TIDSFAKTOREKONOMI Mer än en möjlig utopi, en objektiv verklighet

Är detta förklaringen till de ekonomiska,

Rättliga och politiska problemen?

© Karl Gustafson

TILLÄGNAN Denna bok tillägnas alla dem som förvägrats sina mänskliga rättigheter, som inte fått leva på egna villkor, som bestulits på sitt arbetes resultat, som fått sina drömmar krossade, som fått arbeta som slavar men ändå fått hungra, blivit undernärda, sjuka och hemlösa, tvingats till underkastelse och förnedring, lurats av sina uppdragsgivare och bedragits av sina politiker, givits falska vallöften i utbyte mot röster, blivit förda bakom ljuset i den falsifierade demokratins namn, blivit hunsade och förvägrats att bli hörda, som förnekats sitt människovärde, men vägrat dö i hoppet om att sanningen slutligen skall segra. Vi är många som ser fram emot förväntningarnas uppfyllelse.

Karl Gustafson

Förklaring till boktitel Begreppen ”Alexanderhugget” och ”den gordiska knuten” sägs ha sitt ursprung i historien om Alexander den Store, (356-323 f.Kr.) som besökte Gordium, huvudstad i Frygien, för att bese en oxvagn som fanns uppställd i Zeus tempel och vars ok var förbundet till tistelstången med en knut som var så konstfärdigt ihopkommen att den betraktades som omöjlig att lösa. Oraklet hade sagt att den som kunde lösa denna den gordiska knuten skulle vinna herraväldet över Asien. När Alexander inte kunde lösa knuten, drog han sitt svärd och högg knuten rätt av. (Senare erövrade Alexander också hela det då kända Asien fram till floden Indus). Den rådande ekonomin kan liknas vid en olösbar knut, ett myller av irrationella faktorer som motstår alla försök till rättvis fördelning, håller på att plundra hela världens realproduktion, människors arbete och naturens resurser, utan att vi begriper hur det går till och hur det är möjligt. De flesta inser att det måste vara något fel med ekonomin, men förstår inte vari felet består. Denna brist är ett systemfel, som varit fördolt i flera tusen år och det är bristen på ekonomisk värdebas med absolut korrektiv. När tidfaktorn som värdebas blir integrerad i ekonomins skattedel, liknande ett Alexanderhugg, så upplöses knuten och mängder av följdproblem, ekonomiska, rättsliga och politiska problem elimineras utan att ytterligare åtgärder behöver vidtagas.

KG

Kapitel 1

Idéhistorisk överblick

av Johan Hultman Politik och ekonomi har varit viktiga tvistefrågor i alla samhällen från historisk tid till i dag. Krigen har ansetts som nödvändiga och människan har betraktats som ond. Efter denna bok torde den gångna historieskrivningen behöva ses över och justeras på en del punkter. Den kommande historien kommer sannolikt att bli av helt annan karaktär än den hittillsvarande, eftersom den presenterade teorin handlar om ekonomi som grundas i objektiva naturkonstanter i stället för i politiska beslut, fattade utifrån maktlystna människors subjektiva anspråk. Människan bör betraktas som den naturlagsföreteelse hon faktiskt är och av detta följer att hon har rätt till resultatet av sitt arbete, rätt att besluta över sitt eget liv och rätt att äga sina egna livsvillkor. Dessa grundläggande förutsättningar garanteras av den individrätt som vi föreslår skall ersätta den nuvarande statsrätten. Den tidsberäknade skatteprincip som behandlas i denna bok och den individrätt som omnämns utgör del av den nya rättsgrund som vi här vill introducera. Ekonomi har aldrig varit och kan aldrig komma att bli en egen vetenskap. Ekonomin bör i stället vara en gren av rätten. Rätten i sin tur borde ses som en naturlag som står långt över människans möjlighet att påverka. Människor kan då antingen leva i enlighet med natur- och livslagarna och den naturlagsrätt hon själv ingår i eller bryta mot denna rätt och ta ansvar för det, som i alla andra fall när människor bryter mot naturlagarna. Den rätt som IORG-NORG arbetar för vilar på en objektiv rättsgrund och består av tre led: tidfaktorekonomi med tidskatt, en existensrätt på egen grund - en individrätt och naturens existensrätt på sin egen grund. I denna bok kommer läsaren att finna att i det tidsberäknade skattesystemet (tidfaktorekonomin, tfe) ligger rätten naturligt inflätad genom denna ekonomis anknytning till en naturkonstant, med tiden som värdebas. Med detta grepp kommer rätt och ekonomi att bli evigt sammanvävda, vilket kommer att visas. Dagens rättsverksamhet handlar i grunden om de mänskliga känslornas störande inverkan på fysiskt liv. Därför gäller det att undersöka hur människors känslor uppstår och kan driva individen till förstörelse av de gemensamma livsvillkoren på jorden. I denna bok avhandlas dock endast en aspekt av den objektiva rättsgrunden - tidfaktorekonomi med tidsberäknad skatt (tidskatt).

Rätten kan inte behandla annat än fysiskt liv, eftersom fysiskt liv är det enda som är konstaterbart för alla. Att idéerna kommer från människans tankeförmåga hör inte dit. Följaktligen måste rätten och ekonomin, liksom andra samhällsämnen, få en fysisk värdebas, eftersom vi består av fysisk materia och denna således utgör grunden för våra liv, villkorat av naturlagarna. Endast med hänsyn till naturlagarna kan människans samhällssystem bli objektiva och omutligt rättvisa, eftersom en naturenlig värdebas är opåverkbar av det mänskliga subjektet. Det får vara hur det vill med människors medvetenhet, men den kan inte upplösa fysisk materia. Därför är den fysiska materians konstantrelationer den enda för alla gemensamma, på lika villkor möjliga värdebas som människan har tillgång till. Karl Gustafson har enligt min mening som den förste i modern tid behandlat och löst problemet med att ställa fram naturlagarna som värdebas för samhällsvetenskaperna. Jag har i idé- eller ekonomihistorien inte funnit någon annan som gjort det. Tidigare har naturlagarna inte fått släppas in i akademiska samhällsvetenskaper som juridik, ekonomi, samhällslära och statsvetenskap. Naturvetenskapen har sedan länge hållits utanför dessa akademiska ämnen, som om människan skulle stå utanför de generella och allmänt gällande naturlagarna. Men människan kan inte göra något som ligger utanför naturlagarnas gränser och kausalitet, hur gärna många än vill och fantiserar om detta. Det är illa nog, med de godtyckliga handlingar människor lyckas plåga sin omvärld med. Men när vi bryter mot naturens lagar och livets lagar, blir resultatet ofrånkomligen förstörelse av livsvillkoren. Det borde stå klart för alla nu levande människor, att ingenting i universum skulle finnas om inte naturlagar först skapat allt. Livet kan för närvarande inte förklaras, varför här antas att det föreligger livslagar, vilka ombesörjer att liv existerar. Människan kan inte skapa varken materia eller liv, och framför allt inte några naturlagar. Vi kan bara använda det som naturlagarna redan har skapat alldeles på egen hand, helt utan att rådfråga oss människor, alldeles särskilt utan att fråga politiker och finansiärer. Samma sak gäller liv: vi kan inte skapa liv. Liv uppstår visserligen genom att spermie och ägg sammanförs, men det är inte vi som ger spädbarnet liv, utan detta ombesörjs av naturlagsbundna processer, som vi vet alldeles för lite om för att kunna förstå. Natur- och livslagarna har alltså skapat universum och livet helt på egen hand, de klarar sig utan oss, men vi klarar oss inte utan dem. Det är på tiden att det går upp för alla vid det här laget, trehundrafemtio år efter Galileis förklaring att Kopernikus världsbild var mer objektiv än kyrkans. I dag plågas vi av det nya prästerskapet: politiker och ekonomer. Den objektiva rättsgrunden ersätter dessa personers godtyckliga och subjektiva bestämmelser med objektiva och värdeneutrala naturlagar. Vi har haft nog av maktens godtycke. Lidandet i världen har ingen funktion att fylla.

Ämnet för denna bok är en naturlagsbunden ekonomi, i huvudsak gällande skattedelen. Det är en nyhet i sin specifika form, att värdebasen är tidsfaktorn, såväl en naturkonstant som ett mänskligt mått. De franska fysiokraterna i mitten och slutet av 1700-talet insåg att ekonomin måste ha sin grund i fysiska förhållanden och valde jord, boskap och lantbruksarbete som bas för ekonomin. Ekonomi kan inte fjärma sig från de naturlagar som skapat allt. Om man rycker loss ekonomin från natur- och livslagarna och låtsas som om ekonomi inte alls har med dessa att göra, fås omedelbart en lång serie kausalbundna katastrofer, som alltid när människor handlar felaktigt med natur- och livslagarna. Den nya ekonomin kallas tidfaktorekonomi och bygger på en förändring av dagens skattesystem genom införandet av tidsberäknad skatt, tid-skatt. Namnen kommer av att den fysiska tiden har integrerats i de ekonomiska teorierna. Det är första gången i historien som den fysiska tiden lagts in som korrektiv i ekonomin. Av denna förändring följer att ekonomi inte längre måste innebära en kamp för att roffa åt sig så mycket som möjligt, utan faktiskt kan se till individens rätt och möjligheter att få leva på egen grund. Ekonomi bör i fortsättningen inte kopplas till annat än individen och resultatet av dennes arbetsprestation och kompetens. Ekonomi och ägande har fram till nu varit ett intrikat rättsproblem. Slutsatsen av de teorier som här presenteras blir att endast individen själv skall kunna äga sitt arbete och dess resultat. Människor är inte statsegendom eller ”privata” bolags egendom, utan självständiga naturlagsvarelser. Det är rättssamhällets uppgift att genom lagar och rättssystem garantera vissa grundläggande existensbetingelser, om det skall finnas en fysisk och existentiell mening med rättssamhället. En av dessa viktiga grundläggande existensbetingelser är pengar. Individen skall inte behöva hyra kapital, utan skall själv genom arbete kunna förtjäna sitt uppehälle och genom kompetens och arbetsprestation ha möjlighet att spara till investeringarna i sitt liv. I dag är staten ett privat-offentligt konglomerat av personer som håller monopol på mängder av företeelser som lagstiftning, bankväsende, penningmängd, skatt, ränta, vinst och bolag m m. Rätt och rättvisa har man länge tvistat om vad det är. I denna bok slås fast att rätten såväl som ekonomin icke kan vara enbart subjektiva, utan är föremål för objektiva natur- och livslagars verkan och måste garantera individens existensrätt på egen grund. Denna bok beskriver en del av detta system, med tonvikt på själva tidfaktor-ekonomin och dess effekter, konsekvenser och implikationer. Det rättsliga underlaget, som Karl Gustafson vävt samman med ekonomin, behandlas i en annan kommande bok angående den objektiva rättsgrunden.

Kapitel 2

Författarens förord

En enda orsak kan igångsätta oändliga kausalkedjor. Vad som orsakade Big Bang vet vi inte (ännu). Men alldeles säkert fanns det en orsak, kanske bara en slump i den kvantfysiska mikrovärlden och följderna blev hela universum, långt bortom vårt vetandes möjliga gränser. Det område som denna bok behandlar är ett pyttelitet område jämfört med universum, men det är av största betydelse för den pyttelilla planeten Jorden, med dess invånare. Kausaliteten är ovillkorlig för makrokosmos och människodimensionen mellan makro- och mikrokosmos. Vi människor borde vara oändligt tacksamma för den möjlighet till liv och medvetande som universums lagar förunnat oss, men i stället gör vi allt för att utplåna oss själva och planetens möjligheter att hysa liv. Borde vi inte veta bättre? Vad håller vi egentligen på med? Vi skulle ha kunnat synliggöra vår lilla blå-vit-grönskimrande planet som det paradis den egentligen var tänkt att bli, om det inte hade kommit grus i utvecklingsmaskineriet på ett tidigt stadium. Gruset är vår avtrubbade medvetenhet, som låtit sig påverkas av makthavares förförelsekonster, deras psykopatiska mytomani, deras måttlösa självhävdelse. Människors medvetande har ännu inte lärt sig uttyda kausalitetens sammanhang, trots årmiljoners erfarenheter.

Orsak och verkan Alla händelser i tillvaron har bakomliggande orsaker, med reservation för kvantfysiken i mikrokosmos. Orsak föregår alltid verkan, aldrig tvärtom. Att saker och ting måste komma i rätt ordning gäller i lika hög grad för materiella produktionsprocesser som själva livsprocessen. Detta samband är så intimt integrerat i både vår fysiska och psykiska upplevelsevärld, att minsta störning som regel indikeras omedelbart. Bryts kausalkedjan uppfattas händelsen både mentalt (förvirring) och emotionellt (olust, ångest), eller fysiskt-organiskt (smärta), vilket startar en undersökning för att finna anledningen till brottet. Man kan följa kausalkedjor både bakåt och framåt. Analys bygger på den bakåtgående undersökningen, från nutid till förfluten tid. Syntes går framåt, från nutid till framtid. I uppfinnande och nyskapande ingår båda linjesträckningarna. En ny uppfinning eller upptäckt tillkommer vanligen så, att ett problem föreligger som måste lösas. Man studerar då problemets karaktär och går bakåt i kausalkedjan, för att identifiera hur problemet uppstått. I bästa fall lyckas man finna orsaken, varvid lösningen blir uppenbar genom att man helt enkelt eliminerar felet och sedan låter naturen ha sin gång. I brist på kunskaper finns risk att orsak och verkan förväxlas eller ges en tolkning motsvarande tidens kunskapsnivå, som fallet var i gamla tider, när man till exempel trodde på uralstring, dvs att loppor uppstod ur urinerad jord eller att sjukdomar orsakades av demoner och andeväsen, som trollkunniga människor framkallade. Dagens vidskepelser tar sig uttryck i tron på djävulen, ondskans rike, politikers auktoritet och den nuvarande ekonomin. Med den kausala felsökarmetoden kan man analysera nästan alla problem. Har vi till exempel kris i ekonomin, kan man som närmaste kausallänk konstatera att dagens problem måste vara orsakade av gårdagens politik. Vad skulle annars orsaken vara? Nästa steg blir att analysera om felen är orsakade av felaktiga politiska beslut eller slarviga kalkyler. Med dagens datateknik kan man utesluta räknefel, alltså återstår felaktiga beslut. Dessa kan i sin tur bero på tankefel eller systemfel. Det ligger närmast till hands att misstänka det politiska beslutsfattandet, eftersom de politiska ideologierna genomgående är subjektiva till sin karaktär, vilket innebär att de saknar kausal objektiv verklighetsförankring. Men eftersom ekonomins uppgift är att fungera som ett system för att underlätta handel - produktion, distribution och konsumtion - så måste man också undersöka eventuellt förekommande systemfel. Och i det aktuella fallet med krånglande nationalekonomi, visar det sig att den största orsaken till krisen är ett ekonomiskt systemfel, bristen på värdebas som absolut korrektiv.

Men politikerna brister också i förmåga att utröna orsakerna till alla tillkortakommanden i politiken, vilka är otaliga. Att politikerna tror att de skall kunna kontrollera ett naturlagsvidrigt systemfel i ekonomin med felaktiga beslut och trollkonster, är inget annat än hybris. Den obesvarade frågan är om de förstår systemfelets art och trots detta framhärdar i att inte rätta till felet, därför att felet tillåter ett fåtal maktmänniskor att hålla hela världen i ett pågående, för dem lukrativt slaveri?

Förbisedda självklarheter? Finns det något nytt under solen? Jag tvivlar. När man granskar nya upptäckter och uppfinningar, kan man i efterhand se att det finns motsvarigheter i verkligheten till nästan allt. Varför tittar vi inte efter vilka förnuftiga lösningar historien, verkligheten och naturen har att erbjuda och gör likadant? Varje människa har erfarit, att det man inte känner till eller inte har behov av, det ser man inte heller. När man väl uppmärksammat ett ords betydelse, upptäckt ett fenomen eller bara lagt märke till en företeelse, så snubblar man i fortsättningen dagligen på denna och begriper inte för sitt liv, varför man varit totalt blind och ovetande om denna nygamla "självklarhet" hela sitt tidigare liv. Det tid-skatteförslag som här introduceras upplevs av många som just en sådan självklarhet. Trots att det nya tidskattesystemet är en mänsklig skapelse, är det så arrangerat att dess förutsättningar och mekanismer är analoga med naturlagarnas uppbyggnad; adekvata, konsekventa, med oföränderliga regler, integrerad värdebas och kausal utvecklingsgång. Tidskattesystemet är alltså ingen naturlag, men naturlagsanalogt, dvs i tillräcklig omfattning för människans livssystem approximativt likvärdig med naturlagarnas uppbyggnad. Dess konsekvenser och implikationer ingriper därmed i människans alla aktiviteter och styr resultaten till överensstämmelse med naturens ordning. Vad vi då åstadkommer är en återerövring av en del av naturens orsaksbundna sammanhang. Vi närmar oss därmed ett livssystem som stimulerar fred och samverkan, kreativitet, materiell, kulturell, etisk och altruistisk utveckling. Som jag ser saken, är detta vad som är livets mening. Varför finns vi annars här på denna paradisiska planet i universum?

Världen är oföränderlig, men världsbilderna växlar

Alla politiska ideologier, olika trosbekännelser, surrogatreligioner, kulturmönster och samhällsformer har en gemensam brist: de saknar en grundläggande enhetlig världsbild. Det låter som en truism, men är en fakticitet och roten till eviga konflikter. Världen, som den är skapad, är oföränderlig, dvs den kan bara vara som den är. Den är i fysisk bemärkelse densamma genom tiderna, bortsett från att klimatförhållanden får världen att se annorlunda ut vid olika tillfällen när tidens tand gnager litet på planetens ytskikt, jordens inre emellanåt väller ut på ytan av vår värld och plattektoniken flyttar kontinenterna några centimeter om året. Men antal och slag av atomer är ständigt detsamma, om man bortser från det ringa tillskott som planeten tar emot från nedfallande rymdstoft och de vätemolekyler som vi mister genom att gravitationen icke förmår hålla grundämnet väte kvar. Vår planets storlek är precis lagom stor, med en gravitation som är precis avvägd för att våra livsformer skall kunna fortleva, den antropiska principen. Vore den aningen mindre eller större så funnes inget liv på planeten, åtminstone inte av det slag som vi känner i dag. Vid samma tillfälle och på samma plats måste världens skepnad vara densamma för alla närvarande, liksom de grundläggande behoven för alla människor i stort sett är desamma. Människor liksom allt annat levande har inbyggda "värdebaser", eller skall de snarare kallas livsvärden, av biologisk, emotionell, psykisk och mental karaktär. Hindras vi att leva efter dessa värden, kompenserar vi med diverse avvikelser från det naturligt normala. Detta kallas -perversion-, vilket betyder i ”motsatt riktning”. En naturlig konstruktivitet kan alltså växla till destruktivitet. I människors individuella föreställningar har dock världen olika gestaltning och åsikterna om människors behov är lika många som det finns individer. I avsaknad av fysiska kunskaper kan tolkningen av verkligheten variera på hur många sätt som helst och alla är övertygade om att den egna bilden av världen är den rätta. På dessa olika föreställningar byggs politiska åskådningar, religioner, samhällsmodeller, statsformer, kulturyttringar, vidskepelser, maktanspråk och ekonomiskt svindleri etc. Inte undra på att tillvaron blir obegriplig, motsägelsefull och riskfylld. Om människor verkligen insåg hur otroligt unik vår planet är och hur viktigt det är att inte rubba den ekologiska jämvikt som naturlagarna byggt upp under årmiljarder, skulle den lika unika som enda varelsen med jag-medvetande och abstrakt tänkande, inse att egoism, girighet, konflikter och krig, är början till hennes egen undergång. Med ekologisk insikt, medmänsklighet och övergripande samverkan kan paradiset återskapas på jorden. Varför gör vi inte det då?

Samhällsbygge på hälleberget

eller lösan sand Det ovanstående öppnar för insikten att en samhällsmodell måste byggas på företeelser i naturen, som är odiskutabla på den nivå människan befinner sig. Naturlagarna fyller kravet på att vara enhetliga för alla människor. Låt oss då konstruera en samhällsmodell på dessa fakta. En sådan modell kan rimligtvis inte missgynna människor i deras basala behov, eftersom livet är skapat i samverkan med den fysiska naturen. Naturlagarna är generellt giltiga, gäller lika för alla över hela planeten. Samhällsmodellen blir därmed värdeneutral och objektivt rättvis för alla människor. De grundläggande insikterna måste vara desamma hos alla individer. Naturens existens, förutsättningar och villkor måste vara en kunskap som delas lika av alla. Om systemen för samhällets administration byggs på dessa grunder, kan ingen få fördelar på andras bekostnad och alla har samma chanser och rättigheter. Samverkan skulle öka resurserna för fortlevande till aldrig tidigare uppnådda nivåer. Rättsordning och ekonomi är de områden där inga fixerade och objektiva regler gäller i dagens situation, beroende på avsaknad av värdebaser som absoluta korrektiv. En samhällsmodell med dessa brister kan aldrig fungera i längden. Alla andra naturvetenskapliga system på vår planet och inom vårt mänskliga verksamhetsområde, styrs av naturlagar och naturkonstanter. Låt oss då i analogi med naturens lagar konstruera en rättsgrund och ett ekonomiskt system, som till sin struktur är uppbyggt som naturlagarna, för att skapa en samhällsform i överensstämmelse med de villkor naturlagarna ger. Den nya samhällsbyggande rätts-ekonomiska idé som här presenteras bygger på långsiktig planering och uthållig strategi - ett beständighetens koncept, med naturlagar och naturkonstanter, eller ekvivalenter till sådana, som byggelement och värdebaser för ekonomin, rätten och politiken. Med sådana värdebaser kan vi objektivt skilja mellan destruktiva och konstruktiva handlingar, något som öppnar dörrar till ett samhälle värdigt den märkliga arten Homo Sapiens.

Hur tidfaktorekonomin föddes Hur tidsfaktorekonomin föddes är en så märklig händelse att jag knappt vågar berätta hur det gick till. En religiöst troende person skulle kalla det en uppenbarelse. Som den oförbätterliga skeptiker och fritänkare jag är, låter jag den frågan stå öppen tills vidare. Så här var det. I ett kontemplativt tillstånd som jag oplanerat försatte mig i under ett intensivt försök att lösa felet med ekonomin, hemkommen efter några års utlandsvistelse (där jag tjänat tio gånger så mycket på lika stor arbetsprestation som tidigare i Sverige), fick jag en visionär "syn" och såg för mina ögon ett intensivt ljus: en sol som stiger ur havet. I solens skiva stod skrivet med versaler ordet - TIDEN - och på dess solfjäderstrålar stod skrivna alla problem som vår ekonomi är behäftad med. Hur länge denna vision varade, kan jag inte avgöra - förmodligen mindre än en minut, kanske bara några sekunder? Men i detta enda ögonblick insåg jag att ekonomins systemfel var lokaliserad till beskattningsformen och kunde rubriceras som bristen på värdebas med absolut korrektiv - tidfaktorn måste integreras i hela ekonomin och inte bara i lönedelen, som hittills. Den ovan beskrivna visionen är antagligen inte helt i överensstämmelse med den logiska innebörden. Men eftersom händelseförloppet passerade mycket snabbt och överraskande, kan minnet ha missat detaljer och ordningsföljd. Efter mycket funderande har jag i efterhand rekonstruerat händelseförloppet för att få ett begripligt sammanhang. Först stod dagens ekonomiska problem skrivna på solstrålarna, vilka syntes som en solfjäder, innan solskivan kom upp över horisonten. När solskivan, först blank, steg över horisonten till mer än hälften, kom ordet tiden - TIDEN - upp i solskivan, som på en display. Då försvann texterna i strålarna och kvar var solens intensiva ljus med detta sista ord. Ljusets tilltagande intensitet som blev bländande när strålarna rensades från text, står dock mycket klart för mig i minnet. Det får vara hur det vill med ordningsföljden, det viktiga var den tolkning av budskapet som jag gjorde. Jag insåg plötsligt hur allt hängde ihop och blev klarseende i denna fråga. Allt jag skrivit och föredragit inför publik efter denna händelse, uppenbarades i denna vision och ännu är inte allt redovisat. Samtliga problem som senare tillförts mitt medvetande inom ekonomins område, kan jag som regel klarlägga, oftast i samma ögonblick jag hör problemets art. Ibland kan det ta några timmar eller dagar, innan sambandet står klart och lösningen kan redovisas. Till en början blev jag lika förbluffad över detta varje gång. Numera har jag vant mig vid fenomenet och hyser inga tvivel om att alla ekonomiska problem kan lösas med denna teori. Det bästa av allt är att systemet går att pröva experimentellt, om man blir osäker huruvida teorin håller i alla lägen. Resultatet ger svaret. Önskvärt vore om någon kunde hjälpa till med programmering av en datorsimulering, som kunde köras med variabla parametrar med tidfaktorekonomin som programteori.

Många år senare skickade en släkting mig en bok om den holländska koloniseringen av Java i Indonesien och frågade mig om inte ett beskrivet skatteexperiment mellan 1830-1850 i boken var samma sak som tidfaktorekonomi? Jo, mycket riktigt var det så, fast i en annan gestalt. Inget nytt under solen. Men trots ett flertal akademiska avhandlingar om denna period i Javas historia, det s k kultursystemet 1830-1850, har detta lyckosamma försök varit mörklagt i 150 år. Det är alltså på tiden att dessa idéer introduceras igen. KARL GUSTAFSON

Kapitel 3

Vad är tidskatt? Om vi betalar skatt efter samma princip som vi får lön, d v s ett visst antal skattetimmar gånger vår timlön - lika många timmar för alla, har vi infört tidsberäknad skatt och därmed lagt grunden till det tidskattesystem som presenteras i denna bok. Om man i förstone inte förstår hur det kommer sig att detta system kan få alla de samhällsbefrämjande verkningar det får, spelar det egentligen ingen roll. Systemet fungerar ändå. Det betecknande för naturlagar och naturlagsekvivalenta eller analoga system är, som jag tidigare påpekat, att de fungerar oavsett om man känner till dem eller inte, oavsett om man förstår dem eller inte, oavsett vad politiker och finansfolk tycker och beslutar. När det gäller tidskattesystemet räcker det med att man accepterar det rimliga i att vi skall ha samma princip för skatt som för lön. Lön per timme och skatt per timme. Enligt min mening borde vi byta ut den gamla beteckningen skatt mot den nya beteckningen samhällsavgift (sha). Detta för att understryka att skatt är ett obestämt och subjektivt godtycke i ett rättslöst klassamhälle. Ordet samhällsavgift täcker bättre vad det hela bör handla om, nämligen en årligen fastställd samhällsavgift mätt i tid, vilken skall täcka kostnaderna för våra gemensamma åtaganden. Denna skattetid skall vara exakt lika lång för alla. På detta sätt fås en sha som belastar alla exakt lika mycket i en objektiv konstant, nämligen lika många timmar, men olika vad gäller den subjektiva delen, nämligen timlönen, som varierar efter kompetens och efterfrågan. I det nya skattesystemet finns bara en enda avgift, tidskatten, som jag alltså vill ge beteckningen samhällsavgift. Alla skall i samhällsavgift betala lika många timmar gånger sin timlön, (lika många timlöner) av den tid som alla har lika mycket av, nämligen dygnets 24 timmar och en arbetsdag på för närvarande 8 timmar, men som i det nya tidskattesystemet genast bör sänkas till 7 timmar.

Några ord om begrepp Begreppet tidskatt och tidskattesystem förefaller besynnerligt för många, trots att det utsäger precis vad det handlar om. Alla som kan klockan vet vad tid är. Ordet tidskatt kan betraktas som en förkortning av tid-faktor-skatt. Faktor är en beteckning som innebär att storheten skall multipliceras (eller divideras) med något, i det här fallet med en variabel (timlönen). Man kan alltså tala om tidfaktor-lön (den vanliga lön vi har i dag: arbetstimme gånger timlön) och tidfaktor-skatt (förkortat tidskatt), vilket är det nya. Dessa två uttryck sammanfattar det nya skattesystem som kallas tidskattesystemet. För första gången i historien tillämpas samma princip för både lön och skatt. I skattehänseende blir då tidfaktorn den konstant (antalet skattetimmar) som skall multipliceras med en variabel (timlönen), för att beräkna tidskatten (även kallad samhällsavgiften, sha). Lika många timmar för alla ggr timlön är en lika ensartad som rättvis beräkningsgrund för våra samhällsskyldigheter. Resultatet blir att alla skall betala lika lång tid av sina liv i skatt årligen, varken mer eller mindre, men olika summor beroende på den timlön vi tar ut. På lönesidan finns tidfaktorn sedan gammalt och uppfattas som helt naturlig: vi får dubbelt så mycket för två timmars arbete som för en timmes arbete. Variabeln timlön avspeglar måttet på vår kompetens eller rättare sagt andra människors värdering av våra varor och tjänster genom "marknadsmekanismen" tillgång och efterfrågan. Konsekvensen av denna enkla operation och förändring av skattesystemet, blir de mest förbluffande verkningar i hela ekonomin.

Om äganderätt Det är mycket egendomligt att en lag om äganderätt saknas i demokratins Sverige. Äganderätten regleras genom köplagen och i viss mån genom jordabalken. Den senare är dock genom en mängd restriktioner inskränkt och stympar äganderätten. Det man köper äger man dock till fullo. Men den som inga pengar har, kan inte köpa något av bestående värde. Mer intressant sammanhanget är att arbete inte är äganderättsgrundande. Du äger med andra ord inte avkastningen av ditt eget arbete. I juridisk mening äger staten hela resultatet. Leni Björklund (s) hette ett landstingråd i Stockholm för ett antal år sedan. I radio avslöjade hon följande förhållande: "Staten äger allt arbete och den som inte arbetar stjäl från staten". Detta yttrande ställde till ett fasligt rabalder i borgarlägret och det blev en presstorm. Hon avlägsnades från sin post och försvann rätt snabbt för att uppgå i tystnaden totalt. Hon avslöjade ju den marxistiska socialismens krav på att staten äger allting och det var det inte tillåtet att avslöja vid den tidpunkten. I vår nya lagstiftning på objektiv rättsgrund, skall äganderätten stadga att individen äger hela resultatet av sitt eget arbete. Av detta skall individen avstå lika många timlöner varje enskilt år, som tidskatt, i likhet med resten av landets skattebetalare. Därmed blir arbete äganderättsgrundande och vi får en demokratisk ekonomi. För första gången i historien har människorna uppnått befrielse från årtusendens slaveri och fått detta fastslaget i objektiv lag. Sverige blir föregångsland. Vilka partier kommer att motsätta sig denna reform och av vilken anledning?

Kapitel 04

Fysiska värdebaser av människan konstruerade

Metermåttet är en s k grundenhet, en oberoende faktor och en absolut värdebas. Det finns sex sådana grundenheter (plus tre i detta sammanhang mindre viktiga). De sex grundenheterna är:

längd = meter

massa = kilogram tid = sekund

elektrisk ström = ampere temperatur = grad (Kelvin och Celsius)

ljusstyrka = candela Från dessa fixerade grundenheter utgår s k härledda enheter, bestående av kombinationer av grundenheterna, vilka givits separata namn. De härledda enheterna är alltså beroende faktorer. När man talar om värdebaser i tekniskt-fysikaliska sammanhang är exempelvis metermåttet direkt anslutet till värdebasen, så att mått och värdebas är identiska. Varje gång man använder det metriska mätsystemet, så relaterar man till den fastställda värdebasen. Dess definierade absoluta exakthet kan dock inte överföras till själva mätdonet, utan man mäter med tillåtna toleranser som i människans värld fyller behovet av godtagbar exakthet. Samma sak gäller i princip övriga måttenheter i SI-systemet, fastän precisionen varierar efter behovet och möjligheten av mätnoggrannhet. Så är exempelvis måttenheter inom elektroniken, frekvens, tid och sammankopplade måttenheter, möjliga att mäta i miljard- = nanodelar, eftersom tekniken dels har behov av sådan noggrannhet, dels att instrument med förmåga att bestämma dylika storheter kan konstrueras. Behoven varierar alltså efter vad man använder mätsystemen till. Husbyggnad har toleranser på 2 cm (1 m x 10-2). Maskin och motorbyggnad arbetar med toleranser på hundradels mm (1 m x 10-5). Elektronik, nanoteknik, arbetar med miljarddelar (1 m x 10-9).

Det ekonomiska systemfelet

Hur överraskande det än kan låta, så är just bristen på värdebas som ett absolut korrektiv ofrånkomligen anledning till att problemen i ekonomin, och på alla andra av ekonomin beroende plan, aldrig kan lösas. Det lösningsförslag som här presenteras är att som fixerad och oberoende faktor använda den fysiska tiden. Den är lätt att förstå, den är en mänsklig värdebas, men också en naturkonstant. Alla som vet hur mycket klockan är, förstår sammanhanget. Man skulle också kunna lösa problemet med avsaknad av värdebas i ekonomin termodynamiskt, med Boltzmanns konstant som värdebas; det minsta energimått (13,81. 10-24 joule/atom grad K) som behövs för att flytta en atom kol till en annan position där den ingår i en kolhydratmolekyl. Detta är vad som sker i fotosyntesen, där växter med hjälp av solenergi, vatten och koldioxid tillväxer och skapar kolhydrater, som sedan utgör föda åt andra varelser på jorden. Det hela är dock avancerad kemi och fysik och tämligen otillgängligt för gemene man, jämfört med tidvärdebasen, som ett barn kan förstå utan specialstudier. Termodynamisk metod används dock inom andra områden i vetenskapliga sammanhang: beräkning av koldioxidomsättningen i världen, cellulosatillväxten globalt och överhuvudtaget energiomvandlingar av alla slag, från fossila bränslen till kärnfysik.

Ekonomins värdebaser

Värdebaser i ekonomiska sammanhang är av tre slag: 1. den första värdebasen är det penningtekniska decimalsystemet (med 10 som

bas), vilket i Sverige m fl länder bestämmer växelmyntens inbördes relationer. Eller i anglosaxiska länder dodekamalsystemet (med 12 som bas), vilket senare på många sätt är elegantare än decimalsystemet, om än inte lika lätt att räkna i. Decimalsystemet kan delas med 2-5-10 = tre sätt. Dodekamalsystemet kan delas med 2-3-4-6-12 = fem sätt. De inbördes förhållandena är fixerade i räknesystemen/matematiken.

2. den termodynamiska värdebasen kan användas till prissättningen av produkter och tjänster, där ingen värdebas förekommer för närvarande. Priset är dock enligt min mening en beroende faktor som i stora drag bestäms av tillgång och efterfrågan. Kräver man värdebas även i prissättning, så kan man teoretiskt bestämma en varas pris efter dess energiinnehåll och energiåtgången för framställning, dess entropikostnad och miljökostnad m m. Men då måste man också sätta pris på energin utifrån något okänt kriterium. Normalt har naturresurser inget pris. De är gratis för dem som tillvaratar dem, eftersom det inte finns någon obestridlig ägare till den materia naturen tillhandahåller. Vem äger solskenet, luften, vattnet, jordklotet? Det exploatören får betalt för, är arbetet med att göra resurserna tillgängliga, samt anspråk på vinster från försäljningen. Det pris som sätts har dock ingen relation till vad en konsument kan tänkas vilja betala, eftersom dennes bedömning sker utifrån subjektiva grunder. Finner kunden priset för högt kan han avstå från att köpa, oavsett vilka kriterier tillverkarens/säljarens prisbedömning baserats på. Detta gäller speciellt umbärliga varor.

3. den tredje värdebasen - tidfaktorn - är redan spontant och förmodligen oavsiktligt integrerad i ekonomin som systemfaktor vid löneutbetalningarna. Det verkar naturligt att få dubbelt så mycket betalt för två timmars arbete som för en timmes arbete, varför man tillämpar principen med tidfaktorn som multiplikator i lönedelen av ekonomin.

Tidfaktorn tillämpas däremot inte i den del som avgör skattskyldigheten i den nuvarande skattelagstiftningen. Denna är ett föränderligt godtycke som bestäms av politiska beslutsfattare, lagskrivare och finansstyre. Skattelagen tar ingen hänsyn till tidfaktorn, alltså den tid det tagit för individen att tjäna ihop sin lön, utan det är i stället slutresultatet, i form av årsinkomst, som räknas. Detta är en logisk inkonsekvens, med vådliga följder.

Det leder till att personer med låga löner får skatta fler arbetstimmar än personer med höga löner. Därutöver finns privilegier i skattelagen för höga löner, men inte för låga löner, något som kallas för skatteplanering (tidigare skattesmitning). Som ytterligare privilegier föreligger kompensationsmöjligheter för skatteskalans progressivitet; t ex används marginalskatten som argument vid förhandlingar om högre lön, vilket också ger högre ATP-poäng, sjukkasseersättning, arbetslöshetsersättning etc. Men sedan betalar man inte den höga skatt, som var argumentet för högre lön, därför att man kan skatteplanera - således ett dubbelfel, vilket objektivt rättsligt är oacceptabelt. En integrerad värdebas i hela ekonomin är den bärande principen i det skatteförslag som här framlägges.

System och värdebaser

Begreppet och ordet system definieras som en funktion bestående av fasta regler och en eller flera exakt kvantifierade och oföränderliga värdebaser. Naturkonstanter är objektiva och universella. Värdebaser är skapade av människor, men förankrade i oföränderliga naturföreteelser. Vi har naturlagsbaserade system och naturlagsanaloga system. Exempel på det senare är metersystemet, som definierar längdmåttet för de rumsliga dimensionerna i fysiken. Det som kallas meter (av grekiska metron = mått ) är ursprungligen den längdenhet som motsvarar en fyrtiomiljontedel av jordklotets omkrets över polerna, vilket beslutades i Frankrike 1791 och genomfördes successivt efter 1799. Detta visar att man då, och faktiskt även långt tidigare, förstått vikten av att använda värdebaser med korrektiv i naturkonstanter, eller naturförhållanden, som är fixerade. Än i dag har man inte förstått detsamma inom humaniora och särskilt inte inom de s.k. samhällsvetenskaperna: statskunskap, juridik, ekonomi och politik. Idag är metern definierad som längden av den sträcka som ljuset tillryggalägger i vakuum under tiden 1/299792458 sekund, vilket betyder 1/ljushastigheten och tecknas som 1/c. Metern är indelad i 100 centimeter = 1000 millimeter samt ännu mindre delar med prefixen mikro-, nano-, piko- osv. Genom sammansättning med andra grundenheter uppstår nya härledda enheter, exempelvis enheten för hastighet; meter per sekund, som tecknas m/s, där sekunden har sitt ursprung som en del av dygnet, dvs planeten Jordens rotation kring sin axel på 24 timmar = 24 · 60 minuter = 1440 minuter = 1440 minuter · 60 sekunder = 86.400 sekunder. Ett dygn delat med 86.400 är alltså lika med en sekund. Den moderna definitionen av en sekund är: Varaktigheten av 9.192.631.770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium 133, en definition som överlämnas till den som begriper detta. I Homeros Odysséen uttrycks en tidsupplysning så här: Natten gick hän och det grydde till dag och de seglade ständigt. I modernt språkbruk skulle samma upplysning kanske uttryckas på följande koncisa sätt: Solen gick upp 4.39, det blåste 4 sekundmeter och de hade seglat i 47 timmar och 38 minuter. Vilken typ av information man föredrar beror på omständigheter och sinnesstämning.

En decimeter i tredimensionell fyrkant, d v s volymen en kubikdecimeter, kallas 1 liter. Samma volym fylld med vatten av temperaturen +4°C, kallas vikten (eller massan) 1000 gram = 1 kilogram. Ett kilogram vatten = en liter vatten, är på jorden utsatt för en tyngdkraft på 1 kilopond (i MKSA-systemet). På månen däremot är samma vattenmängd utsatt för en tyngdkraft uppgående till endast 1/6 av jordens tyngdkraft, d v s 166,6 pond. Men vikten = massan = 1 kilogram = antalet vattenmolekyler, är naturligtvis detsamma på månen såväl som på jorden eller var som helst i universum. Vikt och tyngd är alltså olika saker. Vikt är massa (antalet molekyler). Tyngd är den kraft som påverkar massan (vikten), vilken beror på gravitationen.

Fig 1) Utan att närmare gå in på begreppen mål, mått och vikt, visas med ovanstående enkla exempel det exakta och oföränderliga sambandet mellan exakt kvantifierade måttenheter, som byggs ut till stora system (exempelvis SI-systemet), vilka utgör grunden för den ingenjörsvetenskapliga teknologin. Dessa system har fungerat som katalysatorer för den tekniska utvecklingen och den allmänt tillgängliga teknologi som frambringat merparten av dagens materiella välfärd.

Fig 2) (Den som vill tränga djupare in i måttens historia och inre mekanik, hänvisas till boken om ”Gamla mått och nya” av Rolf Ohlon, Ingenjörsförlaget, 1986, eller Sten von Friesen ”Om mått och män”, Bra Böcker, 1987, även ”Måttordboken” av Sam Owen Jansson, Nordiska Museets Förlag, 1995. Exempel på naturlagsbundna system är sol- och planetsystemet, som är exakt beräknings- och förutsebart, eftersom det följer exakta lagar och exakt kvantifierade naturkonstanter. Gravitationen, som styr planeternas banor, vet man hur den fungerar, även om man inte vet exakt vad gravitationen egentligen är. Lagen har följande lydelse (Newton 1687): Attraktionskraften k mellan två kroppar med massorna m1 och m2 och tyngdpunktsavståndet r, är proportionell mot massornas produkt och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet:

k = (y · m1 · m2)/r2.

Denna naturlag kallas gravitationslagen eller i vardagslag, tyngdlagen. Formelns symboler har i MKSA-systemet sorterna: k = Newton, m = massorna i kilogram, r = avståndet mellan kropparna i meter, y = gravitationskonstanten = 6,67 x 10-11.

Matematik är ett system med exakta och oföränderliga regler, förhållanden och fixerade värdekvanta. Inom matematiken har vi t ex värdet på basen e i det naturliga logaritmsystemet, ett tal som är cirka 2,7 men egentligen har ett oändligt antal decimaler. Det är ett s k irrationellt tal som dyker upp i de mest oväntade sammanhang när man gör beräkningar på nästan vad som helst. Värdet på p (pi) är som de flesta vet 3,14 fast har egentligen i likhet med talet e ett oändligt antal decimaler. Man har räknat fram 2,16 miljarder decimaler för närvarande. För praktiskt bruk räcker det vanligen med två decimaler. För beräkningar ute i universum, till exempel satelliters banor, använder man fler decimaler. Men det duger inte med något annat värde på p än det riktiga. Annars blir resultatet fel. Kemins periodiska system är exakt kvantifierat och följer naturlagar. Magnetismen, elektriciteten och elektronikläran är exakt kvantifierade och naturlagsbundna. Annars skulle inga datorer kunna fungera.

Fig 3)

Termodynamiken, som blir alltmer aktuell i miljödebatten, är ett exakt kvantifierat system som styrs av naturlagar. Akustik och optik likaså. Inget av detta har bestämts eller kan påverkas av politiker eller ekonomer. Sådana system kallas objektiva. Det betecknande för alla dessa system är att de genom sina exakt kvantifierade konstanter/värdebaser och beständiga lagbundenhet är förutsägbara, beräkningsbara och planeringsbara samt att man uppnår resultat vilka stämmer såväl med den fysiska verkligheten som med den förväntade funktionen. Dessa egenskaper verifierar systemens vetenskaplighet och definierar systemens lagbundna villkor i överensstämmelse med naturlagar och fixerade konstanter. De flesta system vi använder oss av i vår värld är uppbyggda enligt denna struktur, dock inte de fyra ofantligt viktiga samhällsreglerande systemen (!) ”ekonomi, rättsordning, statsvetenskap och politik” Så det är helt följdriktigt att vi har kris i dag, när de pseudosystem som berör alla mänskliga aktiviteter är helt godtyckliga, opålitliga, bedrägliga och ovetenskapliga. Reglerna ändras dag för dag och basvärdena är variabla. Ekonomin och skattesystemet är alltså inga äkta system och därför inte heller förutsebara, beräkningsbara eller planeringsbara. Dagens ekonomi är rent ut sagt ett orättsligt bluffspel, där reglerna ändras under spelets gång och basvärden, räntor, valutanivåer, priser etc ändras timme för timme. Lurendrejeriet är som en "fixad" roulette. Den som kontrollerar rouletten vinner när han vill vinna. Finansvärldens stora makt- och penningägare vinner praktiskt taget alltid. Alla andra förlorar.

Detta är själva meningen med den nuvarande ekonomins föregivna systematik, som till och med ger nobelpris för spelteorier. I själva verket är dagens ekonomi en komplex spelteori, som endast de invigda kan dra fördel av. Själva penningsystemet är i viss mån ett riktigt system (matematik): det går tio tioöringar, fyra tjugofemöringar eller två femtioöringar på en krona osv. Växlingsmässigt är det ett stabilt system inom sig självt. Vi skulle tycka att det vore konstigt om det inte var på det viset. Egentligen styrs detta av matematiken, som i sig inte säger något om verklighetens väsen, men som kan användas för beräkningar av materians kvantitet och kvalitet i utsträckt bemärkelse. När vi skall växla pengar mot varor och tjänster är systemet dock inte stabilt. Penningvärdet kontra hyror, livsmedel och förnödenheter varierar oupphörligt och oftast så att allt blir dyrare för varje vecka. Allt blir dyrare under året, men lönen är densamma siffermässigt. Penningvärdet urholkas, vilket kallas inflation. Det tycker vi inte heller är konstigt. Varför?

Fig 4) "Skattesystemet", som inte heller är ett system, utan ett svårgenomskådligt rövarspel, samverkar med det ekonomiska bluffspelet. Den person som betalar ränta slipper t ex betala skatt. Räntan är avdragsgill, även i de fall där personen inte själv betalar räntan, utan låter andra betala för sig. De som betalar är inte ens medvetna om att det är räntebetalningar det handlar om och kan inte heller dra av dem mot sin skatt, trots att lagen är skriven så att räntor till del kan dras av mot skatten. Om vi i stället gör skattebedrägeriet och ekonomin till ett naturlagsanalogt vetenskapligt system, blir förutsättningarna att uppnå rättvisa helt annorlunda. Metoden är att integrera en naturkonstant i skattesystemet och därmed i hela ekonomin, varvid dessa två först nu verkliga system blir förutsebara, planeringsbara och beräkningsbara, i likhet med alla andra objektiva fysiska system, som bygger på naturlagar och naturvetenskap. På köpet får vi rättvisa - ekonomin flätas samman med rätten och bildar en del av en ny objektiv rättsgrund. Det låter enkelt, eller hur? Det är också så enkelt att man förbluffas över att ingen kommit på detta tidigare. Anledningen är troligen att man aldrig tidigare lyckats identifiera det verkliga systemfelet - avsaknaden av en värdebas som absolut korrektiv i ekonomin. Denna ovillkorligt absolut oföränderliga värdebas är naturkonstanten för tid. Ett mänskligt känt mått och en värdebas (den cykliska tiden), som består av dygnets 24 timmar, vilket är det enda som är absolut lika för alla människor. Svårare än så är det inte.

Kapitel 5

Naturlagarnas betydelse för välfärd och uthållig samhällspolitik Många ställer sig frågan hur naturlagar kan ligga till grund för den nya ekonomi som här förfäktas. Många människor har i dag inte klart för sig vad naturlagar är och känner knappt till den mest kända - tyngdlagen eller gravitationen. Att ett äpple som lossnar från trädet faller nedåt mot marken och inte flyger upp mot rymden är förstås svårt att sätta i samband med kravet på ett objektivt samhällssystem. Gravitationens storlek bestäms av planetens massa. Direkt beroende av gravitationen är atmosfärens sammansättning, vilken är av fundamental betydelse för livets fortbestånd. Syrekoncentrationen är normalt 21,8%. Resten är kväve och minimala mängder ädelgaser. Om gravitationen skulle rubbas det minsta skulle syrebalansen också ändras. En mycket ringa ökning av syrekoncentrationen och därmed oxidationstrycket, skulle medföra att skogsbränder skulle uppstå över hela världen. Det genom bränderna förbrukade syret skulle ersättas av CO2 och giftiga gaser som skadar eller omöjliggör det syreberoende livet. En minskning av syrekoncentrationen skulle ändra det osmotiska trycket och störa syreupptaget varvid syreberoende liv skulle kvävas. Konsekvenserna för den ekologiska bakteriebalansen är oöverskådliga och skulle utsläcka allt högre liv. Politikernas och finansvärldens okunnighet om detta är anledningen till att förgiftningen av luften genom okontrollerade utsläpp negligeras. Den minsta ändring av någon av naturlagarnas eller naturkonstanternas kvantitativa värden, påverkar alla de andra och livsförutsättningarna skulle sättas ur spel på tusentals sätt. Hänsyn till naturlagarnas villkor är en nödvändighet i ett objektivt samhällssystem. Men det finns fler naturlagar. Några garanterar materiens stabilitet. De naturlagsbundna krafter som råder i atomens inre, starka och svaga kärnkraften, samt de elektriska och elektromagnetiska krafter, vilka verkar tillsammans och balanserar varandra, är exempel på detta. Skulle minsta avvikelse uppstå, kunde exempelvis elektronerna inte ligga kvar i sina banor runt atomkärnan, så skulle hela materiekomplexet och därmed allt liv upplösas. Naturlagar bestämmer också materiens sammansättningar i kemiska föreningar. Det periodiska systemet är kanske det som tydligast inverkar på livets tillkomst, utformning och fortlevnad. Växters och djurs organiska ämnesomsättning är även den en direkt tillämpning av ovillkorligt naturlagsbundna kemiska lagar. Om vi får i oss gift, föroreningar eller ämnen som inte kan omsättas till energi i vår kropp eller om vår föda saknar de vitaminer och mineraler som kroppen behöver, så vet var och en att livet flyr.

Men det finns även andra för livets fortbestånd nödvändiga livsvillkor: Vi kan inte vara vakna hur länge som helst, utan måste sova, vi blir trötta av arbete och får vi inte den psykiska stimulans som håller livsviljan levande, genom signalsubstanser, hormoner och immunsystem, så kollapsar vi inom kort. Här finner vi att livets fysiologi är intimt sammankopplad med tidens cykliska förlopp, eftersom livet har uppkommit i samspel med alla de naturlagsbundna villkor som råder på vår planet. Ljus och mörker, planetens rotation och kretsloppet kring solen, bestämmer i stort sett de tidsbegrepp som allt liv är underställt på Jorden. Det vi kallar tidens periodicitet är ovillkorligt styrt av samma fysiska naturlagar som bestämmer materiens stabilitet, planeternas kretslopp och positioner i solsystemet etc. Den stjärna som vi kallar Solen existerar också uteslutande genom naturlagarnas ordning. Solen är en naturlig fusionsreaktor på betryggande avstånd vilken genom gravitationens (tyngdlagens) inverkan omvandlar väteatomer till helium och energi. Energin strålar sedan ut i rymden och en mycket liten del faller in mot jordklotet. Denna energi håller i gång allt liv och alla livsuppehållande funktioner på planeten och är ofrånkomligt styrd av naturlagar. Utan energi från solen kan inget organiskt liv existera. Tid – energi – gravitation - kärnkrafter etc, är allt sammankopplat och helheten manifesterar sig i materia – liv - periodicitet osv. Om naturlagarna inte vore livsbefrämjande, skulle naturligtvis inget liv uppkomma. Omvänt kan man påstå att när livet ständigt kränks på vår planet, så beror det inte på naturlagar, utan på felaktiga juridiskt-politiska lagar beslutade av "maktmänniskor" i strid med naturlagarna. Dessa subjektivistiska "lagar" , rättare sagt samhällsregler eller politiska tvångsregler, är till sin karaktär av det slaget att de gynnar maktägarnas egna intressen på bekostnad av övriga människor, d v s den majoritet vanliga människor som inte har något inflytande på lagstiftningen. Detta fenomen kan tydligt studeras i exempelvis nyligen fria afrikanska stater, där presidenten och ledarskiktet kan stjäla landets huvudsakliga produktionsresultat samt u-landsbidrag och därmed lämna vanliga människor i maktlöshet och fattigdom. I s k demokratiska länder sker samma sak med mer sofistikerade metoder. Man säger att vi har demokrati i vårt land. Men det är närmast en chimär. Den lilla människan kan rösta på en politiker, vilken hon inte vet något om och i synnerhet inte har någon garanti för att denne verkligen företräder hennes intressen. Denna utbredda vanföreställning (som allt fler lyckligtvis börjat genomskåda) är endast ett bedrägeri, iscensatt för att politikerna ska få en välavlönad sysselsättning och en hett åtrådd maktposition. För övrigt saknar samtliga politiska ideologier objektiv grund, trots tidens påstått höga bildningsnivå. Samtliga ideologier vilar på dogmer och grumliga, mestadels känslomässiga föreställningar om dessas betydelse för samhällsutvecklingen. Hos politikens företrädare är vanligtvis maktbegär, egoism och girighet dominerande drivkrafter. Alla de hundratals "affärer" i maktens kretsar som avslöjats (i vårt lilla land där ärlighet, ansvar och solidaritet påstås ha sin hemvist), belyser en verklighet av motsatt slag och vad vi ser är förmodligen bara toppen på isberget.

Naturligtvis måste även samhällssystemet vara i harmoni med naturlagarna, om en optimal existens för miljö och liv skall kunna upprätthållas. Det är både orimligt och orättsligt att bygga samhällsordningen på ett fåtal maktmänniskors subjektiva föreställningar om sin egen betydelse för samhällets utformning. Om människor lever under förhållanden som framkallar problem av alla tänkbara slag, fysiska och psykiska sjukdomar, ekonomiska överlevnadssvårigheter, svält, misär, arbetslöshet, krig och konflikter o s v, så måste man inse att orsakerna till problemen står att finna i tidigare tagna politiska beslut. Dessa beslut har inte varit livstillvända och utvecklingsbefrämjande och har följaktligen skapat förhållanden som är naturvidriga och inhumana. Den närmast liggande åtgärden för att förbättra människors livskvalitet på alla områden, är att förändra ekonomin och göra den till ett naturlagsanalogt objektivt äkta system. Genom att integrera tidsfaktorn som objektiv värdebas med sitt absoluta korrektiv i ekonomin, vilket tekniskt är mycket enkelt, åstadkommer vi maximal verkan med minimal insats. Övergång till ett nytt tidsrelaterat beräkningssätt för skatt är ett grundläggande villkor för en ny livstillvänd samhällsform, där individen genom en ny objektiv rättsgrund får äganderätt till sitt eget arbetes resultat, kontroll över sin ekonomi samt möjlighet och rätt att själv äga sina livsvillkor och planera sitt liv utan hinder eller inblandning från de hittillsvarande makthavarna.

Kapitel 6

Det naturlagsgrundade systemet

Begreppet system används i olika sammansättningar på många oegentliga sätt. Vad ett system är, har de flesta inte klart för sig. Man talar i dag om samhällssystem, skattesystem, ekonomiska system m.m., vilket är fullständigt felaktiga beteckningar. Dessa företeelser i de hittillsvarande samhällena är inte system i sin egentliga betydelse, utan spel med ständigt föränderliga regler. Dessa pseudosystem står dessutom oftast i strid med naturens livsbefrämjande system. Därav våra samhällsproblem, ekonomiska och politiska tillkortakommanden. Verkliga och därmed objektivt grundade (av människans åsikter oberoende) system är de oföränderliga samband som styrs av naturlagar, de universella system som frambringat både materia och liv i alla dess former på vår unika planet. När det gäller naturvetenskaperna och den teknik som framfötts ur ökande kunskap om natursystemens funktionssätt, frambärs inga tvivel om att grundprincipen i dessa är att naturlagarna styr med inbyggd automatik, även om vi fortfarande står frågande inför vissa ännu inte klarlagda samband. Oavsett hur mycket eller hur litet vi vet om natursystemen, så fungerar dessa optimalt för att gynna livets uppkomst och fortbestånd, så länge inte människan tillför naturstridiga element som girighet och orimliga maktanspråk etc. Detta insågs märkligt nog redan på sjuttonhundratalet i Frankrike. Man valde där att standardisera alla rumsliga mått i landets måttsystem till metermåttet, som sattes till en tiomiljontedel av jordmeridiankvadranten. Mer noggrann värdebas än så hade man inte behov av då. Men det intressanta är att man faktiskt insåg det nödvändiga med värdebaser för mänskliga aktiviteter, i detta fallet mått. Övriga mått i det internationella måttsystemet SI (Système International d'Unités) är i dag alla härledda ur metersystemet. SI-systemet är ett exempel på ett äkta system med värdebaser knutna till fixa värden i naturen. Fortfarande saknas dock värdebaser för hela humaniorablocket och hela det samhällsvetenskapliga blocket! Det finns t ex fortfarande inga värdebaser för följande livsviktiga ämnen:

1. politik 2. rättsordning 3. ekonomi 4. skatteväsen 5. Statsvetenskap

SI-systemet bevisade att vi kan skapa naturanaloga system för samhällets materiella fysiska uppbyggnad. Dessa kan vi sedan tillämpa efter våra speciella behov. Vid konstruktionen måste vi vara uppmärksamma på det ovillkorliga sambandet mellan orsak och verkan, eller med ett fint ord kausalitet, så att inga oförutsedda effekter uppkommer. Fundamentalt för vår fortlevnad blir då att genom iakttagelse och undersökningar försöka vinna kunskap om natursystemens kausalitet och, i de fall människan vill påskynda utvecklingen, efterlikna natursystemens kausala funktionssätt. Det intressanta med detta resonemang är att vi, då oönskade fenomen uppstår, omedelbart får indikation på att vi gjort fel. Det riktiga är då att söka felkällan, i stället för att stifta en ny lag som förbjuder det felaktiga fenomenet. Hela vår juridik är ett stort kaos av lagar, ett lappverk, speciellt inom ekonomi och skatteväsende, där den hundrade lagen är till för att korrigera den nittionionde osv. Ur detta kan ingen ordning uppstå och ingen överensstämmelse med natursystemen uppnås, utan bara en oöverskådlig byråkrati, som liksom gökungen växer och tränger oss alla ur boet. De övergripande åtgärderna, det jag föredrar att kalla det uthålliga perspektivet, har förbindelse med begreppet back to basics, (tillbaka till rötterna) som innebär att man letar reda på de grundläggande systemfelen och eliminerar dessa. Tusentals följdverkningar/felaktigheter försvinner härmed, eftersom dessa uppstått som konsekvenser av systemfelet. Därmed ges möjlighet till en naturlig kausal utveckling, där dagens problem inte kan uppstå. Detta sker oavsett om man förstår hur eller varför, eftersom natursystemen gagnar liv och fortlevnad med inbyggd automatik, utan hjälp av något annat än sin egen universella lagbundenhet. Nödvändigheten av att grunda samhällsmodeller på naturlagar och naturlagsgrundade system, beror på att när systemen väl tillämpas, kommer livs- och utvecklingsbefrämjande effekter av sig själva, även om de berörda inte förstår hur de uppkommer. Det behövs nämligen ingen mänsklig förståelse eller politiskt ingripande för att ett naturlagsanalogt system skall fungera konstruktivt för människor. Dagens politik, som helt saknar förankring i natursystem, måste däremot hållas igång med en kostnadsslukande politisk beslutsapparat och ofullständiga styrfunktioner, vilket ständigt genererar nya problem. På det viset kan inga rationella slutmål uppnås, utan problemen bara växer, tills de slutligen når orimliga proportioner. Där befinner vi oss i dag, med en monumental statsskuld som aldrig kan betalas tillbaka inom gränserna för rådande politiska oordning. Vi är alltså dömda till misär, konflikter och orimliga påfrestningar om vi inte tar itu med roten till problemen.

Ett naturlagsanalogt skattesystem

Eftersom de flesta människor har synnerligen oklara föreställningar om naturlagar och naturliga system, är påståendet att en ny samhällspolitik kan hållas funktionsduglig utan inverkan av politiker och myndigheter överraskande: - Kan verkligen ett samhällssystem vara helt självreglerande? Men då får jag påminna om att tyngdlagen, planetens rotation och kretslopp kring solen, tröghetslagen, hållfasthetsläran, de starka och svaga kärnkrafterna (som håller ihop atomen), magnetiska och elektromagnetiska krafterna och alla andra naturlagar reglerar sig själva. De har alltid gjort det och kommer alltid att göra det, utan att politikerna fattar beslut om det. Om vi då konstruerar ett skattesystem (en av den nuvarande ekonomins hörnstenar) analogt utifrån naturlagarnas uppbyggnad, så uppstår kausala reaktioner av liknande slag som de från äkta naturlagar. Gör det inte det, så är systemet inte naturlagsanalogt. Om jag inskränker postulatet litet och säger att kontroll sker optimalt med i systemet inbyggd automatik, så har jag uttryckt saken med full täckning för mitt påstående. Det tidskattesystem som här förespråkas är självreglerande till mer än 99%. Enda uppgiftslämnande i samband med det nya skattesystemet (tid-skatt, eller mer noggrant, tids-beräknad skatt), inskränker sig till att uppge timpenningen som individuell och officiell deklaration samt att redovisa arbetstiden, vilket senare sker automatiskt. All bearbetning av uppgifterna sker i datorer och resultatet blir en dramatisk förbättring av alla människors livskvalitet. Det går inte att fuska i systemet, spekulation försvåras, räntan sjunker mot noll, alla får behålla rättvis del av sitt arbetes resultat, arbetslösheten upphör, skatten minskar samtidigt som staten ändå får högre skatteinkomster (fler i arbete), statsskulden kan amorteras etc. Sverige skulle, om vi vill och inte andra länder omgående följer exemplet, kunna bli världens starkaste industrination (specialiserad på ekologisk teknik), arbetstiden skulle kunna sänkas betydligt m m. I kombination med en ny ägandelagstiftning skulle alla som vill, ha möjlighet att bli delägare i sina arbetsplatser, kunna äga sin bostad och sina övriga livsvillkor. Allt detta är beskrivet i den bok du håller i handen. Kan det vara sant? Döm själv, det är inte sant för att jag påstår det, utan därför att det går att bevisa med kausal vetenskaplig metod.

Kapitel 7

Om dagens orättsliga skattepolitik

och skattesystem I den nuvarande politiska ekonomin kan politiker "bötesbelägga" vilka företeelser de vill med skatter. Statspolitikerna ruvar på en enorm skattesvamp, som de nyttjar samvetslöst, eftersom ingen skattegräns finns i grundlagen. Ett av de värsta exemplen är fastighetsskatten, vilken är en oförtäckt konfiskation av åratals sparande av medborgarna. Ett av de groteska argumenten för fastighetsskatten, är att huset inte går att flytta ur landet och därför är ett lämpligt skatteobjekt. Taxeringsvärdet är ett fiktivt värde, ett rent påhitt, baserat på det pris som en köpare kan tänkas vilja betala för fastigheten. Men alla fastigheter kan ju inte köpas upp, eftersom det inte finns så många köpare. Om en fastighet i ett område säljs mot en frikostig köpeskilling, så blir automatiskt tusentals andra fastigheter i området upptaxerade, trots att de varken avses att försäljas eller köpare finns. Skulle alla fastigheter utbjudas till försäljning, skulle priserna sjunka, eftersom ingen då vill köpa till det pris som staten åsatt genom taxeringsvärdet. Sänker man i sådana fall taxeringsvärdet? Ingalunda, eftersom det är det högsta priset som är riktvärde för taxeringen. Och skulle ändå mot all förmodan detta ske, så kan man alltid höja fastighetsskatten med några procent, så att den tidigare avgälden kvarstår. Bara för att ett enda hus säljs till ett fantasipris, straffas alla andra boende i området för detta med höjda skatter, vilka sänker levnadsstandarden för dem som bor kvar, tills de inte längre orkar med den ekonomiska belastningen och tvingas flytta. Detta är inget annat än rättsvidrig myndighetsutövning, sanktionerad av politiker med för ändamålet påhittade lagar. Vansinnet fortsätter så länge som vi inte säger ifrån. Individens självständighet i dagens Sverige verkar nästan ha gått fullständigt förlorad och solidaritet har helt tappat sin reala betydelse. Som om inte eländet med fastighetsskatten räckte införde politikerna nyligen en begravningsskatt också. Den är påpassligt inpassad bland de övriga skatterna, eftersom man inser att den pågående konfiskationen av medborgarnas pengar leder till standardiserade begravningskostnader i statens regi och att medborgarna själva inte kommer att få råd med de gamla begravningsritualerna. Ovanpå detta kommer moms på begravningskostnaderna. Det senaste skatteförslaget är 400:-kr per ko/år, den sk rap & pruttskatten med anledning av idisslares utsläpp av metangas.

Metan CH4 är 21 ggr effektivare än växthusgasen koldioxid CO2 som dock den senare kan neutraliseras med trädplantering. Men regnskogarnas skövling lämnar mängder av döda träd, som innebär ett himmelrike för termiter som förökas i en omfattning som är ofattbar i den ekologiskt orörda skogen. F.n. uppgår mängden termiter motsvarande ett halvt ton per varje man, kvinna och barn på klotet. En ordinär termitstack producerar 5 liter metan i minuten. Därtill kommer risodlingar, 115 miljoner ton metan/år, soptippar, metan-isar i permafrosten och havsbottnar (50 miljarder ton). Om man bränner metan reduceras växthuseffekten 21 ggr, vilket den allvetande socialdemokratiska regeringen dock förbjuder av okänd anledning. (Källa: ”Naturens Undergång”, Bill McKibben, förlag Wiken 1990). Och exemplen kan förstås göras fler.

Ett skattesystem med privilegier för ett fåtal

Dagens s k "skattesystem" innebar för några år sedan att den som betalade ränta hade möjlighet att slippa betala motsvarande belopp i skatt. Betalade man inte ränta, så tog skatten samma belopp. På det sättet hade man via skattejuridiken flätat ihop skattesystemet med ekonomiska privilegier, vilka gynnade penningutlånarna och höglönare som lånade, dock inte låglönare, eftersom dessa saknade (och alltjämt saknar) kreditvärdighet. Manipulationer överförde skattemedel till bankvärlden. Staten finansierar sitt penningbehov genom obligationer som bankerna tvingas köpa för pengar som de tryckt i en sedelpress (FED i USA). Pengarna som staten erhållit sätts in på banken för att utbekomma ränta. Bankerna i sin tur kan genom det insatta kapitalet låna ut 12 ggr så mycket mot en högre ränta. Detta regleras i Sverige genom den s.k. kapitaltäckningsgraden, som i dag är 8 %. I en del andra länder kan upp till 60 ggr så mycket lånas ut, vilket motsvarar en kapitaltäckningsgrad på 1,67%. Men så kom det en joker med i spelet. Finansbolagen och deras kreditkort, vilka utbreddes i de lägre socialgrupperna, gjorde att ränteavdragen accelererade hejdlöst, något som medförde att kostnaderna för statskassan blev ohållbara. Före 1991 kunde man dra av 100% av räntan. Efter detta år endast 30%. Bortfallet kunde dock höginkomsttagarna kompensera på flera andra sätt. De senaste årens uppseendeväckande bruttolönehöjningar och fallskärmar för etablissemangets toppar, kan betraktas som kompensation för de minskande ränteavdragsmöjligheterna. Detta beviljar höglönarna sig själva, eftersom de sitter i sådan position att de beslutar både lagar och privilegier åt varandra. En person med hög bruttolön har kreditvärdighet i banken och får därför låna. En person med låg bruttolön har inte kreditvärdighet och får inte låna. Den som har ett lån får dra av räntorna mot skatten. Den som inte får låna har inga låneräntor att betala och inga räntor att dra av för att sänka sin skatt. I stället får han betala full skatt. Vilken blir skillnaden? Den som får låna kan för kapitalet köpa t ex en fastighet, vilken i många fall ger i det närmaste arbetsfria hyresinkomster. Räntan på lånet debiteras formellt fastighetsägaren, men denne skickar räntekostnaden vidare till sin hyresgäst, som får betala räntan inbakad i sin hyra. Det är alltså egentligen hyresgästen som betalar räntan. Trots detta får denne inte dra av räntan från sin egen skatt i deklarationen. Hyresgästen får genom operationen betala såväl full skatt som fastighetsägarens låneränta.

Fastighetsägaren får som sagt räntan betald av hyresgästen. Han får dessutom dra av denna ränta, som han själv inte betalat utan skickat vidare till hyresgästen. Skattebetalarna får betala fastighetsägarens ränteavdrag. Samtidigt får fastighetsägaren ett arbetsfritt kapitaltillskott i form av intäkten för själva hyran, vilken han inte heller behöver betala skatt för. Han har nämligen möjlighet att skatteplanera (med lagens och bankens hjälp!) och därmed taxera sin beskattningsbara inkomst till samma nivå som låglönarens. Det eventuella bostadsbidraget blir därutöver en direkt subvention till fastighetsägaren och banken, och ingalunda en subvention till hyresgästen, vilket de flesta tycks tro. Den orättsliga svenska lagstiftningen bidrar till att banken kan höja räntan och fastighetsägaren hyran, eftersom bostadsbidraget ändå följer efter, vilket dessa är väl medvetna om. Skattepengar omvandlas på detta sätt till subventioner åt privata kapitalägare. Ibland nolltaxerar höginkomsttagaren och betalar ingen skatt alls - helt enligt gällande lag. Den skatt han inte betalar vältras över på dem som inte kan komma undan skatten, utan måste fortsätta att arbeta för att överleva, dvs de lågavlönade. Höginkomsttagaren har möjlighet att spekulera med aktier, valutor, arbitrage, optioner, terminsaffärer, derivathandel, värdepapper, förlustavdrag, skalbolag etc och kan genom skatteplanering sänka skatten på sina inkomster betydligt. Den lågavlönade har aldrig några pengar över för spekulation. Låginkomsttagarens skatt är förhållandevis högre än höginkomsttagarens, därför att låginkomsttagaren varken kan eller har möjlighet att skatteplanera, göra ränteavdrag eller dra av förlusterna han gör på sitt desperata spel på tips, toto, bingo, lotto, lotter m m. Att detta kan fortgå, utan att någon anmärker på det, beror ytterst på att ekonomin och skattesystemet är "legitimt kriminella", eftersom de godkänts av sittande regering och riksdag. Legitimiteten framgår av att alla som förfar så som nämnts, faktiskt följer redan existerande lagar. Dessa existerar för att högavlönade skall kunna skattesmita utan att bli straffade. Politikerna konstruerar alltså tvingande och obevekliga skattelagar för majoriteten, men gör skatteplanering möjlig för höginkomsttagarna genom att gömma en massa undantag från skattelagarna i en djungel av obegripliga specialbestämmelser. Dessa bestämmelser känner de flesta inte ens till och kan inte heller nyttja, även om de vore kända. Skattelagarna upptar dessutom över tretusen sidor text, vilket gör dem oöverblickbara för alla utom för heltidsanställda skatteexperter. Detta problem och alla de följdproblem det skapar försvinner som i ett trollslag i och med införandet av tidskattesystemet.

Kapitel 8

Rättvisa åt alla

Är det verkligen möjligt att uppnå rättvisa åt alla i samhället? De flesta tror att det är omöjligt. Men varför skulle det vara det? Vad är det som gör det omöjligt? Att man inte lyckats med det tidigare, innebär inte att det skulle vara omöjligt för all framtid. Nya upptäckter och uppfinningar har i alla tider upphävt gamla föreställningar och vidskepelser. Granskar man orättvisorna i samhället, så är det ganska lätt att finna orsakerna. Men så länge som politikerna och partierna endast bevakar egna intressen, maktpositioner och privilegier och bekrigar varandra för att uppnå fördelar, utan att ta hänsyn till medborgarnas livsbetingelser, går det inte att uppnå rättvisa för alla. Problemets orsak ligger i att de flesta partier hävdar subjektiva intressen som står i strid med andras önskemål. Men ingen partipolitiker har kommit på tanken, att för att finna lösningarna måste man utgå från en objektiv världsbild. Vad menar jag då med detta? Det objektiva är opåverkbart av mänskliga viljor och åtgärder. Inga politiska diktat kan påverka naturlagar, hur många demokratiska beslut som än fattas. Alla människor, djur, växter, annat liv och materia har skapats genom naturlagar. För att livet skall bestå måste också samhällets ordning vara uppbyggd i harmoni med naturlagarnas och livslagarnas objektiva villkor. Om denna princip läggs till grund för samhällets lagar, så uppnås optimal rättvisa för alla. Då säger Motvall att det är detsamma som den starkares rätt! Ingalunda är det så. "Den starkares rätt" är ingen naturlag utan en subjektiv värdering. Naturlagarna främjar livet. Annars skulle vi helt enkelt inte existera. Eftersom orättvisorna är otaliga i dagens värld, är detta bevis för att lagstiftningen är naturvidrig. Politikerna skriver lagar som gynnar enskilda intressen - gör rika rikare och fattiga fattigare - förstör natur, miljö och livsbetingelser för kortsiktiga vinster. Lagstiftningen är alltså felaktig, den följer icke naturlagarnas villkor. Detta visar sig på många områden, inte minst i ekonomin och då alldeles särskilt i beskattningen. Tiden tillhör det objektiva, eftersom inga politiska beslut kan påverka dess varaktighet. Oavsett vad människor försöker göra med tiden, så tickar den på enligt naturlagarnas villkor! Tiden är ursprungligen bunden till jordklotets rotation kring sin axel och årstidernas växlingar är knutet till jordens bana kring solen och pga jordaxelns lutning mot ekliptikan. Hur mycket politikerna än röstar hur demokratiskt som helst, kan de inte påverka detta objektiva faktum.

Se det så här. Alla människor har 24 timmar till förfogande per dygn. Tiden är totalt integrerad i människors liv. Vi blir trötta av 8 timmars arbete, behöver sova 8 timmar för att hålla oss friska och behöver 8 timmar fritid och rekreation för att orka leva. Vi behöver solens ljus för att hormoner, enzymer och signalsubstanser i vårt autonoma nervsystem skall kunna upprätthålla balans i livsfunktionerna, vår mentala kapacitet och kroppens ämnesomsättning. Liksom mörkret via signalsubstanser framkallar den vila vår kropp behöver för att överleva. Detta är i stort sett gemensamt för alla, även för politiker. Men har politikernas lagstiftning tagit hänsyn till detta? Nej, inte alls. De försöker gå bredvid naturlagarna och pålägga människorna påfrestningar som inte harmonierar med livsvillkor och prestationsförmåga. Liksom slavdrivare försöker de pressa ut så mycket arbetsresultat som möjligt ur människorna, och beslagta 90% av arbetets resultat, för att befästa sina egna positioner och privilegier. Även om nu tekniken avlastat människorna en mängd fysiskt tunga arbeten, så har vi mindre och mindre tid att leva socialt än tidigare. Är inte det underligt? Av denna trend kan man misstänka att ju mer tekniken utvecklas, desto mindre tid blir kvar för människor att leva. Och trots mer arbete blir majoriteten bara fattigare. Anledningen är att politikerna slösar bort vårt arbetes resultat på en massa strunt, som de inbillar sig skall stärka deras rykte som politiska ledare och statsmän, men framför allt stärka deras maktpositioner. Maktmänniskornas kraftmobilisering har ökat ofantligt genom teknikens vapenutveckling, så till den grad att de skulle kunna spränga hela jordklotet, eller åtminstone kunnat göra det obeboeligt för allt levande. Historiens mest beryktade ideologiska ledare har varit rena galningar som velat erövra hela världen. Hundratals miljoner människor har mist livet genom de politiska ledarnas maktbegär. Vad bryr sig maktmänniskorna om det? Platt intet! Detta tyder på psykopatologiska egenskaper hos ledarmänniskorna. Och världens folk har röstat fram dem, istället för att göra sig av med dem. Och hela tiden kräver politikerna mer och mer av slavarna, samtidigt som de bryr sig mindre och mindre om deras livsvillkor. Den senaste hydran i politiken är EU, som kostar bara Sverige 36 miljarder kronor/år i medlemsavgift, samtidigt som man får höra i nyheterna att mer än 40 miljarder svindlats bort, inga kvitton eller verifikationer som visar vart pengarna tagit vägen, bara putz veg. Ändå fortsätter våra politiker sina ansträngningar att integrera oss i EU-EMU, mot människornas vilja. Man kallar det demokrati, fast det egentligen är motsatsen till demokrati. Fysisk tid är alltså lika för alla. Det måste då vara objektivt rättvist att betala skatt efter principen: lika många timmar gånger individuell timlön för alla skattebetalare, eller kortare: lika många timlöner för alla. Med denna enkla och självklara ändring i skattelagstiftning uppstår tusentals följdverkningar, som ger största möjliga rättvisa åt alla. Det skulle ge Sverige råg i ryggen att utträda ur den senaste politiska dårskapen. Det är då för väl att svensk politik inte bestämmer i Norge.

Kapitel 9

Det nya tidsberäknade skattesystemet

Figur 05, diagram...

Tidskattesystemet bygger på principen att vi alla skall fullgöra våra samhällsåtaganden med förtjänsten från lika stort antal arbetstimmar gånger vår timlön, varje enskilt budgetår. För att uttrycka saken lite enklare kan vi säga att alla skall betala lika många individuella timlöner i den nya samhällsavgiften (sha). Exempel: Vid 230 dagars normaltidsarbete (nta) och 45% tidskatteuttag (ts), motsvarar tidskatten 103,5 arbetsdagar eller 724,5 timmar av totalt 1610 arbetstimmar per år. (Arbetstidförkortning till 7 tim/dag införes redan från början med det nya systemet). Under 1997 var den normala arbetstiden ca 1870 timmar. Detta har gällt i stort sett alla år under 90-talet, med smärre variationer beroende på hur helgdagarna infallit. Det finns många anledningar att sänka arbetstiden till 1610 timmar per år, varför jag valt den kortare arbetstiden i ovanstående exempel. Av diagrammet framgår hur den totala skatteprocenten sjunker vid övertidsarbete (öta) efter fullgjort normaltidsarbete (nta). Detta är märkligt så till vida att det är första gången i historien som skatten sjunker när man tjänar mer pengar (!). Just denna effekt kan förefalla lite besynnerlig eftersom vi är vana vid dagens progressiva skatteskala, som saknar begränsning för skatteuttaget och inte tar hänsyn till tidfaktorn, (de två översta funktionerna). Tidskattesystemet sätter däremot ett tak för beskattningen. Detta är kanske också dess viktigaste funktion, eftersom det först nu på allvar öppnas en möjlighet för människor att bli självförsörjande på sitt eget arbete. Då självfinansieringen därigenom successivt ökar inträder också alla tidskattesystemets positiva följdverkningar. För ordningens skull är även den raka funktionen från noll till nta inritad, vilket visar att skatten vid inskränkt arbetstid (giltig frånvaro av olika slag) fortfarande är 45% av arbetstiden, men att den ordinarie timlönen måste räknas om och reduceras på nedanstående sätt: Tidskorrigerad timlön = den reducerade årslönen dividerad med tiden för normaltidsarbete (reducerad årslön/ 1600 tim). Tidskatten blir då 45% av den tid som arbetats under året ggr den tidskorrigerade timlönen. Men eftersom det även finns en basbehovstäckningsgaranti (bbt, se sidan 00) inkalkylerad i systemet, blir de verkliga förhållandena som framgår av multigrafen (sidan 00).

Deklarationen

Varje löntagare deklarerar sin timlön vid början av varje år och erhåller ett timlönekort från skatteverket, som bekräftelse på deklarationen. Inget deklarationsförfarande utöver detta är principiellt nödvändigt. Deklarationen är en offentlig handling och en timlönekalender som omfattar alla skattskyldiga upprättas regionvis. Finansdepartementet fastställer landets medeltimlön med ledning av deklarationerna och beräknar hur många medeltimlöner, som måste tas ut det aktuella året för att täcka statsbudgeten. Det skulle exempelvis kunna vara tidigare nämnda antal (724,5 timmar). Dessa beräkningar tar inte mer än några sekunder med hjälp av datorer. Hela befolkningen får då omedelbar information om statsbudgetens omfattning och landets ekonomiska status, i termer som alla kan begripa. Genom att vi använder tidfaktorer underlättas förståelsen enormt. Var och en kan då på ett helt annat sätt än idag relatera siffrorna till sin egen livssituation och vinner på så vis också klarhet i de egna utgifter man kommer att ha under året Därmed kan alla planera sin ekonomi och göra upp hållbara planer för investeringar etc. Det ovan nämnda timlönekortet är nyckeln till arbetet. Ingen löntagare kan, utan att ändra sin deklarationsuppgift, ta ut högre timlön än den han redovisat för det arbete han normalt utför. Man kan däremot ha flera timlönekort om man arbetar på flera ställen. Varje kort är dock bara gångbart på sin specifika arbetsplats.

Svartarbete blir inte längre möjligt I dagens skatteläge kan många inte leva av sitt arbete, i synnerhet om man har låg lön. Mer än 7 timmar av 8 timmars arbete avhändes låglönaren, om man räknar med skatter, avgifter och räntor. Det som blir över skall man leva på och det räcker inte för ett drägligt liv. Många kommer därför underfund med att om man jobbar svart, kan man avsevärt stärka sin köpkraft. Det svarta arbetet utföres som regel till lägre timlön, men ger ändå ett avsevärt tillskott till kassan. Den som anlitar svart arbetskraft får betydligt lägre utgift och får ett arbete utfört som han annars inte skulle ha råd med. Svartjobbet begränsar inte den ordinarie arbetsmarknaden, eftersom arbetet aldrig skulle bli utfört till ordinarie pris. Svartarbetaren förbättrar sin försörjningsförmåga och behöver inte anlita socialhjälpen, varför staten får lägre utgifter. Staten hävdar att de går miste om skatteinkomster, vilket är en simpel propagandalögn. Politiker tänker inte kausalt, endast dogmatiskt. .Tidskattesystemet löser de flesta av dagens bekymmer. Arbetsgivare varken får eller kan anställa arbetskraft som saknar timlönekort. Löntagare får inte heller arbeta utan ett dylikt. Företagets alla inkomster går in på ett skattefritt konto, varur pengar till löner och investeringar tas ut vid behov. Dessa uttag måste redovisas och tidskatt betalas i samband med utbetalningen. Svartjobb omöjliggörs därför att arbetsgivaren inte kan göra en löneutbetalning från ovannämnda konto, utan att lönen kvitteras med en löntagares timlönekort. Om löneuttag från kontot ändå på något obegripligt vis skulle lyckas utan en samtidig kvittering, betraktas det hela automatiskt som ett uttag av lön till arbetsgivaren själv. Denne får då tidsredovisningen registrerad på sig och får själv betala skatten. Detta förlorar alla parter på. Arbetsgivaren har med stor sannolikhet företagets högsta timlön, varför uttaget från företagets konto blir största möjliga, samtidigt som arbetsgivaren inte själv tillgodogör sig denna lön. Det hela blir i stort sett detsamma som att arbetsgivaren tar pengarna ur egen ficka för att betala svartlön, men då dessa pengar redan är skattade för, finns det ingen anledning för någon (utom arbetsgivaren förstås) att visa sura miner. Inte heller för den som jobbar svart finns något att vinna. Eftersom svartjobbaren inte får någon tid redovisad på sig via sitt timlönekort, så minskar hans chanser att nå den skattefrihetsgräns när han fullgjort alla sina skattetimmar för året och därmed kan arbeta och tjäna pengar helt skattefritt. Saken syns även dagligen hos skatteverket och om förhållandena avviker från det beräknade, kan de göra en revision. Datorn ger signal om redovisningen inte överensstämmer med den förprogrammerade kalkylen. I datorn är alltså varje löntagares timlön noterad och arbetstiden redovisas dagligen och det blir en summa som redan i förväg är känd. Om denna avviker från det normala ger datorn signal. Det är hur enkelt som helst.

Arbetsgivaren/företagsledaren har dessutom i normala fall inte heller förmånen att tillgodogöra sig skattefritt övertidsarbete, varför denne inte har någon nytta av att få övertidstimmar redovisade på sig. Hans kompensatoriska förmån är att han själv bestämmer storleken på sin timlön, vilken han också tidskattar för. Huruvida företagsledaren ska få betalt för övertid, som han sedan skattar för, eller inte, beror på arbetets art och är en fråga som kan diskuteras. En viktig anledning till att inte använda ett sådant system är att företagares övertidsarbete är ett fenomen som är associerat med det nuvarande "systemet" och som leder till att många företagare stressar sig till sjukdomar och dör i förtid. Detta gäller speciellt småföretagare och egenföretagare. Kombinationen rationalisering, omorganisation, nyinvesteringar, nyanställningar och den uteblivna övertidsersättningen, avhåller förhoppningsvis företagaren från att bränna ut sig och gå en för tidig död till mötes. En levande företagare är nyttigare än en död, dock inte för regeringen som bara vill ha företag (skatteinkomster), men inga företagare. Identifikationsmöjligheter Tidsredovisning är den mest effektiva kontrollmetod som finns, alldenstund personlig fysisk närvaro är nödvändig och mätsystemet är neutralt, omanipulerbart, globalt giltigt och vetenskapsekvivalent. Timlönekortet kan, om det visar sig nödvändigt, vara utrustat med ett flertal identifikationsmöjligheter, exempelvis klassiska identitetsdata, finger- och handavtryck, röstanalys, iriskontroll eller andra praktiska och säkra lösningar.

En ny kontrollstat?

En del människor har uttryckt oro för att tidskattesystemet, med de kontrollmöjligheter som kan tillämpas vid tidskatteförfarandet, skulle kunna leda fram till en superkontrollerad polisstat. Denna risk förefaller mig ytterst liten och föreligger i långt högre grad i dagens samhällsformer, där den ofta är en konsekvens av svag samhällsanda till följd av bland annat sociala missförhållanden, som orsakas av för stora fiskala krav och påfrestningar på individerna. Och det är ju just dessa missförhållanden som tidskattesystemet är till för att upphäva. Det mest önskvärda vore naturligtvis om vi kunde slippa kontroller helt, och att alla individer visade självdisciplin, fyllde sina åtaganden och upptäckte att det lönar sig bättre att vara konstruktiv än destruktiv. Detta tillstånd har stora chanser att uppträda i tidskattesystemet, eftersom dess konsekvenser är så attraktiva för gemene man. Det lönar sig helt enkelt bättre att vara skötsam än att bryta mot reglerna. De kontrollmöjligheter som skissats här är endast en expansionsreserv som kan tillämpas, om det visar sig nödvändigt. Det finns ett alternativt scenario, där individen kan vara helt avidentifierad gentemot staten. Om företaget garanterar tidskatten till staten, så behövs i princip inte individuell tidsredovisning till skatteverket. Det är fullt tillräckligt att tidsredovisningen sköts internt på företaget och att skatteinbetalningen från företaget motsvarar den genom timlönedeklarationen beräknade och antalet medarbetare i förväg är kända. Företagets alla inkomster går in på ett skattefritt konto, från vilket alla anställda och även företagsledaren får sin lön. Vid löneuttag betalas också den tidskatt som är gällande för aktuellt budgetår. Denna tidsredovisning är kontrollinstrumentet för såväl företagets bokföring som skatteverkets kontroll. Eftersom timlönedeklarationen är offentlig handling, vet alla företagets status i detta avseende, liksom de anställdas timlöner. Skatten kommer dessutom in samtidigt med löneutbetalningarna. Skatteverket vet hur mycket skatt som normalt kan förväntas från varje företags medarbetare tillsammans, liksom varje individs andel i det totala skattebeloppet. Detta framgår av tidsredovisningen, som alltså måste stämma med deklarationen och med det beräknade slutbeloppet. Sjukfrånvaro och andra giltiga bortavaroskäl tidsredovisas och bbt korrigerar den ekonomiska ställningen i enlighet med de belopp som gäller för individen (om bbt =basbehovstäckningsgaranti).

Arbetsgivare och egna företagare

Arbetsgivare får i normala fall inte tillgodoräkna sig övertid, trots att övertid, vanligtvis i alltför stor omfattning, förekommer i det nuvarande pseudosystemet. Ofta ådrar sig företagsledare hjärtinfarkter eller andra stress- och överansträngningssjukdomar, som en följd av dagens helgalna ekonomiska rövarspel och skatteutplundring. Till följd av de orimliga krav dagens system ställer på småföretagarna, tvingas dessa ofta arbeta långt mer än normal arbetstid. I tidskattesystemet blir förhållandena inom näringslivet omkastade. Genom den ökade självfinansieringsgraden kan önskvärda arbetsavlastande investeringar, som tar över stora delar av företagarnas uppgifter, göras i stor omfattning. Dessa kan då konsolidera sina företag och arbeta normal arbetstid, som övriga anställda i företagen och därutöver få höjd produktionskapacitet på köpet. De slipper också syssla med skatteindrivning och produktionshämmande skattebyråkrati, som de i dag utför gratis åt staten. Företagare lever i dag oftast ett synnerligen ohälsosamt liv, som är oekonomiskt både för dem själva och samhället. Ett bättre ekonomiskt klimat för företagarna tillåter även dessa att få ett kvalitativt bättre och längre liv, vilket i sin tur gynnar företagen och samhället/staten. Arbetsbelastningen för företagarna blir lägre efter att tidskattesystemet etablerats, i takt med att byråkratin minskar, planeringen blir mer översiktlig, uthållig och pålitlig. Därtill bidrar också ökad soliditet, eget riskkapital och sjunkande räntor. Som kompensation för utebliven skattefri övertidsersättning för små och medelstora företagare finns andra fördelar, t ex fri avskrivningsrätt för investeringar och skattebefrielse för dessa efter givna regler. Företagaren kan i stor utsträckning själv bestämma sin lön och från företagets konto ta ut det belopp han önskar. Han får naturligtvis betala skatt som alla andra vid uttaget, men så länge pengarna står kvar på kontot belastas de inte med någon skatt. Företaget som juridisk person betalar ingen skatt, utan är endast avsett att förse sina kunder med varor och/eller tjänster och medarbetarna med utkomst, samt vara en moneymaker, som producerar kapital till löner, skatter och investeringar. Storföretag kan från början av tidskattesystemets införande behöva särlagstiftning. Men då stora monopolföretag blir utsatta för stark konkurrens, en effekt av det nya systemet, bryts konglomeratföretagen med tiden ned till mindre enheter och särlagstiftning blir snart överflödig.

Fria företagare

Konstnärer, författare och andra s.k. fria företagare har som regel mycket ojämna inkomster i dagens ekonomi. I ett tfe-samhälle ändras detta förhållande på ett radikalt sätt, eftersom människor får ett överskott på sitt arbete och kommer att ge större utrymme i sin budget för kultur än vad man har råd med i den gamla ekonomin. Hur beskattas då dessa fria företagare i en tfe-ekonomi? Alla inkomster måste passera ett skattefritt konto, ur vilket de tar ut sina levnadsomkostnader och får tid-skatta efter principen:

det totala årsuttaget delat med 1600 timmar.

Då får de den timlön de unnat sig för året och årets fastställda antal timlöner utgör tid-skatt. Resten av inkomsterna som inte tas ut för konsumtion kvarstår skattefritt tills vidare. På det viset kan konstnärer sprida sina ojämna inkomster under flera år och en tillfälligt stor inkomst behöver inte beskattas till sitt fulla värde samma år. Nu tycker väl några att författares arbetstid ingalunda inskränker sig till 8 timmar om dagen. Det kan ju periodvis röra sig om många fler timmar. Men är inte detta en effekt av dagens vrånga ekonomi och skattesystem, som inte accepterar kulturarbetarnas arbetsordning och dessa i förtvivlan över sina missgynnade förhållanden måste leva på svältgränsen och desperat söka kompensera sina som regel usla inkomster med extra arbetsinsatser? Med den ovan beskrivna modellen kan de fria företagarna lugna ner sig och kunna leva sina liv mera harmoniskt och inrikta sig på vad de är bäst på. Det är en skam för ett proklamerat rättvist samhälle med plats för alla, att underkänna konstnärers och författares viktiga arbete och betydelse för kultursamhället. Hur inskränkt makthavarnas syn på konstnärerna under 70-talet kunde yttra sig, visade sig när skatteverket på regeringens uppdrag krävde att konstnärerna skulle redovisa hur många färgtuber och penslar de använde, pigment, terpentin, linolja etc. hur många pannåer de köpte och innehade, hur många grundade och halvfärdiga tavlor de hade och hur många färdiga de sålt etc. Precis som om kulturarbetet var ett fabriksarbete på löpande band. En sådan syn på kulturarbetares insatser är en skam för vilket samhälle som helst, men i synnerhet det svenska, som gör anspråk på att vara mest demokratiskt i världen, vad man nu menar med demokrati? Alla skall ju vara jämlika i Sverige, fast somliga är förstås mindre jämlika. Skatter, avgifter och räntor är så höga för vanligt folk att de varken har råd att köpa konst eller böcker, råd eller tid att gå på teater. Teatrarna får inte tillräckliga inkomster för att gå runt, varför de måste leva på statliga anslag som skattebetalarna får stå för. Svensk kulturpolitik är ett mysterium.

Löneanställda och delägare

De som arbetar i ett företag bör, om de så önskar, ges möjlighet till delägarskap, genom att köpa andelar för sitt ackumulerade överskott, vilket är sannolikt att man gör, eftersom man lättare kan påverka sin egen inkomst den vägen. I företag där de anställda är delägare höjs ansvarskänslan och motivationen att arbeta för företagets bästa, vilket också ökar varje enskild individs ansträngningar. Observera att detta skiljer sig både från kapitalismens struktur, där företagets ägare lyfter vinsten från teknikens produktionsökningseffekt, liksom den kommunistiska "kollektiva" (dvs statliga) ägarformen av produktionsmedlen, där ingen enskild känner ansvar för företaget och ledningen bildar en nomenklatura, som tilldelar sig själv förmåner på liknande sätt som i den kapitalistiska modellen. I båda de nuvarande stora samhällsmodellerna, till höger respektive vänster, är de anställda underordnade en elit och blir icke delaktiga i den vinstökning de med sitt arbete frambringar med teknikens hjälp. Tidskattesystemet, i kombination med en lagstiftning som gör det möjligt för de anställda att bli delägare i företagen, är i effektivitet vida överlägset båda de gamla ekonomiska monopolsystemen kapitalism och socialism. Dessa båda system lider dessutom av samma systemfel - brist på ekonomisk värdebas som absolut korrektiv - ett fel som även andra ekonomiska modeller dras med. Detta systemfel åtgärdas i och med införandet av tidskatten.

En ny äganderätt påskyndar

utvecklingen mot rättvisa Som ett komplement till tidskatten skall en ny lag om äganderätt införas. Man kan räkna med att tidskattesystemet i sig självt får som effekt att ägandeförhållandena i samhället blir mer rättvisa. Detta till följd av att människors ökade självfinansieringsförmåga ger dem möjlighet att köpa in sig i de företag där de är anställda. Att de flesta nog skulle ta denna chans är troligt, eftersom det ger dem möjlighet att påverka sin inkomst och få ut en rättvis andel av sin arbetsinsats. Det ger dem dessutom större möjligheter att på andra sätt utöva inflytande på företaget. En ny äganderättslagstiftning skulle dock påskynda denna utveckling avsevärt. När individen ges rätt till resultatet av sitt eget arbete, tidskatten borträknad, innebär detta väsentligt stärkt självfinansiering. Detta sker alltså genom att den som arbetar i ett företag ges lagstadgad rätt till delägarskap i företaget, om han så önskar. Kapitaltillväxten kvarstannar då i det egna företaget, som snabbt kan expandera till sin optimala nivå och konsolideras i både hög kvalitativ och kvantitativ produktionskapacitet, liksom i hög livskvalitet för sina delägare. I kombination med en dylik lagförändring leder tidskattesystemet fram till att äganderätt av produktionsmedlen överförs till alla medarbetare individuellt. Det skiljer sig från den kommunistiska tanken att produktionsmedlen skall överföras till kollektivet, dvs i praktiken staten. Det skiljer sig också från dagens s k aktiebolag, där den som har majoriteten av aktierna i praktiken äger både produktionsmedlen som avkastningen och arbetarna, som lever under feodalliknande förhållanden, på samma sätt som staten står i förhållande till arbetarna i det socialistiska "systemet". I ett system där produktionsmedlen ägs multiindividuellt av dem som arbetar i företaget, ökar intresset för firmans utveckling och lönsamhet, eftersom den ökade lönsamheten återförs till dem som arbetar och inte till utanförstående vinstmaximerande ägare. Dagens företagsstrukturer ger omkastad effekt. Om lönsamheten för företagsägarna inte motsvarar deras girighet, kan de lägga ner företaget och göra tusentals anställda arbetslösa med efterföljande tragik. I ett multiindividuellt ägt företag är detta naturligtvis inte längre möjligt. Man kan också tänka sig att gruppen beställare och kunder i speciellt distributionsföretag, kan få en ökad rättslig och ekonomisk status genom möjlighet till delägarskap. Detta var den gamla kooperativa tanken i England (Robert Owen, 1820-talet). Ett sådant scenario vore önskvärt bland annat av den anledningen att det ger möjlighet att bevara starka lokalsamhällen. Företag som på olika sätt försörjer en bygd kan då inte bara flyttas eller läggas ned och på så vis utarma ett litet samhälle. Lokalsamhällena utgör hörnstenar i ett miljövänligt kretsloppssamhälle med lokal produktion av viktiga livsförnödenheter och minskade energiförluster till följd av reducerade transporter. De borgar dessutom för ett samhälle som inte är lika sårbart som dagens centraliserade, Tage Erlanders "det starka samhället".

Kapitel 10

Självreglerande optimal timlön Som nämnts i föregående kapitel deklarerar varje individ sin timlön före budgetårets start. I tidskattesystemet får människor ökade möjligheter att reglera sina egna timlöner. Individen bestämmer således själv sin timlön, men kan inte göra detta hur som helst. Den timlön han väljer måste korrespondera med vad marknaden, alltså andra människor, vill acceptera. En ovanlig, efterfrågad och unik förmåga kan välja en högre timlön. En vanlig tjänst med många utövare kan bara ta ut den timlön som köparen är villig att betala. Detta är den "fria marknad", som vi aldrig tidigare haft, även om man talat i dessa termer under långliga tider.

Figur 6. Funktionsdiagram för tidskattesystemet och beräkning av lönesättning /samhällsavgift och arbetstid /fritid Diagrammet i figur 6 är en fiktiv modell som visar hur marknaden bedömer den enskilda individens möjlighet att välja optimal timlön, dvs högsta möjliga netto efter skatt, eftersom detta val ger full sysselsättning under (i dagens läge) 8 timmars arbetsdag (nta = normaltidsarbete). Valet av 120kr/tim ger bara 7 timmars sysselsättning, och 80 kr/tim ger 9 timmars uppdrag (8 tim nta + 1 tim skattefri öta = övertid). Som framgår av tabellen ger 100-kronorsvalet största netto efter skatt = 500kr. Alla andra val ger lägre netto inklusive varianten med den skattefria övertidstimmen. Tidskatten är här som exempel satt till 3 timmar för alla val, vilket är tidskattesystemets specifika särdrag. Tidvärdebasen knyter systemet till en naturkonstant och omöjliggör därmed den typ av improduktiv eller destruktiv ekonomisk spekulation, som förekommer i dag. Den diagonala linjen som betecknar marknadens acceptans av timlöner, kan teoretiskt luta mellan gränserna lodrät (man kan begära hur stor lön som helst och få den) och vågrät (alla har samma lön). Båda dessa fall är extremer som naturligtvis aldrig inträffar. Linjen pendlar troligtvis omkring 45°, beroende på olika yrken, tillgång och efterfrågan på arbetskraft. I och med införandet av tidskattesystemet kommer efterfrågan på arbetskraft att bli större än tillgången, vilket betyder obefintlig arbetslöshet och goda löner. Det ekonomiska pseudosystem vi haft och har ännu i dag, är monopolistiskt och kartellstyrt å ena sidan, å andra sidan löneexpansivt via centralstyrda fackföreningsförhandlingar, där lönekraven regelmässigt överskridit produktiviteten och lönebetalningsförmågan i mindre företag. Att man med dessa ingredienser i dag överhuvudtaget kan tala om en fri marknad är begreppsförfalskning.

Det hela är i stället ett slags politiskt-ekonomiskt ruffel för att ge monopol åt storföretagen. När det ekonomiska spelet framtvingar monopolförhållanden hindras den fria marknadens funktion; att skapa konkurrens på lika villkor. Då kan storföretagen vinstmaximera sina produkter, d.v.s. bygga in kort livslängd, men ändå ta ut höga priser. Kvalitetsvaror med lång livslängd blir utestängda från marknaden på grund av småföretagarnas ojämlika ekonomiska förutsättningar, en följd av bland annat lägre kreditvärdighet och hög beskattning. De små företagen kan endast konkurrera med pris och kvalitet och har som regel inga utomstående aktieägare som framtvingar vinstmaximering, vilket gör att småföretagarna på den fria marknaden i regel nöjer sig med lägre vinst samtidigt som de sporras att förbättra sina produkter för att kunna hävda sig i den fria konkurrensen. En sådant system ger stora samhälleliga vinster jämfört med dagens. Detta inkluderar också en betydande avlastning av miljön.

Dagens politikertyp blir överflödig

Hur vi kan acceptera en ekonomi, som ligger före år 1500 i primitivitet, är för mig helt obegripligt. De stora naturvetenskapliga upptäckterna kom slag i slag under 1500-, 1600- och 1700-talen, för att krönas med framgångarna under 1800- och 1900-talen. Det verkar som om humaniora och särskilt den politiska ekonomin och juridiken släpar efter och ännu befinner sig på medeltidens nivå. I "samhällsvetenskaperna" och humanioran är naturvetenskaplig metod förbjuden. I en objektivt sett fri marknadsekonomi är kompetenser som förstår verklighetens villkor de mest framgångsrika. Och kompetenta är de människor som har förmåga att handskas med fysisk materia i enlighet med naturens lagar, d.v.s. alla de som ägnar sig åt realproduktiv verksamhet till skillnad från dem som använder känslor och falska begrepp för att deformera kausaltänkandet hos vanliga människor och lura in dem i fullständigt felaktiga föreställningar om den fysiska verkligheten. Vanliga människor, som måste arbeta för sin överlevnad, kan i dag inte själva granska vad politikerna egentligen gör och vad de får betalt för, eller ens kontrollera vart alla skatter går. I en fri marknadsekonomi, som gör skäl för definitionen, d.v.s. där individerna själva bestämmer, kan politiker aldrig upprätthålla skenet av att vara allvetande och befästa sin självtagna roll som omistliga ledare för civilisationens framåtskridande. I ett naturlagsgrundat ekonomiskt system är dagens typ av politiker överflödiga. Naturlagar behöver inte politiker för att fungera. Individen, som följer naturlagsanaloga system, kan själv bestämma över sitt liv, vilket vi föreslår i och med de nya "nivåbesluten", vilket behandlas i en annan bok En ny samhällsbyggande rättsekonomisk idé - en objektiv rättsgrund. "Trolleriet" med ekonomi i dagens finansvärld har sitt ursprung i att det saknas ekonomisk värdebas som absolut korrektiv. Därför fattar vanliga människor ingenting om ekonomi, vilket också verkar vara avsikten. Det går inte att begripa eftersom det inte finns några beständiga regler. Ekonomi är ett spel liknande Svarte Petter, fast reglerna ändras ideligen under spelets gång. Det finns alltså inget subjektivt mätsystem, som kan begripas av en rationellt tänkande människa och därför kan en icke produktivt arbetande människa bli miljardär på att spekulera i aktier och valutor etc. Och, vilket är viktigt att notera, spekulation är inget arbete. utan ett spel om arbetsfria värden, där de som spelar inte arbetar fram dessa värden själva.

Hur blir man miljardär?

De flesta människor har litet eller inget begrepp om hur mycket en miljard kronor är. För att göra det fattbart brukar jag använda följande beskrivning. Om en person tjänar så mycket att han efter att ha betalt skatter, räntor, avgifter, sin hyra, sin egen försörjning och omkostnader, ändå kan spara 1 miljon kr varje år, så har vederbörande en tämligen god inkomst, eller hur? För att få ihop till en miljard måste han spara i tusen år. Det säger sig själv att ingen kan arbeta ihop en miljard. Det måste ske på annat sätt, nämligen genom spekulation. Spekulation innebär alltid att pengar omfördelas från dem som utför realproduktiva sysslor till dem som inte arbetar. Vi har många miljardärer i Sverige, av vilka de flesta aldrig haft ett vanligt yrkesarbete. Spekulation, spel eller ägande är inget arbete. Att bara passivt "äga" är inget arbete. Termen arbete bör reserveras för vissa fysikaliserande sysslor och den definitionen jag arbetar med här i tidskatteförslaget innebär att arbete i främsta rummet är allt som produceras fysiskt/manuellt och med hjälp av teknik och maskiner. Det kan vara både rent fysiska arbeten, praktiskt hantverk och annan fysisk tillverkning, men även att sätta upp pjäser, utföra tjänster, skriva böcker, som ju är fysiska. Inkomst endast genom att äga är inget arbete av denna typ. Vidare definitioner av vad arbete bör vara, ges i boken En objektiv rättsgrund.

Tidfaktorn gör ekonomin begriplig

Genom att använda ett objektivt fixerat mätsystem kan även en statsbudget bli begriplig och fysiskt fattbar för gemene man. Nedanstående exempel avser budgetåret 1987-88, då vi i genomsnitt betalade ca 54% av vår lön i inkomstskatt. Kolumnen längst till höger anger hur mycket av denna skatt - uttryckt i tid av arbetsdagen - som kan sägas ha gått åt till varje post i budgeten. Tabellens siffervärden är autentiska. © NORG 1997. Observera hur obegriplig en statsbudget ter sig i siffror och procent, jämfört med kostnaden uttryckt i tidsfaktorer. Statsbudgetens utgifter efter ändamål (1987-88) Tabell Den högra kolumnen visar alltså hur lång tid en fulltidsarbetare lägger ner för att kunna betala sin inkomstskatt (259 minuter) och hur olika delar av denna kan sägas motsvara de olika posterna i budgeten. Den totala tidsbördan blir förstås mycket större om vi skulle räkna med alla dolda skatter, synliga och dolda fiskala avgifter och dito räntor som dränerar människor på deras inkomster. Närmare bestämt 7 av 8 timmar. När det gäller räntorna så tvingas även individer som inte har några lån att betala räntor. Priset på alla varor och tjänster innefattar nämligen räntor i flera bakomliggande led och dessa räntor skickas vidare till konsumenten som på sluttampen får betala räntorna i priset; på varor i snitt 50%, på tjänster runt 50%, i hyror mellan 35 och 80% beroende på byggnadsår. Den högre räntan gäller nybyggnationen. Genomsnittligt ligger hyresräntan på 56%. Om räntan kunde pressas mot noll, skulle alla priser kunna halveras. Detta är möjligt med hjälp av tidskattesystemet. Köpkraften skulle fördubblas bara genom räntans frånvaro. Den begränsning av skattebördan som den tidsberäknade skatten åstadkommer stärker ytterligare individens försörjningskapacitet. Till detta bör också komma en ny lag som fastslår individens äganderätt till sitt eget arbetes resultat (lönen), minus den tidskatt han i likhet med alla andra måste betala. Tidskatten avskaffar skatteincidensen/skatteövervältringen, som yttrar sig så att de lågavlönade betalar mer skatt än de högavlönade mätt i tid. Vill vi ha alla dessa positiva verkningar och ekonomisk rättvisa, ja då är det bara att i demokratisk ordning kräva införande av tidsberäknad skatt (tidskatt).

Kapitel 11

Tre enkla formler

Figur 6 Tidskatten beräknas efter två formler, som sammanställda framgår av ovanstående diagram och nedanstående modellexempel. Formel 1: (det normala tillståndet): Tidsproportionell skatt = 720 timmar ggr deklarerad timlön (punkt B) (720 tim är ett exempel) Formel 2: (som tillämpas vid sjukdom och andra typer av frånvaro): (punkt A) Progressiv skatt = 45%*) av inskränkt arbetstid ggr tidskorrigerad timlön (45% är ett exempel) *) Procenttalet motsvarar andelen skattetimmar av det totala normaltidsarbetet, i detta exempel; 720/1600 = 45%. Stödformel: (som bestämmer den tidskorrigerade timlönen) Tidskorrigerad timlön = total inkomst från inskränkt nta 1600 tim Formel 2 har närmast teoretiskt intresse. Den visar tidskattens exakthet, oavsett hur många timmar löntagaren arbetar inom normaltidsarbetet under året. Eftersom s k basbehovstäckningsgaranti (bbt - se särskilt stycke längre ned) utgår som allmän socialförsäkring och ersätter alla andra bidragsformer, utgör formel 2 i de flesta fall endast statistisk kontroll. Punkt C visar den fallande kurvan omfattande den skattefria timlönen plus den skattskyldiga tidskatten. Tillsammans minskar skatten enligt kurvan räknat på hela inkomsten.

Övertidsarbetet är begränsat En grundprincip i tidskattesystemet är att varje löntagare som fullgjort sin del av samhällsavgiften, därefter inte betalar någon ytterligare skatt på övrig arbetstid. Antalet arbetstimmar som behöver tidbeskattas, fastställs varje år av finansministeriet, på grundval av statsbudgetens storlek, de inkomna timlönedeklarationerna och det aktuella konjunkturläget (i exemplet ovan 720 timmar av 1600 tim nta/år). Antalet tillåtna övertidstimmar (öta) beräknas varje år och fördelas lika på alla löntagare i landet. Beroende på konjunkturen kan de variera från år till år. Om företaget där man normalt arbetar inte har utrymme för övertid, kan denna tas ut som skattefritt tillfällighetsarbete på annat håll. Övertidsarbete (öta) är av hälsoskäl, och i viss mån konjunkturella orsaker reglerat och begränsat. Den absolut högsta gränsen för öta en enskild dag är 4 timmar. Ett visst år kan t ex det tillåtna övertidsarbetet uppgå till 115 timmar (= en halv timme per arbetsdag). Dessa timmar kan tas ut på olika sätt, med den begränsningen, att en enskild dag aldrig får överskrida mer än 4 timmars övertidsarbete. Man kan då arbeta övertid på det egna arbetet, vilket torde vara det vanligaste, eller arbeta med annat på någon annan arbetsplats. Man måste i det senare fallet ha ytterligare ett timlönekort, vars timlön dock inte får överskrida den deklarerade. Alla arbetade timmar måste tidsredovisas, även de skattefria, dels för att hålla kontroll på landets ekonomi rent statistiskt, men det är också nödvändigt för att arbetsgivaren skall få göra motsvarande avdrag för löneutbetalning från sitt lönekonto (se tidigare kapitel). Övertidstimmarnas praktiska betydelse kommer att vara störst direkt efter övergången till tidskattesystemet, då alla krafter kommer att tas i anspråk för att konsolidera systemet och bringa det ekonomiska läget i balans med både det statsfinansiella läget, som människors behov av livskvalitet.

Spekulation och arbetsfria inkomster

Tidskatteförfarandet är avsett att tillämpas endast på inkomst från manuellt arbete. Personlig närvaro är krav. Arbetsfria inkomster (främst räntor och vinster) bör särbeskattas starkt progressivt, så länge de förekommer. Eftersom skatteplanering inte längre är möjlig, blir spekulation på sikt mindre intressant. I tidskattesystemet inskränks successivt finansiella spekulationsmöjligheter på grund av att räntan går mot noll, vilket är en följd av stärkt individuell självfinansiering. Ifall riksbanken åläggs skyldighet att tillhandahålla projektkapital till konstruktiva investeringar påskyndas denna process ytterligare. Låga räntor och arbetsfria vinster gör spekulation mindre intressant. Då det blir betydligt lägre skatt om överskott i företaget betalas ut som lön, i stället för som högbeskattat vinstuttag, kommer arbetsfria inkomster stegvis att försvinna ur ekonomin. För att ytterligare begränsa möjligheter till arbetsfria inkomster bör äganderätten till bl a mark, vatten och naturresurser förändras. Överhuvudtaget bör inte privata intressen genom ensamrätt tillåtas profitera på sådant som utgör livsvillkor för andra människor. En sådan maktställning är strikt sett orättslig. Även om inga förändringar i den riktningen skulle ske, så torde själva tidskattesystemet i sig ändå spontant leda till sådana önskade effekter. I och med den ökade självfinansieringen kan människor nämligen successivt köpa loss sina bostäder, den mark de odlar och bebor etc och slipper därigenom den beroendeställning många i dag befinner sig i genom hyror och arrenden m m. Tidskattesystemet får alltså med tiden bukt med de "penningsvampar" som dränerar människor på kapital och kvarhåller dem i dagens löne-, ränte- och skatteslaveri. Omläggningen till tidskattesystemet och igångsättandet av alla följdeffekter, kan elegant och effektivt lösas med förslaget om en ny valuta, remo (se sidan 00), samt depreciering av den gamla kronan.

Ju mer du tjänar desto lägre skatt!

Diagrammet på sidan 00 är konstruerat för en normalarbetstid (nta) på 1600 årstimmar, varav i exemplet 720 timmar går åt till tidskatten (ts). Detta är detsamma som 45% av nta. Vid fullgjord nta i de olika timlöneklasserna utgår maximalt 45% som tidskatt (ts), varefter all annan prestationslön är skattefri. Den fallande kurvan som utgår från 45%-nivån, visar summan av den skattepliktiga lönen för nta plus den skattefria lönedelen från övertidsarbetet (öta), som total årsinkomst. Den visar också hur den totala "skatteprocenten" faller vid ökande inkomst från övertidsarbete. Skatten minskar alltså i förhållande till inkomsten ju mer man tjänar, förutsatt att inkomstökningen härrör från övertidsarbete och arbete utanför normaltidsarbetets tidskatt. Detta torde vara första gången i historien som man betalar lägre skatt vid högre årsinkomst (!). Trots den skenbara paradoxen är det dock fortfarande helt rättvist, eftersom alla har betalat exakt lika mycket skatt i tid. Andra timlöner får liknande diagram.

Bbt = basbehovstäckningsgaranti

Figur 7 I de fall då en löntagare inte kan fullgöra hela den beräknade normalarbetstiden (nta) på grund av sjukdom, föräldraledighet, sabbatsår, utbildning eller annat giltigt skäl, utgår bbt, som är ett garantibelopp avsett att täcka våra basbehov. Detta belopps storlek (existensminimum) är en förhandlingsfråga, som i den framtida blomstrande samhällsekonomin kan vara betydligt frikostigare än dagens socialnorm. Vanligen är bbt relaterat till den ordinarie timlönen. En sammanställning av alla parametrar framgår av nedanstående multidiagram. Bbt kan uppdelas i två funktioner: 1. Ett korttidssystem (premiesystem), som man får bekosta själv och

som ingår i sha (samhällsavgiften). 2. Ett långtidssystem, när man blir frånvarande längre tid pga av

sjukdom etc. I detta fall ersätter den allmänna bbt-försäkringen. När man blir frisk igen, får man fylla på korttidsskyddet till sin fastställda nivå.

Var och en uppbär

sin egen försörjningsplikt En förutsättning för att man ska få bbt utbetalad är att arbetsfrånvaron är giltig, dvs att man av olika anledningar inte kan arbeta (till följd av sjukdom, föräldraledighet, studier etc). Detta kan givetvis uppfattas som en inskränkning i den personliga friheten - ett försörjningstvång, om man vill använda ett skarpt ord - men det handlar egentligen bara om en enkel solidaritetsprincip. Om man väljer att leva på bidrag i stället för att arbeta, tvingar man ju andra att upprätthålla den egna försörjningen. Varje arbetsför medborgare har således försörjningsplikt för sig själv och behöver därför finna ett lämpligt arbete. Några problem att hitta passande arbetsuppgifter kommer dock inte att finnas. Ett överflöd av arbeten blir nämligen tillgängliga inom alla yrkesområden, vilket betyder att ingen person behöver påtvingas ett arbete som inte passar vederbörande. I dag blir människor ofta deprimerade och handlingsförlamade till följd av själsdödande arbete eller arbetslöshet, vilket är en helt normal reaktion, som framkallas av att livsviljan förnekas. Arbetslösheten kommer, av helt naturliga skäl, att upphöra när tidskattesystemet etableras, eftersom initiativ och investeringar lönar sig och skapar otaliga arbetstillfällen i samhället. Alla människor kan då finna sin rätta yrkesroll och känna tillfredsställelsen av att arbete lönar sig. Figur 10A och 10B

Kapitel 12

Jämförelse mellan progressivt skattesystem och tidskatt

Stapeldiagrammet (fig 07 ) visar hur man kan sänka de höga kompenserade timlönerna i dagens skattesystem (höger stapel) till en lägre nivå i tidskattesystemet (vänster stapel), utan att någon förändring i disponibel inkomst efter skatt inträffar. Siffrorna relaterar till SCB:s statistik från 1971 (se motivering för detta längre ner). Förutsättningen för att diagrammet ska stämma är förstås att skattetabellen följs och att skatteplanering inte tillämpas. Den påstådda avsikten med lagstiftningen är att den skall gälla lika för alla - "likhet inför lagen" heter det ju - och det är det vi utgår ifrån. Samtidigt vet alla att skatteplanering är vanligt förekommande, framför allt i de högre inkomstklasserna. Differensen mellan höger och vänster stapel innebär i samhället sammanlagt en besparing i löneutbetalningar på ca 18 miljarder (motsvarar 1999 ca 100 miljarder). Detta räckte 1971 till att bereda ca 560.000 nya arbetsplatser à 20kr/tim (1999 ca 700.000 nya arbetsplatser à 90kr/tim, om man korrigerar för inflation och löneökningar). Staten gör här en motsvarande skatteförlust på 18 miljarder (1971) men återtar omedelbart ca 8 miljarder i 45%-ig tidskatt, enligt typexemplet i föregående kapitel (1999 motsvarar detta ca 50 miljarder, eftersom skatten ökat under åren). Skatteförlusten blir med andra ord ca 10 miljarder, en summa som disponeras av de nya löntagarna och låglönegrupperna (1999 ca 50 miljarder, eftersom skattedelen ökat). Å andra sidan kostar de arbetslösa (1971 ca 150.000 arbetslösa) och låglönegrupperna (lägsta timlön 1971 kr 12:50) mer än 10 miljarder i stödåtgärder av olika slag. En summa som i motsvarande grad kan inbesparas, eftersom löntagarna i tidskattesystemet får denna summa via sina realproduktiva löner i stället för som direkt kontantstöd. Det hela går alltså i det närmaste jämnt ut, vilket är meningen vid själva övergången till det nya systemet. Av nämnda 18 miljarder, motsvarande 560.000 arbetstillfällen (à 20kr/tim 1971), går 150.000 arbetsplatser till arbetslösa (kostar ca 4,8 miljarder). Då återstår ca 13,2 miljarder till nya investeringar och att höja de lågavlönades löner. Till följd av det accelererande kristillståndet går det idag (1999) inte att göra någon korrekt indexuppräkning av 1971 års siffror, eftersom antalet arbetslösa är så mycket större än det var då. Pengarna skulle inte räcka till både nya arbeten och nya investeringar. De skulle dock räcka till att avskaffa arbetslösheten. Läget har alltså förvärrats sedan den tid (1971) då det fortfarande fanns goda möjligheter att rädda landet från den nuvarande krisen.

Tidskattesystemet hade då (1971) åstadkommit en direkt omfördelning av produktionsresultatet, som skulle gett ungefär samma ekonomiska slutresultat som det gamla skattesystemet åstadkom med sitt sociala stöd till låglönetagare och arbetslösa. Sett från denna synpunkt hade vi vid övergångstillfället varken vunnit eller förlorat några pengar. Vi hade dock opererat bort flera negativa följdverkningar av det gamla skattesystemet, som kommit till synes under 90-talet: arbetslösheten hade avvecklats, arbetsvilja och initiativ hade återkommit, investeringsmotståndet hade avskaffats och den minskande lönsamheten uppbromsats. Massor med nya uppfinningar och nya produkter hade kunnat exploateras, nya företag hade fått chansen att etableras, växa och suga upp all tillgänglig arbetskraft. Ingen skulle ha behövt drabbas av arbetslöshet och staten skulle ha kunnat glädja sig åt starka finanser och visa upp och skryta med ett rejält välfärdssamhälle.

Sätter fart på ekonomin Medräknas det ekonomiska resultatet av skattefri övertidsersättning, blir löntagarnas disponibla inkomst och köpkraft, alternativt självfinansieringskapacitet, avsevärt högre. Detta minskar såväl privata transfereringsbehov som statligt lånebehov, vilket sänker både statsskulden och löntagarnas lånebehov. När bankerna inte får låna ut lika mycket pengar som tidigare, tvingas de sänka sina räntor. Då börjar industrins hjul att snurra igen, näringslivet får fart, konkurrenskraften och exportkapaciteten ökar (p.g.a. sjunkande tillverkningskostnader och kapitalkostnader), handelsbalansen förbättras, valutareserven förstärks och statsinkomsterna ökar, eftersom skattebasen breddas. Allt detta sker trots att skattetrycket minskar, människor blir självfinansierande och transfereringsbehovet minskar. I och med att tidskattesystemet etableras har vi också infört stimulanser för arbetsvilja och initiativ genom att det lönar sig att arbeta. Hundratals andra positiva effekter av det nya systemets konstruktiva funktionalitet framgår av bilagan "Flödesschema".

Kommentarer till stapeldiagrammet

Staplarnas siffervärden är tagna ur 1971 års statistik från SCB och riksräkenskaperna. Diagrammets framställning är principiell varför det inte spelar någon roll att 1971 års siffror används. Staplarna blir i stort sett desamma idag, fast med inflaterade siffervärden. Anledningen till att jag valt just denna statistik är att tidskattesystemet tillkom i början av 1970-talet. Det togs också med därför att orsakerna till dagens kriser accelererade våldsamt i slutet av 1960-talet, hela 1970- och 1980-talet fram till 1990-talets början, då den politiska ekonomins misslyckande inte längre kunde döljas med ökad statlig upplåning. Den ökande arbetslösheten och nedskärningarna i välfärden synliggjorde nu krisen på allvar. Krismedvetandet började också först nu sprida sig hos allt fler människor. År 1999 torde de flesta vara medvetna om att något är fel, om inte annat på grund av den omfattande arbetslösheten. Detta kunde förutses redan 1971, vilket var anledningen till att jag utvecklade teorierna kring tidskattesystemet. Men lyhördheten inför detta förslag var obefintlig. En motion (1975/76) om systemets införande, av centerpartisten Anders Gernandt, förbigicks med tystnad. Vår ekonomiska och politiska situation skulle ha varit helt annorlunda och betryggande ifall en omläggning av skattesystemet hade gjorts vid detta gynnsamma tillfälle. Underlåtenheten har kostat landet tusentals miljarder kronor i direkta förluster, inneburit bortfall av yrkeskunskap och nedläggning av stora delar av svenskt näringsliv, företrädesvis de kreativa och framtidsinriktade småföretagen. Nya företag har uteblivit och vi har i dag efterkrigstidens största arbetslöshet. I diagrammet har jag valt ut nio stycken olika bruttotimlöner ur statistiken som omräknats till motsvarande nivåer i tidskattesystemet, på så sätt att nettot för löntagaren efter skatt i de båda fallen blir detsamma (enligt skattetabellen, utan skatteplanering). Genom att beräkna hela den utbetalade lönesumman i landet och jämföra med inkomstskatten, finner vi att 45% av lönesumman då utgjorde inkomstskatt (den vänstra delen av dubbelstapeln). De individuella skattebeloppen borde naturligtvis, om skattetabellen följdes av alla, vara väldigt olika beroende på progressiviteten (den högra delen av dubbelstapeln). Så är ju dock inte fallet i verkligheten, utan skatteplanering praktiseras i stor omfattning av de högavlönade, varvid skevheten i skattebördan för olika lönenivåer accentueras ytterligare. Den enda metod som ger rättvist utfall, ser till att skattskyldigheten redovisas efter tidsberäkning, så att alla får betala lika många timmar ggr sin timlön, i stället för procent på årslönen, oavsett hur lång tid det tagit att intjäna denna (mekaniken i skatteövervältringstekniken finns beskriven tidigare). Om vi nu betraktar de uppkomna olikheterna i bruttolönenivåerna, borde detta väcka en rad frågor. Hur kan t ex skillnaderna bli så stora i de två modellerna och hur har differenserna uppkommit?

Skattelagen tvingar fram lönekompensationer

I minst 40 år har de fackliga löneförhandlingarna haft som främsta argument att löneförbättringar måste ge köpkraftsökning i kronor och ören efter skatt. Marginalskatten var ju så hög att en löneförhöjning i procent inte gav något märkbart utslag i form av högre nettolön. Alltså framförhandlades bruttolöneökningar som var exceptionellt höga i relation till marginalskatten. Härigenom kunde man uppnå en timlönenivå, som enligt skattetabellen skulle ge en rimlig köpkraftsförbättring. Vad som däremot aldrig talades om, var att den höga marginalskatt, som utgjorde det operativa förhandlingsargumentet, i praktiken aldrig betalades av många höglönare, eftersom de kunde skatteplanera bort den och komma ner i lika låg taxeringsbar inkomst som en låglönare eller till och med nolltaxera. Förhållandet måste ha varit uppenbart för alla inblandade parter. Men uppgörelsen var en skenmanöver för att ge lojalitetspremier till maktens understödjare och medlöpare. Saken gjordes laglig och skenbart jämlik för alla medborgare. Men skatteplanering kunde i praktiken endast tillämpas av dem som hade en hög marginalskattekompenserad bruttolön, d v s etablissemangets lydiga och välbetalda funktionärer. Kompensationen var inte en ersättning för prestation, utan ett rent arbetsbefriat tillägg, som också gav högre ATP, högre sjukersättning, högre arbetslöshetsersättning, högre kreditvärdighet, bättre lånemöjligheter och ränteavdrag samt många andra förmåner.

Politiskt falskspel Först säger politikerna att lag skall gälla lika för alla. Av det följer förstås att även skattelagen ska gälla lika för alla. Men plötsligt kan vissa förhandla fram en kompensation för den skatt alla skall betala! Vissa individer kan alltså förhandla sig till en lönekompensation därför att de har en formellt hög marginalskatt. När de så under strejkhot tilltvingat sig denna kompensation för marginalskatten, så betalar de inte den skatt de skulle betala. De skatteplanerar i stället (inom skattelagarnas gränser) och nedbringar sin taxeringsbara inkomst till samma nivå som en låglönare eller t o m nolltaxerar. Det är en märklig lagstiftning, avsedd för en privilegierad grupp i samhället. Eller för att tala klarspråk - det är en objektivt orättslig repressiv lagstiftning riktad mot de lågavlönade i samhället. För inte så länge sedan var det helt enkelt nödvändigt att skatteplanera, om man inte hyste självmordsplaner. Marginalskatten kunde ju, som många minns, överstiga 100%. Den var uppe i 103% när Astrid Lindgren skrev sagan om "Pomperipossa" och kom i krakel med Gunnar Sträng, som efter en del krumbukter dock var tvungen att backa. Skatten kunde i extrema fall uppgå till 120% År 1990-91 kom "århundradets skattereform", uppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet, vilken innebar att marginalskatten sänktes till högst 50%. Men den bruttolönekompensation, som framförhandlats under den tid när marginalskatten var högre än 50%, nedjusterades förstås aldrig. Som man kunde vänta sig visade det sig snart, att de enda som fick lägre skatt var de högavlönade, vilkas sammanlagda skattereducering rörde sig någonstans mellan 40 och 60 miljarder. Siffran 80 miljarder har också nämnts. Bortfallet i skatteintäkterna för statskassan genom marginalskattereformen kompenserades så att de lågavlönade fick högre skatt. Skattebetalarnas Förening var den starkaste lobbygruppen som, med kampanjen "Hälften kvar", åstadkom detta resultat. Konsekvenserna för de lågavlönade vill SF inte låtsas om. Ränteavdragsnivån var på 1970-talet fram till 1990-talet hela 100%. Finansinstituten marknadsförde sina köpkort med argumentet att räntan var avdragsgill. Den totala räntan på kreditkorten närmade sig 50%, vilket inte längre betraktades som ocker, eftersom socialdemokraterna genomdrivit sin nya skärpta ockerlag. Detta ökade antalet kreditkort till himmelska höjder och köpfesten blev sanslös. Alla betalade varandras ränteavdrag på skattsedeln, men de som fick betala mest var förstås de som inte nyttjade köpkorten. Ingen, utom kreditinstituten, insåg konsekvenserna. Och de struntade för övrigt högaktningsfullt i dem. Det gällde att hålla gaspedalen i botten så länge det gick. Kreditinstituten har inte bankoktroj, varför de inte omfattas av banklagen. I annat fall hade de inte kunnat ta ut så höga räntor. Man bör dock komma ihåg att kreditinstituten är avknoppningar från bankerna och ägs och finansieras av dessa.

När avdragsmöjligheterna på detta sätt spreds till det stora flertalet, orkade statskassan inte längre med belastningen och regeringen reducerade ränteavdraget till 30%. Detta innebar att de som tidigare effektivt skatteplanerade sina höga kompenserade bruttolöner, inte längre kunde undandra sig lika stor del av skatten som tidigare, utan måste ta av sin nettolön för att betala räntan. Deras köpkraft sjönk därvid dramatiskt, vilket dock raskt kompenserades med nya löneförhandlingar, som återställde köpkraften. De senaste årens uppseendeväckande bruttolönehöjningar och fallskärmar för samhällets toppar och politiker har en direkt koppling till de sänkta ränteavdragen. I Dagens Nyheter fredagen den 11 juli l997 kunde man läsa följande rubrik: "Höga lönelyft om värnskatten blir kvar" - TCO och Sao: "Hur kan någon tro att skattehöjningarna inte påverkar vår avtalsrörelse." Och så fortsätter det politiska fifflet, utan att gräsrötterna förstår hur det går till, utom när det klipps och klistras kvitton och klirras med urdruckna flaskor. De arbetandes fackliga företrädare, som varit med i förhandlingarna, talar inte heller om något, eftersom ingen frågar.

Kapitel 13

Konsekvenser av det nya skattesystemet

Fig 11. Den övre delen av bilden föreställer dagens progressiva system, modell socialdemokrati. Den undre illustrerar tidskattesystemet. Samma lönemodul, 150kr, har brutits ur lönekontot i de två systemen. I det övre exemplet ser vi att lönemodulen endast räcker till två anställda: en person för 125kr/tim och en för 25kr/tim (lönerna var aktuella 1971, enligt tidigare exempel). Skatt enligt skattetabellen för de inblandade är 75% respektive 50%, nettot efter skatt 31:25 respektive 12:50 vid normaltidsarbete. I det nedre exemplet räcker 150 kr till fem anställda: en högavlönad för 56:82 och fyra för 23:30. Skatten blir för samtliga 45% av arbetstiden ggr timlönen (övertidsarbete ej medräknat). Det hela är uträknat så att samtliga berörda skall ha samma netto efter skatt som i det övre exemplet (när skattetabellen följs), vilket framgår av stapeldiagrammet på fig 07 sid00. Nu borde följande inträffa: Fem personer i ett företag producerar rimligtvis mer än två, vilket innebär att kostnaden för framställningen av varor sjunker. Det leder till lägre priser, vilket i sin tur betyder större avsättning, både inom landet och på exportsidan. Ur ett samhällsperspektiv betyder detta större exportinkomster och minskat importbehov, förbättrad handelsbalans och stärkt valutareserv. Vid själva systemövergången blir det plus-minus-noll i statskassan, eftersom vi slipper ge arbetslöshetsunderstöd till tre arbetslösa, som i den gamla ekonomiska modellen fick understöd utan att vara produktiva, men nu har full sysselsättning i expanderande realproduktiv verksamhet. I nästa steg ökar efterfrågan ytterligare pga de sjunkande priserna och genom att möjligheter till skattefri övertid uppstår för löntagarna. Löntagarnas köpkraft stärks därmed ännu mer, vilket ökar efterfrågan ytterligare och ger tillfälle för andra företag att sälja sina produkter och nyanställa arbetslösa. Detta ökar i sin tur statens skatteunderlag, varvid skattetrycket kan sänkas. Löntagarnas självfinansieringsgrad ökar då, vilket innebär att lånebehovet minskar och då sjunker även räntan, varvid investeringarna i nyföretagande ökar, det blir billigare att producera och priserna pressas ytterligare. Detta är detsamma som högre köpkraft för samma pengar. Det ser ut som motsatsen till inflation, dvs deflation, vilket det i realiteten inte är. Prissänkningen beror i första hand på en minskning av prisets räntedel och minskade kapitalkostnader.

Risk för överhettning

Penningvärdet måste naturligtvis hållas stabilt av samma anledning som meter och kilogram och andra mått (värdebaser) inte får variera. Men det är inte möjligt att på samma sätt som i de fysiska måtten/värdebaserna ge själva penningen ett stabilt värde. Guldmyntfot fungerade hjälpligt så länge guldet hade ett stabilt värde. I dag håller guldet på att tappa sin exklusivitet och har ett praktiskt/tekniskt värde företrädesvis som plätering i elektroniska kretsar genom sin obenägenhet att oxidera. När också penningmängden numera inte uteslutande cirkulerar som sedlar och mynt utan som värdepapper och inte minst som siffror i en dator, måste man gå en annan väg. Därför måste man göra regelverket för penningsystemet entydigt, vilket är möjligt genom att använda samma metod för skatt som för lön. Man får lön relaterat till arbetstid. Skatt skall naturligtvis följa samma princip. Andra penningsystem än de som relaterar till sedlar och mynt kan inte tillåtas. Ekonomisystemet och penningmängden måste korrelera med realproduktion och människans biologiska/fysiologiska värdebaser. Människans fysiologiska värdebaser är i stort sett likartade, dvs alla blir vi trötta av arbete, vi måste sova, vi måste ha rekreationstid för att orka med de påfrestningar samhället pålägger oss. Allt detta måste rymmas inom dygnets 24 timmar. Därför skall skatt uttagas relaterat till tid och praktiskt så att alla skall betala lika många timlöner i skatt. När köpkraften ökar kan det finnas tendens till inflation. I tidskattesystemet kommer dock den höjda köpkraften från ökande realproduktion, varför pengar och varor balanserar varandra. Här måste vi alltså efter en tid ingripa med korrigeringsåtgärder för att motverka överhettning, något som i första hand bör röra sig om kortare arbetstid. Den rätta politiken är naturligtvis att vi manövrerar ytterst försiktigt och undviker alltför snabba förändringar. Då slipper vi också ifrån starka deflationstendenser. Så småningom kommer vi i paritet med världsmarknadspriser. Skulle vi vilja så kan vi, genom automatiskt ökande produktivitet (automation och robotisering), pressa världsmarknadspriserna och bli världens effektivaste industrination. Vid det här laget bör dock omvärlden ha uppmärksammat vad vi håller på med och börjat tillämpa samma system. När läget stabiliserar sig sprids välfärden till allt fler länder och åstadkommer bland mycket annat konfliktdämpande effekter, eftersom alla får fullt upp med att konsolidera sina egna livskvaliteter. Olika länder kommer naturligtvis att specialanpassa utformningen av tidskattesystemet och kan få hjälp med konstruktionen av oss i Sverige - denna hjälp till självhjälp skulle bli den första verkligt meningsfulla u-landshjälpen i historien.

Statens utgifter för socialhjälp och vårdkostnader torde sjunka när människor tjänar mer pengar och kan klara sig själva på sin arbetsinkomst. Därmed minskar statens utgifter liksom lånebehovet, varvid räntan sjunker, skattetrycket minskar och statsskulden kan amorteras. Ekonomin kommer så småningom till en naturlig balansnivå, där alla människor kan leva gott av eget arbete, i egna företag och i egna helägda bostäder. Modellen resulterar nämligen i att löntagarna får överskott av sin inkomst och kan köpa in sig i och bli delägare i de företag där de själva arbetar. Endast de som aktivt arbetar i företagen bör kunna äga andelar, eftersom det är dessa som utför arbetet. Som delägare knyts de också starkare till företaget, i och med att de därmed själva står för en del av riskkapitalet. Pensionärer kan tänkas få behålla andelar i företag de tidigare arbetat i. De skulle därmed genom en sådan avkastning få en extra skattebefriad bonus på sin ålderdom. Detta skulle bland annat öka motivationen att stödja företagets stabilitet med råd och dåd utifrån sin yrkeserfarenhet, både före och efter pensionen. Lön för arbetsinsats efter pensionen är en förhandlingsfråga.

Varför kortare arbetstid?

Som jag beskrivit ovan stannar alltså vinstkapitalet i det egna företaget och kan användas för investeringar till optimal kapacitetsnivå. Detta medför möjlighet till kortare arbetstid, som ju är en livskvalitet i sig, men som också kan användas till mycket annat: rekreation, förkovran, sociala kontakter, kulturella aktiviteter och många andra intressen. Det är av den anledningen jag sänkt arbetstiden i exemplen till 1600 timmar per år, i stället för dagens 1870 timmar per år, som är för mycket enligt de flesta människors önskemål och fysiologiska kapacitet. Också av psykologiska skäl är en arbetstidssänkning intressant. Experiment med sänkning av arbetstiden har på senare år visat att kortare arbetstid (inom sjukvården och verkstadsindustrin) inte alls behöver sänka produktiviteten, på sikt snarare tvärtom, eftersom anställda inte stressar och överanstränger sig lika mycket som tidigare. En sänkning av arbetstiden leder till bättre hälsa psykiskt och fysiskt, psykosomatiken minskar, sjukfrånvaron sjunker etc. För övrigt är den verkliga arbetstiden i nuläget efter generell sjukfrånvaro mindre än 1600 timmar, varför ingen praktisk skillnad i verklig arbetstid uppstår. Vi räknar då med att människors sjukfrånvaro kommer att minska med anledning av kortare arbetstid, eftersom motsatsen inträffar vid längre arbetstid. En intressant sekundäreffekt i sammanhanget är att psykosomatiken kommer att minska när människor mår bättre, får tillbaka framtidshoppet och kan planera sin tillvaro ekonomiskt och socialt. Psykosomatiken svarar i dagens läge för runt 80% av vårdkostnaderna. Med psykosomatik menas att människor till följd psykisk stress och utbrändhet, vilket ofta orsakas av ökade krav och påfrestningar, arbetslöshet, ekonomiska försörjningssvårigheter och dessas följdeffekter, familjeproblem och skilsmässor, bostadsbrist, existentiell oro, karriärjakt etc, reagerar med fysiska sjukdomar. De psykosociala påfrestningarna leder till nedsatt immunförsvar, varvid kroppen inte kan svara med självläkning som normalt och den första krämpan triggar en lång rad av följdsjukdomar. Vårdapparaten blir därmed överbelastad och de nedskärningar av vårdkostnaderna som politikerna i våra dagar svarar med för att hindra ökande utgifter i statsbudgeten, ger negativ feedback, dvs människor får ännu mer bekymmer och sjukdomar och kriserna fördjupas ytterligare.

Ökat välmående för alla

Av det ovanstående kan vi dra slutsatsen att hälsoläget i landet kommer att förbättras dramatiskt om tidskattesystemet införs. Full sysselsättning och ett expanderande näringsliv ger ekonomisk trygghet, vilket resulterar i socialt välmående och därmed stärkt immunförsvar. I ett sådant läge får tillvaron större mening för varje individ, som då kan planera sitt liv och utveckla sin specifika begåvningsprofil. Lyckliga människor får mindre motivation för sprit och narkotikamissbruk och den självförstörande drivkraften kan växlas till konstruktiv utveckling. Det ökande psykiska välmående som uppstår hos flertalet individer, förlöser kreativitet och initiativ som tidigare legat uppdämda och outnyttjade, vilket startar en ofantlig mängd nya aktiviteter till gagn för samhällets stabilitet, styrka och uthållighet. Med ett utbyggt och konsoliderat tidskattesystem kommer arbetstiden att successivt minska till en nivå som ger människor mer tid för social samvaro. Vi kan utan vidare konstatera att den arbetsbelastning som dagens människa är pålagd, är ett onaturligt tillstånd. Inte ens jägar/samlarsamhällets människor för 10.000 år sedan arbetade så mycket som den moderna människan gör. Vi har nämligen inte utvecklat någon större biologisk arbetskapacitet under denna utvecklingsmässigt korta period, utan befinner oss fortfarande på en nivå som det tagit evolutionen miljontals år att uppnå. Den enorma produktionsökning som modern teknik medfört innebär att arbetstiden kan sänkas till biologiskt korrelerade hälsosamma nivåer. Detta har dock inte hänt, i stället har den moderna tekniken medfört större (!) arbetsbelastning, trots att det borde vara tvärtom. Av den anledningen kan man misstänka att en ytterligare ökning av teknikutvecklingen kommer att öka arbetsbelastningen ännu mer. Det är uppenbart att det föreligger ett allvarligt fel i denna utveckling. Felet är återigen den konstaterade bristen på värdebas i ekonomin. Den kausalkedja som blir den naturliga följden av tidvärdebasens integration i ekonomins skattedel, leder till kortare arbetstid, som en av tusen andra effekter. Då kan inte bara den materiella välfärden förbättras, utan även de psykosociala förhållanden, som i dagens läge belastar människor utöver deras naturliga kapacitet och driver dem in i stress, hjärtfel, magsår, depressioner, neuroser, psykoser, psykosomatiska sjukdomar och inte minst den sociala upplösning som samhället drabbas av i allt större utsträckning, med skilsmässor, brottslighet, drogmissbruk och andra destruktivt kompensatoriska beteenden som följd. I allmänhet inbillar sig människor att etablerandet av tidskattesystemet skulle vara ett önskeläge för de politiska partierna och deras uttalade ambitioner; att konsolidera näringslivets produktivitet, skapa full sysselsättning och öka landets försörjningsgrad och självständighet. Detta är dock inte författarens erfarenhet, som efter att ha arbetat för idéns genomförande under 30 års tid, (1970-2000) i stort sett bara mötts av tystnad när han redovisat sina teorier. Ifall det vore något fel på förslaget borde väl politikerna kunna gå ut i öppen debatt, i stället för att som man hittills gjort, söka tiga ihjäl saken? Politikers motvilja till nya idéer belyses i en ny bok av Matti Bergström, - Hjärnor i politiken - W&W, 1999. MB är finsk professor emeritus och hjärnfysiolog.

Hur inför vi systemet?

Ett enkelt sätt att införa tidskattesystemet skulle kunna vara att använda en metod med stegvis ökande tidsintervall under arbetsåret, inom vilket tidskattemodellen praktiseras. Dessa perioder skulle sedan jämföras med resterande årsarbetstid, då det gamla systemet tillämpas. Första året kan vi börja med två månader, det andra året fyra osv. Eller också kan vi första året börja med att införa det nya skatteförfarandet enbart med avseende på inkomstskatten, vilket ligger närmast till hands. Varje kommande år kan vi sedan inkludera några av de andra skatterna. Vi kan då genomföra tidskattesystemet på 6-12 år och alla ges tid och möjlighet att avveckla ofördelaktiga arrangemang och anpassa sig till det nya systemet. Denna metod skulle ge utrymme för utfallsstudier, korrigeringar och infasning samt i motsvarande grad avveckling av den gamla ekonomiska oordningen. Ovanstående förslag är kanske inte heltäckande även om det innehåller de viktigaste ingredienserna som krävs om förändringen skall bli funktionsduglig inom rimlig tid. I nästa avsnitt ska vi göra en snabb summering av systemets effekter, och därefter ska vi titta lite närmare på en annan viktig förändring, som skulle underlätta införandet av tidskattesystemet och påskynda utvecklingen mot ekonomisk rättvisa ytterligare - förslaget om en parallell valuta.

Ett litet sammandrag av systemets effekter

1. Alla skatter utom tidskatt avskaffas. Preventivskatter (exv. sprit och

tobak) kan kvarstå tills vidare. 2. Hindren för näringslivet bortfaller. Det blir enklare att starta företag

och nyanställa, vilket sänker arbetslösheten. 3. Tidskatten medför att alla bidrar med lika många timlöner för att betala

skatt. Köpkraften ökar när en tidsgräns för skattebelastning införs. Dagens skatteövervältring på de fattiga upphör. Skatteplanering blir dessutom omöjlig.

4. Alla arbetstimmar utanför tidskatten är skattefria. Övertid är skattefri, men utgår med samma belopp som den ordinarie timlönen. Därigenom påverkas inte produktionskostnaderna.

5. Människor får behålla större del av sitt arbetes resultat än tidigare och kan spara ett överskott, som gör att de blir möjligt att självfinansiera konsumtion och investeringar i högre grad än tidigare. Därmed minskar lånebehovet.

6. Bankernas utlåning minskar med motsvarande belopp som individerna sparat, varför räntan måste sänkas för att locka nya låntagare. Om andra möjligheter till lån inte ges, kan Riksbanken åläggas skyldighet att trycka projektkapital till konstruktiva projekt, vilket skapar arbeten.

7. När räntan börjar sjunka blir det allt billigare att investera och skapa nya jobb. Arbetslösheten kan avskaffas och skatteunderlaget ökar, varvid skattetrycket alternativt arbetstiden kan sänkas.

8. Lägre ränta minskar statens räntekostnader på statsskulden (14 miljarder för varje procentenhet). Samtidigt sjunker statens upplåningsbehov, i takt med att bidragskostnaderna för arbetslöshet m m minskar och människors motsvarande inkomster ökar.

9. Med full sysselsättning ökar statens skatteinkomster och statsskulden kan amorteras. Detta sänker räntan dramatiskt och gör valutan stark.

10. Nya investeringar till lägre kapitalkostnader sänker priserna, ökar nyföretagandet, produktionskapaciteten och exporten ökar, vilket ger exportinkomster, förbättrad handelsbalans och större valutareserv.

11. Importbehovet minskar, kvaliteten ökar, konkurrens stabiliserar priserna. 12. Missbruk - brottslighet - psykosomatiska sjukdomar minskar.

13. Ingen bostadsbrist - låga hyror - eget bostadsägande - delägarskap i företag.

13. I den nya samhällsformen ökar verkningsgraden. Detta ger: resurshushållning - recirkulerande produktion - kretsloppssamhälle - upphörande miljöförstöring - hög livskvalitet - ny teknik - mängder av nya ekologiska uppfinningar.

14. Tidskatten upphör efter livsarbetstidens utgång. Pensionärer betalar alltså ingen skatt.

15. Basbehovstäckningsgaranti (bbt) ersätter alla bidrag. Ovanstående urval är endast en liten del av tusentals förbättringar. För att en verklig förändring skall komma till stånd måste en plattform för en ny politik skapas, en politik som har ambitionen att ge rättvisa åt alla i samhället och planerar för uthållighet. Den som ställer upp för ett sådant initiativ hjälper inte bara sig själv, utan också alla andra i samhället, till rättvisa livsvillkor.

Kapitel 14

Ett falskt mätsystem Pengar är ett bytesmedel och basen i ett mätsystem för värden inom produktion – distribution - konsumtion. Det måste, precis som andra fysiska mätsystem med värdebaser som meter, kilogram, liter och sekund, vara beständigt från dag till dag, ja över århundraden, för att kunna fylla sin uppgift. Tänk själv vad som skulle hända om metermåttet inte vore stabilt. Vi skulle inte kunna bygga något alls! Detsamma gäller förstås även de andra måtten inom sina användningsområden. Om staten tagit på sig uppgiften att ge ut pengar och hålla penningvärdet stabilt, så kan pengarna inte tillåtas att planlöst fladdra omkring som de gör i dag. Här är det frågan om ett ekonomiskt systemfel. Detta går att rätta till genom att införa den oföränderliga tidvärdebasen i ekonomins skattedel. Vi uppnår då stabilitet i ekonomin och kan med enkla medel balansera penningvärdet och hålla det på en stabil nivå.

Kan mått- och mätsystem ägas? Kan mått- och mätsystem verkligen ägas? Om så vore fallet, skulle till exempel alla som använde sig av metersystemet få betala en avgift varje gång de nyttjade detta: när de mätte upp tio meter tyg, när de snickrade eller byggde hus, när de mätte hur långa barnen blivit, när de mätt upp en sträcka de åkt med bilen osv. Samma sak med viktsystemet, som baseras på metersystemet osv. När vi nyttjar SI-systemet, som tillsammans med matematiken preciserar och beräknar naturvetenskapernas inbördes förhållanden och sammanhang, liksom mängder av vanliga praktiska vardagsbestyr, så skulle vi få betala en avgift. Att en sådan situation vore absurd inser nog de flesta människor. Men hur kommer det sig i sådana fall att penningsystemet kan ägas? Detta är ju onekligen fallet i dag, eftersom bankerna tar ut en "avgift", snarast en hyra, när vi behöver pengar för att kunna bedriva handel. När huvuddelen av de "pengar" som cirkulerar i samhället ägs av ett fåtal ägare, kan dessa göra "profit" när andra använder bytesmedlet, något som påverkar produktionskostnaderna och priserna i alla led. Varje gång vi köper något, vad som helst, så betalar vi s.k. ränta. Vanligtvis säger man att ränta är detsamma som "priset" på pengar – men detta är inte korrekt. Termen ränta täcker att den som "lånar" ut pengar vill tjäna pengar på detta. Det gör utlånaren genom att ta ut en hyra för dessa pengar. Vi "lånar" alltså inga pengar, utan vi hyr dem. Beviset är följande: Om vi köper något vet alla att vi betalar ett pris och när vi betalat detta pris, har varan eller tjänsten bytt ägare. Vi står som ny ägare sedan vi betalat priset en gång för alla över disk. Detta är det vanliga köpet. Men när vi "lånar" pengar i bank eller andra sådana "låneinstitut", sker två ting: dels måste vi betala tillbaka alla pengarna, själva lånebeloppet, vilket kallas för amortering. Utöver detta måste vi betala den s.k. räntan, vilket i detta fall är en regelrätt hyra, på samma sätt som när vi hyr en bostad, högtidskläder eller en lokal. Vi har alltså inte blivit nya ägare till lånebeloppet, utan vi måste betala tillbaka hela beloppet. Detta är beviset på att det är fråga om en hyra. Denna s.k. ränta beror på att räntekostnaderna från produktens tillverkning ingår i det satta priset, därför att alla i en tillverkningskedja som "lånat" pengar, naturligtvis tvingas lägga på sina ränteutgifter på priset på sina varor eller tjänster. Om två individer byter varor med varandra, så har ränta ändå betalats för inköp i de bakomliggande tillverknings- och distributionsleden. Totalt sett blir räntedelen i detta pris dock mindre, eftersom inga räntebetalningar sker vid själva transaktionen. Ett byte av en begagnad bil mot en begagnad segelbåt kan tjäna som exempel.

I bästa fall tar räntorna ut varandra eller blir försumbara, t ex vid byte av två kilo handplockade blåbär mot tio kilo egenodlad potatis (om man anser inköpskostnaden för ev. bärplockare och hink försumbar och eget utsäde har använts för flera potatisskördar). Men i alla fall där individerna inte själva kan framställa sina varor, så ligger räntor inbakade i det pris som betalas. På inkomsterna från vårt eget arbete betalar vi räntor, skatter och avgifter i sådan omfattning, att det i dag knappt går att leva på eget arbete. Exempel: Hushåll som erhåller socialbidrag betalar i genomsnitt 23.000kr per år i skatter och egenavgifter, men måste för sin överlevnad uppbära socialbidrag på 21.000kr. Detta är vad som kallas rundgång och som ingen ansvarig politiker kan eller ens vill motivera anledningen till. Administrationen av det hela kostar mer än skillnaden på 2.000kr. Vad kan det i sådana fall vara för mening med förfarandet? Om vederbörande får behålla sina pengar behöver han ju inte något bidrag och staten kan spara in de administrativa kostnaderna. Den bakomliggande avsikten med de uppenbara tokerierna verkar vara att passivisera individen och göra denne beroende av det rövarspel som försörjer den politiska nomenklaturan. Dessa maktmänniskors anspråk på bestämmanderätt över andra individer och deras levnadsförhållanden är både oberättigade och rättsligt odefinierbara. Men den politiska avsikten är nog att genom att beröva individen på hans självfinansierande förmåga tvinga honom till banken för att låna kapital mot ränta. Då har man koll på att oönskad konkurrens kan uppstå och hota storfinansen. Detta ingick i överenskommelsen i Saltsjöbadsavtalet l938, även kallat Huvudavtalet, se kapitel 25.

System kan inte patenteras För att få bekräftelse på huruvida ett ekonomiskt system kunde patentskyddas och därmed ägas, mot en ockeravgift, under 15 års tid, eller inte, kontaktade jag patentverket och frågade efter möjligheterna att skydda tidskattesystemet. Nej, sådant kunde inte patentskyddas. Det var en politisk fråga och politik kan inte skyddas eller ägas. Ett system som människor i demokratiska val vill införa, kan inte ägas av någon enskild. Hur kan det då komma sig att dagens penningsystem ägs av de privata bankerna och att dessa hyr ut pengar till vanliga människor, alla de som får betala räntor till staten (styrräntan) plus räntor och avgifter till dessa privata ägare? Detta innebär ju att statens politiker låter bankerna äga penningsystemet i vårt land på samma sätt som i USA, där t o m deras riksbank Federal Reserv är privatägd. Inte nog med att de privata bankerna tillåts ha ett finger med i spelet, bankernas ränteintäkter blir dessutom i hög grad arbetsfria inkomster och höga utdelningar till bankernas ägare. Pengarna används också ofta till finanssvindlerier och spekulation. Och när det går fel är det inte ens säkert att aktörerna själva behöver stå för förlusterna, vilket t. ex. fastighetskraschen visar. De enorma förlusterna betalades den gången av staten, dvs skattebetalarna. Marknadsekonomerna vill tydligen inte alltid stå på egna ben. Riksbankens styrränta är den ränta som RB använder för att styra likviditeten i banksystemet (och därmed samhället). Hög styrränta gör bankerna intresserade av att leverera in pengar till RB, d.v.s. suga upp pengar från marknaden. Låg styrränta gör det billigt för bankerna att finansiera ökad utlåning, d.v.s. spä på likviditeten i samhället. Alla "nya" pengar som trycks är ju i princip gratis då de ju bara är "värda papperet". Dock belastas de med ränta så fort de kommer ut i omlopp. Dessa räntor bokförs som intäkter hos RB. "Gratisintäkterna" uppgick i varje fall på 1990-talet till ca 6 miljarder per år (RB:s infoavdelningen). Vid en eventuell övergång till euro som valuta hamnar dessa gratispengar hos europeiska centralbanken. Enligt en tjänsteman på RB fördelas de dock mellan medlemsländerna på något sätt. Exakt hur har ej gått att utröna. Utöver detta tjänar givetvis banksystemet räntepengar enligt modellen för kreditexpansion. All utlåning (exv. 100 miljoner) stannar ju inte ute i allmänhetens fickor utan allmänt antages 80% sättas in på konton igen. Om då 80 miljoner sätts in igen och vi antar att inlåningsräntan är 2% och utlåningsräntan är 6% så leder det till att det genereras ytterligare 6-2%, d.v.s. 4% i "extra" vinst för banksystemet. I nästa led kommer sedan 64 miljoner (80% av 80 miljoner) tillbaka till banksystemet. I kommande led kommer sedan ca 51 miljoner, ca 40 miljoner och så vidare tillbaka till bankerna. Rent matematiskt tjänar då banksystemet 20 miljoner dvs 20% på de ursprungliga 100 miljonerna! Slutliga vinsten i detta enkla räkneexempel lär asymptotiskt närma sig 20 miljoner d.v.s. 20%. (Obs! Vid en korrekt beräkning bör hänsyn tas till den kapitaltäckning som bankerna är ålagda att hålla.) Utöver de traditionella bankerna finns också finansbolag, som ägs av bankerna men vilka har betydligt högre marginaler mellan ut- och inlåningsräntorna.

Det s.k. räntenettot, d.v.s. just skillnaderna mellan ut- och inlåningsräntorna, uppgick för bankerna i Sverige 1999 till ca 25 miljarder. Till detta kommer räntenettot för finansbolagen, vilket kan uppskattas till storleksordningen 50 miljarder kronor per år. I grundlagen står att endast riksbanken, som är en myndighet under riksdagen, har rätt att trycka och utge pengar (regeringsformen 9 kap §12-13). Men det är väl inte detsamma som att privatbankerna kan äga, administrera och tjäna pengar på penningsystemet? Den svenska riksbanken är numera självständig. Pengarna borde vara ett bytesmedel och ett servicesystem för att underlätta byten av varor och tjänster mellan människor och företag etc. och inget annat. Det kan vara motiverat att staten tar ut en smärre avgift för kostnaden att framställa pengarna, vilket bara kan röra sig om någon miljondel av de kostnader som nuvarande räntor betingar. För att hyra ut en vara, måste någon vara ägare till densamma. Finns ingen ägare, är det allmän egendom. Ett mått- och mätsystem kan således inte ägas och ska till följd därav inte heller kunna hyras ut. Att så ändå är fallet är givetvis helt orättsligt och bör ändras snarast. Det längre fram i texten presenterade förslaget om införandet av parallellvalutan remo, är ett steg på vägen mot en neutral valuta som alla samhällsmedborgare kan utnyttja på lika villkor.

Bretton Wood och konsekvenserna

Vad var det egentligen som hände? Och vad kan vi lära av det? USA hade 1944 garanterat värdebeständigheten i sitt penningsystem - amerikanska dollar var inlösbara mot guld (innebörden av Bretton Wood). Guldet var alltså värdebas. En sådan valuta verkar pålitlig och över hela världen började den användas som reservvaluta vid affärsuppgörelser. Dollarn var ju stabil och garanterad genom guldmyntfoten. USA:s import betalades med dollar till de flesta länder och dessa lade upp sin valutareserv i dollar. Men dessa internationella s. k. euro-dollar, petro-dollar, asien-dollar, öst-dollar m. fl. cirkulerade runt om i världen utan att komma tillbaka till USA, som endast hade sin inhemska penningmängd i dollar under kontroll. Det fanns de som började ana att det här förhållandet var ohållbart i längden och att USA knappast skulle kunna lösa in alla sina dollar som cirkulerade utanför USA i guld. Frankrikes president de Gaulle var en av dem, som redan 1965 anklagade USA för att missbruka sitt penningprivilegium. Den franska centralbanken krävde inlösen av sin dollarreserv i guld. Misstroendet gav eko i hela världen och allt fler började undra hur det egentligen stod till med USA:s guldgaranti. De började kräva inlösen och USA:s guldreserv smälte samman allt fortare, vilket resulterade i att USA 1971-72 tvingades kasta in handduken. Guldmyntfoten avvecklades. En bidragande orsak var att kriget i Vietnam innebar avsevärda kostnader. Man ökade därför penningmängden, vilket drev fram inflation - det vanliga fenomenet vid krigstillstånd. Enligt överenskommelsen i Bretton Wood var anslutna länder tvingade att stödköpa dollar när den sjönk, för att hålla uppe värdet. Dollarinnehavet ökade därmed katastrofalt och när allt sprack 1971-72 insåg plötsligt alla länder som låg med sina valutareserver i dollar, att innehavet i praktiken kanske inte var mer värt än pappersvärdet. Dessa länder hade fått vara med om att finansiera kriget, utan att ha blivit tillfrågade. Oljeshejkerna som låg med kopiösa mängder dollar insåg att de höll på att bli lurade på dess kapitalvärde. Dollarn hade sjunkit som en sten och var nere i 2:70 SEK. För att rädda vad som räddas kunde, beslutade OPEC (på USA:s inrådan 1973) att begränsa oljeutvinningen och chockhöja oljepriserna. Oljeprishöjningen och det låga dollarvärdet tömde de flesta länders valutareserver och araberna köpte aktier, land, fastigheter och industrier i USA för glatta livet. Tipset att höja oljepriset hade de fått från USA, som därigenom såg en möjlighet att frikoppla sig från alla "skulder" de hade i dollar utomlands. USA hade betalat med dollar när den stod i mer än 6 SEK, men kunde nu köpa tillbaka dem för mindre än halva priset.

The business of America is business

Dollarn är 1999 åter en stark valuta (drygt 8 SEK) och risken för ett liknande värdefall i framtiden är inte obefintlig. Detta är en av anledningarna till EMU och dess ansträngningar att införa euron som en motvikt till dollarn. EMU intar då samma position mot anslutna länder, som USA tidigare hade gentemot de länder som accepterade dollarn som reservvaluta. Det innebär att de anslutna länderna sitter i samma knipa som förut, bara med den skillnaden att centralvalutan nu tillhör en ny ägare, som tar ut styrränta. I hela EU innebär detta ränteinkomster på minst 100 miljarder årligen, affärsbankerna oräknat. Detta kommer på inga vis att lätta på arbetslösheten, vilket påstående styrks av att Europa i övrigt har ännu högre arbetslöshet än Sverige. Lösningen på problemet ligger inte i EU:s spasmodiska försök att trolla med verkligheten. Lösningen ligger i att varje land skaffar sig en nationellt intern, icke konvertibel parallellvaluta, för att förnya och hålla igång sitt eget näringsliv. När produktionen därvid ökar med enorm kapacitet, kan man exportera sig ur dagens skuldkris. Export och import skulle i fortsättningen kunna betalas med en internationell reservvaluta. Förslaget om en ny valuta i Sverige (beskrivet tidigare), löser hela det nuvarande komplexa läget och vi kommer därefter aldrig att hamna i det politisk-ekonomiska moras vi nu bara sjunker ner allt djupare i.

Ett falskt mätsystem leder till fusk och bedrägerier, stöld

och utplundring av realproduktionen Manipulationerna med ekonomin har gått för långt. För att få ordning på ekonomin igen, måste hela den gamla ekonomiska politiken avskaffas och ett äkta ekonomiskt system införas. Detta bör innehålla ett rent prestationslönesystem och ett tidsrelaterat skattesystem med objektiv fördelning av realproduktionens resultat, vilket ökar människors köpkraft och sänker räntan. Varorna intar därmed sitt rätta stabila pris. Utlåning mot ränta bygger på att människor har svag självfinansieringsförmåga. Om självfinansieringsförmågan stärks leder det i förlängningen till nollränta och spekulation blir ointressant. Det blir då intressant att tjäna pengar på arbete, eftersom det nu lönar sig att arbeta. Guldpriset sjunker emellertid, eftersom det inte längre har någon stabiliserande effekt på penningsystemet och de flesta guldreserver försöker man nu avveckla, men inte för fort då det skulle orsaka alltför stora förluster. Guldets enda fördel är att det inte oxideras och därför betecknas som värdebeständigt. Dess enda men vitala betydelse är inom elektroniken när man vill ha icke-korroderande kontaktytor. I dagens ekonomi är det tvärtom. Man kan aldrig bli rik på att arbeta, det lönar sig helt enkelt inte. Rik kan man bara bli genom att inte arbeta (!). För att bli rik krävs nämligen en helhjärtad satsning på spekulation. Det håller förstås inte i längden. "Om alla köper aktier behöver ingen arbeta" är inget bra förslag. År 1999 är mer än halva svenska befolkningen inlockad i aktiespekulation med andras arbetsresultat genom fondsparandet. Det blir en rejäl smäll i sinom tid och alla småsparare kommer att göra brakförluster, som vanligt. Människor verkar aldrig lära sig. Det nya socialdemokratiska pensionssystemet vilar också på aktiespekulation. Hur det rimmar med de gamla socialistiska teserna om arbetets helgd och spekulationens fördärv, frågar man sig. Men det lär bli ett hiskligt liv efteråt, med anklagelser åt alla håll och krav på kompensation för förlusterna. Man tar sig för pannan. Den som sig i leken ger, får väl leken tåla?

Kapitel 15

En ny valuta ger rättvisa och förstärker effekterna av tidskattesystemet

Sverige är en självständig, suverän stat, åtminstone enligt konstitutionen. Hur det är i praktiken är mer diskutabelt. I en självständig stat borde man kunna kräva att landets invånare själva skall ha kontroll över sitt eget penningsystem och att den vanliga medborgaren skall ha möjlighet till insyn i landets ekonomiska skötsel på alla önskade sätt. Är det så i Sverige?

Penningsystemets kontroll

I Sverige är det riksbanken som har monopol på att ge ut landets valuta. Detta är uteslutande den suveräna statens privilegium. Tumba Bruk AB trycker pengarna och riksbanken distribuerar dem (lånar ut mot styrränta) för det generella ändamålet att göra handel, löne- och skattesystem möjliga. Så långt är alla överens. Men trots målsättningen med penningsystemet har Sverige i dag, liksom resten av Europa och världen, en katastrofal arbetslöshet - varför? Om vi i detta resonemang i första hand inriktar oss på Sverige, så vet vi alla att det finns massor med arbete som behöver utföras. Vi har arbetskraft tillgänglig i överflöd. Pengar finns också i överflöd, fast dessa är i stor utsträckning undanhållna och kommer inte i kontakt med den s k marknaden, dvs den stora majoritet människor som utför arbetet och står för konsumtionen. Vi har fått en ekonomisk infarkt och penningflödet har strypts som en effekt av proppar i penningcirkulationen. Detta beror på att stora delar av investeringskapitalet är inlåst hos "kapitalägare" av olika slag, och därför är otillgängligt för den rörliga och innovativa delen av näringslivet. Symptomen känner de flesta till, men grunden är ett ekonomiskt systemfel i kombination med ett rättsligt fel, som beror på att man kan äga mer kapital genom att syssla med spekulation och tomma köp- och säljtekniker, än man kan uppnå genom arbete. Vi får inställa våra aktiviteter för att bytesmedel inte ställes till förfogande; inte för att vi saknar kompetens, inte för att det saknas efterfrågan, inte för att det saknas arbetsvilliga människor, utan för att bytesmedlet pengar inte finns där det behövs, en rent teknisk sak som skulle vara det enklaste att åtgärda för en självständig stat. Följaktligen är det inte enbart statspolitikerna och riksbankens styrelse som kontrollerar penningsystemet, utan dessutom de privata kapitalägarna. Dessa bestämmer med andra ord om den svenska befolkningen skall berövas sina arbetsmöjligheter eller inte. Kapitalkoncentrationerna utgör genom dagens ekonomiska lagstiftning en icke-konstitutionell maktfaktor. Den bestämmer i praktiken landets och dess invånares levnadsvillkor, genom att på ekonomisk väg blockera demokratiskt fattade politiska beslut, exempelvis att avskaffa arbetslösheten. Undersökningar ger vid handen att när räntan sjunker under en viss nivå blir kapitalägarna ointresserade av att låna ut sina pengar, eftersom vinsten blir för liten. De håller därför inne riskkapitalet för att tvinga upp räntan. Här kan lag stiftas att riksbanken är skyldig att tillhandahålla projektkapital mot nollränta. Inom tidfaktorekonomin kan andra metoder tillgripas, vilket beskrives längre fram i texten. Allt detta kan ske därför att politikerna lagstiftar på ett sätt som gör att det ständigt är möjligt för vissa privata personer att inneha kapital i större utsträckning än de själva förtjänat genom eget arbete och därigenom kan hindra kapitalflödet och samhällets funktioner. Det hela är förvisso juridiskt helt i sin ordning, men det är skriande orättvist och orättsligt - ett bevis så gott som något på att juridik (lagteknik) och rätt är två helt skilda företeelser. Att stifta lagar som tillåter ett fåtal enskilda individer att profitera på ett system som ska vara värdeneutralt, tillgängligt för alla medborgare och underlätta näringslivets transaktioner, är ju strikt sett kriminellt. Men ändå tillåts det ske. Och ingen verkar reagera.

Det är alltså varken "vår" regering, Riksdagen eller "folket" som har makten i Sverige. Den politiska demokratin, utövad av de för folket valda representanterna, är en chimär. Orsaken är att demokratin inte vilar på en objektiv rättsgrund, utan på ett subjektivistiskt gungfly (rättspositivismen), där det inte finns några fysiska korrektiv för vad som är rätt och fel. Sverige är ingen suverän stat, utan snarare ett lydrike under penningguden Mammon. Politikerna underkastar sig Mammons vilja och staten kan inte hävda sin suveränitet, eftersom den blivit berövad sitt viktigaste instrument för beslutens verkställande - kontrollen över penningsystemet. Om politikerna inte kan hävda landets självbestämmanderätt och inte kan lösa de problem som enligt grundlagen är deras uppgift, skall de naturligtvis skiljas från sina uppgifter. - En redlös besättning som kastat skeppsratten överbord, kan ju inte styra skutan i stormen. – Om Sverige vore en suverän demokrati, vilket är den officiellt deklarerade ståndpunkten, så borde alltså statens politiker se till att penningsystem och arbetsuppgifter bringas i konstruktiv kontakt med varandra. Eftersom vi har en föråldrad ekonomisk ideologi, som inte längre fyller sin uppgift som ett smörjmedel för arbete - produktion - distribution - konsumtion, måste en ny lösning komma till stånd. - En motor med trasig oljepump kan inte köras utan att maskinhaveri

inträffar. Alltså måste pumpen bytas ut och ny olja fyllas på. –

Remo-valuta och nedskrivning av kronan

En radikal metod för att få bukt med de cirkulationsstörningar som i dag förekommer i ekonomin, skulle vara att införa en andra valuta parallellt med den gamla. De två valutorna, den nya och den gamla, skulle inte vara fullständigt konvertibla sinsemellan. Lösningen med en parallellvaluta har den fördelen att den frikopplar oss från problemet med de kapitalkoncentrationer som i dag hindrar pengar att cirkulera fritt i samhället. Så länge penningcirkulationen bromsas och pengarna inte når fram till dem som verkligen behöver dem, så kommer problem att uppstå i olika delar av ekonomin. Införandet av en parallellvaluta skulle också påskynda och ytterligare förstärka de positiva effekterna av tidskattesystemet. En parallellvaluta innebär så att säga en ny flödeskanal bredvid den blockerade. Vi utför en "by-pass operation", så att penningflöde - produktion - inhemsk konsumtion - export kan flyta utan ovidkommande hinder. För att fortsätta liknelsen med den trasiga oljepumpen: - med en ny "pump" som håller uppe oljetrycket/penningflödet kan motorn/näringslivet komma igång med en rivstart. – Den nya valutan, som jag kallar remo (förkortning av realmoduler), är inte fullständigt konvertibel mot kronan. Remo får vi i det nya systemet fortsättningsvis som lön för utfört arbete/realproduktion. Alla förnödenheter kan köpas för remo, utan inskränkning: livsmedel, ting, tjänster och realvärden. Kronor ges däremot inskränkningar. Vi kan inte köpa livsmedel, värme och energi/drivmedel (elkraft, bensin, olja etc) för kronor, men i övrigt allt annat. Det är dock tillåtet att växla in en årslön motsvarande föregående års taxerade årsinkomst till remo eller annat beräknat fixerat belopp. Förutom denna inskränkning är kronvalutan föremål för en speciell åtgärd, som innebär att värdet skrivs ned med 1% per månad (12% per år) eller annat överenskommet procenttal. Denna åtgärd bör användas för att komma till rätta med spekulations- och räntevansinnet, som snedvrider fördelningen av samhällets resurser, orsakar det vinstmaximerade tillväxttvånget och endast gynnar ett privilegierat fåtal - på övriga samhällsmedlemmars bekostnad. Nu vill jag inte gå så långt i åtgärder som att förorda konfiskation, även om detta tillvägagångssätt förekommit många gånger i historien, senast i Ryssland 1993. I stället föreslår jag att kronan blir deprecierad med 1% per månad. Kronorna kommer alltså sakta men säkert att minska i värde, varför alla som har kronor får eld i baken för att göra sig av med dessa. Detta är inget konstigt. Det är samma medicin som tvingats på löntagarna under de senaste 250 åren, genom penningvärdesförsämringen (inflationen). Resultatet blir att kapitalägarna stimuleras att investera kronorna fortast möjligt, så länge de fortfarande har något värde. Kronor som satsas i samhällsnyttiga projekt, såsom att bygga bostäder och starta nya företag, suger snabbt upp dagens arbetslöshet. Kronor som investeras i sådana projekt ger dessutom möjlighet till avkastning i värdebeständiga remo.

Eftersom tidskattesystemet är direkt kopplat till ett prestationslönesystem och även, som en konsekvens av tidskatten, är ett rättvist fördelningsinstrument, så slussas resultatet av arbetet i högre grad än tidigare till dem som utfört prestationen, i stället för till utomstående vinstintressen. Tills vidare kvarvarande spekulationsintressen får sina vinster utdelade i kronor. Då kan inte nya kapitalkoncentrationer uppstå och snedvrida den enskilda försörjningsförmågan, framkalla arbetslöshet, hämma den sociala och ekonomiska utvecklingen och slutligen äventyra den nationalekonomiska stabiliteten, pga privata vinstintressen. Kapitalet sprids då mera rättvist över hela befolkningen och hålles tillgängligt för cirkulation, i stället för de illegitima möjligheter som kapitalägarna kan vidtaga genom att inte låna ut sitt kapital, som tidigare nämnts. Ackumulationen av kapital blir nämligen kopplad till den personliga prestationsförmågan, vilken är en begränsad resurs och jättestora koncentrationer kan inte uppstå.

Skillnader mellan de två valutorna

För kronor kan man beställa arbetstjänster, betala löner av alla slag och betalningsmottagaren kan i riksbanken (dess lokalkontor) växla dessa kronor till värdebeständiga remo efter dagens kurs. Kronorna omhändertas för successiv destruering. I samband med utbetalning av löner och tjänstearvoden, tas tidskatt ut i enlighet med tidsredovisning och tidigare timlönedeklaration. Förmögenhetsskatt kan årligen tas ut på kronkonton, men inte på remokonton, vilka står ränte- och skattefria tills de utnyttjas som lön eller investeringar. (Samhällsnyttiga investeringar är normalt skattebefriade. Undantag för lyxinvesteringar kan eventuellt förekomma.) Om staten står som garant kan pengarna på de skattefria kontona utlånas mot nollränta till dem som vill starta nya företag, vilka genom sin realproduktion kan återbetala lånet och få ett överskott. De nya produkter som då i accelererande tempo tillverkas, kan täcka upp hemmamarknadens behov och ge kapacitet för export. Eftersom remo uteslutande utgår som ersättning för arbete/realproduktion, proportionellt mot arbetsprestation, åstadkommer vi en stabiliserande effekt på penningvärdet. OB-tillägg och övertidstillägg behöver inte längre förekomma, eftersom skattefrihet (efter att man uppnått skattefrihetsgränsen) kompenserar det uteblivna tillägget. Då påverkas inte heller produktionskostnaderna, vilket stabiliserar ekonomin. Den fortlöpande deprecieringen av kronan gör utländska valutaspekulanter tämligen kallsinniga inför svenska kronor, varför kapitalet stannar inom landets gränser. Dessutom kommer utländska konton i kronor att strömma tillbaka till Sverige, då det är den enda platsen på planeten där det är möjligt att återvinna värdet. Den nya remo-valutan är alltså giltig endast inom landets gränser. Enda sättet att överföra remo till utlandet är genom smuggling. Remon är dock värdelös utanför Sverige eftersom den vägras som betalningsmedel (icke konvertibel mot andra valutor) samt att växlas/släppas in som betalning om den förs in från utlandet. Utförsel av valuta (smuggling) blir således meningslös. Den enda möjligheten att göra sig kvitt kronorna går över konsumtion (dock ej livsmedel, värme och drivmedel), löneutbetalningar, tjänstearvoden, samhällsnyttiga investeringar av olika slag eller utlåning mot nollränta till motsvarande projekt. Remo kan oinskränkt växlas till kronor, om någon skulle finna det meningsfullt, men inte tvärtom. Kronor kan växlas till remo endast via beställning av tjänster eller investeringar.

Hyrorna sjunker och det blir billigare att leva

Köper man en fastighet för kronor, kan huset inte säljas mot annan valuta än kronor inom 12 eller x år (registrering av fastighetsköp som tidigare). Den fortlöpande deprecieringen av kronorna innebär att kronfastighetsvärdena kommer att falla i motsvarande grad. En livlig nybyggnation av bostäder kommer att hålla tillbaka hyreshöjningar och värdestegringar i det gamla fastighetsbeståndet. I "kronfastigheter" betalas hyrorna i kronor och riksbanken växlar i dessa fall hyresgästens remo till deprecierade kronor efter dagens kurs som fastighetsägaren mottager som hyra. I nybyggda fastigheter betalas hyrorna i remo. Detta kommer att pressa ned hyrorna i rask takt, och de kommer sedan att sjunka ytterligare till följd av fallande räntenivåer (ca 80% av hyran i nyproducerade fastigheter utgörs i dag av räntekostnader i bakomliggande led). Reparationer, tillbyggnader och modernisering av gamla hyresfastigheter ger motsvarande delhyra i remo. Alla nuvarande kapitalkoncentrationer i kronvaluta, kommer därför i mycket rask takt att investeras i nybyggnation, tillverkningsindustri och andra samhällsnyttiga projekt, varvid arbetslösheten avvecklas i motsvarande tempo. Alla sådana projekt kan säljas eller hyras ut mot removaluta. Arbetstagarna bör då också ges lagstadgad rätt att köpa loss sina arbetsplatser om de så önskar. Om man köper ett fastighetsobjekt för spekulationskronor och i spekulationssyfte, kan fastigheten endast säljas mot kronor till ett penningvärde som motsvarar deprecieringsnivån vid försäljningstillfället. Köparen kan, om han saknar kronor, växla in remo i riksbanken och få ut motsvarande värde i deprecierade kronor och använda dessa vid köpet. Att köpa en fastighet för kronor medför ingen nackdel om avsikten är att bebo densamma. Reparationer, om- och tillbyggnader kan betalas med kronor, som växlas in till remo via riksbanken. Detta görs av den som uppbär betalning för byggnationen, varvid tidredovisning och tidskatt samtidigt registreras. Dessa belopp kan vid försäljning senare avräknas enligt särskilda regler. Den del av husets försäljningsvärde som utgör inköpspriset (i kronor) deprecieras i takt med tiden. Efter 8-12 år (eller x år) betyder detta att inköpsvärdet sjunkit till noll och följaktligen icke längre kan avräknas vid försäljning. Det nu avsevärt sänkta fastighetsvärdet kan avyttras mot remo och marknadspris. Dagens värdestegring på fastigheter beror huvudsakligen på den avsiktligt vidmakthållna bristen på bostäder samt politikernas tillstånd för fastighetsägare att sätta vilka hyror som helst, särskilt för företag. När tidskattesystemet införs kommer nybyggnation i gång i sådan omfattning, att priskonkurrens pressar ner priser och hyror. Detta sker i synnerhet, och desto snabbare, om systemet kombineras med den nya removalutan och depreciering av kronan. Spekulationsvinster blir svårgenomförbara, i synnerhet som räntan samtidigt pressas nedåt av den ökande självfinansieringsförmågan. Priserna på byggmateriel kan stiga som ett tillfälligt fenomen, men kan regleras via övergångsbestämmelser. När systemet konsoliderats i den fria konkurrensens klimat, kommer även byggmaterielbranschen att tvingas till priskonkurrens.

Gamla idéer i ny tappning

Deprecieringen av kronan är samma idé som lanserades redan 1890 av Silvio Gesell (1862-1930) och provades praktiskt med framgång 1932-33 i Wörgl, Österrike, där den visade sin funktionsförmåga med häpnadsväckande effektivitet. Lösningen var dock lite för bra (läs: hotade de stora kapitalägarnas intressen) och stoppades därför av den österrikiska nationalbanken. I vårt fall innebär det att den gamla kronvalutan kommer att investeras med största intensitet för att undvika värdeminskning och för att kunna återvinna kapitalet i värdebeständig removaluta. Detta blir fallet vid försäljning av nybyggda fastigheter, industrier och andra investeringsprojekt. Man kan alltså endast växla de gamla kronorna till remo via mellanliggande konstruktiva prestationer och försäljning av de investeringsprojekt dessa resulterar i. Den kontinuerligt pågående värdeminskningen av kronan framtvingar brådskande försäljning till bästa pris, eftersom varje försening innebär förlust. Den lagstiftning som reglerar ägandeförhållandena bör göras annorlunda än i dagens ekonomiska modell, då utomstående i det nya systemet som regel inte bör kunna äga industrier eller bostäder. Endast de som arbetar i företagen och bebor fastigheterna bör kunna äga (hyresföreningar och kooperativ kan också förekomma). Resultatet av arbetsprestationerna tillfaller då dem som uträttar arbetet och producerar förädlingsvärdet, tidskatten borträknad, vilket innebär att varje enskild individ kan styra sitt liv och sin ekonomi på ett friare sätt än någonsin tidigare. Då först blir ett äkta objektivt rättsligt ekonomiskt system möjligt. Den nya ekonomin innebär en rivstart i nyetableringar, arbetstillfällen, inkomstmöjligheter och självfinansieringsförmåga, skatteintäkter (enligt tidskat-te-modellen), sänkt skattetryck, ökande statsinkomster (fler arbetande betalar skatt, vilket arbetslösa inte kan). Kapitalkoncentrationerna upplöses i och med införandet av remon och det nya systemet motverkar att koncentrationer uppstår igen. När kronvalutan är förbrukad, är i praktiken en tidfaktorekonomi införd.

Globala dubbelvalutasystem En lösning som kan förhindra ett internationellt ekonomiskt sammanbrott innebär att alla nationer skaffar sig en nationellt intern konstitutionell parallellvaluta för inhemska transaktioner. En separat internationell valuta, gemensam för handel, export och import i ett globalt handelsområde, kan sedan skapas. I dag kan den amerikanska dollarn, samtidigt nationell och internationell, som centralvaluta skaffa sig självtagna privilegier, men också blockera andra länders inre angelägenheter med bland annat omfattande arbetslöshet som följd. Glöm inte Vietnamkriget, när dollarn sjönk till 2:70 SEK och den ekonomiskt sammankopplade oljekrisen 1973. I morgon kan euron ersätta dollarns roll och Sverige går då ur askan in i elden. EMU fyller inget oegennyttigt rationellt ändamål, utan flyttar bara problemens upphov till en annan geografisk position. I sammanhanget kan också nämnas att den svenska riksbanken tar in ca 6 milliarder i styrräntor till statskassan, vilket belopp överförs till den nya EURO-banken när denna övertar sedelutgivningen. Risken för valutakrig mellan dollar och euro blir akut. Resultatet av ovanstående förslag om remo som parallellvaluta, blir däremot ett socioekonomiskt lyft för hela världen. Förslaget är därtill starkt konfliktlösande. Efter konsolidering av den nya ekonomiska modellen, kan dubbelvalutasystemet kanske avvecklas och ömsesidig respekt för varje lands inre ekonomiska angelägenheter uppnås. Möjligheten att återgå till dubbelvalutasystemet vid tecken på oro finns alltid tillgänglig. Jag anser att det är ett oavlåtligt krav att alla folk och statsbildningar skall vara fria och suveräna. De ska därmed också äga rätt att kontrollera sina egna penningsystem och sina egna ekonomiska angelägenheter, utan inblandning från yttre dominanta nationella valutor och valutaspekulanter.

Att förändra penningsystemet

- ett farligt företag Åren 1861-65 pågick amerikanska inbördeskriget. Vid dess inledning sökte Abraham Lincoln kontakt med landets finansintressen (som i århundraden finansierat konflikter och krig). När dessa begärde en ränta på upp till 36%, insåg nordstaternas representanter problemet med bankpengar och rådde Lincoln att införa konstitutionella pengar (statliga pengar, s k greenbacks) och fick kongressen att godkänna åtgärden. Statens egna pengar blev naturligtvis inte belastade med ränta och finansieringen av kriget blev lyckosam. Därmed var också Lincolns öde beseglat. Bankirvärlden kände sin existens hotad av detta penningsystem som de inte själva kunde kontrollera (de kunde inte ta ut ränta) och agerade därefter. Följande häpnadsväckande uttalande av Lord Goschen som finansvärldens representant kunde 1864 läsas i London Times: "Om denna finanspolitik blir bestående så kan regeringen utan omkostnader skaffa sig nödvändig penningförsörjning. Den kan betala sin skuld och förbli utan skuld. Den har tillräckligt med pengar för att driva handel. Den blir mer välmående än någon förut i världshistorien. Om vi inte störtar denna regering, störtar den oss." (PR Boesen: USA:s historia, Norstedts 1991) 1865 mördades Lincoln av John Wilkes Booth, som var agent för mäktiga kapitalister. Det är inte otroligt att John F Kennedy mördades av samma anledning. Även han stod före sin död i begrepp att förstatliga USA:s penningsystem, som i dag ägs av samma privata banker som på Lincolns tid, men nu går under ett annat namn -The Federal Reserve System (FRS). Vad som kommer att ske om vi i Sverige vågar oss på ett dylikt företag genom att inte ansluta oss till EMU, återstår att se.

Kapitel 16

Inflationen

Många frågar sig hur det blir med inflationen efter att tidskattesystemet införts och jag tänkte därför försöka besvara den frågan i det nedanstående. Mycket enkelt kan man säga att eftersom tidskattesystemet är direkt kopplat till ett prestationslönesystem, så upphör spekulationsproblematiken (till följd av ändrade ägandeförhållanden och att räntan pressas mot noll). Därigenom kommer det i stort sett alltid att finnas lika mycket pengar i omlopp på marknaden som det finns motsvarande täckning för i realproduktion. För att handskas med inflationsproblemet behövs då bara enkla justeringar av penningmängden. Detta underlättas betydligt efter att tidskattesystemet införts, eftersom inkomstskillnaderna mellan människor minskar kraftigt och kapitalet sprids och fördelas jämnare över hela befolkningen. I dag är en del löner för låga, andra är för höga i förhållande till arbetskapacitet och kompetens. Stora kapitalägare kan inte undanhålla pengar från cirkulation, av den enkla anledningen att kapitalkoncentrationer inte längre uppstår i samma omfattning som tidigare. Vi slipper då ifrån oförutsägbara fluktuationer i den uteliggande penningmängden och de små justeringar som behövs kan ske med lätthet. Men låt oss ändå titta lite närmare på inflationsproblemet, dess historia och koppling till dagens system.

Lite ekonomisk historia För länge sedan idkade människor byteshandel. Man bytte värde mot värde, exempelvis smör mot tyg eller ägg mot redskap av järn, i en för båda parter överenskommen uppgörelse. Men den som producerade smör kunde kanske plötsligt inte köpa mera tyg, eftersom den som hade tyget inte behövde mer smör för tillfället och inte heller kunde lagra smöret på samma sätt som tyget. Detsamma gällde förhållandet mellan ägg och järnvaror etc. Man kom emellertid, på ett relativt tidigt stadium, underfund med att man kunde använda guld som bytesmedel, eftersom ingen risk förelåg att guldets kvalitet skulle försämras med tiden, vilket var problemet med livsmedel och andra färskvaror som snabbt åldrades/försämrades. För att handeln skulle komma igång i större omfattning än tidigare infördes därför guldet som generellt bytesmedel. Detta var en enorm socioekonomisk uppfinning. Guld accepterades av alla. Men guldet, ofta i form av guldsand, var lätt att spilla ut. Det försvann ett korn här och ett korn där, eftersom det på daglig basis måste vägas och hanteras. Så det är begripligt att det var ett trögt system. För att underlätta hanteringen av guld, kom man då på att man kunde prägla mynt med till exempel kejsarens bild på, vilket skulle stå som garanti för att guldvikten var den riktiga. Men även mynt slits när de gått genom många händer och det fanns väl de som med en kniv skavde av några spån på alla mynt som passerade genom deras händer. Plötsligt var det någon som kontrollvägde myntet och fann att det vägde för litet, varför han inte godtog myntet som fullvärdigt. Något ljushuvud kom då på, att om guldet deponerades i vad som senare kom att kallas en bank (av ordet bänk, en kista, vanligtvis hos en guldsmed där denne förvarade värdehandlingar) och ett kvitto utfärdades på depositionen, så räckte det med att byta kvitton på guld mot livsmedel och hantverksprodukter etc. Pengar i form av depositionskvitton eller sedlar, som det senare kom att kallas, var uppfunnet. Papperet i sig var värdelöst, men det representerade ett substantiellt värde i guld och kunde också växlas in i guld om man så önskade. När papperskvittot blev smutsigt och trasigt, kunde man få ett nytt kvitto i utbyte mot det gamla, precis som man kan byta skadade sedlar i dag. Av naturliga skäl så kunde det inte finnas fler depositionskvitton (sedlar) än det fanns deponerat guld som låg i banken (bänken).

Falskmyntningen

Men det fanns en liten joker i leken. Den som utfärdade depositionskvitton eller sedlar, kunde naturligtvis skriva ut ett antal sedlar till sig själv, utan att något guld var deponerat. Ingen kunde märka detta och han själv skvallrade naturligtvis inte. Men det fanns nu plötsligt mer sedlar i omlopp än det fanns täckning för i realvärden (guld). Falskmynteriet var uppfunnet. När detta fick större omfattning och folk plötsligt hade mer pengar än förut, så ville de köpa varor för pengarna. Men eftersom det inte fanns lika mycket varor som det fanns pengar, så fick de som kom sist inga varor för pengarna. Affärsidkarna var dock uppmärksamma och om efterfrågan på varor var större än tidigare, så passade de på att höja priserna (tillgång och efterfrågan) - folk handlade ju ändå. Efter ett tag hade så penningmängden anpassat sig efter tillgången på varor igen, fast nu var varorna litet dyrare än tidigare. Klassisk inflation hade uppstått. (Tips: slå upp i uppslagsbok; Palmstruch, Palmstruchska Banken)

Klassisk inflation

Av detta förstår vi att inflation uppkommer om det finns mer pengar än det finns varor, dvs realproduktion. Detta är den grundläggande orsaken till inflation. Men hur kan det då finnas mer pengar än det finns varor? Ja, om det rör sig om privat falskmynteri kan det som regel snart avslöjas, eftersom de falskmyntade pengarna inte ser exakt likadana ut som de äkta pengarna. Vattenstämplar, inlagda trådar och färg är svåra att efterlikna och gravyren, som genast kan ses med förstoringsglas, kan som regel inte reproduceras med vanliga tryckmetoder. Framställningssättet (stålgravyr) är för komplicerat och dyrbart för att lämpa sig för falskmyntning. Men om den som trycker de äkta pengarna, trycker lite extra och stoppar i egen ficka, så är de "falsktryckta" lika äkta som de han tryckt tidigare och plötsligt finns det mer köpkraft än det finns varor. I den moderna staten är det riksbanken som har monopol på att ge ut sedlar och kontrollera tryckningen. I USA är motsvarande institution The Federal Reserve System (FRS - slanguttryck Fed) som ägs privat av ett antal stora banker. Om det då finns mer pengar än det borde finnas, så kan man dra slutsatsen att någon rekvirerat pengarna från riksbanken eller motsvarande, för att låna ut dem mot ränta. Denne någon kan inte vara någon annan än regeringen, statsledningen eller affärsbankerna i illegalt samarbete med centralbanken, i Sverige Riksbanken.

Andra orsaker till inflation Man kan tänka sig att någon eller några tjänar mycket pengar, mer än vederbörande behöver för att leva. Dessa överskottspengar göms då i madrassen eller undanhålls på andra sätt (genom exempelvis olika slag av spekulation). När pengarna på detta sätt ligger stilla är de undanhållna från cirkulation och det finns plötsligt för lite pengar i förhållande till den mängd varor som finns tillgängliga. Köpkraften blir nu lägre och affärsmännen får därför inte sälja lika mycket som tidigare. För att överhuvudtaget få iväg varorna innan de ruttnar och blir värdelösa (om det är färskvaror) så måste de snabbt sänka sina priser. Vi har då fått deflation (pengarna ökar sitt värde), eftersom varorna hastigt blivit billigare. Staten måste i det läget gå emellan och se till att ersätta de sparade pengarna, alltså de från cirkulationen undanhållna betalningsmedlen, för att penningvärdet skall hållas stabilt. Men om de sparade pengarna plötsligt dyker upp igen och spenderas, så blir det lika plötsligt mer pengar i omlopp än det finns varor och vi har därmed fått prisökning/inflation igen. I båda fallen blir det snabbt kaos. Folk vet ju inte från den ena stunden till den andra, hur mycket varorna kostar. De pengar som de tjänar kan plötsligt bli mindre värda genom inflationen, varför de snabbt måste handla upp pengarna. Men om alla resonerar på det viset, upptäckter köpmännen snart att folk är mer köpvilliga än tidigare och passar på att höja priserna. Det vi fått då är ingen beständig inflation, utan en tillfällig prisökningsinflation, som snabbt går tillbaka, när folk köpt upp sina pengar och tillgodosett sina behov. Var och en förstår att detta osäkerhetstillstånd inte är någon önskvärd historia. I Sydamerika har det under vissa år rört sig om inflationsnivåer på flera tusen procent och pengar som erhölls på morgonen sjönk i värde fram till kvällen, varför man tvingades handla upp alla pengar omedelbart när man fått lön. Dessutom fick man lön varje dag, t o m flera gånger om dagen, för att inflationsförlusten inte skulle bli konfiskativ. Man kan enkelt föreställa sig vilket spring och stress en sådan situation orsakar.

Statlig falskmyntning Inflation är alltså liktydigt med penningvärdesförsämring. Grundläggande är att när det finns mer pengar i omlopp än det finns varor på marknaden, så uppstår inflation. Statspolitikerna har genom riksbanken monopol på att trycka pengar. Det är alltså de som oinskränkt bestämmer den utelöpande penningmängdens omfattning. De blir därmed också i sista hand ansvariga för om vi har inflation eller inte. Nyligen har dock Riksbanken officiellt friställts från politiskt inflytande. Men Riksbankens styrelse består av gamla politiker(!?) När staten "falskmyntar" kan man inte upptäcka det hela på samma sätt som när någon enskild person lyckas efterlikna betalningsmedlet. Sådana efterbildningar upptäcks förr eller senare, eftersom de aldrig kan bli så bra att de undgår upptäckt. Omfattningen av privat falskmyntning är dessutom som regel ringa. När statspolitikerna falskmyntar, blir det med äkta sedlar, fast för många jämfört med varutillgången. Den statliga falskmyntningen får en del synnerligen allvarliga konsekvenser.

Hur prånglar staten ut sina inflationspengar?

Många människor tror att bankerna lånar ut de pengar som sparare har insatta i banken. Det gör de knappast eftersom kassabehållningen måste vara tillgänglig för insättarnas transaktioner. Den s.k. kapitaltäckningsgraden är i Sverige f.n. 8 %, vilket innebär att bankerna får låna ut 12,5 ggr så mycket. Det är en ganska beskedlig nivå jämfört med motsvarande i utlandet, där 26 ggr det inlånade kapitalet kan lånas ut, i en del fall 64 ggr det inlånade kapitalet. Detta spektakulära sätt att låna ut "falska" pengar tillämpas till exempel på utlåning till u-länderna, vilket får dem att fastna i räntefällan. Varifrån kommer de pengar som affärsbankerna (i Sverige), kan låna ut, ovanför det kapital som allmänheten har innestående i olika sparformer? Ja, det sker förstås från Riksbanken eftersom denna har monopol på att trycka och utge pengar. När affärsbanken godkänner ett lån till en "kund", så lånar eller rekvirerar affärsbanken denna summa från riksbanken, som lånar ut beloppet till s k styrränta. Styrräntan från riksbanken kan till exempel vara 4 %. Affärsbanken lägger sedan på ytterligare ränta till kunden (exempelvis 10%). Mellanskillnaden är bankens arbetsfria inkomst (bortsett från administrationskostnaderna). När banken lånar ut riksbankens "virtuella" pengar, så har dessa pengar ingen täckning i motsvarande realproduktion. Ändå kan både riksbanken och affärsbanken tjäna räntepengar på dessa "falska" pengar utan täckning! De räntepengar affärsbankerna får tillbaka är däremot äkta pengar, eftersom dessa måste intjänas genom arbete och motsvarande realproduktion. Därigenom beskattas låntagaren av såväl riksbanken/staten som privatbanken/storkapitalet. Det finns naturligtvis versioner där räntekostnaden skickas vidare i flera steg, tills en hyresgäst eller annan konsument får betala räntan. Dessa personer, som inte har något att göra med lånetransaktionerna, får alltså betala vilt främmande människors räntor, utan möjlighet till avdrag i sin deklaration.

Inflationens många ansikten

Inflationen kan uppträda i många förklädnader och av olika orsaker. Varje gång räntan stiger, påverkar detta varje led från råvara fram till konsumtion. Kostnaderna ökar därför att alla vill kompensera sig för sina högre ränteutgifter. Slutresultatet blir att priset på olika varor ökar markant, pga många räntekompensationsled, och köpkraften minskar, eftersom lönen inte ökar förrän i efterskott. Detta sker förstås under förutsättning att resultatet efter löneförhandlingarna motsvarar löneökningskraven, om dessa är proportionella mot den beräknade inflationen. Fenomenet är inte inflation i sin egentliga betydelse, även om resultatet för konsumenten blir detsamma, penningvärdesförsämring. Det handlar i stället om manipulativt röveri, avsiktligt iscensatt av dem som reglerar räntenivåerna, statspolitikernas förlängda arm, riksbanken och affärsbankerna med sina ägare. När räntan efter en höjning sjunker igen, ger detta inte lika snabbt motsvarande varuprissänkning, eftersom affärsmännen gärna ser att det högre priset kvarstår och människor nu vant sig vid ett högre prisläge, utan att reflektera över sammanhangen. På detta sätt kan priset ständigt trappas upp genom att man trixar med räntan upp och ner. Det pågår en oavlåtlig kamp om pengarna i samhället och de realproduktiva arbetarna är de ständiga förlorarna.

Skattens inverkan på penningvärdet När regeringspolitikerna kommer i (självförvållade) svårigheter och desperat höjer gamla skatter, släpper lös nya skatter, hittar på icke verklighetsanknutna skatter (koldioxidskatten, fastighetsskatten), drar in socialt understöd, höjer avgifter överallt, lägger ner vårdinrättningar, drar in skolluncher etc, så betyder det en våldsamt inskränkt köpkraft hos samhällets medborgare. Rimligtvis borde då priserna sjunka, men enligt samma scenario som i förra stycket kan följden bli att priserna i stället höjs. Detta är inte heller inflation, även om verkan för konsumenterna blir densamma. Det är snarare penningindragning, konfiskation, vilket regelmässigt inte löser något, utan bara förvärrar tidigare problem. Och om handeln säljer mindre varor, vill de kompensera den minskade försäljningen med högre priser på nödvändighetsprodukter. När pengarna börja tryta för konsumenterna och priserna går upp enligt ovan, samtidigt som människor behöver livsmedel och annat för att överleva, så kommer pengarna i bästa fall bara att räcka till det nödvändigaste. Alla varor som inte är absolut nödvändiga minskar i försäljning, vilket pressar priserna på dessa. De oumbärliga varorna sjunker däremot inte, utan ökar tvärtom i pris, då affärsidkarna försöker att kompensera sina förluster på andra håll med prishöjningar inom de områden där människor fortfarande nödgas konsumera. Många affärsmän sitter fast i räntefällan, vilket i och för sig de flesta gör, kan inte längre sköta sina åtaganden i lånekarusellen, utan får lägga ner sina verksamheter med stora förluster. Arbetslösheten sprider sig som en cancer i samhället. Regeringspolitikerna har i sin totala brist på kreativitet inget grepp om läget, utan driver hjälplöst fäktande efter halmstrån i världsekonomins spekulativa malström. I stället för att ta ett ordentligt tag i det ekonomiska fallissemanget, grips alla av panik och regredierar till beteendet "rädde sig den som kan". Det ekonomiska läget börjar då bli verkligt intressant. Risken finns då att vi skenar rakt in i en framtvingad dekapitalisering (krig!), skickligt och rutinerat arrangerad av de stora kapitalägarna med stöd av politikerna, som stiftar de lagar som dessa behöver. Detta är precis vad som sker idag.

Olika anledningar att låna pengar

Vi kan tänka oss flera olika motiv för att låna pengar. Om någon lånar för att investera i ett företag, så ökar penningmängden visserligen tillfälligt. Men då företaget efter en tid producerar realvärden, så kommer den ökade penningmängden snart i balans, eftersom varutillgången ökar. Om utlåningen sker till konsumtion är det däremot fara å färde, eftersom speciellt konsumtionsprylar av lyxkaraktär inte återbildar några nya realvärden. När penningmängden ökar på det sättet, upptäcks detta omedelbart ute i handeln och priserna höjs, eftersom kunderna slåss om varorna, som är färre än de personer som vill köpa. Prisökningen drabbar alla som vill handla, inte bara dem som lånat. Vi har då fått en prisökningsinflation och ovidkommande individer får betala för andras kreditvärdighet. Om utlåningen sker till dagligvarukonsumtion, vilket man kan säga sker i dag, fast i form av socialbidrag, och andra bidragsformer, så uppträder det visserligen ett visst inflationstryck. Men eftersom bidragen är återhållsamma, så syns detta inte i full omfattning i ökade priser, men däremot i en ökande statsskuld. För att balansera denna, så höjer statspolitikerna skatterna på allt de kan hitta på, speciellt på sådana varor som inte kan undvaras: boende (fastighetsskatt och tomtavgälder), drivmedel, bilskatt, bränslen för uppvärmning m m. Indragningar i utgifter som går ut över sjuk- och hälsovård, skola, skolmat och social omvårdnad, bostadsbidrag, socialbidrag, barnpension, änkepension och folkpension osv, är också regel. Regeringen skryter om sitt världsmästerskap i sanering av statsfinanserna. Men inte ett ljud om att skattebetalarna får betala notan, så att dessa tvingas suga på ramarna. Priserna på sprit och tobak höjs naturligtvis och även semesterresor och utrikesresor, företrädesvis resor av lyxtyp. Dessa senare typer av skatter kan undvikas, genom att upphöra med resandet, men inte de tidigare omtalade. Återigen är det småfolket som drabbas hårdast. Nya lån kan upptas endast så länge som långivarna betraktar möjligheten att få tillbaka kapitalet med ränta som sannolik. Om utlåningen ökas, till exempelvis för fastighetsspekulation och penningmängden och köpkraften därigenom tilltar, så trissar det upp priserna på fastigheterna, vilket höjer hyran. Fastigheterna har nu fått högre värde (även taxeringsvärde) och kan pantas mot nya lånepengar, varvid köpkraften stiger ytterligare för ägarna, liksom priserna och hyrorna osv. Detta kan av naturliga skäl inte pågå hur länge som helst, utan vid något tillfälle vägrar köpare och hyresgäster att betala överpriser och flyttar. Om hyresintäkter uteblir, kan fastighetsägaren inte betala sina räntor och amorteringar, varvid banken säger upp lånet och fastigheten måste säljas, men nu till ett lägre pris än inköpspriset, varvid hela bubblan spricker. Konkurs blir följden och därefter exekutiv auktion. Resultat: fastighetskrasch. Den senaste bankkraschen, som följde på fastighetskraschen, omfattade 234 miljarder kronor, varav skattebetalarna fick betala 64 miljarder.

Ifall förtroendet på kapitalmarknaden börjar svikta, så blir det plötsligt svårt att låna och räntan stiger. Går vi mot ett sammanbrott, så händer dramatiska saker. Lån sägs upp till omedelbar betalning, vilket leder till att fast egendom, som tidigare finansierats genom lån till hög ränta måste avyttras, ofta exekutivt till underpris. Följden blir konkurs eller så ser sig staten tvingad att avyttra sina egna tillgångar: naturresurser, infrastruktur, kommunikationer, postfunktioner, vattenförsörjning och energiproducenter. Vi balanserar i dessa dagar på avgrunden till denna senare fas. En annan möjlighet ligger i att staten sätter fart på sedelpressarna och vi får då hyperinflation där medborgarnas penningmedel tappar sitt värde rekordsnabbt. Ett exempel på hyperinflation kan vi få om vi blickar tillbaka på Tyskland under Weimarrepubliken (1923). Där kunde ett frimärke eller en tändsticksask till slut kosta miljarder Reichmark. Inte mindre än 39 pappersfabriker och 1783 tryckpressar gick dygnet runt för att framställa papperspengar. Till slut blev inflationens häxdans så vild att dollarn på Berlinbörsen steg med 613 000 mark i sekunden. När folk fick lön, rusade de i väg för att omsätta pengarna i varor som bara steg och steg i pris, från dag till dag, till slut från timme till timme. I mitten av november 1923 satte regeringen stopp för vanvettet och stabiliserade dollarkursen till 4,2 biljoner riksmark, en kurs som var precis en biljon ggr så stor som den ursprungliga pariteten. Man införde då också en ny myntenhet som kallades Rentemark, vilken fixerades till en biljondel av Riksmarken. Det klassiska inflationsexemplet uppstår när krigsfara hotar (inte sällan framkonspirerad av de finansiella intressen som tjänar på kriget) och en brådstörtad mobilisering kräver omedelbara ekonomiska utgifter. Detta fenomen är ett av de farligaste ekonomiska tillstånden en stat kan råka in i. Inflationen drabbar dessutom i huvudsak den inhemska befolkningen. När det gäller nödvändiga inköp (vapen!) från andra länder måste man handla med "riktiga" pengar, som måste upplånas utomlands. Detta har i alla tider ställt sig enkelt, då det alltid funnits spekulanter som står i kö för att låna ut pengar till konflikter och krig, eftersom detta är deras mest lönsamma affärsidé. I båda fallen är det vanliga människor som får betala med skatter, penningvärdesförsämring eller räntor, oftast alla utgifterna, dessutom med sina liv. Statspolitikernas skuldsättning kan innebära att ett land tvingas avstå naturtillgångar som gruvor och skog samt infrastrukturella resurser som vattendistribution, energi- och kärnkraftsindustri och liknande till privata intressen. I samband med Tysklands krigsskadestånd tog kreditorerna tyska realvärden i pant som säkerhet och järnvägarna, tullväsendet, ja, till och med Deutsche Reichbank sattes under utländsk kontroll. I samband med krig uppstår snabbt leveranshinder, vilka minskar produktmängden och urvalet av varor - varubrist uppstår. När så pengarna konkurrerar om den knapphändiga tillgången på varor, får vi varubristinflation och då dyker fenomenet svartabörshandel upp.

Lösningen på problemen ?

Tidskattesystemet rider spärr mot alla de ovanstående fenomenen genom sin integration av en värdebas i ekonomin. Realproduktionens resultat fördelas då rättvist och balanserar och korrigerar därigenom det ekonomiska systemets mekanismer. Penningmängden hålls i balans med varutillgången och räntan pressas mot noll genom den ökande självfinansieringskapaciteten i samhället. Detta ökar i sin tur investeringarna, vilket effektivt motverkar monopol och kapitalkoncentrationers uppkomst genom ränta – på – ränta mekaniken. Krig uppkommer inte sällan genom en kausalkedja, där bl.a. utarmat näringsliv, arbetslöshet, svält, revanschism och framhetsat hat mot utpekade syndabockar startar en konflikt som övergår i krig. Men eftersom tidskattesystemet eliminerar arbetslöshet, ger goda löner och låga skatter, hög efterfrågan och expansivt företagande, försvinner såväl svält som missnöje och en rad andra konfliktframkallande tillstånd samt naturligtvis - inflationen! Försök att framprovocera revolutionära stämningar misslyckas. Därigenom får tidskattesystemet också konfliktlösande effekter, vilket är nog så intressant.

Kapitel 17

Om uppfinnande och företagarverksamhet

Uppfinnaren och den äkta fabrikören (ofta samma person) har, i likhet med konstnärssjälen, en lidelse att göra sitt bästa; uppfinna, konstruera och producera kvalitet. Tankar på vinstmaximering är inte hans främsta intresse, snarare att göra ett arbete som han kan känna stolthet inför. Han manifesterar sin personlighet i det arbetsresultat han presterar. Det är detta som driver honom vidare till nya uppfinningar och förbättringar av gamla. Så länge det finns pengar att tjäna på tidigare ekonomiskt maximerade konstruktioner är det dock ingen på vinstmaximeringens marknad som vill saluföra uppfinnarens nya produkter. Dagens marknadsmonopol på distribution och produktion, som är en följd av Saltsjöbadsavtalets (och senare Harpsundsdemokratins) rättsvidriga ekonomisk-politiska konstruktion, blockerar effektivt att kvalitativa och (således) miljövänliga produkter med lång hållbarhet kommer ut på marknaden. Storfinansens vinstmaximeringsprincip är tillgodosedd på nyföretagandets och småföretagens bekostnad. Att låg kvalitet slår ut hög kvalitet är ett gammalt känt fenomen. Vi kan ta skor som ett exempel. Ett par rejäla randsydda skor kostar över 1.000 kr i dag. De flesta har inte råd att köpa denna kvalitet, utan köper ett par för 250 kr. Som nya ser de lika fina ut som de dyra skorna, med falska påklistrade randsömmar. Men efter två veckor ramlar plastsulorna och randsömmarna av. Skomakaren kan inte laga eländet - fusk går inte att laga. Det finns inget att sy i! Mellansulorna är gjorda av papper och sågspån, yttersulorna av plast är ihåliga. Ny limning håller lika litet en andra gång, som den första. De flesta orkar inte bråka om saken utan går och köper ett par nya lika dåliga skor. Och på samma sätt fortsätter det - med den ena produkten efter den andra. Hur kan vi acceptera bilar som kostar hundratusentals kronor och som är rostiga i balkarnas insidor och i kapillärfogar redan vid leveransen? Det är fullständigt obegripligt. Bilrosten kostar 18 milliarder/år. Varför kräver vi inte att rostutsatta delar görs rostfria? Rosten börjar alltid i kapillärfogar, där plåten är omvikt och punktsvetsad; dörrarnas nederdelar och skärmkanter Resultatet ger alltid en mycket tunn spalt mellan plåtarna, där vatten stannar kvar. Kapillärkrafterna är ett ytspänningsfenomen hos vätskor som är i kontakt med fasta kroppar. Ett väl känt naturfenomen alltså, vilket inte är okänt för bilfabrikanterna. Ju tunnare spalten är desto mer sprider sig vattnet. Kapillärfogar måste förbjudas. Hjulhus och dörrarnas nederdelar skall göras i rostfritt material och vara stumsvetsade. Merkostnaden är marginell. Inga smutssamlande och vattensamlande fickor får förkomma i bilens underrede. Bensintanken bör stumsvetsas i rostfritt. Mer standarddelar skall ingå i bilar. Helgalvanisering förlänger bilens rosttålighet, men försvårar återvinningen. Billig kocksplåt i karossen skall förbjudas, eftersom osynliga kolpartiklar inkrustrerade i själva plåten bildar ett galvaniskt batteri som fräter hål i plåten och sedan är rostangrepp utifrån på gång.

Så sent som på 60-talet fanns en billig asfaltprodukt i färghandeln som gick under namnet Black Warnish. När man strök den på plåt bildades en tunn yttorkande hinna, som dock aldrig torkade helt igenom. Blev det en rispa i hinnan, "blödde" den samman och hinnan var åter intakt. Lätt att applicera skyddade den bilens underrede effektivt i många år. Den var dessutom så lättflytande att man kunde fylla kapillärfogar med den. Varför finns den inte kvar i sortimentet? Dagens underedsskydd lossnar från plåten inom kort tid och bildar en spalt mellan plåten och den torkade underredsmassan, där vatten ansamlas och orsakar kraftiga rostangrepp. I vinstmaximeringens intresse slår dåliga produkter ut bra produkter. Det är naturligtvis uträknat och avsiktligt. Läsaren kan säkert erinra sig liknande exempel. Varför kräver inte statsmakterna minst 40 års rostgaranti för alla bilar? Svaret är som vanligt en gedigen okunnighet. För det kan väl inte vara så illa att statsledningen går monopolkapitalets intressen tillmötes? I USA fanns tills helt nyligen inte en enda cylindertvättmaskin för hushåll att köpa på marknaden, därför att ingen där kände till att sådana existerar och följaktligen inte efterfrågades. Man trodde att de gammalmodiga maskiner (agitator- och pulsatormaskiner) som fanns i Sverige för 90 år sedan var senaste teknik. De värmde dessutom inte tvättvattnet, utan det fick man värma separat och slå i. Naturligtvis tvättar de inte heller rent, men sliter i stället kläderna trådtunna, så man får köpa nya efter kort tid. Elektrolux i USA sålde inte sina cylindertvättmaskiner i marknaden och amerikanska tillverkare (t ex Hoover) tillverkar cylindermaskiner bara för Europamarknaden. Så länge de gamla konstruktionerna säljer fortsätter man att saluföra skräp! Profitintresset är cyniskt och asocialt.

Historien om den amerikanska

bilindustrin är väl värd att nämnas T-Forden kom på marknaden 1908 och kostade 825 dollar. Bilen var enkel i alla avseenden och nästan vem som helst kunde reparera den vid behov och idén omfattade ett rikstäckande nät av serviceverkstäder och reservdelar. År 1912 sänktes priset till 575 dollar, vilket var mindre än en ordinär årslön. Åren 1913-14 var begynnelsen för löpande bandets princip, möjliggjord av svensken Carl Edvard Johansson från Eskilstuna, även kallad Mått-Johansson. Han hade uppfunnit den måttsats med passbitar som användes för att korrigera mätinstrumenten, något som var en ovillkorlig förutsättning vid den masstillverkning som nu förelåg. Måttens exakthet var nödvändig vid tillverkning av miljontals delar som alla måste vara så lika att de passade som reservdelar i de miljontals bilar som tillverkades. Tillverkningen av T-Forden lades ned 1927 och hade då tillverkats i 15 miljoner exemplar. Priset var nere i 290 dollar (!). Teknikens utveckling återspeglades i det låga priset, som alltså kom kunderna tillgodo (jämför med prisutvecklingen på dagens datormarknad). Men redan 1920 hade försäljningen av bilar stagnerat, vilket föranledde en del kommersiella åtgärder. Kvaliteten var för hög! I -The Readers´s Companion to American History- (Eric Foner & John A Garraty, Boston, 1991) kan man läsa följande: "För att möta de utmaningar som marknadsmättnaden och den teknologiska stagnationen utgjorde, införde under 1920- och 1930-talen General Motors under ledning av Alfred P Sloan Jr en ordning med "planerat produktåldrande". Ny vikt fästes också vid formgivningen, exemplifierat av de årliga i stort sett kosmetiska modelländringarna." Vart tredje år skedde ett större modellbyte som sammanföll med bilarnas ekonomiska livslängd och däremellan årliga mindre ansiktslyftningar. Målet var att få konsumenterna att känna så stort missnöje med sina gamla bilar att de var beredda att köpa en ny och helst dyrare bilmodell långt innan den äldre bilen tjänat ut. Sloans filosofi gick ut på att: "bolagets mål i första hand var ... att tjäna pengar, inte bara tillverka bilar". Det räckte enligt honom att : "GM:s bilar var likvärdiga i design med våra bästa konkurrentföretags... det var inte nödvändigt att GM var ledande inom design eller tog risken med oprövade experiment." Tekniken underordnades således diktaten från formgivare, kostnadsjagande ekonomer och aktieägarnas vinstintressen". (Refererat från en insändare i DN 6 oktober 1997 signerad Tor Bergman.) Dessa iakttagelser av amerikansk bilindustri under 1920- och 30-talen lär utan vidare kunna överföras till bilindustrin efter andra världskriget i USA, Europa och Sverige. Med bilutvecklingen som mönster gällande även annan produktion, kan man säga att vi delvis går in i nästa sekel baklänges, med en 1800-talsteknologi.

Sverige är världens uppfinnartätaste land. Om den kreativa potential som finns hos alla våra uppfinnare kunde förlösas och förverkligas skulle vi få se en utveckling vi aldrig tidigare skådat. Med hjälp av hundratusentals undanstoppade uppfinningar som ligger gömda i våra uppfinnares skrivbordslådor, samt med eget riskkapital och/eller räntefria lån, skulle dagens hela arbetslöshet kunna sugas upp på rekordtid. Regeringspolitikerna motarbetar i dag dessa uppfinnare genom höga skatter, räntor och en utplundrande patentlagstiftning till förmån för storkapitalets vinstmaximering, utan hänsyn till de konsekvenser som detta för med sig. Nya uppfinningar är nästan omöjliga att exploatera i Sverige. De bästa uppfinningarna försvinner till utlandet och bereder arbetsmöjligheter där i stället. I stort sett alla uppfinnare har dessutom på ett eller annat vis blivit bestulna på många av sina uppfinningar av smarta storföretag och entreprenörer. Det finns i runda tal 50.000 uppfinnare i Sverige. För att komma till rätta med dessa problem och hinder måste en övergång till ett ekonomiskt system som premierar kreativitet, företagsamhet och ambition ske. Det är också precis detta som inträffar när tidskattesystemet etableras.

Konsumtionshysteri och prylvansinne?

De som oroar sig för konsumtionshysteri och prylvansinne, som en följd av att tidskattesystemet införs, kan ta det lugnt. I dagens ekonomi är konsumtionen närmast att likna vid den i en slumekonomi, där folk aldrig har råd att köpa vad de verkligen behöver. Människor plottrar bort sina pengar på undermåliga surrogat, eftersom de sparsamt förekommande kvalitetsprodukterna ter sig alltför dyra. Dåliga produkter tränger ut bra produkter i den typ av ekonomi som nu råder. Undersökningar i USA visar att 99% av råvaror och material för produkttillverkning hamnar på soptippen i genomsnitt 6 veckor efter försäljningen. (Källa: Right Livelihood Foundation) Erfarenheten visar att rejäl tillgång till kapital leder till investeringar i tekniska förbättringar och livskvalitet: bättre bostäder, alternativa energisystem i den ekologiska sektorn och högre kvalitetskrav på produkter av alla slag. Detta minskar miljöförstöringen och möjliggör restaurering av vår i dag alltför högt belastade miljö. Alla produkter kan ges minst dubbelt så lång livslängd som de har i dag. Därmed minskar sopbergens storlek till hälften. Med tanke på ovanstående relaterade livslängd på 6 veckor, skulle 1 års livslängd innebära en minskning av sopbergen till knappt en åttondel eller 12%. Då det inte finns något som hindrar oss från att tillverka produkter som håller i många år, innebär detta att sopbergen och miljöförstöringen skulle kunna krympas till några procent av dagens nivå. Återigen visar regeringarna sin inkompetens eller lyhördhet för storkapitalets vinstintressen. Recirkulerande produktionsmetoder torde bli norm i det ekologiska samhälle tidskattesystemet leder till. Uthålliga investeringar medför positiv feedback, när exempelvis minskade energiutgifter ökar såväl köpkraft som investeringskapacitet på andra områden. Mängder av ekologiska uppfinningar finns redan färdiga att exploatera, när riskkapital blir tillgängligt. Ökar köpkraften på dylika produkter, expanderar också näringslivet. Produkter med kvalitet till bästa pris blir tillgängliga och konkurrerar ut massproducerade vinstmaximerade skräpvaror. Att så är fallet beror på att den enda möjlighet den fria marknaden erbjuder småföretagarna, med sina begränsade resurser, att kunna hävda sig mot storfinansen, är att satsa på hög kvalitet. Deras innovativa kapacitet borgar för att endast de bästa konstruktionerna inom varje specifik bransch kan göra sig gällande. Den nya näringslivsstrukturen premierar lokal produktion, vilken minskar transportkostnader och föroreningar samtidigt som jättelika företagskonglomerat, i form av dagens dominanta multi- och transnationella företag, tappar marknadsandelar.

Kapitel 18

Tidskattesystemet som en lösning

på överbefolkningsproblemet

Inom 20 år har världens befolkning ökat från dagens ca 6 miljarder människor till 9 miljarder. Fortsätter ökningen sedan i samma takt kommer vi att om ytterligare 20 år ha en befolkningen på ca 15 miljarder. Denna matematiskt exponentiella befolkningstillväxt kommer att bli ett farligt problem, då dagens begränsade överlevnadsresurser kommer att bli än mer ansträngda. Risken för konflikter och krig ökar i motsvarande grad. Barnbegränsningsprogram är fullt utvecklade i överbefolkade områden som Indien och Kina. Rapporter därifrån är dock av obehagligaste slag, då metoderna för befolkningskontrollen är överdrivet brutala, för att inte säga barbariska.

Vad kan göras för den fattiga världen?

Av flera skäl borde vi göra något åt u-världens otaliga problem. Men i dag fungerar relationen i praktiken så, att i-världen plundrar u-världen på deras råvarutillgångar och struntar i invånarnas levnadsförhållanden. Medvetandet om befolkningstillväxten, som kommer att sluta med en katastrof, verkar intressera västvärlden närmast med tanke på den egna säkerheten. Ingen hänsyn tas till det ofattbara lidande som i-ländernas ekonomiska utpressning och politiska påtryckningar, samt de transnationella storföretagens agerande orsakar människor i u-länderna. Den materiella u-landshjälp, i form av bistånd och infrastrukturella projekt som prackats på de industriellt outvecklade länderna, i Bai Bang, Cabora Bassa, Assuan, Kot Male m fl platser, är inte i första hand hjälp för att stärka u-länderna, så att de kan överleva på egen hand. Hjälpen syftar i stället till att i-världens vinstmaximerande företag och stora kapitalägare skall kunna utvinna ännu mer billiga råvaror för export, via lågbetald arbetskraft. Den lokala befolkningen struntar man bevisligen fullständigt i. Västvärlden agerar inte i första hand med u-ländernas väl för ögonen, utan den egna profitens. De gånger avsikten verkligen är att göra en insats för u-länderna (om man nu kan säga att insatser för att freda det egna samvetet görs för deras skull), visar det sig oftast att ingreppen i natur och miljö ger upphov till andra oförutsedda skador, som skapar nya problem eller förvärrar ländernas förhållanden. Det är ett ovanligt grymt sätt att låtsas ta itu med problem, som inte har sitt upphov i annat än västmakternas hänsynslöshet - lika stor idag som tidigare under historien. U-länderna betalar i dag mer i räntor än vad de får in från sin export av råvaror. För att komma i kapp sina skulder och räntor, ökas råvaruutvinningen, vilket tyvärr får till följd att det ökade utbudet sänker råvarupriserna på världsmarknaden ytterligare, varför inkomsterna knappast ökar. Det som ökar är i stället miljöförstöring, fattigdom och sjukdomar. Detta är synnerligen smart uträknat av dem som samvetslöst och till varje pris vill öka sina vinster.

Ökat välstånd ger lägre nativitet Tomas Malthus och i senare tid bl a Georg Borgström, var pessimister om möjligheterna till en framtida trygg värld. Ingen av dessa, och inte heller upplysningsfilosoferna eller de klassiska ekonomiska teoriernas skapare, kunde identifiera felet i sina ekonomiska modeller, bristen på den oberoende faktorn - värdebasen som absolut korrektiv. Om man ser dagens befolkningsutveckling i ett kausalt sammanhang, så är en stor del av det höga barnafödandet orsakat av fattigdom och svält i världen. Många barn är en pensionsförsäkring i samhällen med obefintliga sociala skyddsnät, en kulturföreteelse som man kan påverka genom att förbättra överlevnadsvillkoren. Den ökade fertilitet som fattigdomen resulterar i, nedbringas snart genom hälsobefrämjande åtgärder, där både kultur- och hälsoaspekten kan påverkas med en värdeneutral rättvis ekonomi. Naturligtvis kommer det att krävas en uppbromsningssträcka, innan vi uppnår nolltillväxt och i bästa fall kan räkna med en befolkningsminskning. Vi vet att de skandinaviska länderna och andra välfärdsländer har låg nativitet, i en del fall mycket låg, vilket uppenbarligen beror på högt materiellt välstånd i dessa länder. Behovet av många barn som pensionsförsäkring bortfaller där av världsliga orsaker såväl som psykosociala anledningar. När livsmedelstillgång, alfabetisering och i synnerhet högre skolning blir allmänt utbredd, ökar förståelsen för kausala sammanhang, även det en tillväxthämmande faktor. Människors strävan efter självförverkligande och livskvalitet kommer också att begränsa barnafödandet väsentligt. Alltför många barn blir både dyrt och inskränker föräldrarnas egna möjligheter till livskvaliteter av olika slag, varför spontan barnbegränsning uppstår. Vårt eget land är ett exempel som bekräftar detta förhållande.

Missförhållandena går att förändra Om alla par får tre barn eller fler ökar befolkningen. Om de får två barn stannar ökningen. Om de får ett barn minskar befolkningen. Frågan är nu om det är för sent att ta till åtgärder eller om vi kan klara situationen inom de tidsramar som matematiskt är utmätta. Enligt FN:s befolkningsstatistik inträffar i världen 100 miljoner samlag/dygn, vilket leder till 910.000 graviditeter, av vilka 50% är oplanerade och 25% direkt oönskade. Varje dygn görs 150.000 aborter och 356.000 födda barn dör av bakterie- eller virusinfektioner. Därutöver dör ett stort antal kvinnor i samband med aborter och förlossningar. Nettotillskottet blir 400.000 nya barn per dygn eller ca 144 miljoner per år, av vilka minst 30 miljoner barn överges, kastas ut på gatan, säljs som slavar till industri, till privat manuell slavarbetskraft eller bordellverksamhet. Ett effektivt sätt att hejda dessa missförhållanden är att införa en ny ekonomisk samhällsmodell, som bromsar dagens sanslösa vinstmaximeringsstrategi och ger alla individer rättslig möjlighet att leva på sitt eget arbete. Då tidskattesystemet just är ett sådant livskvalitetshöjande system och dessutom kan tillämpas i alla länder över hela planeten oberoende av religion, kultur, civilisationsnivå och politisk statsform, finns förmodligen ingen annan metod för befolkningskontroll som är tillnärmelsevis lika effektiv och human. Till skillnad från de brutala metoder som nu tillämpas i världen, är tidskattesystemet ett spontant fungerande och mångsidigt system, som borde välkomnas med glädje av världens fattiga och utsugna folk. För att ytterligare påskynda målet om en kontrollerad befolkningstillväxt bör i-världen sätta alla sina resurser i arbete. Intensiva alfabetiserings- och upplysningskampanjer måste startas över hela världen. Vapennedrustning och därifrån frigjorda medel borde investeras i överlevnads- och standardhöjande åtgärder och sjukdoms- prevention. Om en framtida befolkningskatastrof ska kunna förebyggas i en nära framtid, så måste vi börja nu. Med en successiv spridning av tidskattesystemet och andra insatser som löper parallellt med dess etablering skulle troligen en förändring kunna åstadkommas inom ett tiotal år.

Tidskattesystemet som

ett konstruktivt u-landsbistånd Om vi tänker oss att vi lyckas genomföra tidskattesystemet i Sverige (huvudvillkor och startskott), så kommer efterfrågan på arbetskraft att bli större än tillgången. Vi blir då tvungna att anställa utländsk arbetskraft för att fylla bristen under systemets konsolideringstid. Denna utländska arbetskraft bör företrädesvis rekryteras från utvalda ungdomskategorier i u-länderna. Rättighet: 3-års arbetsvisum i Sverige och konkret belägg för möjligheten att tjäna rejält med pengar, i proportion till arbetsprestationen. Förpliktelse: Personlig förbindelse att under vistelsen i vårt land teoretiskt och praktiskt lära sig hur tidskattesystemet och därmed förknippade samhällsförändringar fungerar. Grundläggande kurser och praktisk tillämpning bör kunna förmedla kunskaper i sådan omfattning att personerna själva kan lära ut den nya samhällsmodellen i sina egna länder. När utvecklingsarbetarna från u-länderna återvänder till sina hemländer kan nya ungdomar tas in för att genomgå samma utbildning osv. På ganska kort tid kan vi räkna med att det nya systemet kan appliceras i u-länderna, där specifika former utifrån i länderna rådande villkor kan utvecklas. Tidskattesystemet har ingen speciell bindning till någon särskild kulturform, religion eller industriell nivå. Systemet kan tillämpas i varje tänkbar miljö, som ett perfekt rättsligt mätsystem för de produktiva aktiviteter varje land har förutsättning att utveckla. Det tidigare misstaget att applicera en västerländsk ekonomisk industrikultur på länder som vid tillfället saknar sådana premisser, behöver inte kullkasta möjligheterna att på andra sätt hjälpa u-länderna till egen specifik realproduktion och symmetriskt handelsutbyte. Viss handledning och igångsättande av olika verksamheter kan utgå som ekonomisk u-landshjälp. Kostnaderna för detta kan finansieras genom att u-landsimporten tullbeläggs till lämplig storlek och att dessa pengar återgår till ursprungsländerna som starthjälp för projekt vilka syftar till att sprida information om det nya systemet, på både teoretiska och praktiska nivåer. Om all u-landshjälp, som i detta fall, utgår som hjälp till självhjälp kommer informationskapaciteten att öka exponentiellt. Och det är nödvändigt, om vi skall kunna löpa i kapp med jordens befolkningsökning, som också följer en exponentiell funktion. Detta är faktiskt första gången i historien som en politisk strategi kan formuleras med avsikten att desarmera den tidsinställda bomb som befolkningstillväxten och u-landsproblematiken utgör. Att tidskattesystemet också löser konflikter och krigsrisker överallt där det tillämpas, borde väl bara hälsas med glädje av alla konstruktiva människor i världen.

Kapitel 19

Andra förslag om skatter och alternativ ekonomi

Medborgarlön? Medborgarlön är ett begrepp från 68-vänsterns dagar, som aktualiserats på nytt genom framför allt sociologilektorn Lasse Ekstrands böcker. Ordet dyker ofta upp i diskussioner kring tidskattesystemet. Låt mig förklara varför medborgarlön inte kan accepteras i anslutning till tidskattesystemet. Tidskattesystemet är intimt förbundet med ett prestationslönesystem, som gör det möjligt för var och en att bygga sin egen standard, vilken står i proportion till den egna arbetsinsatsen. Föreställningen att få något gratis (medborgarlön) utan motsvarande arbetsprestation korrelerar inte med begreppet prestationslönesystem och är inte heller naturenligt. Det har således ingen koppling till den objektiva rättvisa som tidskattesystemet och därmed förknippade systemförändringar borgar för. När man plockar nötter eller bär i skogen, så är detta per definition en arbetsfri inkomst, om man bortser från sök- och plockarbetet. Vad man då gör är att man förser sig från naturens skafferi, vilket står öppet för alla dem som vill besvära sig med att ta reda på det som finns. Detta är förstås helt i sin ordning. Men om någon individ samlat nötter, plockat bär och svamp och förvarar detta i ett förråd, så är det stöld om någon annan förser sig med insamlarens arbetsresultat. Har man uppfattningen att det är i sin ordning att andra skall arbeta för ens egen försörjning, är vi tillbaka i dagens ekonomi, där andra avkrävs arbete för att försörja tredje person, som inte är arbetsoförmögen. I detta finns ingen rättvisa. Därför är medborgarlön inte heller en konstruktion som hör hemma i ett objektivt rättsligt samhälle av det slag som tidskattesystemet leder fram till, även om det i dagens ekonomi kan ses som en desperat nödlösning p g a nuvarande ekonomiska systemfel med vidhängande oreglerade ägandeförhållanden, politiska kaos och omfattande arbetslöshet. Medborgarlön innebär då en acceptans av den feodala ordning som råder i dag, där vi vanliga människor och löntagare inte äger resultatet av vårt eget arbete. Dagens ekonomi är en plundrarekonomi, som berövar människor praktiskt taget hela deras arbetsprestation. I ett sådant läge är det förståeligt att man börjar tänka på medborgarlön, som lösning på den vikande försörjningsförmågan. Men detta är bara symptombehandling, som gör ont värre. Medborgarlön är en nödlösning som tillhör en annan ekonomi - den som dominerat under tusentals år in i våra dagar. Om man tar med sig en lösning konstruerad vid ett nödläge i en falsk ekonomi, in i en objektivt rättslig ekonomi, där motivet för ett sådant införande saknas, så ersätter man äkta vara med ett surrogat - utan adekvat anledning.

I en ekonomi grundad på en objektiv rätt får man alltså inget gratis. Man får i stället rejält betalt för arbete i proportion till sin prestation, vilket blir mycket mer än dagens svältlön. Följaktligen finns inget behov av medborgarlön. Den som är sjuk eller har giltigt förfall att inte arbeta, skall naturligtvis i solidaritetens namn hjälpas att bli frisk och sund utan onödiga dröjsmål, varvid bbt utgår prompt och utan krus. Ju fortare vederbörande blir frisk och är tillbaka i sitt arbete, desto bättre för alla parter. Att arbetstiden successivt sjunker med konsoliderandet av tidskattesystemet, är en trevlig utveckling som inte behöver åsamka några sysselsättningsproblem, eftersom tid då ställs till förfogande för individens egen förkovran och andra personliga livsvärden.

Skatteväxling

I flera år har det framhållits att en skatteväxling skulle lösa våra problem. I korthet går detta förslag ut på att skatt på arbete ska sänkas och skatt på energi i alla former ska ökas. Detta är ett nytt desperat försök att lyfta sig i håret, eftersom man inte har en tanke på att man kan lösa problemen genom att ändra själva ekonomin. Om man nöjer sig med en skatteväxling finns fortfarande de orättvisa fördelningsprinciperna och äganderättsförhållandena kvar och framför allt, man sitter kvar i den gamla orättsliga ekonomiska surdegen, i stället för att skapa ett nytt system. Efter en skatteväxling av ovanstående modell kommer tendensen att vara att rationalisering och automation minskar och smutsiga arbeten åter blir manuella - allt för att minska energikostnaderna. Arbetsskador och sjukdomar ökar igen, med ökade vårdkostnader och höjda skatter i släptåg. Visserligen kan det medverka till att minska arbetslösheten, men samtidigt sjunker produktiviteten så att lönerna också pressas och samhället går således åter mot svåra tider. Att öka skatten på energi motverkar tekniska framsteg och blir detsamma som att binda ris till egen rygg. Exempel: Staten vill att vi skall bli miljömedvetna och minska naturskadliga utsläpp. Alltså lägger man skatt på energi. Svensson eldar med olja, men vill gärna installera en värmepump. Men då han tvingas att betala 75% i skatt på energi räcker inte pengarna till en värmepuminstallation. (Ca 100.000:-) Låt oss tänka oss att Svensson biter huvudet av skam och tar ett rejält lån mot ockerränta och installerar värmepumpen i alla fall. Det tekniska utfallet blir bra, i bästa fall, men Svensson blir upptaxerad på fastigheten och finner till sin förskräckelse att det inte blir billigare, som han tänkte sig, utan dyrare än tidigare eller ingen skillnad. Vad nyttar då initiativet till? Var finns motivationen att hushålla? Om skatten läggs på råvaror blir de saker vi konsumerar dyrare, varför människor väljer undermåliga surrogatprodukter som fortare hamnar på soptippen, varvid miljöproblemen åter ökar osv. Ifall vi reserverar skatten för det enda som skapar ett mervärde - människors arbete - så slipper vi alla problem som ovan exemplifierade skenlösningar ger upphov till, under villkor att skatten blir tidsrelaterad. De ogenomtänkta skatteförslag som vill lägga skatt på produktionsmedlen (robotar, maskiner etc.) saknar även de konsekvensanalys, eftersom de inte ändrar den feodala äganderätten och dessutom bromsar teknologin och produktionsteknikens utveckling. Om samhället ska kunna utvecklas och vi ska få tid och möjlighet att leva våra liv som vi själva önskar, bör vi överlåta all den tids- och energikrävande produktion vi är fysiskt oförmögna till på tekniken, men att äganderätten till produktionsmedlen och teknisk utveckling tillfaller de arbetande individuellt, i multi-individuell struktur, en form som varken är kommunism eller kapitalism.

Absolut värdebas för myntenheten

Enligt min bestämda mening ställer sig förslaget om att skapa en oberoende värdebas för själva myntenheten praktiskt omöjlig, eftersom samma produkt tillverkad på olika ställen, av olika personer med olika energikrävande metoder, därigenom varierar i pris. Till syvende och sist har vi också det faktum att en produkts säljbarhet bestäms av köparens subjektiva värderingar. Det ekonomiska systemets stabilitet måste därför påverkas med andra metoder. Man kan inte bortse från att tillgången på varor står i relation till utsikten av vinst på produktionen. Om prissättningen följer energimodellen, så leder sjunkande vinster till minskad tillgång på varor och konkurrens med lägre kvalitet (energiinnehåll), eftersom man endast därigenom kan sänka priserna. Om en äkta fri marknad förelåg, skulle dock konkurrens på lika villkor driva fram en balanserad prisnivå med lägre priser. Dagens s k "fria marknad" är en chimär som egentligen är raka motsatsen till vad den utger sig för att vara. Den är en monopolmarknad som kontrolleras av en oligarki, ett fåtal företagsjättar vilka blir allt färre, eftersom de kontinuerligt köper upp sina mindre konkurrenter och varandra. Resultatet blir höga priser samt ett utarmat och likriktat varuutbud med vinstmaximerade lågkvalitetsprodukter. Det svårfångade tillståndet är alltså den fria marknaden. Det är där angreppet på dagens spelekonomi måste sättas in. Jag finner då att den effektivaste metoden att stabilisera penningvärdet och förbättra levnadsvillkoren för största delen av mänskligheten, är att sätta en gräns för överuttag av skatt och motverka skatteövervältrande skatteplanering, eftersom skatten idag i allt för stor utsträckning tas från de ekonomiskt svaga. Skatteuttag enligt den tidsrelaterade modellen tidskatt, med dess mängder av konsekvenser och implikationer är, ehuru hittills praktiskt oprövad i västvärlden, teoretiskt en oöverträffad metod att skapa värdebeständighet i ekonomin, rättvisa löner, ökad produktivitet och köpkraft, lägre skattetryck (fler människor i arbete) och större skatteintäkter för samhället och mindre utgifter. Den mest fördelaktiga och uthålliga penningplacering man kan göra är satsning på produktionsförmåga. Detta är också vad som sker på aktiebörserna över hela världen; satsning på framtida vinster från realproduktion. Det orättsliga elementet i detta spel är att kapitalets skapare, de som arbetar fysiskt i tillverkningsindustrin, inte tillerkänns sitt eget arbetes resultat. Detta slussas i stället, med diverse finurliga manipulationer, över till dem som spekulerar med andras arbetsprestationer. För att förhindra detta feodalistiska förfarande krävs två åtgärder: dels en övergång till en ny objektiv rättsgrund med en ny äganderättslagstiftning och dels införandet av tidvärdebasen i beskattningen. Genom dessa åtgärder stannar arbetets resultat hos sina upphovsmän. De löneanställda får då äganderätt till sitt eget arbetes resultat. Detta tvingades de tidigare avstå till företagets ägare och till spekulationsmarknadens aktörer, utan att förstå hur det gick till eller ens att så skedde.

Med integrerad tidvärdebas i skattesystemet införs ett tak för beskattning och förhindras den tidigare godtyckliga beskattningen av arbetets resultat, vilken skedde utan hänsynstagande till tidsåtgång. Då kan den realproduktive medarbetaren, kapitalets skapare, konsolidera sin egen ekonomi och investera i rationalisering, automation etc, och successivt bygga upp en framtida avkastning. Därigenom medverkar han till att en värdebeständig prissättning uppstår, vilken balanseras av den fria konkurrensens prispress och kvalitetskrav, de enda konkurrensfaktorer som står till buds för alla, och speciellt för småföretagarna, på en äkta fri marknad. Hittills har naturens råvara åsatts priset noll, eftersom råvaran tillhör den som tar till vara den (bären i skogen tillhör den som plockat dem). I priset för den bearbetade eller "förädlade" produkten, utgör råvaran värdet noll. Endast det tillsatta arbetet (mervärdet) kan prissättas genom beräkning av energiåtgång. Detta ligger också med som en kostnad i prissättningen. Men ovanpå detta kommer varans attraktionspotential på köparen, vilket slutligen avgör prissättningen. Av två individer som tillverkar likadana produkter med samma energivärde, kan den ena ha kvaliteter (exv konstnärliga och/eller funktionsmässiga), som ger företräde i försäljningsframgång framför den andra. Produkten innehåller en immateriell egenskap, som köparen uppskattar och vill betala extra för. Där spricker möjligheten att ge penningen en fast värdebas i energiinnehåll. Varans optimala pris är alltid det pris köparen är villig att betala. Om detta är lägre än tillverkningskostnaderna uppstår förluster, det lönar sig inte att fortsätta produktionen, vilket leder till nedläggning och arbetslöshet. Därför stimulerar vinstmöjligheten i konkurrensmekaniken till ökad tillgång på varor och därmed prispress och kvalitetsmaximering, samt balanserad värdebeständig- het. Exakt pris genom energiberäkning är både svårt att uppnå och en ofördelaktig marknadsfaktor. Så varför göra målets uppnående svårare än nödvändigt? Tidskattesystemet handlar om en värdebas för det ekonomiska systemet, transaktionsdelen, preciserat till skattesystemet, alltså inte för penningsystemet, där värdebas för att avgöra pengarnas inbördes förhållanden (100 öre på 1 krona etc) redan föreligger och värdebeständigheten i relation till guld inte längre är fixerad. Om värdebas enligt energimodellen tillämpas, så frambringas en statisk marknad utan utvecklingsincitament. Vi får då planekonomi, ett samhällsexperiment som relativt nyligen kapsejsat. Ett exempel: Tvångsstyrd prissättning, som fallet var i Sovjetstaten, ledde till groteska konsekvenser. Foder och spannmål till boskap var dyrare än bakat bröd, vilket fick den naturliga följden att bönderna, i stället för att köpa foderråvara, köpte färskt bakat bröd att utfodra boskapen med. Med värdebaskorrektiv i skattesystemet uppnås bevisligen de största effekterna på ekonomin, utan tvång, ideologiska beslut eller politisk priskontroll och med investeringsincitamenten intakta som drivande motorer. Penningsystemets värderelation till varor kopplas till bästa pris för kvalitet genom fri konkurrens, varvid man också uppnår approximativt stabilt penningvärde under normala förhållanden, (fredsförhållanden). Ofta kan en kringgående rörelse ge bättre resultat och mer dynamiska effekter än tvångsstyrd prissättning och politik, i synnerhet när människan med sina subjektiva värderingar är agent i ekonomin.

Kapitel 20

Jämförelse mellan tidskattesystemet och olika politiska modeller

En viktig aspekt på tidskattesystemet är dess värderingsmässiga oberörbarhet. Systemet går inte att placera på den klassiska höger-vänsterskalan. Teorin är helt fristående från de särintressen som präglar gängse ideologier. Dess objektiva självklarhet tillgodoser alla parters krav på rättvisa, utan att ge privilegier på någons bekostnad. De etablerade politiska ideologerna har byggt fast sig i intressepartier och försvarar sina särintressen med subjektiva argument. Alla anser sig ha rättfärdigheten på sin sida, men ligger ständigt i strid med alla andra. Samtliga partier är makthierarkier som bekämpar varandra. Eftersom argumenten alltid ligger i det känslomässiga fältet, kan ingen vinna diskussionen eller övertyga de andra, vilket inte hindrar dem att oupphörligen slå varandra i skallen, som i en kasperteater. Eller så kan våra etablerade partier liknas vid glashus där särintressen tar skydd och kastar sten på andra glashus. Tidskattesystemet är en ointaglig borg och behöver inte heller skjuta på andra ideologier. Bara genom att sakligt framföra sin ekonomiska teori som objektivt regelverk för samhället, utan att gå in i polemiska diskussioner med andra ekonomiska/politiska föreställningar, framkallas förskräckelse i eko-politiska maktcentra. Teorierna går nämligen inte att skjuta i sank logiskt eller kausalt, med mindre än att naturlagarna måste förnekas. För att inte hamna i ohållbart läge, återstår bara för politiker och ekonomer att tiga. De som tanklöst angriper tidskattesystemet, bekänner därmed färg och försvarar de orättvisor som vi har ett övermått av i dagens värld. Det kan vara på sin plats att klargöra var tidskattesystemet befinner sig i förhållande till de gamla politiska ideologierna. Många drar förhastade och felaktiga slutsatser om tidskattesystemets effekter, utan att närmare sätta sig in i ämnet. Oförmågan att tänka sig att det kan finnas något nytt inom politik och ekonomi, begränsar tankeförmågan till att placera det nya på den gamla höger-vänsterskalan. Detta är lika orimligt som att leta efter en ny uppfinning i en gammal uppslagsbok. Beskyllningar för att tidskattesystemet skulle vara kopplat till diverse ytterlighetsidéer kan lätt avfärdas genom nedanstående kontrollerbara jämförelser. Framställningen är något tillspetsad och förenklad, för att tydliggöra skillnaderna. Men förhoppningsvis finns i texten några tänkvärda argument som tvivlare kan begrunda.

De ideologier som regerar världen idag

I kapitalismen är det privatmonopolet, huvudsakligen i form av ett fåtal stora ägare, som kontrollerar produktionsmedlen. Både politisk och ekonomisk organisation är hierarkisk, med starkt ledarskap i toppen och arbetarna i botten. Pengar ger makt och underställda ("vanliga") individer som har knappt om pengar har ytterst litet inflytande på näringslivet. De stora ägarna har köpt fackföreningsrörelsen (i Sverige Saltsjöbadsavtalet 1938) och intrigerar mot de löneanställda (arbetslösheten). Se beskrivning i tidigare kapitel. Arbetets resultat tillfaller aktieägare, kapitalägare och staten, som tillsammans genom vinster, räntor och skatter reglerar de löneanställdas nettoinkomst, så att dessa aldrig kan spara ihop till ett kapitalöverskott, användbart för investeringar eller inköp av kapitalvaror. Avsikten är att tvinga individerna att låna till alla investeringar, så att bankerna kan påföra ockerräntor och tjäna stora pengar arbetsfritt. Skatt uttas enligt sittande regerings (beräknade) godtycke. Inget skattetak finns, varför skatten i princip kan överstiga 100 % (pomperipossaeffekten). Modellen leder till utsugning, slaveri och massfattigdom (pauperism). Vinstmaximering är enda drivkraften till företagande och produktutveckling i dagens läge 1999, varför ingen hänsyn tas till effekter som hälsoproblem och miljöförstöring. Individer stressas till kroppsliga sjukdomar och psykisk utbrändhet Kreditvärdighet är klassrelaterad, med högre ränta för kapitalsvaga. Makten utövas av en oligarki (fåtalsvälde - statsförvaltning med ett fåtal styrande personer och en privilegierad välbetald administration, vilka genom inbördes beroenden binds i lojala relationer i en stark maktpyramid). Åsikts- och tryckfrihet råder formellt, men undertrycks genom sofistikerad censur, vilket leder till inskränkt eller obefintlig yttrandemöjlighet. Massmedia är politiskt styrd och alla chefsposter är politiskt tillsatta. "Husse & Hund"-syndromet blockerar allt nytänkande och konstruktiv kreativitet. Inom kommunismen/socialismen (som den är och varit och inte som de utopier man pratat om, men aldrig kunnat förverkliga) är det "kollektivet" som äger produktionsmedlen. "Kollektivet" betyder i det här fallet staten, som består av en sluten maktelit. Subjektivistisk rättsordning (rättspositivism) råder och frånvaro av äganderättslag utesluter individerna från inflytande på näringslivet. Medborgarna har fråntagits ansvaret för planering och utveckling av sina egna möjligheter och egna liv. De har därigenom omdefinierats från att vara mänskliga varelser till att bli ekonomiska produktionsfaktorer. Arbetets resultat tillhör staten (statskapitalism). Löner och priser är låga och ständig varubrist råder. Privat beskattning blir överflödig i den "kommunistiska" formen. Hela arbetsresultatet minus existensminimum tillfaller staten. Ingen åsikts-, yttrande- eller ens tankefrihet råder. Makten utövas av "proletariatets diktatur", egentligen den självutnämnda "maktelit" som betecknas "nomenklatura". Begreppet "klasskamp" är endast ett slagord utan reell innebörd. Socialfascism, detsamma som utsugning av egna medborgare, förtryck och slaveri - är snarare regel än undantag. Förtryck av det egna folket leder till mentala påfrestningar som tar sig uttryck i depressioner, psykoser, psykosomatiska sjukdomar, missbruk, självmord, desperat våld och ekonomisk brottslighet. Den tydliga hierarkiska organisationen innebär en stark ledare, eller enväldigt parti och undergivna lydare.

I s.k. blandekonomier - "den svenska modellen" - uttas godtycklig skatt med samma motiv som i kapitalismen och socialismen, dvs att förhindra den enskilde att skapa ett riskkapital och få delaktighet i näringslivet. Selekterad kreditvärdighet och konfiskativ beskattning förhindrar privata utvecklingsinitiativ. Politiken leder till företagsnedläggningar, arbetslöshet, förlust av yrkeskunskap och resursförstörelse, nyfattigdom, mental uppgivenhet, handlingsförlamning, social slumbildning. Modellen slutar i en förgylld misär, socialt ointresse med utarmad kultur, ytliga intressen och billig massmedial underhållning. Ideologin har uppenbara totalitära anspråk. Fascism/nazism har likheter med de två första ismerna. Ett dominerande drag inom nazismen är övermänniskotanken - raskampen - vilken yttrar sig som aktiv eliminering av "mindervärdiga" individer. Ledarskapet är kult och anhängarna är följsamma lydare med undertryckt frihetsbehov. Samtliga ovanstående politiska samhällsmodeller har samma systemfel - frånvaron av ekonomisk värdebas som absolut korrektiv samt frånvaro av naturligt korrektiv för rättssystemet. Samtliga saknar lagar som ger den enskilde rätt till sitt arbetes resultat, är uttalat antiintellektuella och hyser förakt för det svaga samt hyllar principen om den starkares rätt. Starkt suggestiv propaganda piskar upp känslorna hos de troende. Statsbildningarna kallar sig demokratiska men är utpräglat hierarkiska, vilket gör att de enskilda individerna har minimalt inflytande. Blandformer mellan alla modellerna finns. Ofta har ideologierna rent religiösa drag.

Tidskattesystemet Tidskattesystemet skiljer sig fundamentalt från alla de ovanstående -ismerna. I tidskattesystemet uppstår spontant ekonomisk rättvisa, materiell välfärd och social trygghet - effekter som saknas i de övriga modellerna. Genom multi-individuellt delägarskap i produktionsmedlen/arbetsplatserna får de anställda del i teknikens utveckling och produktionsökningens resultat, både i penningar och i förkortad arbetstid, vilket senare ger utrymme för ökad social samvaro med familj och vänner, kompetenshöjande utbildning, kulturell konsumtion, egna intressen och helt enkelt högre livskvalitet. De andra politiska modellerna har inget motsvarande. I kapitalismen och socialismen står "proletariatet" under två olika eliters godtycke, men vars förtryck upplevs i stort sett likadant för de enskilda arbetarna. Dessa har inget som helst inflytande, varken på beslut, produktion eller delaktighet i produktionsresultatet, trots att det är deras arbete som frambringat avkastningen. I stort sett alla ideologier har samma systemfel. De saknar värdebas som absolut korrektiv i sina ekonomier. Genom att tidvärdebasen integreras i ekonomin (tidskatten), förändras mänsklighetens livsvillkor radikalt och synnerligen starka livsbefrämjande effekter uppstår för allt levande på planeten, till skillnad från de andra modellernas förstörande inverkan på natur och liv. Frånvaro av orimlig fysisk och psykisk stress, i form av prestationskrav från arbetsgivare och samhälle, normaliserar obalanser i det personliga hälsotillståndet, som de tidigare nämnda samhällsmodellerna framkallar. En harmonisering av förhållandet mellan prestation och förmåga bringar individen i jämvikt, vilket är en förutsättning för såväl livskvalitet och hälsa som kreativitet och utvecklingskapacitet. Den rika världen, som för sin existens kräver ett asymmetriskt handelsutbyte med u-länderna, kan nu genom starkt förbättrad teknisk kvalitativ och kvantitativ verkningsgrad producera till lägre priser, utan att behöva parasitera på u-ländernas utplundrade arbetskraft. U-världen kan då börja producera för sina egna hemmamarknader och utveckla sina samhällen i överensstämmelse med tid-skattesystemets mönster och egna förutsättningar. Västvärldens överskott bör då sättas in som hjälp för u-världens länder så att dessa kan expandera sina ekonomier och sitt utvecklingsarbete, inte minst för att förebygga framtida krig. När alla får goda möjligheter att förverkliga sina drömmar, stimuleras arbetsvilja, konstruktivitet och kreativitet, vilket minskar risken för konflikter och strider. Som en följd av detta ökar möjligheterna till samverkan och utvecklingsbefrämjande resultat uppstår genom synergieffekter, vilka gagnar både individer och samhälle. Fred mellan tidigare stridande folk, regioner och länder kan nu uppnås, eftersom frustrerande ojämlikheter och orättvisor snabbt försvinner. Vi grundar härmed nya uthålliga samhällen, något som aldrig tidigare kunnat uppnås med de klassiska politiska ideologierna. Ett uthålligt samhälle måste med nödvändighet vara ett rättvist samhälle, vilket också är vad tidskattesystemet leder fram till. Systemet överensstämmer i alla delar med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inklusive tillägg.

Kapitel 21

Kan man fuska i tidskattesystemet?

Fysisk tid är lika för alla. Tillgänglig tid fördelar sig likformigt under året. Försutten tidredovisning kan inte återvinnas. Utebliven tidredovisning utan laga förfall är en daglig signal till skatteverket att något är fel. Alltså: med tidredovisning tyder allt på att det är omöjligt att fuska. En vanlig föreställning innan man satt sig in i systemets lagbundna konstruktion, är att det går att fuska genom att deklarera en annan timlön än den man har. Det går nu inte. Det kan fungera i en nära relation med en annan människa, men är inte generellt gångbart. Kommer man överens med en bekant att göra ett arbete mot ett överenskommet vederlag, som inte redovisas, så kan det betecknas som ett byte av gåvor, vilket inte är förbjudet i tfe. Men inte kan man leva på gåvor, eftersom man normalt inte har så många vänner som är i behov av ens tjänster under flera år och som ställer upp på de villkoren. I företag med löneersättning går det överhuvudtaget inte att avvika från systemets lagbundenhet. Följer man reglerna och arbetar med det man är bäst på, tjänar man faktiskt mer pengar med samvetsfriden i behåll. Ensamföretagare är en litet känsligare fråga. Men å andra sidan är dessa vanligen ambitiösa och vill uppnå gränsen för skattebefrielse så fort som möjligt, varför de är angelägna att redovisa korrekt. Specialförfarande för redovisning för hantverkare finnes.

Kontroll av beställningsarbete

på olika arbetsplatser Den kategori som normalt är svårast att kontrollera är hantverkare, reparatörer och andra som utför arbeten hos beställaren. Exempel: En rörmokare eller snickare lämnar in sin timlönedeklaration som alla andra, men får ett speciellt timlönekort som är påfört ett tillägg på 50 % utöver den deklarerade timlönen. När hantverkaren tar betalt efter denna 150%-iga taxa, måste han lämna tidsredovisning till beställaren på ett särskilt kort. När beställaren skickar in detta kort till skattemyndigheten, blir tiden där registrerad och beställaren får återbäring av det 50%-iga tillägget på hantverkarens timlön. Skatteverket inkräver nu det 50%-iga tillägget från hantverkaren, som samtidigt får en skattefaktura upptagande 760 timmar gånger hans deklarerade timlön. (760 tim. är ett exempel) Hantverkaren har nu resten av året på sig för att göra sin skatteinbetalning, eller som det kallas i det nya systemet, samhällsavgift. Alla inkomster han får efter sin fullgjorda tidsredovisning är helt skattefria, bortsett från att han kanske använder en del av dessa pengar till att betala samhällsavgiften i lämpliga terminer. Ju snabbare han betalt sin tidkvot, desto fortare blir han skattebefriad. Tillvägagångssättet är en vattentät variant på mervärdesskatten. Om någon har så mycket pengar att man inte bryr sig om vad man gör med dem, t.ex. betala svart arbetskraft, torde de ha tillkommit arbetsbefriat (spekulation), kanske på "brottsligt" sätt, knappast som ersättning för eget manuellt arbete. Det för alltid risker med sig att syssla med moraliskt förkastliga affärer, eller rena olagligheter. Inte minst blir det jobbigt för minnet och samvetet. Och har man en gång börjat med sådana affärer, blir man fast för livet. Uppdragsgivarna får hållhakar och kan börja skvallra när de blir osams eller avslöjade och då drar det med sig de kontakter de tidigare haft. Förr eller senare spricker det och då kan efterräkningarna blir dyrbarare än den vinst man tidigare gjort. Det är nog säkrast att hålla sig till ordningen. Det definitiva schackdraget, som gör tilltänkta manipulationer med tfe-systemet omöjliga, är att pengarna avskaffas som bytesmedel, vilket bankvärlden i dag arbetar för fullt med, dock utan min välsignelse. De "smart-cards" som man försöker införa innebär en totalkontroll på individernas ekonomiska status. Hur skall man kunna få betalt svart utan att det märks i en dator som kontrollerar ens ekonomi och som staten förmodligen kräver full insyn i, speciellt om det inte finns reda pengar längre. (Detta var en fråga, retorisk kanske, men jag vill ha ett exakt svar på vad du menar. Dessutom tycker jag att du bör tala om varför ditt vattentäta system är mer humant än en superdator, då du oxå talar om superdatorer.) Visa var jag använt ordet -superdator-? Till det enkla tidredovisningssystemet behövs ingen smart dator som räknar ut om man fuskar eller inte. Vad det handlar om är en direktare mindre manipulerbar tidredovisning än de gamla tidkorten med papperslappar som funnits i hundra år.

Nu går redovisningen direkt till skatteverket utan mellanarbete via bokföring och ett flertal stationer mellan lön och skatt. Dagens deklaration kallas i Danmark helt riktigt för -sjelvangivelse-. Detta huvudvärksframkallande system bortfaller helt och ingen behöver ägna sig åt dagens svårbegripliga, mödosamma och dyrbara arbete med deklaration. Är inte detta humant? Jag vill nämligen ha pengar kvar som bytesmedel, inte minst av integritetsskäl och därmed skydd mot totalitarism. Ekonomiska brott minskar inte med penninglös ekonomi, vilket den senaste tiden visat, där konton blivit plundrade när ens kortkod kopierats på mindre nogräknade köpställen. Det är inget fel att tjäna massor av pengar, om man gjort sig förtjänt av dem. I dag är den vägen stängd, vilket framkallar fusk och smiteri. De överskottspengar som onekligen finns på vissa håll, har regelmässigt tillkommit utan motsvarande realproduktiv arbetsinsats. Successivt kommer sådana möjligheter att inskränkas när räntan sjunker mot noll. Skumma utlandsaffärer kan naturligtvis förekomma under ett övergångsskede, men kommer också att försvåras med tiden, pga konkurrens Ett land som övergår till tfe blir nämligen så framgångsrikt att andra länder måste följa efter, om de inte vill bli utkonkurrerade. Och då sprides också de generella kontrollmöjligheterna till andra länder. När möjlighetena öppnas för alla på lika villkor, kommer också den sociala kontrollen att inskränka fuskmöjligheterna, liksom systemets inbyggda spärrar. Om räntan är noll finns det knappast någon anledning att sätta in sina pengar i banken. Har man dem hemma i "madrassen" finns risk för att pengarna förstörs eller skingras. Dessutom låses de på detta sätt att användas av andra. Ett sätt att förhindra denna olägenhet är att införa negativ ränta, (Silvio Gesells modell), som kan utgöra straffavgift (skatt) om man undanhåller pengarna från cirkulation. För att undgå detta kan man spara pengarna i sparkassor, vilka lånar ut riskkapital (håller pengarna i cirkulation) mot nollränta (med statlig riskgaranti) och som motprestation slipper insättaren besväret att hålla undan pengar från cirkulation eller riskera att förlora dem och den depreciering man annars skulle drabbas av om man gömmer pengarna i "madrassen", dvs utanför cirkulation. Där finns alltså en metod, att behålla pengar som värdebevarare, genom att hålla dem i cirkulation via sparkassor. Tyvärr är det så att inskränkande lagar som drabbar majoriteten av de skötsamma, oftast initieras av ett fåtal personer som inte kan avhålla sig från verksamhet utanför lagens gränser. Kan man klargöra detta för flertalet, kanske man kan få den socialt betingade brottsligheten att upphöra. Därigenom kanske tfe också kan bli en samhällsdisciplinerande faktor. Naturligtvis finns det individer som kommer att bryta lagar bara för att få spänning i tillvaron. Man vet i dag, att 98% av alla ekonomiska brott och största delen av andra brott, som har pengar inblandade, har en socialt betingad bakgrund och endast några ynka procent utföres av psykopatiska naturer, som inte kan avstå från att begå brott, även när det kräver mer arbete, uppoffringar och ekonomiska förluster, än om de inordnade sig under tidskattens naturlagsanaloga regelverk.

Tidfaktorekonomi öppnar nya möjligheter

Man får inte glömma att ett tfe-samhälle erbjuder så enormt många fler möjligheter att tjäna pengar, än dagens socialfascistiska korporativa samhällsordning. Varför skulle man riskera att gå miste om detta bara för nöjet/spänningen att begå brott, kanske fördärva sin framtids möjligheter att förverkliga de drömmar man en gång hyste att göra karriär inom sitt specialområde? Framtidens utformning beror på vad människor beslutar sig för att göra i nuet. Som jag tidigare påpekat, föreligger med tfe den fantastiska möjligheten att styra framtiden med personliga initiativ och engagemang, i stället för att behöva gräma sig över alla de orättvisor man oskyldigt drabbats av i det gamla systemet och vilka man inte kan göra ogjorda. Frågan blir nu om man kan tänka sig att avstå från försök till fusk inom tfe-systemet, i utbyte mot att slippa smart-cards, dvs. totalitära kontokort med all den integritetskränkande datakontroll som skulle göra regelbrytande operationer omöjliga? Man kunde exv. klargöra för alla medborgare att det kanske går att fuska på något för närvarande okänt sätt, om vi har penningsystemet kvar i samhället. Men om man konstaterar att fusk förekommer, kan man helt eliminera detta genom att avskaffa de konkreta pengarna och ersätta dem helt med kontokortsystem, som dock i sig innehåller en hel del andra inskränkningar i den personliga integriteten och säkerheten, och dessutom gör allas ekonomiska status allmänt bekant. För egen del föredrar jag att behålla pengar som bytesmedel. Pengar är trots allt en av de mest geniala uppfinningar som gjorts och om man låter bli att manipulera det systemet, så är det överlägset alla andra alternativ, så långt jag kan se. I dagens system blir man utlämnad i en deklarationskalender där vem som helst kan se hur mycket man tjänat, vilket kan fresta sådana människor som är benägna att begå brott. I tfe-samhället finns det ingen sådan kalender och ingen vet hur mycket pengar någon har. Dessutom kanske det är klokt att hålla sina pengar tillgängliga i sparkassor för att undvika systemet med negativ ränta. Den deklarationskalender som blir aktuell i det nya systemet innehåller endast en uppgift, nämligen timlönen. Hur mycket pengar man har framgår inte. Och det anser jag ingen har med att göra, inte ens staten, om den vill kalla sig demokratisk. Har man fullgjort sina skyldigheter i likhet med alla andra medborgare, så har man fullgjort sin samhällsskyldighet och därmed jämnt. Beträffande priset på exv en biobiljett ligger prissättningen primärt utanför tfe´s verkansområde. Sekundärt påverkas dock alla priser via den fallande räntan, bortfall av skatter och avgifter och en levande konkurrens. Eftersom alla priser på varor och tjänster genomsnittligt innehåller 50% ränta i bakomliggande led och hyrorna mellan 35-80%, beroende på byggnadsår, genomsnittligt 56%, så måste detta även slå igenom på alla konsumtionspriser, som exv på en biobiljett. Detta gäller närmast salongshyran, vilken förmodligen inte är liten i dagsläget. Om sedan hyreskostnaden för filmen har räntekostnader i bakomliggande led liksom andra kostnader så blir naturligtvis en biobiljett mycket dyr. Med tanke på att tfe bara avser skatt på arbete och att momsen försvinner (vilket är avsikten, - det skall bara finnas en skatt i tfe - tidskatt), så sjunker nog biljettpriset ordentligt.

Men att priser skulle variera med anledning av olika inkomster finner jag närmast utopiskt. Då är det förnuftigare att objektivera lönesättningen så att svinget mellan höga och låga löner med tiden kan fås att minska. Idag är vissa löner alltför låga i förhållande till uträttat arbete, liksom andra är för höga. Det har med de fackliga löneförhandlingarna att göra, där kompensation i bruttolön krävs pga höga marginalskatter. Produkter av olika slag har fasta kostnader som måste täckas i priset plus att det måste finnas en rimlig vinst, om det skall finnas något motiv att driva verksamhet. Alla priser som ligger över eller under detta gränssnitt är felaktiga. Sedan kan man inte bortse från hur vi individer samverkar och handlar på en s.k. marknad genom tillgång och efterfrågan. Konkurrens på lika villkor för alla kommer att hålla tillbaka både kostnader och priser, jämfört med den monopolistiska marknad som råder i dag och verkar i motsatt riktning, plus alla negativa följdverkningar detta medför. De största prisökningsmekanismerna härrör däremot från politikernas beskattning, fiskala avgifter, inflation, bankräntor och vinster, för allmänheten av både synlig som osynlig karaktär, vilka är de mest påtagliga hindren för demokratisk ekonomisk utveckling och mest angelägna att eliminera. En annan pris- ökningsmekanism är den genom det gamla systemet framodlade girigheten, vinstmaximeringen, lägsta kvalitet till högsta möjliga pris. Alla dessa negativa företeelser motarbetas effektivt av tfe-systemet och därmed har vi givit en positiv injektion för det realproduktiva näringslivet och den ekonomiska infrastrukturen i landet, innebärande köpkrafts- och välfärdsökning och inte minst ekonomisk trygghet för alla, utan att någon kan påstå sig vara sig orättvist behandlad. Ett intressant fenomen i sammanhanget är det som kallas dynamiska effekter, vilket uttryck jag använde långt före det gick inflation i begreppet och det misskrediterades genom den dogmatiska inkompetenta politik som drivits i Sverige, speciellt de senaste 30 åren. Dynamiska effekter innebär kedjor av kausaleffekter som uppstår när riskkapital blir personlig egendom som kan satsas i nya företag och projekt. I det nuvarande ekonomiska systemet är detta omöjligt p.g.a. brist på personligt riskkapital, eller att fina idéer kan stoppas av bankers ekonomiska intressen, fackliga intressen och politiska ideologiska anledningar. I ljuset av tfe-teorin kommer massor av politiska felgrepp att bli avslöjade och en nyktrare syn på samhälle och mänsklig verksamhet kommer att ersätta dagens korporativa feodalism. Den nya politiken blir varken "höger" eller "vänster", utan har sin grund i naturlagar och konstantrelationer, och i kombination med grundläggande humanistiska värderingar blir en ny politik utan de gamla ideologiernas dogmatiska barlast. Särintressen av olika slag, kan inte längre vara grund för ideologier. De villkor och energibyten som krävs för att optimera fortlevnad och motivation till utveckling, måste till största del ske genom tekniskt objektiva, dvs. mänskligt omanipulerbara systemmekanismer. När de i dagens läge största problemen blir eliminerade och självklara nya objektiva villkor blir allmän rätt, blir mycken tid och oberoende ekonomisk styrka tillgänglig för alla, som kan inriktas på specifikt mänskliga behov.

Detta stimulerar förmågor av alla slag till utveckling av nya uppfinningar och förbättringar av gamla metoder vilket rimligtvis bör ge ökade arbetsmöjligheter. Inte minst den kortare arbetstiden i samband med effektiviseringen och det multi-individuella ägandet av produktionsmedlen, ger utrymme för bättre sociala interaktioner, vilket minskar stress och utbrändhet, vilket gör oss alla friskare. När påfrestningarna minskar, minskar också psykiska åkommor, depressioner, psykoser och psykosomatiken. Den mänskligt sociala och samhälleligt produktiva verkningsgraden ökar dramatiskt. Därmed har vi genom tfe, utan politiska ideologier, åstadkommit den enda större existentiella förbättring för mänsklighetens utveckling som historien skådat, både materiellt och kulturellt. Genom tfe har vi skjutit mitt i prick på orsaken till dagens flesta samhällsproblem, nämligen frånvaron av ekonomisk värdebas som absolut korrektiv, vilket är upphovet till att kapitalismens härjningar och hegemonistiska anspråk kan fortsätta utan slut. Icke något av befintliga ideologiska partier har "uppmärksammat" detta fenomen, eller skall man säga, "låtsats känna till" eller vill ta itu med sina uppenbara brister. Av det sagda kan man kanske uppfatta att tfe ger möjlighet till delikata arbetstillfällen av tidigare inte skådat slag. Anledningen är nog att naturlagsanknytningen ger objektivt tvärvetenskapliga effekter, till skillnad mot tidigare ideologistyrda subjektivistiska rättsordning och fackliga skråliknade begränsningar. Det finns utrymme för politik även efter tfe, men att denna nödvändigtvis måste vara grundad i sunt förnuft, befriat från särintressen, dvs följa av naturen givna förutsättningar.

Hur det självkontrollerande

tfe-systemet egentligen fungerar Ibland har man hävdat mot det nya förslaget att man kunde fuska i tfe-systemet genom att deklarera låg timpenning och arbeta av sin tidskatt med en låg lön, för att efter fullgjort pensum höja sin timlön till betydligt högre nivå och få avsevärt högre inkomst. Föreställningen att detta går att genomföra beror troligen på dålig information om systemets mekanik. I verkligheten fungerar det på följande sätt. Bortsett från att det knappast är förnuftigt att genomföra bedrägeriet, finns det etiska aspekter på förfarandet som nämnts på föregående sidor. Vi jämför två exempel: Fall 1. (Valet av 760 tim tidskatt nedan är godtyckligt valt för exemplet) Man uppger 50:-kr i timlön och arbetar av sin tidskatt 760 timmar ggr 50:-kr = 38.000:-kr. Innan man blir frikopplad från kontroll måste man arbeta återstående 840 skattebefriade timmar enligt uppgiven deklaration (1600 minus 760 timmar), vilken kontroll sker genom tidigare beskriven tidredovisning. Man får då ett netto på 42.000:-kr Alla 1.600 timmar skall nämligen redovisas med tidskattekortet. Konsekvens: man tjänar mindre och skattetrycket ökar, eftersom låg deklarerad timlön höjer antalet skattetimmar. Fall 2. Man uppger 200:-kr i timlön och arbetar av sin tidskatt 760 timmar ggr 200:-kr = 152.000:-kr. Nettot efter skatt blir då 840 timmar ggr 200:-kr = 168.000:-kr. Den förlust man gör blir alltså 168.000 minus 42.000:-kr = 126.000:-kr , om man "fuskar". Tycker man det är värt att "fuska" genom att uppge lägre timlön och få lägre netto, så har man nog missat finessen med att redovisa i tid. Det enda man åstadkommer är lägre personligt nettoutfall och ökat skattetryck. Om man sedan arbetar övertid för 200:-kr/tim för att komma upp i samma netto som man skulle få om man arbetar enl. 200:-kr/tim deklarerad timlön (när man falskeligen uppgivit 50:-kr/tim), så måste man jobba följande övertid;: skillnaden mellan 152.000:-kr och 38.000:-kr = 114.000:-kr vilket skulle bli. 114.000 : 200 = 570 timmar övertid. Delat på 230 dagars normaltidsarbete blir det knappt 2,5 timmars övertid per dag alla arbetsdagar. Först därefter blir det vinst av bedrägeriet. Jag tycker det verkar stökigt och opraktiskt. Skulle man ha arbetat efter den högre timlönen hela tiden och lagt ner 570 timmar övertid skulle man ha stannat på ett netto 168.000:-kr + 114.000:-kr = 282.000:-kr som årsinkomst i stället för "fuskets" netto 42.000:-kr + 114.000:-kr= 156.000:-kr om det gått att genomföra. Man förlorar alltså 126.000:-kr. Så vilken är vitsen med "fusk"?

Det enda som direkt och primärt påverkas av tfe är att skatteövervältringen (skatteincidensen) upphör omedelbart. Men sedan kommer en lång kedja av följdeffekter, som sekundärt påverkar prissättningen. Det socialistiska slagordet : ”till var och efter behov och från var och en efter förmåga” är en ogiltig slogan. Ingen jag träffat i verkligheten ställer upp för ett sådant livsmönster, annat än notoriskt arbetsskygga. Inte ens tänkande kommunister accepterar sådana dumheter. Det skulle ju innebära att många inte fann det lönt att anstränga, eller förkovra sig, eftersom man har det lika bra (dåligt) om man ligger på sofflocket och rullar tummarna eller maskar på jobbet. Det sistnämnda var faktiskt vad som inträffade i Sovjet på sin tid. Man fick lön i alla fall, även om det var en svältlön. Det finns mycket att säga om socialistiskt näringsliv och ansvarsbefriat kvalitetstänkande, som det yttrade sig i Sovjet efter revolutionen. Men det är enklast att glömma bort eländet, för det finns ingen fördel med detta. Det kostade däremot bortemot 50 miljoner människor livet i Sovjet, övriga världen oräknat.

Ytterligare ett sätt på vilket

man tror att det går att fuska. Man tänker sig att man deklarerar en låg timpenning, men får en betydligt högre. Därigenom kan både arbetsgivare och anställd tjäna på bedrägeriet, tror man. Vi måste då se på de regler som skall gälla för företag. Företagets alla inkomster måste faktureras genom banken/sparkassan och betalningen sättas in på ett skattefritt konto, ur vilken alla i företaget får sin lön kvitterad mot tidredovisning samt att investeringar skattefritt tas ur samma konto. Tidredovisningen skötes med dator och går dagligen från företaget till skatteverket (och sparkassan) som alla är uppkopplade till företagets bankkonto. Tidredovisningen kräver fysisk närvaro plus en rad identifikationskontroller med personliga koder, som kan göras hur rigorösa som helst, om man nu skulle behöva det. När pengar tas ut från kontot kvitteras detta mot tidredovisningen, vars personliga villkor för varje individ redan finns i bankens dator. Om tidredovisning inte sker vid uttag, vilket inte går att göra eftersom utebliven tidredovisning spärrar utbetalningen. Kan detta på något okänt sätt kringås, föres uttaget på företagets högsta lönedeklaration, oftast företagsledaren. Man kan ju också tänka sig det osannolika att företagaren tar av egna pengar och betalar lönen som en gåva. Men då har ju redan tidskatt dragits på dessa pengar och arbetsgivaren måst föra detta uttag på sig själv. Arbetsgivaren får vanligtvis inte ta ut övertidsersätting, men kan själv bestämma sin timlön. Naturligtvis vill han hålla denna optimerad (lägsta skatt och största möjliga inkomst) och har ingen rationell anledning att betala någon av egna pengar, då det höjer hans egen skatt och han inte får någon vinst av detta obegripliga beteende. Den person som på detta osannolika sätt fått pengarna, har inte gjort någon tidredovisning på sig själv, vilket skatteverket naturligtvis undrar över, om inte heller någon sjukfrånvaro anmälts. Sjukfrånvaron måste naturligtvis också tidredovisas och bekräftas av läkare etc. Att hålla ett bedrägeri igång med så många inblandade faktorer blir mycket krångligt och opålitligt som bedrägeri betraktat. Man kan ju också fråga sig varför man vill fuska, när man tjänar mycket mer än man tidigare gjort. Om höga skatter leder till skattesmiteri, så borde högre löner och låga skatter leda till att benägenheten att fuska minskar i motsvarande omfattning, i synnerhet som skattetrycket generellt minskar markant.

Under mina föredrag i ämnet möter jag ibland skepticism. "Det här tror vi inte på, det verkar för bra, det måste finnas en hake nånstans´", får man höra. Svaret på detta är; "Man behöver inte tro på det, det fungerar i alla fall. Och de som inte vill vara med om konceptet kan få arbeta och betala skatt efter det gamla systemet. Det finns inget som hindrar att det gamla och det nya systemet körs parallellt. "Vi i det nya systemet blir glada om ni i det gamla systemet vill betala mer skatt än nödvändigt. Det minskar skatterna i det nya systemet ännu mer". Om företagaren ändå på något sätt kan betala pengar till löntagaren utan tidkvittering, så måste pengarna komma från olaglig verksamhet av något slag. Detta ligger utanför tfe-systemets kontrollmöjligheter. Tidfaktorsystemet gäller när pengar fortfarande användes som betalningsmedel. Om fusk kan konstateras, kan det ultimata hindret då bli att pengar upphör som betalningsmedel och endast kontokort blir giltig köpmetod. Då har man omöjliggjort privatbrottslig verksamhet, men samtidigt öppnat för omfattande ekobrottslighet plus att man infört totalitarism. Förlust av friheten är ett högt pris för att stävja onödigt fusk.

Kapitel 22

Slaveriet i modern tappning

Allt levande är skapat av naturlagar, vilka även skapat den fysiska materian, som i sin tur är ovillkorligt involverad i det levandes fortbestånd. Det är orimligt att samhällsformer med tillhörande stödsystem inte är naturlagsgrundade. Till skillnad från djuren, vilka lever i ett ekologiskt system, befinner sig människan i ett naturvidrigt ekonomiskt system, i opposition mot ekologiska villkor. Även om nu människor med sin abstraktionsförmåga och "fria vilja" kan uttänka system och funktioner som inte är i överensstämmelse med vår konstitutionella beskaffenhet, d.v.s. med naturlagarna, finns väl ingen anledning att avsiktligt konstruera motsatsförhållanden till naturens ordning? Trots allt är det ju det som skett och fortfarande sker, något som gett överheten "lagstadgad rätt" att plundra och härja med undersåtarna efter eget godtycke. Ekonomin, rättsordningen och det politiska systemet måste rimligtvis vara i överensstämmelse med människors konstitutionella beskaffenhet, d.v.s. med naturlagarna, om man skall kunna uppnå en konstruktiv och synergetisk samverkan, en symbios mellan dessa grundläggande villkor för mänskligt liv i samhället. Den ekonomi som i stort sett varit rådande de senaste 3000 åren är en vetenskapsteoretisk avvikelse, ett lysande bedrägeri och en våldtäkt på mänskligheten och hela planeten. Dess särmärke är att den öppnat alla slussar till ett hejdlöst lurendrejeri, där en klipsk och omoralisk minoritet lurat den beskedliga och troskyldiga majoriteten på dess arbetes resultat, utan att dessa människor förstått hur det gått till. Därför har också den gamla ekonomiska lögnen kunnat bestå i tusentals år utan nämnvärda förändringar. I stort sett alla olyckor som drabbat mänskligheten, bortsett från jordbävningar, vulkanutbrott, kosmiska katastrofer och dylikt, har sin upprinnelse i den ekonomi som tagit från de fattiga och gett till de rika, som tagit livsbetingelserna och makten från den vanliga människan och givit den till personer som njuter av att utöva makt och bestämma över andra, i dag liksom i historisk tid. Beträffande rättsordningen kan det vara på sin plats att åter betona att äganderätten aldrig blivit lagstiftad i vår rättspositivistiska lag. Äganderätten faller under köplagen och jordabalken. Detta medför att endast den som har tillräckligt med pengar kan äga något av betydelse för den egna livsföringen, medan den som inte har tillräckligt med pengar saknar ägandets fördelar. Den fattige tvingas att låna och pantsätta sin egendom vid investeringar eller inköp av kapitalvaror. Det innebär i praktiken att det enda som kan ägas, är det som köps. Den som har pengar kan äga. Den som inga pengar har, kan inte heller äga. Arv och gåva kan ägas, men är underkastade restriktioner. Det viktiga att upptäcka i detta, är att arbete aldrig varit och icke heller i dag är äganderättsgrundande. Staten kontrollerar individen, inte på samma sätt som slavägaren äger slaven, utan på ett mer utstuderat lömskt sätt, men tar resultatet av slavens produktionskapacitet utan att denne inser att han blir rånad på sitt arbetes resultat.

När den som har pengar köper ett företag, äger vederbörande både företaget och dess anställda, vilket bevisas av att ägaren av olika anledningar kan lägga ned företaget och göra de tidigare anställda arbetslösa, beröva dem deras försörjning, beröva dem deras bostäder, ställa dem på bar backe. Detta är liknande ägandeförhållande som slavägaren hade till sina slavar. Finns det någon skillnad? Ja, att gamla tiders slavar insåg att de var livegna, vilket dagens slavar icke förstår. Det som skett i dag är att man skenbart frångått det antika slaveriet men man kan fortfarande äga andra människors livsvillkor, utan att någon ifrågasätter detta. Detta är möjligt därför att politikerna stiftat just de politisk-juridiska lagar som de stora ägarna behövt och alltjämt behöver. Fortfarande kan de stora ägarna köpa och sälja andra människors livsvillkor som vilka varor som helst, fastän dessa slavmarknader inte längre syns på samma sätt som de antika. Man köper och säljer hela marknader och lägger ned hela länder och flyttar runt sina vinstmaskiner hur som helst över hela jorden, som om de människor det drabbar inte hade den minsta betydelse. Mot detta är FNs sk mänskliga rättigheter maktlösa. Och man kan rent politiskt-juridiskt spekulera hur som helst och i obegränsad utsträckning med mänsklighetens bytessystem, nämligen pengarna. Äganderätten är för dessa storägare nämligen obegränsad och detta har skett främst genom politikernas juridiskt normerande lagar alltsedan John Locke, som den förste i modern tid, framställde den obegränsade äganderätten i Two Treateses of Government (1690). Det är exakt likadant i dag över hela jorden. ( Citat Johan Hultman) Vidare i analogin innebär ägandeförhållandet att slaven, i historisk tid såväl som i nutid, kan berövas sitt arbetes resultat. Varför finns ingen lag som fastställer att den underställde äger sitt eget arbetes resultat? Ju mer han arbetar för att uppnå ekonomisk trygghet och konsolidering, desto mer får han skatta bort i dagens ekonomi. Han kommer aldrig ur startgroparna under hela sitt liv.

Insikt eller aningslöshet? De som hämningslöst utnyttjar ekonomins trollkonster för egen vinning, är möjligen själva inte fullt medvetna om sin verksamhets orättsliga art och konsekvenser, vilken, i likhet med cancercellers levnadsförlopp, drabbar dem själva i lika hög grad som alla andra i apokalypsens final. Detta tyder på att motivet till deras tveklösa plundringsmönster inte har sitt ursprung i rationellt tänkande, utan snarare i ett emotionellt tvångsmässigt beteende, som av ett äldre samhälle betecknades som dödssynden girighet, samt en psykisk störning som betecknas psykopati, eller i en intelligentare form, sociopati, en psykisk personlighetsstörning. (Se även Matti Bergström ”Hjärnor i politiken”, W&W 1999). De alltför mångas oreserverade dyrkan av såväl dessa politiska som ekonomiska utvecklingsmarodörer, tyder likaså på att defekten har enorm suggestionskraft. År 1999 är större delen av svenska folket involverat i spekulation med andras arbetsresultat, genom de många sparfonder som löper som en präriebrand genom landet, med sanktion av den socialdemokratiska regeringen. Det senaste pensionssystemet vilar också delvis på aktiespekulation. Och det är den socialdemokratiska regeringen som styr mot höger på ett sätt som skulle vara omöjligt på 50-talet, utan att deras auktoritetsberoende väljare protesterar. Det är hög tid att påvisa systemfelet och försöka sprida insikten om att en befrielse från tidsåldrars förbannelse är möjlig, trots alla föreställningar däremot.

Lönesvinget

Trots att produktionskapaciteten med hjälp av modern teknik stegrats till ofantliga höjder, så får de anställda endast en försvinnande liten del av resultatet i lön, men även inom själva realproduktionen samt dess administration föreligger orättfärdigt åtskilda löner (lönesving). Avsikten därmed är att uppkomsten av olika lönegrupper kan stimulera hets sinsemellan dessa och skapa splittring bland de löneanställda. Avunds- och syndabockstricket förvirrar då löntagarna, så att de missar att angripa den direkta anledningen till löneorättvisan, dvs slavlönen i förhållande till den enormt ökade produktionsvinsten genom modern teknik. Så länge som man stressar fram avundsjukesyndromet, kan låglönarna aldrig samverka till att söka lösningen i etablerandet av en ny äganderättslag, som ger individen äganderätt till resultatet av sitt eget arbete. I dag finns inte någon sådan lag. Personer i ledande positioner, politiker och bankfolk beviljar sig själva höga löner och privilegier, samt vissa utvalda av deras tjänstemän, för att köpa lojalitet utan att det egentligen uträttas något realproduktivt. Byråkrati, redovisning, lagkineseri, kontroll och övervakning, politiskt skenarbete och penningjobberi är icke realproduktivt. Företeelserna går inte att sälja/exportera. De som befinner sig på verkstadsgolvet, i vårdsektorn, serviceyrken och nödvändiga tjänsteyrken utför den egentliga produktionen, som skapar kapitalet med sitt arbete, men har de lägsta lönerna. Dessa senare är samhällets egentliga slavar, som på grund av att de inte förstår de kausala sambanden ej heller inser sin egen situation. På grund av de onödiga kostnader som uppstår genom höga löner och överbefolkning i administrationen, föreligger ett oacceptabelt lönegap mellan låg- och högbetalda löntagare, vilket även gäller inom den direkt realproduktiva kapitalskapande verksamheten. Löneskillnadernas egentliga avsikt är att skapa splittring bland slavarna så att de luras att strida mot varandra, istället för samverka för avskaffande av systemfelet, bristen på skatteteknisk värdebas. Därigenom begränsas perspektivet över lönebildningen att gälla fackligt isolerade öar. Man upplever bara orättvisan i förhållande till "grann-facken", ett symptom på det avsiktligt skapade rävspelet i ekonomin och politiken, och missar på så sätt orättvisans verkliga orsak. Utanför synranden suger skatter, räntor, vinster och aktieutdelningar kapital ur realproduktionens resultat. Ett infernaliskt trick återkommer ständigt i alla politiska sammanhang, nämligen att villa bort de drabbades missnöje att gälla något annat än den verkliga orsaken. På engelska; skapa ett ”ghost target", d.v.s. ett spökmål. De fackliga organisationernas roll i detta spel är av mycket suspekt slag, då de borde känna till det ekonomiska spelets bedrägeri, men inte agerar adekvat till de anställdas förmån, utan snarare synes följa kapitalägarnas intentioner. Inte undra på att det inte lönar sig att arbeta! Kausalkedjans konsekvenser blir ännu tydligare när man ser slutresultatet. Fackets skenoperationer är meningslösa symptombehandlingar, vilka aldrig avslöjar ekonomins kriminella struktur, utan snarare konsoliderar och konserverar densamma.

Typexempel på politiskt och fackligt sabotage

Den svenska skoindustriarbetaren gör ett gott arbete och tillverkar kvalitativa skor. Emellertid är industriägarens vinst sedan länge på tillbakagång, varför han försöker hålla nere lönerna som han finner betungande. Skatter och avgifter som suger livskraften ur företaget, kan företagaren inte göra något åt. Arbetarna å andra sidan trycker på för att få högre lön och får fackets hjälp i förhandlingar. Snedbalansen är här att industrier i utlandet, med sina lägre löner och skatter och elegantare produktdesign, kapar åt sig marknadsandelar som de inhemska företagen i motsvarande grad förlorar. Den löneanställde skoarbetaren som vill köpa skor till sig själv och sin familj har inte råd att köpa de dyra skor han själv tillverkat och väljer därför billigare och kvalitativt sämre skor från utlandet. Att han då medverkar till att göra sig själv arbetslös förstår han inte och tydligen inte facket heller. Statens politik tvingar företaget att upphöra, vilket förefaller vara avsiktligt. Varför gör man det annars så svårt för företagare i det här landet? (Se redovisningen av Saltsjöbadsavtalets avsiktliga men dolda konsekvenser tidigare i boken). Företagsägaren, som tycker att arbetarnas löner är för höga, kan inte driva sin fabrik om skorna som tillverkas inte går att sälja. Han lägger ner fabriken och beslutar att flytta till utlandet (om han har möjlighet, vilket oftast är behäftat med stora ekonomiska svårigheter), där lönerna och skatterna är lägre och hans vinst blir dräglig. Detta samband "förstår" uppenbarligen inte statens politiker och facket, eftersom de låter det ske gång på gång. Eller, hemska tanke, är de kanske fullt medvetna om vad de ställer till med? Återstår bara att betala understöd till de arbetslösa. Men eftersom skattepengarna inte längre räcker till detta, p.g.a. den uppkomna arbetslösheten, lånar statens politiker pengar utomlands till arbetslöshetsunderstödet, 1 miljard per arbetsdag. Därigenom har man nu en tid lyckats dölja det prekära läget för vanliga människor. Men statsskulden är i dag uppe i drygt 1400 miljarder. Räntan därpå är mer än 100 miljarder per år. Man har lånat till konsumtion i stället för det vanliga, till investeringar. Därigenom har man undvikit hungerkravaller och kanske revolution. För makthavarna är inget pris högt nog, för att sitta kvar i sina positioner. Statsskulden motsvarar 280.000:-kr/skattebetalare, plus ränta 23.000:-kr per skattebetalare och år. Den skulden kan vi aldrig betala med den politik som drivs i dag, utan att hamna i andra svårigheter. Vi sitter fast i lånefällan och lånar redan nya pengar för att betala räntan på de gamla lånen. Därigenom ökar skulden automatiskt och kommer att öka i all framtid eller tills hela spelet kollapsar.

För närvarande går Sverige bättre än någonsin, får man höra dagligen. Ja, för den rationaliserade industrin och aktieägarna, som inte längre behöver arbetslöshetens människor och aldrig mera kommer att behöva dem, eftersom robotar och automation övertagit deras arbetsuppgifter och utlämnat de manuellt arbetande till en existens i en växande slum. Är det inte meningen att teknikens välsignelser skall komma alla i samhället tillgodo, eller är det bara ett privilegierat skikt som skall välsignas med lyx och överflöd i en utsträckning som de lågavlönade aldrig kan drömma om? Till denna utveckling har facket verksamt bidragit med sin enfaldiga lönehöjarfundamentalism, utan att rubba på betydligt viktigare äganderättsförhållanden. Kunde man inte ha löst problemet på annat sätt? T.ex. med tidskattemodellen, som varit känd för dem sedan 1976, vid en tidpunkt då man kunnat reda ut problemen och undvika dagens statsskuld, som för lång tid framöver kommer att hänga som en kvarnsten runt halsen på alla skattebetalare, men som etablissemanget mörklagt med hjälp av den tysta konsensus, som i alla massmedia hindrar yttrandemöjlighet. På alla chefsposter i massmedia sitter nämligen den rådande politikens välbetalda medlöpare.

Mänsklighetens evige följeslagare

– slaveriet Betecknande för det klassiska slaveriets mekanik var att hela arbetsprestationen tillföll slavägaren, utom kostnaden motsvarande föda och bostad, båda "förmånerna" som regel av uslaste kvalitet. Men slaven var ändå ett kapital som måste hållas vid liv för att avkastningen inte skulle gå förlorad. Den lilla irritationen har man eliminerat i dagens kapitalistiska monopolekonomi. Dagens slaveri är brutalare än någonsin tidigare, med tanke på att avidentifieringen av slaven och dennes anonymitet i samhället gör att slavägaren inte ens känner sin slav och därmed inte riskerar att emotionellt drabbas av medkänsla med sitt offer. Varken plundringsverket (skatteverket och kronofogden) eller statspolitikerna bekymrar sig det minsta när slaven blir vräkt från sin bostad, skilsmässan är ett faktum, barnen driver omkring på gatorna och fadern super ned sig p.g.a. arbetslöshet och slutligen tar livet av sig. Det omskrutna sociala skyddsnätet fungerar bara när ingen behöver det. Och det faktum att en familj inte längre kan klara sig på en lön, snart inte heller på två, bekräftar att slaveriet ingalunda i verkligheten är avskaffat, om än i lagen. Slaveriet har bara ändrat skepnad och är i dag så sofistikerat att slaven själv inte är klart medveten om sin situation. I desperation över vikande försörjningsmöjligheter spelar 3 miljoner svenska hushåll bingolotto varje vecka, resultatet av det socialdemokratiska svenska folkhemmet. Varje år förlorar svenska folket 25 miljarder i spel av olika slag. Det omfattande skattefiffel som pågår i samhället, där hög som låg, rik som fattig, är lika goda kålsupare (om man bortser från de undanhållna beloppens storlek), är ett generellt bevis på att samhällsandan sviktar när påfrestningarna (skatter, avgifter och räntor) blir för höga och förtroendet för landets regering och politiker minskar. De realproduktivt arbetande individernas behållna del av det egna arbetets resultat, efter att skatter, räntor och avgifter är betalda, är i dag en så försvinnande liten del av arbetsprestationens sammanlagda resultat, att begreppet slaveri osökt tränger sig på. ”Det lönar sig inte att arbeta” - alltså måste man svartjobba, om man vill överleva. Etablissemangets röveri leder till konflikter och strid där starkaste part vinner. Röveri och girighet är kusiner till politiska maktanspråk, varför dessa tre dödssynder bildat en korporativ trojka, där de tre inblandade särintressenas krav blir tillgodosedda på de ekonomiskt svagas bekostnad. Staters politiker har i alla tider genom lagstiftning tillskansat sig monopol på våld och stöld och tar med maktmedel vad de vill ha. Men mycket vill ha mer och plundringen eskalerar tills inget mer finns att röva, varefter spelet imploderar och en dekapitaliseringsfas tar vid. Där befinner vi oss i dag, kring millennieskiftet. Måtte tjugohundratalet medföra att det hittillsvarande grymhetsspelet nu kan börja upplösas och successivt bytas ut mot ett livs- och naturlagsenligt konstruktivt äkta system för människor och natur.

Kapitel 23

Verkligheten bakom de politiska slöjorna Tidskattesystemet har utöver tusentals ekonomiska och sociala effekter också den egenskapen att fungera som ett "lackmuspapper". Det avslöjar nämligen vad våra makthavare och politiker egentligen tänker, men aldrig säger. Man kan inte utanpå se om en politikers uttalande överensstämmer med hans verkliga avsikter. När jag frågar enskilda politiker vad de tycker om tidskattesystemet, så uppstår oftast en häftig reaktion. I regel vet de inte vad de skall svara, eftersom de inser att ett positivt svar kan innebära risk för att mista det egna jobbet. Avvisar de tidskattesystemet, så har de förklarat sig föredra det gamla orättvisa systemet. Det svaret torde de inte vinna några röster på. Ställer de sig positiva, avkrävs de bevis på sin inställning genom att arbeta för att systemet införs. De kommer då omedelbart i konflikt med sitt parti och riskerar att åka ur riksdag och regering, eftersom inget av de etablerade partierna önskar ersätta den rådande ekonomiska oordningen. Tidskattesystemet avslöjar det politisk-ekonomiska bedrägeriet. Därmed är utgången oftast given på förhand - politikerna tiger och avstår från att ta ställning. På detta sätt "representerar" de förtroendevalda sina väljares intressen. Och majoriteten av valmanskåren är uppenbarligen nöjd, eftersom de väljer samma politiker som representanter gång efter annan. Med osviklig förmåga skiljer tidskattesystemet agnarna från vetet och dessvärre visar det sig att det övervägande antalet politiker knappast ser till sina väljares bästa. Det är därför det ser ut som det gör. Därför har vi löneslaveri, skatteslaveri, ränteslaveri och tidslaveri, och slavarna själva vet inte ens om det.

Dagens ägande av produktionsmedlen är synonym med den urgamla feodalismen

När jag rotar i tidigare ekonomisk-politisk historia finner jag så många skumma samband, att jag har svårt att tro att det inte döljer sig någon sorts dold strategi bakom den offentligt redovisade. Ibland blir mönstret väldigt tydligt för att växelvis blekna och blandas bort med nya villospår. Jag kan inte låta bli att betrakta socialismen som en sidogren till kapitalismen, tillkommen för att skapa ett skenmål (falsk måltavla) för det missnöje som den ekonomiska utsugningen åsamkar vanliga löneanställda människor. En av många indikationer på att så är fallet är vetskapen om att den ryska revolutionen finansierades av amerikanskt, tyskt och annat kapital av hemlighållet ursprung. Det groteska felet med socialismens "kollektiva" ägande är att ingen enskild känner något ansvar, utan struntar i hur företagen sköts. Av denna anledning kunde man i Sovjet vara säker på att få lön, även om man satt och spelade kort på arbetet. Produktiviteten sjönk därför i botten, liksom kvalitetstänkandet. Det kollektiva ägandet bidrar till "upplösning" av individen och det individuella, liksom av den enskildes ansvar för sitt eget och andras liv. Det överförande av produktionsmedlen i kollektivets (statens) ägo, som Karl Marx förespråkade, är en synnerligen suspekt samhällsmodell. Bortsett från att facit visat dess funktionella oduglighet, frågar man sig varför Marx inte någonstans antyder möjligheten med individuellt ägande av produktionsmedlen. Detta borde ha legat närmast till hands med tanke på att lönearbetarna kunde sitt arbete och var förtrogna med produktiv verksamhet, vilket man knappast kan förvänta sig av administrativa teoretiker, som aldrig sysslat med produktionens villkor och processens kausalitet. Man kan också undra över varför Marx föraktade de tidigare socialisterna, varav en som Robert Owen faktiskt föreslog kooperativt ägande av produktionsmedlen och inte bara det, utan att även kunder/beställare skulle äga inte bara fabriker, utan även distributionskedjan. Då hade makten över produktion, tillverkning och priser legat i händerna på användarna och fenomenet blivit en äkta demokrati. Men man kan ju inte skapa enorma maktkonglomerat på detta vis, vare sig ekonomiska eller politiska. Marx skapade ett maktforum för offentligrättsliga politiker, som sedan har delat makten med de privata storägarna. (Citat Johan Hultman) Samma visa var det med Rudolf Meidners och LO:s framstötar om löntagarfonder, där parterna (SAP/SAF/LO) bestämt avvisade individuellt ägande. Vilka argument som hävdades för detta ställningstagande har inte redovisats. Men det har förmodligen att göra med krav på maktfördelningen i samhället. Alltså återigen det gamla herre-och-slav förhållandet. Att Marx inte framförde förslaget med individuellt ägande, kan enklast tolkas som att han inte tilltrodde "proletariatet" kompetens att handskas med produktionen, vilket i sådana fall vittnar om ett slags övermänniskotänkande, där endast en i hans föreställningsvärld överlägsen elit kan administrera ett lands utveckling.

Marx bruk av beteckningen "proletariatet", visar hur han begreppsligar, klumpar ihop och kollektiviserar levande människor. Därmed våldför han sig på enskilda individer, på samma sätt som kapitalismen eliminerar individerna och reducerar dem till lönearbetare och produktionsfaktorer, vilka inte själva kan äga och sköta sina arbetsplatser. Resten reduceras till konsumenter. Allt detta är inte bara en villfarelse utan en ren missaktning och nedvärdering av arbetarnas möjlighet till kunskapsutveckling och konstruktivt växande. Att denna föreställning var obefogad bevisas av att dagens arbetare, genom alfabetisering och träning, står på mycket högre intellektuell prestationsnivå nu än för hundra år sedan. Marx' idévärld är en variant på den gamla feodalismen, som endast semantiskt inbillat "proletariatet" att det är ägare till produktionsmedlen, när ägandet i själva verket endast överförts till en ny elit. Man kan därför med fog misstänka att socialismen avsetts att agera målvakt för missnöjet med kapitalismen, med den maskerade avsikten att bibehålla strukturen med feodalt ägande. Just det tilltaget var en briljant affärsidé, som genom arrangerade konflikter och krig ökade de monopolistiska kapitalkoncentrationerna till dagens ofattbara storlek och oinskränkta maktpotential. Vem kan sägas ha vunnit något på dessa meningslösa konflikter, som resulterat i minst 200 miljoner dödade och kopiös materiell förstörelse? Det är förstås, som alltid, dagens makthavare, vilka har möjligheter att fritt förfoga och besluta över andra människor och annat liv. Finns det egentligen någon, förutom makthavarna, som förstår varför arbetare måste döda varandra?

Konspiration?

När jag upptäcker alla konspirativa manipulationer som vanliga lönearbetare blivit utsatta för, kan jag inte tolka saken på annat sätt än att den maktägande klassen därigenom avsett att villa bort den ekonomiska och rättsliga strategi som skulle frambringat rättvis inkomstfördelning till de realproduktiva samt förhindrat alla krig efter 1700-talet. Om inte detta skett, skulle den värld kunnat byggas, som av många betecknats som utopisk. Om insikten att produktionsmedlen naturligtvis skall ägas individuellt av dem som betjänar dem fått genomslag i samhällets breda befolkningslager, skulle utopin blivit verklighet. Till skillnad från den socialistiska tanken att produktionsmedlen skall ägas kollektivt (där ingen känner ansvar), är naturligtvis det individuella ägandet och lokala kooperativa ägandeformer den modell som eliminerar olägenheterna med både den socialistiska och den kapitalistiska ideologin, vars facit idag föreligger. Redan på 1920-talet var man medveten om att den amerikanske arbetaren fick 15 cent i ersättning för varje dollar han producerade med sitt arbete. 1988 var andelen nere i mindre än 1%. I dag är den andelen ännu mycket mindre, med anledning av att modern teknik stegrat produktionskapaciteten till ofantliga höjder, medan människors basbehov är konstanta. Hela tiden avväger dock politikerna och storägarna den andel som arbetarna får behålla till en storlek som gör att dessa aldrig får något användbart överskott av sina arbetsprestationer. Om en utanförstående företagsägare vill rationalisera, köper han en robot eller en ny maskin och avskedar ett antal arbetare. På så vis slipper han betala lön, löneskatt, sociala avgifter, ATP, semesterlön, sjukersättning etc. för dem som avskedats. Han kan också, på helt bokföringsmässiga grunder, avskriva inköpskostnaden för rationaliseringen och ta hela vinsten själv. Försörjningen av de arbetslösa får skattebetalarna ta hand om. Driftskostnaderna för maskinen inskränker sig till litet smörjolja och elektricitet, en helt försumbar utgift i sammanhanget. Detta förhållande har beslutats av de politiska partierna och fackföreningarna, vilka alla påstår sig värna samhällets alla medlemmar. Verkligheten visar raka motsatsen. Om de löneanställda verkligen insåg den makt de har, nämligen att vägra utföra det arbete vars resultat ständigt berövas dem, skulle det finansiella etablissemanget stå på näsan inom kort. Men denna utveckling kunde tidigt förutses och avvärjdes effektivt (med fackets benägna hjälp) genom Saltsjöbadsavtalet 1938, även betecknat Huvudavtalet.

Avsnitt ur uttalande av Landssekretariatet 1937

angående lönepolitiken

!" ”Fackföreningsrörelsen kan icke avancera utan hänsyn till ekonomiska realiteter. I nedgångskonjunkturer tvingas fackföreningsrörelsen av händelsernas egen logik till en defensiv taktik. Redan i detta faktum uppenbaras fackföreningsrörelsens intresse av goda konjunkturer och gynnsamma arbetsförhållanden. Näringslivets expansion och sunda utveckling äro viktiga förutsättningar för höjandet av de arbetande massornas ekonomiska, sociala och kulturella standard genom arbetarnas förenade ansträngningar i en ändamålsenligt organiserad och väldisciplinerad fackföreningsrörelse. I den naturliga solidaritetens namn måste fackföreningarna vara beredda att utmönstra gruppegoistiska motiv ur arbetsmarknadens intressemotsättningar. Lika självfallet är det emellertid, att fackföreningsrörelsen energiskt hävdar arbetarnas rätt till en större andel av ett genom skilda rationaliseringsmetoder och ökade fysiska ansträngningar ständigt rikare produktionsresultat. Där detta icke kan åstadkommas genom fackföreningarnas ansträngningar, böra statsmakterna ingripa i avsikt att begränsa de enskilda företagarnas möjligheter att utan hänsyn till de anställdas intressen handha för folkförsörjningen viktiga råvarukällor och produktionsmedel”

Källa: Herbert Lagerström -Svensk Historia- Del 2 sid 75

Min framställning av Saltsjöbadsavtalets hemliga överenskommelser om att framtvinga monopolmarknad för storfinansen och utslagning av småföretagsamheten, - villkoret för att kunna lämna höga löner åt fackets medlemmar - styrks av ovanstående nog så avslöjande aktstycke. Min ursprungliga ledtråd i det här fallet var ett radioprogram för många år sedan, där en upprörd deltagare talade klarspråk och anklagade storfinansen för att i samverkan med facket vilja slakta och abortera landets småföretagsamhet i akt och mening att eliminera det hot mot storfinansens vinstmaximeringskoncept, som de mer innovativt rörliga småföretagarna utgjorde. I det rådande läget med ekonomiska trångmål för småföretagare och därav nödvändigheten av mycken manuell produktion i brist på maskinell utrustning, kunde naturligtvis småföretagsamheten inte lämna lika höga löner som den finansiellt starkare och produktionsmässigt rationellare storföretagsamheten. Men vad LO i blind maktberusning åstadkom var bokstavligen att sälja framtiden för en påse silverpenningar. Företagarens immateriella värde, att kunna driva företagsamhet, bortsåg både stat och storkapital från. Staten kunde ju ha hjälpt småföretagarna att modernisera och rationalisera sin verksamhet, så hade de snart kunnat betala högre löner. I stället föredrog man att gå girighetens utövare, storfinansen, tillhanda med monopolställning på marknaden. På grund av det korporativa Huvudavtalet 1938 (efter fascistisk modell) saknas i dag minst en halv miljon småföretag i Sverige, som skulle kunnat förnya näringslivets infrastruktur och tillföra marknaden rader av nya produkter. Om varje småföretag kunnat anställa endast en person per företag, hade dagens arbetslöshet inte existerat och inte heller den obetalbara statsskuld som Sverige ådragit sig genom oskicklig och dogmatisk "socialistisk" politik. Det hör också till den förda politikens tragedi att dagens småföretag genom den våldsamt expanderade tekniken, inte minst genom datoriseringen, skulle kunnat vara lika rationella, produktiva och löneledande som storfinansen, om de fått chansen att växa. Sverige har förlorat 62 års teknisk utveckling och befinner sig i en svårartad ekonomisk kris, med samma otidsenliga fundamentalistiska socialistiska politik, som lik i lasten. Det är en ödets ironi att mycket av den nu våldsamt expanderade tekniska utvecklingen på IT-området, har sitt ursprung i de små företagens innovativa dynamik utomlands. I Sverige härskar LO och Socialdemokatiska Partiet och hävdar alltjämt sin supremati över samhället, men sitter i verkligheten som proppar i hålet för demokratins funktion och hindrar det fria flöde av idéer och nya uppfinningar som är förutsättningen för en framtid i social trygghet, välfärd och kulturell utveckling. Ideologierna är döda. Släpp fram nytänkandet och låt folket expandera andligen, dvs. kognitivt intellektuellt.

Tidskatt - Tidfaktorekonomi Tidskattesystemet skulle, om det politiskt slog igenom, stimulera uppfinnarna att sätta igång mängder av nya företag, nya arbetsplatser och en teknisk utveckling som landet aldrig tidigare skådat. Men regeringspolitikerna anser alltsedan Saltsjöbadsavtalet att småföretagare och uppfinnare inte skall släppas fram, därför att de hotar storföretagen med sin kreativa rörlighet, sina nya uppfinningar med bättre funktion och högre kvalitet, vilka skulle konkurrera ut de vinstmaximerade monopolföretagen med deras lågkvalitativa slit-och-släng-produkter. Där ligger pudelns kärna. I det lika kortsiktiga som korttänkta tidsperspektivet gav detta tillfälligt höga löner. Men vad det skulle innebära för framtiden bekymrade sig ingen om. Dagens arbetslöshet är en av de direkta följderna av Saltsjöbadsavtalet 1938. Tidskattesystemet löser i stort sett upp alla ekonomiska hinder som i dag bromsar teknikens utveckling och motarbetar nya uppfinningar. Det utvecklar samhället demokratiskt, socialt, ekonomiskt och tekniskt, och konsoliderar en långsiktigt uthållig planering. Hela konceptet fungerar analogt med naturlagarna och naturens egna system. Det innebär dessutom ett vetenskapligt förhållningssätt till uppdykande problem.

Dagens förhållanden har gamla anor

Dagens progressiva skatt på ökad inkomst från övertidsarbete gör att skatten ökar i större utsträckning än den inkomst som genereras. Detta leder till att övertidsarbete blir olönsamt samtidigt som möjligheten att bygga upp ett eget kapital effektivt förhindras. Vid tidfaktorberäkning av skatten tillkommer istället timmar utanför tidskatten skattefritt, dit även övertiden hör, vilket ökar självfinansieringskapaciteten och pressar räntan mot noll. Denna effekt är omöjlig att uppnå i något av de gamla systemen. Sannolikt är just denna effekt den minst önskvärda för den oheliga alliansen mellan storfinansiärerna och statspolitikerna, eftersom de härigenom inte kommer att kunna behålla sin makt över samhällets olycksbarn, de övriga prestationsplundrade och egendomslösa slavarna. Detta framgår tydligt av uttalanden som äldre akademiska ekonomer gjort. Förhållandet att den anställde inte skall ges högre lön än att han kan överleva, har gamla anor. Slaveriet har varat i minst 10.000 år och drabbade i första hand krigsfångar som fick arbeta för sina besegrare. Under historiens gång har formerna ändrats successivt, men grundtemat består ända in i nutid. Från merkantilismens tid under 1600- och 1700-talet, kan några citat från höga statsföreträdare poängteras. Anders Berch (1711-74), Sveriges förste professor i ekonomi, förklarade att - fattige äro de nyttigaste medlemmarna uti ett samhälle. Den fattige utan jord eller annan försörjningsmöjlighet blev tvungen att arbeta mot svältlön, om han ville överleva. Anders Nordencrantz (1697-1772) var en samtida nationalekonom från vilken följande citat härstammar: ”En myckenhet fattige är ett lands rikedom” - tydligen eftersom man kunde sätta dem i arbete för minimilöner. Att strejka var förbjudet och den som ertappades för arbetsvägran och gav sig iväg på luffen, greps som landstrykare och sattes i straffarbete. Till Nordencrantz fördel kan dock sägas att han på äldre dar mildrade sin inställning och arbetade för humanare behandling av de fattiga. Särskilt angrep han Erik Salander (1700-64), fabriksidkare och nationalekonom, som företrädde merkantilismens mest ortodoxa idévärld: Denne såg i låga löner och arbetarklassens fattigdom ett livsvillkor för industriell blomstring och ville därför uppmuntra arbetarnas äktenskap och barnalstring (Nordisk Familjebok, 3 uppl). Vidare ansåg han att det var skadligt med låga spannmålspriser, eftersom ”de fattige kunde med tre dagars förtjänst då skaffa sig uppehälle för hela veckan och resten av veckan ägna sig åt odygd, lättja och supa”. Av Salanders penna kommer även följande horrör: "Ty om alla människor hade penningar, vem skulle då arbeta? Fattigt folk i ett land, allenast de bliva rätt anförda, äro en större skatt och välsignelse än allt silver och guld ... och har Herren Gud icke förgäves gjort en åtskillnad mellan människorna." (Herman Lindqvist: Historien om Sverige, del 5). Sådan var den tidens syn på "bättre och sämre folk". Tyvärr består samma attityd i denna dag, vilket inte minst bestyrks av det tidigare nämnda Saltsjöbadsavtalet, där fackföreningspolitikerna sålde bort framtidens arbetstillfällen för tillfälligt högre löner.

Det perfekta brottet Om ett politiskt parti predikar solidaritetens budskap och ger löften, som aldrig infrias, utan genom ständigt nya lagar och bestämmelser förvirrar befolkningen, plundrar dem på deras arbetsresultat och existensmöjligheter samt överför pengarna till andra som inte arbetar, skall partipolitikerna då bedömas efter sina löften eller efter sina handlingar? Alla nuvarande politiska ideologers outtalade målsättning verkar vara att vidmakthålla den moderna korporativa slavstaten, genom att etablera ett välbetalt och oberörbart toppskikt, som kontrollerar de övriga medborgarnas ekonomiska förhållanden. De operativa instrumenten för detta ändamål är den subjektivistiska lagstiftningen (rättspositivismen), räntan, beskattningen, den politiskt sanktionerade "rätten" för eliten att privat äga företag där andra arbetar och att ta ut vinst samt köpa och sälja företagen oberoende av dem som arbetar i dem.

Hinder för nyföretagande När självfinansieringsgraden för den presumtive ny- och småföretagaren tvingas ner med betungande skatter, ökar lånebehovet och räntan kan sättas till sådan nivå, att vinsten från investeringar endast räcker till räntebetalningar och en knapp överlevnadskostnad. En sådan konstruktion är givetvis medveten, eftersom den skyddas av politikernas "lagar". En lång rad hämmande juridiska, ekonomiska, politiska och skattemässiga begränsningar hindrar vanliga människors försök att arbeta sig fram till ett bättre liv. Därigenom kan de fortlöpande förhindras att ta egna initiativ och starta konkurrerande aktiviteter gentemot storfinansen. Och arbetets avkastning kan som tidigare sugas upp av dem som inte bidragit till realproduktionen.

Bankens icke-konstitutionella makt

Om en investering inte är önskvärd enligt bankens bedömning, kan räntan sättas högre, så att den beräknade vinsten inte täcker räntekostnaden, varvid projektet går med förlust och vanligtvis inte kommer till stånd. Detta gäller exempelvis alternativa energisystem och annan ekologisk teknik. Om ett överskott ändå skulle uppstå, är skatten genast framme och konfiskerar den ökade självfinansieringsförmågan, så att man är tillbaka på ruta ett.

Statens konstitutionella makt Om du vidtar en miljöskonande investering i bostaden, till exempel installerar en värmepump som nedbringar uppvärmningskostnaderna eller gör en tilläggsisolering – vad händer? Staten är då genast framme och höjer fastighetstaxeringen och du får en högre fastighetsskatt än tidigare, vilket i praktiken bestraffar dina goda intentioner. På sikt blir åtgärden en brakförlust. Se följande exempel: Du köper en begagnad diskmaskin för 400 kr som du reparerar och får igång. Härmed åker din fastighetstaxering upp 15.000 kr, vilket innebär en höjd fastighetsskatt med ca 300 kr per år. På tio år har du fått betala 3000 kr i skatt för en maskin som kostat 400 kr plus driftskostnader. Detta gäller dock bara om maskinen står på golvet under diskbänken. Ställer du däremot diskmaskinen ovanpå diskbänken, blir det ingen höjd taxering. Expeditionschefen Nils Dexe på Finansdepartementet tycker att personer som inte kan betala fastighetsskatten, kan låna pengar i banken för att betala skatten. (Radiointervju) Fastighetsskatten tillkom för att kompensera statskassan för medborgarnas vikande skattekraft, med anledning av den omfattande arbetslösheten. Man drar sig inte för att slå ut de svagaste löntagarna, eftersom dessa har svårast att betala fastighetsskatten. De tvingas att sälja sina egenbyggda egnahem och sänka sin standard ännu mera, tills de dukar under. Är detta 30-talets rasbiologiska program, i återuppstånden förklädd form? De andra partierna är uppenbarligen med på noterna, eftersom de tiger stilla. Sakförhållandet är lika absurt som det är orättsligt, i princip likställt med forna tiders stråtröveri, men till omfattningen globalt och till formen så maskerat, att människor inte ens förstår att de blir berövade sitt arbetes resultat. Det är ett genialt politiskt bländverk, fram till nutid det perfekta brottet gentemot mänskligheten.

Kapitel 24

Demokratisk eller feodal samhällsform? Demokrati är ingen garanti för rättvisa. Ordet demokrati har en mycket stark positiv värdeladdning, utan att människor satt sig in i vad demokrati egentligen innebär för dem. Att alla demokratiskt fattade beslut automatiskt skulle innebära bästa lösning, är en ren villfarelse. För att ett demokratiskt beslut skall kunna bli konstruktivt och livsbefrämjande, är minimikravet att de medverkande känner till vad ett givet problem består av och hur man skall analysera detta utifrån objektiva grunder och kunna bidra med sin röst till det bästa beslutet. Men i många frågor klarar inte majoriteten av människor detta. Det kan bero på brister i kunskaper, omdöme, solidaritet, empati, ansvar, frihetsbehov, förutseende, beslutsförmåga, motivation och kanske mest oförmåga till kausal- och konsekvenstänkande. I och för sig kan man förstå att människor som blivit lurade tusentals gånger av överhet och makthavare, drabbas av apati och handlingsförlamning och inte längre tror på en ljusare framtid. Men det hindrar inte att ett beslut kan bli objektivt rätt, om man inser vad som saknas i dagens pseudodemokratiska beslutsform och rättar till detta systemfel. En utbredd uppfattning är att man aldrig kan veta vad som är rätt och fel. Beroende på vilken individ som tillfrågas får man så skiftande svar att de inte sällan blir motstridiga. En del tycker att dödsstraff är rätt, andra att det är fel. I en kannibalstam träffas inte formellt demokratiska beslut, men spontant är alla överens (konsensus = majoritetsbeslut = demokrati) om att man skall äta upp sina fiender eller avlidna fränder eller offra stamfränder till gudar, äta upp dem eller bränna dem. I den civiliserade världen tycker vi att allt detta är orätt. Men det är ändå en form av demokratiskt beslut. Kan man då avgöra vad som är objektivt rätt och vad som är fel? Javisst kan man det, men inte genom mänskligt subjektivt tyckande. Man förstår av det sagda att det som är objektivt rätt inte vilar på mänskligt medvetandes underlag. Det objektiva är en utanför människan stående och opåverkbar företeelse. På denna grund måste demokratibegreppet vila, eftersom människan är en naturlagsberoende varelse, vars existens vilar på objektiv grund. Naturlagarna visar skillnaden mellan rätt och fel Naturlagar gäller likartat i hela universum, men kan skenbart ta sig varierande yttre former beroende på positionen i världsalltet. Vi behöver inte så mycket bekymra oss om dessa konsekvenser för annat än vår egen planet, vilken som bekant hyser liv och natur. På vår unika himlakropp har liv uppkommit genom naturlagarnas försorg. Dessa är helt opåverkbara av människors beslut, hur demokratiskt fattade de än är. Eftersom natur- och livslagar skapar liv är de livsbefrämjande. Skulle de inte vara det, skulle liv inte heller existera. Slutsatsen blir att alla politiska beslut och åtgärder som gagnar liv och livets utveckling, sett ur människans perspektiv, måste vara rätt. Följaktligen måste då alla beslut och åtgärder som går i motsatt riktning vara fel. Eftersom allt liv som finns på vår planet är skapat av samma naturlagar, äger liv och natur rätt att existera.

Om vi specialstuderar människosläktet (eftersom detta är den mest kaosskapande arten på planeten och upphovet till de flesta problemen) så äger varje individ hemortsrätt och existensrätt härstädes. Orättvisor och förtryck i världen är till stor del den maktpolitiska lagstiftningens följdverkan. Om den goda viljan låg till grund för alla politiska beslut, skulle dessa problem för länge sedan ha undanröjts. Ifall människor själva inte kan komma till denna insikt, måste hjälp sökas på annat håll. Låt oss undersöka vad detta kan innebära.

Allt som främjar liv och natur är rätt,

allt som skadar det är fel När man betraktar lidandet i världen och frågar efter orsaken, kan man enligt kausallagen (orsak och verkan) fastslå att naturvidrig lagstiftning måste vara en avgörande orsak till allt elände. Det kan rimligtvis inte vara naturlagarna som ger upphov till förstörelsen, eftersom dessa tvärtom alltid värnar om och skyddar livet och naturen. Följaktligen måste alla politiker som tror sig kunna lagstifta kontrolleras så att deras åtgärder är i överensstämmelse med natur- och livslagarna. Alla demokratiskt fattade beslut som underordnar sig naturlagarna borde då vara rätt (de kan troligen vara mer eller mindre fördelaktiga), medan alla beslut som går emot naturlagarnas livsbefrämjande sätt att verka, automatiskt bör förklaras ogiltiga. Dagens politiskt subjektiva lagstiftning kallas rättspositivism. Den innebär att sittande regering och riksdag bestämmer vad som är rätt eller fel, utan hänsyn till om det strider mot natur- och livslagar. Skaparen av denna befängda lagstiftningsteori hette Axel Hägerström (1868-1939) och var professor i praktisk filosofi i Uppsala. Han hävdade att värdeomdömen saknar objektiv grund och endast är uttryck för känslor och till följd därav är ogiltig bas för rätt och lagstiftning. Detta är i och för sig inte fel tänkt, men hur detta konstaterande kan leda till hans följande slutsats är häpnadsväckande. Den enda lagstiftning som då kunde komma i fråga, enligt Hägerströms värdenihilism, var den som representanterna för sittande politiska ideologi ansåg vara riktig. Lagstiftningens sanna princip kom alltså att bli en fråga om den subjektiva viljan hos de regerande vilken grundas i ideologier och diverse föreställningar, vilka som regel saknar förankring i den objektiva verkligheten. I ett land är dödsstraff tillåtet i lag. I ett annat land är det förbjudet. Båda kan ju inte vara rätt, hur demokratiskt det än är beslutat. Hur en så grotesk filosofi kunnat bli normgivande för samhälls- och rättsvetenskaperna i stora delar av världen är för mig fullständigt obegripligt. Hägerströms hela livsverk faller platt till marken i och med ovanstående enkla utredning, vilket alla förnuftiga människor genast inser. Men naturligtvis hälsade alla makthungrande människor hans teori med tillfredsställelse. Vem som helst kan dock i dag se hur illa denna lagstiftning fungerar, så många gräsligheter och så mycken smärta och förtvivlan som den åstadkommit.

Det är dags att prova något nytt I den kaotiska tid vi nu lever med accelererande ekonomisk-politiska kriser och ökande social oro, borde ett socioekonomiskt experiment med tidskattesystemet genomföras, under vetenskaplig kontroll, för att få svar på om det nya systemet fungerar eller inte. Ett sådant experiment torde behövas, eftersom den vetenskapligt kausala slutsatsen inte synes vara tillräckligt övertygande. Det förhåller sig naturligtvis så, att en analytisk och konstruktiv hjärna med lätthet inser den nya modellens relevans, i analogi med all annan naturlagsbunden vetenskap. Ändå vill man politiskt inte ens tillåta ett experiment. Därmed kan det fastslås att det finns andra motiv hos politiker, än att lösa de kriser de själva är upphov till. Vilka är dessa motiv? Det skulle vara önskvärt om politikerna ville redovisa sina motiv i demokratins intresse eller också bevisa att tidskattesystemet är en felaktig teori. Annars behövs ett klargörande av skillnaderna mellan begreppen socialdemokrati och svensk totalitarism. Kan politikerna inte göra detta bör de avsäga sig sina uppdrag och släppa fram konstruktiva idéer och krafter som kan åstadkomma resultat. Politiker från vänster till höger framstår i annat fall som ett gäng odemokratiska och maktfullkomliga personligheter, vars politik endast syftar till att hålla samhället i ett feodalliknande tillstånd av klassisk modell. Om jag uppfattat de förtroendevaldas mandat i en demokrati rätt, så är slavstatens vidmakthållande inte de förtroendevaldas uppdrag.

Varför väljs de förtroendevalda? Efter år 1994 går allmänheten till val vart fjärde år och väljer "sina" representanter till riksdagen genom att lägga en valsedel med förtryckta namn, som de flesta inte har en aning om vilka de är, i en valurna. Varför gör man det? Man rycker väl inte vem som helst i armen på gatan och ber denne operera bort blindtarmen eller laga tänderna. Man lämnar inte heller in cykeln på sjukhuset för att få den justerad. Man vänder sig till yrkesmän som bevisligen behärskar sitt område. Så är dock inte fallet när det gäller att anförtro politiker våra existentiella villkor. Då väljer flertalet okända namn på en valsedel, namn som är helt främmande för väljaren. Och personerna på valsedeln har aldrig träffat den enskilde väljaren och kan bevisligen inte veta något om dennes förhållanden. Namnen på valsedeln utgörs av ett antal individer som står på listan därför att någon annan skrivit dit dem, på lösast tänkbara grunder. Personerna ifråga står där, därför att de sprungit på partimöten i någon vidskeplig församling (politiskt parti), som inte vet mycket om verklighetens villkor, men inbillar sig att de är de bäst lämpade personerna i landet att företräda andra människors intressen, bara av den anledningen att de är valda politiker! Och väljarna har inte den ringaste aning om varken vilka de är, hur de tänker eller vad de önskar. Det är mycket egendomligt och helt irrationellt!

Riksdagsplatser och röstvägran

Statsminister Persson och Gudrun Schyman uttryckte sin bestörtning i radion över det senaste riksdagsvalets (1998) låga valdeltagande och en "klarspråkare" läxade upp undertecknad, för att jag rekommenderat röstvägran som enda kvarvarande demokratiska uttryck för de väljares vilja som inte accepterar dagens riksdagssammansättning. Visst är det demokratiskt oklanderligt att om valdeltagandet är 81%, så skall riksdagen representera de 81 % som röstat. Men det är fel att de 19 % som inte röstat också representeras av riksdagens partier. Det enda rätta måste vara att 19 % av riksdagens 349 platser då skall ha 66 tomma stolar och de 81% som röstat, skall ha 283 representanter i riksdagen. Då blir det i ett slag utrymme för nya partier att meritera sig för de vakanta stolarna. Om man deltar i valet men röstar blankt, så ökar valdeltagandet, även om man inte röstat på något av de etablerade partierna, vilka ändå tar sig rätten att representera blankröstarna. Detta kan rimligtvis inte vara politiskt, demokratiskt eller objektivt rätt. Alltså är det demokratiskt fel att blankrösta, men inte att röstvägra. Metoden rekommenderas för att få litet mer dynamik i politiken och sätta sprätt på dagens sömngångarpartier.

Alla ogiltiga röster måste räknas samman

Tre slag av icke-röstare finns: !" Blankröstare (som lämnat ett vitt papper utan partitryck) !" Soffliggare !" Röstvägrare, de senaste egentligen demokratiska aktivister. Blankröstarna går lydigt i parlamentaristernas ledband och bidrar med sin blankröst att höja valdeltagandet. Blankröster makuleras och redovisas inte, eftersom de betraktas som ogiltiga, men räknas in i valdeltagandet och ökar därmed representativiteten. Soffliggarna orkar inte rösta, då de anser det likgiltigt vilket som, därför att ingen bryr sig om deras åsikter. Partierna tar sig dock rätten att representera både blankröstarna som soffliggarna och även röstvägrarna genom att besätta alla 349 platserna i Riksdagen, även om det verkliga antalet partiröstare skulle omfatta mindre än 50 %. I det läget har en minoritet besegrat en majoritet, vilket är motsatsen till demokrati. De demokratiska aktivisterna ser röstvägran som den sista demokratiska möjligheten att uttrycka sina åsikter om Riksdagens sammansättning, eftersom de inte accepterar partiernas otillbörliga anspråk att besätta platser, vilka rätteligen inte tillhör dem. Endast om 100 % röstat på det etablerade partierna, skall Riksdagens samtliga stolar besättas. Om de etablerade partierna fått endast 60 % väljare, skall Riksdagens stolar besättas till 60 % och resten skall stå tomma. Då finns plötsligt motivation att fylla de tomma stolarna med nya idépartiers representation. De tidigare tveksamma, de uppgivna och röstvägrarna kan då aktiveras i en rekonstruktion av demokratin och avskaffa pseudodemokratin och den nepotism i politiken som är dagens förhållande, där alltför många är släkt med varandra, enl. TV3 kl. 2200 den 30 mars år 2000, - Folkhemmet avsnitt - Regeringen ett familjeföretag - en granskning av släktsambanden bland statens högsta tjänstemän och politiker. I Hans O Sjöströms bok ”Klassens ljus”, 1987 Norstedts, beskriver och visar han hur samtliga i den då sittande regeringen var klasskamrater från 60-talet i Uppsala. Ingen av dem hade en naturvetenskaplig utbildning. I de s.k. samhällsvetenskaperna är naturvetenskaplig metod icke tillåten, varav måste följa att samhällsvetenskaperna vilar på subjektivism, med andra ord på ett godtyckligt tyckande utan objektiv grundsyn. Här dyker återigen Axel Hägerströms värdenihilism upp som bas för socialdemokratisk samhällssyn.

Makt som narkomani Dagens samhällskris på alla plan är ett typiskt utflöde från en grupp politiker som inte förstår konsekvenserna av vad de håller på med. Därför går det mesta av deras beslut och åtgärder åt skogen. Det är ju deras beslut som gäller i samhället. Väljaren har inget att säga till om. Han har med sin valsedel lämnat en ”in blanco fullmakt” till en människa han inte känner att besluta i frågor som gäller hans och hans medmänniskors levnadsförhållanden, vilka den "förtroendevalde" inte har en aning om. Därtill i frågor som ligger i framtiden och som ingen överhuvudtaget kan känna till, såvida man inte har en alldeles extraordinär kristallkula. Kan detta kallas rationellt beteende? Är det demokrati? Naturligtvis inte. Det är parlamentarism, ett fint ord för socialfascism och antiintellektualitet, det är fullständigt reaktionärt och helt utvecklingsförnekande! I valet 1994 vann socialdemokraterna valet på kravet om "ett öppet mandat" (detsamma som diktatoriska befogenheter)! Hur överensstämmer detta med grundlagen? Är detta första gången som "demokratiska" väljare i fria val väljer totalitär politik som samhällsform? Nej, faktiskt inte, det har inträffat förr - Hitler kom till makten genom demokratiska val (1933). Hur man än resonerar i dessa frågor, kommer man fram till att vår samhällskris inte är ett tekniskt problem utan en psykopatologisk katastrof. Och vi har oss själva att skylla, eftersom vi valt dessa herrar och damer till våra företrädare, trots att de uppenbarligen inte vet vad de håller på med, vilket bekräftas av att det för det mesta blir fel resultat av deras beslut.

Skall vi ha det på det här viset?

Makthavarna bevakar sina revir och släpper ingen teori inpå livet som kan hota deras maktställning. Men att manifestera tidskattesystemet utan medverkan av politikerna är omöjligt, eftersom dessa har monopol på lagstiftningsmakten och kan stifta vilka lagar som helst, i rättspositivistisk anda, utan att ens efterhöra den allmänna opinionen. Deras beskäftiga pysslande med problemen har stora likheter med gamla tiders makthavare, som inbillade sig själva och människorna att de hade sin ställning given av Gud; att de var Guds ställföreträdare på jorden. Man frågar sig varför en allsmäktig Gud skulle behöva hjälp av personal på jorden, därtill av individer som inte ens känner till Guds lagar, utan hittar på egna lagar i strid med naturlagarna. Förklaringen är enkel: makthavares vanliga anspråk på att äga bättre tankereda än Gud, vilket yttrar sig som storhetsvansinne, den självtagna rätten att bestämma över och kräva lydnad av andra individer i samhället. Ledarrollen kan vara berättigad i kraft av kompetens, strategisk begåvning och handlingsförmåga, men är oftare ett psykotiskt högmod, föreställningen att man är bättre skickad än andra individer att lösa svåra uppgifter. Karaktären är självbespeglande och har tydliga drag av övermänniskosyndrom. Den skenbara handlingskraften uttryckt i aggressivt självhävdande och utmanande beteende kan fungera i drängslagsmål vid dansbanan, men innebär sällan konstruktiv problemlösningsförmåga för ett land i kris. Inom sig bär dagens typiska ledare förmodligen en ständig ångest för att råka avslöja sin oförmåga, sin osäkerhet och rädsla, vilket han döljer bakom sin primärt arroganta och hånfulla attityd mot alla i sin omgivning. Detta beteende är hans första försvarslinje, som riktas mot såväl verkliga som inbillade "fiender". Han har ett kompensatoriskt behov av att skrämma och underkuva sin omgivning, varför idel ja-sägare väljs som medarbetare och underordnade, med den desperata förhoppningen att de skall stärka hans vacklande uppfattning om sin egen förmåga. Den dugliga ledartypen behöver inga yttre kroppsspråkliga signaler för att upprätthålla respekt. Den framgår i stället av kompetens, konstruktiva problemlösningar, handlingskraft och framför allt en påtaglig förmåga att uppnå resultat. Den önskvärda typen av "ledare" vill inte ens spela en ledarroll, utan hänvisar till självklara regler på naturlags- och verklighetsgrund, samt delegerar så många uppgifter som möjligt till självständiga medarbetare, som valts i kraft av duglighet, gott omdöme, yrkeskompetens, sunt förnuft, psykisk stabilitet och realistisk verklighetsuppfattning.

Människans inneboende potential Varje människa har en latent begåvningspotential som är avsevärt större än den som kommer till uttryck i den vuxna individen. Men utbildning och fostran i verklighetsförankring saboteras från första stund av ett genialt utarbetat maktsystem, vars avsikt är att dressera människor in i förutbestämda former och yrken som fyller behov av lydiga undersåtar och produktionsenheter hos människor högre upp i samhällets maktpyramid. Individer som inte får leva ut sina givna livsvärden och behov, kompenserar sig med alla sorters perverterade beteenden. (-Per-vers- betyder -i motsatt riktning-) Det urgamla öppet brutala träl- och slavsamhället övergick i feodalsamhället, vilket vid industrialismens inbrott i början på 1800-talet förvandlades till det sofistikerade löneslaveriet, som i modern tid fått nya pucklar på ryggen i skatte- och ränteslaveriet, vilket allt kan existera enbart pga politikernas perversa lagar, vilka snarast borde kallas för politikernas statsregler eller statsdiktat. Ty det är genom dessa politikers diktat som allt politiskt dilettanteri kan fortsätta att existera. Det gemensamma draget i alla varianterna på förtryck är de små människornas egendomslöshet. Som en röd tråd genom mänsklighetens historia går det implicita förbudet att individuellt äga de produktionsmedel som behövs för att en människa ska kunna skapa sig ett gott liv och utvecklas på sina egna villkor. All egendom som är av någon betydelse besitts av samma elit, som i alla tider med olika former av autokrati, brutala maktmedel, människoförakt och hänsynslöst rofferi tillskansat sig rikedomar och samhällspositioner. Antropologer har funnit empiriska bevis på att när en fredlig stam möter en krigisk kultur, går alltid den fredliga under. Den psykopatiskt aggressiva människan lever som parasit på de fredliga samverkande konstruktiva individerna, tills dessa är totalt utsugna. De självutnämnda despoterna skriver också de lagar, som är nödvändiga för att befästa förtrycket. Fenomenet har bestått genom alla tider, sedan historiens gryning intill nutid. En konsekvent genomförd hierarkisk samhällsordning, med höga löner till medlöpare och anpasslingar samt repressiva åtgärder gentemot undersåtar, har under årtusenden framkallat en värld av herrar och slavar. Dessa verkar, märkvärdigt nog, leva i symbios med varandra. Ingen av parterna förefaller kunna existera utan den andra. Det framkommer ännu i denna dag enskilda upproriska individer ur underklassen, vilka en kort tid agerar för slavarnas frigörelse. Men som regel blir de eliminerade eller slocknar av sig själva, som en förlupen gnista i den politiska dogmatismens mörker. Man kan ha olika uppfattning om Gustaf II Adolfs historiska betydelse och gärning, men hans måtto är lika visionärt och storartat än i dag: ”Endast duglighet skall avgöra tillsättning av tjänstemän och politiker”.

Kapitel 25

Ekonomisk demokrati eller fortsatt bedrägeri

Tidskattesystemet omformar successivt samhällsekonomin och leder mot en individualekonomi. Den förstärker individens rätt att leva och gestalta sitt liv som han själv vill och ger möjlighet att tillämpa en helt ny livsstil, vilken står i större samklang med naturen och dess lagar. Samtidigt som statens inkomster ökar, kan statsskulden amorteras och upplåningen minska, vilket sänker räntan och skattebehovet, stärker självfinansieringskapaciteten, sänker räntan ytterligare och minskar inflationen, ökar investeringarna, reser näringslivet på fötter, förbilligar produktionen, sänker priserna, ökar exporten och förbättrar handelsbalansen, stärker valutareserven och stabiliserar den egna valutan. Allt som följder i den naturliga kausalkedja jag tidigare beskrivit. Den ekonomiska dominans som bankernas kapitalförtätningar orsakar, kan upprätthållas endast genom att människors självfinansieringsförmåga tvingas ned på lägsta nivå, vilket statspolitikernas skattepolitik och ekonomiska juridik bevakar. Låg självfinansieringskapacitet innebär högt lånebehov för investeringskapital. Den statliga utsökningslagens uttalade avsikt är att "befordra kreditgivningen", som det heter i en juridisk lärobok (Per-Olof Ekelöf: Rättegång, del 1: inledning). Den politiska innebörden i detta "nyspråk" avslöjar att avsikten är att framtvinga lånebehov genom att beröva människor deras eventuella överskottskapital efter att existensminimum täckts. Därigenom tvingas folk att låna till ockerräntor även för mindre investeringar, såsom inköp av vitvaror, fordon m.m, men några större lån till stora investeringar etc kan de aldrig få. Individens självfinansieringsförmåga hålls nere genom att regeringspolitikerna godtyckligt kan belägga vilka företeelser som helst med skatt. Allt detta kallas "lagligt", trots att det är fullständigt orättsligt. Implicit är hela den ekonomiska lagstiftningens syfte att uppfylla de stora kapitalägarnas monopolintressen att i samverkan med skattelagstiftningen beröva människor deras självfinansieringsgrad utöver arbetsinkomstens försörjningsminimum, så att dessa drivs att låna till ockerräntor och därigenom tvingas avstå sitt eget arbetes resultat till dem som inte arbetar. Ett bankernas privilegium att beskatta befolkningen i likvärdig omfattning som stat, kommun och landsting.

De pengar som sedan lånas ut, är pengar, vilka influtit i form av arbetsbefriade räntor och spekulation av olika slag. Alla arbetsfria inkomster är pengar som ursprungligen kommer från människors arbetsprestationer, som resultat av eget arbete och uppoffringar, men som dessa blivit berövade. Bankerna suger nämligen i sig penningströmmarna, vilket minimerar realproduktionens avkastningsdel för de arbetande. När detta förhållande väl etablerats, blir det en självgående mekanism, en organiserad finansiell svindel och utpressning, som kan balanseras ytterst exakt genom samarbete mellan riksbanken (diskontot), affärsbankerna (räntan), regeringen (skatterna) och facket (som antingen manipulerar sina medlemmar eller spelar dummerjönsrollen - svårt att veta vilket). Övriga medborgare, som ej ingår i nämnda maktklass, får i vilket fall slutligen betala hela kalaset. Att "marknadens" parter officiellt inte låtsas om detta samarbete, tillhör det ekonomiska spelets rättsvidriga och konspiratoriska strategi. Meningen är tydligen att den arbetande befolkningen skall slava åt nomenklaturan, som sätter sina löner och skriver lagarna, så att de själva gynnas på de arbetandes bekostnad. Missförhållandet kan inte döljas i evighet. Vem som helst kan i dag iaktta de faktiska omständigheterna. Att detta kunnat fortgå obehindrat under så många år, beror på att de trälande människorna inte förstår hur bedrägeriet är upplagt och att de, genom inskränkt utbildning och manipulerad pedagogik, sorterats i olika socialgrupper för att fylla det korporativa samhällets behov av billig arbetskraft på alla nivåer.

Fackföreningarnas roll i spelet Fackföreningarnas roll är i dag överspelad och har dels blivit ett självändamål för dem som har sina utkomster därifrån, men det som är ännu värre - de har blivit statens och arbetsköparnas förlängda arm i överenskommelserna om minsta möjliga löner till de anställda. Fackföreningsfunktionärerna sitter i dag med och beslutar om det mesta inom arbetslivet, bl a om nedläggningar, löner, villkor och strejker. Genom att vidmakthålla arbetarnas låga löner kan man underhålla ett ständigt missnöje som motiverar fackets existens. Facket är sedan länge ett självändamål. Men medlemmarna har inte genomskådat bedrägeriet. En gång i tiden arbetade fackföreningarna för att de ekonomiska och arbetsmiljömässiga förhållandena för de arbetande skulle bli människovärdiga. Men allteftersom tekniken utvecklats har produktionskapaciteten expanderat enormt - 360.000 gånger på 400 år, inom vissa områden, varav merparten de senaste 100 åren. Lönerna har dock inte följt med vinsterna från den förbättrade tekniken och automationen. Företagens ökade vinster har inte slussats vidare till dem som arbetar, utan till ägarna av produktionsmedlen (!). Facket låtsas ett engagemang, men bromsar i själva verket löneutvecklingen i överensstämmelse med uppgörelsen i det flerbottnade Saltsjöbadsavtalet (1938). Om de själva är medvetna om den däri dolda konspirationen, så döljs det skickligt. Om fackföreningsfunktionärerna inte är medvetna, så är de inkompetenta. I båda fallen bör de avgå. Arbetarrörelsens tidiga folkbildningssträvan byttes på 1930-talet till en försåtlig antikulturkampanj i och med politiseringen av folkhögskolorna, inspirerad av de fascistiska strömningarna på kontinenten. Den blev redan tidigt framgångsrik och fyllde sitt syfte att passivisera befolkningens politiska medvetenhet, knäcka tendenser till eget konstruktivt tänkande, att enkelrikta politiskt och samtidigt göra befolkningen illitterat. Ty människor som varken erhållit nödvändiga kunskaper, allmänbildning eller objektiv orientering om tillvarons många aspekter, inte erhållit kausal träning eller ens ett språk, kan varken förstå sammanhangen eller formulera sitt missnöje, i den mån detta på grund av hjärntvätten överhuvudtaget upplevs. Antalet funktionella analfabeter, utslagna från den svenska skolutbildningen, ökar för varje år. Så skapas aningslösa slavarbetare och politiska robotar. Den psykotekniskt manipulerade svenska befolkningen, som dresserats med allt från TV och övriga medias utstuderade blandning av våldsunderhållning, barnsliga vuxenlekar, skräckfilmer, pornografi, antimusik, subliminala budskap, sportfåneri, bingokultur och tävlingshysteri, till riktigt rejäl politisk historieförfalskning och desinformation om verkligheten etc, har effektivt pressat kulturnivån under det acceptabla och frambringat en illitterat befolkning.

En undersökning av läsvanorna hos LO:s medlemmar visade att 90% hade läst en eller mindre än en bok de senast 10 åren. Existentiella debattböcker sålda i 1.000 exemplar räknas som en oerhörd framgång på en befolkning om 9 miljoner! De enda böcker som läses i större upplagor är kiosklitteraturen; underhållning, sex och spänning. Redan på 1940- och 50-talen slukades t.ex. Sigge Stark (pseud. för Signe Björnberg) av svenskarna från pärm till pärm i 100-tals volymer, alla med samma innehåll eller rättare sagt brist på innehåll. Tillståndet har i dag ytterligare förvärrats och vulgariserats. Detta är resultatet av socialdemokratins "folkbildningsarbete". Resultatet av sjuttio års ideologisk hjärntvätt manifesterar sig nu i århundradets politiskt självförvållade arbetslöshet, ekonomisk kollaps, rättsstatens sammanbrott, politiskt kaos, avdemokratisering, handlingsförlamade och vanmäktiga människor. Och på den synliga toppen av detta isberg, medborgarnas försämrade psykiska status, med alla sina psykosomatiska följdverkningar.

Politikernas bokslut – över en halv miljon utslagna

Näringslivets teknologi har komplicerats och fjärmat sig så till den grad från den genomsnittliga kunskapsnivån, att den nu tillgängliga men arbetslösa arbetskraften aldrig kommer att kunna inskolas i den nya tekniken och därför riskerar att förbli arbetslös resten av livet. Näringslivet producerar i dag mer än det någonsin tidigare gjort, utan behov av de över en halv miljon erkänt arbetslösa vi har i dag. (Lika många dolt arbetslösa befinner sig i utbildningar av olika slag, som de inte får någon nytta av). Förhållandet kvarstår 1999. Denna utslagning och alienation är priset för "den sociala ingenjörskonstens" politik, (den socialfascistiska korporativismen). De unga som nu kommer att överta samhället, är de som är inskolade i den nya tekniken, en liten exklusiv minoritet vilka kommer att klara sig bra och kan ingå i det privilegierade toppskiktet. De övriga, majoriteten av unga och äldre outbildade medborgare, offras på Mammons altare - med arbetslöshetens giljotin.

Är vad som sägs ovan verklighet eller överdrift?

Verkligheten kan vara mer fantastisk än fiktionen. Vad som ovan beskrivits, är en lång kausalkedja, dvs en kedja av orsak och verkan. Eftersom läget blivit som det är, måste det finnas en förklaring till varför det är så. Den som förnekar att det är så illa, som ovanstående beskrivning hävdar, måste då motbevisa påståendet och komma med en annan rimlig förklaring. Var så god, det står öppet för vem som helst att försöka! Men lämna då historieförfalskningen därhän. Om man kan lösa större delen av dagens kris med tidskattesystemet på det sätt som anvisats i denna bok, varför gör man inte det då? Varför vill politikerna inte ens diskutera saken? Mängder med politiska förslag saknar helt den kausala stringens som tidskattemodellen uppvisar, men sätts ändå i sjön. Att förslagen sedan sjunker som stenar i vattnet, föranleder inga kommentarer. De resulterar i stället i ännu fler befängda och lika misslyckade politiska beslut. Det system som läggs fram här har varit officiellt känt för politikerna i mer än tjugo år och ingen, utom riksdagsmannen Anders Gernandt (c), som lade förslaget som riksdagsmotion 1976, har annonserat det minsta lilla intresse!

Att veta eller inte veta vad man vill, det är frågan.

Hur kommer det sig att vår demokratiska styrelseform leder till att vi väljer inkompetenta personer till samhälleliga förtroendeposter? Dessa personer, vilka ofta saknar all praktisk erfarenhet av de kausalt bundna produktionsprocesserna i näringslivet, deras tekniska okunnighet, behoven inom den offentliga vårdsektorn och annan viktig kunskap om verklighetens naturlagsstyrda ordning, är ena hejare på politiskt dilletanteri, byråkratiskt krångel och att sko sig på andras bekostnad. Men borde det inte vara just insikter i naturvetenskap och konkret erfarenhet av näringslivets problematik i alla dess former, produktionsprocesser, finansiering, riskkapital, utvecklingsmöjligheter, uppfinnares rättsskydd, patentlagstiftning, immaterialrätt etc, som skall kunna avkrävas ledande politiker, vilka utnämnt sig själva att vara de i samhället som är bäst skickade att administrera allt detta? Efter ett helt liv i företagar- och uppfinnarbranschen vågar jag påstå att den struktur som samhället fått genom de dogmatiska och fundamentalistiska politikernas objektivt sett vettlösa styre, icke kan vara annat än en avsiktlig strategi för att konsolidera slavsamhället med sina ledare och lydare. Hur kunde annars det korporativistiska Saltsjöbadsavtalet 1938 komma till stånd? De flesta har inte alls förstått de bakomliggande motiven med detta, liksom de hemliga uppgörelser som doldes bakom blomsterspråket. Dagens frånvaro av ett sunt och livskraftigt näringsliv kan direkt kopplas till detta konspiratoriska avtal, en sammansvärjning mellan storfinansen, fackföreningsrörelsen och regeringen i en intressegemenskap, riktad mot de lönearbetande, vilka avsågs skulle träla för kapitalet och manipuleras att bekosta nomenklaturans privilegier. Den öppna delen av avtalet bestod i goda löner åt fackets medlemmar i utbyte mot arbetsfred. Den hemliga delen villkorades av att småföretagandet måste trängas ut från marknaden, med anledning av de risker som deras högre innovativa rörlighet innebar för storkapitalets vinstmaximerade investeringar. En ny uppfinning kunde ju över en natt förvandla storkapitalets satsningar till en förlust. Därför krävde SAF marknadsmonopol. En önskan som villfors av fackets ledare, vilka ansåg att den saken lätt kunde ordnas med högre beskattning och pålagor för småföretagen. Sedan dess har ca en halv miljon små företag tvingats upphöra eller hindrats från att etablera sig på marknaden. Med vetskap om detta är det väl inte förvånande att vi har arbetslöshet? I dag finns en halv miljon företag kvar i Sverige, varav 300.000 är enmansföretag. Om det inte vore för skatter, pålagor, byråkrati och politiskt motarbetande, skulle dessa enmansföretagare kunna anställa hela den nuvarande arbetslösheten.

Detta infama politiska spel har det stora flertalet aldrig genomskådat på grund av sin genom den statliga skolans manipulerade utbildning, inskränkta iakttagelseförmåga och bristande sambandsförståelse, effektivt vidmakthållen genom politisk lögnpropaganda, historieförfalskning, desinformation och inte minst den tidstöld som massmedias mentalt deformerande programutbud påtvingar befolkningen. Naturen och världen håller på att kollapsa, medan apokalypsens offer sitter och tittar på såpoperor och bingolotto. Behövs det ingen tid till att fundera över de existentiella problemen? Vi skulle behöva en paus för att tänka över riktningen på den vidare utvecklingen. Forskningens kunskaper och insikter i naturvetenskaperna är i dag så omfattande att vi, om vi låter förnuftet styra, kan påverka och förutse vad som kommer att hända. Vi måste ta oss samman och inse att de gamla politiska koncepten nu spelat ut sin roll och att vi måste skapa en ny samhällsmodell. Vi har funnit ett utmärkt draglokomotiv i tidskattesystemet, som successivt kan belastas med alla behövliga reformer. Den första uppgiften måste vara att introducera och konsolidera denna insikt hos människor. Någon medverkan från politikerskrået eller finansvärlden bör vi dock inte räkna med. Det ligger i sakens natur att dessa kategorier endast är intresserade av sig själva och sin makt över andra, vilket historien och all erfarenhet också visar. Eftersom den pedagogiska uppgiften är kolossal, är det första steget att finna kompetenta medhjälpare. Avsikten med denna bok är att finna dessa. Kanske är Du en av dem?