: f J 'l

,

•

().

I I

r-. fÖl'

r J'rihd15män

i allmänhet ,

och

~ t O C Il h O l m l5 ultlid15ftl'

• synnerhet. , I

• ,

lA k..e,,,. I tJn.J I ? ~ ~ oJ'" l ,

.i ..

Cl O >e:!O<l ,

• ,

,

•

•

STOCKHOLM , TRYCKT liaS LOUISE SÖDEKQVIST. l!:!6il.

lblattd jtu,daillga!' hår,; oc" tear,; ,

80m sig ha korsat uti ,nin l,je"lw,

och emot p,'osa och all slags ve" ,;

likväl haJt ",akt nog att kU/ma spjalla,

det jrågall är: hvad är Ii O e r a l !

ty som en sl.'öka den s!Jttts mi!J jal.

Pd allvar :;jelj hal' jay tayit den,

nog dUllit, Jag dertzU gel' mitt cOltcedo,

i henne såg jag delt skönsto. vält

och hvad hall sade va!' mig ett c I' e do;

Iwar mall, SOIl! ut fOr dess ära drog,

tili en korsriddare straxt jag slog.

l hvarje oraltclw hur uIUn kämpar sett,

SOlll käckt och fYltdigt jört hel/ittS talan

på prosa öm30m, än i sonett

mall sj äng och talte ,. e n t ejter skalalt ;

jag trodde orden val' hjertats sprak,

för /ju,; och frihet en lednittgsbåk.

För samvetsfrihet Pehr lVieselgren,

JohalInes 'l'emström och H. l'homa",ler

predikat väldigt föl' längese'n,

jörsvw'at Schartau och Hylander,

mot biskoJNvälde och hierarki

en tid de stredo med krajt de tri.

•

Jag ",iltlls rim fidell ria Rcatcl'tlald

med käUarlta'lIlltet vw' högt notel'ad;

- pvliliskt slip cul han gjol't siu val,

fast hal! på kappen blef pel'sijlel'wl;

jag minnes tiden då Bb"blwl bal'

en f,'ihetsfana som tl'asi g vw',

--

Jag seU och följt dem lwart I,a de gult

de bålde hjeltal' med kl'igCt/'al'wl i

Se'II lefvebrödet enlww' hal' fdU

de gifvit af sked åt gC!1lllct !aran,

!J/ed biskopsmitran och staf i hWtd

stra.'vt tändes hjertat af C/Il1la1l ol'<l"d.

],Jan fl'ihetssåltger och frihetstal

till malet och ära som slege fWlItit,

konservatismen med sin kOl'al

i deras slllak IUI hm' försteg vallIlit,

se'lI egoisnWI sin lystnad fäU

liberalismen olir då eU broU,

Jag trott mig finna ett hycklel't

hos dessa skräjlande Guds prelater,

blott svek och skälmstycken fanlt jag i de ärevöl'diges ltjeltedate1';

ty ärlig frihet se?' alll'aminst o

pa egell fördel och egen villst.

Del/, S011l vill frihet il1lening sallU,

sig sjelf han offra!' och hL'ad halt eyer,

hall delal' med sig åt hvarje mall,

på sl.l1l1vet's vågskål han allting vägc1';

•

•

•

,

,

)I" emdl'as r,lf,og han ej Nifver opp

och ger dem f 11, se'lI han gjort sitt hopp,

lIvarl har' jag sIcådat uti vål' ky"lea ?

Förvägnri sällar med munnen /<tll,

som i siu ordsvall haft all sin styrka

och dennerl skördat Md' makt och gull;

som blifvit frihetens d e s e r t ö l' e r

se'n de fUl1gemt som dess skrodörer,

Jag oftast samma i Staten funnit

bland dem som stridt f ör liberalism;

blott nådens solsken en stund de vunnit

de genast hyllat konservatism,

Om förr de skrikit mot sk1'åsystemet,

se'n funnos hinder för' det problemet.

Om J(ama1'illan man fÖ1'r hal' hånat

och gisslat tOlt!' och befol'dringssäit,

om blott man hunnit dit hågen trånat

då äfven detta hm' blifvit r ä t t.

Nä?' unde1'löjtnant fått kompagniet

helt tyst bli,' strair:t liberala skriet.

Hlt!, mången kostelig siljvel'kcl11na,

från krönta händer till bonden skänkt,

har ej uppklarnat hans mulna panna,

att den af taclcsamhet solklar blänkt;

och se'n man åtnjutit fUI'stegracel'

man bO/,tglömt fl'ihets ieUe och fraser.

Och 0111 grossören ej än jätt sfjernan,

ej återstå,' hon011l annat val,

•

dn luirjr! 1mli'fI dm arma 1,jfl:IWII:

»I/lIr .!in/w plnls bland rle l'alda.v laO ..

se'n det han lyckais, {,(III .~Iäpper .• Iorlllell

på Riksda'It !iis om Rf.qn·i".Q.~ti"""fII

Om lullagsliflning o,.h slalRowl,fJften

han ordar ol'edt och han ordar vidt,

han dagligt trampnr de IUllgn liälm

från de folkvalda da han har stridl;

han g(fvel' vaken, han ger i drömmen

elt hugg åt throner och kungadömen,

/Iran hör hans svada, man ler i höjden

hvad Pluli-sonen vill ha man ser,

man tystar munnen och skänker friijde71

åt den till hvilkm ett kors man gel';

man häng's ej på det, det på en hänges,

man slås väl för det, men ej hudflänges.

Ej guld är allting som gyllne glimmar, ej ädel är man fast adelskap

man lått med fadselll, det ofta simmnr

en best med hiskeli!]t a/grund .• !]ap

i stri'im som ,finnes på vapenskölden,

och p"rpurfärgell är fä,'g på bölden.

Vå,' »store HelU'i~'» blef ldrbigl1ngen, aristokratelI blef liberal,

med thordönsstärnmn han höjde sången

mot mallarkien, för samfäldt val; han ville hämna.~ på nye hmgen

af hvars otacksamhet han var stungen.

•

•

Frdn ena Riksdagen till dm and,'a

sj6ngs ~amma thema med variation,

Allt hos Regel'ingen var alt klandra,

ej något fann f6r ha718 blick pardon;

måhända såg han dt mm'skalkstafven

som segertecken aU få i grafven,

Väl fylldes icke det /jufva hoppet, allt är bedr(Jgligt häl' under Bo[n

men hur han k.ämpade, under loppet

kom Gripenstedt uppå kullerstol'n,

och från den tiden jacile blef gubben,

han böt ut harnesket emot stubben,

Nu lugn han sitter och famnar tiden,

sjelf, lik en Kronas, hall äter opp

sin egen afvel frdn en förliden

guldålder, hysande än det hopp,

att Saga ej skall hans bragder glämma

men dra dem fram w' sin dolda gämma,

Dock, hvem har dragit så härdad klinga

jör all slags f/ihet, som Hjerta har ~

Med ingen jordom han vill dagtinga,

med öppen panna och tanke klar

i Aftonbladet han förde striden, men äfvell hall blej ur kosan vridelI.

,

U,. puppan f j äl'iln slår ut med ving al',

så gick det ock med vår publicist; eli gyllne mamm01l med språk som klingar

blej rik ersättning för hvad han mist;

•

7

8

..

nog B l a d e t stannade qVa1' i stöpel, men folkvaldt ombud hml blef på käpPI.

Det gamla språket han ej förgätit, med det han kämpat ännu mång' dust, med mången fiende hml sig mätit och gjOl't den fejden med lek och lust; men rörde saken just hans intJ'esse han fann det bäst att bli i sitt esse.

Att styra mellan åsigteus Schylla och egennyttans Charybd sin väg, det n o g har varit, att helt förbrylla mång' man, som trampat heroers steg; lIVad under då, om Lars Johan äfven, uti dess hvirfvel sköt in med stäfven.

* * * På frihetens himmel äl' mulet och tiockt . , dess stjernor insvepas i ruggiga täcken; der går mycket hakfram, befängdt och harockt och vandraren villar sig snart i dess öcken, blott irrbloss och lyktgubbar tri/vas der häst och ärlighet är der en främmande gäst.

Dock genom mol11en låt blicken tränga, i llögre kretslopp med evig sol . .. Annu planeter sitt ljus OS8 skänka der sanningskämpar ha kunglJlJtol.

,

•

•

-

Det gf/mla SVNt

(in aflal' söner med mod i hjeJ'/al, med panna klar; som våga allting fÖl' fl'ihetsskatten, 80m spilla blod /tir hvad "'ål'ast val'.

Fäll icke modet, en hjelteskara finns ån, S01ll strida fÖl' mensldighet; som solen dl'ie/cel' opp hafveta bölja så dl'a'r den maSSUII i ljusets fjät.

De bålda söner ha kraft till moder, w' fulla brösten de dia mod; med mak:t de bryta hval' träldomsfjettl'a, de köpa frihet med Ii! och blod,

HUJ' skönt att kunna sitt öga lyfta UI' vanlighetens smutsmängda stoft; alt se ideen

9

•

10

besjäla men'skalt,

att en gång dl'ieka

dess himlado/t.

I verld, der allting

med almnått mätes,

del' hedern väges • pa myntets våg,

der är det hel')'/igt

att träffa vänner

som ö/ver verlden

slå opp sin håg.

l dagens söner,

I lJusets härmäll!

som snöhvit (ana

käckt vecklen ut.

Om Er jag dromde,

på El' jag tänkte,

jag verkligt fanll El'

ju dock till slut?

Hvar är den sko,ta

den gudavigda,

den helga stammen

med andar slägt.t

J ag ofta tänkte

att den var utdöd

men den är å/er

till lij ju vackt?

,

,

•

,

"Folkfts Röst,'·

Ej det var för längesedan fast måhända glömd all redan

,lä kring land och rike spred sig

ett orgau för folkets )·öst.

Om ock )'å och grof i talet,

och pfl ämnen plump i valet., vid den stämman mången vred sig

och af fruktan slog sitt bröst.

Bland despoter små och 8tma

alla hafva att förlora, när ur mörkrets dolda gön,ma

mörkrets gerningar drag fram;

derfar när uen Rosten höjdes

m~ngen tl'Otsig nacke böjdes,

,

bäfvade att sjelf f,l töm ma '

driiggen af sin egen skam.

Snart en grimma dock blef funnen,

att pA mannen ty~ta munnen,

lika verksam, lika neslig fast den Val' af idel guld. Väl den I~nge sökta gål'van

_ kom till mannen ifrlln ofvan,

dock på honom föll en griislig

outplånlig syndaskuld.

11

-

I 2

•

•

•

•

Denna Röst, som sknlle roplI n 11.1 fri]letsmiin till hopn, att med enad styrka kiimpa cmot samma vii]e] och villel, blef cn lydig maktens apa, Hircle svart till "vitt omskapa ; utaf kOlTnptionrlls kriimpn dog den, lit schavotten silid.

,

•

,

"It'iill crllcslallll ct."

,,}<'iidcrlleslalldel», SOIll umlel' tiden b\'lltit sin bana, trots 1Il0tståndets LUU kl, böjJe sin fana och fortsattc striden, 01\1 ock ej alllid med sansning och lakt. Rose/! bier tappad ur flammande skölden,

värman uppslukad at' liknöjdhetsköldcn, spalterna fylldes mcd skåpmat och kram, del syntes att kämpen bier klenögd och lam.

I,ifskmften brast cj, det hiirdes plI tonen men sjukdomen koIU utaf orsaker två; pl'O pl'ima han tog ej den gamla motionen,

att åka bier bättre föl' honom än gå.

Att [1röfvaude sjelf omkring nejderna vandra biet' tråkigt och derfår han lejde sig andra som sögo, likt svampen, båd' rent och orent, och bier referatet bild' osannt och klent.

Sekunda han glömde den första principen, om striden skall lyckas mot ,)väld och mot v[lld», i striden mot makten vår kämpe blef gripen med misstanken plI sig: "åt motsatsen S'lld!n Ideen blef det andl'a, som fick hOllOiU lil'va; det första hvarpå han nu akt ville gifva val': att det steg med prenumeration och derefter rättades Tidningens tOll. .

•

-

H I'ad under, alt då han ej vågwle hö ja

ilet hl'ässade svärdet mot allt i1er han så" o'

att ormen och tigern äu cJjerfcJes alt dröja

och släcka i blod och i tårar ~ in ld\;; o

hvud under, att då icke fördomel/s biudel

af honom slets sönder med jiittestark hallil "

uf dagtingans yrsel deu starke fick svindel

och glömde silt uamn ul,lf "Fädel'llesland,,,

I ett dock sin uppgift den troget har väruflt,

den svängt mot polisen siu väldiga pamp,

llIot byräkralien den äfven har spjel'llut,

så att fler iin en af dess soldnärer damp;

den börjat mot slutet att ock repa modet

och tala ur skägget mer tydligt än förr,

kllllSkc kokar upp igen ynglingabloilet

och sIAr opp p '\ vid gafvel fl'ihetens dörr?

Den fejd, som han bÖljat, trots allmäuna ruset, mot "penningfÖI'slaget" af Louis de Geer,

alt höja sin röst under sorlet och brnset

och slå som en bomb bland bankirel'lla ner

det visar ju klart att han känner sitt värde ,

och kan , då han ides, ännu dra' sin plit;

än "Fäderneslandet" den satsen oss lärde:

":in pengm' långt ruer värd t Öl' ära och flit!"

Deu kamp, som han börjat, må lvckli"'t han sluta • • to ,

ej I,lla sig tummas af "gylleue haud l"

på sanningen ej må ett hårsmån han pruta l r i fråga Iltt rädda vå,t folk och ditt lalld l

lIl ot girighetssyndelI ilr bättre alt strida,

I

h varheldst den lin finu 's, än mot I sraeh 1181'11,

de svärnste judar som samhället rida

ä' döpta och trampa i Wallen gs qvarn l

Se opp mot den usla pl'ocentareliga,

80m su"'er likt hästigeln ut vår nation; o ,

fär penningens välde än mer hos oss st Iga

och d iktera lagar med allsvåldig ton;

farväl med det ärliga, hugstora Svea,

en sköka, då blir den jungfruliga mö,

en kla)l,'ande Rachel blir fruktsamma Len,

d d" I när hon sina minnen och dyg er ser o ,

Gör rätt då f<i r namnet - försumma ej tiden

och spräng denna drake som vidgar' sitt gap ;

llaf mod blott och ställ dig inunder regideu

af ärans och folkrättens adelskap!

Nog fäl t har du vunnit fÖ l' stridande kralte,',

till folket, till ,,,enniskan vädje du blott,

och fosterlancJsträdet med vårliga safter

skall ännn sl~ nt mänga lefvande skott.

- ----

,

J,j

11,

Men ack, hvad såg jag der? en stjcrnll bröt vänligt leende på himlen fram!

dou lofvade, att frid och sanning värna, och sätta mot godtyckets böljor damm;

den sänkte sig på hvita dufvovingar

ett .himlens budskap" ned till vm'ldcns larm och mildt och smäktande dess qväde klingar

hvarmed den bjuder bamen till siu barm,

Som (jusens Engel huldt den breder famnen mot en och h val' och bjuder skydd och vakt;

"kom hit till mig, här äl' den InO'na hamnen , b ,

jag på hvar fiende skall IlOO' ge akt,,, b ,

så ljuder kallelsen till dem som vilja i »visdomskällan" släcka Andens törst ,

del' ond t fr~n godt skall läsaren ~tskilja, bland ljllsets stridsmän ser du Wäktarn fÖl'sl.

J", fVäkta1'll det iiI' ju ett namn som låter, som genklang hal' i hvmje redligt bröst,

han ej med vårens rogla\' kommer åter, han /lyr ej bort med dem vid kulen höst;

nej hela året om är han densamma , bland viuteros drifvor och bland sommal'lls g'löd,

h"n låter runesvärdet kring sig /lamma och bjuder mörkret, våldet, hämnd och död,

,

Så trodde jag' och blef s1l glad i hågen, när detLa budskap flög kring Sveas land,

i tidningsform den kom och föl' mig låg den men knappt jag hunnit ta' den i min hand

att deruppå en blick fast flyktig kasta , förr'n jag af häpnad och af sorg satt sLum,

tolf spalter den väl hunnit att belasta, men frihetstankar funno der ej rum ,

Der en politisk pietist, som funnit, att fromhetslarfven var ett mäktigt sLöd

föl' thron och kyrka, och som häftigt brunn it att skydda dem, och nu sitt bistånd bjöd,

mig mötte på hvar sida, hur j~ g läste jag såg en kungaslaf, prelaters vän,

som ilsken, mot all frihetssträfvan fräste, ,

som gaf en bit, men tog den straxt Igen .

Den O'af sig sken emellanåt att strida h •

mot maktens våld och gröfsta missbruk straxt sågs den sig af plötslig ånger vrida

och skrufva tanken som dess slaf igen; så hjertans from, så pl'lld och så gudsnådlig

dess råd var blott: blind undel'gijvenhet, hvar motståndsyttring val' ju samhällsvådlig

och straffet derföl' Wäktarn säga vct.

Så har du stått, TOl'llväktal'c med luren! och tutat timmarne helt tviir och bös,

dn luktat brändt från Riddal'holmska buren helt rädd att frihetselden bl'lltit lös;

Väl invigd Lyckes du i jesuitismen, .

-

17

men

2

18

-

ty Ull förstått slå kappan härs och tviirs, men framför allt du hyllat fariseismen

fast du för det hal' utsttltt mången pors.

•

•

" lftonbla(let." lIvad förr dn varit, icke mera dn iiI', dn gamla Artonblad, ju längl'o tid dn haft att lära du sjunkit mera ned till hvad ? till något, som ej mer förtjenar den aktning som har följt ditt namn, ej längre dn åt läsarn lånar ett ljus, som för till frihets haml]'

Jag minns den Hartmansdol'ffska tiden, då tusen Ul' din källas våg mod dl'llcko föl' den nya striden, och drogo ut till härnadståg mot despotismens köpta skara, mot prestlist och dess öfvermod ; hvar segel' köptes l1å med fara, men faran gaf blott mera mod.

De hugg, du gaf åt tyranniet de föllo tnngt; man näpste dig, men du ej kunde låta bli det, du tycktes invigd till ett krig; ett krig på lif och död, som skulle utkämpa folkens helga rätt; än blomstrar skön din segerkulle från fyrtitalets minnessläU !

19

20

•

Då fanns det jern i dina armar

och blixten från ditt öga flög, hur högt i kungens borg man larmar

din pil med kraft mot målet flög; 'l'horshammarn då mång: rese krossar,

och snillet födt ur Mimers vÄg, de bundna utur träldom lossar, som Odins korpar allt du såg .

Ett dubbel-Hjerta i ditt sköte

af helig frihetseld då brann, som brudgum väntar brudens möte så begge trängta till hvarann; då sträckte dn mot frihetsfanan din hand och svor att dö för den, och framgick på den brutna banan tills den bröts af för penningen.

Hvad är du nu? du ens ej kännes igen af egna vänner mer, din lJIejginga1'd ej längre spännes, och Ti7'fing inga hugg nu ger; väl synes rustningen densamma, men egg och styrka, mod och märg ej finnes mer, och snillets flamma mot qvållens dunkel utbytt färg.

Gör rätt för namnet och, som solen, om än af molnen länge gömd, bryt fram och stråla äfver polen, du är på ljus väl än ej tömd? Det giiller suart, om Aftonbladet

skall gå i nattens glömska in ; mig tro, om ej du så vill ha' det af frihets lJus och vånna brinn!

21

•

,

"Nya Dagligt AllehantIa." Hl'ad skall jag säga till din ära

du Allehanda Riddersman?

du vill ej namn för soldnär bära, lllell fri du icke kallas kan.

Cameleonten lik, du byter, en annan Times, ditt skinn så snart

opinionen fram sig bryter, trots hvarje band, med hejdlös fart.

A mflhienaturen tagel' hos dig för ofta ut sin rätt,

när tl'ädens bark du stundom gnager, och än ur sjön dig äter mätt;

månn' man ej skulle dig misstänka, när helst din mun till frihetslof

du öppuar, att du då vill skänka din hjelp åt pl'estel'skap och hof!

Fastän du namnet ännu saknar att vara l'ilcs-officiell,

du troligt somnar in och vaknar vid tanken derpå lugn och säll;

hvad du om frihet stundom snackar föl' svaga ögon blådunst är,

uessmer du sedan träget hachr, att fälla frihetsträdet ner.

•

-

Du stundom "å!Jul har iltt bjuda, men föl' det mesta är du tom,

när du af helig eld ses sjuda den tyckes vara hind i Rom .

Är du blott viss, att vinna pengar, du lyssnar och gel' massan rätt,

rueu eljest ibland hofl'ets drängar du ödmjuk helst tal' din reträtt.

Del', ibland gyllene drabanter d u tjenstgör föl' den plats du har,

än bland dess lejda musikanter du blåser till dess lof fanfar;

än sI:",ädelsens egghvassa klinga du drar till skydd för despotism,

och kan lofoffer nog ej bringa åt det som nämns konservatism.

Så hal' man sagt mig, att du brukar natlll'ligtvis emot kontant

väl konservera girigbu/cal', som offra föl' sitt namn en slant.

Visst folk lit dig lär premier lemn~, som till ett assurancekontor;

och då allt skrofligt kan du jemna om insntssnmman blot.t är stor.

Ej då, det säg's, i dina spalter finns rum för ringaste kritik,

Då kring de värsta syndapaltar du breder ut beskyddets flik;

väl i din bureau assurerad

.,

23

-

kan domaJ'll tl'ampa Ingen fl'iickt ,

och Styffe vandrar ogenerad ett åsnesnille blunu sin slägt,

~og' kan du så din kassa fylla och bli om magen rund och trind ,

men nog du hal' dig sjelf att skylla , om föl' opinionens vind

din farkost kantrar, hvad det lider, och sjelf med den du går i qvaf ;

så har det gått i alla tider: att »snålhet varit vishets graf,))

Nå nå! du har din 1'01 att spela, de mäktigas vasall du ~r;

utför den helt, och dig ej dela, ty ingen gerna tror dig mer,

då du af dagens trångmål tl'ingas uttala frihets »Schibboleth;"

om paddan än så starkt bevingas I,on blir dock padda ?'ätt och slätt! -

,

,

•

•

"l'osttitlningell. " Hvau minst mul'I vågar hoppas, inträffar dock ibland, se träden börja knoppas vid islagd, öde strand ej ofta fenomenet inträffar, men det sker på verkligheten skenet ej alltid vittne bär,

Oss möter en Posttidning, som är officiell; uen märke bär af vriuning och tumning hvarje qväll; den måste tjena hofvet, den lefver af dess gull och laddningen i skrofvet är stjernol' och lull-lull.

Dock sel' man understundom rätt mycket godt deri; föl' pligtens bud blott blundom, det gÖl' ej mannen fri! Men del' ej »ex officio».-sin tjenst han fylla skall, han ofta »ex juc1icio» är fri i många fall

,

25

-

26

•

Ja, fl'iure än dessa som frihetsskylLen ha, med hvilken de utpressa af folket fyrkarna. Den mera iin den lofvar åt läsarn ofta ger,

med falskhet den ej håfvur sitt fynd, men ärlig är!

Du strider för din fana, men munlås har du ej; orubblig från din vana ett gummalt konterfej du ifrån väggen blickar på hofvets ståt och prakt, fast sekelgammal, nickar din bifallsmine med takt.

Men gäller det att strida mot godtycke och våld, dn slår med egg och slida och är ej längre såld. Du hugger på polisen på embetsmanna-väld och skyldig på hevisen du sällan blifvit ställd!

För landets kraft och ära du drager sjelf din plit, du orkar vapnen bära och öfvar dem med flit. För knekten uppå Roten

•

I

•

och Martis son på solU du fegt ej skrapar foten men reser dig helt båld .

Den åldriga »Gazetten»

med heder sig uppför ; väl stel i etiketten,

men det till sysslan hör. Mer f7'i än många fria, som tidning god den är, ej bråka, pladdra, skria den hörs, men gör dess mer.

Att af dig mer begära , det vore ju din död; att sådant offer bära ej instruktionen bjöd. Så fortsätt då att verka så långt och godt du kan, man kan i hofdrägt märka hos dig en ärans man.

I

27

, .

•

28

"Kapteu Pu[."

Herr Kapten! får jag äran att sända några ord till er värda person;

att jag sårar er torde väl hända, men ni ger jn på förhand pardon.

Om ock liten, som »bramrån» på skutan mot de »storsegel», hvilka vi nämnt,

likaväl, denna kluten förutan höll hon kursen väl än mindre jemnt.

Då Ni »piffar» och »paffar» och »puffar» hValje Lönlag Ert vecka-förråd,

gel' Ni stundom rätt väldiga knuffar och för Er knappast en finner nåd.

Fast N i pryder med blommor Ert O'issel " , slår Ni till så ait grundligt det tar,

då Ni sållar igenom Ert rissel utaf kornen knappt något blir qvar.

Fast med lekande skamt, vet Ni säga långt mer än mång' alnslång moral,

den på pröfningeus våg Ni vill väga mellan intet och allt ej har val;

väl ler gycklet uppå Edra läppar och till löje Ni läsaren för,

men det gycklet är värre än käppar, ej blott ryggen det sinnet herör.

•

•

•

,

-

Lik kaptener på halfsold du eger just ej mycket att svänga dig' med ;

men ej guldet på dig vunnit seger, du har manligt bestått i ditt led.

Du den enda kanske bland de många har föl' änm gått fram i din strid,

man i guldnät försökt att dig fånga, men du undgick, och slöt icke frid.

Dock jag vill dig ej endast berömma, ty berömmet står smickret helt när,

jag ej kan, och jag vill icke glömma, att du orättvis någon gång är;

jag vill tro, du ej är det derföre, att du vara det vill, nej, o nej!

när du äl' det, jag hoppas du höre! du har rätt fattat saken då ej.

Men hvad värre än detta misspryder Herr Kapten, är den känsla af hat,

. som till ondo det bästa uttyder hos en gammal, bepröfvad kamrat.

Det är skönt, att se qvickheten stråla och upplifvande, höra dess ljud,

dock må svart man det h vita ej måla, det är brott emot sanningens Gud.

Ej är nog att den lysande flamman bryter fram, för att visa sig skön,

om med mani och med rån den är samman, i förinteise har den sin lön;

när som snillet ur tankdigra pannan

2!)

-,

:10

•

,

•

•

straffar menskors och samhällens fel, då dCII tage ej en föl' en annan,

utan rätt läte h var få sin del.

Man har sagt, Herr Kapten, att ditt hjerta i din hjerna till stor del gått opp,

VOl'" det sanning, det skulle mig smärta, ty då snart skulle stäckas ditt lopp.

Dock jag' hoppas att ännu det dröjer, förr'n du slutar att skämta och le;

då Illed språket du sinnet förnöjer, kan man skal'Pskytten uti dig se.

•

•

"'Uustreracl Tidning." Men Illustrerad 'Tidning

som hal' Carlen och Blanche ombord hon måtte väl hegripa

att artigt lägga sina ord, då cn har röda fanan

besvurit som sin tankes brud, och ifrån ungdomsåren

den andra tolkat frihetsbud ?

Dem begge väl jag känner, dc aldrig svikit än sin post,

de fejat samhällsskölden från tlydda seklers smuts och rost;

de blottat milnget spöke i hermelin och purpur klädt,

och kronans favoriter mång' grämelse och sorg beredt.

Med fördomen de gycklat och ställt den fram till spott och hån,

de gisslat tyranniet och ryckt det makt och ära från;

med redligt hjerta båda för mensklighetens pligt och rätt

ha kämpat som herserkar med kraft uppå nordmaunasätt.

Hl

32

Och ännn still' BcräUarn

i Illustl'erad Tidning fram

han kastal' stridens handske

mot feghet, slöhet folkets skam; och ännu, rast försötmad

mång bitterblandad dryck han gel', och fåret ') jacobinen

man nnderstundom ock dcr sel'.

Dock lätt förstås att Tysken

med tidningen vill guld

han fruktar hvm:je yttring som kunde blifva skuld,

att Bladet föll i smaken hos en prennmerant;

hvad är ideen för honom

mot en och annan slant?

Så stå de männen båda nu ställda in i bås, de kunna väl det lem na och fria bli förstås;

men också honorariet val' alltid godt att ha

och klingande salariet i örat ljuder bra!

Nog, med så ädla krafter, den tidning kunnat bli

') Genom alt här begagna aen kända benämningen »mrct», vill förf. endast beteckna aen konseqvent. revolutioniirens milda och anspråkslösa sinnelag.

I

- ----

,

ett mäktigt frihets vapen

mot våld, väld, tyranni; den kunnat väl behälla för läckergommarna

hvad som vi lättsmält kalla, dito rebuserna.

Men ändock under tiden

den, föl' ett högre mål, har kunnat värdigt kämpa

med sannings vigda stål. När uppå divansbordet er tidning fått sitt rum, då är det tid aH tala ur skägget ej bli stum.

Att se ett vackert träsnitt väl ögat fägnad gel' ;

men utaf dubbel-stjernan man väntar mycket mer ; I bÖljen väl bli gamla,

men ynglingar ändå, I viljen samma uppgift, jag vet det, begge två.

•

O! slån då larm i lägret, för friheten stån opp, låt tysken ej er köpa, men bry ten sjelf ert lopp ! H vad icke samtid lönar skall efterverlden ge, blott krämarn söker vinsten för det närvarande.

•

•

33

3

,

114

•

,

Vill tysken icke gifvn

er rum och frihet nog,

slån in på egen bana I CarUn o elI Blanche är nog;

fast veklingar finns tusen

finns m än ner äfvenså,

som se och känna frihet

och önska den att få,

Men då ej duger längre att »undfly polemik»,

det är ju byrilkratens

och prestens gamla skrik?1

Den som drar ut i sb iden må vänta motstånd, glad

att han ej liingre skyll rar, som docka på pumd.

Om hjernan sviiljer bjertnt

det iiI' ett grufligt fel! Men slukar känslan tanken

det iiI' än säml'C spel; på det man allt kan tappa. men vinna ingenting; man sakne icke känsla, mcn se sig väl omkring I

Det fordras mod att säga sin tanke ärligt ut, men mera mod och visdom att stå sitt kast till slut; att icke dras om näsan

•

•

och fångas i ett nät,

80m kastas ut istrålform

från thronens majestät!

Att icke hoppas svanor ur korpägg, dem man ger; men bida kläcbingsstunden då fostret klart man ser, John Gabriel ej sviker,

•

han stål' manhaftelig,

han ser ej "lejonungen» då )l}'äfven» visar sig.

Men två än en är bättre, s1l dl'agen då ihop,

och dricken lugnt försoning ur Mollbergs gamla stop! I kämpat hittills samman uti fo.tbrödralag,

än kunnen I bereda fål' friheten en dag,

Ej någon än beh'iflat Orest och ej Pylad; men nog I kunnen jemka hvarcn uti sin stad. Den som begär föl' mycket

. ju oftast intet får,

men, den begär för litet helt flat och tomhändt står.

-

35

-

"Fribetsvännen." Men mer än de andra som lofvat så rundt och ändock så föga af löftena hälla, åt hvilken det varit helt strafflöst förun'dt att larma som tio och handla som nolla; det är denna slippriga »fribetens vän», som länte dess namn, och som dermed har prunkat, hur länge du kommer att blifva det än jag vet ej, men hittills som bonddräng du lunkat.

Att äta ut andra, sjelf komma till makt och vinna på lurade preuumeranter, har varit dess uppgift, med seghet och takt den laggt sina krokar ut åt alla kanter; som »Fanderseländeb> att lägga sig i och smutsll privatlifvets fridlysta boning från borgen till hyddan, han sökte att bli en hemlig spion utan nåd och förskoning,

Väl någon gång bjöd han sin läsare på något bättre än pladdret och sqvalh'et från gatan, men lyckades det att en godbit der få, han stördes dock straxt utaf snattrande skatan; hvad tanke vål' Starkodd om friheten har lär blifva hardt nära omöjligt att fatta, än, Lunkentus lik, sina stormskutt han tar, an släpar ban benen helt tunga och matta ,

På samvetets frihet och forskningens rätt

än skriker han högt och med dundrande stämma, och kyrkliga dogmen han aktar helt slätt, än knappast man vet hvarest mannen är hemma; mot schismer, partier han slungar sitt svärd så argt som en sbirr uti inqvisitionen för prester och kyrkskick så nitisk väl viird att hafva sin plats bakom pMliga throneo,

Ibland tal' han bladet också ifrån mund och gifver en dust åt den värda polisen, men vips kan det hända att i samma stund han grymtar i chorus med bläklädda grisen. På småspikar hänger han sig, de,' han vet att dessa sig böja och rönet ej duger; och har någon pengar, om detta han vet, då likasom blodigeln fast han sig suger,

"

A n, frihandelns målsman, han bryter en lans belägrande djerft både packhus och tullen, iin ringlande bak' bondens kafås som svans, for sitt intresse sölande siO' uti mullen' " , dock något han gjort för den stora reform, som börjat som bäst ibland Ständerna fyra, men der äfven, inkonseqvent och abnorm, han önskar, att »bönderna blott skola siyra»,

Fast Fortuna hal' varit den gynnaren blid och hfelpande snillen åt honom förunnat, fast Wahlbom har tillsläppt sin "stickel och tid» och skänkt allt det bistånd han kunnat; fast A n s till Malla, med lekande hand,

31

38

sina taftor och bref »con fl morCll har m/ilat,

trots all medvind lär skutan ej komma i land,

ty dess styrman för mycket som »marktschrejcr»

Sil lunkar sin bana vål' Frihetsviin jemnt

och ragglar som Sven mellan stenen och diket,

än lyran till kiirnfriska sång'cr han stämt

lin sjungit han hal' liksom klockarn föl' liket;

llRn äftas, arbetar och svettas lik viiI,

fast möuan förspilld och förgäfvcs syns vnra,

ty tillsluta böndcrna pungen, ihjiil

han svälter, och måste till Orkus då fara,

Hur länge dct dröjer tills timslaget slår , , Jog vet ej, men likväl dct vlirstn jag fruktar;

jag dricker föl' krymplingens bortgång en tål'

ty likfärg han ha,', och som lik han re'u luktar,

När väl han hal' hunnit f"lIuOI'da silt lopp,

på stenen rr.in l'IIlla få rista J'a o' beuer' o ,

den lyder så häl': »som en sol gick du opp, $om en skinnfäll du ,'amlade neder,»

,

skrålat,

•

Nissar och Nassar.

Ibland frihetens här

ser jag än måuga fler',

små trosspojkar kanske

dem man ej låtsar se;

dessa Nissar och Nassar med bi,d' fraffi- och baktassar,

de nog "cta att klösa och rifva sig fram och uppkasta åt fienden smutsmoln och damm,

Visst de göra sig bråk

med gnminernas språk,

men de rifva likväl

mången ovän ihjäl; de som getingar stinga

och sin gadd de intvinga; fÖl' de frön som de uts1l de hafva sitt fält

der de växa till skörd, ntan harfning och vält,

Huru ringa och små

dessa synas än mu,

jag värderal' dem dock

denna slll'l'ande flock;

ty de barrikadel'a, med »bons ruotS)) de bravera

och de våga dock något föl' frihetens sak,

som pil'8ter de skjuta galejan i vrak, ,

39

H vad mer fordra af dem ty de hafva ej hem,

de ju ensamma gli som små moln i det bill; de se samhällets brister

många ränker och lister ocb de utgjuta tårar af löje och harm ;

mot all orät t och vAld hlir ock pys~lingen varm ,

Gir dem ej ditt förakt, du som kommit till makt ; detta källsprång förut blef de väldigas slut! vattnet sin rännil gräfver, fast fördold t det dock lefver

tills det hunnit att bilda en brusande ström, der det dränker dig sjelf och din herrsklystna dröm.

Mången gång var ert språk idel pjoller och pjåk, men jag finner likväl hos er bjerta och själ; gerna må ni då prata uppå torg och på gata, • Jag är glad då jag ser, att I lifven dock opp detta folk blod som börjat bli kallt i sitt lopp.

Mera bildning och skick • Jag er önskar, att qvick och anständig dock bli är emot tyranni

bästa damm, som kan byggas,

,

, I

•

•

•

,/if la dryck, som kan brygga ty del bryter Jtu boljor, dea ly lhad och mah orh pA sjelf vl,ld!'I! män bpt el dA blarrer lagdt.

-

•

41

•

•

42

•

•

l

"Dagbladet .•

Hvad är ej för lycka en nolla beskärd fast 110n i sig sjclf ej ett öre är värd, hon vips i ett ögonblick höjer valören, hon makar blott åt sig och gör siU mariage, hon hflllcr god mine blolt och har "bon courage».

och slår såsom utkik bestänuigt i fören,

Fri'm början jag u,inns hurn mager uu var, hm som ett skelett dina knotor dn ba,', en mngcl'mnn gick uu bestiindigt på vägen; då vidgadcs skinnet och j emnt blttstcs opp. nnnonserna fyllde din svällande kropp och aldrig du var om din föda förlägen,

Då andra betala, du tagel' betalt för hvad du skall sluka, hur uselt och skralt. hur oblygt och jemmcrligt lin det må vara, på bredaste basis din lnggrannhet stå,', hild' dumhet och lögn lika Mt i dig går om deraf blott ökas annonscrnas skara.

Se'n väl utaf dessa du spaltfyllnad fått och vinsten derpå hal' sin höjdpunkt uppnått du önskar att hÖlja en lysande ./Era; ett Dagblad ej längre du nöjes forbli, se'n penningbekymren dn väl blifvit fri en plats på paruasseu du djerfves begära

• •

•

Med köpmannens blick sel' du fram till ditt mål ·

»när äran med penningen grannsämja tål, bäst är" så på "bureauOl> du slugt resannerar ;

ta'r sfl vid polisen ditt engagement, • for allt hrad den göl' hal' UU nflgon harang och präktigt uess l'OS i uitt Euen florerar.

Att yrket i längden nog lönm' sin man, pfl Dagblauets pappa ~yn's tydligt minsann,

han dubier alla om den sakCfl hnfdt; ntt vara poliscns pligtlrogna organ ger landtgods och qvamar och hus uti sta'n • lin lönlöst ej någon den grufvan har gräfvit,

För att drifvn kurtisen så långt den kan gå, att »i vantarne viii" ock hos Ryssen sjelf stå nu han t:tsliipper IIlIgin och ]J[um'" .); dessa pladdra allt (,mit om en frihetsmartyr, och vårt Dagblad [il' färdigt att l'opa: »ge fyr» och nedskjuta »landstry karn Bakunill».

Om ettan föl' nollan blef sluskig också det ingenting gÖl' blott affärerna gå, hon nöj 's med sin stela och surbenta »rekej". Hur kocken ser ut, om blott malen är god, det bryr ej vål' nolla, procentarens moJ än trotsar som fordom djerft Guds »Mene tekel»

Men hur af förtjensten du än blåses opp och hopar din kassa och ökar din kropp,

43

") Odins tvenne korpar, som foro kring \'erlden, och förkunnade ho­nom nyheter .

•

,

,

44

förgäfves mau hjerta och själ hos dig I~tar!

Om nordstjernan också blir hängd på ditt bröst, att hugna och lysa din lIlderdoms tröst, du fåfängt till Pautheons helgedom stretar,

* * * När jag skådar nu tillbaka uppå vår publicitet, föga honing tycks den smaka

men dess mer af bitterhet; de som skola landet vä,'na,

,

ej med sväl'd, men pennans makt, som bOl'dt vara denna stjel'na, som sitt ljus från t!'akt till iI'akt sänder ut, att folket leda, har den på sig ~jelj' ens reda r

Ö fvel'allt snal't sagdt, förnedrad utaf guldets malet den möts; som en fogelobefjädrad den i jägarns snaror slöts! Titlar, embeten och s{iernor ligga mest i perspektiv, villa bort de bästa lu'emor

och jörqväfva snal't allt lif; tal om frihet, rätt och sanning är hal'dt näl' en giftig blandning.

Här den stela byråkraten har sin mäktiga ol'gan, vet åt sig alt fylla faten, klipp el' hästens svans och mahn;

-

•

ridel' på den !!lIs den 3tupar,

blott hem llår sin lyckas höjd,

ger åt massan prat och supar

och af l'uset blil' den nöjd; och ju mel'a den beskattas desto lättare det snattas,

Här oss mötel' sIIart en annan, bördens lejda vapensven, som ej blygs att lyfta pannan

fast till strid han drager än för att mUl'kna ståndsintressen

djerft fÖl/äkta, han sig tror på sin hand ha alla ässen, då blott hackors svärm der bor; oblygt handsken dock han kastar

tills han fallel' ned och bastar.

Här en väktare fÖl' kyrkan, ömsom klagande, än siI'äng, vill blott veta Luthel's-dyrkan och ger hval'je schism sin släng: den ,på tl'O och l'idda1'ära för »vår kyrkas» helga kult vill sitt blod till offel' bära, I'åga måttet, I'edan fullt af det marterskap den burit se'n sin ed han ky,'kan svu1'it.

För de väktare på Zion, hvilka somnat längese'n, vill han blifva en O,'ion,

4.f)

46

-

gjuta lij i döda ben,

För prestismens vigda ska/'Q

slår han sköld och drager svarcl

till alt skydda den för far'a,

om det vore /flot en verld,

Staclea/'s liten han förstår ej

hur i ifvern han förgår sej! -

Andra tumma tusen salter,

nagga, bitas här och der,

och i samhällets leloaleer

ofta man dem famla sel';

men ej ordning bland dem finnes,

sällan I'eda och system;

om de förde sig till minnes

sIeaidens ord om Polyfem,

AJ hans slut de sIeulIe lära

vördnad för tv å ögon bära,

Då de sIeulIe tiden nyttja

ej för gagnlöst gnabb och kif,

Samhällsådrans smuts och gytlfa

mudd/'a bort och sält din knif

i dess rotsår och låt jernet

b/'änna lzvad ej läkas kan!

Det til' ofta enda värnet

lilan mot dödens angrepp fann,

Boten så I publicister

Statens sjuklighet och brister!

Men alt kunna gö/'a detta

bören l stå öfve>, dem,

•

-

-

-

/-

-

80m sm högsta lycka saUa

uti penga>" hus och hem;

den ej lean sin plats uppfylla

hvillcen frä,ast blott söleer s i t t;

må din samtid dig beskylla,

blott ditt samvete Öl' fritt,

lär som publicist att fä sta

hågen, blott vid f olkets bästa ,

Skri f ej o r d f örutan mening

låt d e l / t va/'a tankens kropp!

Ljus är f olkens dop och rening,

f1'ihet är dess blodomlopp;

enleel, hög so1m himlens tempel

med lcupol aj sI} emor p/'ydd

uti ord och med exempel

af lwart I'edligt hjerta tydd,

kristendome n, i dess renhet,

skapar j emli!';h e t och enhet,

Som en somma/'sol d en sprider,

rätt f ö/'stådd, sitt milda ljus,

varm och le/ar i alla tider

för den hem till Fadrens hus.

Ej den vill sig låta binda

u/i dogmens stela f orm,

ej som bnrn sig låta linda,

icke klä's i unifm'm;

• jri den vill, som Anden vara,

och med ljus till alla fara,

Må de lejda pI'ester lJuga

80m despoters kreatur,

47

48

T'

hw' "fö,' ",akten mall skall buga

"och den lyda, samt u/ur

"denna b"lmn, sitt /il och helsa

"taga, som från Guds /61'Syn; "ödmjuk själ se'n skola frälsa

"Hel','ans englar uti skyn,,,

Den oss fl'älsat, annwl ldra

kom till jordens bal'n att bära.

Hvad du eger ä" Guds gå/va,

hvad dl! dugel' tir hans ve,'k;

om hans käl'lek du vill lo/va med hans kl'a/t, till strid dig stä,'k!

Åt de bundna fl'ihet skaffa,

br'yt den råa styrkans rätt;

hvad du då /can folket gi/va

skall till /I'ihetskamp det Ii/va!

•

• •

•

-J ~ , .. ~ J , .... -