*** Del 1 ***NYA VÄRLDS-

VILDROSENDEN oKULTURELLAKULTURTIDNINGEN

som vänder både uppoch ner på dig NYA VÄRLDS-

PÅSK & 1. MAJ 2011 NYA VÄRLDS-

!FÖRVANDLINGEN!

Världen är precis som vanligt, dvs oväntad. Plötsligt händer rent omöjliga saker, utan vidare.

Som vanligt är vi alldeles oförberedda.De enda som vetat och spått det här är gissa vem.

Japan kunde vi inte veta, det visste bara kontinentalsocklarnas förbund, om ens, men vad vi alltid vetat och försökt varna för

är ju atomkraften och dess sårbarhet, som är gränslös. Nästan lika gränslös som vår egen, som människor.

Kolla vårt spel efter Tjernobyl, nu upprepas identiskt samma sak.Då hade vi inte ens hunnit fram till Tjernobyls 25-årsjubileum.Den människogjorda världsrevolutionen, den i ”Mellanöstern”,

liksom den i ”Mellanvästern” har vi berättat om och verkat för ännu längre. Den är vårt grundprogram.

Vårda ditt ursinne. Du vill ha din värdighet.Vräk omkull tyrannerna som har berövat oss den.

Låt mörkret föda ljuset.Se, upptäck, granska, handla.

Och Stephane Hessel som är 93 har gett ut enbästsäljare på 30 sidor, ”Var Ursinnig!”

(”Indignez-vous!”) som gör upp räkningen med allt som har gått snettsen han var med och ristade Deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna efter kriget, en följd av franska Motståndsrörelsen, som han varit aktiv i.Han satt också i koncentrationsläger och deltog i de Gaulles exilregeringi London, ” vi har vuxit moraliskt och historiskt sen dess men nu hållervi på att förstöra alltihop igen”, han säger till de unga: ”se er omkring!”

Och de gör det, i växande demonstrationer, bara inte här --för vi har inte ens översatt häftet än! Det lättaste.. Den finns på de

flesta andra språk! Och ursinnigast är han mot medierna, som är köptaoch inte talar sanning, och tillväxten och reklamen, ha mer ha mer ta mer.

Just detta med media kan man gråta blodfloder över. Dom har förmedlat mycket från mellanöstern – Cecilia Uddén,

vår hjältinna, varje dag varje timma från Tahrirtorget och Benghasi,ideligen riskerande sitt liv... liksom den förbluffande arabkanalenAljazeera som mesta tiden håller totalkoll på nära håll, viker inte

ens när Mubarak förstör deras studios i Kairo, flyttar bara till Dohadär de granskar vidare ... och så Amy Goodman i amerikanska

Democracy Now med egna utblickar överallt: också från hemlandetshos oss totalt förtigna arbetardemonstrationer och ockupationer --det började med Capitolium i Madison, Wisconsin, fortsatte med

Michigan, Ohio – enorma människomassor som bosatte sig på torgoch myndighetsbygggnader i protest mot nya republikanska

guvernörers kuppande dödsstötar mot fack och fattiga... Vilka bilder!Och DeNo och AmyG är där, liksom Mihael Moore, uppmanande till

fortsatt kamp – detta inspirerat och hälsat tvärs över hela klotetfrån Egyptens jord till Amerikas. Det märkligaste: v i får inte reda

på detta historiska skeende – som sprider sig i än vidare cirklar.Det nämns knappt. Tjänstefel? Noll koll. Styrd, tror ju vi, eller

vet vi, så har det icke-fungerat i många år här, värre sen kapitaletköpt upp alla medierna och anger exakt vad vi ska tro och tänka och veta. Horrendous! Tell me! Hur ska vi kunna försvara oss

mot detta? Har ofta citerat den store mediasatirikern Kraus från överhundra år sen i Wien, som sa: ”Verkligheten blir inte till förrän den

stått i media”. Det är det sannaste som sagts om vår allassituation i världen sen medierna föddes – ja och reklamen (jagräknar ju också den plus filmindustrin till ”media”) -- vi får hur

mycket vi än tittar och läser bara veta det makterna vill.

Och mot detta finns gudskelov undantag – MariaPia och Johan i Sverige, (båda Vilda rosor!), Amy G och DD i USA,

liksom Noam Chomsky (vår senaste vilda ros) De fortsätter oförtrutet, närmast förbjudet, trotsande alla hot och faror --

för sanningen är det farligaste vi har mot vapenhandel, illegala

krig, rättsförbrytelser, atomlögner, siffersmink om bankbjässarnasfortsatta försnillning av våra dyra skattepengar, värre för varje ny

börskrasch, de lever i en annan värld – och den världen äromöjlig. Allt detta tar Stephane Hessel knivskarpt upp i sitt

ursinneshäfte i miljonupplagor som sbeskriver hela rättighetsväxtenfrån efter kriget, framtill dess hotade nuläge. Han har varit med och

skapat det, och sett till det hela tiden, nu är det nog. Länge leve Hessel.Skaffa den genast, fixa en översättning, jag fick den på engelska.

I detta nummerhar vi några vackra fria gästskrivare!

BRITT EDWALL, ULF LUNDÉN, GÖRAN GREIDER,BENGT ERLANDSSON...! Bara för Vildrosen! Bläddra!

DEN NYA SVENSKAREVOLUTIONEN

PÅ SKÄRTORSDAGEN:I STÖRSTA BLADET

KRÄVER-LOVAR EN POLITIKER: ”!!!KULTUR!!!!”

DET HAR ALDRIG HÄNT!I Sverige? Hemma här? Vi som aldrig får reda på världen utan

går här i nån sorts hjärnpropp, låst utan nycklar, vi som itutats attdet är fult att vara sjuk, inte ha arbete, läsa, skriva, sjunga, vara

människa och inte tillväxtkolv, tänka, se och inte blunda ochköpaköpaköpa – på skärtorsdan bländade en plöslig signal upp allt

vårt sjaskiga med vad jag aldrig trodde vi skulle få höra mer --ja vi har sällan alls hört den. Den kom från en politiker hör & häpna,

var han sjuk? Han sa alla tabubegreppen och menade dem, visste vad han ville och ingen har i detta land vägat dem förut, vår värsta

brist. Det är den såna slughuvuden som vi stångat sluget blodigt mot ihundratals år. Det handlar om kulturen.

Det är för den vi gör vårafestivaler, spel, texter... för kulturen som grunden för ett land, ett folk, alla länder alla folk allt från tidernas början. Han sa det. Detta är en mandrugada, en soluppgång som de universella mänskliga rättigheterna, för det lyfter oss upp från det klamriga klibbiga, klistrande klapprande småhetliga, somspänns på oss för att hålla oss nere. Han vågar stiga ur och se det för vad det är, långtifrån lättvindigt men totalbegripligt för dethör till våra självklara förmågor och behov.

VILDROseNden okulturellakulturtidningen.

1 MAJ-REVOLT- nummer 2011!FRÅN konnsjögården i

dalarna och hela världen.på en gång.

Meddelas endast SÅ HÄR.

Hej på er allaHör vår sång

Gång på ny gångHör vår nya sång

Den sprids genom luften Den tickar i blodet

Och blodet det rasar

Vi lever i Upprorens Vår. Den har varit full av nya födelser, aldrig förr anade, och dehar alla kommit nerifrån (som födslar ska), inte från ovan.De har plötsligt låtit tiotusentals människor som förut var

osynliga – låtit dem s e varandra, och höra, och göra...saker som de aldrig gjort. Vad är det som har hänt?

Inte så enkelt som wikileaks och facebook,inte heller att USA vill ha oljan, och inte bara att vi får se dem.

Men det spelar roll. Vi har kunnat följa det otroliga, dag och natt, på nära håll. Detta har aldrig hänt. Och känt kraften,

smittan, rörelsen. Långväga. Allting nytt.Vi har också fått se de härskande i deras vitögon, första gången, de som förut levt bakom skyhöga skärmar, svartögda, som mytologiska djur – och fått se dem kläs av, få proportioner,tappa glorior och djävulstecken. Våren är på så sättMaktens avklädningsvår, Makternas, och den fortsätter.Ett mål för mänsklighetens klättring ur mörkret mot ljusetär just detta: att klä av Makten, göra Makten Maktlös ochVanmakten Mäktig – ett steg ut ur kedjornas slamrandevärldsgrotta. Var inte rädd, säger den, våga bara s e .

Olof Palme är en sång...och ett spektakel,,som älskar, andas, lever...då måste han jagas som en varg --Ett välriktat skott i hjärtat.Alla nöjda?

Vad vi glömde om Olof.1.Efter tjugofem års tystnad pratar skriver minnes alla och tar honom i famn, han tillåts igen. Lite underligt är det, vad bestämmer ? Bara årtal? Jag minns själva dagen. Vi samlades på Avesta Teater för att sjunga in den första Bergslagskantaten på skiva, äntligen. Den hade turnerat runt i Sverige, Danmark, spelats in för Teve. Den handlade om alla oskildrade folkliga uppror som skapat landet och uppmanade till nytt uppror, i den ändlösa kampen för värdighet.

Kärnan av oss var Horndalingar, vars 350-åriga bruk lagts ner, och unga från Skinnskattebergs folkhögskola. Tio musiker, trettifem sångare/aktörer, alla åldrar, barn också. Någon berättade att Olof Palme blivit skjuten, och allt avstannade. Scenen overklig – själva scenen på Avesta Teater blev en overklig världsscen. Vi stod och gick och låg och fastnade i oöverlagda ställningar, ingen pratade i den första chocken, vantron och förvirringen . Ett stort tomrum hade etablerat sig.

Vad, hur, varför, inga svar, allt bara drabbat. Först småningom kom sången igång, Björn dirigerade. Vi växte, i sång efter sång, allt fick en särskild laddning, det hörs på skskivan. Olof var påtagligt närvarande. Palme presente. Tvärs igenom Engelbrekt, Sången, Sockholms-marschen, Gruvan, Karolinerkrigen, Stora daldansen... där tusen dalkarlar slaktades i bakhåll i Stockolms Ström för att de ville förbättra, inte försämra... och den nya budkavlen till finalen, Människans egen sång, den har vi ej fått sjunga. Nu drar den igång, då ska världen gunga! -- där publiken sjöng med. Vi gjorde det här på trots, för värdighets skull.Han hade på något sätt levt så, Palme. På trots, för värdighets skull. Jo.

2. I huvudstadens mitt hade vi startat ett Folkkulturcentrum i en gammal vapenfabrik på Skeppsholmen, tvärs emot Strandvägen över Nybroviken. Detta öppna centrum ägnades Den Skapande Människan i ett par decennier. Alla är vi i grunden skapande, ett samhälle bygger ju på det annars är det inget. Det huset öppnade vi strax för Palmedagar och -helger, möten, diskussioner, närhet och utbyte. Det fanns ju inga andra öppna lokaler kvar i stan. T ex teatrarna, som vore självklara för sådant, brydde sig inte. Vad har vi kultur till? Om inte utbyte, dialog, också gemenskapligt skapande?

Ja, Folkkulturcenrum öppnade nu sina dörrar och låste dem inte igen -- Där hade vi två teatrar, nej flera, hela FKC var en teater, i vår mening, en rad rymder för människors skapande liv.

Många oroliga hittar till FKC: Vi inreder ett par Palmerum. Alsén Anér Moberg... ja alla kända och okända experter, skribenter och inblandade kommer dit. Kommissarien Söderström, som var den förste vid mordplatsen, har grava anklagelser mot sin kår och mot dess misskötsel av affären. Stadskärnan full med maskerade walkietalkies och ögonvittnen, som liksom han över huvudtaget inte kollas. En fin man, borta nu.

På Blå Teatern bjöd vi senare Maj Wechselman gästspela från Köpenhamn med sitt spel, den enda sceniska besvärjelsen som alls gjorts, Jag vet inte vem. Ingen annan gjorde något liknande. Den låter publiken följa med längs mördarens flyktväg i gränderna upp bakom Dekorima. Inleds med en dialog ur Bulgakovs Mästaren och Margerita där Jesus förlåter sin plågade bödel Pilatus... Maj gör det odramatiskt, konstaterande. Det lever i minnet. Behovet stort.

3.Signalen Palme I sorgekön till Rosenbad stod vi bland invandrarfamiljer, med finklädda, sorgsna barn. Han var ju en signal, som hade gått ut över världen. Utanför gränserna var han Sverige. Vi med. Stod för rättvisa och fred, förde förtrycktas talan. Sydafrika, Grekland, Vietnam, Polen, Prag, Chile, Tyskland, Indien, USA... Sverige lider av höggradig provinsialism, ofta styrd. Gång på gång spräckte han den, för blåsten utifrån. Greider tar upp detta i sin fina bok ”Ingen kommer undan..”. Då gjorde få det.

4.Vi älskade Gycklaren Vad glömmer vi? Han var inte bara stridsman, han var också gycklare. Vår kultur slickar borgerskapet och kickar underklassen, på sin höjd får underklassen vara med när den försöker bli borgerlig. Självklart har denna borgarfödda kultur dålig resonans i folkdjupet. Ersatt med tävlingar

Jo, Olof Palme var tidvis den stora folkliga teater som vi saknar. En som talar nerifrån och upp, inte tvärtom. Att han kom uppifrån lades honom till last. Kortsynt, tycker jag. Han visste ju. Som Brecht.Han gav de svaga starka ord. Hans framträdanden blev ofta rituella spekakel, som lyfte folk med sig, över dem själva och världen, gav vida horisonter. Energin fick han från dem.Han var otålig och lidelsefull med detta självklara, hans puls polyrytmisk – så att t ex Dogge Doggelito kunde sätta en rap av hans tal mot främlingsfientlighet.... en lustattack!

En riktig teater har verklighetsgrund och besvärjer denna verklighet för en annan. Med satiren demaskerar den det falska. Han kunde allt det där, och gjorde det. Med humor, det är det värsta vapnet. Idag vågar vår store ledare inte möta sin nya utmanare nerifrån, bristen är solklar, har inte varit så sen Palme.

Jag vet inte vad som nötte honom värst, egna misstag, vänsterns hån, fascismens hat, ”stabilitetens” omänskliga krav, som satte honom på bananskal som IB och atomkraften -- linje 2-uppgivelsen, de värsta realsveken.Vi som stod på Stadion och ledde tretti tusen människor att sjunga den katalanska stridssången Pålen (– som vi är fjättrade vid) -- arm i arm -- så att världen gungade! Om vi drar till på samma gång – så faller Pålen snart omkull, ja den ska falla falla falla -- den är rutten ända in! Franco föll av den, men inte atomkraften. Den föll inte efter Tjernobyl. -- Den faller inte efter Fukushima... Eller?

5. Vi gjorde en pjäs om det -- Antigone/Nu på Blå Teatern -- mötet mellan Makten och Människan, där kung Kreon/Olof P tvingas

försvara och rannsaka sig inför hot om en atomkatastrof, en förtigen läcka, som flickan Antigone vill avslöja – inte heller Tiresias/Hannes Alfvén, atomfysikern som bytte spår, kan påverka honom. Det gäller en redan måttlös tillväxt, ”för folket”. Verkligheten slår och flår honom att till sist antyda en svängning när allt gått fel (det gjorde aldrig Olof ). Dramat gestaltar vår onämnbaraste konflikt så att den blir definierad En rannsakning om makten, tillväxten, omänskligheten.

6.Värdighet.I Horndal hade Olof Palme lett stor demonstration för Brukets överlevnad. På Sergels Torg steg han ut och svarade på horndalsbornas pjäs Horndal och Draken. Till oss, FKC och Bergslagskantaterna skrev han i personligt brev att sånt var just vad rörelsen nu skulle syssla med, folks egna uttryck för ett ärende, det var på gång. Jag tror han menade det. -- Tyvärr, inget hände.

Kulturen hade sålts för billigt, den som annars är själva jorden för ett liv, ett land, en värld. Sådan kultur är ju farlig. Bankerna omsluter oss. Tryggare med tävlingar.Från Tahrirtorget kom nyss ropen, sångerna: Ge oss vår värdighet! De ekade vidare från Jemen, Syrien, Wisconsin, Illinois, Kina... de hälsar till varandra. Och oss. Visst hade Olof hävt sig på tårna, ropat och struntat i stabiliteten.Visst måste vi börja om! Vad har vi annars här att göra? Detonera med nästa bubbla?

You get pie in the sky when you die.Demokratisk socialism, någon?

Claes von Rettig Förf, regissör, poetBok: Ljuset föds ur Mörket, Vildrosen.Texten delad med DalaDemokraten Kultur

AprilIdag är Marken här igenJag kan gå på MarkenBorta sen 5 månader!

Den fanns! Den hade inte stuckit!Och solen ligger på den.

Inget konstigt.Bara ett Mirakel. Miraklet Marken

***

Sång för Lena Nyman

(Det stora börjar i det lilla.)Kärleken, saknaden.

Vår lilla främsta Lena Nyman bara 66 och ingen hörde av sig utom den trogne vännen bögen, han vet.

I det mesta hon gjorde var hon den glödande livs-pilen, det stora undantaget från den härskande förstelningen. -- Hon förvånade alltid. Alla, även sig själv.

Mirakeldrabbande, drabbad av mirakel. Varje hennes ord och gest öppnade en ny, förvånad värld.

Minnespjäs i P1 av 23-årige Hjalmar Bergman om det förlorade barnets hemkomst. (Han var själv ett stort förlorat, förstört barn, utan hemkomst). –

Hon gör det.Från det hon öppnar dörrn i det sorgstela föräldrahemmet skär hennes mirakel-fräckhet

tvärs in. Den studsar vidare, över de förrädiska, sura tuvorna, knappt och återhållet, för att så skarpt och grymt detonera, brista, bryta upp alla gamla ruttna murar. Hänsynslöst

blottlägga sitt livs kraft och förnedring, som blir vår.

”Varför tar du inte av dig kappan?” frågar den gamle. ”För jag har inget under”. Hon har sålt sitt sista. Domedagsreplik -- självklar, utan all dramatik -- släpper fram en tillvaro.

Liksom alla hennes repliker här, av Hjalmar Bergman skarpt utsparade. Korta och renons på skydd, därför ohyggliga. De är v i. -- I en sorts triumf.

Detta är ett prov på den överrumplingsvälsignelse som Lena Nyman delade ut i allt hon gjorde. Om det var i den dagghäpna fräckheten i Agnés hos Moliére, i den uppfordrande

attacken i Nyfiken-flickans frågor, i det gudomliga clowneriet i scener hos Hasse-Tage-Gösta, i den rena andakten kring Södergran och Boye, eller i ljuset hos den unga Julia på Brunnsgatan.

Vad var det? Inte går det att svara på.

Jag vet.Hon var alltid förälskad.

Lena Nyman kom in förälskad. I oss alla. Hennes underbart oklädda röst, gestalt, reaktioner och påståenden rev sönder den malätna slöja av smicker och spel som vanligen höljer.

Och vi – förälskade!

Återigen, s å hopplöst och självklart kära -- utan att ge en röst eller en hand till hälsning-smekning i tid -- som vi gör med de bästa i Sverige. -- Försvar?

Hon var ett högre naturväsen? Och skarn? Hon bara v a r , ju? Nej, skam. Vi bör skämmas. -- Hon vigde hela sitt livs arbete åt att visa oss vår människa.

Jag har sällan förstått de perversa festligheterna efter en människas död. Varför inte före, så hon fick känna och veta -- det vore friskare.

-- Ä vafan dra, jag gitter inte höra, väser hon. Och vi häpnar. Åt hennes häpenhet. Och paradoxalt sagodyra – ja näpenhet.

Kom ihåg: All lek är försvarbar. I med för trots allt.

Tacksamhet och sorg.

CvR

* * * * *

ATOMKRAFTSJUBILEUMTJERNOBYL 25 ÅR

HIROSHIMA 65 ÅR FUKUSHIMA NU I GÅR

Hiroshima-3 Miles Island-Tjernobyl-FukushimaPalme dör men Atomkraften lever

Atomens liv är viktigare än MänniskansDet är klart att vi gjorde flera pjäser och spel om det. Ingen annan gjorde det. Det är

alldeles för viktigt. Atomkraften hör till de här besynnerliga tabuna vi har som det råder konsensus-censur, koncensur, kring. Strålande exempel på fördelarna med att

låta samma instans äga och kontrollera en livsfarlig och lönsam produkt . Lite spöklikt är det.

Samma röster som för 25 år sedan sänkte oss i nån sorts klappgröt av mysmysigaickebesked, lugn lugn allt är bara lite fruktansvärt. Jag känner kryllor över hela

huden närjag fattar hur en särskild species av vårt släkte har odlats inne i särskilda kokonger

för atomexpertis, alla onåbara, oblöta, förslutna. Ta av koftan för jesse namn!

Vi tyckte att det var teaterns nästan första plikt. Här kunde man gestalta, analysera, debattera.Året efter fanns det med i tre produktioner som vi, utan medel, researchade, skrev, repeterade och

spelade – Tjernobylspelet, Antigone/Nu och Den Nya Kantaten Om Vår Tid. För oss stora och omgivna av debatter, samtal.

I år alltså 25 år senare gör Folkteatern i Gävle en stor ambitiös Tjernobylshow.Varför inte tidigare? Men tack tack, nu råkar det stämma med Japanskrällen.

Större aktning värd är plötsligt gamla Dramat som en månad efter Fukushima gören tydligt stark kväll för Japan, med no-spel och allt. Nu har det ju en funktion!

Men år det inte en nästan brottslig verksamhet? Atomkraften är helig! Den har inga fel! Dess kraft är frälsande! Den är oberörbar! Halleluja! Varje haveri bevisar hur stor den är, hur gränslös, hur mäktig! T o m vår favorit Monbiot i Guardian har gått över till den p g a

bristen på alternativ – det borde vara den siste! Så desperat är det? Provocerar han?Man satsar ju inte alls på celler och vind och våg och berg och det hela.

Vi verkar av nåt slags öde fastkedjade vid det värsta av allt. -- Ja, hej då!Hur allsmäktig och generös! Fukushima är en ny sten i det stora domedagsbygget!

Då behövs inget slutförvar. 1986 mynnade vårt Tjernobylspel ut i en vitrocksextatiska förevisande av det planerade Forsmarksförvarets redan då

oändliga (o)möjligheter -- hela världen blir ett enda stort slutförvar! No problems! Hurra! Efter nästa 3Miles-Tjerno-Fuky-Hiroshima ä r den bara det. Rymden!

***BLI URSINNIG! STEPHANE HESSEL HETER EN MAN.HAN ÄR NITTIOTRE ÅR OCH HARSKRIVIT DEN STÖRSTA BOKSUCCÉNI VÄSTVÄRLDEN. DET ÄR BARA VISOM ÄNNU INTE HAR BRYTT OSSOM EN ÖVERSÄTTNING. Viildros känner oss ju hårt besläktade. Indignez-vous! är identiskt medVildros motto sen länge. Och varför skulle vi inte bli ursinniga?Och varför blir vi det inte!Hessel börjar så här: Arvet efter 15 mars 1944. Han flydde det tyskockuperade Frankrike och anslöt sig till de Gaulles exilregering i London Motståndsrörelsens program för ett fritt Frankrike gäller än idag.”Vi behöver dessa principer och värderingar idag mer än någonsin. Det hängerpå oss, på oss alla tillsammans, att se till att vårt samhälle förblir något attvara stolta över, inte detta land av papperslösa arbetare och utvisningar, avmisstankar mot invandrare, inte detta land där våra pensioner och andrasociala tryggheter blir ifråtgasatta, inte detta land där media är i de rikashänder. Allt detta måste vi vägra som sanna arvtagare till Nationella Motståndsrådet.”

”Jag vill att ni, var och en av er, ska ha skäl att vara ursinnig. Detta är viktigt.När något upprör dig, som nazismen gjorde med mig, det är då du blir en

militant, stark och engagerad. Du går med i historiens rörelse och det stora historiska flödet som fortsätter att flyta bara tack vare var och en av oss.

Historiens riktning går mot mer rättvisa och mer frihet – men inte den hämningslösa friheten för en räv i ett hönshus.”

”Det är sant att skälen till ursinne idag verkar oklarare och världen mer komplicerad.

Vem styr? Vem bestämmer? Det är inte alltid lätt att välja svaren bland de krafter

som styr oss. -- Världen är stor och vi är hopkopplade på sätt som vi aldrig varit,

men några saker i denna värld är oacceptabla. För att se detta behöver du bara

öppna dina ögon. Jag säger till de unga: bara s e , och du finner något. Den värsta

tänkbara utsikten är likgiltigheten, som säger: Jag kan inte göra något åt det. Jag

klarar mig. Ett sånt beteende tar ifrån dig ett av villkoren för att vara människa:

förmågan och friheten att vara ursinnig. Denna frihet är oersättlig, liksom den

politiska delaktigheten som följer med. Vi kan urskilja två nya stora utmaningar:

1/ Den oerhörda klyftan mellan de mycket rika och de mycket fattiga slutar inte

att vidgas. Detta är nytt.2/ Mänskliga rättigheter och planetens tillstånd. Efter befrielsen kom jag

att blidelaktig i upprättandet av Den Universella Mänskliga

Rättighetsdeklarationen, som antotgs av Förenta Nationerna 10 dec 1948. ”

Sartres existentialism är ett rättesnöre. Vi har ansvar för våra liv på jorden. Hessel är en dialogisk tänkare/talare, skolor och möten. Han vill att du svarar.

Vi säger: detta är en dialogisk tidning. Den vill att du svarar.Ursinnet, ansvaret och makten är dina. Markera ditt moment.

Vi är olika som bär. Detta kräver respekt och öppenhet och lust.

Noam Chomsky skriver just nu världens historia, påminner om denytterliga logiken och konsekvensen i Amerikas del i den – dagensvärldsordning planlades redan före andra världskriget och har efterdet verksällts med stor precision. Who owns the World? Heter hansessä och svaret är självklart Ameika: det är vi!! Däri ingår Egyptens och övriga arabländers folkliga frigörelser i dag, inget att hymla om.

Fast vi dör undan så oförtjänt fort planerar vi och bygger vi och köpslår och luras och slåss

för evigheten lik förbannat, vi kan inte låta bli, och så plötsligt ligger vi där och inte hälften är gjord, vilket bakhåll. Visst är det snöpligt, jag vill säga oförskämt. Men vi

pratar inte om det. Vi skulle ju försöka skaffa en livssyn som omfattar dessa idiotiska villkor, elle hur,

så att vi inte låter lura oss så himla lätt. Jag tror det skulle göra oss lite mer mänskliga.

Detta att vi alla har samma villkor.

Danskt i Uppsala!Till Linus Tunström! Vill bara tacka.Vi var över dagen i Uppsala (bjudna på stödfest för Vildrosfestivalen i Hågaby, fick en kväll att se Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor, en faslig ovanlighet i det land som har svårast med det danska galensinnet –livgivande, skapande! Att du/ni vågade en satsning på Dr Dantes Nikolai Cederholm i helfigur, och lyckas så långt med att "översätta" en hel ensemble till det snabb-satir-livsuniversumet -- underbart och nyttigt. -- Att ni fått ivar Wiklander. Denne pilsnabbe gogubbe med fruktansvärd publikkontakt att vara varm länk till en söndertrasad och otröstbar framtidsvärld -- Denna värld som alltså rytmiskt skarpt skissas i Morisse-Hjelm-s och Forss-Carlson-Forslund-s kroppsattacker -- grundkunskap!!! Att inte glömma danskgangstern Björklund med bazookan och bästa beskrivningen av Svensk jag hört. -- Du har ju själv lite förflutet i det södra landet, det märks! På lättsam- och frispråkigheten!Ville bara säga det. Och att vi gör tredje Vildrosfestivalen 21-23 juli, trots förluster -- artisterna satsar gagerna... inget annat än nödvändigt, alla hjälper till. Vill ha mera teater, som förra året, försökte med Özz... Har du några förslag? Hej och tack -- (LT svarar och lovar sprida!)

(”Tal” vid Hågaby stödfest för Vildros 26 mars -11)

Jag tycker att vår tillväxt som människor,sökande, prövande, skapande

är fan så mycke viktigare än det förhärskande tillväxtparadigmet --

kallat ”den som är rikast när han dör vinner!”

Tag teatern, leken. Det första vi alla föds till och prövar oss fram med.

Det är nästan levnadsvillkor.En ursprunglig och saklig ritual.Vi har svårt att se det, att ta det.

Särskilt en kulturminister som ser allt som ”underhållning”.

Men kulturen är allas vår rätt och förmåga till uttryck. Allas!Utan betyg --

Att det finns underbara och fria proffs får inte frånta oss rätten att

uttrycka oss, forma, säga, sjunga, skapa vår värld!Alla är underbara.

Här råder en gammal rädsla och fattigdom. Den måste vi ju bryta.

Vi kan börja med att säga det, sprida det, göra det och inte ge upp!

Det värsta vi har är vår rädsla. Det bästa vi har är vårt mod.

Till allt som nöjer sig med att stillna och stelna och stampa i betongspiltorna, krävs att vi lyser upp,

beskriver, underrättar och gör nytt!Vad annars är vi här för?

****

(”Dikt”)

Han trodde inte han kunde göra det.Och så gjorde han. Hans häpenhet var stor.

Den svåra konsten att själv.För mycket, för mycket -- vad gör man när det är för

mycket?Allt vimlar mot vartannat och du mot dig själv.Men en katastrof. Personlig eller allas, fleras.

Under ständig kontroll och utan.Vi kan vara oss själva.

Och jag då? Och du då? -- Var då?Ett motstånd.

Vändpunkten. Turning Point.Allt måste vända.

Det här har vi aldrig sett. Det är nytt.Vad ska vi göra. Historien vänder.

Vändpunkt varje dag. Varje dag ny vändpunkt.Man stretar mot och stretar för,

och det blir något tredje. Ingen vet.Alla häpnar. Måste börja om.

Ställs på huvet och måste skaffa fötter och mark under.

Med huvet före.Så många huven! De myllrade. Pang. Där satt de.V V V -tecknet! Vilken Värdighets Vändpunkt.

Vi ska fira den. Folk – vi – har för första gången sagt Ifrån.

Nu ska vi f f g säga Till!Hit men mycket längre!

Hjälp oss att se, och göra!Var kommer all vår dumhet ifrån?

-- Girighet. CvR

 

Vildrosfestival JaVisst21-23 juli 2011

Igen!!! Vadå igen, det är alltför glest som det är!

Jamen den var ju bankrutt!Ja, det var då det! Inte nu!

Folk ställer upp!Den behövs ju!

Precis som du!Annat:LÄS Greiders Palmebok Blir rörande upplysande för att han själv är där hela tiden och reflekterar fritt. Vem annars? Mediavärldens orgier vid ”jubileet” är pliktskyldiga och too much. ”Ingen kommer undan Olof Palme” bryter både hat och likgiltighet (Bonniers)José Saramago: Kain (När får vi läsa den? Hans bästa bok sa portugiser på besök)Tranströmer förståsDen Offentliga Lögnen, med total sakkunskap avslöjad av Maria-Pia och Johan i 8 ETC. Stina Oscarsson: TONEN i radioteatern Mirakulöst nyutnämnd radioteaterchef!Vad kan nu hända? Kanske det bästa.

MAKT Pierre Bourdieu: ”MAKT uppräthålls inte framför allt genom våld, utan

genom en stillatigande acceptans hos den som betraktas, och

därmed betraktar sig själv, som underlägsen”.Foucault: ”UPPFOSTRAN handlar till stor del om att påverka

självbilden hos den som uppfostras; så som man blir behandlad så upplever man sig själv”.

Gaza är den tragiska trasiga mittpunkten i tiden. Ett vidöppet sår som djupnar.

Vi kan alla se det, och känna skammen växa. Att en 65-årig ockupation, folkmord, fördrivning, internering, och värdebefrielse samt avskärmning genom en åtsittande åtta meter hög mur kring varje människa av arabiskt ursprung är åtgärder av en sådan bisarr cynism att de saknar ord, därför

undviks talas om. Det yttersta hånet mot FNs universella Rättighetsdeklaration, som är vår största skapelse, vår stolthet...

Acceptansen av detta liksom den överallt expanderande acceptansen av anonym tortyr är tidsmarkörer som smittar ner allt vi lever i, i tyst

samförstånd...Vi får inte reda på verkligheten, då är det vår skyldighet att ta.

Dagens motchock: en följd av dagens alla uppror – på hemlig plats i Egypten har Fatah och Hamas slutit 3 ting: fred, sig samman och avtal om

samregering. Den sjuka splittraren och kroniska ockupanten har levt högt på deras fiendskap, hoppar högt. Ytterligare ett av tvåtusenelvas

många små mirakler? Detta är en total överrumpling.

Här slutar första delen avVILDROSEN MAJ 2011!

Del 2 följer! Häng me!

Del 2. Kära vän! Vi hoppas du hämtat dig! Det har vi. Någotsånär.

Så vi kan öda lite mer av din dyra tid. Men vi vill ju bara dela med oss! Håll till godo.

Fortsättningen! Maj 2011

NYA VÄRLDS-

VILDROSENDEN oKULTURELLA KULTURTIDNINGEN

GÄSTSPEL FÖR VILDROSEN

AV BENGT ERLANDSSONARTIST OCH FADER, Husby

Var rädd om dig själv och tystnadenVi omger oss av musik på ett sätt som vi inte hade möjlighet till för 100 år sedan. Vi kan välja att lyssna jämt men vi kan knappast välja total tystnad. I affärer, i bussen, ringsignaler och på restauranger förekommer och används musik.

Musik påverkar oss positivt och negativt. Den kan få oss att må bra, få oss att komma över en besvikelse, känna oss snygga i en provhytt eller känna oss fula i en provhytt. Vissa musikstilar kan bygga upp en aggression och används medvetet av amerikanska

armén vid utbildning av soldater.Vi mår bra av att sjunga i kör eller tralla i badrummet. Men jag frågar hur det påverkar samhället när många medmänniskor har lurar i öronen.Alltför många kan gå in i en bubbla och därmed göra att det blir svårare att kommunicera eller att tränga bort känslor som kanske behöver bearbetas.

Många goda föräldrar sätter upp tidsgränser för sina barn när det gäller tv-tittande, tv-spel, dataspel, internetanvändning men färre sätter upp gränser för musiklyssning. Det har delvis att göra med att det är mer svårkontrollerbart. Det finns tillgängligt i telefonen, iPoden, mp3-spelaren. Grejer som dagens unga har med sig som en naturlig del liksom en keps eller en lypsyl.

Min 21-åriga dotter trycker igång spotify det första hon gör på morgonen, hon har musik i öronen när hon går till bussen, åker till jobbet och på arbetsplatsen. Hennes arbetsgivare spelar musik i den stora lokal där alla telefonförsäljare sitter eftersom det triggar de unga arbetarna att sälja mer. Dom kan alltså inte välja om dom vill ha musik eller ej under arbetsdagen. När min dotter härom veckan på gymet tog ur lurarna, upptäckte hon att dom redan spelade stark musik i lokalen. När hon tränar spinning besväras hon av den alltför starka musiken, som i och för sig gör att hon inte känner hur trött hon blir, vilket i sin tur gör att hon tränar ännu effektivare.

I ett flertal undersökningar visas att tinnitus ökar oroväckande mycket bland dagens unga. Dagens högtalaresitter under alltför stor del av dagen inne i örat, nära trumhinnan. Ca 15% av högstadie- och gymnasie-eleverna har tinnitus att jämföra med hela åldersskalan där ca 10% besväras av dessa ljudupplevelser.

Vi har lagar som uppmanar oss att ha säkerhetsbälte på oss, att inte röka i offentliga lokaler för vår egen och andras skull. Tanken har slagit mig att det kanske i framtiden kan komma regleringar när det gäller musik. Hur mycket får vi utsätta oss och andra för? Det finns ”elektroniska öron” som varnar för ohälsosamma ljudnivåer i lokaler där konserter eller diskotek hålls. Jag får en känsla av att dessa alltmer sällan används. Det finns ljudmaxspärrar i in ear-lurar som ganska lätt kan kopplas ur.

För många av dagens unga är tystnad ett onaturligt tillstånd.

Vi måste alla hjälpas åt att påminna oss om att tystnad behövs för återhämtning av både örat och tanken. Vi måste inse att det är vi själva som bestämmer när musiken ska omge oss. Vilken roll fyller aktivt och passivt lyssnande? När du väljer att inte slå igång tv:n, musikspelaren eller radion när du kommer hem – hur upplever du det? Var inte rädd för tystnaden. Njut av den. Njut av fågelkvitter eller av cykeldäckets knaster mot grusvägen. Värna tystnaden.

Bengt Erlandsson, 45-årig tystnadsmissbrukare som valt att bo på landsbygden, gärna cyklar och som till yrket frilansar som komiker, musiker och skådespelare. Han kan upplevas i Smedjan, Stjärnsund lördagen 2 juli på Relations kick-off eller på Elvis & Janis Tribute lördag 30 juli. Se hela sommarens program på www.smedjanstjarnsund.se www.bengterlandsson.se

* * * * * * * * * *

I nya Stjärnsunds-Varietén som – NYTT! -- håller egen Festival hela sommaren i Smedjan, rekommenderar vi särskilt två attractions som vi Vildros ryckt i länge men är för ostödda för: 1/ Ulla Skoog och Trond Lindheim, sanslöst underbara. Skoog har utanpå allt annat (göteborgsk sälta och galenskap) utvecklat sig till en av landets mest betydande kabarésångerskor, typ Lenja och annat brechtkt och franskt, men alldeles själv. Enorm röst, stake, värme, och hon menar det hon sjunger – såna finns inte! Lycka!Och 2/ 123 Schtunk. Vi har försökt varje år. En schtunk hade vi ett år, en hel vecka, Pär Sörman, han är inte med längre. Nu är det Beischer, hans fru Andersson och Lokko. Magnifika. Modeller. När dom också vågar släppa till lite (göteborgsk) satir blir dom helt unika. Gå dit!Och sen har dom förstås den underbara Kristina, eller Poetissan från Aniara (besynnerligt nedlagd):Helen Sjöholm! Unik! Enkelt självlysande i natten! Missa henne ej.

Mera samband: Verket i Avesta lyser i år med en hedersgäst filmaren Roy Andersson. Bekännrelse: Vildros har önskat honom som Vildrospristagare sen länge, gissa vad det fallit på? Vi

kan inte visa film. (Resurser kan det också kallas) Linder har lyckats, det blir en häftig sommar med Roys tyst- komiska skräckepos över vår värld samt allvarliga samtal över Vår Rädsla för Allvar. Vildros saluterar. Allvarligt sagt.

Nattbok. Kommer ut kl 6 på morgonen den 18 mars 2011, sätter på radion och hör jublet i Benghasi efter FN-resolution om ingripande. Det är starkt, ett hotande totalmörker som plötsligt föder ljus – det första skimret på en lång tunnelvandring neråt. Gadhaffi kan inte sprudla så infantilt kannibalistiskt längre mot råttorna och kackerlackorna. Jag minns de starka bilderna i Dem Now igårkväll därifrån som var så unikt personliga och berörande: frivilliga skärpta resurslösa som valt bort allt sitt för att hjälpastöttabygga, proklamerar optimism trots klar katastrof, fast gråtande.Har vaknat p g a infall om framträdande på Uppsalastödfest, inspirerat av 97-åringen Hessel och hans bok Indignez-vous! , kopplar förstås mitt Vårda ditt Ursinne!, borde ropas och mera uppfordrande, Bli Arg! Så har vi ju alltid tänkt, inget nytt. Men Nytt!

Nu spricker lögnerna som har kapslat in oss i åratal,om välstånd, trygghet, mening – av två härdsmältor:

den teknologiska, och den diktatoriska --girighetens yttersta evangelium för billigt el och

den totala slavstatens ofrihetens för obegränsad olja.Kärnkraften hejdas i hela världen, och oljediktaturerna

också, av naturens och de utsattas egna krafter. Vårda ditt ursinne, bli arg, handla. Det gäller vår värdighet.

3-4 gånger i Dem Nows reportage säger de utsatta ordetvärdighet. Dignity.

Dröm i natt: Någon står bredvid mig och siktar med gevär. Jag griper om och vänder bort det när han ska trycka av.

Handen blir mycket het.

Vredens dag. En ond kraft avväpnas. Jordens födelse. Känns igen.

Två onda krafter. Kärnkraften. Ghadaffi. Leken, säger Suzanne Osten. Det viktigaste, det man

glömmer bort i dagens panikuppfostran. Och hon antyder: utblick, på omvärld, samhälle, (var)andra

GÄSTARTIST & SKRIBENT: vildrospristagaren

BRITT EDWALLuppträder i sommar på festivalen med sin show Alla Ropa. Bilden nedan från Vildros´ spel Den nya Kantaten om Vår Tid.En hyllning till landets poplinunder- och överhuggare. Helge Gunnarsson, Sture Kalmelid, Margareta Söderberg. (1986-87)

BEIGE POPLINBRITTS SIGNATURMELODI

och förslag till ny nationalsång

Hölj mej i rockenav beige poplin

osynlighetsyget av beige poplin

ALLA ROPAav beige poplinav beige poplinav beige poplin

Svenskaste tyget hårt torrt och könlöst ärBeige poplin är beige poplin är beige poplin

Hård torr och könlös i beige poplinPerfekt kamouflerad i beige polin i beige poplin i beige poplin

Gliiiiider omkring som en fisk i trisessen i beige poplin

ALLA ROPA (tonartshöjning)Ta beige poplin före döljer så bra

Döljer totalt en sån mespropp som jagMer poplin beigare poplinFör fan rocken hela dan

Svenskaste tyget är beige poplin osv

Bara den säkre kan klä sej såBeige poplin osv

En andlig miljörisk är beige poplinBeige poplin osv

Bara en stropp täcker sin kroppMed beige poplin med beige poplin med beige poplin

Hybris poplin jante poplinHybris poplin jante poplinBeige poplin söker inte sitt

Vill inte stå i livets mittBeige poplin en rullgardin

Du rör inte min beiga poplin förståruSkyddet hela dan är beige poplin

Vi bygger oss ett framtält och baktält i beige poplin i beige poplin Och när vi däst färdigt och gått till våra fäder

Ja då ska vi svepas i beige poplinbeige poplin

ULTRARAPID NUOch då skare flaggas i beige poplin

Halv stång i beige poplinHalv stång i

Halv st suck utSlut

* * * *

EN KÄR PERSON SOM VI SAKNAR DJUPT ÄR

Gertrud Gidlundförläggare, medmänniska, artist. Hon uppskattade Vildros och skullealltid komma, men annat var emellan. I Stockholm gled hon då & då förbi med bilenstannade till, pratade, inbjöd till saker och ting. Jag mejlade om råd till produktion och finans för min Vildros-bok Ljuset föds ur Mörkret, och det kom snart flödande, vackert skrivna och avgörande kunskaper. Boken kom till, vi skickade ett ex till henne, hon svarade så här:”Den här boken – stort tack! Den är storartad, vacker och generös. Ett kulturpolitiskt och historiskt dokument för framtiden . Tillgivna Gertrud Gidlund”. Det lever vi på! Plötsligt är hon bara försvunnen.

KVINNORNA I GÖTEBORGOnsdag 20 april 2011Vi Vildros gav efter för Göteborgslockelsen Våren, gick runt i stan och for ut till Atlanten, n b Vargön där vi gick på ursirade hällar, såna där med hela landskap på i gråvitmossiga teckenskrifter, som några bockstenstroll suttit och rispat in för hundratusen år sen, det är långa berättelser som man kan fastna i och föras hur långt som helst de tar aldrig slut och har sin egen totala skönhet. Tångluft och salthav och stranden full av skräp förstås, det får man blunda för, idag. Göteborg jo det är där det händer saker som inte är de förväntade som överallt annars. Och folket är elaka på ett varmt sätt. Fast inte alla. Kvinnor har de gott om i Götet, och såna ena!

Annars finns ju inte kvinnan, läste jag just, man

kan leta förtvivlat, utan att hitta. I hela världen.Nu gillar jag ine det här med offer, nästan all teater handlar om det, så den gillar jag inte. Tre stora klassiska scenkvinnor såg vi här nu, Yvonne, Johanna, Lucia. Alla går åt. Det är lite tradigt. Beror på hur man gör det. Gombrovitz gamla avskyvärda sadistklassiker Yvonne (jag har råkat se både Sjöberg och Bergman älska den på Dramat, särskilt IBs glada version bejakade tortyren av den stumma flickan som görs till driftkucku och dödas av överklass nog så perfekt) Backa Teater och Mattias Andersson (favorit) har blandat in tonåringars röster från idag, och låter den skändade flickan avböja det dödande fiskbenet vid mordmiddagen ,resa sig och gå, det skulle hon gjort tidigare. Okej, den som vägrar spela spelet utgör ett hot. Hon kryper in i alla och äter dem inifrån. Utsatt = hotfull.Överklassens värsta skräck = att bli under, att skära igenom, att inte hålla, för allt är spel, allt är falskhet och offren de enda sanna. Hot!? Bort!Kvartetten kring prinsen som tar yttersta steget, att gifta sig med den ordlösa: en enda vältrimmad orgie av skändligheter, stureplan fram och bak, men plötsligt ligger de på golvet i kramper på signalen ”Jag hatar min kropp”, en tonårsröst från taket. Alla oavsett ålder, självstympande. Det är en världs-ut- och inblick, överkrav som tömmer oss på oss själva för marknaden,den mångfaldiga stil-åsikts-karriär-status-marknaden som stympar oss hela tiden. Alla hatar sig. Flickan står bara och ser på, som hon gör på mycket. -- När jag frågar Emelie Strömberg efteråt om känslan att vara hatad-mobbad-psykad, ja till döds i tre timmar varje dag offebtligen, säger hon: jag står ju över dom, hon har olika namn på lekarna hon leker och utsätts för.Backa låter Yvonne dra längsta strået.

Flickan Johanna från slakthusen på Folkteatern,

dess nya ”röda scen” som Lars Norén döpt den till --där i gamla Folkets Hus vid Järntorget fullt avminnen av vår ärorika arbetarhistoria... en hjärtpunkt i staden --hon är en mycket ung mycket energisk soldati guds armé som får med sig folk och går hurlångt som helst i sitt vilda engagemang för detgoda, det rätta, men hon sviker både gud ochmarx och Mauler, den tidvis mänsklige kungenav chicagoköttet, och dör ensam i snöfallet.Brechts text är kortad, arbetarna har inga rollerbara en stor kör, och den sjunger till orgel, det mest sorgsna, Internationalen, mjukt ochlångsamt medan den vandrar ner i underjordenoch tonar bort. Är spelet, regisserat av MelanieMederlind, på Noréns teater, ett begravningsspelöver alla uppror? Så ser man Institutionismenshandikapp: verkligheten kör om! Medan denna produktion planerades-repades-premierades vände sig världen tvärt med början i slutet dvs mellanöstern, seklers förtryckta folkreste sig och störtade sina diktatorer, de harinte slutat än, svallvågor slog upp mitt ikapitalismhjärtat Michigan i mellanvästern, ja sägvar det inte märktes! Du har rätt: här, i Sverige.Här har nya friska omänskliga krafter iställetstärkt sin övermakt. Men vad har vi vår teatertill? Har vi någon som är vår? Enda självklaravore ju att den pilsnabbt öppnade för rapportering-samtal-kunskap-ubyte-visioner-dramer-lekar-fora kring detta enorma nya liv som

exploderar i världen. Alla våra furstehus skakas, men måste vi det också?Brecht är komplex, han verkade för en röd framtid men alla hans kvinnor förolyckas,Courage, Shen Te, Grusche... Melanie Mederlind lyckas få till ett virtuost aktuellt och slapstickspänsigt spel mellan wallsrtreetkidsen, Maulers småhajar, somhakar upp sig som tevespel på vissa värdeord,ex köpa-köpa-köpa, signalordens etta idag.Annars var jag själv i Chicago vid tiden förBB:s pjäs, slakthusen var stora blodiga delarav staden (kvarter där Obama sen gjorde socialtjänst) hallar trappor kranar bedövningsstick

skärande tjut och gnissel, i min besöksgruppvände flera om, en svimmade, the workers of the world var mest svarta. Kapitalet kastardem hit och dit, upp och ner, köper mutar säljer och sväljer. Just nu är kriget mot fackenvärre än på år och dag i det förlovade landet. Naturligtvis var Marika Lagecrantz på plats,med en Studiefrämjandegrupp, vad tyckte de-- ambivalenta, första akten tråkig, förutsägbarmen sedan, ”ett stort teateräventyr”. Soldat Johannahälsar och bjuder oss först på godis, som hon till sist tigger av oss.

Kvinnor!På Aftonstjärnan, vår kära gamla arbetarteater av trä i ett folketshus på Lindgården, Hisingen, nu upp-rustat med moderna resurser, annars intakt – där ger man en egen revy, Freud i Farstun, vars titelscenbeskriver en målare som råkar i dispyt med snickaren på bygget om Oidipuskomplexet, olikatolkningar därav, och det drar med sig alla sorters människor i närheten , som alla svarar expertisktolika, det rasar uppochner för våningarna och ingen synpunkt är för svår. Den som framför dettaär KG Malm, en i komikerkvartetten som omger primadonnan, kvinnan, Agneta Danielsson. Rakt,absurt troligt.Hon är en göteborgsk legend, hälften av tantduon Alfhild och Ortrud, som intog tv-underhållningenpå 80-90-talen och sen inte hördes av. Denna kväll är comeback efter tio år, och hon tar vara på den.Hon är kort sagt formidabel. Hon är revolutionär. Artist och folklig, utsökt och elak och varm och exakt. Hon gör rent hus med de flesta av våra överklasslåsningar, det må gälla sjukvården, äldrevården, ungdomsvården, all vård som nu avskaffas och hon är inte nådig mot Malliansens Ägghuvuden som styr. .Det var längesen man såg en så rå och köttig komik på Makternas bekostnad, men den sitter i Aftonstjärnans väggar sen Kent A och Sonya H och Sten-Åke, och den finns i publiken – var gör den annars det längre? Detta är en liten sensation, och till den bidrar också ”popsnöret” Dan Viktor, v å r specielle vän sen tre år och som kommer i sommar också.

Vi har bett honom ta med lite Aftonstjärna, det skulle vara värt. Den press vi hinner se i Gbg (det finns numera bara två tidningar, en koncern) har en enda liten skummande recension, lite njugg så där, den större skiter i det, fast detta är en stor teaterhändelse, därmed händelse. Vår Dan agerar och sjunger med en alldeles speciell sträv mjukhet och blixtsnabba vändningar, både politisk och inte, dvs mycket, han finns hela tiden på scenen som medackompanjatör med Bernt Andersson, sanslös pianist-accordeonist plus minimalistisk bollplankspelare. (Medan jag skriver detta får vi höra --att Agneta Danielsson kommer. Och KGMalm kommer med Lucas Stark och Joe Hill, så snart har vi hela stjärnensemblen! Det blir livat på Konnsjön i år... )

I en kyrka spelar Folkteatern Breaking the Waves efter von Triers gamla film om män som hatar kvinnor på en oljerigg, den går som smör, kvinnooffret lockar, med Folkteaterns amatörgrupper kring sig. Visst! Stackars kvinnor! Det borde inte vara så, så är det. Men det lär ska vara en mycket fin föreställning, med en plötslig okänd flicka i rollen och annat bra, stor kör, mycket musik, regi Kim Lantz. Jag blev förstås sur som en räv. Men jag har lite svårt för Trier för hans ohyggliga törst på kvinnoblod, manifesterad i film efter film.

Men den värsta unga tragediennen denna gbg-vår är Operans Lucia di Lammermoor, berömd för sina vanvettsarior. Att Donizetti var flyhänt belcantovirtuos från Neapel med braskande succéer tills syfilisen tog honom i förtid, en Verdis like, det visste vi, men det här engelska produkionsteamet med regissören David Alden och scenografen Charles Edwards har i svarvita , skrovliga scenbilder med höghattad och långklännigad kör lyft fram verket som en social skildring av grandiosa mått, halv realistisk halvt drömsk vision av ätters och pengars makt, bara manlig, i dess hela ohygglighet. Flickan Lucia ska av sin broder Enrico säljas som brud för att rädda familjegodset, bara det. Men hon älskar en ung romeo ur en annan, misshaglig släkt. De försöker på alla sätt men hedersmachismen har ingen nåd. Personerna kastar långa spökskuggor på slottets väggar, kören agerar fordringsägare, bröllopsadel, och till sist stilla sittande gravstenar på kyrkogården dit Sir Walter Scotts klassiska roman siktar hela tiden, döden väntar.Lucia är en hudlös tonårsbrud som Kerstin Avemo i sin spädhet och med sin enorma röst ger nästan omöjlig intensitet. Hon agerar ju på sitt yttersta i hela operan, instängd och längtande och hjälplös, de berömda tokariorna blir nästan självklara. Tvångsbröllopet med den rike direktören är en skotskburlesk tjockdans, som bromsas tvärt av skrik från övre våningen. Lucia har knivdödat sin tilldömde, framträder nu blodig i en exaltation som sänder hennes röst upp i skärande höjder – en utdragen uppgörelse med de makter hon utsatts för. Tolkad på detta sätt – och med en nära ”dialogisk” publiktillvändhet – är Operan ingen gammal melodram utan ett dokument bärigt också i dag, man har bemödat sig att göra alla mänskligt närvarande, med en musik som också skulpterar och vässar

varje stunds uttryck, dirigenten Andreotti är också, liksom språket, från Italien. Avemo såg jag göra rollen på Folkoperan första gången -99, där i ett stenålderssamhälle som fjärmade historien. Folk svimmade och flydde för den danske regissören Kaspar Holtens blodsrealism.Hon har samma spädhet, men en otrolig säkerhet i de oerhörda, nästan bristande rymdtonerna-- som Jenny Lind och Kristina Nilsson lär ha gjort. -- Gbg-operan sköter det hela mycket ambitiöst, varje föreställning har en introduktionstimme med expert, välbesökt. Programhäftet är rikt. Visst är det här en ”folklig”, för alla gripbar och gripande giv – frågan är bara hur få till... Och --- ?

Man pratar aldrig om sådant i vår gestaltande kultur, man utgår från existerande mallar och begränsningar, kanske ofta i medvetande om att om de skulle sprängas kunde teatern, operan, dessa dialogiska konstformer, kunna bli för levande och livande, mana till och skapa dialoger och motspel, utveckla hela samhällen. Bäst att hålla det kvar inom de gyllene väggarna...

Om detta vittnar bl a en ny bok av och kring den praktiske teoretikern Joakim Stenshäll, ”På jakt efter den dialogiska estetiken” (Carlssons). Stenshäll gick oväntat bort mitt i sin omfattande verksamhet, som bl a startade communitycentra och annan publikmedverkande scenkonst, Botkyrka, Gävle, Riks. Själv mötte jag honom när han som ung i den nyskapande rebelliska gruppen UDG i Karlskrona prövade på allt, från skådespeleri till dramaturgi. Han hade en avgörande roll i Spelet om Ronneby Blodbad och besökte FKC på Skeppsholmen med UDG:s gästspel där. Han var med och startade brodern Pontus´ teater:moment i Gubbängen. Boken samlar den avhandling han höll på med, oerhört intressant i ett land som gjort sig så fattigt på ord inom dessa områden. Ord och handling. Denna levande kulisstormare har lyckats sprida, aktivera, få igång mycket med många, som vittnar därom i boken, från America Vera-Zavala till Carolina Frände. Månde de framhärda!Vi känner stor släktskap och sympati.Hans ”postdramatiska teater” tar avstamp i vår 150-åriga psykologiska realism och försöker spränga den genom dialog med publiken. Mot fjärde väggen sätter han inga väggar alls, publiken inbjuds medskapa. Husgudar är de två B:na Buber och Bachtin (vi har tre Brecht, Bachin, Boal) – Buber, den judiske filosof vars hela budskap byggde på ett ”Du”, en hel dialogisk världsåskådning, och Bachtin, som skapade nästan en världssyn genom ”Det dialogiska ordet” med Dostojevskij, och genom ”Skrattets historia” med Rabelais --också karnevalen och den polyfona estetiken – de många beståndsdelarnas esttetik, inte bara en. Bachtin själv förvisad till Kazakstan är den store befriaren, med självpåfunna kronotoper för det som tagits för givet, lika entusiasmerande som på ett annat sätt den Buber som från chassidismens tusen spel under en monologisk gud slutligen fann att gud fanns överallt, gud i vardagen, gud i den andre. Brecht avfärdas som ”fast i sina fabler”.Stenshäll vill bejaka ambivalensen i levandet, inte som ryska revolutionskulturen med teatern smitta till nytt samhälle, det blev ju också diktatoriskt, uppifrån. Hur kan teatern både, som villkor, bygga den nödiga egna skapelsen och öppna utåt mot åskådarens medskapande? Stenshäll har många uttryck för detta, deltagarteater, sociala skulpturer, mellanrum, gemensam andning, allt säger han för att bryta loss från processernas egna former. Också anknytandet till avbrutna folkliga former i landet, Oerhört viktigt. Tragiskt. Samtidigt kan jag undra varför vårt tredje B, Augusto Boal, forumteaterns skapare, vår nyligen bortgångne brasilianske bror, inte alls finns i boken. Han har skrivit många böcker och vi bjöd honom hit till otaliga seminarier och spel, över landet och ända in i stadsteatrarna. I vårt Konnsjöspel häromåret Det Gröna Hjärtat lät vi publiken gripa in mitt i. Men det är väl att gå för långt? Hur nära som helst kan inte en dialogisk publik

tillåtas komma. -- Ingen impertinent anmärkning utan en nyfikenhet. Boals forumspel, som upplöste rampen mellan, kunde alstra hisnande teatrala upptäckter. De kom ”nerifrån”. Dock anser jag inte detta huvudsak...det finns oänsligt mycket att diskutera och pröva. Tack, Joakim.

* * * * * * * * *

VILDROS´ GÄSTLYRIKER (och chefredaktör DalaDemokraten)

GÖRAN GREIDER HAR SÄNT OSS:

EN MUR AV MOLN Beställningsdikt till tjugoårsminnet av Murens fall, men dikten hann aldrig bli klar och är det inte än idag:

När jag var sjutton läste jagVladimir Majakovskijs dikt

om hur han vid gränskontrollenstolt visade upp sitt pass:

Så läsoch avundas mig!

Jag är medborgare

av Sovjetrepubliken!Jag satt på skolbiblioteket på gymnasiet

i Katrineholmen stad

av döda borgare och halvdöda arbetare och såg ner

i den uppslagna boken. Jag vände bladläste rad för radsidorna virvlade

som snö från en uppsprättad dunkudde.

Boken hade flugit ingenom ett fönster

i försommardagenoch landat i en skolkares huvud.

Jag var en majakovskijkommunistoch kommunisten

i mig var ännu kommunismen i alla andrai det mänskliga självt

i det stora hoppet. Vietnameserna hade grävt sina tunnlar ända hit Folken vägrade ta nån skitWolf Biermann kröp upp ur en tunnel och sjöng

för full hals en vals

om socialism eller inget alls.

Urgamla arbetare klev ut från SKFgången sned

som Tatlins tornde var nån miljon och de tog sig ton.

Murarna inne i de västerländskasamhällena

hade börjat skaka vilda strejker radikalisering De hade omringat Pentagon

för att lyfta det med mental kraftden bästga idé nån haft

det hade gjort Amerika pafft.

Min mor bröt upp och tog ett jobb och jag varstadd i frigörelse

ett moln i träskor! Gnisslet när mina träskor mitt i vintern drog köldens spik

ur trottoarers packade snö!

Blaise Cendrars och David >Bowie Madame Kollontaj slet som städerska i

betonggymnasiets korridorerOch jag frågade mig:

Vaddå? Har inte proletariatet behov av glidflygplan?

Det var som fan! Jag gick ut på stan

Så läs den här diktenoch ni ska förnimma

socialistens sätt att vara:en makalös frihet

som detta borgerliga samhälleinklusive varje esoterisk radikal

i sin håla aldrig kan tåla!

Så jag reste mig och gick

Och när jag gått och gått i snart trettio år - jag har fått mina gråa hår -märks av denna frihet

knappt ett spår -Jag satt framför Muren,

framför dess västra sidamina första trettio år.

Jag föllsom Majakovskij ner i floden Neva

nådde bottnen låg där länge med huvudet fullt av:

”Kamrater, efterkommande, hör upp -här talar agitatorn

själva överhögtalaren” dränkt av iskallt vatten

ett hjärta som stannat.Jag räknade timmar i natten.

Jag flöt upp till slutbland molnhögt över murarna, den stora

i öst och de många mindrei västi Sydi Nord

Dagarna då den stora muren föll satt jag därmed min f d flickvänfrån Tjeckoslovakien

från Murens östra sidahade hon flytt

TV-bilder visadespå himlenFrihetstecken på nytt

Hon skakade i hela sin kroppav ett sällsamt hopp

och visstjag kändeett sting

av dåligt samveteför att jag kallat mig kommunist -

Men hör upp! Kamrat Liv! Och kamrat Skuld!Och kamrat Frihet!Och Kamrat Lika lön för allt arbete!Jag kan inte läggaband på insiktenoch inte trampa

på min egen strupe:Sovjetunionens siste politiskefånge

var socialismen själv!

Dömd till sjuttio års straffarbeteplågad underLeninmördad under Stalintråkad ihjäl under Bresjnev

men på det sjuttioandra året en dag i november

återuppstånden ur sin graven papperslösi en båt på ett havutan passi något enda landHan hade inga band

Frusen, hungrig, hemlös, sådan är idagsocialismenMuren har fallit

det värre fängelset har slagits ihop med det bättre

ett samgåendeen fusionför att nå en större marknad

Jag sitter denna november vid fönstret Snö har virvlat

Majakovskijropar till

kommande sekler:

--------------

--------------

------------

Göran Greider

ULF LUNDÉN INLÄGG TILL VILDROSEN

EN FULLSTÄNDIG HISTORISK RETRÄTT Avståndet mellan väljare och valda växer. En granskning gjord av Riksdag&Departement visar att en kompakt majoritet av riksdagspolitikerna från de tre storstäderna bor i innerstäderna och i välmående villaområden. Miljonprogrammets förorter ligger i politikerskugga – nästan ingen ledamot bor där. I samma skugglandskap kan vi placera industristäder/bruksorter på landsorten.

Nu är inte bara de mäktigaste politikerna samlade under ett och samma paraply. Här bor även den ekonomiska eliten inom näringslivet. I samma bostadsområden bor även cheferna och opinionsbildarna inom alla våra stora medier. Den heliga triangeln är säkrad. Umgängeskretsen utgörs av likasinnade.

Det skapas en informell nomenklatura med flera gemensamma intressen att bevaka. Det är i den här isolerade sociala miljön som begrepp som vardagspussel har väckts – inte i förorterna eller industri- och bruksorter. Det är här som motståndet mot fastighetsskatten varit som störst och det är här som idéer om sänkta skatter och statliga bidrag för städhjälp och hemrenoveringar haft sin starkaste jordmån.

Denna elit har redan på förhand bestämt vad som är realistiskt möjligt eller inte. Den enda vägens politik mot mittens rike är den enda gångbara, det vill säga fortsätta privatisera och sänka skatterna Ja, det är i dessa oheliga umgängeskretsar som dagordningen fastställs. Vad som är rätt och fel. Vem som är inne eller ute. Mona Sahlin kölhalades långt före valet av ett enigt politiskt kommentariat understött av meningslösa förtroendemätningar. Oppositionsledaren får – oavsett partifärg – alltid lägre stöd än den sittande statsministern. När hon sedermera avgick efter valförlusten blev hon plötsligt allas kelgris. Varför? De så kallade opartiska politiska kommentatorerna tar intryck, vill ingå i samma gemenskap, säga rätt saker till rätt folk, för att passa in. Deras analyser riktar sig inte i första hand till den ensamstående tvåbarnmamman i Smedjebacken eller Tensta som får vända och vrida på varenda slant utan till en redan välmående väljarkår.

Det anses självklart att riksdagen skall bestå av manliga och kvinnliga ledamöter. Jämställdhet mellan könen är inte längre någon kontroversiell fråga i det öppna och demokratiska samhället. Det är däremot hopplöst att prata om ökade klasskillnader och ifrågasätta makten av i dag. I TV4 häromkvällen tyckte Lennart Ekdahl att det var dags att diskutera Kinas syn på barnuppfostran. Var det inte dags för oss andra att lära oss av deras elitskolor och auktoritära metoder? Tja, varför inte gå hela vägen? Det där med demokrati...

Det här kan också kallas för samhällets förnyelse. Att näringslivet, politiken och mediernas största makthavare flyttat samman och börjat mäta ut avstånd till den övriga befolkningen. Det kan också kallas för en fullständig historisk reträtt som förflyttar oss minst hundra år tillbaka i tiden. En ny medel- och överklass  i innerstäderna har vuxit fram i kölvattnet på  en privatiserad samhällsomvandling, där kollektivavtal och den svenska modellen körs över av bemanningsföretag, f-skattsedlar och där myten om den lyckliga entreprenören odlas med full kraft.

Under tiden växer klassklyftorna och en förlamande känsla av hopplöshet bland dem som inte längre har någon uppgift att fylla i vårt samhälle. De lämnas kvar på perrongen medan de bortflyende knuffar sig in på framtidens tåg och försöker skaffa sig en så bekväm sittplats som möjligt.ULF LUNDÉN Kulturredaktör Dala-Demokraten

*****

Mirakel!DEN FÖLJANDE ARTIKELN STOD PÅ DN DEBATTPÅ SKÄRTORSDAGEN, SKRIVEN AVHÅKAN JUHOLT, SVENSK POLITIKERDET ÄR EN YTTERST MODIG HANDLING.INGEN DYLIK HAR TIDIGARE VÅGAT.VI NYPER OSS I TACKSAMHET ÖVERALLT.DET KÄNNS! VI STAL DEN OMEDELBART.

Sverige behöver ett rejält Sverige behöver ett rejält kulturlyftkulturlyft

Artikel publicerad på DN Debatt 21 april 2011Regeringen har valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet. Det har blivit neddragningar och grundläggande ideologiska förändringar. Följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Min förtvivlan är stor över hur Sverige förvandlats till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Jag vill stå upp för en kulturpolitik som uppmuntrar till eget skapande, som öppnar museer och kulturens arenor och respekterar det engagemang som landets kulturarbetare står för

I ett samhälle där klyftorna i tillgång till kultur ökar, och allt reduceras till enbart individuella projekt, där vinnarna och förlorarna är givna på förhand, där bryts också tilliten och de viktiga samhällskontrakten. Jag vill driva på för ett samhälle där det gemensamma spelar roll igen. För detta synsätt spelar kulturen en avgörande roll.

Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad.

Jag ser på kulturen som samhällets värderingsmätare. Min utgångspunkt är enkel. Ett gott samhälle där konsten får ta plats och där vår öppenhet och nyfikenhet mot omvärlden, historien och framtiden, frodas. Det ska finnas plats för både den lättillgängliga och den provocerande, både den kommersiellt gångbara och den

obekväma.

Det behövs fler oberoende röster i det offentliga samtalet. Det behövs fler arenor för debatt, där olika synsätt och idéer kan mötas och brytas mot varandra. Och det behövs ökade möjligheter att uttrycka och ta del av olika perspektiv och kulturyttringar.

Kulturen har flera viktiga roller i samhället. Att spegla den tid vi lever i. Att låta oss förstå våra egna och andras känslor och upplevelser. Att förmedla spännande berättelser och människoöden. Men kulturen spelar också en mycket viktig roll i att ifrågasätta, i att kanalisera protester mot orättvisor, i att måla upp en annan, möjlig och bättre värld.

Det mest fantastiska med kulturen är att den i grunden alltid är fri och obunden. Den har lika många ansikten och uttryck som det finns människor och tankar. Den känner ingen annan herre än de begränsningar vi själva sätter på vår kreativitet och fantasi.

Men tillgången till – och möjligheterna att utöva – kultur ser olika ut. Här spelar politiken en viktig roll, inte för att gå in och detaljreglera innehållet i olika verk, filmer, låtar och annat, utan för att öka möjligheterna för alla – oavsett bakgrund och storlek på plånboken – att ta del av och själva vara med och utforma böcker, filmer, tidningar, konstverk, teaterföreställningar och musikstycken.

Under lång tid har det ansetts självklart att konsten och kulturen inte kan överleva och vara fri om den hänvisas enbart till marknadens krafter eller ett fåtal mecenaters välvilja. Likformighet, utarmning och kultur som elitprojekt blir resultatet. Kring detta har det också under lång tid funnits ett brett stöd i riksdagen. Nu är fältet upprivet.

När moderatledaren Fredrik Reinfeldt utsåg sin första kulturminister – dåvarande Timbrochefen Cecilia Stegö-Chilò – var det en tydlig stridssignal. Det skulle vara slut på samsynen och det offentliga stödet. Här skulle rensas och marknadsutsättas och bäva månde varje kulturarbetare. När hon fick avgå tonades revanschismen ner men i sak har regeringen valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet.

Det har blivit neddragningar, nedläggningar, utrensningar, kontrollsystem, och grundläggande ideologiska förändringar – så ska exempelvis kulturpolitiken inte längre ”motverka kommersialismens negativa verkningar” och följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Att låta kulturen styras av kapitalstarka krafter är problematiskt både därför att det minskar kulturens och kulturutövarnas faktiska oberoende, och för att det bidrar till att öka snarare än att minska klyftan i tillgång till kultur. Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle där det bara är de välbärgades barn som får möjlighet att lära sig att spela ett instrument. Eller bibliotek där det bara lånas ut böcker från ett visst förlag.

Författaren Marie Silkeberg sammanfattade i våras i tidskriften 10-tal hur hon och andra upplever situationen: ”Det är aldrig bra när människor som arbetar med kultur blir rädda. när det blir allt svårare att få pengar nog för att kunna tänka och arbeta i längre perioder”.

Det är marknadsideologin och det bristande intresset som slår igenom. Så var exempelvis återinförandet av avgifter för museibesök mindre en fråga om pengar än ideologi: Man skall inte subventionera vuxnas kulturkonsumtion, hette det från de borgerliga. Verkligen? Byt ordet vuxna mot medborgare. Är det då inte en ovanligt bra idé att ge medborgarna fritt tillträde till våra gemensamma museiskatter och andra kulturupplevelser? Eller måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera

till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen?

Jag ser Norge som ett föredöme när det gäller kulturpolitiken. I opposition bestämde sig Arbeiderpartiet för rejäla satsningar, och de genomfördes också när man kom till makten. Särskilt viktigt var att kulturpolitiken blev en viktig del av den ”stora” politiken, inte undanskuffad i ett hörn. Vi socialdemokrater har inspirerats av Norge och jag som partiledare vill säkerställa att vårt parti tar fortsatta steg i samma riktning. Sverige behöver ett rejält kulturlyft.

Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.

Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa.

Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Ett annat Sverige är möjligt.

Håkan Juholt partiordförande (S)

Heja Håkan HEJA HÅKAN HEJA HÅKAN!Skärtorsdagen 2011 kanske blir en sån där historisk märkesdag hos oss.Då framträdde den nye oppositionsledaren på Debatt i det största borgarmedietsom just har dragit ner på all kultur, och lyfter sagda kultur från golvet, frånbakersta till främsta plats i landets åtaganden. En värre kärleksförklaringtill allas uttryckskonst och förmåga har jag ine sett sen Vildros´egen, ja sen 35 år, minst, nyss samlad i boken och begreppet Ljuset föds ur Mörkret, du vet.Håkan bejakar allt det där, som är grunden för ett land och en jord (jainte precis de orden, men meningen). Det är i sanning mirakellikt! Det är befriande! Det är stort, inte minstför att det görs så självklart, uan krus, prut och reservationer!

Vad säger han då? Ja du som är Vildros vet redan, jag behöver inte dravår ideologi, den hittills förbjudna, försuttna, förborgade, förlöjligade,förpassade, förglömda – den lever här i fullaste prakt, bokstav för bokstav,och härliga rytmer. T o m vårt kännetecken, den Bachtinska dialogen --läsaren skådaren mottagaren är medskapande, annars blir det inget, kananas där om man tittar efter, och det gör man ju. Eller?Det är chockeande. Man känner sig som barnen i pepparkakshäxans husnär hon har smällt av och man vågar titta ut och slipper käka mer sötsliskför att passa hennes aptit – så har det ju varit under Malliansens vidunderligaokulturpolik, kulturen ska gödas av sponsorguld för att bli lönsam --dess enda berättigande.Vi skrev ju ett spel om Ronneby blodbad där blodbadet stod för just detsom Malliansen sen dess har expedierat – slakten på det enda verkliga ochvettiga samhällsexperimentet i världen som gav varje människa ett värde, en värdighet. Detta spel togs upp igen förra året med framgång men tycks ha gett den nya tidens exekutörer kalla fötter p g a sin sannhet? --så dom gör något annat nu. Det hade dessutom humor, en kvalitet som ärsvår och skrämmande för många.. Det var ett dialogiskt polyfont spel med publiken inbjudna på fest medan svenskarna nalkades norrifrån. Sånt är fortfarande för svårt? Nu kan det komma. Håkan är dennya borgmästar Hoffman, tror jag, han som dyker upp ur havet (Småland) och får folk med sig på en humanistisk samhällsdröm, där alladimensioner är viktiga och samspelar, inte bara en – habegärets.

Visst var och en är sig själv närmast. Då måste man först ha ett sig självt,och det får man bara i samspel med andra, vi skapar varandra till själv-varelser, annars blir vi inget alls. Så är det ju? Säg emot, snälla.

* * * * *

DRÖMMEN OM MORGONDAGENDRÖMMER DU DEN?HUR VILL DU ATT DEN SKA SE UT.BERÄTTA FÖR OSS! SÅ BERÄTTAR VI TILLBAKA!FÅR VI DET? DU BÖRJAR.

Ladda upp för Konnsjöfestivalen.Där kan man mötas. Ta med allt.21-23 juli 2011. Visst ses vi där.Den oväntade festivalen väntar dig.Säg vad du önskar, vi gör det!Du anar inte. Nytt hela tiden.

Som livet! Var med och gör liv!

VILDROSENKONNSJÖGÅRDEN77468 HORNDALDALARNAS HORNsticker hål på världen0226 – 410 40WWW.VILDROSFESTIVALEN.SE vildrosfestivalen@gmail.com

RED. & TECKNARE, mmCLAES VON RETTIG

HEJ DÅ!______________

Extra. Svar:It’s an eloquent plea, and I really wish I could accept, but it’s just impossible for me. Too many conflicts. Noam Chomsky

From: claes von rettig (by way of Noam Chomsky <chomsky@mit.edu>) [mailto:claes.von.rettig@telia.com]Sent: Wednesday, April 27, 2011 4:16 PMTo: Noam ChomskySubject: New try!Dear, dear, dear mr Chomsky!Indeed we know that our aspirations are a little hopeless.But as we, the Wild Rose Organization and Festival, have the stupendous plight to try until we succeed, we have to repeat our invitations from yesteryear.In order to give you the Wild Rose Price in hand we would like to welcome you here in mid-Sweden festival time 21-23rd of July.One day sooner or later, okey, but it ought to be in this space of time.Especially important after your latest publications, the Palestine book with mr Pappé, and the grand historic fresque "Who Owns the World?", which sets most peoples´ viewpoints afire. A session with you is exemplary for giving universal perspectives on the world, on the media corrupted "reality" which predominates peoples´ beleives.As the austrian criic and satirist Karl Kraus once put it (100 year´s jubliee): "Reality does not occur before it is put in the media."So, mr Chomsky, you and a few others (i e Democracy Now... that miracolous free stage with Amy Goodman) are some true media of your own. You should be multiplied. We would like to help you muliply.Please, mr Chomsky, you are needed. Our festival is the only one arranged as a big meeting between ages and kinds, and its members and admirers are growing fast.  Please attend to our world renewal programme, which also has mr Hessel´s motto as our original own: Indignez- vous!Mottos of this year are Revolt and Worthiness. OK, we know that you´d like to, but can you? The place is a beautiful, secluded surrounding in he underworld woods

with fields and a deep fresh lake, Konnsjön, you´ll be treated like a prince, with your company. Welcome!Yours truly,Claes von Rettig, The Wild Rose, Konnsjögården, S-77468 HorndalSweden, -- 0226-410 40, claes.von.rettig@telia.com vildrosfestivalen@gmail.com www.vildrosfestivalen.se

Vi har i alla fall försökt.

PS. Maila oss gärna att Vildrosen kommit fram? Så vi vet! Annars vet vi ju inte? Och berätta ev ny e-adress! Något annat viktigt? Tell us! -- Överse med allt krångel. Tack. DS

Del 2. Kära vän! Vi hoppas du hämtat dig! Det har vi. Någotsånär.

Så vi kan öda lite mer av din dyra tid. Men vi vill ju bara dela med oss! Håll till godo.

Fortsättningen! Maj 2011

NYA VÄRLDS-

VILDROSENDEN oKULTURELLA KULTURTIDNINGEN

GÄSTSPEL FÖR VILDROSEN

AV BENGT ERLANDSSONARTIST OCH FADER, Husby

Var rädd om dig själv och tystnadenVi omger oss av musik på ett sätt som vi inte hade möjlighet till för 100 år sedan. Vi kan välja att lyssna jämt men vi kan knappast välja total tystnad. I affärer, i bussen, ringsignaler och på restauranger förekommer och används musik.

Musik påverkar oss positivt och negativt. Den kan få oss att må bra, få oss att komma över en besvikelse, känna oss snygga i en provhytt eller känna oss fula i en provhytt.

Vissa musikstilar kan bygga upp en aggression och används medvetet av amerikanska armén vid utbildning av soldater.Vi mår bra av att sjunga i kör eller tralla i badrummet. Men jag frågar hur det påverkar samhället när många medmänniskor har lurar i öronen.Alltför många kan gå in i en bubbla och därmed göra att det blir svårare att kommunicera eller att tränga bort känslor som kanske behöver bearbetas.

Många goda föräldrar sätter upp tidsgränser för sina barn när det gäller tv-tittande, tv-spel, dataspel, internetanvändning men färre sätter upp gränser för musiklyssning. Det har delvis att göra med att det är mer svårkontrollerbart. Det finns tillgängligt i telefonen, iPoden, mp3-spelaren. Grejer som dagens unga har med sig som en naturlig del liksom en keps eller en lypsyl.

Min 21-åriga dotter trycker igång spotify det första hon gör på morgonen, hon har musik i öronen när hon går till bussen, åker till jobbet och på arbetsplatsen. Hennes arbetsgivare spelar musik i den stora lokal där alla telefonförsäljare sitter eftersom det triggar de unga arbetarna att sälja mer. Dom kan alltså inte välja om dom vill ha musik eller ej under arbetsdagen. När min dotter härom veckan på gymet tog ur lurarna, upptäckte hon att dom redan spelade stark musik i lokalen. När hon tränar spinning besväras hon av den alltför starka musiken, som i och för sig gör att hon inte känner hur trött hon blir, vilket i sin tur gör att hon tränar ännu effektivare.

I ett flertal undersökningar visas att tinnitus ökar oroväckande mycket bland dagens unga. Dagens högtalaresitter under alltför stor del av dagen inne i örat, nära trumhinnan. Ca 15% av högstadie- och gymnasie-eleverna har tinnitus att jämföra med hela åldersskalan där ca 10% besväras av dessa ljudupplevelser.

Vi har lagar som uppmanar oss att ha säkerhetsbälte på oss, att inte röka i offentliga lokaler för vår egen och andras skull. Tanken har slagit mig att det kanske i framtiden kan komma regleringar när det gäller musik. Hur mycket får vi utsätta oss och andra för? Det finns ”elektroniska öron” som varnar för ohälsosamma ljudnivåer i lokaler där konserter eller diskotek hålls. Jag får en känsla av att dessa alltmer sällan används. Det finns ljudmaxspärrar i in ear-lurar som ganska lätt kan kopplas ur.

För många av dagens unga är tystnad ett onaturligt tillstånd.

Vi måste alla hjälpas åt att påminna oss om att tystnad behövs för återhämtning av både örat och tanken. Vi måste inse att det är vi själva som bestämmer när musiken ska omge oss. Vilken roll fyller aktivt och passivt lyssnande? När du väljer att inte slå igång tv:n, musikspelaren eller radion när du kommer hem – hur upplever du det? Var inte rädd för tystnaden. Njut av den. Njut av fågelkvitter eller av cykeldäckets knaster mot grusvägen. Värna tystnaden.

Bengt Erlandsson, 45-årig tystnadsmissbrukare som valt att bo på landsbygden, gärna cyklar och som till yrket frilansar som komiker, musiker och skådespelare. Han kan upplevas i Smedjan, Stjärnsund lördagen 2 juli på Relations kick-off eller på Elvis & Janis Tribute lördag 30 juli. Se hela sommarens program på www.smedjanstjarnsund.se www.bengterlandsson.se

* * * * * * * * * *

I nya Stjärnsunds-Varietén som – NYTT! -- håller egen Festival hela sommaren i Smedjan, rekommenderar vi särskilt två attractions som vi Vildros ryckt i länge men är för ostödda för: 1/ Ulla Skoog och Trond Lindheim, sanslöst underbara. Skoog har utanpå allt annat (göteborgsk sälta och galenskap) utvecklat sig till en av landets mest betydande kabarésångerskor, typ Lenja och annat brechtkt och franskt, men alldeles själv. Enorm röst, stake, värme, och hon menar det hon sjunger – såna finns inte! Lycka!Och 2/ 123 Schtunk. Vi har försökt varje år. En schtunk hade vi ett år, en hel vecka, Pär Sörman, han är inte med längre. Nu är det Beischer, hans fru Andersson och Lokko. Magnifika. Modeller. När dom också vågar släppa till lite (göteborgsk) satir blir dom helt unika. Gå dit!Och sen har dom förstås den underbara Kristina, eller Poetissan från Aniara (besynnerligt nedlagd):Helen Sjöholm! Unik! Enkelt självlysande i natten! Missa henne ej.

Mera samband: Verket i Avesta lyser i år med en hedersgäst filmaren Roy Andersson. Bekännrelse: Vildros har önskat honom som Vildrospristagare sen länge, gissa vad det fallit på? Vi kan inte visa film. (Resurser kan det också kallas) Linder har lyckats, det blir en häftig sommar med Roys tyst- komiska skräckepos över vår värld samt allvarliga samtal över Vår Rädsla för Allvar. Vildros saluterar. Allvarligt sagt.

Nattbok. Kommer ut kl 6 på morgonen den 18 mars 2011, sätter på radion och hör jublet i Benghasi efter FN-resolution om ingripande. Det är starkt, ett hotande totalmörker som plötsligt föder ljus – det första skimret på en lång tunnelvandring neråt. Gadhaffi kan inte sprudla så infantilt kannibalistiskt längre mot råttorna och kackerlackorna. Jag minns de starka bilderna i Dem Now igårkväll därifrån som var så unikt personliga och berörande: frivilliga skärpta resurslösa som valt bort allt sitt för att hjälpastöttabygga, proklamerar optimism trots klar katastrof, fast gråtande.Har vaknat p g a infall om framträdande på Uppsalastödfest, inspirerat av 97-åringen Hessel och hans bok Indignez-vous! , kopplar förstås mitt Vårda ditt Ursinne!, borde ropas och mera uppfordrande, Bli Arg! Så har vi ju alltid tänkt, inget nytt. Men Nytt!

Nu spricker lögnerna som har kapslat in oss i åratal,om välstånd, trygghet, mening – av två härdsmältor:

den teknologiska, och den diktatoriska --girighetens yttersta evangelium för billigt el och

den totala slavstatens ofrihetens för obegränsad olja.Kärnkraften hejdas i hela världen, och oljediktaturerna

också, av naturens och de utsattas egna krafter. Vårda ditt ursinne, bli arg, handla. Det gäller vår värdighet.

3-4 gånger i Dem Nows reportage säger de utsatta ordetvärdighet. Dignity.

Dröm i natt: Någon står bredvid mig och siktar med gevär. Jag griper om och vänder bort det när han ska trycka av.

Handen blir mycket het.

Vredens dag. En ond kraft avväpnas. Jordens födelse. Känns igen.

Två onda krafter. Kärnkraften. Ghadaffi. Leken, säger Suzanne Osten. Det viktigaste, det man

glömmer bort i dagens panikuppfostran. Och hon antyder: utblick, på omvärld, samhälle, (var)andra

GÄSTARTIST & SKRIBENT: vildrospristagaren

BRITT EDWALLuppträder i sommar på festivalen med sin show Alla Ropa. Bilden nedan från Vildros´ spel Den nya Kantaten om Vår Tid.En hyllning till landets poplinunder- och överhuggare. Helge Gunnarsson, Sture Kalmelid, Margareta Söderberg. (1986-87)

BEIGE POPLINBRITTS SIGNATURMELODI

och förslag till ny nationalsång

Hölj mej i rockenav beige poplin

osynlighetsyget av beige poplin

ALLA ROPAav beige poplinav beige poplinav beige poplin

Svenskaste tyget hårt torrt och könlöst ärBeige poplin är beige poplin är beige poplin

Hård torr och könlös i beige poplinPerfekt kamouflerad i beige polin i beige poplin i beige poplin

Gliiiiider omkring som en fisk i trisessen i beige poplin

ALLA ROPA (tonartshöjning)Ta beige poplin före döljer så bra

Döljer totalt en sån mespropp som jagMer poplin beigare poplinFör fan rocken hela dan

Svenskaste tyget är beige poplin osv

Bara den säkre kan klä sej såBeige poplin osv

En andlig miljörisk är beige poplinBeige poplin osv

Bara en stropp täcker sin kroppMed beige poplin med beige poplin med beige poplin

Hybris poplin jante poplinHybris poplin jante poplinBeige poplin söker inte sitt

Vill inte stå i livets mittBeige poplin en rullgardin

Du rör inte min beiga poplin förståruSkyddet hela dan är beige poplin

Vi bygger oss ett framtält och baktält i beige poplin i beige poplin Och när vi däst färdigt och gått till våra fäder

Ja då ska vi svepas i beige poplinbeige poplin

ULTRARAPID NUOch då skare flaggas i beige poplin

Halv stång i beige poplinHalv stång i

Halv st suck utSlut

* * * *

EN KÄR PERSON SOM VI SAKNAR DJUPT ÄR

Gertrud Gidlundförläggare, medmänniska, artist. Hon uppskattade Vildros och skullealltid komma, men annat var emellan. I Stockholm gled hon då & då förbi med bilenstannade till, pratade, inbjöd till saker och ting. Jag mejlade om råd till produktion och finans för min Vildros-bok Ljuset föds ur Mörkret, och det kom snart flödande, vackert skrivna och avgörande kunskaper. Boken kom till, vi skickade ett ex till henne, hon svarade så här:”Den här boken – stort tack! Den är storartad, vacker och generös. Ett kulturpolitiskt och historiskt dokument för framtiden . Tillgivna Gertrud Gidlund”. Det lever vi på! Plötsligt är hon bara försvunnen.

KVINNORNA I GÖTEBORGOnsdag 20 april 2011Vi Vildros gav efter för Göteborgslockelsen Våren, gick runt i stan och for ut till Atlanten, n b Vargön där vi gick på ursirade hällar, såna där med hela landskap på i gråvitmossiga teckenskrifter, som några bockstenstroll suttit och rispat in för hundratusen år sen, det är långa berättelser som man kan fastna i och föras hur långt som helst de tar aldrig slut och har sin egen totala skönhet. Tångluft och salthav och stranden full av skräp förstås, det får man blunda för, idag. Göteborg jo det är där det händer saker som inte är de förväntade som överallt annars. Och folket är elaka på ett varmt sätt. Fast inte alla. Kvinnor har de gott om i Götet, och såna ena!Annars finns ju inte kvinnan, läste jag just, mankan leta förtvivlat, utan att hitta. I hela världen.Nu gillar jag ine det här med offer, nästan all teater handlar om det, så den gillar jag inte. Tre stora klassiska scenkvinnor såg vi här nu, Yvonne, Johanna, Lucia. Alla går åt. Det är lite tradigt. Beror på hur man gör det. Gombrovitz gamla avskyvärda sadistklassiker Yvonne (jag har råkat se både Sjöberg och Bergman älska den på Dramat, särskilt IBs glada version bejakade tortyren av den stumma flickan som görs till driftkucku och dödas av överklass nog så perfekt) Backa Teater och Mattias Andersson (favorit) har blandat in tonåringars röster från idag, och låter den skändade flickan avböja det dödande fiskbenet vid mordmiddagen ,resa sig och gå, det skulle hon gjort tidigare. Okej, den som vägrar spela spelet utgör ett hot. Hon kryper in i alla och äter dem inifrån. Utsatt = hotfull.Överklassens värsta skräck = att bli under, att skära igenom, att inte hålla, för allt är spel, allt är falskhet och offren de enda sanna. Hot!? Bort!Kvartetten kring prinsen som tar yttersta steget, att gifta sig med den ordlösa: en enda vältrimmad orgie av

skändligheter, stureplan fram och bak, men plötsligt ligger de på golvet

i kramper på signalen ”Jag hatar min kropp”, en tonårsröst från taket. Alla oavsett ålder, självstympande. Det är en världs-ut- och inblick, överkrav som tömmer oss på oss själva för marknaden,den mångfaldiga stil-åsikts-karriär-status-marknaden som stympar oss hela tiden. Alla hatar sig. Flickan står bara och ser på, som hon gör på mycket. -- När jag frågar Emelie Strömberg efteråt om känslan att vara hatad-mobbad-psykad, ja till döds i tre timmar varje dag offebtligen, säger hon: jag står ju över dom, hon har olika namn på lekarna hon leker och utsätts för.Backa låter Yvonne dra längsta strået.

Flickan Johanna från slakthusen på Folkteatern,dess nya ”röda scen” som Lars Norén döpt den till --där i gamla Folkets Hus vid Järntorget fullt avminnen av vår ärorika arbetarhistoria... en hjärtpunkt i staden --hon är en mycket ung mycket energisk soldat

i guds armé som får med sig folk och går hurlångt som helst i sitt vilda engagemang för detgoda, det rätta, men hon sviker både gud ochmarx och Mauler, den tidvis mänsklige kungenav chicagoköttet, och dör ensam i snöfallet.Brechts text är kortad, arbetarna har inga rollerbara en stor kör, och den sjunger till orgel, det mest sorgsna, Internationalen, mjukt ochlångsamt medan den vandrar ner i underjordenoch tonar bort. Är spelet, regisserat av MelanieMederlind, på Noréns teater, ett begravningsspelöver alla uppror? Så ser man Institutionismenshandikapp: verkligheten kör om! Medan denna produktion planerades-repades-premierades vände sig världen tvärt med början i slutet dvs mellanöstern, seklers förtryckta folkreste sig och störtade sina diktatorer, de harinte slutat än, svallvågor slog upp mitt ikapitalismhjärtat Michigan i mellanvästern, ja sägvar det inte märktes! Du har rätt: här, i Sverige.Här har nya friska omänskliga krafter iställetstärkt sin övermakt. Men vad har vi vår teatertill? Har vi någon som är vår? Enda självklaravore ju att den pilsnabbt öppnade för rapportering-samtal-kunskap-ubyte-visioner-dramer-lekar-fora kring detta enorma nya liv som exploderar i världen. Alla våra

furstehus skakas, men måste vi det också?Brecht är komplex, han verkade för en röd framtid men alla hans kvinnor förolyckas,Courage, Shen Te, Grusche... Melanie Mederlind lyckas få till ett virtuost aktuellt och slapstickspänsigt spel mellan wallsrtreetkidsen, Maulers småhajar, somhakar upp sig som tevespel på vissa värdeord,ex köpa-köpa-köpa, signalordens etta idag.Annars var jag själv i Chicago vid tiden förBB:s pjäs, slakthusen var stora blodiga delarav staden (kvarter där Obama sen gjorde socialtjänst) hallar trappor kranar bedövningsstickskärande tjut och gnissel, i min besöksgruppvände flera om, en svimmade, the workers of the world var mest svarta. Kapitalet kastardem hit och dit, upp och ner, köper mutar säljer och sväljer. Just nu är kriget mot fackenvärre än på år och dag i det förlovade landet. Naturligtvis var Marika Lagecrantz på plats,med en Studiefrämjandegrupp, vad tyckte de-- ambivalenta, första akten tråkig, förutsägbarmen sedan, ”ett stort teateräventyr”. Soldat Johannahälsar och bjuder oss först på godis, som hon till sist tigger av oss.

Kvinnor!På Aftonstjärnan, vår kära gamla arbetarteater av trä i ett folketshus på Lindgården, Hisingen, nu upp-rustat med moderna resurser, annars intakt – där ger man en egen revy, Freud i Farstun, vars titelscenbeskriver en målare som råkar i dispyt med snickaren på bygget om

Oidipuskomplexet, olikatolkningar därav, och det drar med sig alla sorters människor i närheten , som alla svarar expertisktolika, det rasar uppochner för våningarna och ingen synpunkt är för svår. Den som framför dettaär KG Malm, en i komikerkvartetten som omger primadonnan, kvinnan, Agneta Danielsson. Rakt,absurt troligt.Hon är en göteborgsk legend, hälften av tantduon Alfhild och Ortrud, som intog tv-underhållningenpå 80-90-talen och sen inte hördes av. Denna kväll är comeback efter tio år, och hon tar vara på den.Hon är kort sagt formidabel. Hon är revolutionär. Artist och folklig, utsökt och elak och varm och exakt. Hon gör rent hus med de flesta av våra överklasslåsningar, det må gälla sjukvården, äldrevården, ungdomsvården, all vård som nu avskaffas och hon är inte nådig mot Malliansens Ägghuvuden som styr. .Det var längesen man såg en så rå och köttig komik på Makternas bekostnad, men den sitter i Aftonstjärnans väggar sen Kent A och Sonya H och Sten-Åke, och den finns i publiken – var gör den annars det längre? Detta är en liten sensation, och till den bidrar också ”popsnöret” Dan Viktor, v å r specielle vän sen tre år och som kommer i sommar också. Vi har bett honom ta med lite Aftonstjärna, det skulle vara värt. Den press vi hinner se i Gbg (det finns numera bara två tidningar, en koncern) har en enda liten skummande recension, lite njugg så där, den större skiter i det, fast detta är en stor teaterhändelse, därmed händelse. Vår Dan agerar och sjunger med en alldeles speciell sträv mjukhet och blixtsnabba vändningar, både politisk och inte, dvs mycket, han finns hela tiden på scenen som medackompanjatör med Bernt Andersson, sanslös pianist-accordeonist plus minimalistisk bollplankspelare. (Medan jag skriver detta får vi höra --att Agneta Danielsson kommer. Och KGMalm kommer med Lucas Stark och Joe Hill, så snart har vi hela stjärnensemblen! Det blir livat på Konnsjön i år... )

I en kyrka spelar Folkteatern Breaking the Waves efter von Triers gamla film om män som hatar kvinnor på en oljerigg, den går som smör, kvinnooffret lockar, med Folkteaterns amatörgrupper kring sig. Visst! Stackars kvinnor! Det borde inte vara så, så är det. Men det lär ska vara en mycket fin föreställning, med en plötslig okänd flicka i rollen och annat bra, stor kör, mycket musik, regi Kim Lantz. Jag blev förstås sur som en räv. Men jag har lite svårt för Trier för hans ohyggliga törst på kvinnoblod, manifesterad i film efter film.

Men den värsta unga tragediennen denna gbg-vår är Operans Lucia di Lammermoor, berömd för sina vanvettsarior. Att Donizetti var flyhänt belcantovirtuos från Neapel med braskande succéer tills syfilisen tog honom i förtid, en Verdis like, det visste vi, men det här engelska produkionsteamet med regissören David Alden och scenografen Charles

Edwards har i svarvita , skrovliga scenbilder med höghattad och långklännigad kör lyft fram verket som en social skildring av grandiosa mått, halv realistisk halvt drömsk vision av ätters och pengars makt, bara manlig, i dess hela ohygglighet. Flickan Lucia ska av sin broder Enrico säljas som brud för att rädda familjegodset, bara det. Men hon älskar en ung romeo ur en annan, misshaglig släkt. De försöker på alla sätt men hedersmachismen har ingen nåd. Personerna kastar långa spökskuggor på slottets väggar, kören agerar fordringsägare, bröllopsadel, och till sist stilla sittande gravstenar på kyrkogården dit Sir Walter Scotts klassiska roman siktar hela tiden, döden väntar.Lucia är en hudlös tonårsbrud som Kerstin Avemo i sin spädhet och med sin enorma röst ger nästan omöjlig intensitet. Hon agerar ju på sitt yttersta i hela operan, instängd och längtande och hjälplös, de berömda tokariorna blir nästan självklara. Tvångsbröllopet med den rike direktören är en skotskburlesk tjockdans, som bromsas tvärt av skrik från övre våningen. Lucia har knivdödat sin tilldömde, framträder nu blodig i en exaltation som sänder hennes röst upp i skärande höjder – en utdragen uppgörelse med de makter hon utsatts för. Tolkad på detta sätt – och med en nära ”dialogisk” publiktillvändhet – är Operan ingen gammal melodram utan ett dokument bärigt också i dag, man har bemödat sig att göra alla mänskligt närvarande, med en musik som också skulpterar och vässar varje stunds uttryck, dirigenten Andreotti är också, liksom språket, från Italien. Avemo såg jag göra rollen på Folkoperan första gången -99, där i ett stenålderssamhälle som fjärmade historien. Folk svimmade och flydde för den danske regissören Kaspar Holtens blodsrealism.Hon har samma spädhet, men en otrolig säkerhet i de oerhörda, nästan bristande rymdtonerna-- som Jenny Lind och Kristina Nilsson lär ha gjort. -- Gbg-operan sköter det hela mycket ambitiöst, varje föreställning har en introduktionstimme med expert, välbesökt. Programhäftet är rikt. Visst är det här en ”folklig”, för alla gripbar och gripande giv – frågan är bara hur få till... Och --- ?

Man pratar aldrig om sådant i vår gestaltande kultur, man utgår från existerande mallar och begränsningar, kanske ofta i medvetande om att om de skulle sprängas kunde teatern, operan, dessa dialogiska konstformer, kunna bli för levande och livande, mana till och skapa dialoger och motspel, utveckla hela samhällen. Bäst att hålla det kvar inom de gyllene väggarna...

Om detta vittnar bl a en ny bok av och kring den praktiske teoretikern Joakim Stenshäll, ”På jakt efter den dialogiska estetiken” (Carlssons). Stenshäll gick oväntat bort mitt i sin omfattande verksamhet, som bl a startade communitycentra och annan publikmedverkande scenkonst, Botkyrka, Gävle, Riks. Själv mötte jag honom när han som ung i den nyskapande rebelliska gruppen UDG i Karlskrona prövade på allt, från skådespeleri till dramaturgi. Han hade en avgörande roll i Spelet om Ronneby Blodbad och besökte FKC på Skeppsholmen med UDG:s gästspel där. Han var med och startade brodern Pontus´ teater:moment i Gubbängen. Boken samlar den avhandling han höll på med, oerhört intressant i ett land som gjort sig så fattigt på ord inom dessa områden. Ord och handling. Denna levande kulisstormare har lyckats sprida, aktivera, få igång mycket med många, som vittnar därom i boken, från America Vera-Zavala till Carolina Frände. Månde de framhärda!Vi känner stor släktskap och sympati.

Hans ”postdramatiska teater” tar avstamp i vår 150-åriga psykologiska realism och försöker spränga den genom dialog med publiken. Mot fjärde väggen sätter han inga väggar alls, publiken inbjuds medskapa. Husgudar är de två B:na Buber och Bachtin (vi har tre Brecht, Bachin, Boal) – Buber, den judiske filosof vars hela budskap byggde på ett ”Du”, en hel dialogisk världsåskådning, och Bachtin, som skapade nästan en världssyn genom ”Det dialogiska ordet” med Dostojevskij, och genom ”Skrattets historia” med Rabelais --också karnevalen och den polyfona estetiken – de många beståndsdelarnas esttetik, inte bara en. Bachtin själv förvisad till Kazakstan är den store befriaren, med självpåfunna kronotoper för det som tagits för givet, lika entusiasmerande som på ett annat sätt den Buber som från chassidismens tusen spel under en monologisk gud slutligen fann att gud fanns överallt, gud i vardagen, gud i den andre. Brecht avfärdas som ”fast i sina fabler”.Stenshäll vill bejaka ambivalensen i levandet, inte som ryska revolutionskulturen med teatern smitta till nytt samhälle, det blev ju också diktatoriskt, uppifrån. Hur kan teatern både, som villkor, bygga den nödiga egna skapelsen och öppna utåt mot åskådarens medskapande? Stenshäll har många uttryck för detta, deltagarteater, sociala skulpturer, mellanrum, gemensam andning, allt säger han för att bryta loss från processernas egna former. Också anknytandet till avbrutna folkliga former i landet, Oerhört viktigt. Tragiskt. Samtidigt kan jag undra varför vårt tredje B, Augusto Boal, forumteaterns skapare, vår nyligen bortgångne brasilianske bror, inte alls finns i boken. Han har skrivit många böcker och vi bjöd honom hit till otaliga seminarier och spel, över landet och ända in i stadsteatrarna. I vårt Konnsjöspel häromåret Det Gröna Hjärtat lät vi publiken gripa in mitt i. Men det är väl att gå för långt? Hur nära som helst kan inte en dialogisk publik tillåtas komma. -- Ingen impertinent anmärkning utan en nyfikenhet. Boals forumspel, som upplöste rampen mellan, kunde alstra hisnande teatrala upptäckter. De kom ”nerifrån”. Dock anser jag inte detta huvudsak...det finns oänsligt mycket att diskutera och pröva. Tack, Joakim.

* * * * * * * * *

VILDROS´ GÄSTLYRIKER (och chefredaktör DalaDemokraten)

GÖRAN GREIDER HAR SÄNT OSS:

EN MUR AV MOLN Beställningsdikt till tjugoårsminnet av Murens fall, men dikten hann aldrig bli klar och är det inte än idag:

När jag var sjutton läste jagVladimir Majakovskijs dikt

om hur han vid gränskontrollenstolt visade upp sitt pass:

Så läsoch avundas mig!

Jag är medborgare

av Sovjetrepubliken!Jag satt på skolbiblioteket på gymnasiet

i Katrineholmen stad

av döda borgare och halvdöda arbetare och såg ner

i den uppslagna boken. Jag vände bladläste rad för radsidorna virvlade

som snö från en uppsprättad dunkudde.

Boken hade flugit ingenom ett fönster

i försommardagenoch landat i en skolkares huvud.

Jag var en majakovskijkommunistoch kommunisten

i mig var ännu kommunismen i alla andrai det mänskliga självt

i det stora hoppet. Vietnameserna hade grävt sina tunnlar ända hit Folken vägrade ta nån skitWolf Biermann kröp upp ur en tunnel och sjöng

för full hals en vals

om socialism eller inget alls.

Urgamla arbetare klev ut från SKFgången sned

som Tatlins tornde var nån miljon och de tog sig ton.

Murarna inne i de västerländskasamhällena

hade börjat skaka vilda strejker radikalisering De hade omringat Pentagon

för att lyfta det med mental kraftden bästga idé nån haft

det hade gjort Amerika pafft.

Min mor bröt upp och tog ett jobb och jag varstadd i frigörelse

ett moln i träskor! Gnisslet när mina träskor mitt i vintern drog köldens spik

ur trottoarers packade snö!

Blaise Cendrars och David >Bowie Madame Kollontaj slet som städerska i

betonggymnasiets korridorerOch jag frågade mig:

Vaddå? Har inte proletariatet behov av glidflygplan?

Det var som fan! Jag gick ut på stan

Så läs den här diktenoch ni ska förnimma

socialistens sätt att vara:en makalös frihet

som detta borgerliga samhälleinklusive varje esoterisk radikal

i sin håla aldrig kan tåla!

Så jag reste mig och gick

Och när jag gått och gått i snart trettio år - jag har fått mina gråa hår -märks av denna frihet

knappt ett spår -Jag satt framför Muren,

framför dess västra sidamina första trettio år.

Jag föllsom Majakovskij ner i floden Neva

nådde bottnen låg där länge med huvudet fullt av:

”Kamrater, efterkommande, hör upp -här talar agitatorn

själva överhögtalaren” dränkt av iskallt vatten

ett hjärta som stannat.Jag räknade timmar i natten.

Jag flöt upp till slutbland molnhögt över murarna, den stora

i öst och de många mindrei västi Sydi Nord

Dagarna då den stora muren föll satt jag därmed min f d flickvänfrån Tjeckoslovakien

från Murens östra sidahade hon flytt

TV-bilder visadespå himlenFrihetstecken på nytt

Hon skakade i hela sin kroppav ett sällsamt hopp

och visstjag kändeett sting

av dåligt samveteför att jag kallat mig kommunist -

Men hör upp! Kamrat Liv! Och kamrat Skuld!Och kamrat Frihet!Och Kamrat Lika lön för allt arbete!Jag kan inte läggaband på insiktenoch inte trampa

på min egen strupe:Sovjetunionens siste politiskefånge

var socialismen själv!

Dömd till sjuttio års straffarbeteplågad underLeninmördad under Stalintråkad ihjäl under Bresjnev

men på det sjuttioandra året en dag i november

återuppstånden ur sin graven papperslös

i en båt på ett havutan passi något enda landHan hade inga band

Frusen, hungrig, hemlös, sådan är idagsocialismenMuren har fallit

det värre fängelset har slagits ihop med det bättre

ett samgåendeen fusionför att nå en större marknad

Jag sitter denna november vid fönstret Snö har virvlat

Majakovskijropar till

kommande sekler:

--------------

--------------

------------

Göran Greider

ULF LUNDÉN INLÄGG TILL VILDROSEN

EN FULLSTÄNDIG HISTORISK RETRÄTT Avståndet mellan väljare och valda växer. En granskning gjord av Riksdag&Departement visar att en kompakt majoritet av riksdagspolitikerna från de tre storstäderna bor i innerstäderna och i välmående villaområden. Miljonprogrammets förorter ligger i politikerskugga – nästan ingen ledamot bor där. I samma skugglandskap kan vi placera industristäder/bruksorter på landsorten.

Nu är inte bara de mäktigaste politikerna samlade under ett och samma paraply. Här bor även den ekonomiska eliten inom näringslivet. I samma bostadsområden bor även cheferna och opinionsbildarna inom alla våra stora medier. Den heliga triangeln är säkrad. Umgängeskretsen utgörs av likasinnade.

Det skapas en informell nomenklatura med flera gemensamma intressen att bevaka. Det är i den här isolerade sociala miljön som begrepp som vardagspussel har väckts – inte i förorterna eller industri- och bruksorter. Det är här som motståndet mot fastighetsskatten varit som störst och det är här som idéer om sänkta skatter och statliga bidrag för städhjälp och hemrenoveringar haft sin starkaste jordmån.

Denna elit har redan på förhand bestämt vad som är realistiskt möjligt eller inte. Den enda vägens politik mot mittens rike är den enda gångbara, det vill säga fortsätta privatisera och sänka skatterna Ja, det är i dessa oheliga umgängeskretsar som dagordningen fastställs. Vad som är rätt och fel. Vem som är inne eller ute. Mona Sahlin kölhalades långt före valet av ett enigt politiskt kommentariat understött av meningslösa förtroendemätningar. Oppositionsledaren får – oavsett partifärg – alltid lägre stöd än den sittande statsministern. När hon sedermera avgick efter valförlusten blev hon plötsligt allas kelgris. Varför? De så kallade opartiska politiska kommentatorerna tar intryck, vill ingå i samma gemenskap, säga rätt saker till rätt folk, för att passa in. Deras analyser riktar sig inte i första hand till den ensamstående tvåbarnmamman i Smedjebacken eller Tensta som får vända och vrida på varenda slant utan till en redan välmående väljarkår.

Det anses självklart att riksdagen skall bestå av manliga och kvinnliga ledamöter. Jämställdhet mellan könen är inte längre någon kontroversiell fråga i det öppna och demokratiska samhället. Det är däremot hopplöst att prata om ökade klasskillnader och ifrågasätta makten av i dag. I TV4 häromkvällen tyckte Lennart Ekdahl att det var dags att diskutera Kinas syn på barnuppfostran. Var det inte dags för oss andra att lära oss av deras elitskolor och auktoritära metoder? Tja, varför inte gå hela vägen? Det där med demokrati...

Det här kan också kallas för samhällets förnyelse. Att näringslivet, politiken och mediernas största makthavare flyttat samman och börjat mäta ut avstånd till den övriga befolkningen. Det kan också kallas för en fullständig historisk reträtt som förflyttar oss minst hundra år tillbaka i tiden. En ny medel- och överklass  i innerstäderna har vuxit fram i kölvattnet på  en privatiserad samhällsomvandling, där kollektivavtal och den svenska modellen körs över av bemanningsföretag, f-skattsedlar och där myten om den lyckliga entreprenören odlas med full kraft.

Under tiden växer klassklyftorna och en förlamande känsla av hopplöshet bland dem som inte längre har någon uppgift att fylla i vårt samhälle. De lämnas kvar på perrongen medan de bortflyende knuffar sig in på framtidens tåg och försöker skaffa sig en så bekväm sittplats som möjligt.ULF LUNDÉN Kulturredaktör Dala-Demokraten

*****

Mirakel!DEN FÖLJANDE ARTIKELN STOD PÅ DN DEBATTPÅ SKÄRTORSDAGEN, SKRIVEN AVHÅKAN JUHOLT, SVENSK POLITIKERDET ÄR EN YTTERST MODIG HANDLING.INGEN DYLIK HAR TIDIGARE VÅGAT.VI NYPER OSS I TACKSAMHET ÖVERALLT.DET KÄNNS! VI STAL DEN OMEDELBART.

Sverige behöver ett rejält Sverige behöver ett rejält kulturlyftkulturlyft

Artikel publicerad på DN Debatt 21 april 2011Regeringen har valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet. Det har blivit neddragningar och grundläggande ideologiska förändringar. Följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Min förtvivlan är stor över hur Sverige förvandlats till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Jag vill stå upp för en kulturpolitik som uppmuntrar till eget skapande, som öppnar museer och kulturens arenor och respekterar det engagemang som landets kulturarbetare står för

I ett samhälle där klyftorna i tillgång till kultur ökar, och allt reduceras till enbart individuella projekt, där vinnarna och förlorarna är givna på förhand, där bryts också tilliten och de viktiga samhällskontrakten. Jag vill driva på för ett samhälle där det gemensamma spelar roll igen. För detta synsätt spelar kulturen en avgörande roll.

Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad.

Jag ser på kulturen som samhällets värderingsmätare. Min utgångspunkt är enkel. Ett gott samhälle där konsten får ta plats och där vår öppenhet och nyfikenhet mot omvärlden, historien och framtiden, frodas. Det ska finnas plats för både den lättillgängliga och den provocerande, både den kommersiellt gångbara och den obekväma.

Det behövs fler oberoende röster i det offentliga samtalet. Det behövs fler arenor för debatt, där olika synsätt och idéer kan mötas och brytas mot varandra. Och det behövs ökade möjligheter att uttrycka och ta del av olika perspektiv och kulturyttringar.

Kulturen har flera viktiga roller i samhället. Att spegla den tid vi lever i. Att låta oss förstå våra egna och andras känslor och upplevelser. Att förmedla spännande berättelser och människoöden. Men kulturen spelar också en mycket viktig roll i att ifrågasätta, i att kanalisera protester mot orättvisor, i att måla upp en annan, möjlig och bättre värld.

Det mest fantastiska med kulturen är att den i grunden alltid är fri och obunden. Den har lika många ansikten och uttryck som det finns människor och tankar. Den känner ingen annan herre än de begränsningar vi själva sätter på vår kreativitet och fantasi.

Men tillgången till – och möjligheterna att utöva – kultur ser olika ut. Här spelar politiken en viktig roll, inte för att gå in och detaljreglera innehållet i olika verk, filmer, låtar och annat, utan för att öka möjligheterna för alla – oavsett bakgrund och storlek på plånboken – att ta del av och själva vara med och utforma böcker, filmer, tidningar, konstverk, teaterföreställningar och musikstycken.

Under lång tid har det ansetts självklart att konsten och kulturen inte kan överleva och vara fri om den hänvisas enbart till marknadens krafter eller ett fåtal mecenaters välvilja. Likformighet, utarmning och kultur som elitprojekt blir resultatet. Kring detta har det också under lång tid funnits ett brett stöd i riksdagen. Nu är fältet upprivet.

När moderatledaren Fredrik Reinfeldt utsåg sin första kulturminister – dåvarande Timbrochefen Cecilia Stegö-Chilò – var det en tydlig stridssignal. Det skulle vara slut på samsynen och det offentliga stödet. Här skulle rensas och marknadsutsättas och bäva månde varje kulturarbetare. När hon fick avgå tonades revanschismen ner men i sak har regeringen valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet.

Det har blivit neddragningar, nedläggningar, utrensningar, kontrollsystem, och grundläggande ideologiska förändringar – så ska exempelvis kulturpolitiken inte längre ”motverka kommersialismens negativa verkningar” och följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Att låta

kulturen styras av kapitalstarka krafter är problematiskt både därför att det minskar kulturens och kulturutövarnas faktiska oberoende, och för att det bidrar till att öka snarare än att minska klyftan i tillgång till kultur. Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle där det bara är de välbärgades barn som får möjlighet att lära sig att spela ett instrument. Eller bibliotek där det bara lånas ut böcker från ett visst förlag.

Författaren Marie Silkeberg sammanfattade i våras i tidskriften 10-tal hur hon och andra upplever situationen: ”Det är aldrig bra när människor som arbetar med kultur blir rädda. när det blir allt svårare att få pengar nog för att kunna tänka och arbeta i längre perioder”.

Det är marknadsideologin och det bristande intresset som slår igenom. Så var exempelvis återinförandet av avgifter för museibesök mindre en fråga om pengar än ideologi: Man skall inte subventionera vuxnas kulturkonsumtion, hette det från de borgerliga. Verkligen? Byt ordet vuxna mot medborgare. Är det då inte en ovanligt bra idé att ge medborgarna fritt tillträde till våra gemensamma museiskatter och andra kulturupplevelser? Eller måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen?

Jag ser Norge som ett föredöme när det gäller kulturpolitiken. I opposition bestämde sig Arbeiderpartiet för rejäla satsningar, och de genomfördes också när man kom till makten. Särskilt viktigt var att kulturpolitiken blev en viktig del av den ”stora” politiken, inte undanskuffad i ett hörn. Vi socialdemokrater har inspirerats av Norge och jag som partiledare vill säkerställa att vårt parti tar fortsatta steg i samma riktning. Sverige behöver ett rejält kulturlyft.

Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.

Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa.

Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Ett annat Sverige är möjligt.

Håkan Juholt partiordförande (S)

Heja Håkan HEJA HÅKAN HEJA HÅKAN!Skärtorsdagen 2011 kanske blir en sån där historisk märkesdag hos oss.Då framträdde den nye oppositionsledaren på Debatt i det största borgarmedietsom just har dragit ner på all kultur, och lyfter sagda kultur från golvet, frånbakersta till främsta plats i landets åtaganden. En värre kärleksförklaringtill allas uttryckskonst och förmåga har jag ine sett sen Vildros´egen, ja sen 35 år, minst, nyss samlad i boken och begreppet Ljuset föds ur Mörkret, du vet.Håkan bejakar allt det där, som är grunden för ett land och en jord (jainte precis de orden, men meningen). Det är i sanning mirakellikt! Det är befriande! Det är stort, inte minstför att det görs så självklart, uan krus, prut och reservationer!Vad säger han då? Ja du som är Vildros vet redan, jag behöver inte dravår ideologi, den hittills förbjudna, försuttna, förborgade, förlöjligade,förpassade, förglömda – den lever här i fullaste prakt, bokstav för bokstav,och härliga rytmer. T o m vårt kännetecken, den Bachtinska dialogen --läsaren skådaren mottagaren är medskapande, annars blir det inget, kananas där om man tittar efter, och det gör man ju. Eller?Det är chockeande. Man känner sig som barnen i pepparkakshäxans husnär hon har smällt av och man vågar titta ut och slipper käka mer sötsliskför att passa hennes aptit – så har det ju varit under Malliansens vidunderligaokulturpolik, kulturen ska gödas av sponsorguld för att bli lönsam --dess enda berättigande.Vi skrev ju ett spel om Ronneby blodbad där blodbadet stod för just detsom Malliansen sen dess har expedierat – slakten på det enda verkliga ochvettiga samhällsexperimentet i världen som gav varje människa ett värde, en värdighet. Detta spel togs upp igen förra året med framgång men tycks ha gett den nya tidens exekutörer kalla fötter p g a sin sannhet? --så dom gör något annat nu. Det hade dessutom humor, en kvalitet som ärsvår och skrämmande för många.. Det var ett dialogiskt polyfont spel med publiken inbjudna på fest medan svenskarna nalkades norrifrån. Sånt är fortfarande för svårt? Nu kan det komma. Håkan är dennya borgmästar Hoffman, tror jag, han som dyker upp ur havet (Småland) och får folk med sig på en humanistisk samhällsdröm, där alladimensioner är viktiga och samspelar, inte bara en – habegärets.

Visst var och en är sig själv närmast. Då måste man först ha ett sig självt,och det får man bara i samspel med andra, vi skapar varandra till själv-varelser, annars blir vi inget alls. Så är det ju? Säg emot, snälla.z

* * * * *

DRÖMMEN OM MORGONDAGENDRÖMMER DU DEN?HUR VILL DU ATT DEN SKA SE UT.BERÄTTA FÖR OSS! SÅ BERÄTTAR VI TILLBAKA!FÅR VI DET? DU BÖRJAR.

Ladda upp för Konnsjöfestivalen.Där kan man mötas. Ta med allt.21-23 juli 2011. Visst ses vi där.Den oväntade festivalen väntar dig.Säg vad du önskar, vi gör det!Du anar inte. Nytt hela tiden.Som livet! Var med och gör liv!

VILDROSENKONNSJÖGÅRDEN77468 HORNDALDALARNAS HORNsticker hål på världen0226 – 410 40WWW.VILDROSFESTIVALEN.SE vildrosfestivalen@gmail.com

RED. & TECKNARE, mmCLAES VON RETTIG

HEJ DÅ!______________

Extra. Svar:It’s an eloquent plea, and I really wish I could accept, but it’s just impossible for me. Too many conflicts. Noam Chomsky

From: claes von rettig (by way of Noam Chomsky <chomsky@mit.edu>) [mailto:claes.von.rettig@telia.com]Sent: Wednesday, April 27, 2011 4:16 PMTo: Noam Chomsky

Subject: New try!Dear, dear, dear mr Chomsky!Indeed we know that our aspirations are a little hopeless.But as we, the Wild Rose Organization and Festival, have the stupendous plight to try until we succeed, we have to repeat our invitations from yesteryear.In order to give you the Wild Rose Price in hand we would like to welcome you here in mid-Sweden festival time 21-23rd of July.One day sooner or later, okey, but it ought to be in this space of time.Especially important after your latest publications, the Palestine book with mr Pappé, and the grand historic fresque "Who Owns the World?", which sets most peoples´ viewpoints afire. A session with you is exemplary for giving universal perspectives on the world, on the media corrupted "reality" which predominates peoples´ beleives.As the austrian criic and satirist Karl Kraus once put it (100 year´s jubliee): "Reality does not occur before it is put in the media."So, mr Chomsky, you and a few others (i e Democracy Now... that miracolous free stage with Amy Goodman) are some true media of your own. You should be multiplied. We would like to help you muliply.Please, mr Chomsky, you are needed. Our festival is the only one arranged as a big meeting between ages and kinds, and its members and admirers are growing fast.  Please attend to our world renewal programme, which also has mr Hessel´s motto as our original own: Indignez- vous!Mottos of this year are Revolt and Worthiness. OK, we know that you´d like to, but can you? The place is a beautiful, secluded surrounding in he underworld woods with fields and a deep fresh lake, Konnsjön, you´ll be treated like a prince, with your company. Welcome!Yours truly,Claes von Rettig, The Wild Rose, Konnsjögården, S-77468 HorndalSweden, -- 0226-410 40, claes.von.rettig@telia.com vildrosfestivalen@gmail.com www.vildrosfestivalen.se

Vi har i alla fall försökt.

PS. Maila oss gärna att Vildrosen kommit fram? Så vi vet! Annars vet vi ju inte? Och berätta ev ny e-adress! Något annat viktigt? Tell us! -- Överse med allt krångel. Tack. DS