turkisk utrikespolitik i förändring sedan akp:s...

Turkisk utrikespolitik i förändring sedan AKP:s tillträde Hur den turkiska utrikespolitiken mot Mellanöstern har förändrats sedan 2002 enligt ett

neoklassiskt realistiskt perspektiv

______________________________________________________________________________

Turkish foreign policy changes since the accession of the AKP How the Turkish foreign policy for the Middle East has changed since 2002 according to a

neoclassical realist perspective

Kandidatuppsats i Statsvetenskap, HT 2018

Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling

Avdelningen för Statsvetenskap

Linköpings Universitet

ISRN: LIU-IEI-FIL-G--19/02029--SE

Författare: Olov Forsberg

Handledare: Lars Niklasson

Ord: 12 566. Exklusive framsida, innehållsförteckning, fotnoter och referenslista.

Linköpings Universitet Olov Forsberg

Självständigt arbete i Statsvetenskap 15 HP HT 2018

2

Abstract:

The essay analyzes Turkish foreign policy and aims to find explanations to why Turkey has

increased its foreign policy involvement in the middle east since 2002. Explanations were

identified in turkish external and internal processes in the shape of independent and

intervening variables using a neoclassical realist analytical model. The identification of variables

is made by examining key changes in domestic and foreign policy since AKP took power in 2002,

using the categories leader images, strategic culture, state-society relations and domestic

institutions. The results that are presented indicate that external processes set the basic

parameters for foreign policy change, but domestic factors also influence the policy decisions

that have altered Turkey’s foreign policy involvement in the middle east.



3

Innehåll 1. Inledning .................................................................................................................................................. 5

1.1 Introduktion: ................................................................................................................................... 5

1.2 Syfte ................................................................................................................................................ 6

1.3 Tidigare forskning & relevans ........................................................................................................ 6

1.4 Frågeställning .................................................................................................................................. 8

2. Metod ....................................................................................................................................................... 9

2.1 Metodologiskt tillvägagångsätt ....................................................................................................... 9

2.2 Avgränsningar ............................................................................................................................... 11

2.3 Material och urval ......................................................................................................................... 12

2.4 Operationalisering: ........................................................................................................................ 14

2.5 Begreppsdefinitioner ..................................................................................................................... 15

3. Teori ........................................................................................................................................................ 16

3.1 Neoklassisk realism....................................................................................................................... 16

3.2 Den neoklassiska realistiska analysmodellen ................................................................................ 18

3.3 Teori bakom analysmodellen ........................................................................................................ 18

3.4.1 Strukturell omvärld .................................................................................................................... 18

3.4.2 Ledares verklighetsbilder:.......................................................................................................... 19

3.4.3 Strategisk kultur: ........................................................................................................................ 19

3.4.4 Relationen mellan stat och samhälle-samhällsrelationer: .......................................................... 19

3.4.5 Inhemska institutioner: .............................................................................................................. 20

4. Interna och externa förklaringar för Turkiets utrikespolitiska skifte: .................................................... 22

4.1 Den beroende variabeln: En kort beskrivning av Turkiets utrikespolitiska förändring: ............... 22

4.2 Två oberoende variabler: Strukturell omvärld .............................................................................. 26

4.2.1. Kalla krigets slut ....................................................................................................................... 26

4.2.2 Kriget i Syrien ............................................................................................................................ 27

4.3 Inhemska intervenerande variabler ............................................................................................... 31

4.3.1 Intervenerande variabler inom kategorin Ledares verklighetsbilder (Leader images) .............. 32

4.3.2 Intervenerande variabler inom kategorin Strategisk kultur (Strategic Culture) ........................ 36

4.3.3 Intervenerande variabler inom kategorin Stat-Samhällsrelationer (State-society relations ...... 38



4

4.3.4 Intervenerande variabler inom kategorin Inhemska institutioner (Domestic institutions) ......... 44

5. Slutsats och diskussion .......................................................................................................................... 47

5.1 Slutsats .......................................................................................................................................... 47

5.2 Diskussion ..................................................................................................................................... 47

5.3 Metodologisk diskussion om neoklassisk realism: ....................................................................... 49

6. Källförteckning: ...................................................................................................................................... 51



5

1.Inledning

1.1 Introduktion:

Turkiet är positionerat på den anatoliska halvön som befinner sig mellan två världsdelar, Europa

och Asien1. Med tanke på Turkiets geografiska position är det inte överraskande att försök att

kategorisera Turkiet i internationella relationer medför viss förvirring. Även inom den turkiska

staten har det länge existerat en ambivalent uppfattning om landets identifikation, tillhörighet och

skyldighet i relation till dessa två regionala enheter. Den turkiska landsfadern Kemal Atatürk var i

samband med det ottomanska rikets fall inriktad på att bygga en ny republik med en ny identitet

som skiljde sig från den gamla ottomanska identiteten. Målet var att bygga en

västerländskorienterad stat som generellt skulle ligga närmre Europa än dess grannar i

Mellanöstern. I utrikespolitiskt avseende införlivade Atatürk en västerländsk-orienterad riktning

och gav mindre uppmärksamhet åt sina muslimska grannar.2 Sedan republikens grundande har man

ekonomiskt och politiskt till största del riktat sig mot Väst, men det finns tecken som tyder på en

ny utveckling.

Å ena sidan är man medlem i västerländska OECD och den transatlantiska militära alliansen

NATO vars åtagande är ett arv från 1950-talet3, då turkisk politik i stor utsträckning styrdes av ett

sekulärt och västorienterat politiskt etablissemang. 3 Å andra sidan är dagens politiska

etablissemang präglat av politisk islam4 och landet är medlem i diverse politiska organisationer

kopplade till den muslimska världen, exempelvis Organisation of Islamic Cooperation och Islamic

Development Bank.5 Dessutom har man starka ekonomiska band till EU, som är Turkiets absolut

viktigaste handelspartner och man är sedan 1995 bundna i en tullunion. 7

1 CIA World Factbook, Turkey. Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/library/publications/the-

worldfactbook/geos/tu.html 2 Haitham Saad Aloudah. (2016) Understanding the Sources of Turkish Foreign Policy Change towards the Middle

East during the Justice and Development Party (AKP) era: An Empirical Examination. s.10.

https://ore.exeter.ac.uk/repository/handle/10871/25220#kEq7hvasGhsA7Kiq.99 3

F. Stephen Larrabee, Ian O. Lesser. (2003) Turkey and the United States. s.162. 3 Aloudah. 2016. s. 10, 138. 4 Aloudah 2016, s.160. 5 US Department of State, US Relations with Turkey. https://www.state.gov/r/pa/ei/bgn/3432.htm 7 European Commission, Trade policy, Turkey.http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-

andregions/countries/turkey/

https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/tu.html






https://ore.exeter.ac.uk/repository/handle/10871/25220#kEq7hvasGhsA7Kiq.99


https://www.state.gov/r/pa/ei/bgn/3432.htm




http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/countries/turkey/








6

Utöver det som nämnts ovan, så finns forskning som tyder på att Turkiet har förändrat dess

utrikespolitiska linje från en eurocentrisk inriktning, till en inriktning som allt mer fokuserar på

Mellanöstern. 6 Detta gör landet intressant för analys, eftersom Turkiet har förbindelser och

åtaganden till flera aktörer i dess närhet och landet spelar en viktig roll i sin relation till EU,

Ryssland och Mellanöstern.

Belägg för Turkiets ompositionering från en västorienterad utrikespolitik till en

Mellanösternorienterad utrikespolitik existerar således och en analys av processen bör därför göras

för att identifiera förklaringar till skiftet.

Ett ökat fokus mot Mellanöstern från Turkiet är intressant då det kan innebära förändringar i dess

närområde och i det större regionala området. Den politiska utvecklingen i Mellanöstern, i Europa

och i Kaukasus kan påverkas av detta och det är därför intressant att analysera vilka faktorer som

kan ha inverkan på en sådan förändring. Dessutom kommer Turkiet troligen att vara en väsentlig

spelare i framtida fredsförhandlingar i Syrienkriget, därför kan det vara viktigt att analysera

Turkiets förutsättningar och tankeprocess för att konstruera ett fungerande fredsavtal med de

aktörer som är inblandade i konflikten. Vidare vill jag tydligöra att begreppet

”Mellanösternorienterad” utrikespolitik inte betyder en förändring av landets allianser, utan ett

ökat aktivt engagemang i Mellanösterns geopolitiska angelägenheter.

1.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är att redogöra för hur en förändring från en eurocentrerad utrikespolitik till

en mellanöstern-centrerad utrikespolitik har gått till i Turkiet. Detta innebär att jag ska redogöra

för vilka krafter inom det turkiska samhället som har spelat in i detta skifte.

1.3 Tidigare forskning & relevans

Tidigare forskning om turkisk utrikespolitik har behandlat liknande områden som denna uppsats.

Ett viktigt bidrag för kandidatuppsatsen är den forskning som Haitham Saad Aloudah sammanställt

i en doktorsavhandling om turkisk utrikespolitik.7 Ett kunskapsgap har identifierats i forskningen

6 Aloudah 2016, s.5 7 (Understanding the Sources of Turkish Foreign Policy Change towards the Middle East during the Justice and



7

när det kommer till hur uppdaterad analysen är. Nya skeenden har inte analyserats då tidpunkten

som forskningen bedrevs (2016) gjorde att man inte förmådde att sammanföra nya viktiga

händelser. Detta gäller främst den aktuella utvecklingen i Syrienkriget och turkiska

konstitutionsförändringar som skett efter 2016.

I och med att nya kriser och konflikter utvecklas, så modifieras även utrikespolitiken utifrån de

nya realiteter som uppstår. Vid modifiering av utrikespolitik behöver nya analyser tas fram för att

förstå orsaker och motiv bakom de händelser som utspelar sig. Detta är en viktig process för att

analysera internationella relationer. Detta görs i uppsatsen och det är en anledning till uppsatsen är

intressant. Vidare är jag medveten om att en kandidatuppsats inte förmår att producera en

fullständig bild av den turkiska utrikespolitiken. Bakomliggande orsaker kan variera beroende på

vart man tittar, dessutom kan den utrikespolitiska linjens orsaker och motiv kategoriseras olika

beroende på vilka variabler man väljer fokusera på. Därför är det viktigt att inse att en

undersökning som denna har en begränsad förmåga att tillgodose alla orsaker till det

utrikespolitiska skiftet. Däremot, kan uppsatsen bidra till att belysa vissa orsaker till politiken som

bedrivs, utifrån utvalda parametrar och avgränsningar. Syftet är inte att ge en fullständig bild av

förklaringar för turkisk utrikespolitik, utan ett antal förklaringar bakom dess utrikespolitiska

riktning mot Mellanöstern.

Något som skall tillägas är att viss information som lyfts i resultatdelen om Turkiets ekonomiska

och politiska utveckling är i sig ingenting nytt. Det är analyser som forskare har kommit fram till

sedan ett par år tillbaka. Dock är uppsatsens resultat beroende av dessa analyser för att skapa

någonting nytt, då nya skeenden måste sättas i en historisk kontext. Det uppsatsen tillför

forskningen är att den samlar denna historiska kontext, och kombinerar den med den nya

säkerhetspolitiska, identitetspolitiska, konstitutionella, ekonomiska och politiska realitet som idag

präglar Turkiet. Jag lyfter med andra ord in äldre analyser och applicerar dem på en nutida kontext

för att skapa en så pass uppdaterad analys som möjligt, vilket bidrar kumulativt till forskningen.

Det är denna kombination av nytt och gammalt som gör uppsatsen relevant och intressant.

Detta för mig till min frågeställning:

Development Party (AKP) era: An Empirical Examination

https://ore.exeter.ac.uk/repository/handle/10871/25220#kEq7hvasGhsA7Kiq.99)





8

1.4 Frågeställning

Vilka centrala förändringar har skett sedan AKP tillträdde till makten i Turkiet, inom kategorierna

ledares verklighetsbilder, strategisk kultur, stat-samhällsrelationer och inhemska institutioner8

som tyder på att turkisk utrikespolitik fokuserar mer på Mellanöstern idag än vad man gjorde innan

2002?

Vad inom kategorierna talar för en utveckling mot Mellanöstern?

Kategorierna som nämnts ovan är hämtade ur en neoklassisk realistisk analysmodell av Norrin M.

Ripsman som ämnar att förklara utrikespolitiskt handlande.

8 De kategorier som nämns i frågeställningen kommer att förklaras utförligt i uppsatsens teorikapitel.



9

2. Metod

2.1 Metodologiskt tillvägagångsätt

Uppsatsens metod faller inom kategorin teorikonsumerande fallstudie och kvalitativ textanalys.

Fördelen med en kvalitativ ansats i denna uppsats är att syftet kräver intensiv läsning av politiska

skeenden för att identifiera variabler som har påverkat Turkiets utrikespolitiska riktning. För att

kunna gå på djupet i fallet turkisk utrikespolitik med hjälp av analysmodellens teori måste

materialet analyseras noga istället för övergripande, detta för att nå ett så träffsäkert resultat som

möjligt. Det kvalitativa tillvägagångsättet kommer därför till god användning 9. En kvantitativ

ansats skulle ha svårigheter att finna svar på de frågeställningar som ställs och dessutom passar

den kvalitativa textanalysen bra ihop med en fallstudie, eftersom en fallstudie erbjuder möjligheten

att göra djupgående analyser av ett fall. 10

Vidare är uppsatsen en teorikonsumerande fallstudie, då en utvald teori och analysmodell

appliceras på fallet turkisk utrikespolitik. Analysen sker genom att redogöra för relevanta skeenden

i turkisk politik som har lett till en förändring i den turkiska utrikespolitiken. Viktiga processer har

identifierats som oberoende och intervenerande variabler inom följande kategorier enligt den

neoklassiska realistiska analysmodellen som bygger på teorin från boken Neoclassical Realist

Theory of International Politics av Norrin M. Ripsman, Jeffrey W. Taliaferro, och Steven E.

Lobel.11

9 Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud (2007) s. 237 10 Teorell & Svensson (2007) s. 267 11 Norrin M. Ripsman, Jeffrey W. Taliaferro, and Steven E. Lobell. (2016) Neoclassical Realist Theory of International

Politics. Oxford Scholarship Online.

http://www.oxfordscholarship.com.e.bibl.liu.se/view/10.1093/acprof:oso/9780199899234.001.00

01/acprof-9780199899234

http://www.oxfordscholarship.com/view/10.1093/acprof:oso/9780199899234.001.0001/acprof-9780199899234




http://www.oxfordscholarship.com.e.bibl.liu.se/view/10.1093/acprof:oso/9780199899234.001.0001/acprof-9780199899234







10

Neoklassisk realistisk analysmodell

Oberoende variabler (Strukturell omvärld):

• Kalla krigets slut

• Kriget i Syrien

Intervenerande variabler (inhemska faktorer):

• Ledares verklighetsbilder

(Leader Images)

• Strategisk kultur (Strategic Culture)

• Stat och samhällsrelationer (State-Society

Relations)

• Inhemska institutioner (Domestic Institutions)

Den beroende variabeln (policyutfallet):

• Turkiets ökade fokusering på Mellanöstern

Analysens tillvägagångssätt

I uppsatsens resultatkapitel analyseras kategoriernas innehåll i turkisk kontext och tillgodoser

förklaringar till vad som har lett till en mellanöstern-fokuserad förändring av den turkiska

utrikespolitiken. Under uppsatsens gång har intervenerande variabler identifierats som är

relaterade till två viktiga externa skeenden (oberoende variabler) i turkisk utrikespolitik vilka har

förklaringsvärde för Turkiets ökade involvering i Mellanöstern. Dessa externa skeenden har

identifierats som Kalla Krigets slut och Kriget i Syrien. I uppsatsen resultatdel presenteras först de

två externa skeendena i den strukturella omvärld som sätter press på Turkiet och sedan presenteras

de intervenerande variabler som har identifierats ha påverkan på policyutfallet.



11

Den neoklassiska realistiska analysmodellen tillgodoser förklaringar på utrikespolitiskt beteende,

vilket gör den relevant för uppsatsens syfte. Genom att analysera hur aktörer inom det turkiska

samhället förhåller sig till det tryck som det internationella systemet utsätter staten för kan

förklaringar urskiljas som ligger till grund för en viss utrikespolitisk riktning. Analysen tillgodoser

en uppfattning om vilka aktörer inom Turkiet som varit verksamma i denna process. Med denna

metod kan forskaren klargöra vilka förändringar som skett inom de nämnda kategorierna och vilka

faktorer som existerar för en mellanöstern-fokusering inom den externa och inhemska miljön, och

hur detta slutligen har påverkat den beroende variabeln. Områden som kommer utsättas för analys

är den turkiska militären, framstående ekonomiska grupper, religiösa grupper, politiska partier och

foreign policy executives samt den strukturella omvärlden som omger Turkiet. Resultatet

presenteras i tre huvuddelar och kommer att diskuteras i det avslutande kapitlet.

2.2 Avgränsningar

Uppsatsens utvalda kategorier och den strukturella omvärlden bör vara tillräckliga för att spegla

huvuddragen av förändringen av turkisk utrikespolitik då de täcker de mest relevanta områden som

har påverkan på turkisk utrikespolitik. Genom att noggrant bearbeta material som behandlar

förändringar i turkisk inrikes och utrikespolitik kommer jag utifrån de utvalda kategorierna att

tydliggöra vilka variabler som influerat beslutsprocessen av den turkiska eliten.

Som tidigare nämnts i avsnittet Tidigare forskning & relevans kan orsaker och motiv till

utrikespolitisk policy identifieras inom många områden, därför är det viktigt att specificera varför

just de 4 kategorierna kan tänkas ha förklaringsvärde och varför de har valts. Kategorierna har

valts utifrån en analysmodell som bygger på teorin från Norrin M. Ripsman bok Neoclassical

Realist Theory of International Politics. Kategorierna som ingår i analysmodellen är avgränsade

till specifika områden inom samhället som traditionellt har inflytande över utrikespolitik, detta är

en framstående anledning till mitt val av kategorier. Områden som behandlas sträcker sig från

politiska ledare, till samhällets intressegrupper, till institutionella begränsningar och strategisk

kultur inom militären. Det vore irrationellt att inkorporera områden som inte har påverkan på

utrikespolitik, därför har denna avgränsning gjorts. Detta gör analysmodellen avgränsad, men den

är på samma gång bred nog att finna många typer av förklaringar på ett och samma policyutfall.

Ett viktigt beslut som tagits är att ha en tidsbegränsning i frågeställningen för att få ett så pass

träffsäkert resultat som möjligt. Dessutom är en annan viktig avgränsning att enbart efterlysa







12

centrala förändringar som skett sedan AKP’s tillträde till makten år 2002. Dock vill jag poängtera

följande: för att frågeställningen ska kunna besvaras måste fakta som är hämtad tidigare också

tilläggas för att få en historisk kontext av kemalismen, turkiskt NATO-medlemskap och de

strukturella reformer som gjordes inom ekonomin under 1980-talet. Detta är nödvändigt för att

kontextualisera Turkiets utrikespolitiska förändring och det är dessutom nödvändigt för

analysprocessen.

2.3 Material och urval

Inom ramen för denna studie har flera urval gjorts: Den första och viktigaste urvalet är det material

som skulle utgöra den teoretiska grund som analysmodellen står på. Urvalet för denna teoretiska

grund har begränsats till två källor. Den första källan är en vetenskaplig artikel av Gideon Rose

publicerad i tidskriften World Politics.12 Gideon Rose myntade begreppet neoklassisk realism15

och detta är teorin som uppsatsen till stor del stödjer sig på. Den andra källan är mer avgörande för

själva analysmodellen som används. För att förklara den neoklassiska realistiska analysmodellen

har information hämtats från boken Neoclassical Realist Theory of International Politics av Norrin

M. Ripsman, Jeffrey W. Taliaferro och Steven E. Lobel. Analysmodellen stödjer sig på antaganden

som Gideon Rose stipulerat och de två är därför kompatibla. En motivering bakom urvalet av

material för analysmodellen är att Ripsmans bok har framhållit som det mest ambitiösa arbetet

inom teoretiseringen av neoklassisk realism.13

En betydande del av uppsatsprocessen har gått till att inhämta material för uppsatsens

resultatkapitel. Denna bearbetning har systematiserats efter fyra kriterier som bestämmer om

materialet ska användas för analys: (1) De behandlar information som tydligt förklarar

förändringar i turkisk utrikespolitik eller väsentliga utrikespolitiska förändringar i turkiskt

närområde; (2) De behandlar information som tydligt förklarar relevanta inhemska politiska

12 Gideon Rose (1998) Neoclassical Realism and Theories of Foreign Policy, World Politics Vol. 51, No. 1. 144-

172. Cambridge University Press https://www.jstor.org/stable/25054068?seq=8#metadata_info_tab_contents ) 15 Nicholas Ross Smith (2018) Can Neoclassical Realism Become a Genuine Theory of International Relations?

https://www.researchgate.net/publication/322255273_Can_Neoclassical_Realism_Become_a_Genuine_Theory_of _International_Relations 13 Ibid (2018)




https://www.jstor.org/stable/25054068?seq=8#metadata_info_tab_contents



https://www.researchgate.net/publication/322255273_Can_Neoclassical_Realism_Become_a_Genuine_Theory_of_International_Relations






13

förändringar i Turkiet och de aktörer och processer som ligger bakom denna förändring. (3)

Materialet är av vetenskaplig kvalitet och dess innehåll är relevant för förändringen av turkisk

utrikespolitik under tidsperioden 2002 och framåt. (4) Information kan vara hämtad från officiella

sidor publicerat av utrikesdepartement eller andra statliga institutioner.

Uppsatsens resultatkapitel består till största del av vetenskapliga artiklar, publicerade i peer

reviewed tidskrifter med fokus på Mellanöstern och turkisk politik. Utöver detta har uppgifter

hämtats från officiella regeringssidor och nyhetspublikationer som fokuserar på aktuella

utrikespolitiska händelser, dessa har varit viktiga för att kontextualisera nyare skeenden i pågående

konflikter, i synnerhet i kapitlet om kriget i Syrien som är i ständig förändring.

Nyhetspublikationerna som har använts är tidningar som fokuserar på utrikespolitik, främst

Foreign Policy Magazine och Foreign Affairs.

Primärmaterialet för uppsatsens resultat och analys har hittats i databaserna JSTOR och

ResearchGate. ResearchGate är en plattform där forskare publicerar akademiskt arbete.14 JSTOR

är ett online-bibliotek som tillgodoser mer än 12 miljoner akademiska artiklar, böcker och

primärkällor.18 Det material som publiceras på plattformarna är av vetenskaplig kvalité.

Urvalet av material har gjorts efter en grundlig litteratursökning, denna bearbetning har varit den

mest tidskrävande processen under uppsatsen. Litteratursökningen som process var avgörande för

uppsatsens utveckling av två anledningar: (1) den tillgodosåg det material som krävts för att göra

en rigorös analys av turkisk utrikespolitik; (2) den utgjorde den huvudsakliga grunden för att

fastställa mina oberoende variabler. Ju mer information som insamlades, desto mer växte insikten

att Kalla kriget slut och Kriget i Syrien var centrala processer för att förklara utvecklingen av

turkisk utrikespolitik. När detta var fastställt kunde information inhämtas för att identifiera de

intervenerande variablerna. Urvalsprocessen för uppsatsens oberoende variabler skedde alltså i takt

med att information insamlades.

Urvalet verkar rimligt för att besvara mina frågeställningar. De urvalskriterier som används har

följts och det har fungerat väl. En invändning som kan göras i detta avseende är dock att

14 ResearchGate. About https://www.researchgate.net/about . 18

JSTOR. About. https://about.jstor.org/)

https://www.researchgate.net/about


https://about.jstor.org/




14

urvalskriterierna är tämligen breda. Mot denna invändning vill jag hävda att analysmodellen kräver

ett brett urval av material för sin analys och det är därför berättigat. En mer ingående diskussion

om analysmodellens begränsningar för uppsatsen kommer att diskuteras i det avslutande kapitlet.

Uppsatsens material är till största del sekundärkällor som sammanställts av andra forskare.

Naturligtvis vore primärkällor att föredra, men uppsatsprocessens tidsmässiga begränsning är ett

hinder för att förverkliga detta. Således vill jag understryka att jag är medveten om att

sekundärkällor ska betraktas med aktsamhet då de är beroende av andra källor. Detta påverkar

kriteriet beroende inom källkritik.15

Det mest väsentliga kriteriet att beakta i förhållande till uppsatsen är närheten i tid.20 För att

analysera skiftet av turkisk utrikespolitik krävs ibland en äldre historisk kontext, vilket påverkar

närhetskriteriet. Det material som använts har heller inte alltid skrivits nära inpå händelsen, utan

vissa artiklar som använts består av historiska sammanställningar. Å andra sidan är vissa analyser

inte beroende av samma äldre kontext, utan de är väldigt aktuella och har skrivits tätt inpå skeendet.

De två databaserna där den största delen av materialet inhämtats innehåller både nyare och äldre

material vilket gör att huvudmaterialet förhåller sig både bra och dåligt till närhetskriteriet.

Fortsättningsvis verkar materialet förhålla sig bra till kriterierna äkthet och tendens då inga tecken

som strider mot dem har identifierats i materialet.21

2.4 Operationalisering:

En operationalisering är nödvändig för att koppla ihop materialet med teorin och för att utföra en

rimlig analys. För att resultatet från uppsatsen ska ha trovärdighet måste kopplingen mellan teori

och analys vara begriplig.16 Detta kräver en väl definierad operationalisering av det som ”mäts”.

För att mäta varför Turkiet bedriver en utrikespolitik som fokuserar på Mellanöstern bör begreppet

mellanöstern-centrerad utrikespolitik operationaliseras. Begreppet innebär en ansträngning från

Turkiet att investera materiella och immateriella resurser i en utrikespolitik som fokuserar på

Turkiets regionala inflytande och delaktighet i Mellanöstern. Detta innefattar ekonomiska,

politiska, och militära ansträngningar. Mätningen sker i analysen genom att identifiera

15 Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud (2007) s.

319 20 Teorell & Svensson (2007) s. 106 21 Teorell &

Svensson (2007) s. 104, 106. 16 Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud (2007) s. 60



15

förändringar inom de utvalda kategorierna i analysmodellen. Fokus på förändringar är avgörande

i uppsatsen, för det är enbart på detta sätt som förklaringar kan urskiljas med analysmodellen.

2.5 Begreppsdefinitioner

- Förkortningen FPE står för Foreign Policy Executive. Foreign Policy Executive är en aktör

på högsta politiska nivå i statens utrikespolitiska områden. Detta kan innefatta statschefer,

utrikesministrar eller politiska rådgivare som innehar monopol över information om landets

utrikespolitik.

- Intervenerande variabeln används i denna uppsats för att identifiera samband mellan

externt stimuli och ett visst policyutfall. Variabler som benämnts med detta namn har hittats i

inhemska områden och deras påverkan på externt stimuli formar vilken utrikespolitik som bedrivs

av staten. Detta sker genom att faktorer inom exempelvis konstitutionen begränsar möjligheten för

ett visst policyutfall eller att stödet från en specifik social grupp möjliggör ett visst policyutfall.



16

3. Teori

I detta kapitel förklaras den teoretiska grunden som analysmodellen står på och de komponenter

som analysmodellen utgörs av. Inledningsvis förklaras det grundläggande teoretiska ramverket

för neoklassisk realism. Därefter förklaras teorin bakom analysmodellens två huvuddelar: Den

strukturella omvärlden och de fyra kategorier där intervenerande variabler har identifierats.

3.1 Neoklassisk realism

En neoklassisk realistisk utgångspunkt är passande för att nå uppsatsens syfte. Den neoklassiska

realismen är en påbyggnad av klassisk realism och neorealism. Teorin har sökt att utveckla

Kenneth Waltz neorealistiska inriktning som har begränsningar när det kommer till att förklara

specifika staters agerande i en nutida kontext. 17Huvudanledningen till mitt val av teori och

analysmodell är konstaterandet att neorealismen har begränsningar för att besvara mina

frågeställningar. Således erbjuder den neoklassiska inriktningen ett mer rigoröst verktyg för att

förstå staters beteende, detta sker genom att integrera äldre strukturella realistiska teorier om det

internationella systemet med teorier om inhemsk politisk miljö. Den neoklassiska teorin ämnar

uppdatera den klassiska och neorealistiska skolan genom att inkorporera den inhemska och

individuella nivån med systemiska faktorer18 för att skapa en mer träffsäker utrikespolitisk analys.

Teorin bygger på antagandet att policyaktörer är begränsade av den inhemska institutionella

strukturen, men också av externa hot och möjligheter som den strukturella omvärlden medför.

Denna förlängning av realistisk teori kombinerar (1) strukturella faktorer (statens materiella makt

och dess plats i det internationella systemet) med (2) inhemska faktorer (institutionella

förutsättningar, politiska intressegrupper, politiska partier och ledares världsbilder.) Neoklassisk

realism betonar den roll som (1) den oberoende variabeln och (2) den intervenerande variabeln

spelar för den beroende variabeln.19 En viktig del av analysmodellens styrka i jämförelse med äldre

realistiska modeller är tilläggningen av den intervenerande variabeln. Den intervenerande

variabeln är ett användbart verktyg för att analysera utrikespolitiska handlingar, då den ger

forskaren förmågan att dyka djupare och finna faktorer som begränsar eller möjliggör anpassning

till den strukturella omvärlden. Detta betyder att analysen sker genom kombinationen av (1)

17 Rose (1998) 18 Ibid (1998) s. 146 19 Ibid (1998) s.146



17

strukturella förutsättningar och (2) inhemska begränsningar. Neoklassiska realister hävdar att (1)

den strukturella omvärlden skapar de primära parametrarna för en stats utrikespolitik, d.v.s.

materiella förutsättningar i relation till andra stater bestämmer dess plats i det internationella

systemet. Detta gör den till en realistisk teori. Det som urskiljer den från tidigare realistiska teorier

är (2) de inhemska faktorerna som begränsar vilken påverkan den materiella makten tillåts ha på

utrikespolitiken som produceras.20 Utrikespolitiska beslut tas av en mindre grupp individuella

politiska ledare, således är deras uppfattning om den makt de besitter av stor betydelse. Vissa

ledare må tro att de har mer makt än vad de faktiskt har, eller att inhemska institutionella faktorer

begränsar deras chanser att mobilisera nationella resurser i en viss riktning. En maktanalys måste

därmed inkorporera statens styrka relativt till dess strukturella omvärld, men också en stats styrka

relativt till dess samhälle, då detta avgör hur mycket resurser som kan anslås till utrikespolitik.

Politiska ledare har sällan den totala friheten att allokera materiella resurser för önskade

utrikespolitiska beslut, ofta finns det intervenerande faktorer utspridda i samhällets lager. 21 Det är

i detta avseende den intervenerande variabeln är användbar, för att finna dessa faktorer och

analysera hur de har påverkat ett policyutfall. Analysmodellen ger mig förmågan att gå på djupet

för att finna och undersöka intervenerande variabler till beslut som har lett till den övergripande

processen att föra en mer mellanöstern-fokuserad utrikespolitik.

20 Ripsman (2016) s.31 21 Ibid s.147



18

3.2 Den neoklassiska realistiska analysmodellen

3.3 Teori bakom analysmodellen

I detta avsnitt presenteras teorin bakom uppsatsens analysmodell. Den neoklassiska realistiska

analysmodellen bygger på sambandet mellan det tryck som den strukturella omvärlden och de

begränsningar som inhemska faktorer har på policyutfallet.

3.4.1 Strukturell omvärld

Enligt den realistiska teorins grunder består det internationella systemet av rationella aktörer som

tar egennyttiga beslut på basis av maktkalkyler i deras strukturella omvärld. Relativ materiell makt

gentemot andra stater etablerar de grundläggande parametrarna för ett lands utrikespolitik.22 Det

är därför viktigt att förklara den strukturella omvärlden som omger Turkiet och viktiga externa

skeenden som påverkar utrikespolitiska beslut.

22 Ibid s.146



19

3.4.2 Ledares verklighetsbilder:

Enligt denna kategori är Foreign policy executive (FPE) den mest intressanta aktören att undersöka

när det kommer till beslutsfattande om utrikespolitik. Foreign Policy Executive innefattar

statschefen, viktiga ministrar och rådgivare som sitter på monopol av information om

utrikespolitik. Kategorin lyfter vikten av ledarens bild av verkligheten, hur FPE uppfattar sin

relativa makt till andra aktörer och hur FPE kategoriserar information utifrån kognitiva filter. Ting

som bör undersökas i denna kategori är exempelvis ideologisk övertygelse, moraliska åsikter, eller

personliga erfarenheter och hur dessa påverkar beslutsprocesser om utrikespolitiska handlingar.23

3.4.3 Strategisk kultur:

Denna kategori lyfter hur staten ser på och influeras av utomstående systemiskt stimuli och hur

staten anpassar sig till strukturella förändringar i militär kapacitet. De som studerar strategisk

kultur skiljer mellan organiseringskultur (som t.ex. organiseringen av militären som en byråkratisk

organisation), och en bredare strategisk kultur som djupsittande övertygelser, världsbild och

förväntningar av ett samhälle som helhet. I delen byråkratisk organisation studerar man effekten

av militär kultur på bildandet av nationell säkerhetspolitik. Här är maktbalans och politiska

skiljelinjer mellan makthavare i den byråkratiska organisationen avgörande för vilken typ av beslut

som tas. Den andra delen som kan inkluderas i strategisk kultur är ett lands dominanta ideologi,

vilket kan påverka länders attityd till att använda våld, nivå av nationalism, eller hur man ställer

sig till att samarbeta med andra länder. Strategisk kultur och kollektiva förväntningar formar

politiska ledarens, den politiska elitens och allmänhetens strategiska förståelse. Dessa normer

påverkar och begränsar staters beteende genom att de sätter parametrarna för vad som anses vara

acceptabelt strategiskt beteende. 24

3.4.4 Relationen mellan stat och samhälle-samhällsrelationer:

Denna kategori lyfter relationen mellan statens institutioner och diverse sociala och ekonomiska

grupper i samhället. En uppfattning kan skapas genom att undersöka vilken nivå av harmoni som

23 Ripsman (2016) s. 63 24 Ibid s.68



20

råder mellan staten och samhället, d.v.s. hur samhällsgruppers intressen skiljer eller

överensstämmer med staten och FPE i utrikespolitiska frågor. Dessutom är konkurrensen mellan

samhällsgrupper om distribution av makt och resurser viktig, och likaså nivån av politisk och social

sammanhållning inom staten. Utöver detta kan allmänhetens stöd för utrikespolitik och nationella

säkerhetsmål också räknas in. Tillsammans påverkar dessa faktorer ledarens förmåga att

mobilisera och extrahera nationens makt i utrikespolitiken.

En stats institutionella förutsättningar påverkar vilken grad politiska institutioner tillåter ledaren

att fatta utrikespolitiska beslut och hur beroende ledaren är av samhällsgrupper. Detta betyder att

institutionella regler sätter gränserna för hur mycket staten kan isolera FPE från samhällsgrupper i

beslutsprocessen om de krav som det internationella systemet utsätter staten för. Detta gör

relationen mellan samhällsgrupper och staten till en viktig komponent i analysen av utrikespolicy.

Om FPE är isolerad i dess beslutsprocess, kan detta betyda att beslut tas på bekostnad av vissa

samhällsgruppers intressen. Detta kan man kalla disharmoni. Disharmoni komplicerar

utrikespolicy om det inte råder institutionella förutsättningar för en robust isolering. Om

samhällsgrupper är misstänksamma mot staten, eller om ledaren upplevs trampa på rättigheter eller

gemensamma resurser, kan det medföra vissa svårigheter att implementera utrikespolitiska beslut,

eftersom utrikespolitiska handlingar ofta kräver mobilisering av resurser från samhället inom

monetära, materiella och humanitära områden.

Finner man istället att det råder harmoni mellan statens och samhällsgruppers intressen, så bör det

leda till stöd och förtroende från samhället, vilket underlättar för staten att agera efter den

gemensamma målsättningen. 25

3.4.5 Inhemska institutioner:

Denna kategori betonar variabler inom formella politiska institutioner, organisatoriska processer

och byråkratisk översyn. Dessa variabler är ofta etablerade genom konstitutionell utformning med

klart specificerade regler som tydligt sätter parametrarna för inhemsk konkurrens över

policyskapande. Reglerna bestämmer vilka aktörer som har kontroll och inflytande över

policyskapande och vilka VETO-spelare som existerar inom landets institutioner. Statens

institutionella uppbyggnad är av vikt inom denna kategori och huruvida deras utformning påverkar

25 Ibid s.71-75.



21

policyoutput när staten svarar på stimuli från det internationella systemet. I en analys av ett

demokratiskt system, är det betydelsefullt att undersöka exekutivens relativa autonomi från

byråkratin och den lagstiftande makten. Kategorin understryker dessutom vikten av att undersöka

exekutivens relativa makt att tillsätta utrikesminister och andra viktiga aktörer som har inflytande

över utrikespolitiken. Vidare betonas betydelsen att ta reda på vilka VETO spelare som finns

utskrivna i konstitutionen. VETO-spelare begränsar exekutivens potential att snabbt handla vid

nya händelser och de påverkar demokratiers förmåga att förklara krig, eller att bedriva en specifik

strategi. I icke-demokratiska stater kan det istället vara relevant att undersöka icke-konstitutionella

VETO-spelare, som t.ex. behovet att tillfredsställa viktiga samhällsgrupper i aristokratin, i

militären eller i bolagseliten.26

Avslutningsvis vill jag tillägga att gränserna mellan de fyra kategorierna är tämligen otydliga.

Ledares verklighetsbilder, strategisk kultur, samhällsrelationer och institutionell utformning

påverkar varandra och kan således inte presenteras i total isolering. De kommer oundvikligen att

blandas, därför bör skiljelinjerna mellan kategorierna inte tas helt bokstavligt och deras innehåll

bör analyseras med denna vetskap i åtanke. Detta bör dock inte ses som ett problem, eftersom det

väsentliga med analysmodellen inte är de enskilda kategoriernas förklaringsvärde i isolation, utan

deras samlade förklaringsvärde.

26 Ibid s.76-79.



22

4. Interna och externa förklaringar för Turkiets utrikespolitiska skifte:

I detta kapitel presenteras resultatet av min undersökning. Kapitlet utgörs av tre huvuddelar.

Inledningsvis presenteras den beroende variabeln. Därefter presenteras den oberoende variabeln

enligt den neoklassiska analysmodellen, vilket är den strukturella omvärlden. Detta är de två första

komponenterna av neoklassisk realistisk analys. I den tredje delen av analysen presenteras de

intervenerande variabler som identifierats inom de fyra ovanstående kategorierna. Tillsammans

bygger den oberoende och intervenerande variablerna förklaringar till den beroende variabeln,

vilket är Turkiets utrikespolitiska skifte mot Mellanöstern. Förklaringar har hittats i två externa

stimuli, i kombination med processer i turkiska samhällets intressegrupper, dess konstitutionella

förutsättningar, dess strategiska kultur och dess ledares världsbilder. Det är dessa kombinerade

effekter på det turkiska policyutfallet som är väsentliga för mitt syfte.

4.1 Den beroende variabeln: En kort beskrivning av Turkiets utrikespolitiska förändring:

I detta avsnitt redogörs kort den turkiska utrikespolitikens natur och den utrikespolitiska förändring

som skett under senare år. Kapitlet innehåller en kortare sammanfattning av utvecklingen av

utrikespolicy sedan 2002 och det är detta förlopp som uppsatsen försöker att förklara med den

utvalda analysmodellen. I kapitlet tillämpas ett historiskt perspektiv som tydliggör den turkiska

utrikespolitikens centrala pelare samt förändringen från en försiktig och konservativ utrikespolitik

till en mer självsäker och aktiv politik efter tillträdet av AKP. Denna information är viktig för att

läsaren ska få ett historiskt perspektiv på den turkiska utrikespoliska linjen och hur detta påverkar

Turkiets ompositionering gentemot Mellanöstern.

Rättvisa- och utvecklingspartiet är en central aktör i turkisk politik. Partiet har dominerat

inrikespolitiken sedan tillträdet till makten år 2002 och dess ledarskikt har haft ett stort inflytande

över landets utrikespolitik. Huvudarkitekten till AKP’s utrikespolitik från 2002 var Ahmet

Davutoglu27, som dessutom erhöll framstående poster i partiet, som utrikesminister (2009–2014),

premiärminister (2014-2016) och ledare för AKP (2014-2016). 2010 gav han ett tal på Institute of

27 Burak Bilgehan Özpek, Yelda Demirağ (2012) The Davutoğlu Effect in Turkish Foreign Policy: What if the

Bowstring is Broken? Iran & the Caucasus Vol. 16. s.117 (https://www.jstor.org/stable/41723227

https://www.jstor.org/stable/41723227




23

International and European Affairs som innehöll detta uttalande som på ett bra sätt förkroppsligar

Davutoglus vision för Turkiet:

“The new image of Turkey will be an image of soft power, culturally inclusive, economically

prosperous, and security and military stability providing”.28

En annan viktig aktör inom turkisk utrikespolitik är President Recep Tayyip Erdogan. Erdogan är

Turkiets mest inflytelserika ledare och i politiska uttalanden har han ställt sig bakom bilden av

Turkiet som en makt med goda intentioner, där handel, rättvisa och stabilitet är huvudmål.29

Sedan AKP:s tillträde till makten i Turkiet har landets utrikespolitiska linje förändrats till en mer

bestämd och proaktiv sådan, detta manifesterades i att man drev en mer aktiv utrikespolitik i

relation till sitt närområde än vad tidigare administrationer gjort. Linjen uttrycktes huvudsakligen

genom två policys, Strategic Depth Doctrine och Zero Problems with Neighbors. Enligt Alexander

Mursion innebar Strategic Depth doktrinen en ambitiös nystart för turkisk utrikespolitik och den

kan spåras till f.d. premiärminister Turgut Özals neo-ottomanism under 80-talet och den

multidimensionella utrikespolitiken som Erbakans regering förde på 90-talet. Det strategiska djup

som var Turkiets mål, byggde enligt Ahmet Davutoglu på ett historiskt och geografiskt djup från

det Ottomanska Riket, vilket placerar Turkiet i mitten av flera geopolitiska intressesfärer. För att

kapitalisera på detta geografiska djup, krävs ett aktivt engagemang med alla regionala spelare i

Turkiets närhet. 30 Davutoglu uttrycker Turkiets historiska och geografiska djup på följande vis i

hans bok Strategic Depth (2001):

“Geographical depth is a part of historical depth. For instance, Turkey is not just any old

Mediterranean country. One important characteristic that distinguishes Turkey from say Romania

or Greece is that Turkey is at the same time a Middle Eastern and a Caucasian country. Unlike

Germany, Turkey is as much a European country as it is an Asian country. Indeed, Turkey is as

much a Black Sea country as it is a Mediterranean one. This geographical depth places Turkey

right at the centre of many geopolitical influences.”37

28 Aloudah 2016, s.74 29 Aksu 2017, s.128 30 (Alexander Murinson (2006) The Strategic Depth Doctrine of Turkish Foreign Policy. Middle Eastern Studies 42, no. 6. s 945–964. https://www.jstor.org/stable/4284512 37 Ibid s.952







24

Vidare söker den andra policyn, Zero Problems with Neighbors, att skapa bättre relationer med

närliggande länder genom diplomatiska ansträngningar och handel. Under Davutoglus ledning

ökade landet sina handelsförbindelser med arabiska stater och Iran, man tog på sig en större

ledarskapsroll i regionen genom att medla i konflikter och ökade dessutom sin involvering i

internationella organisationer. 313240

Vitaliseringen av Turkiets regionala deltagande kan dessutom ses i ljuset av en ökad frustration

från politiker präglade av politisk islam. 33 AKP:s ledarskikt har riktat kritik gentemot den

utrikespolitik som förts sedan republikens grundande. Kritiken låg i att policy har varit alltför

västerländskt orienterad, vilket har lett till en viss nonchalans mot upprättandet av djupa relationer

med länder i Mellanöstern och en relativ isolation från dess grannar.3435 Den traditionella turkiska

eliten i Ankara erhöll under den kemalistiska tiden en bild av Turkiet som en sekulär stat influerad

av europeisk modell, avskuren från religion. Dessutom har den utrikespolitik som bedrivits av det

kemalistiska etablissemanget varit mer timid, och isolationistisk i jämförelse med den

utrikespolitik som bedrevs under det ottomanska riket.3645

Med bakgrunden av en återhållsam och eurocentrisk turkisk utrikespolitik i beaktning, kan tydliga

tecken på en förändring i utrikespolitiskt beteende noteras sedan Rättvise- och utvecklingspartiet

(AKP) tillträde till makten år 2002.46 Den nya politiken syftade till att förbättra relationen med

muslimska grannar i Mellanöstern, och man blev mer involverad i frågor i regionen. En mängd

ekonomiska avtal stiftades med närliggande länder vilket ledde till ökad ekonomisk integration.

Man inledde även arbetet att förstärka Turkiets politiska och ekonomiska inflytande för att på detta

31 Aloudah 2016, s.299 32 Piotr Zalewski, (2013) How Turkey Went From ‘Zero Problems’ to Zero Friends. Foreign Policy Magazine.

https://foreignpolicy.com/2013/08/22/how-turkey-went-from-zero-problems-to-zero-friends/ 40

Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs, Policy of Zero Problems with our Neighbors.

http://www.mfa.gov.tr/policy-of-zero-problems-with-our-neighbors.en.mfa 33 Galip Dalay (2016) Turkish Foreign Policy after Davutoglu: Continuity vs. Rupture. Al Jazeera Center for Studies. 34 Aksu 2017, s.123 35 Ahmet Davutoglu (2013) Zero problems in a new era. Ministry of Foreign Affairs.

http://www.mfa.gov.tr/zeroproblems-in-a-new-era.en.mfa ) 36 Aloudah 2016, s.91 45 Aloudah 2016, s.109 46 Ibid, s.14, s.91.

https://foreignpolicy.com/2013/08/22/how-turkey-went-from-zero-problems-to-zero-friends/


















http://www.mfa.gov.tr/policy-of-zero-problems-with-our-neighbors.en.mfa














http://www.mfa.gov.tr/zero-problems-in-a-new-era.en.mfa















25

sätt bli en större spelare på den internationella arenan. Enligt dess policyskapare är Turkiets rika

historia och geostrategiska position av stor betydelse och bör därför hävda sig ytterligare

internationellt för att säkra dess nationella intressen. 3738Den nya utrikespolitik som Davutoglu

uttryckte hade också en idealistisk sida, som var präglad av politisk islam då han hävdade att

Turkiet skulle bygga nya goda relationer med sina muslimska grannar och att man inte bör ta beslut

som alienerar landet från de människorna som bor i samma region. Insatser gjordes för att landets

utrikespolitiska agenda inte längre skulle präglas av konflikter med närliggande länder. Istället för

att se dess närområde som en potentiell källa för problem, skulle det bli en arena för samarbete och

partnerskap. Dessutom artikulerade det turkiska säkerhetsetablissemanget Davutoglus linje om en

utrikespolitik med ett humant ansikte, som stöttar mänskliga rättigheter och som balanserar

säkerhet med frihet. 39

Dagens förutsättningar i Mellanöstern ser annorlunda ut än vad det gjorde när Davutoglu utformade

Turkiets utrikespolitiska agenda. Historiska skeenden har förändrat regionen på bara några få år.

Den arabiska våren, IS härjningar, kriget i Syrien och en upptrappad maktkamp mellan Iran och

Saudiarabien är några få exempel i en längre kedja av konflikter som snabbt har utvecklats i

Turkiets närhet. Trots detta består flera delar av Davutoglus utrikespolitiska linje i sittande

utrikesministern Mevlut Cavusoglus politik. Utrikespolitiken behåller dess idealistiskt uttryckta

prägel, dess beslutsamma natur och dess strävan att anknyta till nya länder globalt och regionalt

genom diplomati. 40 Enligt turkiska utrikesdepartementet har Turkiet idag den femte största

diplomatiska nätverket i världen.41 Dock kan vissa skillnader i den nya utrikespolitiken också

urskiljas från den gamla.

37 Ibid s.14 38 Dalay 2016. 39 Davutoglu 2013. 40 Mevlut Cavusoglu. (2016) Humanistanbul: World Humanitarian Summit. Ministry of Foreign Affairs.

http://www.mfa.gov.tr/article-by-h_e_-mr_-mevl%C3%BCt-%C3%A7avu%C5%9Fo%C4%9Flu_-the-minister-offoreign-affairs-of-turkey-entitled-_humanistanbul_--world-humanitarian-summit_.en.mfa 41 Synopsis of the Turkish foreign policy. Ministry of foreign affairs. http://www.mfa.gov.tr/synopsis-of-the-

turkishforeign-policy.en.mfa

http://www.mfa.gov.tr/article-by-h_e_-mr_-mevl%C3%BCt-%C3%A7avu%C5%9Fo%C4%9Flu_-the-minister-of-foreign-affairs-of-turkey-entitled-_humanistanbul_--world-humanitarian-summit_.en.mfa




































http://www.mfa.gov.tr/synopsis-of-the-turkish-foreign-policy.en.mfa














26

Den turkiska regeringen artikulerar att dagens utrikespolitik är skapt för att kunna anpassas till

samtidens snabba förändringar och osäkerhet.42 Sammanfattningsvis pekar utvecklingen mot att

turkisk utrikespolitik har ombildats till en doktrin som är mer dynamisk och anpassningsbar och

som fokuserar mer på Mellanöstern som region. Kort sagt har turkisk utrikespolitik förändrats efter

AKPs tillträde och efter nya geopolitiska omständigheter.

Den centrala frågan som uppsatsen försöker att besvara är vad som har påverkat den beroende

variabeln; var någonstans kan konkreta anledningar till denna förändring hittas? De må finnas i

externa stimulis, i interna omständigheter, eller i en kombination av dem båda. I nästkommande

avsnitt kommer variabler att analyseras som har förklaringsvärde för den förändrade linjen i turkisk

utrikespolitik.

4.2 Två oberoende variabler: Strukturell omvärld

Med tanke på uppsatsen omfång och för tydlighetens skull har jag begränsat den strukturella

omvärldsbeskrivningen till två centrala externa skeenden som visat sig vara av stor betydelse för

turkisk utrikespolitik. Det som kommer att beskrivas i första delen av detta avsnitt är (A) Turkiets

omgivning efter Sovjetunionens fall och (B) Turkiets involvering i dagens krig i Syrien. Dessa

skeenden kommer att beskrivas på ett övergripande sätt, för att ge en generell bild av omgivningens

påverkan på Turkiets policyutfall. Enligt den neoklassiska realismens logik har dessa två externa

stimulis pressat Turkiet till att anpassa sig, vilket i kombination med intervenerande variabler inom

Turkiet resulterat i ett visst policyutfall. Under uppsatsens gång har intervenerande variabler

identifierats som är relaterade till de två skeendena och som har förklaringsvärde för Turkiets

ökade involvering i Mellanöstern. De intervenerande variablerna presenteras i nästkommande

avsnitt.

4.2.1. Kalla krigets slut

Ett historiskt skeende som är relevant för Turkiets utrikespolitiska skifte är Sovjetunionens fall och

slutet på det Kalla Kriget. Det Kalla Kriget hade stor inverkan på det internationella systemets

struktur och fragmenteringen av det östra blocket medförde en ny politisk realitet i Mellanöstern43.

42 Ibid 43 Aloudah 2016, s.134, 283



27

Sedan andra världskrigets slut utspelade sig en maktkamp mellan västblocket och östblocket i

nästan alla av jordens hörn, inklusive i Turkiets närhet i Mellanöstern. När kraftmätningen mellan

Öst och Väst plötsligt upphörde i denna region, utvecklades ett maktvakuum som ett resultat av

Sovjetunionens fall, som hade implikationer för regionen. 44

Efter Kalla Krigets slut var hotet från Sovjet inte lika påtaglig, vilket gjorde att en av 1950-talets

anledningar till Turkiets NATO-medlemskap och starka band med USA reducerades. 45

NATOmedlemskapet är fortfarande en central del av turkisk utrikespolitik, men landet positionerar

sig annorlunda i dagens strukturalistiska omvärld, dels för att geopolitiska förhållanden är

förändrade, men också för att kunna verka mer självständigt och för att i slutändan nå sitt mål att

vara en avgörande regional makt. Detta görs genom att föra dialog och samarbeta med flera aktörer

samtidigt, där aktörer som Ryssland, Iran, Europa och USA ingår för att gagna nationella

intressen.56 De förändrade geopolitiska förutsättningar för Mellanösternregionen under 90-talet

och 2000-talet grundades i Kalla Krigets slut, och detta kan ses som en del i en längre kedja av

processer som lett till Turkiets ompositionering. Dessa förutsättningar, i kombination med interna

faktorer som skall redogöras för i andra delen av kapitlet, har haft betydelse för Turkiets strategiska

logik och policyriktning.

4.2.2 Kriget i Syrien

Kriget i Syrien har förändrat Turkiets närområde drastiskt. Flera stater med traditionell militär är

involverade i konflikten, tillsammans med ett antal icke-statliga aktörer stödda av utomstående

makter.46 Detta gör kriget oerhört komplext. För en så hög verkningsgrad som möjligt för detta

avsnitt, så kommer fokus att ligga på de mest väsentliga delarna för Turkiet i relation till

Syrienkriget. De har identifierats som ISIS utbredning i Syrien samt en etablering av väpnade

kurdiska styrkor vid Turkiets södra gräns. Dessa två externa stimuli är sammankopplade, de har

påverkat varann och kan båda länkas samman i en längre kedja av händelser i kölvattnet av den

Arabiska Våren.

44 Aloudah 2016, s.134 45 Kemal Kirişci, Ilke Toygür (2018) As Turkish democracy declines, what’s the role for fellow NATO members? Brookings Institute. https://www.brookings.edu/blog/order-from-chaos/2018/07/23/as-turkish-democracydeclines-whats-the-role-for-fellow-nato-members/ 56 Cook, 2018. 46 Carla E. Humud (2019) Armed conflict in Syria: Overview and U.S. Response. Congressional Research Service s.1

https://www.brookings.edu/blog/order-from-chaos/2018/07/23/as-turkish-democracy-declines-whats-the-role-for-fellow-nato-members/




























28

Väpnade kurdiska styrkors etablering i norra och östra Syrien är en viktig komponent för att förstå

Turkiets utrikespolitiska handlande i dess närområde under de senaste åren. I takt med ISIS ökade

härjningar och dess upprättande av ett kalifat som sträckte sig från Irak till Syrien stöttades

kurdiska väpnade styrkor av den USA-ledda koalitionen Combined Joint Task Force. YPG, en

central del av de kurdiska styrkorna tillhör Syrian Democratic Forces, som under de senaste åren

aktivt stridit mot ISIS.47594849

Den militära utvecklingen i Syrien har skapat en viss ängslan för turkiska policyskapare,

eftersom YPG och dess allierade i SDF har gjort stora landvinningar i norra Syrien och Irak. Det

syriska territorium som lagts under SDF:s kontroll gränsar till Turkiet och till det syriska

territorium som turkiska styrkor kontrollerar efter två militära operationer: Operation Euphrates

Shield (2016) och Operation Olive Branch (2018). Turkiet inledde Operation Olive Branch för

att förhindra den kurdiska enklaven i västra Syrien från att länkas ihop med den östra enklaven

som var under SDF:s kontroll. Genom att stödja vissa grupper från Den Fria Syriska Armén

kunde de kurdiska trupperna tryckas tillbaka och förhindras att etablera sig över floden Eufrat

och spridas vidare västerut. 61

Utvecklingen vid Turkiets södra gräns har resulterat i spänning mellan Ankara och den

Demokratiska federationen av Norra Syrien (DFNF). Oro existerar hos turkiska ledare att om

kurder lyckas att etablera en fullt autonom stat i Syrien kan det accelerera utbrytningsrörelsen i

andra kurdiska områden i Mellanöstern, exempelvis i Turkiet och Iran. 50

Ur en turkisk synvinkel har denna utveckling lett till att vissa turkiska säkerhetsintressen har fallit

i linje med Iran och Ryssland. Detta innefattar främst behovet av att skapa stabilitet i Syrien genom

att Bashar-Al-Assad sitter kvar vid makten och att insatser görs för att hindra en ökad kurdisk

47 Combined Joint Task Force-Operation Inherent Resolve PAO Press release (2018) CJTF-OIR, partner forces

continue the fight, degrade ISIS capabilities. US Central Command

http://www.centcom.mil/MEDIA/NEWSARTICLES/News-Article-View/Article/1704314/cjtf-oir-partner-forces-

continue-the-fight-degrade-isis-capabilities/ 59 Combined Joint Task Force Operation Inherent Resolve APO AE

09306. http://www.inherentresolve.mil/Portals/14/Documents/Mission/HISTORY_17OCT2014-

JUL2017.pdf?ver=2017-0722-095806-793 , 48 Global Conflict Tracker, Background (2019) Council on Foreign Relations.

https://www.cfr.org/interactives/global-conflict-tracker?cid=ppc-Google-grant-conflict_tracker- 49 &gclid=EAIaIQobChMI9__1wr2-2AIVQmYbCh3seAbeEAAYASAAEgKLjfD_BwE#!/conflict/conflict-betweenturkey-and-armed-kurdish-groups 61 Kasapoğlu, Ülgen. 2018. 50 Global Conflict Tracker, Concerns (2019)

http://www.centcom.mil/MEDIA/NEWS-ARTICLES/News-Article-View/Article/1704314/cjtf-oir-partner-forces-continue-the-fight-degrade-isis-capabilities/




























http://www.inherentresolve.mil/Portals/14/Documents/Mission/HISTORY_17OCT2014-JUL2017.pdf?ver=2017-07-22-095806-793













https://www.cfr.org/interactives/global-conflict-tracker?cid=ppc-Google-grant-conflict_tracker-031116&gclid=EAIaIQobChMI9__1wr2-2AIVQmYbCh3seAbeEAAYASAAEgKLjfD_BwE#!/conflict/conflict-between-turkey-and-armed-kurdish-groups






























29

självständighet. Turkiet och Iran har båda intressen av att behålla Syriens territoriella integritet.

Ett suveränt Syrien är i deras ögon viktigt för att undvika regional instabilitet eftersom en

nedbrytning av Syrien som stat kan ha oönskade spilleffekter som hotar både Turkiets och Irans

territoriella integritet. I ljuset av detta kan den Iransk-ryska axeln tidvis ses som en bättre lämpad

samarbetspartner än NATO och USA.5152 I dagsläget verkar Turkiska FPE:s mer bekymrade över

kurdernas etablering än ISIS, då ISIS ställning i regionen har marginaliserats dramatiskt sedan

2017.53 I turkiska ögon kan Iran och Ryssland ses som en mer pålitlig partner än USA och NATO

när det gäller framtida konflikter med regionens kurder. Iran, liksom Turkiet, har en relativt stor

kurdisk minoritet som utgör ca 10% av befolkningen.54 Båda länder delar därför säkerhetsintressen

i en väldigt central fråga. Något som bör nämnas är att Iran, Turkiet och Ryssland fortfarande har

en viss misstro av varann p.g.a. historiska erfarenheter av krig och maktkamp i regionen, men detta

bör inte hindra dem från att lyckas samarbeta i vissa ekonomiska och säkerhetspolitiska frågor där

deras intressen är förenade.67

Tecken på ett turkiskt närmande mot Iran och Ryssland i somliga utrikespolitiska frågor kan

återfinnas i samlade politiska ansträngningar. Ett exempel är den politiska viljan att lösa kriget i

Syrien genom fredssamtal i Astana i november 2017, lett av Ryssland, Iran och Turkiet. Initiativet

förstärktes ytterligare i september 2018 under ett trepartimöte i Tehran där beslutsamheten att

fortsätta det trilaterala samarbetet bekräftades på nytt. Statscheferna signerade ett gemensamt

uttalande som befäste deras hängivenhet till att skydda Syriens territoriella integritet och att förgöra

ISIS, Al-Nusra och andra terroristgrupper som är associerade med dem. Dessutom uttrycktes ett

starkt engagemang för att hindra alla försök från separatistgrupper att underminera Syriens

51 Melike Janine Sökmen (2018) Russia, Iran and Turkey, a common strategy in Syria? Barcelona Center for

International Affairs https://www.cidob.org/en/publications/publication_series/notes_internacionals/n1_196/russia_iran_and_turkey_ a_common_strategy_in_syria) 52 Colin P. Clarke and Ariane M. Tabatabai.(2018) Is Major Realignment Taking Place in the Middle East? Why

Turkey Is Pivoting Toward Iran and Russia. Foreign Affairs. https://www.foreignaffairs.com/articles/turkey/201810-31/major-realignment-taking-place-middle-east?cid=soc-tw&fbclid=IwAR1idYeCzMLDXtomtPVhgKQfVeGncdFXXlYkrAsDiWlTkjM5Y9RA2aBWdI). 53 US Central command, 2018. CJTF-OIR 54 (The World Factbook, Iran, Central Intelligence Agency

.https://web.archive.org/web/20120203093100/https://www.cia.gov/library/publications/the-worldfactbook/geos/ir.html 67 Clarke, 2018.

https://www.cidob.org/en/publications/publication_series/notes_internacionals/n1_196/russia_iran_and_turkey_a_common_strategy_in_syria




https://www.foreignaffairs.com/articles/turkey/2018-10-31/major-realignment-taking-place-middle-east?cid=soc-tw&fbclid=IwAR1idYeCzMLDXtomtPVhgKQfVeGncd-FXXlYkrAsDiWlTkjM5Y9RA2aBWdI




















https://web.archive.org/web/20120203093100/https:/www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ir.html









30

territoriella gränser och den nationella säkerheten hos närliggande länder.55 Ett annat tecken kan

påträffas i den ekonomiska relationen mellan Turkiet och Ryssland efter ett kontroversiellt beslut

av den turkiska militären att upphandla det ryska missilförsvarssystemet S400 istället för det

amerikanskproducerade Patriot-systemet. S-400 är inte kompatibelt med det redan etablerade

NATO-systemet som garanterar ett brett skydd för Turkiet, vilket skapar problem. Dessutom är

det bekymrande för NATO-länder då S-400 har potential att skapa en dualitet i Turkiets

försvarsinfrastruktur. 5657 USA har även uttalat sig kritiskt mot upphandlingen och har i protest

fryst leveranser av stridsflygplanet F-35 Stealth Fighter eftersom man är bekymrad över att den

ryska militären kan studera flygplanets teknologiska egenskaper och potentiellt infiltrera dess

datorsystem genom S-400.58 Byggandet av den ryska gasledningen TurkStream 59 kan tillsammans

med upphandlingen av försvarssystemet S-400 placeras i en kedja av värmande ekonomiska

relationer mellan Ryssland och Turkiet sedan nedskjutningen av ett ryskt stridsplan över Turkiet i

november 2015. Handelsrelationen länderna emellan har förbättrats avsevärt sedan november

2015.6061

Turkiet har dessutom förbättrat sin handelsrelation med Iran sedan AKP sjösatte sin Zero problems

with neighbors policy 2002. Turkiet är en nation som är starkt beroende av att importera olja och

55 Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs. Joint Statement by the President of the Islamic Republic of Iran,

the President of the Russian Federation and the President of the Republic of Turkey, Tehran, 7 September 2018

http://www.mfa.gov.tr/iran-rusya-turkiye-ortak-aciklamasi_en.en.mfa 56 US Central Command, Aug. 28, 2018. Department Of Defense Press Briefing by Secretary Mattis and General

Dunford in the Pentagon Briefing Room.

http://www.centcom.mil/MEDIA/Transcripts/Article/1615305/department-of-defense-press-briefing-by-secretarymattis-and-general-dunford-in/ 57 Burak Ege Bekdil, Oktober 28 2018. Turkey defense minister announces timeline for S-400 deployment. Defense

News, https://www.defensenews.com/land/2018/10/26/turkey-defense-minister-announces-timeline-for-s-400deployment/ ). 58 Sebastien Roblin (September 2 2018) Congress Temporarily Banned Sale of F-35 Jets to Turkey (But Turkish Pilots

Are Still Training to Fly Them) The National Interest. https://nationalinterest.org/blog/buzz/congress-

temporarilybanned-sale-f-35-jets-turkey-turkish-pilots-are-still-training-fly 59 (Atlantic Council, October 2016, https://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/with-pipeline-

russiasustains-dominance-of-turkish-gas-market 60 Muhittin Tolga Özsağlam, (2018) Russia-Turkey Relations: Conflict And Limited Cooperation In The Post-Soviet

Era https://www.researchgate.net/publication/323665364_Russia-

Turkey_Relations_Conflict_And_Limited_Cooperation_In_The_Post-Soviet_Era 61 Pavel K. Baev Kemal Kirişci. (2017) An ambiguous partnership: The serpentine trajectory of Turkish-Russian relations in the era of Erdoğan and Putin. Turkey Project Policy Paper Number 13, Center on the United States and Europe at Brookings. https://www.brookings.edu/wp-content/uploads/2017/09/pavel-and-kirisci-turkey-

andrussia.pdf

http://www.mfa.gov.tr/iran-rusya-turkiye-ortak-aciklamasi_en.en.mfa










http://www.centcom.mil/MEDIA/Transcripts/Article/1615305/department-of-defense-press-briefing-by-secretary-mattis-and-general-dunford-in/
























https://www.defensenews.com/land/2018/10/26/turkey-defense-minister-announces-timeline-for-s-400-deployment/


















https://nationalinterest.org/blog/buzz/congress-temporarily-banned-sale-f-35-jets-turkey-turkish-pilots-are-still-training-fly




























https://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/with-pipeline-russia-sustains-dominance-of-turkish-gas-market




















https://www.researchgate.net/publication/323665364_Russia-Turkey_Relations_Conflict_And_Limited_Cooperation_In_The_Post-Soviet_Era







https://www.brookings.edu/wp-content/uploads/2017/09/pavel-and-kirisci-turkey-and-russia.pdf
















31

gas, Iran har under en längre tid bistått Turkiet med detta. Turkiska utrikesministern,

energiministern och presidenten har alla uttryckt att Turkiet kommer att fortsätta att importera

iransk olja och gas trots de sanktioner som Iran blivit utsatta för under 2018. 62 Detta kan ses som

ett ställningstagande från turkisk sida gentemot USA.

Turkiets försämrade relation med USA är också en viktig beståndsdel för att förstå turkiskt

handlande i sitt närområde. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv så har den bilaterala relationen

påverkats av att båda länderna har militär stationerade i norra Syrien, och att de faktioner som

respektive land stödjer är i konflikt med varann. Den USA-ledda koalitionen har stöttat kurdiska

styrkor i deras kamp mot ISIS, men kurdiska väpnade styrkors intressen överensstämmer inte med

turkiska säkerhetsintressen att bibehålla Syriens territoriella suveränitet.63

Sammanfattningsvis vill jag poängtera att båda externa stimuli som nämnts ovan har haft påverkan

på Turkiets utrikespolitiska förändring. Detta har skett i kombination med de intervenerande

variablerna som presenteras härnäst.

4.3 Inhemska intervenerande variabler

I detta avsnitt lyfts de fyra kategorierna som innehåller viktiga inhemska intervenerande variabler

för Turkiets förändrade utrikespolitiska riktning. Dessa har enligt analysmodellen format

policyutfallet genom att inhemska aktörer har reagerat på den press som den strukturella omvärlden

ger upphov för, vilket har begränsat vilka utrikespolitiska beslut som kan tas. Analysobjekten inom

varje kategori har alla haft en särskild påverkan på Turkiets beslutsprocess, som lett till en ökad

involvering i Mellanöstern. Inför detta avsnitt är det viktigt att påpeka att det är svårt att fullständigt

skilja kategorierna från varandra, för de aktörer och processer som analyseras är till viss del

sektorsövergripande. Detta innebär att kategoriernas avgränsning från varann inte skall tas helt

bokstavligt, utan det måste finnas utrymme för insikten att det kan finnas samband mellan

62 Humeyra Pamuk, Ali Kucukgocmen. Augusti 8 2018 Turkey to continue buying natural gas from Iran despite U.S.

sanctions. Reuters https://www.reuters.com/article/us-iran-nuclear-turkey/turkey-to-continue-buying-naturalgas-

from-iran-despite-u-s-sanctions-idUSKBN1KT210 63 Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs. Joint Statement by the President of the Islamic Republic of Iran,

the President of the Russian Federation and the President of the Republic of Turkey, Tehran, 7 September 2018

https://www.reuters.com/article/us-iran-nuclear-turkey/turkey-to-continue-buying-natural-gas-from-iran-despite-u-s-sanctions-idUSKBN1KT210


































32

intervenerande variabler i de olika kategorierna. Aktörer och processer som analyseras påverkas

ibland av händelser som härstammar från samma källa, de hänger därför tidvis ihop.

4.3.1 Intervenerande variabler inom kategorin Ledares verklighetsbilder (Leader images)

Den första kategorin av uppsatsens intervenerande variabler fokuserar på politiska ledares

perception av verkligheten. Enligt analysmodellen klassificeras detta som en världsbild, vilket

innefattar hur ledaren upplever och tolkar världen runtomkring sig. FPE bedömer sin relativa makt

gentemot andra aktörer, vilka möjligheter som existerar för samverkan och de handelsmöjligheter

som konkurrerande aktörer har utifrån vederbörandes världsbild. Enligt denna kategori kan

omgivningen inte tolkas utan de värderingar vi har och den uppsättning åsikter som existerar hos

ledaren.64 Vid noggrannare analys av Turkiets mest tongivande utrikespolitiska aktörer (FPE)

under det senaste decenniet kan man urskilja intervenerande variabler som kan ha påverkan på

Turkiets ökade fokus på Mellanöstern.

Turkiska ledares kritik mot det internationella samfundets makthierarki

En intressant variabel är den starka kritik som turkiska FPE har uttryckt mot samtidens

världsordning och den globala uppfattningen av rättvisa.78 Uttalanden kan tolkas som att turkiska

FPEs vill förändra världens makthierarki, då man ser den som orättvis och irrationell. Det mest

framstående exemplet på detta är den kritik som har riktats mot FN och den globala dominans som

Säkerhetsrådets permanenta medlemmar erhåller. Turkiska ledare anser att systemet är föråldrat,

då det utformades efter de materiella omständigheter som existerade efter Andra Världskriget.

Dock finns en god inställning till internationella institutioner från Turkiets ledares sida, men man

efterlyser reformer av de föråldrade institutionerna som ger upphov för en orättvis

världsordning.7965

64 Se avsnitt 2.4.2 78 Aksu 2017, s.123 79 Ibid, s. 142. 65 Dalay, 2016.



33

Vidare har Erdogan har uttryckt sig kritiskt med orden ”The world is bigger than 5” för att betona

den globala ojämlikheten som FN:s systemet understödjer. Enligt Erdogan, bör man genom att

samarbeta med resten av världen förändra det internationella systemet från en eurocentrisk

paradigm till en polycentrisk paradigm.6667

Således kan man kategorisera de turkiska ledarnas strävan som idealistisk, vars utrikespolitiska

gärningar bygger på etiska argument om global rättvisa. De mål man vill uppnå är enligt analyser

att omforma den internationella ordningen till en mer rättvis sådan. Man kan tolka följande

uttalanden som en stark kritik från den turkiska eliten mot den nuvarande maktbalansen och den

passivitet i konfliktlösning som följer det rådande systemet:

“(…)we (as the Turkish ruling elite) demand a re-structuring of the international

organizations on equitable basis as the destiny of all countries is bound to what the 5

permanent members of the UNSC will say.” 68

“(…)7 billion world population cannot bear this injustice, unfairness, tyranny and

imbalance.” 69

Fortsättningsvis har den f.d. utrikesministern Davutoglu uttryckt en världsordning där Turkiet inte

längre enbart ska vara en brygga mellan öst och väst, utan också en central regional spelare som

kan ta egna initiativ när rådande system uppenbart inte fungerar för att lösa problem i dess

närområde. VETO-röster i samband med kriget i Syrien är ett starkt exempel på Säkerhetsrådets

bristande förmåga att lösa konflikter. 70 86 Utöver detta har Erdogan uttryckt kritik mot att

Säkerhetsrådet inte har någon permanent muslimsk medlem, utan 4 av 5 medlemmar är kristna

länder. Erdogan och Davutoglus är inte ensamma att uttrycka denna linje, agendan delas av andra

turkiska grupper präglade av politisk islam. Inställningen överensstämmer dessutom med f.d.

partiledaren av Välfärdspartiet, Necmettin Erbakan, som eftersträvat att balansera den

västerländska dominansen och att stärka muslimska länders politiska inflytande. Åtskilliga

66 Dalay, 2016 67 Aksu 2017, s.142 68 Aksu 2017 s.128 69 Aksu 2017, s.128 70 Dag Hammarskjölds Library, Security Council - Veto List United Nations http://research.un.org/en/docs/sc/quick, 86 Security council report, Chronology of events – Syria.

https://www.securitycouncilreport.org/chronology/syria.php/2

http://research.un.org/en/docs/sc/quick







34

politiska uttalanden lägger tonvikt på Turkiets ambitiösa utrikespolitik och den politik de uttrycker

har dessutom en humanitär nyans:71

“wherever there is an oppressed, a suffering person, Turkey is definitely there and this

diplomacy is called a humanitarian, a conscientious diplomacy” 72

“humanitarian diplomacy reflects the compassionate and competent character of the

Republic of Turkey and depicts the human oriented nature of the Turkish foreign policy,

which merges Turkey’s interests with its values. Through these means, Turkish foreign

policy claims to take human dignity as a point of reference and remains determined to use

all its means and capabilities in this direction” 73

Med detta kan man konstatera att retoriken från tidigare utrikesminister Davutoglu har präglats av

viss idealism. Den världsbild som Davotuglu och Erdogan uttrycker i politiska tal har stort inslag

av liberal och internationalistisk argumentation. Sammanställningar har gjorts av politiska

utlåtanden som Ahmet Davutoglu gjort under sin tid som turkisk utrikesminister. 84 tal mellan

åren 2009-2014 blev utsatta för konceptuell analys och urvalet gjordes på yttranden där Syrien

omnämndes. Resultatet visade på en regelbundet förekommande idealistisk diskurs, det ord som

förekom oftast i tal där Syrien nämndes var ordet ”human” (inklusive humanitarian = insani) som

yttrades 1082 gånger, följd av ”Turkey” och ”History”. 90

Ovanstående material talar för en diskurs från den turkiska politiska eliten, om en förändrad turkisk

utrikespolitik, en förändrad Mellanösternregion och en förändrad fredlig ordning som inte baseras

på etnisk eller sekterisk grund. Det förändrade Mellanöstern och dess nya fredsordning ska ledas

av turkar enligt Turkiets makthavare. Davotoglu uttryckte till parlamentet 26 april 2012:

71 Aksu 2017, s.127-128 72 Aksu 2017, s.128 73 Aksu 2017, s.128



35

”Turkey will be the owner, the pioneer and the spokesman of the new Middle East that is being

born”74

“The voice of humanity’s conscience on the Syria issue is Turkey under the JDP rule. This

voice is a virtue above all kinds of political calculations. This voice is the requirement of our

understanding of humanity, the interpretation of history and future imagination... As Turkey,

we will continue to manage the great wave of change in the Middle East... Similar to the “new

Turkey” claim in our mind, we also have a “new Middle East” claim. And on the basis of this

claim, there is a new peace order, which is not based on ethnic and sectarian differences but

on fraternity. Regardless of who says what, the pioneer and the spokesman of this order will

be Turkey... The future is not in archaic regimes but in the will of the people.”75

Davutoglus och Erdogans uppfattning av Turkiet som en regional ledare och förkämpe för global

rättvisa är väsentligt att inkorporera i analysen för Turkiets förhållningsätt till Mellanöstern. I

kombination med externt stimuli har detta lett till ett visst policyutfall som kan tolkas som

Mellanöstern-orienterad. Jag utvecklar detta argument nedan.

Kriget i Syrien är ett starkt externt stimuli som sätter ramarna för de policymöjligheter som

existerar för det säkerhetspolitiska etablissemanget i Turkiet. Enligt analysmodellen begränsas

möjligheten att reagera på detta stimuli ytterligare av den världsbild som Turkiets FPE:s besitter.

Erdogans och Davotoglu ger uttryck för en värld vars maktförhållanden är i obalans och att det

internationella samfundets övergripande institution är defekt. Turkiets FPEs bild av det rådande

FN systemets ojämlika struktur och dess bristande förmåga att lösa konflikter må ha spelat in i

beslutsfattandet att ta en mer aktiv roll i Mellanösterns angelägenheter. Detta har skett i

kombination med externt stimuli från det internationella systemet och manifesteras i ett ökat

engagemang gentemot närliggande länder i regionen. Hade turkiska ledare haft förtroende för att

FN:s Säkerhetsråd kunde lösa konflikten i Syrien, så är det troligt att policyutfallet hade varit något

helt annorlunda än Operation Olive Branch och Operation Euphrates Shield. En invasion hade

74 Aksu 2017, s.128 75 Aksu 2017, s 128



36

mest troligt uteblivit. Världsbilden att det internationella samfundet inte kunde lösa kriget i Syrien

är därför en viktig intervenerande variabel.

Den första av fyra kategorier av intervenerande variabler talar för att Turkiets ökade fokusering

mot Mellanöstern är präglad av idealism. Det är idéer om rättvis fördelning av makt, regionalt

turkiskt ledarskap och en defekt internationell organisation som har haft inverkan på FPE:s

världsbild, vilket i kombination med externt stimuli från kriget i Syrien lett Turkiet till att lägga

större fokus på Mellanöstern.

4.3.2 Intervenerande variabler inom kategorin Strategisk kultur (Strategic Culture)

I detta avsnitt kommer fokus att läggas på den strategiska kultur som har förändrats hos den

turkiska eliten. Sedan republikens grundande har två dominanta strategiska kulturer dominerat,

den republikanska strategiska kulturen och den neo-ottomanska strategiska kulturen som började

träda fram under 1980-talet.76

Under större delen av 1900-talet har Turkiets utrikespolitik präglats av den sekulära kemalistiska

elitens säkerhetspolitiska mål. Det sekulära etablissemangets makt genererades främst från militära

kretsar, vilket resulterade i att utrikespolitik mestadels sågs ur ett säkerhetsperspektiv.77

Efter Sovjetunionens fall vaknade Mellanöstern-regionen upp till en förändrad realitet, världens

dominanta ekonomiska ideologi var nu liberal och starkt influerad av väst. I början av den nya

världsordningen behöll Turkiet dess hårdmaktslinje, för i det vakuum som följde Sovjetunionens

kollaps uppstod etniska konflikter på Balkan och i Kaukasus. 78 Externt stimuli från Turkiets

närområde i kombination med den dåvarande elitens sammansättning resulterade i att Turkiet

följde en mer aktiv utrikespolitik, i hopp om att tämja problem i bekymmersamma områden samt

kapitalisera på de nya möjligheter som öppnat sig i regionen efter att den Sovjetiska supermakten

fallit.

76 Aloudah 2016, s.216 77 Aloudah 2016, s.282-283 78 Aloudah 2016, s. 283,



37

Hårdmaktslinjen förändrades succesivt under tiden då den turkiska elitens sammansättning

förändrades, detta började under Turgut Ozals regering på 1980 talet och processen fortsatte när

AKP kom till makten år 2002. Den nya gruppen kallad De Anatoliska Tigrarna erhöll skiljande

intressen från den föregående kemalistiska eliten, vilket resulterade i annorlunda respons till

externt stimuli. Ett tydligt förkroppsligande av den nya elitens mål var Ahmet Davutoglus politik,

artikulerad i form av den så kallade ”Zero problems with neighbors policy”. I denna policy låg

huvudfokuset i utrikespolitiken på att bygga stabilitet och säkerhet genom ekonomiskt utbyte

istället för genom militära medel79.

När AKP kom till makten år 2002 kunde valvinsten tilldelas löftet av att lösa den ekonomiska kris

som Turkiet befunnit sig i sedan 2001. Det militära kemalistiska etablissemanget fick uthärda stor

kritik från den turkiska befolkningen, vilket etablerade en grogrund för AKP och dess förmåga att

växa sig starkare hos den turkiska väljarkåren. När partiet kontrollerade nationens regering

inrättade man en ny typ av utrikespolitik, från en hårdmaktslinje präglad av säkerhets- och militära

mål, till en multidimensionell utrikespolitik med större fokus på diplomati, ekonomiskt samarbete

och mjuk makt. Anledningar till att denna förändring var möjlig kan ha flera förklaringar, men en

betydelsefull förklaring som har identifierats är uppkomsten av de Anatoliska tigrarna och deras

inflytande på utrikespolitiken och den strategiska kulturen i landet, vilket möjliggjorde ökad handel

med muslimska grannländer.80 Detta argument utvecklas ytterligare i nästa avsnitt där ekonomiska

intressegrupper tas upp.

Vidare introducerade AKP strategin för att lösa ett flera regionala bekymmer. Ett exempel är

strategin för att lösa konflikten med den kurdiska befolkningen, från en linje som mestadels

fokuserade på säkerhet, till en som inkorporerade mer inslag av diplomatiska, sociala och

ekonomiska verktyg. 81Den nya strategin materialiserades till ökade rättigheter för kurder i Turkiet

samt en öppnare diskurs om icke-militära lösningar på det ”kurdiska problemet”. Ytterligare

exempel på den mjukare strategiska kultur som utvecklats efter AKP’s tillträde var landets

inställning till den diplomatiska processen att lösa den cypriotiska konflikten genom FN:s ”Annan

Plan”, samt Turkiets ekonomiska närmande gentemot de kaukasiska länderna Armenien,

79 Aloudah 2016, s.288 80 Aloudah 2016, s.288 81 Aloudah 2016, s. 288, 327-328.



38

Azerbaijan och Georgien. Denna mjuka utveckling förkroppsligade Ahmet Davutoglus

utrikespolitiska policy ”Zero problems with neighbors”, vilken kontrasterade mot den

utrikespolitik som förts av det kemalistiska etablissemanget under tidigare år. 82

Det väsentliga i detta resonemang är följande: Den strategiska kultur som Turkiet erhållit under

merparten av dess existens som republik har förändrats. Sedan slutet av Kalla Kriget och AKP’s

tillträde har den strategiska kulturen influerats av intressen burna av en ny turkisk elit, vilket har

resulterat i en förändrad utrikespolitisk positionering gentemot sina grannar. Utrikespolitiken

präglades till större del av ekonomiska intressen och detta har förändrat hur den turkiska staten

svarar på externt stimuli från det internationella systemet. Konsekvensen av förändringen av den

strategiska kulturen är att man har ökat sitt fokus gentemot mellanöstern, främst i form av

ekonomiska samarbeten, en utvecklad diplomatisk ansträngning och en strävan efter regionalt

inflytande.

4.3.3 Intervenerande variabler inom kategorin Stat-Samhällsrelationer (State-society relations

I detta avsnitt lyfts relationen mellan det civila och det militära. Detta innefattar relationen mellan

civilsamhälle, näringsliv, politisk elit och militären som institution. I state-society relations

undersöker man om det råder harmoni mellan staten och viktiga samhällsgrupper och huruvida

staten kan skydda FPE:s i dess beslutsprocess från aktörer med motstridande intressen.

Kapitlet är indelat i två huvuddelar. Den första delen fokuserar på inflytandet av ekonomiska

intressegrupper på turkisk utrikespolitik. Den andra delen fokuserar på intressegruppers identitet

av politisk islam och hur detta påverkar Turkiets utrikespolitik.

82 Aloudah 2016, s. 328



39

Del 1: Ekonomiska intressegrupper

Enligt denna kategori är en framstående anledning till en fokusering gentemot Mellanöstern önskad

förstärkning av handel med Turkiets grannar och andra stater i Mellanöstern. Tittar man bakåt kan

ett tydligt mönster av förbättrade handelsrelationer urskiljas. En viktig del av AKP’s diplomatiska

ansträngning var policyn kallad ”Zero problems with neighbors” som instiftades efter AKP’s

tillträde till makten år 2002. Resultatet av dåvarande utrikesminister Mehmet Davutoglus

policylinje var en markant förbättring av handelsrelationer med länder i Mellanöstern, där Syrien,

Iran och Irak är goda exempel.83 En huvuddel av Davutoglus utrikespolitik var främjandet av

regional och internationell integration, här spelade ekonomisk policy stor roll. Mellan 2002 och

2008 ökade Turkiets export med arabländer, man erhöll år 2008 ett handelsöverskott med

arabvärlden på ca 10 miljarder dollar.84 I dagsläget står handel med länder i Asien för ca 30% av

Turkiets totala export, där de största handelspartnerna är Irak, Iran, UAE, Israel och Saudiarabien.

Denna siffra har dock sjunkit från 39% sedan 2012. En förklaring till detta är den instabilitet som

råder i Mellanöstern-regionen idag. Nordafrikanska länder som Egypten, Algeriet, Marocko är

även viktiga exportdestinationer för turkiska företag, dessa exportmarknader påverkades av den

arabiska våren som ägde rum 2011. Ett framstående exempel är Libyen, vars byggnadssektor

Turkiet hade investerat stort i. I och med revolutionen i Libyen var man tvungen att evakuera en

stor mängd turkiska byggnadsarbetare från landet och handelsrelationen mellan länderna har ej

återhämtat sig sedan dess.10285

För att förstå den historiska kontexten bakom den diplomatiska ansträngningen är en tillbakablick

till 1980-talets ekonomiska reformer under Turgut Ozals regering nödvändig. Under denna tid

ställde Turkiet om till en mer exportbaserad ekonomi, vars tillväxt var starkt beroende av nya

exportmarknader. Omställning främjades av Kalla Krigets slut och en ny världsordning där

83 Henri Baker, (2011) Turkish Foreign Policy and the Middle East. Ceri Strategy Papers. s.1-2.

https://www.sciencespo.fr/ceri/sites/sciencespo.fr.ceri/files/n10_06062011.pdf 84 Nader Habibi, Joshua W. Walker. (2011) What is Driving Turkey’s Reengagement with the Arab World?

https://www.brandeis.edu/crown/publications/meb/MEB49.pdf 102 Baker 2011.

85 Observatory of Economic Complexity, Turkey Exports

https://atlas.media.mit.edu/en/profile/country/tur/#Exports)

https://www.sciencespo.fr/ceri/sites/sciencespo.fr.ceri/files/n10_06062011.pdf


https://www.brandeis.edu/crown/publications/meb/MEB49.pdf


https://atlas.media.mit.edu/en/profile/country/tur/#Exports




40

liberalism blev dominant vilket möjliggjorde ökad handel. Som nämnt i föregående avsnitt, hade

säkerhetsintressen till största delen satt agendan i den turkiska utrikespolitiken sedan republikens

skapande 1923. Säkerhetsetablissemanget och militärens sekulära ideologi dominerade Turkiets

utrikespolitik under större delen av 1900-talet, men med Sovjetunionens kollaps förändrades de

politiska spelreglerna. Nya möjligheter att forma utrikespolitiken uppstod i kölvattnet av en liberal

världsordning och en mer globaliserad värld, i denna kontext kunde ekonomiska intressen få mer

utrymme att påverka utrikespolitiken. 86 Med den exportorienterade omställningen följde

förändringar i socioekonomiska strukturer, vilket producerade en ny industriell bourgeoisie, kallad

de Anatoliska tigrarna. Gruppen av entreprenörer härstammade från det Anatoliska inlandet,

utanför traditionella handelscentrum som Istanbul och Izmir. De Anatoliska Tigrarna växte med

tiden och fick allt mer politiskt inflytande, det var ur denna grupp som AKP byggde sin politiska

ryggrad, vars huvuddel präglades av konservativa och religiösa värderingar, till skillnad från det

sekulära etablissemang som historiskt styrt Turkiet.87 Öppningen till Mellanöstern kan ses i denna

kontext, då AKP’s utrikespolitik präglades av nya starka ekonomiska intressegrupper som sökte

goda relationer med närliggande länder för att bedriva export.106

AKP’s strävande efter ekonomiskt ömsesidigt beroende till länder i regionen manifesterar en

förändring i turkisk utrikespolitisk linje, från en säkerhetsbaserad linje, till en som idag är mer

ekonomiskt driven. Sedan 2001 har internationaliseringen av de Anatoliska Tigrarna varit den

praktiska handen i ekonomisk turkisk utrikespolitik.88

AKP hade med stöd av en stark exportorienterad klass förmågan att mobilisera de resurser som

krävdes för att skapa en expansiv ekonomisk politik. Utan samstämmighet mellan de anatoliska

tigrarna och den turkiska regeringen hade det varit problematiskt för AKP att bedriva en

86 Kemal Kirisci. (2009) The Transformation of Turkish Foreign Policy: The Rise of the Trading State s. 53

https://www.researchgate.net/publication/228461916_The_Transformation_of_Turkish_Foreign_Policy_The_Rise

_of_the_Trading_State 87 Tarik Oguzlu (2007) Soft power in Turkish foreign policy, Australian Journal of International Affairs 61, issue. 1: s. 81-97. https://www.researchgate.net/publication/232884671_Soft_Power_in_Turkish_Foreign_Policy 106 Baker

2011. 88 Mustafa Kutlay. (2011) “Economy as the ‘Practical Hand’ of ‘New Turkish Foreign Policy’: A Political Economy

Explanation,” Insight Turkey 13, no. 1. 67-88, s.7

https://www.researchgate.net/publication/228123184_Economy_as_the_'Practical_Hand'_of_'New_Turkish_Forei gn_Policy'_A_Political_Economy_Explanation

https://www.researchgate.net/publication/228461916_The_Transformation_of_Turkish_Foreign_Policy_The_Rise_of_the_Trading_State




https://www.researchgate.net/publication/232884671_Soft_Power_in_Turkish_Foreign_Policy


https://www.researchgate.net/publication/228123184_Economy_as_the_'Practical_Hand'_of_'New_Turkish_Foreign_Policy'_A_Political_Economy_Explanation






41

framgångsrik ekonomisk utrikespolitik gentemot Mellanöstern. 89 Således rådde en politisk

harmoni mellan statens FPE:s och den starka exportorienterade intressegruppen som de anatoliska

tigrarna utgör. Ett fokus gentemot Mellanöstern var produkten av denna harmoni mellan stat och

den exportvänliga samhällsklassen. Samma slutsats kan inte dras av relationen mellan FPE:s och

det traditionella sekulära etablissemanget, vars utrikespolitiska intressen präglats mer av

säkerhetsfrågor.

Det väsentliga i detta resonemang är att det ekonomiska samarbete som utvecklades mellan Turkiet

och länder i Mellanöstern är ett betydande exempel på Turkiets ökade fokusering mot

Mellanöstern. Detta skedde genom externt stimuli från den strukturella omvärlden, i form av

Sovjetunionens fall och de ökade möjligheterna för handel som följde, i kombination med den

turkiska regeringens stöd av en resursstark, export-orienterad samhällsklass. Man bör se Turkiets

ökade involvering i Mellanöstern i ljuset av den harmoni som rådde mellan staten och den

exportorienterade samhällsklassen, som manifesteras i strävan efter ökad regional säkerhet och

stabilitet genom handel, vilket också förbättrade ekonomiska förutsättningar för den export-

orienterade eliten.

Del 2: Grupper med identiteten av politisk Islam.

I detta avsnitt utvecklas sambandet mellan politisk islam och Turkiets ökade fokusering mot

Mellanöstern.

Forskning visar att nationell identitet inom landet och i synnerhet hos statens elit influerar vilken

typ av utrikespolitik som bedrivs. Enligt Yucel Bozdaglioglu har turkisk utrikespolitik historiskt

formats av maktfördelningen mellan sekulära och islamistiska grupper. Det sekulära

etablissemanget lyckades under större delen av 1900-talet bygga institutioner som gav dem makt

och beskydd, främst genom militären och rättsväsendet. Med dessa institutioners stöd kunde den

sekulära eliten styra turkisk utrikespolitik under lång tid. 90 I samband med förändringar i

89 Zıya Onis, ̇ (2011) “Multiple Faces of the ‘New’ Turkish Foreign Policy: Underlying Dynamics and a Critique,”

Insight Turkey 13, no. 1: 47-65. http://media.library.ku.edu.tr/reserve/respring18/Cshs506_DBarlas/week15.pdf 90 (Bozdaglioglu, Yucel. 2003. Turkish Foreign Policy and Turkish Identity: A Constructivist Approach. Routledge,

http://media.library.ku.edu.tr/reserve/respring18/Cshs506_DBarlas/week15.pdf





42

socioekonomiska strukturer och en förstärkning av politisk islam skiftade maktfördelningen. Den

större delen av dagens politiska elit inom regeringspartiet AKP är präglat av socialkonservatism

och politisk islam samtidigt som man bedriver en liberal ekonomisk politik.9192

I det sekulära etablissemanget har det historiskt funnits en viss ängslan över en ökad islamistisk

influens på turkisk politik. Arvet från kemalismens laïcité står i stark kontrast mot AKP’s

förkroppsligande av politisk islam. Kemalismen och dess traditionella elit har historiskt haft

ambitionen att bygga en stat som efterliknar europeisk modell, där stat skiljs från religion.93 Här

existerar en tydlig skiljelinje mellan det sekulära kemalistiska etablissemanget och det religiösa

AKP. Brännpunkten manifesteras i en rivalitet mellan de som står för en sekulär stat, och de som

strävar efter en politisk utveckling präglad av islam. Sedan AKP’s tillträde till makten har det

religiösa lägret erhållit politiskt övertag, några samtida tecken på detta är avlägsnandet av ca 40%

av ledarskiktet i militären efter den misslyckade kuppen 2016, fängslanden av politiska

motståndare samt konstitutionsförändringen 2017. 94Dessa händelser är angelägna då de visar på

en förstärkning av AKP’s isolering av FPE:s makt över utrikespolitiken. Detta resonemang om

konstitutionsförändringen utvecklas ytterligare i nästa avsnitt om inhemska institutioner.

För att underbygga argumentet hur identitet påverkar Turkiets utrikespolitik fortsätter uppsatsen

med detta: I en omfattande studie där turkisk elit inom utrikespolitiska etablissemanget, byråkratin,

akademin, media och företagsvärlden tillfrågades om deras attityd gentemot Turkiets utrikespolitik

kan en förklaring urskiljas. Studien innehöll 50 intervjuer i städerna Ankara, Antalya, Izmir,

Istanbul och Erzurum. Studien identifierade i sammanställningen av materialet tre huvudroller för

turkisk utrikespolitik enligt de tillfrågade. Dessa var Turkiets roll som ”förebildsland”, ”regional

makt” och ”bryggande land”. Med dessa huvudroller drogs slutsatsen att Turkiets elit är mer

fokuserad på sin regionala och lokala ledarroll roll än sin globala ledarroll (Ozgur Ozdamar,

New York) 91 Hasan Kosebalaban, “Modernity, Identity, and Turkish Foreign Policy”, Insight Turkey 10, no.1 (2008): 92 -76).

93 Aloudah 2016, s.10) 94 Marc Pierini (2018) Turkey’s Perfect Path to Autocracy. Carnegie Endowment, Strategic Europe. http://carnegieeurope.eu/strategiceurope/76278?lang=en

http://carnegieeurope.eu/strategiceurope/76278?lang=en




43

“Turkey’s Foreign Policy: A Middle Power’s Quest for Status,” (Seminar presentation, Bilkent

Hotel, Ankara, Turkey, October 21, 2014). Detta tyder på att den samtida turkiska elitens identitet

kan ha styrt Turkiets utrikespolitiska kurs till policy som fokuserar mer på Mellanöstern. Den

sekulära eliten identifierade sig mer med västvärlden och gav därmed mindre uppmärksamhet till

Mellanöstern. Sedan AKP tog makten har en annan identitet varit framträdande inom den nya

turkiska eliten, som är mer orienterad mot Mellanöstern.

Utvecklingen av politisk islam kan spåras tillbaka till det pro-islamska Välfärdspartiet (Refah

Party) och dess ledare Necmettin Erbakan, en framstående figur av politisk islams framväxt i

Turkiet. Välfärdspartiet försökte sätta en ny kurs för turkisk utrikespolitik under 1990-talet. Genom

att balansera landets eurocentriska riktning med ett större fokus på Mellanöstern och muslimska

länder hoppades man bryta sig loss från västerländsk hegemoni. Ett talande exempel är

etableringen av D-8 Summit, (Developing Eight Countries Summit) som var ett samarbete mellan

8 muslimska stater, vars syfte var att upprätta ett parallellt internationellt system till G-8. Erbakan

såg G-8 som ett forum vars mål var att främja västerländska intressen på bekostnad av resten av

världen, i synnerhet den muslimska världen. AKPs ledarskikt uttryckte ett liknande narrativ, men

avfärdade idén att skapa ett helt nytt internationellt system, trots det rådande FNsystemets

svagheter. Istället sökte AKP att etablera en mer inflytelserik roll i dagens konstruktion.95

Ett annat argument för denna ståndpunkt är den turkiska elitens relation till det muslimska Ummat

och upplevda skyldigheter mot den muslimska världen. Det muslimska Ummat konstituerar en

världslig religiös gemenskap mellan muslimer. En forskare pekar på att relationen till detta Umma

har influerat turkisk utrikespolitik sedan AKP kom till makten, där Ahmet Davutoglus ”Strategic

Dept” policys har varit huvudkällan till konstruktionen av denna pan-islamistiska agenda.96

Det väsentliga i detta resonemang är politisk islams påverkan på Turkisk utrikespolitik. Ett

exempel på detta är den harmoni som råder mellan den politiska eliten och den nya

socialkonservativa medelklassen, som båda erhåller en islamistisk identitet. Samhällsgrupper med

en socialkonservativ och religiös identitet har fått mer politisk makt sedan 2002 än under större

delen av 1900-talet, då en sekulär elit styrde Turkiet. Den nya socialkonservativa klassen har sitt

95 Dalay 2016 96 Osman Gultekin, (2015) “Inquiry on Pan-Islamist Feature of the Recent Turkish Foreign Policy with Constructivist

Perspective,” (ECPR General Conference, de Montreal University, August 26-29. s. 1)



44

ursprung i den exportorienterade bourgeoisien Anatoliska Tigrarna, vars inflytande etablerades

under 1990-talet. Denna grupp med en identitet präglad av politisk islam dominerar idag turkisk

politik. Kategorin talar för att föreningen av ekonomiska intressen och politisk islam, tillsammans

med det externa stimuli som Kalla Krigets slut gav upphov för, har lett till en

mellanösternfokuserad utrikespolitik.

4.3.4 Intervenerande variabler inom kategorin Inhemska institutioner (Domestic institutions)

I detta avsnitt diskuteras de inhemska institutionernas påverkan på turkisk utrikespolitik. Det

centrala i kategorin inhemska institutioner är hur den institutionella utformningen inom staten

sätter parametrar för inhemsk konkurrens över utrikespolicy. Enligt analysmodellen är

konstitutionella och parlamentariska förhållanden betydelsefulla när man analyserar inhemska

institutioner och det är inom dessa områden fokus läggs i detta avsnitt. Konstitutionen och

parlamentariska förhållanden reglerar maktbalansen mellan diverse VETO-spelare, och lägger

grunden för FPE förmåga att svara på externt stimuli som den utsätts för av det internationella

systemet. 97 Kapitlet analyserar konstitutionsförändringen som ägde rum år 2017 och det nyligen

avslutade undantagstillståndet som rådde efter kuppförsöket 2016. Båda delar har förklaringsvärde

i Turkiets mellanösternorienterade utrikespolitik när de sätts i kontext till det externa stimuli från

kriget i Syrien.

Turkiets konstitutionsförändring

I juli månad 2016 utspelades ett kuppförsök mot Recep Tayyip Erdogan. Kuppförsöket

misslyckades. Samma år inleddes en kampanj av AKP och dess koalitionspartners för att förändra

Turkiets parlamentariska system till ett presidentsystem. Denna konstitutionsförändring fick en

knapp majoritet av väljarstödet under folkomröstningen som ägde rum i april 2017.

Lagförändringen innehöll en mängd förändringar av konstitutionen, varav en central punkt var

instiftandet av ett presidentämbete som ökade makten för statschefen i förhållande till resten av

statens institutioner. Ett uttalat argument för konstitutionsändringen var att ett presidentämbete

97 Se kapitel 2.4.5.



45

skulle stärka statschefens autonomi och därmed öka Turkiets förmåga att försvara sig mot interna

och externa hot.9899117 Med lagändringen blev president Erdogan Turkiets primära politiska aktör

och han överser de beslut som regeringen fattar. Dessutom har presidenten förmågan att utse

ministrar ur parlamentet, utfärda lagstadgade dekret, utropa undantagstillstånd och flytta fram

politiska val. Presidentens makt sträcker sig i dagsläget till militären, Recep Tayipp Erdogan är

sedan konstitutionsförändringen överbefälhavare för de turkiska väpnade styrkorna. En historiskt

viktig VETO spelare har varit den makt som militären tidigare erhållit, i äldre konstitutioner har

överbefälhavaren varit en militär, men sedan konstitutionsförändringen är överbefälhavarposten

inkorporerat i ett civilt ämbete, d.v.s. presidentämbetet. Dessutom har konstitutionsförändringen

gett presidenten makten att utse militärens högsta ämbete ”Chief of the General Staff”. President

Recep Tayyip Erdogan utsedde nya ledare för armén i augusti 2017, vilket var den största

omorganiseringen av armén sedan han vann omröstningen om konstitutionen i april 2017. 100

Undantagstillstånd efter kuppförsöket i juli 2016

En annan väsentlig variabel att lyfta är det undantagstillstånd som rådde i två år efter det

misslyckade kuppförsöket i juli 2016. Undantagstillståndets motivering var att effektivt kunna

avväpna Gülen-rörelsen samt bedriva en slagkraftig militärkampanj mot IS. Krisåtgärden

förnyades sju gånger sedan kuppförsöket och den tillät presidenten att kringgå VETO spelare i

parlamentet genom nödlägesdekret. Fram till 17 april 2018 hade 31 dekret utfärdats av President

Erdogan, vars innehåll ej utsatts för en effektiv granskning av vare sig parlamentet eller

rättsväsendet. Bedömning av dekreten i konstitutionsdomstolen hade också uteblivit. Sedan

utropandet av undantagstillståndet hade över 150 000 personer tagits i förvar, 78 000 gripits och

ca 110 000 tjänstemän sparkats.101

98 Berk Esen, Şebnem Gümüşçü .(2017) A Small Yes for Presidentialism: The Turkish Constitutional Referendum of

April. South European Society and Politics. 99 https://www.researchgate.net/publication/320334437_A_Small_Yes_for_Presidentialism_The_Turkish_Const itutional_Referendum_of_April_2017 ) 117 Pierini 2018 100 Carlotta Gall, (augusti 2017) President Recep Tayyip Erdogan of Turkey Replaces Top Military Chiefs. New York

Times. https://www.nytimes.com/2017/08/02/world/europe/turkey-erdogan-military-chiefs-replace.html 101 European Commission. April 2018. Key findings of the 2018 Report

on Turkey http://europa.eu/rapid/press-release_MEMO-18-3407_en.htm

https://www.researchgate.net/publication/320334437_A_Small_Yes_for_Presidentialism_The_Turkish_Constitutional_Referendum_of_April_2017




https://www.nytimes.com/2017/08/02/world/europe/turkey-erdogan-military-chiefs-replace.html










http://europa.eu/rapid/press-release_MEMO-18-3407_en.htm










46

Det relevanta i de två resonemang ovan är att den turkiska konstitutionen har förändrats samt att

ett undantagstillstånd förelåg från juli 2016 till juli 2018. Dessa två skeenden tillgodosåg ett större

utrymme för autonomi hos regeringspartiets topp och president Erdogan i förhållande till

VETOspelare i turkiska institutioner. Konstitutionsförändringen och undantagstillståndet har lett

till att tunga VETO spelare kan isoleras ytterligare från politiska institutioner där eventuella

motstridiga intressen existerar. Med andra ord har den tidigare formen av ”checks and balances” i

Turkiets institutionella struktur rubbats, och ersatts av en ny form där maktdelningen inte är lika

balanserad.

Detta är väsentligt i förhållande till min huvudtes, då det visar på att en förändring inom politiska

institutioner har ändrat den turkiska statens förmåga att svara på externt stimuli från det

internationella systemet. Den konstitutionella förändringen har resulterat i en centralisering av

makt hos FPE, samtidigt som undantagstillståndet tillät vissa politiska handlingar gå oprövade av

VETO-spelare. Både konstitutionsförändringen och undantagstillståndet har spelat in i Turkiets

ökade fokus på Mellanöstern, då de i kombination med externt stimuli lett till landets självsäkra

militära handlande i Syrien genom Operation Euphrates Shield och Operation Olive Branch. Utan

undantagstillståndet, konstitutionsförändringen och den medförda positionen av överbefälhavare

för president Erdogan, hade en intervention i Syrien varit mer exponerad för kritiska VETOspelare.

Man kan därför hävda att om detta handlingsutrymme inte existerat, hade policymöjligheterna varit

helt annorlunda och interventionerna hade troligen inte skett.



47

5. Slutsats och diskussion

5.1 Slutsats

Den kategorisering av intervenerande variabler som tillämpats visar på varierande anpassning till

den strukturella omgivningen vilket har påverkat den utrikespolitiska linjen som drivs. Den

strukturella omvärlden har lagt grundläggande materiella förutsättningarna för vilka

policymöjligheter som finns, sedan har de intervenerande variablerna ytterligare begränsat

policyutfallet att Turkiet drivit en mer mellanöstern-orienterad utrikespolitik. De mest väsentliga

intervenerande variablerna som talar för en förändring sedan AKP:s tillträde till makten år 2002

är: Den exportdrivna och socialkonservativa bourgeoisiens inflytande över utrikespolitiken i jakt

på nya marknader i Turkiets närområde; politisk islams växande inflytande över turkisk politik

sedan kemalistiska gruppers politiska inflytande marginaliserats; FPE:s världsbild om en orättvis

global maktordning vars makt centraliseras i ett föråldrat Säkerhetsråd styrt av gamla stormakter

som varit oförmögna att lösa Syrienkriget; förändringen av strategisk kultur som började på

1980talet och som fortsatte med AKP’s tillträde till makten, när partiet kontrollerade nationens

regering inrättade man en ny typ av utrikespolitik, från en hårdmaktslinje präglad av säkerhets-

och militära mål, till en multidimensionell utrikespolitik med större fokus på diplomati och

ekonomiskt samarbete; förändringar i den turkiska konstitutionen och inom politiska institutioner

som har minskat VETO-spelares inflytande över utrikespolitiken vilket har underlättat för FPE att

driva en mer Mellanöstern-orienterad utrikespolitik.

Anledningar till att Turkiet för en mer Mellanöstern-orienterad utrikespolitik har identifierats inom

alla fyra kategorier när de kombineras med de externa stimuli som Kalla krigets slut och kriget i

Syrien ger upphov för.

5.2 Diskussion

Turkiets märkbara ökade fokus gentemot Mellanöstern bör inte tolkas som ett skifte bort från

landets traditionella pro-västerländska allianser, utan den ökade regionala involveringen bör

istället ses som ett sätt att uppnå regional säkerhet och stabilitet som i slutändan bör resultera i

bättre ekonomiska förhållanden.

Den strukturella omvärlden verkar ha starkt förklaringsvärde för att förstå Turkiets ökade

involvering i Mellanöstern. De två externa stimulis som har lyfts i uppsatsens resultatdel är båda

väsentliga, men på olika sätt: Det externa stimuli som Kalla Krigets slut medförde för Turkiet



48

luckrade upp handlingsmöjligheter för landet, man kunde expandera sitt engagemang inom

handel och diplomati med närliggande länder som tidigare varit låsta i kallt krig. Som nämnt i

resultatdelen har även inhemska variabler betydelse i denna utveckling, men det externa stimuli

är helt avgörande för denna politiska utveckling. Ett exempel för att tydliggöra mitt resonemang

är följande: Hade det kalla kriget istället fortsatt skulle det inte spela någon större roll om en

exportdriven samhällsklass hade inflytande över utrikespolitiken, eller om den strategiska

kulturen var förändrad i Turkiet, eftersom vissa närliggande länder ändå inte hade haft möjlighet

att bedriva handel med Turkiet. Den strukturella omvärlden verkar därför ha ett starkt

förklaringsvärde för den sätter de grundläggande parametrarna för turkisk utrikespolitik. Nästan

detsamma gäller för det externa stimuli som kriget i Syrien utgör, eftersom utan det

grundläggande komponenten av ett krig i Syrien, så hade Turkiet inte varit lika militärt

involverat i Mellanöstern som man är idag. Även fast konstitutionen fastställer en autonomi för

presidentämbetet att utlysa undantagstillstånd, hade denna konstitutionella handlingskraft inte

spelat någon större roll om inte kriget i Syrien genererat oroligheter vid Turkiets södra gräns, för

det hade inte funnits någon anledning att utropa ett undantagstillstånd. Med denna logik vill jag

hävda att den strukturella omvärlden har ett högre förklaringsvärde i förhållande till de

intervenerande variablerna som har presenterats i uppsatsen. Logiken stödjs även av Gideon

Rose teori102, då han hävdar att inhemska faktorer bör bli förvisade till andra plats i analytisk

förmåga eftersom de inte kan överskrida de begränsningar och möjligheter som det

internationella systemet ger upphov för.

Fortsättningsvis vill jag hävda att de intervenerande variablerna mest troligen har olika högt

förklaringsvärde. Men begränsningar i uppsatsens analysmodell gör det orimligt för forskaren att

fastställa deras relativa förklaringsvärde. Det analysmodellen gör är att finna intervenerande

variabler för att förklara ett visst utrikespolitiskt beteende, men analysmodellen har inte

verktygen att avgöra vilken förklaring som väger tyngst. En anledning till detta är att de inte

baseras på ömsesidiga antaganden och kan därför inte ställas mot varann. En annan kritik

uttryckt av Stephen Walt är att inhemska variabler lyfts in på ett ”ad hoc” vis.103 En fördjupat

102 Rose 1998, s.151 103 Walt, Stephen M (2002). The enduring relevance of the realist tradition. New York: W.W. Norton Company



49

diskussion om analysmodellen följer i nästa del av kapitlet. Avslutningsvis vill jag påpeka att

analysmodellens användbarhet är limiterad, men den räcker för att uppnå uppsatsen syfte.

5.3 Metodologisk diskussion om neoklassisk realism:

En framstående kritisk hållning mot neoklassisk realism är att den inkorporerar delar från andra

teoretiska skolor i sin analytiska struktur, vilket har lett till en teoretisk uttänjning då den inkluderar

antaganden och kausala mekanismer från konkurrerande teorier. Kritiker hävdar att det kan vara

problematiskt att lyfta in antaganden från rivaliserande skolor och fortfarande kalla det realism,

om teorierna som förenas med realismen inte är baserade på ömsesidiga antaganden. Detta riskerar

att underminera teorins duglighet att analysera internationella relationer på ett stringent sätt. Enligt

kritiker är det viktigt att den realistiska teorin behåller dess särskiljningsförmåga från andra

konkurrerande teoretiska skolor för att göra sammanhängande analyser som är grundade i

realistiska antaganden. Med detta menar de att teorin bör hållas isär från dess liberala,

epistemistiska och institutionella motparter. Dessutom har neoklassisk realism kritiserats för att

vara mindre dedikerad till realismens grunder och mindre sammanhängande med tidigare former

av realism.104

Kritiken av neoklassisk realism är legitim, men jag anser att den hör hemma i en större debatt om

de realistiska skolornas generella duglighet. Jag ser inte den generella kritiken mot neoklassisk

realism som en begränsning för just denna uppsatsens syfte eftersom analysmodellen fungerar bra

för att besvara de frågeställningar som läggs fram. Den passar väl för den lyfter in flera perspektiv

i dess analys, vilket är viktigt för att bygga en övergripande bild av förklaringar för turkisk

utrikespolicy. De förklaringar som ska besvara uppsatsens forskningsfråga kan återfinnas i en

mängd områden, därför krävs en bred teori som inkorporerar både interna och externa faktorer.

Klassisk realism och neorealism har teoretiska begränsningar när det kommer till att förklara

specifika policyutfall, vilket gav mig insikten att uppsatsens neoklassiska analysmodell är mer

passande. En konsekvens av detta är dock att en bredare uppsättning material måste lyftas in i

analysen, då den måste behandla variabler både inrikes och utrikes.

104 Jeffrey W. Legro, Andrew Moravcsik.(1998) Is anybody still a realist? International Security 24:2.

https://www.researchgate.net/publication/249564676_Is_Anybody_Still_a_Realist





50

Modellen är bra på det sättet att den är bred, för mitt syfte och frågeställningar är tämligen breda.

Detta gör att många perspektiv bör bockas av, och därför är det bra att ha en modell som är

konsekvent och som analyserar flera typer av perspektiv för att bygga en mångfacetterad bild av

situationen. Detta är en styrka, men det kan också vara en svaghet. Det kan vara problematiskt att

ha en så pass eklektisk analysmodell, för den kombinerar teorier från flera teoretiska skolor. Detta

gör att den grundar sig på flera antaganden, som inte alltid är kompatibla. Dessutom kan den ha

svårigheter att urskilja vilka variabler som är viktigast för en viss utrikespolitisk händelse, då den

lyfter in flera perspektiv. Dock var det inte mitt syfte att finna vilka kategorier som var viktigast.

Mitt syfte var att redogöra för de krafter inom och utanför Turkiet som har spelat in i landets

utrikespolitiska skifte, en bred analysmodell har fungerat bra för detta, eftersom krafter kan

återfinnas inom många områden.



51

6. Källförteckning

Tryckta Källor

Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud (2007) Metodpraktikan, konsten att studera

samhälle, individ och marknad. Wolters Kluwer

Teorell & Svensson (2007) Att fråga och att svara - Samhällsvetenskaplig metod. Liber

Elektroniska källor i form av böcker

Aksu, Fuat. Sarı Ertem, Helin.(2017) Analyzing Foreign Policy Crises in Turkey : Conceptual,

Theoretical and Practical Discussions. Newcastle upon Tyne : Cambridge Scholars Publishing.

http://web.b.ebscohost.com.e.bibl.liu.se/ehost/detail/detail?vid=0&sid=22d49463-16be-4fd4-

9a8e-20e76bc6df70%40pdc-v-

sessmgr05&bdata=JnNpdGU9ZWhvc3QtbGl2ZQ%3d%3d#AN=1517714&db=nlebk

Ahmet Davutoglu (2013) Zero problems in a new era. Ministry of Foreign Affairs.

http://www.mfa.gov.tr/zero-problems-in-a-new-era.en.mfa )

Norrin M. Ripsman, Jeffrey W. Taliaferro, and Steven E. Lobell. (2016) Neoclassical Realist

Theory of International Politics. Oxford Scholarship Online.

http://www.oxfordscholarship.com.e.bibl.liu.se/view/10.1093/acprof:oso/9780199899234.001.00

01/acprof-9780199899234

Walt, Stephen M (2002). The enduring relevance of the realist tradition. New York: W.W. Norton

Company

Elektroniska källor i form av vetenskapliga artiklar

Baev, Pavel K. Kirişci, Kemal (2017) An ambiguous partnership: The serpentine trajectory of

Turkish-Russian relations in the era of Erdoğan and Putin. Turkey Project Policy Paper Number

13, Center on the United States and Europe at Brookings.

https://www.brookings.edu/wpcontent/uploads/2017/09/pavel-and-kirisci-turkey-and-russia.pdf

Baker, Henri (2011) Turkish Foreign Policy and the Middle East. Ceri Strategy Papers. s.1-2.


http://web.b.ebscohost.com.e.bibl.liu.se/ehost/detail/detail?vid=0&sid=22d49463-16be-4fd4-9a8e-20e76bc6df70%40pdc-v-sessmgr05&bdata=JnNpdGU9ZWhvc3QtbGl2ZQ%3d%3d#AN=1517714&db=nlebk

















































52

Berk, Esen, Şebnem Gümüşçü .(2017) A Small Yes for Presidentialism: The Turkish

Constitutional Referendum of April. South European Society and Politics.

https://www.researchgate.net/publication/320334437_A_Small_Yes_for_Presidentialism_The_T

urkish_Constitutional_Referendum_of_April_2017 )

Bozdaglioglu, Yucel. 2003. Turkish Foreign Policy and Turkish Identity: A Constructivist

Approach. Routledge, New York

Cavusoglu, Mevlut. (2016) Humanistanbul: World Humanitarian Summit. Ministry of Foreign

Affairs. http://www.mfa.gov.tr/article-by-h_e_-mr_-mevl%C3%BCt-

%C3%A7avu%C5%9Fo%C4%9Flu_-the-minister-of-foreign-affairs-of-turkey-entitled-

_humanistanbul_--world-humanitarian-summit_.en.mfa

Dalay, Galip (2016) Turkish Foreign Policy after Davutoglu: Continuity vs. Rupture. Al Jazeera

Center for Studies. http://studies.aljazeera.net/en/reports/2016/07/turkish-foreign-

policydavutoglu-continuity-rupture-160714100039252.html

Gultekin, Osman (2015) “Inquiry on Pan-Islamist Feature of the Recent Turkish Foreign Policy

with Constructivist Perspective,” (ECPR General Conference, de Montreal University, August

26-29. s. 1)

Habibi, Nader. Joshua W. Walker. (2011) What is Driving Turkey’s Reengagement with the Arab

World? https://www.brandeis.edu/crown/publications/meb/MEB49.pdf

Kirisci Kemal. (2009) The Transformation of Turkish Foreign Policy: The Rise of the Trading

State s. 53

https://www.researchgate.net/publication/228461916_The_Transformation_of_Turkish_Foreign

_Policy_The_Rise_of_the_Trading_State

Kosebalaban, Hasan. “Modernity, Identity, and Turkish Foreign Policy”, Insight Turkey 10, no.1

(2008): 55-76).

Kutlay, Mustafa (2011) “Economy as the ‘Practical Hand’ of ‘New Turkish Foreign Policy’: A

Political Economy Explanation,” Insight Turkey 13, no. 1. 67-88, s.7

https://www.researchgate.net/publication/228123184_Economy_as_the_'Practical_Hand'_of_'Ne

w_Turkish_Foreign_Policy'_A_Political_Economy_Explanation









































http://studies.aljazeera.net/en/reports/2016/07/turkish-foreign-policy-davutoglu-continuity-rupture-160714100039252.html


























53

Larrabee, Stephen. Lesser, Ian. (2003) Turkey and the United States.

https://www.jstor.org/stable/10.7249/mr1612cmepp.13 s.162.

Legro, Jeffrey W. Moravcsik, Andrew. (1998) Is anybody still a realist? International Security

24:2.https://www.researchgate.net/publication/249564676_Is_Anybody_Still_a_Realist

Murinson, Alexander. (2006) The Strategic Depth Doctrine of Turkish Foreign Policy. Middle

Eastern Studies 42, no. 6. s 945–964. https://www.jstor.org/stable/4284512

Oguzlu, Tarik (2007) Soft power in Turkish foreign policy, Australian Journal of International

Affairs 61, issue. 1: s. 81-97.


Onis, Ziya. (2011) “Multiple Faces of the ‘New’ Turkish Foreign Policy: Underlying Dynamics

and a Critique,” Insight Turkey 13, no. 1: 47-65.


Rose, Gideon (1998) Neoclassical Realism and Theories of Foreign Policy, World Politics Vol.

51, No. 1. 144-172. Cambridge University Press

https://www.jstor.org/stable/25054068?seq=8#metadata_info_tab_contents )

Smith, Nicholas Ross. (2018) Can Neoclassical Realism Become a Genuine Theory of

International Relations?

https://www.researchgate.net/publication/322255273_Can_Neoclassical_Realism_Become_a_G

enuine_Theory_of_International_Relations

Sökmen, Melike Janine. (2018) Russia, Iran and Turkey, a common strategy in Syria? Barcelona

Center for International Affairs

https://www.cidob.org/en/publications/publication_series/notes_internacionals/n1_196/russia_ira

n_and_turkey_a_common_strategy_in_syria)

Özpek, Burak Bilgehan. Yelda Demirağ (2012) The Davutoğlu Effect in Turkish Foreign Policy:

What if the Bowstring is Broken? Iran & the Caucasus Vol. 16. s.117

(https://www.jstor.org/stable/41723227

https://www.jstor.org/stable/10.7249/mr1612cmepp.13

https://www.jstor.org/stable/10.7249/mr1612cmepp.13
























54

Özsağlam, Muhittin Tolga (2018) Russia-Turkey Relations: Conflict And Limited Cooperation

In The Post-Soviet Era

https://www.researchgate.net/publication/323665364_RussiaTurkey_Relations_Conflict_And_Li

mited_Cooperation_In_The_Post-Soviet_Era

Akademiska avhandlingar

Haitham Saad Aloudah. (2016) Understanding the Sources of Turkish Foreign Policy Change

towards the Middle East during the Justice and Development Party (AKP) era: An Empirical

Examination.University of Exeter


Nyhetsartiklar

Burak Ege Bekdil, Oktober 28 2018. Turkey defense minister announces timeline for S-400

deployment. Defense News, https://www.defensenews.com/land/2018/10/26/turkey-

defenseminister-announces-timeline-for-s-400-deployment/ ).

Clarke, Colin P. Tabatabai, Ariane. (2018) Is Major Realignment Taking Place in the Middle

East? Why Turkey Is Pivoting Toward Iran and Russia. Foreign Affairs.

https://www.foreignaffairs.com/articles/turkey/2018-10-31/major-realignment-taking-

placemiddle-east?cid=soc-

tw&fbclid=IwAR1idYeCzMLDXtomtPVhgKQfVeGncdFXXlYkrAsDiWlTkjM5Y9RA2aBWdI

Gall, Calotta (augusti 2017) President Recep Tayyip Erdogan of Turkey Replaces Top Military

Chiefs. New York Times. https://www.nytimes.com/2017/08/02/world/europe/turkey-

erdoganmilitary-chiefs-replace.html



























































55

Pamuk, Humeyra Ali Kucukgocmen. Augusti 8 2018 Turkey to continue buying natural gas from

Iran despite U.S. sanctions. Reuters https://www.reuters.com/article/us-iran-

nuclearturkey/turkey-to-continue-buying-natural-gas-from-iran-despite-u-s-sanctions-

idUSKBN1KT210 Marc Pierini (2018) Turkey’s Perfect Path to Autocracy. Carnegie

Endowment, Strategic Europe. http://carnegieeurope.eu/strategiceurope/76278?lang=en

Kemal Kirişci, Ilke Toygür (2018) As Turkish democracy declines, what’s the role for fellow

NATO members? Brookings Institute. https://www.brookings.edu/blog/order-

fromchaos/2018/07/23/as-turkish-democracy-declines-whats-the-role-for-fellow-nato-members/

Roblin, Sebastien. (September 2 2018) Congress Temporarily Banned Sale of F-35 Jets to Turkey

(But Turkish Pilots Are Still Training to Fly Them) The National Interest.

https://nationalinterest.org/blog/buzz/congress-temporarily-banned-sale-f-35-jets-turkey-

turkishpilots-are-still-training-fly

Zalewski, Piotr (2013) How Turkey Went From ‘Zero Problems’ to Zero Friends. Foreign Policy

Magazine. https://foreignpolicy.com/2013/08/22/how-turkey-went-from-zero-problems-to-

zerofriends/

(Atlantic Council, October 2016, https://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-

atlanticist/withpipeline-russia-sustains-dominance-of-turkish-gas-market

Global Conflict Tracker, Background (2019) Council on Foreign Relations.

https://www.cfr.org/interactives/global-conflict-tracker?cid=ppc-Google-grant-conflict_tracker-

031116&gclid=EAIaIQobChMI9__1wr2-

2AIVQmYbCh3seAbeEAAYASAAEgKLjfD_BwE#!/conflict/conflict-between-turkey-

andarmed-kurdish-groups

Statliga rapporter

Carla E. Humud (2019) Armed conflict in Syria: Overview and U.S. Response. Congressional Research Service s.1 https://fas.org/sgp/crs/mideast/RL33487.pdf

CIA World Factbook, Turkey. Central Intelligence Agency.





























































































































































https://fas.org/sgp/crs/mideast/RL33487.pdf











56

CIA World Factbook, Iran, Central Intelligence Agency

.https://web.archive.org/web/20120203093100/https://www.cia.gov/library/publications/theworld

-factbook/geos/ir.html

Combined Joint Task Force-Operation Inherent Resolve PAO Press release (2018) CJTF-OIR,

partner forces continue the fight, degrade ISIS capabilities. US Central Command

http://www.centcom.mil/MEDIA/NEWS-ARTICLES/News-Article-

View/Article/1704314/cjtfoir-partner-forces-continue-the-fight-degrade-isis-capabilities/

Combined Joint Task Force Operation Inherent Resolve APO AE 09306.

http://www.inherentresolve.mil/Portals/14/Documents/Mission/HISTORY_17OCT2014JUL2017

.pdf?ver=2017-07-22-095806-793 ,

European Commission. April 2018. Key findings of the 2018 Report on Turkey


European Commission, Trade policy, Turkey.http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-

andregions/countries/turkey/

Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs. Joint Statement by the President of the Islamic

Republic of Iran, the President of the Russian Federation and the President of the Republic of

Turkey, Tehran, 7 September 2018 http://www.mfa.gov.tr/iran-rusya-turkiye-

ortakaciklamasi_en.en.mfa

Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs, Policy of Zero Problems with our Neighbors.


Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs. Joint Statement by the President of the Islamic

Republic of Iran, the President of the Russian Federation and the President of the Republic of

Turkey, Tehran, 7 September 2018 http://www.mfa.gov.tr/iran-rusya-turkiye-

ortakaciklamasi_en.en.mfa

Republic of Turkiey, Ministry of Foreign Affairs. Synopsis of the Turkish foreign policy.


US Department of State, US Relations with Turkey. https://www.state.gov/r/pa/ei/bgn/3432.htm

US Central Command, Aug. 28, 2018. Department Of Defense Press Briefing by Secretary

Mattis and General Dunford in the Pentagon Briefing Room.

http://www.centcom.mil/MEDIA/Transcripts/Article/1615305/department-of-defense-

pressbriefing-by-secretary-mattis-and-general-dunford-in/







































































































































57

Databaser

Dag Hammarskjölds Library, Security Council - Veto List United Nations


JSTOR. About. https://about.jstor.org/)

Observatory of Economic Complexity, Turkey Exports

https://atlas.media.mit.edu/en/profile/country/tur/#Exports)

Security council report, Chronology of events – Syria.

https://www.securitycouncilreport.org/chronology/syria.php/2 ResearchGate.

About https://www.researchgate.net/about









