S A M D O K • S V E N S K A K U L T U R H I S T O R I S K A M U S E E R I S A M A R B E T E

Nummer 1 2008. Årgång 32.

SAMTID&museer

virtuella mötesplatser

2  •  Samtid & museer nr 1/08

» En gång var det ett mirakel att vara radiolyssnare och höra an-

ropet ”Stockholm-Motala”. Anropet antydde en envägskommunikation där det offentliga livets röster via starka sändare spred sina budskap. Läget var länge relativt stabilt, innan de stora för-ändringarna kom vad gäller struktur och innehåll.

Med 50-talet kom televisionen, melodiradio, närradio, lokalradio och allemansradio. Piratradiosändare utma-nade Sveriges Radios ensamrätt. I och med utbyggnaden av teve fick radion en ny ställning. Radion blev på kvällstid mera ett nischmedium istället för ”ett medium för alla”. 

I början fungerade teven sam-lande på nationell nivå. När Hylands hörna sändes stannade Sverige. Teven gjorde tittarna kulturellt mer lika. Det mest populära programmet var annars kvällsnyheterna, som med sin väder-lekskarta påminde tittarna om Sveriges geografiska utbredning. 

Under 1990-talet ägde flera ge-nomgripande förändringar rum. Den kanske viktigaste var beslutet att tillåta kommersiella radiostationer. Sverige fick en av Europas mest liberala radio-lagstiftningar, men det krävdes pengar för att få tillstånd. Den uttalade för-hoppningen var att de kommersiella stationerna skulle bidra till mångfalden i samhällsdebatten. Men de olika statio-nerna kom – tvärtemot vad politikerna önskade 1993 – att samlas i ”networks” med några få ägare. 

Med flerkanalsteven med kabel- och satellitteve och privata tevekanaler följde fler förändringar. För det första tittade inte alla längre på samma pro-gram: teven verkade splittrande, inte samlande. För det andra blev program-men i allt mindre grad lineära berät-telser som förutsatte långvarig tittarlo-jalitet. När tittarna började zappa med 

fjärrkontrollen blev det nödvändigt att göra program som inte alltid hade inre sammanhang. 

Fragmentering innebär att brott-stycken presenteras utan att det finns något inre samband, som när man under en och samma nyhetssändning behandlar en rad olika frågor. Det gäl-ler också på andra områden än tevens. Brottstycken av världen flimrar förbi i en hastighet som gör det omöjligt att ta till sig allt, skapa en helhet, förstå mer än en rad sidoordnade bitar isolerat. Nu följer inte alla hushåll samma program längre.  Olika hushåll relaterar sig i ökande ut-sträckning till olika diskurser.

Med Internet kan andra än den professionella eliten i samhället föra ordet i offentligheten. Vi lever redan i bloggtider. En mängd åsikter och upp-fattningar etableras i dag på tyckar-marknaden utan att ha tagit vägen via etablerade tidningar och etermedier. Medierna har idag en enastående cen-tral roll i samhällslivet. Mediestressen är stor i de ledande skikten. Det gäller att ha rätt strategi. Den som är skick-lig kan utnyttja medierna, göra utspel vid exakt den lägliga tidpunkten, utläsa reaktioner och avpassa sitt handlande efter opinionen. 

Mediesituationen i Sverige har för-ändrats dramatiskt under de senaste decennierna. Man kan tala om en re-volution på medieområdet, vilken – åt-minstone ytligt sett – medfört en ökad självständighet och en större makt för medierna. Å andra sidan har medier-na samtidigt blivit beroende av en rad yttre krafter – kommersiella intressen, organisationer och inte minst vad som uppfattas som en allmän opinion, tids-andan. p

Christina Mattsson är styresman för Nordiska museet och ordförande i Samdokrådet christina.mattsson@nordiskamuseet.se

LEDARE

Mediemakt i bloggtiderAv Christina Mattsson

InnehållMediemakt i bloggtider 2 Christina Mattsson

Notiser 3Namn och normer bland alver och orcher 4 Charlotte Hagström

Melodifestivalen en tradition? 6 Ulf Hamilton

Etnologer går på Melodifestival 8 Eva Londos och Lars Östvall

Samtidsdokumentation och Internet 10 Karin Nilsson

Samarbete och kommunikation i nya former 12 Sira Jokinen Lisse

Skildringar av krig och kön – nyhetsförmedling förr och nu 14 Maria Sjöberg

Varför tycker vi så olika? 15 Hillevi Wadensten och Britta Lindgren-Hyvönen

Användarna i fokus 17 Magnus Gudmundsson

Pooler och projekt 19

ISSN 1402-3512 Utges av Samdok, de svenska kulturhistoriska museernas sammanslutning för samtidsinriktad insamling, dokumentation och forskning. Samdok står för samtid, samarbete och samordning.REDAKTÖR Eva Fägerborg. I redaktionen även Karin Dern.ANSVARIG UTGIVARE Christina Mattsson Ordförande i Samdokrådet COPYRIGHT Text: Samdok/Nordiska museet och författarna. Bild: Respektive fotograf/bildarkiv. För framförda åsikter svarar respektive författare. För icke signerade bidrag svarar redaktören.OMSLAGSBILD World of Warcraft, låda med spel och instruktioner. Foto Peter Segemark © Nordiska museetNÄSTA NUMMER Utkommer i november 2008.FORM underhuset.comTRYCK Ljungbergs, KlippanSAMDOKSEKRETARIATET Nordiska museet Box 27820 SE-115 93 Stockholm Tel 08-519 546 00 Fax 08-519 545 72 samdok@nordiskamuseet.se nordiskamuseet.se/samdok

Nr 1 maj 2008 Årgång 32.&

Samtid & museer nr 1/08  •  3

NOTISER

Livet på nätetMed varje ny teknik förändrar vi våra vanor och uppfattningar om tid, rum, privat och offentligt. För tio år sedan skrev jag en artikel om IT som kulturellt fenomen i Samtid & museer (nr 3/98) och året därpå hade ett nummer av tidningen ”IT & media” som tema (nr 1/99). Artiklarna här handlar om Bingolotto-tittande, hemsidor som familjealbum, elektroniska fotspår, arbetet vid nyhetsdesken på Rapportredaktionen samt reflektioner kring Shirley Turkles böcker The se�cond self. Computers and the human spirit (1984) och Life on the screen. �dentit� in the a�e of �nter��dentit� in the a�e of �nter�net (första utgåva 1995). 

Att bläddra i de här gamla numren ger inte den starka känsla av tidsavstånd jag hade trott, en hel del av det som beskrivs känns fortfarande aktuellt. Men mycket har också hänt. Framför allt har internetanvändningen vidgats. Internet är nu ett medium för kommunikation, informa-tion, handel och underhållning där innehållet delvis skapas av användarna. Detta självbygge, ”web 2.0”, växer i rasande fart genom de gigan-tiska mängder av texter, bilder, musik och filmer som läggs ut. YouTube sägs t ex öka med 100 000 klipp varje dag och innehåller nu 40 miljar-der klipp, på Bloggportalen.se fanns den 2 april 25 979 bloggar registrerade. 

Fler siffror: I rapporten Svenskarna och �n�ternet 2007 från World Internet Institute framgår bland mycket annat att 71 % använder Internet i hemmet, att tiden vi ägnar åt Internet har tre-dubblats sedan år 2000, att vart tredje försko-lebarn använder Internet, att huvuddelen av användarna ändå är medelålders som framför allt söker information. En tredjedel av den vuxna befolkningen befinner sig utanför Internetvärl-den, till stor del beroende på ekonomi och funk-tionshinder. Communities och bloggar lockar framför allt de unga, mellan 18 och 29 år. Det är också den åldersgruppen som placerar Internet främst i fråga om information och underhåll-ning, medan TV, radio och tidningar är viktigare för de äldre. Inte många tror på möjligheterna att via Internet påverka och förändra det poli-tiska livet – 12 % anser att människor på så sätt kan få mer politisk makt. Den absolut vanligaste aktiviteten bland användarna, 97 %, är e-post, 79 % läser nättidningar och 37 % e-handlar. Mer om våra nätvanor finns att läsa i rapporten, som kan laddas ner från www.wii.se.

När det gäller Internet i samdokperspek-tiv är det just nu framför allt tre aspekter jag vill lyfta fram. Som fält för undersökningar och insamling blir det liv som utspelas på nätet allt betydelsefullare. För museer i fas med samtida kultur och samhällsliv är det givet att intressera sig för och inkludera nätet som social arena i sina undersökningar. Samma företeelser som vi studerar irl, i det verkliga livet, kan vi studera på nätet och därmed öka den empiriska räckvid-

den – och få uppslag till nya frågor. Men även de virtuella världarna i sig är en del av den samtid som museerna utforskar.    

Nätet har också en potential som verktyg för museernas insamling. Här behöver vi utveckla metoder för fältarbete och insamling, diskutera webbmaterialets särdrag och kvaliteter, etiska frågor etc. En tredje aspekt är att medvetet satsa på nätet för information och kommunikation om undersökningarna – att låta museernas in-samling och samtidsstudier bli ett framträdande inslag på hemsidorna. I Samdok har vi länge understrukit samtidsdokumentationens roll i museernas möten med medborgarna. Men hur synligt är detta på webben? Hur kan vi använda webben för att stärka verksamheten? 

CollectingnetI november förra året firade Samdok sitt tret-tioårsjubileum med en konferens som lockade 136 deltagare från nitton länder. Det blev två intensiva dagar inriktade på olika teoretiska, metodologiska och empiriska förhållningssätt till insamling och användning av museisamlingar i det samtida samhället. Konferensinläggen har bearbetats till en nätpublikation som kommer ut i vår, med samma rubrik som konferensen, Connectin� Collectin�. Håll utkik på Samdoks webbplats!

Vid konferensen bildades också ett interna-tionellt nätverk för insamlingsfrågor. Det har fått namnet Collectin�net och nås på e-postadressen collectingnet@nordiskamuseet.se. Till att börja med är Samdoksekretariatet samordnare. Väl-kommen med frågor och idéer ni vill dryfta i denna vida krets och välkommen att skriva i vårt nyhetsbrev, nätverkets första satsning på interna-tionell dialog och samverkan! Redaktionen nås på adressen ovan. 

Norska samtidsstudierInför millennieskiftet sjösattes det stora norska projektet Dokument 2000, som förutom att täcka ett kunskapsbehov hade som mål att resultera i källmaterial för forskning och förmedling, ge samtidsdokumentationen ett lyft, stärka museer-nas kontakter med det övriga samhället, proble-matisera kulturmiljövården och diskutera etiska riktlinjer för samtidsdokumentationen. Det för-sta initiativet kom från Norges Museumsforbund och med stöd från Norsk kulturråd genom-fördes 18 delprojekt samlade under tre teman: ”Barndom ungdom, voksen”, ”Det flerkulturelle Norge” samt ”Private og offentlige rom”.  

Nu föreligger en gedigen, spännande och lärorik volym på 375 sidor om och från projek-tet, �nn i et n�tt årtusen – museene o� samtiden, redigerad av Bjørn Fjellheim och Anne-Sofie Hjemdahl (Novus forlag 2007).            

Att museernas samtidsdokumentation står högt på den kulturpolitiska dagordningen i 

 Norge visas också i att Dokument 2000 fått en uppföljare i det nu pågående projektet På sporet av den tapte samtid, som vid sidan av utforsk-ning av centrala samtidsföreteelser särskilt är inriktat på att bygga broar mellan de kulturhisto-riska museerna och forskningsmiljöerna.

Samdoks höstmöteÅrets höstmöte äger rum den 20-21 november, som vanligt på Nordiska museet. Denna gång handlar det om goda exempel – undersöknings- och insamlingsprojekt som kan tjäna som inspi-ration för museikollegor runt om i landet. Det kan gälla bra samarbetsformer, smarta finansie-ringar, lyckade effekter både utåt i samhället och inåt i museet eller andra exempel på samtidsstu-dier som framgångsrecept för museer. Etikfrå-gor står också på programmet. Som vid tidigare höstmöten blir det både projektpresentationer och gruppdiskussioner. Inbjudan kommer i bör-jan av hösten, men boka redan nu in dagarna!

Eva Fägerborg Samdoksekretariatet

»I detta nummer Internet, men även TV och andra medier är den gemensamma nämnaren för merpar-ten av bidragen i det här numret. I artiklar, kommentarer, forskarkrönika och några av poolspalterna diskuteras hur medier tar oss in i nya situationer som påverkar våra beteenden och sociala liv. 

vIRTuELLA möTESpLATSER

4  •  Samtid & museer nr 1/08

vIRTuELLA möTESpLATSER

» Jag tar av mig hörlurarna och loggar ut från World of War-

craft. Ännu ett antal timmar av mitt liv bortkastade på en meningslös aktivitet, skulle en del hävda. En spännande sys-selsättning, dessutom en övning i sam-arbete och kommunikation, skulle andra tycka (jfr Linderoth & Bennerstedt 2007). Men vad man än anser om den typ av datorspel på Internet som kallas MMORPG, Massive Multiplayer Online Role Playing Game, och som innebär att tusentals spelare samtidigt interagerar i en virtuell värld, så är det ett faktum att de utgör en stor del av många män-niskors liv. I januari 2008 meddelade Blizzard Entertainment, producenterna av World of Warcraft, att man nu har över 10 miljoner spelare. Det innebär alltså att Azeroth, den värld där spelet utspelar sig, har fler invånare än Sverige. Vad är det som lockar? Varför tillbringar så många så mycket tid där? Vad är det egentligen de gör? 

Datorspel och kulturforskningDatorspel som World of Warcraft är ur kulturvetenskaplig synvinkel ett högst relevant och intressant forskningsom-råde. Spelandet kan inte förstås som en 

avgränsad företeelse, något som bara sker framför skärmen under en viss tid. Spelet ingår i ett mycket större samman-hang där själva spelandet bara utgör en del: förutom ett givet samtalsämne till-sammans med andra spelare är det också många som skriver och publicerar egna berättelser om sina karaktärer på Inter-net, lägger ut filmer de själva skapat i spelet på YouTube, bidrar med informa-tion till gemensamma speldatabaser on-line och så vidare. För en kulturforskare finns många infallsvinklar såväl vad det gäller spelarkulturen: vilka spelarna är, hur och varför de spelar och hur de och omgivningen ser på det, som spelkultu-ren: hur ett spels specifika kultur skapas, bibehålls och förändras.

Eftersom förhållandet mellan namn och identitet under senare år har varit mitt huvudsakliga forskningsintresse var det detta område som blev min ingång till spelforskningen, ett snabbt växande tvärvetenskapligt fält. Mitt syfte var att undersöka hur spelare väljer namn till sina karaktärer i World of Warcraft och huruvida namn har någon betydelse för mötet med andra och för upplevelsen av spelet och spelvärlden (Hagström 2008). Metod och material bestod dels av fält-

arbete i spelet, där jag med hjälp av mina karaktärer främst observerade och an-tecknade namnen på gnomer, troll och andra varelser men också intervjuade spelare, dels av svar på ett upprop om hur namngivningen går till. Detta, som jag publicerade på min hemsida och på kollegors bloggar, gav mig närmare 200 berättelser från spelare i olika åldrar och länder. 

Franska filosofer och migrän­medicinerDet var en fascinerande läsning och många engagerade berättelser. Inspira-tionskällorna visade sig vara allt från sådant som hade med studier och arbete att göra (en mikrobiolog med särskilt intresse för Ebolavirus, en beundrare av Foucault), astronomi (med exakta angivelser för var en viss stjärna åter-

Namn och normer bland alver och orcherAv Charlotte Hagström

”Well done all!”. Shamanen är så glad att hon hoppar upp och ner. Trollen i Zul’Farak är besegrade och hydran Gahz’illa är död. Vi fem som tillsammans utfört uppdraget pustar ut några minuter innan vi går vidare, var och en till sitt. Magikern måste göra läxor och krigaren, som jag med ledning av namnet gissar är från Finland, ska gå och lägga sig. Han arbetar skift och ska upp tidigt imorgon. Prästen däremot ska fortsätta ett tag till. ”Take care!” ropar jag och vinkar när han rider ut i öknen, redo för nya utmaningar.

Manual till World of Warcraft. Foto Peter Segemark © Nordiska museet.

Samtid & museer nr 1/08  •  5

vIRTuELLA möTESpLATSER

finns) och sjukdomar (migränmedici-ner, erfarenheter av att leva med ADHD) till sport (en orch uppkallad efter Zola Budd), personligt betydelsefulla plat-ser (födelsestaden i Irak, gatan farmor bodde på i Arizona) och familjemed-lemmar (barn, syskon, hundar). Vanligt var också musik (rockband, låttitlar, textrader), litteratur (nobelpristagare, manga, poesi), religion och mytologi (bibliska gestalter, änglar, gudinnor) liksom film, spel och teve (skådespelare, huvudkaraktärer, titlar). Med hjälp av dessa källor skapades säregna, fantasi-fulla och skämtsamma namn. Vägen till det perfekta namnet kunde vara både lång och krånglig men också rolig. Som en informant förklarar: ”Naming your characters is the best part I think. Maybe not for anyone else, but I find it really enjoyable. I get an urge to create a new character with a cool name with a story behind it”.

Att ge sin karaktär ett namn är nöd-vändigt för att över huvud taget kunna spela. Detta namn får dessutom inte vara detsamma som något som redan an-vänds på samma server. Enligt Blizzards namnpolicy får exempelvis rasistiska eller sexuellt kränkande namn inte användas liksom inte heller namn som hämtats från populärkultur eller företag (WoW Europe, Naming Policy 2008). Dessa regler, som om de bryts kan innebära ett påtvingat namnbyte och i allvarliga fall avstängning, är jämförbara med de namnlagar som finns i den verkliga världen. 

Men liksom där finns här också en särskild namnkultur, som nya spelare successivt skolas in i, och som handlar mer om en känsla för vad som är rätt och riktigt än om definitiva regler. En in-formant förklarar hur hon valde samma namn som det hennes son skulle haft om han varit flicka, Elen: “This charac-ter was created in April last year when I was new to WoW and didn’t really have any idea about the different cultures in  Azeroth, however it doesn’t seem too out of place on a night elf ”.

Förväntningar och förhållningssättNär vi träffar nya personer bedömer vi dem och gör oss en bild av vilka de är 

utifrån våra erfarenheter av andra per-soner som de liknar, menar Erving Goff-man (2000/1959). På samma sätt fung-erar namn: med hjälp av dem drar vi slutsatser om dem som bär dem grunda-de på vår kunskap om vilka namn som förknippas med olika kön, ålder, språk, religion, etnicitet (Hagström 2006). Ka-raktärernas namn i World of Warcraft kan, eventuellt, ge en ledtråd till vem spelaren som valt dem är. Många infor-manter menar till exempel att bakom ka-raktärer med namn som Uberslayer och Huntergirl finns troligen en yngre per-son. Viktigare än ålder är dock förhåll-ningssätt. Sådana namn, menar de som inte tycker om dem, signalerar en annan inställning till spelet än de själva har.

Långt ifrån alla bryr sig om vad andra kallar sina karaktärer. Men för många är det en viktig fråga eftersom de menar att det påverkar deras eget spe-lande. ”Namn är viktiga i WoW liksom i alla onlinespel” säger en informant. ”Om man möter någon som heter Aprikos-sylt är det störigt. En spelare som väljer ett sådant namn är inte seriös och det är det man vill att det ska vara: spelandet ska tas på allvar och vara genomtänkt”. I World of Warcraft finns ingen vinnare eller förlorare, inget slut, och målen för det egna spelandet sätter varje spelare själv. Att bli en skickligare spelare och därigenom låta karaktären avancera är en målsättning för de flesta men inte nå-got slutmål. Att gå in i spelvärlden och uppleva den som just en avgränsad värld är för många en förutsättning för att de egna målen, vilka dessa än är, ska kunna uppfyllas. Ur detta perspektiv innebär namn hämtade från spelarnas snarare än karaktärernas värld att det blir svårare.

När dator- och tevespel diskute-ras i media framhålls ofta de negativa aspekterna, såväl för spelarna själva som för samhället: spelarna riskerar att bli avtrubbade av för mycket våld, feta av för mycket stillasittande, asociala av för lite kontakt med den ”verkliga” värl-den. Naturligtvis finns det mörka sidor av spel och spelande. Det finns oerhört våldsamma spel och det finns männis-kor som spelar så mycket att de och om-givningen blir lidande. Men dator- och 

tevespel är ingen enhetlig kategori. Skill-naderna mellan att spela Guitar Hero på Playstation och att spela nätpoker är stora, World of Warcraft är något annat än Fifa 08. Spelare är inte heller någon homogen grupp. Det finns spelare i alla åldrar och långt ifrån alla är barn eller tonårspojkar, två kategorier som ofta får representera Datorpelaren. Att studera de negativa aspekterna av spelande är förvisso viktigt, men också att under-söka de kulturella och sociala dimensio-nerna och betydelserna. Vilka är det som spelar, vad spelar de, när, hur, var och varför? pCharlotte Hagström är fil dr i etnologi och arkivarie vid Folklivsarkivet i Lund charlotte.hagstrom@etn.lu.se

ReferenserBlizzard Entertainment: http://blizzard.co.uk/press/080122.shtml (2008-02-25).

Goffman, Erving 2000/1959. Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik. Stockholm: Prisma.

Hagström, Charlotte 2006. Man är vad man heter. Namn och identitet. Stockholm: Carlssons.

Hagström, Charlotte 2008. ”Playing with Names. Naming and Gaming in World of Warcraft”. In: Corneliussen & Walker Rettberg (eds): Digital Culture, Play, and Identity. A World of Warcraft Reader. Cambridge, MA: MIT Press.

Linderoth, Jonas & Ulrika Bennerstedt 2007. Att leva i World of Warcraft. Tio ungdomars tankar och erfarenheter. www.medieradet.se.

WoW-Europe, Naming Policy: www.wow-europe.com/en/policy/namingp1.html (2008-02-25).

Charlotte Hagström (t v) och Jessica Enevold träffades i World of Warcraft. Nu både spelar och forskar de tillsammans. Foto Einar Persson Hagström.

6  •  Samtid & museer nr 1/08

vIRTuELLA möTESpLATSER

» I projektet N�a folkli�a traditio�ner vid Nordiska museet vill vi 

undersöka vilken betydelse populära TV-program har för manifesterandet av kulturell gemenskap mellan grupper och individer i samhället. Finns det återkom-mande sedvänjor och beteenden som hänger ihop med sändningarna? Hur byggs förväntningarna inför föreställ-ningarna upp? 

Idén till projektet väcktes efter dis-kussioner mellan Lena Kättström Höök, Kersti Wikström och undertecknad om TV gjort sådana inbrytningar i män-niskors levnadsvanor att det är möjligt att tala om TV som traditionsbildare i vidare mening. 

Högtider i omvandlingFirandet av årliga fest- och helgdagar förändras och högtider som jul, påsk osv har genom åren fått olika betydelse och innehåll. I Sverige har man exempelvis på senare år börjat fira Halloween efter anglosaxisk förebild. Exempel där över-heten påverkat – viljan från det hållet är känd sedan 1500-talet då Gustav Vasa och hans söner rensade ut en rad lediga katolska helgondagar ur almanackan – är riksdagsbeslutet för några år sedan att göra nationaldagen till röd dag samti-digt som pingsten degraderades och blev utan annandag. 

Ett sentida innehåll i julfirandet är TV-sändningen på julafton av Disneys program med Kalle Anka. Detta inslag, sänt på en fast tid och dag sedan slutet av 1950-talet, visar att media påverkar åtminstone delar av traditionellt hög-tidsfirande (Kättström-Höök 2006). När Nordiska museet för några år sedan genom en frågelista undersökte vår tids 

julfirande, visade svaren att de allra flesta hade anpassat mattid och julklappsut-delning efter programmets sändning. Det var detta fenomen med Kalle Ankas betydelse i julfirandet som inspirerade gruppen till tankar om TV som möjlig skapare av traditioner.

Media som traditionsmakareKyrkan står som bekant bakom mer-parten av hur årliga traditioner är ska-pade och placerade under året. Under 1900-talet har emellertid andra krafter gjort inbrytningar. Det sannolikt första exemplet där media spelat roll är Luciafi-randet, där tidningar redan på 1920-talet lanserade tävlingar med drag av skön-hetstävling, där en Lucia röstades fram. Även i radio har skapats tillägg till eller förstärkningar av olika traditioner. Di-rektsändningen av läsning av nyårsdikt och av Vasaloppet är två exempel där programmen också tagits över av TV.  

För att belysa TV:s roll som tradi-tionsskapare valdes Nobelfesten, Melodi-festivalen och Vasaloppet som undersök-ningsobjekt. Alla tre programmen har en mångårig sändningstradition i TV – Vasaloppet och Nobelfesten dessutom på en given dag varje år. Även Melodifesti-valen återkommer årligen med sänd-ningar under senvintern och avslutas i april/maj med en Europafinal. Gemen-samt är också en lång sändningstradi-tion – uppåt 50 år – och stabila, höga tit-tarsiffror. I fortsättningen talas bara om delprojektet Melodifestivalen.

Melodifestivalens utvecklingMelodifestivalen startade i mitten av 1950-talet med syfte att föra samman eu-ropeisk populärkultur. Sverige kom med 

i tävlingen första gången 1958. Eftersom antalet TV-apparater i Sverige då var ca 100 000 var företeelsen ännu inte så utbredd. Programmet återkom emeller-tid årligen och antalet apparater ökade. Åren kring 1970 råkade programmet i kris i Sverige. Det hade stelnat i former-na och fick töntstämpel. Det fanns tan-kar om att lägga ner programmet, men så vann ABBA Europafinalen 1974 och det hela fick en nystart och fortsättning in i nutiden (Björnberg 1997, Karlsson 2002). Idag tillhör Melodifestivalen de mest sedda TV-programmen, med en publik på över 3,5 miljoner tittare.  

Två förändringar har varit viktiga för Melodifestivalens fortsatta utveckling nationellt. Från början och under lång tid värderades musikinslagen/låtarna via jurysystem. Under slutet av 1990-ta-

Melodifestivalen en tradition?Kan media – vid sidan av rollen som förmedlare av nyheter och nöjesprogram – skapa helt nya traditioner som engagerar en stor del av Sveriges befolkning?

Spår av Melodifestivaldokumentationen 2007. Ackrediteringsbevis för Nordiska museets deltagande observatör av finalen i Globen, Malin Karlsson. Foto Ulf Hamilton, Nordiska museet.

Av Ulf Hamilton

Samtid & museer nr 1/08  •  7

vIRTuELLA möTESpLATSER

let blev det tekniskt möjligt att rösta via telefon och få även tittarnas bedömning av musiken. Detta har förstärkt det folk-liga i programformen. Detsamma gäller utvidgningen av den nationella tävlingen med delfinaler som gjort fler tittare en-gagerade. 

En tredje faktor som givit program-met nytt innehåll är breddningen så att också länder från Östeuropa deltar. Med det har tävlingen fått politisk betydelse. När länder som Ukraina, Turkiet och Serbien vunnit den europeiska finalen har det blivit årets händelse i respektive land och internt tolkats som att nationen är en värdig medlem i den europeiska gemenskapen. Detta har också betytt en stärkning av de olika nationella identi-teterna under Europafinalen i linje med publikbeteendet vid t ex internationel-la idrottstävlingar (Raykoff och Tobin 2007).    

Undersökningarnas arenorDet centrala i projektet är att kartlägga hur programmet upplevs av tittarna framför TV:n. Frågorna är här lika de som förekommer avseende äldre tradi-tioner och högtider. Det är frågor om mat och dryck, klädsel, i vilken grupp man firar, eventuella ritualer, vad man 

i övrigt gör under och i anslutning till sändningen. Detta fångas in via frågor på Nordiska museets hemsida samt del-tagande observationer i hemmiljö. För-utom frågorna på hemsidan planeras en utvidgad frågelista till Nordiska museets meddelare.

Det är också av intresse att undersö-ka hur programmen produceras. Här har Nordiska museet startat ett samarbete med övriga samdokmuseer för att kunna studera varje deltävling på plats runt om i landet medan Nordiska museet bevakat finalen i Stockholm. Via SVT har mu-seet kunnat ackreditera museipersonal som tillsammans med journalister och fotografer från media gjort deltagan-de observationer medan programmen spelades in på olika platser. Under 2007 gjorde Göteborgs stadsmuseum, Jönkö-pings läns museum, Sörmlands muse-um, Murberget och länsmuseet i Gävle observationer i detta syfte. Under 2008 medarbetar på samma sätt Mölndals museum, Blekinge museum, Norrbot-tens museum och Östergötlands länsmu-seum i projektet. 

Framtid och avslutningProjektet startade med en deltagande observation under Melodifestivalen 2006 

och fortsatte under 2007 och 2008. Re-dan i det första materialet kunde man ana en del ritualisering och traditionellt beteende. Detta intryck har förstärkts med det material som samlats in under 2007, där t ex vadslagning om vin-nande melodi verkar vara en utbredd ritual framför TVn. Vid ett seminarium om Melodifestivalen den 25 januari på Nordiska museet föreslog professor Alf Björnberg från Musikvetenskapliga in-stitutionen vid Göteborgs universitet tre frågeställningar att forska vidare kring:

Hur använder människor Melodifes-•tivalen i Sverige idag?Hur beter man sig i relation till Melo-•difestivalen?Vilka betydelser har Melodifestivalen •för användarna?

Undersökningen kommer att fortsätta under 2009. Då är det också dags att sammanställa och analysera insamlat material och få svar på om Melodifes-tivalen är en ny tradition och i så fall i vilken gestalt. pUlf Hamilton är intendent vid Nordiska museet ulf.hamilton@nordiskamuseet.se

ReferenserBjörnberg, Alf 1987. En liten sång som alla andra. Melodifestivalen 1959-1983. Göteborg: Skrifter från Musikvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Karlsson, Malin 2002. ”Du är alltid en del av mig”. Aspekter på Melodifestivalen som fenomen med utgångspunkt från intervjuer med medverkande artister. Magisteruppsats i Musikvetenskap, Stockholms universitet.

Kättström-Höök, Lena 2006. ”Kalle Anka önskar God Jul”. I Hagström, Charlotte, Hugoson Marlene och Nordström, Annika (red.) Nu gör vi jul igen. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen i samarbete med Folklivsarkivet, Lunds universitet.

Raykoff, Ivan and Tobin, Robert Deam 2007. A Song for Europe: Popular Music and Politics in the Eurovision Song Contest. Aldershot, Hampshire: Ashgate.

Innan telefonomröstningen i Melodifestivalen valdes vinnarmelodin ut via en sakkunnig jury. Detta innebar att folkliga meningar om rätt låt vunnit ofta diskuterades i media.Foto Ulf Hamilton, Nordiska museet.

8  •  Samtid & museer nr 1/08

vIRTuELLA möTESpLATSER

» Vi infinner oss tidigt torsdag morgon i en barack på mässom-

rådet Elmia för registrering, eller ack-reditering, som det heter när det gäller pressen. Efter någon kvarts köande får vi varsin badge att bära runt halsen med våra namn och foton. Nu tillhör vi press-folket. Föreställningen kan börja …

Repetitioner för scenarbetare och artisterEn av de första vi intervjuar är produk-tionsledaren Anette Helenius. Hon tyck-er att det bästa med festivalen är själva arbetet att hela tiden kunna pröva och förbättra. ”De företag och yrkesmän som deltar i turnén är stolta över att ha blivit utvalda. De vet att det ställs höga krav och att allt måste klaffa.”

Det är dags för de första repetitio-nerna. Kinnarps arena, som annars är hemmaplan för ishockeylaget HV71, är nu ombyggd med en spektakulär scen med trappor och hiss. Pressfolket slår sig ner. Nedräkning: 4-3-2-1… låt nr 1 Money dånar ut, framförd av en taktfast marscherande svartklädd grupp och en sångerska (Elin Lanto) i stripig häst-svans. Det har också kameramannen som bär en meterhög kamera samtidigt som han rusar fram och tillbaka, runt, runt artisterna. Tuggummituggande nästan dansar han över scenen, upp och ner för en landgång, försvinner snett till vänster för att strax dyka upp igen snett från höger. Det är han som tillsammans med en kollega åstadkommer de his-nande karusellåkningar vi ser därhemma i teverutan. Även de jättelika urtidsöd-leliknande kran-kamerorna är en del av detta balanserade samarbete med snabba 

svepningar från ena sidan av scenen över till den andra och tätt, tätt inpå artisten. Vid flera tillfällen fruktar vi att sångaren Tommy Nilsson ska bli knockad av ka-meran, men vigt som en katt böjer han sig undan dess svischande framfart.

I produktionen samarbetar en mängd personer – ca 300 deltar i sex-veckorsturnén – med olika funktioner. Vid scenkanten finns studiomannen Henric von Zweigbergk som spindeln i nätet. Han agerar nästan som en regis-sör med att instruera artisterna hur de ska röra sig. Via mikrofon och hörlurar håller han kontakt med producenterna, som sitter utanför arenan i lastbilar med sändningsutrustningen. 

Fredag – repetition inför publikDet är långa köer vid de fem entréerna, men intaget går snabbt och effektivt. Inne i den stora vestibulen blir vi full-ständigt överrumplade av kommersen. Här är stånd på stånd med erbjudande om bensin- och teleabonnemang, för-säljning av T-shirts, blinkande ljusstavar, kulörta viskor och blinkande pins. Vi kö-per några representativa objekt till mu-seets samlingar. Wrigley´s tuggummi, som sponsrar festivalen, utdelas gratis liksom små ölkorvar från Lithells.

ProgramledarenFrån scenen hälsar nu Kristian Luuk väl-kommen. Applåder, jubel. Han poäng-terar att han absolut inte vill överglänsa artisterna och framför sen ett sångnum-mer om sig själv och sin roll ”Jag ska inte ta plats ikväll”. När vi senare intervjuar honom berättar han om hur han hante-rar att ha två olika publiker: ”Hela före-

ställningen byggs upp för tevepubliken. Om man vill hårddra det, så är ju publi-ken på plats mer en rekvisita och en app-lådmaskin, om jag ska va’ riktigt krass. Här är dom sjutusen, därhemma är dom tre miljoner. Det är en enkel matematik var man lägger krutet.”

Media och artisterArtisterna vore knappast stjärnor utan journalisterna och fotograferna. Sånger-skan Irma Schoultz i duon Uno & Irma konstaterar: ”Vi gör ju det här ihop på något sätt, det är en slags samarbete”. Pressuppbådet är mäktigt. 30-40 tid-ningsfotografer står tätt sammantryckta vid scenkanten när det är fotograferings-dags. Kamerorna blixtrar och Smålands-Postens reporter medger att visst är det absurt denna bevakning, när det pågår ett krig i Irak som är viktigare att be-vaka. Men Melodifestivalen betraktas på redaktionen som en av årets höjdpunk-ter och det är en ynnest för en journalist att få uppdraget att bevaka den. 

Melodifestivalens fanclubVi har hamnat intill Patrik, som är 23 år och charkuteribiträde på Konsum i Växjö. Han är ordförande för Melo-difestivalklubben, som startade 1985. Klubben har 400 medlemmar över hela landet och varje år samlas man till ge-mensam middag med någon känd artist 

Etnologer går på MelodifestivalAv Eva Londos och Lars Östvall

I Nordiska museets projekt om nya folkliga traditioner medverkar ett antal museer med att i Samdoks tecken dokumentera Melodifestivalen i dess olika faser vid nedslagen i svenska städer. 2007 deltog Eva Londos och Lars Östvall från Jönköpings läns museum, som studerade den första delfinalen den 1­3 februari.

Samtid & museer nr 1/08  •  9

vIRTuELLA möTESpLATSER

som gäst. Patrik menar att Melodifesti-valen har blivit bättre och bredare un-der de sista tio åren och han är överty-gad om att det är låten som vinner, inte framträdandet eller artisten. 

Lördag – finaldagFinaldagen börjar för vår del redan på förmiddagen. Vi har lyckats få en ”exklu-siv” intervju med paret Stefan Anders-son och Aleena Gibson, vars arrang-emang med hundratals levande ljus på scen förbryllat oss och bekymrat scenas-sistenterna. Vi hade associerat till något sakralt, kanske döden, men får veta att det inte alls var något sådant utan deras rådgivare, en magiker, hade föreslagit det som ett sätt att skapa ett intimare rum på den gigantiska scenytan.

På Storgatan lyssnar vi till Melodifest på Stan, en karaoketävling för ungdomar arrangerad av Jönköpings-Posten. Vi passar också på att pröva Festivalsemlan à la Bert Karlsson.

Genrep lördag klockan tvåArenan har nu fyllts. Medianpubliken förefaller vara föräldrar med yngre barn upp till första tonåren försedda med visslor och ballonger. Inte speciellt upp-klädda. Efter det högljudda förbandet kommer det in en grupp svartklädda gymnaster som försäkrar ”Vi älskar er” och frågar ”Är ni en bra festivalpublik?”. ”Ja, ja” vrålar publiken. Dunka, dunka. Tur att det finns öronproppar till försälj-ning!

Henric von Zweigbergk instruerar publiken om säkerheten, om kamerorna m.m. ”Gå sen hem och titta och rösta allt vad ni orkar” manar han. En stor tavla med bokstäverna JÖNKÖPING tänds bakom scenen. Publiken jublar och applåderar. En film om Jönköping visas. Sen kommer ett dansnummer med breakdance och folk applåderar i takt. Stämningen stiger. Luuk konstaterar: ”Det råder melodifestivalfeber här, ska ni veta, ni hemma i tevesofforna!” Och så drar det igång. 

Vid det här laget har vi hört låtarna 5–8 gånger och upplever det mesta som förutsägbart. Men småflickor som sit-ter i föräldrarnas knä hoppar upp och ner av förtjusning och upphetsning. De viftar med sina kvastar och blinkar med stavarna. Publiken applåderar entusias-tiskt och är hela tiden med på noterna. Det blir jubel när sångaren Andreas Lundstedt vickar på stjärten omgiven av 

tre höftvrickande Barbietjejer. Publiken tuggar frenetiskt på Wrigley´s tuggumi. Komna till låt nr 7 har den framförsit-tande lilla flickan i femårsåldern, som hitintills ivrigt och rytmiskt gestikulerat under sittdansande, tröttnat. Entusi-asmen och orken verkar ha runnit ur  publiken. Ingen viftar. 

Lördag kväll – finalDen tevesända finalen har vi inte fått tillstånd att närvara vid, så vi väljer att övervara den framför storbildsskärmar på puben O´Leary. Baren erbjuder spe-ciella festivalsdrinkar. I en soffa sitter Amanda, 23 år, med några väninnor och följer festivalen. De har alla klätt sig fina. Amanda berättar att hon ser festivalen varje år, men att hon egentligen inte gil-lar den. Anledningen till att hon ändå ser är att det är ett samtalsämne under hela perioden som festivalen pågår. Har man inte sett den är man lite utanför. 

HemmaSamtidigt slår sig tre miljoner svenskar ner framför teven där hemma. En av dem är Elisabeth som friterat tigerräkor i vitlökssmör till sig och maken och pom-mes frites till barnen Anna, 6 år, och Oscar, 4 år. Minstingen dansar ett slag framför teveskärmen, men somnar sen. Anna  däremot är med på noterna och hejar på dem hon känner igen. Att ringa in och rösta väntar man med till den stora finalen i Globen. Mamma Elisa-beth har skapat en familjetradition som började 1974, då hon 8 år gammal såg ABBA tävla och vinna med Waterloo.

SegrareTillbaka i arenan har Luuk och folket utsett sina segrare, några av artisterna är glada och andra besvikna. Men på ef-terfesten släpper alla loss och firar med mat och dryck, sång och dans. Vi lämnar festen och Melodifestivalen, och konsta-terar lite förvånat att vi båda etnologer också väckte en del uppmärksamhet un-der de här dagarna – nästan i klass med artisterna. pEva Londos är FoU-samordnare och Lars Östvall arkivarie, båda vid Jönköpings läns museum eva.londos@jkpglm.se, lars.ostvall@jkpglm.se

Jönköpings centrum, Telia gör reklam i samband med festivalen. Foto Lars Östvall, Jönköpings läns museum.

Programledaren Kristian Luuk intervjuas. Foto Eva Londos, Jönköpings läns museum.

10  •  Samtid & museer nr 1/08

vIRTuELLA möTESpLATSER

» Under ungefär ett års tid har Ble-kinge museums personal tillsam-

mans med projektanställda och ideella krafter arbetat med att kartlägga och beskriva Höryda by i Blekinge. Projektet är ett försök att med hjälp av olika källor skapa en bild av en bys utveckling från forntid till nutid. I experimentet ingår att presentera resultatet digitalt. Tanken är att vinna erfarenheter att använda i det fortsatta arbetet med Blekinges kul-turarv.

Man kan dela projektet i två delar: en som innebar att material samlades in och analyserades och en som handlade om att presentera resultaten på museets hemsida. Båda aspekterna har funnits med sedan starten och båda har varit lika viktiga. 

Så började detDet hela började som en diskussion mel-lan museet och Blekinge släktforskarför-ening om samarbete kring Blekinge båts-mansregister. En fråga som ofta ställs är: var låg egentligen båtsmannens torp? En övergripande frågeställning kom därför snabbt att bli hur man digitalt kan söka information om båtsmannen utifrån kartbilden. Som försöksobjekt valde vi en by där det funnits många båtsmans-torp och där det nu finns intresserade bybor.

Men det förändradesProjektet förändrades och växte. Trak-ten lämpar sig väl för en övergripande kulturlandskapsstudie, där man med utgångspunkt i nutid beskriver byn så långt tillbaka som möjligt. Blekinge 

museum utsåg Höryda by till 2006 års dokumentationsstudie. En referensgrupp från byn bildades. Byns historia studera-des genom arkiv och kartor, förhistorien analyserades och en personhistorisk da-tabas byggdes upp.

SamtidsdokumentationProjektet utvecklades efter hand till att även omfatta livet i byn idag. Samtids-studien utfördes av etnologen Lina Ols-son som här introducerar byn:

… Vackert omringad av den blekings-ka skogen breder byn Höryda ut sig strax norr om Fridlevstad i Karls-krona kommun. Geografiskt är det en stor by men idag ligger husen glest på sina ställen. Byvägen snirklar sig mellan de stora släktgårdarna vars vackra snickerier lyser i solens ljus. Man slås av den bevarade bebyggel-sen, vare sig det är gårdar, torp eller hus. Längs byvägen finns åker och betesmark.

… Kor och hästar betar på varsin sida vägen. Svagt motorljud hörs från en traktor som lastar halmba-lar på en vagn. Vid mynningen till en skogsväg syns en skylt: ”Jakt på-går”, bockjakten startade för någon dag sedan och i byn finns ett jaktlag som länge väntat på ett tillfälle att träffas…

Till samtidsdokumentationen hör för-utom intervjuer även en inventering över byns alla byggnader och foto-dokumentation.

Det flyttades från byn, jobben sakna-des, så otroligt många i min gene-ration flyttade ut. Det var Rune som var kvar. Vi andra återvände senare och då vaknade byn igen. Barnen flyttade hem och övertog husen och skogen till. De hade jobb i stan och helt plötsligt blev allting modernt i byn. Allting rensades upp och helt plötsligt har byn blivit lika stor, med folk, som när jag växte upp. (Ur en intervju.)

InternetpresentationenVi ville som sagt undersöka möjligheter och problem med att publicera under-sökningen digitalt. En fördel är att stora mängder data kan läggas fram och även 

Samtidsdokumentation och Internet Vi tänkte lägga digital information om båtsmän på en kartbild men det slutade i en Internet­presentation av en hel by på museets hemsida ...

Sandra Andersson med sin kanin. Foto Lena Ehring, Blekinge museum.

Av Karin Nilsson

Samtid & museer nr 1/08  •  11

vIRTuELLA möTESpLATSER

kopplas till varandra på olika sätt. Vi utnyttjade detta framför allt i den per-sonhistoriska databasen, byggnadsinven-teringen och den animerade landskaps-analysen. Andra vinster är naturligtvis att besökaren aktivt kan välja eller välja bort information samt att det är relativt enkelt att uppdatera innehållet.

Att få ihop den digitala presentatio-nen visade sig vara den tuffa delen av projektet. För en museitjänsteman kan det kännas hemvant att göra en utställ-ning men inte lika självklart att arbeta digitalt. Dessutom var vårt projekts resurser begränsade både ekonomiskt och personellt. Men det blev till slut en hemsida om byn med hjälp av envishet, ideella krafter och museets dataansvarige som egentligen redan hade fullt upp med andra arbetsuppgifter. 

Kommunikation, komplettering, korrigeringAtt dokumentationen presenterats på hemsidan har inneburit att kontakten med allmänheten blivit intensivare än vad vi har varit vana vid.  På hemsidan står att vi välkomnar synpunkter, kom-pletteringar och korrigeringar och hop-pas att hemsidan om byn kommer att växa med hjälp av intresserade läsare.

Här följer några exempel på reaktio-ner vi fått.

Vi hade publicerat en bild på en poj-ke som spred ut gödsel. Någon dag sena-re ringde telefonen och en man beskrev historien bakom bilden. Det var första gången han berättade för någon vad som verkligen hade hänt.

Pojken på bilden är Karl-Erik Hå-kansson, född 1941. Han bodde i ett litet hus i byns utkant med mor och syskon. När bilden togs var Karl-Erik 12 år och hans far låg på sjukhus. Karl-Erik tog stort ansvar för familjen. Då det var dags att gödsla familjens potatisland lånade han häst och vagn hos en bonde i byn, selade på och körde till en annan bonde i byn där han skulle få ta ett lass gödsel.

 Det bar sig inte bättre än att hästen halkade i gödseln och ramlade omkull. Karl-Erik som var helt ensam blev na-turligtvis förtvivlad, men han lyckades få upp hästen och körde hem. Väl hemma 

tvättade han henne ren med rotborste och vatten. Därefter körde han ut göd-seln på åkern. Det var då bilden togs. Hästen som hette Bella fick inga skador och Karl-Erik, som inte hade några vitt-nen till händelsen, berättade aldrig för någon vad som hade hänt. 

En av bilderna i byggnadsinvente-ringen visar ett uthus med dass som till-hör ett av torpen i byn. En dam hörde av sig och omtalade att hon som barn bott i torpet. Så här berättar hon om dasset: 

Dasset borde K-märkas! Det är många tjusiga kreationer till kung-ligheter och skådespelerskor som skapats där! Jag och ett par flick-or ritade kläder på smörpapper och färglade. Vi gick ärenden och fick några ören. De gick oavkortat till smörpappersark som vi köpte i Lövgrens affär. Varför vi höll till på dass? Jo, där fick vi vara i fred. Var-ifrån fick vi inspiration då vi inte hade TV? Jo på dassen där det fanns vecko tidningar med bilder av fint folk.

En annan läsare skriver: 

På hemsidan stod att man gärna fick komma med synpunkter. Vi tycker att det är lite synd att kortet på Norre-gården är tagen från ”baksidan”. Jag har bifogat ett kort från andra sidan om ni skulle vilja byta. Jag har bara för skojs skull även bifogat några interiörer.

Det kan även vara så att vi blivit korrige-rade p.g.a. att fel uppgift publicerats. En besviken husägare påpekar… � länken beb���else på fasti�het Hör�da 20:2 så kom boden med som bostadshus så är det inte! Var vänli� b�t denna bild till den rikti�a som ni skickat för �odkännande för ett ta� sedan.

Och sedan…Arbetet med byundersökningen och presentationen på Internet är ett försök på flera sätt. Det är en typ av ABM-pro-jekt där olika källor från arkiv, museum och bibliotek nyttjats. Det är också ett arbete med en stor del frivilliga insatser som till slut blev en produkt som kunde presenteras digitalt. Utvärderingen pågår ännu, men till de positiva aspekterna av arbetet hör absolut den dialog som kan uppstå med brukarna och som innebär att processen kan pågå och förändras och kanske börja leva ett eget liv. Vi hop-pas också att det kan inspirera andra till liknade experiment.

Projektet kring Höryda by har varit ett teamwork där museets tjänstemän och många frivilliga krafter såväl från byn som andra har bidragit. Läs mer om byn och alla inblandade på  www.blekingemuseum.se. pKarin Nilsson är dokumentationsansvarig vid Blekinge museum karin.nilsson@karlskrona.se

Karl-Erik sprider gödsel. Foto i privat ägo.

Dasset med veckotidningar. Foto Torgny Landin, Blekinge museum.

12  •  Samtid & museer nr 1/08

vIRTuELLA möTESpLATSER

» Projektet är i mångt och mycket utformat som ett tomt pappersark 

som deltagarna själva fyller med inne-håll, men med tre frågeställningar som på ett eller annat vis bör beröras: Vem är jag och vad gör jag? Hur kan kultu-ren bidra på min arbetsplats? Vad vill jag berätta och hur ska jag kommunicera för att budskapet ska nå ut? 

I finalen förenas alla deltagande ar-betsplatser i en skapande stafett. Arbets-processerna från de lokala samarbetena kommer att redovisas i form av en stor utställning med start våren 2009. Det ska bli spännande att se vilka frågor som lyfts fram, vilka skillnader och likheter det kan finnas mellan anställda inom ex-empelvis industrin, hemtjänsten, hotell, stormarknad, museer i storstäder och museer på landsbygden. Såväl utmaning-en som möjligheten i projektet stavar jag till mån�fald.  

I projektet deltar för närvarande följande museer och arbetsplatser: Virse-rums Konsthall och hemtjänsten i Högs-by, Rydals museum i Rydal och Textil-industrin AB Ludvig Svensson i Kinna, Flygvapenmuseet i Linköping och SAAB Aerospace i Linköping, Teknikens hus i Luleå och SSAB i Luleå, Jamtli i Öster-sund, som önskar samarbeta med en industri och Sörmlands museum i Nykö-ping, som vill samarbeta med en stor-marknad. De sista samtalen pågår med återstående museer. 

Samarbetet Rydals museum och textilindustrin AB Ludvig SvenssonJag går ut från mötet fylld av energi och inspiration. Varje gång vi träffas blir jag lika positivt överraskad. Alla bjuder så mycket på sig själva och har en så öppen inställning till att lära av varandra. Helt otroligt, det är bara den tredje gången som deltagarna från Rydals museum och Ludvig Svensson träffas gemensamt, 

men en sammansvetsad grupp har redan formats 

Vi sitter samlade runt det stora bor-det på Ludvig Svenssons försäljningsav-delning och överallt omkring oss hänger vackra tyger i färgglada mönster och skiftande material. Kreativiteten är på topp då vi diskuterar vad vi ska jobba med i projektet, hur och varför vill vi synliggöra just detta. ”Jag tycker att vi ska ha med något om att det här jobbet inte är så enkelt. Att det är mycket kun-skap och skicklighet som ligger bakom”, säger Jessica. ”Yrkesstolthet” skjuter Kristina in, ”och individerna i alla ål-dersgrupper”, fortsätter Anna-Lena. 

Mot slutet av mötet har idén utkris-talliserats; alla är ense om att arbeta med temat ”från ax till limpa” om tygpro-duktionen på Ludvig Svensson. Man vill lyfta fram de olika delmomenten i produktionskedjan, men med fokus på individen, såväl i sin yrkesroll som pri-vat. Varför vill de då samarbeta kring att berätta om och gestalta tygproduktion? 

Det handlar om kommunikation Företaget Ludvig Svensson är unikt idag eftersom hela produktionskedjan av ty-ger och växthusskärmar sker under ett och samma tak. Många avdelningar och olika yrken finns representerade på ar-betsplatsen, alltifrån vävare och repara-törer till designers och forskare. 

Såväl kommunikationen som kom-munikationsvägarna mellan de olika yrkena och avdelningarna skiljer sig internt. På väveriet har man exempelvis, på grund av att anställda går omkring med hörselskydd, skapat ett eget tecken-språk mellan kollegerna. En tumme upp betyder att den andra vävaren får ta vid jobbet, två knutna händer i luften bety-der ”hämta vagnen”. Ett språk som man som oinvigd nästintill omöjligt kan grep-pa. Med större insikt och förståelse för 

varandra, och hur de olika yrkesrollerna är viktiga led i framställningen av det färdiga tyget, hoppas projektdeltagarna förstärka gemenskapen på arbetsplatsen.

Rydals museum har sina rötter i den lokala textilindustrins historia. Eftersom industrin har förändrats drastiskt under de senaste decennierna vill alla deltagar-na komplettera de historiska perspekti-ven med en mer uppdaterad bild av tex-tilindustrin och dess anställda. Museet i sin tur kan bidra till att sprida den mer mångfacetterade bilden av ”textilarbeta-ren” genom sin externa kommunikation både till sin publik och till en bredare allmänhet genom exempelvis inslag i media.

Genom samarbetet mellan Rydals museum och Ludvig Svensson får man även insikt i varandras yrkesroller och arbetsplatser. Urban på Ludvig Svensson har visat runt på de olika avdelningarna och nästa gång vi träffas ska museets deltagare få en fördjupning i de olika yrkesrollerna genom att besöka sina pro-jektkollegor på deras respektive arbets-stationer. Sedan är det dags för gruppen från Ludvig Svensson att hälsa på sina 

Samarbete och kommunikation i nya formerAv Sira Jokinen Lisse

Kreativiteten flödar mellan deltagarna från Ludvig Svensson och Rydals museum. Foto Sira Jokinen Lisse.

Samtid & museer nr 1/08  •  13

vIRTuELLA möTESpLATSER

kollegor på Rydals museum och få veta mer om hur de olika yrkesrollerna på ett museum ser ut. Det handlar inte om att alla ska tycka likadant utan snarare om att få tillgång till nya perspektiv och ”nya ögon”. 

Att förenas i berättande och gestaltning På mötet idag kom frågan om gestalt-ning upp på tapeten. ”Vem ska fota och filma de olika yrkesrollerna på Ludvig Svensson?” När Urban på Ludvig Svens-son tar med oss till väveriet ser jag färg-granna trådar som löper kors och tvärs i rummet, mekaniska vävstolar som dun-kar fram metervis med tyger, och så ser jag anställda som går emellan maskiner-na – trär på en tråd här, justerar en ma-skin där och plockar lite här och var… Men vad gör de egentligen, vad är det för något som de tittar efter?  

Jag är övertygad om att det krävs att en vävare själv beskriver och väljer vad man ska fokusera på och varför, för att yrkesrollen i slutändan ska vara fram-

ställd så att hon/han kan känna igen sig i beskrivningen. Deltagarna från museet kommer i sin tur in med sin expertis gäl-lande berättandets konst, och inte minst i hur gestaltningen av yrkesrollen vävare ska kunna kommuniceras till publiken på ett intressant och engagerande sätt. Med andra ord, istället för att enbart museet på sedvanligt sätt dokumente-rar arbetsplatsen sker det nu i samarbete med de personer som kommer att gestal-tas i utställningen. 

MediaI projektarbetet vill vi ge deltagarna ut-rymme att kommunicera mot en bredare allmänhet genom medierna. I medie-sammanhang är det ju alltid viktigt att ställa sig frågan: ”Vilken kanal ska jag använda för att kommunicera ut och hur stor makt har jag över den kanalen?” Förutom medier som utställning, radio, tv och tidningar kommer vi för första gången att använda oss av webben och bloggen. Det känns viktigt att deltagare från Rydals museum/Ludvig Svensson 

själva ska lägga ut texter och bilder kring sitt pågående projektarbete, och att de ska kunna möta och inspirera – liksom inspireras av – projektdeltagare från andra branscher runt om i Sverige. Vi ar-betar för att bloggen ska bli ett gränslöst diskussionsforum för projektdeltagarna, men även vara öppen för alla som vill diskutera angelägna samhällsfrågor från såväl det lilla som det stora perspekti-vet. Välkommen och tyck till på www.makten.nu!

Toppen av ett isbergI ett tidigare projekt, Verkstadsarbetare med n�a ö�on, samarbetade jag med verkstadsindustrier runt om i Sverige. Det gav mersmak. När nu spännande museer deltar i samarbetet i projektet Makt att kommunicera är jag övertygad om att vi än så länge bara sett toppen av isberget då det kommer till kultur-redskapets potential som ögonöppnare, men också som mobiliserande funktion.   

Kanske kan liknande samarbeten framöver bli till återkommande inslag på arbetsplatser! Kanske kan museer i framtiden utvecklas till gränslösa mötes-platser och arenor för samhällsdebatten! Men i väntan på framtiden ligger fokus på nutiden och de modiga, som vågat ge sig in i en samarbetsprocess – en resa som har ett givet mål men en ännu okänd resrutt. pSira Jokinen Lisse är konstnär och producent för projektet Makt att kommunicera. sira@verkstadsarbetare.com

Makt att kommunicera är ett Kultur i arbetslivet­projekt där museer och LO­arbetsplatser möts och samarbetar om arbetsliv och samtidsfrågor. Projektet drivs i Virserums Konsthalls regi och med stöd av Statens kulturråd.

Samarbete och kommunikation i nya former

” Inblick i det svenska arbetslivet idag”. Foto Sira Jokinen Lisse.

14  •  Samtid & museer nr 1/08

FORSkARkRöNIkA

» De våldsamma följderna av presi-dentvalet i Kenya den 27 decem-

ber 2007 fortsatte under 2008. Tidningar och TV rapporterade om strider mellan folkgrupper, gruppvåldtäkter och en ökande ström av flyktingar. Rwanda, Kongo-Kinshasa, Tchad, Sudan… Skulle nu det tidigare så politiskt stabila Kenya bli ännu ett av många katastrof- och krigsdrabbade länder i Afrika? FN:s medlingsförsök ser emellertid ut att lyckas och därmed kan fortsatta krigs-handlingar förhoppningsvis undvikas.  

Nutida krig i Afrika har historiska paralleller. I boken De n�a kri�en (2004) utgår den tyske statsvetaren Herfried Münkler från trettioåriga kriget i en analys av dagens krig, bland annat dem i Afrika. Skillnaderna är stora, bland an-nat medförde 1600-talets krig bildandet av stater; dagens krig leder däremot till att stater faller sönder. Under 1600-talet gällde motsättningarna mellan folkgrup-per religion utan att dagens syn på et-nicitet var aktuellt. Men det finns också likheter. Då, liksom nu, drevs krigen av privata krigsentreprenörer, inte av stater. Då, liksom nu, fylldes arméerna av fat-tigt ungt folk, där kriget var levebröd. Då, liksom nu, var plundringar och massakrer av civila en del av krigen. Då, liksom nu, drabbade massvåldtäkter och stympningsorgier kvinnor. 

Enligt Münkler har det sexuella vål-det som militär strategi vunnit nytt och omfattande gehör. Han pekar på att till och med i samhällen där våldtäkter åt-minstone officiellt tidigare varit sällsyn-ta, främst islamiska, är de numera regel 

– som organiserade krigshandlingar. Pakistanska soldaters våldtäkt av minst 200 000 kvinnor i kriget mot Bangla-desh 1971, liksom de våldtäkter som var en del av folkmorden i Rwanda, ingår i detta tragiska mönster. Konsekvenserna är ödesdigra. De våldtagna kvinnorna är för evigt befläckade. För dem är det inte längre möjligt att inom det egna folket bilda familj, särskilt inte om de blivit gravida. Massvåldtäkter, oavsett om de utförts i Bosnien eller Östtimor, sön-dersliter därmed för mycket lång tid de sociala banden i de samhällen där krigen utspelas. Den infrastruktur och ekonomi som redan tidigare var bräcklig får stora svårigheter att återhämta sig.  

Att just kvinnor och kvinnors krop-par görs till slagfält är ingen tillfällighet. Förhållandet måste knytas till allmän-giltiga och seglivade föreställningar om kön. Dessa föreställningar hindrar kon-kret att kvinnor på samma sätt som män mobiliseras till soldater och beväpnas så att de kan ta ansvar för sina liv och för-svara sig. Samma föreställningar medför att krigföringens sexuella våld inte bara drabbar de utsatta kvinnorna utan också skymfar de manliga soldaterna, vilka uppenbart saknat förmågan att försvara de sina. 

Könsordningen i dagens krig erin-rar om det förflutna och understryker traditionella könsnormers aktualitet. I förmedlingen av övergreppen mot kvin-nor spelar media en viktig roll. Även det-ta erinrar om det förflutna. 1600-talets krigsrelationer och predikningar – den-na tids nyhetsförmedling – svartmålade 

fiendens brutalitet och omänsklighet, särskilt mot kvinnor och barn, för att få folkligt stöd för fortsatta krig. TV-bil-der från dagens krig kan fylla liknande funktioner. En kamera runt halsen är en trygg färdbiljett för journalister i dagens krigshärjade områden. Medias värde är erkänt av de stridande parterna, som alla försöker utnyttja bilder och rapporter i egen sak. 

Den mediala rapporteringen ingår alltså i modern krigstaktik, vilket inte nödvändigtvis är av ondo. I detta finns också en möjlighet att mobilisera värl-dens stöd för att stoppa fortsatta krig. Medias betydelse för det politiska be-slutsfattandet i fråga om militära inter-ventioner är omvittnat stor. För värl-dens TV-publik och tidningsläsare är det väsentligt att inse att dagens krig har sin främsta grogrund i de ekonomiska villkor som gör att krigen är lönsamma och freden mycket kostbar. För att vända den utvecklingen behövs långsiktigt eko-nomiskt stöd, vilket i sin tur kräver en medial rapportering som är medveten om sin didaktiska och propagandistiska betydelse. pMaria Sjöberg är docent i historia vid Göteborgs universitet och ledamot av Nordiska museets och Samdoks forskningsråd maria.sjoberg@history.gu.se

ReferensMünkler, Herfried 2004. De nya krigen. Göteborg: Daidalos.

Skildringar av krig och kön – nyhetsförmedling förr och nuAv Maria Sjöberg

Samtid & museer nr 1/08  •  15

kOmmENTAR

En dokusåpa väcker artikel­författarnas intresse. Det är en varm och underhållande serie. Men snart visar det sig att det finns många som tycker att den ger en ovärdig bild av samerna.

» En programserie på tio avsnitt visades i vintras på TV. Vi såg 

första avsnittet och blev oväntat gripna. Vi fick se vardagsbilder från kök och tvättstuga där barn och deras fäder fick lära sig hushållsbestyr. Och vi fick se en grupp kvinnor som hamnat i ett helt nytt 

sammanhang. Vad är det vi pratar om? Jo en dokusåpa kallad Frufritt, produ-cerad av SVT Sápmi, som handlar om några familjer med samisk bakgrund i Övre Soppero (Badje-Sohppar) i norra Sverige. Fruarna blir skickade till Ke-nya i ett par veckor, för att leva ett skönt turistliv där. Karlarna och barnen blir kvar hemma och det är nu det spännan-de temat kommer, hur ska detta gå? Ett vardagsliv utan fru/mamma under en tid. Och hur går det för kvinnorna på sin resa söderut? Upplägget är enkelt, men väcker ändå vår nyfikenhet.

Hur ser ett blomkålshuvud ut?Vi bär alla på föreställningar om hur vårt och andras liv ter sig, och detta skärskå-

das i dessa program. Många människor i södra Sverige tänker sig nog den norr-ländske mannen som en hårding och någon som inte så gärna är tillsammans med fru och barn. Inte så dumt då att en enkel dokusåpa kan nyansera bilden lite grand och ge en välbehövlig motbild till filmen Jä�arna. I Frufritt möter vi män som är ödmjuka, humoristiska och glada att få lära känna sina barn. Och en äldre kvinna från västsverige sa spontant ”Ja, tänk att samerna bor i vanliga hus nu-mera.” Och det är nog så att dokusåpor, om de görs på ett hyfsat sätt, kan ge oss mer kunskap om varandra och öka för-ståelsen människor emellan.

Vi blev mycket positivt överraskade av detta okomplicerade upplägg och att man filmat situationerna med en värme och förståelse för livet i barnfamiljer i norra Sverige. Karlarna hade kloka fun-deringar och insåg med ödmjukhet hur 

Kvinnorna som åker iväg till Afrika. Fr.v. Maria Blind, Britt-Marie Päiviö, Jeanette Labba, Anne-Maj Labba, Katarina Haglund och Carina Sikku. Foto Carl-Johan Söder/SVT

Varför tycker vi så olika?Av Hillevi Wadensten och Britta Lindgren­Hyvönen

16  •  Samtid & museer nr 1/08

kOmmENTAR

mycket deras fruar betydde för dem och barnen. Visst kan man skratta högt när en av männen tillsammans med sitt barn fick fråga butikskassörskan hur ett blom-kålshuvud såg ut – som broccoli fast vitt? Men det är också tufft att blotta sina okunskaper.

Kvinnorna som turistade i Kenya fick också anledning att tänka till. De var plötsligt utan familj och det ansvar som tillhör vardagen. Nu kunde de ta det lugnt, njuta av tillvaron, hinna tänka efter och reflektera över både situationen hemma och kulturen de såg omkring sig. En kommentar vid hemresan var: ”För afrikanerna betyder vänner och familj väldigt mycket, det är något jag ska ta med mig hem.” Vem i Sverige behöver inte tänka mer på det?

En inblick i det samiska samhälletMen så pratar vi då med våra  vänner med rötter i den samiska kulturen. De tycker inte om serien! Vi blir först häpna, men från flera håll hör vi samma sak, man tycker det är en förskräckligt långsam och tråkig serie och är missnöjd över hur den framställer samer.

…som om dom inte visste vad ett blomkålshuvud var för något!? Så mycket bättre det skulle varit om man i stället satsat pengar på en inne-hållsrik dokumentär om renskötsel eller om samers livsvillkor. Eller åt-minstone visade att männen jobbade i renskogen, inte bara var hemmavid, som man kunde få uppfattningen om i programmen.

Men vi kan inte hålla med om detta. Visst kan det vara bra med en vackert filmad dokumentär, men det finns redan en del sådant, och en dokusåpa vänder sig till en helt annan publik. Och många som tittar på den behöver veta mer om människor i norra Sverige, med eller 

utan samiskt ursprung. Kanske är det så att samer i norra Sverige, där vi bor, glömmer att det finns svenskar i södra delen av landet, som nästan inte vet nå-gonting om vår ursprungsbefolkning. Sörlänningar kan t o m bli överraskade av att känna igen sig i det som dokuså-pan visar. Producenten Marainens avsikt var också just denna, att ge en inblick i det samiska samhället.

Kvinnornas resa till KenyaVi funderar också över att man i debat-ten om programmet i så stor utsträck-ning har fokuserat på männen. Kanske är det så att vi fortfarande utgår från ett mansperspektiv eftersom vi fortfarande lever i ett manssamhälle.

Kvinnorna i serien fick också en mängd olika upplevelser som gjorde att de reflekterade över livet och fick i vissa fall ändrade tankebanor. Men eftersom programmet är presenterat utifrån ett samiskt perspektiv så var det naturligt för tittaren att leta efter det specifikt ”samiska” och därför hamnade fokus på männen som filmades i den samiska hemmiljön. 

Intressanta saker händer även med kvinnorna i Kenya. T.ex visar en av fruarna ett album med foton av sin ren-hjord för en boskapsskötande massaj. Ett intresse väcks genast i mannens ögon. Plötsligt har ett samförstånd uppstått, eftersom denne också har boskapssköt-sel som en viktig del av livet. Här förenas två människor kring en gemensam näm-nare ur deras annars så olika kulturer och förutsättningar.   

ReflektionVi tycker att männen i programmet, lik-som kvinnorna, var mycket sympatiska. Utan prestige konstaterade de att det fanns mycket att lära. För männens del var det att inse hur viktigt fruns arbete i hemmet är och att lära känna barnen 

under nya förutsättningar. För kvinnor-nas del var det att våga släppa ansva-ret för hushållet. Vi kan inte låta bli att fundera… om en dokusåpa med samma upplägg hade filmats på en annan geo-grafisk plats, skulle resultatet då ha blivit detsamma? Skulle aktörerna ha visat samma ödmjukhet till de nya insikterna? Eller är det våra förutfattade meningar som kommer fram här?

Eftersom vi båda arbetar med sa-miska frågor och etnologi vid Västerbot-tens museum är vi särskilt intresserade av de föreställningar vi omger oss med. Därför tycker vi också att det är viktigt att reflektera över varför vi och våra sa-miska vänner har så olika uppfattningar i denna till synes enkla fråga om en do-kusåpa. Vi konstaterar att förväntning-arna på varandra och vad vårt arbete syf-tar till utgår från vilka behov vi har och vilka resultat vi vill se. En av våra vikti-gaste uppgifter är att synliggöra olikhe-ter, förstå dem och överbrygga dem i ett samförstånd. pHillevi Wadensten är etnolog och Britta Lindgren-Hyvönen är etnoarkeolog vid Västerbottens museum, hillevi.wadensten@vbm.se, britta.lh@vbm.se

Dokusåpan Frufritt producerades av SVT Sápmi 2007. Producent: Per-Johannes Marainen. Serien visades i tio avsnitt i SVT under januari och februari 2008.Programidén kommer från BBC och visar hur män och barn i några familjer klarar sig utan sina fruar, när dessa reser till ett annat land. I Sverige valde man samiska familjer i byn Övre Soppero i landets nordligaste del. Till skillnad från den BBC-producerade serien, har ett filmteam följt händelsernas utveckling såväl i Soppero, som i Kenya, dit kvinnorna for. I England filmade man endast männen och barnen.

Samtid & museer nr 1/08  •  17

kOmmENTAR

» I en ny masterutbildning vid Lunds universitet, Institutionen 

för kulturvetenskaper, är en av huvud-punkterna att lära sig om information och kommunikation av kultur, så som den är formerad på våra abm-institutio-ner. Verktygen för att nå målet är bland annat digitalisering, webben, ny teknik osv. 

Jag undrar ibland hur denna nya tek-nik ska kunna hjälpa oss som arbetar i kulturarvssektorn. Självklart är det så att vårt kulturarv blir mer tillgängligt. Och självklart ska vi dela med oss av det vi samlat i både arkiv och föremålssamling-ar. Eftersom datorer och mobiltelefoner idag nästan är var mans egendom blir det en demokratisk plikt för museerna att nyttja dessa nya kanaler. Men vad är det vi förmedlar i vårt användande av detta ”nya”? 

Samlingar på webbenMånga museer och andra kulturinsti-tutioner har publicerat delar av utställ-ningar och samlingar på webben. I bästa fall är bilder och text sorterade i kategorier eller så är det en sökbar data-bas. Räcker det? Är besökarna på dessa webbplatser mogna att tolka föremålen, se historier mynna ur dem? Eller är den nya tekniken ytterligare ett halmstrå att hänga upp museiverksamheten på, på liknande sätt som mångkulturår och ac-cessmedel?

Jag ska inte vara kritisk till sättet mu-seerna använder den nya tekniken på, men jag tror att vi ännu mer måste fråga oss varför vi gör som vi gör. Vad är syftet med att lägga ut samlingarna på web-ben? Vad vill vi berätta? Vem förväntar vi oss nå?

Tidernas stad på webbenI Malmö museers basutställning Tider�nas stad, som behandlar staden under 150 år och som öppnade 2007, har vi dels arbetat med en vanlig fysisk ut-ställningsform, och dels med att vidga utställningen till att både finnas på web-ben och på stan. Alla föremål och texter finns på webben, liksom fördjupnings-texter. De ca 300 fotografier som är med i utställningen blir 600 på webben. För att få ut museets besökare på stan har vi skapat mp3-vandringar, och det pågår en förstudie kring att använda gps för att ytterligare vidga museets besökarskaror och få dem intresserade av att utforska Malmö. 

Bakgrunden till att vi kunnat göra de här andra satsningarna är att vi haft ett innehållsrikt projekt att bygga vidare på, och att vi haft som ett grundsyfte i pro-jektet att just vidga besökarskarorna och även museibegreppet.

I efterhand är den fysiska utställ-ningen mycket tillgänglig och faktiskt snygg. Mp3-vandringarna är väl ge-nomarbetade. Satsningen på webben är 

tyvärr styrd av Malmö stads ”profil”, vil-ket gör att materialet är svårtillgängligt. Fotona är också svåra att nå eftersom de ligger i en gemensam bildbank tillsam-mans med andra bilder från museet. Här saknas tydlighet, både i innehåll och av avsändare. 

Att webbversionen inte blev helt lyckad kan jag i efterhand tillskriva min egen naivitet. Trots att jag är van vid att både utforma webbplatser, fylla dem med innehåll och att besöka dem, trodde jag att det bara var att slänga upp ett gigantiskt material. Och att det auto-matiskt skulle bli tillgängligt via Malmö stads webbverktyg. Men precis som en fysisk utställning kräver en kunnig form-givare, kräver en webbutställning någon som kan webben, någon som kan styra besökaren i rätt riktning. Webben är inte ett offentligt lagringsutrymme. Den är dock ett fantastiskt verktyg, inte bara för att museerna får möjlighet att förmedla 

Användarna i fokusDigitaliserade samlingar och webbutställningar kan man ta del av vid många museer. Men hur genomtänkta är satsning­arna och hur fungerar de för användarna? Och hur utarbetar man bäst en nätbaserad universitetskurs om kulturhistoriska museer och samtiden?

Av Magnus Gudmundsson

18  •  Samtid & museer nr 1/08

kOmmENTAR

sin verksamhet in i besökarnas hem, utan också för att det skapar möjligheter. 

Analysera utställningar och webbI den inledningsvis nämnda masterut-bildningen vid Lunds universitet har jag varit med och utformat ett moment kal-lat ”Verksamhetsbaserat projekt, utställ-ning eller webb”. Tanken är att studenter-na ska utgå från en befintlig utställning, göra en systematisk analys av den utifrån kriterier som helhetsintryck, målgrupp, syfte, innehåll, koppling mellan föremål, text och bild, handikappanpassning osv. Därefter ska de försöka anpassa utställ-ningen för webben. Här hoppas vi kunna diskutera de olika mediernas möjlighe-ter, styrkor och svagheter. Och dra nytta av expertis som kan både utställnings-mediet och webben.

Studera på webbenYtterligare ett kursmoment som finns med i nämnda abm-master är ”Kultur-historiska museer och samtiden”. Kursen ges i en nätbaserad version under vår-terminen 2008 och har lockat studenter från Luleå i norr till Malmö i söder. I arbetet med att göra om den, från vanlig 

närvarobaserad kurs till nätbaserad, lan-dar jag i samma tankar som ovan. Hur förändrar jag innehållet och verksamhe-ten till att fungera virtuellt? Föreläsning-ar har gjorts till instuderingsanvisningar och gruppdiskussioner har gjorts till fo-rumdiskussioner. Kursen bygger mycket på studenternas egna engagemang. Att självständigt kunna tillgodogöra sig lit-teratur (om t ex Samdok) och att själva göra en mindre utflykt i samtiden med tillhörande analys. Precis som i diskus-sionen ovan måste jag tänka på bruka-ren, på studenten. Hur kan jag engagera dem, få dem att fundera kring museer-nas roll i samtiden? Och det när jag bara träffar dem via sina inlämningsuppgifter och frågor via kursverktygets forum. 

Fokus på museiwebbens innehållAvslutningsvis vill jag citera webbana-lytikern Gerry McGovern, som i sitt nyhetsbrev 12 januari 2008 skriver att han ofta möts av välkomnande, trevliga bilder och annat lullull när han är ute på webben. Men det är inte det han är ute efter. Han vill ha information, han vill lära sig något. Samtidigt vill han inte ha tråkigt. Som exempel skriver han: 

Nobody wants to read about your five year plan. Your website is a place for implementing that plan. /.../I know how excited the web team can get about all the shiny, new stuff. I know how hard it is to resist boasting about all that investment. Nobody cares.

Översatt till resonemanget ovan kan man kanske säga att ingen är intresserad av att se bilder av föremål på webben, man vill se dem insatta i sitt samman-hang. Ingen vill se grundmaterialet för en utställning på webben, man vill se ut-ställningen anpassad för webb. Ingen vill veta att museet jobbar utifrån ett temaår. Ingen vill läsa dokumentationsprogram och insamlingsstrategier. Besökaren av museernas webbplatser vill se resultat och lära sig mer om sin samtid och his-toria. pMagnus Gudmundsson är fil dr i etnologi och forskningsledare vid Centrum för livsstilsfrågor i Region Skåne, under VT 2008 förordnad som lektor vid Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet. Tidigare verksam vid Malmö museer. magnus.gudmundsson@kult.lu.se

Från utställningen Tidernas stad. Foto Andreas Nilsson/Malmö museer.

Samtid & museer nr 1/08  •  19

pOOLER OCH pROJEkT

»Hemliv och fr it id

Nya teman för ny poolI november 2007 beslutade poo-len för Fritid och poolen för Hemliv om sammanslagning. De senaste åren har poolerna haft gemensamma möten med intres-santa fältseminarier, där hemliv och fritid som begrepp har kun-nat problematiseras utifrån olika perspektiv. Det har gällt hemliv och fritid som konsumtion eller som uttryck för olika kulturer och generationer. Poolerna har arbetat med företeelser som har belyst den privata sfären, liksom män-niskan som konsument och pro-ducent för hem- och fritidssek-torn i det samtida samhället. Det finns med andra ord flera frågor i skärningspunkten mellan de båda poolernas intressen som gör att en sammanslagning kan ge ett plus. 

En programförklaring för den nya poolen kommer nu att utar-betas. På mötet i november disku-terades några olika inriktningar som vi skulle vilja arbeta med under åren framöver: 

Hälsa är ett tema, där Sörm-lands museum har gjort insatser under de senaste åren. Temat är också aktuellt för flera andra mu-seer, som länsmuseerna som ingår i poolen och de regionala muse-erna i Västra Götaland. 

Besöksnärin�ar är ett annat område, där poolen vill göra do-kumentationsinsatser. Länsmuse-et på Gotland har startat med en undersökning av Medeltidsveckan på Gotland, som i år firar 25-års jubileum. Museet har börjat inter-vjua personer som var med redan vid igångsättandet. Man kom-mer också att intervjua boende på Gotland om vad de tycker om Medeltidsveckan och likaså repre-sentanter från kommunen – hur ser de på detta arrangemang? Ett av syftena med undersökningen är att få ett eget originalmaterial kring Medeltidsveckan, som ju är ett av de största evenemangen inom Gotlands besöksnäringar.

Fritiden och det moderna sam�hället är ett femårigt samverkans-projekt med kulturmiljövården i Västra Götaland, som håller på att planläggas och där eventuellt 

flera av poolens medlemsmuseer kommer att medverka. Under för-utsättning att samtidsdokumen-tation och etnologiska undersök-ningar ses som utvecklings- och tillväxtfaktor för länsstyrelsens och regionens kulturarvs- och kulturmiljösatsningar, kommer flera projekt om fritiden som livs-rum och fritiden som miljö att genomföras. Ett projekt är inriktat på ”Företags- och föreningsägda stugbyar längs Västkusten”, ett an-nat är ”Fritidens goda liv – fritids-ideal i ett samtida perspektiv”. 

Men vi har också tänkt oss lite Spel i poolen. Vid vårens möte besöker vi Göteborgs Stadsmu-seums nya utställning Finspel, fulspel eller fuskspel. Inför den har museet arbetat med en mindre insamling om svenskarna och deras spelvanor. Det finns ca 500 brädspel i butikerna och spel är idag en stor social fritidsaktivi-tet – som man inte minst utövar i hemmen. 

Christine Fredriksen Bohusläns museum

»Kulturmötesgruppen

Etnocentriska beskriv-ningar? Hösten 2007 tog jag över ordfö-randeposten i Kulturmötesgrup-pen efter Leif Magnusson, Mång-kulturellt centrum, som innehaft den sedan gruppen bildades 1993. Kulturmötesgruppen har sedan starten varit ett dynamiskt sam-manhang. Den har arrangerat fältseminarier i Glasriket och Jokkmokk, lett en metodkurs, drivit det gemensamma projektet Dödens riter och platser i mån��faldens Sveri�e, startat ett nätverk med samma namn och anordnat nätverksträffar som samlat många deltagare. Gruppen har också arbetat intensivt med en ny pro-gramförklaring, antagen 2005 (se Kulturmötesgruppens sida under Pooler och arbetsgrupper på Sam-doks webbplats på www.nordiska-museet.se). 

I höstas stod klart att de tids-mässigt korta målen i Kulturmö-tesgruppens handlingsprogram hade klarats av, varför arbetet med 

ett nytt handlingsprogram precis har inletts. I detta arbete har vi tagit utgångspunkt i en intern dis-kussion förd i gruppen från 1997 och framåt, summerad i några punkter i dokumentet Problem och möjli�heter – en intern diskus�sion (se Samdoks webbplats). 

Ett av de problem som identi-fieras är att museerna rör sig med etnocentriska beskrivningar, det vill säga att dagens museer står inför en situation då en inarbe-tad berättelse om det svenska kulturarvet möter en allt mer sammansatt publik. Här betonas vikten av att se över de traditio-nella kulturhistoriska klassifika-tioner som skapat en nationell svensk historia kring kulturarvet. Att se över klassifikationerna blir nödvändigt när samhället alltmer präglas av en ökad mångfald. Hur kan museerna på bästa sätt möta en ny publik? 

En punkt i Kulturmötesgrup-pens nya handlingsprogram är därför att pröva påståendet om et-nocentriska beskrivningar. Vi gör detta genom att se och diskutera nya (bas)utställningar som pro-ducerats och öppnats efter att do-kumentet Problem och möjli�heter antogs (det vill säga efter 2003). Den första utställningen på dag-ordningen är Nordiska museets nya sameutställning Sápmi. Grup-pen planerar att tillgängliggöra dessa analyser, så att de inte bara förblir interna diskussioner. 

Charlotte Hyltén-Cavallius Mångkulturellt centrum

» Lokala och regionala rum

Gör en kyrka någon skillnad?Maglarps nya kyrka utanför Trel-leborg revs under hösten 2007. I samband med att församlingens önskemål om att riva kyrkan bi-fölls väcktes många frågor kring bland annat kyrkobyggnaders betydelse för människor när det gäller tro, tradition, plats och identitet. Regionmuseet/Landsan-tikvarien i Skåne såg det som en mycket angelägen uppgift att göra en kulturhistorisk dokumenta-tion och etnologisk undersökning i samband med rivningen för att bidra till kunskapsuppbyggnad med andra perspektiv utöver de rent byggnadstekniska. En viktig målsättning med projektet var att stärka kulturmiljövårdens kompe-tens och beredskap inför eventu-ella ytterligare kyrkorivningar.

Maglarps nya kyrka, byggd 1907-09 i nygotisk stil, stängdes för församlingsverksamhet re-dan 1976. Byggnaden upplevdes som alltför stor och kostsam att värma upp och underhålla, och församlingen valde att restaurera och återuppta användningen av sin medeltida kyrka som bevarats som ödekyrka efter att den nya byggts. Den yngre kyrkan lämna-des utan underhåll; dock fortsatte den omgivande kyrkogården att brukas, vilket också är fallet efter rivningen.

Tidigare studier har visat på att kyrkor har ett starkt symbol-värde, vilket också denna under-

Tornhuven lyfts av. Foto Tomas Nyberg, Trelleborgs Allehanda.

20  •  Samtid & museer nr 1/08

pOOLER OCH pROJEkT

sökning pekar mot. En kyrka har en stor symbolisk och kulturell innebörd även för de människor för vilka kyrkan saknar någon större religiös betydelse. Kyrkan kan betraktas som en del av män-niskors identitetsskapande genom sina traditioner kring livets och årets högtider. Kyrkobyggnaden fungerar som en symbolisk tanke-figur för historia, rötter och sam-manhang och uppfattas som ett kulturarv som tillhör alla, oavsett hur ofta man besöker kyrkan.

En rivning tydliggör värdet av den byggnad som vanligtvis bara betraktas som en naturlig del av det omgivande landskapet. Lite tillspetsat kan man säga att en kyrka, för en sekulariserad all-mänhet, gör skillnad först när den försvinner. 

Åsa Alftberg och Lotta Eriksson Regionmuseet Kristianstad

»Naturbruk

Mat och miljöIdag är vår miljö det mest ak-tuella man kan tänka sig. Detta borde innebära att intresset för poolens arbete kommer att öka. I Västergötland och på andra stäl-len i landet finns planer på nya provborrningar efter olika mine-raler, något som berör och upprör lokalbefolkningen. Fisket är just nu en fråga för alla att ta ställning till – ska vi verkligen ha torsk till middag? Klimatförändring-arna kommer på sikt att innebära förändrade förutsättningar för all vår produktion av mat. I poolen har vi inte möjlighet att täcka in 

alla områden, men några; poolens medlemmar styr arbetet utifrån sin kunskap och sina förutsätt-ningar.

Under 2007 har arbetet i na-turbrukspoolen mestadels varit inriktat på fältseminariet i Am-marnäs, men vi har också börjat titta på framtiden. Norrbottens museum arbetar med IKEAs eta-blering i Haparanda. I norr hän-der mera som intresserar poolens medlemmar. Flytten av Kiruna är högintressant. Första gången man flyttar en stad, och vi sitter på första parkett! Poolen har beslutat att genomföra ett fältseminarium i Kiruna år 2009 eller 2010. Det kan kanske, i likhet med Am-marnässeminariet, även intressera andra pooler? Här finns utrymme för frågeställningar ur många per-spektiv.

Vid poolens nästa möte på Julita i juni kommer maten att vara temat. Vad äter vi egentligen, och vem äter vad? Hur påver-kar våra konsumtionsvanor den miljö vi lever i? Vad är egentligen bäst, närodlat eller transporterade krav odlade varor? Hur smakar maten vi köper i våra livsmed-elsbutiker? Maten och miljön är nära förknippade med varandra, även mat och makt har genom århundradena varit samman-kopplade. Maten är något som vi alla måste konfronteras med, den skapar problem men den är även ett glädjeämne. Detta är något vi skall börja titta på under året som ligger framför oss.

Vi kan även hälsa en ny in-stitution välkommen till poolen; Göteborgs Naturhistoriska mu-seum har meddelat att de tänker 

deltaga. Vi ser fram emot deras bidrag med nya infallsvinklar i poolens arbete.

Ann-Katrin Wahss Västergötlands museum

»Samhäl le och pol it ik

www.officiellainstitu-tioner.se – en studie av presentationer på nätetUnder hösten 2007 inledde poo-len för Samhälle och politik ett gemensamt projekt om de själv-bilder som officiella institutio-ner förmedlar via sina hemsi-dor. Hemsidorna fungerar som kanaler ut till medborgarna. I dagens samhälle, där en stor del av informationssökning sker via nätet, kan hemsidorna vara det som människor först kommer i kontakt med i mötet med institu-tionerna. Det är därför angeläget att studera vilka bilder, ideal, vär-deringar, normer och förgivet-taganden som förmedlas i dessa forum.

Poolens medlemmar stude-rar en hemsida var. Syftet är att analysera hur institutioner och medborgare framställs i texter och bilder. Våra övergripande fråge-ställningar är:• Vilka bilder av institutionerna 

och medborgare kommunice-ras på hemsidorna?

• Vilka ideal, värden och normer förmedlas?

• Vilka föreställningar om besö-karen/målgruppen framträder? Vilkven typ av information antas intressera/vara angelägen för besökaren?

Frågeställningarna ska även relateras till kön, ålder och et-nicitet. Vi har valt att studera hemsidor för följande institutio-ner: Försäkringskassan, Arbets-förmedlingen (avgränsat till ungdomsprojektet Avstamp), Kungliga Hovet (de svenska, danska och norska kungahusens sidor jämförs), Uppsala univer-sitet och Akademiska sjukhuset, Svenska kyrkan, Föreningen Sve-riges Dövblinda och Synskada-des Riksförbund, Armémuseums bloggsida som hör till utställ-ningen ”Sveriges sista krig” och Vägverkets hemsida. Några pool-medlemmar har ännu inte gjort sina val.

Ett par exempel på intryck redan vid första besöket på hem-sidan: Cecilia Bygdell, Upplands-museet, om Svenska kyrkan: ”Det som målas fram är en kyrka som tar del av vad som händer globalt, och har åsikter i dessa frågor. Människor som talar pre-senteras gärna med ett leende ansikte, som är taget riktigt nära. Församlingsarbete finns presen-terat riktigt ordentligt först när jag kommer till den egna hem-församlingens sida.”

Ann Grönhammar, Liv-rustkammaren, skriver: ”De tre nordiska hoven bemöter sina medborgare på klart olika vis. Jag tolkar det form- och ordval som presenterar det svenska kungahu-set som riktat till en ung publik – unga medborgare. Det liknar i hög grad ett interaktivt skolpro-gram med käcka uppmaningar. Upptaktens bildspråk är tjusigt, filmlikt för att inte säga drömlikt. Kung och drottning tycks häm-tade ur en saga.”Gruvan i Kiruna. Foto Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum.

Skärmdumppublicerad med tillstånd av Kungliga hovet.

Samtid & museer nr 1/08  •  21

pOOLER OCH pROJEkT

Metoder, frågeställningar och analys kommer att arbetas fram och preciseras i gemensamma seminarier. Genom jämförelser av de olika hemsidorna hoppas vi kunna urskilja mönster i mate-rialet. Studien kommer att pågå under de närmaste åren och resul-taten ska publiceras i en gemen-sam artikel.

Sofia Seifarth Arbetets museum

Eva Thunér-Ohlsson Sörmlands museum

»Samiskt l iv

SameNet, samer på nätetEmbryot till medborgarnätet SameNet kommer från ett projekt som SSR, Svenska Samernas Riks-förbund, drev för att nå ut till sina samebymedlemmar. Samernas Utbildningscentrum i Jokkmokk hade samtidigt ett behov att kom-municera med studenter utöver hela Sápmi. Skolan blev drivande för EU-projektet SameNet. Skolan 

behövde i första hand en media-plattform för att kunna kommu-nicera med studenter över hela Sverige som gick olika distans-utbildningar på skolan, som ren-skötsellinjen och språklinjen. Ett sådant forum fanns inte vid den tiden och inom ramen för pro-jektet byggdes systemet upp från grunden, från hårdvara till inne-håll. Redan från början var det tänkt att SameNet skulle rikta sig till samer i tre länder, vilket var viktigt att beakta vid den grafiska utformningen av sidan. Adres-sen blev också .net istället för .se för att betona den samnordiska tanken.

SameNet är öppet för samiska organisationer och privatperso-ner. Användningen och antalet användare av SameNet har änd-rats över tiden. Det började med 300 medlemmar och var som mest upp i 7 000, idag används den av 4 000 samer i Sverige, Norge och Finland. Nu är stom-men de samiska institutioner och organisationer som framförallt använder den som e-postsystem. Samebyar och sameföreningar och enskilda samer finns också 

med som användare. Dessutom finns en rad olika konferenser där medlemmarna tar ansvar för diskussionerna. Vissa konferenser är öppna, där man kan följa livliga diskussioner om samiska frågor; andra är endast för medlemmar. 

Men tiden går fort på nätet. Att chatta med varandra var vik-tigt när forumet var nytt 1998. Idag är inte SameNet det moder-naste och enda sättet att kom-municera utan fungerar som en av många virtuella mötesplatser. Forskare vid Samiska Högsko-lan kommer med en rapport om 

SameNets betydelse för samisk demokrati, identitet och debatt våren 2008. Redan nu kan man dock konstatera att en SameNet-adress för många har varit ett för-sta steg att närma sig sin samiska identitet. 

Anna Westman Ájtte

» Ti l lverkning och t jänster

Gemensam dokumenta-tion om näthandelVid vårt senaste poolmöte före-slog jag att vi kunde skissa på ett projektförslag på temat näthandel. Idén uppstod när Murberget skul-le utforma ett forskningsprogram för etnologi och museologi, men ännu har projektet inte förankrats. Jag berättade om svårigheten att avgränsa problematisering och in-riktning. Flera poolare visade sig ha haft liknande idéer och nu dis-kuterar vi att göra en gemensam dokumentation på detta tema.

Näthandeln är väldigt kom-plex och det kan vara en utma-ning bara att göra en inventering. Efter diverse googlande går det dock relativt snabbt att få en över-blick (se diagram). 

Nu är frågan vad Samdok kan bidra med? Statistik och kon-sumentundersökningar görs på andra håll med enorma resurser. Finns det en infallsvinkel som museer är särskilt väl rustade för att penetrera? Avståndet mellan köpare och säljare kan vara en nyckelfråga. Studiet av näthandeln kan utgå från trenden att avstånd mellan köpare och säljare ökar 

"We, Saami are one people, united in our own culture, language and history, living in areaswhich, since time immemorial and up to historical times, we alone inhabited and utilized"Saami political program 1986 / Saami Council statements.

Copyright © SameNet 2007

Skärmdump publicerad med tillstånd av SameNet.

Bygdell, Cecilia 2007. Att admi-nistrera mångfalden. En under-sökning av tjänstemäns arbete med integrationsfrågor. Upp-landsmuseets skriftserie nr 4. Uppsala: Upplandsmuseet. 47 s.

Carlström, Ann Kristin, Sterner, Lovisa och Östman, Lena (red.) 2006. Vad ska du bli när du blir stor? Fjorton ungdomar berät-tar. Ett samarbete mellan TCO, Lunarstorm och Arbetets muse-um. Stockholm: TCO. 91 s.

Fägerborg Eva og Gynnild Svein (red.) 2007. På ny kurs – museer, dokumentasjon og samtid. Lillehammer: Nor-sam, Maihaugen.138 s. (www.maihaugen.no/upload/sam-tid/Paanykurs_InternettB.doc samt www.nordiskamuseet.se/upload/documents/324.pdf)

Rosenqvist, Johanna 2007. Könsskillnadens estetik? Om konst & konstskapande i svensk hemslöjd under 1920- & 1990-talen. Stockholm: Nordiska museets förlag. 268 s. (diss.)

Sjöholm, Jennie 2008. Vad är Kiruna värt? Kiruna – en kultur-värdesanalys. Luleå: Norrbottens museum. 131 s. + bilagor. (www.norrbottensmuseum.se/bebyggelse)

Ungdomar k-märker. 2007. Niondeklassare i Västman-land (text), Fredriksson, Lasse (foto). Västerås: Västman-lands läns museum. 66 s.

NyTT FRåN muSEITRyCkET

22  •  Samtid & museer nr 1/08

pOOLER OCH pROJEkT

med tiden. Hur långt ifrån hem-orten är vi beredda att handla? När upphör det kulturella förtro-endet?

Lite mer statistik: Blocket.se hade en omsättning på 161 mil-jarder förra året. Mest handlades begagnade möbler, heminredning och elektronik (Källa: IDG). Auk-tionssajten Tradera.com har han-del med 6 miljoner föremål per år (2004) med Posten som distri-butör. Enligt Tradera är det 750 tusen auktioner igång en normal dag, och svenskar har oanvända föremål i garderoberna värda 53 miljarder kronor. 

Museernas insamlande har i det närmaste stagnerat, medan kommersen med gamla ting på nätet fullständigt exploderar. En studie av näthandel lämpar sig väl som ett samdokprojekt som inrymmer både samtid och mu-seifrågor. En sådan studie skulle också bli en uppföljning av under-sökningen av Haléns Postorder AB från 1990-talet (se Samdok�bulletinen nr 4/93).

Lars Göran Spång Murberget, Länsmuseet Västernorrland

»Samdokregistret

Byliv och stadslivFlera spännande och intressanta undersökningar har rapporte-rats in till Samdokregistret sedan i höstas. Blekinge museum har i ett stort samarbetsprojekt utfört en b�undersöknin� av Hör�da i Blekinge (se artikel i detta num-mer av Samtid & museer). Med hjälp av olika källor, både äldre arkivmaterial och samtidsunder-sökning med ett 15-tal intervjuer och ett par tusen digitala fotogra-fier från 2006, har man försökt skapa en bild av byns utveckling från forntid till nutid. Det rika materialet presenteras på ett lät-tillgängligt sätt på Internet, www.blekingemuseum.se. 

Dokumentationen Graffiti�målare i Malmö. Mellan identitet och norm har inrapporterats från Malmö museer. Projektet som leddes av Magnus Gudmundsson utfördes under åren 2006-2007 av en etnolog och en fotograf som vid återkommande möten och samtal med sex graffitimålare dokumenterade och fotografe-rade verksamheten, både genom digitala stillbilder och film/video. En graffitimålning förvärvades i samband med projektet. En rap-port har inlämnats till Brottsfö-

rebyggande rådet, som stod för finansieringen.

I projektet Hammarb�höj�den – varda�slivets platser har Beate Feldmann vid Institutet för folklivsforskning, Nordiska museet, undersökt förändring och kontinuitet i stadslandskap och vardagsliv i barnrikehus åren 1936-2006. Det insamlade mate-rialet som bland annat består av intervjuer och fotografier publi-cerades i Familjebostäders jubi-leumsbok 2006.

Ambitionen är att Samdok-registret – Samdoks databas – ska kunna fungera som en rikstäck-ande och tillförlitlig sammanställ-ning över museernas samtidsdo-kumentationer. Förutsättningen är förstås att alla kontinuerligt rapporterar in, så att databasen verkligen visar vad som görs. Så kom ihåg att rapportera era pro-jekt, små som stora! Instruktioner finns på www.nordiskamuseet.se/samdok.    

Karin Dern Samdoksekretariatet

»Norsam

Isländsk samtidNorsam, det nordiska museinät-verket för samtidsstudier, har i vår fokus på isländska museer. Som avspark för en intensivare satsning på undersökningar och insamling i det samtida isländska samhället hålls ett seminarium 

på Islands nationalmuseum i maj, där erfarenheter och arbetsme-toder från alla nordiska länder kommer att presenteras och dis-kuteras.

I samband med seminariet träffas också Norsams koordine-ringsgrupp för planering av kom-mande aktiviteter. I likhet med EU har Norsam ett ambulerande ordförandeskap. I år är det Fin-land som håller i stafettpinnen och vid vårens möte i Reykjavik kommer de finländska kollegorna att presentera förslag till ett nytt gemensamt projekt. 

Från det senaste projektet, fältseminariet på M/F Norröna 2006, har resultaten publicerats i rapporten På n� kurs – museer, dokumentasjon o� samtid (red. Eva Fägerborg & Svein Gynnild, Lillehammer: Norsam, Maihau-gen 2007). Här finns artiklar av föreläsarna och seminariedel-tagarna. Odd Are Berkaak ger teoretiska perspektiv på samtids-dokumentation, Matti Huuhka skriver om att fotografera i sam-tidsmiljöer och Anne Aune om dokumentation, lagring och beva-rande av digitala bilder. Ett tiotal texter är baserade på deltagarnas projektidéer med utgångspunkt från färjan som sociokulturell och fysisk miljö. Skriften på 138 sidor finns att ladda ner som pdf från Norsams och Samdoks webb-platser.

Eva Fägerborg Samdoksekretariatet

Grupparbete under fältseminariet. Från vänster Jacob Bjerring Han-sen, Johanna Aartomaa, Lýður Pálsson, Birgitta Witting. Foto Matti Huuhka, Museokuva, Helsingfors.

Näthandelns fördelning 2007. Källa: SCB

BOkLåDAN

Samtid & museer nr 1/08  •  23

vEm ÄR vEm I SAmDOk?

SamdoksekretariatetSamdoksekretariatet, Nordiska museet, vx 08-519 546 00, samdok@nordiskamuseet.seEva Fägerborg, 08-519 547 09 eva.fagerborg@nordiskamuseet.se Stina Thorin, 08-519 546 53, stina.thorin@nordiskamuseet.seKarin Dern, 08-519 546 55, karin.dern@nordiskamuseet.se

Poolernas ordförandeHEMLIV OCH FRITID Christine Fredriksen, Bohusläns museum, 0522-65 65 00, christine.fredriksen@vgregion.se KULTURMÖTESGRUPPEN Charlotte Hyltén-Cavallius, Mångkulturellt Centrum, 08-531 777 28, lotta.hylten-cavallius@mkc.botkyrka.seLOKALA OCH REGIONALA RUM Barbro Mellander, Regionmuseet Kristianstad, 044-13 57 90, barbro.mellander@regionmuseet.m.seNATURBRUK Ann-Katrin Wahss, Västergötlands museum, 0511-260 14/16, ankie.wahss@vgregion.seSAMHÄLLE OCH POLITIK Eva Thunér-Ohlsson, Sörmlands museum, 0155-24 57 00, eva.thuner.ohlsson@dll.seSAMISKT LIV Anna Westman, Ájtte, 0971-170 12, anna.westnam@ajtte.comTILLVERKNING OCH TJÄNSTER Charlotte Åkerman, Kulturen, 046-35 04 16, charlotte.akerman@kulturen.com

Samdokrådet

REPR FÖR NORDISKA MUSEET Christina Mattsson, ordförande, 08-519 546 20, christina.mattsson@nordiskamuseet.se Lena Palmqvist, 08-519 546 50, lena.palmqvist@nordiskamuseet.se

REPR FÖR LÄNSMUSEERNA Håkan Liby, vice ordförande, Upplandsmuseet, 018-16 91 00, hakan.liby@upplandsmuseet.se Agneta Boqvist, Länsmuseet Varberg, 0340-185 20, agneta.boqvist@lansmuseet.varberg.se

REPR FÖR CENTRALMUSEERNA Anders Björklund, Etnografiska museet, 08-519 550 24, anders.bjorklund@etnografiska.se Ann-Kristin Carlström, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet, 08-402 30 70, anncristin.carlstrom@lsh.se

REPR FÖR KOMMUNALA MUSEERNA Graziella Belloni, Eskilstuna stadsmuseum, 016-10 13 68, graziella.belloni@eskilstuna.se Margaretha Persson, Borås Museum och Textilmuseet, 033-35 85 87, margaretha.persson@boras.se

ÖVRIG LEDAMOT Iréne Flygare, Upplandsmuseet, 018-16 91 00, irene.flygare@upplandsmuseet.se

ADJUNGERAD Birgitta Svensson, Nordiska museet, 08-519 547 13, birgitta.svensson@nordiskamuseet.se

ForskningsrådetSamdoks forskningsråd är tills vidare integrerat i Nordiska museets forskningsråd. Ledamöterna är: Birgitta Svensson (ordf), Sigrid Eklund, Katarina Ek-Nilsson, Maths Isacson, Ella Johansson, Christina Mattsson, Lena Palmqvist (sekr), Roger Qvarsell, Maria Sjöberg och Else-Marie Strese.

SAmDOkS wEBBpLATS www.NORDISkAmuSEET.SE/SAmDOk

Burström, Mats 2007. Samtidsar-keologi: introduk-tion till ett forsk-ningsfält. Lund: Studentlitteratur. 118 s.

Ek, Richard och Hultman, Johan (red.) 2007. Plats som produkt. Kom-mersialisering och paketering. Lund: Studentlitteratur. 294.s.

Eskilsson, Anna 2008. På plats i historien. Studier av hembygds-föreningar på 2000-talet. Linkö-ping: Linköpings universitet. Tema kultur och samhäl-le. 239 s. (diss.)

Hyltén-Cavallius, Charlotte 2007. Traditionens este-tik – spelet mellan inhemsk och inter-nationell hemslöjd. Stockholm: Carls-sons. 264 s. (diss.)

Isacson, Maths 2007. Industri-samhället Sverige: arbete, ideal och kulturarv. Lund: Studentlitteratur. 312 s.

Karlsson Minganti, Pia 2007. Muslima. Islamisk väckelse och unga mus-limska kvinnors förhandlingar om genus i det sam-tida Sverige. Stock-holm: Carlssons. 336 s. (diss.)

Lundberg, Urban och Tydén, Mattias. 2008 (red.). Sveri-gebilder. Det natio-nellas betydelser i politik och vardag. Stockholm: Insti-tutet för framtids-studier. 154 s.

Storm, Anna 2008. Hope and Rust. Reinterpreting the industrial place in the late 20th cen-tury. Stockholm. Papers in the His-tory and Philoso-phy of Technology. 214 s. (diss.)

Svanberg, Fredrik och Wahlgren, Kat-ty H. 2007. Publik arkeologi. Lund: Nordic Academic Press och Statens historiska museum. 152 s.

Samtidsbilden

SAMDOKSEKRETARIATET Nordiska museet

Box 27820 SE-115 93 Stockholm

Lisa Magnusson på Lennarths café visar melodifestivalsbakelser den 28 februari 2008.

Foto Christer Albinsson, Blekinge museum.