ulricehamns kommun, motsatsen till stor
DESCRIPTION
Ulricehamns Kommun, Motsatsen till storTRANSCRIPT
Motsatsen till stor
Leva
Jag ska berätta om något för dig som jag tror att många Ulricehamnare inte tänker på. Nämligen om Ulricehamn
och varför det är ett av världens bästa ställen att bo på.
Det har snart gått ett år sedan jag, min sambo Linda och vårt barn Liam (ett år) flyttade hit från Stockholm.
Men fortfarande uppskattar vi allt det som de flesta här annars verkar ta för givet.
I Ulricehamn bor till exempel var och varannan i villa med trädgård, garage och en utsikt vi inte ens vågade
drömma om i vår gamla hemstad. Här är det en självklarhet. Mitt i staden Ulricehamn finns kallbadhus, småbåts-
hamn och en lugn badstrand. Bara någon kilometer cykelväg bort har man slalombacke, tennis, ridhus, golfbana
liksom all fotboll och hockey man kan önska sig. Jag vet endast ett fåtal andra ställen som har så stort utbud, på
så litet avstånd. (Ett av dem heter Gröna Lund!) Och gillar man att trampa fortsätter cykelvägarna ut på en härlig
landsbygd, längs med glittrande strandkanter genom lugna lokalsamhällen som Marbäck, Timmele och Grönahög.
Dessutom är kommunen så trygg att de som har lite äldre barn än vi vågar släppa iväg dem helt själva till
badstranden, kompisarna etc. Ett oerhört privilegium i våra ögon – men återigen en självklarhet i Ulricehamn.
Daniel Lundin, Ulricehamnare
En inflyttads tankar
Barn vill alltid ha det största av allting. Mycket och stort är detsamma som bra. Sedan växer de upp och perspektiven
förändras. Allt är inte längre svart eller vitt. Det finns miljoner av färger och nyanser däremellan, och alla har de sina sidor.
Man upptäcker saker som att en stadsjeep i och för sig ser stor och mäktig ut – men en mindre bil är billigare i
drift och ger en bättre miljö. En MP3-spelare med gigantisk hårddisk kan lagra tiotusentals låtar, fast på en cd-skiva
lyssnar man oftast in sig mer på musiken som finns och ger den chans att växa. Och det är skönare att resa med en
mindre båt med gott om plats – än att trängas i en stor. Tänk om man fick höra det när man var barn; att något som
verkar litet, egentligen kan vara stort!
Mindre är mer
Uppleva
Det är många som vill göra det, det är många som tycker
att de gör det. Verkligheten ser annorlunda ut. Att gå sin
egen väg är att färdas i outforskade marker. Där ingen
möjlighet (eller vilja heller för den delen) finns att snegla
åt sidan för att se vad grannen gör, eller har gjort.
I förlängningen blir man den som omgivningen pratar om.
Att gå sin egen vägFör man är någon som sticker ut, och viker av från mal-
len. En färgklick helt enkelt. En del retar sig på det och
kanske muttrar något surt för sig själva på avstånd.
Men de allra flesta tycker att olikformigheten känns upp-
friskande och fräsch och låter sig inspireras av den. Tur är
väl det, annars skulle världen snart vara en enda stor E-20.
Vem är den därJante? Frågan är fel ställd. Tvärtemot vad många
tror, är Jante ingen person. Det är en by i
norske Aksel Sandemoses bok ”En flykting
korsar sitt spår” från 1933. I den byn
rådde Jantelagen. En norm som blivit
ett begrepp och i korthet går ut på
att ingen ska ”försöka göra sig
märkvärdig”. Jantelagen fostrar
ett räddhågset och slätstruket
samhälle. Att få vara stolt och glad
över den man är, det man har och det
som finns runtomkring en, borde vara en
mänsklig rättighet. Samtidigt är det en svår
balansgång. Trots allt är det lätt hänt att det
man så gärna vill berätta om och dela med
sig av, uppfattas som självgott skryt. Då kan
det vara en smart retorisk gest att börja sitt
anförande med att berätta om en viss Jante …
Verka
Konsten är att genomföra det. ”There are talkers, then there are doers”, som de säger.
Och världen är beroende av dessa ”doers”. Det är de som vågar tro på något så mycket
att de tar ut sina drömmar från tankevärldens ljuva bubbla ut i den tuffa verkligheten.
Ibland går det bra. Ibland går det åt skogen. Men oavsett vilket är det alla gånger
bättre än att göra ingenting alls och låta drömmarna förbli just drömmar. Om man
inte faller för hårt vill säga, men det är ju självklarheter. För de flesta åtminstone. En
del struntar fullständigt i om de faller hårt eller ej. Dom kallas sedan för genier eller
dumskallar, beroende på om de lyckades eller inte.
Det är ingen konstatt veta vad man vill …
