tolkande arkeologi - archaeology.su.se/tolkandearke... · under yngre mesolitikum kan hårdh...

1

Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria

TOLKANDE ARKEOLOGIoch

SVENSK FORNTIDSHISTORIA

Stenåldern

2

Anders Carlsson

Omslagsbilden är hämtad från boken Sveriges hednatid, samt medeltid, förraskedet, från år 1060 till år 1350, av Oskar Montelius 1877. Figurtextenlyder: ”Stendös vid Vrångestad i Bottna socken, Bohuslän. – Takhällen kangenom tryckning på ena hörnet sättas i en gungande, men obetydlig rörelse,som förorsakar ett doft ljud” (1877:54).

3


Stockholm Studies in Archaeology–17–

TOLKANDE ARKEOLOGIoch

SVENSK FORNTIDSHISTORIA

Stenåldern

Anders Carlsson1998

4

Anders Carlsson

Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoriaStenåldern

Interpretative Archaeology and Swedish PrehistoryThe Stone Age

Anders CarlssonDepartment of ArchaeologyStockholm UniversitySE-106 91 Stockholm, Sweden

Abstract

The Stone Age in Sweden is discussed with reference to interpretativearchaeology. The problem areas involves, among other things, the earliestoccupation, the establishment of agriculture, the meaning of materialdifferences in various areas and over time, and the concept of archaeologicalcultures.

© 1998 Anders CarlssonISBN 91-630-7006-5Layout: Kerstin Cassel och Anders CarlssonTryck: Kristianstads Boktryckeri AB

5


INNEHÅLL

Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria 7

Den äldre stenåldern 11

De moderna översiktsverken 11

En utförligare tillbakablick 14

Några utvalda problemområden 20

Hela Sverige befolkas 21

Förändringar mot en mer kollektiv ideologi? 23

Kökkenmöddingar 24

Gravfält 26

Yxplatser 29

Kvarts 33

Den yngre stenåldern 37

Trattbägarkultur 37

Norrländsk skifferkultur 44

Gropkeramisk kultur 47

Stridsyxekultur 59

På väg mot senneolitikum 65

Referenser 69

6

Anders Carlsson

7


TOLKANDE ARKEOLOGI OCH SVENSKFORNTIDSHISTORIA

Denna lilla bok vill debattera resultat inom svensk arkeologi ochforntidshistoria. Boken ska alltså handla om tolkningar. Dessa är i

litteraturen ibland uttalade, men oftast är de dolda bakom förment ”objektiva”beskrivningar och redogörelser. Med hjälp av arkeologins teoretiska insikterkan dessa tolkningar lätt synliggöras och analyseras. Talande är också vadsom inte lyfts fram. Vilka tolkningar undviker man i texterna? Deproblemområden som jag lyfter fram är främst sådana där teoridebatten kanbidraga med de kanske intressantaste nytolkningarna. Sådana områden ärframför allt artefakters och fornlämningars roll som meningsbärande,kulturspecifika och ”aktiva” företeelser, med olika betydelser i olikasammanhang och för olika människor, både i nutid och i forntid. Exemplenär hämtade från områden där god litteratur finns att tillgå, men även frånområden där jag själv haft möjligheter till egna forskningsinsatser.Föreliggande häfte behandlar stenåldern fram till senneolitikum. Enligt planenska ytterligare tre häften utkomma. De behandlar senneolitikum till äldstajärnålder (häfte 2), järnåldern (häfte 3) samt vikingatiden och den historiskatiden (häfte 4). De fyra häftena bygger på fyra 5-poängskurser på A-nivå(första terminens studier) vid Stockholms universitet. Från början var tankenatt det hela skulle utkomma som en enda volym. Då skulle förmodligenkvalitéerna i långtidsperspektivet bättre komma till sin rätt. Varje gång jaghunnit fram till historisk tid, tyckte jag att så mycket nytt hänt på vägen, attjag fick börja om igen. Detta var säkert bra för min undervisning, menförödande för bokens tidsplan. Därför bestämde jag mig för modellen medfyra häften – på gott och ont. Jag har fått en behaglig känsla av attpubliceringtakten för bra uppsatser som kombinerar god materialbehandlingmed teoretiskt nytänkande just nu framkommer i en takt som aldrig förr,och att de finns spridda över hela landet. Det känns därför extra roligt attvara arkeolog idag.

8

Anders Carlsson

Svenska arkeologer är annars huvudsakligen upptagna med exploaterings-undersökningar, rapportarbete och, i varje fall till för några år sedan, medfornminnesinventeringar för den ekonomiska kartan. Dessa arbeten uppfattasinte sällan som dokumentation och i viss mån grundforskning införkommande, förhoppningsvis mer probleminriktade, forskningsinsatser. Ävende flesta stora projekt som finansieras på annat sätt än genomexploateringsmedel tycks mest upptagna med fältarbete med efterföljandebearbetningar och publicering. Svensk arkeologi är till synes oproblematisk- man arbetar som man alltid har arbetat, om än mer ”vetenskapligt”. En heldel positiva undantag från detta finns dock, som kommer att framgå nedan.

Många specialuppsatser publiceras, men arbeten med djärva tolkningar icentrum är ganska få. Detta är de flesta medvetna om. Vi behöver även nyasynteser, men det viktiga är också att många olika, gärna motsatta, tolkningarhålls i luften på en gång. Då skapas debatt och det är detta som den godaarkeologin eftersträvar. Vi behöver en kritisk arkeologi, där tolkningarnagranskas utifrån deras roll i samhällsdebatten. Vi behöver en arkeologi medglobal förankring utan att det historiskt specifika någon gång går förlorat. Vimåste värja oss från och förbereda oss på missbruk av arkeologin. Samtidigtmåste vi på ett bra sätt bruka arkeologisk kunskap i samhället. Som arkeologerkan vi göra stor nytta, men också i vissa fall ställa till skada. Vi har ett ansvarför den arkeologi som vi producerar och också för hur den sedan används(jfr Welinder 1994).

Med den goda arkeologin avses, som väl framgått ovan, den s.k. post-processuella, kritiskt tolkande arkeologin (sammanfattad av Hodder 1986.Ny upplaga 1991. Se även Shanks & Tilley 1987 och Olsen 1997). Dentillhör 80- och 90-talen och är på stark frammarsch bland framför allt yngrekritiska svenska arkeologer. Det som tilltalar är en öppenhet för olika,kulturspecifika tolkningsalternativ och ett framhållande av sociala faktorer.Sociala tolkningar ska alltså sökas bakom t.ex. ekonomiska och religiösayttringar. Vikten av en mångsidig, kritisk debatt och medvetenheten om attalla fakta och all praktik är teoriberoende betonas också. Arkeologi är enhistorisk vetenskap där kontexten spelar avgörande roll för tolkningar.Individers och gruppers agerande sätts i centrum och kontexten,samhällssammanhangen, analyseras genom de synliga och dolda strukturer(”regler”) som ger mening, må de vara medvetna eller omedvetna för dåtidensmänniskor. Ideologier används för att reproducera den bestående ordningeneller för att omvandla den och de symboler som avslöjar ideologierna blirdärför viktiga studieobjekt för arkeologer. Den ledande tanken är att allt ska

9


problematiseras. Varför just då, just där och just så? Varför inte på ett annansätt? Kan vi svara övertygande på dessa frågor har vi kommit långt i arkeologiskkunskap. Detta lyckas dock denna lilla bok pga sin övergripande karaktärinte särskilt bra med, men kanske kan den stimulera andra till att genomföramer fördjupade undersökningar i den tolkande, kontextuella arkeologinsanda. Det gäller att inte tvinga in samhällen i evolutionistiska för-klaringsmodeller eller att underkasta dem generella ”lagar” – eller att banaliseradem.

Inom den post-processuella arkeologin ryms också ett stort intresse förden s.k. kritiska arkeologin (se t.ex. Trigger 1989. Svensk upplaga 1993).Här debatteras bl.a. arkeologins roll i dagens samhälle och hur arkeologensperson och omgivning påverkar forskningsresultatet. Vad lyfts fram och vadhålls tillbaka? Är kvinnor och män synliggjorda på lika villkor? Varför skrivaen ”svensk” forntidshistoria?

Post-processuell arkeologi förutsätter en processuell dito. Denna lanseradespå 1960-talet med Lewis R. Binford (1972) och David L. Clarke (1978)som tongivande. Senare har Colin Renfrew (Renfrew & Bahn 1991; nyreviderad upplaga 1996) varit den mest namnkunnige företrädaren. Denprocessuella arkeologin kallades också provocerande för ”New Archaeology”,vilket ju gjorde att all annan arkeologi blev ”gammal”. Amerikanen Binfordbetonade arkeologi som antropologi medan engelsmannen Clarke lyfte framarkeologins egenart och betonade metodutveckling. Man hade naturveten-skapernas strikta, förment objektiva metoder som ideal och eftersträvadegenerell kunskap om människors beteenden. Därför blev analogier centralaredskap. Samhällen uppfattades som ”organismer”, vars beteenden beroddepå anpassningar till förändringar i den ekologiska balansen, befolknings-ökningar eller yttre påverkan. Människorna själva var passiva spelbrickor,fångade i stora system. Systemens funktion var det centrala. Jämvikt var detnaturliga – förändring blev något ”onaturligt”. Dessa synsätt representeras isvensk arkeologi av Göran Burenhults Arkeologi i Sverige 1982-84 (1991)och Birgitta Hårdhs Grunddragen i Nordens förhistoria 1985 (1993), dvs i debägge centrala översiktsverken från modern tid, ofta använda somkurslitteratur.

”New Archaeology” var en reaktion på s.k. traditionell arkeologi (härförenklat namngiven i relation till ”ny”), ett samlingsnamn för en lång radolika inriktningar. Viktigast är kanske här ordnandet av källmaterial i tidoch rum samt tolkningar av kulturhistorisk art, ofta i evolutionistiska,diffusionistiska och migrationistiska termer. Här finns inslag av nationalistisk

1 0

Anders Carlsson

arkeologi (”det egna folkets historia”), etno-arkeologi (jämförelser medmoderna ”primitiva” kulturer som ansågs stå lägre på utvecklingstrappan)och världsomspännande kulturhistoria. Även tvärvetenskaplig forskning mednaturvetenskapliga metoder utvecklades, såsom t.ex. de danska under-sökningarna av ”kökkenmöddingar” på 1800-talet och arbetet med Alvastrapålbyggnad under tidigt 1900-tal. Den traditionella arkeologin i Sverigesammanfattas bäst i Oscar Montelius Vår Forntid 1919 och MårtenStenbergers Det Forntida Sverige 1964 (1971, 1979).

Föreliggande bok hoppas kunna förena den s.k. traditionella arkeologinsintresse för källmaterial och forntidshistoria med den tolkande arkeologinskontextuella kunskapsbyggande. Detta innebär att den processuellaarkeologins resultat ej alltid kommer till sin rätt. Därför är boken tänkt attläsas som ett tillägg till den bild som lättillgängligast erhålles genomöversiktsverken författade av Göran Burenhult (1991) och Birgitta Hårdh(1993).

1 1

Den äldre stenåldern

DEN ÄLDRE STENÅLDERN

De moderna översiktsverken

Den senaste syntesen av svensk förhistoria, Hårdh 1993, berättar omjägarstenåldern (eller fångststenåldern) som en tid då den näringsmässiga

försörjningen var det som det mesta kretsade kring, vilket ju också framgårav namnsättningen. Birgitta Hårdh visar på hur människorna optimaltutnyttjade olika ekologiska nischer och hur man säsongsanpassade sin tillvaro.Jakt, fiske och samling kompletterade i god balans varandra. Inblickar i socialaförhållanden under äldre mesolitikum erhålls främst genom välundersöktaskånska lokaler såsom Segebro samt Bare mosse och Ageröds mosse. De visarpå en familjestruktur med rörliga grupper på 3-6 familjer (ca 25 personer).Under vintern var man huvudsakligen vid kusten och under sommaren vidsjöar i inlandet. Förändringar i redskapsbeståndet skedde kontinuerligt. Denstyrande faktorn bakom detta levnadssätt var ända sedan de första renjägarnainvandrade från Europa ekonomiska anpassningar till den ständigt i förändringvarande lokala omgivningen.

Under yngre mesolitikum kan Hårdh emellertid konstatera att det ocksåförekom större befolkningsgrupper än tidigare som levde tillsammans. Dedanska s.k. kökkenmöddingarna vid kusten tyder dessutom på helårs-bosättningar men att man även nu utnyttjade andra områden. Grav- ochboplatserna vid Skateholm tyder också på ökad bofasthet och att reviretmarkerades, menar Hårdh.

Till Norrland kan människorna ha invandrat från Sydskandinavien, menäven invandring från norr och nordöst är möjlig. Den äldsta kändabosättningen, Garaselet i Västerbotten, från ca 6000 f.Kr. antyder dockinvandring från sydväst, från den s.k. Fosnakulturen i Norge via Jämtland.Det handlar i Norrland under denna tid om älgjägare, ej renjägare som vidden första invandringen till Sydskandinavien. Även i Norrland hade man

1 2

Anders Carlsson

dock en differentierad ekonomi, med bl.a. säljakt, skriver Hårdh.Många frågor blir dock naturligt nog hängande i luften. Det är

ofrånkomligt i ett översiktsverk. Vad betyder det att människorna invandradefrån det senpaleolitiska Europa? Finns det ett ”paleolitiskt arv” eller brötskontinuiteten? Är den mesolitiska kulturen ”enhetlig”, vilket t.ex.Maglemosekulturen kan ge sken av? Vad har kolonisationen av Mellansverigeoch Norrland från eventuellt olika håll för betydelse för kulturskillnaderinom detta stora område? Är förändringar i redskapstyper och bosättnings-mönster anpassningar till förändringar i naturmiljön, som Hårdh menar,eller kan vi problematisera detta ytterligare?

Kanske kan vi få hjälp av Burenhults arbete från 1991, Arkeologi i Sverige?Den ton som slås an redan i baksidestexten visar att Burenhults synsätt istort sett är detsamma som Hårdhs. Där står att läsa: ”Våra instinkter harformats under lång tid. Våra fysiologiska behov och reaktioner är prägladeav en helt annan tillvaro än den vi nu lever i, och det finns alltså starka skälatt utforska hur människan levde och betedde sig i den miljö i vilken honursprungligen formades och som det var meningen (min kursivering) att honskulle leva i.” Detta synsätt, enligt vilket människan i första hand är ett djur,programmerad och förutbestämd att bete sig på vissa sätt enligt biologiska(genetiska) lagar, är i vissa kretsar populärt idag. Det kan dock, om detmissbrukas, vara ett farligt synsätt. Det kan nämligen innebära att det somkännetecknar det humana, mänskliga, dvs förmågan till ”kultur”, blir något”onaturligt”, medan åtskilliga ”beteenden”, som givetvis är kulturella, sorterasin under ”naturliga” drifter, och därmed ”ursäktas”. I Burenhults arbeteåterfinns dock inte alls dessa extrema yttringar.

I Göran Burenhults förord slås samma synsätt fast som vi såg hos BirgittaHårdh. Mänskliga ”kulturyttringar är resultaten av regionala anpassningartill den omgivande miljön och dess resurser, d.v.s. den ekologiska situationenoch dess kontinuerliga förändring.” Detta anges vara den moderna arkeologinsåsikt, men som bekant är synsättet snarare typiskt för 1960- och 70-talensprocessuella synsätt, även om det i många kretsar står starkt än idag. Någraspår av 1980- och 90-talens post-processuella tänkande märks inte, annat änatt den teoretiska arkeologin sägs bli mer och mer svårförståelig. (1991:7).Detta bör dock helst inte innebära, att vi helt enkelt väljer att bortse frånden. Det är bl.a. i mötet mellan olika synsätt som ny kunskap kan framkomma.

Beskrivningen av jägarstenåldern börjar med renjägarnas strövtåg in iSkandinavien. Här omnämns det viktiga förhållandet att det är fråga om en”högkultur” i renjägarnas ursprungsområden. Det är högt specialiserade jägare

1 3


som söker sig hit. Efterhand som skogen tilltar ökar variationen inäringsresurserna. Då kan resursområdena minskas och en befolkningsökningblir följden. Under äldre mesolitisk tid rådde överflöd i stenålderssamhällena.Under yngre mesolitisk tid hamnar p.g.a. klimatförändringar storalandområden, bl.a. av det som idag kallas Nordsjön, under vatten.Ekblandskogen breder ut sig och ännu mindre resursområden blir möjligaoch/eller nödvändiga. Kusten utnyttjas allt mer i ett säsongsmönster medoptimalt resursutnyttjande. Ett ökat befolkningstryck uppstår, främst vidkusterna där man uppehåller sig allt längre tid. Resultatet blir av icke närmareutredd anledning kökkenmöddingar och gravfält, hushållskeramik och slipadestenyxor.

Befolkningsstorleken är enligt Burenhult direkt relaterad tillnäringsresurserna. Ingen svält förekommer. Männen jagar och kvinnornafiskar och samlar andra sorters livsmedel. Jämlikhet mellan könen råder.Man levde i samklang med naturen.

Burenhult ger här tydliga prov på det romantiska synsätt som kan kallasför ”den lycklige vilden” eller ”det var bättre förr”. Han menar att vi idag ivår moderna värld förlorat den balans och den kunskap som fanns underjägarstenåldern. Redan under bondestenåldern hade människan hänfallit åtmiljöförstöring, överbefolkning, svält, sjukdom, krig och kvinnoförtryck.Detta synsätt kan givetvis ifrågasättas, men är helt i linje med den tydligaprogramförklaringen från baksidestexten, som vi kommenterade tidigare.

Låt oss så kort vända oss till Mårten Stenbergers bild av jägarstenåldern.Här får vi närmast en problemfri beskrivning av naturmiljö, fyndplatser,föremål och kulturer. Stenbergers bok ger dock en bra översikt över justfyndplatser och fornsaker. Den information som lämnas när det gällertolkningar finns även delvis återgiven hos Burenhult och Hårdh. En tillsynes problemfri förhistoria är emellertid olämplig att förmedla som forskare.Om läsaren accepterar forskarens framställning försvinner ju nyfikenhetenoch det finns då heller ingen anledning att fortsätta forska. Det är därför enav arkeologins viktigaste uppgifter att kritisera och problematisera arbetensom utger sig för att vara ”standardverk” och som presenterar ”svar” påegentligen aldrig på allvar ställda frågor. Arkeologiprofessorn Carl-AxelMoberg skriver: ”problemdebatt är livsvillkor för vetenskap” (1964:15) ochatt ”vår forntidshistoria är rik på fascinerande problem, som måste lösas”(1964:10). Hur annorlunda är inte Mobergs inställning i förhållande tillden som förmedlas av Stenberger. Vad har det haft för betydelse för svenskarkeologi att det var Mårten Stenbergers bok som blev ”bibel” vid många

1 4

Anders Carlsson

arkeologiutbildningar, i Stockholm fram till mitten av 80-talet, då den ersattesav Hårdhs (1985) och Burenhults (1982-84) böcker?

En utförligare tillbakablick

Jag vill nu studera hur den äldre stenåldern uppfattades allt från Sven Nilssonfram till Mårten Stenbergers syntes. På så sätt kan vi kanske se hur kunskapenhar vuxit fram mer och mer genom arkeologisk forskning. Utgångspunktenblir andra upplagan (1866) av Skandinaviska Nordens ur-invånare, ett försöki komparativa Ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings historia.Originalupplagan publicerades 1838-43. Anslaget finns angivet i bokens titel.Nilsson var som bekant zoolog och han menade att ”vildar” och deras redskapkan jämföras med andra dylika människor och deras föremål.

Landets första befolkning var jägare och fiskare. Man kan ej vara säkerpå om de ursprungligen funnits i landet (människan kan ju ha skapats här avGud) eller invandrat (1866:17). Nilsson skiljer på två synsätt kring de förstamänniskornas kulturella nivå, de kan antingen vara på höjden av mänskligädelhet eller befinna sig på lägsta graden av djurisk råhet och vildhet. Nilssonansluter sig till det sistnämnda synsättet och menar att varje folkslag går frånobildat till ädlare skick enligt schemat vilde, nomad och åkerbrukare (1866:5).Vilden har djuriska behov, tänker främst på föda och handlar blott för dagen.Nöden (hungern) är uppfinningarnas moder och därför spar jägaren/fiskarendjur (blir nomad) och blir sedan bofast åkerbrukare. Den teoretiskautgångspunkten är en ”andens” utvecklingslära (1866:22). Underjägarstenåldern kan man skilja en äldre fas med renjägare från en yngre fasmed ”kjökkenmöddingar” (1866:VI). Jägarstenålderns ”vildar” är ejsvenskarnas förfäder (1866:101). Däremot är samerna den sista kvarlevan avdenna stam, vilken tidigare levat i hela Skandinavien och även på kontinenten.De var av mongolisk ras (1866:105f ). De kännetecknas av dvärglik växt,mörk färg och representerar sagornas troll som levde i bergstrakter (1866:12).Genom sagorna, som bevarat minnet av dem, kan de beskrivas som boendei grottor, jordhögar och bergskulor. De var småväxta och svaga men livliga,händiga och sluga (1866:14. Denna text skrevs ursprungligen redan 1834).

Nilssons text, sammanställd under mycket lång tid, från 1834 till 1866,är en märkvärdig läsning där den teoretiska utgångspunkten (”andens”evolution) klart uttalas, där arkeologiskt källmaterial (stenföremål) blandasmed etnografiska jämförelser och etnologiskt sagomaterial samt med resultat

1 5


från den fysiska antropologin.Hans Hildebrands doktorsavhandling, Svenska Folket under Hednatiden.

Ethnografisk afhandling, utkom även den 1866. Då Hildebrand, liksomNilsson, ej ansåg att jägarstenålderns människor var svenskarnas förfäder,omtalas denna period mycket kort. Hildebrand tror på invandring från söder(1866:35). De stod ej så lågt på utvecklingsstegen som Nilsson gör gällande.De hade fina redskap, ibland även ornerade sådana. Fynd har gjorts upp tillMellansverige och enstaka även ännu längre norrut. Hildebrand frågar sigom Norrlands stenålder ska betraktas som en utlöpare av den sydskandinaviskaeller om den ska ses ur ett östligt perspektiv (1866:43). (I en senare upplaga,1872, menar han att den norrländska stenåldern är en gren av den östligastenåldern, men med kontakt söderut). När sedan nya invandrare, med brons,kom till Sverige, trängdes det gamla folket ut i skogen eller så blev de trälar(1866:45). Hildebrand tror i upplagan 1872 inte att folket underjägarstenåldern är samernas förfäder och han tror inte heller att sagornastroll är minnen av detta folk. Kritiken mot Nilsson blir här tämligen stark.

Oscar Montelius sammanfattar 1877 synen på forntiden i ett samlingsverkkring Sveriges historia. Hans synsätt är intressant, då han slår fast att dennutida svenska befolkningen har kontinuitet ned till de äldsta stenålders-invandrarna, som kom från sydväst, ett synsätt som mer eller mindre uttalatäven tycks dominera bland många av dagens arkeologer. Man försörjde sigpå jakt och fiske och utvecklade efter hand allt bättre redskap - enligt detallmänna ”framåtskridandets” princip. Han såg dock de äldsta invånarnasom tillhörande ”kjökkenmöddingarnas” folk, dvs dem som vi idag kallarErteböllekultur. Montelius skriver: ”De tala, dessa flintor, om ett folk somstod mycket lågt på den menskliga odlingens skala. Hvilken rad af årtusendenhar icke fordrats för Sveriges invånare för att från denna låga ståndpunkthöja sig till den de nu innehafva. Det är den svenska historiens, och såledesäfven detta arbetes, uppgift att söka följa det svenska folket steg för steg påden långa bana, hvars ändpunkter betecknas med ”den äldre stenåldern” och”det nittonde århundradet” (1877:12).

Montelius tillbakavisar Nilssons idé om att samerna är en ”kvarleva”från en ursprungsbefolkning, och menar alltså istället att svenskarnas förfäderfrån första början kom till landet från sydväst och efter hand trängde alltlängre mot nordöst. Han påpekar dock att samisk (”lappsk”) stenålder nårner till Dalälven, men utvecklar ej ämnet vidare i denna upplaga (se vidarenedan).

I en ny och omarbetad upplaga, kallad Vår Forntid (1919) upprepas

1 6

Anders Carlsson

mycket av framställningen från 1877. Stenåldersmänniskorna var svenskar,germaner. Det handlar således verkligen om ”vår forntid”. Befolkningen var”långskallar” redan från början, dvs folk av nordisk typ (”ras”). Denna ”ras”har sedan hållits ”ren” i Skandinavien, till skillnad från i andra delar av Europa.Alla ortnamn, inklusive sjönamn, kan anses vara ”germanska”. Monteliushävdar dock ej att ”ariernas” urhem låg i Norden. En invandring från sydvästhade ju ursprungligen förekommit. Svenskarna kan därmed vara stolta överatt alltid ha bott i sitt land och ej erövrat det från andra eller förträngt någontidigare i landet boende befolkning (detta måhända riktat mot Nilsson ochHildebrand). Han skriver: ”De senaste undersökningarna hava sålunda låtitoss lära känna det märkliga förhållande, att våra ljusa, högresta, långskalligaförfäder hava bebott vårt land alltifrån tiden kort efter istidens slut, således iungefär femton tusen år!” (1919:14).

Stenåldersfynd av sydskandinavisk typ förekommer i hela landet, inklusiveLappland. Det rör sig om en kolonisation från söder, som också når sydvästraFinland, menar Montelius. Samerna har däremot senare invandrat österifrån,och har en ”skifferkultur”. Hur den ovan nämnda ”kulturgränsen” i södraNorrland ska tolkas är oklart, men den är knappast relevant för den äldstastenåldern, menar Montelius.

Bengt Schönbecks syntes Forntid. Hur Sverige blev till (1959) fortsättertill viss del traditionen från de föregående författarna och får här istället förStenbergers bok (1964) representera tiden strax före den processuellaarkeologins ankomst. Syntesen ingår i en reviderad upplaga av Carl GrimbergsSvenska folkets underbara öden. Schönbeck slår fast att ”Något forntida Sverigefanns icke och heller icke några forntida svenskar” (1959:9). Vi ska istället sepå forntiden utan att blanda in moderna nationalitetsbegrepp. Däremot hörmänniskorna ”ihop med den natur de utnyttjade, omformade eller dukadeunder för” (1959:11). Detta synsätt, så dominerande hos forskarna, attstenåldersmänniskan är beroende av naturen, präglar som synes ocksåSchönbecks framställning.

Schönbeck menar att de första människorna var renjägare som påsommaren utsträckte sina jaktfärder fram till iskanten. Efter hand drog deallt längre norrut, eftersom flertalet ej kunde anpassa sig till den skog somalltmer ”trängde på” söderifrån. Under Yoldiahavets tid (preboreal tid, kring8000 f.Kr.) dominerar en ”öppen” skog som var gynnsam för jägare. Dessablev nu bofasta. Dessa jägare bestod delvis av nyinvandrade grupper menockså av tundrajägare som anpassat sig (1959:27ff, 42). När ädellövskogensenare breder ut sig blir förhållandena svårare. ”Klämda mellan stranden

1 7


och den framryckande urskogen blir jägarnas livsrum högst reducerat”(1959:30). Sommarvisten fanns vid sjöstränderna i inlandet. Det fördes ”enbitter kamp om det trånga jaktområdet” (1959:33).

Även i norr, vid ishavskusten, fanns människor (Komsa-kulturen). Hadede bott vid den isfria kusten hela istiden igenom, undrar Schönbeck. Hurförhåller det sig med samerna? De har ett finskt-ugriskt språk men är”rasmässigt” lika västeuropéer. Kanske är samerna ättlingar till Komsa-kulturen, vilkens människor var renjägare från Västeuropa som dragit upplängst den norska kusten? (1959:35). I Norrland fanns också fångstfolk. Ärdessa samernas förfäder eller är det fråga om invandrare från öster? Vi vetingenting om dessa folk, skriver Schönbeck (1959:39).

Hensbackakulturens jägare på svenska västkusten tolkas av Schönbecksom renjägare som följt renen fram till det stora sundet (”Närke-sundet”).Där har renen så småningom dött ut och renjägarna blir istället fångstmänvid kusten (1959:43).

Samtidigt som Ertebölle-kulturen utvecklas i södra Sverige, etablerar sigsäljägare vid Östersjöns (Litorinahavets) kuster. De var utrustade medbergartsyxor som ersättning för den ej åtkomliga flintan (1959:48f). Ertebölle-folket börjar manipulera naturen. Schönbeck skriver: ”Vi ser gärna jägarensom en del av naturen, som han accepterade, som den var. Han var ännuinte mogen att sätta sig upp mot naturen och genom praktiskt handlandetvinga den att reagera enligt hans önskningar.” (1959:51). Men tecken påett annorlunda förhållningssätt finns, menar Schönbeck. Sjönöten kan haspridits avsiktligt för att man skulle skörda den, röjningar kunde gynna vissabegärliga växter m.m. På så sätt blev människorna mer mottagliga förbondekulturen när de väl kom i kontakt med den (1959:51f ).

Ertebölle-kulturen tillverkar de första keramikkärlen, ett av kokkärlstypoch en tranlampa. Redogörelsen för hur detta kan ha gått till är avslöjandeför hur synsättet med människan som passivt naturbarn trots allt genomsyrarSchönbecks annars mycket framsynta arbete. ”Och kanske var det naturligt,att kvinnan skötte krukmakeriet. Var det inte hennes egen uppfinning? Hadehon inte en gång låtit den risflätade, leröverdragna skålen koka torr på elden?Hur förvånad hade hon inte blivit, då allt flätverket var uppbränt, men iställeten hårdbränd lerskål låg där i glöden. Eller såg hon en dag hur barnen i leraförsökte göra efter hennes träskålar och skinnkrus? Men det var bränningen,som var det revolutionerande nya. Hon fattade inte, att hon gjort en viktigkemisk upptäckt, den första i sitt slag.” (1959:47). Trots denna naiva syn påkvinnan och på hur och varför man började med keramik, menar Schönbeck

1 8

Anders Carlsson

att Ertebölle-folket inte kom på detta själva. De hade istället ”på något sättlyckats lära krukmakeriets konst från något annat mera avancerat folk”(1959:47).

Några år efter Schönbecks syntes publiceras så Mårten Stenbergers DetForntida Sverige. I den tredje, oförändrade upplagan från 1979 finns enefterskrift av Bo Gräslund, som uppdaterar boken. Jag har kort kommenteratDet Forntida Sverige tidigare och ska här bara behandla Gräslunds syn påjägarstenåldern, då den radikalt avviker från Stenbergers traditionella syn.Gräslund hårdlanserar ett processuellt, antropologiskt synsätt påjägarstenåldern som fick sin fortsättning i Burenhults Arkeologi i Sverige.Synsättet är mycket likartat hos dessa bägge forskare. På så vis binds viaGräslunds text standardverket från 1960- och 70-talen ihop med 1980- och90-talens standardverk.

Gräslund förtjänar att framhållas, då han verkligen försöker tolkajägarsamhället, om än egentligen utan arkeologiskt material. Han anslutersig till synsättet att det, med vissa reservationer, är ”berättigat att som ettgenerellt mönster använda det historiska jägarsamfundet som en spegel tilldet förhistoriska” och att detta är ”vår enda möjlighet att kunna teckna enfylligare bild av livet under den äldre stenåldern” (1979:874). Det är meddessa ”etnoarkeologiska” glasögon som Gräslund tolkar den äldre stenåldernoch han uppfattar också människan som ”ett typiskt flockdjur med mångadärmed förbundna nedärvda sociala beteenden” (1979:875).

Påvisbara säsongsbetingade flyttningar gör att vi kan tala om ett nomadisktjägarsamhälle. Detta ger engifte inom ett kärnfamiljsystem. Man samarbetari en ”flock” om ca 3-6 familjer, dvs i snitt ca 25 personer. Dessa ”flockar”ingår även i en större enhet, en stam. En stam består av ca 500 individer.Stammens storlek begränsas av försörjningsmöjligheterna, men även socialafaktorer spelar in (1979:875f ). Jägarsamhällena tillämpar ”befolknings-reglering” och stabila befolkningsförhållanden råder. Förändringar ibefolkningens storlek kan tvingas fram av den yttre miljön. (1979:877f ).

Stammarna bebor ”stamterritorier”, som skulle kunna identifierasarkeologiskt. Då antalet människor per stam är konstant, blir istället territorietsstorlek olika beroende på resursrikedom. Ju rikare område desto mindreterritorium. (1979:878). Detta är ett verkligt typexempel på de processuellaarkeologernas förkärlek för generella regler, applicerbara överallt under givnaförutsättningar.

Jämställdhet råder mellan könen, då bägge deltager i försörjningsbördan,om än på olika sätt (1979:879). Tack vare den goda ekologiska anpassningen

1 9


har man rik tillgång på föda året om, dock ägnar man sig inte åtöverkonsumtion (1979:881). Ledarskap bygger på ”prestige” som erhållsgenom ”skicklighet”. Det handlar om egalitära samhällen. Konflikt-situationerna är få och fridsamma umgängesformer råder. Man har mycketfritid och ägnar sig åt vila och umgänge. Religionen bygger på naturmystik(1979:882f).

1983 presenterar Lars Larsson en översikt över den äldre stenåldern iboken Swedish Archaeology 1976-1980. Han nämner det stora intresse somuppkommit för ämnet bl.a. tack vare det ekologiska synsättets genombrott,mycket pga Stig Welinders arbeten. Studiet av bosättningssystem har kommiti centrum och resultaten från undersökningar i Skåne (Larsson), östra Sverige(Welinder) och Norrland (Broadbent) är förvånansvärt likartade, medresonemang kring basläger och säsongsboplatser. Larsson frågar sig om dettaberor på verkliga förhållanden eller om forskarna fallit offer för en tidsbunden,generaliserande terminologi (1983:26f ).

Två nyttiga översikter, som dock inte direkt tillför nya tolkningar,presenteras av Signe Nygaard (1989) respektive Lars Larsson (1990) i Journalof World Prehistory.

Ett länge efterlängtat översiktsverk över Norrlands forntid publicerades1992 av Evert Baudou. De äldsta fynden, från 7000 till 4200 f.Kr., visar viaden ”sydskandinaviska” bearbetningstekniken (bl.a. handtagskärnor ochmikrospån) att invandringar kom från norska kusten (Fosna-kultur) viaJämtland och från sydväst via Dalarna. Det bör från början ha rört sig omsäsongsvisa bosättningar som senare permanentades och spreds vidare. Eneventuell invandring från ishavskusten (Komsa-kultur) kan tänkas, men ärej säkerställd. Om någon invandring från finskt område via Bottenvikensinre del förelegat är också oklart. En plats som Baudou särskilt lyfter fram ärLundfors i Västerbotten, undersökt av Broadbent. Här finns en serie boplatserfrån ca 4200 f.Kr. Det är fråga om säljägarboplatser, men i närheten finnsäven kvartsbrott. Tolkningen blir att man från ett antal bosättningar inåtlandet samlats här under hösten för olika sociala aktiviteter. Det var då enfördel med resurser som alla kunde ha intresse av, såsom säl och kvarts. Ävenom boplatsernas redskap huvudsakligen är baserade på den ”sydskandinaviska”bearbetningstekniken, finns här även skifferföremål och ”nordbottniskaredskap”, föremål som inleder en ny tid (se nedan; Den yngre stenåldern).Under sen mesolitisk tid spreds också trindyxor utmed norrlandskusten frånsöder upp till norra Ångermanland och satte därmed igång en process somskulle få större betydelse senare (1992:54ff ).

2 0

Anders Carlsson

Den senaste sammanställningen kring mesolitisk forskning i Sverige ärskriven av Kjel Knutsson 1995. Det är en tillbakablick på perioden 1986-1990 och här skulle alltså den tidiga postprocessuella arkeologin kunna hasatt sina spår. Det har den emellertid knappast gjort, dock med undantag avvissa artiklar där Lars Larsson delvis använder ett post-processuellt arbetssätt.Det är också Lars Larsson som helt dominerar forskningen kringjägarstenåldern. Inte mindre än 30% av de anförda arbetena har skrivits avhonom. På senare år har situationen dock förändrats radikalt. Resultatenfrån exploateringsundersökningar har berikat forskningen mycket genomatt ha publicerats i lättillgänglig form (t.ex. Åkerlund 1996; Larsson & Olsson1997). Forskningen kring Norrland har intensifierats, bl.a. av Knutsson själv(t.ex. 1993). Även Lars Larsson är fortsatt synnerligen produktiv. Jag vill härframhålla den av honom redigerade samlingsvolymen The Earliest Settlementof Scandinavia 1996. Vi ska återkomma till denna nya forskning nedan.

Några utvalda problemområden

Vad vill vi då veta om den äldre stenåldern? En blick på hur denna behandlatsi synteslitteraturen ovan visar två skilda synsätt, vilka var aktuella redan förSven Nilsson. Det ena synsättet, där fångststenåldern står längst ned på enutvecklingstrappa, och där dagens samhälle står högst, har idag inte mångaföreträdare, kan det tyckas. Istället dominerar det andra synsättet, därjägarsamhället är ett fungerande system i balans, som ändras först närekologiska omständigheter så kräver. Det första synsättet andas framtidstrooch optimism, bara den ”fria företagarandan” får råda. Det andra varnar förmiljöförstöring, överutnyttjande och för att gå emot det som människan”egentligen” är programmerad för.

Som arkeolog saknar jag emellertid mer debatt kring vad fornsaker ochfornlämningar egentligen betyder. Vad betyder t.ex. pilspetsar, kvartsavslag,kökkenmöddingar, gravfält, ”yxboplatser” (platser med massor avbergartsyxor), erteböllekeramik, trindyxor och lihultyxor? Vad betyder detatt dessa företeelser uppstår och försvinner? Vad betyder deras specifikaplacering i landskapet? Vad betyder det att de ibland är gemensamma förstora områden och ibland regionalt begränsade? Ger den arkeologiskalitteraturen uttömmande svar på dessa frågor? Ställs överhuvudtaget dylikafrågor på det kontextuella sätt som jag efterlyser? Trots många undantag,handlar ”svaren” ofta om dateringar, spridningskartor, funktionsdiskussioner,

2 1


kulturkontakter, regional anpassning och etnoarkeologiska studier av jägareoch samlare i allmänhet. Det är inte sådana svar jag letar efter här, hur viktigadessa än är. Sådant har, som vi sett, arkeologer alltid arbetat med. Jag villveta mer om vad materiell kultur betyder under den äldre stenåldern i Sverigeoch hur den används i de olika samhällena. Jag vill alltså ha svar på den svårafrågan varför.

Hela Sverige befolkas

Under den äldsta tiden, efter det att hela landet befolkats, förefaller likheternadominera över olikheterna. Flinta dominerar i söder och andra material inorr, men t.ex. avfallsmaterialet i form av handtagskärnor och föremål sommikrospån tyder på delvis likartad stenbearbetningsteknik över så gott somhela Sverige. När människor nått Norrland ca 7000 till 6000 f.Kr var detalltså sannolikt frågan om en befolkning av sydskandinaviskt ursprung, ochytterst av europeiskt ursprung (t.ex. Baudou 1992:54f ).

Kjel Knutsson komplicerar dock bilden något genom att ej acceptera detidiga dateringarna för handtagskärnorna på lokalen Garaselet i Västerbotten.Han menar att de ska dateras betydligt senare, till ca 4000 f.Kr. Istället serhan en äldsta fas, ca 6000 f.Kr., med Fosna-liknande föremål, bl.a. eneggadespetsar. De första människorna skulle i så fall ha invandrat från norskavästkusten. Den sydskandinaviska idévärld som sammanhänger medhandtagskärnorna och som får sådan stor spridning från Danmark-Skåne tillsvenska västkusten och senare östra Sverige och Norrland hör alltså ej sammanmed de första inbyggarna i Norrland (Knutsson 1993; jfr Forsberg 1996).Även Fosna-traditionen hör emellertid samman med en sydskandinavisk,ytterst senpaleolitisk, idévärld. Vi ser den i den svenska västkustensHensbacka-kultur (Kindgren 1996; Cullberg 1996; Larsson, Lindgren &Nordqvist 1997:32ff ) och södra Sveriges äldre Maglemose-kultur (Larsson,L. 1990; Larsson, Lindgren & Nordqvist 1997:16ff ). Förutsättningarna finnsbl.a. i den senpaleolitiska tidens bosättningar i Skåne (Larsson, L. 1994).

Inger Zachrisson framhåller i Populär Historias frågespalt att vissaspråkforskare, genetiker och antropologer i motsats till ovan nämnda forskareanser att de äldsta fångstfolken i Norrland kan ha kommit norr- och österifrånoch talat språk som senare identifierades som samiska. Invandringen frånsöder skulle ha stoppats vid det s.k. Närkesundet (1995:45). Därmed skapasfrån allra första början en ”proto-samisk” ursprungsbefolkning i Norrland/

2 2

Anders Carlsson

Svealand och en ”proto-germansk” dito i Götaland. En sådan skillnad kandock ej upptäckas i det arkeologiska materialet, som framgått av Knutssonsoch Baudous framställning, och måste betraktas som osannolik. Det är dockviktigt att arkeologer bevakar vad dessa språkforskare, genetiker ochantropologer håller på med. Ingen befolkningsgrupp i Sverige kan medarkeologins hjälp göra anspråk på att vara ”ursprungsbefolkning” mer ännågon annan. Att sedan samerna i modern tid av FN, med all rätt, erkännsen sådan status, för att deras livsbetingelser ska kunna säkras, är en annansak. Etnisk identitet skapas och försvinner genom kulturella val, både iforntiden såväl som idag. Arkeologin kan bara erbjuda en öppen spelplan –men det finns naturligtvis regler. Vi har också förhoppningsvis tack varemångsidig forskning och debatt allt bättre möjlighet att avgöra när argumentär bra eller dåliga och till och med ibland säga ifrån när något är ”rätt” ellernär något är ”fel”.

Fig. 1. Utbredningskartor över handtagskärnorna (Knutsson 1993:41) i Skandinavienca 6000 - 4000 f.Kr och över den skandinavisk-nordtyska mikrospåntraditionen(Olofsson 1995:135). Kartorna ger ett intryck av en enhetlig kultur i hela det mesolitiskaSverige, medan fyndbilden i Norge och Finland ser annorlunda ut. (Originalbildernaär något redigerade.)

2 3


Förändringar mot en mer kollektiv ideologi?

Om många just nu, möjligen något förhastat, tenderar att betona vissa likheteröver stora geografiska områden under äldre mesolitikum, är det främstolikheterna som efterhand framträder under periodens yngre del. ISydskandinavien talas om Erteböllekultur, i Västsverige om Lihultskultur, iöstra delarna av landet om trindyxe/kvartskultur och i Norrland omnorrländsk kvartskultur. Vad betyder dessa regionala skillnader? Det är rimligtatt antaga att Ian Hodders tanke om en förändring i riktning mot en ideologibaserad på begreppet ”domus”, dvs det ”tämjda”/domesticerade, i viss månkan användas här (Hodder 1990).

För att förstå detta krävs bättre insikt i vad t.ex. ”kökkenmöddingar”,gravfält, ”yxboplatser” samt bergartsyxor och erteböllekeramik egentligeninnebär. Hur ser forskningen på detta? Vanligen förklaras kökkenmöddingarsom avfallshögar uppkomna vid ätande av ostron och andra molusker. Attde uppkommer just då och just där förklaras med tillgång och efterfrågan,kan vi säga. De lagunområden där de uppträder är gynnsamma ekologiskanischer. Överskottet orsakar bofasthet och därigenom uppstår befolknings-ökning. Därmed uppstår en försörjningskris som måste lösas med hjälp avjordbruk. Även gravfält av typen Skateholm förklaras ofta på liknande sätt,dvs med en bra försörjningsbas som ger bofasthet och därmed gravfälts-bildning.

”Yxboplatser”, med inte sällan hundratals yxor, är något annat. De tolkasi regel som verkstadsplatser, där yxor tillverkats.

Den rikliga förekomsten av ”spridda” bergartsyxor (lihult- och trindyxor)förklaras ofta med att de är borttappade eller kastade i samband medröjningsarbeten.

Ertebölle-keramiken tolkas ibland som uppkommen pga det lagringsbehovsom uppstod i och med bofastheten, eller möjligen för att koka fisksoppa i.Idén till keramikproduktion hämtade man från de kontinentala band-keramikerna. De s.k. tranlamporna anses av Hulthén ha använts vid nattligaålfisken (1995:4 ff ).

2 4

Anders Carlsson

Kökkenmöddingar

Ny arkeologisk forskning kan emellertid ge oss delvis andra tolkningar avovanstående företeelser. Kökkenmöddingarna bör uppfattas som medvetna”monument” med komplex innebörd och inte som problemfria avfallshögar.

Den äldre stenålderns människor kan ha omfattats av ett ”frihetsideal”som går tillbaka ända till de första invandrarna. Anders Fischer hävdar tilloch med att motivationen bakom de senpaleolitiska vandringarna mot norrdelvis kan ha varit en önskan att fjärma sig från stela sociala (och religiösa)ramverk i Magdalenien-tidens Europa (1993:51). Att pilspetsar och jaktvapen,och inte ”magdaleniensymbolik”, blev centrala symboler kan därför förefallarimligt. En ”individualistisk” ideologi som betonar rörlighet kan ha främjats,allt samarbete till trots. Varianter av denna ideologi kan ha bevarats i tusentalsår.

Ertebölle-kulturen kan innebära att mycket håller på att ändras.Kökkenmöddingarna är förmodligen ett av många tecken på detta. Skalhögenkan uttrycka värden som stabilitet, överflöd, äganderätt, centralitet m.m.Egenskaper av betydelse kan vara följande: möddingen är monumental, iblandflera meter hög och med stor utsträckning. Den lyser vit i det flacka landskapet.Ostronen kanske har hämtats ur havet med viss möda, ur havet som möjligendessutom var rituellt laddat. Skalen har deponerats där under mycket långtid – kanske flera hundra år. Ingen vet när den uppkom – kanske är den”evig”. Skalen är också eviga, beständiga, på samma sätt som vit kvarts ochvit, bränd flinta. ”Begravningar” av människor i skalhögen och härdar spelarockså en roll. Här har ritualer utförts. Boplatsen som begrepp kanskeritualiseras och synliggörs. Även begreppet tid görs synligt genomkökkenmöddingen, där jägargrupperna annars mer upplevde rummet.

Platsen är ofta en lagun med rika naturresurser och kommunikativt läge.En kontaktzon ut mot det främmande och lockande. Ertebölle-kulturen kanej förstås utan att vi tar hänsyn till kontakterna med jordbrukandebandkeramiska grupper på kontinenten, vilket bl.a. Kristina Jennbertövertygande har visat (1984). Vid förändring av en samhällsorganisationkan idéer hämtade utifrån, från en kultur som förefaller imponerande, varaden kraft som kan möjliggöra omvandlingen. Ertebölle-kulturen fjärmar sigfrån jägarideologin genom kontakt med bandkeramikerna. Man införskaffarde s.k. skolästyxorna och även ”den produktiva gåvan”, säd (Jennbert 1984).Likaså börjar Ertebölle-kulturens människor tillverka egen keramik, storakärl och s.k. tranlampor.

2 5


Fig. 2. Kökkenmöddingen Ertebölle vid Limfjorden i Danmark (Madsen et al.1900:16). Dessa avfallshögar har efterhand erhållit betydelser som gjort dem till mäktigamonument. Deras långsträckta form och höjd gör att de kan associera till långhögar,och i likhet med dessa innhehåller kökkenmöddingarna både ”hushållsavfall” och”begravningar”.

Vi kan i detta kanske spåra en ökad betoning på ”kollektiva” ideologiskadrag. Inspirationskällor kan ha varit kontinentala bandkeramiska samhällen,som åtminstone gav alternativ till det som ”alltid” varit. Att kontakt fanns ärju uppenbart. Kan Schönbecks ovan nämnda bild av människor allt merträngda mellan stigande hav och framträngande skog ha någon relevans? Blirdet kanske ont om vilt? Är det kanske också en kamp om sociala positionersom vi ser? Ökar måhända aggressionen i samhällena? Många människor,åtminstone begravda sådana, tycks ha gått en våldsam död till mötes. Detgäller både kvinnor och män (Larsson 1988b:163). Behöver man därför merbetona (och ritualisera) samarbete och social kontroll? Samarbetat harmänniskor alltid gjort, men nu ritualiseras lämningarna efter gemensammamåltider. I ekonomiskt, socialt och kommunikationsmässigt gynnsammalagunplatslägen samlas Ertebölle-människorna för gemensammaangelägenheter. Ostron och skaldjur konsumeras och avfallet blir efterhanden symbol för just detta samarbete. Avfallet ritualiseras allt mer och ges nyabetydelser. Gravläggningar sker i det och härdar tänds på detsamma. Avfalletblir till ett monument, som återverkar på människorna. Kökkenmöddingensexistens stärker och bekräftar den kollektiva ideologin. Själva skaldjursätandetär kanske en ”lyxkonsumtion” utan reell ekonomisk betydelse. Den iblandframförda tanken att ostron samlades av försörjningsmässiga skäl kan förkastas– för att erhålla lika många kalorier som motsvarar en kronhjort, måste man

2 6

Anders Carlsson

äta 50.000 ostron! (Tilley 1996:26).Kökkenmöddingarnas ”mening” kan alltså vara att förändra individernas

mentalitet genom kollektiva ritualer och ceremonier vid dessa ”monument”som förknippats med stabilitet, överflöd och gemenskap, där även dödaföregångare ingått. Detta kan från början ha varit icke-intentionellt, menhar efter hand blivit mer och mer medvetandegjort. Bengt Nordqvistframhåller att små mesolitiska och neolitiska kökkenmöddingar på svenskavästkusten kan vara lämningar av hyddor (Nordqvist i Edenmo et al.1997:155). Detta är viktigt då det genom kopplingen kökkenmödding/hyddamöjliggör en ideologisk koppling mellan kollektiva, långa möddingar(Ertebölle-möddingen är 140 m lång, 20 m bred och 2 m hög(!) och användesi ca 800 år; Tilley 1996:15) och idén om långhuset. Ian Hodder har menatatt bl.a. bandkeramikerna genom att betona vad han kallar ”domus”, hemmeti vid bemärkelse, vill skapa kontroll av bristresursen ”människor”. ”Domus”betonas genom byn, långhusen, härden, hushållet och det kvinnliga menockså genom att neutralisera sådant som hotar denna ideologi, t.ex. döden.De döda begravs i husen eller på boplatsen. Natur transformeras till kultur.Människor är den resurs som det är ont om i tidiga jordbrukarsamhällen.Sociala positioner erhålls därför genom kontroll av det som reproducerarmänniskor – ”domus” (Hodder 1990. Jfr dock viss kritik hos Whittle 1996:8,69ff ). Detta sociala spel pågår sannolikt även hos Ertebölle-kulturensmänniskor. Att idéerna bl.a. hämtas utifrån, utanför lokalsamhället, från endominant och främmande kultur, men omformas efter lokala förutsättningaroch traditioner, tycker jag är rimligt. Ideologin kan materialisera sig i formav skalhögar, men det finns även andra uttryckssätt. Gravfälten av Skateholms-typ kan här nämnas.

Gravfält

Kanske skulle man kunna säga att begravandet av anhöriga i gravfält, näracentrala uppehållsplatser och ibland med rika gravgåvor, är ett sätt att visa påstabilitet, överflöd och gemenskap. Läget vid kusten har dessa gravfältgemensamt med kökkenmöddingarna. Kusten, och särskilt då lämpligalandningsplatser, kan vara den ”farliga” zon där främmande kontakter tasemot och inkorporeras i lokalsamhället under strängt ritualiserade former.Vilka är begravda på dessa gravfält? Är det hela befolkningen? Hur sergravgåvorna ut? Bryony Orme menar att de som är begravda på gravfältet

2 7


vid Vedbæck (Bøgebakken) på Själland inte är hela befolkningen, utan någrasom är ”annorlunda” (1981:239ff ). Det handlar om äldre kvinnor och män(40-60 år) samt om unga kvinnor (18-20 år) och spädbarn. Orme menar attdet handlar om människor som dött en ”onormal” (eller kanskeanmärkningsvärd) död, som vid barnafödande eller vid hög ålder. Till dessakan vi kanske också lägga dem som dött genom våld. Vi kan förmodligen avdetta dra slutsatsen att denna plats även var ”annorlunda” på andra sätt, dvsatt den var något annat än en ”vanlig” boplats. Komplexiteten i mesolitiska”begravningar” kommer också väl fram i Jimmy Strassburgs analys av”massgraven” från Strøby Egede i Danmark (Strassburg 1997).

Hur ser det ut vid Skateholm? Utan att gå in på detaljer är situationenlikartad på många sätt. Här finns många boplatser inom ett lagunområdeoch åtminstone tre av dem har gravfält. Sammanlagt är ca 90 gravar kända.Boplats- och gravfältslägen har flyttats många gånger i samband med atthavet stigit. Gravarna är samtida med dem i Vedbæck, dvs de tillhörhuvudsakligen äldre ertebölletid. Åldersfördelningen hos de gravlagdaförefaller dock vara jämnare i Skateholm. En betoning på äldre män ochyngre kvinnor när det gäller gravgåvor märks emellertid. Männen har redskapoch vapen, kvinnorna smycken, vilket också var fallet i Vedbæck. Detta är iSkateholm tydligt i ett senare skede, när gravgåvor bland övriga har minskat.(Larsson 1988b:157). Det är troligt att Skateholmsgravfälten i likhet medVedbæck inte heller representerar hela befolkningen, den jämnareåldersfördelningen till trots. Detta kan man anta pga antalet gravar iförhållande till tidsutsträckningen, ca 500 år (Larsson 1993:56).

Gravfälten vid Vedbæck och Skateholm har påträffats relativt nyligen.Det måste rimligen finnas många fler liknande. Larsson kan tänka sig att definns vid basboplatser, som skulle kunna ligga med 15-30 km:s avstånd frånvarandra (1988b:168). Finns de även i andra områden och från andra tider?Förmodligen finns de även på Jylland, både med och utan kökkenmöddingar(t.ex. Hougaard Rasmussen 1988-89). Även utanför Ertebölle-kulturensområde finns det liknande gravar, t.ex. på Gotland och svenska västkusten.Det är dock ännu osäkert om det rör sig om stora gravfält (Larsson 1982,1988b:172ff ). Gravfälten tycks ligga vid kusten. Detta innebär svårigheteratt avgöra om dylika gravfält även fanns tidigare, under maglemosetid,eftersom dessa platser idag ligger under havsytan. Antydningar till tidigagravfält i områden där kusten ej översvämmats, som på Gotland (Kams.Emellertid med en osäker datering), innebär att det troligen finns sådanaäven i Sydskandinavien (Larsson 1982). De äldre gravarna kan emellertid

2 8

Anders Carlsson

också utgöra enstaka begravningar av ”speciella” individer och ej gravfält.Även kökkenmöddingar från maglemosetid skulle kunna vara översvämmade,men huvuddelen av de kända, stora kökkenmöddingarna är från yngreertebölletid, så kanske är dessa trots allt representativa för det verkligaförhållandet.

Gravfälten är alltså huvudsakligen från äldre ertebölletid. De döda ärbegravda som individer i sina dräkter och inte sällan med gravgåvor. Ålder,kön och dödssätt tycks ha spelat roll för gravläggningen. Gravfälten ärdessutom inte till för alla, utan kanske avsedda för ”viktiga” eller ”farliga”personer. Många anmärkningsvärda ritualer har utspelats vid gravarna (t.ex.Larsson 1988c). Dessa strandnära platser måste ha varit speciella, både somgravplatser och som boplatser. Larsson menar att ett ökat behov av att markeranyttjanderätt kan ha motiverat gravfälten (1988b:164), eftersom antaletstammar i dåvarande Skåne förmodligen ökade med tiden, från en underäldre mesolitikum till fyra under den aktuella tiden (a.a: 170).

Hur är det då med gravfält från yngre ertebölletid? Enstaka gravar ärkända, t.ex. vid Dragsholm på Själland, där en man och en kvinna blivitgravlagda. Dateringen är dock något osäker. I anslutning till dessa fannsäven en tidigneolitisk mansgrav med mångkantsyxa och keramikkärl (Nilsson1991). Det är värt att notera att inte enda grav med erteböllekeramik ärkänd. Hade sådana funnits, borde de rimligen ha påträffats, även om vi vetatt fyndbilden snabbt kan ändras (i den unga vetenskapen arkeologi).Behövdes inte gravfält längre, eller är det gravgåvorna som minskar ochdärmed våra möjligheter att upptäcka gravarna? Ersätts gravfälten avmonumentala kökkenmöddingar i väst och av något annat i öst? Under dennatid intensifieras kontakterna med jordbrukande bandkeramiker. Kan”boplatsen” ha blivit betydelsefullare än ”gravplatsen” och är det därkeramiken (med betydelsen lagring, matberedning och ”gästabud”) ochkökkenmöddingen (”gästabud”) är viktig? Här kan det vara nyttigt attpåminna om att vid kökkenmöddingen i Ertebølle så utgör sötvattensfiskmer än 70% av fiskbeståndet, det havsnära läget till trots (Bødker Enghoff1986:75). Även om källkritiska anmärkningar säkert kan riktas mot detta, ärdet hög tid att tona ned ensidiga näringsekonomiska överväganden när vidiskuterar det precisa valet av fyndplatsers belägenhet.

Människorna i Skateholm hade tidigt kontakter både söderut och norrut(Larsson 1993:50). Dessa kontakter utanför lokalsamhällena omgärdadessäkert med många ritualer och tjänade sociala syften – den produktiva gåvan,jordbruket – är det viktigaste exemplet på detta från sen ertebölletid (Jennbert

2 9


1984). De s.k. skolästyxorna, importerade från bandkeramikerna, är värdaett närmare studium. Exotiska yxor från en främmande ”högkultur” kanknappast ge prestige i sig, utan de är obegripliga om de inte kan sättas in i enövergripande, lokal ideologi. Yxorna skulle kunna representera den kollektivaideologi som betonar ”boplatsen” och stammen före individen och rörligheten.Att de kan användas på detta sätt beror på att de kan förknippas med debandkeramiska långhusen, vilka, som bl.a. Hodder (1990:136ff ) visat,uppenbarligen uppfattades som kraftfulla symboler. Hodder uppfattar detdock som att Ertebölle-kulturens människor står emot ”domus”-ideologinoch bara anammar det som kan användas i den motsatta ideologin – ”agrios”,där yxorna skulle höra hemma (a.a:178ff ). Lars Larsson menar attskolästyxorna kan ha använts till plankframställning (1988:30). Detta gör,menar jag, att de kan sammankopplas med husbygge. Denna funktion kanha inneburit att dylika yxor, funktionella såväl som icke-funktionella, kommitatt förknippas med ideologin bakom långhusen. Inom den bandkeramiskakulturen är de ibland gravgåvor, gärna för äldre män (Larsson 1988:29),men i Skandinavien är de ännu inte påträffade som gravfynd, något som dealltså delar med erteböllekeramiken.

Yxplatser

Yxor som symboler är inte något okänt i nordiskt mesolitikum. De märkligaskafthålsförsedda spetsredskap, som påträffats i stort antal inte minst påsvenska västkusten (Bohuslän), kan här nämnas (Gräslund 1962). De är ejkända som gravfynd. Mest frekventa är de på fyndplatsen Uleberg i Tossenesn, Bohuslän. Där har 43 hackfragment eller troliga ämnen till hackor hittats.Platsen tolkas som en verkstadsplats och där finns även kärn- och trindyxor.En lägre belägen, yngre del av ”boplatsen” uppvisar lihultsyxor men ingahackor (a.a:128f ). Dateringen skulle här bli övergången mellan äldre ochyngre mesolitikum, men de kan annars fortsätta fram i neolitikum (a.a:130).Noel Broadbent menar att spetsredskapen kan ha använts som tyngder pågrävkäppar, och han visar exempel på liknande tyngder från andra håll ivärlden. Han tror att detta kan ha varit funktionen, men att de även kan hahaft en symbolisk innebörd (Broadbent 1975-77:63ff ). Det är intressant attnotera att det på ”spetsredskapsboplatsen” även finns mesolitiska gravar. Detrör sig om en grav med två individer, en man och en kvinna, förmodligenbegravda i sittande ställning (Cullberg 1975:41, 44). Inga säkra gravgåvor

3 0

Anders Carlsson

påträffades och Alin är osäker på om graven är samtida eller yngre än”boplatsen”. (Alin 1955:257f ). C14-dateringen av graven antyder dock attden är samtida, dvs från ca 5.700 f.Kr (Cullberg 1975:44 (4.900 BC)).

Den lägre boplatsen vid Uleberg uppvisar som sagt Lihultsyxor.Sammanlagt har där påträffats ett 40-tal yxor, där några är hela, andra kanbetraktas som förarbeten och ytterligare andra föreligger som avslagna egg-eller nackpartier (Alin 1955:262). Alin tänker sig att bosättningen flyttatmed den vikande stranden så snart lämpligt område blivit tillgängligt (a.a:279).

Kan den övre och den nedre boplatsen vid Uleberg säga oss något mer änatt de är boplatser vid havsstranden där man också tillverkat spetsredskapoch yxor? Om de märkliga, skafthålsförsedda spetsredskapen varit viktigasymboler under Sandarna-kulturens tid, kan även redskapens till-verkningsplats ha haft särskild betydelse. Gravläggningen tyder på att så varfallet. Hur viktiga var då Lihultsyxorna? Hans Kindgren påtalar att bl.a.Lihultsyxor och trindyxor under senmesolitikum (Lihultskulturens tid) ingåri var sina stora regionala områden, ”kulturkretsar”, en i Västsverige förLihultsyxor och flinta och en i Östsverige för trindyxor och kvarts (1991:33ff ).Lihultsyxan kan måhända ha fungerat som sammanhållande symbol i ettstörre kulturområde och har därmed ersatt spetsredskapen i denna roll.Funktionerna som praktiska grävkäppstyngder och yxor kan lösas på mångaandra sätt. På den äldre Ulebergsboplatsen finns, förutom spetsredskapen,kärnyxor och trindyxor (Alin 1955:253ff). På den nedre boplatsen påträffadesinget som funktionellt kan motsvara spetsredskapen, utan fynden utgjordesav lihultsyxor. Måhända är det ett argument för att spetsredskapen, trots attde ofta har kraftiga bruksspår, i huvudsak har en symbolisk betydelse somkommit att ersättas av lihultsyxan. Spetsredskapen har också ansetts vara isten överförda horn- och benföremål. De är tillverkade i mjuka bergartersom skiffer och skafthålet har ofta en mycket liten inre diameter, ca 1,5 till2 cm (Gräslund 1962:117, 133). Under lihultstid cirkulerade som bekantockså bandkeramiska yxor i Sydskandinavien och det är därför rimligt attäven tillmäta särpräglade stenyxor som lihultsyxan symboliska betydelserförutom de praktiska.

Även om trindyxan som typ är äldre än yngre mesolitikum ochutbredningsområdet mycket större än östra Mellansverige (Hermansson &Welinder 1997), är det sannolikt där den fick störst betydelse. Detta visar atten typ som trindyxan ej har samma innebörd var och när den än förekommer.Om samband föreligger eller inte mellan trindyxeförekomster, skilda åt i tidoch rum, måste visas i varje enskilt fall. Trindyxan och kvartsen som

3 1


sammanhållande symbol för en östsvensk ”kulturkrets” under just yngremesolitikum (trindyxekulturen; jfr Malmer 1969:100) bör ha ett sambandmed en aktiv ”Lihultskultur” med flinta i Västsverige, vilket inte hindrar attLihultsyxor (och flinta) också finns i det östliga området (jfr Welinder 1977:2foch Kindgren 1991). Welinder har uppmärksammat det anmärkningsvärdai att många trindyxor är intakta och att eggarna är oskadade. Han kopplarsamman detta med fyndet av två avsiktligt deponerade yxor från boplatsenSjövreten på Södertörn och menar att den stora mängden trindyxor kanhärröra från depåer som senare plöjts ut (1977:53, 55). Detta visar tydligtyxornas rituella och symboliska betydelse. Inom nyare forskning betonasalltmer yxans och yxfyndplatsernas djupare betydelse (t.ex. Bradley &Edmonds 1993; Edmonds 1995).

Låt oss ta Welinders studie som utgångspunkt för att se närmare på entrindyxefyndplats. Jag väljer en plats som intensivt och vid upprepade tillfällen

Fig. 3. Spetshacka, Lihultsyxa, trindyxa och nordbottniskt redskap (Montelius 1917:fig.347, 37, 108 och 185. Skala ca 1/3 av ursprunglig storlek). Dessa stenföremål ärsäreget utformade och kan vara tillverkade i säregna bergarter. Mycket kunskap finnsatt vinna i att studera de olika formernas ”livscykler”, dvs föremålens ”födelse, liv ochdöd” (produktion, användning/betydelse och deposition/bortkastande).

3 2

Anders Carlsson

har lösfyndsinventerats av privatforskaren Sven-Gunnar Broström, nämligenraä 752/754 Grödby i Sorunda sn på Södertörn (Broström 1996:66ff ). Denär belägen i plöjd åkermark och på en nivå av 50-45 m.ö.h. Här har insamlatsbl.a. 230 yxor/yxfragment (170 hela yxor). Det är huvudsakligen trindyxormen även några lihultsyxor. Vidare finns här 450 knackstenar och 80slipstenar samt 350 kvartsredskap. Förmodligen har platsen legat vidhavsstranden och intrycket blir att här har inte bara yxor deponerats utanockså redskap för tillverkningen av dylika. Platser av denna typ kan alltsåinnehålla allt från råämnen via halvfabrikat till hela yxor, samtframställningsredskap. Dessutom förefaller yxor avsiktligt ha slagits sönder,trots att det ej varit något fel på dem. Vi står här säkerligen inför kompliceraderituella beteenden. Det är nog också tänkbart att platser av denna art ärplatser för handhavandet av de döda, även om inga säkra gravar ännukonstaterats.

På Gotland finns fler bra exempel på ”yxboplatser”. Vi kan välja Tofta snpå västra Gotland som exempel. Här finns tre lokaler med många yxor,Nasume, Kroks och Krokstäde, belägna på rad utefter kusten (Nihlén1927:38ff ). På Nasume hade enligt Nihlén påträffats 600 yxor som lämnatstill museer. Han skriver dock att det ”endast (är) ett litet fåtal av de härgjorda yxfynden, som kommit in till museerna. Vid varje plöjning ha nyafynd gjorts och när samlingen vuxit på hög har den i allmänhet avyttrats tilluppköpare” (a.a: 39). Man kan notera att många yxor är förarbeten. Nihlénbeskriver yxorna som huvudsakligen av Limhamnstyp, men med ett ansenligtinslag av trindyxor. Detta gäller samtliga tre platser. Det finns även inslag avneolitiska fynd på alla tre (a.a:49). Den gängse tolkningen av platserna somnärmast industriella yxtillverkningsplatser för vidare distribution är orimlig.Österholm skriver: ”Beträffande tanken på eventuell distribution nödgas mankonstatera, att de många funna yxorna när allt kommer omkring faktisktfinns kvar i tillverkningsområdena.” (1989:144). Rimligare är det att antagaatt de avsiktligt har kvarlämnats, både som hela yxor och som delar avproduktionsprocessen. Eva Isedal har analyserat yxmaterialet och visat påvissa skillnader mellan lokalerna, som hon tolkar som olika hantverks-traditioner (1986:71f ). Varje lokal skulle alltså kunna tillhöra en bestämdgrupp människor över lång tid, trots att de ligger nära varandra. Just kustenvid Tofta får också en särskild betydelse under neolitikum, då en megalitgravav döstyp byggs här (Bägerfeldt 1992:7ff ). Den ligger mellan Nasume- ochKrokslokalerna.

Västsveriges yxrikaste lokal är sannolikt Margreteberg vid Halleberg i

3 3


Västergötland. Även här finns de olika stadierna i tillverkningsprocessenkvarlämnade, råämnen, halvfabrikat och hela yxor. Yxmängden kan enligtuppgift uppgå till ”1000-tals”. (Larsson, Lindgren & Nordqvist 1997b:67).Närheten till Vänerns kust (en del lihultsyxor är påträffade i vattnet och ”ivattnet på de intilliggande konstgjorda 6x6 m stora stenläggningarna”; a.a:67)och det dramatiska Halleberg, bidrager till att förmoda att platsen har enrituell laddning.

Kvarts

I östra Mellansverige åtföljdes trindyxorna av ett flitigt utnyttjande av denvita kvartsen. Kvarts hade brukats från allra första början i detta område.Nya specialinventeringar på Södertörn har medfört en lavinartad ökning avkända lokaler från mesolitikum, belägna i skogsmark ända upp mot 80 m.ö.h.,vilket kan innebära att de äldsta lokalerna är från 8-7000 f.Kr. De är allamycket små, men ökar i storlek på lägre nivåer. Lokalerna består i stort settav slagen kvarts och var belägna i ett skärgårdslandskap (Hammar & Wikell1996; Gustafsson 1998). Strandförskjutningen har varit mycket påtaglig ochkan ha satt spår i människornas tänkande och i deras ritualer. Kanske skakvartsavslagen, som lyser vita på långt håll, ses som ”inmutningar” av platser.Lars Larsson (1995:102) har diskuterat kring förändringar i landskap relaterattill sociala och mentala förhållanden avseende Sydskandinavien. Där handlardet främst om översvämmade områden. I östra Mellansverige var det frågaom en skärgård som mer och mer förvandlades till fast land. Nya områdenkunde tas i anspråk. Ett antal transgressioner kunde dock vända på förloppet(Åkerlund 1996:34). I bägge fallen kan det ha varit så att just den föränderligastranden kom att tillmätas särskild rituell betydelse.

Mesolitikum i östra Mellansverige kännetecknas alltså av kvarts sområmaterial. Ofta är betydligt över 90 % av stenen av detta material (Åkerlund1996:38f ). Slagtekniken är vanligen bipolär (Åkerlund 1996:36) och skiljersig därmed från komplexet med handtagskärnor och mikrospån, som bl.a.kännetecknar Lihultskulturen, och som har så stor spridning även i östraMellansverige och Norrland. I den av Welinder (1977:57f ) identifierade,sällsynta ”flintgruppen” finns dock mikrospån och Lihultsyxor. Det är troligtatt dessa inslag visar på ”kvartsgruppens” kontakter västerut och att”flintgruppen” inte utgör en egen etnisk grupp. Mikrospånen, t.ex., kan haimporterats i form av flinteggsspjut (Lindgren 1996:29ff; se även Welinder

3 4

Anders Carlsson

1977:57). Vad Lihultsyxorna betyder, återstår att utreda. Kanske är ocksåde del av samma utbytessystem? Det inhemska består i varje fall avkvartsteknologi och trindyxor och bildar en egen och långlivad regional grupp,kanske från 8000 till åtminstone 4000 f.Kr. Hur kan detta göras begripligt?Om den äldsta kvartsen vid kusten trots allt utgör en del av handtags-kärnetraditionens människors rörelsemönster (där kvartsen har en särskildinnebörd), kan utvecklandet av trindyxe/kvarts-kulturen under senare delenav mesolitikum tolkas som uttryck för regional särart, där kvartsen fortsattges en betydelse och trindyxan också betonas. Kanske är detta tydligast i detviktiga ”mellanområde” mellan Syd- och Nordsverige som bl.a. Hyenstrandbehandlat. Här ser man hur handtagskärnetraditionen ersätts av trindyxor,som uppvisar tydliga koncentrationer vid kusten, utan att inlandet för denskull avfolkats (Hyenstrand 1987).

Kvartsen har östra Mellansverige dock som sagt gemensamt med Norrland(Åkerlund 1996:38f ). Detsamma kan antagligen sägas om den bipoläraslagtekniken liksom om förekomsten av (importerad?) mikrospånteknologi.Det talas ibland om norrländsk kvartskultur och den skiljer sig från trindyxe/kvarts-kulturen i östra Mellansverige främst genom avsaknad av ”inhemska”trindyxor. ”Importerade” trindyxor finns dock utmed den norrländska kustenupp till norra Ångermanland (Baudou 1992:57). Kvarts dominerar också iden finska Suomusjärvikulturen, där dock trindyxor och ”äkta”mikrospånteknologi saknas (Edgren 1993:30ff ). Förhållandet mellan enmöjlig äldsta fas med Fosna-invandrare från norska västkusten (Knutsson1993), en senare (sen Maglemose) Nöstvet/Lihult-inspirerad mikrospån-teknologi med täta, flintliknande bergarter som råmaterial (tidigare anseddsom den äldsta; t. ex. Forsberg 1989:56) och en kvartsdominerad kulturmed bipolär slagteknik (ansedd som yngre; t.ex. Forsberg 1989:56) måsteutredas närmare. Kanske är kvartskulturen äldre än man trott (Falk 1997)och mikrospåntraditionen utgör då en del av denna, utvisande kontakter åtsydväst (jfr resultaten från östra Mellansverige). Den norrländska särartenskapas också genom aktivt användande av kontakter med ”kvartskulturer” idet finska området (ej genom kolonisation från Finland, som Falk 1997föreslår för i stort sett hela Östersjökusten från Norrbotten till Mälardalen.Suomusjärvi-kulturen ser annorlunda ut; Edgren 1993:30ff ) och i östraMellansverige (som i sin tur kan ha använt förebilder från Suomusjärvi-kulturen). I östra Mellansverige förefaller särarten som sagt också skapasgenom trindyxan, vilket kan tyda på att man använt kontakter medsydskandinavisk Kongemosekultur för att erhålla egen identitet gentemot

3 5


Västsveriges Lihultskultur och norrländsk kvartskultur. Trindyxan är vanligi Kongemosekulturen (Larsson 1990:267). Kontaktvägarna kan ha gått viaGotland och/eller svenska östkusten, eller möjligen genom tidiga (ca 7000f.Kr.) kontakter (invandring) från Västsverige (jfr spridningskarta förtrindyxor hos Larsson & Forsberg 1994:13). Vad vi ser är förmodligenstammar som genom aktivt utnyttjande av olika företeelser skapar regionalsärart, beroende på vad som finns i de angränsande stamterritorier som manhar kontakt med. Meningen med detta skulle kunna vara att genom regionalsärart stärka sammanhållningen inom mycket mobila enheter och därmedkontrollen över regionen, samtidigt som kontakterna med utanförliggandeområden gav ledarna prestige och rituell sanktion för sitt ledarskap. Det ärhär diskussionen om ett ökat betonande av kollektiva ideologier kommer in.Arkeologerna kan därför både påvisa företeelser som tyder på kontakt ochsådana som tyder på regional särart. Det verkar som om kombinationer avförekomst och avsaknad ger de bästa indikationerna på stamområden.

Vi har alltså i senmesolitikum, givetvis något förenklat, fyra tämligentydliga geografiska grupper, nämligen i Sydsverige Erteböllekultur, iVästsverige Lihultskultur, i Östsverige trindyxe/kvartskultur och i Norrlandkvartskultur. Detta är spelplanen när vi i nästa kapitel ser närmare påneolitikum, eller bondestenåldern enligt den ”ekonomiska” terminologin.

3 6

Anders Carlsson

3 7

Den yngre stenåldern

DEN YNGRE STENÅLDERN

Trattbägarkultur (TRB), gropkeramisk kultur (GRK), stridsyxekultur(SYK) och norrländsk skifferkultur (NSK) är begrepp som väcker många

olika associationer. Dessa innefattar i ett europeiskt perspektiv bl.a.introducerandet av jordbruk (TRB), mer eller mindre självständiga jägar/fiskarbefolkningar vid kusterna (GRK), krigiska boskapsskötande ”indo-européer” (SYK) och ”arktiska” jägarfolk (NSK).

Trattbägarkulturen uppträder under tidigneolitikum (TN; 4200-3300)inom områden som tidigare hyste Erteböllekultur, Lihultskultur och trindyxe/kvartskultur och fortsätter under äldre mellanneolitikum (MN A; 3300-2800). Norrländsk kvartskultur ersätts däremot ej av TRB, utan dentransformeras istället till den särpräglade ”norrländska skifferkulturen”, somvi kan följa till ca 2000 f.Kr. (Baudou 1992:61ff ).

Trattbägarkultur

Hur ska vi förstå trattbägarkulturen? Är det invandrande bönder frånkontinenten, som traditionell arkeologi gärna hävdade (Stenberger 1971:59f)?Processuell arkeologi vill istället se TRB och jordbruksekonomin somuppkomna med hjälp av idéspridning, i samband med att lokala, mesolitiskakulturer pga miljöförhållanden, knappa resurser och/eller överbefolkningblev tvungna att komplettera sin ekonomi (Hårdh 1993:30; Burenhult1991:105f ). Mer postprocessuellt inriktad arkeologi vill istället betona socialaaspekter som avgörande (t.ex. Bender 1978; Jennbert 1984; Thomas 1991).Även i Sverige, där Jennbert tidigare utgjorde ett undantag, är detta tydligtidag (Kihlstedt, Larsson & Nordqvist 1997). Men varför blir det just det vikallar trattbägarkultur med alla dess speciella drag, det är frågan.

Några kännetecken inom TRB som måste göras förståeliga är bl.a.långhögar, dösar och gånggrifter. Dessutom kan vi nämna s.k. keramik-boplatser (t.ex. inom östra Mellansveriges lokala variant av TRB, ”Vråkultur”;Florin 1958) och ”Sarupanläggningar” (Andersen 1997). Även s.k.

3 8

Anders Carlsson

jaktboplatser förekommer, liksom ”yxboplatser”. TRB expanderar och nårsnabbt sin nordgräns (ädellövskogens nordgräns) strax norr om Mälardalen,Vänern och Oslofjorden (Hulthén & Welinder 1981:153ff ).

I dessa nordliga områden i Mellansverige tror många att jordbruket snartövergavs till förmån för bosättning vid kusten. TRB upphör och ersätts avgropkeramisk kultur. Skälen till detta skulle vara överutnyttjande avjordbruksmarken och klimatförändring, som bl.a. gynnade sälen i Östersjön(Hårdh 1993:53). I Sydskandinavien utvecklas däremot TRB undermellanneolitikum A. Där uppträder, pga folktäthet, god ekonomi,förfäderskult, behov av revirmarkeringar, upprätthållande av statuspositioneroch gruppsammanhållning, megalitgravar (Hårdh 1993:37; Burenhult1991:127, 129ff ).

Med utgångspunkt i de tankar som presenterades tidigare ska här TRBdiskuteras. Processen att transformera samhällen från ”individuell”jägarideologi till ”kollektiv” bondeideologi, som inleddes under mesolitikum,fortgår. Trattbägarkulturen skapas i ett bälte från Holland till Polen, i detområde som bl.a. omfattas av Ertebölle-kulturen och som gränsar tillbandkeramikerna (Midgley 1992:36). Den tidigaste monumentalgraven,långhögen, skapas med bandkeramiska långhus som idémässig förebild.Kopplingen mellan hus och grav är stark och långhögar kan dessutom varaplacerade ovanpå äldre boplatser (Hodder 1990:183ff och 1992:45ff ).Liknande idéer ligger också bakom dösar och gånggrifter. Att megalitgravarsymboliserade hus, byggda i sten för evigheten, menade redan bl.a. Montelius(1919:66). Även folktraditionen gör ofta sådana kopplingar (t.ex. jättestugorsom folkligt namn på gånggrifter). Till detta kommer ”de dödas långa hus”– anläggningar av Barkaer-typ (Glob tolkade först Barkaer som enjordbrukarby, men insåg sedan att det rörde sig om rituella anläggningar;Glob 1975; Liversage 1992), som kan räknas till långhögarna, och de s.k.Sarup-anläggningarna (Andersen 1993, 1997), som är rituella, ”befästaboplatser” (samlingsplatser för kult av gångna släktled?) och möjligenidémässigt påminner om de inhägnade bandkeramiska samlingsplatserna(Whittle 1996:174ff ).

TRB fortsätter alltså den ideologiska förändringen genom att liksomErteböllekulturen använda bandkeramiska associationer på ett eget sätt. Delevandes boplatser görs ”osynliga” (för oss arkeologer) medan de dödasboplatser synliggörs. Det finns ingen anledning att betvivla att det främst ärErteböllekulturen som transformeras till TRB genom denna process. DärErteböllekulturen var uttalad, där blir också de tidiga TRB-symbolerna som

3 9


kraftigast. Långhögarna i Danmark (Madsen 1993) och Skåne (Larsson 1991-92, 1997) är exempel på detta. Utmärkt belyses detta av Danmarks störstakökkenmödding, Björnsholm, belägen vid Limfjorden strax norr omErtebölle. Här fortsätter trattbägarkulturen inte bara användandet avmöddingen, man bygger även en långhög ca 20 m från densamma (Andersen& Johansen 1990). Tilley och Whittle har till och med hävdat, att idén medlånghögar bl.a. kan ha inspirerats av kökkenmöddingarnas långsträckta,högliknande, form (Tilley 1996:109; Whittle 1996:250).

Det ”individuella” och mobila i jägarideologin ska förnekas medanstammen och förfäderna/gångna släktled ska framhävas. Idéer inspireradefrån sydliga jordbrukarkulturer används till detta, där investeringar ochfördröjt utbyte förutsätter en annorlunda social organisation. Man vändersig inåt samhället och bakåt till gången tid – eviga monument som binderlandskapet blir viktiga. Kollektivet – representerat av det symboliska långhusetför de döda, byggt av jord, står i centrum. Framför monumentalfasaden avträ offras föremål, bl.a. keramik. De dödas värld vävs samman med delevandes. De gravlagda är ej individer längre – de är kollektiviserade ocharkeologerna finner dem knappast. Långhögarna ger i sin kompliceradeuppbyggnad snarare intrycket av att vara begravda lämningar efter omfattanderitualer, utsträckta över lång tid. En primärgrav kan dock finnas, men den ärunderordnad den kollektiva ideologin och får väl snarast representera”grundaren”. Det ska påpekas att de fåtaliga individuella ”jordgravar” somfinns kan vara dylika gravar där arkeologerna pga bortodling ejuppmärksammat långhögen (Madsen 1993). De ”neolitiska” samhällenabehöver dock ej ha varit mindre mobila än de mesolitiska (t.ex. Thomas1991; Whittle 1996). Det är inte det den kollektivistiska ideologin säger oss.Det är en mental förändring. Monumenten kan föregå och bereda väg föragrara näringar (Bradley 1993:17). Megalitgravar kan byggas utan jordbruk,men både megaliter och jordbruk kan vara goda kollektiva symboler.

Det är också i ljuset av långhögarna som vi ska betrakta megalitgravarna– långdösar, runddösar och gånggrifter. De är också de dödas, eller förfädernas,bostäder. De gravlagda är dock ofta ”avindividualiserade”. De kan varaskeletterade och efter olika ritualer (transformeringsriter) har de lagts i”benhus” (megaliter), till synes utan individuella gravgåvor. Själva megaliternakan ha varit viktiga i denna transformeringsprocess – många varianter pådetta tema finns. Särskilt gäller detta gånggrifterna. Inuti kamrarna finnst.ex. i Västergötland ofta endast miniatyrer av yxor i bärnsten, medan bl.a.keramik och flintyxor deponerats utanför ingången (Tilley 1991:71ff ). Tilley

4 0

Anders Carlsson

(1991:75) ser området utanför megalitgravens ingång, ofta åt öster, som enlivets sfär, medan gången, som leder till kammaren i väster med de dödasben, är en väg från livet till döden (jfr solens nedgång i väster och uppgång iöster). TRB har investerat mycket i kulten av det kollektiva och de döda haringått som en viktig del i denna kult. Whittle menar att människoben imegalitgravar kan vara rester efter offer till förfäderna snarare än begravningar(1996:256, 261).

Själva jordbruksideologin har också använts aktivt. Många av de äldstaTRB-boplatserna i Skåne är små och innehåller så gott som uteslutande benefter domesticerade djur (Larsson 1991-92b). Man har uppfattat dem somfamiljejordbruk, baserade på svedjebruk eller på hackbruk (trädgårdsbruk)(M. Larsson 1994). Men är det verkligen försörjningsekonomin vi ser i dessafynd? Varför avstår man från jaktbart vilt, man ägnade sig ju åt jakt på andraboplatser (jfr Skaarup 1973)? Det talas dessutom ibland om TRB som enblandekonomi, med stort inslag av vilt (t.ex. Welinder 1982 avseende mellersta

Fig. 4. ”De dödas långa hus” vid Barkaer på Djursland, Danmark (Glob 1975:14),samt en rekonstruerad långdös från Ormstrup, Langeland, Danmark (Skaarup1985:177). Barkaer tolkades som en jordbruksby, men omtolkades som två parallellalånghögar. Då långhögarna symboliserar hus och ofta innehåller ”hushållsavfall” är detnaturligt att arkeologerna hade svårt att bestämma sig för om det var hus eller gravar.Långhögarna gav sedan inspiration till långdösarna, som också kan utgöra imponerandemonument.

4 1


Sverige). Julian Thomas har fäst uppmärksamheten på gropar med rituellt”avfall” (1991:56ff ). Hans exempel gäller visserligen England, men likheternamellan England och Sydskandinavien när det gäller periodens rituellaaktiviteter (t.ex. avseende långhögar och Sarup-liknande anläggningar) ärstora (Madsen 1993). Att endast ben från tama djur hittas på denna typ avboplatser kan alltså vara ett medvetet val från stenåldersmänniskornas sida,vilket uttrycker en kollektiv, genom agrar ekonomi inspirerad ideologi ochinte en ”ideologifri” ekonomi. Om agrara produkter använts aktivt på dettasätt och det vilda förnekas förklaras bättre det abrupta skiftet från vilt tilltamt.

Vrå-kulturen (TRB i östra Mellansverige) bygger, som det verkar, ejmegalitgravar. Den kännetecknas istället bl.a. av keramikboplatser. TRBersätts i östra Mellansverige redan vid början av mellanneolitikum A av dengropkeramiska kulturen. Nya dateringar antyder till och med att dennaförändring sker ännu tidigare (Olsson 1996). Under tidigneolitikum finnsboplatser med krossad keramik m.m. Dessa är ofta något indragna från kusten(idag belägna 55-35 möh). Boplatser utan keramik finns också. Inga säkragravar är kända. Även om agrara näringar förekom, var jakt, fiske ochinsamling dominerande inom ekonomin (Welinder 1982). Vissa boplatserinnehåller mängder av bergartsyxor (med smalsidor) och slipstenar. Dessaplatser liknar de från föregående period med trindyxor och knackstenar.Platserna ser ut som tillverkningsplatser, men ser man närmare efter finnshär allt från råämnen till färdiga yxor, liksom knack- och slipstenar,deponerade. Mycket är också sönderslaget, ibland till synes medvetet krossat.Yxor som varit helt funktionsdugliga har slagits sönder. Delar av brändaflintyxor förekommer också. Ett bra exempel är Stensborg i Grödinge sn(Raä 527; Broström 1996). Här har hittats 1000 yxor och fragment av yxor.500 brynen/slipstenar hittades också, liksom 500 keramikskärvor. Vidarefanns här 100 malstenar av sandsten samt 5 fragment av stridsyxor. Skillnadenmellan dessa platser med sönderslagna yxor och platser med sönderslagenTRB-keramik är kanske inte så stor. Ibland sammanfaller de ju dessutom,som i fallet med Stensborg.

Vad är detta för platser? De har som sagt ansetts vara tillverkningsplatserför yxor och när det gäller keramikboplatserna anses de vara jord-brukarboplatser. Kan det inte istället vara ”de dödas boplatser” som i desydskandinaviska exemplen med långhögar, megalitgravar och Sarup-anläggningar? Det borde då finnas markgravar under avfallslagren. Om dessaej innehåller gravgåvor och skeletten har förmultnat kan de vara svåra att

4 2

Anders Carlsson

upptäcka. De dödas ben har kanske dessutom plockats upp och använts iolika ritualer, i enlighet med idén om avindividualisering. Hur hardeponeringen av yxor och keramik skett? På boplatsen Östra Vrå iSödermanland, som givit namn åt Vrå-kulturen, har två gropar med mängderav malstenar påträffats (Kihlstedt 1996; Lidström Holmberg 1998). I gropenfanns också brända och obrända människoben efter små barn. Dessutomfanns där förkolnade sädeskorn. Är det symboler för pånyttfödelse? Här kanvi tänka på offergroparna som Thomas diskuterar (1991) eller Sarup-anläggningarnas offerdiken (Madsen 1993). Dylika gropar kanske har varitvanligare än vad vi idag känner till.

Att hela tillverkningsprocessen förefaller ha deponerats kan vara en symbolför transformationen natur - kultur, från det naturliga, vilda tillståndet tilldet kultiverade, tama. Om platserna bl.a. är till för de döda kan mycket avsymboliken anspela på denna transformation – från levande individ tilluppgående i förfädernas kollektiv. Krossandet av funktionsdugliga yxor kanockså vara ett sätt att ”döda” dessas individualitet. Samtidigt finns här symbolerför pånyttfödelse – elden, den fertila askan, säden, malstenarna och kansket.o.m. barnen. Keramiken och yxorna kan också jämföras med det som offrasutanför megalitgravar – istället för de dödas hus har vi här de dödas boplatser.Synpunkten att vissa kustanknutna TRB-boplatser kan ha utgjort rituellasamlingsplatser i ett bosättningssystem där grupper av svedjegårdar utgjortbosättningsformen i inlandet har framförts med utgångspunkt i utgrävningarav lokalerna Fågelbacken (samlingsplats) och Skogsmossen (svedjegård) iVästmanland, utförda av Arkeologikonsult AB. På Fågelbacken anser manockså att människor kremerats, vilket ger spännande perspektiv på avsaknadenav formella begravningar under tidigneolitikum, och vid Skogsmossen haren offermosse påträffats, vilket visar det komplexa i det hela (Apel et al.1995; Hallgren et al. 1997). Att kremera, dvs att utplåna ”individen”, kanutmärkt väl passa in i en kollektivistisk trattbägarideologi.

En boplats som förtjänar ett närmare studium är keramikboplatsen(Vråboplatsen) Brokvarn i Turinge sn, Södermanland (Florin 1958:117ff ).Den har tolkats som en yxtillverkningsplats och en jordbrukarboplats, menjag anser att den också skulle kunna tolkas som en Sarup-anläggningsliknandeplats. Broström har anmärkt att Brokvarn liknar den ovan diskuterade lokalenStensborg (1996:69). Platsen utgörs av en åskulle som bildar ett näs ut i ler-och myrmarker. Florin anser att Brokvarn legat invid en forntida havsvik,som under tidigneolitikum blivit en insjö (1958:140). Vid trädgårdsarbetepåträffades 112 yxor och yxfragment samt 38 yxämnen, allt av bergart. Delar

4 3


av brända tunnackiga flintyxor samt delar av minst tre sönderslagnamångkantsyxor ingår i fyndmaterialet, liksom slip- och malstenar. Vidarefanns här trattbägarkeramik. Strax norr om Brokvarn hittades intressant nogen mesolitisk boplats, bl.a. med lihult- och limhamnsyxor. På själva Brokvarn-boplatsen fann man även 6 simpla skafthålsyxor och en rombyxa, utvisandesatt platsen besökts under senneolitikum - äldre bronsålder. Återvändandetvisar att platsen ej ”glömts”. Vid en smärre utgrävning 1935 kunde detkonstateras gropliknande insänkningar, vilka ej kunde tolkas.

Med detta vill jag mena, att om vi ser närmare på klassiskatrattbägarboplatser som Brokvarn och Östra Vrå (Kihlstedt 1996) såframträder bilden av komplicerade rituella anläggningar, ej så olikatrattbägarkulturens erkänt rituella platser i Sydskandinavien och påkontinenten. Likheterna med engelskt neolitikum är också slående (jfrThomas 1991). Depåer av tunnackiga flintyxor respektive trattbägare ärytterligare företeelser som binder samman TRB-området (jfr Karsten 1994).Megalitgravar, som är spridda i hela Västeuropa, både inom och utanförtrattbägarkulturens område, är ovanliga inom Vrå-kulturens område. Dylikafinns dock, t.ex. i Alvastra i Östergötland (Janzon 1984), på Gotland(Bägerfeldt 1992) och möjligen också i Mälardalen (Browall 1991). I skildaregioner kan man alltså välja bland ett antal olika rituella uttryckssätt, menidéer kring bostäder/boplatser för ”eviga”, avindividualiserade, förfäder kanvara ett förenande drag. Thomas & Tilley (1993) har i en hisnande djärvuppsats om neolitikum i Bretagne bl.a. kopplat samman ackumulerandet avavfall i mesolitiska möddingar med byggandet av långhögar (jfr Whittle1996:250), ibland ovanpå mesolitiska ”boplatser”. I långhögen ser de ocksåen yxsymbolik och en symbolisk torso, alltså en sönderdelad kropp.Långhögen som ”hus” accepteras också, då långhuset i sig kan symbolisera”kropp”. Denna symbolik går igen i megalitisk ”konst” och i byggandet avstenrader och cromlechs (inhägnade områden, här i anslutning tillstenraderna). Yxan kan symbolisera manlig ”kropp” (torso) och keramikkvinnlig dito (keramiken har ibland ”bröst” och ”halsband”). Sönderslagningav yxor och keramik kan därför symbolisera ”isärplockande” av människor,en företeelse som alltså var vanlig i megalitkulturen.

Richard Bradley har arbetat vidare med Hodders och andras tankar ochvill förstå varför människorna byggde långhögar som symboliseradebandkeramiska långhus. Han vill på en ”mänsklig” nivå begripa dennamärkliga ideologiska transformation. Svaret finner han i bandkeramikernassätt att handskas med sina långhus. Bradley kan visa att man, förmodligen

4 4

Anders Carlsson

då någon central person i hushållet dog, övergav långhuset och byggde ettnytt. Det gamla huset ”lämnades att dö”. En bandkeramisk boplats kundedärför bestå av ett antal hus i olika stadier av förfall. Till slut återstod enrektangulär eller trapezoid jordhög (då de delvis var byggda av lera). Dedöda begravdes ej i husen utan i gravfält, men husen kan ha symboliserathushållet. En förändring, där man ej längre övergav långhuset utan iställetuppförde ”långhus” för de döda, ledde till långhögar. Bradley nämner ocksåatt de bandkeramiska motsvarigheterna till Sarup-anläggningar sannolikt komatt symbolisera hela samhället, inte bara hushållet (Bradley 1996). Dessaidéer om de dödas hus och boplatser togs sedan upp inom trattbägarkulturensoch besläktade kulturers områden (dvs i Nordvästeuropa) och blev grundenför en dödskult med kollektiva förtecken, uttryckt bl.a. i långhögar, dösaroch gånggrifter, men också i Sarup-anläggningar, keramikplatser och yxplatser.

Det är uppenbart att det vi i Sverige kallar trattbägarkultur är en kraftfullideologi med förgreningar ut i Europa. Inte minst bygger den som sagt pådet mäktiga bandkeramiska komplexet, kombinerat med den västeuropeiskamegalitiska traditionen. Ett stycke norr om Mälardalen kan vi se dessnordgräns. Varför spreds den ej vidare? Jordbruk som ekonomisk försörjningvar, som vi sett, inte en förutsättning för att använda sig utav ideologin. Ettaktivt ställningstagande bör ligga bakom detta.

Norrländsk skifferkultur

I Norrland, där trattbägarkulturen alltså ej utbildas, väljer förmodligenmänniskorna istället att utveckla och stärka kollektiva drag i jägarideologin.Man skapar en ”skifferkultur”, som varar i över 2000 år. Det är spännandeatt denna tycks framträda som starkast samtidigt som trattbägarkulturenetableras i Svealand (jfr Hallgren 1998). Ingredienser är bl.a. skifferföremål,hällristningar och inte minst älgsymbolik. Kanske kan man också räkna hit”boplatsvallar” och fångstgropar. Det tycks därför inte vara åt söder somblickarna har vänts för att skaffa inspiration. Istället kan finsk kamkeramiskkultur vara en källa till förebilder. Som så ofta är det dock den egna skapandekraften som ur en mångfald av möjligheter väljer starka uttryckssätt. Poängenär att ur innovationer, främmande förebilder och inhemska, äldre traditionerskapa något nytt. Någon kamkeramisk kultur utbildas sannolikt ej i Norrland,med undantag för vissa platser i östra Norrbotten (bl.a. i Tornedalen) (Halén1994). Däremot inkluderas ”gropkeramik” i föremålsbeståndet i mellerstaoch södra Norrlands kustland (Holm 1997).

4 5


Evert Baudou talar om Norrland som en självständig provins underneolitikum (1992:64). I ”skifferkulturen” ingår olika skifferföremål, somhaft en särskild betydelse. Åsa Lundberg har visat hur skilda grupper av(vinter)bosättningar, kännetecknade bl.a. av boplatsvallar (skärvstensvallar),har gemensamma (sommar)samlingsplatser, vilka utmärks just medskifferföremål (1985; 1997). Valet av skiffer kan ha inspirerats av finskmesolitisk Suomusjärvi-kultur, menar Baudou (1977:143) och man väljerockså att ersätta sydskandinaviskt inspirerad stenteknologi med en egen(Baudou 1992:61ff ). I stora delar av Norrland, med undantag för delar avkusten, avstår man förmodligen från keramik (som ju kännetecknar TRBoch kamkeramisk kultur) och idag identifierbara gravar förefaller inte helleratt intaga någon framträdande plats (jfr Baudou 1977:45ff om en hällkistegravi Medelpad och Liedgren 1993 om ockragravar under stensättning iNorrbotten). Skiffer är sällsynt i kamkeramisk kultur (Baudou 1992:62)och det är uppenbart att man i Norrland även velat visa skillnad gentemotdenna kultur. Kontakter åt söder visas bl.a. av olika sorters yxor och åt öster/nordöst av ”nordbottniska redskap”. Dessa föremål har säkert cirkulerat som

Fig. 5. Skifferdolk och hällristningsmotiv (fristående älgar, älghuvudstävar på båtaroch älghuvudstavar) som visar älgens centrala roll i norrländsk stenålder (Montelius1917: fig. 540; Hallström 1960: fig. 80). Älgen som samlande begrepp för människornasvärldsåskådning binder på ett spännande sätt samman olika delar av kulturen. Vi kanförmoda att andra stenålderskulturer också bands samman av dylika begrepp. Kan viidentifiera dem, så ökar vår förståelse dramatiskt.

4 6

Anders Carlsson

exotiska prestigeföremål, på likande sätt som i Sydskandinavien.Boplatsvallarna markerar stabila bosättningar. Lundberg menar att de

har varit bebodda länge, i ett fall upp emot 1400 år! (1985:293). De ärbelägna i inlandet och förefaller ingå i ett eget system av olika lokaler därbl.a. fångstgropar ingår och är ej del av ett inland/ kust-system. Kusten haristället egna bosättningar av olika karaktär, med boplatsvallar (av typVuollerim) och andra basboplatser i kustnära lägen och sälfångstlokaler längreut. (Baudou 1992:64f ). Förutom säl så tycks älg ha varit ett viktigt byte.Älgen spelar dock också en annan roll som sammanhållande ideologisk symbolför den norrländska fångstkulturen (Baudou 1992:63). Älgsymboliken finnsfrämst på skifferföremålen och på hällristningarna. Hällristningslokalerna,ofta belägna vid ”sista forsen” ut mot havet (t.ex. vid Nämforsen), men ävenbelägna i inlandet, kan ha haft en betydelse som mötesplatser, på liknandesätt som ”skifferlokalerna” längre inåt land. Hällristningarna är också enföreteelse som bidrar till den norrländska särarten. Förebilder kan ha hämtatsfrån Norge eller Karelen och andra östliga områden, men de är inte inspireradefrån Sydskandinaviens hällristningar, som ju är från bronsåldern. Däremotfinns det sannolikt äldre norrländska ristningar, som kan ha använts sominspirationskälla. Gärde i Offerdal, Jämtland, anses ibland vara den äldsta.Det är ristade älgar i naturlig storlek, alltså påminnande om norska mesolitiskaristningar. Alldeles intill finns också huggna ”ristningar”, dvs av vanlignorrländsk yngre stenålderstyp (Jensen 1989). Här måste också framhållasde spännande och problematiska hällmålningarna i Bohuslän, som bör varasamtida med de norrländska (Nordbladh 1987).

De vanligaste motiven vid den vilda Nämforsen är älgar och båtar, oftamed älghuvudstävar. Tidigare tolkningar har kretsat kring sympatetiskjaktmagi och handelskontakter, men i postprocessuell arkeologi har fördjupadetolkningsförslag framförts. Christopher Tilley (1991b) kopplar bilderna tillmänniskornas världsbild (kosmologi) och tänker sig dem inte som speglandeen ekonomi. Den stora boplatsen i anslutning till ristningarna innehöll talandenog inte älgben (Baudou 1992:85f), så att Nämforsen varit en plats för älgjaktkan nog uteslutas. Det kan också vara värdefullt att notera Bjørnar Olsenstolkning avseende landdjur och båtar på ristningarna i Finnmark, där hanser motiven som bl.a. överbryggande motsättningar mellan människor i kust-och inlandsområden och menar att de betonar samarbete mellan olika grupper(1994:81f ). Med tanke på de skilda bosättningssystem avseende kust ochinland som skildras av bl.a. Lundberg (1985, 1997) och Baudou (1992:64f)är Olsens idé säkert tänkvärd.

4 7


Norrland är alltså inte ett enhetligt område under stenåldern, lika litesom detta är fallet i södra Sverige. Lars Forsberg (1993) framhåller när detgäller neolitikum skillnaden mellan inlandsområdets ”neolitiska älgjägare”och kustområdets ”neolitiska säljägare”. Även om Åsa Lundberg och LarsForsberg betonar att bägge samhällenas människor uppehöll sig i sinarespektive områden året runt och att det ej är frågan om vandringar mellankust och inland, kan man ändå framhålla många likheter samhällena emellan.De delar intresset för de röda skifferföremålen, hällkonsten, älgsymbolikenoch älgjakten samt även användandet av boplatsvallar och fångstgropar.Dessutom är gravar osynliga i bägge områdena. Att säl ej fångades i inlandetbehöver väl knappast poängteras. Kanske man ändå ska betona likheterna iden norrländska ”skifferkulturen”, både vid kusten och i inlandet? I varjefall tycks den minst lika ”enhetlig” som det sydliga trattbägarkomplexet, därockså skillnader mellan kust och inland finns, utan att olika ”samhällen”behöver förutsättas.

Människorna i Norrland kommer alltså ej att anamma det komplex vikallar TRB. I Svealand och östra Götaland kommer man redan under tidigtmellanneolitikum (eller tidigare) till synes att fjärma sig från trattbägar-ideologin. I Sydskandinavien sker detta betydligt senare, vid övergången frånmellanneolitikum A till B. Vägen bort från den kollektivistiskatrattbägarkulturen går via den gropkeramiska kulturen och stridsyxekulturenoch leder så småningom, via den spännande och komplexa senneolitiskaperioden, till den elitistiska äldre bronsålderskulturen.

Gropkeramisk kultur

Den gropkeramiska kulturen uppträder främst under mellanneolitikum Aoch B, även om tidiga dateringar (till tidigneolitikum) som sagt antyds frånMälardalen (Olsson 1996). Den har beskrivits som en gåtfull stam från öster(Stenberger 1971:94ff ) eller som utvecklad antingen ur gamla jägarkulturer(Malmer 1969) eller ur TRB (Hulthén & Welinder 1981, Browall 1991).Säljakt och svinhållning anses ha varit centrala näringskällor. Efterhand trängsgropkeramikerna ut i havet av expansiva stridsyxefolk (Hulthén & Welinder1981) eller försvinner på annat sätt. En utmärkt sammanfattning avforskningsläget idag med många nya infallsvinklar har presenterats av Edenmo,Larsson, Nordqvist & Olsson 1997 och den äldre forskningshistorikenbehandlas utförligt av Löfstrand 1974.

4 8

Anders Carlsson

Den gropkeramiska kulturen kan enligt min mening ses, inte som ettfolk och inte heller som en ekonomi, utan snarare som en ritualisering avtransformationen från TRB:s kollektivistiska jordbrukarideologi till en merindividualistisk ideologi där jägaren förhärligas (trots att jordbruketfortfarande bedrivs). Gropkeramikerna är aldrig samtida med TRB på sammaplats (Browall 1991) och finns i stort sett bara där TRB funnits. Utan TRB,ingen gropkeramisk kultur, kan man kanske säga (här utgör t.ex. Åland samtsödra och mellersta Norrlandskusten spännande undantag; Edgren 1993:96ff;Björck 1997; Holm 1997). Denna transformering sker tidigast i nordöst,inom Vråkulturens område, dvs i det område som ligger närmast Norrlandoch längst bort från Sydskandinavien. Härvidlag kan man ha inspirerats frånnorrländsk fångstkultur, som ju aldrig tog till sig trattbägarkonceptet.Keramiken med sin gropornering och kärlform kan däremot ha skapats efterkamkeramiska förebilder (jfr Åland där kamkeramik ersätts av gropkeramik;Stenbäck 1998). Keramiken var som vi sett främmande för stora delar avNorrland, men en mycket viktig del i trattbägarideologin.

Först gropornerar människorna TRB-keramiken (Fagervik I, ca 3300f.Kr. Enligt Olsson (1996) kan en tidigare datering vara aktuell). Säter II harfortfarande TRB-drag men Säter III är lik kamkeramik och Säter IV är detän mer. I sistnämnda keramikstil har groparna i stort sett spelat ut sin roll.Formen på kärlen avviker dock med sin skuldra från kamkeramik.Gropkeramisk kultur markerar alltså tydligt sin särart gentemot detkamkeramiska komplexet och utgör inte en del av detta. Keramiken är aktivtanvänd i denna transformering, vilket skiljer gropkeramikerna från dennorrländska ”skifferkulturen”. Sekvensen med stil- och formförändringarfrån TRB-liknande till kamkeramikliknande kärl uttrycker på ett tydligt sättprocessen. Ibland kunde denna transformering gå fort och ibland kunde denta lång tid – men detta var vägen att vandra, så att säga. Eva Olsson har somnämnts tidigare diskuterat de olika stilarnas kronologi (1996:47f; jfr Olsson& Edenmo i Edenmo et al. 1997:182ff ). Nya C 14-dateringar antyder attstilarna ibland är samtida, samtidigt som de ibland verkar följa på varandrainom en lokal. Olsson noterar också att de gropkeramiska lokalerna ofta ärstora, att de inte sällan ligger i branta sluttningar och att de ligger direkt vidstranden. Dessutom saknas i regel ”samtida” härdar på boplatserna (1996:44).

Dessa förhållanden kan förstås om keramikstilarna är led i entransformeringsprocess. Stilarna blir då inte kronologiskt bundna, utanuppträder när behov för dem finns. Keramiken är laddad med symboliskbetydelse och lämnas (sönderslagen) på platser som uttrycker den nya, vilda,

4 9


ideologin, dvs den föränderliga strandkanten. Intressant är också att manibland tycks ha sökt upp platser där strandförskjutningen kunde iakttagassärskilt väl på en och samma lokal, dvs branta stränder. Där offras keramik i”rätt” stilordning. På dessa platser har man uppenbarligen klarat sig utanhus och härdar. Hus och härdarna kan ha förknippats med den äldre kollektivaideologin och är därför tabu på vissa av dessa platser, eller också så saknas deav annan anledning.

En företeelse som förmodligen är mer vanlig än vad vi idag kan se är

Fig. 6. Mångkantig (tidigneolitisk tratt-bägarkultur), dubbeleggad (äldre mellan-neolitisk trattbägarkultur och äldre mellan-neolitisk gropkeramisk kultur) och båtformig(yngre mellanneolitisk stridsyxekultur) stridsyxa(Montelius 1917: fig. 298, 270 och 317. Skalaca 1/3 av ursprunglig storlek). Var finns denyngre mellanneolitiska gropkeramiska kulturensstridsyxa? Om svaret här också blir båtformigstridsyxa så löses kulturgränserna undermellanneolitikum B upp på ett spännande sätt.

5 0

Anders Carlsson

gravar på gropkeramiska lokaler. Det är frågan om individuella gravar medgravgåvor, alltså något som till stora delar avviker från vad vi fann inomtrattbägarkulturen. Instruktiva exempel kan hämtas från Gotland, och särskiltfrån lokalerna Ajvide i Eksta och Västerbjärs i Gothem.

Ajvide uppfattades som en boplats i likhet med tolkningen av andragropkeramiska lokaler. De nya utgrävningarna har emellertid kompliceratbilden, även om tolkningen av lokalen som boplats till delar kvarstår (se t.ex.Österholm 1996a, 1997 och Burenhult 1997a, b). Ajvide börjar som enyxplats (Jakobs). Därefter antager man att lokalen lämnas undertidigneolitikum för att etableras som en gropkeramisk boplats ca 3000 f. Kr.Efter ca 250 år som boplats börjar gravar att anläggas kring ett rituellt område(”sälaltare”). Det är oklart om Ajvide också under denna tid, 2750 - 2300f.Kr., använts som boplats. Därefter har Ajvide besökts säsongsvis genomsenneolitikum och in i bronsåldern (Burenhult 1997b:19ff; Österholm1996a:36ff ).

Vi har tidigare diskuterat yxplatsernas rituella roll och en liknande tolkningpresenterades för de tidigneolitiska keramikplatserna från trattbägarkulturen.I linje med detta är det frestande att se Jakobs/Ajvide som en plats där manunder senmesolitikum rituellt tillverkat och deponerat yxor vid stranden.Sedan skulle vi förvänta oss en tidigneolitisk keramikplats eller möjligen enfortsatt deponering av yxor under denna tid. Så kan också vara fallet. Endast1500 kvadratmeter av kanske hela den 200.000(!) kvadratmeter stora”aktivitetsytan” förefaller vara utgrävd (Österholm 1996a:37; Burenhult1997b:15). Därefter får vi i alla händelser en gropkeramisk keramikplatssom efter 250 år övergår i en gropkeramisk gravplats. Hela tiden är detstranden som är intressant. Stranden är ju en påtaglig gräns mellan land ochhav och detta gränsområde har uppenbarligen under mycket lång tid varitviktigt att ritualisera. Att Jakobs/Ajvide varit en speciell plats under stenåldern– kanske en av Gotlands viktigaste rituella centra – är troligt. Närheten tillde märkliga Karlsöarna i väster kan ha spelat en roll här. Kanske har dekommit att förknippas med döden, inte minst med tanke på att riktningensammanfaller med solens nedgång. Det kan vara värt att påminna om grottanStora Förvar på Stora Karlsö (Schnittger & Rydh 1940), där under stenåldernsannolikt bl.a. ”människooffer” och rituell kannibalism ägt rum. Fyndenfrån Stora Förvar startar långt före Jakobs/Ajvide-lokalen tas i bruk (Burenhult1997a:10), vilket ytterligare stärker tanken på att Stora Karlsö kan hauppfattats som en helig ö.

Kan stranden ha haft något att göra med uppfattningar om liv och död?

5 1


Kombinationen av handhavande och begravning av döda människor samtrituell slakt av säl är spännande. Är detta en del av svaret på de gropkeramiskaplatsernas roll? Platserna handlar kanske om transformeringen från liv tilldöd, både avseende människor och djur? Det är ju uppenbart attkeramikplatserna vid stranden ej utgör hela bosättningsmönstret förmänniskorna under mellanneolitikum. På Gotland, liksom i Södermanlandoch Östergötland, är inlandet kontinuerligt utnyttjat, vilket tydligt visas avlösfunna fornsaker från denna tid (Carlsson 1987:92f, 1987b:231ff och1991:117ff ). Där fanns så vitt vi vet inga rituella keramikplatser. De 14bosättningsområden som Österholm (1989) ringat in utmed Gotlands kustervisar därför sannolikt istället 14 strandbundna rituella centra med”buffertzoner” emellan. Samma sak torde då gälla de bosättningsområdensom Björck avgränsat utmed Upplands, Gästriklands och södra Hälsinglandskuster (1997:19ff ). De påminner om Österholms områden och vi ser ocksåatt även här finns fynd i inlandet (Björck 1997:fig. 3), vilket medför enbetydligt mer komplicerad bild än den Björck hittills arbetar med. Även härkan vi tolka grupperna av keramikplatser som rituella centra vid kusten i ettbetydligt större bosättningsområde (jfr Apel et al. 1995 avseendetidigneolitikum. Odlingssystemet kan också möjligen ha ändrats frånsvedjebruk till skottskogsodlingar under mellanneolitikum; jfr Göransson1994). Jag ska kanske understryka att jag menar att människor har bott bådevid kusten och i inlandet. Det jag vill lyfta fram är skillnaderna och likheternai den materiella kulturen mellan kust och inland. Österholm och Björck harframgångsrikt påvisat dessa centra och det öppnar mycket spännandeperspektiv när det gäller att knyta samman kust och inland.

På de (yngre) gropkeramiska keramikplatserna finns alltså ofta gravar.Detta kan vara ett led i en förändringsprocess från kollektivistisk till merindividualistisk ideologi. Under yxplatser, trattbägarkeramikplatser och tidigagropkeramikplatser döljer sig säkert andra företeelser som kan kopplas sammanmed ”begravning”. Här kan dock frånvaron av individuella gravgåvor, keramikoch kanske också individuellt gravlagda människor försvåra tolkningen avnedgrävningar och andra företeelser. Vi kan kanske här förvänta oss gropar,diken och träkonstruktioner som liknar dem på de tidigare nämnda s.k.Sarup-anläggningarna. Under yngre mellanneolitikum har bilden förändrats.Nu är de individuella gravarna mer markerade och med många individuellagravgåvor. Parallellt med detta har vi också stridsyxekulturen med sitt utpräglatindividuella gravskick (se nedan). Att låta vissa individer framträda liggeralltså i tidens ideologi och blir mer och mer framträdande för att kulminera

5 2

Anders Carlsson

i äldre bronsålderns rika begravningar i storhögarna.Gravgåvorna i gropkeramiska gravar uppvisar dock många märkligheter.

Jag vill här lyfta fram keramiken. Då jag uppfattar keramiken på degropkeramiska keramikplatserna som rituellt laddad och avsiktligtsönderslagen och kvarlämnad, blir det särskilt viktigt att se hur kulturenbehandlar keramiken i begravningssammanhang. Det talas ofta om att dedöda fått keramikkärl med som gravgåva. Vid ett närmare betraktande visardet sig att så sällan är fallet. Det är inte hela, normala kärl i gravarna. Iställetär det miniatyrkärl och kärlbottnar. Utöver detta är det vanligt medskärvsamlingar eller enstaka krukskärvor vid den döde (jfr Andersson 1998om fragmentarism hos TRB och gropkeramisk kultur). Dessa har deponeratsavsiktligt, vilket ofta framgår av deras placering i graven, även om det i mångafall kan förekomma att skärvor följt med gravfyllningen. Stenberger troddeatt kärlbottnarna i Västerbjärs-gravarna hade varit hela krukor vidgravläggningen, men att de förstörts vid senare jordbruksarbete (1943:99).Så är dock ej fallet. Vi kan tydligt se att kärlbottnarna deponerats som sådana.De är ofta nedsatta en bra bit från den dödes huvud, ibland mer än en meterovanför detsamma. I anslutning till kärlbottnen kan en yxa och andradeponeringar finnas. Här förekommer definitivt inga sentida störningar. Detfinns också en klar systematik i bruket av keramikdeponeringar. Västerbjärshar åtminstone 10 lerkärlsgravar. Det handlar om sex bottnar, ett miniatyrkärlsamt minst tre gravar med enbart krukskärvor. Janzon noterar att dettamönster med bottnar och miniatyrkärl samt skärvor gäller för övrigagotländska gravfält också (1974:104ff ). En genomgång av Ajvide-materialetvisar att även där är det miniatyrkärl, bottnar och skärvor som förekommeri gravarna (Österholm 1993, 1995, 1996b). Går vi utanför Gotland tyckssamma regler avseende keramik gälla för gropkeramiska gravar där också.Ett aktuellt exempel är kärlet i graven från lokalen Södra Mårtsbo iGästrikland, som huvudsakligen tycks utgöras av ett bottenparti (Hovanta1996:31).

Hela, ornerade, ”vanliga” kärl av gropkeramisk typ får tydligen inte läggasned i gravar, utan de slås sönder på stranden eller andra ”heliga” områdenoch bildar ”keramikplatser”, det vi slentrianmässigt kallar ”boplatser”.Keramiken har kanske använts i rituella, kollektiva måltider och är tabu påandra platser. Gropkeramiken kan som sagt ses som bärare av en ideologiskförändring från kollektivistisk trattbägarkultur mot en mer individualistisk,”vild”, ideologi. Till det ”vilda” hör impulser från norrländsk kultur (bl.a.skifferpilspetsar) och från kamkeramisk kultur (bl.a. keramikens form och

5 3


dekor). Keramikplatserna vid stranden kan ibland användas under mycketlång tid. Vad innebär det för platsens laddning att gropkeramik deponeratsdär i 700 år, som fallet är i Ajvide? Är det den långa brukningstiden som gördessa rituella platser så lättidentifierade för oss idag? Vi kan notera att ocksåkökkenmöddingar, yxplatser och trattbägarkulturens keramikplatser harmånghundraåriga användningsperioder. Inte sällan kan dessa också kopplasihop med varandra, så att flertusenåriga kontinuitetsband uppstår, vilket juockså kan vara fallet med Jakobs/Ajvide. Även om platserna ibland skiftarläge i sidled beroende på strandlinjen, som i fallet med Säter-lokalerna vidBråviken och grupperna av platser i Gästrikland, bör känslan av att området”alltid” har använts ha infunnit sig.

Gropkeramiska lokaler är ofta placerade på sandmark. Detta är säkertbetydelsefullt för möjligheterna att utföra markarbeten av olika slag. Månganedgrävningar har varit aktuella, t.ex. gropar med avfall och andradepositioner, gravar och fundament till träkonstruktioner som pålar, palissaderoch plattformar. Bostadshus påträffas dock aldrig på dessa ”boplatser”, ävenom ”hyddor” ibland har iakttagits. Ofta anmärkes också att härdar saknas.Ibland är det så, men härdar förekommer också på en del lokaler. Dessabehöver dock inte sättas i samband med bostadsaktiviteter utan kan ha tjänatmånga olika ändamål. Ibland visar sig dessutom dessa härdar vara från periodersenare än stenåldern, inte sällan är de från äldre järnålder (Olsson 1996:44).Kan keramikplatserna ha fått en ny innebörd under äldre järnålder, somgjort dem till attraktiva platser för järnålderns rituella(?) handlingar?

Bo Petré nämner en gropkeramisk ”boplats” på Lunda-gravfältet(järnålder) på Lovö utanför Stockholm (1982:15ff ). Denna består av ettstort stolphål och en stenlagd yta. Invid stolphålet, särskilt V om detta, fannskrossad gropkeramik. Här är det närliggande att tänka på en kultpåle medoffrad keramik. Återigen ser vi en gropkeramisk lokal som vid närmarestudium antyder att särskilda ritualer försiggått på platsen.

Det kan nu vara dags att något kommentera den gropkeramiska lokalenAlvastra pålbyggnad i Östergötland (Frödin 1910; Malmer 1978, 1987;Browall 1986). Pålbyggnaden är belägen i Alvastra (Broby) källmyr i Dagsmosse, mellan Tåkern och Vättern och invid Omberg och dateras till äldremellanneolitikum (ca 3000 f.Kr.). Spänger har lett till fast mark både i västligoch i östlig riktning. Något strandnära läge finns alltså ej här, ej heller harslakt av säl förekommit. Platsen är trots detta rituellt laddad. Fynd av enmesolitisk(?) hjorthornsyxa, placerad i en källa (Browall 1986:21), antyderatt offer förekommit här tidigare. Källmyren har pga sumpgasen bubblat

5 4

Anders Carlsson

5 5


Fig. 7. Gånggrift vid Karleby i Västergötland med Ålleberg i bakgrunden (Tilley1996:202), gropkeramiskt gravfält runt ett gravtomt område med bl.a. sältran (streckatpå bilden) från Ajvide på Gotland (Burenhult 1997c:53) och Alvastra pålbyggnad iÖstergötland med massor av fynd, inte minst utanför ingången i sydöst. Utanför”utgången”(?) åt väster, mot Omberg och solnedgången, finns ej många fynd (Browall1986:fig. 40). Här finns många gemensamma nämnare. Platserna relaterar till märkliganaturformationer; Ålleberg, Karlsöarna och Omberg och deras betydelse handlar bl.a.om handhavandet av döda människor och deponerandet av keramik, yxor, hantverks-och hushållsavfall m.m. Ändå ser de så olika ut, men de strukturella sambanden dememellan kan ge ny kunskap.

5 6

Anders Carlsson

och givit ljud ifrån sig. Även myren är en gränszon, bl.a. mellan tvålandområden men kanske viktigare, mellan underjorden och de levandesvärld. Det mytomspunna Omberg, i väster, kan ha spelat en liknande rollsom Karlsöarna gjort för Ajvide. Istället för slakt av säl kan slakt av bl.a.nötboskap ha utförts här. Benmaterialet visar att det är fråga om heladjurkroppar (During 1987:9ff ). Pålbyggnadens människor bedrev jordbruk,vilket visar att den gropkeramiska kulturen ej är betingad av någon särskildekonomi, vilket många tror. Gropkeramiker kan vara jägare, fiskare ochsamlare såväl som jordbrukare och boskapsskötare. Det vi kallar kulturerhandlar ju mer om ideologier än om ekonomier, även om ekonomiska aspekterofta används i ideologiska syften.

I Alvastra pålbyggnad har föremål tillverkats. Bl.a. har man här deponeratmånga dubbeleggade stridsyxor. Det märkliga är att allt från råämnen tillfärdiga yxor deponerats här. Många yxor har t.ex. påbörjade skafthål (Browall1986:58f ). Detta påminner om de s.k. yxplatserna. Det kan vara så att ävenkeramiktillverkningens olika delar deponerats här, men det är svårare attveta. Ibland har man intryck av att inget har tagits från pålbyggnaden. Detsom fördes dit skulle också förbli där (undantaget kärlbottnar; se nedan). Demånga härdarna kan ha använts för brännoffer, bl.a. av säd och äpplen.Brända människoben, troligen främst skalltak, finns också här, möjligenhärrörande från pålbyggnadens äldsta fas, då också trägolven utsattes förbrand. Obrända människoben är inte ovanliga. Framför allt tycks de tillhörapålbyggnadens yngsta fas. Benen härrör från män och kvinnor, vuxna såvälsom barn, och ligger ej i anatomisk ordning. Även pålbyggnaden har såledesanvänts i kulten kring de döda. Utanför den sydöstra palissaden, invid spångensom leder in till fast land, påträffades kraniet av en skalperad man – ytterligareett tecken på ritualer där människooffer tycks ha ingått (During 1992:86ff ).Här, strax utanför plattformen, vid ingången, påträffades massor med fynd(Browall 1986:fig. 40). Detta ger associationer till aktiviterna utanförmegalitgravar.

Browall har visat att den gropkeramiska pålbyggnaden är något yngre äntrattbägarkulturens megalitgrav i Alvastra (1991). Detta innebär attpålbyggnaden inte fungerat på det sätt som en del forskare menar att s.k.Sarup-anläggningar använts till, dvs att fungera som skeletteringsplatser införsenare begravningar i benhusen/megalitgravarna. Istället kan pålbyggnadenses som en rituell plats, där transformeringen från trattbägarkulturenskollektivistiska ideologi till gropkeramikernas mer individualistiska ideologisker. Detta har här skett snabbt. Pålbyggnaden byggs, används och överges

5 7


på mindre än 50 år. Ändå finns här trattbägarkeramik och gropkeramik somvisar trattbägarinfluerad stil (Säter II) och kamkeramiskt influerad stil (SäterIII). I den något äldre megalitgraven, däremot, finns praktfull, megalitisktrattbägarkeramik (Janzon 1984:361ff ). Stenberger tolkade pålbyggnadensom en boplats: ”en stadigvarande bosättning ute i det forna kärret med demöjligheter till skydd och försvar som detta läge innebar” (1971:104). Browallser den istället som ett socialt och kultiskt centrum för 17 hushåll (gårdar),spridda runt om i bygden (1986:153, 1997). Det innebär att Alvastrapålbyggnad kan ha haft en liknande roll som andra, större gropkeramiskaplatser, som t.ex. Ajvide med sina kulturlager, gravar och träkonstruktioner,alla andra olikheter till trots. Jag nämnde tidigare, att bottnar tillgropkeramiska krukor var vanliga i de gropkeramiska gravarna. Det är i detsammanhanget intressant att notera avsaknaden av bottnar i pålbyggnaden,alla krukskärvor till trots. Hulthén tolkar detta som att man fört bort de”brukbara” bottnarna från pålbyggnaden (Hulthén 1998:50). Varför intetänka sig att de bortförts för att placeras i gravar? Efter de rituella måltidernapå pålbyggnaden krossas kärlen, men bottnarna tas upp och följer med dedöda. Vi kan kanske därför räkna med ett gropkeramiskt gravfält nära Alvastrapålbyggnad, som har ersatt den äldre megalitgraven.

I Alvastra-trakten når trattbägarkulturen bara marginellt in imellanneolitikum A, trots försöken med en megalitgrav. I områden därtrattbägarkulturen är stark och fortsätter in i och genom äldremellanneolitikum sker transformeringen till stridsyxekultur ofta direkt, utanatt processen går via gropkeramiska kulturdrag. Så sker i stora delar avDanmark. Emellertid används ibland delar av det gropkeramiska komplexetvid transformationen. Det kan handla om att trattbägarkeramik gropornerasoch görs ”ful”, dvs det skapas en radikal motsats till megalitkeramiken. Dettaär fallet med delar av Valby-fasens keramik (MN V) i Danmark. I sydvästraSkåne har en motsvarande grupp identifierats, Karlsfälts-gruppen (Larsson1986:149, 1989:68f ) och i nordvästra Skåne har en än mer ”gropkeramiklik”grupp urskiljts, bl.a. utrustad med cylindriska spånblock och spånpilspetsar,Stävie-gruppen (Larsson 1986:147f ). Man kan också tona ned keramikensom medium och istället lyfta fram pilspetsar och cylindriska spånkärnor,för att betona det vilda. En annan väg att bryta trattbägarideologin kan denordvästjylländska ”stendyngegravarna” vara (Damm 1989:29ff ). De bildar”linjegravfält”, vilket är ett drag hos vissa stridsyxegrupper. Dateringen äroftast mellanneolitikum V.

Hur förändringen från MN A till MN B sker beror alltså på var och när

5 8

Anders Carlsson

den inträffar. Gropkeramisk kultur är som sagt sannolikt alltid yngre äntrattbägarkultur (Browall 1991) och stridsyxekultur tycks alltid vara yngreän gropkeramisk kultur på samma plats (Nielsen 1986). Däremot är entidsmässig parallellitet mellan gropkeramisk kultur och stridsyxekultur vanligom rummet vidgas. Inte minst gäller detta i östra Mellansverige, där utbildadstridsyxekultur finns i inlandet och gropkeramiker vid kusten. Efterhandförsvagas de gropkeramiska dragen och stridsyxekulturen stärks. Iblandtransformeras dock gropkeramisk kultur till senneolitisk kultur, utan att någonrenodlad stridsyxekultur hunnit utvecklas. Det är dock viktigt att kommaihåg att det vi som arkeologer ser och som vi kallar kulturer, är ideologiersom materialiserar sig och inte skilda ”folk” (jfr kritik av kulturbegreppethos Gill 1998). Nyligen har osteologen Torbjörn Ahlström utifrånskelettmaterialet hävdat att gropkeramikerna är invandrare från nordöst(1997), vilket jag menar är att missförstå hur arkeologiska ”kulturer” skauppfattas. Helena Knutsson hävdar genom tvärkulturella etnografiskaanalogier (1995:197f ) att skillnaderna mellan gropkeramisk kultur ochstridsyxekultur gör dem i grunden oförenliga och att det har att göra med enmobil respektive bofast befolkning. Detta tror jag inte heller på, även omKnutssons breda angreppssätt är spännande. Jag anser lika lite att vi skalikställa de gropkeramiska och kamkeramiska komplexen, men en ökadkännedom om kamkeramikerna känns just därför extra angelägen (jfrWyszomirska 1984).

Sammanfattningsvis kan sägas att det vi kallar gropkeramisk kultur är enväg av två (stridsyxekulturen är den andra vägen) bort från trattbägarkulturen(jfr Damm 1991). Vägen leder till den äldre bronsålderns elitistiska ideologi.Ibland sammanfaller de båda vägarna på komplicerade sätt, både kronologisktoch rumsligt. Gropkeramikerna betonar som sagt havet, det vilda och jakten.Sälen spelar ibland en stor roll, liksom svinet. De inspireras av norrländskjägarkultur (skifferföremål) och av kamkeramisk kultur (keramikens formoch dekor). Man blickar även tillbaka på mesolitiska jägarkulturer, vilketbl.a. visas av kopplingen till yxplatser och Ertebølle-platser (Jonstorp,Siretorp), vilket dock inte innebär att kulturen utvecklats direkt frånmesolitiska fångstkulturer. Även användandet av trindyxan i mellanneolitiskagravsammanhang kan kanske ses i detta sammanhang. Vilken roll agraranäringar spelat är oklart. Med undantag av Alvastra pålbyggnad är odlingoch boskapsskötsel ej en påtaglig del i det rituella livet. Under denkollektivistiska trattbägarkulturens tid ritualiserades och idealiseradesförmodligen de agrara näringarna (jfr Jennbert 1984), även om de ej alltid

5 9


spelade någon större roll för försörjningen (Welinder 1982). Det var viktigtatt ”tänka” jordbruk för att främja den kollektivistiska ideologin, ejnödvändigtvis att bedriva det av ekonomiska skäl. Är det otänkbart att detmotsatta är fallet med gropkeramikerna? Oavsett vilken roll agrara näringarspelade för försörjningen, så visas detta inte i ritualerna. Istället lyfts detvilda fram, trots att t.ex. säl och vildsvin kanske inte var det som manhuvudsakligen åt. En annan, och kanske troligare förklaring är dock att agraranäringar inte spelade någon avgörande ekonomisk roll alls för någonkulturgrupp. Istället lyfts dessa av rituella skäl fram hos trattbägarkulturenmen inte hos gropkeramisk kultur.

Stridsyxekultur

Stridsyxekulturen betonar istället djurhållning i ritualerna för att fjärma sigfrån trattbägarkulturens ”heliga åkrar” och markera sig mot den grop-keramiska kulturens ”heliga hav”. Dessa olikheter i ideologiska uttryckssätt,som involverar olika ekonomier, har lurat arkeologerna att tro att vi har attgöra med bönder, säljägare och herdar. Welinder har dock utifrån den tidigareomnämnda lokalen Fågelbacken i Västmanland påpekat att olika keramikstilarej utan vidare betyder olika ekonomier (Welinder 1987). Redan isenneolitikum har också de tre kulturerna, så som många arkeologer ser det,smält samman till en – ”senneolitisk kultur”. Det förtjänar kanske attframhållas att ett ideologiskt betonande av en särskild ekonomi i vissa fallkan bidraga till att ge just den en ökad betydelse också i försörjningshänseende.

Låt oss ta en titt på stridsyxekulturerna. De dateras vanligvis till 2800-2300 f.Kr. och perioden har kommit att betecknas som MN B, yngremellanneolitikum. Som vi nämnt tidigare har kulturen uppfattats som ettinvandrande folk (t.ex. Stenberger 1971:108ff ) eller som utvecklad urtrattbägarkulturen och representerande en ny religion och en merindividualistisk ideologi, baserad på det privata ägandet, materialiserat genomkopparen (Malmer 1962). ”Metallen blev medveten för samhället, ochförändrade det” (Malmer 1986:21).

Bilden kan förtydligas genom ny forskning i Skåne och östraMellansverige, delvis nämnd tidigare. Lars Larsson (1986, 1989, 1991)skisserar följande förlopp för Skåne: trattbägarkulturens bebyggelsemönsterhar under loppet av tidigneolitikum förändrats. Från att ha varit spridd bådepå kustslätten och i inlandets backlandskap, har bebyggelsen koncentrerats

6 0

Anders Carlsson

till kustslätten. Orsaken till detta kan vara en förändring från svedjebrukmed boskapsskötsel i närheten av bosättningarna till ett mer intensivt jordbrukmed ”fädrift” från kustbosättningarna till betesmarker i de gamlabebyggelseområdena i backlandskapet. I anslutning till familjegårdarna medintensivt jordbruk byggs också megalitgravar (jfr Larsson, M. 1992). Dessakan vara byggda i samband med en social prestigekamp grupper emellan(Tilley 1996:159ff ). Denna koncentration till kustslätten kan ha lett till ettöverutnyttjande av åkermarken, möjligen i samband med en klimat-försämring. Jakt och fiske kommer därför att efterhand kompletteraförsörjningsbilden, och en blandekonomi uppstår. Mats Larsson anför somen möjlighet, att jakt och fiske blivit ”socialt acceptabelt” och därför kommitatt öka i betydelse. Detta är en tilltalande tanke, som dock ej utvecklas vidare.Den har mer fog för sig än förklaringsmodeller av typen överutnyttjande avåkermarken och klimatförsämringar, eller för den delen, befolkningsökningar.Denna blandekonomi kommer att ”assimilera” drag från gropkeramisk kultur.

Lars Larsson skiljer, som tidigare nämnts, på två trattbägargrupper. Enfinns i sydvästra Skåne, Karlfältsgruppen. Den liknar trattbägarkulturensValby-fas (MN V) och trattbägardragen dominerar över de gropkeramiskainslagen. Den andra gruppen, där de gropkeramiska inslagen dominerar, ärStäviegruppen i nordvästra Skånes kustområden. Här finns både groporneradkeramik och spånpilar samt cylindriska spånkärnor. Den kan vara någotsenare än Karlsfältsgruppen, men tillhör ändå MN V. Stävielokalen är ens.k. Sarup-anläggning, och ingen ”vanlig” boplats (Larsson 1981-1982). Tillgruppen hör även vissa av Jonstorp-lokalerna och kanske också den danskagropkeramiska lokalen Kainsbakke på Djursland (Wincentz Rasmussen1991:63). Att den sena trattbägarkulturen och gropkeramisk kultur kan”smälta samman” är inte så förvånande, då de förefaller ha ett gemensamtursprung, menar Larsson (1991:206).

I backlandskapet, som nyttjas som betesmark, uppträder parallellt medde sena trattbägargrupperna stridsyxekulturen. Lars Larsson tillbakavisar iovan anförda arbeten tanken på att stridsyxekulturen skulle vara ettinvandrande folk. Istället tänker han sig att det handlar om människor frånkustbosättningarna som genom impulser från kontinentens stridsyxekulturerändrar sin ideologi från en grupporienterad sådan till en mer individorienterad(jfr Malmer 1962). De kan då ej bo kvar utan söker sig inåt land, till områdenutan fast bosättning. Här växer sig kulturen stark. Gravarna placerasmonumentalt i höjdlägen, dock utan monumentala överbyggnader. Dettainnebär att betesmöjligheterna försvinner för folket vid kusten. Dessa får

6 1


Fig. 8. Keramik från Erteböllekultur, trattbägarkultur, gropkeramisk kultur ochstridsyxekultur (Burenhult 1991: 83, 117, 169 och 183. Teckningar av Sven Österholm.Skala ca 1/4 av ursprunglig storlek). Keramik intar en central plats i definitionen avde neolitiska kulturerna och verkar också ha spelat en stor roll när forntidens människorskapade kategorier både inom och mellan sina samhällen.

6 2

Anders Carlsson

lita alltmer till jakt och fiske. Efterhand kommer stridsyxekulturen emellertidatt ta över även vid kusten. Någon markant skillnad i ekonomi behöver ejföreligga mellan trattbägarkultur och stridsyxekultur. Istället kan som sagtbetydande skillnader i den sociala organisationen ha orsakat spänningar mellanmänniskorna i de båda kulturerna, som alltså under en period (äldrestridsyxetid) levt sida vid sida om varandra. Även här kan de ideologiskafaktorerna dominera över de ekonomiska, ska kanske tilläggas.

I östra Mellansverige har Eva Olsson nyligen kort sammanfattatsituationen (1996). Här finns äldre stridsyxekultur främst i inlandet medanden yngre stridsyxekulturen finns både där och i kustområdena. Vid kustenpåträffas stridsyxekulturen som ett litet inslag på gropkeramiska lokaler.”Blandformer” mellan gropkeramisk kultur och stridsyxekultur finns också,t.ex. stridsyxekeramik som gropornerats. Dessa blandformer tillhör yngrestridsyxekultur och de kan också tillhöra senneolitisk tid. Även en analys avstridsyxornas spridning visar att äldre yxor är vanligast i inlandet och att deyngre är vanliga vid kusten (Lindström 1996). När stridsyxekulturen dykerupp i inlandet, finns vid kusten gropkeramisk kultur, menar Hallgren (1996).Han ser i stridsyxekulturen människor som bedriver ett mobilt svedjebruk iädellövskogen. Detta innebär en kulturdualism mellan dessa och ”fångstfolket”vid kusten. Dessa etniskt skilda grupper sammansmälter enligt Hallgrenförmodligen under senneolitikum.

Vi ska kort försöka kommentera denna moderna forskning och framföranågra delvis alternativa tolkningsförslag, och därmed också närma ossproblematiken med vad som händer under senneolitikum. Om det är riktigtatt uppfatta trattbägarideologien som kollektivistisk och inriktad påförfäderskult, så blir upptagenheten med de döda förståelig. De döda, vissautvalda i alla fall, placeras/offras, ofta avindividualiserade genom skelettering,i hus för de döda (långhögar och megalitgravar). Gravgåvor kopplas sällantill individen. Däremot offras högkvalitativ keramik utanför megalitgravarnaoch på andra platser. De dödas ben kan dessutom plockas bort och användaspå för oss okända sätt. Till idén med de dödas hus bör som sagt kopplas enidé om de dödas boplatser. Här kan vissa keramikplatser av TRB-typ varaaktuella. Agrara näringar idealiseras, oberoende om de spelat stor eller litenekonomisk roll. Denna ideologi utvecklas i motsats till den tidigarefångstkulturen och det hela är en långsam process (jfr Ertebölle-kulturen).Kusten är emellertid mycket viktig för trattbägarkulturen och det är ocksåhär som många megalitgravar byggs.

I östra Mellansveriges kustområden uppstår en motreaktion, det vi kallar

6 3


gropkeramisk kultur. Den utgår från trattbägarkulturen och kännetecknasockså av keramikplatser, ofta utan identifierbara gravanläggningar. Havetoch jägartillvaron idealiseras och en motstruktur skapas till trattbägarkulturensideologi. Keramik är viktig, då det genom den blir tydligt hur man fjärmarsig från det gamla och närmar sig det nya, uttryckt genom likheter medöstlig kamkeramik. Det är kusten som blir central för dessa ritualer. I inlandetbor människor fortsatt kvar, men de gamla keramikplatserna har nu upphörtoch arkeologerna måste utnyttja de svårtolkade lösfynden för att fortsattspåra dessa människor, vilka alltså inte kan kallas för vare sig trattbägarfolkeller gropkeramiker. De är helt enkelt människor från mellanneolitikum A.Det vi kallar trattbägar-, gropkeramik- och stridsyxekultur är bara små”ideologiska” tårtbitar av större samhällsbildningar. Hamnar vi utanför dematerialiserade spåren av dessa ideologier blir samhällena anonyma för oss.Tolkningen har därför istället felaktigt blivit att människorna lämnat inlandetoch flyttat till kusten. Så är alltså sannolikt inte fallet, vare sig i östraMellansverige eller på Gotland (se t.ex. Carlsson 1991). Gropkeramikernadyker sällan upp vid kuster som varit oviktiga för trattbägarkulturen. Attgropkeramik- och TRB-lokaler inte så ofta sammanfaller beror ju pålandhöjningen. Detta framgår av de sydliga exemplen.

I söder hävdas, till skillnad mot i norr, trattbägarideologin mycket starktgenom hela mellanneolitikum A. De många megalitgravarna är ett uttryckför detta. När förändringen sker här, är det två vägar att välja mellan, denäldre och nordliga, gropkeramiska eller den yngre och sydliga, representeradav stridsyxekulturen. Först är det den gropkeramiska modellen som väljs. Viser det i Valby-fasen av mellanneolitikum A (Karlsfält) och i Stävie-gruppen.Det sker vid kusten, precis som i östra Mellansverige och på Gotland. ISkåne är det ännu mer uppenbart att gropkeramikerna inte är ett främmandefolk, utan att de utbildas ur trattbägarkulturen. Det är också klart att de ejutbildas direkt ur mesolitiska fångstkulturer. Att keramiklokalerna också iSkåne kan ha rituell karaktär visas av Stävie, som alltså är en s.k. Sarup-anläggning.

I Danmark, i nordvästra Jylland, uppträder s.k. stendyngegravar. Dessaär ett annat sätt att bryta med det gamla genom att anlägga, iblandkilometerlånga, ”linjegravfält”, även om det är oklart om individuella gravarförekommer i dessa. Gravenheten tycks istället utgöras av ett ”dödshus” medföremålsdepositioner och två till detta ”förspända” nedgrävningar, som tolkatssom innehållande oxar. Allt täcks sedan av stensamlingar, ”stendynger”(Damm 1989; Jørgensen 1993).

6 4

Anders Carlsson

Stridsyxekulturerna ger oss däremot individuella gravar med gravgåvor.Det nya ligger bl.a. i en ny syn på graven. Elitdynastier på rad påhöjdsträckningar (linjegravfält) eller ovanpå varandra i högar (Jylland).Rummet är viktigt – och individuell tid. Borta är betoningen på evighetenoch förfäderna samt synen på graven som hus och boplats. Istället betonasindividens pånyttfödelse genom gravgåvorna. Keramiken, t.ex., är nu endryckesbägare för skapande av allianser, inte ett matkärl för kollektiva måltider.Inte heller stridsyxekulturen är ett främmande folk, utan även de är sprungnaur trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen. Ideologin betonarindividen, jakten, boskapsskötsel (fårskötsel) och kontinentala kontakter. Detär en stark ideologi. Betoningen på rummet, på jakt och herdetillvaro, göratt stridsyxekulturen uppträder tydligast i inlandet. Kustområdena hardessutom, som vi sett, redan tidigare en annorlunda ideologi, dengropkeramiska. Detta leder till att en konfliktsituation uppstår. I Skånekommer den starkare stridsyxeideologin att ta över även vid kusten, och dengropkeramiska ideologin försvinner. Mellanneolitikum B blir stridsyxe-kulturens tid. Gamla trattbägarsymboler, som megalitgravarna, inkorporerasi stridsyxekulturen och används för kult och gravläggningar. Att blicka tillbakai tiden kan vara ett sätt att tona ned motsättningarna som uppstått pga de tvåvägarna bort från trattbägarideologin.

I östra Mellansverige uppträder stridsyxekulturens ideologi på sammasätt först och starkast i inlandet. Den gropkeramiska ideologin är emellertidhär så gammal och stark att den inte går att slå ut. Vi ser hur stridsyxeideologinmer och mer infiltrerar kustområdena och gravar med individuella gravgåvorblir också vanliga på vissa gropkeramiska lokaler. Gropkeramiken får dock ejrollen som individuell gravgåva, då den förmodligen förknippas med kollektivaritualer. I ”rättrogna” stridsyxegravar är hela kärl gravgåvor, förmodligen dåde representerar dryckesbägare för individuella ceremonier. På Gotland, därden gropkeramiska ideologin är särskilt stark, får stridsyxekulturen i renform ej fäste alls. Västerbjärs-lokalen visar tydligt de ”blandformer” som blirföljden. Andra, sena, exempel på blandformer, t.ex. stridsyxekeramik medgropar, hör också till denna bild. Allt i syfte att tona ned motsättningarna,kan vi antaga.

Människorna i östra Mellansveriges inland har blivit synliga igen. Detberor inte på att de ”återinvandrat” som stridsyxefolk utan på att de synliggjortsig själva genom en ideologi som uttrycks i för arkeologer lättidentifieradmateriell kultur. De griper även här tillbaka på äldre trattbägarkultur. Detkan märkas genom snörornerad keramik, stridsyxornas form och valet av

6 5


gravplatser för linjegravfälten. Barrsjön i Södermanland är en Vrå-lokal (TRB)med stridsyxegravar, där lokaliseringen av individuella stridsyxegravar tilltrattbägarkulturens ”keramikplats för de döda” är tydlig. Tidigneolitikumsyns alltså både vid kusten och i inlandet för att ideologin krävde kraftigauttrycksmedel. mellanneolitikum A syns bara vid kusten, pga att dengropkeramiska ideologin uttrycks där och ej i inlandet (i varje fall ej på ettsätt som vi kan identifiera ännu). Mellanneolitikum B syns återigen överhela området, ty nu står två ideologier mot varandra. De uttrycks dock påtvå helt olika sätt – med hjälp av gravar med gravgåvor i inlandet ochkeramikplatser vid kusten.

Några bostadshus från trattbägarkultur, gropkeramisk kultur ellerstridsyxekultur går ej att finna, trots försök att visa på motsatsen. Det finnsgivetvis massor med hus och hyddor från dessa tvåtusen år och många är välockså långhus av mesulakonstruktion. De är dock helt enkelt hus frånstenåldern, så länge de inte tydligt används i ideologiska syften. Utropet –nu har vi hittat ett stridsyxehus! – är alltså en logisk kullerbytta. Även omideologier genomsyrar vardagen sker detta i högre eller mindre grad. Iblandgörs bostadshus till viktiga ideologiska symboler, såsom nog är fallet medbandkeramikernas långhus och byar, men så är inte fallet i syd- ochmellanskandinaviskt neolitikum. De ideologiska ”husen och byarna” är härförbehållna dödskulten i mycket hög grad (trattbägarkultur, gropkeramiskkultur) eller så används de i mycket liten utsträckning i det ideologiska spelet(stridsyxekultur). Ett exempel är dock ”dödshuset” från yngre stridsyxekulturi Turinge sn, Södermanland (Bratt, Lindström & Lundström 1994;Lindström 1995). Hur hittar vi då vardagen? Ja, den får vi leta efter på annatsätt, även om vardagen ingår i det rituella. Inventera 1200-talets manifestabebyggelse, och vi hittar kyrkor. Kanske kan vi ta lärdom av det exemplet.

På väg mot senneolitikum

Vid övergången till senneolitikum finns alltså, främst i mellersta Skandinaven,motsättningar mellan en expansiv stridsyxeideologi och en krympandegropkeramisk ideologi. Många ”blandformer” förekommer. Stridsyxekeramikkan ha gropar och gropkeramik kan sakna gropar. Stridsyxan ärstridsyxekulturens – någon gropkeramisk dylik, efterföljare till dendubbeleggade, finns ej under mellanneolitikum B, vilket är mycket underligtoch förmodligen en nyckelfråga. Möjligen kan dock de äldsta simpla

6 6

Anders Carlsson

skafthålsyxorna föras hit (Segerberg 1975-1977). De har i så fall inte använtssom gravgåva, men med tanke på de många regler som gäller för vad som fårläggas i gravar behöver detta inte förvåna. Det kan också vara så attmänniskorna under mellanneolitikum B har stridsyxekulturens stridsyxa,men att denna ej får deponeras på gropkeramiska platser, utan bara istridsyxegravar och som depåer. Jag finner det alternativet mest troligt. Detvisar också att stridsyxekulturen och den gropkeramiska kulturen är två sidorav samma mynt.

De blandformer mellan stridsyxekultur och gropkeramisk kultur, somockså finns i besläktad form i Finland, finns sedan representerade i södraNorrlands och östra Mellansveriges senneolitikum och orsakar ibland problemvid bestämningen av kulturtillhörighet (Holm, Olsson & Weiler 1997; Holm1997).

Den senneolitiska perioden kännetecknas bl.a. av hällkistor, flintdolkar,ythuggningsteknik, simpla skafthålsyxor, ”blomkrukeliknande”, rakväggigkeramik samt koppar- och bronsföremål. Perioden har ibland uppfattats somenhetlig, man talar om en ”senneolitisk kultur”, men det har samtidigtpåpekats att den är mycket heterogen (Becker 1964). Senneolitikum kan havarit en period då försök görs att lösa motsättningar som följt med fråntidigare skeden. Stridsyxeideologin förändras radikalt men ej till självagrundstrukturen. Nu betonas än mer främmande kontakter och allianssystem,samtidigt som grunden läggs för den äldre bronsålderns elitdynastier.Samtidigt förstärks det tillbakablickande draget, t.ex. genom sekundär-begravningar i megalitgravar och kollektiva begravningar i megalitiskahällkistor. Trots det kollektiva draget, är det dock fråga om individuellagravläggningar med vapen (ofta dolk) som gravgåva (Weiler 1994:70).

Metallen kommer nu verkligen i centrum (Vandkilde 1996). Denkommer utifrån, från det främmande utlandet (klockbägarkulturen, Unetice-kulturen, Wessex-kulturen m.fl.) som ger prestige, rikedom och kontaktnätoch som hela tiden varit levande i stridsyxekulturens ideologi.Ythuggningstekniken kan sägas vara ett sätt att i flinta efterlikna metallen.Simpla skafthålsyxor sägs ibland ha metallförebilder. Förhållandet att metallenvia eld kommer ur stenen bör ha varit en stark tanke. Det kan vara enbidragande faktor bakom uppkomsten av den sydskandinaviskahällristningstraditionen och dess relation till berget. De äldsta ristningarna,t.ex. i Simris-området i Skåne, visar förmodligen senneolitiska metallyxor(Burenhult 1980:125). Platsen, nära havet och med Bornholm hägrande ifjärran, kan ha varit en rituellt laddad plats, lämplig för denna innovation,

6 7


både när det gäller importen av metall och knackandet av hällristningar.Senneolitikum kan uppfattas som full av motsättningar. Någon enhetlig

senneolitisk kultur är svår att se. Istället ser vi inom samma grupper avmänniskor konflikter mellan nya, individualistiska (elitistiska) allianssystemmed Europa under uppbyggnad och kollektivistiska återblickar genom storahällkistor. En elit som manipulerar befolkningen? Denna konflikt övergårhur som helst till äldre bronsålderns elitistiska ”högkultur”. Andra områden,längre åt norr, med en annorlunda senneolitisk tradition, utvecklar iställeten ”rösekultur” vid kusten. I Norrlands inland avvecklas ”skifferkulturen”och ersätts ca 2000 f.Kr. med en mer mobil jägarkultur, som vi kanske kankalla för ”kvartsitspetskulturen”.

Den senneolitiska tiden, både i norra och södra Sverige, kommer attbilda utgångspunkt för det andra häftet i denna serie, vilket också behandlarbronsåldern och den förromerska järnåldern.

6 8

Anders Carlsson

6 9

Referenser

REFERENSER

Ahlström, T. 1997. Den exogama gränsen. Till Gunborg. Arkeologiska samtal.Stockholm.

Alin, J. 1955. Förteckning över stenåldersboplatser i norra Bohuslän. Göteborg.

Andersen, N.H. 1993. Tragtbægerkulturens store samlingspladser. Da klingeri Muld... 25 års arkæologi i Danmark. Aarhus.

– 1997. The Sarup Enclosures. Aarhus.

Andersen, S.H. & Johansen, E. 1990. An Early Neolithic Grave atBjørnsholm, North Jutland. Journal of Danish Archaeology. Odense.

Andersson, C. 1998. Kontinuitet i de mellanneolitiska samhällsstrukturerna.Aktuell Arkeologi VI. Stockholm.

Apel, J-E., Bäckström, Y., Hallgren, F., Knutsson, K., Lekberg, P., Olsson,E., Steineke, M. & Sundström, L. 1995. Fågelbacken och tratt-bägarsamhället. TOR. Uppsala.

Baudou, E. 1977. Den förhistoriska fångstkulturen i Västernorrland.Västernorrlands Förhistoria. Härnösand.

– 1992. Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. Förlags AB Wiken.

Becker, C.J. 1964. Sen-neolitikum i Norden. TOR. Uppsala.

Bender, B. 1978. Gatherer-hunter to farmer: a social perspective. WorldArchaeology, Vol. 10, No. 2.

Binford, L.R. 1972. An Archaeological Perspective. New York.

Björck, N. 1997. New Perspectives on the Pitted Ware Culture in NorthernSweden. Current Swedish Archaeology. Vol. 5. Stockholm.

Bradley, R. 1993. Altering the Earth. Edinburgh.

– 1996. Long Houses, Long Mounds and Neolithic Enclosures. Journal ofMaterial Culture. London.

Bradley, R. & Edmonds, M. 1993. Interpreting the Axe Trade. Cambridge.

Bratt, P., Lindström, J. & Lundström, Å. 1994. Dödshuset från stridsyxetid.Utställningskatalog, Stockholms läns museum.

Broadbent, N. 1975-77. Perforated Stones, Antlers and Stone Picks. Evidencefor the Use of Digging Stick in Scandinavia and Finland. TOR. Uppsala.

7 0

Anders Carlsson

Broström, S-G. 1996. Inventering av stenåldersboplatser på västra Södertörn.Stenålder i Stockholms län. Stockholm.

Browall, H. 1986. Alvastra pålbyggnad: social och ekonomisk bas. Stockholm.

– 1991. Om förhållandet mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur.Västsvenska stenåldersstudier. Göteborg.

– 1997. Broby vid Alvastra. Till Gunborg. Arkeologiska samtal. Stockholm.

Burenhult, G. 1980. Götalands Hällristningar. Del I. Stockholm.

– 1982-84 (1991). Arkeologi i Sverige. 1-3. Förlags AB Wiken.

– 1997a. De första gotlänningarna. Ajvide och den moderna arkeologin. Naturoch kultur.

– 1997b. Säljägare och svinherdar på Ajvide. Ajvide och den modernaarkeologin. Natur och kultur.

– 1997c. Gravarnas vittnesbörd. Ajvide och den moderna arkeologin. Naturoch kultur.

Bägerfeldt, L. 1992. Neolitikum på Gotland. Gamleby.

Bødker Enghoff, I. 1986. Freshwater Fishing from a Sea-Cost Settlement.The Ertebølle locus classicus Revisited. Journal of Danish Archaeology.Odense.

Carlsson, A. 1987. The Prehistory of Gotland in Swedish ArchaeologicalResearch. Swedish Archaeology 1981-1985. Stockholm.

– 1987b. Three Stone Age cultures in the province of Södermanland, easterncentral Sweden – fact or fiction? Theoretical Approaches to Artefacts,Settlement and Society. Studies in honour of Mats P. Malmer. BAR Int.Series 366. Oxford.

– 1991. Kust/inlands-problematiken under mellanneolitisk tid i Söder-manland, Östergötland och på Gotland – en fråga om periferi ochcentrum? Gunneria 64. Trondheim.

Clarke, D.L. 1978. Analytical Archaeology. London.

Cullberg, C. 1975. Prospecting the West Swedish Mesolithic. NorwegianArchaeological Review. Oslo.

– 1996. West Sweden: On the Earliest Settlements. The Earliest Settlementof Scandinavia. Acta Archaeologica Lundensia.

7 1

Referenser

Damm, C. 1989. Stendyngegrave i enkeltgravstid. Stridsyxekultur iSydskandinavien. Lund.

– 1991. Continuity and Change. An Analysis of Social and Material Patternsin the Danish Neolithic. Ph.D. Thesis. Cambridge.

During, E. 1987. Jordbrukare och jägare. Populär Arkeologi. Lund.

– 1992. Osteologi. Benens vittnesbörd. Gamleby.

Edenmo, R., Larsson, M., Nordqvist, B. & Olsson, E. 1997. Grop-keramikerna – fanns de? Regionalt och interregionalt. Stenålders-undersökningar i Syd- och Mellansverige. Stockholm.

Edgren, T. 1993. Den förhistoriska tiden. Finlands Historia. Del 1. Esbo.

Edmonds, M. 1995. Stone Tools and Society. London.

Falk, L. 1997. Finska kulturinfluenser i östra Sverige under mesolitikumoch neolitikum. TOR. Uppsala.

Fischer, A. 1993. Senpalæolitikum. Da klinger i Muld... 25 års arkæologi iDanmark. Aarhus.

Florin, S. 1958. Vråkulturen. Stockholm.

Forsberg, L. 1989. Economic and Social Change in the Interior of NorthernSweden 6000 B.C. – 1000 A.D. Approaches to Swedish Prehistory. BARInt. Series 500. Oxford.

– 1993. En kronologisk analys av ristningarna vid Nämforsen. Ekonomioch näringsformer i nordisk bronsålder. Umeå.

– 1996. The Earliest Settlement of Northern Sweden – Problems andPerspectives.The Earliest Settlement of Scandinavia. Acta ArchaeologicaLundensia.

Frödin, O. 1910. En svensk pålbyggnad från stenåldern. Fornvännen.Stockholm.

Gill, A. 1998. Neolitiska kulturer i östra Mellansverige – en kritik. AktuellArkeologi VI. Stockholm.

Glob, P.V. 1975. De dødes lange huse. Skalk. Højbjerg.

Gräslund, B. 1962. Skafthålsförsedda spetsredskap av sten. TOR. Uppsala.

– 1979. Efterskrift. I: Stenberger 1979, Det forntida Sverige. Stockholm.

7 2

Anders Carlsson

Gustafsson, P. 1998. The Earliest Stone Age Occupation of Eastern MiddleSweden. Current Swedish Archaeology. Vol. 6. Stockholm.

Göransson, H. 1994. Elm, Lime and Middle Neolithic Cultivation – ASolvable Problem. Current Swedish Archaeology. Vol. 2. Stockholm.

Halén, O. 1994. Sedentariness during the Stone Age of Northern Sweden. Lund.

Hallgren, F. 1996. Etnisk dualism under mellanneolitikum. Stenålder iStockholms län. Stockholm.

– 1998. Etnicitet under stenåldern i Mellansverige och södra Norrland.Etnicitet eller kultur. Östersund.

Hallgren, F., Djerw, U., af Geijerstam, M. & Steineke, M. 1997.Skogsmossen, an Early Neolithic settlement site and sacrificial fen in thenorthern borderland of the Funnel-beaker Culture. TOR. Uppsala.

Hallström, G. 1960. Monumental Art of Northern Sweden from the Stone Age.Stockholm.

Hammar, D. & Wikell, R. 1996. 250 nyupptäckta stenålderslokaler påSödertörn. Stenålder i Stockholms län. Stockholm.

Hermansson, R. & Welinder, S. 1997. Norra Europas trindyxor. Östersund.

Hildebrand, H. 1866 (1872). Svenska folket under hednatiden. Stockholm.

Hodder, I. 1986 (1991). Reading the Past. Cambridge.

– 1990. The Domestication of Europe. Oxford.

– 1992. Theory and Practice in Archaeology. London.

Holm, J., Olsson, E. & Weiler, E. 1997. Kontinuitet och förändring isenneolitikum. Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd-och Mellansverige. Stockholm.

Holm, L. 1997. Neolitisk keramik i södra Norrlands kustland – inte baraHedningahällan. Till Gunborg. Arkeologiska samtal. Stockholm.

Hougaard Rasmusen, G. 1988-89. Okkergrave fra ældre stenalder påDjursland. Kuml. Aarhus.

Hovanta, E. (E.H.) 1996. Notiser. Gravkärl från stenåldern. Läddikan. Gävle.

Hulthén, B. 1995. Ceramic artefacts – a key to ancient society. The CeramicsCultural Heritage (ed. Vincenzini, P.). Faenza.

7 3

Referenser

– 1998. The Alvastra Pile Dwelling Pottery. Stockholm.

Hulthén, B. & Welinder, S. 1981. A Stone Age Economy. Stockholm.

Hyenstrand, Å. 1987. Stone Age frontiers – an example from middle Sweden.Theoretical Approaches to Artefacts, Settlement and Society. Studies in honourof Mats P. Malmer. BAR Int. Series 366. Oxford.

Hårdh, B. 1985 (1993). Grunddragen i Nordens förhistoria. Lund.

Isedal, E, 1985. Stenåldersboplatserna i Hall och Tofta socknar på Gotland. Enanalys av yxmaterialet. C-uppsats. Stockholm.

Janzon, G.O. 1974. Gotlands mellanneolitiska gravar. Stockholm.

– 1984. A megalitic grave at Alvastra in Östergötland. The Archaeology ofCarrowmore. Stockholm.

Jennbert, K. 1984. Den produktiva gåvan. Tradition och innovation iSydskandinavien för omkring 5300 år sedan. Lund.

Jensen, R. 1989. Härjedalen och Jämtland. Hällristningar och hällmålningari Sverige. Forum.

Jørgensen, E. 1993. Jyske stendyngegrave. Da klinger i Muld... 25 års arkæologii Danmark. Aarhus.

Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell tradition ochförändring utifrån skånska neolitiska offerfynd. Acta ArchaeologicaLundensia.

Kihlstedt, B. 1996. Neolitiseringen i östra Mellansverige – några reflexionermed utgångspunkt från nya 14C-dateringar. Stenålder i Stockholms län.Stockholm.

Kihlstedt, B., Larsson, M. & Nordqvist, B. 1997. Neolitiseringen i Syd-,Väst- och Mellansverige – ekonomisk och ideologisk förändring. Regionaltoch interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige.Stockholm.

Kindgren, H. 1991. Kambrisk flinta och etniska grupper i Västergötlandssenmesolitikum. Västsvenska stenåldersstudier. Göteborg.

– 1996. Reindeer or Seals? Some Late Paleolithic Sites in MiddleBohuslän.The Earliest Settlement of Scandinavia. Acta ArchaeologicaLundensia.

7 4

Anders Carlsson

Knutsson, H. 1995. Slutvandrat? Aspekter på övergången från rörlig till bofasttillvaro. Uppsala.

Knutsson, K. 1993. Garaselet–Lappviken–Rastklippan. Introduktion till endiskussion om Norrlands Äldsta Bebyggelse. TOR. Uppsala.

– 1995. Mesolithic Research in Sweden 1986-1990. Current SwedishArchaeology. Vol. 3. Stockholm.

Larsson, L. 1981-1982. A Causewayed Enclosure and a Site with Valbypottery at Stävie, Western Scania. Meddelanden från Lunds universitetshistoriska museum. Lund.

– 1982. De äldsta gutarna. Gotländskt Arkiv. Visby.

– 1983. The Mesolithic. Swedish Archaeology 1976-80. Stockholm.

– 1986. Skåne under sen trattbägarkultur. Stridsøksetid i Sydskandinavien.København.

– 1988. Aspects of Exchange in Mesolithic Societies. Trade and Exchangein Prehistory. Studies in honour of Berta Stjernquist. Lund.

– 1988b. Ett fångstsamhälle för 7000 år sedan. Boplatser och gravar iSkateholm. Signum.

– 1988c. Dödshus, djurkäkar och stenyxor. Några reflexioner kringsenmesolitiskt gravskick. Gravskick och gravdata. Lund.

– 1989. Boplatser, bebyggelse och bygder. Stridsyxekultur i södra Skåne.Stridsyxekultur i Sydskandinavien. Lund.

– 1990. The Mesolithic of Southern Scandinavia. Journal of WorldPrehistory, Vol. 4, No. 3.

– 1991. From MN A to MN B – A South Swedish Perspective. Journal ofDanish Archaeology. Odense.

– 1991-92. Façade for the Dead. A Preliminary Report on the Excavationof a Long Barrow in Southern Scania. Meddelanden från Lunds universitetshistoriska museum.

– 1991-92b. Neolithic Settlement in the Skateholm Area, southern Scania.Meddelanden från Lunds universitets historiska museum.

– 1993. The Skateholm Project: Late Mesolithic Coastal Settlement inSouthern Sweden. Case Studies in European Prehistory.

7 5

Referenser

– 1994. The Earliest Settlement in Southern Sweden. Current SwedishArchaeology. Vol. 2. Stockholm.

– 1995. Man and sea in southern Scandinavia during the Late Mesolithic.The role of cemeteries in the view of society. Man & Sea in the Mesolithic.Oxford.

– (Ed). 1996.The Earliest Settlement of Scandinavia and its relationship withneighbouring areas. Acta Archaeologica Lundensia.

– 1997. Minnen i jord. De äldsta monumentala gravanläggningarna. TillGunborg. Arkeologiska samtal. Stockholm.

Larsson, L. & Forsberg, L. 1994. Tidiga fångstkulturer. Kulturminnen ochkulturmiljövård. Sveriges Nationalatlas. Höganäs.

Larsson, M. 1992. The Early and Middle Neolithic Funnel Beaker Culturein the Ystad Area (Southern Scania). The Archaeology of the CulturalLandscape. Lund.

– 1994. Stenåldersbönder. Kulturminnen och kulturmiljövård. SverigesNationalatlas. Höganäs.

Larsson, M., Lindgren, C. & Nordqvist, B. 1997. Regionalitet undermesolitikum. Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd-och Mellansverige. Stockholm.

– 1997b. Lihultsyxor och trindyxor. Regionalt och interregionalt.Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Stockholm.

Larsson, M. & Olsson, E. (Red.) 1997. Regionalt och interregionalt.Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Stockholm.

Lidström Holmberg, C. 1998. Prehistoric Grinding Tools as MetaphoricalTraces of the Past. Current Swedish Archaeology. Vol. 6. Stockholm.

Liedgren, L. 1993. Rödockragravar från stenåldern. Populär Arkeologi.

Lindgren, C. 1996. Fyndkoncentrationer och aktivitetsytor – metodval ochtolkningsproblem. Stenålder i Stockholms län. Stockholm.

Lindström, J. 1995. Gläntan – Dödshuset från stridsyxetid. Sörmlandsbygden.Nyköping.

– 1996. Stridsyxor i Mälardalen – fyndspridningen och dess förändringaröver tiden. Stenålder i Stockholms län. Stockholm.

7 6

Anders Carlsson

Liversage, D. 1992. Barkær. Long Barrows and Settlements. København.

Lundberg, Å. 1985. ”Villages” in the Inland of Northern Sweden 5000 YearsAgo. In Honorem Evert Baudou. Umeå.

– 1997. Vinterbyar. Ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland 4500-2500 f.Kr. Umeå.

Löfstrand, L. 1974. Yngre stenålderns kustboplatser. Uppsala.

Madsen, A.P., Müller, S., Neergaard, C., Petersen, C. G. Joh., Rostrup, E.,Steenstrup, K. J. V. & Winge, H. 1900. Affaldsdynger fra stenalderen iDanmark. Kjøbenhavn.

Madsen, T. 1993. Høje med træbyggede grave. Da klinger i Muld... 25 årsarkæologi i Danmark. Aarhus.

Malmer, M.P. 1962. Jungneolithische Studien. Lund.

– 1969. Gropkeramiksboplatsen Jonstorp RÄ. Stockholm.

– 1975. Stridsyxekulturen i Sverige och Norge. Lund.

– 1978. Forskningsprojektet Alvastra pålbyggnad. Fornvännen. Stockholm.

– 1986. Vad kan vetas om stridsyxekulturens kronologiska och socialaförhållanden? Teoretiska betraktelser. Stridsøksetid i Sydskandinavien.København.

– 1987. Norra Europas enda pålbyggnad. Populär Arkeologi. Lund.

Midgley, M. 1992. TRB Culture. The First Farmers of the North EuropeanPlain. Edinburgh.

Moberg, C-A. 1964. Innan Sverige blev Sverige. Stockholm.

Montelius, O. 1877. Sveriges hednatid samt medeltid. I: Sveriges historiafrån äldsta tid till våra dagar. Stockholm.

– 1917. Minnen från vår forntid. I. Stenåldern och bronsåldern. Stockholm.

– 1919. Vår forntid. Stockholm.

Nielsen, S. 1986. Om stridsøksekulturens erhvervsformer – med særligthenblik på jagt og fiskeri. Stridsøksetid i Sydskandinavien. København.

Nihlén, J. 1927. Gotlands stenåldersboplatser. Stockholm.

Nilsson, A. 1991. Mesolitiskt – äldre tidigneolitiskt gravskick. Ett jämförandestudium av ett material från Skåne och Danmark. C-uppsats. Stockholm.

7 7

Referenser

Nilsson, S. 1866. Skandinaviska Nordens Ur-Invånare. I. Stenåldern. 2:aupplagan. Stockholm.

Nordbladh, J. 1987. Bird, fish or somewhere in between? The case of therock paintings of the Swedish west coast. Theoretical Approaches to Artefacts,Settlement and Society. Studies in honour of Mats P. Malmer. BAR Int.Series 366. Oxford.

Nygaard, S. E. 1989. The Stone Age of Northern Scandinavia: A Review.Journal of World Prehistory, Vol. 3. No. 1.

Olofsson, A. 1995. Kölskrapor, mikrospånkärnor och mikrospån. Umeå.

Olsen, B. 1994. Bosetning og Samfunn i Finnmarks Forhistorie. Oslo.

– 1997. Fra ting til tekst. Teoretiske perspektiv i arkeologisk forskning. Olso.

Olsson, E. 1996. Neolitikum i Stockholms län – källmaterial ochforskningsläge. Stenålder i Stockholms län. Stockholm.

Orme, B. 1981. Anthropology for Archaeologists. London.

Petré, B. 1982. Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del 1. Stockholm.

Renfrew, C. & Bahn, P. 1991 (1996). Archaeology. London.

Schnittger, B. & Rydh, H. 1940. Grottan Stora Förvar på Stora Karlsö.Stockholm.

Schönbeck, B. 1959. Forntid. Hur Sverige blev till. I: Grimberg, C. Svenskafolkets underbara öden. Stockholm.

Segerberg, A. 1975-1977. Den enkla skafthålsyxan av sten. Fyndförhållandenoch dateringar. TOR. Uppsala.

Shanks, M. & Tilley, C. 1987. Social Theory and Archaeology. Cambridge.

Skaarup, J. 1973. Hesselø – Sølager. Jagdstationen der südskandinavischenTrichterbecherkultur. København.

– 1985. Yngre stenalder på øerne syd for Fyn. Langelands Museum.

Stenberger, M. 1943. Das Grabfeld von Västerbjers auf Gotland. Stockholm.

– 1964 (1971, 1979). Det forntida Sverige. Stockholm.

Stenbäck, N. 1998. Gropkeramiken på Åland. Aktuell Arkeologi IV.Stockholm.

7 8

Anders Carlsson

Strassburg, J. 1997. Inter the Mesolithic – Unearth Social Histories: VexingAndrocentric Sexing through Strøby Egede. Current Swedish Archaeology.Vol. 5. Stockholm.

Thomas, J. 1991. Rethinking the Neolithic. Cambridge.

Thomas, J. & Tilley, C. 1993. The Axe and the Torso: Symbolic Structuresin the Neolithic of Brittany. Interpretative Archaeology. Oxford.

Tilley, C. 1991. Constructing a Ritual Landscape. Regions and Reflections. InHonour of Märta Strömberg. Lund.

– 1991b. Material Culture and Text. The Art of Ambiguity. London.

– 1996. An Ethnography of the Neolithic. Cambridge.

Vandkilde, H. 1996. From Stone to Bronze. The Metalwork of the Late Neolithicand Earliest Bronze Age in Denmark. Aarhus.

Weiler, E. 1994. Innovationsmiljöer i bronsålderns samhälle och idévärld. Umeå.

Welinder, S. 1977. The Mesolithic Stone Age of Eastern Middle Sweden.Stockholm.

– 1982. The hunting-gathering component of the central Swedish NeolithicFunnel-beaker culture (TRB) economy. Fornvännen. Stockholm.

– 1987. Keramikstilar på Fågelbacken för 5000 år sedan. Västmanlandsfornminnesförening och Västmanlands läns museum. Årskrift. Västerås.

– 1994. Svensk arkeologis protorasistiska föreställningssediment. TOR.Uppsala.

Whittle, A. 1996. Europe in the Neolithic. The creation of new worlds.Cambridge.

Wincentz Rasmussen, L. 1991. Kainsbakke. En kystboplads fra yngre stenalder.Grenaa.

Wyszomirska, B. 1984. Figurplastik och gravskick hos Nord- och Nordösteuropasneolitiska fångstkulturer. Lund.

Zachrisson, I. 1995. Frågor & svar. Populär Historia. Lund.

Åkerlund, A. 1996. Human Responses to Shore Displacement. Stockholm.

Österholm, I. 1986. Bosättningsmönstret på Gotland under stenåldern.Stockholm.

7 9

Referenser

– 1993. Jakobs/Ajvide. Undersökningar på en gotländsk boplatsudde frånstenåldern. Stencil. Hemse.

– 1995. Jakobs/Ajvide. Undersökningar på en gotländsk boplatsudde frånstenåldern åren 1993-1994. Stencil. Hemse.

– 1996a. Boplatserna vid Jakobs/Ajvide. Gotländskt Arkiv. Visby.

– 1996b. Jakobs/Ajvide 1995. Undersökningar på en gotländsk boplatsuddefrån stenåldern år 1995. Stencil. Hemse.

– 1997. Käutaltaret vid Ajvide. Ajvide och den moderna arkeologin. Naturoch Kultur.

8 0

Anders Carlsson

tolkande arkeologi - archaeology.su.se/tolkandearke... · under yngre mesolitikum kan hårdh...

Documents