sven nummer 8

&SPORT FRITID

Nr.

8 •

201

2Intervju med: Fotbollsproffset

Simmaren • Kampsportaren

Cyklisten •Rephopperskan

Dessutom

LUCIA-SPECIAL

SVEN s Innehåll

02 Redaktörens rader

Sport & Fritid04 Hoppreperskan

08 Kampsportaren

12 Fotbollsproffset

16 Simmaren

19 Cyklisten

21 Sportkrönika

22 Fritidskrönika

Lucia24 3 olika Lucia

30 Luciakrönika

num

me

r 8

12 16

0424

2 SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet

08

19

SPORT OCH FRITID är näst intill obefintligt i mitt liv för tillfället. En gång itiden var jag faktiskt truppgymnast, tyvärr ingen lovande sådan, däremot litesenare en ganska så bra tränare – intalade jag mig själv i alla fall ... Nu är mitt

sport- och fritidsliv begränsat till att kånka ryggor till och från baskethallen, tvätta trä-ningskläder och försöka hålla träningstider i huvudet. Det är alltså inte jag som spelarbasket, utan sonen. Så vidare sportig känner jag mig inte.

Dessutom har jag noll koll på sport, vad som händer och vem som är vem. ”Varförväljer hon då att skriva om sport och fritid i SVEN nummer 8?” frågar ni er. Jo, föratt de finns andra utlandssvenskar därute som vet och kan och brinner för sin idrott.Så pass att de hamnat lååångt från Sveriges gränser på grund av den.

Några av dem har jag träffat och andra har jag haft kontakt med via mejl och det ärfantastiskt att höra om hur de följt sin sport dit den tagit dem. Dessutom finns det fåsaker som är mäktigare än att vara med på sportevenemang. Jag minns själv gymnas-tiktävlingarna; stämningen i hallen under defileringen, luften full av förväntningar ochde skallande applåderna när ett lag presterade extremt bra. Mäktigt!

Så i detta nummer får ni träffa rephopperskan Anna (tillika vår fantastiska korrek-turläsare), taekwondoentusiasten Olof, simmaren Christian, fotbollsproffsetMikael Antonsson och Marie, före detta elitcyklist. Louise bjuder på en krönikaom hur patriotismen tar sig nya uttryck när man bor utomlands och Karolina berättarom hur det känns att återigen duscha utan baddräkt i simhallen!

Avslutningsvis så nalkas snart Lucia, den svenskaste av högtider, med ljus i håret,lussekatter på frukostbrickan och glöggdofter i luften. SVEN tar pulsen på tre tjejersom inte låter ett nytt hemland hindra dem från att hålla traditionen levande, ochMalin skriver en krönika om drömmen att bli Lucia.

Jag hoppas att innehållet faller er i smaken som den godaste pepparkaka och att nialla får ett härligt Luciafirande var ni än i världen är. Själv ska jag gå Luciatåg på IKEAi Bologna. Hoppas att jag slipper vara Lucia!

Emma Ageberg Redaktör

Redaktörens rader

Ansvarig utgivare: Michelle [email protected] Tel. + 1 973 325 2157

Redaktör och layout: Emma Ageberg [email protected]

Annonser: Louise [email protected]

Korrekturläsare och redigerare: Anna Walldorf

Läs SVEN Nummer 7: http://issuu.com/tidningensven/docs/svennr7

Läs SVEN Nummer 6: http://issuu.com/tidningensven/docs/svennummer6

Läs SVEN Nummer 5: http://issuu.com/tidningensven/docs/svennr5_issuu

Läs SVEN Nummer 4: http://issuu.com/tidningensven/docs/svennr4_2010_issuu



Läs SVEN Nummer 1: http://issuu.com/tidningensven/docs/svennr1_2009

I USA är det

mesta, som bekant,

lite större. Så även lusseku

sar-

na med både jäst och bakp

ulver. SVEN:s

Anna Walldorf tycker att de gör sig rikti

gt fint på

adventsbordet. Och goda ä

r de, såklart, bagerskan

är ju svensk!

SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 3

Mitt bästa Luciaminne är från Spanien när jag

och andra svenska studenter kom på att vi skulle

gå Luciatåg mitt i natten. Vi klädde ut oss till

Lucior, tärnor och stjärngossar i lakan

och det vi

hittade. Sen tog vi en tur runt barerna

klockan

fem på morgonen. De stackars baskerna visste

inte riktigt hur de skulle bemöta oss. De provade

att ge oss en slant, men vi viftade bort d

em och

bjöd glatt på kakor (Danish buttercookie

s). Vi

kanske inte spred den svenska traditio

nen, men

roligt hade vi!

“

”


Hoppreperskan

Anna fastnade för hopprep redan på skolidrotten-87. Hon anade inte då vad det skulle leda till.Jag hade nöjet att se henne hoppa på SM iMalmö och det var en fantastisk upplevelse. Mendet var i San Francisco som hon fick uppfylla enriktig dröm: Att spela in en hopprepsvideo. Somen riktigt häftig musikvideo, men med fräckatrick, snygga outfits och bästa vännerna mellanrepen. Se den du också!

Hopprep


Hoppreperskan

Text Emma AgebergFoto Hepic photography

Styrka, smidighet – och glamour


Du hoppar hopprep, berätta! Vilken ärdin bakgrund och hur upptäckte duhopprep? Jag började träna gymnastik som femår-ing. På mellanstadiet tog vår idrottslärarei skolan, som också var tränare i gymnas-tikföreningen, in hopprep som skolidrottoch som en del i vår gympaförening. Vi varett gäng som verkligen fastnade för detta,och det var ett stort plus att vara gymnasti botten. Jag anade knappast var det skul-le leda då, men på den vägen är det.

Vilka tävlingar har du deltagit i ochvilken insats är du stoltast över? Jag tävlade faktiskt i över 10 år. På som-maren var det uppehåll i gymnastiksä-songen, så då hårdkörde vi hopprep. Videltog i skoltävlingar och distriktsmäster-skap och senare blev det mer på allvarmed SM, EM och till och med ett VM. Därtog vi brons och var såklart mycket glada.Sista SM-guldet på hemmaplan i Malmövar också riktigt härligt. Känslan när mantävlar är en kick jag saknar, den får maninte någonstans till vardags.

Förklara vad hopprepssporten innebär. Det är en sport som kräver både styrkaoch smidighet, och dessutom uthållighet.Att vara gymnast är en stor fördel, manhar nytta av att kunna slå volter och ståpå händer när man ska skapa häftiga fre-estyleprogram. Man varierar mellan attträna dubbelrep och enkelrep. När mantävlar så är det både i tekniska grenar ochi freestyle. Jag har alltid tävlat i lag, menman kan vara en individuell idrottareockså. Jag har haft turen att få vara medom mycket roligt utanför själva tävlandetockså, ja hundratals uppvisningar, eventoch resor i Sverige och i utlandet.

Vad betyder hopprep för dig? Vad ärdet bästa med denna sport? Någotsom inte är bra?Hopprep är faktiskt en sport för nästanalla. Den kräver bara ett rep och ett par

gympaskor. Repen kan användas till lek,motion eller uppvärmning, men också tillatt göra helt otroliga tricks och konstersom imponerar på de flesta! Jag tyckerhopprep är riktigt härlig träning. Det ärbara din egen kropp, uthållighet och fan-tasi som sätter gränserna för vad man kangöra. Och det är aldrig för sent att börja!

Hur viktigt är sport och fritid för dig? Jag har nästan alltid haft en idrott somträning, och träningen var länge min fritidockså. Jag tycker om att gå på friskispass,Zumba och gym också, men det är intedetsamma som att utöva en sport. Sen jagslutade tävla i gymnastik och hopprep såhar jag dels dansat, men mest satsat påbeachvolleyboll. Jag har starka axlar frångymnastiken och det har jag nytta av nu.Dessutom så surfar vi, cyklar och åker ski-dor på fritiden. Träning är viktigt, jag tyck-er det är superkul och det får mig attkänna mig pigg, frisk och stark.

Tycker du det finns skillnader mellansport- och fritidsengagemanget i USAoch i Sverige? Liknar föreningslivetdet i Sverige? Är man mer mån om sinfritid i Sverige eller i USA?Jag är ingen expert, men om du inte är entalang i någon skolidrott så minskar möjlig-heterna drastiskt att träna på fritiden när dubörjar high school. Föreningsverksamhetutanför skolan som i Sverige har jag aldrigstött på, förutom för mindre barn. Det är lik-som i skollagen som man tränar; platsarman inte så slutar man oftast. Undantagetkan vara baseball och softball som verkar hamånga amatörligor, ungefär som Korpen iSverige.

I Kalifornien var folk ganskasportiga och många vargärna ute på lite vandringeller picknick och så där påhelgerna. Annars så jobbaramerikaner mer än vi, attjobba är viktigare än att fri-tida. De har oftast mindreän hälften av vår semester.Trots det är det många somändå inte utnyttjar sinadagar! Samtalsämnet ”Varska ni på semestern?” kom-mer aldrig upp …

Hopprep är väl en rela-tivt liten sport i Sverige,är den större i USA? Varär den störst? Jag tror den är relativt liten där också, menUSA är så stort så självklart är den störreän här. Och fler killar hoppar. Folk är ocksåmer bekanta med fenomenet. Många harsett ”double dutch” från gatorna i NewYork. Jag vet inte var den är störst, men detfinns två stora olika hopprepsorganisatio-ner där, och gigantiska träningsläger. Jaghar träffat hoppare från Alaska, Kalifornien,Colorado, ja, överallt ifrån.

Du och några tjejer bildade en hopp-repsgrupp i San Francisco. Fortsättersamarbetet fast ni inte bor på sammaställe? Berätta!Av en slump hittade jag ett flygblad medreklam om en klubb som hade hopprepför vuxna några veckor efter att vi flyttatdit. Jag trodde inte mina ögon! Jag kon-taktade dem och frågade om jag kundekomma. Jag fick ”provhoppa” en kväll,

Hoppreperskan

Hopprep är faktiskt en sport för nästan alla. Denkräver bara ett rep och ett par gympaskor. Repenkan användas till lek, motion eller uppvärmning,

men också till att göra helt otroliga tricks ochkonster som imponerar på de flesta!

”

“


och sen sa de att jag var mer än välkom-men, men jag behövde inte betala, deantog att jag antagligen kunde lära demmer än de mig. Även om jag hjälpte till attvara tränare lite, så var jag bara en i grup-pen och lärde känna massa häftiga män-niskor. Och visst lärde jag mig också nyasaker! Deras engagemang och passion varhelt otrolig.

När det var bestämt att jag skulle flyttatillbaka till Sverige, så beslöt vi att göraslag i vår dröm att spela in en hopprepsvi-deo, som avslutning på vår tid ihop. Detblev en riktigt professionell produktionsom jag är otroligt stolt över. Något av detroligaste jag gjort i hopprepsväg, och mil-tals från något som någonsin skulle händai klubben i Sverige.

För ett par veckor sen var jag tillbaka ochhälsade på i San Francisco, lagom till hopp-

repsvideons färdigställande. Vi hade en storrelease-fest där vi bjöd in alla kompisar ochde som deltagit i videon för att titta på denoch det kändes toppen. Menvemodigt också, det är långtborta och man vet aldrig närman kommer att ses igen.

Tänker du starta upp någonny grupp i Sverige? Fortsätter du atthoppa för alltid?

Mitt ”gamla” hopprepsgäng i Sverige ärmitt uppe i småbarnsåren. De är antingengravida eller typ nyförlösta, så det dröjernog innan det blir något mer än motions-träning med hopprep! Vi får se vad fram-tiden har att erbjuda, men det är ganskasannolikt att jag kommer att vara delaktigi hopprepandet här hemma också pånågot sätt snart. Och hoppa kommer jag

inte att sluta med i första taget. Det ärsom att cykla – när du kan så kan du förevigt! •

Namn: Anna WalldorfÅlder: 35Bor: I MalmöFamilj: Man HenrikYrke: Webbredaktöroch översättareFritidsintressen: Surfa,spela beachvolleyboll,träna, läsa, stickaFavoritplats: Big Sur,Kalifornien

Länk till film: www.youtube.com/watch?v=oTX0XVvhoU8

8 SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 8 SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 8 SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet

Kampsportaren


Lever drömmen i SydkoreaOlof insåg att han inte skulle bli bäst i världen, men han ville ändå fortsättamed professionell taekwondo. Hur göra? En klarsynt kompis gav honomsvaret, och drömmen om att komma till taekwondons hemland blev snartsann. Nu jobbar han för World Taekwondo Federation och har deltagit iarrangemanget av organisationens tävlingar under OS i London.

Lever drömmen i Sydkorea

SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 9SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 9SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 9

Kampsportaren


Olof har tränat taekwondo sedan 1994. Taekwondo är en koreanskkampsport och i april 1999 klarade han graderingen till svart bälte(1 Dan). Det var tidigt en dröm att besöka Korea och träna i landet

där sporten kommer ifrån. I mars 2001 blev drömmen sann och han åkte tillYongin University i sju månader.

– Jag fick slut på pengar och var tvungen att åka hem. Men jag hade helatiden en känsla att jag inte var klar med Sydkorea, berättar Olof.

Mellan 2002 och 2005 studerade Olof idrottsvetenskap på MalmöHögskola och tog en kandidatexamen i idrottsvetenskap med inriktning påidrottens ledarskap. Efter utbildningen åkte han till Oregon, USA, där hanlyckades få ett jobb som taekwondotränare. I väntan på att få ett arbetsvi-sum återvände han till Sverige. Men när han inte fick något visum satt hanen kväll och beklagade sin situation för en kompis i Sydkorea. Lösningen varenkel enligt kompisen: ”Kom till Sydkorea och plugga språket ett år och tareda på vad du ska göra i nästa steg.”

– Lösningen var så ofattbart enkel. Jag ansökte till en språkutbildning, kon-taktade CSN och löste allt pappersarbete, berättar Olof. Tre veckor senare (3januari, 2006) landade han i Sydkorea.

Efter ett års språkstudier sökte han till taekwondoprogrammet på YonginUniversity. Efter två år hade han en BA i taekwondo och sökte direkt in tillmagisterutbildningen som påbörjades 2009. Genom kontakter i taekwondo-världen både i och utanför Sydkorea lyckades Olof få bra rekommendationerinför en jobbintervju på World Taekwondo Federation. Han fick jobbet ochbörjade jobba i april 2009 parallellt med sina studier.

Först jobbade han på World Taekwondo Federations internationella avdel-ning. Hans jobb var att göra utskick och kommunicera med de 204 medlem-sländerna samt att hålla i kontakterna med rådsmedlemmarna samt attarrangera möten som generalförsamlingar och rådsmöten. Sen första oktober jobbar han på Sport and Referee-avdelningen och därkommer han att jobba mer direkt med arrangemang av tävlingar samt trä-ning och utvärdering av WTF:s internationella domare.

Olof tävlade själv aktivt i taekwondo under många år, utan att erövranågra betydelsefulla medaljer. Han tävlade senast 2008, men han tränar for-tfarande.– Kanske kommer jag att tävla igen för skojs skull!

Det Olof är mest stolt över så här långt är att han fick arbeta med taekwon-dotävlingarna i OS i London i somras och var en del av det team som såg tillatt tävlingarna blev väldigt lyckade.Beskriv Korea kort för oss som nästan inte vet något om landet! Korea är ett litet land med nästan 50 miljoner människor. I Seoul mednärområde bor det 10-12 miljoner. Det finns fyra säsonger. Våren och som-

Text Emma AgebergFoto Olofs privata

maren är mycket längre än i Sverige ochhösten och vintern är något kortare.

Landskapet i Korea är väldigt bergigtoch ett av de stora helgnöjena för mångakoreaner är att vandra i bergen. Korea ärfortfarande märkt av Koreakriget som togslut 1953. Sedan dess har alla män iSydkorea spenderat 2,5 år av sitt liv i detmilitära och detta har satt sina spår i kul-turen. Bland annat är koreaner väldigtnationalistiska och man känner en starknationstillhörighet. Man talar om vårtland, vårt folk och vårt språk.

Jag kan tänka mig att Korea är ett väl-digt annorlunda land jämfört medSverige. Hur var det att lära sig språ-ket? Vad har varit svårast att anpassasig till?Sydkorea innebär en kulturchock för deflesta som kommer hit. Idag är det kanskeinte en lika stor chock som det var för migförsta gången jag kom hit 2001. Det somkanske är svårast att leva med är att maninte har något personligt område.Personer kan komma obekvämt nära påtunnelbanan.

Väldigt mycket är annorlunda. Och detkan vara väldigt svårt att förstå och rörasig i kulturen utan att kunna språket. Dock

vill jag säga att koreaner är väldigt varma,artiga och öppna människor när man välhar lärt känna dem. Det lättaste attkomma överens med var maten. Lite merkryddstark än vad man är van vid frånSverige men väldigt god.

Det sociala livet bygger på en åldershie-rarki. Lär man känna någon som är äldre

än en själv så blir det väldigt fort att mantilltalar dem Storebror eller Storasyster.Likadant att yngre vänner tilltalar enStorebror. Är man lika gamla så är mankompisar. Första gången man blir presen-terad för nya människor kommer alltidsamma frågor upp: När gick du ut gym-nasiet? När gjorde du militärtjänst? Närgick du ut universitetet? Detta är för attman försöker ta reda på hur gammal duär. Det händer också att man frågar rättut. Detta går igen även i språket där manhar olika former beroende på vem mantalar till.

Som enda barnet har kulturen iSydkorea gett mig alla de bröder ochsystrar som jag har saknat under uppväx-ten. Jag har många vänner från universitetoch genom taekwondon. Även om jag kantillräckligt med koreanska för att ta migrunt så vill jag kunna mer för att kunnatala obehindrat.

Wikipedia beskriver taekwondon såhär: Tae betyder fotteknik, kwon bety-der handteknik och do betyder närmastväg – men omfattar även moral, ett sättatt leva eller en kultur. Vad betydertaekwondo för dig? Taekwondo är, för mig, helt klart mer änen sport. Det är en kultur i sig där manhela tiden träffar andra människor med istort sett samma intressen och värderin-gar. Men jag tror det kan vara likadantmed flera andra sporter. Taekwondo ärockså en kampsport och med det kommervissa värderingar som alla taekwondoutö-vare har gemensamt.

Många ungdomar drömmer om att blisportproffs. Gjorde du det som liten?Och är det värt att satsa på, tyckerdu?Drömmen om att bli bäst och att strävaefter det tycker jag är bra. Det gjorde ävenjag. Har man viljan att satsa och jobbahårt så kommer möjligheterna att dykaupp också.

När jag insåg att jag inte kommer att blibäst men ända vill syssla med taekwondo

professionellt blev jag avrådd att satsa påen utbildning inom idrott. Jag valde att gåmin egen väg och idag jobbar jag inomadministrationen för en olympisk idrott!Det har inte varit lätt att ta sig hit men detgår.

Hur ser ditt utlandssvenska liv ut? Vadsaknar du från Sverige?Jag trivs bra med mitt liv i Korea. Som öve-rallt blir det en vardag. Jobb, träning,umgås med familj och vänner. Som utlän-ning i Korea kan man bli ursäktad frånvissa sociala regler ibland och man kanleva ett liv där man ibland är som en kore-an och ibland inte.

Det jag saknar mest när jag är i Korea ärmin familj och vänner i Sverige. Och närjag är i Sverige saknar jag koreansk kulturoch mina vänner.

Var är hemma för dig? Vilka är dinaframtidsplaner? Som jag nämnde tidigare hade jag en kän-sla av att inte vara färdig med Korea. Denkänslan har jag inte längre. Sedan jag komhit har jag lärt mig språket, tagit en kandi-dat- och en magisterexamen i taekwondooch jag jobbar nu för World TaekwondoFederation. Kommer det ett erbjudandeom jobb i Europa eller någon annanstans ivärlden skulle jag vara frestad att ta det.

Och Sverige kommer alltid att varahemma. Men mitt hem är där jag lever til-lsammans med min fru. Om det verkar för-ståeligt …•


Kampsportaren

Som enda barnet har kulturen i

Sydkorea gett mig alla de bröder och

systrar som jag harsaknat under uppväxten. ”

“

Namn: Olof HanssonÅlder: 32Bor: Seoul, SydkoreaFamilj: Gift med Dia (Heon-Suk)Lee, föräldrar i SverigeYrke: Jobbar för WorldTaekwondo FederationFritidsintresse: Träning och attumgås med fru och vänner


Kampsportaren

Taekwondo performance in Tunja, Boyaca, Colombia december 2012.Foto från World Taekwondo Federations Facebook sida.

Fotbollsproffset

Mikael Antonsson är en av vårasvenska landslagsspelare i fotbolloch en av oss utlandssvenskar.Karriären har tagit honom runt ide europeiska ligorna, och sedanett och ett halvt år bor han iBologna i Italien. Livet leker, menlängtan hem till Sverige är ändåpåtaglig hos denne snabbfotademittback.


MikaEl aNToNSSoN

Svensk, europé och proffsText Emma AgebergFoto Mikaels privata

Berätta om din resa som fört dig runti Europa och nu till Bologna!Jag lämnade Sverige 2004 då jagblev köpt av österrikiska Austria Wien.

Där bodde jag i två år och sen flyttadejag till Grekland och spelade iPanathinaikos i ett år. Efter det kom jagtill FC Köpenhamn och spelade där i fyraår. Sen ett och ett halvt år spelar jag förBologna.

Hur svensk är du nu?Jag tycker inte riktigt jag känner mig somutlandssvensk trots så många år i utlan-det. Så fort man får semester eller någradagar ledigt så brukar vi försöka åka hemtill Sverige. Sverige kommer alltid att varahem för mig och det är alltid lika mysigtoch kul när man kommer dit.

När man kommer till ett nytt land somfotbollsspelare, vet man då hur längeman ska stanna? När man kommer till ett nytt land och spe-lar skriver man alltid på ett kontrakt för Xantal år, men man kan ju plötsligt bli köptav en annan klubb om man presterar rik-tigt bra.

Går det lätt att finna sig till rätta,hitta vänner och lära sig språket på såkort tid?Absolut! Man blir snabbt integrerad ochvisst hinner man lära känna nya vänner.

Unga spelare har det ofta lätt att hitta nyavänner, men om man blivit lite till årensom jag har, så umgås man gärna med sinflickvän istället för att vara ute och letaefter nya vänner.

Språket kan man absolut lära sig, menjag får erkänna att man blir lite för lat ochdå tar det mycket längre tid än vad detborde. Så har det tyvärr blivit för mig per-sonligen här i Italien.

Är det jobbigt att inte veta var manhamnar härnäst?Man har ju ofta ett kontrakt att förhållasig till så man har hyfsad koll på sina fram-tida flyttar. Visst kan det vara jobbigt attvara mellan kontrakt och inte alls veta vartflyttlasset ska gå, men det är också lite tju-sningen med yrket.

I vilket land har du haft störst pro-blem att anpassa dig? I vilket land hardet varit lättast?Svårast var det helt klart i Grekland.Språksvårigheterna var ett jätteproblemeftersom väldigt få pratade engelska ochderas alfabet är verkligen något för sig.Lättast var det Danmark. Där förstår manspråket, och kulturen liknar den svenska. Senvar det toppen att ha nära hem till Sverige.

Hur mycket kan du som spelare självpåverka var du kan få nytt kontrakt? Man kan inte påverka det så mycket. Det

enda man kan göra är att försöka preste-ra så bra som möjligt i den klubb man spe-lar i. Lyckas man med det så öppnar sig jumånga fler dörrar. Sen vilken klubb manväljer att spela i är ju helt upp till en självoch sin familj.

Vilken av dina fotbollsinsatser är dumest stolt över?Det är nog väldigt jämnt mellan att fåchansen att spela i landslaget och repre-sentera Sverige och sista året med FCKöpenhamn när vi spelade i ChampionsLeague.

Hur känns det att representeraSverige i landslaget? Att få spela i landslaget är nog det man ärmest stolt över att man har fått göraunder sin karriär, tror jag. Just att få spelamed landslaget är få förunnat så man nju-ter verkligen av varje sekund man är påplanen när det är landskamp.


Fotbollsproffset

Svensk, europé och proffs

När man som jag har fått vara med pålandslagssamlingarna några gånger omåret under en längre tid, så är det väl-digt kul att träffa alla igen när det drarihop sig till landskamp. Just att Sverigesbästa fotbollsspelare samlas till ett lagoch att man är en av dem känns riktigtstort.

Hur ser en arbetsvecka ut för dig?I normala fall så är det en träning omdagen med undantaget onsdagar då detalltid är två träningar. Sen är det en matchi veckan, vanligtvis är på söndagar.

Många killar drömmer om att bli fot-bollsproffs. Gjorde du det som liten?Är det drömjobbet?Jag har faktiskt alltid sagt att jag skulle blifotbollsproffs när jag blev stor. Visst vardet många som skrattade när man sa deteftersom många småkillar gör det närman är liten. Det känns skönt att kunnavisa att det faktiskt är möjligt. Att varafotbollsspelare är helt klart mitt drömjobb.

Går det att förena fotbollskarriär medatt ha ett ”vanligt” familjeliv?Det tycker jag absolut. Just som fotbol-lsspelare har man ju inte så långa arbet-sdagar men och andra sidan så är man juuppbokad i stort sett varje helg med mat-cher så det blir absolut ett speciellt liv närman ser till planering av aktiviteter och så.

Har ditt perspektiv på Sverige änd-rats?Jag har personligen trivts mycket bra i allaländer jag har bott i men jag tycker manverkligen märker hur fantastiskt Sverigeär. Speciellt när man stöter på nya pro-blem hela tiden och man jämför med hurlätt vissa saker löser sig i Sverige.

Hur mycket följer du med i vad somhänder i landet som du gästar? För att vara helt ärlig så följer jag inteItalien så mycket just nu. Visst tar mangärna efter vissa fantastiska traditionersom finns här men det är nog där det slu-tar, för tillfället.

Hur ser ditt liv ut? Vad saknar du frånSverige när du är i Italien och viceversa?Mitt liv ser nog ut som de flesta utlan-dssvenskars gör. Sen har väl jag lite fördelav att vara fotbollsspelare i en ganskaliten stad och får kanske lite extra hjälpmed vissa saker som kanske inte hadegått så enkelt om man inte hade spelatfotboll.

Det sämsta är att en del saker som ärenkla och smidiga i Sverige blir hurbesvärliga som helst här. Att försöka fåinternet till lägenheten blev exempelvisett riktigt maraton som man aldrig troddeskulle ta slut! Teknik och utveckling är såmycket längre kommet i Sverige, och detkan jag ibland sakna i Italien.

Var är hemma för dig?Tror du att du kommeråtervända till Sverigeeller vad händer i fram-tiden?Hemma kommer alltid attvara Sverige. Någon gångtror jag att jag och min

underbara flickvän Anja kommer återvän-da till Sverige men när det blir får framti-den utvisa.

Vad man kommer syssla med i framti-den har jag faktiskt ingen aning om justnu men en dröm är ju att kunna öppnanågot eget och jobba för sig själv tillsam-mans med Anja. •


Fotbollsproffset

att vara foTbollSSpElarEär helt klart mitt drömjobb.

“”

MikaEl aNToNSSoN – SVENSk, Europé och proffS


MikaEl aNToNSSoN – SVENSk, Europé och proffS

Namn: Mikael AntonssonÅlder: 31 år Bor: BolognaFamilj: Flickvän och sambo Anja,till Lucia bör det även ha kommittillökning...Yrke: Fotbollsspelare Fritidsintresse: Bio, shoppa, resa,fotbollFavoritplats: New York

Fotbollsproffset


Simmaren

Text Anna WalldorfFoto Christians privata

Namn: Christian ClausenFrån: TrelleborgBor: Baton Rouge, Louisiana, USAFamilj: Fru Katie och dottern ScarletGör: Personlig investeringskonsult

Drömmen voreen stuga i Skåne

Berätta hur du hamnade i Louisiana!Jag hade en hel del svenska vänner somredan simmade i USA. De kom hem omsomrarna och berättade hur bra de hadedet i USA så jag tänkte att det definitivtvore värt att prova.

När du lämnade Trelleborg, vad tänk-te du då om framtiden?Jag tänkte att jag ville fullfölja 4 år i sko-lan och sedan komma tillbaka till Sverigeoch leta jobb.

Hur påverkade flytten din karriär somsimmare?Det var härligt att komma till ett land däratt vara idrottare var uppskattat. Det varskönt att nu kunna satsa på simningenhelhjärtat och fortfarande kunna få enutbildning.

Finns simningen kvar i ditt liv?Absolut, jag simmar fortfarande 2-3 gång-er i veckan med mastersträning. Det slutarjag nog aldrig med.

Hur tänkte du när utbildningen i USAvar slut? Funderade du på att flyttatillbaka till Sverige?Ungefär efter 2,5 år så började jag funde-ra på om jag skulle prova att söka jobb iUSA. Efter 3 år träffade jag min nuvaran-de fru, så när utbildning var slut efter 4 årvar jag praktiskt taget helt såld på attstanna i USA.

När du fick ditt första jobb så hamna-de du direkt i New York. Hur stort kän-des det?Det var en total chock! Och det var intebara vädret… Det var en stor omställning;allt var väldigt tävlingsinriktat och manvar tvungen jobba minst 60-70 timmar iveckan och även på helgerna.

Hur är skillnaden att leva där jämförtmed i Louisiana?New York var väldigt roligt men det var etthelt annat tempo; mycket snabbare! Folk iLouisiana är väldigt varma, trevliga ochpratsamma. I New York var det en helom-vändning från vad jag hade vant mig vid.Folket i New York påminner mig mer omsvenskar.

Hur kom det sig att ni valde att flytta till-baka till Baton Rouge och hur lever ni där?Flytten till BR var rätt så självklar när vibörjade prata om att starta en familj. Senfick jag ett erbjudande från MorganStanley som var svårt att tacka nej till.

Vad utmärker människor i södern frånandra amerikaner?Människorna i södern är väldigt gästvänligaoch pratsamma och de gillar och laga mat.Sen har de ju självklart en väldigt utmär-kande dialekt, ungefär som vi skåningar.

Finns det någon svensk eller skandi-navisk community där ni bor?I New York fanns det men här nere har vityvärr inget.


Christian Clausens stora simta-lang tog honom från skånskaslätten utanför Trelleborg tillden amerikanska södern ochvidare till New York City. Nu ärhan tillbaka i Baton Rouge,Louisiana, med sin fru och dot-ter, och Sverige hägrar intelängre för denne snabbsim-mande ekonom.

Simmaren

Jag hade en hel del svenskavänner som redan simmade

i USA. De kom hem omsomrarna och berättade hur

bra de hade det i USA såjag tänkte att det definitivt

vore värt att prova.

“

”

Simmaren


Du har ju numera en söt liten dotter. Lärdu henne svenska? Försöker du föravidare ditt svenska arv på något sätt?Tack så mycket! Ja, jag pratar bara svens-ka med henne medan frugan bara pratarengelska. Jag försöker hålla i det lillasvenska jag har kvar.

Hur ofta besöker ni Sverige?Vi vill försöka åka hem minst en gång omåret, men hittills har det bara blivit vartannat eller vart tredje år. Väldigt tråkigt,men det är tufft att åka med lillan.

Finns det planer på att flytta tillbakanågon gång, eller hur ser framtiden ut?Just nu har vi inga planer på att flytta

hem, men vem vet. Som dröm hade jagvelat köpa en liten stuga någonstans isödra Skåne och ha på somrarna, men vifår vänta lite med det.

När man bor utomlands får man enlite mer objektiv bild av Sverige ochsvenskarna. Vad är typiskt svenskt fördig?Svår fråga. Jag tror svenskar är väldigtmåna om hur de ser ut och vad de har påsig, mycket mer i Sverige än här i södern.De flesta har en individuell stil här,medans många i Sverige följer trenderna.Man fick en hel del blickar här när mankom tillbaka från sommarloven i Sverige.Både bra och dåliga!

Hur skulle du sammanfatta det som hänt sedan du beslutade dig föratt våga steget och lämna allt hemtamt?Det bästa jag gjort! Det var väldigt tuffti början men efter ett år eller så, så bör-jade jag trivas väldigt bra. Om jag intevågat mig ut hade jag ju aldrig träffatmin underbara fru och haft min dotter. Ivärsta fall om jag har väldig hemläng-tan så har jag alltid Ikea här i närhetendär jag kan köpa Delicatobollar ochdammsugare.

Ja, Delicatobollar och dammsugare sum-merar således vad Christian saknar mestmed Sverige … Känns det igen? •

http://www.svt.se/svtworld/

Cyklisten


CYKLINGEN TOG

MARIETILL ITALIEN

Maries cykelkarriär började när honvar tio år. Under ett par år kom honpå de sämsta placeringarna.

– Men jag bet ihop och det gick bara bättre. Vid 15 höll hon upp med cyklandet

under ett år på grund av knäproblem ochgick på gymnastik för det. – När jag kom tillbaka året efter, kom jagtvåa i SM och då kom den där viljan attvisa vad man gick för.

Hon fick chansen att börja på cykelgymna-siet i Skara men hoppade av eftersomlaget inte ville ha med henne. Det är någothon ångrar idag.– Jag skulle ha lyssnat på mig själv ochinte de andra.

När hon sen fick chansen att åka tillItalien tvekade hon inte en sekund. – TV4 Östergötland gjorde en intervjumed mig och jag kände mig bara säkrareoch säkrare inför valet.

I Italien upptäckte hon en hård värld.Damerna i laget var äldre än Marie och detränade mycket hårt. Sportdirektören villeatt Marie skulle träna med dem och efterett par månader fick återigen hon problemmed knäet. Hon hade tränat för hårt ochdoktorn sa till henne att det bästa var enoperation. Marie ville inte operera knäetoch gick in i en slags dvala.

– Sakta men säkert trycktes jag ner i käng-orna av alla dessa måsten och åkte hem till

Sverige, berättar Marie. Jag tävlade ett partävlingar men sen la jag av. Sportdirektörenär känd för att inte vara den bästa. Men iseptember 1998 blev jag gravid och priorite-ringarna blev andra. Jag har fortfarandecykel och kör på motionsnivå för jag kommeralltid ha cykelsporten i mitt hjärta.

– Cykling, för mig, är en helhetssport, manfår vara ute i naturen och man använderhela kroppen. Det är en av de svåraste ochhårdaste sporterna. Det tråkigaste är attpå senare år har det blivit mycket smuts-kastning på cyklingen på grund avdopingen, något som jag aldrig varit medom, som tur är, men som jag har sett.

Text Emma AgebergFoto Maries privata

Namn: Marie RingdahlÅlder: 34 årBor: I Lucca, Segromigno inPiano, sedan 1998Familj: Mannen Lorenzo Fanini,dottern Michela 13 år och sonenNicholas 7 årYrke: Hemmafru, men hjälpermin man i hans cykelaffär somsekreterareFritidsintresse: Vara med barnen,promenader vid havet och hun-darFavoritplats: Havet vid Livornooch mitt Sverige

Marie har sportcyklat sedan hon var tio år och när hon blev elitcyk-list bestämde hon sig för att testa hur långt hon kunde komma. Detenda sättet var att åka utomlands och det bästa alternativet varItalien. Hon hade kontakt med Glenn Magnusson som på den tidencyklade i hennes nuvarande mans farbrors proffslag ”Amore &Vita” i Lucca. ”Han pratade med min mans andra farbror som hadeett damproffslag och på den vägen är det!”


Du kom till Italien på grund av cykling-en, träffade din man och blev kvar ochhar nu familj. Blev det som du tänkt dig? Jag kom ner för att cykla och träffadeistället min man och fick två barn. Jagångrar inte ett steg i det jag gjort. Vi hardet bra och familjen är underbar. Barnenkan svenska, även om den minste fortfa-rande har lite problem. Vi åker till Sverigeminst en gång om året och barnen ochmannen trivs med det. I Sverige har jagdock lämnat min andra familj, mamma,pappa, brorsan och hans familj, mormoroch gammelmoster. Jag saknar dem väl-digt mycket och önskar att de fanns närm-re många gånger.

Cykling är en relativt liten sport iSverige, men i Italien är det en av destörsta sporterna. Hur märks den skill-naden?Cykelsporten har faktiskt blivit störrehemma i Sverige, både på motionsnivå ochpå elitnivå. Här i Italien har den minskat påtävlings- och ungdomsnivå har jag märkt,men är fortfarande stor bland motionärer.

Uppmuntrar du dina barn till att ägnasig åt cykling eller annan sport?Jag uppmuntrar mina barn till det som devill syssla med, utan att tvinga dem, somjag kan märka att många italienska föräld-rar gör. Min dotter tävlade i cykling ett parår när hon var yngre, men sen tröttnadehon. Hon sportar inte nu, utan är merintresserad i musik och sång, så jag upp-muntrar det istället eftersom hon är duktig.Min pojke är fortfarande liten, han tyckerom att cykla, men når inte riktigt fram tillstyret ännu. Han går i simskola och är enriktig fisk, han tycker det är kul just nu.

Tycker du det finns skillnader mellansport- och fritidsengagemanget iItalien och i Sverige? I Italien är det mycket fotboll. Andra sporterpratar man mindre om. Hemma i Sverigeupplever jag att det finns fler alternativ ochatt mindre barn har mer aktiviteter än här.Det är svårt att få ut barnen i naturen, i allafall där jag bor. Här kostar också all för-eningsaktivitet så mycket, jag vet inte rik-tigt hur det är i Sverige eftersom mina barnär födda i Italien.

Många ungdomar drömmer om att blisportproffs. Gjorde du det som liten?Och är det värt att satsa på det, tyck-er du?Min dröm var att se hur långt jag kundekomma. Den drömmen sprack men kundeha gått i uppfyllelse om det slutat annor-lunda, men samtidigt hade då inte denandra drömmen gått i uppfyllelse och jagskulle inte ha allt jag har idag. Jag tror påödet och det var det här som var mening-en. Jag uppmuntrar vem som helst attprova. Försöker man inte, vet man aldrigoch man kommer att ångra sig efteråt.

Hur har ditt perspektiv på Sverige för-ändrats?Mitt perspektiv på Sverige har förändratstill det bättre. När man bor i ett land upp-skattar man inte det man har och ser inteöver gränserna. Nu när jag bor i Italien serjag över till den svenska gränsen och upp-skattar Sverige och dess landskap.

Var är hemma för dig? Tror du att dukommer återvända till Sverige ellerhur ser framtiden ut? Hemma för mig är här med min familj,men hemma är också Sverige och jagkommer alltid ha hjärtat delat i två. Vi harpratat om att flytta till Sverige, och vemvet hur framtiden ser ut. Jag lever i nuetoch tar en dag i taget. •

Cyklisten


Jaghar bott i Spanien isnart 12 år. Ochvisst har jag blivit

lite mera avslappnad i mitt förhållan-de till tid, mañana går också bra, inteskynda, ta det lugnt osv. Jag gillarpaella och vitlöksräkor och små saltapotatisar med mojosås. Och visst blirjag glad när det går bra för Spanien isportsammanhang, som det gjordeförra året, Spanien vann ju nästanallt; tennis, fotboll, rally ... you nameit.

Ändå är det jag som tar med migsvenska flaggan och stolt sitterensam i pubmörkret under fotbolls-matchen mellan England ochSverige. Vågar inte skrika förhögt när det blir mål, det sittermånga brittiska turister påsamma pub och hejar natur-ligtvis på sitt lag, men viftarglatt med flaggan.

Jag kan inte påstå att jag ärspeciellt sportintresserad. Dethar jag aldrig varit. I Sverigevar nog den senaste sporttäv-ling jag såg på tv den närStenmark åkte utför. Men någothände när jag flyttade utomlands. Jagskulle inte vilja påstå att jag blev mersportintresserad. Jag kommer defini-tivt aldrig att komma ikapp de fot-bollsfanatiska britterna till exempel,men jag känner ett visst behov av att

visa mitt stöd för mina landsmän i desportsammanhang då det gäller.

Är det kanske så att man blir mer pat-riotisk när man bor utomlands? Denteorin tror iallafall jag på. Jag kanhelt klart känna att jag blir extra stoltnär det går bra för svenskar i olikasammanhang. Speciellt när det gällersport och musik. Och det är ju ganskaofta det gör det. Inte för att jag ärspeciellt bra på att komma ihåg namnmen jag har till och med kommit påmig själv med att titta på curling påspansk tv och sitta och hålla tummar-na för de svenska friidrottarna.

Jag glömmer aldrig för ett par år sedandå Sverige mötte Spanien i fotbolls-VM. Då satt jag på vår lokala strandbardär de enkom för tillfället satt upp enplattskärms-tv under markisen. Det varett himla skrikande och hojtande frånspanjorerna i baren och eftersom det är

mitt lokala vattenhål, tittade de surtöver mot mig då Sverige lyckades petain bollen. Jag log inombords men iärlighetens namn vågade jag inte sägaett knyst. Då var det inte utan att jag

längtade efter lite fler svenskarså att vi också hade kunnatsitta och heja tillsammans påvårt fantastiska lag. Nåväl,Spanien vann ju som ni vet såjag slapp bli lynchad efter mat-chen och istället kunde jag firalite tillsammans med spanjorer-na eftersom jag ju på sätt ochvis tillhör Spanien nu. Så kanman alltså plocka russinen urkakan. Men innerst inne är detklart att jag hade hoppats att

Sverige skulle vinna.

De gula och de blå. Ränderna går nogaldrig ur. Jag kommer att fortsätta attheja på Sverige så länge jag befinnermig utomlands. Om jag flyttar hemigen, då får vi se.•

HEJA SVERIGE!Text Louise Sverud

Jag kan inte påstå att jag är speciellt sportintresserad. Det har jag aldrig varit. I Sverige var nog

den senaste sporttävling jag såg på tv den när Stenmark åkte utför.

Men något hände när jag flyttadeutomlands.

“

”

Krönika

Glöm inte attduscha utanbaddräkt

– det tackar bassängen dig för!

Text & Bild Karolina Karlsson


Fritidskrönika

Text & Bild Karolina Karlsson

Attlätt kunna gå till badhuset,simma några längder ochsedan slappna av i bastun

var en av de positiva vardagsvanor somjag tänkte anamma när jag flyttade tillba-ka till Sverige efter många år i utlandet.Sagt och gjort, för några veckor sedanprovade jag Västertorps simhall och detkändes genast som om jag förflyttadestillbaka i tiden. Jag konstaterade snabbtatt inte mycket hade hänt på de 15 årsom jag hållit mig borta. Västertorps bad-hus var en 25-metersbassäng och enbastu. Varken mer eller mindre. ”Utanknussel” som en kollega till mig uttrycktedet. Det kändes enkelt och det var dettasom jag kom ihåg och också saknat. Menvad jag däremot inte kom ihåg var desvenska badhusens etikettregler ...

Vid mitt första besök klampade jag gladi hågen in i omklädningsrummet medskor, duschade med både badtofflor ochbaddräkt på, återvände sedan blöt tillomklädningsrummet för att hämtaschampo och handduk och efterlämnadeklara vattenpölar efter mig. Jag varkenreflekterade eller märkte att jag gjordenågot fel. Däremot noterade jag andrasaker. För det första: avsaknaden av bad-tofflor. Och för det andra: denna totalabekymmerslöshet över att vara naken. Ja,jag vet ju inte hur det är på killarnasavdelning, men dessa flickor, tjejer ochkvinnor i alla former och åldrar verkadeknappt ens märka att både de själva ochde som var runt omkring i själva verketinte hade en tråd på kroppen. I vanligordning hade duschrummen ingaduschdraperier och inte heller någraavskärmningar men det tycktes ingenvara speciellt oroad över och avslappnan-det i bastun verkade inte heller hämmas.Detta är ju naturligtvis jättebra och sköntmen som hemvändande utlandssvenskvar det inte utan att jag blev förvånadoch lite pryd och jag blev tvungen atttänka till: Var det kanske rent utav här påbadhuset som man redan som liten lärdesig att det där med att vara naken inte är

så stor grej? Och kanske är det rent av såatt badanläggningen är ett av de ställendär våra kulturella skillnader och likhetermest kommer fram?

Vid mitt andra besök var jag dock meruppmärksam och noterade små klister-lappar som försynt men bestämt informe-rade mig om hur man beter sig på ettsvenskt badhus, och även de irriteradesuckar som riktades mot dem som interiktigt hade koll. Smutsa inte ner, blöt intener, men slappna annars av och känn digsom hemma i ditt eget badrum.

Jag levde mina glada studentdagar ibörjan på 2000-talet i England och jagbodde nära sporthallen på universitetet.Som ny utlandssvensk bytte jag om påsvenskt vis. Jag undrade lite varför ingenannan gjorde som jag och undrade väl-

digt ofta: Vad f-n glor de på? Men detblev jag ganska så snabbt varse om: IEngland gör man allt för att inte visa uppsin nakna kropp. De tre toaletterna somfanns i tjejernas omklädningsrum varnämligen konstant upptagna eftersom deanvändes som omklädningsrum. Ochsnabbt gick det inte. De som hade oturenatt inte komma tidigt nog för att kunnalåsa om sig i dessa små kuber tittade signoga omkring innan de avlägsnade sinakläder och hade speciella tekniker för attvisa så lite som möjligt. Detta inkludera-de bland annat att ta på sig dubbla lagerkläder för att sedan – fråga mig inte hur

– ta av sig det första lagret utan att ta avsig det andra. I duschen, som inte var denfräschaste av sitt slag, försökte man påett oerhört invecklat sätt tvåla in sig sam-tidigt som man hade baddräkten på. Jagminns det fortfarande med förundran, jagtyckte det var otroligt komiskt och undra-de varför dessa brittiska tjejer inte kundeslappna av lite.

Mina badbesök i övriga delar av Europaär begränsade men min italienska systerberättar att man duschar med badkläder-na på även i Italien, och det är badtofflor,badmössa och gärna badrock som gäller,och gud bevare den som går ut med blötthår!

I Colombia, där jag nyligen bott, är all-männa badhus sällsynta men de få somfinns är oftast välbesökta. Men till skillnadfrån vad man skulle kunna tro i en kulturdär det uppskattas att kläderna sitter tajtoch där man gärna framhäver vissa delarav kroppen, är man inte så bekväm medatt visa sig varken i baddräkt eller i födel-sedagsdräkten. Oftast är de omklädning ismå bås som gäller och det är väldigt van-ligt att tjejerna har en slags nätklänningeller nätkjol över baddräkten för att döljade eventuella skavanker som kan tänkasframträda när man går mellan omkläd-ningsrummet och bassängen.

Hur svensk man än känner sig så är detju inte utan man anammar vissa vanor ide länder där man bor och nu när jag harblivit en hemvändare så försöker jag attkomma ihåg och bevara det som jag upp-skattar från andra kulturer och njuta avdet som är skönt med Sverige. Min för-synta uppmaning till de svenska badhu-sen och dess användare skulle därförvara: Håll fast vid denna sunda och obe-kymrade kroppsinställning, förbliavslappnade men införskaffa duschdra-perier och ta på er badtofflor! Ochomvandla dessa irriterade suckar till vän-liga förklaringar eller påpekanden – allakanske inte kan läsa och förstå dessa småklisterlappar, om man nu ens läggermärke till dem ...•


Fritidskrönika

Jag varkenreflekterade

eller märkte attjag gjorde

någotfel...

“

”

3olikaLUCIA24 SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 24 SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet

LUCIA I VÄRLDEN


3olikaLUCIA

SVEN vill gärna veta hur utlands-svenskar firar en av de svenskastetraditionerna i sina nya hemländer.Finns de vitklädda Lucior med ljus ihåret på andra ställen än i Sverige?

SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 25SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 25

LUCIA I VÄRLDEN



Vad är det bästa med Lucia-firandet?Det bästa med Luciafirandet är självklartmusiken! Det finns så många vackravisor, både gamla och nya som går attframföra på många olika sätt. Texternaspeglar ofta det lite mystiska medLuciafirandet mitt i mörkaste december,men inger alltid hopp och gör ossutlandssvenskar både lite melankoliskaoch lyckliga. Att sätta ihop ettLuciaprogram är alltid lika svårt, det gäl-ler att få en blandning av traditionellavisor och nyare kompositioner. Sångernaska väcka minnen hos åhörarna mensamtidigt tycker jag att det ska finnasnya och överraskande inslag. I år sjungervi till exempel ett staffansmedley med debästa staffansvisorna samt en mash upav ”Nu tändas tusen juleljus” och ”Närdet lider mot jul” som avslutning.

Berätta om ditt bästa Lucia-minne.De bästa luciaminnena jag har är nog denär vi har sjungit på ålderdomshem. Hosde äldre ser man tydligt att många min-nen väcks till liv och att stämningen somhela Luciafirandet för med sig är en bety-delsefull del av de svenska traditionerna.Att beröra människor med musiken ärdet som gör Lucia så speciellt. Jag troralla får en väldigt speciell känsla när deförsta tonerna av ”Sankta Lucia” hörs iett mörkt rum samtidigt som skenet avlevande ljus kastar långa skuggor.Det roligaste Luciaminnet jag har är docknär vi gick tåg på skridskor innan en elit-

seriematch i hockey i Linköping. Om detvanligtvis är svårt att inte få stearin i håroch ansikte som Lucia var det här en rik-tig utmaning. Att se graciös ut på hockey-rör är inte heller det lättaste.

Varför tycker du att Lucia är såsvenskt?Jag tror det utmärkande svenska medLuciatraditionen är att musiken har en såviktig roll. Det är inte många länder somhar samma visskatt som Sverige ochframförallt inte en sådan som användslika flitigt nu som då. Hela Luciafirandetkretsar kring sångerna och olika berättel-ser om hur Lucia och hennes följe skrideromkring i natten och sprider ljus ochvärme. I Sverige symboliserar just ljuseten viktig del av livet eftersom mörkretunder vinterhalvåret är så påtagligt. Attman fikar i anslutning är ju dessutom envanlig svensk företeelse.

Hur förklarar du vårt Lucia-firandeför en utlänning? Oftast förklarar jag Lucia som en tradi-tion som uppkom runt om i gårdarna dåmänniskorna ville lysa upp tillvaron närdet var som mörkast i Sverige. Då komman i ottan med kaffe och vetebröd ochsjöng för gårdsfolket för att motivera tillytterligare en arbetsdag. Ofta när jag hörmig själv berätta att man på Lucia klärsig i vita skrudar, har ljus i håret och skri-der fram samtidigt som man sjungergamla visor måste jag småle för mig

själv. Det låter ju onekligen ganska egen-domligt. Men som med de flesta traditio-ner måste man ha växt upp med dem föratt ha den där speciella kopplingen. Detfina med Luciatraditionen är dock attalla, oavsett ursprung och kultur, upp-skattar fin stämsång och pepparkakor.

Hur bevarar du luciatraditionen i ditthem? Sprider du den svenska tradi-tionen i ditt nya land? Berätta!När jag flyttade till Tyskland tänkte jagatt Luciatågen nog var över för min del.Men det dröjde inte länge förrän jag hit-tade en svensk kör och det blevLuciakonserter även det året. För fyra årsedan startade jag en projektensembleeftersom vi fick flera förfrågningar frånsvenska företag eller företag med svenskanknytning som gärna ville ha Luciatågför sina anställda. Sedan dess har visjungit på flera företag i München medomnejd, bl a Volvo, SCA, Gunnebo, SEBoch på svenska konsulatet. Vi har ocksåett offentligt framträdande där vänner,familj och svenskar i München kankomma och titta. I år kommer vi ävensjunga för hjärtsjuka barn i anslutning till


LUCIA I VÄRLDEN


ELINTYSKLAND Namn: Elin Krepper

Ålder: 28Land: TysklandFamilj: I Sverige och pojkvän iMünchenGör: JuristFavoritsång i Luciatåget:Staffansvisa från Orust

SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 27SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 27SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 27

LUCIA I VÄRLDEN

nyinvigningen av Ronald McDonald-huset i München.

Hur många gånger har du varitLucia? Berätta om tillfällena!Eftersom jag har gått Luciatåg sedan jagvar 5 år gammal har jag haft äran attbära Luciakronan ett antal gånger. Denmest utmärkande Luciarollen var nog närjag var Östergötlands Lucia och fickrepresentera Östergötland i SverigesLucia på Skansen. Vi hade även fleraandra uppträdanden under Luciaveckan,bland annat i Luciamorgon på TV4 och påAstrid Lindgrens barnsjukhus.

Vilken känd utlandssvensk skullerepresentera Lucia bästJag tycker alla utlandssvenskar somengagerar sig för att sprida glädje ochljus till sina medmänniskor representerardet som utmärker Lucia.•

JOHANNAUSA


LUCIA I VÄRLDEN


Namn: Johanna NordwallÅlder: 40Land: San Francisco, USAFamilj: Lars, Josefine 12 år och William 9 år

Gör: Arbetar på Skandinaviska Skolan i San

FranciscoFavoritsång i Luciatåget: Nu tändas tusen

juleljus

Vad är det bästa med Luciafirandet?Att man går upp tidigt på morgonen och tänder ljus och sjungertillsammans, och att det är så vackert med de tända ljusen i håret.

Berätta om ditt bästa Luciaminne!Det var luciatågen på lågstadiet när hela klassen lussade för för-äldrarna i skolmatsalen. Mycket, mycket förväntan, glädje ochstolthet.

Varför tycker du att Lucia är så svenskt?Det är en så djupt rotad tradition, och något som vi är ganskaensamma om (förutom de andra nordiska länderna). Det är entradition som förenar alla svenskar, och kanske ännu mer när manbor utomlands.

Hur förklarar du vårt Luciafirande för en utlänning?Vi pratar om det som en fin tradition som har många års historia.Vi pratar om att det är en mörk tid i Sverige och därför firar vi attjulen nästan är här genom att tända ljus och sjunga för varandra,och genom att sprida ljus under en mörk tid.

Hur bevarar du Luciatraditionen i ditt hem? Sprider duden svenska traditionen i ditt nya land? Berätta! När barnen var riktigt små så lussade vi tillsammans hemma ochsedan de var 4 år har både Josefine och William varit med ochgått i Luciatåg här i San Francisco. Det tränar fyra söndagar inovember, och sedan lussar de tre olika helger på olikasvenska/skandinaviska tillställningar. Båda barnen har också varitmed på Skandinaviska Skolans Luciafirande som sker på morgo-nen den 13:e december precis som traditionen bjuder.

Hur många gånger har du själv varit Lucia? Berätta om til-lfällena!Jag har själv aldrig varit Lucia. Jag föredrog alltid att vara tärna.När jag var liten var det oftast nästan bara Lucior i tåget, men jagvalde alltid att vara tärna. Jag kan faktiskt inte komma ihåg enenda gång att jag har varit just Lucia.

Vilken känd utlandssvensk skulle representera Lucia bäst?Hm, svårt! Det får bli prinsessan Madeleine då, det blir väl inte såmycket svenskare än så.Bild: Lucian Josefine och stjärngossen William lussar som småhemma hos familjen Nordwall. Numera är de luttrade Luciatågaresom uppträtt på både Ikea och SWEA:s julmarknad i USA.•

JOHANNAUSA

Vad är det bästa med Luciafirandet? När det är Lucia så vet man att julen är nära. Lucia är startskottetför julen.

Berätta om ditt bästa Luciaminne!När Svenska Skolan här på Lanzarote gjorde en Luciaturné förnågra år sedan. Jag tror vi hann med fyra olika ställen den dagen,bland annat Ikea och Norska kyrkan. När jag växte upp brukadevi titta på Luciatåg på tv tidigt på morgonen innan vi gick till sko-lan och jobbet.

Varför tycker du att Lucia är så svenskt? Jag har aldrig sett ett Luciatåg utanför Skandinavien och Lucia ären av de traditioner som jag minns bäst från min barndom.

Hur förklarar du vårt Luciafirande för en utlänning? Flickorna klär sig i vita särkar och pojkarna klär sig i tomteklädereller som pepparkaksgubbar och går sen runt och sjunger julsång-er på en av de mörkaste dagarna på året. Lucian har ljus i håretoch de andra håller i ljus eller lyktor. Det låter alltid väldigt kons-tigt när man försöker förklara för en ickesvensk.

Hur bevarar du luciatraditionen i ditt hem? Sprider du densvenska traditionen i ditt nya land? Berätta! Tack vare Svenska Skolan så tycker mina barn mycket om Luciaoch ser fram emot att gå i Luciatåget, det är en tradition de ärstolta över. Hemma förbereder vi oss med att träna på sångerna.

Hur många gånger har du varit Lucia? Berätta om tillfälle-na! Jag har aldrig varit Lucia förutom på ”lekis” när alla tjejer varLucia; ingen ville vara tärna.

Vilken känd utlandssvensk skulle representera Lucia bäst?Eftersom jag bor utomlands har jag dålig koll på svenska kändi-sar och kan inte komma på någon.•

SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 29SVEN – Tidningen för SVENskar i utlandet 29

LUCIA I VÄRLDEN

Namn: Anna Mellstrom LaneÅlder: 42Land: SpanienFamilj: Man och 2 barn, 14 och 10 årGör: Egen företagareFavoritsång i Luciatåget: Natten gårtunga fjät


ANNASPANIEN

Luciakrönika

Text & IllustrationMalin Roca Ahlgren


Barndomsdrömmen krossades på Ikea

Efter att man har bott några årutomlands så dras man till sinaegna. Jag menar efter att man har

skaffat sig vänner från landet där manbor och lärt känna kulturen och allt detdär. Då är det dags att söka upp någonsom verkligen förstår hur man är ochtänker. Den perfekta kombinationen blirju förstås andra svenskar som ocksåbott i landet tillräckligt länge för att intelängre vara som svenskar är men hellerinte som landets befolkning. En mix heltenkelt. Precis som en själv. Nog om det.

Det var i alla fall därför jag hängde medde andra skandinaverna. Och i och meddet blev jag och några andra i min ålder(typ rätt unga) erbjudna att jobba somLuciatåg. Att få vara Lucia – det var juden där drömmen man hade haft senman var liten. Det var ju bara de som varlängst och hade längst hår som fickäran. Mitt utseende dög inte då.Visserligen var jag inte kort och jaghade halvlångt kritvitt hår, men jag ficknöja mig med att hålla en annan flicka ihand (som hade vårtor) och vara tärna.Nu äntligen skulle jag få vara Lucia.

Men inte för att jag själv hade bestämtdet, utan precis som när man var litenblev man vald eller inte. Och nu tycktede att det var min tur. Jamen, se till attbli lite glad då, Malin, du har ju velatdet här sen du var liten! Men jag är stornu och jag vet inte om jag har någonlust. Nej, nej, nej, det är klart du skavara Lucia! Du är ju så lång och du harju ljust långt hår. Bla bla bla ...

Och där stod jag alltså vitklädd medstearin som rann ner i håret, i nacken, i

pannan och ner mellan ögonen ochstannade på nästippen. Det var en hyp-notiserande känsla att försöka övertalastearindropparna att inte rinna in i mun-nen. Det måste ha varit väldigt dåligaljus. Dålig kvalité. Snålt. Men jag slapp ialla fall sjunga. Det fick de andra göra.Jag var ju Luciiia. Åtminstone skulle jagslippa tänka på sånger, för jag hade jufullt upp med att försöka få stearinet attrinna min väg och att inte uttrycka minsmärta från hettan.

Framför mig satt kostymer i grått ochmörkblått och åt pepparkakor. De hade

fått ta en paus från arbetet för att få litesvensk Luciaunderhållning. Vi sjöng, jagblev varm och halvbränd. Vi fick enapplåd, fick smaka på en pepparkakaoch sen gick vi vidare till nästa svenskaföretag för att upprepa samma proce-dur. Snart hade jag stearindreads. Dennya utlandssvenska looken för att bidratill att föra våra svenska traditionervidare. Jag offrar mitt hår för minnation.

Men ... det värsta av allt var när vi skul-le till Ikea och lussa. Det var ju inte försvenskar som är vana vid att se sinamedmänniskor klä ut sig i vita nattlin-nen och gå omkring och sjunga sångermed levande (!) ljus i håret. Hur normaltsom helst ju. Vi steg alltså ut ur PERSO-NAL PRIVADO-dörren och tog ton mittbland julhandlande spanjorer som bådetappade hakan och glodde. En del peka-de verkligen sa: KOLLA DÄR ... men vad

göööör de? Många fnissade och viska-de. Det var bäst att bara blunda och låt-sas som det var vilket Luciafirande somhelst i en helt vanlig svensk skola. Ochatt jag var typ femton år yngre. Minst.Jag gick dessutom först. Det var jag somfick ta de största smällarna av blickaroch kommentarer. De andra kundegömma sig bakom mig. Både fysiskt ochmentalt. Och där mitt på det spanskaIkea-golvet dog min eviga barndoms-dröm om att få vara Lucia. Men vad görman inte för sitt land och för sina barn-domsdrömmar? Länge leve dennasvenska tradition!•


Luciakrönika

Barndomsdrömmen krossades på Ikea

Drömmen om att få bli Lucia visade sig intevara vad jag trott när den väl förverkligades. Ialla fall inte som vuxen. Och dessutom i ettannat land ...

Vill du vara med?Skribent – Fotograf – Illustratör – Intervjuobjekt – Redaktionsjobb

Vill du vara med och skriva, fotografera, berätta eller kanske ha en liten tecknad serie i SVEN? Vi tar gärna emot förslagoch bidrag. SVEN har ett speciellt temaland och olika fokus i varje nummer, och kanske har du en idé om vad som skullevara riktigt intressant! Låt oss veta! Kontakta SVEN på:[email protected]

Vi vill ge så många som möjligt chans att uttrycka sig på vår “megablogg” i tidningsformat, för alla utlandssvenskar somkänner att de har något att dela med sig av.

Vi tackar våra sponsorer

Annonsplats i SVEN?För mer information [email protected]

SVEN är en gratis e-tidning som kommer ut 2 gånger per årDu kan läsa tidningarna på: www.tidningensven.com

Grafiska lösningarwww.agebergdesign.com

Lär dig

Arabiska – Egyptisk

iTunes/MP3Fungerar för:

Lär dig

SpanskaLär dig

VÄRLDENS BÄST SÄLJANDE SPRÅKKURSER PÅ CD-ROM!

EuroTalk har kurser på 125 olika språkför barn, för nybörjare, fortsättningskurser, affärsspråk m.m.

Beställ din kurs påwww.SpråkButiken.se

EuroTalk har kurser på 125 olika språkför barn, för nybörjare, fortsättningskurser, affärsspråk m.m.

Beställ din kurs på.Språkwwwwww.Språk

uroTalk har kurser på 125 olika språkför barn, för nybörjare, fortsättningskurser, affärsspråk m.m.

Beställ din kurs på.SpråkButiken.se

uroTalk har kurser på 125 olika språkför barn, för nybörjare, fortsättningskurser, affärsspråk m.m.

.se

www.svenskamammor.com

www.scandinavianstuff.com

http://www.svt.se/svtworld/

www.sprakbutiken.se

sven nummer 8

Documents