8 Orhester I ournalen

DUKE ELLINGTONS

€-ru o{örglöwlig upplerelöe.D uU" Ellingtons med stor sPän-rring emotsedda konserter ha nu gåttav stapeln och jag har fårtt det svårauppdraget att redogöra för mina in-tryck. Det är verktigen ett svårt upp-'diag. Det har skrivits och talats såmycket om orkestern förut, att detknappast finns något att tillägga. Alltberöm den fått är den värd i dubbeltmåtto och det behöver inte längrevar någon tvekan om, att den står1ångt över alla andra iazzorkesttar'Den enda orkester som kommer tiil-närmelsevis upp till Ellingtons klassär Jimmie Luncefords.

Ellingtons orkester visade ett över-raskande lugn på scenen. Inte detstoj och den livliga rörelse som manhar sett hos andra negerorkestrar,utan ett lugnt och säkert uppträdandeoch knappast .någon show alls. Or-kestern spelar med sirdan säkerhet,och fantastisk precision, och solister-na behärska sina instrument så full-komligt, att det ej behövs någon showför att hjälpa upp de olika Presta-tonerna. Det blev änclå inte en-formigt. h{usiken var i och för sig,själv så omväxlande och så intres-.sant, a.tt man inte saknade de humo-ristiska moment, som ej ha med cletmusikaliska att göra, och vilka atrdraorkestrar bruka fcirgylla upp det helarrrcd.

Konserterna i Stockholm söndagen.den 16 april hade samlat två fullsattahus. Orkesterns medlemmar möttesav ett stormande bifall, då de mak-ligt kommo in på scenen och börjadeoidna med noter och instrutnent. Såsatte orkestern igång med Ellingtonssignaturmelodi >>East St. LouisTooclle-oo>> .och l)uke själv gjordeentr6. I{an tackade för applådernaoch annonserade nästa nllmlrrer>Stompy Jones> - ett ganska hastigtswingnummer. Ja just swingnummer.J"g vet att det är många som sattifråga om Dukes orkester svänger'eller inte, men det behöver ej varanågon tvekan om det längre.

Ellingtons orkester kan verkligenspela swing i ordets råttabemärkelse.

Ibland svängde det, så det gick kallal<årar utefter ryggraden.

I cle f lesta orkestrar brukar detvara rytmsektionen, som gör detmesta till att det svänger, vilket maninte l<an säga i detta fall. Rytmsek-tionen var den svagaste punkten iorlcestern, dock utan att vara dålig'Jag kan knappast tänka mig att detfinns en rytmsektion så bra att denkan mäta sig med de övriga sektion-erna i Eilingtons orkester. Trumpet-,trombone- och saxsektionerna arbe-tade var för sig som en rytmsektionoch när därför Ellington ibland läm-nade pianot för att dirigera märktesciet ingen som helst skillnad.

E,llington har en underbar för-nråga att arrangera för de olika sek-tionerna genom att låta dem sPelaolika rytmiska figurer och bygger påsir sätt upp en enastående klimaxDetta var särskilt märkbart i sistanumret >St. Louis Blues>>, som spe-lades rätt snabbt. Flera gånger troddeilran att det var sista chorus manhörde, enär man inte trodde att or-l<estern l<unde når en större klirnax.Men clet kom ännu flera det ena merintensivt och lacldat av spänning änclet f öregirende, tills clet till sh,rtl<röp i l<roppen pår en.

När rrran hör E,llingtons grammo-f onskivor f irr nlan endast en svagföreställning oln vacl orkestern l<anprestera. Det är en av de få orkes-trar som lziter bättr-e i verklighetenän på skiva. Många orlcestrar, somi verl<ligheten spela ganska medel-mårttigt, kunna genom moderna tek-nisl<a finesser vicl inspelningarna låtamycl<et bra på skiva. Att EllingtonlåLter bättre i verkligheten beror förstoch främst på, att nran ciirekt firr or-l<esterns oe rhörc1a vitaiitet ti11 livs.Dessutom äro samtliga arrangemangmycket längre och utförligare, vilketgör att klimax och intresset stegrasg'r'advis.

Ellington gör' alla arrangemangsjälv och pir cletta gebit är han enfullkomlig konstnär. Andra arran-görer bruka göra en introduktion,f örsta chorus saxar, några solon,

KONSERTERsista chorus ensemble och så kodan.Ellington bygger däremot uPP sinaarrang'emang med tanke på att nå enviss klimax utan att det dessemellanfår förekomma några döda puni<ter,som förslappa intresset. Det är helatiden en jämn stegring och alla solonäro invävda i sammanhanget endastför att nå det eftersträvade målet.Inte ens i de speciella solonumrent. ex. >Clarinet Lament>> av BarneyBigard och >>Trumpets in Spades>> avRex Stewart fick man det intrycketatt solot spelades för självändamål.Orkestern hade en mycket viktig upp-gift att fylla i dessa nummers ut-förande.

Duke Ellingtons rätta instrumentär hans orkester - inte pianot. Hanär en ganska medelmåttig pianist ochinte alls vad man kallar för en swing-pianist. l{ans solon voro dock mycketsmakfulla och väl awägda. Hans sättatt dirigera orkestern från flygelnvar en fröjd för ögat och han lik-som clrev orkestern framför sig medsmå knyckiga rörelser. Han varden punkt hela orkestern tycktesstödja sig på.

Den ef f ektivaste i rytmsektionenvar bassisten l3il1 Taylor. IIan hadeen stor fyllig ton, som hörcles igenomorl<estern hur starkt den än spelade.

Batteristen Sonny Greer hade fåtten rnyckct framskjuten plats bredvidIillington, vilket var ganska onödigt.Han hade hörts hur långt bort hanän suttit. Han slog mestadels alldelesför hårdt och störde ofta så mycketatt lran inte tillräckligt l<unde upp-latta solisterns prestationer. Han ärl:ingt ifrirn en dålig batterist, menhan hör änc1ir inte till stjärnklassen.

Gittaristen I'-recldy Guy år orkes-terns svagaste tillgång. Man ladel<nappast mär1<e till att han var med.

Rytmsektionen hjälptes ibland uppav Juan Tizol och Cootie Williams.Tizol rnarkerade rytmen med ett parrnarackas, sorn han höll i ena handenoch med vilka han fick fram en sju-särdeles rytm. Han bör kunna skötaett par marackas, ef tersom han :ir

Orhester J ournalen 9

från Kuba, eller närmare bestämtfrån Porto Rico straxt utanför Kuba.Han är således inte neger utan span-jor. Cootie Williams hade ett parhandcymbaler, med vilka han f ickf.ram den mest eggande rytm. Eneffektiv hjälp för Sonny Greer, varscymbalbehandling var av enformigasteslaget.

Av solisterna kan man knappastframhålla någon före den andre, enäralla voro lika skickliga på sitt sätt.Trombonisten Juan Tizol kanske börnämnas först, enär hans komposi-tioner >>Caravan>> och >>Pyramid>> satteen viss prägel och färg på konserten.Ventilbasun i en dansorkester årganska sällsynt företeelse och med demöjligheter en dragbasun har, skulleman inte tro att en ventilbasun hadenågot berättigande. Den kanske inteheller har det, om den inte behandlasav en sådan konstnär som Tizol. Hanhade en varm, klar ton och utfördesina solon på ett sätt, som i frågaom smak och skönhet inte lämnadenågot övrigt alt önska. >Pyramid>>spelade han till stor del alldeles en-sam, endast ackompangerad av DukeEllington på en stor tom-tom.

Trombonisten Lawrence Brownston och stil påminner mycket omTommy Dorseys, endast med denskillnaden att Brown i mitt tycke ärrnycket bättre. Av de många solonhan hade, fäste jag mig särskilt vidhans två chorus i >>On the sunny sideof the street>>.

Joe >>Tricky Sam>> Nanton sPeladei sin vanliga stil, som man så välkänner til1 från de flesta inspelningarav Ellington. Med hjälp av en gum-mikopp får han fram de egendomli-gaste effekter - ibland lät det fak-tiskt som en människoröst.

Saxsektionen hade så stor ton ochspelade så klart och jämnt, att denhördes tydligt, även när hela brassetspelade med full styrka. Alla fyraspelade som en man och man måstebeundra deras sätt att få en ton attväxa fram från pianissimo till forte,utan att någon av dem hördes merån de andra. Otto Hardwick kan idet fallet ta ät sig den största äranför sitt perfekta sätt att leda sek-tionen.

Att Barney Bigard är en fantastisktskicklig klarinettist visste man juredan från grammofonskivorna ochdet intrycket befästes ytterligare, närman fick höra honom i verkligheten.

På eftermiddagskonserten hadeJohnny Hodges i mitt tycke alldelesför litet att göra. Han är en solist,som j"g aldrig kan höra mig mättpå. Skadan reparerades på kvällen,då han bland annat spelade två Påvarandra följande chorus i >On thesunny side of the street>>. I{an har enouttöm1ig id6rikedom och en vackerton, som är så stor, och fyllig, att detibland låter som tenorsaxofon.

De enda som verkade komma iextas och stompade på sina instru-

ment voro cle bägge trumpetarna RexStewart och Cootie Williams samtbarytonsaxofonisten Ilarry Carney.Carney behandlade sitt stora instru-ment med förvånansvärd lätthet ochhade en stor och bärkraftig ton.

I Rex Stewarts konsert >>TrumPetsin Spades>> fick man höra vilken högtuppdriven teknik han har. Tonernasprutade ur trumpeten med en otrolighastighet. Han spelade dock inte såuttrycksfullt som Cootie Williams,vars growleffekter höra ihop medEllingtons musik.

Den nye trumpetaren WallaceJones spelade mestadels första trum-pet och hade endast ett solo i >MoodIndigo>>. Detta nummer framfördes iett helt nytt arrangemang med blandannat körsång, där Sonny Greer sjöngförsta stämman.

Ivie Anderson kunde inte göra sigsjälv full rättvisa, enär hon var sjukoch hade hög feber, då hon uppträddepå eftermiddagens konsert. Omedel-bart efter konserten måste hon sökaläkare, vilken förbjöd henne att stigaupp ur sängen på en hel vecka.

Jag saknade inte sången på kvälls-konserten. Duke Ellingtons musik ärinte gjord med tanke på att utförasmed sång. Det år ren instrumentalmusik och alla texter till Ellingtonskompositioner ha tillkommit långtefter sedan melodierna komponeratsoch för att göra dem mer populäraoch tillgängliga för den stora allmän-heten. H, N.

Duke Ellingtons orkester spelar i Stockholms Konserthus inför fullsatt auditorium.