adoptiv - ffiaar till vietnam hade varit anmälda i vårt register sedan 2003. när man väl sänt...

Vi Adoptivfamiljer 2 • 2008 1 MEDLEMSTIDNING FÖR FAMILJEFÖRENINGEN FÖR INTERNATIONELL ADOPTION. NR 2• 2008

ViAdoptivfamiljer

Vi Adoptivfamiljer 2 • 20082

Som ny ordförande i FFIA är min förhoppning att vi i FFIAska kunna bidra till att så många barn som möjligt får föräldrar.

Är också en aktiv ideell medlemsverksamhet och ett enga-gerat bistånd en angelägenhet för att bibehålla FFIA:s hel-hetssyn på internationella adoptioner? Jag tror det.

Trots att vi ständigt genom media får information om allaföräldralösa barn är dessvärre inte alla dessa barn tillgängligaför adoption. Att FFIA kan utveckla nya kontakter och upp-rätthålla gamla är en nödvändighet för föreningens fortlev-nad, samt att vi har en väl anpassad och lagom kostym för deadoptioner vi genomför. I denna tidning kan ni läsa om hur enadoption från Kenya kan bli ett nytt sätt att adoptera, där manockså ges möjlighet att lära känna ett nytt land under en långtid.

Tre gånger under 80-talet blev min man och jag adoptivför-äldrar. Vi påbörjade vårt adoptionsarbete med utredningar ochansökningar under slutet av 70-talet. Då fanns EN adoptions-organisation att anmäla sig till, ingen valfrihet och vänteti-derna var långa. Med ökande väntetider och färre internatio-nella adoptioner kan tiden även nu tyckas mörk.

Men det finns ljus i mörkret. Det finns barn som behöverföräldrar, men vi måste förändra vårt sätt att se på dessa barn.Kan vi, vill vi, är vi mogna att ta emot dem?

NÄR MIN MAN OCH JAG ADOPTERADE VÅRT äldsta barn, som då var tremånader, var det en lycka att ta emot ett så litet barn. Riskfritt?Ja, då trodde vi kanske det. Det har varit, och är fortfarandemånga lyckliga stunder, men han har en livslång funktions-nedsättning med utvecklingsstörning och autism. Vi är gladaatt vi adopterade just honom, trots all den kamp vi tvingatsföra för hans rättigheter.

Vårt tredje barn var tre och ett halvt år vid adoptionen. Omdet vore nu skulle hon ligga på gränsen till att bli ett SN(special needs)-barn, enbart på grund av åldern. Då fannsinga barn som kallades SN-barn, men eftersom alla barn komfrån fattiga, mindre utvecklade länder fanns det i alla fall hososs en viss beredskap på svårigheter.

Nu finns färre och färre små, helt friska barn för internatio-nell adoption. Men antalet barn med SN, dit även de äldrebarnen räknas, ökar. Hur kan vi sprida kunskap om att dessabarn finns och behöver föräldrar? Hur förbereder vi familjer-na att välja de här barnen? De blir en utmaning för framtiden.

JAG HAR SAMTALAT MED NÅGRA föräldrar som kommit hem med barni år om deras upplevelser. Adoptionsprocessen är krävande,precis som en vanlig graviditet. Man måste ta ställning tillolika frågor, bli granskad, allt för att varje barn ska få det somdet behöver.

Familjen Isberg reste hela vägen till inre Mongoliet för atthämta sin andra dotter Lova. Syskonkärleken spirar mellanhenne och storasyster Minna, också hon från Kina. Det var”jobbigt innan beslutet” då Lova är ett SN-barn, men de ville

bli fler i familjen och nu har de en snart tvåårig, positiv ochglad, ny familjemedlem. ”Jag tror inte man ska vara rädd”säger mamma Merja, som trots Lovas funktionsnedsättning-ar valde att adoptera just henne.

I samtal med Eva Gylling, som med sin man adopterat Jo-han, får jag veta att i deras hemkommun erbjuder de socialamyndigheterna familjerna att med hjälp av Marte Meo-meto-den utveckla sin relation med barnet. Hon har också upplevtstöd av en annan adoptivförälder när stödet från FFIA interäckt till.

ÄR DET INTE SÅ VI VILL ATT föreningen ska fungera, vi föräldrarfinns där för varandra och kan vidarebefordra informationom hur det är för andra familjer? De är därför viktigt att vi blirkvar som medlemmar, och kanske kan vi ge något tillbaka tillandra föräldrar genom att engagera oss. Så önskar jag att detska se ut. Och alla ni medlemmar med vuxna adoptivbarn,varför inte ge era barn ett medlemskap i FFIA, så de kan följavad som pågår i adoptionsvärlden i föreningens medlems-tidning. Adoptionen följer dem genom livet, det vet jag avegen erfarenhet.

Åter till familjen Gylling som valt att adoptera Johan, ettSN-barn med tredelat hjärtfel. Att det valet inte var ett enkeltbeslut att fatta för familjen är lätt att förstå. Nu hemkomnavisar det sig att Johans hjärta är friskt. Att ett SN-barn efterhemkomsten visar sig inte ha något problem alls är dock inteså vanligt. I stället är det så att även ”friska” barn kan haolika funktionsnedsättningar, som kanske inte visar sig för-rän längre fram i barnets liv.

Det finns inga garantier vid en vanlig graviditet, inte heller

Barnet i fokus Tänk om ... alla föräldralösa barn i världen

som behöver föräldrar kunde få det!

Familjen Gylling medlille Johan

vid en adoption. Berättagärna din historia iFFIA:s tidning.

Och tänk om ... detfanns föräldrar till allabarn!

CARIN FREMLING

ORDFÖRANDE FFIA

Vi Adoptivfamiljer 2 • 2008 3

Tidning för Familjeföreningen för

internationell adoption

Ansvarig utgivare: Carin Fremling

Redaktion:

Ing-Marie Söderberg, Råby 35,

755 94 Uppsala, tel 018-31 74 04

[email protected]

Kerstin Krebs, Svarvargatan 1:3,

111 49 Stockholm, tel 08-653 21 33

[email protected]

Catherine Paterson, Örngatan 4,

431 68 Mölndal, tel 031-16 77 17

[email protected]

Material till: Ing-Marie Söderberg,

adress se ovan

Omslagsbilden: Familjen Patel-

Eriksson under adoptionsceremonin på

Shreevatsa i Pune, Indien.

Foto Monica Samuelsson

Nr 2/2008

issn 1104-2044

Ledarsidan..................................2

Rapport från konoret.....................3

I väntans tider..............................4

Nya styrelsen presenteras...............6

Seminarium i Kina........................7

Adoptionsceremonier i Pune..........8

Att adopteras som femåring..........11

Rekognosering i Nairobi................12

Siri och Maj reser till Kina..............14

Annonser ................................16

Träff med Rumänienbarn.............17

Boktips och notiser.....................18

Medlemsnyheter.........................19

Familjesidan..............................20

Läs reportaget om hur tre små

flickor i Pune upptas i sina nya

familjer på sid 8-10.

AdoptivVifamiljer

”... Lilla Nirmitee är nog mestnervös av alla, hon hämtas infrån gården och kläs om i enny liten skräddarsydd grönsari. I rummet där barnen nor-malt sett brukar äta hälls ock-så sand på stengolvet där detstår ”God Bless You Nirmitee”,och fina snirklar och blommoromger texten ...

Adoptioner i enförändrad värld

Läget i vår omvärld har förändrats. Somvi skriver i bland annat Nyhetsbrev såkommer det färre barn, främst på grundav att fler adoptioner sker inhemskt ochfler länder har sökande som önskar adop-tera. I dagsläget kan vi dock inte se attfärre personer önskar adoptera – vilketinnebär att det blir köer hos adoptions-organisationerna.

Vi har dock fått indikationer på att an-talet ansökningar om medgivande hoskommunerna minskar, både bland ensam-stående och par. Det är med all sannolik-het så att de ökade väntetiderna i Viet-nam och ökade krav i Kina minskar möj-ligheterna för samtliga som önskar adop-tera, och det gör att många inte ens tän-ker på adoption som en möjlighet. Tidenrusar iväg och man blir inte yngre medanman väntar… så idag är det nog mångasom inte ens påbörjar adoptionsproces-sen, fastän de skulle vilja adoptera.

DE ALLRA FLESTA ADOPTIVFÖRÄLDRAR ÄR runt 40år. Att adoptera syskon bli allt svårare atthinna med, om man inte planerat sedanmycket länge. Kanske köar man i fleraorganisationer redan från början.

Tänk om vi kunde nå ut och nå frammed adoptionsalternativet tidigare. Idagsläget är det oerhört viktigt att tänkaadoption i tidigt skede – anmäla sig ochköa – för att överhuvudtaget ha en chansatt någon gång blir föräldrar. Mångaadoptivföräldrar jag stött på under årensäger: ”Att vi inte adopterade direkt i stäl-let för ytterligare en medicinsk behand-ling. Att vi inte besparade oss själva sor-gen över de barn som inte blev och foku-serade på glädjen över de barn som re-dan fanns och kunde få oss som föräld-

rar”. Men det är väldigt, väldigt lätt attsäga så när man står där med facit i hand.Vissa beslut måste få ta tid.

Under nuvarande omständigheter trorjag att enda möjligheten att nå fram är viamun till mun-metoden, få media att skrivaen rad då och då om adoptioner.

JA, VI VET!! DET BLIR SÅ TRÅKIGT att höra attinget händer och att det går sakta för ersom har ansökan i Kina, i Colombia ochäven för er som väntar och väntar i kön iSverige. Men det måste sägas så man vetvad man har framför sig när man börjarsin resa till att bli föräldrar.

Aktuella läget just nu är att vi kan sän-da ansökan direkt till Colombia och Kina.De som senast fick barnbesked fråndessa båda länder har haft sin ansökan ilandet cirka 2,5 år.

De som senast sände sina ansökning-ar till Vietnam hade varit anmälda i vårtregister sedan 2003. När man väl säntansökan så har man varit hemma med ettbarn från Vietnam inom 6-12 månader.Även till Thailand och Indien har vi vän-tetid på 2-3 år innan man kan sända an-sökan till utlandet. För närvarande till-kommer sedan handläggningstiden, detvill säga familjer har haft sin ansökan iomkring 1,5 år i dessa länder, men ävenhär tenderar tiden att öka.

DET ÄR POSITIVT ATT FLER BARN FÅR föräldrar isina ursprungsländer. Men det finns fort-farande många barn som behöver föräld-rar. Vi gör vårt bästa för att ni skall finnavarandra, och arbetar allt mer med adop-

I mitten av juli var det hektiska dagar på kontoret. Det var

semestertider och inte så många som vanligt som arbetade.

Utlandet tar dock aldrig semester så man hade barnbesked på

gång, uppföljningsrapporter som strömmade in, familjer som

var på resande fot och mycket, mycket mer.

FORTSÄTTNING PÅ SIDAN 4


tioner av lite äldre barn och barn med sär-skilda behov. Dessa barn har fått lättareatt hitta föräldrar. Ett skäl till detta är för-stås handläggningstiden. Det tar tid närman sänt sin ansökan, man hinner landa,känna och tänka efter. Ni blivande för-äldrar hinner sätta er in i vilka behov bar-nen kan ha, vad ni har kapacitet för i erfamilj. Och beslutet kan ske i lugn och ro.

Ansökan är i landet; beslutet, frågoroch kunskap kan fyllas på medan tidengår. Det är mindre stressigt på så vis.Beslutet att adoptera ett äldre barn, barnmed särskilda behov kan mogna fram –eller inte. Det är viktigt att känna att niräcker till, och vad ni räcker till för er i erfamilj. När ni hört av er till oss så kan detgå olika fort, beroende på land och var eransökan finns i processen. De senasteadoptionerna från Kina av barn med sär-skilda behov gick väldigt snabbt enligtdet nya systemet.

DET HANDLAR EN HEL DEL OM ”ÄLDRE BARN” läng-re fram i det här numret av Vi Adoptivfa-miljer. I kommande nummer kommer viatt skriva mer om barn med särskilda be-hov. Hör gärna av er till oss för mer infor-mation, eller om ni vill komma i kontaktmed adoptivföräldrar som har erfarenhetav särskilda behov och/eller äldre barn.

En trevlig sensommar och höst önskarvi alla på FFIA genom

HELÉNE MOHLIN

FORTSÄTTNINGFRÅN SIDAN 3

Adoptioner i en ... Den som väntarpå något gottfår verkligenvänta

Är det svårare att adopteras som

lite äldre, jämfört med att adopte-

ras som spädbarn? Och hur är det

att bli adoptivförälder till en

treåring eller en sexåring, jämfört

med en baby?

Skriften ”Att bli familj med en

sexåring” ger inblick i vad man bör

tänka på inför adoption av äldre

barn, men ger inte anspråk på att

vara heltäckande inom området.

Broschyrer ingår i adoptionsorgani-

sationernas skriftserie och kan

beställas hos FFIA, pris 25 kr +

porto. Adress: [email protected].

På www.ffia.se kan du se vilka

andra skrifter som ingår i serien.

Att adoptera ett

lite äldre barn


Det är snart tre år sedan nu som Annika och Hubert Anderssonbestämde sig för att adoptera ett

barn.– Redan innan Hubbe och jag träffa-

des visste jag att jag inte kunde få barn,så frågan för oss var: Vill vi bli föräldrareller inte? Adoption var det självklara al-ternativet, berättar Annika.

Efter att de anmält sig som adoptions-sökande gick de på FFIA:s informations-träff i Göteborg, ”den var jättebra”. Därkunde många frågetecken rätas ut. Detde uppskattade mest var att få träffa ochställa frågor till vuxna adopterade.

Även den intensivkurs som FFIA ord-nade i Röstånga över en helg gav myck-et, tycker de. (Numera är det kommuner-na som tagit över kurserna för blivandeadoptivföräldrar).

VARFÖR VALDE NI JUST KINA?– Det var helt enkelt ett av de länder vi

kvalade in för, säger Hubert. Jag ser detsom att det inte är vi som väljer land, detär länderna som väljer oss. Vi hade så kortäktenskap så vi passade inte in på allakontakter.

– Och så ville vi ha ett så litet barn sommöjligt, så snabbt som möjligt, tilläggerAnnika.

En inte precis ovanlig önskan. Dessut-om hände det sig att Hubert dagen efterutbildningen i Röstånga gav sig iväg påen tjänsteresa till Kina. Och efter den varhan helt såld på Kina. Ett annat skäl varatt det verkade lätt att göra en adoptions-resa dit.

– Vi är visserligen resvana, men när manska göra en så viktig resa kan det varaskönt att åka i grupp där allt är ordnat.

HUR LÅNG TID RÄKNAR NI med att det dröjerinnan ni får barnbesked?

– Det vill vi helst inte räkna på, sägerAnnika. I dagsläget ser det ut som omdet kan dröja tre-fyra år. Men vi hoppasförstås på att det kan förändras till detbättre.

Annika och Hubert har också funderatpå att anmäla sig för ett så kallat SN-barn,det vill säga ett barn med särskilda be-

hov. Men det är inget beslut som kanhastas fram, det måste tänkas över nogaoch familjen måste vara väl förberedd.

HUR KÄNNS DET ATT VÄNTA?– Det finns ett ord som täcker allt: Frus-

tration! säger Annika. Jag är en tjej sominte brukar ge upp, jag tar tag i och fixarsaker direkt. Men detta kan jag inte pånågot vis påverka.

Hubert berättar att de räknade med sju-åtta månaders väntan den gången de läm-nade in sin ansökan. Nu har det gått näs-tan två år, och de ser inte slutet på sinväntan på länge än.

Det verkar som om handläggningsti-den ökar för varje gång det kommer barn-besked.

ANNIKA OCH HUBERT HAR ÄNDÅ förståelse föratt de inte får några säkra svar.

– Ingen vet ju hur det blir, inte hellerFFIA har kristallkula och kan se in i fram-tiden, säger Annika.

Och det är väl det som är det svåra –ovissheten. Om de visste att det tar treår, så kunde de inrätta sina liv efter det.Mycket hänger på familjesituationen närman ska ta större beslut, till exempel bytajobb, bygga hus ...

– Jag börjar känna mig gammal, sägerAnnika, lite förvånande.

Hubert säger sig inte känna sig gam-mal – men otålig!

– Det finns väldigt många barn runtoss, säger Annika. Vi älskar barn men i-bland blir det jobbigt att träffa dem.

– Man påminns om det man inte har,säger Hubert.

BLIR DET MÅNGA FRÅGOR FRÅN omgivningen?Jovisst, men Annika tycker att det är

skönt att alla i familjen, vänner och be-kanta vet om att de är inne i en adop-tionsprocess. Och hon tycker att detkänns bra att få prata om det. Hubert där-emot finner det jobbigt att aldrig kunnage några svar på frågorna om när de skaresa till Kina.

I grannhuset i radhusområdet bor tvåsmå barn från Kina. Annika och Huberttycker att det är fantastiskt att få träffa

dem. När de flyttade in och förstod attgrannarna var en familj som också hadeKinabarn tyckte de att det var så prak-tiskt – deras barn skulle få lekkamratersom var från samma land.

– Då såg det hoppfullt ut. Nu tror viatt åldersskillnaden mellan deras barnoch vårt kommer att bli så stor att de intekommer att vilja leka med varandra, sägerAnnika lite uppgivet.

KÄNNER NI NÅGRA andra i samma situation?– Nej, tyvärr inte, säger Hubert. Vi har

träffat folk på de kurser vi gått, men detär inga som vi umgås med. Det är synd,vi skulle gärna ha några att prata med somär väntande, som vi.

– Vi har vänner som stöttar oss till hund-ra procent, säger Annika, men det är ing-en av dem som kan förstå hur vi kännerdet.

Hon skulle vilja att FFIA på något sättkunde hjälpa dem som är i samma situa-tion att komma i kontakt med varandra,på någon chatsida till exempel.

– Vissa dagar är svårare än andra, sä-ger Annika. Då skulle det vara skönt attha några att prata med så att man känneratt man inte är ensam.

ING-MARIE SÖDERBERG

Är ni en familj i samma situation som

Hubert och Annika Andersson och vill

komma i kontakt med dem? Här är

deras e-postadress:

[email protected]

Annika Andersson, 36, och Hubert Andersson, 32, från Göteborg är en av många

tålmodigt väntande familjer i FFIA:s medlemsregister. I ett år och nio månader har

de hållit ut – och de skådar ännu inget slut på sin väntan

Inget vet hur det blir. Ovissheten är detsvåra, tycker Annika och Hubert Anders-son om sin väntan på barnbeskedet.


Styrelsen samlad i Kungälv efter årsmötet. Från vänster Anna-MalinJosefsson, Carin Fremling, Eva Minton, Eva Kristensen, t f verksamhetschefAnnikka Hedberg, Monica Samuelsson (personalrepresentant), P-O Hanssonsamt Ing-Marie Söderberg.

Ny styrelse för FFIADen sista maj hölls FFIA:s årsmöte i Kungälv. En ny styrelse

valdes, till största delen identisk med den interimstyrelse som

valdes i mars.

Ordförande

Carin Fremling

N Vinön 310

715 93 Odensbacken

Tel: 019-44 80 46, (019-27 23 33),

0702-99 64 04

[email protected]

Vice ordförande

P-O Hansson

Klostergatan 43 C

582 23 Linköping

Tel 0708-20 02 56

[email protected]

Eva Minton

Anders Olsvägen 7

23 637 Höllviken

tel: 040-45 01 85

0708-45 01 86

[email protected]

Anna-Malin Josefsson

Bergiusvägen 5

554 66 Jönköping

Tel: 036-14 18 95

0702-53 32 71

[email protected]

Eva Kristensen

Binketorpsvägen 12

433 31 Partille

Tel: 031-44 48 87

076-527 83 22

[email protected]

Ing-Marie Söderberg

Råby 35

755 94 Uppsala

Tel:018-31 74 04,

0706-86 24 29

[email protected]

Tf. verksamhetschef

Annikka Hedberg

Tel: 031-704 60 80

[email protected]

Personalrepresentant

Monica Samuelson

Tel: 031-704 60 80

[email protected]

Styrelse 2008-2009

ANNA-MALIN JOSEFSSON bor i Jönköping, stä-dar på länssjukhuset och har två barn frånGuatemala. Ända sedan början av 90-ta-let har hon varit aktiv lokalt för FFIA somprogramansvarig i samarbete med AC.Anna-Malin har även varit kontaktper-son för adoptivfamiljer som adopteradefrån Guatemala och har arbetat med ut-bildning för FFIA. Nu fungerar hon somresurs på familjecentralen i Jönköping,där man har utbildning för familjer somjust kommit hem med sina adoptivbarn.

CARIN FREMLING är lågstadielärare och borpå Vinön i Hjälmaren och i Örebro. Honhar varit med i FFIA sedan 1986, och hartvå barn från Sri Lanka och ett från In-dien. Inom FFIA har hon tidigare varitkontaktperson för adoptivfamiljer (In-dien). Hon är aktiv inom biståndet, främsti Indien men har även varit engagerad iKinabiståndet.

EVA MINTON bor utanför Malmö och är tillyrket jurist på skatteverket. Hon har tvåbarn, varav ett adopterat från Indien, ochflera barnbarn.

Eva började arbeta med FFIA 1988 somkontakt/handläggare för Sofosh/Shree-vatsa i Pune Indien. Hon är och har varitsekreterare i styrelsen, och arbetar ocksåmed handikappbiståndet i Pune.

EVA KRISTENSEN är ekonomichef från Göte-borg. Hon har två flickor från Kina ochtvå biologiska barn samt barnbarn. Ärmed i FFIA sedan tolv år. Hon har ävenunder en tidigare period varit med i FFIA:sstyrelse. ”Att min familj är medlemmar iföreningen efter adoptionen är vårt sättatt ge ett bidrag tillbaka för allt engage-mang, tröst och hopp de har givit till oss,både före, under och efter adoptionen.” .



Den kinesiska resebyrån BOCITS har hand om och ansvarar för ar-rangemanget av familjernas

adoptionsresor till provinserna där adop-tionerna genomförs.

Tio nationella guider från Peking, fleralokala guider från fyra olika provinser,personal från BOCITS kontor samt Adop-tionscentrums och FFIA:s medarbetaredeltog i ett utbildningsseminarium arrang-erat av AC och FFIA i april månad i Pe-king.

Guiderna möter familjerna i slutet avderas adoptionsprocess. En del av semi-nariet handlade om att beskriva för gui-derna vad familjerna har gått igenom in-nan de kommer så långt att de får mötasina barn.

Vi beskrev den svenska föräldrautbild-ningen och hur en utredning görs.

Vi diskuterade också kring frågor som:

I april var FFIA med och arrangerade ett utbildningsseminarium för resebyrån BOCITS i Kina.

Deltagarna fick lära sig en del om vad adoptivfamiljerna fått gå igenom innan de kommit så

långt som till adoptionsresan. Också kulturskillnader mellan svenskar och kineser diskuterades.

Kommunikation ochkulturkrockar i Kina

Glada seminaredeltagare: ChenChen, Rose, Jenny och Carol.

P-O HANSSON är lärarutbildare vid Göte-borgs och Linköpings universitet. Hanbor i Linköping och har adopterat en li-ten flicka från Kenya. Med den erfaren-heten i ryggen bistår han nu FFIA medhjälp och råd för att komma igång medverksamheten där. Är medlem i FFIA se-dan slutet av förra året. Frågor som in-tresserar honom särskilt är bistånds-, ut-vecklings- och utbildningsfrågor.

ING-MARIE SÖDERBERG bor utanför Uppsalaoch arbetar som informatör och redaktöri kommunen. Är medlem sedan 1987 ochhar två barn från Indien. Hon har arbetatmed tidningen Vi Adoptivfamiljer mer ochmindre i olika perioder sedan början av90-talet, och har även varit med i styrel-sen tidigare.

Vad är en adoption? Hur känns det attvara adopterad? Hur går det för barnen?

Adoption innebär ett möte mellan barnoch familj, men är också ett möte mellantvå olika kulturer. Vi hade bjudit in PerDahl, som bor och arbetar i Kina sedanmånga år och är specialist på kulturskill-nader mellan Kina och västerlandet.

Per höll en spännande och lärorik före-läsning om hur olika filosofiska inriktning-ar i olika delar av världen påverkar olikakulturer.

Den kultur som vi är uppväxta i bestäm-mer det sätt som vi tänker och kommuni-cerar på, och även hur vi ser på världen.Det finns särskilt två saker som kan för-svåra kommunikationen mellan två olikakulturer; språket och fördomar.

Gruppdiskussioner följde efter att vi pre-senterat ett bildspel om Sverige ochsvenskarna.

Hur är den stereotypiske svensken ochhur är den stereotypiske kinesen? Ochhur kan det påverka samspelet och kom-munikationen? Olika etiska problemställ-ningar och svåra situationer som kanuppstå i samband med adoptionen dis-kuterades.

Som lite kuriosa kan vi berätta att Perrefererade till en undersökning där kine-ser beskriver svenskar som trevliga, ärli-ga, måste alltid planera, perfektionister,frågar alltid efter andras åsikter men göralltid i slutändan som de själva vill ändå,inte goda lyssnare.

Svenskar i sin tur beskrev kineser somhårt arbetande, snälla, pragmatiska, hjälp-samma, relationsfrämjande, svårt att vetavad de egentligen tycker.

LOREDANA COLQUE OCH FREDRIK HOLMÉN

HANDLÄGGARE FFIA:S KONTOR

FORTSÄTTNING FRÅN SIDAN 6

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○


PUNE, INDIEN, FEBRUARI 2008. Innan familjer-na har kommit åker jag till barnhemmetShreevatsa för att träffa de utsedda bar-nen. Här möter jag först socialarbetarenMrs Sangita Pawar, som träffar barnenvarje dag. Hon jobbar även på kontoretmed familjernas handlingar.

Den första lilla flickan vi träffar är Par-vati, sex år, som har visat oro för att läm-na barnhemmet då hon är så väl förank-rad i barngruppen. När Sangita berättaratt jag är från Sverige rusar Parvati framoch ger mig en stor kram. Sangita blir för-vånad, Parvati brukar vara väldigt blyg.Jag stannar ett tag för att uppdatera migom de äldre barnen innan jag åker till ho-tellet igen.

Precis när jag kommer tillbaka anländer

de tre familjerna Borglund, Ljungberg ochEriksson-Patel i en liten van från Mum-bai. Eftersom de är så många delar de påen bil, det är billigare än att köpa flygbil-jetter. Jag frågar om de vill vila eller följamed till barnhemmet och träffa sina barn.De rusar upp och tvättar av sig och viordnar med bilar från hotellet.

VI REGISTRERAR OSS I LIGGAREN PÅ barnhemmetoch Parvati kramar mig igen, innan honfår syn på sin familj som hon känner igenfrån fotoalbumet. Parvati tyr sig sedantill sin pappa. Sujata, åtta år, som ocksåfår möta sin familj för första gången,springer fram och kramar sin nya mamma.Det är ett speciellt ögonblick för oss alla.

Sangita och jag pratar om adoption aväldre barn och hur det blir för barnen attbyta land och kultur när de är äldre. Sang-ita berättar då om en pojke som jag träffatpå barnhemmet för två år sedan, och somvar nio år när han fick en familj i USA.

När pojken Kanak fick sitt efterlängta-de fotoalbum på sin nya mamma och pap-pa sprang han omkring och skrek av lyckaoch visade albumet för alla som ville sedet. Det är ett stort ögonblick på barn-hemmet när ett barn får sitt album, somvisar att barnet nu ska få en egen familj.

Glädjen varade fram tills dess att famil-jen kommit och det var dags för ceremonioch avresa från det trygga barnhemmet.Under ceremonin satt Kanak helt tyst ochsa inte ett ord, han ville inte ens titta påsina nya föräldrar. När de sedan kom tillhotellet ville Kanak inte gå in på hotell-rummet utan det blev till att sitta i lobbynoch leka tills Kanak somnade för natten.Först då kunde föräldrarna försiktigt bärain honom på rummet. Hotellpersonalensamarbetade med familjen, hjälpte till att

tolka ibland och lät den nybildade famil-jen hålla till i lobbyn.

Detta fortgick i nästan en vecka innanKanak kunde slappna av, och våga gå intill det i hans tycke lilla skrämmande ho-tellrummet.

Sista dagen bad han att få åka tillbakatill barnhemmet. Alla trodde att han komför att ta farväl av personalen och sinavänner på barnhemmet. Men det endaKanak ville göra var att ta ett varv pågårdsplanen och visa upp sina nya klä-der, keps och solglasögon för de andrainnan han åkte – han ville inte prata mednågon. Nu bor Kanak med sin familj påen gård i USA, där det finns djur som hanfår hjälpa till att mata och sköta om. En-ligt vad barnhemmet fått veta har han detbra där.

DET ÄR INTE SÅ OFTA MAN FRÅN detta barnhemförmedlar adoptioner av äldre barn, ochpersonalen är mån om att det ska bli såbra som möjligt för barnen. De vill ocksågärna ha löpande informell informationom hur det går. En sak som jag reflekteratöver är att båda familjerna som nu adop-terar de större flickorna har fått skriva påIQ-rapporter rörande barnen.

Båda flickorna hade rapporter om ext-remt lågt IQ-värde, och det fanns anled-ning för familjerna att befara att barnenhade någon form av utvecklingsstörning.

Efter att vi tillbringat lite tid tillsammansmed barnen får både jag och föräldrarnase att barnen kan skriva bokstäver, sägaen del ord på svenska och engelska ochrita vackra teckningar. De verkar med and-ra ord helt normalt begåvade.

Det visar sig att IQ-tester görs på ettannat sjukhus än det som barnen vanli-gen har undersökts på. Barnen blir rädda

Tre flickor i Pune fårsvenska familjerMonica Samuelson från FFIA reste till Indien för att vara med när åttaåriga Sujata, sexåriga

Parvati och tvååriga Nirmitee träffade sina nya familjer för första gången Hon fick också vara

med om en adoptionsceremoni, så vacker att hon sent ska glömma den.

Är du min mamma? Nirmitee och Sarahfår en första kontakt under storebrorsöverinseende.


när de kommer till den ovana sjukhusmil-jön, och förstår inte riktigt vad som vän-tas av dem. Detta gör att IQ-testet intefaller väl ut. Den indiska domstolen krä-ver att dessa tester görs för barn över treårs ålder.

Det är på flera sätt synd att testerna ärså missvisande, eftersom föräldrarna haroroat sig mycket i onödan. Det kan resul-tera i att det blir svårt att finna familjer tillbarnen när de här testerna finns och vi-sar så fel.

Parvati och Sujata har gått i skola i Punei väntan på sina familjer, och båda harkämpat för att lära sig så mycket sommöjligt som de kan visa för sina familjer.De är upprymda och spralliga inför alltdet nya. De har lånat sina respektive fa-miljers digitalkameror och springer runtoch tar kort på precis allting. Familjernalåter dem hållas även om kamerorna be-handlas lite hårdhänt ibland.

UTE PÅ GÅRDSPLANEN HAR ÄVEN familjen Patel-Ericsson som ska adoptera lilla Nirmitee,två och ett halvt år, börjat få kontakt medsin dotter. Först blev hon lite rädd fördem, men det börjar nu gå över.

Mamma, som ursprungligen själv är frånIndien, kan prata lite gujarati med flickan.

Hon verkar förstå, trots att det är marathide talar på barnhemmet.

JAG TILLBRINGAR ÄVEN EN DEL TID med det sys-konpar som har föräldrar utsedda iSverige, Jayashree, sju år, och hennes lil-lebror Akshay, tre år. Jayashree är ledsenöver att hennes kompisar snart ska läm-na barnhemmet. Hon vill också få en fa-milj och åka till Sverige.

Jag har med mig fotoalbum från derasnya familj, men får ju inte visa det för bar-nen innan domstolen har godkänt famil-jens handlingar. Sangita säger till barnenatt ”auntie” Monica kanske kan hjälpatill att hitta en familj även till dem i Sverige.Efter det får jag en liten följeslagare i Jay-ashree.

Dagen därpå kommer familjen Patel-Er-iksson för att skriva på sina adoptions-handlingar för Nirmitee. De får födelse-certifikat, courtorder och en livsbok somär gjord av volontärer på barnhemmet. Iboken ligger två små pärlarmband som ärtillverkade av den biologiska mamman.

Tillsammans med detta får familjen ettstort ark papper, där den biologiska mam-man gjort ett avtryck av sina händer medröd färg, ”mothers blessing hands”. Påpappret sitter en liten inplastad lock av

Barnen upptas i sina familjer. Familjen Borglund med Parvati och Sujata i mitten.

Påklädning. Nirmitee förbereds förceremonin. Sujata, Parvati och deandra barnen är mycket intresserade.



mammans hår. Jag kände inte till innanatt man brukar få detta med sig, och detvar ett laddat ögonblick för adoptivfa-miljen att ta emot denna länk till den bio-logiska mamman.

Under morgondagen skulle socialarbe-taren se om hon kunde hitta någon merinformation om Nirmitee än den som fa-miljen fått i barnbeskedet.

Annan information som familjen får avsocialarbetaren är att deras dotter är”stubborn, cranky” och vill bli buren helatiden, och att det troligen blir problemden första natten på hotellet. Man kaninte säga annat än att de är uppriktigamed sin information.

DAGEN EFTER FICK FAMILJEN en liten anteck-ningsbok där alla barnsköterskor hadeskrivit några rader om deras dotter, omhennes personlighet, vad hon tyckte omatt göra och vad de tyckte om henne ochde skrev sedan under med sina namn.

Om Nirmitee någon gång åker tillbakaför att besöka sitt barnhem så har honsin lilla bok med alla sköterskors namn.Förhoppningsvis jobbar någon av demkvar då som minns Nirmitee.

Nästa morgon åker jag med familjen Pa-tel-Ericsson till barnhemmet. Vi är alla litenervösa och finklädda inför ceremonin.Utanför grindarna håller tre volontärer påatt måla ett ohm-tecken med olikfärgadsand, de skriver Happy adoption undertecknet. Inne på barnhemmet är det febrilaktivitet och spänning i luften.

Lilla Nirmitee är nog mest nervös avalla, hon hämtas in från gården och kläsom i en ny liten skräddarsydd grön sari. Irummet där barnen normalt sett brukar ätahälls också sand på stengolvet där detstår ”God Bless You Nirmitee” och finasnirklar och blommor omger texten.

Längst in står tre små låga pallar därfamiljen ska sitta. Nu kommer familjen inoch sätter sig på pallarna, lilla Nirmiteefår sitta i mammas knä. Jag sitter på gol-vet på en matta med de andra barnen påbarnhemmet och tittar på.

BAKOM MIG SITTER DE ANDRA svenska familjer-na med de två äldre flickorna som snartska gå igenom samma sak. Längst bortstår all personal på barnhemmet, och to-talt är det nog 30-40 personer närvaran-de. En manlig volontär välsignar pappanoch sonen i familjen genom att dutta färg

på pannan och hälla riskorn i håret pådem. Sedan är det mammans och dotternstur – de får också färg i pannorna ochriskorn i håret.

Båda barnen får också blomkransar runthalsarna och till slut får de varsin litentesked med socker i munnen. Alla barnenbredvid mig är alldeles tysta och tittar påsin lilla vän som nu blir upptagen i sinnya familj. Detta ögonblick är så vackertoch fint att jag blir djupt berörd, dettakommer jag aldrig att glömma.

NU ÄR CEREMONIN KLAR OCH ALLA är glada ochskrattar och gråter om vart annat. Koker-skan kommer ut från köket med små bleck-tallrikar med varmt ris med ärtor ochnötter.Alla får varsin liten tallrik med entesked så vi slipper äta med händerna.Nu är Nirmitee officiellt en medlem av fa-miljen Patel-Ericsson och kan följa meddem utanför grindarna till sitt nya liv.

Efter hemkomsten har jag haft en delkontakt med familjerna. De båda storaflickorna flög hem tillsammans och allt varfrid och fröjd ända tills de skulle skiljas åtpå Kastrup. De skrek och grät och famil-jerna fick hålla fast dem för att få demmed sig.

Väl hemma har flickorna ringt till var-

andra – de två första gångerna grät denär de pratade med varandra och famil-jerna kunde ju tyvärr inte förstå vad depratade om. Nu mår de bättre och är gla-da när de pratar med varandra i telefonpå knagglig svenska, utan att användanågot indiskt ord!

Familjerna bor cirka 15 mil ifrån varand-ra och träffades åter i början av juni. Islutet av sommaren kommer de att sesigen på Pune-träffen .

Omställningen från att ha levt tätt inpåalla sina barnhemskompisar till att kom-ma till ett ”folktomt” svenskt hem är stor.I de här två fallen ser omställningen utatt fungera bra.

Parvati leker nu med svenska kamrateroch gör sig förstådd på svenska – eftertolv veckor i Sverige.

MONICA SAMUELSON


Gruppfoto. Familjen Ljungberg tillsammans med socialarbetaren Sangita Pawar samtsjuåriga Jayashree och hennes lillebror Akshay, tre år. Syskonen vill också få enfamilj och åka till Sverige. De vet ännu inte att en familj är utsedd till dem ... mennågot är det, för Jayashree har fått en extra fin rosa klänning i dag!

Tre flickor i Pune ...

Sujata och Parvati möttes igen – i Sverige.


Sofia Shabira Eriksson är 32 år och arbe-tar som administratör på en bilfirma. Honbor i Mjölby med man och tre barn, menär född i Bombay, Indien. År 1981, närhon var fem år, hämtades hon hem tillSverige av sin familj.

Vad minns du från barnhemmet?– Jag minns att vi sov i långa rader på

golvet. Jag ville inte sova längst in motväggen för där fanns det myror. Det vartryggare att ligga mitt i raden. Och manvar jätterädd när man vaknade mitt i nat-ten och behövde gå på toaletten, för därvar det så mörkt.

ÅR 1996 DELTOG SOFIA, hennes föräldrar ochpojkvän i en av FFIA:s återresor. Då åter-såg hon Additional Remand Home, därhon bott ett år av sitt liv. Hur kändes det?

– Jag trodde att jag skulle få mina min-nen tillbaka, att en massa pusselbitar skul-le falla på plats. Men så blev det inte.Visst kände jag igen mig, men några sär-skilda känslor uppstod inte.

Enligt FFIA:s Britt-Marie Nygren varAdditional Remand Home ett ganska för-färligt barnhem, med ”600 barn inspärra-de under bedrövliga omständigheter”.Och hon tyckte inte det blivit särskiltmycket bättre då hon återsåg det 1996.Hur upplevde du det, Sofia?

– Jag vet inte, jag hade ju inget att jäm-föra med. Men det var som att förflyttaslångt tillbaka i tiden, med en annan synpå hur man behandlar barn.

SOFIA KUNDE INTE RIKTIGT KÄNNA att hon självverkligen hade bott där, ”det var som attdet var en annan person”.

Hon har märkligt nog fler minnesglim-tar från tiden innan barnhemmet än frånåret hon tillbringade där.

– Min övertygelseär att jag kom till barnhemmet för att jagtappades bort, säger Sofia.

HON KOMMER IHÅG EN MAMMA och en syster,och hon har en bild av att hon sitter påmammans rygg när mamman arbetar påett fält. Hon tycker sig också minnas atthon var med en vuxen på en gravplats,där det låg blommor. Någon delade enkokosnöt. Sofia är säker på att det här ärhennes egna minnen för hon ser allt lik-som underifrån, ur ett litet barns perspek-tiv alltså.

En annan minnesbild är att hon åkertåg med sin syster, och att hon går avtåget själv. Systern är inte med. Sofia hit-tades på en järnvägsstation, så det ver-kar ju stämma.

Efter ett år på barnhemmet AdditionalRemand Home kom Sofias adoptivfamiljför att hämta henne, men hon kommerihåg att hon blev väldigt rädd för demförst. Hon låg stilla på sängen i hotell-rummet och vågade inte röra sig.

– Sedan tvättade jag mig noga i hand-fatet, jag trodde jag var smutsig när deandra var vita.

Hur gick det att anpassa sig till livet iSverige?

– Det gick bra, men jag minns att detvar svårt med språket och att göra sigförstådd i början.

Skolan och kamratlivet fungerade ock-så bra, tycker hon. Men visst hade honen stormig tonårstid, hon är glad att hen-nes föräldrar orkade med henne.

– Det viktigaste är att föräldrarna vetvad de ger sig in på när de adopterar äld-re barn, som ju ändå har en del i bagaget.

Det viktigaste är att föräldrarna vet vad

de ger sig in på när de adopterar ett

äldre barn, menar Sofia Eriksson, som

kom till Sverige från Bombay när hon

var fem år.

En enkel Bombay –Mjölby


Familjen kom hem till Småland i kalla feb-ruari, en stor klimatomställning om inteannat. Carin är förvånad över hur braSujata har anpassat sig, hur lätt det gårmed språket och hur glad hon alltid är.Hon har lätt att få kompisar. Det enda sombekymrar Carin är att Sujata aldrig gråter,inte ens när hon slår sig.

– På barnhemmet kanske det inte löna-de sig att gråta. Men jag hoppas hon lärsig nu att det är tillåtet att visa om manblir ledsen.

Sujata har gått i förskolan några måna-der, hon började efter påsk. Mamma varmed de första veckorna. I höst ska honbörja i skolan, något som hon ser framemot, och hon pratar redan bra svenska.

– Hon lyssnar in språket, och böjer tilloch med verben rätt, säger Carin.

Hon är överraskad över att Sujata tycksvara så begåvad, med tanke på de IQ-test de fått från Indien.

Det verkar som om Sujata var väl för-beredd på att få en familj, det var som atthon bara väntat på det. Mamma har frå-gat: ”Skulle du vilja flytta tillbaka till In-dien?” ”Nej”, säger Sujata, ”men jag villhälsa på”.

Hemresan med flyg gick extra bra i ochmed att kompisen Parvati var med. ”Bybye Mumbai”, sa Sujata och skrattadenär planet lyfte.

Det är inte så att Sujata försöker trängaundan Indienminnena, nej tvärtom tarhon vara på dem. Hon gillar att titta påvideofilm och bilder från Pune, och honhar skivor med indisk musik som hon gär-na lyssnar på. Och hon pratar om Indienmed mamma och pappa, berättar sakerhon kommer ihåg.

Att Sujata och Parvati får behålla kon-takten är viktigt, det är båda familjernamedvetna om.

– De har ju en lång relation som sträck-er sig tillbaka till tiden när de bodde påett annat barnhem, innan de kom till Pune,säger Carin.


○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

Bye byeMumbai – Allting har hittills gått

fantastiskt bra, berättar Carin

Borglund, som är mamma till

åttaåriga Sujata.


Sofia Eriksson och hennes barn, Jacob, Anton och Ida.

Sofia tycker att det svåraste med attvara adopterad som ”äldre” barn är atthon har minnen som hon inte kan delamed någon.

– Jag önskar ibland att jag hade någonatt prata med om dem, men ingen annanvet ju något om den tiden.

Hon tillägger att hon gärna skulle viljaprata med någon vuxen adopterad somhar liknande erfarenheter som hon.

Vill du komma i kontakt med Sofia?Skriv i så fall till redaktionen för Vi Adop-tivfamiljer, [email protected], så förmed-lar vi brevet.



En enkel Bombay ...

I juni var Monica Samuelson tillsammans med vice ordföranden i styrelsen,

P-O Hansson, i Nairobi för att följa upp vår licens – som nu är klar – för att förmedla

adoptioner från Kenya.

Kontakt med KenyaVi börjar med att besöka vår samarbets-partner i Kenya, Little Angels Network,som kommer att vara vår länk till barn-hemmen. Little Angels har funnits sedan2001 och är en av fem auktoriserade adop-tionsorganisationer i Kenya. Little Ang-els samarbetar med elva olika barnhem,varav nio ligger i Nairobiområdet. Orga-nisationen förmedlade cirka 105 adoptio-ner förra året, 89 av dem var inhemska.

Behoven är stora i Kenya, vid vårt be-sök fanns det mer än 500 övergivna barnutredda och i väntan på adoptivfamilj.Givetvis vill man även i Kenya i förstahand finna inhemska föräldrar till barnen,det finns dock ett stort behov av interna-tionella familjer. Anledningen till att barnöverges är flera. En del förlorar en ellerbåda sina föräldrar i hiv/aids, de brukaroftast adopteras av någon i släkten.

Finns det ingen släkt till barnen finnsdet möjlighet för dem att få en familj ut-omlands. Många barn överges också avsin ensamstående mamma direkt efterfödseln. En del lämnas på sjukhus, på po-lisstationer eller andra offentliga platser.

När barn överges ska de registreras på

behörig myndighet, därefter görs en ut-redning för att kartlägga barnets bak-grund. Det måste gå minst sex månaderinnan barnet sedan förklaras fritt för adop-tion, samma sak gäller för de barn somförlorat sina föräldrar i hiv/aids.

I NAIROBI PASSAR VI ÄVEN på att besöka Svens-ka skolan, som ligger i en underbar miljö.Här finns allt man kan önska sig för skol-barn i alla åldrar, gröna områden, en pooloch en tennisbana. Under tiden man vän-tar på att adoptionen ska bli klar i Kenyakan eventuella äldre syskon gå i Svenskaskolan här.

Senare åker vi till det statliga barnhem-met, Nairobi State Home/Rescue center.Här finns barn upp till sex års ålder. Dehamnar här efter att ha blivit övergivnapå sjukhus, hittas på gatan eller ofredatshemma. Man försöker hjälpa barnen till-baka till föräldrarna. En gång i månadengår man till domstol, domstolen följer uppoch söker efter barnens föräldrar.

Barnhemmet är ett bedrövligt ställe,mörkt och trist och med stark doft frånlatrinerna i huset. Några barn sitter i en

sorts skolsal och har lektion. I andra rumstår flera våningssängar tätt, tätt. Här lig-ger barn i fyra-femårsåldern och soverfast klockan bara är fyra på eftermidda-gen. De ligger fem på tvären på rad i enoch samma säng, benen sticker ut utan-för kanten. Sedan ser jag att barnen intesover, de bara ligger där och tittar. De lig-ger så tätt trots att det finns massor avlediga sängar i rummet. Det är en ledsamsyn och den berör starkt.

Vi får veta att detta är ett tillfälligt hem,och att de flesta barn bara tillbringar etthalvår här i väntan på att förflyttas till ettprivat barnhem. Det statliga barnhemmethar små medel att röra sig med, och fårinte så mycket hjälp av staten som de hadebehövt. De får en del privata donatorermen inte tillräckligt.

Det verkar dock som om en del av bar-nen varit här betydligt längre än sex må-nader, här finns mest pojkar i ålder fyra åroch uppåt. De handikappade barn somfinns här kan nog räkna med att få stannakvar. Samma sak gäller flera av pojkarna.Det är oftast små flickor som adopteras,både nationellt och internationellt.


Nyumbani är ett barnhem för barn medHIV, som vi också besöker. Det drivs avitalienska nunnor. Hemmet är uppdelat i”dwelling houses”. I varje hus bor mel-lan åtta och tio barn tillsammans med en”mamma”. Man försöker leva som en fa-milj och har strikta rutiner.

De större barnen går i skolan varje dagutom söndag, då går de till kyrkan. Debarn som är sjuka får bromsmedicin ochmår förhållandevis bra. När barnen bliräldre, runt 17-18 år, får de flytta till etteget hus tillsammans och bo där utan”mamma”. De får lära sig att klara sig själ-va och att laga mat och tvätta. Målet äratt de ska flytta härifrån när de blivit själv-ständiga och kan skaffa ett arbete.

KIBERA HETER SLUMOMRÅDET i Nairobi. Här bormellan 800 000 och 1,2 miljoner männis-kor, det är ingen som riktigt vet. Vi börjarmed att besöka Tunza, ett hem för barnsom far illa hemma eller är föräldralösa.Just nu finns här 210 barn, och det är heltofattbart att de kan få plats på den härlilla ytan. Det här är ett projekt som stödsav organisationen Global Relations, somP-O är ordförande i.

Tunza har nyligen byggt en ny våningovanpå den gamla basen och i den nyavåningen ryms flera klassrum. I flera avklassrummen pågår lektioner. I ett av demsitter säkert 50 barn hopträngda i ett litetmörkt rum, relativt tysta och lyssnandepå läraren.

Vi åkte vidare till ett barnhem/dagis somheter Mini-Rock, ytterligare ett projektsom GR stödjer. På Mini-Rock finns kan-ske 30 barn eller ännu fler. De flesta är iett-två årsåldern och rusar fram när vikommer in genom dörren. Jag försöker takort men en massa små händer försökerslita kameran ur händerna på mig.

Mini-Rock är känt i Kibera för att de tarså väl hand om barnen. För att få lite ex-tra inkomster har man tagit in några barntill föräldrar som arbetar. De betalar enavgift och de pengarna bidrar till driftenav hemmet.

Nästa besök är hos Kibera Craft, engrupp aidssjuka kvinnor som även de harstöd av GR. Tolv kvinnor arbetar tre da-gar i veckan med att tillverka smycken.Smyckena säljs i Sverige och allt över-skott går tillbaka till kvinnorna, dels somlön och dels som investering i materialtill mera smycken. Här tillverkas ringar,armband och halsband i olika läckra färg-kombinationer, ett pilligt handarbete somman blir full av beundran inför.

Vi lämnar kvinnorna och åker en litensträcka till, till det allra fattigaste områ-det. Husen är plankskjul med en tunn plåt-bit till tak, en gardin fungerar som dörr.

Området börjar med ett enormt berg avsopor. Ett tågspår går genom hela områ-det. Man kan köpa vatten från cisterner,det är inte billigt och inte alldeles rentheller. FN har byggt flera stenhus om cir-ka fem våningar alldeles bredvid Kibera,och på sikt vill man att folk ska flytta frånsina skjul och in husen i stället. Skjulenska gradvis försvinna och alla ska få möj-lighet att bo i en egen lägenhet. Det kännssom om det är en bit kvar till FN:s vision.

NÄSTA ANHALT ÄR NEW LIFE HOME och jag blirvisad runt av socialarbetaren Grace. Jaghar aldrig sett ett liknande barnhem. Mjukbarnmusik spelas på lagom volym. På enbänk i rummet sitter flera volontärer ochgosar med eller matar små bebisar. Någrabarn vaggas av elektriska(!) vaggor, enliten pojke hoppar i en hoppgunga ochdet är skinande rent på alla golv och vack-ra målningar på väggarna.

När vi kommer till det rum där alla ett-tvååringar bor får vi se att de precis harätit och att alla gemensamt ska ”go pot-tie” innan de tvättas och får på sig sinapyjamasar för natten. En underbar synatt se alla dess barn sitta och prata medvarandra på rosa och ljusblå pottor.

Några småpojkar springer efter mig närvi tittar in i deras sovrum, de brukar sovai stora spjälsängar med spjälskydd! Det

har jag inte sett på något annat barnhemjag besökt. Över en av spjälsängarna sit-ter flera foton på blivande adoptivföräld-rar, som en pojke väntar på att få träffaför första gången. Jag har en skön känslai magen när jag lämnar barnhemmet, det-ta måste vara barnhemmens Hilton!

INNAN VI ÅTERVÄNDER TILL SVERIGE hinner vi be-söka ytterligare ett barnhem, som liggeren bit utanför Nairobi. Rehema Pefa Homedrivs av Irwin & Ruth Schwandt, bådamed rötter i USA. Hit kommer barn sommisshandlats i hemmet, övergivits påsjukhus eller är sjuka i aids. Många avbarnen är svaga och undernärda när dekommer hit, här får de mat och god om-vårdnad så att de växer till sig. Man kanse att barnen är förtjusta i föreståndarin-nan Ruth, och hon ser sig som en mam-ma till alla barnen som kan bo här till defyller 18. En del barn adopteras, menmånga blir kvar på hemmet. Rehema drivsi första hand med hjälp av donationer frånprivata givare och en del företag.

Många intryck finns med efter resan.Vi har besökt flera olika sorters barnhem,och medan det ena var väldigt tungt attbesöka, var ett annat ett av de bästa jagnågonsin sett. Behoven av familjer ärstort, och trots att processen är lång medboende i landet kan man se vistelsen somen fantastisk möjlighet att lära känna sittbarns land och kultur.

MONICA SAMUELSON

Trångbodda. På Tunza Children Center i Kibera, Nairobi, finns 120 barn på enmycket liten yta men med en nyligen tillbyggd våning. Foto PO Hansson



Siri lutar sig fram över den disiga po-laroidbilden och konstaterar:

– Det är ju jag.Vi står på en dammig bygata i den lilla

staden Leping i Jiangxiprovinsen i södraKina. Runt oss stimmar säkert femtio per-soner, en hund sitter framför en av por-tarna och iakttar uppståndelsen, en bitbort står en cykel med en bur full medduvor. Det här är, i alla fall för mig, höjd-punkten på vår återresa till Kina.

På fotografiet syns en åldrad kvinnamed stramt tillbakakammat hår och tvåspädbarn i knäet. Mycket riktigt måsteett av dessa barn vara vår numera elvaår-iga dotter Siri. Bilden är tagen en månadinnan vi får henne i en hotellkorridor iprovinshuvudstaden Nanchang.

Då, för tio år sedan, försökte jag kon-trollera min frustration över att inte vetanågonting om Siris bakgrund. Vi fick höraatt vår dotter hade bott i fosterfamilj, ochdet var i stort sett vad barnhemsförestån-daren kunde berätta.

För övrigt fick vi luftiga svar, som kun-de gälla vilket barn som helst. Siri var elvamånader, smutsig, väldigt tunn och kun-de knappt vända sig själv. Varför hadeingen tagit hand om henne ordentligt?

NU VÄLKOMNAS VI TILL DET HUS där hon boddesom bebis. Fostermamman är död sedanfyra år. Det är hennes son, Hu Zhi Zhong,och hans hustru, Zhan Qiu Ying, som taremot oss. Vi bjuds på kokt vatten ochfrukt. En svärdotter kokar ägg till oss somvi ska doppa i socker – en lokal välkomst-ceremoni förklarar guiden.

Under tiden smäller ett fyrverkeri utepå gatan och huset fylls av grannar ochsläkt. Alla som vill får cigaretter av HuZhi Zhong. Stämningen är högljudd ochhjärtlig. Vår yngre dotter Maj, som är åttaår, lämnar inte mitt knä och viskar att honinte ville åka till sin provins. Hon gillarinte uppståndelsen som följt oss sedanvi anlände till Nanchangs flygplats ochmöttes av ett filmteam och en röd bande-

roll med texten ”Welcome home our child-ren seeking for roots”.

Det här var en speciell resa. Vi var enstor grupp, sammanlagt över trettiofempersoner från nio familjer, och myndig-heterna i Jiangxi hade förberett det helanoggrant. Vi fick träffa provinsens soci-alminister, vi fick tillfälle att ställa frågorkring adoptionsverksamheten och fram-för allt hade barnhemmen av allt att dömafått instruktioner om att hjälpa oss så gottde bara förmådde. Även om de flesta avbarnen i vår grupp bott i fosterfamilj ärdet ändå ett barnhem som haft ansvar fördem, och där förvaras handlingarna.

SIRIS BARNHEM HADE FLYTTATS men papprenfanns kvar och vi fick läsa vad vi ville.Det är en kvinna från barnhemmet somefter en god lunch, utbyte av presenteroch en rundtur hjälper oss att kontaktasonen. Jag har först svårt att tro att detverkligen är sant att fostermamman varöver sjuttio år när hon hade hand om Siri.Jag hade föreställt mig en familj med etteget barn och så ett fosterbarn för attdryga ut de knappa inkomsterna, men engammal dam?

När en man dyker upp på en dammigmotorcykel med en kvinna på pakethålla-ren kan jag inte få ihop bilderna. De serlite blyga ut framför barnhemmets impo-santa fasad. De kikar på Siri och det finnsvärme i de där blickarna. Siri ler tillbakaoch ställer upp sig för fotografering.

Jag frågar om de kan skriva sina namni min anteckningsbok och guiden förkla-rar att de är analfabeter. Hon hjälper tillatt skriva ner de kinesiska tecknen ochtranskriberar namnen till latinska bokstä-ver. Sedan tar vi plats i minibussen ochföljer efter motorcykeln till deras hem däralltså hela byn väntar på oss.

EFTER DET MOTTAGANDET SLÄPPER all min ilskaöver att Siri inte blivit ordentligt omhän-dertagen som bebis. Fostermamman harnog gjort så gott hon har kunnat. Förut-

Först. PO Hanssons dotter Noemi väntarpå sällskap av fler barn från Kenya.

På återresan till Kina får vi möjlighet att fylla en del av de svarta

hålen i våra barns bakgrund. Och dessutom turista i ett land som

förändrats dramatiskt under de senaste tio åren.

Tillbaka till Kina○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

○

Att adopterafrån KenyaFör att adoptera från Kenya ska man havarit gifta i tre år och vara minst 25 årgammal. Båda makarna måste vara med-lemmar i någon kyrka eller trossamfund.Man kan ha ett eller flera barn tidigare.

Det går ganska fort att få barnbeskednär man väl sammanställt sin ansökan.Två till fyra månader kan man räkna medatt det tar tills man blir matchad med ettbarn, tiden räknas efter att Little Angelshar familjens ansökan hos sig. Därefterär det snabb avresa som gäller, och dekenyanska myndigheterna kräver sedanatt familjen bor i Kenya tillsammans medsitt barn i tre månader innan man påbör-jar domstolsprocessen.

Som familj får man god hjälp av LittleAngels. Ett särskilt program finns utfor-mat för de utländska familjerna som blandannat innebär hjälp att hitta boende. Litt-le Angels ordnar även träffar med andraadoptivfamiljer under tiden man väntar.

Efter prövotiden måste familjen stannakvar i landet under domstolsprocessen,och en uppskattad total vistelsetid är cir-ka åtta-nio månader.

Tre domstolsbesök krävs och båda för-äldrarna behöver närvara vid ett av dem.Man behöver inte stanna i Nairobi underhela tiden, man får lov att resa inom lan-det. Alternativt kan en av makarna resahem under tiden och arbeta. För familjersom reser med äldre syskon finns Svens-ka skolan i Nairobi.

Under prövotiden görs hembesök aven socialarbetare som kommer att utsesav domstolen som ”guardian ad litem”.Barnets ”guardian” kommer att skrivatvå-tre rapporter till domstolen underprövotiden för att tala om att barnet hardet bra i sin nya familj.

MS



sättningarna för en fattig, gammal kvin-na att ta väl hand om ett barn i en avKinas fattigaste provinser har nog intevarit de bästa, även om barnhemmethjälpt till med med mat och kläder. Somavskedspresent får Siri två armringar avsilver som fostermamman haft. Hon mås-te ha haft väldigt tunna armar och småhänder.

NÄSTA DAG TAR VI OSS PÅ tvättbrädevägar utmellan åkrarna till den plats där Siri enligtbarnhemmets anteckningar hittades. Bi-len kör långsamt mellan alla gropar ochtill slut kommer vi till ett litet torg somkantas av några låga hus och en myndig-hetsbyggnad. Där, pekar kvinnan frånbarnhemmet, på trappan hittades hon.Det känns overkligt. Vi har snart en folk-samling runt oss men ingen har hört talasom Ma Tao, mannen som enligt polisensuppgifter hittade ett litet flickebarn här ijuli 1997.

Längre tillbaka i tiden kan vi inte kom-ma när det gäller Siris bakgrund. Mer kanvi inte få reda på. Men bara att få se plat-serna och möta människor som sett vårtbarn när hon var några veckor gammal –det är stort. Större än jag kunnat tro.

Men resan innehöll också andra delaroch för oss ytterligare ett barnhemsbe-sök. Vi började i Peking med några da-gars turistande och lite shopping: För-bjudna staden, sommarpalatset, de gam-la hutongkvarteren med traditionell Pe-kingbebyggelse och så den långa murenförstås.

På tio år har Peking förändrats radikalt:trafiken är ännu mer infernalisk, månganya bilar syns på gatorna medan antaletcyklar har reducerats rejält.

ÄVEN I NANCHANG GJORDE vi studiebesök,bland annat på en skola. Vi fick delta iflagghissningen på morgonen och följaen musiklektion. Vi möttes på skolgårdenav ett hav av barn i blå och röda tränings-overaller och marschmusik i skrapigahögtalare. Och så åkte flaggan i topp ochvåra barn sjöng Idas sommarvisa.

Under vår första vecka i Kina hade Majofta växtvärk och jag tror att vi kundekänna igen oss rätt bra allihop i hennesonda. Det är jobbigt att få del av så myck-et på en gång. Och nu är det dags att åkatåg till Majs provins Anhui som ligger påandra sidan Yangtsefloden.

Vår underbara lokala guide med detmystiska engelska namnet Echo hämtar

oss tidigt på mor-gonen och följeross till stationendär vi bordar ligg-vagnarna. Trotsatt tågresan ägerrum dagtid får vialltså liggplatser.Barnen tycker detär lyxigt och ätertåggodis.

Jonas och jagförsöker genomdimman och reg-net få en skymt avGula bergen somär ett välkänt tu-ristmål och har va-rit buddhistisk vallfartsort i århundraden.Vi lyckas dåligt med det men kommer såsmåningom fram till Hefei.

Efter en helg med nöjesfältsbesök ochbåttur på den konstgjorda sjön hämtarvår guide oss och vi åker till Lu´an, därMaj föddes 1999. På barnhemmet tar fö-reståndaren och hans närmaste personalemot oss. Vi får ställa de få frågor vi haroch bjuds på lunch.

NÄR DET GÄLLER MAJ FICK vi i samband medadoptionen träffa den barnsköterska somhaft hand om henne på barnhemmet, ochgenom henne fick vi en rätt god bild avMajs bebistid. Hon var en välnärd ochväl omhändertagen liten tjej, som kundeställa sig upp själv med stöd. Skillnadenmot hur Siri såg ut när vi fick henne kun-de knappt ha varit större.

När nannyn lämnade över Maj till ossgrät hon övergivet och stirrade sedan argtpå oss under lugg under några dagar inn-an hon började acceptera oss. Vi tolkadedet som att hon hade haft det bra på barn-hemmet, och det finns inte så många frå-getecken att räta ut.

Nannyn har tyvärr slutat, men en an-nan kvinna som höll i Maj på ett av kor-ten vi fick med handlingarna är kvar ochhon visar oss runt. I ett rum sover fjortonsmå barn. I en av dessa sängar har alltsåMaj sovit. Hon tittar sig omkring och ärsedan mest nöjd med allt godis och allfrukt som hon får med sig som present.

EFTER LUNCHEN, SOM VAR LITE mer formell än viannars vant oss vid, åker vi in till sta-dens centrum för att titta på platsen därMaj hittades i september 1999. Då låg engrönsaksmarknad här, nu är det en park

Tillbaka. Här sov Maj när hon var bebis i Lu´an.

med nyplanterade träd. Få av husen runtomkring är äldre än fem år. Och här slutaralltså vår andra spårning den här resan.

Vi var borta under två veckor men re-san har fortsatt i mitt huvud sedan dess.Att få träffa dessa människor, att få möj-lighet att utreda det som är möjligt attutreda om sina barns första månader i li-vet är otroligt betydelsefullt. Mina flick-or är nu elva och snart nio. Det var en braålder att göra den här resan i. Och att fådela resan med dem var alldeles fantas-tiskt.

GUNILLA GRAHN-HINNFORS

Fostermammans son och hans hustrutillsammans med Siri.


Nyblivna adoptivföräldrar

sökes för forskningsprojektUpprop till er som väntar på att resa och hämta

ert första barn, tio månader–tre år.

I mitt arbete har jag under många år träffat späd- och små-barnsföräldrar för att stödja samspel och föräldraskap. Jagär själv adoptivförälder och för närvarande doktorand vidNordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg.

I ett forskningsprojekt planerar jag att träffa 20 adoptiv-familjer som har adopterat sitt första barn. Avsikten är attöka kunskaperna om nyblivna adoptivfamiljer, och omMarte meo-metoden kan användas för att stödja kontaktoch samspel i familjen.

Marte meo är en internationellt använd pedagogisk vi-deofilmsmetod utvecklad i Holland på 1980-talet. I Martemeo utgår man från tanken att barn utvecklas i samspelmed stödjande vuxna. Metoden syftar här till att stödjaföräldrarna i sin nya roll och inspirera till idéer kring sam-varon med barnet. Föräldrar och barn filmas tillsammansunder några minuter i till exempel en mat-/leksituation ellervid ett blöjbyte. Vid nästa träff går man tillsammans medföräldrarna igenom och diskuterar de videoklipp som tyd-ligast visar barnets kompetens och behov av stöd.

Kontakta mig om ni är intresserade av att delta.GUNNEL OSTERMAN

[email protected]. 0705/55 11 53


”Vill de fortfarande träffas när de blir ton-åringar?” Ja nog har vi ställt oss den frå-gan många gånger. Och svaret blir, ”Javisst vill de det!”.

Den 2-4 maj hade vi vår nionde familje-träff för Rumänienfamiljerna. För tredjeåret i rad träffades vi på Flahults ung-domsgård i hjärtat av Småland, och fort-farande är de med, våra ungdomar.

Äldst är tvillingarna Ida och Andreasom är tjugo år i år. Förra året kom detrots att föräldrarnas hade förhinder, dekörde själva. Men i år kom hela familjenoch med sig hade de en film som de tagitnär de besökte flickornas biologiska för-äldrar i hembyn.

Yngsta Rumänienbarnet i år var Jenniesom är tio år i år, men absolut yngst varAxel som låg i mamma Åsas mage vid för-ra Träffen.

En av de roliga sidorna med Träffen äratt alla familjer har barn från Rumänien,men alla barn är inte från Rumänien. Härär variationen stor, men alla känner sigvälkomna och alla har kompisar, nya ochgamla.

Barnen från Rumänien kom under en

begränsad period och från hela landet. Idag kommer det inte fler barn från Rumä-nien som har totalt adoptionsstopp, mendet hindrar inte syskonskaran från attväxa. Här finns äldre och yngre syskonfrån Kina, Thailand, Sri Lanka, Polen,Ryssland och Sverige.

I år, precis som andra år, kom både vana”träffare” som varit med många gångeroch nya och alla kommer snabbt in i ge-menskapen, såväl barn och ungdomarsom vuxna. Det är en spontan och härliggemenskap där alla får vara med på sinaegna villkor. På programmet i år stod tra-ditionsenligt tipspromenad med klurigafrågor om Rumänien, grillning, lekar, vis-ning av filmen från förra årets Träff och iår Idas och Andreas återresefilm.

Nästa år planeras en Jubileums-Träffeftersom det då är tionde året för Träffen.Som vanligt är alla välkomna, inbjudangår ut till alla medlemmar i FFIA som harbarn från Rumänien. Dessutom går inbju-dan ut till alla som någon gång varit medpå Träffen. Jubileet ska firas med extrafestligheter som ännu så länge är en hem-lighet.

Det är ganska många år sedan nu, som det kom några adoptivbarn

från Rumänien. Men de finns runtom i Sverige och de träffas fortfa-

rande varje år.

Vi barn från Rumänien

För sommaren under jubileumsåret pla-neras också en resa till Rumäniens bad-ort Mamaia som ligger vid Svarta havs-kusten.

KERSTIN IREHJELM

Hitåt. Maria visar vägen


FFIA:s kontortel 031-704 60 [email protected]

Det är inte lätt för den nya familjen i ro-manen att finna samhörighet och gemen-skap. Den ena pojken får ständiga raseri-utbrott, den andra är alltför anpasslig ochundvikande. Till slut går det riktigt illa.

Jag finner det lite svårt att som adop-tivförälder läsa den här boken. Hade jaginte varit det hade jag kunnat läsa densom vilken roman som helst och bara hatyckt att det var en bra bok. Men nu ärjag, precis som romanens huvudperso-ner, adoptivförälder och jag vill veta vadsom är sant!

Att det är en roman och inte en doku-mentär pekar första kapitlet på, där för-fattaren tillåter sig en fantasi om hur detgick till när barnen blev övergivna. Detär riktigt bra, och kanske inte helt orealis-tiskt heller.

I en artikel i Aftonbladet berättar Ast-rid Flemberg-Alcalá om sitt misslyckan-de som mamma. Intervjun talar för attboken har sin grund i verkligheten, mendå är det en ganska väsentlig sak sominte stämmer. I boken dör en av pojkarna,i verkligheten lever han fortfarande.

I tidningsintervjun säger författaren attbarnen skulle ha haft en annan mamma,som ”kunde hålla fast och hålla om”. Lä-ser jag boken tycker jag nog att hon ärbåde duktig och ambitiös, och gör så gotthon kan. Och tänk att från början tyckerjag det ser rätt hoppfullt ut. Barnen ärvisserligen först aviga och otillgängliga,men de mjuknar och släpper till lite av sigsjälva redan under resan i Colombia. ”Dethär kommer att gå bra så småningom”,tänker jag. Men det gör det inte.

I någon av alla vetenskapliga under-sökningar som refererats i Vi Adoptivfa-miljer har man kommit fram till att det inteär så mycket åldern vid adoptionen somhar betydelse för hur det går för barnet,utan hur det haft det innan adoptionen.

Det är rätt uppenbart att pojkarna i denhär romanen är psykiskt störda, och attde har svåra upplevelser bakom sig. ”Vivar ingen familj, vi var ett socialt experi-ment”, säger författaren i intervjun. Menjag vill inte tro att det ska behöva varakört ens för en svårt störd fyraåring.

Jag tycker att detta är en klart läsvärdoch på många sätt tänkvärd bok. Baraman inte drar slutsatsen att det är alltförriskfyllt att adoptera äldre barn. Det gårju för det mesta bra, om föräldrarna harinlevelseförmåga och förstår vad detinnebär att barnet redan har en historia.Dock finns ju inga garantier för att få”lyckade” barn, vare sig man föder elleradopterar dem.

Men jag hade verkligen unnat Annaoch Sal mer av den glädje och tillfreds-ställelse en adoption innebär, och intebara alla bekymren.


Och vet inte vart

Astrid Flemberg-Alcalá

(2007) Natur och Kultur

När det inte gårsom man tänkt sigI den delvis självbiografiska romanen ”Och vet inte vart” adopterar

Anna och Sal två pojkar från Colombia, tre och fyra år gamla, kan-

ske något äldre. Men inget blir som de hoppats.

Kinesiska skolan

Rui Qing

En termin har gått sedan den

kinesiska lördagsskolan Rui

Qing startade sina klasser för

kinesiska familjer och för adop-

tivfamiljer.

Många barn tycker det är roligt och gi-vande att lära sig mandarinkinesiska. Idagsläget har skolan 148 elever. 40 eleverutgör adoptivklasser i åldern 5-10 år och,så har vi cirka 100 moderspråkstalandeelever i åldern 5-19 år.

Skolan styrs av föreningen Qingtiansom stöttar skolan ekonomiskt med in-köp av kursmaterial och fortbildning förlärarna, bland annat med pedagoger frånPeking och med en tvåveckors utbildningvid Stockholms universitet.

Vi har även öppnat en klass för de mind-re barnen 4-5 år med inriktning på aktivi-teter och lekar på kinesiska. Så vi förbe-reder oss att ta emot fler familjer med barni alla åldrar till kinaskolan.

Till detta söker vi dessutom barn somhar fyllt åtta år till vår avancerade språk-kurs. Efter de ordinarie språklektionernakommer vi att ordna klasser i handarbete,taekwondo, måleri, kalligrafi, piano, kine-sisk musik, Guzheng, matematik och dans.Parallellt med barnens språkkurser öpp-nar vi vuxenkurser i kinesiska.

Kurslokalen är belägen i Södra Latinsgymnasiums lokaler i närheten av Slus-sen, Stockholm . Adressen är Skaraborgs-gatan 14. Skolan har en kafeteria medgoda ”baozi” (stora knyten) som är bar-nens favoriter.

Rui betyder Sverige och Qing betyderungdom, grönska, förhoppning och äräven namnet på den ort föreningens sty-relsemedlemmar kommer ifrån.

Höstterminen börjar lördag den 23/8.För adoptivklasserna år terminsavgiften900 kronor och lektionstiderna är kl 10.00- 12.30 varje/varannan lördag.

Koordinator för skolan är SusanneJohnsen, [email protected], tel 070-863 12 83 . Rektor är Meisang Fredmark070-720 35 16.

Mer information: www.kinaskolan.com

Boktipset


Medlemsnytt ........................


På sidan 14 kan vi ta del av familjen GrahnHinnfors upplevelser från FFIA:s senas-te återresa till Kina. Det var vår femte resasedan vi började med återresor 2005, ochnu till hösten kommer ytterligare två grup-per att resa till Kina.

Vi planerar nu för två resor 2009, enresa runt påsk och en runt skolornas höst-lov. Resornas längd planeras till cirka 12dagar. Våra resor arrangeras i samarbetemed Kinaresor. De i sin tur samarbetarmed BOCITS (Beijing Oriental Century In-ternational Service) kring den kinesiskadelen av resan. Det är också BOCITS somför familjernas räkning ansöker hos CivilAffairs i provinsen för att få tillstånd attbesöka barnhemmen.

Med på resan följer en representantfrån FFIA, en svensk kvalificerad färdle-dare som talar kinesiska möter upp i Pe-king och en engelsktalande kinesisk na-tionell guide. Ute i provinsen möter ävenen lokal guide upp och är med gruppenunder alla programinslag där.

Resan inleds med några dagars besök iPeking. Där lär vi känna varandra i grup-pen och botaniserar bland stadens se-värdheter, och naturligtvis gör vi en ut-

flykt till Kinesiska muren.Vi gör oss sedan redo för

att resa till barnens ur-sprungsprovins. Där blir själv-klart den största händelse be-söket på barnhemmet. Utifrån ti-digare erfarenheter har mottagandetvarit välkomnande och hjärtligt, så adop-terade och föräldrar har känt sig väldigtnöjda med besöken.

Efter några dagar i ursprungsprovin-sen fortsätter vår rundresa till världsmet-ropolen Shanghai med dess puls. Vi seross omkring och gör sightseeingtureroch får uppleva en hisnande akrobatik-föreställning.

Resan går mot sitt slut och det är dagsatt samlas för en avslutande middag till-sammans innan vi tar farväl av Kina fördenna gång, och återvänder hem tillSverige fyllda med minnen och upplevel-ser!

Intresserad av att följa med? För att gåvidare med vår planering vill vi gärna fåin en preliminäranmälan senast den 31september. På anmälan anger ni namnenpå dem som vill följa med, adress, tel, e-postadress och ålder (gäller barnet/bar-

Återresa till Mittens Rike 2009

nen) samt namn påprovinsen ni vill be-söka. Ange också om

ni helst vill resa vår el-ler höst. Efter anmäl-

ningstidens slut tar vi uti-från hur stort intresset är för de olika pro-vinserna ställning till vilka två provinsersom kan bli aktuella för återresor 2009.För att en resa ska bli aktuell krävs minst20 deltagare.

Vill man besöka ett syskons provins isamband med resan hjälper Kinaresor tillatt ordna det. Ange gärna önskemålet re-dan vid preliminäranmälan.

Intresseanmälan skickas via e-post till:[email protected] eller till FFIA, Box12027, 402 21 Göteborg.

Följ med på FFIA:s återresa till Kina! En rundresa med

barnhemsbesök, kultur och äventyr.

Sommartid är inte bara semestertid utan också tid för attträffas och umgås i sin familjegrupp. Många grupper harsäkert redan träffats och andra väntar kanske på att få åkapå årets träff.

Under åren som gått har många hört av sig med tips påbra platser för familjeträffar. Vi behöver ständigt uppdateralistan!

Kanske ni i er grupp funnit en riktig ”pärla”. Kontakta dåmig så kan jag utöka vår lista över platser för träffar.

Tanken med listan är att vi ska kunna hjälpa de olika grup-perna att finna bra, prisvärda och barnvänliga platser.

Lika välkomna att höra av er är ni som delar med er av tipspå platser, som ni som hör av er för få hjälp med att hitta enför nästa års träff. Och så kom ihåg att skicka in foton medtext från era familjeträffar till vår tidning!

KAISA HAMMAR

Platser för familjeträffar

Tips. Vandrarhemmet i Borghamn vid Vättern ärett trevligt ställe för familjeträffar.

KAISA HAMMAR

[email protected]

TEL. 031-704 60 93


BFamiljeföreningen för

internationell adoption

Box 12027

402 41 Göteborg

SVERIGE

PORTO BETALT

DESSA SÖTA TJEJER kom hem i augusti 2004 från Guangxiprovinsen. Vår årsträff i majhade vi på Väla jakt- och kursgård i Hökerum, där vi bodde mycket bra vid sjön ochmaten var utmärkt. Vi tillbringade dagen på Borås djurpark. Med på bilden finns ävenäldre och yngre syskon. Vi ses igen nästa år.

FAMILJEN ANDERSSON

VÅR ÄLSKADE DOTTER Julia ShuangXin kom hem med oss 3 maj2007. Hon är född i Wuhan i Hubeiprovinsen 2005. Med oss iKina var storasyster Mathilda JiaXi och mormor och morfar.

ANNA OCH MAGNUS SILFVERSTEN FRIZELL, KUNGÄLV

VÅR SON DAVID KOM HEM i december 2007 från provinsenTianjin. David är född i september 2006. Storasyster Rebeckakom hem i augusti 2004 från provinsen Guangxi.

LYCKLIGA FÖRÄLDRAR ANNIKA OCH JÖRGEN ANDERSSON, FLODA

Välkommen till

familjeträff i Dumme

mosse, JönköpingTräffen vänder sig till familjer som redanhar adoptivbarn, som väntar adoptivbarneller själva är adopterade. Vi träffas sön-dag 7 september kl 14-17 vid södra par-keringen till Dumme mosse-leden. Skyl-tat från rondellen vid flygplatsen.

Vi träffas och umgås – går en tipspro-menad, fikar eller grillar tillsammans. Tasjälv med det du/ni vill äta. Vi ses!

Mer information: Lisbeth Stridh Gus-tafsson 036-163526, 070-5701091, GunillaGustafsson 036-91129 eller Anna-MalinJosefsson 036-141895, 0702-533271,FFIA:s medlemsverksamhet i Jönköping.

Träffen är ett samarbete mellan FFIAoch AC i Jönköpings län.

adoptiv - ffiaar till vietnam hade varit anmälda i vårt register sedan 2003. när man väl sänt...

Documents