veterinären och det vilda - slu.se

VETERINÄRER I KONTAKT MEDVILDA DJURDet finns ett antal veterinärer här i lan-det som dagligdags arbetar med vildadjur, inte minst vid våra större djurpar-ker. Det finns också veterinärer somarbetar i olika bevarandebiologiska pro-jekt och, främst i tredje världen, medrehabilitering av vilda djur som hållits i fångenskap under mer eller mindrevedervärdiga förhållanden. Men hur ärdet med de svenska vilda djuren och allade kliniker som bara stöter på enstakavilda djur till vardags – hur hanterar vifrågor kring dessa? Hur kan man reso -nera när det gäller djurskydd för vildadjur?

Rent allmänt gäller djurskyddslagenbara tamdjur och omfattar endast vildadjur om de hålls av människor, men detinnebär inte att vilt i det fria saknar för-måga att lida. Det innebär bara att vi harbestämt oss för att sådant lidande rentjuridiskt inte är människans ansvar.Ibland hamnar de vilda djuren ändå hososs. Och när de väl hålls av människan,t ex i samband med rehabilitering,omfattas de av djurskyddslagen.

FRISKA VILDA DJURMan kan tycka att friska, vilda djur intei första hand är en fråga för veterinäreröver huvud taget, med undantag för viltpå djurparker. I praktiken kommer vete-rinärer ändå i kontakt med vilda djur,även sådana som egentligen inte är sjukaeller skadade. Det rör sig då oftast omdäggdjurs- eller fågelungar som välme-nande, men okunniga, människor tagithand om i tron att de varit övergivna.

Faktum är att vilda djur inte överger sinaungar till höger och vänster, tvärtom lig-ger det djupa instinkter bakom driftenatt ta hand om den egna avkomman.Sättet på vilket denna ungomvårdnadsker kan däremot variera och vissa djur-slag lämnar utan tvekan sina ungarensamma under ganska långa perioder.Det är då som risken är störst att en för-bipasserande människa tror att ungen ärövergiven, tar hand om den och i prak-tiken då ”kidnappar” den, vilket baraleder till elände (Figur 1).

Rent allmänt ska man låta djurungarvara ifred, om man inte där och då hit-

tar föräldern död eller allvarligt skadadbredvid ungen och därav kan dra slut-satsen att ungen akut behöver hjälp. Vadgäller nedblåsta fågelungar eller nedram-lade fågelbon med ungar i måste dessadock lyftas upp ungefär till utgångsplat-sen, eftersom de är helt oskyddade påmarken. Om detta inte är görligt måstefågelungarna ifråga tas om hand, lämnastill fosterföräldrar eller avlivas. Menkom ihåg att det finns fågelungar avflera arter, t ex trastar, ugglor, måsar ochtrutar, som helt naturligt ska hoppa urboet innan de kan flyga. Det är alltsåväldigt viktigt att man vet vilken art

Veterinären och det vildaDet förekommer ofta att vilda djur lämnas in till veterinärer i Sverige. Artikeln belyser ur ett veterinärt perspektiv

djurskydd och en del juridiska aspekter på vård och behandling med fokus på djurungar, skadade fåglar och små-däggdjur. Författarna resonerar kring hur man som praktiserande veterinär kan förhålla sig till klienter som kommer

in med skadade vilda djur, hur godkända viltrehabiliterare arbetar och kring ansvarsfördelning vad gäller skadat vilt med dålig prognos. Begreppet ”dålig prognos” diskuteras ur ett viltrehabiliteringsperspektiv.

CHARLOTTE BERG, leg veterinär, VMD, Dipl ECAWBM(AWSEL), professor i husdjurens miljö och hälsa, KALLE HAMMARBERG, leg veterinär, VMDhc, TOMMY JÄRÅS, föreståndare och JOHAN LINDSJÖ, leg veterinär, MSc*

FIGUR 1. Fullt frisk koltrastunge som aldrig skulle tagits in. Ungen ska sättas ut omgåendepå fyndplatsen, då denna art matas på marken av föräldrarna till den är flygfärdig.

FOTO

: TO

MM

YJÄ

RÅS

22 N U M M E R 2 • 2017 S V E N S K V E T E R I N Ä R T I D N I N G

SVT 2 2017 Fi:Layout 1 17-02-06 11.46 Sida 22

S V E N S K V E T E R I N Ä R T I D N I N G N U M M E R 2 • 2017 23

➤

FOTO

: TO

MM

YJÄ

RÅS

man har att göra med när man ska avgöravilka insatser som behövs, om några.

Vad kan då veterinären göra i sam-manhanget? Om någon, kanske en per-son som även i vanliga fall brukar ta sinhund eller katt till en given veterinär -klinik, kommer in med en ”upphittad”men oskadd harpalt eller fågelunge börveterinären regelmässigt ge rådet attgenast sätta tillbaka ungen precis därman hittade den, eller i boet om boplat-sen är känd. Varje veterinär bör ocksåveta att påståendet att ”föräldrarna intekommer att ta hand om ungen om denluktar människa” är helt felaktigt. Detgår alltså vanligen alldeles utmärkt attinom rimlig tid sätta tillbaka en ungesom hanterats av folk. Personer somkommer in till kliniken med en djur -unge får därför inte lämna klinikeninnan bedömning av djurets situationgjorts, så att de i så fall kan lämna till-baks djuret där det hittades. Om veteri-närkliniken inte har tillräckliga kunska-per om djurslaget i fråga bör man intetveka att kontakta lokala viltrehabilite -rare, såsom KFV, Katastrofhjälp Fåglaroch Vilt, eller andra nätverk, för råd. Ditkan man också hänvisa personer somkontaktar kliniken per telefon om ”upp-hittade” djurungar. Uppgift om varlokala viltrehabiliterare finns kan sökashos länsveterinären och via webben.Många veterinärkliniker och djursjuk-hus är aktiva på sociala medier och detkan då vara lämpligt att lägga ut infor-mation om vilda djurungar, i synnerhetpå våren, med uppmaningar om att låtasådana djurungar vara ifred. På det sättethjälper man till att informera sina djur-intresserade klienter och gör en insatsför de vilda djuren.

SJUKA ELLER SKADADE VILDA DJURBåde unga och vuxna vilda djur kan råkaut för sjukdomar eller olyckor, t ex i tra-fiken. Det är ofta svårt för gemene manatt bedöma hur allvarlig en sådan skadaär. Därför är det inte helt sällan man väljer att – vilket kan tyckas logiskt – tadjuret till en veterinär, i synnerhet omdet inte finns någon välkänd etableradviltrehabiliteringsanläggning i närheten.Det finns veterinärer med intresse föroch kunskaper om vilda djur, men ipraktiken är det ändå en relativt liten del

av veterinärkåren som är proffs på justviltmedicin. Här handlar det i förstahand om att göra en snabb bedömningav prognosen och där skiljer sig resone-manget gällande vilda djur inte drama-tiskt från det som gäller tamdjur: hur ärallmäntillståndet, hur grav är skadan,hur färsk är den, är såret infekterat, frak-turen komplicerad osv. Bedömning avprognos och lämplighet för rehabilite-ring görs lämpligen i samråd med vilt -rehabiliterare. Men sedan tillkommertvå viktiga aspekter.

Behandling eller avlivning?Den första frågan, som enligt vårt för-menande är den viktigaste, är: kommerdjuret att fara så illa under behandlingenatt det är bättre att avstå från behand-lingsinsatser och istället avliva det (Figur2)? Här ska man komma ihåg att för ettvilt djur, till skillnad från ett husdjur, äri princip all hantering negativ. Behand-ling är därför bara motiverad om detfinns gott hopp för djurets överlevnad.För ett vilt djur, inklusive vilda fåglar, ärdet alltid förenat med stress och oro attbli fasthållen, medicinerad, instängd i enbur osv. Vistelse på djursjukhus är för-visso sällan någon entydigt positiv upp-levelse för våra sällskapsdjur heller, mendär vet vi att god omvårdnad, mjuk och

vänlig hantering, lugnt tal m m ändåminskar oron och stressen för djuret.För ett vilt djur som är skadat, har ontoch som aldrig tidigare hanterats avmänniskor är den processen ofrånkom-ligt mer negativ.

Samtidigt ska man vara medveten omatt de djur som rehabiliteras gradvis vän-jer sig vid hanteringen. Resonemangetinnebär att rehabilitering ofta kan varaen djurskyddsmässigt acceptabel ochönskvärd insats, men att man inte ska gesig på att försöka behandla om det intefinns goda utsikter till att djuret inomrimlig tid kan bli så pass återställt att detkan släppas tillbaka ut i det fria och därleva ett fullgott liv. Vad som är ”rimligtid” kan diskuteras och beror blandannat på djurart och det enskilda djuretsreaktion när rehabiliteringsinsatser välhar inletts. I vissa fall kan rehabilite-ringstider om flera månader accepteras,under förutsättning att djuren då kanhållas på ett bra sätt med tillgång tillrimligt stora ytor, flygburar, bassängerosv, beroende på djurart (Figur 3). Omen prognos som kan leda till återutsläppinte föreligger bör djuret av djurskydds-skäl avlivas omgående och inte utsättasför onödiga behandlingsförsök. Dettakan för veterinären tyckas vara ett trå-kigt besked att ge, när en engagerad

FIGUR 2. Typiskt avlivningsfall. Gråtrut med insnörda ben i fiskelinor, där skadan är så omfattande att ingen av fågelns fötter kan räddas. Fågeln kommer därför inte att kunnafungera i naturen.


människa tagit med sig ett skadat viltdjur till kliniken i hopp om bot ochbehandling. Vår erfarenhet är dock attfolk faktiskt förstår resonemanget närman tar sig tid att förklara det ochaccepterar beslut om avlivning även omman kan tycka att det är sorgligt.

Man ska komma ihåg att varje skadatdjur som tas bort ur naturen innebärförsvunnen föda för andra djur. Det ärockså viktigt att veterinären har denkompetens som krävs för att kunnabehandla det vilda djuret. Har man intedet, vilket är fullt förståeligt och inte allsovanligt, bör behandlingen av djuretistället göras av, eller i samarbete med,veterinär med sådan expertis. Annars ris-kerar man att utsätta djuret för onödigtlidande.

Vem betalar?Den andra frågan är: finns det någonsom är villig att betala eller tar klinikenkostnaden för vården? Många skadorkan bli bra med hjälp av avancerad vete-rinärvård (Figur 4), men om inte densom kommit in med djuret till klinikenär villig att betala för detta så kommersaken i ett annat läge. Vad gäller upphit-

tat vilt är det rent generellt jakträtts -innehavaren som räknas som djurägare,inom tätbebyggt område tomtägaren,utom för statens vilt som tillhör just sta-

ten. Den privatperson som tagit handom ett skadat vilt djur blir alltså inteautomatiskt djurägare, men betraktasdäremot i lagens mening som djurhållareså länge man har djuret i sin vård, inklu-sive det ansvar detta medför i relation tilldjurskyddslagen m m.

REHABILITERINGHär kan det vara klokt att börja med attfundera över vad lagen säger. Det finnsnämligen praxis kring vilka vilda djursom alls får tas om hand av människan(djurparker är undantagna, men demlämnar vi därhän i denna artikel). Listanöver vad länsstyrelserna och Naturvårds-verket i praktiken accepterar är ganskakort (www.naturvardsverket.se/Var-natur/Djur-och-vaxter/Rad/Skadade-vilda-djur/): de djurslag man alls får ta handom för rehabilitering är fåglar, harar,igelkottar, ekorrar och i vissa fall flad-dermöss. För statens vilt gäller att staten,i form av Naturvårdsverket, efter en faunavärdesbedömning kan besluta ivarje enskilt fall. Punkt. Gemene man,och det gäller i detta sammanhang ävenveterinärer och djurkliniker, får dockenligt Naturvårdsverkets regelverk tahand om skadade eller på andra sätthjälpbehövande vilda djur (alla arter) ihögst 48 timmar. Sedan måste djuret

FIGUR 4. Stiftning av bruten underarm hos en kungsörn, utförd av veterinärerna Jonna ochLars Pettersson. Rehabiliteringen var framgångsrik och när örnen släpptes gick det inteens att se att den haft en vingskada.

FOTO

: TO

MM

YJÄ

RÅS

FOTO

: TO

MM

YJÄ

RÅS


➤

FIGUR 3. Rehabilitering av vattenfåglar i rymlig voljär med bassäng på Fågelcentralen, Kungälv, som är Sveriges största anläggning för rehabilitering av skadade vilda fåglar.



➤

släppas fritt eller avlivas, alternativt läm-nas vidare till en för nämnda arter god-känd viltrehabiliterare.

Detta innebär t ex att vem som helstkan ta hand om den där sparven sområkat flyga in i fönsterrutan, ge den litelugn och ro i en mörk låda med tillgångtill foder och vatten i upp till två dygn,inom vilken tid fågeln förhoppningsvispiggnar till och kan släppas ut igen. Omså inte är fallet ska den antingen avlivaseller lämnas till viltrehabiliterare. Rå -djurskidet, vars mamma blivit påkörd,får enligt nuvarande regelverk inte tas intill rehabilitering utan bör enligt dettaavlivas snarast. Orsaken till att rådjurinte anses lämpliga för rehabilitering äratt handuppfödda rådjursbockar tende-rar att bli väldigt aggressiva mot folk närde senare blir könsmogna och då likvälmåste avlivas. Även tama rådjursgetterställer lätt till problem i trafik och träd-gårdar. Den som inte är godkänd reha-biliterare men ändå tar hand om, ochhåller i bur eller på annat sätt begränsarrörelsefriheten för, ett vilt djur längre än48 timmar begår alltså ett lagbrott.

Veterinärer och viltrehabiliterareVad kan då veterinären göra i rehabilite-ringssammanhang? Man ska vara med-veten om att de godkända rehabilite -rarna vanligen inte själva är veterinärermen att de alltid förväntas ha adekvatutbildning (t ex en av de kurser som gesav organisationen KFV) (Figur 5), föratt bli godkända av länsstyrelsen. De harofta stor kunskap om och vana vid justhantering av vilda djur. Om man somviltrehabiliterare vill hålla djuren hos siglängre än 48 timmar krävs också att manhar en för ändamålet av länsstyrelsengodkänd anläggning. Anläggningen skavara godkänd för just de djurslag manvill hålla – det är skillnad på igelkottaroch örnar. Till varje anläggning bör detockså finnas en veterinär knuten, somhar regelbunden kontakt med verksam-heten.

Det är som kliniskt verksam veterinärbra att känna till att det finns begräns-ningar för vad viltrehabiliterare får göramed de djur de har i sin vård: de fårsondmata eller lägga bandage men inteutföra veterinärmedicinska ingrepp, t exsy ihop sår eller på egen hand ge injek-tioner. Däremot finns möjlighet (men

inte rättighet) till uppföljande behand-ling om veterinären så beslutar efter attha undersökt det aktuella djuret. Omdjuren, i praktiken fåglarna, utgör sta-tens vilt ska även polisen underrättas.

En av de viktiga uppgifter som vilt -rehabiliteraren har är att bedöma ominlämnade djur är lämpliga att rehabili-tera, eller om avlivning är att föredra.

DJURSKYDDSASPEKTENVanligen finns inget större motsatsför-hållande mellan djurskydd och artskydd.Samtidigt kan det finnas ett störreintresse att lägga ner tid och pengar påatt rehabilitera en individ av en relativtovanlig art, säg berguv eller lunnefågel,än en väldigt vanlig art, såsom talgoxeeller kråka. I många fall tar rehabilite rareemot allt de har plats för och sombedöms vara rehabiliterbart, men iblandblir det trångt och då kan djurets poten-tiella framtida avelsvärde, dess genetiskavärde eller dess faunavärde komma att vägas in. Minst lika viktig är dock

bedömningen av djurets prognos: ärsannolikheten stor att det vilda djuretkommer att kunna rehabiliteras tillbakatill ett fullgott liv i frihet (Figur 6)? Omså inte är fallet bör avlivning genomförasredan på ett tidigt stadium. Kraven påatt behandling och rehabilitering skaleda till ett fullständigt och långvarigttillfrisknande är alltså betydligt högreställda beträffande vilt än för våra säll-skapsdjur, där bestående funktionsned-sättning, livslång medicinering och lik-nande faktiskt får förekomma.

Som praktiserande smådjursveterinär,distriktsveterinär eller liknande kommerman ibland i kontakt med upphittatskadat vilt. De veterinärer som även ivanliga fall har ett intresse för de merexotiska sällskapsdjuren, inklusive rela-tivt vanliga arter som marsvin, råttor,undulater och olika typer av papegojor,har ofta kunskaper som relativt lätt kanöverföras på vilda djur. Det kan gällaspjälkning av brutna ben eller vingar,lämpliga metoder för uppvätskning,

FOTO

: LO

TTA

BERG

FIGUR 5. Utbildning i rehabilitering av vilt. På bilden ses hur en av artikelförfattarna, KalleHammarberg, förevisar bandagering respektive intubering av rovfåglar innan studenternasjälva får öva detta på döda rovfåglar.


dosering av antibiotika och liknande.Den som känner sig osäker inför hante-ringen av ett vilt djur kan därför medfördel kontakta en mer erfaren kollega.Detta är dock inte alltid så lätt, i synner-het inte på jourtid. Kontakt med någongodkänd viltrehabiliterare är ocksåmycket värdefullt, inte minst vad gällerartbestämning av det djur som skabehandlas och genomgå rehabilitering.Om man är osäker på arten (vilket ärfullt förståeligt t ex när det gäller fåglareller fågelungar) kan det till att börjamed vara rent omöjligt att avgöra vilkenföda som är lämplig för individen ifråga.För artbestämning av fåglar är ocksåkon takt med ornitologisk förening vär-defull.

Kontaktuppgifter till godkända re -habiliterare finner man via KVF-rikswebbplats, www.kfv-riks.se/medlemmar.Viltrehabiliteraren kan alltså ha en viktigroll både i den akuta bedömningen ochi den mer långsiktiga vården.

Rehabiliterarens och veterinärens in -sats är inte bara att hjälpa sjuka/skadadedjur. Det är vanligt att djur förs in tillrehabiliteringsanläggningen från någonsom funnit djuret och tycker att detbehöver tas omhand. Det är också välkänt att människor som inte har någon

rehabiliterare i närheten av sig själva för-söker ta hand om djuret, oftast helt utankunskaper eller resurser. Vanligtvis lederdet till djurets död, inte utan lidande. Sårehabiliteraren gör också nytta baragenom att finnas där och ta emot djurfrån utomstående som annars själva

hade försökt att rädda djuret. Den djur-skyddsbefrämjande insatsen kommerinte alltid fram i diskussionen om reha-biliteringens vara eller icke vara, men ärnågot som veterinärer bör vara väl inför-stådda med.

AVLIVNINGMan ska alltid allvarligt överväga alterna-tivet avlivning. Artikelförfattarna anser,med emfas, att man som veterinär börkänna sig moraliskt förpliktigad att, i defall andra åtgärder inte är aktuella, av livaett skadat vilt djur som en omtänksamallmänhet tagit med till kliniken.

Någonstans får man som veterinärförsöka ta en undersökning och, vidbehov, avlivning av skadade små vildadjur på ”goodwill-kontot”. Det tar intemånga minuter att genomföra en avliv-ning och det rör sig sällan om någrastora mängder avlivningsvätska sombehövs. Visst hade ett sådant djur själv-dött ute i naturen (Figur 7) men detinnebär inte att vi bör avstå från att påett barmhärtigt sätt påskynda den pro-cessen i de fall där vi har möjlighet.

Godkända viltrehabiliterare ska ocksåvara väl införstådda med hur man lämp-ligen avlivar de djurarter man har till-stånd att hålla, och även i praktiken varaberedda att på ett kompetent sätt utförasådana avlivningar. Rehabiliterarna får

FIGUR 6. Vid utsläpp av en växtätande harunge måste tarmen vara inställd på de växtslagharen ska äta, annars dör den på grund av tarmrubbning. Här släpps en femveckors har -unge som snabbt blir vild trots att den är uppfödd av en rehabiliterare.

FOTO

: JA

N-Å

KE

HIL

LARP

FOTO

: JA

N-Å

KE

HIL

LARP


➤

FIGUR 7. Veterinär Ida Möller ögonlyser en fjällvråk på djurkliniken i Löberöd. Om fågelnssyn är kraftigt nedsatt är rehabiliteringsprognosen dålig, eftersom en rovfågel med dåligsyn inte klarar att fånga byten i naturen.



➤

dock enligt lagstiftningen inte självagenomföra avlivningar med hjälp avavlivningsvätska. Detta är förbehålletveterinärer och legitimerad djurhälso-personal, till vilka rehabiliterarna alltsåinte hör. För djur där injektion av avliv-ningsvätska är den lämpligaste metodenför avlivning måste alltså veterinär kon-taktas, medan viltrehabiliterarna självaär begränsade till användning av trub-bigt våld i form av slag i huvudet, avliv-ning genom avblodning efter bedövninggenom slag i huvudet eller bultpistol,alternativt användning av skjutvapen.

Som nämnts betraktas den personsom tagit hand om djuret som djurhål-lare, men någon skyldighet att betala förall tänkbar vård av skadat vilt föreliggerinte om man inte själv har beställt vår-den. Vad gäller avlivning är det i prakti-ken ofta veterinärens bedömning somfäller avgörandet, om veterinär har kon-taktats. En godkänd rehabiliterare kangivetvis fatta avlivningsbeslut på egenhand, men vad gäller den breda allmän-heten och dess ”upphittade” skadadevilda djur är juridiken något grumlig,om personen ifråga inte också är mark -ägare/jakträttsinnehavare där djuret hit-tades. För djur vars monetära och be -varandebiologiska värde i praktiken ärnoll, såsom en skadad kaja, en påkördigelkott eller en utmärglad blåmesunge,är detta av mindre betydelse. Ett avliv-

ningsbeslut är då i praktiken juridisktokontroversiellt och ingen torde ifråga -sätta ett sådant beslut som stöds av vete-rinär.

Den veterinära anmälningspliktengäller även om man som veterinär miss-tänker att vilda djur hålls eller sköts påett sätt som strider mot djurskyddslag -stiftningen. I praktiken är dock männi-

skor som kommer in med skadat vilt tillen veterinärklinik inte nödvändigtvisinförstådda med det underförståddaansvaret. En diskussion om vem som skabära avlivningskostnaderna riskerar attleda till att personen ifråga väljer att tadjuret därifrån och antingen avlivar detsjälv, med risk för att det inte sker på ettdjurskyddsmässigt acceptabelt sätt, eller

FOTO

: TO

MM

YJÄ

RÅS

FIGUR 8. Röntgenbild på underarmsbrott hos en kungsörn. Veterinärens insatser är ett vik-tigt komplement till viltrehabiliterarens kunskaper och erfarenhet.


sätter ut det att självdö. Vad gäller sta-tens vilt ska polisen kontaktas. De kansedan i sin tur kontakta Naturvårds -verket för beslut om kostnader kring be -handling alternativt beslut om avlivningav sällsynta och genetiskt värdefulla djur.

SAMMANFATTNINGVeterinärer kan göra stor nytta genomatt inte uppmuntra allmänheten att tahand om och komma in med vad somvanligen felaktigt uppfattas som ”över-givna” djurungar. Vidare kan man somveterinär vara tydlig med att privatper-soner inte vare sig bör eller får försöka tahand om skadat vilt i mer än två dygn,innan en godkänd viltrehabiliteraremåste ta över. Veterinärer kan vara ettgott stöd för godkända viltrehabiliteraregenom att medverka i bedömningen avom djuret ska anses rehabiliterbart tillett fullgott liv i det fria (Figur 8). Natur-ligtvis kan veterinären även bistå genomatt själv eller via mer erfarna kolleger geveterinärmedicinsk vård i de fall sådanbedöms behövas (Figur 9). På sammasätt kan viltrehabiliteraren vara ett gottstöd i den veterinära bedömningen avdjurets rehabiliteringsprognos.

Som veterinär bör man förvissa sigom att de ekonomiska förutsättningarnaär klara för alla inblandade parter innankostsam behandling inleds. Samtidigtfår man vara beredd på att initialaundersökningar och avlivningar av ska-dat vilt av djurskyddsskäl kan behövagöras utan ekonomisk ersättning.

*CHARLOTTE BERG, leg veterinär, VMD, DiplECAWBM(AWSEL), professor i husdjurens miljöoch hälsa, Institutionen för husdjurens miljö ochhälsa, samt Nationellt Centrum för Djurvälfärd,SLU, Box 234, 532 23 Skara.KALLE HAMMARBERG, leg veterinär, VMDhc,Arnöviken 80, 824 93 Hudiksvall.TOMMY JÄRÅS, föreståndare, Fågelcentralen,Tullare hög 50, 442 90 Kungälv.JOHAN LINDSJÖ, leg veterinär, MSc, Institu - tionen för husdjurens miljö och hälsa, SLU, Box 234, 532 23 Skara, och Evidensia Djur -sjukhuset Västerort, Bromstensvägen 174, 163 55 Spånga.

FOTO

: JA

N-Å

KE

HIL

LARP


➤

FIGUR 9. Veterinär Cecilia Trädgårdh och leg djursjukskötare Cindy Brandt behandlar vingskada på sövd berguv, Fågelkliniken i Lomma.

SÄLJESVäletablerad och välutrustad

smådjurspraktik i Östhammar.Alternativt säljs enbart inventa-

rier/utrustning, röntgenlab, instrumentarier, maskiner etc.

0173-46100, [email protected]


veterinären och det vilda - slu.se

Documents