tolv tvÅsprÅkiga familjer - startsida · materialet är inte djuplodande, men torde ändå belysa...

TOLVTVÅSPRÅKIGA

FAMILJER

KJELL HERBERTS

2

TOLV TVÅSPRÅKIGA FAMILJER

av Kjell Herberts

FÖRORD

Idén till detta projekt och denna skrift fick jag i november 1990, som gästforskare vid Research Centrefor Multilingualism vid UFSAL i Bryssel. Jag gick genom för mig relevant litteratur om två- ochflerspråkighet och fann många intressanta böcker och forskningsrapporter.

I sin doktorsavhandling om språkförhållandena i Luxemburg beskriver Anne Kathryn Davis bl.a.hur flerspråkigheten (lętzeburgisch, tyska och franska) påverkar tre fiktiva familjer i Luxemburg.Likheten med flerspråkiga familjer i Finland var slående, det språkliga beteendet ter sig universellt.

Inom ramen för min metodikundervisning i sociologi vid statsvetenskapliga sektionen vid ÅboAkademi i Vasa gjorde vi under våren 1991 ett försök att belysa språksituationen hos tolv tvåspråkigafamiljer i Finland. Att det råkade bli tolv familjer berodde helt enkelt på att studenterna var tolv tillantalet.

Materialet är inte djuplodande, men torde ändå belysa hur man med hjälp av observation ochtemaintervjuer kan få s.k. mjukdatakunskap om språkliga vanor i tvåspråkiga familjer, något somkvantitativt inriktad forskning inte till alla delar lyckats med. Projektet är därför också ett försök atttesta ochvidareutveckla kvalitativa forskningsmetoder inom tvåspråkighetsforskningen.

Bryssel i maj 1991

Kjell Herberts

Intervjuerna utfördes av: Illustrationerna gjordes av:

Birgitta Berg Pia Maria AhokasNina Båsk Erica BackSiv Engström Mattias GrunérRoland Granberg Pernilla HolmströmMarica Hildén Kim HuikarinenRalf Lillbacka Tanja KangasniemiCamilla Norrlund Frida Cecilia PetterssonPatrick Sandström Mathias SöderholmTom Stenman Vasa övningsskola, 3--4 HAnnica SöderlundChristina TurunenCecilia UddStatsvetenskapliga sektionen vidÅbo Akademi i Vasa

3

INNEHÅLL

1. BAKGRUND .................................................................................................................................. 4

2. METODBESKRIVNING ............................................................................................................. 5 2.1. Allmänt om kvalitativa metoder ............................................................................................... 5 2.2. Valet av metod .......................................................................................................................... 6 2.3. Intervjuernas och observationernas struktur ............................................................................. 6 2.4. Intervjuarnas metodkommentarer ............................................................................................. 7 2.5. Intervjuarna om responsen ........................................................................................................ 8 2.6. Kritik av metoden ...................................................................................................................... 9

3. MATERIALET ............................................................................................................................ 11

4. FAMILJERNA ............................................................................................................................. 12 4.1. TVÅSPRÅKIGHET I BALANS ............................................................................................ 13 Aaltonens ................................................................................................................................. 14 Björkmans ............................................................................................................................... 16 Cederbergs ............................................................................................................................... 18 Dahlströms ............................................................................................................................... 20

4.2. MEDVETENHET OCH ENVISHET .................................................................................... 22 Erkkiläs .................................................................................................................................... 23 Finniläs .................................................................................................................................... 25 Granqvists ................................................................................................................................ 27

4.3. MOT ETT DOMINERANDE SPRÅK? ................................................................................ 29 Haapaniemis ............................................................................................................................ 30 Ingströms ................................................................................................................................. 32 Johanssons ............................................................................................................................... 34

4.4. NYVAKNAD MEDVETENHET .......................................................................................... 36 Koivulas ................................................................................................................................... 37 Lehtovaara-Lindbergs ............................................................................................................. 39

5. SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION ........................................................................... 415.1. Tre m ....................................................................................................................................... 42

LITTERATUR ................................................................................................................................... 44

4

1. BAKGRUND

Tvåspråkigheten har vanligtvis blivit betraktad som ett marginellt problem. Tvåspråkigheten haraldrig varit central för någon av de vetenskaper som studerat fenomenet, såsom sociologi, psykologioch lingvistik. Tvåspråkigheten har betraktats av allmänheten som något exceptionellt - oftast somnågot abnormt - kopplat till några tvåspråkiga länder eller till ett fåtal individer i samhället.”

Denna pessimistiska syn på tvåspråkigheten som forskningsobjekt gjorde sig professor W.F.Mackeyvid Université Laval i Québec till tolk för i en liten tvåspråkig skrift Bilingualism as a World Problem- Le Bilinguisme: Phénomene Mondial. Den numera nästan klassiska skriften publicerades år 1967, dåden kanadensiska språklagstiftningen sågs över och då behovet av relevant forskning var skriande.

Idag, 1991, skulle antagligen omdömet om tvåspråkighetsforskningen vara ett annat, begreppetborde kanske ersättas av flerspråkighetsforskning. Forskningen inom denna sektor är idag tämligenbred och tenderar att finnas i många disparata fack, såsom juridik, lingvistik, pedagogik, social-psykologi, ekonomi och sociologi. Exempel på detta finner man t.ex. i Pogorells bibliografi överminoritetsspråk i Europa, med hela 2 400 titlar (Pogorell, 1983).

Utvecklingen och kunskapsökningen har varit enorm. Internationella kongresser och konferenserom flerspråkigheten avlöser varandra. Vid sidan av den rent vetenskapliga verksamheten har denpolitiska och etniska mobiliseringen hos många minoriteter lett till ett närmande mellan forskning ochpolitik, en koppling som inte alltid gagnat vetenskapen.

Trots att kunskapsökningen, mätt t.ex. i antalet publicerade forskningsrapporter, varit stor, vågarman väl ändå påstå att metodutvecklingen speciellt inom den sociologiska forskningen om flerspråkig-het varit bristfällig. De kvantitativa metoderna, med huvudvikten lagd på enkäter och långt strukture-rade intervjuer, har överskuggat alla andra metodologiska försök att skapa en större förståelse förflerspråkighetens många dimensioner.

Även i vårt land har forskningsansatserna och -insatserna inom tvåspråkighetsforskningen ökat.Ett nyvaknat intresse för kultur- och språkfrågor har uppstått i och med den (långsamt men dock)ökande invandringen och genom flyktingmottagningen samt i samband med den s.k. integrations-debatten. Forskning kring språk och etnicitet handlar inte längre bara om finlandssvenskar ocheventuellt zigenare och samer. Föreliggande rapport handlar dock om den tvåspråkighet, där landetsofficiella språk, finska och svenska, är ingredienser.

Syftet med projektet är tudelat;

1) att utveckla kvalitativa forskningsmetoder i studiet av olika dimensioner av tvåspråkigheten, samt

2) att öka kunskapen om hur flerspråkiga familjer i konkreta vardagssituationer och i meraprincipiella frågor skapat vanor och traditioner och om dessa språkliga strategival varit klartmedvetna eller om det bara “råkat sig så”.

Metoden tillåter inte en kvantifiering av modeller eller strategier i tvåspråkiga familjer, utan utgörsnarare ett försök att påvisa hur mångfasetterad problematiken kan vara. Utgående från detta tordemera förfinade metoder kunna utvecklas beroende på det för tillfället aktuella syftet med forskningen.

I de följande kapitlen redovisas närmare för metoden och det empiriska materialet.

5

2. METODBESKRIVNING

2.1. Allmänt om kvalitativa metoder

Sociologin och den sociologiska forskningen har tidigare ofta indelats i två polariteter, positivism ochhermeneutik. Grovt taget kan man säga att positivisterna stått för ett naturvetenskapligt synsätt varisociologins uppgift är att utforska vilka lagbundenheter det finns i det sociala nätverket.Hermeneutikerna däremot har lagt vikten vid insikt och förståelse av det ibland även till synes irratio-nella samhällslivet.

Detta är en mycket grov skiss av sociologin, men dessa synsätt har präglat undervisning,forskning, metodval och metodutveckling inom sociologin under flera decennier. Ibland hardiskussionen gällt mjukdata och hårddata, ibland kvantitativa och kvalitativa data eller metoder, iblandhar den haft ideologiska och politiska förtecken.

Idag fokuseras diskussionen långt kring kvinnoforskningen och det kvinnliga perspektivet iforskningen. För att förstå kvinnors liv och erfarenheter måste kvalitativa metoder användas, har manhävdat. Kvalitativa metoder anses därtill vara mindre undertryckande, eftersom de bättre kan anpassastill de utforskades egna intressen, än kvantitativa metoder. Den traditionella samhällsforskningen haranvänt och utvecklat begrepp, uttryck och synsätt från männens värld (Fog, 1982, 36–54).

Enligt Eneroth (1984, 81) utgår den kvalitativa metoden från en verklig företeelse som den vill‘producera’ ett begrepp om; den står i starten inför något som forskaren vill veta ‘vad det är’(kvalitativt). Utgångspunkten är de observationer man gjort och gör om en företeelse ute iverkligheten, och målet är att samla och ordna observationerna till något begripligt. För denkvantitativa metoden gäller det fullkomligt omvända. De kvaliteter man där tänker mäta måste jufastställas innan själva undersökningen kan ta sin början. Teorin/begreppet och de därur härleddahypoteserna utgör de kvaliteter man sedan tänker undersöka.

Eneroth har utgående från detta resonemang utvecklat den s.k. begreppsligt-induktiva kunskaps-modellen för kvalitativa forskningsansatser, i motsats till den logiskt-deduktiva modellen, som ärskräddarsydd för den kvantitativa metoden (Eneroth, 1987).

Kvalitativa metoder sammankopplas i regel med deltagande observation, ostruktureradeintervjuer och gruppsamtal. En del fäster uppmärksamheten kring den breda kontakt forskaren har medsitt “objekt” (fastän en del anser att relationen inte är subjekt-objekt, utan subjekt-subjekt). Andrafäster uppmärksamheten vid materialbehandlingen, där värderingar, tolkningar, motiv, socialaprocesser och sammanhang ställs i fokus. Vid studiet av sociala processer anses ofta kvalitativametoder som mera användbara, medan kvantifierbara data ger tvärsnittsbilder (Holter, 1982, 10).

Speciellt om man undersöker sociala processer och inte kan förutsäga resultatet ger kvalitativametoder en flexibilitet som inte andra metoder tillåter. Idag används kvalitativa och kvantitativametoder ofta parallellt, eftersom metoderna inte utesluter varandra, fastän man länge ansåg detta.Tvärtom kompletterar de varandra i och med att de fungerar på olika dimensioner, både på breddenoch på djupet.

Den allvarligaste kritiken man riktat mot kvalitativa metoder är de etiska problem som uppstår ioch med att kontrollen blir svårhanterlig. I vilken mån påverkar forskaren observations- ochintervjutillfället och hur subjektiv blir tolkningen? Den s.k. “biased-viewpoint-effekten” och “kontroll-effekten” finns emellertid i all forskning, men problemen är inte lika uppenbara i kvantitativ forskning.En självkritisk och objektiv redogörelse för forskningsprocessen är naturligtvis ett sätt att ökatrovärdigheten för kvalitativ forskning.

Ett numera vanligt sätt att använda sig av kvalitativa metoder är att åskådliggöra i mer ellermindre fiktiv form ett antal fall (case-study). Hammarsley varnar emellertid för att göra sammadistinktion mellan survey-undersökningar och fall-studier som mellan kvantitativa och kvalitativa data.Man bör utnyttja alla typer av datakällor såframt de utvecklar och testar teorierna effektivt. Sålunda ärdet fel att utnyttja kvantitativa data bara för att de är kvantitativa om de teoretiska utgångspunkterna ärsvaga (Hammarsley, 1985, 255).

6

2.2. Valet av metod

Den tvåspråkiga familjen kan studeras på olika sätt beroende på vilka syften man har med studien. Idetta projekt har utgångspunkten varit sociologisk, att studera vilka mekanismer som kan tänkas styraspråkvalet i olika vardagssituationer. Vi har också sett projektet som en förstudie till eventuella andramera ingående projekt om flerspråkigheten i familjer.

Vi har valt kvalitativa metoder av flera anledningar. Även om man önskar studera den tvåspråkigafamiljen genom brett upplagda survey-undersökningar måste man ha kunskap om hur målgruppen -den tvåspråkiga familjen - fungerar. Här är det många faktorer som måste beaktas, såsom individernasspråkliga bakgrund, yrke och arbeten, den språkliga miljön och inte minst den språkliga atmosfär sområder i hemmet och i närmiljön. Också starka och svaga personligheter avgör språkvanorna. Det ärsåledes en mängd faktorer man kan spalta upp. Och ändå, när allt kommer omkring, är varje individoch varje familj unik i sitt slag. Att då, om än med sociologisk stringens och vetenskaplig vokabulär,självsäkert peka ut beroende och oberoende variabler kan vara att inte se skogen för bara träd.

Förutom intervjuerna, som snarast kan karaktäriseras som temaintervjuer med vissa stolpar (seavsnitt 2.3.) har deltagande observation tillämpats. Denna metod utnyttjas av bl.a. antropologer ochsociologer som vill få grepp om de underförstådda regler som styr samspelet mellan människor.Metoden i sig är tidskrävande och observatören kan ofta utgöra en kraftig störningskälla för detnormala skeendet. De lågstrukturerade direkta metoderna gör det emellertid möjligt att motbakgrunden av en helhetsuppfattning hela tiden styra uppmärksamheten mot det som för tillfälletverkar mest väsentligt. Nackdelen är att det är svårt att kontrollera tillförlitligheten i de anteckningarobservatören gjort. Iakttagelser som gjorts vid direkta observationer kan ge värdefulla bidrag för enmer systematisk informationsinsamling (Ekholm & Fransson, 1983, 10–11).

I detta projekt har deltagande observation inte använts i sin renodlade form, utan som komple-ment till intervjuerna. Huvudsyftet med observationen var att fånga in språkliga signaler i hem- ochboendemiljön.

Avsikten med detta mikroprojekt är att peka på detta, att lyfta fram tolv familjer, alla unika ochvisa hur olika man kan uppleva och tillämpa tvåspråkigheten. Undersökningen är deskriptiv, det är intevår mening att komma med pekpinnar eller på något sätt värdera familjerna, endast att beskriva dem.

Kunskapen om vilka mekanismer som styr det språkliga beteendet i de tvåspråkiga familjerna ärfortsättningsvis bristfällig. Språkregistreringen kan inte ge en rättvis bild av detta mångfasetteradeproblem, även om den kan utnyttjas för att påvisa övergripande trender. Således har Finnäs (1986) bl.a.visat att en stor del av de ursprungligen tvåspråkiga familjerna har blivit enspråkiga i statistisk mening.

2.3. Intervjuernas och observationernas struktur

Uppläggningen i ett sammandrag:

Bakgrund; Språket verkar spela en allt mera underordnad roll vid partnersvalet och andelen äktenskapöver språkgränsen har stadigt ökat bland finlandssvenskarna. Sedan mitten av 1970-talet har detsåledes årligen ingåtts fler tvåspråkiga äktenskap än enspråkigt svenska. Detta har också medfört attäven om det absoluta antalet nya tvåspråkiga familjer de facto har minskat till följd av minskandeårskullar, har denna form av tvåspråkighet blivit allt mera framträdande ur ett svenskt perspektiv. Enbidragande orsak till detta är också att den språkliga medvetenheten verkar att ha tilltagit i detvåspråkiga familjerna, vilket bl.a. har givit utslag i att de svenska skolornas dragningskraft har ökat(Finnäs, 1990).

Syfte; Att studera det dagliga språkvalet och de språkvanorna i tvåspråkiga familjer, påvisamångfalden av språkliga strategier samt visa på frågans komplexitet.

7

Material och metod; Tema- eller djupintervjuer och deltagande observation hos ett antal tvåspråkigabarnfamiljer.

Disposition av intervjuerna/observationerna

I) Objektiv beskrivning av familjen, antal personer, ålder, utbildning, yrke, arbetsplats,barndagvård, skolor, de vuxnas språkliga och geografiska bakgrund, den fysiska miljön, hemmet,tidningar, böcker, språkliga signaler, språket i omgivningen, grannarnas språk...

II) Familjens språkvanor, kommunikationen inom familjen mellan alla parter, även husdjur, påarbetsplatsen, i skolan, med vänner, grannar, släktingar, myndigheter... Fritidsaktiviteter, mass-mediakonsumtion, föreningsaktivitet, församlingstillhörighet, teater, arbiskurser, allt enligt språk.

III) Medvetenhet och strategival. Finns medvetna strategier, förekommer konflikter, hur löstesnamnfrågor, skolval, identitetsfrågor...

2.4. Intervjuarnas metodkommentarer

Att i form av tema- eller djupintervjuer penetrera dessa frågor och samtidigt göra iakttagelser i form avdeltagande observation kräver öppna sinnen hos intervjuaren/observatören. Att kunna återge intryckoch faktauppgifter kräver i sin tur både en analyserande och en stilistisk förmåga. Metoden är svår förden oinvigde. I det följande presenteras intervjuarnas egna kommentarer, efter utförda observationeroch intervjuer.– Metoden är intressant och den lämpar sig bra för just sådana här områden, med mycket djup,

känslor och ställningstaganden. Det kändes en smula ovant att närma sig ämnet till en början, närman inte visste vad det hela skulle utmynna i. Det fanns ju inte något helt klart mönster för vadman skulle uppnå och hur man skulle nå resultat. Intervjusituationen gav just det som i denstunden var verkligt och angeläget.

– Första intrycket till en sådan här undersökning med deltagande observation väckte till en början enlitet “obekväm” känsla; att gå ut i någon familj, sitta där och iaktta och studera deras dagliga liv.Vad skulle ifrågavarande familj tycka om saken? Skulle de alls förstå meningen medundersökningen? Skulle man få ärliga svar på frågorna? Skulle deras beteende vara normalt i minobserverande närvaro? Skulle de möjligen se mig som en slags “polis”, som är ute för att fälla demför dåliga språkvanor?

– Som fördel med denna metod ser jag det något ostrukturerade och “lediga” undersöknings-förfarandet, som ger de undersökta ett naturligt och mera ärligt beteende. Faran är att helaundersökningen blir en liten subjektiv berättelse om en familjs språkvanor och språkliga kontakter.

– Just därför att de intervjuade är osäkra på frågorna och inte riktigt vet om de förstått dem rätt,tycker jag att det här är en bra metod, man kan hjälpa dem på traven, exemplifiera osv. De ställs juinför frågor som de kanske aldrig begrundat och diskuterat förr. Risken med metoden är förstås attman börjar styra diskussionen och försöker formulera deras svar, som man själv anser att de bordelyda.

– Det är intressant att intervjua på det här sättet, men väldigt svårt. Det största problemet är om denena parten är mera dominerande, som nu var fallet i “min” familj. Man glömmer då lätt bort att draden andra parten in i samtalet, och den parten kan ju ha motsatt åsikt, men sitter tyst för husfridensskull.

– Personligen tycker jag att metoden är intressant. Djupintervjuer ger mera kunskaper om hur detverkligen är, jämfört med enkäter o.dyl. Dessutom är det ju till fördel att man kan ställauppföljnings- och kontrollfrågor.

– Det finns en del fördelar med denna metod, som är värda att framhållas. Metoden erbjöd en

8

möjlighet att ta upp en del aspekter och sidospår som ett mera standardiserat frågeformulär inteskulle ha gjort. Dessutom ger denna typ av metod en större möjlighet att klargöra personernassubjektiva helhetsuppfattningar. Emellertid; risken med non-attityder kan inte helt undvikas. Hurskall man kunna avgöra i vilken mån intentioner och medvetna strategier verkligen är sådana, ellerom de är resultat av efterhandsrationaliseringar och utkristalliseras först i intervjusituationen?Naturligtvis kan detaljrikedomen och “genomtänktheten” i svaren ge en viss fingervisning, menäven här finns en viss felmarginal.

– En nackdel med denna metod är givetvis att den leder till en viss social situation, som kan inverkapå resultatet. Det blev för min del fråga om ett uppenbart rollspel. Båda parter hade givetvis ettintresse av att göra ett gott intryck. Hellre än att rusa in i en intervjusituation med en låt-gå-och-se-vad-som-händer-attityd, försökte jag hitta en medveten balans i distansen; å ena sidan“flitig” studerande med ett intresse för en forskningsuppgift, å andra sidan en välvillig och “social”främmande person.

– I en djupintervju måste de intervjuade vara samarbetsvilliga och öppna, för att berätta om sigsjälva. Om man inte känner dem från tidigare gäller det att vara mera försiktig och uppmärksam påolika faktorer, som kan inverka på resultatet.

– Jämfört med kvantitativ metod är den kvalitativa på sitt sätt intressantare. Man kan få ut så mycketmera och kanske komma närmare sanningen. Å andra sidan kan det vara svårt att hanteramaterialet, dra de rätta slutsatserna och vara tillräckligt objektiv i sitt arbete.

– Att intervjua kräver mycket av intervjuaren. Intervjuaren måste vara väl förberedd och kunnaplanera intervjun på förhand. För att klara av det behöver man förkunskap om intervjumetodik, såman får fram det relevanta.

– Som intervjuare måste man vara på sin vakt, det är lätt hänt att man ställer ledande frågor,missförstår ett svar eller att motparten missuppfattar frågorna. Genom att fråga samma sak fleragånger eller be om precisering undviker man missförstånd.

– Jag tyckte att denna metod för detta ämne var relativt bra. Med ett sånt här ämne är man nästantvungen att intervjua familjen, det skulle inte lyckas med enkäter på samma sätt. Ännu bättre skullemåhända resultatet bli om alla familjer skulle haft barn i samma ålder. En mycket intressant inblicki hur “den tvåspråkiga familjen” fungerar, fick jag i alla fall.

– Det kan ha sina fördelar att intervjua okända. Man tar ingenting för givet och drar sig inte heller föratt ställa dumma frågor - alla är lika befogade. Men det ställer stora krav på intervjuaren både vadtid och inlevelse beträffar och risken finns att de man intervjuar inte vågar öppna sig på samma sättsom inför en bekant intervjuare.

– Att observera hemmet och registrera kommunikationsmönstret och språksignalerna upplevde jagsom ett slags “snokande”, hur oskyldigt det än var. Jag borde kanske ha berättat för familjen attundersökningen också omfattade en observerande del. Det skulle ha känts ärligare.

– En risk med metoden är att man är mer eller mindre selektiv i observationen. Naturligtvis påverkaräven det egna humöret, motivationen och den egna erfarenheten, perceptionen och tolkningen. Jagförsökte därför ta min egen “puls”, för att intuitivt värdera om humöret var av betydelse. I vilketfall som helst är det ju så gott som omöjligt att överlåta till en utomstående att bedöma när någotväsentligt förbisetts eller misstolkats.

– Man måste förbereda sig inför intervjuerna och dessutom vara i rätt sinnesstämning när manjobbar. Det går inte att klampa på och utföra arbetet på ackord.

2.5. Intervjuarna om responsen

De kvalitativa metoderna bygger i mycket stor utsträckning på ett fungerande samspel mellan parterna.Om man inte förmår skapa ett förtroende och en trygghet i intervju- och observationssituationen är detlika bra att avbryta materialinsamlingen. I intervjuer är det till uppenbar fördel om de intervjuadekänner sig motiverade och intresserade av ämnet. Detta var inget problem i denna studie, enligt

9

intervjuarnas egna rapporter nedan.– Familjen var tacksam att intervjua, de är själva intresserade av tvåspråkigheten och ställde gärna

upp. Hela familjen var närvarande, men det var främst frun i huset som försökte analysera ochfundera över hur de brukade göra.

– Familjen svarade gärna på frågor och jag själv tyckte att det var både roligt och lätt att intervjuadem. Att jag kände familjen från tidigare underlättade säkert arbetet, men inte skulle jag ha någotemot att intervjua helt okända heller, såvida de är med på noterna.

– De hade en viss förståelse för undersökningen, då de själva är in i en process gällande språk-vanorför barnet.

– Jag tror att de var lite osäkra i början, men jag försäkrade att deras namn inte kommer fram pånågot ställe och att det inte är svåra frågor att besvara.

– I denna intervju hade jag fördelen att jag kände familjen från förut, varför jag också visste hur jagskulle lägga upp intervjun. Jag kunde relatera svaren till gamla kunskaper och erfarenheter, varförjag lättare kunde tolka svaren.

– Efteråt ringde jag några telefonsamtal som avslöjade felaktigheter och missförstånd av olika slag.– Familjen ställde gärna upp för intervju, de var mycket intresserade av ämnet, eftersom de gått och

funderat på hur de skulle fungera som tvåspråkig familj.– Familjen var mycket positivt inställd till projektet och ville gärna delta. De har inte funderat

mycket på tvåspråkigheten, utan var och en använder det språk som känns mest naturlig beroendepå situationen.

– Familjen tog mina besök väldigt lätt och de tyckte inte heller att frågorna var speciellt svåra.– Familjen hade en väldigt positiv inställning till den här typen av forskning och tyckte att det var

intressant att få vara med i undersökningen. Jag tror därför att de försökt vara ärliga och inteförsökte dölja några problem eller negativa sidor.

2.6. Kritik av metoden

I detta projekt har över femtio personer medverkat. Förutom de tolv intervjuarna har de tolv famil-jerna, cirka fyrtio personer, mer eller mindre aktivt bidragit med information. De tolv intervjuarna/observatörerna spelar dock en nyckelroll i materialinsamlingen. Det är skäl att här peka på någraomständigheter som kan ha påverkat resultatet i en icke önskvärd riktning.

Intervjuarna är samtliga sociologi-studeranden och är välförtrogna med sociologiska forsknings-metoder. Däremot hade bara några utfört fältarbete tidigare. Det har ovan framkommit hur viktigt detär, speciellt då kvalitativa metoder används, att materialinsamlaren är motiverad och har fallenhet försitt uppdrag. Eftersom intervjuarna fick fria händer att utföra sitt uppdrag, förutom några viktigastolpar, finns det en stor variation i hur materialet samlades in.

Familjerna valdes inte enligt traditionella statistiska urvalsmetoder. Intervjuarna fick själva välja enlämplig familj som objekt. Detta ledde givetvis till att de valda familjerna var bekanta. Det underlättarintroduktionen och motivationen att delta. Olika hänsynstaganden kan dock leda till att en del frågoraldrig blir ställda, samtidigt som värdefull information, även detaljer på ett annat sätt kommer fram.Ett genomgående problem i en dylik undersökning kan dock vara att man vill ge en fördelaktig bild avfamiljens språkliga situation, tona ner eventuella konflikter och svårigheter och legitimera sinastrategier. Detta tryck kan dock vara ännu starkare om intervjuaren är obekant. Att intervjuernarepresenterar ett av de två språken i familjen kan också tänkas påverka svaren och resonemanget.Intressant vore att se hur resultatet skulle ha sett ut om alla observationer och intervjuer gjorts avsamma person.

De familjer som valdes var samtliga familjer som uppfattades som tvåspråkiga. Trots att trendenmot ett dominerande språk fanns i några familjer har tvåspråkigheten en given plats i dessa

10

exempelfamiljer. Till urvalskriteriet hörde inte familjer som förlorat sin tvåspråkighet. Man bör alltsåinte på basen av denna rapport dra allmänna slutsatser om förfinskning eller försvenskning ochfungerande tvåspråkighet överlag.

Rapporterna var som redan nämndes olika, såväl vad beträffar längd och detaljrikedom somdisposition och språk. Man kan jämföra med tolv journalister, som får samma uppdrag eller en gruppforskare som får i uppdrag av använda kvantitativa metoder. Alla skulle utföra uppdraget på olika sätt,men ändå eftersträva objektivitet. Vår strävan har varit att göra rapporterna jämförbara visavidisposition, längd och detaljrikedom. För att undvika missförstånd och kontrollera logiken i varjerapport fick alla intervjuare renskriva en annans rapport, samtidigt som familjerna avidentifierades.Skribenternas individuella särdrag har därigenom avsiktligt tonats ner.

11

3. MATERIALET

De tolv studerandena fick i uppdrag att utse en familj var för intervjuer och observation. Innan arbetetstartade kontrollerades bredden i urvalet visavi makarnas språk, geografisk hemvist och familjemed-lemmarnas ålder.

Det intressanta var att i hälften av familjerna var kvinnan svensk, följaktligen i andra hälftenfinsk. Det råkade bara bli så, utan styrning.

Även den geografiska spridningen är god. Trots att intervjuarna studerar i Vasa, har de kontaktermed hela svenska Finland, varför östra Nyland, det s.k. Mellannyland, västra Nyland, Åboland,svenska och finska Österbotten är “representerat”. Detta kan vara intressant att notera, trots att repre-sentativitet inte kan uppnås i en dylik begränsad kvalitativ forskningsansats.

Socialt och yrkesmässigt finner man en homogenitet i materialet, hälften av kvinnorna arbetarinom sjukvården. Oberoende vilka socialgruppsindelningar man använder sig av, befinner sig dessafamiljer i mellanklasserna. Man kan klassificera dem som medelklassfamiljer.

Åldersspridningen är god, här finns familjer med nyfödda barn och familjer, vars barn redan

12

flyttat hemifrån. I redovisningen i följande avsnitt uppges åldern på ett ungefär. Alla namn är därtillutbytta, med hänsyn till de intervjuade, fastän man förstås kan fråga sig i vilken mån dylika frågorfaktiskt är känsliga. Vi fick dock den uppfattningen att de flesta uttryckligen önskade vara anonyma.

Presentationen i det följande är redigerad, bl.a. så att strukturen skall vara likadan och även läng-den på redogörelserna. En viss detaljrikedom har skalats bort från de något längre ursprungstexterna.Texterna kan därför te sig något koncisa och faktaspäckade.

Fyra olika grupperingar har materialet spontant gett, trots att gränsfall naturligtvis förekommer.Fyra familjer uppvisar en god språklig balans, där även den unga generationen naturligt anammat tvåspråk. Föräldrarna i dessa familjer uppvisar även en individuell tvåspråkighet. I tre familjer fungerartvåspråkigheten till synes väl, men individuell balans finns inte hos föräldrarna, eftersom derasspråkliga färdigheter inte är jämna. Detsamma gäller de tre familjer, som tenderar att gå mot ettdominerande språk, nämligen omgivningens. Nyvaknad medvetenhet finner man slutligen i tvåfamiljer med småbarn.

Denna indelning bör dock inte ses som absolut, utan endast riktgivande, baserad på några uttaladetendenser.

4. FAMILJERNA

Samtliga tolv här beskrivna familjer är autentiska. Med hänsyn till deras egna önskemål är de dockavidentifierade, så att alla namn - ortnamn, egennamn och släktnamn - är ersatta av andra. I någon månhar även yrken, arbetsplatser och tidningar ersatts av andra liknande. Avsikten har varit att bevaraäktheten och bibehålla de specifika språkliga särdragen i närmiljön, med bibehållen respekt förpersonernas integritet.

Redovisningen för respektive familj följer samma disposition:

I) Beskrivning av makarnas språkliga bakgrund, utbildning, yrke och nuvarande arbetsplats samtnågot om barnen och om närmiljön.

II) Familjens interna och externa språk; hemma, massmediakonsumtion, fritidssysselsättningar, påarbetet, i skolan, med myndigheter, med släktingar och vänner etc.

III) Familjens strategier, värderingar och målsättningar visavi tvåspråkigheten.

13

4.1. TVÅSPRÅKIGHET I BALANS

Familjen Aaltonen i Jakobstad: “Treåriga Anna är finsk, ettårige Viljam svensk - enligt befolknings-registret”.

Familjen Björkman i Esbo: “Vi talar svenska med brodern och finska med frun och hunden”.

Familjen Cederberg i Vörå: “Kalle trodde föräldrarna var enspråkiga och började tolka”.

Familjen Dahlström i Pedersöre: “Mia döptes på finska, men Pia på båda språken”.

14

Familjen Aaltonen, Jakobstad

Ada, 28 och Raimo, 31samt Anna, 3 och Viljam, 1

IAda föddes och växte upp i Öja i ett så gott som enspråkigt svenskt bysamhälle. Adas mamma vardock ursprungligen finskspråkig, men blev placerad i en svenskspråkig skola, utan att kunna ett ordsvenska. Så småningom glömde hon mer eller mindre sitt modersmål. Adas pappa däremot var heltsvenskspråkig och i familjen talade man bara svenska. Ada har följaktligen gått i svenskspråkigaskolor, först lågstadiet i Öja, sedan högstadium och gymnasium i Karleby och ett år vid folkhögskolani Kronoby och slutligen i en svensk fysioterapeutkurs i Helsingfors. Ada har jobbat vid ett fysikalisktinstitut, men kommer efter den pågående moderskapsledigheten att få tjänst vid Malmskakretssjukhuset.

Raimos hemort var Pettersbacka by i Vörå. Byn är tvåspråkig och Raimos mamma var finsk ochpappa svensk. Trots detta talade man bara finska i familjen, vilket även var Raimos skolspråk. Efterfinsk yrkesskola och tekniskt institut i Vasa blev han utexaminerad tekniker. Nu jobbar han somplanerare hos en byggnadsentreprenör.

Eftersom barnen ännu är små är skolvalet ännu inte aktuellt. Hittills har Ada skött barnen hemma.När hon återinträder i arbetslivet kommer en finsk dagmamma att ta hand om Anna och Viljam.

I hemmet förekommer såväl finska som svenska tidningar och böcker. Tidningar de prenumererarpå är Pohjalainen och Jakobstads Tidning, samt veckotidningen Allas. Två almanackor hänger påköksväggen, en finsk och en svensk. De bor i ett ganska tätbebyggt område och deras grannar råkarnästan alla vara finskspråkiga, förutom den närmaste grannfamiljen, som är tysk-finlandssvensk. Defamiljer som är svenskspråkiga har inte barn i samma ålder.

IIAda fungerar nästan lika väl numera på båda språken, medan Raimo förstår svenska, men talar ogärna.Raimo talar i regel finska med Ada, men ibland, om han är på det humöret, kan han mera på skoj säganågot på svensk dialekt. Ada i sin tur svarar i regel alltid på svenska, men skall något mera invecklatförklaras svänger hon om till finska, så att Raimo skall förstå. Båda makarna talar sina respektivespråk konsekvent med barnen, som verkar att ha förstått systemet, utan större problem.

Adas släkt är svensk och kommunikationsspråket med dem svenska, men Raimo försöker talafinska med dem som behärskar språket, ibland får han svar på finska; ibland på svenska. Raimossläktingar är finskspråkiga, förutom pappan, som talar svenska.

På arbetet talade Ada tidigare mest finska, eftersom arbetskamraterna råkade vara finskspråkiga,på sjukhuset blir det antagligen att tala mera svenska med arbetskamraterna. Med patienterna talar manalltid deras språk. Raimo talar mest finska på sitt jobb, eftersom de flesta är finskspråkiga, menbeställningar görs i regel på svenska, så ideligen säger han sig vara tvungen att “rådbråka svenskan”.

När de vänder sig till olika myndigheter blir det oftast svenska, för de flesta försändelser och denmesta informationen kommer på svenska.

På fritiden umgås de med släkt och vänner. På sommaren är det båten som gäller för Raimo. Hanhar tillsammans med sin svåger byggt en båt. Ada tycker om att motionera och är med i enorienteringsklubb. Nyligen deltog hon i en svensk navigationskurs och en gång i veckan är hon påfinsk gymping-kurs. Nästa höst har hon tillsammans med Anna tänkt gå på svensk föräldra-barngymnastikkurs. Med gemensamma vänner talar Ada svenska och Raimo finska, det uppstår sällanstörre problem, eftersom de flesta är tvåspråkiga.

Raimo är skriven i den finska församlingen, de övriga familjemedlemmarna i den svenska.Tidigare har man hållit sig med svenska dagstidningar, men nu har man gått in för en av varje. De

gånger Ada ger sig tid att läsa föredrar hon romaner på svenska. Om Raimo överhuvudtaget läser blir

15

det faktaböcker. I bokhyllan finns en del svenska barnböcker och man har nyligen abonnerat på enserie finska barnböcker. När man går till biblioteket väljer barnen både svenska och finska böcker.Både Ada och Raimo läser svenska och finska godnattsagor, det är barnen som avgör vad de vill höra.

Radio lyssnar man relativt sällan på, för det mesta blir det musik. Tv-nyheter tittar man på, när detpassar, ibland på svenska, ibland på finska. Underhållningsprogrammen är oftast rikssvenska. Annatittar på både “Pikkukakkonen” och “Björnes magasin”. Ofta har de på “Music-box” och Anna härmarde engelska sånggrupperna, annars sjunger hon mest på svenska. Hos dagistanten har hon dock lärt sigen del finska sånger. Hon leker vidare med dockorna även på svenska, också hos den finska dagtanten,kanske för att de andra barnen är finska pojkar och hon hemma lärt sig leka med dockor tillsammansmed mamma.

IIIFamiljen medger att det förekommit en och annan liten kris, men att man i det stora hela väl kommitöverens om språkliga strategier. De hade t.ex. ett tvåspråkigt bröllop, det var de helt överens om. FöreAnna skulle döpas uppstod ett problem - vilket modersmål skulle flickan få? De funderade länge, hitoch dit. Raimo menade att när barnen ändå skrevs in i den svenska församlingen så borde något avbarnen ha finska som modersmål. Anna blev då registrerad som finskspråkig. När då Viljam föddes,var hans modersmål redan bestämt. Nu efteråt skulle det kanske ha varit naturligare att Anna skulle havarit svenskspråkig och Viljam finskspråkig, men... Inom familjen har man beslutat att båda barnenskall ha finsk dagmamma. Sedan kommer de antagligen att gå i svenskt dagis eller vara i enblandgrupp, där båda språken talas. Mycket kommer att bero på vilka kamrater barnen har och omdessa väljer finsk eller svensk skola. Om de går i svenskt dagis får de sannolikt mera svenska kamrateroch det blir naturligare att börja i svensk skola. Tiden får utvisa hur det blir.

Ada anser det vara synnerligen viktigt att bevara svenskan i Finland “eftersom vi är så få”. Bådaframhåller också att om barnen kan svenska kommer det att ha mycket lättare att lära sig andra språk,som t.ex. engelska och tyska som blir allt viktigare i framtiden. Svenska är en förutsättning för att manskall klara sig i Norden. Eftersom de bor i en tvåspråkig stad i ett tvåspråkigt land är det synnerligenändamålsenligt att vara tvåspråkig.

Strategierna verkar klara i familjen Aaltonen. Även då barnens namn valdes, tänkte man på attnamnen inte skulle vara svåra att uttala och handskas med för någondera släkten.

16

Familjen Björkman, Esbo

Arja, 30 och Hans-Fredrik, 31samt Simon, 1

IBåde Arja och Hans-Fredrik är födda och uppvuxna i Pojo och har fortfarande täta kontakter medfödelseorten. Varderas föräldrar bor kvar där, liksom flera av syskonen. Arjas föräldrar är båda finsk-språkiga, men förstår svenska någorlunda, men talar inte. Den finska de talar innehåller dock en delsvenska lånord, såsom “nästuuki” och andra liknande. Hans-Fredriks föräldrar är båda svensk-språkiga. Arja är utbildad sjukskötare och har tjänst på Mejlans sjukhus i Helsingfors. För tillfället ärhon dock vårdledig för att sköta sonen Simon. Hans-Fredrik är utbildad byggnadsingenjör medpedagogisk kompetens och har tjänst som lärare vid en svensk yrkesskola.

Familjen har lägenhet i ett höghus i Esbo, i ett område som har typisk förortsprägel. Det man ser,när man kommer dit är en klunga fem våningar höga betonghus, en busshållplats och ett mindreköpcentrum med affär, post, bank och apotek. Runt omkring finns mycket skog och orörd natur.

Den första språksignalen som möter en när man stiger in i hemmet är engelsk - tv-n står påslagenoch Eurosport-kanalen basunerar ut de senaste golfresultaten. På väggen i tamburen hänger enflerspråkig almanacka - engelsk,tysk,svensk. I övrigt är det svenska och finska om vartannat. Itidningshyllan ligger Helsingin Sanomat och Hemmets Veckotidning. I bokhyllan dominerar BraBöckers lexikon och ett tiotal romaner från samma bokklubb. Men där finns också finskspråkigaböcker, bl.a. en nyinköpt bok om barnuppfostran och några mer tummade verk om hem och hushåll.Bibeln finns på svenska, barnböcker på båda språken. Den väggalmanacka i köket, som är avsedd föranteckningar är finsk. Gästhandduken i badrummet är däremot utmärkt med en svensk skylt och ibarnkammaren hänger en svensk plansch.

På väg upp till tredje våningen, där Hans-Fredrik och Arja har sin lägenhet hinner man passera tvåsvenska namnskyltar. Hans-Fredrik intygar att det bor förvånansvärt många svenskspråkiga i huset.Men det tog lång tid innan man kom underfund med det. I början talade alla finska med varandra föralla tog ju för givet att alla andra var finskspråkiga... De språkliga signaler man får i bostadsområdetär, med undantag av de tvåspråkiga gatuskyltarna, enspråkigt finskt.

IIBåde Arja och Hans-Fredrik lärde sig det andra språket hyfsat redan under uppväxttiden. “Pojo är ju entvåspråkig ort”, svarar de förvånat om man undrar hur det kommer sig. Arja berättar att hon ochhennes syster brukade tala svenska med varandra när de ville “låtsas vara lite extra”. När Arja i19-årsåldern började sällskapa med Hans-Fredrik tyckte hon att hennes svenska var så pass dålig atthon vägrade tala annat än finska med honom. “Man fick vara glad om man fick ur henne ett svensktord”, berättar Hans-Fredrik. Hans finska var inte heller något att hurra för på den tiden, men hanbrydde sig inte om att det blev fel, utan gladeligen pladdrade han på.

Under den första tiden tillsammans talade de alltså bara finska med varandra. Men allt eftersomArja lärde sig allt bättre svenska, (hon arbetade då på ett åldringshem, med flertalet svenska klienter)övergick de allt mera till att bara tala svenska. Idag talar Arja flytande svenska och säger själv att detinte spelar någon roll för henne vad hon talar för språk, hon känner sig lika hemma med båda språken.Hans-Fredrik har inte heller några problem med finskan, även om han inte talar finska lika bra somArja talar svenska.

Med Simon talar dock Arja alltid finska och Hans-Fredrik alltid svenska. Simon själv säger ännuingenting förståeligt, men han verkar förstå båda språken.

Arja har tre systrar som alla gift sig med svenskspråkiga. Arja talar finska på tumanhand medsystrarna, men svenska med deras familjer. Den syster Arja har mest kontakt med talade finska medsina döttrar när de var små, men har nu övergått till att tala bara svenska med dem. Därför har hon

17

svårt att tala finska med Simon, men Arja tvingar henne till det.Hans-Fredrik har en bror som gift sig med en finskspråkig och talar mest finska hemma. När Arja

och Hans-Fredrik träffar dem, talar de svenska med brodern och finska med frun och hunden! Närsläkterna träffas talar alla svenska med varandra, förutom Arjas föräldrar och Hans-Fredriks svägerska.

På Arjas arbetsplats dominerar finska. De enda gånger hon talar svenska är om det finns svenskapatienter. Hans-Fredrik talar bara svenska på sitt jobb, utom de gånger han beställer in nytt material tillskolan.

I affärer och i kontakt med olika myndigheter talar de för det mesta finska. “Allt går ju på finskahär”. Om det visar sig möjligt väljer de ändå svenska. Arja gick t.ex. till svensk mödrarådgivning.Eftersom de båda skulle delta i förberedelsekursen inför förlossningen, tyckte hon att det förHans-Fredriks skull var bättre att välja den svenska. Själv hade hon inga preferenser. När de frågadeom hon ville ha svensk eller finsk broschyr kunde hon inte bestämma sig utan tog båda. Eftersom hongått till svensk mödrarådgivning borde hon automatiskt ha kommit in på den svenska sidan ibarnrådgivningen, men eftersom de hade så ont om tider just då bokade de in Arja på den finska sidan,utan att fråga henne om lov. Arja anser att hon borde ha fått fortsätta med svensk rådgivning, när honen gång själv hade valt.

I valet av massmedier hävdar Arja och Hans-Fredrik bestämt att språket inte har någon som helstbetydelse för vad de väljer. De har en finsk dagstidning, helt enkelt för att den är bättre än den svenska.De köper oftast finska böcker för att de är billigare. Veckotidningar väljer de på basen av innehållet.För tillfället har Arja en rikssvensk och Hans-Fredrik en finsk. Också radio- och tv-program väljs heltpå basen av innehållet i respektive program. De finlandssvenska programmen konkurrerar på likavillkor som de övriga. De tittar på dem “om de är bra”, inte för att de råkar vara producerade av FST.Att välja rikssvenska Rapport i stället för Uutiset skulle inte falla dem in, “vi bor ju ändå i Finland!”.

Både Arja och Hans-Fredrik hör till den svenska församlingen. Arja flyttade över, så att allaskulle höra till samma församling. De vigde sig på svenska, men dopet gick på två språk med tanke påArjas föräldrar.

Kvällskurser och föreningsaktiviteter har de varken tid eller lust med för tillfället. Båda ärdäremot väldigt fågelintresserade och rör sig gärna ute i skog och mark. Och det är ett av de fåtillfällen Arja fortfarande talar finska med sin man, hon känner nämligen bara till de finskafågelnamnen!

IIISå länge Arja och Hans-Fredrik var barnlösa talade de bara svenska hemma. När Simon föddes gick dein för att konsekvent tala sitt eget modersmål med honom; “annars kan han börja blanda och inte vetavad som är vad”. Arja tyckte till en början att det skulle vara svårt att växla om till finska, när honskulle tala med Simon, eftersom hon var van att tala svenska hemma, men nu fungerar det bra. De villbåda att Simon skall bli så tvåspråkig som det bara är möjligt och kommer att försöka få in honom påsvensk daghemsavdelning när den dagen kommer. “Finska får han ju på gården”. Skolspråket blirockså troligen svenska. “Hasse får bestämma, och då blir det säkert svenska”, säger Arja och verkarinte ha något emot det.

Några problem har de inte stött på när det gäller tvåspråkigheten. De kan inte påminna sig om attde skulle ha grälat om vilket språk de skall välja i olika situationer. De har över huvud taget intebehövt diskutera det här med språken så mycket. Lösningarna har kommit naturligt. Det som däremotfår dem att “resa ragg” är intolerans och oginhet gentemot den andra språkgruppen. Att vissa läkare påArjas arbetsplats bara talar finska på ronden, även inför svenskspråkiga patienter tycker hon är höjdenav fräckhet och nonchalans.

18

Familjen Cederberg, Vörå

Leena, 37 och Lars, 40samt Kalle, 6 och Katarina, 3

ILeena är född i Karleby i en finskspråkig miljö med finskspråkiga föräldrar och släktingar. Farfar vardock svenskspråkig, så svenska har inte någonsin varit ett helt främmande element i Leenas liv. Honkunde dock väldigt lite svenska då hon träffade Lars och började egentligen inte prata svenska förrände flyttade till en svenskspråkig ort. Nu pratar hon däremot en felfri svenska. För några år sedan fickhon dessutom sin sjukvårdarutbildning på svenska.

Lars är född i byn där de nu bor. Han har en helsvensk bakgrund, och kom första gången i kontaktmed “levande finska” som byggnadsarbetare. Finska började han egentligen prata först när han träffadeLeena. Lars arbetar nu som försäljare.

Båda barnen går nu i svenskt dagis. Kalle har förut haft svensk dagmamma, då däremot Katarinahaft finsk. Familjen bor i Vörå i svenska Österbotten, men det finns ett ökande antal unga finsk- ochtvåspråkiga familjer på orten. Omgivningen är lugn och rofylld och naturen finns inpå knutarna.

I hemmet finns dagstidningarna Vasabladet och Pohjalainen. Där finns även några finskainredningstidningar, bl.a. Avotakka. I bokhyllan finns både svensk- och finskspråkig litteratur. Ibarnens rum finner man främst finska sagoböcker och serietidningar. Postlådan är svensk - POST -men det är en bagatell som de inte fäst sig vid.

De flesta grannarna är svenskspråkiga. Familjen umgås dock mycket med ortens finsk- ochtvåspråkiga familjer. I byn finns en del finskspråkiga kvinnor som “gift sig till orten” och de träffasregelbundet för att diskutera barnen, språken och eventuella problem som kan uppstå för dem som bori en så svensk miljö. Leena deltar gärna i dessa träffar. Barnens lekkamrater är dels enspråkigt svenska,dels enspråkigt finska, men mest leker de med andra tvåspråkiga barn.

I byn finns varken finsk skola eller finskt daghem. Butiker, post och bank har främst svenskpersonal.

IILeena och Lars har alltid talat sitt eget modersmål med varandra. Detta kommer sig av att de båda varsvaga på det andra språket när de träffades och det föll sig då naturligt att de talade sitt eget språk.Sedan har de inte kunnat eller velat bryta denna vana. Efter femton år håller de fortfarande påtraditionen. Barnen talar finska sinsemellan och alltid finska med mamma Leena. Med pappa Lars talarKalle svenska medan Katarina talar både svenska och finska med honom.

Makarna berättar gärna om sina erfarenheter; När Kalle var liten märkte han att pappa ochmamma talade olika språk. Kalle trodde då att de bara behärskade var sitt språk, varför han med storinlevelse började fungera som tolk i familjen.

Lars använder mera svenska i sitt arbete och använder också mest svenska hemma. Leenaanvänder ungefär lika mycket svenska som finska på arbetet i Vasa, men talar bara finska hemma.Katarina är mera finskspråkig i sina dagliga aktiviteter än Kalle, troligen beroende på att hon hadefinsk dagmamma.

Med Lars′ släktingar kommunicerar alla fyra på svenska och med Leenas på finska. Ett undantagär dock Leenas yngre syster som försvenskats genom giftermål. Systrarna talar dock finska medvarandra. Släktträffar kan bli ganska pinsamma tillställningar, speciellt som Lars′ mor och Leenas morrent språkligt inte förstår varandra. Leena och Lars tycker därför att de alltid borde vara till hands ochöversätta och det blir därigenom ganska jobbigt att ha släkterna samlade.

Familjen har både svensk- och finskspråkiga vänner. Språket faller då helt naturligt eftervännernas språk. Barnen har lärt sig de osynliga reglerna och sedan de var mycket små känt till vilketspråk de skall tala med vem. Miljön påverkar också det dagliga valet av språk, så att de med samma

19

kamrater talar finska hemma, men svenska på dagis. När Katarina leker ensam och talar för sig själv ärdet på finska, Kalle leker på svenska, men tillsammans leker de oftast på finska. Leena läser finskasagor för barnen och sjunger finska sånger för dem, när Lars gör det någon gång är det självfallet påsvenska. Kassetter som barnen lyssnar på är mest på finska, eftersom Leena oftast inhandlar dem.

Med kommunala myndigheter går all kommunikation på svenska, i Vasa använder Lars ochLeena oftast sina egna språk. Hela familjen är skriven i den svenska församlingen, de har dock deltagitäven i församlingens finskspråkiga verksamhet och får det finska informationsbladet.

Svensk och finsk teater besöker familjen i ungefär samma utsträckning. Familjen deltar även iandra kulturevenemang och då är det inte språket utan intresset som avgör. Man ser ungefär likamycket på Finlands och Sveriges tv. Nyheterna ser man alltid från någon finländsk kanal, avprincipiella skäl. Barnen tittar på barnprogram från alla kanaler, oberoende av språk. Radion däremotär inställd på den finlandssvenska kanalen.

På somrarna har barnen egna kaniner. Kalle talar svenska, Katarina finska med sina fyrbentatelningar, utan att de själva egentligen noterat det.

Känslor förefaller barnen att kunna uttrycka lika väl på bägge språken, eftersom de inte byterspråk vid plötsliga vredesutbrott.

IIILeena och Lars har från början medvetet valt att göra barnen tvåspråkiga. Vilket språk som blir detstarkare för barnen är inte det viktigaste, utan målet har varit att ge barnen den rikedom som tvålevande språk innebär. Problem med språken har inte förekommit i stor utsträckning ännu, men iblandoroar sig föräldrarna lite över att barnen eventuellt kan få problem i skolan med att skilja på språken.De hoppas att läsning och skrivning inte skall skapa problem. Man försöker hålla finska språketlevande hemma, eftersom den svenska påverkan är stor från omgivningen. Eftersom barnen kommeratt gå i svensk skola är detta speciellt viktigt. Leena talar därför alltid konsekvent finska hemma ochmed de övriga familjemedlemmarna, oberoende var de befinner sig. Utifrån har familjen bara hörtpositiva omdömen om sina språkvanor och om sin medvetna språkliga strategi.

Familjen betonar även friheten och betydelsen av att få välja vilket språk man talar. En nackdelmed denna frihet kan dock bli att barnen väljer “bort” ett språk. Men även om de tillfälligtvis skullevälja att göra det har de ändå en mycket stadig grund att stå på som vuxna.

Ett annat problem kan vara identitetsfrågan och om barnen måste välja en identitet framom enannan. Föräldrarna verkar dock inte se språken som det viktigaste i deras uppväxt, utan vill främst gedem en stadig grund att utgå från.

20

Familjen Dahlström, Pedersöre

Johanna, 37 och Gustav, 35samt Mia, 10 och Pia, 8

IJohanna är hemma från Alajärvi och hennes föräldrar är helt finskspråkiga. Hon förstod en delsvenska, “skolsvenska”, då hon flyttade till Pedersöre. Men efter att hon flyttat dröjde det inte längeinnan hon talade en felfri svenska. Johanna är utbildad merkonom och arbetar på en bank. På jobbetblir det mest att tala svenska eftersom såväl arbetskamrater som kunder är svenskspråkiga, med någraundantag.

Gustav är född och uppvuxen i Pedersöre. Hans föräldrahem var helsvenskt. Gustav har lärt sig endel finska genom ditt arbete som försäljare av traktorer och jordbruksredskap och genom Johannaförstås, eftersom de under sina första år tillsammans pratade mest finska.

Bostadens näromgivning är nästan fullständigt svenskspråkig, nästan alla grannar talar svenska. Ifamiljen läses Jakobstads Tidning och Vasabladet samt någon finskspråkig veckotidning. På jobbetläser både Johanna och Gustav finska dagstidningar, såsom Pohjalainen och Helsingin Sanomat.Tidigare prenumererade man också på Aku Ankka för att barnen inte skulle glömma finskan. Påväggen i vardagsrummet hänger en tavla i gammaldags stil med svensk text, men till julen har manbåde svenska och finska julbonader.

IIPå sina arbetsplatser använder Johanna och Gustav till övervägande del svenska. Barnen går i svenskskola - det finns egentligen inga alternativ om man inte vill skicka dem med buss till det finskalågstadiet i Bennäs, kommunens centralort. Nu har flickorna endast 400 meter till skolan mot 13 kmtill Bennäs.

Hemma vid matbordet pratar man ibland finska, ibland svenska. Mia och Pia svarar dock oftarepå svenska än på finska. Ibland verkar det som om Mia inte skulle tycka om att mamma pratar finska,hon brukar uppmana henne att prata svenska. Johannas uppfattning om flickornas språkbruk är att Miapratar mera finska än lillasyster Pia. Mia pratar det språk som omgivningen pratar, medan Pia oftaresvarar på svenska fastän hon tilltalats på finska.

Johanna var hemma med Mia då hon var liten och hon pratade följaktligen mera finska änsvenska till en början. Flickorna började samtidigt vara hos en svensk dagmamma. Pia var då 10 mån.och Mia 2 år. Systrarna var hos samma dagmamma ända tills de började i skolan. Det var då s.g.s.omöjligt att få tag på en finsk dagmamma i Pedersöre. Enligt föräldrarna har båda syskonen ett bättreordförråd på svenska än på finska. Det har funnits ytterst få finska barnböcker på biblioteket tillexempel. Åt Pia försökte man skaffa fler finska barnböcker för att språket skulle utvecklas hos henne.Johanna lärde flickorna en hel del finska sånger och bl.a. de kända julsångerna kan de på båda språken.

De flesta av Mias kamrater är svenskspråkiga, men åtminstone en av dem är tvåspråkig.Tillsammans med henne pratar Mia ibland finska, men sällan i skolmiljön. Pias skolkamrater däremotär alla svenskspråkiga. Systrarna leker lika ofta på finska som på svenska.

Tillsammans med sina finskspråkiga kusiner pratar systrarna bara finska. På sommaren brukar devara hos sin mormor, åtminstone en vecka. Mia ser gärna på finska tv-program, men även på svenska.Också Pia ser på både svenska och finska tv-program. Barnen lyssnar inte så mycket på radio som förr,utan nu är det mest kassetter det gäller. De är med i Fazerin Musiikkikerho och Pia lyssnar kanskenågot mera än Mia på finsk musik, medan Mia intresserar sig mera för engelsk popmusik. Böcker läserflickorna på båda språken.

Johanna tycker att hon talar mera finska än svenska hemma, men hon upplever att hon delvisglömt bort sin egen dialekt. Hon är med i en finsk bokklubb, men läser även svenska böcker. Tidigarevar hon aktiv i en svensk konstklubb. Johanna ser hellre på finsk än svensk tv. Gustav har ingen

21

skillnad vad gäller tv om det är svenska eller finska program han tittar på. Så mycket fritidsaktiviteterhar han i övrigt inte tid med.

Vid släktsammankomster där släkt från båda sidorna är med har man pratat båda språken, t.ex.vid bröllopet och vid Pias dop. Mia däremot döptes “på finska”. Några språkkriser har det inte funnitsutan inom familjen och mellan släkten har funnits idel välvilja. Bekantskapskretsen är lika mycketsvensk som finsk, eftersom man främst umgås med släktingar.

IIIJohanna och Gustav upplever inte att de skulle ha planerat barnens språkliga utveckling enligt någonutvecklad strategi. Omständigheter har avgjort val av dagistant och skola. Även om det hade funnits enfinsk skola i närheten skulle de antagligen ändå ha valt den svenska, eftersom barnen fick höra merafinska än svenska som små. Under senare år har man inom familjen blivit mera medveten omtvåspråkigheten och försöker nu se till att flickorna får lika mycket av båda språken, åtminstone ihemmiljön.

22

4.2. MEDVETENHET OCH ENVISHET

Familjen Erkkilä i Kaskö: “Vid födelsedagskalaset såg man tydligt två språkläger”.

Familjen Finnilä i Lojo: “Som sexåring var Petra ännu enspråkigt finsk”.

Familjen Granqvist i Malax: “Svärmor varnade för halvspråkighet”.

23

Familjen Erkkilä, Kaskö

Margareta, 48 och Timo, 51samt Maria, 25 och Tomas, 21

IMargareta är född i Korsnäs och har således vuxit upp i en helsvensk miljö. Hon är utbildadbarnskötare och arbetar vid sjukhuset i Kristinestad. Även Timo är född och uppvuxen i en heltenspråkig finsk miljö, Ylihärmä. Han jobbar som elektriker på stadens stora arbetsplats, Metsä-Botnia.

Äldsta barnet, Maria, studerar språk vid Turun yliopisto, finska är hennes huvudämne. Maria hargått i svensk barnträdgård, i svenskt låg- och högstadium samt i svenskt gymnasium i Närpes. Men nupå universitetsnivå studerar hon på finska. Tomas däremot har gått i finsk barnträdgård, men har gått isvenska skolor. Efter högstadiet gick han i svensk yrkesskola i Vasa och arbetar nu inom ett företag ielbranschen.

Familjen bor i en våningslägenhet i Kaskö. I hemmet finns tidningarna Suupohjan Sanomat ochSyd-Österbotten. Böckerna i bokhyllan är både svensk- och finskspråkiga. I Tomas′ rum finner manenbart svenska serie- och biltidningar. I Marias rum är litteraturen språkligt blandad.

IIFamiljens omgivning är också språkligt blandad. Båda språken talas i grannskapet och man talar “sitt”språk och alla verkar att förstå varandra. Familjen kommunicerar på båda språken. Strukturen är fastoch följer ett viss mönster. Timo pratar finska med alla i familjen, när han talar svenska är det den förorten typiska svenska dialekten. Margareta pratar enbart svenska hemma, även då Timo tilltalar hennepå finska. Maria talar finska med sin far, svenska med sin mor. Tomas talar svenska med bådaföräldrarna. Syskonen talar enbart svenska sinsemellan. Timo är ytterst konsekvent i sitt språkbrukmed barnen, även om han konverserar med andra samtidigt på svenska tilltalar han alltid sina barn påfinska. När Timo vill provocera eller göra sin röst hörd och när allvarliga frågor penetreras talar hanalltid finska.

Alla Timos släktingar är finskspråkiga, vissa av dem kan dock en del svenska. Margareta pratarenbart finska med Timos släktingar och detsamma gör Maria och Tomas. Alla Margaretas släktingarpratar svenska, de kan ingen finska alls.

Margareta kommer i kontakt med svenska och finska patienter dagligen på sjukhuset. Även blandarbetskamraterna är språken blandade. På Timos arbetsplats är merparten finskspråkiga. En arbets-kamrat är dock svenskspråkig och de talar svenska sinsemellan.

Familjen har många tvåspråkiga bekanta och med dem kommunicerar man inte efter någotspeciellt mönster, utan bara hur det råkar sig för tillfället.

En episod kan här speciellt nämnas. För en tid sedan fyllde Timo jämna år och man hade en storbjudning i skärgården. Alla släktingar var samlade, både från Timos och Margaretas släkt. Allagemensamma vänner var där och Timos manskör. Timo umgicks med alla och pratade svenska ochfinska om vartannat. Margareta pratade också obehindrat bägge språken, men höll sig en aning meratill de svenkspråkiga gästerna. Tomas höll sig mera till de svensktalande gästerna, medan Mariaumgicks med alla. Gästerna var uppdelade i “läger”, så att den finskspråkiga släkten höll sig mest utepå gården medan den svenskspråkiga höll sig mera runt verandan. De gemensamma vännerna höll sigtill Margaretas släkt, medan sångkören höll sig till Timos släktingar.

Det formella språk man använder t.ex. vid ifyllandet av blanketter och med olika myndigheter ärolika för familjemedlemmarna, Timo och Maria använder finska, Margareta och Tomas svenska.

I familjen läses Syd-Österbotten och Suupohjan Sanomat. Alla fyra läser vardera tidningen.Tomas läser i regel endast svenska tidningar och böcker, medan Maria läser både svenska och finska.Margareta läser helst svenska veckotidningar, köper hon en finsk, är det något speciellt som hon är påjakt efter. Timo läser också på båda språken. Skönlitteraturen i bokhyllan är också finsk och svensk.

24

Om hela familjen tittar på tv, är det på Finlands tv, aldrig på svenska nyheter eller svenskaprogram. Bara om Margareta är ensam hemma kan hon se på Sveriges tv. Musiken man lyssnar på ibilen är finsk. Det blir allt från tango och folkvisor till Kirka, alla lyssnar gärna till finsk musik,eftersom barnen har vuxit upp med den.

Församlingsaktiviteten i familjen är inte livlig. Går man i kyrkan, besöker man dock svenskagudstjänster. Både Maria och Tomas har gått i svensk skriftskola. Timo skrev nyligen ut sig ur denfinska församlingen och ur hela kyrkan, medan de övriga fortsättningsvis hör till den svenskaförsamlingen.

IIII familjen finns det strategier, en del är medvetna, andra inte. När Timo och Birgitta träffades varbägge enspråkiga. De har småningom lärt sig varandras språk genom att prata med varandra.Språkvanorna med barnen kom även naturligt medan barnen var små, man talade sitt eget språk.

Det har funnits konflikter, bl.a. om valet av dagis- och skolspråk. Konflikten pågick i flera år. Varoch en drog åt sitt håll. Margareta “vann” kampen mycket tack vare skolans geografiska närhet och attskolvägen var trygg. Vid valet av Marias dagis var det likadant, hennes lekkamrater gick i sammadagis. Tomas däremot gick i finsk dagis, med sedan i samma närbelägna svenskspråkiga skola.

Även andra prestigekamper har förekommit. Margareta talar inte finska om hon inte måste.Konflikterna har uppstått i att alla “drar hemåt”. Margareta och Tomas mot svenska och Timo ochMaria mer och mer mot finska. Men tvåspråkigheten fungerar.

25

Familjen Finnilä, Lojo

Lisa, 46 och Jussi, 48samt Petra, 23

ILisa är född i Karis, hennes mor var svenskspråkig, medan fadern var tvåspråkig. Modern dogemellertid tidigt och fadern gifte då om sig med en finskspråkig kvinna. Lisa har studerat i Helsingforsoch är utbildad ämneslärare. Jussi kommer från en helfinsk barndomsmiljö. Han är busschaufför ochhar i sitt arbete varit tvungen att använda svenska vid behov. Han har en mycket klar finsk identitet.

Dottern Petra föddes i Salo, där familjen bodde under sina två första levnadsår. Sedan flyttadefamiljen till morfar, som då alltså hade ingått ett andra äktenskap med en finskspråkig, varför denspråkliga miljön var helt finsk. Två år senare flyttade familjen till Lojo, där Petra gick i finskspråkigtdagis. Som sexåring var hon följaktligen enspråkigt finsk. Hon blev därför s.k. hörelev i en svenskförsta klass, hon följde med undervisningen och lärde sig förstå och tala svenska så småningom. Dåfanns ännu inte svensk förskola. Efter detta år kunde hon börja i det svenska lågstadiet utan störresvårigheter. Hon gick sedan i svenskt högstadium och svenskt gymnasium i en närbelägen stad.

Familjen bor i ett egnahemshusområde, där så gott som alla grannar är finskspråkiga. Förortsbefolkningen utgör finska det naturliga kommunikationsspråket i butiker, banker etc.

Hemmet signalerar tydligt tvåspråkigheten - eller egentligen flerspråkigheten - i familjen. Lisaoch Jussi har en omfattande samling böcker på de båda inhemska språken och på engelska. Svenskaböcker dominerar dock, eftersom Lisa alltid haft ett större läsintresse än Jussi. De prenumererar på enfinsk och en svensk dagstidning, Lohjan Sanomat och Västra Nyland. De tidskrifter de har är mest avfacklig karaktär; Läraren, Akava och Linja-autolehti.

IIIdag konverserar mor och dotter på svenska, mera sällan när Jussi är närvarande, men ocksådäremellan händer det att de talar finska med varandra sporadiskt. Språkvalet är humör- ochsituationsbetingat och sker sällan medvetet.

Släktkontakterna är relativt få. Lisa har en halvbror från morfars andra äktenskap. Brodern hargått i svensk skola men har trots det en mycket stark finsk identitet, varför halvsyskonen tagit för vanaatt kommunicera på finska.

Språkvalet i umgänget med vänner varierar. Flera bekanta par har liknande språklig bakgrund ochdå händer det ofta att kvinnorna sinsemellan pratar finska och männen svenska. Kommunikationenmellan alla parter går dock på finska, eftersom alla behärskar språket bra.

Fritiden ägnas i regel åt lugn hemmasamvaro. Veckosluten tillbringar man ofta i stugan. Läs-intresset är större än intresset för tv-n. Likadant är det med radion, mycket sällan lyssnar man påradioprogram. Sparsamt har det även varit med föreningsaktiviteter.

Petra har dock haft en hobby framför andra - hästar och ridning. De vänner hon fått den vägen haralla varit finskspråkiga. I lågstadiet fick hon givetvis en del svenska kompisar, men umgänget meddem inskränkte sig till själva skolan. På fritiden lekte hon med de finska barnen i grannskapet. Dåövergången till det svenska högstadiet blev aktuell upplevde Petra situationen en aning splittrad. Detbetydde ett totalt byte av språklig omgivning och helst hade hon velat fortsätta sin skolgång i det finskahögstadiet, där merparten av hennes bekanta gick. I den nya skolan var dock språket på rasterna finska,eftersom det hörde till att tala finska “på stan”. Bråken kring språkfrågan upplevdes som starka ochman kände sig i underläge om man talade svenska. Det var “kova juttu” att vara “finsk” och kommamed i gänget!

26

IIIPetra har aldrig haft direkta svårigheter med sin identitet, hon pratar båda språken obehindrat, men vidnärmare eftertanke säger hon sig dock ha en något starkare finsk identitet, eftersom hon hellre väljerfinska böcker och de böcker hon minns från barndomen är alla finskspråkiga.

Lisa hade tidigare starka skuldkänslor över att Petra inte fick lära sig både finska och svenska frånförsta början. Då Petra var liten hade Lisa varken tid eller energi att fördjupa sig i saken eftersom honfortfarande studerade och hade långa resor varje dag. Det fanns inte heller några far- eller morföräldrarsom kunde ha tagit hand om Petras tvåspråkighet. Dessutom var miljön uteslutande finskspråkig.Föräldrarna var överens om att Petra senare skulle få chansen att via skolan bli tvåspråkig, något somäven lyckades.

27

Familjen Granqvist, Malax

Sari, 40 och Hasse, 42samt Tony, 16 och Sonja, 11

ISaris födelseort är Kauhava, men familjen flyttade till Oravais, då hon var några år gammal. Där fickhon svenska impulser och gick i svenskspråkig folkskola och kamraterna var till stor del svensk- ellertvåspråkiga. Hemmet bibehöll emellertid sin finskspråkiga karaktär. Efter folkskolan arbetade hon påkommunkansliet, där svenska var det språk som vanligtvis användes.

Hasse är född i Malax och tekniker till sin utbildning. Han arbetar på ABB-Strömberg i Vasa, påen till övervägande delen finskspråkig avdelning. Han är så gott som fullständigt enspråkig och ansersig behärska finska endast “mycket måttligt”.

Tony är tvåspråkig och går för tillfället i en svensk yrkesläroanstalt. Sonja går det femte året i detsvenska lågstadiet nära hemmet. Sonja har vissa basfärdigheter i finska, men klassas inte av för-äldrarna som tvåspråkig.

Familjen bor i den svenskspråkiga kommunen Malax. Omgivningen är till övervägande delen, omän inte uteslutande, svenskspråkig. Alla grannar familjen har kontakt med är svenskspråkiga.

IIDet karaktäristiska för familjens språkvanor är, att om det någon gång är finska som används, ärmamma Sari den ena parten. Makarna talar alltid svenska med varandra. Pappa Hasse talar uteslutandesvenska med båda barnen, medan mamma Saris språkanvändning inte är lika konsekvent. Med dotternSonja talar hon huvudsakligen svenska och med sonen Tony finska. Men inslag av det andra språketförekommer. Barnen talar oftast svenska med varandra och med kompisar.

I huvudsak läses svenskspråkiga tidningar och tidskrifter. Däremot förekommer att Sari prenu-mererar på finskspråkiga tidskrifter, i regel för ett halvår i taget. Visavi tv-tittande alternerar manmellan svenska och finska kanaler, ungefär en tredjedel av programmen är finska, resten är riks-svenska eller finlandssvenska. Valet av program är inte medvetet, utan man tittar på det som faller sigmest naturligt. Programmens kvalitet är viktigare än språket.

Båda makarna kommer i kontakt med finskspråkiga på arbetsplatserna. Sari gör beställningar tillaffären i huvudsak på finska. Hon upplever dock, att hennes kunskaper i finska har försvagats, och attdet märks speciellt i hennes yrkesmässiga kontakter. Däremot hävdar hon, att hennes språkkunskaper iandra sammanhang inte har försämrats. Lasses arbetsplats är i praktiken finskspråkig, med endast tioprocent svensktalande på hans avdelning. Hasse använder enligt egen utsago en form av “bruks-finska”, med hjälp av vilken han kan utföra sina arbetsuppgifter. Hasses syn på flerspråkigheten är oftakluven. Han berättar om språklig antagonism på arbetsplatsen, men tillägger att det gäller en “liten,högljudd minoritet, som består av yngre personer som matats med fördomar av äldre, som inte haftkontakt med svenskar”. Intressant med detta var att Hasse i samband med detta noterade konflikt-dimensionen mellan språkgrupperna, vilken föreföll att vara en hörnsten i uppfattningen avförhållandena, i högre grad än hos den tvåspråkiga Sari.

Umgängeskretsen är nära nog uteslutande svenskspråkig. När sonen var liten bodde familjen iVasa och dagmamman var finskspråkig. Stadsmiljön gav många språkliga impulser, som dottern i sintur inte fått i den enspråkiga miljön.

IIIDå familjen flyttade från Vasa fick man givetvis nya, enspråkigt svenska grannar. Det föll sig dånaturligt för Sari att tala finska med Tony. Detta var både ett medvetet och ett omedvetet val, vilkethon till fullo förstår nu först efteråt. En orsak till strategin var identitetsaspekten, vilken kopplades till

28

henne själv och hennes egen familj. En annan orsak var målet att ge sonen en fungerande två-språkighet.

Ett skäl var också svärmoderns farhågor rörande risken för halvspråkighet. Sari sökte stöd iböcker och massmedia för att kunna motivera varför hon aktivt försökte påverka sonens utveckling itvåspråkig riktning. Hennes “projekt” blev emellertid en sådan framgång att svärmodern mer än villigtmedgav att hon gjorde det rätta.

Sari är den som är mer medveten och intresserad av språkfrågor, vilket knappast är ägnat attförvåna mot bakgrunden av hennes egen tvåspråkighet, som hon definitivt upplever som en rikedom.

Makarna visade sig emellertid ha avvikande åsikter huruvida de dubbla impulserna både allmäntoch specifikt, i sonens fall, var så “lyckat”. Hasse tror att Tonys språkliga utveckling försenades någoteftersom han lärde sig två språk samtidigt. Sari tror att Tony i sig är tystlåten. Hasse menar att dubblaspråkimpulser ofta leder till halvspråkighet och sen språkutveckling, medan Sari hävdar att förhållan-det är det motsatta.

Båda hävdar dock att språkvalen i deras familj har gett sig själva, även om Sari sökt efter någonform av språkstrategi. Hon tänker så gott som alltid på finska, drömmer mycket sällan på svenska, menpåstår att hennes finska försvagats i den svenska kontexten.

Sammanfattningsvis kan sägas att familjen långt blivit en svensk familj med tvåspråkiga med-lemmar. Det förefaller som om den svenskspråkiga omgivningen, med dess relativt ensidiga språkligaimpulser skulle ha varit av avgörande betydelse.

29

4.3. MOT ETT DOMINERANDE SPRÅK?

Familjen Haapaniemi i Kaustby: “Ibland orkar inte sjuårige Mats försöka förstå svenska”.

Familjen Ingström i Karleby: “Nina skriver svar på svenska och Paula envisas med att svara påsvenska”.

Familjen Johansson i Borgå landskommun: “Barnen har på eget initiativ ånyo velat börja tala finskamed mamma”.

30

Familjen Haapaniemi, Kaustby

Agneta, 33 och Erkki, 33samt Martti, 11, Maria, 9 och Mats, 7

IAgneta har svenska som modersmål och är urspungligen från Oravais. Hon är uppvuxen i ettsmåbrukarhem och utbildade sig till merkonom vid Handelsläroverket i Vasa. I hela sjutton år arbetadehon inom kontorsbranschen innan hon för ett par år sedan bestämde sig för att börja studera vidare. Nuär hon vuxenstuderande, med målsättning att ta en akademisk slutexamen.

Erkki kommer också från ett småbrukarhem, men hans bakgrund är finsk, uppvuxen som han är iKaustby. Efter genomgången yrkesskola har han arbetat inom metallbranschen. Han arbetar nu på ettföretag i Kronoby med 25 anställda, varav de flesta är svenskspråkiga. Tidigare hade han en delkortvariga arbeten, bl.a. som chaufför. Erkki förstår numera svenska, men säger sig ha problem med endel dialekter. Han talar sällan svenska och säger sig inte kunna läsa eller skriva språket.

De tre barnen går i lågstadiets femte, andra och första årskurs, i en finsk skola. Någon svenskskola finns inte i kommunen.

Familjen bodde tidigare i Nedervetil, där majoriteten av bekantskapskretsen var svenskspråkig.Sedan sex år tillbaka bor man nu i Kaustby i eget hus. Barnen har hela tiden gått i finskspråkigadaghem och finska skolor.

Omgivningen är helfinsk, alla skyltar och märken är endast finskspråkiga och alla grannar talarenbart finska. I hemmets bokhylla finns såväl uppslagsböcker som andra böcker på svenska och finska.Svenska och finska tidningar ligger framme, medan minneslapparna på väggen samtliga har finskaanteckningar.

IIDet finns en strävan inom familjen att göra barnen tvåspråkiga. Erkki talar finska med dem och Agnetasvenska. Sinsemellan talar makarna finska. Ett undantag är dock yngsta sonen Mats, som helt ochhållet vuxit upp i Kaustby. Han har svårast att klara sig på svenska och ibland slår Agneta över tillfinska, när han inte orkar försöka förstå svenska. Huvuddelen av konversationen dem emellan gårdock tills vidare på svenska. Maria och Mats tenderar dock att svara på finska, fastän de blir tilltaladepå svenska. Äldsta sonen Martti svarar dock alltid på det språk han blir tilltalad på, även utanförfamiljen.

Intressant är att lägga märke till hur barnens kamrater reagerar när Agneta talar svenska. De visarofta upp ett förvånat anlete och frågar ibland rakt på sak varför hon talar svenska. Det finns även enantydan till att barnen svarar mamma Agneta på finska när kamraterna hör på.

Syskonen talar alltid finska med varandra och kamratkretsen utanför hemmet är finsk. Maria ärmera påverkbar av omgivningen än Martti, hon har inte ännu i varje fall utvecklat samma system,d.v.s. alltid veta vilket språk man använder var.

De båda släkterna är var och en fullständigt enspråkiga. När det gäller Erkkis släkt är saken klaroch entydig - hela familjen talar finska med hans föräldrar och övriga släktingar. Agnetas föräldrarförstår inte finska och även Erkki talar svenska med dem. Av barnen hamnar Mats lätt utanfördiskussionerna hos morföräldrarna i Oravais och leker ofta för sig själv. Här inverkar också det faktumatt man för det mesta talar dialekt. Då familjen åker till Sverige för att hälsa på Agnetas släktingar talarde två äldsta barnen svenska redan på båten, men det tar närmare tio dagar innan Mats självmant börjartala svenska.

Erkki talar ibland svenska på sin arbetsplats, även om det finns tre finskspråkiga och på kontoretett flertal tvåspråkiga arbetskamrater. Agneta studerar i huvudsak på svenska, men i sitt tidigare jobbtolkade hon ibland från finska till svenska och vice versa t.ex. på seminarier. Det var egentligen då honlärde sig praktisk finska. Kommunikationen med grannar och kommunala myndigheter sker nu av

31

förståeliga skäl på finska.Familjen har en något oregelbunden kontakt med sin tidigare grannfamilj i Nedervetil, vilken

likaså är tvåspråkig. Då de träffas sker kommunikationen i regel så, att de som har samma modersmålsamtalar skilt för sig.

I hemmet finns vidare ett husdjur - dvärgkaninen Pupu - som kommer från ett finskt hem, varföralla talar finska med den.

Familjen prenumererar både på Keskipohjanmaa och Österbottningen. Martti läser båda, medanMaria bara bläddrar genom dem någon gång. Tidigare hade man också svenska veckotidningar.

Förutom Finlands tv kan de vid gynnsam väderlek även se Sveriges tv, men det intresserar föga.Inte heller de finlandssvenska tv-programmen intresserar. Det har bara blivit så att man alltid ser påfinska program. Lyssnar man på radio är det s.g.s. alltid Radio Pohjanmaa. Ytterst få av musik-kassetterna är svenskspråkiga.

Föreningsaktiviteten inskränker sig till Agnetas aktivitet i lokalavdelningen av Mannerheimsbarnskyddsförbund. Teater besöker man sällan, några finskspråkiga barnföreställningar är vad man kanpåminna sig.

IIIFöräldrarnas strävan att ge sina barn två språk har i det stora hela fungerat bra, man har talat bådaspråken och barnböckerna har varit finsk- och svenskspråkiga. Mats har dock vissa problem medsvenskan, har inte fått omgivningens stöd som de andra hann få i Nedervetil. Maria frågar någon gångefter något svenskt uttryck som hon inte förstått, men i det stora hela klarar hon sig väl på bådaspråken.

Agneta ser det som en principsak att tala svenska med barnen. Att Erkki talar finska ses som ensjälvklarhet eftersom hans svenska är svag. I början ställde sig Erkkis föräldrar något undrande till attAgneta talade svenska med Martti, men de accepterade det snart.

Vissa identitetsproblem har förekommit för vardera parten. Det var en stor omställning för Erkkiatt flytta till svenska Nedervetil, men så småningom fann han sig väl till rätta bl.a. genom att gå med ijaktlaget. För Agneta tog sig identitetskrisen uttryck i frågan vilket efternamn hon skulle ta eftergiftermålet. Hon funderade på att ta dubbelnamn, men kom i alla fall fram till att hon fortfarandekunde känna sig som finlandssvensk fastän hon bar ett finskt släktnamn.

Året innan Martti skulle inleda sin skolgång flyttade familjen till Kaustby. Bakom detta beslut låginte något speciellt val att barnen skulle gå i finsk skola, utan man slog sig ner där man fann ettlämpligt hus. Alternativ till lågstadiet i Kaustby skulle ha varit något lågstadium i grannkommunenKronoby, vilket man ansåg vara för omständligt.

Om barnens namn förde makarna ingående diskussioner. Det är därför ingen tillfällighet att ettnamn är finskt (Martti), ett namn svenskt (Mats) och ett språkligt neutralt (Maria). Att barnens olikaspråkliga identitet inte harmonierar med deras namn kunde man ju då inte förutse.

32

Familjen Ingström, Karleby

Mirja, 38 och Niklas, 42samt Nina, 21 samt Paula, 13

IMirja kommer från ett helfinskt hem i Lochteå, men två av hennes syskon är bosatta i Sverige och hardär lärt sig svenska. Mirja är banktjänsteman och arbetar på den lokala andelsbanken. Niklas är född idåvarande landskommunen Karleby och har hela tiden räknat sig som finlandssvensk. Han driver ettmindre företag på orten och är, kan man säga, en mångsysslare. Nina har flyttat hemifrån, är numeragift och bor i Sverige. Paula däremot går i ett svenskt högstadium på orten, trots att det finska liggerbetydligt närmare rent geografiskt.

Familjen bor i en radhuslägenhet i det som tidigare var Karleby landskommuns centrum. Inärmiljön bor mest finskspråkiga, fastän staden sedan gammalt har en svensk prägel.

IIMirja och Niklas pratade båda sitt modersmål när de gifte sig. Mirja pratade finska och Niklas svaradepå svenska. Båda förstod dock det andra språket ganska bra. Mirja gick aktivt in för att lära sig enbättre svenska, bl.a. genom att läsa svenska dags- och veckotidningar. Nu kommunicerar honobehindrat på svenska. Hon uppger dock att hon övergår till finska om hon skall säga något mycketviktigt eller om hon blir arg och upprörd.

Då Nina föddes talade föräldrarna konsekvent sina respektive språk med henne. Farmor sköttehenne ofta och därigenom lärde sig Nina svenska bättre. Då Paula var liten var Mirja hemma ochPaula talade endast finska tills hon var tre år. Även pappa Niklas vande sig vid att tala finska medPaula. Vid tre år ålder skedde en svängning och Paula gick över till svenska, vilket ledde till att Niklasigen tog till svenska.

Idag försöker Mirja kommunicera på finska med sina döttrar, även om de, och i synnerhet Paula,envisas med att svara på svenska. Mirja har dock mer och mer gått över till att tala svenska hemma,eftersom hon ändå behärskar språket så bra.

Nina är mera tvåspråkig av barnen, hon talar och skriver obehindrat på båda språken, medanPaula helst undviker finska. Sinsemellan talar systrarna bara svenska. Då Mirja skriver brev åt Nina,som alltså numera bor i Sverige, gör hon det på finska, men Nina skriver svar på svenska. Helafamiljen talar finska med Mirjas släktingar och svenska med Niklas′.

I familjen läser man endast svenska dagstidningar, Österbottningen och Hufvudstadsbladet samtfinska gratistidningar. Vidare finns Allers och Kalle Anka i hemmet, samt Illustrerad vetenskap ochUudet käsityöt, fastän Marja uppger att hon faktiskt syr på svenska! Ibland tar man förmånligatioveckorsabonnemang på Apu, Seura, Kodin kuvalehti etc. och barnen har tidigare prenumererat påVillivarsa, Suosikki, Veckorevyn och Mitt livs novell, således en spåklig mosaik.

Övrig massmediakonsumtion följer ganska långt en svensk linje. Radion står mestadels inställdpå den finlandssvenska kanalen och den tvåspråkiga kommersiella lokalradion. Niklas föredrar dockrikssvenska tv-nyheter framom finländska. Mirja tycker att språket är av underordnad betydelse,programmets kvalitet avgör.

Föreningsaktiviteten är lam i familjen. Mirja har gått på några svenska arbiskurser med ensvenskspråkig väninna, Nina tog pianolektioner hos en svensk lärare och Paula har varit medlem i enridförening, men slutade då de finskspråkiga kom i majoritet.

IIIBarnens tvåspråkighet har kommit nästan automatiskt, mera av tillfälligheter än av en medvetenstrategi. Föräldrarna har dock ansett det naturligt och positivt om barnen kunde bli funktionellt

33

tvåspråkiga. Så medvetna var de dock, att de valde finska dagmammor, eftersom man redan tidigtbeslutat sätta barnen i svensk skola. Den svenska skolan valde man för att den är mindre ochdärigenom ges eleverna bättre personlig handledning i en trivsam skolmiljö.

Mirja anser att det är en stor fördel att kunna båda språken. Själv fick hon jobbet på banken tackvare sin tvåspråkighet. Hon skulle nog ha velat att barnen lärt sig finska, oberoende av deras vilja,“finska är ju ändå majoritetens språk i Finland”. Några egentliga identitetsproblem känner man intetill. Mirja känner sig helt enkelt som tvåspråkig, Niklas, Nina och Paula identifierar sig somfinlandssvenskar, främst beroende på att man vuxit upp i svenska Österbotten.

Svenskan har blivit det dominerande språket i familjen och Mirja är den som anpassat sig,eftersom hon behärskar svenska bättre än Niklas behärskar finska. Barnen verkar också ha övergått tillatt använda svenska i sitt vardagsliv. För Nina är det naturligt, eftersom hon bor i Sverige, men Paulaverkar att ha en något negativ inställning till finska språket, om det sedan beror på att man hemmaövergått till svenska, på den språkliga omgivningen, på skolan eller på kamraterna är svårt att avgöra.

34

Familjen Johansson, Borgå lk

Katri, 38 och Sven, 37samt Patrik, 11 och Lena, 7

IMamma Katri kommer från Mörskom, en så gott som helfinsk ort, där det är praktiskt taget omöjligtatt prata svenska - och bli förstådd. Svenska språket ses åtminstone av skolbarnen som ett tvång,engelska och tyska väljs hellre i skolorna. Katris båda föräldrar är helt finskspråkiga, men Katri hördesvenska som liten, eftersom hennes farmor hade svenska hyresgäster.

Katri arbetar som hälsovårdare. Hon fick sin grundutbildning på finska, men specialutbildningenpå svenska. På arbetsplatsen, den kommunala hälsocentralen, använder hon båda språken, mensvenskan dominerar. Pappa Sven är född och uppvuxen i Isnäs, ett nästan helt svenskspråkigt samhällei östra Nyland. Föräldrarna och alla släktingarna är svenskspråkiga. Sven är utbildad mekaniker, påsvenska, men i det dagliga arbetet använder han mest finska.

Patrik går i grundskolans fjärde årskurs i det svenska lågstadiet. Lillasyster Lena går för tillfället isvenskt dagis och skall till hösten börja i samma skola som sin bror.

Familjen bor i ett tvåvåningshus i Borgå landskommun, strax utanför stadsgränsen. Området ärhelsvenskt och den svenska kulturen mycket stark. Det är därför helt naturligt att de talar svenska medsina grannar.

Familjen har två dagstidningar, Borgåbladet och Helsingin Sanomat. Barnen läser Futari, KalleAnka, Scoutposten och en del svenska hästtidningar. Det finns såväl svensk som finsk litteratur ihyllorna. Familjen bor i en tvåspråkig kommun, där man är van vid att få post och reklam på bådaspråken.

IINär Katri och Sven träffades pratade de svenska till en början. När Patrik föddes hade de bestämt attKatri skulle tala finska med honom och Sven svenska. Allt gick enligt planerna tills Lena föddes ochsmåningom började på dagis. Där vande hon sig med att tala svenska och ville också tala svenska medmamma, vilket ledde till att även Patrik övergick till svenska i kommunikationen med mamma. NärLena var mindre pratade Patrik finska med henne, men nu sker kommunikationen inom familjenuteslutande på svenska.

Patrik har få finska kamrater eftersom han går i svensk skola och det inte bor många finskspråkigai grannskapet heller. Lena har uteslutande svenska kompisar. Katris och Svens bekanta är i regeltvåspråkiga och då man träffas blandar man svenska och finska huller om buller. Damerna talar finskamed varandra och herrarna svenska, sedan talar man båda språken, när man diskuterar med varandra.

Katris släkt är ju helt finsk och Svens helsvensk och på grund av detta har man inga gemensammasläktträffar. När barnen firar födelsedag bjuds släktingarna skilt p.g.a. språken. Undantag har utgjortdop och bröllop, som skett på båda språken. Ibland då släkterna träffats mera spontant har kommuni-kationen fungerat väl mellan de yngre generationerna, som är mera tvåspråkiga än de äldre. Sven ochbarnen hör till den svenska församlingen på orten och Katri till den finska. Barnens namn har ävenvalts med tanke på att de skall kunna uttalas av såväl svensk som finskspråkiga. Katri tyckte t.ex. attLena kan uttalas på båda språken, “men att Lena med ett e är vackrare”.

Både Katri och Sven läser de båda dagstidningarna. Patrik läser också obehindrat tidningar ochböcker på båda språken. Lena däremot läser tillsvidare endast på svenska. Sven tycker inte att han harnågon skillnad på vilket språk han läser, men broschyrer och annan post kommer på svenska åt honomoch på finska åt Katri. Hon väljer också språk enligt intresse, den broschyr, det recept som intresserarmest, språket är en bisak.

De har två tv-apparater, så strid om kanaler blir det sällan. Sven ser helst på TV 4, som sänderrikssvenska program. Enligt honom är det inte ett språkval, utan av rent intresse för programmen. Katri

35

tittar på tv först sent på kvällen och då blir det oftast Finlands tv.Familjen anser sig inte ha några fasta traditioner p.g.a. tvåspråkigheten. Allt är blandat. Man

väljer varken böcker, tidningar, broschyrer, tv-program eller arbiskurser utgående från språk, utanfrämst på basis av intresse och utbudets kvalitet. Barnen ser på de finska barnprogrammen i tv och omLena inte förstår frågar hon mamma. Om familjen gör något tillsammans, går i kyrkan, på teater o.dyl.tenderar man dock att välja svenska, som är familjens kommunikationsspråk.

Patrik spelar fotboll och är aktiv scout, allt sker på svenska. Lena går i en svensk musikskola och ien tvåspråkig ridskola, där hon dock väljer att tala svenska.

IIIKatri och Sven bestämde sig tidigt för att lära barnen båda språken. Med Patrik gick allt bra, meneftersom Lena hade problem och uttryckligen bad sin mamma att få tala svenska, bestämde de sig föratt barnen skulle få svenska som ett starkare språk. Katri vill inte att barnen med våld skall blitvåspråkiga utan att det skall gå av sig självt. Katri själv tycker att hennes egen finska blivit “fattigare”av att hela tiden prata och tänka på svenska, det vill hon inte skall hända med barnen.

Den svenska skolan valdes p.g.a. den svenska miljön och för att svenskan skulle få bli det starkarespråket. De hade också hört att den finska skolan på orten inte var särdeles bra. Katri menar att detaldrig skulle gå att tvinga barnen till en finsk skola.

Katri tycker att det är svårt att behålla sin finska kultur i en svensk miljö, men hon ser sigfortfarande som finskspråkig. Sven tror nog att han haft nytta av att Katri är finskspråkig, det har hjälpthonom att våga prata mera finska. Finska tidningar skulle han inte annars läsa. Båda anser att det intespelar så stor roll vilket språk man använder, språkstrider är onödiga.

Katri har dock ofta dåligt samvete för att hon inte talar finska med barnen. Hon är väldigtmedveten om att hon borde göra det. Barnen har dock, på eget initiativ, funderat på att börja pratafinska med henne, vilket Katri tycker är synnerligen positivt och hoppas att det skall lyckas.

Katri och Sven vill att barnen skall uppskatta båda språken och att de skall lära sig att det ärnaturligt med två språk. I synnerhet Katri blir sårad när barnen talar om “knäppa finnar”, och reagerarmot språklig intolerans, även om det är mera på skämt.

36

4.4. NYVAKNAD MEDVETENHET

Familjen Koivula i Åbo: “Ingen hade tänkt på saken innan det blev aktuellt med familjetillökning”.

Familjen Lehtovaara-Lindberg i Vasa: “Enda gången båda höll på sitt var när Janis släktnamnskulle väljas”.

37

Familjen Koivula, Åbo

Gunilla, 28 och Eero, 29samt Matias, 1

IGunilla är född och uppvuxen i en svensk familj i Vasa. Internt talades bara svenska, menomgivningen var förhållandevis finsk, så Gunilla kom tidigt i kontakt med flerspråkigheten.Skolgången var dock endast svenskspråkig, förutom en del fortbildningskurser på finska. Gunilla ärutbildad sjukskötare och jobbar nu inom mentalvården i Åbo och kommer då och då att användasvenska på sitt jobb, om än det inte blir så ofta.

Eero kommer från en helfinsk familj och en helfinsk uppväxtmiljö i Vanda. Hans kontakter medsvenskan under uppväxtåren inskränkte sig till den “tvångssvenska” han blev matad med i skolan. Ioch med att han sällskapat och gift sig med Gunilla kom svenskan in i hans liv mera konkret. Eero ärstamanställd inom försvarsmakten, där han har obefintlig kontakt med svenska språket. För tillfället ärhan dock hemma och sköter sonen Matias inom ramen för faderskapsledighet.

Hemmet är delvis tvåspråkigt. Här finns böcker och tidningar på båda språken. Fördelningen ärdock något ojämn, det finska inslaget är definitivt mera påtagligt. De svenska bokverken kan läsasendast av Gunilla, medan de finska läses av både Gunilla och Eero. Man prenumererar endast påTurun Sanomat. Finskan dominerar också utanför hemmet, hos grannar, på gatan, i butiker osv.

IIGunilla och Eero talar finska sinsemellan, så gott som utan undantag. Kommunikationen med Matias,som gällande språklig kommunikation ännu vid det här laget kan betraktas som envägskommunika-tion, sker på svenska med Gunilla och på finska med Eero.

Kommunikationen med släktingar sker också enligt samma mönster, med finska somdominerande språk. Med Eeros släktingar talar man uteslutande finska. Gunillas släktingar ärsvenskspråkiga, men man talar finska med Eero. Om Eero är närvarande kommunicerar i regel alla påfinska. Man har dock en livligare kontakt med Eeros släktingar än med Gunillas beroende på längreavstånd dem emellan. I släktkontakterna är det därför finskan som klart dominerar.

Samma formel upprepas i fråga om kommunikation med vänner, kommunikationen med bekantasker på båda språken, men i större utsträckning på finska. Största delen av familjens bekanta ärfinskspråkiga och för Eeros skull talar även svenskspråkiga vänner finska.

Då omgivningen är finsk sker kommunikationen med myndigheter, butikspersonal etc. på finska.Ibland försöker Gunilla prata svenska, men om hon inte blir förstådd vid disken byter hon språk för attfå sina ärenden snabbare och effektivare uträttade.

Tv-tittandet i familjen är också finskdominerat i den meningen ett man sällan tittar på denrikssvenska kanalen, som numera är tillgänglig via kabelnätet. I och för sig är det inte språket sombestämmer programvalet, utan intresset och programmets innehåll. En svensk film från Sveriges tvutan finsk text är dock inte ett attraktivt programval för Eero. Radion, som ofta hörs i köket, särskilt påmorgonen, är för det mesta inställd på det finska lokalprogrammet Auran aallot. Finskan är ocksådominant inom radiolyssnandet.

IIINågon medvetenhet och några tankar på språkliga strategier hade inte någondera parten förrän manbörjade vänta tillökning i familjen. Nu har man dock kommit överens om en viss strategi. Gunilla talarkonsekvent svenska med Matias, Eero talar finska. Här är det Gunilla som måste stå för konsekvensen,eftersom det finska inflytandet är massivt. Man har skaffat svenska sagokassetter och barnböcker ochman har också planerat att prenumerera på någon svensk serietidning, t.ex. Kalle Anka i akt och

38

mening att stärka det svenska inflytandet. Vidare har man sökt svensk dagisplats och om sådan intefinns tillgänglig försöker man få en svenskspråkig dagmamma. Man har också preliminärt bestämt attMatias skall gå i svensk skola. I alla dessa val har makarna utan svårigheter uppnått samförstånd.

Båda är helt övertygade om att Matias inte kan undgå att lära sig finska, men att han lätt kanundgå svenska, som ändå är minoritetsspråk hemma, i staden och i landet. Genom val av dagis ochskola vill man garantera att svenskan blir stark. Föräldrarna verkar vara mycket målmedvetna i dettaspråkval. Till synes verkar alla överenskommelser om strävanden och åtgärder att stå på stadig grundoch fungera smärtfritt.

39

Familjen Lehtovaara-Lindberg, Vasa

Carita, 30 och Mikko, 31samt Jani, 8 mån.

ICarita kommer från en helsvensk hemmiljö. Hennes föräldrar talar inte finska och inte heller någonannan inom den närmsta släkten. Efter högstadiet i Närpes gick Carita ett år i folkhögskola. Därefterutbildade hon sig till laboratoriesköterska i Helsingfors och hann arbeta fyra år i Helsingfors och Åboinnan hon omskolade sig till frisör och öppnade egen salong i Kristinestad. Den har hon nu drivit i sexår. Svenska använder hon oftast med kunderna, men hon har även en finsk kundkrets. Gärna skullehon vilja tala bättre finska, “men lättjan tar oftast överhanden”.

Mikko är född i Vasa. Hans föräldrar härstammar från Kauhajoki och i hans familj har man underhela hans uppväxt bara talat finska. Hans äldre syster har dock gift sig med en svenskspråkig.Skolspråket har genomgående varit finska, med ett undantag. Efter det finska högstadiet fortsatteMikko i finskspråkig yrkesskola och blev utexaminerad kock. I två år arbetade han på sverigefärjorna,varefter han studerade musik två år vid en finlandssvensk folkhögskola. Efter musikstudierna flyttadehan till helfinska Joensuu, där han utbildade sig till medikalvaktmästare. Nu har han tjänst vidcentralsjukhuset i Vasa, men är tillfälligtvis pappaledig för att sköta sonen Jani. På arbetsplatsen harMikko två finskspråkiga kolleger och fyra svenskspråkiga. Man har i snitt lika många finska somsvenska patienter. Mikko upplevde till en början att det var svårt att uttrycka sig fackmannamässigt påsvenska, men det har han övat upp så att det inte längre känns främmande.

Det gemensamma hemmet är en blandad miljö, där de vuxnas intresseområden framträder. Caritaprenumererar på svenska veckotidningar, Allers och Året Runt medan Mikko läser finskafototidningar, Veikkaus-lehti och dykarbroschyrer. Dagstidningarna är Vasabladet och Pohjalainen.Pekka köper därtill ofta Ilta-Sanomat. Böcker finns på svenska, finska och engelska.

IIGrannarna är mest svenskspråkiga i denna stadsdel, men man har ganska lite kontakt med varandra ikvarteret. Bekantskapskretsen är i huvudsak finskspråkig. Mikkos finska bekanta hälsar på ibland,medan Caritas bekanta gör det i mindre utsträckning, eftersom de ofta träffas ute på stan. I blandadesällskap talar man det språk som känns mest naturligt, eftersom de flesta behärskar vartdera språket.

Sedan Carita och Mikko fått en son har de mera medvetet försökt hålla sig till sina respektivemodersmål. Eftersom det inte ännu förekommer någon egentlig dialog mellan föräldrar och barn kandet för en utomstående låta ganska lustigt ibland. Carita kan småprata med Jani på svenska och omMikko har något ärende så uttrycker han det på finska. I en annan situation skulle han ha talat svenska.Jani får nu mera stimulans på finska eftersom farmor ofta sitter barnvakt. Angående fortsatt dagvårdhar Carita och Mikko planerat att Jani då han fyllt två år skall börja i barnträdgård, helst med bådesvenska och finska barn. Men det beror sedan på var det finns lediga platser, i nuläget lutar det åt finskbarnträdgård.

Under fritiden rör de sig tillsammans i olika miljöer, när de rör sig ensamma ligger det närmasttill hands att kommunicera på det egna språket. Det kan gälla arbiskurser och föreningsaktiviteter.

Tv-tittandet sker i stor utsträckning på finska. De ser mera finska nyheter än rikssvenska och derikssvenska underhållningsprogrammen sållar de friskt mellan. Det skall vara ett bra program för att deskall titta, hävdar de bestämt. Mikko tittar oftast på finsk tv-sport. När man skulle skaffa Filmnet-kanalfrågade Mikko om Carita ville ha finsk eller svensk textning av filmerna. Hon valde då finsk text, föratt öva upp sitt eget ordförråd. Idag skulle hon hellre ha svensk text, eftersom hon inte alltid bemödarsig att läsa texten, utan bara hör på engelska, men det är bra som det är. Båda säger att det är onödigtatt hänga upp sig på sådana småsaker som en hyrd tv-kanal.

Carita och Jani är skrivna i den svenska församlingen, medan Mikko i den finska. Dopprästen

40

kom följaktligen från den svenska församlingen. Vid dopet, som förrättades i hemmet fanns likamånga finsk- som svensktalande inbjudna. Prästen delade då upp ceremonin i svenska och finskadelar, men psalmsången lät som “ett osammanhängande brölande”, då finska och svenska texter sjöngssamtidigt.

IIIEnda gången båda starkt hållit på sitt var när Jani skulle få sitt efternamn. Carita och Mikko ärsammanboende, och båda ville ge sitt släktnamn åt sonen Jani. Efter många diskussioner valde de attge Jani Caritas släktnamn. Vid ett framtida giftermål kan mor och son dock välja mellan att byta elleratt ta dubbla släktnamn.

I familjen är de vuxna starka personligheter, som lever för varandra och för den gemensammalivssituationen. Dagliga funktionella rutiner finns inarbetade och man räds inte för att öppet diskuteranågonting. Problemlösning är en stark sida hos dessa makar, och det märks även i fråga omtvåspråkigheten i familjen. Det råder balans mellan de två språken i hemmet. Ingetdera är härskande,utan båda kan användas fritt.

41

5. SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION

Gång på gång har det påpekats att en dylik forskningsansats inte tillåter ett representativitetstänkande.Avsikten är att ge helhetsbilder och att lyfta fram typfall.

Urvalet av familjer är begränsat, här handlar det om ett mindre antal familjer som nu uppvisarnågon grad av tvåspråkighet. Att språkvanorna i en familj kan förändras och att det hela bör ses som endynamisk process med förändringar torde klart framgå av flera av familjepresentationerna.

Vi bör naturligtvis komma ihåg att om samma intervjuare/observatör skulle ha gjort samtligabesök, skulle även resultatet ha tett sig annorlunda, hur mycket kan man bara spekulera i. Validitet ochreliabilitet i en dylik undersökning kan självfallet ifrågasättas. Det oaktat finner man några intressantaomständigheter just hos dessa tolv familjer, som tarvar en kommentar. Samtidigt kan detta utgöra tipsför fortsatt forskning.

42

5.1 Tre m

Tre omständigheter eller faktorer förefaller att vara avgörande för familjernas språkvanor; modern,miljön och medvetenheten.

Den viktigaste rollinnehavaren i den tvåspråkiga familjen är modern. Männen är ofta enspråkiga,åtminstone i sin identitet, (i tre av våra fall svenska i tre finska), medan kvinnorna uppvisar en störretvåspråkig färdighet. Det finns forskningsresultat som pekar på att detta är ett generellt fenomen.Ansvaret för de språkliga strategierna ligger hos kvinnorna och de avgör i stort om familjen skallfungera på två språk eller inte - i längden. Hos Haapaniemis, Ingströms och Johanssons verkar dettavar fallet, samt även hos Koivulas. Aspekter som ibland lyfts fram är att kvinnor är mera verbaltbegåvade och har lättare att lära sig språk, kvinnor arbetar oftare i serviceyrken och har därigenomstörre behov av språkkunskaper. Moderns centrala roll under barnets första år är dock av avgörandebetydelse för barnets språkliga utveckling. I en språklig minoritetssituation krävs en speciellmålmedvetenhet och envishet för att dagligen hörbart våga visa omgivningen vilket språk man talarmed barnet.

Det andra m-et är miljön i näromgivningen. Åtminstone i dessa familjer är det mannen som långtvalt bostadsort för familjen, vilket ju ytterligare förstärker kvinnans/mammans roll i en för henne nyspråkmiljö. Men intressant att notera är att s.k. försvenskning kan förekomma i en ganska finsk miljö,såsom hos familjen Ingström. En viktig aspekt i miljön är förstås tillgång till dagvård och skolor påönskat språk, ofta minoritetsspråket på orten. Viktigt att notera är att språkförhållandena i närmiljönkan avvika från språket i hela kommunen. Vi har exempel i vårt material av hur språkförhållanden isamma stad kan uppfattas olika, främst beroende på den språkliga strukturen i den närmasteomgivningen. Trycket från närmiljön kan dock motverkas genom sociala kontakter och en styrdmassmediakonsumtion till minoritetsspråkets fördel.

Den tredje faktorn, medvetenhet, är dock A och O i de tvåspråkiga familjerna. Utan medvetenhetoch utan konsekventa regler, om än skrivna och outtalade, når man inte den tvåspråkighet de flesta avvåra familjer ändå eftersträvar. Ett genomgående drag hos dessa tolv familjer var att frågeställningarnaingalunda var nya. Hos dessa familjer hade man mer eller mindre medvetet valt att åtminstone försökafungera tvåspråkigt.

Ett dilemma för en familj som vill fungera på båda språken i språklagens anda, “enligt enahandagrunder”, uppkommer i samband med namngivning och språkregistrering. Exempel på en sådan familjär Aaltonens, där Anna är registrerad som finsk, medan Viljam är svensk. I detta fall följde denförstfödda dottern fadern medan den yngre sonen följde moderns språk. Trots att dylika fall är legio iett tvåspråkigt land som Finland finns det fortfarande en fixering av språkstatistiken t.ex. i planering avdagvård och skolor för respektive språkgrupp. Det växande antalet i praktiken tvåspråkiga barn bordeinte gömmas i språkstatistiken, utan föräldrarnas egna preferenser visavi dagvård och skolspråk bordevara avgörande.

De flesta tvåspråkiga familjer försöker kompromissa sig fram till lämpliga namn åt barnen, d.v.s.namn som kan användas på båda språken. Här kommer far- och morföräldrarnas åsikter och önskemålin i bilden, något som kan skapa konflikter med språkliga undertoner. Hos familjen Haapaniemi harman kompromissat sig fram till en sådan lösning att äldsta barnet har finskt namn, Martti (samtliganamn här är fingerade, utbytta till i princip ekvivalenta), dottern har ett namn som är gångbart på bådaspråken, Maria, och yngsta sonen har svenskt namn, Mats. Omständigheterna har dock lett till attMartti är betydligt mera svensk än Mats. Vem av dem är finlandssvensk? Är frågan överhuvudtagetrelevant?

Ännu för några decennier sedan varnade man på rådgivningsbyråerna för tvåspråkigheten. Mantrodde att barn skulle bli förbryllade av att höra två språk i omgivningen. Idag vet man bättre,naturmetoden är den effektivaste språkskolan, vilket våra tolv familjer tämligen konsekvent visat.

Våra tolv familjer visar också upp två andra omständigheter. Den språkregistrering vi har i vårtland och på basen av vilken kommuners och andra administrativa enheters språkliga status ochkompetens bestäms är ingalunda absolut, utan endast riktgivande. Ur språksociologisk synvinkel är det

43

betydligt mera intressant att känna till det faktiska språkbeteendet. Valet av skolspråk är givetvis merautslagsgivande än det “modersmål” föräldrarna mer eller mindre slumpmässigt valde att kryssa för påen blankett, redan innan barnet lärt sig tala.

Slutligen kan här noteras att de tvåspråkiga familjerna lever ett rikt kulturliv i och med att trekulturella sfärer står till buds, det finska, det finlandssvenska och det rikssvenska. I flera familjer avgörintresse och kvalitet massmediakonsumtionen, mera sällan medvetna identitetsaspekter.

Kulturpolitiskt spelar den tvåspråkiga familjen en nyckelroll för svenska språkets ochfinlandssvenskarnas ställning i Finland. Länge nog har man i all kulturpolitik i Finland med språkligaförtecken, fixerats av att finlandssvenskarna är ca 300 000 eller ca 6 procent av landets befolkning.Men konsumenter av svensk kultur i Finland uppgår helt säkert till det dubbla, kanske ännu fler, omman räknar med alla som har kapacitet och färdighet att tillgodogöra sig t.ex. teater och litteratur påsvenska. Målgruppen för olika kulturaktiviteter på svenska i Finland är snarare en växande än enminskande grupp.

Samtidigt utgör den växande gruppen tvåspråkiga också ett hot mot traditionell finlandssvensk-het. Lojaliteten med det svenska och identifieringen med detsamma omvärderas kontinuerligt. Gränsenmellan det svenska och det finska blir alltmer diffus, vilket borde leda till en större förståelse för denväxande gruppen i gränszonen mellan det finska och det svenska.

44

LITTERATUR

Davis, Kathryn Anne. Social Organization of Language Behavior in Luxembourg: Implications forLanguage Planning, Diss. 1989, Stanford University (kopia).

Ekholm, Mats & Fransson, Anders. Praktisk intervjuteknik, AWE-Geebers, Båstad, 1983.Eneroth, Bo. Hur mäter man “vackert”? Grundbok i kvalitativ metod; Natur och Kultur, 1987.Eneroth, Bo. Kvalitativ metod - kunskapsmodell och ‘mätproblem’ (81--87) SOCIOLOGISK

FORSKNING, 3--4, 1984.Finnäs, Fjalar. Den finlandssvenska befolkningsutvecklingen 1950-1980. En analys av en språkgrupps

demografiska utveckling och effekten av blandäktenskap. Svenska litteratursällskapet i Finland,Helsingfors, 1986.

Finnäs, Fjalar. Barnens språk i tvåspråkiga familjer och valet av skolspråk. Institutet för finlands-svensk samhällsforskning, nr 9, Vasa 1990.

Fog, Jette. Om metode, sandhed og solidaritet. Erfaringer fra undersogelse med intensive interviews,ingår i (red.) H.Holter & R.Kalleberg: Kvalitative metoder i samfunnsforskning, Universitets-forlaget, Oslo, 1982.

Hammersley, Martyn. From Ethnography to Theory: A Programme and Paradigm in the Sociology ofEducation, (244–259). SOCIOLOGY, Vol. 19, No.2, May 1985.

Holter, Harriet. Data, tolkning og sosiale relasjoner i forskning ingår i (red.) H.Holter & R.Kalleberg:Kvalitative metoder i samfunnsforskning, Universitetsforlaget, Oslo, 1982.

Mackey, W.F. Bilingualism as a World Problem - Bilinguisme: Phénoméne Mondial, Harvest House,Montréal, 1967.

Pogarell, Reiner. Minority Languages in Europe. A Classified Bibliography, Mounton, Berlin, 1983.

tolv tvÅsprÅkiga familjer - startsida · materialet är inte djuplodande, men torde ändå belysa...

Documents