gotlands län är antalet cirka 1 600 personer eller knappt 1 procent av de statligt anställ-da.

37

Figur 4:7 Antal statligt förvärvsarbetande per län, 2014

Kommentar: Totalt antal anställda är 235 159.

Källa: SCB, Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS).

Flest huvudkontor i Stockholms län

Det är vanligast att myndigheter har sitt huvudkontor i Stockholms län. 129 myndigheter, 60 procent, av de statliga myndigheterna har sina huvudkontor i Stockholms län.

I Östergötland respektive Västra Götaland har vardera 10 myndigheter sina huvudkontor (5 procent av de statliga myndigheterna). I Uppsala län har 9 myndigheter sina huvudkontor och i Västernorrland är det 8. I Gotlands län har en myndighet sitt huvudkontor.

1 614

2 827

3 302

3 337

4 016

4 019

4 082

4 490

4 652

5 053

5 259

5 362

6 326

6 962

8 129

8 832

12 895

15 058

26 136

31 233

71 575

0 10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000 70 000 80 000

Gotlands län

Kronobergs län

Jämtlands län

Kalmar län

Södermanlands län

Hallands län

Västmanlands län

Värmlands län

Dalarnas län

Blekinge län

Gävleborgs län

Jönköpings län


Örebro län

Västerbottens län

Norrbottens län


Uppsala län

Skåne län


Stockholms län

38

Figur 4:8 Antal huvudkontor för statliga myndigheter per län, 2014

Kommentar: Säteslän visar det län där den juridiska enheten är registrerad. Det kan betyda där styrelsen normalt sammanträder eller där huvudkontoret är registrerat. För myndigheter är statistiken inte alltid heltäckande efter-som myndigheter inte har ett registrerat huvudkontor. Detta gäller exempelvis länsstyrelserna. Källa: SCB, Företagsregistret.

1

1

2

2

2

2

3

3

3

4

4

4

4

4

4

5

8

9

10

10

129

0 20 40 60 80 100 120 140

Gotlands län

Kalmar län

Hallands län

Jämtlands län

Kronobergs län

Örebro län

Dalarnas län

Västerbottens län

Västmanlands län

Blekinge län

Gävleborgs län

Jönköpings län

Skåne län

Södermanlands län

Värmlands län

Norrbottens län


Uppsala län



Stockholms län

39

De statliga jobben har blivit fler

I en majoritet av länen, 13 av 21 län, har antalet statligt förvärvsarbetande ökat under perioden 2008 till 2014.

Figur 4:9 Antal statligt förvärvsarbetande, utveckling 2008–2014 per län

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt möjligt innehåller samma antal län.


40

I figur 4:10 redovisas förändringen antalet statliga förvärvsarbetande under perioden 2008 till 2104.

Figur 4:10 Förändring av andelen statligt förvärvsarbetande per län mellan 2008 och 2014


Procentuellt har andelen statliga jobb ökat mest i Uppsala län med 15,2 pro-cent. Störst är minskningen i Dalarnas län med minus 6,6 procent statliga jobb.

Staten är en liten arbetsgivare i Sverige

Jämfört med landsting, kommuner och den privata sektorn är staten en relativt liten arbetsgivare. Staten står totalt sett för 7 procent av arbetstillfällena. Upp-sala län har högst andel, 15 procent förvärvsarbetande inom statlig sektor. I Norrbottens län är andelen 11 procent. Kronobergs län har lägst andel statligt förvärvsarbetande med 4 procent. Figur 4:11 visar fördelningen av andelen sysselsatta mellan statlig, kommunal respektive privat sektor på länsnivå.

-441

-352

-329

-231

-190

-187

-107

-40

24

42

66

119

235

410

413

556

1 268

1 698

1 992

3 239

8 135

-1 000 0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000


Blekinge län

Dalarnas län

Värmlands län

Södermanlands län

Kronobergs län

Jönköpings län

Jämtlands län

Gotlands län

Hallands län

Gävleborgs län

Kalmar län

Västmanlands län

Västerbottens län

Örebro län

Norrbottens län



Uppsala län

Skåne län

Stockholms län

41

Figur 4:11 Andel förvärvsarbetande per sektor och län, 2013

Källa: SCB, Yrkesregistret

Antalet servicearbetsställen minskar men finns i en majoritet av kommunerna

Vissa statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen, Skatteverket, Försäk-ringskassan, Pensionsmyndigheten, Kronofogden, Centrala studiestödsnämn-den (CSN), Migrationsverket och Lantmäteriet är myndigheter som många medborgare ofta har kontakt med. Möjligheten för medborgare att besöka myndigheter personligen är ett skäl till statlig närvaro regionalt och lokalt. Av de undersökta myndigheterna ser vi att flest servicearbetsställen finns i Västra Götalands län med 93 stycken, följt av Stockholms län med 76 stycken. Lägst

4

4

4

4

5

5

5

5

5

6

6

7

7

8

8

8

9

9

9

10

11

15

26

28

30

27

24

30

30

30

26

29

25

24

28

30

35

33

14

23

33

30

32

24

69

68

66

68

71

65

64

65

69

65

68

69

64

62

57

58

77

68

58

60

58

61

0 20 40 60 80 100

Kronobergs län

Hallands län

Kalmar län

Jönköpings län

Västmanlands län

Södermanlands län

Värmlands län

Dalarnas län


Gävleborgs län

Skåne län

Riket

Örebro län


Gotlands län

Jämtlands län

Stockholms län


Västerbottens län

Blekinge län

Norrbottens län

Uppsala län

%

Andel statligt sysselsatta 2013 Andel kommunalt sysselsatta 2013 Andel privat sysselsatta 2013

42

antal servicearbetsställen på länsnivå finns i Gotlands län med 7, följt av Blekinge och Västmanlands län med 12 vardera.28

Figur 4:12 Antal statliga servicearbetsställen efter arbetsställets belägenhet per län, 2014

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt möjligt innehåller samma antal län. Service-arbetsställen definieras som arbetsställen som tillhör Arbetsförmedlingen, Skatteverket, Försäkringskassan, Pen-sionsmyndigheten, Kronofogden, Centrala studiestödsnämnden, Migrationsverket och Lantmäteriet.


På kommunnivå, se figur 1 och 2 i bilaga 1, är det tydligt att myndigheterna ofta finns representerade i de kommuner som kan anses utgöra länscentra i respektive län. Majoriteten av alla kommuner har minst ett servicearbets-ställe. Under perioden 2008–2014 har antalet servicesarbetsställen minskat något eller varit de samma i en majoritet av kommunerna.

28 Servicearbetsställen definieras som arbetsställen som tillhör Arbetsförmedlingen, Skatte-verket, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Kronofogden, Centrala studiestödsnämn-den, Migrationsverket och Lantmäteriet

43

4.5 Statlig närvaro i relation till befolkningen Som vi har redovisat arbetar ett stort antal av de statligt anställda i Uppsala, Norrbotten och Stockholms län och relativt få i Kalmar län, Jönköpings län respektive Kronobergs län.

Ett annat sätt att undersöka den statliga närvaron är att beräkna en så kallad lokaliseringskvot. Det vill säga att relatera andelen statligt anställda per län till andel av befolkningen som bor i länet.

Ju större kvoten är desto större är antalet statligt anställda i förhållande till befolkningen i länet. Om ett län har en lokaliseringskvot på 1,0 innebär det att antalet statligt förvärvsarbetande är i nivå med befolkningen. Om kvoten är mindre än 1 innebär det tvärt om att andelen statligt förvärvsarbetande är lågt i förhållande till befolkningen.

Lokaliseringskvoten definieras enligt:

𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 =

𝐴𝐴𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝑓𝑓ö𝐿𝐿𝐿𝐿ä𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝑟𝑟𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝑟𝑟𝐿𝐿 𝐿𝐿 𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐴𝐴𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝑓𝑓ö𝐿𝐿𝐿𝐿ä𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝑟𝑟𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝑟𝑟𝐿𝐿 𝐿𝐿 𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 �

𝐴𝐴𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝐿𝐿 𝑟𝑟𝐿𝐿𝑓𝑓𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝐿𝐿 𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝐴𝐴𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝐿𝐿 𝑟𝑟𝐿𝐿𝑓𝑓𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿 𝐿𝐿 𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿𝐿�

Uppsala län överrepresenterat och Kronobergs län underrepresenterat

År 2014 är lokaliseringskvoten högst för Uppsala län (1,9), Norrbottens län (1,4) och Stockholms län (1,3). I dessa län finns en större andel av de statligt förvärvsarbetande än andelen av befolkningen. De län som har lägst lokalise-ringskvot är Kalmar (0,65), Jönköpings (0,63) och Kronobergs län (0,60).

44

Figur 4:13 illustrerar lokaliseringskvoten av statliga arbetstillfällen per län 2014.

Figur 4:13 Lokaliseringskvot per län, 2014

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt möjligt innehåller samma antal län.


Figur 4:14 illustrerar lokaliseringskvoten av statliga arbetstillfällen per kommun 2014. Som framgår av kartan varierar kvoten över landet. Kvoten är högst i kommuner där länets residensstad finns. Lokaliseringskvoten för res-pektive kommun framgår av tabell 5 i bilaga 1.

45

Figur 4:14 Lokaliseringskvot per kommun, 2014

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt som möjligt innehåller samma antal kommu-ner.


8 län har fler statliga jobb än vad befolkningen motiverar

Om antalet statligt förvärvsarbetande i ett län är i proportion till befolknings-storleken i länet är lokaliseringskvoten 1,0. I tabell 4:1 redovisas antalet anställda per län, antalet anställda per län om lokaliseringskvoten varit 1 och differensen i potentiellt antal anställda.

Uppsala har högst andel statliga jobb i förhållande till befolkningen. I Uppsala län finns 79 procent fler statliga jobb än vad som motsvaras av befolkningen. I Norrbotten är andelen 46 procent, Blekinge län 36 procent och i Stockholms län 35 procent.

46

Hallands län har den största underrepresentationen, 46 procent färre statliga jobb relativt sett befolkningen i länet. I Kalmar och Södermanlands län är andelen 41 procent.

Örebro län är det län som ligger närmast sin andel av statliga arbetstillfällen i relation till befolkningen.

Tabell 4:1 Antal statligt förvärvsarbetande 2014 och antal anställda om lokaliseringskvoten varit 1,0

Län

Antal anställda 2014

Antal anställda om lokaliseringskvoten är 1

Differens antal anställda

Differens andel anställda

BRP per län utveckling 2004 till 2014

Uppsala län 15 058 8 418 6 640 79 19

Norrbottens län 8 832 6 031 2 801 46 26

Blekinge län 5 053 3 719 1 334 36 0

Stockholms län 71 575 53 029 18 546 35 17

Västerbottens län 8 129 6 330 1 799 28 12

Östergötlands län 12 895 10 666 2 229 21 18

Gotlands län 1 614 1 381 233 17 15

Västernorrlands län 6 326 5 864 462 8 11

Örebro län 6 962 6 952 10 0 13

Skåne län 26 136 31 095 -4 959 -16 12

Västra Götalands län 31 233 39 373 -8 140 -21 16

Gävleborgs län 5 259 6 755 -1 496 -22 8

Dalarnas län 4 652 6 729 -2 077 -31 10

Värmlands län 4 490 6 627 -2 137 -32 10

Västmanlands län 4 082 6 314 -2 232 -35 11

Jönköpings län 5 362 8 305 -2 943 -35 11

Kronobergs län 2 827 4 563 -1 736 -38 13

Södermanlands län 4 016 6 771 -2 755 -41 7

Kalmar län 3 337 5 684 -2 347 -41 8

Hallands län 4 019 7 495 -3 476 -46 11

Kommentar: BRP per län avser bruttoregionalprodukt per capita. På nationell nivå motsvaras den av bruttonatio-nalprodukt (BNP). BRP från produktionssidan är summan av regionens alla förädlingsvärden. Om alla regioners BRP inom riket summeras får vi landets BNP.

Källa: SCB, Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS) och regionalräkenskaperna, beräkningar av Statskon-toret.

47

Antalet statligt anställda i förhållande till befolkningsutveckling

Under perioden 2008 till 2014 har antalet statliga arbetstillfällen ökat mest i Stockholms län, vilket också befolkningen gjort.

Figur 4:15 Förändringar i antal statliga jobb och förändringar av befolkningen, 2008–2014 (procent).

Källa: SCB, Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS), och befolkningsstatistik

Om förändringen mäts genom lokaliseringskvoten har den minskat sedan 2008 i en majoritet av länen. Det betyder att för en majoritet av länen har andelen statliga jobb minskat. Tillbakagången har varit störst i Väster-norrlands län, Dalarnas län och Södermanlands län. I Stockholm, Skåne, Blekinge, Östergötland och Västmanlands län har lokaliseringskvoten ökat.

Figur 4:16 illustrerar hur lokaliseringskvoten har förändrats under perioden 2008–2014 för respektive län.

-10 -5 0 5 10 15 20

Norrbottens län

Västerbottens län

Jämtlands län


Gävleborgs län

Dalarnas län

Västmanlands län

Örebro län

Värmlands län


Hallands län

Skåne län

Blekinge län

Gotlands län

Kalmar län

Kronobergs län

Jönköpings län


Södermanlands län

Uppsala län

Stockholms län

Förändring befolkning

Förändring statliga arbeten

48

Figur 4:16 Utveckling av lokaliseringskvoten, 2008–2014 per län



I figur 4:17 illustreras hur lokaliseringskvoten förändrats på kommun nivån under perioden 2008–2014. Förändringen för respektive kommun framgår av tabell 5 i bilaga 1.

49

Figur 4:17 Utveckling av lokaliseringskvot per kommun under perioden 2008–2014



4.6 Betydelsen av staten som arbetsgivare för högutbildade

Anställda i staten är ofta högutbildade

Anställda i staten är ofta välutbildade. Statliga jobb utmärks av att de ofta kräver hög utbildning och kan anses mer konjunktur oberoende än arbeten inom andra sektorer. I snitt har 72 procent av de statligt förvärvsarbetande eftergymnasial utbildningsnivå. Variationen i utbildningsnivå bland de stat-ligt anställda är liten, sett till olika delar av landet.

50

Andel statligt förvärvsarbetande med eftergymnasial utbildningsnivå är högst i Västerbottens län. Här har 82 procent av de statligt anställda eftergymna-sialutbildning. I Norrbottens län är andelen lägst: här har 64 procent av de statligt anställda eftergymnasial utbildningsnivå.29

Figur 4:18 Andel statligt förvärvsarbetande med hög utbildningsnivå per län, 2014

Kommentar: Hög utbildningsnivå definieras som eftergymnasial utbildning samt forskarutbildning. Icke-viktat medelvärde avser genomsnitt bland län där alla län får samma vikt, dvs. hänsyn tas inte till att vissa län är större än andra.

Källa: SCB, Utbildningsregistret

För personer med högre utbildning är staten ofta en intressant arbetsgivare. I vissa delar av landet står staten för en stor del av de kvalificerade arbets-tillfällena. Statens betydelse för möjligheten att få kvalificerade jobb i ett område kan illustreras av andelen personer med kvalificerad utbildning som

29 I gruppen eftergymnasial utbildningsnivå ingår personer i kategorierna eftergymnasial utbildning kortare än 3 år (inklusive 4-årigt tekniskt gymnasium), eftergymnasial utbildning längre än 3 år samt forskarutbildning. Redovisningen visar andelen som arbetar i ett specifikt län, detta visar inte om personen också bor i länet eller pendlar in till länet för att arbeta.

64

66

67

67

67

68

69

69

70

70

70

71

71

72

74

75

76

78

79

79

79

82

0 20 40 60 80

Norrbottens län


Blekinge län

Gävleborgs län

Västmanlands län

Kalmar län

Jönköpings län

Örebro län

Jämtlands län

Södermanlands län

Gotlands län


Hallands län

Riket

Dalarnas län


Skåne län

Värmlands län

Stockholms län

Uppsala län

Kronobergs län

Västerbottens län

%

51

arbetar inom staten i förhållande till andelen med motsvarande utbildnings-nivå som arbetar inom den privata eller kommunala sektorn.

Figur 4:19 visar andelen statligt kvalificerade förvärvsarbetande i förhållande till samtliga kvalificerade förvärvsarbetande per län 2013.30 Som framgår av figuren varierar betydelsen av staten som arbetsgivare för att kunna få ett kvalificerat arbete. Hur stor andel kvalificerad arbetskraft som har staten som arbetsgivare i länen varierar stort. Den högsta andelen kvalificerad arbetskraft som har en statlig arbetsgivare finns i Uppsala län (24 procent), Gotlands län (20 procent) samt i Västerbottens län (18 procent). Den lägsta andelen kvali-ficerad arbetskraft som arbetar i staten återfinns i Hallands län (8 procent), i Jönköping (9 procent) län samt i Västmanlands län (9 procent).

Figur 4:19 Andelen statligt högutbildade i förhållande till samtliga högutbildade per län 2013

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt möjligt innehåller samma antal län. Kvalifi-cerade arbeten definieras som yrken som kräver högskoleutbildning enligt yrkesregistret.


30 Med kvalificerade förvärvsarbetande avses yrken som kräver högskoleutbildning enligt yrkesregistret.

52

Figur 4:20 visar andelen statligt kvalificerade förvärvsarbetande i förhållande till samtliga kvalificerade förvärvsarbetande per kommun 2013.31 Detta illust-rerar hur stor del av den kvalificerade arbetskraften inom kommunen som har staten som arbetsgivare. Andelen för respektive kommun framgår av tabell 7 i bilaga 1.

Figur 4:20 Andel statligt kvalificerade förvärvsarbetande i förhållande till samtliga kvalificera-de förvärvsarbetande per kommun 2013

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt som möjligt innehåller samma antal kommuner. Kvalificerade arbeten definieras som yrken som kräver högskoleutbildning enligt yrkesregistret


Staten har under de senaste åren blivit en allt viktigare arbetsgivare för indi-vider med kvalificerad utbildning. Under perioden 2008 till 2013 har andelen

31 Med kvalificerade förvärvsarbetande avses yrken som kräver högskoleutbildning enligt yrkesregistret.

53

kvalificerade förvärvsarbetande i staten i förhållande till samtliga kvalifice-rade förvärvsarbetande ökat i en majoritet av länen. Störst är ökningen i Stockholms, Uppsala, Gotland, Örebro och Skåne län.

Figur 4:21 Utveckling av andelen kvalificerade statligt förvärvsarbetande i förhållande till samtliga kvalificerade förvärvsarbetande, 2008–2013 per län

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt möjligt innehåller samma antal län. Kvalificerade arbeten definieras som yrken som kräver högskoleutbildning enligt yrkesregistret


Figur 4:22 visar utvecklingen av andelen statligt kvalificerade arbeten i för-hållande till andelen kvalificerade arbeten i kommunen. Andelen för respek-tive kommun framgår av tabell 8 i bilaga 1.

54

Figur 4:22 Utveckling av andelen statligt kvalificerade förvärvsarbetande i förhållande till samtliga kvalificerade förvärvsarbetande per kommun under perioden 2008–2013

Kommentar: Intervallen är konstruerade så att alla kategorier så långt som möjligt innehåller samma antal kommuner. Kvalificerade arbeten definieras som yrken som kräver högskoleutbildning enligt yrkesregistret


4.7 Statliga arbetsplatser finns oftast på större orter De statliga arbetsplatserna finns oftare på större orter. Cirka 1 300 av de statliga arbetsställena finns på tätorter med mer än 50 000 invånare. Detta motsvarar cirka 45 procent av arbetsställena. Figur 4:23 visar antal och andel statliga arbetsställen efter arbetsställets tätortsstorlek.

55

Figur 4:23 Antal och andel statliga arbetsplatser efter tätortsstorlek, 2014

Kommentar: Tätortsstorlek definierat som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent. Källa: SCB, Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS)

Den generella bilden av fördelningen av arbetsställen per ortsstorlek åter-speglas inte på länsnivå (se figur 4:24). En förklaring är att ortsstorleken ser olika ut på länsnivå. I Jämtlands län, Norrbottens län och Gotlands län finns inga orter som har 50 000 invånare eller fler. Därmed finns det heller inga statliga arbetsplatser i den kategorin tätorter. I Uppsala och Stockholms län bor och arbetar de flesta på orter med fler än 50 000 invånare. Små tätorter med mindre än 10 000 invånare finns i alla län, men har olika betydelse som läns eller kommuncentrum. Fördelningen av statliga arbetsställen i små tät-orter skiljer sig mycket över landet, från 48 procent i Västerbottens län till 4 procent i Stockholms län.

491404 330

1 305

252114

17 %14 %

11 %

45 %

9 %

4 %

0

200

400

600

800

1000

1200

1400

200 till 9 999 10 000 till 24999

25 000 till 49999

50 000 ochuppåt

Ej tätort Okänt

56

Figur 4:24 Andel statliga arbetsställen efter arbetsställets lokalisering och tätortsstorlek per län 2014.

Kommentar: Tätortsstorlek definierat som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent. Arbetsställen som inte uppfyller definitionen har exkluderats vid beräkning av andelar.


Antalet statliga arbetstillfällen har minskat mest på mindre orter

Antalet statliga arbetsställen minskade genomgående i alla tätortsstorlekar under perioden 2008 till 2014. I genomsnitt har antalet arbetsställen minskat med 13 procent. I absoluta tal minskade antalet statliga arbetstillfällen mest på de minsta tätorterna, det vill säga tätorter med en befolkning upp till 10 000 invånare. Totalt försvann 133 arbetsställen på dessa orter under perioden 2008 till 2014. Figur 4:25 illustrerar andelen statliga arbetsställen efter tät-ortsstorlek.

4

5

7

10

11

13

15

15

16

17

18

19

19

25

26

32

33

33

39

41

45

48

7

8

46

90

44

87

8

42

30

47

21

27

29

13

44

68

67

6

61

21

55

12

89

87

48

45

77

42

54

36

61

54

52

61

29

60

38

40

0 20 40 60 80 100

Stockholms län

Uppsala län

Västmanlands län

Blekinge län

Gävleborgs län

Gotlands län


Jönköpings län


Södermanlands län

Skåne län

Hallands län

Riket

Örebro län


Dalarnas län

Kalmar län

Kronobergs län

Jämtlands län

Värmlands län

Norrbottens län

Västerbottens län

%

200 ‐ 9999 10000 ‐ 49999 50000+

57

Figur 4:25 Andel statliga arbetsställen efter arbetsställets tätortsstorlek 2008, 2010 och 2014

Kommentar: Tätortsstorlek definierat som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent.


Även om den generella trenden har varit att antalet arbetsställen minskat för samtliga tätortsstorlekar och mest för de minsta tätorterna, så fördelar sig förändringen av antalet statliga arbetsställen per tätortsstorlek olika mellan länen. Största förändringen för de minsta tätorterna mellan åren 2008 och 2014 har skett i Östergötlands län med en ökning på 63 procent, respektive Västmanlands län där andelen minskat med 57 procent. Största förändringen av statliga arbetsställen i mellanstora tätorter har skett i Gotlands län där andelen ökat med 8 procent, respektive i Kronobergs län där andelen har minskat med 40 procent.

Förändringen av statliga arbetsställen i större tätorter har varit störst i Hallands län, med en ökning på 3 procent respektive Gävleborgs län där an-delen minskat med 33 procent. Tabell 4:2 illustrerar förändringen av statliga arbetsställen per tätortsstorlek och län mellan åren 2008 och 2014.

19

1412

42

85

18

1412

44

8

3

1714

11

45

9

4

0

10

20

30

40

50

200 till 9999 10000 till 24999 25000 till 49999 50000 och uppåt ej tätort okänt

%

2008 2010 2014

58

Tabell 4:2 Förändring av antal arbetsställen efter tätortsstorlek under perioden 2008–2014

200-9 999 10 000-49 999 50 000 – w

Blekinge län -17 -13 0

Dalarnas län 8 -22 0

Gotlands län 33 8 0

Gävleborgs län -53 -13 -33

Hallands län 10 -30 3

Jämtlands län -37 0 0

Jönköpings län -42 3 -19

Kalmar län -15 -13 0

Kronobergs län 7 -40 -3

Norrbottens län -15 -15 0

Skåne län -7 -23 -2

Stockholms län 6 -22 -5

Södermanlands län -33 -26 -9

Uppsala län -41 -7 -3

Värmlands län -34 -16 -17

Västerbottens län -26 -26 0

Västernorrlands län -48 -20 -9

Västmanlands län -57 -28 -29

Västra Götalands län -17 -9 -1

Örebro län -19 -25 -18

Östergötlands län 63 -22 -8

Riket -21 -16 -6

Kommentar: Tätortsstorlek definierat som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent.


I figur 4:26 redovisas en jämförelse av andelen förvärvsarbetande inom staten, kommunerna, landstingen och den privata sektorn på orter med minst 50 000 invånare. I figuren redovisas också andelen av befolkningen som bor på en ort av minst denna storlek. Andelen statligt anställda som finns på stora tätorter är högre jämfört med andelen av befolkningen som bor i stora tätorter.

År 2014 var andelen statligt förvärvsarbetande i tätorter med mer än 50 000 invånare 3,4 procentenheter högre jämfört med 2008. Motsvarande föränd-ring i andelen av befolkningen som bor i stora tätorter är 2,3 procentenheter. För den kommunala sektorn är förändringen 1,3 procentenheter, för lands-tingen 3,3 procentenheter och för den privata sektorn 2,3 procentenheter.

59

Figur 4:26 Andel förvärvsarbetande inom stat, kommun, landsting och privatsektor respektive befolkningen som finns på en ort som har minst 50 000 invånare, 2008, 2010 och 2014 (procent)

Kommentar: Tätortsstorlek definierat som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent. I figuren redovisas också andelen av befolkningen som bor i tätorter med mer än 50 000 invånare. I sex län finns inte en tätort som har minst 50 000 invånare.


4.8 Sammanfattande iakttagelser Under perioden 2008 till 2014 har antalet statliga arbetsställen minskat med 13 procent.

Flest statliga anställda finns i Stockholms län, Västra Götalands län, Skåne län, i Uppsala län samt i Östergötlands län och Norrbottens län.

60 procent av myndigheterna har sitt huvudkontor i Stockholms län. De stat-liga arbetsplatserna finns ofta på större orter.

Utvecklingen av antalet statliga arbeten på länsnivå följer befolkningsutveck-lingen.

De som arbetar i staten är ofta välutbildade. 72 procent av de anställda har högre utbildning. Skillnaderna i utbildning är små över landet. Andelen anställda med utländsk bakgrund varierar mellan länen. Det är framförallt i storstadsregionerna som andelen är högre.

Antalet servicearbetsställen minskar, men finns i en majoritet av kommuner-na. Dessa arbetsplatser finns ofta i kommuner som kan anses utgöra läns-centra i respektive län.

66,4

37,8

57,150,2

37,5

69,9

39,1

60,4

52,5

39,7

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

Stat Kommun Landsting Övrigt Befolkningen

2008 2010 2014

60

Relateras antalet statligt anställda per län till befolkningen i länet beräknas en så kallad lokaliseringskvot. Ju större kvoten är desto större är antalet statligt anställda i förhållande till befolkningen i länet. År 2014 var lokaliserings-kvoten högst för Uppsala län (1,9), Norrbottens län (1,4) och Stockholms län (1,3). I dessa län fanns en större andel av de statligt förvärvsarbetande än andelen av befolkningen. De län som hade lägst lokaliseringskvot var Kalmar (0,65), Jönköpings (0,63) och Kronobergs län (0,60).

Staten har i många delar av landet stor betydelse för möjligheten för personer med högre utbildning att få ett arbete. Möjligheten att få ett kvalificerat arbete varierar mellan som högst 24 procent och som lägst 8 procent mellan länen.

Statliga arbetsställen finns oftare på större orter, men med stora variationer mellan länen. Fördelningen av statliga arbetsställen i små tätorter skiljer sig mycket över landet, från 48 procent till 4procent

I genomsnitt har antalet arbetstillfällen minskat med 13 procent. I absoluta tal minskade antalet statliga arbetstillfällen mest på de minsta tätorterna, det vill säga tätorter med en befolkning upp till 10 000 invånare.

Antalet statliga arbetsställen minskade genomgående i alla tätortsstorlekar under perioden 2008 till 2014, men mest i de minsta tätorterna. Totalt för-svann 133 arbetsställen på dessa orter under perioden 2008 till 2014.

Andelen statligt förvärvsarbetande har ökat i städer med minst 50 000 invåna-re under perioden 2008 till 2014. Andelen statliga jobb som finns i tätorter över 50 000 invånare har ökat i något högre grad jämfört med andra sektorer och i jämförelse med andelen av befolkningen som bor på dessa orter.

61

5 Statliga myndigheters beslut om lokalisering

Statskontoret ska enligt uppdraget följa upp statliga myndigheters beslut om lokalisering. Uppföljningen ska baseras på en sammanställning och analys av de underlag som finns tillgängliga inom myndigheterna inför beslut om lokalisering.

I detta kapitel redovisar vi resultaten av en uppföljning av 14 myndigheters beslut om och motiv för sin lokalisering.

5.1 Uppföljningens genomförande

Beslut om lokalisering

Vi har utgått från en bred definition av myndigheters beslut om lokalisering. Med lokalisering menar vi här när myndigheter på något sätt förändrar eller planerar att förändra lokalisering av kontor eller verksamheter. Det innebär att ett beslut om lokalisering kan vara att en myndighet öppnar eller avveckla ett kontor eller arbetsställe. Men det kan också vara att myndigheter väljer att inte återbesätta enstaka vakanta tjänster, även om det först på längre sikt får någon större betydelse för lokaliseringen.

Besluten kan också vara mer långsiktiga och strategiska, och till exempel gälla vilka aspekter som myndigheten ska beakta när det blir aktuellt att fatta konkreta beslut om lokalisering. Det kan exempelvis avse vilka uppgifter som ska hanteras var och på vilken nivå i organisationen, en minsta storlek för myndighetens arbetsställen, krav på tillgång till kommunikationer och så vidare.

Myndigheter som ingår i uppföljningen

Uppföljningen fokuserar på 14 myndigheter. De är Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Försäkringskassan Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Kronofogdemyndigheten, Lant-mäteriet, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Skatteverket, Skogsstyrel-sen, Skolinspektionen, Trafikverket och Transportstyrelsen.

62

Urvalet har gjorts i samråd med uppdragsgivaren. Ett motiv för urvalet är att dessa myndigheter har ingått i tidigare utredningar om hur staten är organise-rad på regional nivå.32

Utmärkande för myndigheterna i urvalet är att de har verksamhet på flera ställen i landet. I urvalet ingår några av landets största myndigheter, men också ett antal medelstora och mindre. Flera av dem har uppdrag som innebär många kontakter med medborgare och företag. För dem torde frågan om lokalisering vara viktig i såväl ett organisations- som ett verksamhetsperspek-tiv.

Myndigheterna har i varierande grad valt att kontraktera ut sin verksamhet till andra aktörer. I de fall där de inte driver verksamheten i egen regi råder inte alltid myndigheten själv över var verksamheten bedrivs. Sådana delar av myndigheternas verksamhet ingår inte i vår uppföljning.

Underlag för analysen

Enligt uppdraget ska analysen baseras på de underlag som finns tillgängliga hos myndigheterna. Statskontoret har bett myndigheterna om underlag för beslut om lokalisering som myndigheterna har fattat under de senaste fem åren. De har i begränsad omfattning kunnat tillhandahålla sådana beslut.

Vi har också frågat efter underlag som rör motiv för beslut om lokalisering av enskilda verksamheter samt analyser av vilka konsekvenser en eventuell flytt eller omlokalisering av verksamheten kan få. En stor del av det material som vi har tagit del av består av mer övergripande strategiska dokument. I vissa fall har vi fått del av underlag som myndigheterna har sammanställt särskilt för att svara på våra frågor.

Uppföljningen baseras också på myndigheternas instruktioner, reglerings-brev, årsredovisningar och budgetunderlag.

Utöver att ta del av det skriftliga materialet har vi intervjuat några av myn-digheterna för att få en mer fullständig bild. Vi har också bjudit in myndig-heterna till ett samrådsmöte där de fick möjlighet att utbyta erfarenheter med varandra. Myndigheterna har fått tillfälle att faktagranska de sammanställ-ningar som vi gjort av deras underlag.

5.2 Myndigheternas lokalisering varierar över landet Alla de 14 myndigheter som ingår i uppföljningen har kontor för besök eller andra arbetsplatser på mer än en ort, men av sammanställningen i tabell 5:1 framgår att antalet orter varierar kraftigt.

32 SOU 2012:81.

63

Tabell 5:1 Kontor på antal orter för de myndigheter som ingår i uppföljningen

Myndighet Kontor på antal orter

Arbetsförmedlingen 315 kontor

Arbetsmiljöverket 13 kontor

Centrala studiestödsnämnden (CSN) 10 kontor

Försäkringskassan 103 servicekontor och 60 handläggningskontor

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) 6 kontor

Kronofogdemyndigheten 37 kontor

Lantmäteriet 50 kontor

Migrationsverket 40 kontor och upphandlade boenden

Pensionsmyndigheten 103 servicekontor och 6 egna kontor

Skatteverket 103 servicekontor och 56 egna kontor

Skogsstyrelsen Cirka 100 kontor

Skolinspektionen 5 kontor

Trafikverket 27 kontor

Transportstyrelsen 13 kontor

Kommentar: Uppgifterna är dels hämtade från myndigheterna, dels från Ekonomistyrningsverkets lokalregister.

Myndigheterna förändrar sin organisation

Flertalet av myndigheterna som ingår i uppföljningen har under de senaste fem åren på något sätt sett över och förändrat sina regionala organisationer. De flesta har minskat eller planerar att minska antalet kontor eller orter där myndigheten är lokaliserad. Det finns dock exempel på motsatsen. Det gäller i första hand Migrationsverket, som planerar att öka antalet orter där myndig-heten är lokaliserad.

Några av myndigheterna, till exempel Skolinspektionen och IVO, har inte genomfört eller planerat några förändringar av sin organisation eller sin loka-lisering.

Myndigheten styr inte alltid över sin egen lokalisering

Enligt myndighetsförordningen har myndighetsledningen ett långtgående ansvar för att fortgående utveckla verksamheten. I det ansvaret ingår att överväga och besluta om var myndigheten ska vara lokaliserad. Men i vissa fall har regeringen i instruktionen pekat ut var myndigheten ska vara lokali-serad. I de fallen anges ofta den ort där myndigheten ska ha sitt säte eller huvudkontor. Av vissa instruktioner framgår också att myndigheten ska ha en regional organisation. Det gäller till exempel Skatteverket och Lantmäteriet.33

33 Förordning (2009:946) med instruktion för Lantmäteriet, förordning (2007:780) med instruktion för Skatteverket.

64

Det förekommer också att myndigheterna har ändrat sin lokalisering till följd av andra regeringsbeslut, till exempel för att anpassa organisationen till för-ändringar av uppdragets inriktning eller omfattning. Ett exempel är när Kronofogdemyndigheten fick ökade resurser som skulle användas till skuldsanering. Ett annat exempel är när omstruktureringar av Försvarsmakten påverkade bland annat CSN:s, Försäkringskassans och Kronofogdemyndig-hetens lokalisering.34

Myndigheters lokalisering är i vissa fall ett arv

Statskontorets uppföljning visar att vissa myndigheters lokalisering till stor del är ett arv från en tidigare organisationsstruktur på området. Det gäller till exempel IVO, Pensionsmyndigheten och Skolinspektionen. I de fallen över-tog myndigheterna den regionala organisationen från tidigare myndigheter för att undvika att förändringen skulle störa verksamheten. IVO övertog upp-drag från Socialstyrelsen, Pensionsmyndigheten från bland annat Försäk-ringskassan och Skolinspektionen tog över Skolverkets tidigare tillsyns-uppdrag. Även Trafikverket och Transportstyrelsen har tagit över ansvarsom-råden och regional organisation från andra myndigheter.

Lokaliseringen ska förstås i ljuset av tidigare reformer

Genom uppföljningen kan vi konstatera att verksamheten i många myndig-heter koncentreras allt mer och lokaliseras till färre orter.35 Den utvecklingen har pågått under ett antal år, och den påbörjades i flera fall med att regionala myndigheter slogs samman till en myndighet. Syftet med ombildningarna har ofta varit att skapa förutsättningar för en tydligare ledning och styrning av verksamheten, ett mer effektivt resursutnyttjande samt ökad rättssäkerhet och likabehandling. Exempel på sådana så kallade enmyndigheter är Arbetsför-medlingen, Arbetsmiljöverket, Skatteverket, Försäkringskassan, Skogsstyrel-sen, Lantmäteriet och Kronofogdemyndigheten.36

5.3 Myndigheternas motiv för beslut om lokalisering

Verksamhetsuppdraget i fokus när lokaliseringen bestäms

Vår uppföljning visar tydligt att myndigheternas verksamhetsuppdrag är den centrala utgångspunkten för deras beslut om lokalisering. Uppdraget enligt instruktionen, tillsammans med myndighetsförordningens krav på att myn-dighetsledningen ska hushålla väl med statens medel, avgör hur verksamheten bedrivs och därmed organiseras geografiskt. Myndigheternas lokalisering blir

34 Se till exempel Utbildningsdepartementet (2001). 35 Jämför kartläggningen av den statliga närvaron som redovisas i kapitel 4. 36 Se till exempel Statskontoret (2010a).

65

därmed i första hand en följd av hur myndighetsledningen har valt att fullgöra sitt uppdrag.

De myndigheter som ingår i uppföljningen har valt en regional organisations-struktur för att kunna bedriva en effektiv verksamhet. Syftet kan till exempel vara att kunna bedriva en effektiv tillsyn utan att det kräver alltför långa resor. Det kan även vara att underlätta för myndigheten att skaffa nödvändig och uppdaterad kunskap om lokala förhållanden, om exempelvis var tillsyns-objekt och anläggningar finns. Också i andra sammanhang kan handläggarnas lokalkännedom vara viktig för verksamheten. Försäkringskassan har till exempel en regional organisation för handläggning av ärenden som rör funk-tionsnedsättning respektive sjukförsäkring.37 Den regionala organisationen är i vissa fall också en förutsättning för att myndigheterna ska kunna tillhanda-hålla service på ett bra sätt.

Myndighetens ekonomi avgör ofta antalet lokaliseringsorter

Kostnader för lokaler och personal har stor betydelse när myndigheterna diskuterar och fattar beslut om sin lokalisering. De kan dock sällan redovisa några ekonomiska kalkyler som ligger till grund för besluten. Statskontoret har inte fått ta del av några underlag som beskriver hur kostnaderna konkret påverkar myndigheternas beslut om vilka orter de bör finnas på. Däremot är det vanligt att myndigheterna hänvisar till mer generella ekonomiska motiv.

Trots att myndigheterna sällan redovisar några direkta beräkningar av kost-nader inför beslut om lokalisering så diskuterar de ofta kostnadernas betydel-se för myndighetens geografiska närvaro. I vissa fall behöver de minska sina kostnader totalt sett, men lika ofta att anger myndigheterna att de behöver frigöra resurser för att satsa mer på andra delar av uppdragen.

Det tydligaste exemplet är Arbetsförmedlingen. Under en treårsperiod plane-rar myndigheten att lägga ned vart tredje kontor, för att i stället satsa resur-serna på att öka sina kontakter med arbetsgivare.

Skatteverket pekar på att pris- och löneomräkningen varje år tvingar alla stat-liga myndigheter att effektivisera sin verksamhet för att sänka sina kostnader. Ett sätt att sänka kostnaderna är att minska antalet kontor. Det är ett av skälen till att Skatteverket vill koncentrera sina resurser till större enheter. Myndig-hetens analyser pekar också på att den i framtiden kommer att behöva utföra sina uppgifter med färre medarbetare.38

37 Avdelningen för funktionsnedsättning är indelad i sex geografiska verksamhetsområden: Öst 1, Öst 2, Väst 1, Väst 2, Nord, Syd. Även en nationell avdelning finns. Avdelningen för sjukförsäkring är indelad i sex geografiska verksamhetsområden: Nord, Syd, Mitt, Väst, Stockholm samt Utveckling och stöd. 38 Skatteverket (2015).

66

Också för Kronofogdemyndigheten har kostnaderna en avgörande betydelse för bedömningen av hur många och stora kontor myndigheten bör ha. Kost-naderna per anställd minskar kontoren blir färre men större.

Att minska kostnaderna i verksamheten var ett motiv för Trafikverket när det ändrade sin kontorsstruktur. Genom att minska antalet kontor såg myndig-heten en möjlighet att minska sina lokalkostnader.

CSN anger att minskande ekonomiska ramar var den direkta orsaken till att myndigheten avvecklade tre kontor och koncentrerade verksamheten till större enheter och färre orter.39 Myndighetens verksamhetsstrategi fram till 2018 innebär också att kostnaderna i myndigheten ska minska med 10 pro-cent.

Arbetsmiljöverket omorganiserade sin verksamhet för att få till en mer resurs-effektiv verksamhet.

Myndigheternas lokalisering motiveras utifrån verksamhetens behov

I myndigheternas allmänna uppgifter ingår att fortlöpande utveckla verksam-heten. Vår uppföljning visar att myndigheternas lokalisering i många fall sna-rare är en följd av en generell utveckling av verksamheten än ett resultat av specifika beslut om lokalisering.

Arbetsförmedlingen bedriver ett arbete i syfte att reformera myndigheten och anpassa kontorsnätet efter kundströmmarna. Målet är att verksamheten ska bli mer uppsökande och digital. På så sätt räknar myndigheten med att frigöra resurser till utökade arbetsgivarkontakter.40 Utvecklingen av organisationen kommer att resultera i att antalet kontor och orter där myndigheten är lokali-serad minskar.

Skatteverket koncentrerar och omlokaliserar delar av sin verksamhet med motivet att myndigheten behöver ökad helhetssyn, större rörlighet och bättre förutsättningar för att bedriva utvecklingsarbete inom olika verksamheter.

Inom Kronofogdemyndigheten pågår en liknande utveckling, där myndig-heten av verksamhetsskäl koncentrerar vissa arbetsuppgifter till ett eller några kontor. Det gäller såväl verksamheter med ett visst krav på geografisk närhet som funktioner eller ärenden som kan hanteras var som helst i landet. Skuld-saneringsärenden bedöms till exempel hanteras bäst genom viss geografisk spridning, och de handläggs i dag på fem orter. Detsamma gäller konkurs-tillsyn, som bedrivs på sju orter.

39 CSN (2012a), sid. 5 ff. 40 Arbetsförmedlingen (2015), sid. 17.

67

Transportstyrelsen minskade antalet kontor efter att ha sett över organisa-tionen med utgångspunkt i verksamhetens behov, exempelvis behov av närhet till medborgarna, inställelsetid vid tillsyn och behov av en kritisk massa av medarbetare för att underlätta myndighetens kompetensförsörjning.41

Att utveckla verksamheten genom att ensa processer och åstadkomma en mer enhetlig handläggning är ett motiv som Arbetsmiljöverket, CSN och IVO anger för att minska antalet enheter inom myndigheten. Den generella verk-samhetsutvecklingen får till följd att verksamheterna koncentreras på färre enheter.

Ett annat motiv till att minska antalet enheter är att det underlättar för myndig-hetens ledning att styra verksamheten.42 Framför allt de större myndigheterna anger ofta det som ett skäl för att koncentrera sina verksamheter. En stor orga-nisation med många små enheter är svårstyrd.

Lokalisering motiveras också av symbolvärdet för myndigheten

För vissa myndigheter kan det ha ett symbolvärde att finnas kvar på en ort. Detta trots att lokaliseringen egentligen inte bedöms som kostnadseffektiv, innebär svårigheter för kompetensförsörjningen och är svår att motivera av andra skäl. Exempel på det är när Skatteverket och Kronofogdemyndigheten ibland har gjort avsteg från sina generella riktlinjer för var myndigheten ska finnas. En omlokalisering skulle i dessa fall ha inneburit att en ort eller del av landet skulle lämnats helt, vilket skulle fått till följd att medborgare och företag fått orimligt långt till ett kontor. Kronofogdemyndigheten har bland annat ansett att det är viktigt att finnas representerade i Norrlands inland, och därför behöll de kontoret i Gällivare under flera år trots relativt höga kostna-der och stora problem med kompetensförsörjningen.

Upphandling kan påverka myndigheters lokalisering

Myndighetsledningens möjligheter att besluta om lokalisering minskar om de väljer att kontraktera ut driften av en verksamhet. Exempelvis har Migrations-verket i uppdrag att erbjuda boenden för dem som söker asyl i Sverige. Myn-digheten får dock inte själv äga boenden, utan tecknar hyresavtal med offent-liga och privata bostadsbolag. När dessa platser inte räcker upphandlar Migra-tionsverket tillfälliga boenden. Myndigheten har endast små möjligheter att styra den geografiska placeringen av de boenden som de upphandlar. Den styrs istället av vilka entreprenörer som vinner upphandlingen.

41 Transportstyrelsen (2012). 42 CSN (2011), sid. 3 och 9 ff.

68

Lokalisering påverkas till viss del av tillgången på lokaler

Statskontorets uppföljning visar att frågan om lokalförsörjning blir aktuell först efter att myndigheten har bestämt var ett kontor ska etableras. Att myn-digheten väljer att inte vara lokaliserad på en viss ort kan motiveras av att det saknas lokaler, men däremot är den generella kostnaden för lokaler inte en avgörande faktor för valet av ort.

I myndigheternas lokalförsörjningsplaner finns ofta vissa riktlinjer för var på en ort ett kontor bör lokaliseras. Planerna innehåller också krav på lokalernas generella utformning, eventuella säkerhetsaspekter och krav på att lokalerna i vissa fall ska ha så låg miljöpåverkan som möjligt.43

Myndigheternas lokalförsörjning syftar till att hitta lämpliga och inte allt för dyra lokaler. Försäkringskassan, Skatteverket, Migrationsverket, Trafik-verket, Transportstyrelsen, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten, Arbetsmiljöverket, CSN, Lantmäteriet, Skogsstyrelsen och Skolinspektionen har samtliga policys, riktlinjer eller strategier för lokalförsörjning där de framhåller kostnadskontroll.

Av flera myndigheters riktlinjer framgår också följande:

• Myndigheterna ska undvika att hyra lokaler i storstädernas mest centrala delar och undvika de dyraste lokalerna på orten.

• I storstäderna ska lokalerna helst finnas vid knut- eller pendlingspunkter.

• Flera myndigheter har av kostnadsskäl beslutat att huvudregeln för hur arbetsutrymmen ska inredas är kontorslandskap.

• Vissa myndigheter anger ett riktmärke om lokalernas storlek per anställd. CSN anger till exempel 18 till 22 kvadratmeter och i Försäkringskassan 15 till 18 kvadratmeter.

Försäkringskassan betonar att olika verksamheter inom myndigheten ska samlokaliseras när så är möjligt. Lokalerna ska också bidra till att myndig-heten blir en attraktiv arbetsplats som uppfyller kraven på säkerhet och håll-barhet. De ska vara flexibla och kunna anpassas till myndighetens förändrade behov.

Kraven på säkerhet betonas särskilt i lokalförsörjningsplanerna för myndig-heter som har många kontakter med medborgare och företag, till exempel Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Kronofogdemyndigheten.

43 Se till exempel CSN (2012b).

69

Beslut om lokalisering präglas av tröghet

Stabilitet är utmärkande för myndigheternas lokalisering av sina verksam-heter, trots att många av dem har förändrat sin kontorsstruktur under de senas-te åren.

Så länge myndigheterna inte planerar att förändra sitt totala antal kontor, till exempel till följd av en mer omfattande omorganisation eller radikalt ändrade arbetssätt, så ser de i allmänhet ingen anledning att analysera om placeringen vid en specifik ort är den mest lämpliga i olika avseenden. Det kan vara en delförklaring till att omlokaliseringar är relativt sällsynta. En annan förklaring är att omlokaliseringar, i alla fall på kort sikt, ofta leder till höga kostnader av olika slag. Ytterligare en förklaring, och den mest betydelsefulla i samman-hanget är risken att verksamheten blir svår att upprätthålla på grund av att myndigheten förlorar kompetent personal till följd av flytten, och att det är svårt att rekrytera ny kompetens på det nya stället. Den risken bekräftas av Riksrevisionens utvärdering av omlokaliseringen av Konsumentverket till Karlstad respektive Statens Folkhälsoinstitut till Östersund som genomfördes 2007. I båda myndigheterna avstannade stora delar av verksamheten under två år. Förklaringen var bland annat att mycket få medarbetare flyttade med, vilket ledde till att delar av verksamheterna periodvis var underbemannade. Den nya personal som rekryterades saknade erfarenhet av myndigheternas verksamhetsområden.44

Förutom risken för höga kostnader och minskad effektivitet är hänsyn till personalen en faktor som gör att myndigheterna inte i onödan vill riva upp en fungerande organisation.

5.4 Medborgarnas behov av service påverkar myndigheters lokalisering

Medborgarnas behov av kontakt med myndigheterna varierar. Förutsätt-ningarna för att kunna förse medborgare och företag med service spelar i vissa fall en avgörande roll för myndigheternas beslut om lokalisering, i vart fall när servicen förutsätter ett fysiskt möte.

Antalet platser där myndigheter förser medborgare och företag med personlig service har minskat under de senaste åren.

Medborgarnas förändrade former för kontakter med myndigheter får betydelse för lokaliseringen

Myndigheterna menar i uppföljningen att myndigheternas förutsättningar för att ge service har förändrats till följd av digitalisering och teknikutveckling. Merparten av myndigheternas brukare använder i dag digitala tjänster för att

44 Riksrevisionen (2009).

70

sköta sina kontakter med myndigheterna. Det gäller såväl stora myndigheter med många medborgarkontakter som mindre myndigheter med färre brukare.

Att medborgarna i minskad utsträckning efterfrågar personlig service är ett motiv till att myndigheters lokala närvaro har förändrats. Men det kan också vara tvärtom, det vill säga att det är myndigheterna som bedömer att person-liga möten knappast behövs längre för att de ska kunna utföra sina uppdrag. Det gäller till exempel CSN.

Personlig service blir en allt mindre del av myndigheternas servicegivande. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatteverket och Kronofogdemyn-digheten menar att deras kunder i första hand vill komma i kontakt med myndigheten via telefon och digitala tjänster. IVO tar emot anmälningar från allmänheten och verksamheterna via telefon, webben och per post. Myndig-heten har inga kontor för spontana besök. Myndigheten har en särskild tele-fonlinje och chatt som riktar sig till barn och unga som har kontakt med socialtjänst eller sjukvård, eller som bor på elevhem.

Lagstiftningen kräver i vissa fall att en myndighet ska erbjuda personliga besök, till exempel vid Lantmäteriet. När sådana kravs ställs vill myndigheten av planeringsskäl att besöken, så långt det är möjligt ska bokas på förhand.45

Enligt myndigheterna skapar den tekniska utvecklingen bättre möjligheter till personliga möten. Bland annat kan videomöten vara ett sätt att kommunicera oberoende av fysiska avstånd, vilket flera myndigheter använder både internt och i kontakt med brukare eller företag.

Mer kostnadseffektiv service genom digitala tjänster

Många myndigheter bedriver ett aktivt arbete med att utveckla nya tjänster via digitala kanaler och telefon, med syftet att minska antalet personliga besök vid myndigheternas kontor. Kostnader för servicegivande är en anledning till att myndigheterna försöker styra kontakter mot digitala kanaler, eftersom de kostar mindre.

Kostnaden för att tillhandahålla service genom fysiska möten anses i allmän-het vara orimligt hög i förhållande till nyttan för den enskilde. Skatteverket har beräknat kostnaden för ett telefonsamtal eller besök vid ett servicekontor till i genomsnitt cirka 80 kronor per kontakt. Ett besök på myndighetens webbplats kostar i genomsnitt 29 öre för myndigheten.

För att styra om ärendena till mer kostnadseffektiva kanaler har Skogsstyrel-sen avgiftsbelagt rådgivning i fält, medan den är kostnadsfri per telefon och e-tjänster. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ser övergången till

45 Lantmäteriet (2012).

71

digitala tjänster som ett sätt att frigöra resurser för mer kvalificerad rådgiv-ning och stöd till grupper med komplicerade ärenden som kräver fysiska möten.

Migrationsverket menar att kontakten med myndigheten ska skötas digitalt när det är möjligt, men personliga besök ska erbjudas när det verkligen behövs.

Möjlighet till personliga besök fortsatt viktiga för vissa grupper

Även om allt fler vill sköta sina kontakter med myndigheter via digitala tjäns-ter och telefon menar myndigheterna att vissa grupper av medborgare också i fortsättningen kommer att behöva träffa myndighetsföreträdare personligen. Därför bedömer många myndigheter att de behöver behålla någon form av regional kontorsstruktur.

Försäkringskassan menar att personer med psykisk ohälsa och kognitiva funktionshinder, personer i livskris och nyanlända är exempel på grupper som även i framtiden kommer ha behov av personliga möten med myndigheten. Det kan också gälla ärenden som rör funktionsnedsättning och sjukförsäkring. Enligt Försäkringskassan behöver de grupperna snarast ökade möjligheter till personliga besök hos en handläggare. Sådana möten är ofta tidsbokade och planerade i förväg. De spontana besöken kan däremot ofta styras om till andra servicekanaler.

Kronofogdemyndigheten ser att individer som är skuldsatta oftare har behov av personliga besök.

Pensionsmyndigheten menar att myndighetens brukare är intresserade av digitala tjänster men också har ett behov av personliga möten. De behov som brukarna ger uttryck för avspeglar sig i myndighetens serviceutbud och loka-lisering. Myndigheten ser kontinuerligt över sin lokalisering för att tillgodose behoven.

Migrationsverket ser en stor utmaning i att öka tillgängligheten så att asyl-sökande och andra målgrupper lättare kan komma i kontakt med myndig-heten. För att möta behoven ska antalet kontor öka, samtidigt som den digitala tekniken utnyttjas mer. Myndigheten har under de senaste två åren arbetat med att anpassa delar av sin organisation till det ökande antalet asylsökande. I det ingår att etablera servicekontor med ett brett utbud av tjänster. Där ska den sökande och andra kunna få stöd och vägledning inom alla myndighetens typer av ärenden.46 Kontoren ska placeras på ”strategiska orter” och på orter där myndigheten har boenden.

46 Migrationsverket (2014a), sid. 3 och 16.

72

Samverkan, begränsade öppettider eller ambulerande service ger möjlighet till fortsatt geografisk närvaro

För att kunna möta medborgarnas behov av personlig service på ett kostnads-effektivt sätt utvecklar en del myndigheter andra former än fasta kontor för att erbjuda service. Den utvecklingen avspeglar sig i myndigheternas loka-lisering.

Samverkan i servicegivandet är en sådan form. Försäkringskassan, Pensions-myndigheten och Skatteverket erbjuder service vid personliga möten genom sina gemensamma servicekontor. Samverkan ger möjlighet för myndigheter-na att finnas representerade på flera platser än vad som annars skulle vara möjligt, exempelvis på mindre orter. Genom sådan samverkan kan servicen bli mer likvärdig i olika delar av landet.

Servicekontor finns i dag på cirka 100 platser. Där kan besökarna få hjälp med blanketter, information och enklare ärenden hos de tre myndigheterna. Myndigheterna bedömer att samverkan är en kostnadseffektiv form för ser-vice som sker genom personliga möten. Försäkringskassan, Pensionsmyn-digheten och Skatteverket ser kontinuerligt över verksamheten vid service-kontoren, såväl när det gäller tjänsterna som kontorens lokalisering. Under 2013 avvecklades 13 servicekontor, samtliga på mindre orter. Motiven var en låg besöksfrekvens och rimliga avstånd till andra kontor.

Migrationsverket har inlett ett samarbete med Försäkringskassan, Skatte-verket, Pensionsmyndigheten, Arbetsförmedlingen och vissa kommuner för att kunna tillhandahålla personlig service vid gemensamma servicekontor. Motiven är att Migrationsverket menar att den lokala närvaron vid boenden är viktig för att kunna förse asylsökande med service samt för att förbättra samverkan med kommunerna och andra berörda aktörer på lokal nivå. Myn-digheten samverkar bland annat via sina mottagningsenheter, som håller kontakt med till exempel kommunen, landstinget och frivilligorganisationer. Vid beslutet om sin regionala organisation tog Migrationsverket hänsyn till länsgränserna och förutsättningarna för samverkan med andra statliga myn-digheter, och då i första hand polisen.47

I vissa kommuner har Migrationsverket inrättat så kallade ”närkontor”, med service under några enstaka timmar per vecka. Kontoren är antingen mobila eller samlokaliserade med till exempel Arbetsförmedlingen eller kommu-nen.48

Vissa myndigheter arbetar också med att utveckla former för att kunna erbju-da personliga möten trots att myndigheten inte är permanent lokaliserad på orten. De kan till exempel vara på plats på olika ställen men under begränsade

47 Migrationsverket (2015a), sid. 5 och Migrationsverket (2014 b), sid. 34 ff. 48 Migrationsverket (2015b).

73

tider. Ett exempel är när Trafikverket erbjuder förarprov vid kontor som bara är bemannade vid inbokade provdagar.

Lantmäteriet har övervägt att införa alternativ till fasta kontor. Syftet är att öka tillgängligheten och myndighetens geografiska spridning. Bland försla-gen nämns samlokalisering med andra myndigheter respektive mobila kon-torsenheter i form av inredda bussar som veckovis besöker mindre orter.

Myndigheterna ser digitalisering som ett sätt att skapa alternativ närvaro

Flera av myndigheterna menar att det digitala servicegivandet i allt högre grad kan ersätta de fysiska mötena. Myndigheter vars uppdrag riktar sig till stora grupper av medborgare har i allmänhet höga ambitioner att modernisera verk-samheten genom digitalisering och teknikutveckling. Undantaget från denna utveckling är Migrationsverket.49

Myndigheterna beskriver utvecklingen av en mer digitaliserad verksamhet som ett sätt att överbrygga geografiska avstånd och göra det möjligt att vara där medborgare och företag finns. Den gör det möjligt att fortsätta förse medborgare med service trots att myndigheten inte längre har något kontor på orten.

Digitaliseringen har också påverkat myndigheternas arbetssätt

Att medborgare och företag i ökad utsträckning vill ha kontakt med myn-digheter via elektroniska tjänster har också inneburit att arbetsuppgifter som tidigare sköttes manuellt har digitaliserats. Det har påverkat hur ärenden handläggs i myndigheterna och därmed var handläggningen utförs rent geo-grafiskt.

Motiven för att styra kontakten mellan medborgare och myndigheter till digi-tala tjänster drivs också av kvalitetsskäl. Flera myndigheter menar att det finns kvalitetsvinster med att hantera ärenden elektroniskt. Utvecklingen av myndigheternas servicegivande och arbetsprocesser har i flera fall gått hand i hand.

Försäkringskassan menar att en ökad användning av digitala tjänster bidrar till en effektivare ärendehantering, kortare handläggningstider och att risken för felaktiga utbetalningar minskar. Det beror på att ansökningar som lämnas in via de digitala tjänsterna i högre utsträckning är rätt ifyllda och kräver färre kompletteringar. Denna utveckling gäller också i Skatteverket, Arbetsför-medlingen, CSN och Transportstyrelsen.

49 Migrationsverket (2014a), sid. 16.

74

5.5 Kompetensförsörjning påverkar i vissa fall lokaliseringen

Möjligheten till kompetensförsörjning har i varierande grad betydelse för myndigheternas lokalisering. Vissa menar att lokalisering och geografiskt läge har stor betydelse för kompetensförsörjningen medan andra anser att det snarare handlar om mer generella svårigheter att hitta personal med lämplig kompetens och passande erfarenheter.

Myndigheterna i uppföljningen söker i allmänhet personer med högskole- eller universitetsutbildning. Kompetenskraven varierar, liksom behoven av generalister respektive specialister. I allmänhet har de myndigheter som söker specialiserad arbetskraft svårare att rekrytera på mindre orter än de med behov av mer generell kompetens.

Verksamheten koncentreras för att tillvarata medarbetarnas kompetens

Försäkringskassan menar att de medarbetare som hanterar riksövergripande ärenden har en för stor spridning över landet. Myndigheten vill dock ta till-vara medarbetares kompetens och har därför valt att behålla sin regionala organisation. Men på flera orter har myndigheten beslutat att inte återbesätta vakanta tjänster, vilket leder till en successiv omlokalisering i takt med per-sonalomsättningen och pensionsavgångarna.

Tillräckligt stora kontor behövs för att kunna rekrytera

Storlek på enheter eller kontor är ett motiv som myndigheterna anger för valet av lokalisering. Enheterna ska vara tillräckligt stora för att kunna erbjuda utvecklingsmöjligheter för den anställde och tillgodose verksamhetens behov. Små kontor är också mer sårbara, till exempel vid sjukskrivningar och när någon slutar. Uppfattningarna om hur stort ett kontor bör vara varierar mellan myndigheterna och typen av uppdrag.

Skatteverkets handläggningskontor ska i normalfallet bestå av minst 100 till 150 medarbetare. Kronofogdemyndigheten menar att kontor bör bestå av minst 20 till 25 personer. Lantmäteriet och Skogsstyrelsen anser att varje kontor behöver minst åtta medarbetare. Vid Skogsstyrelsen förekommer dock betydligt mindre kontor, och i undantagsfall kan de ha bara någon enstaka medarbetare.50

Skatteverket menar att kontoren behöver vara stora nog för att rymma en tillräckligt bred och djup kompetens hos medarbetarna. Större kontor gör

50 Skogsstyrelsen (2012).

75

dessutom organisationen mindre sårbar. Kronofogdemyndigheten och Lant-mäteriet anger samma motiv.

Större kontor bedöms som mer attraktiva

Lantmäteriet menar att det är lättare att rekrytera och utveckla medarbetarnas kompetens vid större kontor. Kronofogdemyndigheten och Skatteverket ser också att det är en fördel för kompetensutvecklingen om flera verksamhets-processer finns vid samma kontor.

Myndigheterna menar att kontorens storlek också har betydelse för möjlig-heterna att skapa en attraktiv arbetsplats med utvecklingsmöjligheter och närvarande chefer som har möjligheter att ge stöd i arbetet. Kontorens storlek påverkar också möjligheten till en effektiv ledning och styrning av det opera-tiva arbetet.

Större enheter behövs av säkerhetsskäl

Kronofogdemyndighetens har bestämt att det av säkerhetsskäl alltid ska vara två personer med vid en förrättning och att ingen medarbetare ska arbeta ensam på kontoret. Det sätter gränsen för hur små kontoren kan vara.

Brist på utbildad personal och konkurrens om personal har betydelse för lokaliseringen

Lantmäteriet har i dag kontor på ett femtiotal platser. Myndigheten behöver specialiserad arbetskraft för sin verksamhet, bland annat lantmätare. Lant-mäteriutbildning finns i dag vid fyra universitet i landet. På eller i närheten av universitetsorterna har myndigheten relativt lätt att rekrytera medarbetare med rätt kompetens. Norr om Gävle finns ingen högskoleutbildning av lant-mätare. Där har myndigheten svårt att rekrytera personal, liksom generellt i glesbygden. I storstäderna är det å andra sidan svårt att behålla kompetensen på grund av konkurrensen från andra arbetsgivare.

Skogsstyrelsens möjligheter till kompetensförsörjning har haft betydelse när myndigheten har ändrat sin lokalisering. En utgångspunkt har varit att bredda rekryteringsbasen, en annan att skapa större och mer dynamiska arbetsgrup-per som bidrar till en bättre arbetsmiljö.

Svårigheter att hitta och behålla utbildad personal har varit en avgörande faktor i samband med att Kronofogdemyndigheten har lagt ned enstaka kon-tor, framför allt på mindre orter. Myndigheten stängde exempelvis sitt kontor i Gällivare för att det har varit svårt att behålla personal, inte minst på grund av konkurrensen från gruvnäringen.

Migrationsverket har under de senaste två åren haft vissa problem med att rekrytera personer med rätt kompetens. Det gäller särskilt i region Nord och på mindre orter i andra regioner. Utanför storstäderna har det varit svårt att få

76

tillräckligt många sökande med juristkompetens och relevant erfarenhet. För närvarande är det framför allt svårt att rekrytera chefer och teamledare.

I framtiden kommer personalförsörjningen på Migrationsverket att vara en viktig faktor vid beslut om att lokalisera nya prövningsenheter, särskilt om de ska placeras utanför storstadsområdena. Samtidigt påpekar myndigheten att kompetensförsörjning bara en aspekt av flera som den måste beakta vid loka-lisering. Närheten till de asylsökande och andra intressenter har ofta större betydelse.

Generalister kan rekryteras brett över hela landet

För Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och stora delar av Migrations-verket har frågan om kompetensförsörjning inte någon avgörande betydelse för var de lokaliserar verksamheter, eftersom de har en förhållandevis bred rekryteringsbas. De söker visserligen personal med akademisk examen, men medarbetarna kan ha bakgrund inom såväl socialt arbete, samhällsvetenskap, juridik som ekonomi. Utbildningar för den typen av generell akademisk kom-petens finns på många platser i landet.

Lättare att rekrytera på universitetsorter

Flera av myndigheterna har lättare att rekrytera personal till verksamhet som finns på större orter och universitetsorter. IVO, Skolinspektionen och Transportstyrelsen har flertalet av sina kontor förlagda till universitetsorter. Redan när myndigheterna bildades lyftes förutsättningarna för kompetensför-sörjning fram som en viktig faktor vid besluten om var de skulle placeras.

IVO och Skolinspektionen ser myndigheternas lokalisering som en fördel vad gäller deras kompetensförsörjning. Den typ av kompetens som myndigheter-na efterfrågar finns oftare på orter med ett universitet respektive ett univer-sitetssjukhus.

År 2008 beslutade Pensionsmyndighetsutredningen var de skulle bedriva sin verksamhet vid starten 2010. De orter som angavs var Stockholm, Luleå, Söderhamn, Gävle, Karlstad, Visby, Växjö och Halmstad. Avgörande för valet av orter var att kompetensen fanns där, eftersom det var där som För-säkringskassan och Premiepensionsmyndigheten bedrev de delar av verksam-heten som den nya Pensionsmyndigheten skulle ta över.

Kluster av myndigheter underlättar rekrytering

Att finnas i närheten av andra myndigheter kan underlätta kompetensförsörj-ningen och göra det lättare att bedriva en välfungerande verksamhet.

Kompetensförsörjningen är enligt CSN en av myndighetens främsta ut-maningar fram till 2018. Ett sätt att göra myndigheten mer attraktiv och få möjlighet att rekrytera rätt kompetens är att delta i Myndighetsnätverket i

77

Sundsvallsregionen.51 Nätverket är ett samverkansorgan för 16 myndigheter. Nätverkets syfte är bland annat att främja utvecklingen inom varje myndighet, stärka den regionala konkurrenskraften, göra myndigheterna i regionen till attraktiva arbetsgivare och förbättra kompetensförsörjningen.52

Arbetsmiljöverket ser också en fördel med att finnas på orter där andra myn-digheter är lokaliserade. I samband med omorganisationen 2014 uppmärk-sammades kompetensförsörjningen vid myndighetens arbete med region-indelningen. Ett skäl till att placera en filial i Sundsvall var att det redan fanns andra myndigheter där. Det gav möjlighet till samlokalisering och antogs underlätta kompetensförsörjningen jämfört med att behålla de befintliga kontoren i Härnösand och Gävle.53

När Transportstyrelsen såg över sin regionala organisation blev slutsatsen att det inte fanns behov av en större geografisk spridning för att rekrytera och behålla kompetens. Myndigheten anser att dagens lokalisering i anslutning till kluster av snarlika verksamheter och på större orter med närhet till hög-skolor och universitet, ger goda förutsättningar för kompetensförsörjning. Därför finns ingen anledning att ändra den nuvarande lokaliseringen.

Skatteverket menar att arbetsuppgifterna i myndigheten blir allt mer kvalifi-cerade, framför allt för att ärendeflöden har automatiseras och arbetsupp-gifterna i högre grad inriktas mot fördjupade utredningar. Medarbetarna kom-mer därför att behöva en annan typ av kompetens. Myndighetens utgångs-punkt är att verksamheten ska bedrivas där medborgare och företag finns. Kompetens inom företagsbeskattningen måste finnas på i princip alla orter där Skatteverket ska bedriva verksamhet.

Skatteverket kommer i framtiden att finnas på flertalet av landets större orter och regionala centra med närhet till universitet eller högskola, där det finns goda möjligheter till rekrytering av rätt kompetens. Det innebär att myndig-heten inte kommer att finnas på lika många orter som i dag.54

Arbetsmiljöns betydelse för myndigheters lokalisering

I samband med att Trafikverket bildades genomfördes en översyn av de lokala kontoren. Myndigheten kom fram till att 18 kontor skulle kunna avvecklas och verksamheten flyttas till närmaste region- eller lokalkontor. Förutsätt-ningen var att det fanns ett annat kontor inom 50 kilometer eller 60 minuters restid för Trafikverkets personal.

Skogsstyrelsens ska enligt sin instruktion vara lokalt förankrad. Myndigheten har tidigare tolkat det som att myndigheten ska ha ett brett kontorsnät, men 51 CSN (2015), sid. 59. 52 myndighetsnatverket.se, ”Om oss”. 53 Arbetsmiljöverket (2013), sid. 2 ff. 54 Skatteverket (2015).

78

ifrågasätter om den ska ha så många små kontor som i dag. Små kontor kan leda till en sämre arbetsmiljö och större sårbarhet vid hög personalomsätt-ning. Vidare medför de små kontoren relativt höga kostnader, och besöks-frekvensen vid dem har minskat.55

5.6 Regionens utveckling och myndigheters lokalisering

Enligt förordningen om regionalt tillväxtarbete ska statliga myndigheter samråda med länsstyrelsen i samband med att de överväger förändringar i verksamheten.56 Inom ramen för uppföljningen har vi frågat i vilken utsträck-ning myndigheterna tar hänsyn till utvecklingen på regional nivå när de fattar beslut om lokalisering.

Få myndigheter tar regionalpolitiska hänsyn vid lokalisering

Uppföljningen visar att få myndigheter tar uttalad hänsyn till utvecklingen på regional nivå i samband med beslut om lokalisering. Andra aspekter väger tyngre när de fattar beslut om hur verksamheten ska organiseras och lokali-seras på bästa sätt. Förutsättningarna för att utföra sina uppdrag inom givna ekonomiska ramar, möjligheterna att erbjuda en god service och frågor om kompetensförsörjning går före.

Myndigheterna känner till förordningen om regionalt tillväxtarbete, men att det skulle vara betungande att följa dess intentioner till punkt och pricka. För en myndighet med ett nationellt uppdrag är det dessutom inte självklart vilken regions tillväxt som den ska ta hänsyn till vid beslut om lokalisering.

Vissa myndigheter menar dock att de tar medvetna regionalpolitiska hänsyn vid beslut om lokalisering. Skatteverket har till exempel fattat beslut om att verksamheten inte ska växa i Stockholm. Myndigheten motiverar sitt ställ-ningstagande med att de vill ta sitt ansvar för det regionala tillväxtarbetet. Kronofogdemyndigheten uppger att de inför regional och lokal omstruktu-rering av verksamheten har fört dialog med regionala och lokala politiker och företrädare för andra myndigheter. Transportstyrelsen anger att myndigheten i frågor om lokalisering av regionala kontor samråder med länsstyrelser, kom-muner och andra som är intresserade.

Inga analyser av regionalpolitiska effekter

Merparten av de myndigheter som ingår i uppföljningen har under de senaste fem åren genomfört förändringar av sin geografiska organisation. De beslut om lokalisering som vi har tagit del av avser oftast omlokaliseringar inom ett

55 Skogsstyrelsen (2012) och Statskontoret (2010b). 56 Vi diskuterar frågan mer utförligt i kapitel 6.

79

och samma län. Det är inte självklart att sådana förändringar har några regio-nala effekter av det slag som förordningen om regionalt tillväxtarbete syftar på, och där myndigheterna behöver samråda med länsstyrelsen i samband med besluten.

Kronofogdemyndigheten har inte analyserat konsekvenserna av kontorsned-läggningarna, trots att de har organiserat om sin verksamhet flera gånger sedan 2007. Myndigheten har oftast bedömt att förändringarna får marginell regional betydelse eftersom de kontor som berörts har haft högst ett tiotal medarbetare. Undantaget är kontoret i Norrköping, som hade närmare 30 medarbetare när det slogs samman med Linköpingskontoret.

Skatteverket har inte analyserat tänkbara konsekvenser för den regionala tillväxten av att kontor slås samman eller avvecklas. Konsekvensanalyserna fokuserar istället på förmågan att utföra uppdraget på kort och lång sikt. De tar även upp medborgarperspektivet, effekterna för verksamheten, med-arbetarperspektivet, ledning och styrning samt ekonomiska konsekvenser. I analysen av medborgarperspektivet utreds bland annat medborgarnas och företagens behov av och möjligheter att få service.

Skogsstyrelsen samråder inför förändringar av kontorsnätet med bland annat berörda kommuner. Myndigheten har däremot inte särskilt analyserat kon-sekvenserna för den regionala tillväxten av att avveckla enskilda kontor. De menar dock att den regionala tillväxten inte har påverkats i något väsentligt avseende, eftersom de nedlagda kontoren bara hade ett fåtal anställda.

Omfördelning av arbetsuppgifter till mindre orter – ett sätt att ta regionalpolitisk hänsyn

Skatteverket har sedan myndigheten bildades 2004 internt arbetat efter devi-sen ”Stockholm ska inte växa”. Myndigheten har beslutat att förlägga såväl befintliga som nya arbetsuppgifter utanför storstäderna, när det är möjligt med hänsyn till verksamheten. Som exempel pekar myndigheten på att den har valt att placera ärenden för ROT och RUT i Västervik (cirka 140 nya arbetstillfällen) och hanteringen av trängselskatten för Stockholm och Göte-borg i Örebro (drygt 20 nya arbetstillfällen). Myndigheten ser de besluten som en del av sitt uppdrag att bidra till regional tillväxt och decentralisera verk-samheten. Fortfarande gäller dock den strategiska inriktningen att myndig-heten i första hand ska finnas där det finns många företag i dag och i fram-tiden, det vill säga i de större städerna.57

57 Skatteverket (2015).

80

Få analyser av arbetstillfällenas betydelse för tillväxten

I de underlag som Statskontoret har tagit del av finns inga analyser av hur myndigheterna skulle kunna förlägga verksamhet till delar av landet som har en svag ekonomisk utveckling. Det finns heller inga exempel på analyser av vilka konsekvenser nedläggning av ett kontor får för arbetsmarknaden på den berörda orten. I vissa fall anges att de kontor som har lagts ned har varit så små att effekterna bedömts som försumbara. De konsekvensanalyser som redovisas berör andra aspekter – till exempel kostnader eller möjligheten att ge service.

Det finns däremot flera exempel på att myndigheter försöker identifiera områ-den med god ekonomisk tillväxt, eftersom de bedömer att det är där deras verksamhet främst kommer att behövas i framtiden. Det gäller till exempel Skatteverket, som har som ambition att finnas där företagen och tillväxten finns. Arbetsmiljöverket väljer lokaliseringsorter med tanke på att myndig-heten ska finnas där det finns många arbetsplatser som den ska inspektera.

Uppdrag till myndigheterna som kan ha betydelse för tillväxten

Några av myndigheterna har specifika uppdrag som har betydelse för den regionala ekonomin och som kan ha betydelse för myndighetens lokalisering. Ett exempel är Skogsstyrelsen, som under lång tid har sysselsatt ett stort antal personer inom ramen för olika typer av arbetsmarknadspolitiska program. Därför krävs att myndigheten har personal där det finns arbetslösa. Ett annat exempel är Arbetsförmedlingen för vilka vissa regeringsuppdrag, till exempel ungdomssatsningen, påverkar var de behöver bedriva sin verksamhet.

5.7 Sammanfattande iakttagelser Myndigheternas beslut om lokalisering avser oftast omlokalisering eller avveckling av verksamhet. Myndigheterna flyttar sällan verksamhet mellan län.

Beslut om lokalisering tar i första hand utgångspunkt i myndighetens uppdrag och ekonomiska förutsättningar.

Servicegivandet blir allt mer oberoende av myndighetens lokala närvaro. Det beror i första hand på grund av att både användningen och utbudet av digitala tjänster ökar.

Vissa myndigheterna har bedömt att det kan finnas ett symbolvärde av att finnas kvar på en ort eller i ett geografiskt område, även om det medför ökade kostnader.

Myndigheternas beslut om lokalisering styrs till dels av uppfattningen att en alltför geografiskt spridd organisation försvårar den interna styrningen och gör organisationen mer sårbar.

81

Myndigheterna bedömer också att större enheter underlättar möjligheterna till kompetensförsörjning och förbättrar arbetsmiljön för de anställda. Det gör även organisationen mindre sårbar, ökar kostnadseffektiviteten och ger större möjligheter för utveckling av medarbetarna.

Myndigheterna genomför sällan kostnadsanalyser inför omlokaliseringar. I de fall de analysar konsekvenserna så avser de bara myndighetens egna kost-nader.

Få myndigheter tar uttalad hänsyn till utvecklingen på regional nivå i sam-band med beslut om lokalisering. Myndigheterna uppfattar inte att deras primära uppgift är att bidra till tillväxt i olika delar av landet genom lokalise-ring av verksamhet.

83

6 Myndigheternas samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering

I uppdraget till Statskontoret ingår att beskriva de statliga myndigheternas samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering. Vi ska också föreslå hur samverkan kan utvecklas.

I kapitlet diskuterar vi hur de statliga myndigheternas samråd med regionala företrädare fungerar vid planerade förändringar av hur deras verksamhet är lokaliserad. Vidare diskuterar vi former för hur myndigheter kan koordinera sina verksamheter på en ort för att förbättra förutsättningarna för att behålla eller utveckla dem.

6.1 Synpunkter och förslag från statliga myndigheter, kommuner och länsstyrelser

Vid möten med representanter för länsstyrelserna och andra statliga myndig-heter samt personer som arbetar med regionala utvecklingsfrågor i kommu-nerna och landstingen har Statskontoret frågat om synpunkter på hur samver-kan mellan de statliga myndigheterna och de olika regionala och lokala organen fungerar. Vi har bland annat frågat efter erfarenheter från samråd i samband med att statliga myndigheter har planerat att flytta delar av sina verksamheter från en ort. Vi har också bett om förslag på hur samråden kan utvecklas och förbättras.

Utgångspunkt i förordningen om regionalt tillväxtarbete

Utgångspunkten för de möten vi har genomfört har varit den del av för-ordningen (2007:713) om regionalt tillväxtarbete som berör kraven på att statliga myndigheter i vissa fall ska samråda med länsstyrelsen och andra regionala organ. Enligt 16 § ska de statliga myndigheterna bland annat ”sam-råda med länsstyrelsen samt, i förekommande fall, det organ som samordnar det regionala tillväxtarbetet i länet i frågor om kommande beslut som är av väsentlig betydelse för regionens tillväxt” samt ”informera den länsstyrelse eller det organ som har ansvaret för det regionala tillväxtarbetet om pågående eller planerad verksamhet som har betydelse för regionens tillväxt”.

Av de diskussioner vi fört med representanter för statliga myndigheter och kartläggningen av deras beslut om lokalisering framgår att myndigheterna känner till och är införstådda med de krav på samråd som anges i 16 § förord-ningen om regionalt tillväxtarbete.

84

6.2 Ett fåtal myndigheter har erfarenhet av samråd med länsstyrelsen

Vår undersökning visar att ett fåtal statliga myndigheter har erfarenheter från samråd med länsstyrelser och kommuner i samband med beslut om att flytta verksamheter och arbetsställen. De kan dock inte redovisa mer än enstaka exempel från senare år på specifika samråd om ändrad lokalisering av myn-digheternas verksamhet. Bilden bekräftas av vår genomgång av myndigheter-nas beslut om lokalisering. Bara ett par av de fjorton myndigheterna som ingår uppger att de har haft samråd med olika regionala och lokala företräda-re.58 Ingen har redovisat något fall där samrådet har haft direkt påverkan på myndighetens beslut.

Deras erfarenheter från samråden är i stort sett positiva, och samråden har åtminstone i vissa fall bidragit med underlag för besluten. Myndigheterna konstaterar dock att det skulle krävas ett gediget arbete att följa förordningen om regionalt tillväxtarbete till punkt och pricka vid varje förändring av verk-samhetens lokalisering. Ofta har samråden genomförs sent i beslutsprocessen. Som ett viktigt skäl till det anger myndigheterna att de vill förankra besluten hos medarbetarna innan frågan blir offentlig. Risken är annars att det skapas onödig oro i organisationen, som kan påverka verksamheten negativt trots att myndigheten ännu inte har tagit slutlig ställning till den eventuella föränd-ringen.

Genom väl fungerande samverkan och samråd med de regionala aktörerna kan de statliga myndigheterna skaffa sig ett bättre underlag för sina beslut om lokalisering och ökad kunskap om regionernas förutsättningar och de faktorer som har stor betydelse för den regionala utvecklingen. En länsstyrelse eller region kan presentera aldrig så goda argument för att en viss lokalisering skulle vara bäst för den regionala utvecklingen, men har inga formella möj-ligheter att hindra en myndighet från att fatta ett annat beslut. Kraven på sam-råd kan möjligen fördröja och försvåra myndigheternas egna beslut, men aldrig ändra dem mot myndighetens vilja.

Det regionala tillväxtarbetet beaktas ofta inte

Förordningen om regionalt tillväxtarbete anger att myndigheterna ska sam-råda och informera om sina planerade beslut som är av väsentlig betydelse för regionens tillväxt. Uppfattningarna om vad som är väsentligt skiljer sig åt mellan myndigheter och ett lokalt eller regionalt organ. Den viktigaste för-klaringen till att samråden inte tycks ha särskilt stor betydelse är sannolikt att effekterna för det regionala tillväxtarbetet i allmänhet inte väger så tungt i förhållande till andra krav som de statliga myndigheterna måste beakta när de avgör hur verksamheten ska organiseras och lokaliseras.

58 Se kapitel 5.

85

I fokus står hur besluten påverkar förutsättningarna för myndigheterna att genomföra sitt uppdrag på ett effektivt sätt och inom ramen för sina resurser. Det gäller bland annat hur organisationen ska styras, tillgången på kompetens samt kostnaderna för personal, lokaler och resor. För myndigheter med främst operativa uppgifter måste verksamheten utföras på vissa platser, oberoende av effekterna för den regionala utvecklingen. För myndigheter där en central del av uppdraget är att erbjuda service och andra tjänster till medborgare och företag är det viktigt att lokalisera verksamheten till platser som många har lätt att besöka. Det är inte självklart de platser där lokaliseringen skulle få störst betydelse för till exempel den lokala arbets-marknaden. För en myndighet med tusentals anställda kan till exempel ett beslut om att flytta en handfull anställda från en ort till en annan vara en vardaglig personal- eller organisationsfråga, som kanske inte ens registreras som ett beslut om lokalisering. För kommunen där verksamheten bedrivs kan samma beslut uppfattas som en dramatisk förändring av arbetsmarknaden.

Effekterna av ändrad lokalisering analyseras sällan

Vår undersökning visar att myndigheterna sällan har analyserat vilka effekter en ändrad lokalisering kan få på den regionala utvecklingen, till exempel som följd av förändringar av antalet arbetstillfällen av olika slag. En förklaring till att effekterna för den regionala utvecklingen inte analyseras kan vara att myndigheterna inte i första hand betraktar besluten som en fråga om verk-samhetens lokalisering. I stället handlar det till exempel om att forma en väl fungerande organisation som underlättar styrningen av verksamheten, att minska verksamhetens kostnader, att skapa en god arbetsmiljö och attraktiva arbetsplatser, att minska sårbarheten vid uppsägningar eller sjukfrånvaro. Lokaliseringen blir i så fall en konsekvens av snarare än en förutsättning för besluten.

6.3 Länsstyrelserna ser att de har en uppgift att samordna

Länsstyrelserna tar regelbundet initiativ till mer eller mindre formella möten med olika aktörer och på olika nivåer, inklusive de statliga myndigheter som bedriver verksamhet i länet. Erfarenheterna från den formen av samråd är i allmänhet positiva.

I stort sett alla länsstyrelser lyfter fram att en av deras grundläggande uppgif-ter sedan lång tid är att samråda med och samordna olika verksamheter. En del av samråden gäller de övergripande frågorna om utvecklingen i länet, men de kan vid behov också gälla specifika frågor. Frågan om ändrad lokalisering av myndigheternas verksamhet tas upp vid samråden, men sällan speciellt med hänvisning till förordningen om regionalt tillväxtarbete. Länsstyrelserna

86

har svårt att peka på att samråden har haft konkreta effekter på myndigheter-nas beslut om lokalisering.

Kommunerna och regionerna är nöjda med samverkan

Företrädarna för kommunerna och regionerna ger ett antal exempel på lyckad samverkan med statliga myndigheter, både i allmänhet och i en del konkreta fall. Vid samråden pekar myndigheterna ofta på kompetensförsörjningen som en avgörande förutsättningen för deras lokalisering.

Det är inte alltid de statliga myndigheterna tar initiativ till samverkan med kommunerna och regionerna. I vissa fall går samverkan via länsstyrelsen, men den kan inte företräda andra statliga myndigheter. Därför måste kommu-nerna och regionerna samverka direkt med myndigheterna för att det ska få någon praktisk betydelse för den regionala utvecklingen. Men de statliga myndigheterna bemöter kommunerna och regionerna på olika sätt i olika delar av landet. Att statliga myndigheter ändar sin geografiska organisation försvårar för kommunerna att samverka långsiktigt med dem.

Enligt kommunerna och regionerna bör fokus för samverkan inte ligga på de statliga myndigheternas specifika beslut om lokalisering av enstaka verksam-heter, utan på mer långsiktiga och strategiska frågor. De anser att det lång-siktiga regionala utvecklingsarbetet inte bör blandas ihop med statens försök att kompensera för förlorade arbetstillfällen på specifika orter.

6.4 Samverkan kan leda till samordning så att myndigheten blir kvar

Genomgående gäller att samverkan blir lättare att åstadkomma ju större de inblandade myndigheternas gemensamma intresse är, och ju tydligare de ser att samverkan kan underlätta för dem att utföra sina respektive verksamheter. Myndigheter samverkar i servicegivande exempelvis genom de servicekontor som Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket driver gemensamt. Det finns också exempel på myndigheter som samverkar genom att dela lokaler.

Myndigheter lyfter ofta fram att kraven på IT-sekretess och olika säkerhets-frågor hindrar myndigheterna från att dela lokaler, även om det skulle inne-bära fördelar. Enligt Statskontoret behöver dock inte problemet med IT-sekre-tess vara ett avgörande hinder för samverkan. Många myndigheter tillåter sina medarbetare att arbeta på distans, där den typen av frågor också kan vara aktuella. I interna bestämmelser på respektive myndighet regleras ofta hur medarbetare exempelvis ska hantera information när de bedriver sitt arbete utanför sin ordinarie arbetsplats. När frågor om samverkan aktualiseras bör myndigheterna undersöka om det finns tekniska sätt att hålla information åtskild mellan medarbetare som arbetar vid olika myndigheter, införa rutiner för skalskydd etc.

87

Statskontoret menar att när en myndighet överväger att avveckla sin verksam-het på en ort bör den pröva om någon typ av samverkan med andra statliga myndigheter, kommunen eller landstinget kan skapa förutsättningar för att bevara verksamheten på orten.

6.5 De statliga myndigheternas och regionernas förslag för att utveckla samråden

Företrädarna för de statliga myndigheterna, länsstyrelserna samt kommuner-na och regionerna har lämnat en del förslag till hur samråden skulle kunna utvecklas.

Ett förslag från de statliga myndigheterna är att slå fast att utgångspunkten för samråden ska vara de övergripande effekterna för den svenska staten. De betonar att deras uppdrag är nationella och att de har till uppgift att leva upp till de krav som regeringen har formulerat i myndigheternas instruktioner. Lokaliseringen av olika verksamheter får inte bli en dragkamp om myndig-heternas verksamheter, där olika län tävlar om vem som skulle ha mest att vinna eller förlora på olika beslut. Länsstyrelserna behöver därför samordna sig sinsemellan.

Några myndigheter berörde länsstyrelsernas roll i sammanhanget. Som exem-pel på hur länsstyrelserna skulle kunna ta på sig rollen som nav i lokali-seringsprocessen föreslogs att de skulle kunna samla och sammanställa upp-gifter om hyresavtalen för de myndigheter som är verksamma i respektive län.59 Det skulle ge länsstyrelserna förutsättningar för att i god tid kunna planera och koordinera samråd med myndigheterna i samband med att det kan bli aktuellt att ändra lokaliseringen av olika verksamheter.

Flera länsstyrelser pekar på att de statliga myndigheternas skyldighet att sam-råda med länsstyrelsen behöver förtydligas och skärpas, så att den tillämpas på samma sätt av alla myndigheter och över hela landet. Det gäller såväl syftet som formerna och länsstyrelsens möjlighet att påverka besluten. En förutsätt-ning för att samråden ska kunna få någon betydelse är att de genomförs tidigt i myndigheternas beslutsprocess, där myndigheterna ska tala om vilka kon-sekvenserna blir för utvecklingen i länet. Också regionerna och kommunerna pekar på att myndigheterna i god tid måste signalera när det kan bli aktuellt att lägga ned eller flytta någon verksamhet.

59 Enligt förordningen (1993:528) om statliga myndigheters lokalförsörjning ska alla myndigheter lämna uppgifter till Ekonomistyrningsverket om sina ingångna och förändrade hyresavtal (7 §).

88

Såväl länsstyrelserna som regionerna och kommunerna betonar att ett regul-järt och långsiktigt samråd med de statliga myndigheterna är en viktig förut-sättning för en god samverkan vid de tillfällen då det blir aktuellt att överväga och fatta konkreta beslut om ändrad lokalisering.

6.6 Statskontorets förslag till hur samverkan kan utvecklas

Som vi har konstaterat har de krav på samråd som ställs i förordningen om regionalt tillväxtarbete inte fått något stort genomslag i samband med att stat-liga myndigheter planerar och genomför förändringar av sina verksamheters lokalisering. Men kraven i förordningen har inte heller någon negativ inver-kan på myndigheternas arbete med lokalisering. Statskontoret ser därför ingen anledning att föreslå förändringar i de krav som ställs i förordningen om regionalt tillväxtarbete (se utgångspunkt i avsnitt 2.2). Vi menar däremot att det finns möjlighet att ge samråden en viktigare roll inom ramen för befintlig reglering.

Samråden ska avse långsiktiga och strategiska frågor om den regionala utvecklingen

Det finns en rad författningskrav som myndigheternas ledningar ska förhålla sig till och väga in vid beslut om lokalisering. För att tydliggöra de krav som ställs i förordningen om regionalt tillväxtarbete finns det enligt Statskontoret ett värde i att myndigheterna regelbundet för en dialog med de olika regionala aktörerna. Det ger myndigheterna tillfälle att uttrycka sina egna planer, krav och önskemål, samtidigt som de får del av hur deras verksamhet förhåller sig till det regionala utvecklingsarbetet. En sådan dialog bidrar till att ge länsstyrelserna, regionerna och kommunerna en god och aktuell bild av myndigheternas förutsättningar och vilka faktorer som är viktiga för deras lokalisering av olika verksamheter. Samtidigt får myndig-heterna en överblick av och förståelse för de lokala och regionala förhållan-dena och de åtgärder som pågår och planeras för att främja utvecklingen. Det finns en särskild poäng med att en sådan dialog inte behöver vara direkt kopplad till en myndighets konkreta eller närliggande planer på att lägga ned eller flytta en specifik verksamhet, utan istället tar utgångspunkt i hur myn-digheternas långsiktiga och strategiska åtgärder kan påverka utvecklingen i regionen. Då har myndigheten inget skäl att skjuta samrådet till sista stund, när beslutet i praktiken redan är fattat, med motivet att inte skapa oro bland medarbetarna eller på annat sätt skada verksamheten. Flera av de företrädare för regioner och kommuner som vi har haft kontakt med stödjer den här tanken. De efterlyser ett större engagemang från myndig-

89

heterna i det långsiktiga regionala utvecklingsarbetet. Ett långsiktigt engage-mang är mer meningsfullt och fruktbart att samråda om än kortsiktiga beslut om specifika förändringar av myndigheternas lokalisering.

Utnyttja länsstyrelsens etablerade samrådsformer

Statskontoret bedömer att länsstyrelsernas inarbetade roll som initiativtagare till olika former av samråd, samverkan och utbyte av erfarenheter gör dem till en naturlig samrådspartner till de andra statliga myndigheterna. Länsstyrel-serna har redan flera olika arenor som kan utnyttjas för att samråda med de statliga myndigheterna. Inom ramen för dem bör det finnas goda förutsätt-ningar för att få till stånd den typ av dialoger som vi har beskrivit. Det finns således ingen anledning att skapa speciella former eller arenor för de specifika frågorna om myndigheternas lokalisering. Enligt Statskontoret bör länsstyrelsen också i fortsättningen ansvara för att organisera samråden. Länsstyrelsernas och landshövdingarnas ansvar är att organisera och utforma lämpliga former. Den uppfattningen ligger i linje med vad regeringen slår fast i sin strategi för hållbar regional tillväxt och attrak-tionskraft. Regeringen lyfter fram att samtliga länsstyrelser representerar ett statligt helhetsperspektiv och har ett övergripande ansvar för att främja länets utveckling.60 De andra statliga myndigheternas åtagande bör vara att delta vid samråden med representanter som ansvarar för deras verksamheter i länet samt att informera om sina planer och strategier. Vilka olika aktörer som länsstyrelsen bjuder in till samråden kan variera och avgörs av vilken typ av frågor som ska tas upp. Det står länsstyrelsen fritt att bjuda in andra aktörer än statliga myndigheter. Vid denna typ av samråd finns inget som hindrar en myndighet från att ta upp en konkret lokaliseringsfråga, för att informera andra regionala aktörer eller för att få information om eventuella regionala utvecklingsåtgärder som kan påverka beslutet. I en del fall kan det också vara lämpligt att representanter för flera län deltar vid sam-råden, eftersom statliga myndigheter inte alltid är organiserade efter läns-indelningen.

Dokumentera samråden

Det har i skilda sammanhang framförts olika sätt att få de statliga myndig-heterna att i större utsträckning ta hänsyn till regionala utvecklingsfrågor när de organiserar och bedriver sin verksamhet. Enligt Statskontoret skulle samrådens betydelse markeras genom att ställa krav på att myndigheterna i sina beslut om ändrad lokalisering ska redogöra för vilka samråd som har föregått beslutet. En förutsättning är förstås att

60 Se Regeringskansliet (2015), sid. 51.

90

myndigheten verkligen fattar tydliga beslut i den typen av frågor, vilket för närvarande sällan är fallet.61 Bland de utgångspunkter som Statskontoret före-slår i kapitel 2 ingår dock att myndigheternas ledningar ska fatta beslut i loka-liseringsfrågor. Som underlag för besluten behöver de aktuell kunskap om utvecklingsarbetet i de regioner som berörs, vilken de kan skaffa sig genom att samråda med regionala aktörer som vi har diskuterat här. Samråden ska såldes inte ses som ett självändamål, utan som ett praktiskt sätt för myndig-heterna att skaffa ett bra underlag för sina beslut. Kravet på att i beslutet notera vilka samråd som har föregått det innebär där-med knappast någon ökad administrativ börda för myndigheterna. Inte heller att myndigheternas ledningar måste ändra eller anpassa sina beslut. Men det skulle visa att och hur de har skaffat och beaktat information om beslutets betydelse för den regionala utvecklingen.

61 Se kapitel 5.

91

7 Arbetsmarknadseffekter av lokalisering

I både Sverige och andra länder har ett centralt motiv till att omlokalisera statliga myndigheter sedan länge varit att stärka lokala och regionala arbets-marknader. För att undersöka vilka effekter sådana åtgärder har vi analyserat tre fall av lokaliseringar som har genomförts sedan slutet på 1990-talet. Här sammanfattas resultaten av analysen. Analysen återfinns i sin helhet i bilaga 2. Bilagan kan läsas på www.statskontoret.se.

Analysen avser lokaliseringen av tre myndigheter till de tre lokala arbets-marknadsregionerna Eskilstuna, Gotland och Gävle.

• Statens energimyndighet (Energimyndigheten) bildades 1998 och lokali-serades till Eskilstuna.

• Riksantikvarieämbetet flyttade en del av sin verksamhet till Visby 2008 efter riksdagsbeslut.

• Statens servicecenter bildades 2012. Huvudkontoret och en del av den operativa verksamheten lokaliserades till Gävle.

De tre arbetsmarknadsregionerna har flera gemensamma drag. I alla tre är utbildningsnivån lägre än i riket i genomsnitt medan andelen sysselsatta i den offentliga sektorn är högre. De har också en nettoutflyttning av personer i arbetsför ålder. Sedan millenniumskiftet har andelen högutbildade i de tre regionerna ökat som andel av arbetskraften, men från en lägre nivå än genom-snittet i riket.

7.1 Effekter på arbetsmarknaderna Att etablera en verksamhet på en lokal arbetsmarknad får både direkta och indirekta effekter. De direkta effekterna är de arbetstillfällen av olika slag som tillförs vid de nya arbetsplatserna. De indirekta effekterna är ökningen av antalet arbetstillfällen hos andra arbetsgivare i regionen, till följd av de till-komna organisationernas och deras anställdas konsumtion av varor och tjäns-ter som tillhandahålls av lokala leverantörer.

Varierande direkta effekter av de tre myndigheternas etablering

Av de tre myndigheterna är det framför allt Energimyndigheten och Riks-antikvarieämbetet som har behov av specialistkompetens. Innan de lokalise-rades till Eskilstuna respektive Gotland var andelen högutbildade i regionerna någorlunda lika. I båda fallen var det lokala utbudet av arbetskraft med den


92

typ av specialistkompetens som myndigheterna efterfrågade mycket begrän-sad. Trots likheterna skiljer sig dock effekterna på de lokala arbetsmarkna-derna kraftigt mellan de båda myndighetslokaliseringarna.

Lokaliseringen av Energimyndigheten och Riksantikvarieämbetet har bidra-git till ökade sysselsättningsmöjligheter för personer med högre utbildning i Eskilstuna respektive på Gotland. Men antalet högutbildade personer som är bosatta i regionen har, i förhållande till myndigheternas storlek, ökat betydligt mer på Gotland än i Eskilstuna. Det beror på att en större del av de anställda vid Energimyndigheten bor på en annan ort och pendlar till arbetet i Eskils-tuna. De flesta av dem som arbetar vid Riksantikvarieämbetet i Visby är också bosatta där.

Det finns flera orsaker till varför det finns skillnader i hur stor del av perso-nalen som bor på annan ort och pendlar till arbetet. En är att möjligheterna till arbetspendling är helt olika, en annan att de två myndigheterna har skilda riktlinjer för distansarbete. En annan förklaring är de respektive arbetsgrup-pernas möjligheter till alternativ sysselsättning.

Till en början var matchningen dålig mellan Energimyndighetens behov av kompetens och utbudet av arbetskraft i regionen. Största delen av personalen bodde utanför regionen och arbetspendlade. Genom att erbjuda generösa villkor för distansarbete och tack vare de relativt goda kommunikationerna kunde Energimyndigheten rekrytera och behålla kvalificerad personal i kon-kurrens med arbetsgivare på relativt stort avstånd från Eskilstuna, framför allt i Stockholm. Men efter hand har en allt större andel av personalen rekryterats från den lokala arbetsmarknaden.

Vid Riksantikvarieämbetet i Visby är däremot möjligheterna till distansarbete och arbetspendling från fastlandet begränsade. Men eftersom det finns få arbetsgivare i Sverige som erbjuder den typen av arbeten blir myndigheten tillräckligt attraktiv för personer med lämplig kompetens för att de ska välja att flytta till Gotland. Detta trots att det i många fall innebär en väsentlig omställning av den anställdes levnadsförhållanden. Av dem som var anställda vid myndigheten när verksamheten flyttades till Visby var det dock bara var tionde som var kvar två år senare.

Lokaliseringen av Statens servicecenter har framför allt bidragit till att Gävle har fått en ökad tillgång till arbeten för personer med gymnasie- och yrkes-högskoleutbildning. Personalen har till stor del rekryterats på den lokala arbetsmarknaden. Tillgången på personal med rätt kompetens har ökats genom myndighetens samarbete med Myndigheten för yrkeshögskolan och den kommunala vuxenutbildningen.

När de tre myndigheterna lokaliserades på respektive ort var utbudet av lämplig kompetens på de lokala arbetsmarknaderna otillräckligt, i förhållande till myndigheternas behov. Efter en övergångsperiod har dock myndigheterna

93

lyckats rekrytera den kompetens som de behöver för att klara sina uppdrag. Det har gått till på tre olika sätt:

• Energimyndigheten – en varaktig hög inpendling och möjligheter till distansarbete.

• Riksantikvarieämbetet – ökad inflyttning.

• Statens servicecenter – lokal rekrytering och lokala utbildningsinsatser.

Myndigheterna har i varierande grad kunnat dra nytta av närliggande verksamheter

Två faktorer som har betydelse för lokaliseringarnas effekter på den regionala arbetsmarknaden, samt i vilken mån arbetskraften kan rekryteras lokalt är 1) om det finns liknande verksamheter i närheten, samt 2) i vilken mån det finns utbildningar som är anpassade till den specifika verksamheten. De lokalise-ringar som är i fokus i studien har i varierande grad dragit nytta av närliggande verksamheter.

Statens servicecenter har ett behov av kompetens inom de administrativa tjänster som utgör myndighetens kärnverksamhet. Flera andra stora arbets-givare har förlagt sina lönefunktioner till Gävle. Där finns alltså en samman-tagen efterfrågan på arbetskraft som är större än den som Statens service-center kräver. Under de senaste åren har två separata utbildningar startats i regionen: en yrkeshögskoleutbildning för lönespecialister och en lärlings-utbildning för lönehandläggare inom Komvux. Detta medför att regionen i högre grad kan bli självförsörjande på kompetens inom detta område.

Närvaron av regionala högskolor med relevanta utbildningsinriktningar ökar möjligheterna för myndigheter med höga utbildningskrav att rekrytera perso-nal. Vid Mälardalens högskola finns ett antal civilingenjörsutbildningar med relevans för Energimyndigheten. Dessutom är Energimarknadsinspektionen etablerad i Eskilstuna. Tillsammans med Energimyndigheten skapar de en större potentiell arbetsmarknad för relevanta utbildningsgrupper. Även om det inte finns några omfattande formella samarbeten mellan myndigheten och högskolan har högskolan ändå kunnat bidra till möjligheten att rekrytera lokalt.

Begränsade indirekta effekter på arbetsmarknaden

De indirekta effekterna för det lokala näringslivet av myndigheternas upp-handling av varor och tjänster har överlag varit begränsade. Runt fem procent av de tjänster och produkter som har upphandlats levereras av lokala leveran-törer. De återfinns främst inom branscher som präglas av lägre utbildnings-nivåer, med undantag för IT-tjänster.

Inte heller de anställdas konsumtion har skapat särskilt många indirekta arbetstillfällen på de lokala arbetsmarknaderna. Den har främst bidragit till

94

viss ökad sysselsättning i tjänstesektorer där utbildningsnivåerna är relativt låga. Effekterna av de anställdas konsumtion är högre för Riksantikvarie-ämbetet och Statens servicecenter än för Energimyndigheten. Det beror på att många av de anställda vid Energimyndigheten pendlar till och från arbetet eller arbetar på distans, varför deras konsumtion till stor del sker på bostads-orten.

Myndigheternas storlek avgör sysselsättningseffekterna

När vi slår samman de direkta och indirekta effekterna på de lokala arbets-marknaderna konstaterar vi att de förra dominerar kraftigt. Se tabell 7:1.

Tabell 7:1 Sammanfattning sysselsättningseffekter

Lokal arbetsmarknads-region

Antal sysselsatta per myndighet

Andel sysselsatta med högre utbildning

Indirekta sysselsättnings-effekter (heltidsekvivalenter)

Gotland 100 ca 90 28

Gävle 116 17 24

Eskilstuna 345 88 43*

Källa: SCB

* Avse endast sysselsättningseffekter till följd av de anställdas konsumtion. Data saknas för att beräkna de regio-nala effekterna av myndighetens upphandlingar. De bedöms motsvara omkring ett tiotal tjänster.

Enkelt uttryckt kan man säga att tillskottet av arbetstillfällen inte blir mycket större än antalet anställda vid myndigheterna. I de aktuella fallen har det inneburit en marginell ökning av arbetstillfällena, som motsvarar högst en halv procent av den totala arbetsmarknaden i regionerna. Arbetsmarknaden för högutbildade i regionerna utgörs alltså också i fortsättningen framför allt av skola, vård, omsorg och det privata näringslivet.

Som enskilda arbetsställen är de tre myndigheterna visserligen relativt stora, och tillhör alla de tjugo största enskilda arbetsgivarna i respektive region. Men deras storlek och andra egenskaper är inte tillräckliga för att åstadkom-ma någon radikal förändring av de regionala arbetsmarknaderna, till exempel genom att fungera som noder i ett växande kluster av tillkommande verksam-heter med olika kopplingar till myndigheterna.

För att åstadkomma en sådan utveckling skulle det troligen krävas att de myndigheter som etablerades skulle svara för en betydligt större del av den regionala arbetsmarknaden, och bedriva en verksamhet som har en stark attraktionskraft för andra verksamheter. Det skulle till exempel kunna handla om omfattande investeringar eller unika forskningsmiljöer. Av de undersökta fallen är det sannolikt Riksantikvarieämbetets lokalisering till Gotland som har störst förutsättningar att åtminstone på sikt spela en roll av det slaget.

95

7.2 Möjliga indirekta effekter på längre sikt En kärnfråga i analysen har varit att belysa betydelsen av myndighetsetable-ringarna i relation till den övriga arbetsmarknaden i respektive region. Myn-digheterna har i hög utsträckning rekryterat personer med högskoleutbildning inom IT, HR, ekonomi och juridik från de lokala arbetsmarknaderna. En majoritet av de intervjuade företagen som var etablerade på respektive ort ansåg att det fick vissa negativa effekt på deras möjlighet att säkerställa sin egen kompetensförsörjning, i vart fall på kort sikt. I ett längre och framåt-blickande perspektiv anser dock företagen att en ökad tillgång på arbetstill-fällen som kräver hög kompetens är positiv. Arbetsmarknaden blir bredare och mer dynamisk när tillgången till olika typer av kompetens ökar, vilket kan underlätta företagens egen kompetensförsörjning. En bredare arbets-marknad kan också bidra till att inflyttningen ökar, eftersom det förbättrar möjligheterna till sysselsättning för medföljande. Ökad befolkning innebär ökad efterfrågan för de företag som är verksamma på de regionala markna-derna.

En mer svårfångad indirekt effekt, men som kan vara väl så viktig på längre sikt, är det symbolvärde som myndigheterna kan tillföra en ort eller region. Företrädare för såväl Arbetsförmedlingen som kommunerna och de regionalt utvecklingsansvariga i de undersökta regionerna betonar det värdet, trots att myndigheterna bara svarar för en liten del av den regionala arbetsmarknaden i respektive region.

Effekter av det slaget gäller troligen främst för myndigheter vars verksamhet uppfattas som särskilt kvalificerad och har hög status. Det kan till exempel gälla verksamheter med anknytning till forskning och innovationer eller sådana som uppmärksammas internationellt.

Energimyndighetens etablering i Eskilstuna, tillsammans med närvaron av Energimarknadsinspektionen och relevant forskning vid Mälardalens hög-skola, har gett upphov till strategiska samarbetsavtal med kommunen. Syftet är att profilera Eskilstuna som en av Sveriges främsta miljökommuner och ett nationellt nav för test av nya energismarta lösningar. På samma sätt ligger lokaliseringen av Riksantikvarieämbetet på Gotland i linje med den kultur-koppling som regionen vill förmedla av sig själv.

7.3 Sammanfattande iakttagelser De direkta effekterna av myndigheters lokalisering varierar. Vilken effekt en lokalisering får är bland annat beroende av hur arbetsmarknaden fungerar, men det är också beroende av hur många arbetstillfällen som omlokaliseras.

Statskontorets analyser visar att det krävs en kritisk massa på arbetsmarkna-den för att lokaliseringen av hela eller delar av en myndighet ska påverka den lokala eller regionala tillväxten.

96

Analyserna visar att myndigheterna i varierande grad kunnat dra nytta av näraliggande verksamheter, exempelvis för att kunna rekrytera personal med rätt kompetens.

Vi ser också att de indirekta effekterna på arbetsmarknaderna är små. En förklaring är att myndigheternas köp av varor och tjänster på den lokala arbetsmarknaden varit små.

97

8 Medborgarnas uppfattningar om myndigheters lokalisering

Vi har genomfört en enkätundersökning för att kartlägga medborgarnas syn på statliga myndigheters lokalisering. Enkäten har ställts till boende i hela landet. Lokaliseringens betydelse kartläggs inom tre områden: • Medborgarnas tillgång till service • Medborgarnas bedömning av myndigheternas arbete • Medborgarnas syn på regional tillväxt.

Genomförande av undersökningen

Vårt underlag utgörs av svaren på en enkätundersökning som riktats till 6 000 individer bosatta i Sverige. Urvalet är avgränsat till åldrarna 18–85 år. En-käten har skickats ut per post, med möjlighet att svara via webben. Svars-frekvensen uppgår till 49 procent. Vi har valt att ställa frågor om sex specifika myndigheter. De är utvalda för att de har kontakter med ett stort antal medborgare och är väl kända – något som gör det möjligt för svarspersonerna att ha en uppfattning om dem. Valet av myndigheter ska därmed inte ses som en önskan att utvärdera just dessa myndigheters arbete. I kapitlet analyserar vi genomgående svaren utifrån tre kommuntyper: lands-bygd, stadsområde och storstadsområde.62 Kommuntyperna skiljer sig bland annat åt i hur stora de är till ytan, hur stor befolkningen är och vilken offentlig och privat service som finns tillgänglig. Sammansättningen av befolkningen skiljer sig också i vissa avseenden.63 När det är möjligt kompletterar vi därför de geografiska analyserna med att beskriva hur olika befolkningsgrupper svarar på frågorna. För en utförlig metodbeskrivning, se bilaga 4 som kan läsas på www.statskontoret.se.

62 Jordbruksverkets klassificering av kommuner har använts. 63 Detta gäller till exempel invånarnas åldersstruktur, utbildningsnivå och genomsnittliga förvärvsinkomster.


98

8.1 Medborgarnas tillgång till service

Uppfattning om tillgänglighet till service i den egna kommunen

Vi har frågat om medborgarnas uppfattning om tillgänglighet till service i den egna kommunen för tre statliga myndigheter: Arbetsförmedlingen, Försäk-ringskassan och Polisen. Vi har även frågat om icke-statlig service i form av bensinstation, idrottshall, livsmedelsbutik och vårdcentral.

Vad gäller hur viktigt medborgarna tycker att det är att servicen finns i den egna kommunen, ser vi betydande skillnader mellan de olika formerna av service, se figur 8:1. 98 procent av medborgarna tycker att det är mycket eller ganska viktigt att ha en vårdcentral och en livsmedelsbutik i kommunen. Där-efter följer polis med 92 procent, bensinstation med 88 procent och idrottshall med 75 procent. En jämförelsevis lägre andel anser att det är mycket eller ganska viktigt att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan finns i kommu-nen. Andelen för Arbetsförmedlingen är 55 procent och för Försäkrings-kassan 53 procent.

Som framgår av figur 8:1 är det något färre medborgare i storstäderna som uppfattar att det är viktigt att servicen finns i den egna kommunen. Denna skillnad syns tydligast för Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Figur 8:1 Hur viktigt är det för dig att följande typer av service finns i kommunen där du bor? (Andel som svarar mycket eller ganska viktigt)

Kommentar: Ingen uppfattning ingår ej i svarsbasen. Totala antalet svarande uppgår till mellan 2 600 och 2 800 per delfråga. För delgrupperna är antalet svarande mellan 760 och 1 033.

98 98 9288

75

55 53

0

20

40

60

80

100

%

Samtliga Landsbygd Stadsområde Storstadsområde

99

Vi har även frågat hur nöjda medborgarna är med tillgången till servicen, se figur 8:2. Vi ser betydande skillnader mellan de olika typerna av service. Andelen som är mycket eller ganska nöjd med tillgången är för livsmedels-butik 93 procent, för bensinstation 88 procent och för vårdcentral 83 procent. Vidare är andelen för idrottshall 67 procent, för polis 62 procent, för Försäk-ringskassan 49 procent och för Arbetsförmedlingen 45 procent. Vi konstaterar särskilt att en stor andel av medborgarna tycker att tillgången till polis är viktig, men att en betydligt lägre andel är nöjda med tillgången till polis i den egna kommunen.

Vid en jämförelse mellan olika typer av kommuner ser vi en tendens att medborgare i stadsområden är något mer nöjda med tillgången än medborgare i storstadsområden och på landsbygden. De här skillnaderna syns lite mer för de tre statliga myndigheterna och lite mindre för de andra typerna av service.

Figur 8:2 Allmänt sett, hur nöjd är du med tillgängligheten till följande service? (Andel som svarar mycket eller ganska nöjd)


Mer nöjda med tillgängligheten när myndigheten finns i kommunen

Vi har även jämfört hur nöjda medborgarna är med tillgängligheten till servi-ce från myndigheterna utifrån om myndigheten har ett kontor eller inte i med-borgarens egen kommun. Uppgifter om myndighetskontor är hämtat från registerdata. Som vi ser i figur 8:3 är medborgarna i det närmaste dubbelt så nöjda med servicen från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och polisen när de har kontor i medborgarens egen kommun. Denna effekt kvarstår när vi

9388

83

6762

49 45

0

20

40

60

80

100

%


100

kontrollerar för bakgrundsfaktorerna ålder, kön, utbildningsnivå och födelse-land. Fortfarande är dock en stor andel medborgare inte nöjda med tillgäng-ligheten även när myndigheten finns i den egna kommunen.

Figur 8:3 Andel mycket eller ganska nöjda med tillgängligheten efter om myndigheten finns i kommunen de bor i eller ej.

Kommentar: Uppgifterna över i vilka kommuner myndigheterna har besökskontor baseras på underlag från myndigheterna. Enligt dessa underlag fanns Arbetsförmedlingen i 81 procent av kommunerna, Försäkringskassan i 35 procent och Polismyndigheten i 88 procent.

Fler personliga besök när myndigheten finns i kommunen

I kommuner där myndigheterna finns, hanterar fler sina ärenden via person-liga besök. I genomsnitt har 28 procent av dem som varit i kontakt med en myndighet besökt myndigheten. I kommuner där en myndighet har kontor har 5 procentenheter fler besökt myndigheten jämfört med i kommuner där myn-digheten inte finns.

Det finns vissa svarsgrupper som i högre grad än andra sköter myndighets-kontakter via personliga besök. Utlandsfödda och lågutbildade är mer benäg-na att besöka myndigheternas kontor. Skillnaden mellan dem som är födda utomlands och födda i Sverige är 17 procentenheter. Samma skillnad finns mellan hög- och lågutbildade. Det finns också vissa mindre skillnader mellan åldersgrupperna. De äldsta och de yngsta svarar i högre grad att de besökt myndigheterna, jämfört med dem i åldern 30–64 år. Det finns inga tydliga skillnader i svarsmönster mellan kvinnor och män eller mellan olika typer av kommuner.

4649

62

25

35 33

48

56

63

0

20

40

60

80

Arbetsförmedlingen Försäkringskassan Polismyndigheten

%

Samtliga Myndigheten finns ej Myndigheten finns

101

Möjlighet att besöka myndighetens kontor viktigt men inte viktigast i servicegivandet

Vi har frågat medborgarna om vad som är viktigt för dem när de har kontakt med myndigheter, se figur 8:4. Av de angivna svarsalternativen är andelen som tycker att det är mycket eller ganska viktigt att myndigheten svarar snabbt vid telefonkontakt 97 procent och när det gäller att handläggningen går snabbt 96 procent. Därefter följer att myndigheten har väl utvecklade e-tjänster med 88 procent, att handläggare har kännedom om förhållanden där du bor 81 procent, och att det finns möjlighet att besöka myndigheten 71 procent. Vi ser i figuren att andelen när det gäller att besöka myndigheten och att handläggare har lokalkännedom är något högre på landsbygden, följt av stadsområde och storstadsområde. Det omvända gäller för välutvecklade e-tjänster, där andelen är något högre i storstadsområden, följt av stadsområde och landsbygd.

Figur 8:4 Hur viktigt är följande för dig när du har kontakt med statliga myndigheter? (Andel som svarar mycket eller ganska viktigt)


97 9688

81

71

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

Att myndighetensvarar snabbt vidtelefonkontekt

Att handläggningengår snabbt

Att myndighetenhar väl utvecklade

e-tjänster

Att handläggare harkännedom om

förhållanden där dubor

Att det finnsmöjlighet att

besökamyndigheten

%


102

8.2 Medborgarnas bedömning av myndigheternas arbete

Lokaliseringen har en liten, men mätbar effekt på bedömningarna av myndigheternas arbete

För att få en bild av medborgarnas uppfattningar av myndigheternas arbete har vi ställt frågan om hur väl de anser att myndigheterna sköter sin uppgift. För att få svar som i högre grad baseras på kunskap har vi inkluderat svars-alternativen känner ej till samt ingen uppfattning.64 Vi har frågat om medbor-garnas uppfattning för Arbetsförmedlingen, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Polismyndigheten, och Skatteverket.

Undersökningen visar att det finns en liten men mätbar effekt av myndig-hetens lokalisering på hur väl medborgarna anser att myndigheterna sköter sina uppgifter. Som framgår av figur 8:5 är andelen som bedömer att myndig-heterna sköter sina uppgifter på ett ganska eller mycket bra sätt mellan 3 och 10 procentenheter större i kommuner där myndigheterna har kontor, jämfört med i kommuner där de inte har kontor. Skillnaderna är statistiskt signifikanta för fyra av de sex myndigheterna.

Figur 8:5 Hur anser du att följande myndigheter sköter sin uppgift? (andel som svarar mycket eller ganska bra)

Kommentar: Känner ej till samt Ingen uppfattning ingår ej i svarsbasen. Antalet svarande uppgår till mellan 123 och 2 046 per myndighet och svarsgrupp. ***/**/* indikerar om skillnaderna per myndighet är statistiskt signifi-kanta på 1/5/10-procentsnivån.

64 För en diskussion om frågans innebörd, se Statskontoret (2011).

74

61 60

53

81

7066 64

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

Skatteverket*** Polismyndigheten* CSN* Försäkringskassan***

%

Finns ej i kommunen Finns i kommunen

103

Vi har vidare undersökt om den lilla men mätbara effekten av myndighetens lokalisering kvarstår när vi kontrollerar för andra skillnader som vi sett påverkar synen på myndigheterna. Kontrollen har genomförts för om man varit i kontakt med myndigheten, utbildningsbakgrund, födelseland, och kön.

Resultaten presenteras som logaritmerade oddskvoter. En oddskvot med ett värde över 1 innebär att synen på myndigheten är mer positiv om myndig-heten har kontor i kommunen där den svarande bor. Ju större oddskvoten är desto större påverkan har närheten till myndigheten på uppfattningen om hur myndigheten utför sitt arbete.

Analysen visar att för tre av fyra myndigheter kvarstår effekten av myndig-heternas lokalisering även efter kontrollen för andra skillnader mellan med-borgarna, se figur 8:6. Bland de sex myndigheterna är effekten som störst för Polismyndigheten och som minst för Pensionsmyndigheten. För Skatteverket och Försäkringskassan är effekten signifikant på 95 procents säkerhetsnivå och för Polisen på 90 procents säkerhetsnivå. För Arbetsförmedlingen, CSN och Pensionsmyndigheten kvarstår ingen signifikant effekt av myndighetens lokalisering.

Figur 8:6 Effekt av att myndigheten finns i svarspersonens boendekommun (logaritmerade oddskvoter).

Kommentar: I figuren redovisas de så kallade oddskvoterna. Oddskvoterna ska tolkas som att ett värde över ett innebär att sannolikheten att svarspersonen gjort en positiv bedömning av myndigheten ökar om myndigheten har ett kontor i kommunen. Ju större oddskvot är desto större är den skattade effekten av att ett kontor finns i kommunen. ***/**/* indikerar om de skattade effekterna är statistiskt signifikanta på 1/5/10-procentsnivån. I metodkapitlet framgår mer utförligt hur analysen genomförts.

1,5* 1,5*** 1,4***

0

0,5

1

1,5

2

Polismyndigheten Skatteverket Försäkringskassan

104

8.3 Medborgarnas syn på regional tillväxt

Uppfattningar om statliga myndigheters betydelse för den egna kommunen

Vi har undersökt medborgarnas uppfattning om statliga myndigheters bety-delse för den egna kommunen, se figur 8:7. En stor andel av medborgarna anser att alla aspekter som vi frågar om är av mycket eller ganska stor betydel-se för den egna kommunen. Mest betydelsefullt är att förse allmänheten med service och relativt sett minst betydelsefullt är att hålla lokalsamhället levande.

Vi ser genomgående en liten skillnad mellan de olika typerna av kommuner. På landsbygden ses statliga myndigheter som något mer betydelsefulla för den egna kommunen, följt av stadsområden och därefter storstadsområden.

Figur 8:7 Hur stor betydelse tror du att det har att statliga myndigheter som t.ex. Försäkringskassan eller Skatteverket har kontor i kommunen där du bor när det gäller: (Andel ganska eller mycket stor betydelse)


Uppfattningar om omlokalisering av myndigheter

Vi har undersökt medborgarnas uppfattningar om behovet av omlokalisering av statliga myndigheter. Frågan har ställts tillsammans med andra frågor om vad man anser att staten bör göra för att det ska vara möjligt att bo och leva i hela landet. Frågorna har inte relaterats till kostnadsökningar som eventuellt skulle kunna uppstå för staten.

73

77

78

81

81

83

0 20 40 60 80 100

Att hålla lokalsamhället levande

Att personer med utbildning från universitet ochhögskola kan arbeta i kommunen

Att göra kommunen attraktiv för företag

Att skapa arbetstillfällen i kommunen

Att visa att staten vill satsa på kommunen

Att förse allmänheten med service

%Samtliga Landsbygd Stadsområde Storstadsområde

105

64 procent anser att det är ett mycket eller ganska bra förslag att fler myndig-heter borde ha kontor på landsbygden och när det gäller om myndigheters huvudkontor bör flyttas från Stockholmsområdet är motsvarande andel 62 procent. Förslagen i de övriga frågorna är ännu mer populära. Andelen som tycker att det är ett mycket eller ganska bra förslag att staten borde satsa mer på infrastrukturen på landsbygden är 87 procent, att stödet till jordbruket bör höjas 77 procent och att staten borde ge ekonomiskt stöd till livsmedelsbuti-ker på landsbygden 73 procent.

Vi ser genomgående en skillnad mellan de olika typerna av kommuner. På landsbygden är man som mest positiv till förslagen, följt av stadsområden och därefter storstadsområden. Störst är skillnaden för förslaget att flytta myndig-heters huvudkontor från Stockholmsområdet. På landsbygden är den positiva andelen 71 procent och i storstadsområden 50 procent.

Figur 8:8 I debatten förs det fram olika förslag om vad staten bör göra för att det ska vara möjligt att bo och leva i hela landet. Vilken är din åsikt om vart och ett av dem? (Andel som svarar ganska eller mycket bra)


Vi har även frågat om vilka förbättringar som medborgarna tror uppstår när statliga myndigheter flyttar delar av sin verksamhet från storstäderna. An-delen som svarar att en viss eller stor förbättring kommer att ske när det gäller kunskapen om medborgares och företags behov i olika delar av landet är 73 procent, när det gäller kostnader för verksamheten 64 procent, när det gäller trovärdigheten 60 procent och när det handlar om möjligheterna att rekrytera kvalificerad personal 32 procent. Vi ser genomgående att andelen som tror att det kommer att uppstå förbättringar är något större på landsbygden, följt av stadsområden och därefter storstadsområden. För frågan om trovärdighet och

62

64

73

77

87

0 20 40 60 80 100

Myndigheters huvudkontor bör flyttas frånStockholmsområdet

Fler myndigheter borde ha kontor pålandsbygden

Staten borde ge ekonomiskt stöd tilllivsmedelsbutiker på landsbygden

Stödet till jordbruket bör höjas

Staten borde satsa mer på infrastrukturen pålandsbygden


106

möjligheterna att rekrytera kvalificerad personal är dessa skillnader mellan olika typer av kommuner som störst.

Figur 8:9 Hur tror du att följande aspekter påverkas när statliga myndigheter flyttar delar av sin verksamhet från storstäderna? (Andel som svarar viss eller stor förbättring)


8.4 Sammanfattande iakttagelser Att myndigheter finns i närheten av där man bor är viktigt för många med-borgare, särskilt för dem som bor på landsbygden. Men den geografiska närheten är inte den viktigaste faktorn i kontakten med myndigheter. Att man får svar på frågor och att handläggningen går snabbt är viktigare – oavsett i vilken typ av område man bor i.

Medborgarnas bedömning är att tillgången till vårdcentral och livsmedels-butik är viktigare än att myndigheter finns i närheten av där man bor. Med-borgarna anser att det är viktigare att vissa myndigheter, i vår undersökning Polisen, finns i den egna kommunen än i det här fallet Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Ett kontor i närheten av där man bor ökar sannolikheten för att ärenden hos myndigheten hanteras genom ett personligt besök. Vår undersökning visar att personer som är födda utomlands och som har lägre utbildning oftare sköter sina ärenden genom personliga besök hos myndigheten.

Medborgarnas uppfattning om hur myndigheter sköter sitt arbete påverkas i viss utsträckning av om myndigheten har kontor i kommunen där man bor. Effekten syns inte för alla myndigheter, men finns för stora myndigheter som

32

60

64

73

0 20 40 60 80 100

Möjligheter att rekrytera kvalificerad personal

Trovärdighet

Kostnader för verksamheten

Kunskap om medborgare och företags behov iolika delar av landet


107

Försäkringskassan, Polisen och Skatteverket men däremot inte för Arbetsför-medlingen.

Undersökningen visar att bland boende på landsbygden uppfattas statliga myndigheter som något mer betydelsefulla för den egna kommunen jämfört med boende i stadsområden och storstadsområden. Vi ser också att medbor-gare på landsbygden är mer positiva till att omlokalisera myndigheter och flytta huvudkontor från Stockholmsområdet till andra delar av landet. Boende på landsbygden är de som är mest positiva till att omlokalisering är positivt för myndigheternas verksamhet.

109

9 Lokalisering av statlig verksamhet sedan 1940-talet

Frågan om ny- och omlokalisering av statlig verksamhet har varit aktuell sedan 1940-talet och framåt. Under efterkrigstiden avfolkades landsbygden allt mer samtidigt som storstäderna växte snabbt. Det väckte bland annat en diskussion om lokaliseringen av statlig verksamhet. I början handlade den om möjligheterna att avlasta och dämpa tillväxten i storstäderna, framför allt i Stockholmsområdet.

Den målsättningen har funnits med i diskussionen under många år, men har successivt kompletterats med ett regionalpolitiskt perspektiv. Från 1970-talet och framåt har många beslut och överväganden kring lokalisering av statlig verksamhet diskuterats utifrån de statliga arbetstillfällenas betydelse för att skapa livskraftiga regioner utanför storstadsområdena eller kompensera för arbetstillfällen som försvunnit.

Här beskriver vi översiktligt drivkrafter och motiv som har varit centrala när frågan om lokalisering och omlokalisering av statlig verksamhet har diskute-rats. Beskrivningen baseras på tidigare genomförda utvärderingar och utred-ningar.

9.1 Efterkrigstidens snabba urbanisering drev på diskussionen

Efterkrigstiden präglades av brist på arbetskraft i storstäderna. I början av 1950-talet blev det ett argument för en aktiv politik för lokalisering av statlig verksamhet. Även ur försvarssynpunkt ansågs det finnas fördelar med att sprida statlig verksamhet till fler orter. Det starkaste motivet var dock att mot-verka den pågående folkminskningen på landsbygden.65

I mitten av 1950-talet växte Stockholmsregionen kraftigt, och decentralise-ring av statlig verksamhet lyftes fram som en åtgärd för att dämpa tillväxt-takten.66 Det så kallade ”Stockholmsargumentet”, det vill säga att genom omlokalisering av statlig verksamhet bidra till att avlasta huvudstadsområdet, låg troligen bakom beslutet att 1957 tillsätta Lokaliseringsutredningen. Det var första gången en utredning hade ett uttalat syfte att pröva frågan om utlokalisering av statliga myndigheter från Stockholmsområdet i en större omfattning. I sitt betänkande redovisade utredningen vilka konsekvenser en

65 SOU 1951:6. 66 SOU 1956:53.

110

utflyttning skulle få för Stockholm respektive de tilltänkta orterna dit verk-samheterna skulle flyttas, men de redovisade inte något tydligt syfte med för-slagen.67

Ett annat perspektiv på urbaniseringens effekter var statens ökande kostnader för att bedriva verksamhet i Stockholm. Redan 1941 konstaterade Riksdagens revisorer att de höga tomt- och byggkostnaderna i Stockholm samt det höga löneläget skulle innebära att staten kunde spara stora belopp genom att lokalisera verksamhet till andra orter. Dessutom konstaterade revisorerna att flera kommuner aktivt arbetade för att locka till sig statlig verksamhet genom att upplåta gratis tomtmark och bidra med ”avsevärda belopp” för att bygga de lokaler som staten behövde för sina verksamheter.

Avlastning av storstadsområdena, behovet av att dämpa avfolkningen av landsbygden och möjligheterna att sänka kostnaderna återkom som argument för att lokalisera statlig verksamhet utanför Stockholm, både i debatten och flera utredningar under perioden. Någon omfattande omlokalisering genom-fördes dock inte.68

9.2 Länsplanering för att utveckla kraftfulla regioner Under 1960-talet hade regionala frågor börjat uppmärksammas alltmer på det nationella planet. Riksdagen och regeringen lyfte fram samhällsplanering, och ekonomiskt stöd till företag som viktiga verktyg för att öka tillväxten i kommunerna. År 1967 introducerades den så kallade länsplaneringen som ett verktyg för att påverka utvecklingen. Målet var att dämpa storstädernas till-växt och i stället utveckla växtkraftiga alternativa stadsregioner runt om i landet.

Under perioden växte den offentliga sektorn och blev en allt större arbets-givare, och därmed ett betydelsefullt regionalpolitiskt verktyg. Den var arbetsgivare för många människor, och erbjöd kvalificerade arbeten för utbildad arbetskraft.69 Tanken om centrum och periferi blev en central utgångspunkt i länsplaneringen. Regioner som identifieras som perifera anses vara särskilt sårbara medan centrumregioner – det vill säga storstäder och i första hand Stockholm – bedöms som mer robusta. Att omfördela statliga jobb från centrum sågs som ett sätt att stödja periferin.70

67 SOU 1963:69. 68 Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (1978). 69 Edsta (1980). 70 Se t.ex. Berger (1995).

111

I den andan tillsatte regeringen 1969 en delegation för lokalisering av statlig verksamhet. I slutbetänkandet redovisade delegationen ett förslag till en om-fattande omlokalisering från Storstockholmsområdet. Delegationen hade två huvudargument för att decentralisera statlig verksamhet.71

”Stockholmsargumentet” innebar att förslagen skulle syfta till att dämpa expansionen i Stockholm och därigenom avlasta huvudstadsområdet. Urba-niseringen var fortsatt kraftig. Storstäderna svarade för ungefär två tredjedelar av Sveriges befolkningsökning under 1960-talet.72 Den snabba tillväxten i framför allt Stockholm ansågs leda till problem med kommunikationer, bostäder och serviceanordningar, vilket i sin tur riskerade att ge allvarliga negativa mänskliga, sociala och ekonomiska effekter. Argumenten från 1940-talet levde alltså kvar in på 1970-talet. Men nu lades miljöskäl till som ett ytterligare motiv för att dämpa urbaniseringen.

Förutom att minska expansionen i Stockholm argumenterade delegationen för att omlokalisering av statlig verksamhet var ett verktyg för att stärka och utveckla orter och regioner i övriga landet. Staten ansågs ha ett ansvar att främja utvecklingen av samhällen med en väldifferentierad arbetsmarknad. Omlokalisering för att utveckla regioner utanför storstadsområdena blev där-för ett starkt argument. Utöver ett tillskott av ett visst antal arbetstillfällen till de nya orterna argumenterade delegationen för att det var viktigt att ge orterna ett tillskott av kvalificerad arbetskraft. Myndigheternas ledningsfunktioner samt olika kvalificerade verksamheter med högt tekniskt och vetenskapligt innehåll skulle ha positiv effekt för utvecklingen. De regionala problemen bedömdes som särskilt framträdande i Norrland.

Dessutom fanns förhoppningen att statens kostnader skulle minska om myn-digheterna lokaliserades till orter där löner och lokalhyror var lägre.73 Inte minst ansågs de stigande fastighetspriserna och höga lokalkostnaderna i slutet av 1960-talet vara ett skäl för att flytta verksamhet från Stockholmsområdet. Lokalsituationen för den statliga verksamheten i Stockholm var svår, bland annat för att det skulle behövas stora investeringar i lokalerna. Valet stod således mellan att investera i befintliga eller nya lokaler i Stockholm och att skaffa lokaler på annan ort.74

9.3 Omlokalisering för att stödja utveckling av växtkraftiga alternativ till storstäderna

Med utgångspunkt i delegationens förslag beslutade riksdagen 1971 och 1973 att omlokalisera 48 myndigheter med totalt cirka 10 000 anställda till 16 orter

71 SOU 1972:55. 72 Statskontoret (1989). 73 Se t.ex. Sjöstedt Landén (2012). 74 Statskontoret (1989).

112

utanför Stockholm. Omlokaliseringarna genomfördes under åren 1974 till 1980.75

I beslutet om vilka myndigheter som skulle omlokaliseras tog regeringen hänsyn till hur de var organiserade, deras uppgifter, kontaktbehov och kostna-derna för att omlokalisera dem. De som slutligen valdes ansågs inte ha omfat-tande kontakter med Regeringskansliet och riksdagen samt bedrev inte en rutinartad verksamhet.

Syftet var att stärka och utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner till attraktiva alternativ till storstäderna. Utöver de direkta tillskotten av arbets-tillfällen vid myndigheterna hoppades beslutsfattarna att lokaliseringen skulle få flera positiva effekter för den lokala arbetsmarknaden och näringslivet på orten. Tanken var att företag och organisationer med kopplingar till myndig-heterna skulle bildas och växa till.76

Valet av lokaliseringsort styrdes av ett antal kriterier. För att uppnå väsentliga regionalpolitiska effekter begränsades lokaliseringen till ett mindre antal orter. De skulle vara tillräckligt stora för att med minsta möjliga störningar kunna ta emot myndigheterna. I första hand skulle urvalet därför ske bland de orter som länsplaneringen pekat ut som så kallade storstadsalternativ och regionala tillväxtcentra. Faktorer som lyftes fram var bland annat tillgång till kvalificerad service och en differentierad arbetsmarknad.

En annan aspekt som vägdes in var möjligheterna att ta sig till Stockholm, och på två delvis motsatta sätt. Å ena sidan ansågs det viktigt att kommuni-kationerna med huvudstaden var goda. Samtidigt skulle de föreslagna orterna ligga så långt från storstadsområdena att de verkligen skulle avlasta dem påtagligt.77

Kluster av myndigheter bildades

Omlokaliseringen innebar bland annat att myndigheter med närbesläktad verksamhet och behov av kontakter med varandra lokaliserades till samma orter. Några exempel är transportfrågor till Borlänge (Statens trafiksäker-hetsverk och Statens vägverk), fastighetsfrågor till Gävle (Centralnämnden för fastighetsdata, Statens institut för byggnadsforskning och Statens lant-mäteriverk) samt skogs- och jordbruksfrågor till Jönköping (Lantbruksstyrel-sen, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksnämnd).78

75 Riksdagens beslut 1971 (SOU 1970:29, prop. 1071:22, InU 1971:15, rskr 196) och 1973 (SOU 1972:55, prop. 1973:55, InU 1973:22, rskr 220). 76 Statskontoret (1989). 77 Prop. 1971:29 och 1973:55. 78 Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (1978).

113

9.4 Regionalpolitiken prövar lokaliseringsort för myndigheter under 1980-talet

1970-talets reformer och omlokalisering av myndigheter med ett regional-politiskt syfte har fortsatt i flera omgångar. Förväntningarna har ofta varit att etablering av statlig verksamhet ska leda till att orterna får behålla sitt skatte-underlag och att de lokala arbetsmarknaderna ska breddas.79

I samband med lokalisering av myndigheter har det också funnits en ambition att sprida statliga jobb jämnare inom länen. Regeringen gav 1977 länsstyrel-serna i uppdrag att i samverkan med landstingen och de berörda statliga myn-digheterna överväga möjligheterna att decentralisera statliga arbetsuppgifter inom länen. För att samordna och driva på arbetet inrättade regeringen 1980, med stöd av riksdagens uttalande, en delegation för decentralisering och lokalisering av statlig verksamhet.

En samlad omlokalisering av statlig förvaltning av det slag som genomförts under 1970-talet ansågs inte vara aktuell på 1980-talet. Frågan om lokalise-ring skulle däremot prövas noga i samband med att nya myndigheter bildades, liksom när verksamheten vid befintliga myndigheter skulle utökas. Riksdagen framhöll vid flera tillfällen att det fanns skäl att pröva om delar av verksam-heter eller funktioner i den statliga förvaltningen kunde flyttas från Stock-holmsregionen, samt att lokaliseringsfrågan systematiskt borde prövas vid inrättandet av nya statliga myndigheter.80

De regionalpolitiska aspekterna vid lokalisering av statlig verksamhet fanns kvar på 1980-talet. År 1982 fattade riksdagen fattat beslut om nya riktlinjer för regionalpolitiken. I dem ingick att lokaliseringsorten skulle prövas för nya statliga myndigheter. Riksdagen och regeringen slog än en gång fast att den statliga sektorn hade stor betydelse för den regionala utvecklingen, dels som serviceorgan för individer och företag, dels genom den sysselsättning som skapades. Återigen konstaterades också att befolkningstillväxten i Stockholm var hög, liksom andelen yrkesverksamma jämfört med andra regioner. Till det kom de relativt höga lokalkostnaderna i Stockholm. Samtidigt pekades ett antal regioner ut som sysselsättningssvaga, vilket man skulle ta särskild hän-syn till vid framtida överväganden om lokalisering av central statlig verk-samhet. Syftet skulle vara att öka andelen statligt anställda i regioner där den var låg, vilket skulle bidra till mer robusta regionala arbetsmarknader.81

Ett exempel där regionalpolitiska överväganden hade stor betydelse för beslut om lokalisering är när det nya Boverket lokaliserades till Karlskrona 1988. Myndigheten bildades genom att Statens planverk och Bostadsstyrelsen slogs

79 Riksrevisionen (2009). 80 Prop. 1978/79:112, AU:23, rskr 435 samt prop. 1978/79:111 bil. 14, KU:35 p. I, rskr 435. 81 Prop. 1981/82:113.

114

samman. Från början föreslog regeringen att den fortsatt skulle ligga i Stock-holm, men vid behandling i riksdagen prövades förslaget mot bakgrund av 1982 års riktlinjer för regionalpolitiken och beslutet blev ett annat.

Sydöstra Sverige i allmänhet var utpekat som ett område i behov av nya arbetstillfällen. Karlskrona hade förlorat många arbetstillfällen inom varvs-industrin minskat, som hade varit en stor arbetsgivare i kommunen. Dessutom hade orten förlorat 1 000 statliga arbetstillfällen ett par år tidigare till följd av att Försvarsmakten hade avvecklat sin verksamhet. Kommunen kunde visa upp såväl tomma lokaler som skulle passa för myndigheten som lediga bostä-der för medarbetarna.

I december 1987 beslutade riksdagen att den nya myndigheten skulle lokali-seras till Karlskrona. I beslutet angavs tydligt att det var en kompensation för den minskade sysselsättningen i regionen.

Ett annat perspektiv – storstaden som tillväxtmotor

Under 1980- och 1990-talen genomfördes ingen samlad insats för att utlokali-sera myndigheter. De regionalpolitiska aspekterna vägdes dock in i samband med beslut om var nybildade myndigheter skulle placeras, som när det nya Boverket placerades i Karlskrona.

Under perioden nyanserades diskussionen om storstädernas roll, inte minst under tider med svag ekonomisk utveckling och i ljuset av den tilltagande internationella konkurrensen. Den relativt starka tillväxten, i framför allt Stockholm var inte självklart ett problem som skulle motverkas, utan kunde också ses som en styrka som var värd att slå vakt om. Storstadens funktion som importhamn för idéer, impulser och innovationer lyftes fram.

Betydelsen av den stora och varierande arbetsmarknaden, de goda kommuni-kationerna och de stora marknaderna i främst Stockholms- och Öresunds-regionerna betonades som viktiga faktorer när Sverige skulle konkurrera med andra europeiska städer om investeringar och nyföretagande. Tillväxten i storstadsregionerna innebar inte att resten av landet utarmades, staden var inget hot mot utvecklingen i andra delar utan en tillväxtmotor som drev utvecklingen i hela landet.82

De problem med överhettning och trängsel som hade uppmärksammats under hela efterkrigstiden hade knappast försvunnit. Men den enda och självklara lösningen var inte att till varje pris försöka förhindra storstädernas tillväxt. I stället betonades att den fortsatta utvecklingen och tillväxten ställde krav på

82 En motion till riksdagen från 1988 ger en översikt av argumenten och resonemangen, se Motion 1987/88:A454. Stockholms betydelse för hela landets utveckling och tillväxt betonas fortfarande i många sammanhang, se t.ex. Stockholms läns landsting (2014), sid. 3 och Länsstyrelsen Stockholm (2015), sid. 6, 41 och 49.

115

nya styrmedel och investeringar för att åstadkomma effektivare kommunika-tioner och ökat bostadsbyggande.

Från den här perioden finns det få exempel på omfattande insatser för att utlokalisera statliga myndigheter. Ambitionen att försöka lokalisera myndig-heterna utanför Stockholm fanns dock fortfarande. Det tog sig främst uttryck i beslut om var nybildade myndigheter skulle lokaliseras.

9.5 Försvarsbeslutet 2004 – kompensation för förlorade statliga arbetstillfällen

Den mest omfattande omlokaliseringen av statliga myndigheter på senare tid är den som följde på 2004 års försvarsbeslut. Det innebar att flera försvars-förband lades ned eller omlokaliserades. De regioner som drabbades i särskilt stor utsträckning var Östersund, Karlstad/Kristinehamn, Arvidsjaur och Got-land.83

Regeringen presenterade ett antal satsningar för att kompensera de fyra regio-nerna för de arbetstillfällen som skulle försvinna. En åtgärd var ny- och omlokalisering av statliga myndigheter till regionerna.84 En utredning fick i uppdrag att se över myndighetsstrukturen med utgångspunkt i försvarsbeslu-tet.85

Lokaliseringsutredningen förslog att såväl hela myndigheter som specifika statliga verksamheter skulle flyttas från Stockholmsområdet till de berörda orterna för att kompensera för de förlorade arbetstillfällena. Utredningen upprepade de tidigare argumenten för att dämpa tillväxten i Stockholm, det vill säga bostadsbrist, höga hyror, höga fastighetspriser och trängsel. Utloka-lisering av statlig verksamhet från regionen skulle därför öka dess utrymme för tillväxt i den privata tjänste- och servicesektorn.

9.6 Sammanfattande iakttagelser Frågan om lokalisering av statlig verksamhet har diskuterats med i stort sett samma argument sedan mitten av förra århundradet. De mest framträdande motiven har varit att avlasta starkt växande storstadsregioner och att bidra till en positiv utveckling i orter och regioner som av olika skäl har haft problem med svag tillväxt, vikande arbetsmarknad, minskande befolkning och så vida-re. Bakgrunden och motiven till besluten och åtgärdernas omfattning har dock skiftat en del mellan olika epoker.

83 Prop. 2004/05:5 och 2004/05:43, 2004/05:FöU4, 2004/05:FöU5, rskr 2004/05:43. 84 Prop. 2004/05:5. 85 Regeringsbeslut, 2004-09-23, Uppdrag att föreslå lokaliseringar av statliga arbetstillfällen till de regioner som berörs mest av Försvarsmaktens omställning, dnr N2004/7123/RUT.

116

På 1940- och 1950-talen sågs frågan om lokalisering av statlig verksamhet i hög grad som ett sätt att minska risken för överhettning i storstäderna, och framför allt dämpa tillväxten i Stockholmsområdet.

Under 1960-talet blev lokaliseringen av statliga myndigheter ett medel i den generella regionalpolitiken inom ramen för den nya länsplaneringen. Det var i den andan som en omfattande omlokalisering av statlig verksamhet genom-fördes i början av 1970-talet.

I mitten av 2000-talet blev det åter aktuellt med en mer samlad och omfattan-de omlokalisering av statliga verksamheter. Det specifika motivet var att kompensera för effekterna av 2004 års försvarsbeslut.

117

Referenser

Arbetsförmedlingen (2015), Arbetsförmedlingen 2021 – inriktning och innehåll i myndighetens förnyelseresa.

Arbetsmiljöverket (2013), Komplement till utredning – Ny organisation 2014 – Den nya inspektionsavdelningen.

Berger, S. (1995), Regionala olikheter och regionalpolitik, Samhällets geografi.

Brottsförebyggande rådet (2011) Lokala poliser. Hinder och möjlighet med lokala poliskontor (rapport 2011:13)

CSN (2011), Bättre ledning och styrning av CSN.

CSN (2012a), Beslut – bättre ledning och styrning av CSN – etapp 2.

CSN (2012b), Lokalförsörjningsplan.

CSN (2015), Årsredovisning 2014.

Edsta, B. (1980), Omlokaliseringens effekter, erfarenheter av omlokalise-ringen av statliga myndigheter, Budgetdepartementet.

Ekonomistyrningsverket (2008), Att verka genom andra. Kartläggning av organ med statligt åtagande (rapport 2008:34).

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (1978), Omlokalisering av statlig verksamhet – Sammanställning av resultat från uppföljningen av vissa frågor i samband med omlokalisering av statlig verksamhet.

Lantmäteriet (2012), Kanalstrategi för Lantmäteriet.

Lokaliseringsutredningen (2004), Omlokalisering av statlig verksamhet. Lokaliseringsutredningens förslag till omlokalisering av statlig verksamhet till de regioner som påverkas mest av försvarsomställningen enligt 2004 års försvarsbeslut, N 2004:15, Rapport 1,Volym 1, 2005-01-25.

Länsstyrelsen Stockholm (2015), Stockholm 2016. Full fart framåt. Rapport 2015:28.

Migrationsverket (2014a), Budgetunderlag 2015 – 2018.

Migrationsverket (2014b), Bra ska bli bättre, slutrapport av deluppdrag 1.

Migrationsverket (2015a) Genomförandet av Bra ska bli bättre, slutrapport.

118

Migrationsverket (2015b), Lokalstrategi.

Motion till riksdagen 1987/88:A454 om Stockholmsregionens betydelse för Sverige.

OECD (2013), Value for Money: Sweden 2013

Prop. 1971:29, Kungl. Maj:ts proposition angående omlokalisering av viss statlig verksamhet.

Prop. 1973:55, Kungl. Maj:ts proposition angående omlokalisering av viss statlig verksamhet.

Prop. 2009/10:175, Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt.

Regeringskansliet (2012), Med medborgaren i centrum. Regeringens strategi för en digitalt samverkande statsförvaltning. Näringsdepartementet (N2012.37).

Regeringskansliet (2015), En nationell strategi för en hållbar regional tillväxt och attraktionskraft 2015–2020 (N2015.31).

Riksrevisionen (2009), Omlokalisering av myndigheter (RiR 2009:3).

Sjöstedt Landén, A. (2012), Moved by relocation – Professional identification in the decentralization of public sector jobs in Sweden. Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet.

Skatteverket (2015), Långsiktig inriktning för en organisation som stödjer verksamheten.

Skogsstyrelsen (2012), Rapport och förslag till lokalisering och andra åtgärder för kontoren i region nord, Dnr. n 29/2012.

SOU 1951:6, Näringslivets lokalisering.

SOU 1956:53, Balanserad expansion, 1955 års långtidsutredning.

SOU 1963:69, Lokalisering av statlig verksamhet.

SOU 1972:55, Decentralisering av statlig verksamhet – ett led i regional-politiken.

SOU 1995:139, Omställning av energisystemet.

SOU 2012:81, Statens regionala förvaltning – förslag till en angelägen reform.

Statskontoret (1989), Omlokalisering av statlig verksamhet, utvärdering av utflyttningen på 70-talet. Rapport 1989:8A.

119

Statskontoret (2000), Utlokalisering av Sprängämnesinspektionen – Sammanslagning med Räddningsverket? Rapport 2000:42.

Statskontoret (2005), Statsförvaltningens utveckling 1990–2005 (2005:32).

Statskontoret (2010a), När flera blir en – om nyttan med enmyndigheter. Om offentlig sektor.

Statskontoret (2010b), Myndighetsanalys av Skogsstyrelsen (2010:13).

Statskontoret (2010c), Färre men större. Statliga myndigheter åren 2010–2010.

Statskontoret (2011) Uppfattningar om förvaltningen – kvalitet i offentlig verksamhet från allmänhetens och företagens horisont. Om offentlig sektor, rapport no 9.

Statskontoret (2015a), Att göra eller köpa? Om outsourcing i statlig kärn-verksamhet. Om offentlig sektor, rapport no 23.

Statskontoret (2015b), Den offentliga sektorn i korthet 2015. Stockholms läns landsting (2014), Årsberättelse 2014.

Transportstyrelsen (2012), Översyn av lokalisering av regionala kontor, Dnr. TSG 2012-459.

Utbildningsdepartementet (2001), Uppdrag till Centrala studiestödsnämnden angående servicecenter i Kiruna (Regeringsbeslut 2001-02-15).

121

Bilaga Regeringsuppdraget

statliga myndigheters lokalisering · missiv postadress: box 8110, 104 20 stockholm.besÖksadress:...

Documents