Självständigt examensarbete

Samarbete eller fasad? En kvalitativ studie om samarbete kring personer

med dubbeldiagnoser mellan kommunens

handläggare

Författare: Maria Jönsson och

Jenny Raving

Handledare: Anders Lundberg

Examinator: Kerstin Arnesson

Termin: HT17

Nivå: Kandidatnivå

Kurskod: 2SA47E

i

Abstract

Author: Maria Jönsson and Jenny Raving

Title: “Collaboration or facade?” – A qualitative study about the collaboration between

social service administrators within the municipality around persons with dual

diagnosis. [”Samarbete eller fasad?”- En kvalitativ studie om samarbete kring personer

med dubbeldiagnoser mellan kommunens handläggare]

Supervisor: Anders Lundberg

Assessor: Kerstin Arnesson

The aim of the study was to investigate how social service administrators collaborate

around persons that has dual diagnosis. In this study, we refer to people with mental

disabilities along with addiction problems. We have used a qualitative method and

collected our material using semi-structured interviews. The theoretical framework we

have used to interpret the degree of collaboration is Ann Boklund's model of

collaboration. We also proceed from Ervin Goffman's dramaturgical perspective to

interpret parts of the material. The material is divided into two main categories:

collaboration between social service administrators and the prerequisites for

collaboration. The result shows that the collaborative process can vary and is linked

together to how the administrators communicate, were they are geographically placed,

and how well they know each other. The result also shows that there is a lack of

guidelines and a common approach to collaboration issues. The obstacles to

collaboration that was raised by the interviewees were the confidentiality, delegation

succession and problems that may arise when the chemistry between the administrators

doesn’t work. The conclusion in our study is that the administrators see there is a need

for collaboration and a comprehensive view when it comes to persons with dual

diagnosis, but also that there is lack of guidelines to direct collaboration. When

guidelines are lacking, it’s up to each administrator to decide when and if a

collaboration is needed.

Nyckelord: Samarbete, samverkan, dubbeldiagnos, socialtjänsten, handläggare,

socialsekreterare

Keywords: cooperation, collaboration, dual diagnosis, social workers, social services

ii

Tack

Vi vill först och främst tacka våra respondenter som tog sig tid att intervjuas. Tack för

ert deltagande och era intressanta bidrag som möjliggjorde vår studie.

Vi vill också tacka vår handledare Anders Lundberg som har kommit med kniviga

frågor, goda råd och hjälpt oss på traven när vi sett ut som frågetecken.

Även våra respektive familjer förtjänar ett stort tack för att de funnits där för oss under

den hektiska hösten. Nu ska mammorna inte längre sitta klistrade vid sina datorer all

ledig tid.

Januari 2018, Växjö

Maria och Jenny

iii

Innehåll

1 Inledning ____________________________________________________________ 1 1.1 Problemformulering _______________________________________________ 1 1.2 Syfte ___________________________________________________________ 3 1.3 Frågeställningar __________________________________________________ 3

1.4 Avgränsningar ___________________________________________________ 3

2 Bakgrund ___________________________________________________________ 3 2.1 Organisationsstruktur ______________________________________________ 4 2.2 Handläggning av insatser/bistånd på socialtjänsten _______________________ 4 2.3 Samverkan mellan professioner ______________________________________ 5

2.4 Begreppet funktionsvariation ________________________________________ 6

3 Tidigare forskning ____________________________________________________ 7 3.1 Komplexiteten vid dubbeldiagnoser ___________________________________ 7

3.2 Förutsättningar för samarbete ________________________________________ 8 3.3 Hindrande och främjande faktorer för samarbete _________________________ 8 3.4 Samarbete inom välfärdssektorn ____________________________________ 10

3.5 Sammanfattning _________________________________________________ 10

4 Teori ______________________________________________________________ 12 4.1 Samarbetsformer enligt Ann Boklund ________________________________ 12 4.2 Erving Goffman och det dramaturgiska perspektivet _____________________ 13 4.3 Val av teorier ___________________________________________________ 14

5 Metod _____________________________________________________________ 15 5.1 Förförståelse ____________________________________________________ 15

5.2 Vetenskapsteoretisk ansats _________________________________________ 16 5.3 Semistrukturerad intervju __________________________________________ 16

5.4 Forskningsetiska överväganden _____________________________________ 17 5.5 Urval och urvalsmetod ____________________________________________ 18 5.6 Tillvägagångssätt ________________________________________________ 19 5.7 Arbetsfördelning _________________________________________________ 22

5.8 Metoddiskussion _________________________________________________ 22 5.8.1 Abduktiv ansats ______________________________________________ 23

5.8.2 Validitet och överförbarhet _____________________________________ 23

5.8.3 Alternativa tillvägagångssätt ____________________________________ 24

6 Resultat och analys __________________________________________________ 24 6.1 Information om respondenterna och behovet av samarbete ________________ 25

6.2 Samarbete mellan handläggare på socialtjänsten ________________________ 26 6.2.1 Synen på samarbete ___________________________________________ 26

6.2.2 Helhetssyn __________________________________________________ 28

6.2.3 Vikten av kommunikation_______________________________________ 30

6.3 Förutsättningar för samarbete _______________________________________ 32 6.3.1 Närhet till varandra ___________________________________________ 32

6.3.2 Lagstiftning och sekretess ______________________________________ 33

6.3.3 Riktlinjer ___________________________________________________ 34

iv

6.3.4 Delegationsordningen _________________________________________ 36

6.3.5 Personliga relationer __________________________________________ 37

6.4 Respondenternas beskrivning av samarbete ____________________________ 40

7 Slutdiskussion ______________________________________________________ 42 7.1 Vidare forskning _________________________________________________ 45

Referenser ____________________________________________________________ 1

Bilagor _______________________________________________________________ I Bilaga A Informationsbrev ______________________________________________ I Bilaga B Intervjumall _________________________________________________ II

1

1 Inledning I denna studie undersöker vi hur handläggare på socialtjänsten samarbetar kring

personer med dubbeldiagnoser. Socialstyrelsen (2017) beskriver dubbeldiagnos som

samsjuklighet mellan diagnostiserat missbruk och någon annan form av psykisk

störning. Vi har under vår tid som socionomstudenter uppmärksammat att det kan

uppstå svårigheter kring dessa personer. Vår uppfattning är att det finns rutiner och

samverkansöverenskommelser vid samverkan mellan olika huvudmän genom bl.a. SIP

(samordnad individuell plan) men att samarbete inom socialtjänsten, dvs. samma

huvudman upplever vi kommit i skymundan och utifrån detta har intresset för studien

tillkommit.

1.1 Problemformulering

Enligt Socialstyrelsen (2007) räknas personer med psykisk funktionsnedsättning1 och

missbruksproblematik som en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Elspeth

Slayter (2010) påtalar att myndigheter och vårdgivare inte ser brukarens hela situation

utan de fokuserar på en aspekt i livssituationen. De försöker behandla det problem som

anses vara det primära trots att forskning visat att problematiken oftast måste behandlas

samtidigt för att nå ett lyckat resultat. Vidare menar Peter Wirbring och Stefan Borg

(2011) att människans individuella livssituation och hur personens funktionsvariation

ser ut i kombination med missbrukets omfattning eller omfattningen av den psykiska

problematiken har betydelse för stödets utformning.

Det är vanligare med missbruksproblematik hos personer där den psykiska

funktionsvariationen orsakar svårigheter i det dagliga livet än hos personer utan denna

problematik (Glazier & Kling 2013; Slayter 2010). Detta kan enligt Ulrika Hallberg och

Lillemor Hallberg (2015) bero på att personerna självmedicinerar eller att de inte fått

adekvat samordnad hjälp från olika instanser i samhället. Vidare menar Hallberg och

Hallberg (2015) att personer med psykisk funktionsvariation i kombination med

missbruksproblematik många gånger får insatser och bistånd senare än andra människor

vilket gör att deras missbruk ofta har eskalerat innan de får möjlighet till behandling och

hjälp.

1 Socialstyrelsen definierar ”funktionsnedsättning som en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Denna

nedsättning kan uppstå till följd av sjukdom, annat tillstånd eller till följd av en medfödd eller förvärvad skada. Sådana sjukdomar,

tillstånd eller skador kan vara bestående eller av övergående natur” (Socialstyrelsen 2017 s. 13). Vi kommer i studien använda oss av begreppet funktionsvariation men det finns än så länge inte en tydlig definition av det begreppet.

2

Även om det är en utsatt grupp människor är det inte en homogen grupp, utan det

varierar kraftigt hur individens funktionsvariation yttrar sig och påverkar det dagliga

livet (Hallberg & Hallberg 2015). Personer som har en funktionsvariation och behöver

hjälp och stöd kan ansöka om bistånd enligt socialtjänstlagen, SoL (SFS 2001:453)

inom socialpsykiatrin eller om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa

funktionsnedsatta, LSS (SFS 1993:387) beroende på vad deras funktionsvariation

grundar sig i. Kommuner har olika avgränsningar för vilka som tillhör målgruppen för

socialpsykiatrin men vanligt förekommande är att de bygger på Nationell

psykiatrisamordnings (2006) definition av begreppet psykiskt funktionshinder:

En person har ett psykiskt funktionshinder om han eller hon har väsentliga svårigheter med

att utföra aktiviteter på viktiga livsområden och dessa begränsningar har funnits eller kan

antas komma att bestå under en längre tid. Svårigheterna ska vara en konsekvens av

psykisk störning. (Nationell psykiatrisamordning, 2006 s. 6)

Då det ofta inte är helt klart vilken problematik brukaren har och vilken lagstiftning som

är aktuell utifrån brukarens livssituation menar Davidsson (2007) att handläggare måste

besitta kunskap om olika psykiska funktionsvariationer, psykiska diagnoser och

störningar. Så beroende på hur brukarens problematik och sjukdomsbild ser ut kan det

vara splittrat i kommunens organisation om vem som ska handlägga ärenden, det

innebär att handläggare måste kunna samarbeta med andra handläggare inom

kommunen (Davidsson 2007).

Den organisatoriska specialiseringen inom socialtjänsten innebär enligt Pär Grell, Nader

Ahmadi och Björn Blom (2013) att olika handläggare ansvarar för arbetsuppgifter

riktade till en viss målgrupp eller problematik. Socialstyrelsen (2007) visar i sin rapport

att personer där den psykiska funktionsvariationen gör att de är i behov av stöd ofta har

många olika kontakter inom kommunen men även inom hälso- och sjukvården. Därmed

finns ett behov av kontinuitet och samordning mellan verksamheterna i kommunen och

de olika handläggarna. Vidare beskriver Socialstyrelsen (2013) att det är viktigt med

samordning och samarbete mellan de olika aktörerna, både inom kommunen och med

andra myndigheter. Det kan förekomma överenskommelser inom socialtjänsten om

samarbete mellan handläggare inom olika områden men det är stora skillnader i hur

kommunerna väljer att organisera sin verksamhet. Runo Axelsson och Susanna Bihari

Axelsson (2006) poängterar att med den ökande specialiseringen och uppdelningen

3

mellan olika verksamhetsområden har kraven på samarbete ökat kring personer som har

behov av stöd inom flera livsområden.

1.2 Syfte

Syftet med studien är att få en förståelse för samarbetsprocessen kring personer med

dubbeldiagnoser och vilka svårigheter handläggare på kommunens socialtjänst ställs

inför när personens psykiska funktionsvariation fordrar insatser inom SoL och/eller LSS

tillsammans med en missbruksproblematik.

1.3 Frågeställningar Hur ser samarbetet ut mellan handläggare på olika socialtjänster i Kronobergs

län vid psykisk funktionsvariation och missbruksproblematik?

Vilka svårigheter och möjligheter i samarbetet stöter handläggarna på i

handläggningsprocessen?

1.4 Avgränsningar Vår studie belyser samarbete inom kommuner men den tidigare forskning som gjorts

inom området är många gånger inriktad på samarbete mellan olika huvudmän.

Samarbetet kan ske på skilda sätt genom ex. nätverksmöten men även genom

samordnad individuell plan - SIP som regleras i 2 kap 7 § SoL (SFS 2001:453) och i 16

kap 4 § HSL (SFS 2017:30). Förutsättningen för SIP är att den enskilde behöver insatser

från olika huvudmän. Då fokus i studien är samarbete inom kommunen är SIP inte

relevant och kommer inte beröras nämnvärt även om det nämns i intervjuerna. Vi har i

studien valt att fokusera på vuxna personer och frivilliga insatser (SoL, LSS). Den stora

studie som gjordes senast inom samarbete på socialtjänsten är den Ann Boklund gjorde

1995. Det är 22 år sedan, därför anser vi att det är motiverat att göra en studie om

ämnet.

2 Bakgrund I följande kapitel kommer vi kort beskriva offentliga organisationers uppbyggnad och

styrning då det ger olika förutsättningar för samarbete. Vi redogör också för det som är

relevant i handläggningen på socialtjänsten och den lagstiftning som är aktuell utifrån

vår studie. Vi kommer även ge en introduktion till komplexiteten vid dubbeldiagnoser.

Detta för att läsaren ska få en bild av vilket sammanhang studien genomförs i och vad

4

respondenterna har att förhålla sig till. Slutligen för vi ett resonemang kring begreppet

funktionsvariation och varför vi valt att använda det i studien.

2.1 Organisationsstruktur

Offentliga organisationer kännetecknas enligt Tom Christensen, Per Lægreid, Paul G

Roness och Kjell Arne Røvik (2005) av att de är politiskt styrda och verksamheterna

svarar inför en demokratiskt styrd ledning. Vidare menar Christensen m.fl. (2005 ss. 16-

19) att offentliga organisationer är multifunktionella där hänsyn ska tas till exempelvis

öppenhet, insyn i beslutsprocesser, förutsägbarhet och likabehandling men även politisk

styrning, kostnadseffektivitet och kontroll. Berth Danermark (2005) menar att när

organisationer samverkar får graden av politisk styrning och beslutsvägar betydelse för

hur väl samverkan fungerar. Denna studie genomförs i kommuner som är politiskt

styrda organisationer där styrande politiker påverkar hur de olika verksamhetsområdena

inom kommunen ska vara uppdelade och vilken budget de tilldelas. De sätter även upp

målen för socialtjänsten och därmed har politikerna ett stort inflytande på

förutsättningarna för samarbete mellan olika handläggare på socialtjänsten.

2.2 Handläggning av insatser/bistånd på socialtjänsten Likt ovan menar Grell, Ahmadi och Blom (2013) att socialtjänstens organisering i allra

högsta grad påverkar hur handläggningsprocessen ser ut för brukarna. Hur

specialiseringen ser ut, alltså hur organisationen valt att dela upp arbetsuppgifterna och

vilken kännedom handläggarna har om angränsande områden, påverkar handläggningen

av ärenden (Grell, Ahmadi & Blom 2013). I vår studie om personer med psykisk

funktionsvariation och missbruksproblematik är flera områden inom socialtjänsten

involverade. Brukarna är aktuella inom IFO (individ-och familjeomsorgen) utifrån

missbruksproblematiken, socialpsykiatrin genom en psykisk diagnos och slutligen LSS

om de tillhör någon av personkretsarna. I studien är därför flera verksamhetsområden

involverade på kommunen och de har olika regler och lagstiftningar att förhålla sig till.

De personer som vi belyser i studien har möjlighet att ansöka om insatser och bistånd

enligt SoL och LSS beroende på vad brukarens problematik grundar sig i.

Margareta Lindelöf och Eva Rönnbäck (2004) skriver att socialtjänstlagen (SFS

2001:453) är en ramlag och det som ska genomsyra SoL är en helhetssyn med

individens behov i centrum (Lindelöf & Rönnbäck 2004). I LSS ansöker den enskilde

5

om specifika insatser enligt 9 § 1-10 p och individer måste tillhöra någon av de

personkretsar som anges i 1 § 1-3 p. LSS för att kunna ansöka om insatser enligt LSS-

lagstiftningen. Om så inte är fallet är den enskilde hänvisad att ansöka om bistånd

genom SoL. Det finns inte några preciserade insatser i SoL som den enskilde kan

ansöka om utan det är behoven för varje enskild individ som är avgörande för hur

biståndet utformas (Lindelöf & Rönnbäck 2004). I 5 kapitlet 8 § SoL redogörs för de

särskilda bestämmelser som gäller för människor med funktionshinder. Andra delen av

8 § lyder: “Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och

psykiska funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med landstinget

samt andra samhällsorgan och organisationer”. Utifrån paragrafen finns det både krav

och förväntningar på samarbete mellan olika verksamhetsområden.

2.3 Samverkan mellan professioner I Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) står det att kommunen ska samverka och Berth

Danermark (2004; 2005) beskriver att det som kännetecknar samverkan är att två eller

fler personer interagerar med varandra om en viss sak i ett särskilt syfte. Syftet med

samverkan måste klargöras i ett tidigt skede, det kan exempelvis vara att fånga upp

individer som riskerar att falla mellan stolarna. När personer interagerar kring något

utbyter de information med varandra och det kan enligt Danermark (2005) ske på flera

olika sätt. Det kan ske formellt genom schemalagda möten i officiella sammanhang,

eller informellt på fikarasten och kommunikationen mellan personerna kan se ut på

olika sätt. Muntligt kan vara via telefon, ansikte mot ansikte eller via Skype. Skriftligt

kan det ske genom e-post, post, verksamhetssystem eller andra webbaserade forum.

Danermark (2005) menar att den organisatoriska inramningen spelar en viktig roll i

samverkan, om det ingår i handläggarens ordinarie uppgifter eller om det är

projektbaserat. Vidare är tydlig ledning en förutsättning för en fungerande samverkan.

Samverkan och samarbete är många gånger synonymt med varandra i texter och

sammanhang. Vilket gör att det för en del personer får samma innebörd.

Nationalencyklopedins (2017a) definition av samarbete är “arbete som bedrivs av två

eller flera tillsammans med gemensamt syfte”. Samverkan definieras av

Nationalencyklopedin (2017b) som “gemensamt handlande för visst syfte”. I empirin

använder respondenterna samverkan och samarbete synonymt med varandra. Även om

respondenterna använder sig av båda begreppen kommer vi i studien att använda oss av

6

begreppet samarbete, då det är ett vidare begrepp och inbegriper fler aspekter. Vår tolkning

är att samverkan är en form av samarbete, utifrån Boklunds (1995) begrepp är samverkan

synonymt med kollaboration och har en kvalitativ innebörd.

2.4 Begreppet funktionsvariation

I vår studie kommer vi använda begreppet funktionsvariation istället för handikapp,

funktionshinder eller funktionsnedsättning. I sökning efter tidigare forskning har vi

dock behövt använda dessa begrepp då funktionsvariation är ett relativt nytt begrepp

och därmed inte använts i forskningen i samma utsträckning som funktionshinder och

funktionsnedsättning. Det är inte allmänt vedertaget och inom funktionshinderrörelsen

har de olika syn på begreppet. Organisationen Funktionsrätt Sverige (2017) använder

exempelvis inte funktionsvariation utan använder begreppet funktionsrätt, medan

organisationen Unga Funkisar (u.å) använder funktionsvariation. I Socialstyrelsens (u.å)

termbank avråder de från att använda handikapp och funktionshinder, de

rekommenderar istället att funktionsnedsättning används som syftar till ”nedsättning av

fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga” (Socialstyrelsen u.å). Begreppet

finns inte med i termbanken och därmed har socialstyrelsen ingen definition av

begreppet. Däremot finns det en definition i Nationalencyklopedin, “Funktionsvariation

är en värdeneutral beskrivning av människors olika fysiska, psykiska eller kognitiva

förmåga“ (2017c).

Funktek (u.å) har fört ett resonemang kring de olika begreppen utifrån Socialstyrelsens

definitioner och menar att funktionshinder är en beskrivning av ett hinder som uppstår i

specifika situationer vid ett möte mellan individen och miljön. Funktionsnedsättning

anser Funktek (u.å) är ett negativt laddat ord då nedsättning antyder att individen inte

når upp till normen i samhället. De anser att alla individer är olika och behöver inte

jämföras. Funktek (u.å) menar att vid en jämförelse skapas bilder av vad som ska anses

vara ”normalt” respektive ”onormalt”. Individens funktionsförmåga är inte så enkel att

definiera då flera aspekter spelar in. Funktionsförmågan är också situationsbunden

utifrån individen och miljön hen befinner sig i.

Vi som författare är för ett inkluderande samhälle där alla människor har lika värde och

inte ska bedömas utifrån vad som anses vara “normalt” och “onormalt” utifrån de

socialt konstruerade normer och värderingar som råder för stunden. Vi ställer oss därför

bakom det resonemang som Funktek fört. Därmed har vi valt att använda oss av

7

begreppet funktionsvariation i studien, då detta beskriver hela individen och är mer

inkluderande. Vår tanke är att vi inte vill göra en värdering av individens

funktionsförmåga utifrån bra, dåligt, normalt och onormalt då det riskerar vara

värderande och därmed stigmatiserande.

3 Tidigare forskning I detta kapitel har vi valt ut forskning som rör samarbete inom människobehandlande

organisationer för att fördjupa vår kunskap inom området. Den tidigare forskningen ska

ge en övergripande bild av vilka förutsättningar som finns inom offentliga

organisationer för samarbete, dels inom en organisation men även mellan olika

organisationer. Den utvalda forskningen belyser vilka hindrande och främjande faktorer

som finns för samarbete om brukare med dubbeldiagnoser och komplexa livssituationer.

Vi har delat in tidigare forskningen i teman: komplexiteten vid dubbeldiagnoser,

förutsättningar för samarbete, hindrande och främjande faktorer för samarbete och

samarbete inom välfärdssektorn. Delar av tidigare forskning har vi hämtat från äldre

källor men vi anser att den innehåller viktiga aspekter för att förstå samarbete inom

människobehandlande organisationer. Boklund (1995) används som referens i den

svenska forskning vi tagit del av och därmed anser vi att Boklunds (1995) forskning är

central inom forskningsfältet. Den forskning som redovisas nedan är sökt i Diva, Social

Services Abstracts, Social Service Premium Collection, SwePub och Google Scholar.

Våra sökord har bl.a. varit psykiska sjukdomar, psykisk funktionsnedsättning,

missbruksproblematik, LSS, samverkan, samarbete, socialtjänst, dubbeldiagnos och

motsvarande begrepp på engelska.

3.1 Komplexiteten vid dubbeldiagnoser Slayter (2010) undersöker i en studie från USA i vilken grad individer med intellektuell

funktionsvariation får den missbruksvård de behöver. I studien menar hon att dessa

personer är mer sårbara för både psykisk sjukdom och missbruk. Denna sårbarhet

innebär enligt Slayter (2010) en risk för att individerna utvecklar en dubbeldiagnos och i

vissa fall även trippeldiagnos. Individerna i studien har många kontakter med olika

myndigheter och det saknas kunskap i hur stöd för missbruksproblematiken ska ges till

denna grupp. Författaren menar vidare att det finns ett behov av att dessa individer får

ett samlat stöd men att professionens kunskap om varandras verksamhetsområden är

8

begränsad. De yrkesverksamma behöver utifrån Slayters (2010) slutsats samverka över

gränserna för att öka sina kunskaper och erbjuda ett mer anpassat stöd utifrån brukarens

funktionsvariation. Även Grell, Ahmadi och Blom (2013) visar att det finns fördelar att

samarbeta kring personer med dubbeldiagnoser och deras komplexa behov. De menar

att samordnade insatser ger ett bättre resultat för brukaren än om insatserna utförs

parallellt utan samarbete mellan verksamheterna.

3.2 Förutsättningar för samarbete

En slutsats från Axelsson och Bihari Axelssons (2006) studie är att organisationer

skapas och återskapas genom de handlingar som sker inom verksamheten.

Verksamhetsindelningen och de roller som följer med uppdelningen blir ofta

institutionaliserade och accepterade av den stora massan. I de olika rollerna finns

separata ansvarsområden, regler att förhålla sig till och områdesspecifika

arbetsuppgifter som leder till särskiljningar mellan de olika handläggarnas avdelningar.

Det skapar barriärer mellan de olika handläggarna som kan bli svåra att överbrygga vid

ett samarbete. Axelsson och Bihari Axelsson (2006) skriver att med de olika rollerna

följer attityder och beteenden som är specifika för just den enheten. Då offentliga

verksamheter är uppdelade i mindre enheter är det nödvändigt med samarbete mellan

dem. Detta för att brukare ska få sina behov tillgodosedda utifrån ett helhetsperspektiv.

Boklund (1995) visar i sin avhandling att samarbete mellan myndigheter och

organisationer är en förutsättning då de annars kan sakna en helhetssyn över brukarens

situation. De behöver kommunicera med varandra och utbyta perspektiv för att det ska

bli så bra som möjligt för den enskilde individen. Vidare är det grundläggande för ett

fungerande samarbete mellan olika handläggare inom kommunen att de förstår

varandras språk och ge ord lika innebörder och betydelse, annars riskerar de att

motarbeta varandra och missförstånd kan uppstå. Boklund (1995) beskriver även att

handläggare från olika områden kan tro att de är överens men då de ser problematiken

ur olika perspektiv och tolkar målformuleringar olika finns det en risk att de inte har

samma uppfattning om vilka metoder som är lämpliga (Boklund 1995).

3.3 Hindrande och främjande faktorer för samarbete Grell, Ahmadi och Blom (2013) menar att fragmenteringen i organisationen gör det

svårare att upptäcka brukare med komplexa problembilder men även att utforma

9

insatser som motsvarar brukarens behov då enskilda handläggare endast har sin egen

verksamhet i åtanke. I en studie som Maria Hjortsjö (2006) genomfört på en

familjecentral uppmärksammades det att även om flera professioner arbetar i samma

lokaler och därmed hade en närhet till varandra så var det inget större utbyte av

information dem emellan. Hjortsjös (2006) slutsats är att det berodde på att de

yrkesverksamma upplever det som svårt att göra någonting utanför sin egen

organisation, då de har regler och lagstiftningar att förhålla sig till.

Både Axelsson och Bihari Axelsson (2006) och Grell, Ahmadi och Blom (2013) för

liknande resonemang om att verksamheter och individer som erhåller stöd och service

från socialtjänsten drar nytta av att yrkesgrupper samverkar med varandra. Likväl finns

det faktorer som försvårar ett samarbete. Strukturella barriärer för samarbete kan vara

administrativa skiljelinjer, olika lagstiftningar och regelverk, åtskilda budgetar mellan

verksamheter, sekretess samt olika verksamhetssystem. Även organisationskulturen,

olika intressen, värderingar och det personliga engagemanget spelar in vid samarbete

(Axelsson & Bihari Axelsson 2006; Grell, Ahmadi & Blom 2013). Carolyn Hill och

Laurence Lynn (2003) menar att bakomliggande orsaker får betydelse för hur

samarbetet fungerar i verksamheterna. För att det ska fungera över tid behöver det

finnas en struktur som främjar samarbete inom verksamheter. De anser att ansvaret för

samarbete inte enbart ska åligga professionella när de uppmärksammar ett behov hos

brukare. Det bör enligt författarna finnas fastställda rutiner om tillvägagångssätt. I

studien redogör Hill och Lynn (2003) för att bakomliggande faktorer för samarbete kan

vara rationella och fokuserade på informationsutbyte för att uppnå på förhand

definierade mål, ofta med ekonomiska förtecken. Samarbete som grundar sig i relationer

mellan människor handlar mer om handlingsutrymme och växelverkan mellan

människor än om ekonomiska incitament (Hill & Lynn 2003).

Per Germundsson (2011) har i sin avhandling undersökt hur socialsekreterare och lärare

ser på varandra. Merparten av de hinder som Germundsson (2011) redovisar

överensstämmer med ovanstående forskning. Det han även påvisar är att

socialsekreterare uppger att det som hindrar ett bra samarbete är att det är en

tidskrävande process, att de har ett svårt uppdrag samt att arbetsbelastningen är hög. De

tillfrågade lärarna i studien menade att den bristande kommunikationen utgjorde ett stort

hinder för samarbete. Även Camilla Blomqvist (2012) har sett liknande hinder i sin

10

avhandling om samarbete mellan BUP, skola, socialtjänst och familjer. Blomqvist

(2012) menar att faktorer som gynnar samarbete är samlokalisering, chefer som är

positiva till samarbete samt tydliga områdesgränser och huvudmannaskap. En slutsats

som Germundsson (2011) drar är att det är strukturella hinder som lagstiftning och

regelverk, främst i form av sekretesslagstiftning, snarare än enskilda individers

arbetsinsats som försvårar kommunikationen.

3.4 Samarbete inom välfärdssektorn

Boklund (1995) uppmärksammar i sin studie att handläggarna ofta angav olika orsaker

till att samarbete var nödvändigt dem emellan. I studien framkom att alla såg ett behov

av insatser till brukaren men inte av samma orsak. Handläggaren ser brukarens

problematik utifrån sitt verksamhetsområde och är färgad av det vilket torde vara en

orsak till att handläggares uppfattning om problematiken inte alltid överensstämmer

med varandra. I Boklunds (1995) studie framkom det även att en del av handläggarna

ansåg att samarbete behövdes pga. brister i och/eller behov av insatser från ett annat

verksamhetsområde. Några av dem menade att de sökte stöd från andra handläggare när

det rörde brukare i svåra och komplexa livssituationer. Just att det handlar om

människor och deras liv är en anledning till att frågan är flerdimensionell och kan ses på

olika sätt. Studien visade på att handläggarna gjorde olika bedömningar och tolkningar

av brukarens problematik samt vad professionella bör samarbeta kring (Boklund 1995).

Anna Dunér och Maria Wolmesjö (2015) visar i sin undersökning att handläggare

samarbetar med många yrkesgrupper både i och utanför den egna organisationen. Deras

studie visar att samarbete ses som någonting positivt och kan fungera väl när alla

inblandade strävar mot samma mål. Däremot menar Dunér och Wolmesjö (2015) att

samarbete kan försvåras när inblandade parter sätter den egna verksamheten och dess

mål först. I undersökningen framkommer det att faktorer som försvårar samarbete är

tidsbrist men även att det saknas kunskap och förståelse kring varandras verksamheter.

3.5 Sammanfattning

I den tidigare forskning vi funnit uppmärksammas det att brukare med psykisk

funktionsvariation och missbruksproblematik har en komplex problembild som kräver

ett samarbete för att insatserna ska ge bästa möjliga utfall (jmf Slayter 2010; Grell,

Ahmadi & Blom 2013). I kommuner saknas det en helhetssyn över de här brukarna då

organisationen är fragmenterad och det är därmed svårt för handläggare att göra något

11

utanför sitt eget verksamhetsområde. Samarbetet försvåras även genom att handläggarna

måste förhålla sig till olika lagstiftningar, regelverk och att de har åtskilda budgetar (jmf

Hjortsjö 2006; Axelsson & Bihari Axelsson 2006; Grell, Ahmadi & Blom 2013;

Germundsson 2011). Boklund (1995) belyser att kommunikationen mellan handläggare

är av stor vikt då de behöver förstå varandras utgångspunkter och arbeta mot samma

mål. Samarbetet försvåras vid avsaknad av rutiner, okunskap om varandras områden,

hög arbetsbelastning hos handläggarna och att samarbete ofta är en tidskrävande process

(jmf Dunér & Wolmesjö 2015; Hill & Lynn 2003; Germundsson 2011). Utöver de

organisatoriska förutsättningarna får det personliga engagemanget och det egna intresset

hos professionella betydelse för hur samarbetet utformas mellan handläggare från olika

områden (jmf Axelsson & Bihari Axelsson 2006; Grell, Ahmadi & Blom 2013).

Hill och Lynn (2003) redogör för internt samarbete utifrån en amerikansk kontext och

lyfter upp strukturers påverkan och organisationens roll. Vi anser att Hill och Lynns

(2003) forskning är relevant då vi studerar samarbete inom kommuner och deras resultat

kan belysa interna förutsättningar. Slayters (2010) forskning är av relevans då den visar

på behovet av samarbete kring brukargruppen i vår studie men även vilka svårigheter

som finns vid dubbeldiagnoser. Övrig forskning vi redovisat beskriver samarbete inom

människobehandlande organisationer i en svensk kontext och anses därmed vara

relevanta för vår studie. Den svenska forskningen vi redovisat utgår från olika

verksamheter såsom BUP, socialtjänst, skolan och olika professioner på en

familjecentral, således beskrivs ett samarbete mellan olika huvudmän. Boklunds (1995)

studie handlar om samarbete inom socialtjänsten men har inte personer med psykisk

funktionsvariation och missbruksproblematik som fokus.

Vi har inte funnit någon studie som belyser samarbete mellan handläggare inom

kommunen kring personer med en psykisk funktionsvariation och

missbruksproblematik. Därmed anser vi att vår studie kan fylla en kunskapslucka

genom att belysa behovet av samarbete inom kommunen, vilka förutsättningar som

finns och vad som behöver utvecklas för att personer med psykisk funktionsvariation

och missbruksproblematik ska få adekvata och samordnade insatser.

12

4 Teori I detta kapitel kommer vi presentera de teoretiska ramverk som vi har valt att utgå ifrån

samt hur perspektiven kan hjälpa oss att förstå vår empiri. Vi avslutar med att motivera

och reflektera kring våra teoretiska utgångspunkter. Efter insamlingen av empirin kunde

vi se att det finns olika grader av samarbete som vi valt att tolka och förstå med hjälp av

Ann Boklunds (1995) begrepp om samarbetsformer. Boklunds (1995) begrepp kommer

att kompletteras med Ervin Goffmans (1959/2014) dramaturgiska perspektiv då

analysen av empirin synliggjorde en dubbelhet i materialet.

4.1 Samarbetsformer enligt Ann Boklund

Grunden för Boklunds (1995) begrepp finns i Berggrens (1982) beskrivning av

samarbete men även från Claes-Göran Westrin (1986) som vidareutvecklade Berggrens

resonemang och hävdar att det finns nivåskillnader i samarbetet. Bengt Berggren (1982

se Westrin 1986 s. 283) som gjort den ursprungliga modellen skapade den för att belysa

former av samarbete mellan psykiatrin och socialtjänsten. Westrin (1986) menar att i de

olika samarbetsformerna finns det en gradskillnad i samspelet mellan de professionella.

Boklund (1995) redogör för fyra samarbetsformer, separation, koordination,

kollaboration och sammansmältning. Den sistnämnda är enligt Boklunds (1995)

beskrivning den mest långtgående formen av samarbete och separation det motsatta.

Separation är enligt Boklund (1995) när det utifrån ser ut som ett samarbete, men när

det i praktiken inte finns något faktiskt samarbete. Olika handläggare och

verksamhetsområden utformar sina egna insatser parallellt inom sitt område och det

sker ingen interaktion mellan dem. Då de tillhör samma organisation uppfattas det

däremot som ett samarbete.

Koordination beskriver Boklund (1995) är när olika verksamheter samordnar sina

insatser och överför sina insatser till andra verksamheter utan möten eller samspel dem

emellan. Handläggarna arbetar med avgränsade ärenden inom sitt verksamhetsområde

och samspelet kan närmast beskrivas som ett remissförfarande där man lämnar över

ärenden till varandra.

Kollaboration sker när olika handläggare träffas, diskuterar och resonerar om olika

lösningar utifrån sina respektive verksamhetsområden. Boklund (1995) beskriver

kollaboration som den renodlade formen av samverkan. Alltså när handläggare står fast

vid sina egna områden men samordnar sina verksamheter när det gäller konkreta

13

ärenden eller brukare. Det innebär att olika yrkesverksamma vidmakthåller sin specifika

kompetens och respektive ansvarsområden. De blandar inte ihop sina professioner och

regelverk men vid specifika situationer samverkar de. Samarbete i form av kollaboration

menar Boklund (1995) har en kvalitativ form då professionella samarbetar kring något

och tillför olika saker såsom specifika kompetenser, resurser, verktyg och kunskap för

optimal lösning av uppkomna situationer. Westrin (1986) anger att utmärkande drag för

kollaboration är:

Kännetecknande för detta är att man gemensamt stöter och blöter problemen. Man träffas

och diskuterar ett fall eller har på något annat sätt en återförening till den andre parten vad

man kommit fram till.

(Westrin 1986, s. 284)

Sammansmältning sker när olika handläggare och deras respektive ansvarsområden

integreras med varandra, vilket kan innebära att alla till slut gör samma arbetsuppgifter

och bara en mindre del är specifikt för de olika områdena (Boklund 1995).

Andra ord som används i forskning för separation är specialisering och

sammansmältning benämns även som integrering (Boklund 1995; Grell, Ahmadi &

Blom 2013) men i denna studie använder vi Boklunds begrepp.

En svaghet med Boklunds (1995) begrepp är att de inte tar hänsyn till kvaliteten i

samarbetet samt att det inte enbart med dessa begrepp går att säga något om resultatet

för brukaren. Styrkan är att den är konkret, tydlig och kan hjälpa till att analysera

formen för samarbetet. Begreppen visar på i vilken utsträckning samarbete sker och hur

stor interaktionen är mellan olika handläggare.

4.2 Erving Goffman och det dramaturgiska perspektivet Goffman (1959/2014) skriver i Jaget och maskerna att människor genom avsiktliga

eller oavsiktliga handlingar framställer sig själva på ett visst sätt i syfte att göra intryck

och väcka en speciell reaktion hos andra personer. Han menar att människors identiteter

inte är statiska utan att de förändras och omformas när människor interagerar med

varandra. Individer anpassar sig efter olika situationer och strävar efter att framställa sig

på bästa sätt med hjälp av de normer, förväntningar och värderingar som finns i den

givna situationen. Individer har en strävan mot att accepteras och uppfattas av andra

som lyckade och därmed så väljer människor hur de vill agera i ett givet sammanhang.

Goffman (1959/2014) menar att det är viktigt för människor att styra de intryck de ger

samt att upprätthålla förväntade bilder i relation till situationen. Han använder

14

teaterscenen som en metafor för hur individer väljer att presentera sina handlingar.

Vissa handlingar väljer individen att utföra synligt i det han benämner som det främre

rummet medan andra handlingar sker i det bakre rummet som är avskilt från insyn.

Goffman (1959/2014) menar att det blir viktigt för människor att hitta uttrycksformer

som passar in i den grupp de tillhör samt lever upp till de krav som den sociala statusen

kräver.

Goffmans (1959/2014) perspektiv belyser inte graden av samarbete mellan handläggare

utan används i studien som ett analysredskap för att förstå hur respondenterna beskriver

och förhåller sig till samarbete med andra handläggare. Det dramaturgiska perspektivet

möjliggör en förståelse kring hur människor väljer att framställa sig i olika situationer

och hur de försöker leva upp till de förväntningar som omgivningen har på dem.

4.3 Val av teorier Vår teoretiska ram kring olika former av samarbete är som ovan beskrivet Boklunds

(1995) begrepp över samarbetsformer. Vi har valt hennes begrepp för att de är

anpassade för samarbete inom socialtjänsten, vilket är den kontext vår studie genomförs

i. Boklunds samarbetsmodeller används för att analysera förekomsten av samarbete och

på vilket sätt kommunens handläggare samarbetar. Med begreppen kan vi synliggöra

och skapa förståelse om handläggare samarbetar, hur ofta samarbetet sker samt på vilket

sätt handläggarna samarbetar. Även om Boklunds (1995) samarbetsmodeller kan ses

som en kategorisering anser vi att den tydligt visar på graden av samarbete mellan

socialsekreterare inom missbruk och LSS/Socialpsykiatri-handläggare inom

kommunens socialtjänst.

Vi upplevde dock att Boklunds (1995) begrepp inte ensamt bidrog till förståelse av vår

insamlade empiri, därför används Goffman (1959/2014) dramaturgiska perspektiv för

att förstå handläggares roll och vad de har att förhålla sig till. Inom kommunen finns det

specifika förutsättningar för samarbete men även förväntningar på hur samarbete ska se

ut. Genom att tillföra Goffmans (1959/2014) perspektiv finns det möjlighet att tolka och

förstå dubbelheten samt skapa förståelse kring hur handläggare inom socialtjänsten

beskriver samarbete i sin verksamhet. Vi har då möjlighet att skapa en större förståelse

för hur samarbetet fungerar mellan socialsekreterare inom missbruk och

LSS/Socialpsykiatri-handläggare.

15

Vi anser därför att Boklund (1995) är relevant i vår studie för att förstå graden och

formen av samarbete och Goffman (1959/2014) för att förstå dubbelheten vi funnit i

empirin.

5 Metod I metoddelen presenterar vi hur vår förförståelse påverkat studien och de etiska

övervägande som vi gjort. Vidare beskriver vi hur vår vetenskapsteoretiska ansats,

hermeneutik, är sammankopplad med semistrukturerade intervjuer som är den

kvalitativa metod vi använt oss av. Vi redovisar även tillvägagångssättet i studien och

för en diskussion om tillförlitligheten i uppsatsen och vad vi kunde gjort annorlunda.

5.1 Förförståelse Utifrån våra erfarenheter har vi sett att det finns svårigheter kring att samordna och

samarbeta inom socialtjänsten. Vi har uppfattningen att brukarens funktionsvariation

tillsammans med ett missbruk kan göra att de är i behov av stöd från flera handläggare

och att det inte alltid är självklart vilka enheter inom organisationen som bör vara

delaktiga. Vidare har vi har uppmärksammat att handläggare ibland tenderar att se

problematiken utifrån sitt eget verksamhetsområde och att brukaren därigenom inte får

samordnade insatser som ser till hela livssituationen. Vår förförståelse kommer främst

från vår verksamhetsförlagda utbildning under socionomutbildningens femte termin.

Jenny hade sin praktik hos enhetschef inom LSS och Maria hade praktik som

LSS/Socialpsykiatri-handläggare. Vid flera tillfällen uppmärksammade vi att personer

med psykisk funktionsvariation och missbruksproblematik inte riktigt hörde hemma

någonstans, insatserna samordnades inte utan vi såg att det förekom punktinsatser från

olika områden, ibland ovetandes om varandra. Något vi uppmärksammade var att

handläggare var osäkra på hur de skulle gå tillväga vid en komplex problematik, när

brukaren hade en kombination av diagnoser och svårigheter som inte passade in inom

de vanligaste insatserna. Personer med dubbeldiagnos som haft kontakt med

socialtjänsten i många år upplevde vi ”flöt runt”, ingen tog ansvar för dem och det

jobbades inte aktivt med olika insatser för att försöka förbättra brukarens livskvalitet.

Magdalene Thomassen (2007) menar att vi alltid bär med oss en historiskt betingad

förförståelse som ligger till grund för hur vi tolkar och förstår situationer och

sammanhang. Hans-Georg Gadamer (se Thomassen 2007, s. 95) påtalar att det är vår

förförståelse som möjliggör att vi kan skapa mening och förstå de situationer och

16

sammanhang vi ställs inför. Utifrån detta resonemang låter vi vår förförståelse vägleda

oss i intervjusituationerna samt i utformandet av våra forskningsfrågor. Vi har haft en

medvetenhet kring att vår förförståelse kan medföra att vi tar saker för givna redan

innan studien påbörjades men att den även hjälper oss att ställa adekvata frågor till våra

respondenter, vilket kan ge mer utvecklade svar.

5.2 Vetenskapsteoretisk ansats Syftet med studien är att få förståelse för samarbetsprocessen kring personer med

dubbeldiagnoser och vilka svårigheter handläggare på kommunens socialtjänst ställs

inför när personens psykiska funktionsvariation fordrar insatser inom SoL och/eller LSS

tillsammans med en missbruksproblematik. Då tyngdpunkten i studien är förståelse och

tolkning anser vi att en hermeneutisk ansats är lämplig. Thomassen (2007) beskriver att

hermeneutiken innebär tolkning och förståelse av en människa och dess handlingar i en

viss kontext. Inom hermeneutiken är språket centralt, alltså hur ord förklarar och bringar

förståelse för fenomen och hur verkligheten kan tolkas. Begrepp och ord får olika

förståelse beroende på vem som tolkar och läser texter (Thomassen 2007). Vår studie

handlar om att få förståelse för hur samarbetet fungerar mellan olika handläggare inom

kommunernas socialtjänst vid dubbeldiagnos. Hermeneutiken ger oss möjlighet att tolka

och skapa en djupare förståelse för samarbetet i komplicerade fall med personer som har

psykisk funktionsvariation tillsammans med en missbruksproblematik och därmed ge

oss svar på våra frågeställningar. Därmed anser vi att en hermeneutisk ansats med

kvalitativ metod är mest lämplig för studien.

5.3 Semistrukturerad intervju Alan Bryman (2011) skriver att vid en hermeneutisk ansats används vanligtvis en

kvalitativ metod. Detta håller även Claes Levin (2008) med om då utgångspunkten inom

hermeneutiken är att förstå och tolka ett visst fenomen utifrån intervjupersonernas egna

referensramar (Levin 2008). I vår studie föll valet på kvalitativa semistrukturerade

intervjuer.

James A. Holstein och Jaber F. Gubrium (2016) skriver att kvalitativa intervjuer kan se

olika ut, från tydligt strukturerade till att samtala fritt utifrån intervjupersonens intresse,

men de har alla som mål att tolka och konstruera bilder av en situation. Empirin formas

av vilken metod som används då metoderna ger olika mycket utrymme för

17

respondenterna att utveckla sina svar (Holstein & Gubrium 2016). Genom att vi använt

semistrukturerade intervjuer i studien har respondenterna fått möjlighet att utveckla

svaren utifrån hur de upplever situationen. Bryman (2011) redogör för att

semistrukturerade intervjuer utgår från öppna frågor med en inbyggd flexibilitet som ger

utrymme för följdfrågor. Tonvikten ligger på att respondenterna tolkar sin verklighet

och får möjlighet att berätta det som hen anser vara av vikt. I våra intervjuer innebär det

att respondenterna utgår från sin specifika situation, sina erfarenheter och den kommun

de arbetar i. I en kvalitativ intervju finns enligt Bryman (2011) plats för utförliga svar

som ger forskaren en möjlighet att göra en djupare analys. Det har gett våra

respondenter möjlighet att själva välja hur långa och detaljerade svar de vill ge oss, eller

om de helt vill avstå att svara på någon fråga.

Vi har utarbetat en intervjuguide med huvudteman som utgår från de frågeställningar vi

ställt upp för denna studie. Intervjuguiden ligger till grund för intervjuerna men våra

öppna frågor har gett oss möjlighet att ställa följdfrågor och respondenterna har fått

utrymme att utveckla sina svar. Bryman (2011) menar att med öppna frågor får

respondenten möjlighet att framföra sin egen beskrivning och tolkning av situationen.

Även om en intervjusituation präglas av flexibilitet är det möjligt att följa den

ursprungliga intervjuguiden och ställa frågorna i sin ursprungliga form (Bryman 2011).

En svaghet med semistrukturerade intervjuer är att respondenten ibland kommer bort

från ämnet för intervjun (Bryman 2011), vilket vi behövde vara uppmärksamma på och

då leda tillbaka till ursprungsfrågan. Frågeställningarna till respondenterna ser i det

stora hela ut på samma sätt men i vissa fall anpassades de för att följa intervjuns tempo

och språk. Målsättningen var att beröra samma ämnen och få svar på samma frågor hos

alla respondenter.

5.4 Forskningsetiska överväganden

Som utgångspunkt för våra etiska överväganden hade vi de etiska grundprinciperna om

individskyddskravet som innehåller: informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Bryman 2011; Johannessen & Tufte 2003;

Vetenskapsrådet 2017). Ovanstående grundläggande principer säkerställer att

intervjupersonerna deltagit frivilligt, lämnat sitt samtycke samt fått information om

studiens syfte. Deltagarna kunde när som helst välja att avbryta sin medverkan och

resultatet har avidentifieras för att säkerställa att respondenternas identiteter inte kan

18

avslöjas genom materialet. Vid de tillfällen det förekom information om brukare har

vi använt fiktiva uppgifter för att skydda tredje part.

I Lag om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) 3-4 §

återfinns kraven på att respektera de som är med i studien och skydda deras identitet.

Det gäller inte forskning på kandidatnivå men vi har ändock valt att beakta kraven. Inför

studier måste forskare därför resonera kring vilka konsekvenser det kan ge

respondenterna och vad nyttan med studien är (Vetenskapsrådet 2017). Vi såg inte

några uppenbara konsekvenser som kunde ha negativ påverkan på de som medverkade

då studiens fokus var på samarbete inom olika socialtjänster i Kronobergs län. Inför

studien hade vi en tanke om att studien eventuellt kunde synliggöra brister, förmodligen

organisatoriska sådana och inte brister som är direkt kopplade till enskilda individers

personlighet eller arbetsinsats. Det kan dock upplevas som problematiskt att kritisera

den egna organisationen, dels av lojalitet mot arbetsgivaren och arbetsgruppen men det

kan även ses som en indirekt kritik mot det egna arbetet. För att skydda respondenterna

på bästa möjliga sätt har vi tilldelat dem nummer i transkriberingen och i uppsatsen. Vår

förhoppning med studien är att den skapar en förståelse för hur samarbetet ser ut kring

personer med dubbeldiagnoser inom kommunernas socialtjänster. Genom att vi belyst

samarbetsprocesser inom socialtjänsterna är det möjligt att våra respondenter reflekterat

och kritiskt analyserat hur de samarbetar, vilket i slutändan kan leda till förbättringar för

brukarna.

Även om studien primärt belyst yrkesverksammas upplevelser av samarbete så har vi

benämnt psykiskt funktionsvariation och personer med samsjuklighet som en utsatt

grupp i samhället. Andersson och Swärd (2008) menar att när grupper kategoriseras och

särskiljs är det av vikt att vara medveten om att det kan uppfattas som stigmatiserande

och att dessa personer inte nödvändigtvis identifierar sig som en utsatt grupp. I studien

använder vi oss därför av funktionsvariation, detta för att inte bedöma och värdera de

brukare vi syftar till i studien utifrån deras funktionsförmåga.

5.5 Urval och urvalsmetod

Studien baseras på ett målinriktat urval, Bryman (2011) beskriver att ett målinriktat

urval utgår från att intervjupersoner väljs utifrån att de är relevanta för att uppnå

studiens syfte. Vi har valt intervjupersoner utifrån vilket område på socialtjänsten de

19

arbetar inom, socialsekreterare inom missbruk och LSS/Socialpsykiatri-handläggare,

detta för att överensstämma med syftet för studien och möjlighet att besvara våra

frågeställningar. Med ett målinriktat urval är förutsättningarna goda för att vi ska få den

specifika information som behövs för att skapa förståelse för samarbete och besvara

våra frågeställningar inom den tidsram som är avsatt för uppsatsen.

Vi har intervjuat åtta respondenter där samtliga arbetar som handläggare inom

LSS/socialpsykiatri respektive missbruk inom SoL. Efter åtta intervjuer ansåg vi att det

fanns en variation och mättnad i materialet som möjliggjorde en analys samt att

tidsramen inte tillät fler intervjuer. Respondenterna söktes i Kronobergs län och vi har

eftersträvat en jämn fördelning av handläggare som arbetar med ovanstående

utredningar för att få förståelse utifrån de olika verksamhetsområdena. Det var även

önskvärt med en spridning i ålder och arbetslivserfarenhet hos respondenterna för att få

variation i svaren på intervjufrågorna. Vi tror att tidigare erfarenheter påverkar hur

respondenterna samarbetar då de bör ha varit med om situationer där ett samarbete varit

befogat. Däremot ansåg vi inte att respondenternas etnicitet eller kön skulle påverka

resultatet. Respondenterna söktes genom att vi skickade ut mailförfrågan till vissa och

andra kontaktade vi genom telefonsamtal. Bryman (2011) menar att en nackdel med att

använda sig av målinriktat urval är att alla inte har samma chans att bli utvalda för

studien. Då vi eftersökte personer med specifika yrkeskunskaper och arbetsuppgifter

ansåg vi att målinriktat urval lämpade sig bäst för studien utifrån tidigare resonemang.

Vi eftersökte intervjupersonerna i Kronobergs län av bekvämlighetsskäl då det ligger

bra till strategiskt utifrån Linnéuniversitetet och våra respektive bostadsorter.

5.6 Tillvägagångssätt

Som vi tidigare nämnt var vårt mål att intervjua åtta yrkesverksamma handläggare inom

LSS/socialpsykiatri och missbruk. Vår tanke från början var att intervjuerna skulle

genomföras i två kommuner och att intervjupersonerna skulle vara jämt fördelade över

olika handläggningsområden. Kommunerna valdes strategiskt utifrån våra respektive

bostadsorter men båda var i Kronobergs län, Växjö kommun valdes bort då vi fått

uppfattningen av tidigare studenter att de är trötta på förfrågningar samt att den skiljer

sig storleksmässigt från övriga kommuner i länet. I de kommuner vi valde antog vi att

det fanns likvärdiga resurser och möjligheter till att samarbeta. De är alla mindre

20

kommuner som har organiserat handläggarna på likvärdigt sätt, alltså att samma

handläggare har både LSS och socialpsykiatri, vilket vi har sett kan variera.

I den första kommunen vi valt ut togs kontakt direkt med handläggare då vi fått

kontaktuppgifter genom en kurskamrat och de var välvilliga att medverka. Förfrågan i

vår andra tänkta kommun skickades ut via e-mail till områdeschef och namngivna

handläggare enligt deras hemsida. Vi fick omgående svar att socialsekreterare inom

missbruk gärna ställde upp på intervjuer men däremot inte handläggare inom

LSS/Socialpsykiatri. Valet av intervjupersoner fick därmed omvärderas och vi valde att

skicka ut ytterligare förfrågningar till fler kommuner. En kurskamrat banade även väg

för oss genom att ta upp frågan med sina kollegor och vidarebefordrade

kontaktuppgifter till oss. Då intresset att medverka var stort bokade vi in ytterligare två

intervjupersoner. Dessa fick dock senare avbokas på grund av sjukdom. Alla tilltänkta

intervjupersonerna fick ett informationsbrev med en kortfattad beskrivning av studien

(bilaga 1).

Intervjuerna har genomförts på respondenternas arbetsplatser och vi har genomfört

merparten av dem tillsammans. Vid ett tillfälle ville handläggarna intervjuas samma tid

och vi valde då att dela upp oss. Under intervjuerna har vi haft olika roller, en av oss har

varit ledande och den andra har funnits med som stöd och framfört kompletterande

frågor samt antecknat ifall något skulle krångla med ljudupptagningen. Vi har under

intervjuerna skiftat i dessa roller. Vi har efter godkännande från respondenterna spelat

in intervjun med hjälp av programmet ”röstinspelning”. Sex av intervjuerna har

genomförts enskilt, i ett fall hade respondenterna önskemål om att genomföra intervjun

tillsammans. Inledningsvis var tanken att vi utöver intervjuerna skulle ta del av riktlinjer

och rutiner om samverkan som användes på arbetsplatserna. Detta för att få en bredare

förståelse och variation i datainsamlingen. Kristina Boréus (2015) menar att texter och

dokument påverkar relationer mellan människor och grupper, de är en del i hur

samarbetsprocessen ser ut. Dock var det endast en kommun som hade någon form av

dokument och därför valde vi att inte använda oss av det. Respondenterna berättade att

de har dokument som styr samarbete med andra huvudmän men att det inte utformats

några dokument för intern samverkan i kommunen. Flertalet har uppmärksammat

avsaknaden av riktlinjer och vissa av dem hade funderingar på hur de ska utveckla ett

samarbete kring personer med psykisk funktionsvariation och missbruksproblematik.

21

Under transkriberingen avidentifierade vi materialet så att inga namn, arbetsplatser eller

annan information som kunde knytas till respondenterna fanns med. Vi har utgått från

de transkriberingsregler Bente Halkier (2010, ss. 69-70) redovisar med några

modifieringar och har så långt det varit möjligt skrivit ut allt inspelat material. Efter

transkriberingen gick vi igenom materialet, markerade med färgpennor och sorterade ut

totalt 15 nyckelord som var återkommande. De nyckelord som vi identifierade var:

fysisk placering, delegation, lagstiftning, struktur och avgränsningar i organisationen,

rutiner, muntlig kommunikation, möten, skriftlig kommunikation, datasystem, email,

kunskap hos professionella, relationer, självmedicinering, samsjuklighet samt brukare

och behov. Nyckelorden delades upp i tänkbara teman utifrån vårt syfte och

frågeställningar, de teman som vi inledningsvis valde ut var: organisatoriska

förutsättningar, olika former av kommunikation och personbundna förutsättningar.

Under arbetets gång har nyckelorden: självmedicinering, samsjuklighet samt brukare

och behov valts bort då de inte speglar formen av samarbete mellan handläggare.

Utifrån dessa teman har empirin bearbetats och citat har valt ut för att belysa

respondenternas utsagor. Analysarbetet medförde att vi kategoriserade våra teman på ett

mer enhetligt sätt för studien då vi upplevde att våra första teman spretade och inte höll

ihop. I resultat och analys kapitlet presenteras de i tre huvudkategorier enligt följande:

samarbete mellan handläggare, förutsättningar för samarbete samt respondenternas

beskrivning av samarbete.

Vi ser det som en fördel att vi båda medverkat under de flesta av intervjuerna. Genom

det har vi en större förståelse för sammanhanget och vad respondenterna ville förmedla

till oss med sina betoningar, gester och ansiktsuttryck. Då vi haft en hermeneutisk

ansats är sammanhanget en viktig del då vi tolkar vad respondenterna säger men även

hur det sägs under intervjuerna. Handläggarna har under intervjuerna öppet beskrivit

sina upplevelser av att samarbeta inom kommunen vilket möjliggjort att vi skapat en

förståelse för deras situation. Det insamlade materialet har bearbetats vid flera tillfällen,

vi har reflekterat och diskuterat, därmed har vi kunnat upptäcka nya aspekter och

infallsvinklar i form av en dubbelhet i empirin. De citat vi valt att använda oss av har i

några fall ändrats lite för läsbarhetens skull, vilket innebär att vi har tagit bort ord som

”liksom”, ”eh”. Vi har haft en hermeneutisk process vilket har gjort att ju mer vi synade

och tolkade vår insamlade empiri blev det tydligt för oss att det fanns en underliggande

22

dimension. Det medförde att vi valde ytterligare en teori, Goffmans dramaturgiska

perspektiv för att förstå dubbelheten vi såg i vår empiri. Vi anser att semistrukturerade

intervjuer har möjliggjort förståelse av vårt forskningsproblem genom respondenternas

berättelser om samarbete.

När vi sökte intervjupersoner hade vi som mål att få en jämn fördelning av handläggare

inom de olika områdena. Efter att vi genomfört våra intervjuer blev fördelningen fem

socialsekreterare inom missbruk och tre handläggare inom LSS/socialpsykiatri. Vi anser

att den fördelningen är godtagbar då vi har flera respondenter från de olika

verksamhetsområdena. Om vi gjort de två sista intervjuerna som vi fick ställa in på

grund av sjukdom hade vi dock haft fem respondenter från varje område. Ålder och

arbetslivserfarenhet bland respondenterna varierar kraftigt. Den yngsta är strax över 20

år och den äldsta närmar sig pensionsåldern. Det hoppas vi har gett en bredd i vår

empiri.

5.7 Arbetsfördelning Merparten av studien har vi gjort tillsammans även om vissa delar har varit uppdelade

då tiden varit begränsad. Problemformuleringen har vi utformat tillsammans och vi har

båda sökt information till bakgrundskapitel och tidigare forskning. Vi har skrivit varsitt

kapitel i teorin och vid sex av åtta av intervjuer har båda varit närvarande. Vi har båda

två genomfört varsin intervju på egen hand. Vid de gemensamma intervjuerna har en av

oss varit ledande och den personen har även gjort den efterkommande transkriberingen.

Vi har på egen hand läst igenom transkriberingarna och valt ut nyckelord som vi sedan

gemensamt gick igenom och skapade teman kring. Resultat och analysdelen har vi gjort

gemensamt. Vi har i mångt och mycket försökt att träffas för att skriva tillsammans då

vi anser att texten blir mer enhetlig och samma språkbruk genomsyrar hela texten.

Genom att vi träffats mycket har vi även kunnat stötta varandra och föra diskussioner

som förhoppningsvis gjort att vi reflekterat mer och skapat en god kvalitet på

uppsatsen.

5.8 Metoddiskussion

I följande avsnitt redogör vi för vår abduktiva ansats och diskuterar tillförlitligheten i

uppsatsen samt överförbarheten av studien. Vi för även ett resonemang kring vad vi

kunde gjort annorlunda i uppsatsen.

23

5.8.1 Abduktiv ansats

Under arbetet med uppsatsen har vi haft en abduktiv ansats. Vi har under arbetets

gång haft en idé hur vår studie ska se ut samt vilken form av teori/teoretiskt begrepp

som vi ville använda oss av. Att vi skulle använda oss av Boklunds teoretiska begrepp

om samarbetsformer blev dock bestämt efter att empirin var insamlad. Att även använda

Goffmans dramaturgiska perspektiv växte fram när vi bearbetade materialet och det stod

klart för oss att Boklunds begrepp inte förklarade alla aspekter som respondenterna

beskrev under intervjuerna. Alltså samlade vi in empirin och valde efter det ut de

teoretiska begrepp som vi ansåg vara lämpliga och drog sedan våra slutsatser. Det tyder

på ett abduktivt angreppssätt i studien anser vi då Olsson och Sörensen (2011 ss. 47-48)

beskriver att abduktion har sin grund i insamlad empiri och teori som sedan samspelar

vilket gör att förståelsen växer fram efterhand.

5.8.2 Validitet och överförbarhet

Validitet är metodens förmåga att mäta det som var tänkt att mätas (Olsson & Sörensen

2011; Trost 2010). Trost (2010) menar att i kvalitativ forskning vill man få reda på mer

om respondentens specifika situation och inte om något i stort. Forskaren vill då förstå

vad som är specifikt för just den här personen och förstå dennes upplevelser. Validitet

kan beskrivas som trovärdighet, d.v.s. om studien är genomförd på ett sätt som är anses

vara uppriktigt och relevant för syftet med studien (Trost 2010, ss. 133-135). I studien

har vi varit transparenta med hur datainsamlingen har gått till, dvs. kvalitativa

semistrukturerade intervjuer och vilka frågor vi ställt till respondenterna. Vidare har vi

redogjort för våra etiska överväganden och hur vår förförståelse påverkat oss

uppsatsförfattare. Vår uppfattning är att vi undersökt och skapat förståelse för det som

var syftet med uppsatsen.

Ahrne och Svensson (2015) skriver att inom kvalitativ forskning är det inte möjligt att

generalisera på samma sätt som i kvantitativ forskning. Detta då kvalitativa studier gör

djupdykningar i ett fåtal fall med specifika omständigheter. Istället menar Ahrne och

Svensson (2015) att studiens överförbarhet till andra liknande situationer med nya

personer är det man eventuellt kan fundera på när det gäller generaliserbarhet. Vår

studie är kvalitativ med åtta respondenter och vi har fått en förståelse för hur just de

personerna upplever samarbete i sin roll på specifika kommuner. Vi har fått liknande

svar av flera av dem och respondenterna kommer från olika kommuner, vilket gör att vi

24

tror att en viss överförbarhet finns. Dock kan vi inte säga något om hur det skulle se ut

om vi skulle göra samma studie i en större kommun med andra samarbetsformer. Eller

om en studie skulle gjorts på en annan myndighet såsom Försäkringskassan eller

arbetsförmedlingen som båda arbetar med samma målgrupp, d.v.s. personer med en

psykisk funktionsvariation tillsammans med en missbruksproblematik.

5.8.3 Alternativa tillvägagångssätt

En fråga vi i efterhand önskar att vi ställt till respondenterna är “Vad är samarbete för

dig?”. Detta då samarbete betyder olika för alla människor, inte ens den forskning som

vi tagit del av är eniga om begreppet och vad som ingår i det. Genom att ställa frågan

hade vi fått respondenternas egna ord på vad de lägger för värderingar i samarbete. Det

för att säkerställa att vi och respondenterna ger samarbete samma innebörd eller

uppmärksamma att vi inte gör det. Vi hade eventuellt kunnat få med frågan om vi

genomfört en pilotintervju. Då hade vi även kunnat finslipa vissa frågor och ändrat om

följden på frågorna. Vid transkriberingen av de första intervjuerna noterade vi att

respondenterna flera gånger kom ifrån ämnet och vi borde varit bättre på att styra

tillbaka mot det som var huvudfokus i intervjun. Detta förbättrades i efterkommande

intervjuer som därmed inte blev lika långa. Ett annat sätt att genomföra studien kunde

varit en fallstudie om samma ämne. Den hade då behövt genomföras i en större

kommun för att få tillräckligt med respondenter. Utifrån syftet med studien där vi söker

förståelse för samarbete hade det inte varit möjligt med en kvantitativ metod då

utvecklade svar är nödvändiga för att tolka samarbetsprocessen.

6 Resultat och analys Syftet med studien är att få en förståelse för samarbetsprocessen kring personer med

dubbeldiagnoser och vilka svårigheter handläggare på kommunens socialtjänst ställs

inför när personens psykiska funktionsvariation fordrar insatser inom SoL och/eller LSS

tillsammans med en missbruksproblematik. I analysen har vi valt ut delar från våra

intervjuer som knyter an till syftet och som kan hjälpa oss att besvara våra

forskningsfrågor. Vi kommer att sammanfoga vårt resultat till tidigare forskning och till

hjälp att analysera vår empiri har vi Boklunds (1995) begrepp om samarbetsmodeller.

Även Goffmans (1959/2014) dramaturgiska perspektiv kommer att användas i analysen.

25

Inledningsvis beskriver vi respondenterna i studien och hur de menar att samarbete

behövs kring personer med en psykisk funktionsvariation och ett missbruk. Avsnitten

synen på samarbete, helhetssyn och vikten av kommunikation under rubriken samarbete

mellan handläggare är kopplat till första frågeställningen: Hur ser samarbetet ut mellan

handläggare på olika socialtjänster i Kronobergs län vid psykisk funktionsvariation och

missbruksproblematik? Avsnitten närhet till varandra, lagstiftning och sekretess,

riktlinjer, delegationsordningen samt personliga relationer återfinns under

förutsättningar för samarbete vilket är tänkt att besvara vår andra frågeställning: Vilka

svårigheter och möjligheter i samarbetet stöter handläggarna på i

handläggningsprocessen? Respondenternas beskrivning av samarbete är ett

övergripande avsnitt som knyter an till syftet för studien och båda frågeställningarna.

6.1 Information om respondenterna och behovet av samarbete Empirin som ligger till grund för analysen är hämtad från tre handläggare inom

LSS/socialpsykiatri och fem socialsekreterare inom missbruk. Alla respondenter arbetar

i Kronobergs län, i fem olika kommuner. Intervjuerna har gjorts på respektive

respondents arbetsplats och i studien kommer respondenterna att benämnas med

nummer, utan någon inbördes ordning. Respondenternas ålder varierar, från strax över

20 år till att närma sig pensionsåldern. Likaså varierar det i arbetslivserfarenhet och

utbildning. Den respondent som arbetat kortast tid tog sin socionomexamen våren 2017.

Övriga respondenter hade varierande utbildningsbakgrunder. De som arbetat längst hade

gått sociala omsorgsprogrammet och någon hade läst till behandlingspedagog med

påbyggnad i juridik.

Under intervjuerna har respondenterna uppgett att de kommer i kontakt med personer

som har en dubbeldiagnos och att de ser ett behov av samarbete runt personerna inom

en rad skilda livsområden. Respondenterna berättade att de upplever att antalet brukare

med dubbeldiagnoser har ökat under senare år, samt att missbruk och psykisk

funktionsvariation är tätt förknippat med varandra. Respondent 1 menar att hon ser ett

samband mellan avinstitutionaliseringen och en ökad grupp brukare som har

dubbeldiagnos och att det beror på att brukarnas kontakt med droger har ökat.

[...] det är det, mycket mer vanligt. [...] jag började 2009 som LSS-handläggare och fram

till nu så har det ökat jättemycket, speciellt de yngre som vi träffar. [...] utav de här

personerna så är det många som självmedicinerar. (Respondent 1 LSS/Socialpsykiatri)

26

[...] Det beror på hur man ser på samsjuklighet. [...] Någon diagnos, ADHD, Aspergers det

har ju nästan alla här. (Respondent 3 Missbruk)

Respondenternas upplevelse bekräftas av Slayter (2010) som menar att personer

med olika grad av intellektuell och psykisk funktionsvariation kommer i kontakt

med droger i större omfattning än tidigare.

6.2 Samarbete mellan handläggare på socialtjänsten Samarbetet mellan handläggare inom socialtjänsten påverkas av hur handläggarna

uppfattar brukarens situation och behov av stöd. Även kommunens organisering av

ansvarsfördelningen för utredningar samt hur handläggare kommunicerar med varandra

påverkar samarbetets utformning. I kommande avsnitt presenteras de faktorer som vi

utifrån materialet anser har betydelse för samarbetet mellan socialsekreterare inom

missbruk och LSS/Socialpsykiatri-handläggare.

6.2.1 Synen på samarbete

I intervjuerna har respondenterna fått möjlighet att utveckla på vilket sätt de anser att de

samarbetar med andra verksamheter och handläggare i nuläget, men även hur de önskar

att samarbetet såg ut. Respondenterna beskriver att de har ett samarbete med andra i

komplexa ärenden med dubbeldiagnoser då de menar att det är en nödvändighet. Både

socialsekreterare inom missbruk och LSS/socialpsykiatri-handläggare berättar att de

samarbetar med IFO (Individ- och familjeomsorgen) i ärenden som rör barn och vuxna

när det gäller föräldraförmågan. Samarbete finns även med socialsekreterare inom

ekonomiskt bistånd och biståndshandläggare för äldre. Flera socialsekreterare inom

missbruk nämner också avdelningar inom psykiatrin i Region Kronoberg samt

kriminalvården.

Samarbetspartners är ju egentligen... det kan ju komma nya ärenden från ekonomiskt

bistånd, det kan komma nya ärenden från barn och familj. Då har man ett samarbete där,

men när det gäller missbruket som sådant är mina samarbetspartner externa i stort. [...]

(Respondent 5 Missbruk)

LSS/socialpsykiatri-handläggare berättar att skolan är en betydande samarbetspartner, i

vissa fall den viktigaste. Ingen av LSS/socialpsykiatri-handläggarna beskriver att de ser

socialsekreterare inom missbruk som sin samarbetspartner. Av socialsekreterare inom

missbruk är det endast respondent 3 som tar upp ett samarbete med

27

LSS/Socialpsykiatri-handläggare: “Mest är det ju samarbete med LSS-handläggarna och

SoL-handläggarna där” och syftar då till att även andra professioner sitter på samma

plats som de inte har något samarbete med. Respondent 7 är däremot tydlig med att de

inte har något samarbete alls med handläggarna inom LSS/Socialpsykiatri: “Nej,

ingenting”. Av samma uppfattning är respondent 8: “Nej, det har vi inte, nej det har vi

inte”.

Tydligt i intervjuerna är att socialsekreterare inom missbruk upplever en tröghet och

ovilja hos övriga handläggare att samarbeta kring deras brukare. De resonerar själva om

att det kan bero på rädsla för brukargruppen “[...] många när det är missbruk, man vill

backa. Andra som är runt omkring vill inte riktigt ta i missbruket kanske, eller så att

man blir lite rädd [...]” (respondent 2, missbruk). Respondent 8 menar att när det finns

ett missbruk med i problembilden så är det automatiskt socialsekreterarnas uppgift att

lösa missbruksproblematiken innan det är möjligt att gå in med andra insatser “[...] lite

såhär att finns det ett missbruk så, nä det är missbruk, varsågoda.” Handläggare inom

LSS/Socialpsykiatri uttryckte däremot ingen motvilja mot att samarbeta kring personer

som har en dubbeldiagnos med ett aktivt missbruk.

När vi bad respondenterna beskriva hur de går tillväga när de samarbetar om personer

med dubbeldiagnoser samt vid vilka tillfällen de har haft ett samarbete fick vi inga

tydliga exempel och tillvägagångssätt. Respondenterna gav svävande svar och hade

svårt att hitta exempel på samarbete mellan just LSS/Socialpsykiatri-handläggare och

socialsekreterare inom missbruk. Merparten av de exempel vi fick ta del av var istället

samarbete med Region Kronoberg och då främst med avdelningar inom psykiatrin. De

gav oss även exempel på andra samarbeten inom socialtjänsten som var med andra

handläggare eller med verkställare av insatserna.

Boklunds (1995) samarbetsmodeller beskriver att formen för samarbete och graden av

samarbetet är beroende på hur och i vilken omfattning som parterna samarbetar med

varandra. Utifrån respondenternas beskrivningar går det utläsa att socialsekreterare

inom missbruk upplever hinder i samarbetet i form av ett motstånd att arbeta med

missbruksproblematik från andra handläggare. När missbruksproblematiken hindrar

respondenterna inom missbruk från att inleda ett samarbete liknar det separation.

Respondenterna ser i de flesta fall inte varandra som samarbetspartners vilket även det

28

tyder på att samarbetsformen är separation då respondenterna utformar insatserna inom

sitt eget område utan någon form av samspel med handläggare på andra området.

Grell, Ahmadi och Blom (2013) menar att när professionella först och främst utgår från

sin egen verksamhet blir det svårt att utforma insatser som motsvarar brukarens totala

behov. Det kan jämföras med att respondenterna i vår studie beskriver en brist på

samarbete dem emellan trots att de ser att behovet finns. Utifrån respondenternas

beskrivningar kan det förstås som att socialsekreterare upplever ett motstånd till

samarbete men det går inte av vår empiri utläsa om det faktiskt är ett hinder då

handläggare inom LSS/socialpsykiatri inte ger samma bild av motstånd. Men det gör att

socialsekreterare utformar insatserna inom sitt område utan kontakt med

LSS/Socialpsykiatri.

6.2.2 Helhetssyn

När brukaren har behov av insatser från olika handläggare utreder de behovet inom sina

respektive verksamhetsområden och den lagstiftning som styr. Det är dock brukligt att

en av handläggarna utses till huvudhandläggare i ärendet. Respondenterna berättar att

de bestämmer vilken handläggare som ska ha huvudansvaret i det aktuella ärendet.

Detta beslut tas utifrån den problematik som anses vara den största eller mest akuta.

Respondenterna uppger att det i de flesta fall är missbruket. Om brukarens situation

drastiskt förändras och nya behov uppstår kan de byta huvudhandläggare.

[...] Det vi har bestämt är att vi har en huvudhandläggare, man kan inte ha två

huvudhandläggare när man har en person med samsjuklighet. (Respondent 1 LSS/Socialpsykiatri) [...] Sen brukar det vara en, ibland är kanske missbruket lite sekundärt och då är dem som

har huvudansvaret, ibland är det tvärtom när missbruket är det största. Och då blir man ju

den som har den största problematiken just då håller lite i det [...]

(Respondent 3 Missbruk)

Även om det finns en huvudhandläggare gör respektive handläggare sin egen utredning.

Detta sker parallellt med varandra vilket respondent 3 beskriver: “[...] jag gör ju min

utredning på missbruk och de gör ju sin utredning på den insatsen som ska vara hos dem

[...]”. Överlag beskriver respondenterna att de bollar över ärenden till varandras

verksamhetsområden och överlåter åt den andre handläggaren att informera brukaren

om vilka insatser som kan vara aktuella. Respondent 4 berättar: “ Vi försöker nog mera

29

att koppla in varandra. Att vi inte försöker gå in i varandras område [...]”.

Respondenterna kontaktar andra handläggare på olika sätt, det kan ske genom ett

telefonsamtal, via mail eller via deras verksamhetssystem. Respondenterna förutsätter

att mottagaren tar till sig ärendet men saknar återkoppling på vad som händer vidare i

ärendet.

Då mailar man problematiken och då får ju en handläggare till sig det här och tar kontakt då

ju. Förmodar jag för det vet ju inte jag så mycket om vad de gör sen.

(Respondent 1 LSS/Socialpsykiatri)

Ovanstående beskrivningar har likheter med Boklunds (1995) begrepp koordination

som kan liknas vid ett remissförfarande vilket innebär att professionella lämnar över

ärenden till varandra och arbetar parallellt. Detta visar sig i vår empiri genom att

respondenterna beskriver att de delar upp brukarens problematik och att respektive

handläggare sedan arbetar med sin del utifrån sitt område. Vidare beskriver våra

respondenter att de saknar återkoppling och därmed inte vet vad den andra handläggaren

gör efter att de fått till sig ärendet. Det tyder på att våra respondenter saknar insyn i

varandras områden och därmed inte har en helhetsbild vilket avviker från Grell, Ahmadi

och Bloms (2013) forskningsresultat som visar att helhetsbilden är viktig. Grell,

Ahmadi och Blom (2013) menar att samordnat stöd över verksamhetsgränserna är av

vikt för att tillgodose brukarens specifika behov. Utifrån de beskrivningar

respondenterna i vår studie ger finns det inte en samordning mellan handläggare då de

främst lämnar över ärenden mellan varandra när de själva gjort sin del.

En brukare med missbruksproblematik är ofta utestängd från andra insatser som

sysselsättning eller arbetsträning berättar respondenterna. Därmed blir

missbruksproblematiken automatiskt den problematik som ska lösas först. Därför är

andra insatser inte är aktuella förrän brukaren är nykter eller ren från missbruk.

[...] Vi var inte alls överens [...] där handlade det om en person som ville ha kontakt med

[...]. Personen ifråga rökte cannabis mer eller mindre regelbundet och förnekade inte att hen

var positiv om man skulle göra ett drogtest. Hen hade jättesvårt för att säga nej, ville sluta

men om någon kom så här “varsågod”, tack så var det färdigt. Det fanns inga resurser eller

motstånd där som hen kunde uppbringa. Hen ville ha kontakt med en boendestödjare med

hjälp för motivation till att säga nej. [...] Vi har ett par boendestödjare som har fått lite

utbildning när det gäller missbruk. Jättebra tänker jag och beviljade insatsen. Men så

framkom det att personen var positiv på den verksamma substansen och då jobbar de inte

med personer som är påverkade. [...] deras regler säger att vi inte kan jobba med någon som

är positiv. Så det blev ju en insats som inte gick att verkställa. [...]

(Respondent 5 Missbruk)

30

Ovanstående citat beskriver hur kontakten mellan socialsekreterare inom missbruk och

LSS/socialpsykiatri-handläggaren kan se ut. Liknande resonemang för flertalet

respondenter. Boendestöd är den insats som respondenterna oftast söker samarbete om,

detta då brukarna ofta har ett behov av motivationsarbete av olika orsaker.

Respondenterna menar att vid en missbruksproblematik med ett aktivt missbruk är

brukare inte välkomna på många ställen, inklusive hälso- och sjukvården för utredning

av diagnoser, då de kräver nykterhet. Respondenterna uppger att de inte kan bevilja

vissa insatser, främst boendestöd, även om behovet föreligger då det finns ett missbruk

hos brukaren. Det skapar problem i handläggningen då brukarna ofta har behov av flera

insatser utifrån sin samsjuklighet. Regelverket hos de som ska verkställa insatsen säger

att boendestödjare inte får gå in till personer som har ett aktivt missbruk. Respondent 8

beskriver att följden blir “[...] de hamnar helt utanför och det är ju helt tokigt” och

menar då att brukaren inte får insatser för sina andra hjälpbehov utan endast

missbruksproblematiken. Detta kan förstås med Boklunds (1995) begrepp separation

som innebär att respondenterna utformar sin insatser parallellt inom sina egna

verksamhetsområden och det finns ingen helhetssyn. I empirin visar det sig genom att

respondenterna inte har ett samarbete då befintliga insatser inte är utformade efter

brukare med psykisk funktionsvariation i kombination med ett missbruk.

Respondenterna beskriver att reglerna om vilka brukare som får vara på sysselsättning

respektive få möjlighet till boendestöd hindrar deras samarbete. Det stöds av Axelsson

och Bihari Axelsson (2006) som kommit fram till att regelverk kan försvåra ett

samarbete. Våra respondenter inom missbruk är medvetna om att deras brukare inte kan

få vissa insatser på grund av regelverket även om behovet finns och därmed söker de

inte ett samarbete med LSS/Socialpsykiatri-handläggare i dessa frågor.

6.2.3 Vikten av kommunikation

Genomgående i empirin uttryckte respondenterna att kommunikation dem emellan var

avgörande för hur deras samarbete såg ut. De upplevde svårigheter när det flertalet

gånger har saknats möjlighet till kommunikation ansikte mot ansikte, vilket har lett till

missförstånd. Respondenterna berättar att då de ofta gör separata utredningar inom sina

egna verksamhetsområden behöver de träffas och prata med varandra om samarbetet

ska fungera. Respondenterna beskriver att de inte har bestämda tillfällen där de kan

träffas och prata om frågor och funderingar som uppkommit. Däremot berättade de att

det finns tillfällen när de ändå kommunicerar. Dessa tillfällen är dock inte planerade

31

utifrån organisationen utan sker informellt. En avgörande faktor är då att det finns en

personlig relation.

[...] alltså man har ju sina. Där man har flest ärenden är det ju lättare att ta kontakt med dem

eller så. [...] (Respondent 3 Missbruk)

Flera respondenter uppger att när de saknar möjlighet att enkelt ta upp saker de funderar

på finns det en risk för missförstånd. Flera av respondenterna hade en tydlig bild av hur

de önskar att samarbetet skulle se ut med andra handläggare inom kommunen. “[...] jag

tror det skulle underlätta om man hade gemensamma möten. Bestämda och regelbundna

[...]” (respondent 6).

[...] Vi skulle kunna utveckla detta genom att kanske träffas mer regelbundet. Och det har

jag föreslagit, att vi skulle behöva göra det. Det skulle kanske handla om en gång varannan

månad eller en gång i månaden. Det räcker med två timmar kanske. Jag tror det skulle vara

mycket vunnet på det. När man sätter sig ner tillsammans och pratar. [...]

(Respondent 6 LSS/Socialpsykiatri)

Vidare beskriver respondenterna att de i vissa fall utgår från olika lagstiftningar och då

är kommunikationen dem emellan viktig för att de ska förstå varandras utgångspunkter.

Respondenterna beskriver att de behöver träffas för att prata med varandra så att de kan

tydliggöra avgränsningarna mellan sina respektive områden, reda ut eventuella

missförstånd och få förståelse för varandra. Respondent 5 menar att när de

kommunicerar med varandra vet de: “[...] Var är det jag ska ta vid [...] eller vad är det vi

ska jobba ihop om? [...].”

Vår uppfattning utifrån respondenternas beskrivning är att graden av samarbete skiljer

sig åt beroende på omfattningen av deras kommunikation med varandra. Därmed kan

det vara separation om det saknas kommunikation helt och det finns då en risk för

att missförstånd uppstår. Det kan även vara koordination utifrån respondenternas

beskrivningar vid de tillfällen handläggarna tydliggör när de ska ta över ärenden från

varandra. Skillnaden i begreppen enligt Boklund (1995) är att vid koordination finns en

samordning mellan verksamheter medan det vid separation inte sker något

informationsutbyte alls. Vilken samarbetsmodell som är aktuell bland våra respondenter

är enligt vår förståelse beroende på handläggare och tillfälle då det saknas fastställda

arbetssätt i samarbetet kring personer med en psykisk funktionsvariation tillsammans

med missbruksproblematik. I Boklunds (1995) forskningsresultat framkommer det att

32

kommunikation är av vikt för att utbyta perspektiv vilket respondenterna i vår studie

menar försvåras av att de saknar forum för att kommunicera och lyfta frågor som

uppkommit. De får därför svårt att samordna insatserna utifrån brukarens behov.

6.3 Förutsättningar för samarbete Socialtjänstens struktur och uppbyggnad med tillhörande lagstiftningar utgör

förutsättningar för samarbete mellan handläggare. Organisationen kan orsaka hinder

men också möjliggöra samarbete. I detta avsnitt visar vi hur verksamhetsområdenas

placering i förhållande till varandra tillsammans med riktlinjer och lagstiftning styr hur

respondenterna upplever möjligheten till samarbete.

6.3.1 Närhet till varandra

Under våra intervjuer har alla åtta respondenter lyft betydelsen av att sitta nära varandra

i det dagliga arbetet. Respondenterna beskriver att förutsättningarna för samarbete ökar

när det fysiska avståndet är litet. I materialet framkommer det att respondenter upplever

att det finns fördelar med att sitta nära varandra. När handläggarna har kontoren på olika

platser beskriver respondent 5 att: “[...] vi sitter ju inte på samma plats så vi springer ju

inte ihop [...]”. Samtidigt framkommer det att handläggare anser det vara ett relativt lätt

hinder att överbrygga i den lilla kommunen. “[...] här knatar man ju upp till varandra

[...]” beskriver respondent 3. Liknande berättar respondent 6: “[...] När man lätt kan

prata med varandra om saker och ting. Helt klart att närhet underlättar”.

I en kommun uppger respondenterna att alla handläggare tidigare suttit i samma lokaler,

men att någon av verksamheterna har flyttat till ett annat ställe då de blivit för

trångbodda. Detta beskriver de har påverkat samarbetet med handläggare från den

utflyttade verksamheten negativt. De uppger att det har skapat ett avstånd mellan dem

som gör samarbetet mer tungrott och krångligare. Tidigare träffades de flera gånger

under dagen och de kunde då ta snabba frågor och rådgivning med varandra. De

upplevde att närheten till övriga handläggare har en positiv betydelse för samarbetet.

Utifrån respondenternas beskrivningar så framkommer det att närhet till varandra

underlättar deras samarbete men i deras berättelser går det inte att utläsa hur närheten

gör skillnad för deras faktiska samarbete. Respondenterna menar att det är lätt att gå

över till varandra eller ta kontakt även om de inte sitter på samma kontor men berättar

samtidigt inte om tillfällen när de går över till varandra eller tar kontakt.

33

[…] innan satt även dom som jobbar med socialpsykiatrin och LSS:en i detta hus också.

Men sen då, för att vi var lite trångbodda […]. Så fick dom flytta ner till xgatan, men det

ligger här nere så det är inte långt, det är fem minuter att gå kanske. Men det vi upplevt är

att det är en försämring mot innan för det är mycket lättare när man sitter i samma hus att

man bara kan gå och prata med varandra, lite snabbt så. Nu gör man inte det, man springer

inte ner dit bara för att bolla lite i ett ärende utan då får man ringa eller maila eller så. […]

det är väl en nackdel. (Respondent 2 Missbruk)

[...] Det kan vi sakna som LSS handläggare att vi behövde flytta, för här är

myndighetsavdelningen som sitter. Så alla socialsekreterare, handläggare och missbruk

sitter ju här. Ja då är det en fördel att sitta tillsammans med dem. Så det känner vi att vi

förlorade, det var jättebra när vi satt här tillsammans med dem.

(Respondent 1 LSS/socialpsykiatri)

Hjortsjö (2006) beskriver i sin studie att även om handläggare har sina arbetsplatser nära

varandra innebär det inte att samarbetet automatiskt blir bättre. I vår studie uppfattade vi

att respondenterna genomgående upplevde att närheten till övriga handläggare har en

positiv betydelse för samarbetet. Flera av respondenterna har aldrig suttit tillsammans

men har ändå föreställningen att samarbetet blir bättre om de har kontoren på samma

plats och kan prata med varandra under mindre formella former.

Goffman (1959/2014) menar att människor försöker framställa sig på bästa sätt för att

göra ett så bra intryck som möjligt i betraktarens ögon. Vidare menar han att människor

styr de intryck som hen förmedlar för att upprätthålla förväntade bilder. Respondenterna

ger uttryck för att närheten är en viktig faktor och avstånd ett hinder. De menar att

samarbetet försvåras av att de sitter på olika ställen men vårt material visar inte entydigt

på att det geografiska avståndet gör någon större skillnad för graden av samarbete. I

respondenternas berättelser kan vi utläsa att avståndet är ett hinder men att det samtidigt

är lätt att gå över till varandra. Även om respondenterna i vår studie inte beskriver eller

ger exempel på tillfällen när de går till varandra med olika ärenden. Utifrån Goffmans

(1959/2014) perspektiv uppfattar vi att respondenterna i vår studie beskriver det

geografiska avståndet mellan dem som ett större hinder än vad det kanske är då de

enkelt kan undanröja hindret. Det kan vara så att respondenterna beskriver avsaknaden

av närhet till varandra som ett hinder för att få en legitim förklaring till varför de inte

samarbetar i större utsträckning.

6.3.2 Lagstiftning och sekretess

Vid frågan på vilka hinder respondenterna upplever vid samarbete med handläggare från

det andra verksamhetsområdet lyfter de bl.a. sekretessen som en försvårande faktor.

34

Respondenterna beskriver att de styrs av olika lagstiftningar och har sekretess mellan

verksamhetsgrenarna. De menar att samarbetet försvåras av att de utgår från olika

lagrum samt att de gör separata utredningar. ”[...] Var och en gör ju sitt. Det är ju olika

lagrum [...]” beskriver respondent 3. Liknande berättar respondent 2: “[...] vi har olika

lagrum och då tittar vi ju var och en på sitt egna lagrum i första hand såklart”.

Respondenterna beskriver sekretessen som ett hinder för kunna samarbeta med varandra

kring brukare med dubbeldiagnos. “[...] vi har tystnadsplikt emellan oss [...] det kanske

ska vara så, jag vet inte men det kan försvåra samarbetet, det gör det ju.?” Vissa

respondenter känner sig osäkra på hur sekretesslagstiftningen ska tolkas. När vi frågar

om hur de påverkas av sekretessen mellan dem får vi frågan åter av respondent 5: “[...]

När det gäller missbruket har man väl sekretessbrytande?”

Samtidigt framkommer det att sekretessen är ett relativt lätt hinder att få bukt med

genom att inhämta brukarens samtycke till informationsutbyte mellan handläggare.

Utifrån respondenternas beskrivningar tolkar vi att olika samarbetsformer kan

förekomma beroende på hur handläggarna väljer att hantera det upplevda

sekretesshindret. Om de ser sekretessen som ett hinder och utformar insatserna inom

sina egna områden utan att kommunicera med varandra liknar det Boklunds (1995)

separation. Vår tolkning av respondenternas berättelser är att när de får ett samtycke

från brukaren möjliggör det att graden av samarbete kan öka mot koordination eller

kollaboration. Alltså att handläggaren har en närmare kontakt och samordnar insatserna

utifrån brukarens situation och behov. Respondenternas upplevelse av att sekretessen

hindrar dem från att samarbeta bekräftas av Germundsson (2011) och Hjortsjö (2006)

som menar att lagstiftning och regelverk försvårar samarbete utanför sin egen

organisation. Sekretesslagstiftningen är ett hinder som kan medföra svårigheter i

kommunikationen mellan handläggare.

6.3.3 Riktlinjer

Respondenterna beskriver att det saknas riktlinjer och andra dokument som styr hur de

ska samarbeta kring brukare inom kommunen. Vid flertalet tillfällen redogör

respondenterna för att de saknar riktlinjer och andra dokument som styr hur de ska gå

tillväga när de upplever ett behov av samarbete med andra handläggare inom

kommunen. Respondenterna menar att i arbetet kring personer med psykisk

funktionsvariation och missbruksproblematik är det många professioner inblandade.

35

Detta gör att de upplever att det finns ett behov av riktlinjer som tydliggör deras

respektive ansvarsområden.

[...] Egentligen de fall där inte regionen är med, i vår egen organisation där kunde man ju

haft något nedskrivet. Vi säger att det kommer vid en uppföljning att jag uppmärksammar

att en person har missbruksproblematik så ska de ju stå kanske någonstans.

(Respondent 1 LSS/socialpsykiatri)

När vi frågar om de har riktlinjer som styr hur de ska samarbeta inom kommunerna fick

vi svaren att det inte finns. Respondenterna började istället genast prata om samarbete

genom SIP och andra former av dokument som handlar om samarbete med andra

huvudmän. En respondent berättar att de har en vägledning för handläggningen av

ärenden inom LSS/Socialpsykiatri men den berör inte själva samarbetet med andra

handläggare. I andra kommuner berättade respondenterna om

samverkansöverenskommelser och avtal inom specifika områden mellan kommunen

och Region Kronoberg.

I vårt material särskiljer sig en kommun från de andra då de hade en nedskriven riktlinje

där det tydliggjordes att socialsekreterare inom missbruk har ett ansvar för samarbetet.

Detta ansvar gäller dock mellan socialsekreterare och ansvarig verkställare och inte med

andra handläggare.

När vi ställde frågan om det finns riktlinjer för samarbete mellan handläggare inom

kommunen svarade respondent 3: ”det kanske det gör men inga som jag kan rabbla” och

av liknande åsikt var respondent 5: “[...] det finns inga rutiner egentligen som säger att

vi ska jobba på ett visst sätt. [...]”. Flera av respondenterna uppger att de inte vet om det

finns riktlinjer. Om det finns några så har de inte tagit del av dem. Några skulle efter

intervjun kolla upp om det fanns då de själva blev nyfikna. Vid följdfrågan om riktlinjer

är något de saknar i sitt arbete får vi svaret:

“Ja, det gör jag faktiskt. Det skulle behövas styras upp. Det skulle vara en fördel att det

styrs upp med lite riktlinjer” (Respondent 6 LSS/Socialpsykiatri)

I empirin kan vi utläsa att det försvårar arbetet för respondenterna när de inte har

riktlinjer som beskriver vilka kontakter de ska ta vid olika situationer. Det blir extra

tydligt när respondenterna är nya på arbetet och saknar kontaktnät i den aktuella

kommunen och erfarenhet om de är nyutexaminerade. “[...] Jag tänker framförallt om

36

man är ny så känns det nog tryggare om man vet att så här ska man gå tillväga eller att

dom här rutinerna har vi [...]” beskriver respondent 2.

Återkoppling är något flera av respondenterna beskriver att det finns brister i och att de

därmed saknar insyn i hur det går med andra insatser hos brukaren. Respondenterna

uttrycker att de behöver återkoppling för att kunna planera sina egna insatser för att det

ska bli så bra som möjligt för brukaren. De menar att om de hade haft riktlinjer som

styrt hur återkopplingen mellan dem ska se ut missar de inte att fånga upp när insatsen

inte fungerar eller när brukarens situation förändras.

I just detta ärende var det tur han sa något för annars hade jag nog inte fått någon

återkoppling på att det inte fungerar. Hör man inget så tänker man att det fungerar.

[...] Men det finns inget som är bestämt att man ska återkoppla till varandra. Det är väl

också sådant som kan stå i riktlinjerna att när beslutet är verkställt eller när insatserna

kommit igång så kan man återkoppla. Så att alla vet. (Respondent 2 Missbruk)

Respondenterna berättade att de saknade dokument som styr och tydliggör samarbetet.

De önskade att det fanns dokument som styr hur de ska samarbeta kring personer med

dubbeldiagnoser eftersom problembilden ofta är komplex. “[...] Jag tror vi är medvetna

om att problemet finns [...] beskriver respondent 5. Respondenternas önskan om tydliga

riktlinjer i arbetet stöds av Hill och Lynns (2003) resonemang, som menar att ansvaret

för samarbete inte enbart ska ligga på de yrkesverksamma. Utan det bör finnas ett

fastställt arbetssätt och en förankring inom verksamheten rörande samarbete mellan

handläggare. Resultatet visar att respondenterna efterfrågar tydligare struktur genom

nedskrivna riktlinjer som styr hur de ska samarbeta, vilket Hill och Lynn (2003)

förespråkar men att det saknas i verksamheten i nuläget.

6.3.4 Delegationsordningen

Flera respondenter hänvisar till att delegationsordningen upplevs vara en riktlinje som

tydliggör vem som ska göra vad.

[...] vi har en delegationsförteckning som talar om vad mina uppgifter är och vad andras

uppgifter är. [...] Men inga andra riktlinjer, nej.

(Respondent 6 LSS/Socialpsykiatri)

I empirin går det utläsa att delegationsordningen kan utgöra ett hinder om handläggarna

ser olika behov och lösningar. Det är respondenterna inom missbruk som framförallt

upplever ett hinder när brukarna har behov av sysselsättning eller boendestöd enligt

37

SoL. Respondenterna berättar att de inte har delegation på insatserna utan de beviljas av

handläggarna inom LSS/socialpsykiatri. I nedan citat beskrivs svårigheten att samarbeta

med LSS/Socialpsykiatrihandläggaren när de inte är överens om behovet av en insats

och delegationsordningen styr vem som får bevilja insatsen.

[...] så där blir det liksom ett glapp som jag inte kunde göra något åt. Vill man inte vara

behjälplig och fatta ett beslut som myndighetshandläggare enligt delegation ska fatta, så kan

jag inte få till det. [...]. (Respondent 5 Missbruk)

Vidare beskriver de att personer med en missbruksproblematik inte är välkomna på

sysselsättning och att boendestödet inte går till personer som är påverkade. Vår

förståelse utifrån respondenternas berättelser är att de ser delegationsordningen som ett

hinder i samarbetet. Det överensstämmer med Grell, Ahmadi och Blom (2013) som

kommit fram till att regelverk kan försvåra samarbete. Dock får vi uppfattningen att

problemet egentligen inte är delegationsordningen som sådan utan att problemet är att

den önskade insatsen inte går att verkställa och därmed kan ingen besluta om insatsen

oavsett delegation. Det finns ingen verksamhet som är anpassad utifrån brukarens

problembild.

6.3.5 Personliga relationer

Utöver att de organisatoriska förutsättningarna påverkar hur samarbetet ser ut är även

den personliga relationen mellan handläggare av vikt. Samarbetet dem emellan kan

försvåras eller förenklas av deras relation till varandra. När handläggarna känner

varandra upplevs det som enklare och mer naturligt att söka råd och samarbete kring

brukare som har ett behov av insatser från flera handläggare och verksamhetsområden.

Handläggarna uppger att de inte alltid behöver vara överens men att de har ett behov av

att kunna resonera med varandra. Respondent 5 beskriver att “då jobbar man mycket

utifrån kännedom, goda relationer och goda kontakter [...]”

Somliga respondenter upplever svårigheter i samarbetet om handläggare sätter upp

tydliga gränser mellan deras områden i form av revirtänkande.

Det är väl i så fall personkemin, att man inte fungerar med den andra handläggaren. Att

man liksom har olika syn. Det kan vara så enkelt att man är väldigt revirtänkande.

(Respondent 4 LSS/Socialpsykiatri)

38

I empirin går det att utläsa att respondenterna känner att det är besvärligt att samarbeta

med andra handläggare som de själva upplever inte är flexibla när det gäller

utformningen av insatser. Flera respondenter uttryckte att de behövde få en ökad

förståelse och kunskap för varandras områden. Respondent 2 menade att okunskapen

om varandra försvårar möjligheten att förstå varandras utgångspunkter. Att de saknar

kunskap om hur handläggare på andra områden grundar sina beslut, vad de vill uppnå

med insatsen och vilka lagar och riktlinjer som styr utformningen av besluten. När detta

saknas menar respondent 2 att de inte förstår varandra. Respondenternas beskrivningar

stämmer överens med Dunér och Wolmesjö (2015) resonemang att samarbetet försvåras

när professionella sätter sin egen verksamhet och dess mål först och saknar förståelse

för varandra.

Vissa av respondenterna har tidigare arbetat på andra avdelningar och beskriver att de

därmed har fått mer kunskap, bredare perspektiv och ett kontaktnät. Detta gör enligt

respondenterna att det är enklare att ta kontakt för att bolla ett ärende. Med ökad

förståelse menar respondenterna att de kan få en mer samstämmig syn på brukarens

behov och möjliga lösningar. Andra respondenter berör inte frågan om att deras

arbetslivserfarenhet eller tidigare kontakter skulle vara en fördel i deras nuvarande

möjligheter till att samarbeta. De menar att hur väl samarbetet fungerar verkar vara

knutet till person.

Klart det är lättare att samverka med vissa än med andra, alltså man har ju sina egna. Där

man har flest ärenden är det lättare att ta kontakt eller så [...] (Respondent 3 Missbruk)

[...] Den ena handläggaren [...] vet jag ju vem det är sen innan och jag hade inga problem

när jag fixade boendestöd till en, det sa bara tjoff. Ibland är det lite personlig kännedom

som kanske banar väg. (Respondent 7 Missbruk)

Handläggare som är nyutexaminerade från universitetet upplevs ibland av

respondenterna som svåra att samarbeta med. De är färgade av utbildningen och är noga

med att agera enligt gällande lagar och regler, vilket en erfaren handläggare kan uppfatta

som ett hinder när det inte går att jämka och diskutera sig fram till en lösning.

[…] så hindret kan ju vara att man träffar någon inte så öppen. Alltså någon

nyutexaminerad som är väldigt fyrkantig och inte vill eller vågar. […] vissa har bara

konstig attityd, alltså personkemin många gånger helt enkelt. Det är oftast det som är

hindret. (Respondent 4 LSS/socialpsykiatri)

39

Respondenter som tidigare arbetat eller haft sin VFU inom andra verksamhetsområden

berättar att de har fått bredare kunskap om problematiker och möjliga lösningar. De

menar att arbetslivserfarenheten gör att de har ett kontaktnät att använda sig av när de

söker samarbete. Respondenterna beskriver även att det är många personalbyten vilket

medför att handläggarna har svårt att lära känna varandra då tiden inte finns att skapa

nya relationer.

Resultatet stämmer överens med det Boklund (1995) redogör i sin avhandling, att

samarbete och kommunikation mellan handläggare är en förutsättning för att få en

helhetsbild över brukarens situation. Relationen mellan olika handläggare spelar en stor

roll i samarbetet och utbytet av perspektiv för att skapa förståelse för varandra.

Axelsson och Bihari Axelsson (2006) samt Grell, Ahmadi och Blom (2013) beskriver i

sina studier att intressen och personligt engagemang spelar in vid samverkan vilket

bekräftas av respondenterna i vår studie. I vårt resultat syns det tydligt att avsaknad av

kunskap och förståelse om varandras verksamheter samt tidsbrist upplevs försvåra

samarbetet mellan handläggare vilket har likheter med Dunér och Wolmesjös

resonemang (2015).

Utifrån respondenternas svar går det att utläsa att när handläggarna upplever att de har

goda relationer till varandra ökar förutsättningarna för det Boklund (1995) kategoriserar

som koordination men även kollaboration. En god yrkesrelation mellan handläggare

möjliggör att de kan stöta och blöta en fråga. Därigenom kan samarbetet få ett djup och

en mer kvalitativ form. Vid de olika formerna för samarbete står handläggarna fast vid

sina respektive ansvarsområden och det är hur själva samspelet sker dem emellan som

avgör om det är separation, koordination eller kollaboration.

Respondenterna i en kommun utmärker sig då de inte har något samarbete med

LSS/Socialpsykiatri-handläggarna överhuvudtaget. De beskriver att de inte fungerar

med handläggarna personlighetsmässigt och därför får de kontakta enhetschefen om de

har något ärende som behöver lyftas. En av respondenterna beskriver: “Men med [...]

psykiatrihandläggarna, alltså va fan, det är skitdåligt. Det har det verkligen varit.”

Socialsekreteraren inom missbruk beskriver vidare att de upplever att handläggare inom

LSS/socialpsykiatri har gjort sig oanträffbara och inte velat ta emot ärenden från dem.

De uppger även att i vissa fall har handläggarna inom LSS/Socialpsykiatrin inte startat

40

en utredning som de enligt SoL är skyldiga att göra utan avhandlat frågan vid

fikabordet. Respondenten berättar: “Alltså, nu kör vi över handläggarna och det gör vi

med glädje [...]” Huruvida detta är sanning eller inte kan inte vi som uppsatsförfattare

avgöra men utifrån deras beskrivning av relationen mellan dem upplever vi att de saknar

förtroende för handläggarna inom LSS/Socialpsykiatri. Respondenterna beskriver en

situation där ett samarbete enligt dem själva inte är möjligt.

Ovanstående är ett exempel på Boklunds (1995) begrepp separation. Respondenterna

uppger att de inte kan samarbeta med LSS/Socialpsykiatri-handläggarna samt att det

saknas kommunikation dem emellan. Det får följden att samordningen av insatser

försvåras avsevärt eller uteblir. Om handläggarna arbetar parallellt med varandra och

utformar insatser utifrån sitt område har de ingen kännedom om vad som sker på det

andra området. Då respondenterna inte kommunicerar har de ingen möjlighet att skapa

sig en helhetsbild av brukarens behov och därmed inte vilka insatser som är mest

lämpliga. Enligt Boklund (1995) är separation när det inte sker något samarbete, som i

vårt fall när verksamhetsområdena utformar sina egna insatser utan varandras

kännedom.

6.4 Respondenternas beskrivning av samarbete När vi frågade respondenterna hur de upplevde att samarbetet fungerade när brukare har

en psykisk funktionsvariation tillsammans med missbruksproblematik svarade

respondenterna att samarbetet fungerar bra. Vissa respondenter svarade även att det

fungerar jättebra och att de inte upplever några problem alls i samarbetet. Det var först i

samband med att följdfrågor ställdes som respondenterna identifierade

förbättringsområden samt att det fanns en hel del hinder och att samarbetet inte alltid

fungerade väl. I empirin upplever vi att det finns motsägelsefulla beskrivningar, vid

frågan om det finns ett samarbete mellan LSS/Socialpsykiatri-handläggare och

socialsekreterare inom missbruk så beskriver merparten av dem att de finns ett

samarbete som de anser fungerar bra “Ja, det gör det verkligen” beskriver respondent 1

och liknande säger respondent 5: “Ja, egentligen tror jag det fungerar rätt bra [...]”. Att

samarbeta är enligt respondent 3 vanligt förekommande: ”[...] Jag är van att samverka

och tycker det är lätt att samverka i den här kommunen. Vi har bra upparbetad kontakt

med LSS handläggare och socialpsykiatrin [...]”. Respondent 4 menar att “[...] vi

41

försöker samarbeta och göra det så bra som möjligt [...]”. Flera respondenter uttrycker

att samarbete inte är något svårt och att de tydligt vet hur de ska gå tillväga.

Jag tycker det fungerar jättebra. [...] Det är aldrig några problem, när det kommer ett ärende

så vi vet vad vi ska göra. Och vi vet vem som ska göra vad. Man kan tydligt se vem som

gör vad, och gör det inte det så har vi alltid möte och pratar ihop oss.

(Respondent 1, LSS/Socialpsykiatri) [...] Det har alltid fungerat väldigt bra att man pratar med varandra och hjälpt varandra och

man är beredd att komma på möten och sådär [...] (Respondent 2, missbruk)

När respondenterna närmare ombeds beskriva situationer och samarbetsprocesser om

personer med dubbeldiagnoser har de en svårighet att berätta om exempel när de

samarbetar. De exempel som de delger oss under intervjuerna är enstaka fall och det

framstår inte som något de verkar göra i det dagliga arbetet. Respondenterna berättar om

flera tillfällen då samarbetet kring brukare med dubbeldiagnos fungerat hjälpligt eller

inte fungerat alls. De har ingen utarbetad form för samarbete utan det styr respektive

handläggare över själv utifrån sin uppfattning om när samarbete behövs.

[...] men sen när det väl kommer till problematiken då så märker vi att det är inte är så, det

fungerar inte riktigt så. Man har inte den här helhetsbilden utan det blir väldigt mycket att

man fokuserar utifrån LSS [...] (Respondent 1 LSS/Socialpsykiatri)

Återkoppling är något som flertalet berättar fattas, när de lämnat ifrån sig ärendet får de

ingen information om hur det fortgår. Respondent 1 beskriver att det kan se ut som

följande: “[...] då mejlar man problematiken, då får ju en handläggare till sig det här och

tar kontakt. Förmodar jag, för jag vet inte vad de gör sen [...]”. Regelbundna möten

menar respondenterna behövs för att stämma av var de befinner sig och hur de ska gå

vidare. Det är ett sätt att tydliggöra vem som gör vad och dela upp ansvaret mellan sig

så att de inte gör dubbelarbete. När återkoppling mellan handläggare fungerar anser

respondenterna även att risken för att brukare ska hamna mellan stolarna blir mindre. I

flera av kommunerna finns tankar på en omorganisation med ny delegationsordning

berättade respondenterna. Detta då de själva uppmärksammat att samarbetet brister och

att brukarna inte får adekvata insatser.

Citaten ovan ger en förståelse för den dubbelhet som visat sig i empirin.

Respondenterna berättar att de har ett välfungerande samarbete men beskriver sedan

situationer när de inte har eller önskar ett samarbete. Goffman (1959/2014) menar att

42

individer strävar mot att framställa sig själva på bästa sätt och försöker leva upp till de

förväntningar som finns från omgivningen. I relation till det som respondenterna

berättat upplever vi att samarbeta är något de själva vill framhäva att de gör. Det kan

finnas förväntningar från organisationen och chefer att det ska finnas ett fungerande

samarbete även om det inte är tydliggjort hur det ska gå till. I rollen som socionom,

vilket de flesta är som arbetar på socialtjänsten förväntas det att man ska ha en

helhetssyn och se till hela människan. Enligt Goffmans (1959/2014) resonemang vill

människor upprätthålla förväntade bilder och leva upp till de krav som ställs på dem i en

given situation. I det här fallet gäller det samarbete om en utsatt grupp som har svårt att

själva hävda sig och ta tillvara på sina rättigheter. Samarbete är i dagens samhälle

många gånger en norm och det finns förväntningar att handläggare ska samarbeta både

inom och utanför den egna organisationen.

I socialtjänstlagens 5 kapitel redogörs det för särskilda bestämmelser för olika grupper,

bl.a. människor med funktionshinder. Andra delen av 8§ lyder: “Kommunen skall

planera sina insatser för människor med fysiska och psykiska funktionshinder. I

planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och

organisationer.” Då socialtjänstlagen är en ramlag med utrymme för tolkning gäller

samverkan även inom kommunerna i många fall. Enligt den forskning vi tagit del av är

forskarna rörande överens om att samarbete är nödvändigt för att brukaren ska få

adekvata och samordnade insatser.

Sammantaget upplevs en önskan att upprätthålla skenet av samarbete men att

handläggarna inte fått de förutsättningar och verktyg som krävs för att faktiskt ha ett

samarbete av god kvalitet.

7 Slutdiskussion Nedan presenterar vi våra slutsatser av resultatet och på vilket sätt vi svarat på

forskningsfrågorna. Vi redogör även för de frågor och funderingar som uppkommit

under arbetets gång och som skulle kunna vara en ingång för vidare forskning.

Resultatet visar att samarbetet mellan socialtjänstens handläggare ser ut på flera olika

sätt. I studien har det framkommit flera faktorer som påverkar handläggarnas

möjligheter att samarbeta. De främsta är kommunens organisering, aktuell lagstiftning

43

och de personliga relationerna, vilka kan vara både främjande och hindrande för

samarbetet. Likt det Grell, Ahmadi och Blom (2013) och Axelsson och Bihari Axelsson

(2006) beskriver går det i resultatet utläsa att handläggarna upplever sekretessen som ett

hinder även om det samtidigt är ett hinder som undanröjs genom ett samtycke från

brukaren. Delegeringsordningen upplevs som ett hinder av vissa handläggare då de inte

själva kan fatta beslut om insatser och då den andra handläggaren inte har samma syn på

brukarens problematik. Andra handläggare menar istället att delegationsordningen är ett

verktyg de kan använda i samarbetet som tydliggör deras respektive arbetsuppgifter.

Flertalet upplever att de saknar insyn i varandras verksamhetsområden. Detta skapar en

osäkerhet då de inte vet vad andra handläggares beslut grundas i och det kan leda till

frustration och missförstånd när de inte kommunicerar med varandra.

Handläggare inom kommunen samarbetar med varandra vid specifika ärenden och

brukare men det finns inga givna riktlinjer för hur samarbetet ska gå till vid komplexa

problembilder och behov. Det har i studien kommit fram att den personliga relationen

handläggare emellan är den enskilt största faktorn för hur samarbetet fungerar. Att

handläggarnas personliga relation är så pass viktig för hur samarbetet fungerar kan bero

på att de saknar riktlinjer för hur de ska samarbeta inom kommunerna. Hill och Lynn

(2003) menar att samarbete och tillvägagångssätt ska regleras i fastställda rutiner då det

är organisationens ansvar att främja samarbete. I studien framgår det att handläggarna

inte kan förlita sig på organisationens verktyg för samarbete och därmed är den

personliga kännedomen om varandra av stor vikt. Om det för handläggaren känns lätt

att ta kontakt möjliggör det ett samarbete mellan dem där de kan resonera sig fram till

möjliga lösningar och samtidigt får de båda en helhetsbild av brukarens situation.

Vid ett fungerande samarbete där handläggarna har tydlig ansvarsfördelning och roller

ökar sannolikheten att brukaren får samordnade insatser utifrån sitt specifika behov.

Oavsett hur goda förutsättningar som handläggarna får är det i slutändan upp till dem

själva att faktiskt samarbeta. Som socialtjänsterna ser ut idag med hög

personalomsättning och stor arbetsmängd är det troligen att samarbete hamnar i

skymundan då de har fullt upp med att lösa den problematik brukaren har utifrån sitt

verksamhetsområde. Samarbete kan verka tidskrävande och är det många gånger också

vilket Germundsson (2011) tidigare uppmärksammat. Även om slutresultatet förbättras

motiverar det inte den tidsspillan handläggare upplever vid möten som kan upplevas

44

som onödiga för stunden. Den begränsade tid de har till en utredning behöver de i sitt

eget arbete och återkopplingar prioriteras bort. Respondenterna ser behovet av

samarbete och att det behöver förbättras på många sätt men utifrån vår förståelse så har

de inte energin till det. De har förlikat sig med situationen och arbetar inte aktivt med att

förbättra samarbetet mellan handläggare.

Utifrån begreppen separation, koordination, kollaboration och sammansmältning som

är Boklunds (1995) modeller för att beskriva graden av interaktion i samarbetet kan vi

se att formerna varierar i studien. Resultatet visar att det finns olika grader av samarbete

i kommunerna. Det som tydligast förekommer i den här studien är koordination, vilket

innebär ett remissförfarande mellan handläggare. Då är det egentligen ingen samordning

av insatserna utan snarare ett informationsutbyte. Separation förekommer inte lika ofta

men då saknas samarbete helt mellan aktuella handläggare i en kommun. Somliga

handläggare upplever även ett motstånd mot personer med missbruksproblematik vilket

skapar problem i samarbetet och de utformar insatserna på varsitt håll utan kontakt

mellan varandra. Kollaboration framkommer främst som ett önskat arbetssätt hos

respondenterna, de inleder i vissa fall ett samarbete som liknar kollaboration men då de

saknar återkoppling och insyn övergår det till koordination. Respondenterna har

brukarens välmående i fokus och använder de verktyg som de har att tillgå men det

åligger organisationen att skapa förutsättningar för samarbete av god kvalitet. I

resultatet ser vi inte något som tyder på sammansmältning då områdena är tydligt

uppdelade och har specifika arbetsuppgifter.

I resultatet har vi funnit att handläggarna anser att brukare med dubbeldiagnoser är en

utsatt grupp med en komplex problematik som kräver samordnade insatser för bästa

resultat. De menar att insatser som är samordnade mellan handläggarna är fördelaktigt

för alla inblandade vilket efterfrågas av dem. Samarbete är något som organisationen

förväntar sig av handläggarna men i flera fall beskriver respondenterna svårigheter som

gör att de inte har de förutsättningar som krävs för att samarbeta. Det kan skapa en

dubbelhet hos handläggarna när de vill och förväntas samarbeta men samtidigt upplever

att de saknar förutsättningarna för det i form av tydlighet och möjlighet till

kommunikation. Handläggarna framhåller olika bilder av samarbetet mellan dem. De

uttrycker att de har ett bra samarbete samtidigt som de stundtals har svårt att ge exempel

på konkreta samarbetssituationer. Vår tolkning är att samarbete inte är införlivat i det

45

dagliga arbetet utan de tillfällen handläggarna framhåller är enstaka gånger de haft ett

samarbete kring en brukare med en komplex problematik. Utifrån Goffmans

(1959/2014) resonemang drar vi slutsatsen att handläggarna omedvetet eller medvetet

upprätthåller en fasad om att de samarbetar. Detta då det är önskvärt utifrån både

organisationen och dem själva.

Vår förhoppning är att studien gett en ökad förståelse för samarbetsprocessen om

personer med dubbeldiagnoser och vilka svårigheter handläggare på kommunens

socialtjänst ställs inför när personens psykiska funktionsvariation fordrar insatser inom

SoL och/eller LSS tillsammans med missbruksproblematik. Genom en hermeneutisk

ansats har vi haft möjlighet att skapa en djupare förståelse och tolka det som

respondenterna delgett oss. Stundtals har empirin varit svår att tolka på grund av

dubbelheten som funnits i materialet. Den kvalitativa metoden i form av

semistrukturerade intervjuer har gett respondenterna ett tillfälle att uttrycka och utveckla

svar utifrån vad som är viktigt att belysa för dem, vilket har gett en variation i

materialet. Studien har relativt få respondenter vilket ger en bild av hur just de upplever

samarbete men det går inte att generalisera resultatet vilket inte heller varit

målsättningen.

7.1 Vidare forskning

Under intervjuerna uppkom det flera frågor som vore intressanta att forska vidare om.

Respondenterna brottades med frågor inom sysselsättning för personer med

missbruksproblematik. Respondenterna såg ett behov av sysselsättning för individerna

för att minska omfattningen på missbruket och för att de skulle få en meningsfull

tillvaro men om de var under ett pågående missbruk, oavsett omfattning var de inte

välkomna, vad grundas det i? Vi såg även ett motstånd till att samarbeta vid

missbruksproblematik. Intressant hade varit en studie på hur bilden “missbrukare”

konstrueras och vilka egenskaper olika yrkesverksamma tillskriver dem. Vidare finns

det frågor att belysa för personer som har en funktionsvariation men som inte tillhör

LSS eller har ett missbruk, hur ser tillgången till stöd ut för dem?

1

Referenser

Ahrne, Göran & Svensson, Peter (2015). Kvalitativa metoder i samhällsvetenskapen. I:

Ahrne, Göran & Svensson, Peter (red.) Handbok i kvalitativa metoder. 2 uppl.,

Stockholm: Liber AB, ss. 8-16.

Andersson, Gunvor & Swärd, Hans (2008). Etiska reflektioner I: Meeuwisse, Anna,

Swärd, Hans, Eliasson-Lappalainen, Rosmari & Jacobsson, Katarina (red.)

Forskningsmetodik för socialvetare. Stockholm: Natur & Kultur. ss. 235-249.

Axelsson, Runo & Bihari Axelsson, Susanna (2006). Integration and collaboration in

public health-a conceptual framework. International Journal of Health Planning and

Management, 21(1), ss. 75-88.

DOI: 10.1002/hpm.826

Blomqvist, Camilla (2012). Samarbete med förhinder - om samarbete mellan BUP,

socialtjänst, skola och familj. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Boklund, Ann (1995). Olikheter som berikar? - möjligheter och hinder i samarbetet

mellan socialtjänstens äldre- och handikappomsorg, barnomsorg samt individ- och

familjeomsorg. Diss. Stockholm: Stockholms universitet – Socialhögskolan.

Boréus, Kristina (2015). Texter i vardag och samhälle. I: Ahrne, Göran & Svensson,

Peter (red.) Handbok i kvalitativa metoder. 2 uppl., Stockholm: Liber AB, ss. 157-175.

Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. 2 uppl., Malmö: Liber AB.

Christensen, Tom, Lægreid, Per, Roness, Paul G. & Røvik, Kjell Arne (2005).

Organisationsteori för offentligt sektor. Stockholm: Liber AB.

Danermark, Berth (2004). Samverkan- en fråga om makt. Örebro: LäroMedia Örebro

AB.

Danermark, Berth (2005). Samverkan - Himmel eller helvete. Malmö: Gleerups

Utbildning AB.

2

David, Matthew & Sutton, Carole D. (2016). Samhällsvetenskaplig metod. Lund:

Studentlitteratur AB.

Davidsson, Berit (2007). Handläggning av stöd och service till människor med

funktionshinder - enligt LSS och SoL. Lund: Studentlitteratur AB.

Dunér, Anna & Wolmesjö, Maria (2015). Interprofessional collaboration in Swedish

health and social care from a care manager's perspective. European Journal of Social

Work. 18(3) ss. 354-369.

DOI:10.1080/13691457.2014.908166 [2017-11-03]

Funktek (u.å). Ordlista. http://www.funktek.se/ordlista/ [2017-11-03]

Funktionsrätt Sverige (2017). Begreppet Funktionsrätt. http://funktionsratt.se/om-

oss/begreppet-funktionsratt/ [2018-01-02]

Germundsson, Per (2011). Lärare, socialsekreterare och barn som far illa. Om sociala

representationer och interprofessionell samverkan. Diss. Örebro: Örebro universitet

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:399705/FULLTEXT01.pdf [2017-11-03]

Glazier, Raymond E. & Kling, Ryan N. (2013). Recent trends in substance abuse among

persons with disabilities compared to that of persons without disabilities. Disability and

health journal, (6) ss. 107-115.

DOI: http://dx.doi.org/10.1016/j.dhjo.2013.01.007 [2017-11-03]

Goffman, Erving (1959/2014). Jaget och maskerna. Lund: Studentlitteratur AB.

[Ursprunglig titel: The Presentation of Self in Everyday Life]

Grell, Pär, Ahmadi, Nader & Blom, Björn (2013). Hur inverkar organisationsstrukturen

på socialtjänstens klientarbete? - en sammanfattning av kunskapsläget?

Socialvetenskaplig tidskrift, (3-4), ss. 222-240. [2017-11-03]

Halkier, Bente (2010). Fokusgrupper. Malmö: Liber AB

3

Hallberg, Ulrika & Hallberg, Lillemor R-M. (2015). Vuxna människor med

funktionsnedsättningar - En kunskapsöversikt. Lund: Studentlitteratur AB.

Hill, Carolyn J. & Lynn, Laurence E. (2003). Producing human services. Why do

agencies collaborate? Public Management Review. (5), ss. 63-81.

DOI: https://doi.org/10.1080/1461667022000028861 [2017-11-10]

Hjortsjö, Maria (2006). Med samarbete i sikte - Om samordnade insatser och

samlokaliserade familjecentraler. Diss. Lund: Lunds universitet.

http://portal.research.lu.se/ws/files/4850756/26621.pdf [2017-12-04]

Holstein, James A. & Gubrium, Jaber F. (2016) Narrative Practice and the Active

Interview. I Silverman, David (red.) Qualitative research. 4. uppl., Los Angeles: Sage,

ss. 67-82.

Johannessen, Asbjörn & Tufte, Per Arne (2003). Introduktion till samhällsvetenskaplig

metod. Malmö: Liber AB.

Levin, Claes (2008). Att undersöka det sociala- några ingångar. I: Meeuwisse, Anna,

Swärd, Hans, Eliasson-Lappalainen & Jacobsson, Katarina (red.) Forskningsmetodik för

socialvetare. Stockholm: Natur & Kultur, ss. 32-40.

Lindelöf, Margareta & Rönnbäck, Eva (2004). Att fördela bistånd. Om

handläggningsprocessen inom äldreomsorgen. Diss. Umeå: Umeå universitet.

Nationalencyklopedin (2017a). Samarbete. https://www-ne-

se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/samarbete [2017-12-19]

Nationalencyklopedin (2017b). Samverkan.

https://www-ne-se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/samverkan [2017-12-19]

Nationalencyklopedin (2017c). Funktionsvariation.

4

https://www-ne-

se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/funktionsvariation [2017-12-

19]

Nationell psykiatrisamordning (2006). Vad är ett psykiskt funktionshinder? (SOU

2006:5). Stockholm: Socialdepartementet.

http://www.socialstyrelsen.se/psykiskohalsa/psykiskfunktionsnedsattning/inventeringsv

erktyg/Documents/Rapport-definition-psykiskt-funktionshinder.pdf [2017-11-03]

Olsson, Henry & Sörensen, Stefan (2011). Forskningsprocessen. Stockholm: Liber AB.

SFS 1993:387. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Stockholm:

Socialdepartementet.

SFS 2001:453. Socialtjänstlagen. Stockholm: Socialdepartementet.

SFS 2003:460. Lagen om etikprövning av forskning som avser människor. Stockholm:

Utbildningsdepartementet.

SFS 2017:30. Hälso- och sjukvårdslag. Stockholm: Socialdepartementet.

Slayter, Elspeth M. (2010). Disparities in access to substance abuse treatment among

people with intellectual disabilities and serious mental illness. Health & Social Work

(35) ss. 49-59.

DOI: https://doi.org/10.1093/hsw/35.1.49 [2017-11-03]

Socialstyrelsen (2007). Personer med stora och omfattande behov på grund av psykisk

sjukdom och/eller funktionshinder. Stockholm: Socialstyrelsen.

http://www.socialstyrelsen.se/psykiskohalsa/nationell-psykiatrisamordning-2005-

2007/Documents/R13%20Personermed%20storaochomfattandebehovpagrundavpsykisk

sjdochellerfunktionshinder.pdf [2017-11-14]

Socialstyrelsen (2013). Vård, insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning.

Stockholm: Socialstyrelsen. https://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-2-

5

2/Documents/2013-2-2_Vardinsatserochstodtillpersonermedfunktionsnedsattning.pdf

[2017-11-10]

Socialstyrelsen (2017). Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och

beroende – Stöd för styrning och ledning. Stockholm: Socialstyrelsen.

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20778/2017-12-23.pdf

[2017-12-20]

Socialstyrelsen (2017). Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning.

Lägesrapport 2017. Stockholm: Socialstyrelsen.

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20487/2017-2-10.pdf

[2017-12-01]

Socialstyrelsen (u.å). Socialstyrelsens termbank.

http://termbank.socialstyrelsen.se/?fSortingFld=22&fSortingDir=0&fSwitch=0&fTerm

=funktionsneds%C3%A4ttning&fSubject=0.0.0 [2017-11-03]

Thomassen, Magdalene (2007). Vetenskap, kunskap och praxis. Malmö: Gleerups

Utbildning AB.

Trost, Jan (2010) Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur AB.

Unga Funkisar (u.å) http://www.ungafunkisar.se/ [2017-12-22]

Vetenskapsrådet (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Westrin, Claes-Göran (1986). Social och medicinsk samverkan - begrepp och

betingelser. Socialmedicinsk tidskrift, (7-8), ss. 280-285.

Wirbing, Peter & Borg, Stefan (2011). Integrerad behandling och case management. I

Wirbing & Borg (red.) Integrerad behandling vid dubbeldiagnoser. Lund:

Studentlitteratur AB, ss. 19-48.

I

Bilagor

Bilaga A Informationsbrev

Hej.

Vi är två studenter som läser till socionom vid Linnéuniversitetet i Växjö. Vi går nu vår

sjätte termin vilket innebär att vi skriver vår kandidatuppsats.

Syftet med studien är att få en förståelse för samarbetsprocessen kring personer med

dubbeldiagnoser och vilka svårigheter handläggare på kommunens socialtjänst ställs

inför när personens psykiska funktionsvariation fordrar insatser inom SoL och/eller LSS

tillsammans med en missbruksproblematik.

Intervjun beräknas ta cirka 45-60 minuter och du som intervjuas behöver inte förbereda

någonting. Du har när som helst rätt att avbryta intervjun utan närmare förklaring.

Om ni har rutiner/riktlinjer som styr samverkan inom er kommun tar vi gärna del av

dem som ett stöd i vår uppsats.

Vi har som önskemål att spela in intervjun, det insamlade materialet kommer att

avidentifieras och när vår kandidatuppsats är godkänd även raderas. Det insamlade

materialet har endast vi som uppsatsskrivare och vår handledare tillgång till. Materialet

kommer endast användas i forskningsändamål i denna uppsats.

Om du har några frågor är du välkommen att kontakta vår handledare Anders Lundberg

via mail: anders.lundberg@lnu.se.

Med vänliga hälsningar

Maria Jönsson Jenny Raving

076-xxx xx xx 070-xxx xx xx

xxxx@student.lnu.se xxxx@student.lnu.se

II

Bilaga B Intervjumall

Tema Inledande frågor Vidareutveckla

Inledning och

bakgrund Ålder? År för examen?

Utbildning? Hur länge på denna arbetsplats?

Arbetslivserfarenhet? Andra tidigare relevanta arbetsplatser?

Hur skiljer de sig från varandra?

Vad gjorde att du valde just detta jobb?

Organisation Hur är handläggarna på kommunen

uppdelade? Hur länge har det varit uppdelat så?

Har ni haft någon omorganisation de senaste

åren?

Hur förändrades det?

Anser du att det är en fungerande

uppdelning? Hur hade det kunnat vara organiserat på ett

annat sätt?

Vilka fördelar/nackdelar med olika

organisering?

Hur sitter handläggarna inom olika områden

rent fysiskt? Hur påverkar närheten/distansen

samarbetet?

Riktlinjer

Finns kommunala riktlinjer som styr

hur ni samarbetar mellan

handläggare? Hur hjälper/stjälper riktlinjerna dig i ditt

arbete?

Hur får du stöd av organisationen vid

samverkan?

Hur kan du påverka innehållet i riktlinjerna?

På vilket sätt upplever du att riktlinjer hjälper

dig att fatta ett individanpassat beslut?

Vilka svårigheter finns vid samarbetet så att

alla inblandade blir nöjda med

resultatet/beslutade insatser?

Vilken delegering har ni? Hur påverkar det beslutsprocessen?

Hur öppen/flexibel är din

organisation? Hur samarbetar handläggarna från olika

områden?

På vilket sätt brukar samarbetet ske?

Inofficiellt via egna kontakter eller är det styrt

av officiella dokument?

Hur vill du helst samarbeta?

Upplever du de som en fördel/nackdel? På

vilket sätt?

Brukarna I vilka situationer stöter du på brukare

med flera diagnoser? Är dubbeldiagnoser vanligt förekommande?

III

Hur kan samsjukligheten se ut? Vilka fall är särskilt problematiska?

Hur uppmärksammar du att brukaren har

behov av insatser från flera?

Hur går du vidare om du uppmärksammat

behov av andra och/eller fler insatser?

Vill du beskriva en typisk process när en

brukare har en komplex problematik? Från ansökan/anmälan inkommit till beslutade

insatser?

Handläggning

Hur gör du när en person har flera

diagnoser och ett komplext

hjälpbehov? Hur ser din tankeprocess ut från ansökan till

beslut?

Har du något exempel du vill dela med dig av?

Vad anser du är svårast i att vara handläggare

när brukare har ett komplext behov?

Vilka situationer upplever du som komplexa?

Hur går du tillväga när du anser att en brukare

är i behov av samordnade insatser?

Vilka hinder upplever du vid samarbetet

mellan handläggare?

Finns det något som är frustrerande i arbetet? Vad önskar du hade förbättrats?

Något annat som du kommit på och vill berätta

för oss?