examensarbete mall -...

Kandidatuppsats

”Allrakieraste mit lila hierta”

Känslouttryck, sensibilitet och skildringar i Jon Stålhammars brev

till hustrun Sophia Drake åren 1701, 1705 och 1708

Författare: Niklas Erlandsson

Handledare: Steffen Hope

Examinator: Johannes Ljungberg

Termin: HT19

Ämne: Historia

Nivå: 61–90 HP

Kurskod: 2HIÄ2E

i

Linnéuniversitetet Kalmar Växjö

Fakulteten för konst och humaniora

Arbetets art: Självständigt arbete 15 HP

Titel: ”Allrakieraste mit lila hierta”: Känslouttryck,

sensibilitet och skildringar i Jon Stålhammars

brev till hustrun Sophia Drake åren 1701, 1705

och 1708

Författare: Niklas Erlandsson

Handledare: Steffen Hope

Ämne: Historia

Nivå: 61–90 HP

Abstract: “Dear Beloved Little Heart of Mine”: Emotives,

Sensibility, and Narration in Jon Stålhammar’s Letters to

his Spouse Sophia Drake in the Years of 1701, 1705, and

1708

Written within the context of a volatile war-torn landscape, Jon Stålhammar’s letters

contain a cluster of emotional expressions, sentiments, grieves, and ails expressed with

remarkable felicity and which are colored by his inherently rustic and pragmatic

personality to boot. The letters of Jon Stålhammar accommodate a multitude of themes

encompassing his family, the war, his deplorable living conditions, and a substantial

hope for peace and to reunite with his wife and children. Revealed in the multifarious

emotional expressions are embedded values which could possibly be explained using

the theoretical framework of the history of emotions as discussed by Barbara

Rosenwein and William Reddy. Through concepts such as emotives, emotional regimes,

and emotional communities, Rosenwein and Reddy’s notions facilitate to uncover not

only essential mores and values within Jon’s community, but also a plurality of

communities between which Jon continuously alternates. Furthermore, Reddy’s theories

frame a possible understanding of how Jon’s emotional expressions sometimes operate

as incentives which bridges the gap between emotion and action and how this is

prompted by Jon’s manifold emotional communities or regimes.

By juxtaposing three different years’ worth of letters, the essay concluded that many of

the descriptions, themes, and moods such as egregious conditions, animosity towards

the enemy and local populus, and religious faith did ostensibly alter over time.

Particularly engrossing were Jon’s faculties of taking solace in God to explain

calamities, such as the death of his son, and how the correspondence operated as a local

news- and communication infrastructure to people close to Jon and Sophia. In

conjunction with discussing Jon’s emotional expressions and values, it stands to reason

that this investigation also shed further light upon aspects of form and structure in early

ii

18th-century letter correspondence and how themes like family life, living conditions,

and war were described in the letters.

Nyckelord 1700-talet, brevanalys, känslohistoria, emotionshistoria, emotional regimes.

Tack Stort tack till min handledare Steffen Hope för utmärkta råd och som hjälpt mig med allt

från problemformuleringar, struktur och kategorisering av brevens innehåll. Även ett

särskilt tack till dr. Kimberley-Joy Knight för hennes rekommendation av litteratur

inom känslohistoria.

iii

Innehåll

1 Introduktion _________________________________________________________ 1 1.1 Inledning ________________________________________________________ 1 1.2 Syfte och frågeställning ____________________________________________ 2

1.3 Disposition ______________________________________________________ 2

2 Material ____________________________________________________________ 3 2.1 Källmaterial _____________________________________________________ 3 2.2 Avgränsningar och urval ___________________________________________ 3

3 Forskningsläge, teori och metod ________________________________________ 4 3.1 Litteratur och tidigare forskning ______________________________________ 4 3.2 Teoretiska perspektiv ______________________________________________ 5

3.3 Metod __________________________________________________________ 8

3.4 Pedagogisk förankring _____________________________________________ 9

4 Bakgrund __________________________________________________________ 10 4.1 Stora nordiska kriget ______________________________________________ 10 4.2 Jon Stålhammar _________________________________________________ 11

5 Sammanfattning och analys ___________________________________________ 12 5.1 Brev från 1701 __________________________________________________ 13

5.1.1 Sammanfattning av breven _____________________________________ 13

5.1.2 Analys av breven _____________________________________________ 14

5.2 Brev från 1705 __________________________________________________ 16 5.2.1 Sammanfattning av breven _____________________________________ 16

5.2.2 Analys av breven _____________________________________________ 18

5.3 Brev från 1708 __________________________________________________ 24 5.3.1 Sammanfattning av breven _____________________________________ 24

5.3.2 Analys av breven _____________________________________________ 26

6 Diskussion __________________________________________________________ 31

7 Sammanfattning ____________________________________________________ 41

Käll- och litteraturförteckning ___________________________________________ I

Bilagor _____________________________________________________________ III Bilaga A – Porträtt av Jon Stålhammar och Sophia Drake af Torp och Hamra ____ III Bilaga B - Jon Stålhammar i 1696 års rullor för Vetlanda kompani ____________ IV

Bilaga C - Rullor 1620–1723, Registerkort över namn i rullorna _______________ V Bilaga D – Geografisk kontext över det stora nordiska kriget _________________ VI Bilaga E – Svenska krigsoperationer 1700–1718 ___________________________ VII

1

1 Introduktion

1.1 Inledning

Den 1 augusti 1708 i den belarusiska staden Mogilev har överstelöjtnanten Jon

Stålhammar precis förlorat sin son Johan Adolph till följd av en häftig feber efter en

skottskada i sitt högra ben. Jon själv är sjuk, hans svåger Fredrik är skottskadad och just

som Jon skulle avsluta brevet till hustrun Sophia som innehöll nyheten om hennes sons

död så överfölls och dödades fyra av hans drängar av ryska trupper när de var ute och

samlade proviant. Jon skriver: ”Jagh ville önska att iagh vohre vehl her ifrån menh nu

ähre vij så långdt bårta att en ingiastan kåmer uthan måste hålla ut medh. Gudh hielpe

migh till rätta”.1 Detta blev det sista av nära 90 brev Jon skrev till sin Sophia mellan

1700 och 1708 då Jon själv dör till följd av en sjukdom i den ukrainska staden Hadyach

den 3 november.2 I en bevarad anteckningsbok skrev hustrun Sophia följande rader om

inledningen till det som senare kom att kallas det stora nordiska kriget:

Anno 1700 d. 7 Junij reste min kieresta man ifrån migh åth

Skååne tillijka medh hela armen guh den aldra högsta gifve dem

alla sin milderijka välsingnelse och lycka på sin resa och låte dem snart

medh hälsan, fredh och glädie komma hem til oss igen. Gudh låta

mig fåå möta min aldra kiärsta vän medh glädie den iag nu medh

största sorg och hiertans engslan måste sij resa ifrån migh. Gudh

den aldra högsta välsingna och bevara honom ifrån all olycka til lif

och siäl och låta honom lyckelig och väl gåå i alt sitt goda förehafvande hvilkett dagelig

skall önskass af mitt innersta hierta

SophiaDrake.3

Jon Stålhammar var en svensk kavalleriofficer i Smålands kavalleriregemente (även

benämnt som Smålands ryttare) åren 1674 till sin död 1708. Han började som ryttare

och avancerade genom åren ända upp till överstelöjtnant och likt sin far, överste Per

Stålhammar, var han regementet trogen hela sin yrkeskarriär. Jon var gift med Sophia

Drake af Torp och Hamra och deras äktenskap varade i 19 år. Paret var fick sju barn och

var under hela sitt äktenskap bosatta på gården Salshult i Stenberga socken i Jönköpings

län.4

Breven från Jon Stålhammar till sin fru Sophia Drake är fyllda med spännande

anekdoter och uttryck och skildrar inte bara krigets vardag och praktiska saker såsom

parets ekonomi eller ärenden som Sophia måste göra åt Jon, utan vi finner även vackra

och ömsinta kärleksförklaringar, oro i krigets skugga, saknad av familj, uppgivenhet,

värderingar och hoppfullhet om en fred som inte kunde komma snart nog, och med den,

1 J, Stålhammar, 1 augusti, 1708 (s. 190). 2 Quennerstedt, A., Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter, ss. 190–191. 3 ibid, s. 191. 4 Joen Stålhammar, Svenskt biografiskt lexikon; Adelsvapen.com. Stålhammar nr 496. 2014.

2

Jons återseende av sin kära Sophia. En annan aspekt som blir synlig i och med de

”osynliga” människor som hälsar fram och tillbaka är även hur brevkorrespondensen

fungerar som nyhetskälla för ett stort antal människor kring Jon och Sophia. Särskilt

intressant blir brevsamlingen vid kvalitativ forskning och då framförallt ur ett

känslomässigt perspektiv då många olika sorters känslouttryck blir synliga i breven. Det

är också just inom det som nutida forskningssammanhang kallas för känslohistoria som

den här uppsatsen tar sin ansats och denna teoretiska ram blir särskilt givande då

uttrycken jämförs över tid inom den kontext som utgjordes av det stora nordiska kriget

och där olika förändringar i Jons inställning förändras allteftersom kriget fortskrider.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med denna uppsats är att göra en kulturhistorisk brevanalys för att undersöka

vilka världsliga och andliga teman och känslomässiga uttryck som är synliga i Jon

Stålhammars brevkorrespondens med sin fru under perioden 1701, 1705, och 1708.

Arbetet tar sin ansats i emotionshistoria, mikro- och kulturhistoria och det är inom

ramen för dessa discipliner som jag kommer att fokusera på Jons beskrivande

skildringar av sina levnadsförhållanden, hans värderingar och förväntningar av

människor, kriget och familjen. Jag hoppas därigenom kunna använda breven för att

undersöka om det går att se några förändringar i Jons känslomässiga uttryck genom

åren.

1.3 Disposition

Efter det inledande kapitlet presenterar jag i kapitel 2 mitt källmaterial, mina

avgränsningar och urval samt hur jag gått till väga för att skriva uppsatsen. I kapitel 3

redogör jag för vilken litteratur jag använt samt ställer upp mitt källmaterial och

frågeställningar i relation till olika teoretiska ramverk. Jag avslutar med ett förslag av

hur arbetet kan användas i gymnasieundervisning. I kapitel 4 redogör jag för det stora

nordiska kriget samt för Jon Stålhammar och hans familj. I det efterföljande kapitel 5 så

sammanfattar jag och analyserar breven varje år för sig. I kapitel 6 så diskuterar jag

mina analyser och i det sista kapitlet (7) så följer en sammanfattning samt förslag på

framtida forskning.

3

2 Material

2.1 Källmaterial

Jag har använt mig av den svenska karolinen Jon Stålhammars brevsamling till hustrun

Sophia Drake som är skrivna åren 1700–1708 och som finns i tryckt form i August

Quennerstedts bok Karolinska krigares dagböcker VII och som är digitaliserad på

litteraturbanken.se. Breven utgör en del i en större brevsamling som utgörs av tre

volymer och sträcker sig mellan åren 1700–1897. Samlingen i sin orginalform finns för

närvarande förvarad på Krigsarkivet på Benérgatan i Stockholm under förtäckningen

”Stålhammararkivet” och med referenskoden SE/KrA/0035:0841/0/1–3.

Då uppsatsens syfte är att ta reda på detaljer kring Jons dagliga liv och

erfarenheter, och hans uppfattning av de händelser som utspelas kring honom, så utgör

breven ett mycket gott källmaterial. Maria Ågren (2018) betonar vikten av att skilja på

en källa som helhet och på dess innehåll och att även om en källa i sig är problematisk

ur ett källkritisk perspektiv så kan det ändå innehålla aspekter som kan vara av intresse

för en undersökning.5 Källmaterialet är alltså intressant för att undersöka sättet och

innehållet i Jon Stålhammars brev till sin hustru, hur han formulerade sig, vad han

oroade sig över samt hur han upplevde händelser. På samma sätt är källan problematisk

att använda som källor för själva kriget eftersom vi inte kan lita på att Jon har förstått

sina omständigheter på ett korrekt sätt. Källan är alltså passande för att göra en

mikrohistorisk studie i hur och vad Jon skrev om och tänkte på. Möjliga tolkningar av

städer och byar med tveksamma namn finns i fotnoterna och här finns både mina

tolkningar samt Quinnerstedts. I de fall där Quinnerstedt har lagt till bokstäver för att

lättare tolka orden så har jag utelämnat dessa för att försöka få med så mycket som

möjligt av texten i sin originella form. Då breven är skrivna på äldre nysvenska6 så vill

jag reservera mig för eventuella tolkningsfel då jag har begränsad erfarenhet av detta.

2.2 Avgränsningar och urval

Denna undersökning har avgränsats till tre nedslag under de totalt åtta år som utgör

brevsamlingen och kommer inte att täcka hela stora nordiska krigets tidsomfång. Jag

vill undersöka om brevens ton, så väl som innehåll, ändras under den här perioden, och

hur brevens tema, fokus och framställning av situationer ändrar sig i loppet av krigsåren

i början av kriget och i slutet av Jons levnad. För att få en god översikt över

5 Ågren, M., ”Källkritik” i Metod: Guide för historiska studier, s. 47. 6 Äldre nysvenska kallas det språk som skrevs och talades i Sverige från 1526 till 1732.

4

utvecklingen i breven så har undersökningen avgränsat sig till perioden 1 juni till 18

oktober 1701, 30 januari till 28 december 1705, samt 3 februari till 1 augusti 1708 och

utgörs av totalt 19 brev. Perioden innefattar då krigets andra, femte samt åttonde år,

vilket också var Jons sista levnadsår. Det ska också nämnas att Sverige från mars 1700

frångick den julianska kalendern och antog den gregorianska. Då den julianska släpade

efter med 11 dagar planerades att under 11 år ta bort en dag, vilket dock uteblev på

grund av kriget.7 Då jag inte vet säkert vilket system Jon använde kommer jag inte

kommentera om det är svensk stil, gregoriansk (ny stil) eller juliansk (gammal stil). I

säkra fall kommer jag kommentera vilken kalender som åsyftas.

3 Forskningsläge, teori och metod

3.1 Litteratur och tidigare forskning

Jag kommer i den här mikrohistoriska studien att använda mig av boken På marsch mot

evigheten: svensk stormaktstid i släkten Stålhammars spegel av historikern Lars-Olof

Larsson som utförligt beskriver tre generationer av soldatsläkten Stålhammar och hur

dessa verkade i svenska krig. I synnerhet kommer jag använda mig av kapitlen om Jon

Stålhammar och hans sammanhang och perspektiv i och av det stora nordiska kriget.

För att förklara det stora nordiska kriget så kommer jag använda Peter Ullgrens bok Det

stora nordiska kriget 1700–1721: en berättelse om stormakten Sveriges fall. Peter

Ullgren är historiker, författare och docent vid Lunds universitet och hans bok ger en

god översikt av krigets orsaker och följder. För teori- och metoddelarna kommer jag

använda mig av Barbara H. Rosenweins teoretiska diskussioner om känslor i ett

historiskt perspektiv och då främst hennes idéer om emotional communities och hur

dessa kan observeras i breven för att identifiera olika känslouttryck och hur dessa

påverkas beroende på normer inom en specifik känslomässig grupp. I breven går det att

se hur Jon och Sophia skapade ett känslomässigt samhälle som bestod av endast dom

två.

Ett begrepp inom forskningsvärlden som beskriver oregelmässiga anteckningar

av beaktansvärda händelser, såsom dagböcker, är memory books.8 En undersökning

som påminner om min egen brevanalys är Peter K. Anderssons fokus på

vardagsupplevelser bland de samhällsklasserna i sin undersökning om Cilla Banks

7 Ullgren, P., Det stora nordiska kriget 1700–1721: en berättelse om stormakten Sveriges fall, s. 9. 8 Andersson, P. K., Vad Cilla Bank visste. En 1800-talsmänniskas världsbild, s. 16.

5

dagbok.9 Enligt Andersson så utgör dagboken en unik inblick i Cillas attityder och

inställning till sin samvaro genom att dels se till hennes sätt att skriva till vad som hon

väljer att skriva om. Till skillnad från många av de karolinska breven så menar

Andersson att det var sällsynt att i dagböcker skriva ned personliga tankar och känslor.10

Anderssons text är till övervägande del mikrohistorisk i det att den ser till den enskilda

människans tankar, i det här fallet, hur den outbildade människan ur de lägre

samhällsklasserna (ofta felaktigt) uppfattade större narrativ. Ett verk som utgör fokus

för det aktuella forskningsläget kring Anderssons undersökning är Carlo Ginzburgs Il

formaggio e i vermi (The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth Century

Miller).11 Här tar Ginzburg hänsyn till den världsliga samtida kontext i vilken verkets

centrala objekt, Menocchio, verkade och menar, enligt bland annat Samuel Cohn, Jr.

(1982), att Menocchios yttranden har bland annat att göra med den pågående

reformationen (vilken gav honom mod att vädra sina religiösa åskådningar). Dock

kunde inte Ginzburg helt isolera Menocchios mentalitet som representativ för en

rådande muntligt traditionell bondekultur12 På samma sätt är det svårt för mig att genom

min egen undersökning avgöra vad som är ”brukligt” och vad som är individuellt i dels

sättet att skriva och dels i det som blir synligt i breven. Likt fallet med Cilla Bancks så

kan jag iallafall kanske sprida ljus över den samtida tankegångar som rådde genom att

se till olika attityder och värderingar. Även om Cilla Bancks dagbok och Ginzburgs

undersökning faller i en annan kategori än min brevsamling så tillhör de ändå den

mikrohistoriska skolan och påminner om den humanistiska ingång till den lilla

människans tankar som jag ämnar undersöka i breven.

3.2 Teoretiska perspektiv

Historisk forskning har det senaste årtiondena upplevt ett uppsving inom

emotionshistoria där teoretiska inslag från bland annat socialhistoria, mentalitetshistoria

och kulturhistoria har influerat disciplinen om känslornas historia. Det nya intresset är

intressant då det inte handlar om någon nyskapad teori. I sin artikel Worrying about

Emotions in History (2002) konstaterar Barbara H. Rosenwein att historiker alltid har

behandlat ämnet känslor, dock med relativt otydliga motiv.13 Detta kan sägas var fallet

fram tills att den franske Annales-historikern Lucien Febvre lade grunden för känslornas

9 Andersson, P. K., Vad Cilla Bank visste. En 1800-talsmänniskas världsbild. 10 ibid, s. 14–15. 11 ibid, s. 17. 12 Cohn, S., The Journal of Interdisciplinary History, vol. 12, no. 3, 1982, ss. 524. 13 Rosenwein, B. H., Worrying about emotions in history. The American Historical Re-view, s. 821.

6

historia i sin Sensibility and history: How to reconstitute the affective life of the past

från 1941 där han kritiserade den rådande föreställningen om att politiska och

filosofiska idéer inte var irrationella och sociala och kulturella konstruktioner.14 Febvre

menade med andra ord att känslor är den aspekt som dels för samman människor och

den som påverkar historien mest då känslor och mentalitet har en direkt påverkan på

olika sorters handlingar15. Ett vanligt argument inom emotionshistoria är alltså att

människors emotionella och kognitiva tillstånd kan användas som förklaringsmodell till

olika historiska förändringsprocesser och handlande.16 Det är alltså i ljuset av denna

emotional turn, eller, uppsving inom känslohistoria, som denna undersökning tar sin

ansats.

Men vad är då en känsla? Och hur kan vi definiera sensibilitet? Barbara

Roenwein använder begreppet hydraulic model för att beskriva hur känslor ibland kan

vara så överväldigande att de ”svämmar över” likt olja.17 Hugo Nordland (2012) påtalar

vikten av ödmjukhet då det är svårt att helt veta vad som historiskt definierades som,

och ingick i, begreppet känslor.18 Professor Emeritus i historia och antropologi på Duke

University William M. Reddy talar om emotiv vilka han menar är performativa, eller,

att de genererar en faktisk förändring i hur en person mår. Reddy menar att det är

historiskt och etnografiskt bevisat att alla samhällsgrupper använder olika emotionella

normer och värderingar och att dessa är inpräglade i emotionella ritualer, böner och

liknande och att dessa också påverkar hur vi känner oss. Reddy kallar dessa olika

värderingar för emotional regimes. Just känslomässigt lidande ser Reddy som en

särskild drivkraft som kan förändra ett mående eller beteende. Här betonas även vikten

av kontext i samband med emotiv och hur en uttryckt känsla i en kontext får en helt

annan betydelse i en annan. 19 Med risk för att röra sig inom lingvistikens griceanska

samarbetsprinciper, vilkas funktion är någorlunda snarlika, så bör man med andra ord ej

underskatta vikten av Jons kontext och hur han är både en karolinsk officier och en

make och hur detta påverkar hur han skriver till sin hustru, som för övrigt är av adlig

släkt, i en tid där både officerskår och adel såg till plikten inför kungen framför allt.

14 Dixon, T., “Sensibility and history: The importance of Lucien Febvre”. The History of Emotions Blog. 15 Rosenwein, B. H.. Worrying about emotions in history. The American Historical Re-view, ss. 822–823. 16 Nordland, H., Eviga emotioner och konstruerade känslor. Rikningar inom känlornas historia. Scandia,

s. 120. 17 Plamper, J., THE HISTORY OF EMOTIONS: AN INTERVIEW WITH WILLIAM REDDY,

BARBARA ROSENWEIN, AND PETER STEARNS. History and Theory, ss. 250–251. 18 Nordland, H.. Eviga emotioner och konstruerade känslor. Rikningar inom känlornas historia. Scandia,

s. 123. 19 Plamper J., THE HISTORY OF EMOTIONS: AN INTERVIEW WITH WILLIAM REDDY,

BARBARA ROSENWEIN, AND PETER STEARNS. History and Theory, s. 240.

7

Barbara Rosenwein menar att känslor är ofta dolda i historiska texter och att

historiker ofta missar dessa då de inte är uppmuntrade att leta efter dem. Engelska ord

som ”beloved” eller ”love” är oftast ansedda som vanliga ord utan vidare betydelse men

Rosenwein menar att även om dessa är kortfattade ord så är känslomässiga uttryck

oftast just detta och kan de faktum ha en väldigt stor påverkan på mottagaren.20 Det

både Rosenwein och Reddy har gemensamt är att de båda talar om kulturella och sociala

grupper och om hur känslor kan generera förändring, om än med något olika

formuleringar. Reddy talar om en emotional regime och Rosenwein påtalar förekomsten

av vad hon kallar för emotional communities, vilket hon menar är samma sak som en

social grupp med den skillnaden att historikern nu söker blottlägga de känslomässiga

koder och system i gruppen, vilka aspekter som värderas som farliga eller värdefulla för

gruppens medlemmar, hur de värderar andra grupper samt vilka känslomässiga uttryck

som används, undviks och uppmuntras inom gruppen. Vidare menar Rosenwein att en

person kan vara bekväm i att röra sig inom flera olika grupper vars värderingar

påminner om den egna gruppens. 21 Här kan man alltså återgå till Reddys tankar om

pluralitet och då betänka hur Jon är både militär och familjefar med olika känslomässiga

normer i de båda emotionella grupperna och hur detta kan påverka brevens innehåll och

känslomässiga uttryck.

Även om vi inte kan med säkerhet kan säga att vissa uttryck i Jons brev

benämndes såsom ”känslor”, så hindrar inte detta oss från att med våra nutida

associationer och inom ramen för känslohistoria försöka identifiera och analysera de

känslor och uttryck som förekom i breven för att skapa en bild av hur dessa känslor

uttrycktes i ord och vad i vilka sammanhang de förekom. Vidare kan det vara viktigt att

här också skilja på ”känslor” och ”känslomässigt”. Att kartlägga känslor är

problematiskt eftersom vi kan feltolka vilken känsla det faktiskt handlar om när vi läser

breven. När Jon exempelvis verkar upprörd över något i breven, så är det kanske också

andra känslor som vi ser. Däremot går det att säga att Jons betraktelser är känslomässigt

styrda och genom att se hur Jons beskrivningar förändras över tid skapa en tentativ

översikt över det känslomässiga i Jons brev – men inte nödvändigtvis själva känslorna.

Då jag ämnar undersöka dåtida tankesätt, personliga och intima värderingar med

vissa kulturella inslag så står det snart klart att detta blir en kulturhistorisk undersökning

och då jag ämnar analysera brev som behandlar enskilda levnadsöden och “små” aktörer

20 Plamper J., THE HISTORY OF EMOTIONS: AN INTERVIEW WITH WILLIAM REDDY,

BARBARA ROSENWEIN, AND PETER STEARNS. History and Theory, s. 250. 21 ibid, s. 252 och 256.

8

så rör jag mig även i en mikrohistorisk sfär. Max Weber, en av sociologins

portalfigurer, belyser vikten av att vara ”värdeneutral” i hanteringen av källor och då

värden är subjektiva så är det också något som begränsar mig i mina egna tolkningar om

de ”värden” som uttrycks i breven.22

Betänker man att min ansats i denna undersökning rör sig utanför domäner som

inkluderar större politiska eller elitiska aktörer utan fokuserar mer på den mänskliga

upplevelsen så är just känslohistoria särskilt lämplig inom huvudområdet kulturhistoria.

Några historiska discipliner som står nära till hands är just de som praktiserades av

bland annat Annales-skolan, nämligen totalhistoria och mikrohistoria, vilka behandlar

begrepp som historiska mentaliteter, kulturella strukturer, normer och

värderingar. Enligt Annales-historiker som Lucien Febvre och Fernand Braudel så bör

historiker sträva efter att återberätta en sorts humanistisk ”totalupplevelse” av den

historiska verkligheten.23 Då jag tänker analysera Jon Stålhammars brev för att bland

annat utläsa rådande kulturella, sociala, och emotionella normer, värderingar och

uttryck så är mycket möjligt att det är en totalhistorisk undersökning detta handlar om.

I sin undersökning Varken Gud eller natur: synen på magi i 1600- och 1700-

talets Sverige så diskuterar Linda Oja (1999) hur tidigare människor i Sverige brukade

se på, och hade för attityd till, magi och delade in dessa i kategorier såsom benämningar

och definitioner, kontraster, värderingar och åtgärder.24 Alla dessa kategorier verkar på

olika sätt runt ett valt ämne, i Ojas fall, synen på magi. Det alla dessa berättar om, och

vilket blir extra tydligt när de sammanställs, är en rik inblick i dåtida förhållningssätt

och värderingar. Denna undersökning påminner om Ojas med den skillnaden att mina

kategorier kommer att omge Jon Stålhammar och vad som blev synligt i hans brev i

form av värderingar, beskrivningar, uttryck och känsloyttringar.

3.3 Metod

Jag ska genomföra en mikrohistorisk, diakronisk kvalitativ undersökning baserad på

brev skrivna av den svenska karolinen Jon Stålhammar till sin hustru åren 1701, 1705

och 1708. Jag kommer med hjälp av breven analysera vad som blir synligt i form av

både innehåll och känslomässiga uttryck samt om och hur dessa förändras över de tre

årtalen. För att lättare skapa en överblick av brevens innehåll så numrerade jag först de

22 Månsson, P., ”Max Weber”, i Andersson, Heine & Kaspersen, Lars Bo (red.), Klassisk

och modern samhällsteori, s. 73. 23 Claus, P., & Marriott, J., History: An Introduction to Theory, Method, and Practice, s. 221. 24 Oja, L., Varken Gud eller natur: synen på magi i 1600- och 1700-talets Sverige, s. 12.

9

brev jag ville läsa. Sedan närläste jag breven och skapade två tabeller i vilka jag kunde

sortera brevens innehåll. I den första tabellen listade jag olika teman, såsom

hemmet/familjen, barnens utbildning, kriget/krigshandlingar et cetera och skrev sedan

brevets nummer i de kategorier som överensstämde med brevets innehåll. I den andra

tabellen så listade jag brevens nummer, år, datum, ort, en sammanfattning av innehållet,

egna kommentar samt brevets sidnummer i sitt tryckta format. Men hjälp av tabellerna

kunde jag lättare utläsa återkommande teman, hur ofta dessa förekom, samt hur breven

skilde sig beroende på geografisk plats. Även så underlättade tabellerna att sammanfatta

brevens innehåll samt att hitta intressanta avvikelser eller aspekter som berörde mina

forskningsfrågor. Jag kommer i samtliga brev att titta närmare på följande områden:

Form och struktur i breven

Synliga levnadsförhållanden och dödsfall

Värderingar

Externa aktörer

Familjen, hemmet och hembygden

Övriga känslouttryck

Övrigt om breven

3.4 Pedagogisk förankring

I det centrala innehållet för historia 1b står det att kursen ska behandla dels ”[h]istoriskt

källmaterial som speglar människors roll i politiska konflikter, kulturella förändringar

eller kvinnors och mäns försök att förändra sin egen eller andras situation. Olika

perspektiv utifrån till exempel social bakgrund, etnicitet, generation, kön och

sexualitet”, samt ”[k]ritisk granskning, tolkning och användning av olika slags

källmaterial, i digital och annan form, utifrån källkritiska kriterier och metoder”.25

Den här undersökningen skulle därmed möjligtvis kunna utgöra arbetsmaterial

för elever i historia 1b vid lektioner som behandlar källkritik. Ett förslag är att eleverna

diskuterar tids- beroende- eller tendenskriterier och vilka källkritiska problem som kan

uppstå med källmaterialet. De kan även använda brevens innehåll för att analysera

huvudaktörerna utifrån ett genusperspektiv, vilka förväntningar som låg på Sophia, Jon,

sönerna och döttrarna och hur dessa skilde sig åt. Ett tredje alternativ kan vara att

använda breven för att illustrera hur livet kunde gestalta sig för den lilla människan i en

större militär konflikt.

25 Skolverket. ”Centralt innehåll” Ämneplan för historia 1b för gymnasiet. 2011.

10

4 Bakgrund

4.1 Stora nordiska kriget

Det stora nordiska kriget var en konflikt mellan Sverige under Karl XII och ett förbund

bestående av Ryssland, Sachsen-Polen, och Danmark-Norge. Kriget varade mellan

1700–1721 och täckte delar av östra, norra och mellersta Europa (se bilaga D).

Bakgrunden till kriget kan förklaras med en rad olika motiv för de olika aktörerna. När

Karl XI så dör 1697 tar den 14 årige Karl XII över en stormakt som omgärdar nästan

hela Östersjön och situationen väcker intresse från tre närliggande nationer. Tsar Peter I

av Ryssland ville få återta sina till svenska förlorade landområden vid Östersjöns

kustområden för att utöka sin handel med Västeuropa. Den danske Frederik IV ville

återta de områden som de förlorat i frederna i Brömsebro 1645 och Roskilde 1658. Den

polske kungen August II sökte å sin sida skapa en ärftlig monarki genom att försöka bli

vald till kung över Livland och således stärka sin militära makt.

Kriget inleddes med att sachsiska trupper gjorde ett misslyckat anfall på Riga i

februari år 1700, vilket senare följdes upp med ett dansk anfall mot hertigdömet

Holstein-Gottorp i april och i augusti då ryska styrkor föll även in i det svenska Livland

och Ingermanland. Karl XII svarade med att med understöd av en engelsk-holländsk

flotta landsätta 4000 svenska trupper vid Humlebæk på danska Själland, en operation

som vara fram till den 8 augusti 1700 med freden i Traventhal mellan Sverige och

Danmark. Karl XI vänder sig sedan mot Östersjöprovinserna där han först besegrar

Peter I:s styrkor vid Narva och, efter stridigheter med ryska trupper i Livland och

Estland, driver sedan August II:s pols-sachsiska armé söderut från Riga till områdena

kring Warszawa och Krakow i centrala Polen (se bilaga E). Efter freden i Altranstädt

1706 mellan Sverige och Polen lade sig svenskarna i vinterkvarter i Sachsen och i

augusti 1707 påbörjade Karl XII sitt fälttåg mot Ryssland för att inta Moskva. Efter ett

uppehåll i Minsk nådde svenskarna den 4 juli den Belarusiska staden Holowczyn där de

drev de ryska försvararna på flykt. Karl XII förlade sina trupper i och kring staden

Mogilev under ett antal dagar och gick sedan söderut mot Ukraina där den svenska

armén i stort förintades vid slaget vid Poltava 28 juni 1709.

Efter Poltava flydde Karl XII till den osmanska staden Bender och under tiden

grep August II åter makten i Polen. Peter I återtog de baltiska provinserna och

ockuperade Finland och Åland, en händelse som senare kom att kallas för den stora

ofreden. Frederik IV:s trupper landsteg vid Råå 1709 i ett försök att återta Skåne men

11

drevs tillbaka kommande år i och med slaget vid Helsingborg 1710. Efter att han 1714

tagit sig hem till Sverige inledde Karl XII ytterligare ett fälttåg in i Norge 1716 samt

1718 varpå han själv stupade i en skyttegrav utanför Fredriksten i Norge.

Fredsförhandlingar inleddes och förutom fredsavtalen med Danmark, Polen, Hannover

och Preussen avslutades konflikten den 30 augusti 1721 med freden i Nystad. Sverige

fick lämna ifrån sig Estland, Ingermanland, Livland, Ösel, Dagö samt fästningarna

Viborg och Kexholm men fick tillbaka två miljoner riksdaler och det av Ryssland

ockuperade övriga Finland.26

4.2 Jon Stålhammar

Jon Stålhammar föddes den 24 april 1659 av modern Anna Skytte och översten Per

Johansson, adlad Stålhammar 1650 (se bilaga A). Per och makan Anna Skytte fick 8

barn och var bosatta på säteriet Hultsvik. Under sin tid vid Smålands

Kavalleriregemente avancerade Jon från ryttare (1674), kvartermästare (1675), kornett

(1677), löjtnant (1679), kaptenlöjtnant (1692), ryttmästare (1693), major (1702) till

överstelöjtnant (1705).27 Han gifte sig den 22 oktober 1689 med Sophia Drake af Torp

och Hamra som var född ca 1662 och dotter till överste Johan Christersson Drake och

Margareta Klingspor (se bilaga A).

Jons svärmor ägde ett säteri vid Libbhult där hon också bodde och Sophia skrev

ett flertal brev till Jon härifrån när hon var på besök hos sin mor. Margareta ägde även

Änghult som var Sophia och Jons första hem som nygifta. Senare köpte Jon Salshult

1694 och gav till Sophia i morgongåva och där bodde de under hela sitt äktenskap fram

till Sophias död 1741.28 Jon och Sophia fick sju barn, där de mest förekommande är

Johan Adolph (1691–1708) och Eva Margareta (1701–1740), ofta benämnd med det

kärleksfulla smeknamnet ”drutta”.

Jon var son till Per Joensson Hammar. Per började som trosspojke i Smålands

kavalleriregemente och avancerade snabbt i graderna och blev så småningom Överste.

Fadern deltog i många krig i Preussen, Polen, Skåne och Danmark under både drottning

Kristina, Karl X och Karl XI innan han lämnade sin karriär år 1692 vid 80 års ålder. När

Västra härads kompani under då major Per Stålhammar mönstrades i Kalmar under

sommaren 1674 för att senare skeppas över till Pommern så ingick tre av Pers söner i

26 Ullgren, P., Det stora nordiska kriget 1700–1721: en berättelse om stormakten Sveriges fall, ss. 14–

324. 27 Rullor 1620–1723, Registerkort över namn i rullorna, SE/KrA/0022/1a/12, bildid: C0300117_00158 28 Larsson, L., På marsch mot evigheten: svensk stormaktstid i släkten Stålhammars spegel, s. 155; Joen

Stålhammar, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34663, Svenskt biografiskt lexikon.

12

kompaniet; Johan, 21 år, som var löjtnant, korpralen Carl och den nu 15 åriga ryttaren

Jon Stålhammar. Per Stålhammar dog 1701.29

År 1700 så mobiliserades Smålands kavalleriregemente mellan Landskrona och

Helsingborg som en del av en mindre armé som dragits samman i södra Sverige för att

skeppas över till Själland och möta den danska hotet. Pers tre söner Johan, Carl och Jon

förde befäl över var sitt kompani och där Jon ledde Vetlanda kompani. Efter

landstigningen demobiliserades regementet och förlades den kommande vintern i

Sverige. Efter att en sachsisk styrka gått in i det svenska Livland 1701 så skeppades

Smålands ryttare över från Kalmar till Tallinn. Från Reval går de mot Dorpat30 för att

sedan gå mot Riga där huvudarmén gått över floden Düna vartefter sachsarna retirerat

tillbaka söderut mot Polen. Smålands kavalleriregemente går sedan mot Vilnius och

senare mot områden kring Warszawa för ytterligare strider med sachsiska och ryska

trupper. Jons kompani deltog i ett flertal slag, bland annat slaget vid Kliszów 1702 och

slaget vid Punitz 1704.

I augusti 1707 påbörjar Jons regemente marschen mot Moskva, genom

Masuriens täta skogsområden och nådde Grodno den 28 januari 1708. Därifrån gick

regementet mot Minsk där de stannade en tid vartefter de deltog i slaget vid Holowczyn

där sonen Johan Adolph såras i benet och svågern Fredrik i höften. Efter att armén stått

en månad i Mogilev dog den ännu inte 17 åriga Johan Adolph av sina skador. Armén

går sedan över floden Dnjepr och vidare söderut. När regementet ska gå över floden

Desna vid staden Mezin så dör Jon den 3 november 1708. 31

5 Sammanfattning och analys

I detta kapitel kommer breven varje år för sig först att sammanfattas och sedan

analyseras. I nästföljande kapitel 6 så kommer jag att diskutera vad som hittades i

breven, hur de utvecklades över tid samt andra förändringar och trender som

observerades.

29 Larsson, L., På marsch mot evigheten: svensk stormaktstid i släkten Stålhammars spegel, ss. 39–138;

Stålhammar, J., https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34663. 30 Tartu i Estland. 31 Larsson, L., På marsch mot evigheten: svensk stormaktstid i släkten Stålhammars spegel, ss. 149–224.

13

5.1 Brev från 1701

5.1.1 Sammanfattning av breven

Breven för 1701 skrivs från Kalmar, Estland, Lettland och Polen och inleds med en

beskrivning av den svenska invasionen av Danmark och de inledande svenska militära

operationerna i kriget tidiga skede. Jons enhet skeppas från Kalmar över till Estland och

anlände efter 9 dagar till ”Räfvel” eller Reval, alltså nuvarande Tallinn, den 11 juni. Jon

berättar att hans bror Carl Stålhammar blivit sjuk och blir efter i Kalmar. Smålands

ryttare marscherar sedan mot Dårpt (nuvarande Tartu) för att förenas med Karl XII och

huvudarmén. Jon skickar Sophia en del saker, bland annat en silverbägare, Jons svarta

byxor samt en rock. Jon hoppas att Sophia inte ska lida allt för mycket och att de snart

ska ses igen. Han ber Sophia se till så barnen studerar flitigt. I Riga förenas Jon med sin

bror Casper och dennes fru och beskriver hur armén gått över floden Düna och slagit en

sachsisk styrka på flykten. Jon ber Sophia att hon inte ska vara ledsen och att Gud ska

snart föra dem samman igen. Han hälsar ofta till vänner och informerar om bekantas

tillstånd. Stundtals ber han om ursäkt för han ”skrif:r så hastit”.32 Jon säger att han

hoppas på fred med Polen snart. Han skriver om praktiska saker om Salshult samt om

eventuella gårdsbyten. Jon blir utkommenderad på spaningsuppdrag 20 mil från armén

och beskriver hur ryska trupper nu gått in i svenska Livland och hur Jons regemente ska

möta dem. Jon beskriver ofta hur han inte vet hur länge armén ska ligga i vinterkvarter.

Han hälsar ofta till sin familj och vänner och förmedlar även dödsbud och tillståndet för

de bekanta som också är ute i kriget med honom. Vidare så hälsar andra vänner sina

bekanta genom Jon och som Sophia sedan ska förmedla.


Jon inleder i princip samtliga av breven med en variant av ”Alrakieraste mit lilla hierta

och utvaldaste vehn i denna värdhen”. Han avslutar nästan alltid breven med någon

variant av hur han är Sophias trotjänare och att han är henne trogen in i döden. Även

skriver han ofta de avslutande orden ”Valle”, från latinska ”vale”, som översätts oftast

som ”lev väl” och som är en äldre användning för att bjuda någon farväl.33 Jon varierar

med att antingen börja eller avsluta med att skriva datum och ort. Sedan brukar breven

variera mellan att Jon berättar om sin hälsa, att Jon fått brev från Sophia och när han

fick dessa samt när de skrevs, att han är glad att höra om Sophias och familjens hälsa,

Jon berättar om en större händelse, krigsnyheter, hopp om återseende, hopp om fred,

32 J, Stålhammar, 20 juli, 1701 (s. 13). 33 1632–1949 enligt Svenska Akademins ordbok.

14

svar på olika praktiska saker såsom gårdsköp eller att Jon skickar pengar eller

obligationer till Sophia, olika addressdirektiv till Sophia, eventuellt dödfall som kan

intressera Sophia eller bekanta, hälsningar till bekanta, tillstånd för människor i Sophias

närhet eller familj, bekanta hälsar genom Jon eller Sophia till vän eller familjemedlem

samt att Gud ska beskydda Sophia och familjen. I genomsnitt är breven ungefär två

sidor långa. I breven använder sig Jon ofta av logogram där han byter ut delar av ordet

”hjärta” med en symbol för ett hjärta. I andra fall använder sig Jon av numeronymer,

alltså ett nummerbaserat ord där ord byts ut med siffror, till exempel 1000-falt.

Ett fåtal post scriptum förekommer i fem av de sju breven från 1701, bland annat finns

ett PS i brevet från den 2 juni om att Jons bror Carl är sjuk och blir kvar i Kalmar. Även

den 16 juni, där Jon lägger till några hälsningar och nämner saker han skickar med samt

en hälsning skriven av Gabriel Gyllenpamp till dennes syster. Värt att notera är att även

Gyllenpamp använder sig av formen ”1000falt” vilket tyder på att det var relativt

vanligt att skriva så och då främst för att spara plats. Den 30 juni, ett PS angående Carl

Stålhammar, den 20 juli där Nils och Gabriel hälsar Sophia samt Jon hälsar vänner och

upplyser om bekantas hälsotillstånd. Två PS den 25 september som handlar om bekanta

och huruvida de lever samt praktiska saker kring gårdsköp. Slutligen handlar ett PS från

den 18 oktober om ett dödsfall samt bekantas hälsotillstånd.

Externa aktörer

Andra människor i Jons närhet tar tillfället i akt att skriva en hälsning och troligtvis tog

man alla chanser man fick för att få iväg ett meddelande till sina nära. Detta blir tydligt

med Gabriel Gyllenpamps hälsning till sin syster och uppmanar henne att hålla gott

grannskap med hustrun. Anderss i Boabärgh och Ivar i Öxnabärgh hälsar sina familjer.

Någon vid namn Pistollen hälsar både till Sophia och ”dotter lilla”.34

Övrigt om breven

Jon skrev sju brev 1701 varav fyra skrevs den 1:a (Chalmar), 2:e (Kalmar), 16:e

(Räfvel) och 30:e (Dorpt) juni; ett den 20 juli (Rijga), ett den 25 september (Schiadhen i

Pålan) samt ett den 18 oktober (Plutelij).

5.1.2 Analys av breven


Jon är relativt sparsam med beskrivningarna av sina levnadsförhållanden men berättar

ändå några intressanta saker. Båtresan mellan Kalmar och Tallinn tog hela nio dagar

34 J, Stålhammar, 18 oktober, 1701 (s. 18).

15

under resan kunde han både äta och dricka men berättar att det var värre för hästarna då

resan ”stodh hårt medh dem” och de miste två ”ryttarhästar”.35 Att Jon både kunde äta

och dricka skulle kunna antyda att det dock inte var alltför häftig sjögång. Jon berättar

om låga brödpriser i Tallinn samt om den ryska arméns rörelser vid den estländska

gränsen där de ”bräner grufveligen der de fällass fram”.36 I Estland beskriver Jon en

”gräselig hetta” och att det är varmt som en ”badhstufva” vilket plågar soldaterna.37 Han

skriver att brödet var billigt i Riga men att allt är väldigt dyrt i Dorpt och att han tänker

begära avsked om det inte blir fred snart då han börjar känna sig ”ledhse att släpa migh

länge medh detta oroliga arbetet som förderfvar krapen och upträter alth vadh en

människa någonsin kan ihopskraapa”.38 Jon skriver att även om han själv mår bra och

hans tillstånd är det ”aller besta”39 så är det mycket folk och hästar som nu börjar bli

sjuka och dö. Jon berättar att en Nils Spirrlodh knappt får så mycket pengar så att han

klarar dagen. Han skriver också att ”[d]hen vnga Wlsaxsen i Giölbärga”40 har avlidit.

Själv är Jon ofta på resande fot och i det sista brevet för 1701, daterat den 18 oktober i

Plutelij41, berättar Jon att han är utkommenderad ungefär 20 mil från den svenska armén

i Polen på olika sorters uppdrag. Vidare skriver han att Kungen har med huvudarmén

gått i vinterkvarter i Kurland vid gränsen till Litauen och han vet inte hur länge de ska

stanna där.

Värderingar

Vi kan utläsa ett fåtal värderingar i breven för år 1701. Jon skriver att han hoppas att

hans bror Carl Stålhammar inte ska komma till Jon om han blir frisk ”ty här är en

misbehagelig ort och elakt folk, lika klädha som tattarne pläga vahra, och ingen förstår

deras språk”.42 Jon berättar också om en kursk i Kalmar vid namn Hanss Möcklarph

som stal alla Jons kläder. Sophia ska säga detta till en Magnus Joensson som känner

denne väl och Jon tillägger att ”Gud hjälpe mig väl hem en gång, skall han väl betala

laget för omaket”.43


Jon säger till Sophia att han hoppas hon inte ska lida alltför mycket och att de snart ska

återse varandra och möjligtvis has Sophia i sina brev till Jon berättat om eventuella

35 J, Stålhammar, 16 juni, 1701 (s. 6). 36 ibid (s. 7). 37 ibid (s. 10). 38 ibid, 1701 (s. 11). 39 J, Stålhammar, 25 september, 1701 (s. 15). 40 J, Stålhammar, 18 oktober, 1701 (s. 18). 41 Troligtvis Platelle i Litauen. 42 J, Stålhammar, 16 juni, 1701 (s. 8). 43 ibid (s. 7).

16

sorger och kval som hon led ensam hemma på gården i Salshult. Jon återkommer

återigen till sin förhoppning att åter komma hem igen och det blir relativt tydligt i

breven att han är måttligt intresserad av att stanna kvar så mycket längre än till den

kommande hösten. Jon oroar sig över att taket läcker hemma i Salshult och förmanar

Sophia att kontakta en takläggare. Han talar mycket om köp av gårdar och andra bestyr

som Sophia ska göra i hans frånfälle. Jon säger att alla deras grannar är vid liv ”så när

som Joen för Skiröö och Giöllennerotz mågh Jahan”44 och Jon lovar att han ska

vidarebefordra nyheter om bekantas död till Sophia. Jon hälsar även till ”[d]ruta45 sampt

alla mina gåsar”.46 Jon betonar även vikten av att pojkarna studerar flitigt och det är

tydligt att han ser utbildning som något viktigt. Detta är också något som återkommer i

breven i olika formuleringar.


Jon verkar hoppfull om en kommande fred och återkommer ofta i flera brev till detta.

Ofta talar han om fred i samband med dödsbud eller när han beskriver svåra

levnadsförhållanden. Även så blir Jon väldigt glad när han får brev från Sophia och han

beskriver dem som angenäma. Ofta så tackar Jon Gud för att Sophia och barnen har

hälsan. Jon berättar om en Hanss Möcklarph, hans kursk i Kalmar som stal Jons kläder

och säger att bara Gud hjälper honom hem så ska nog tjuven få betala för besväret.47

5.2 Brev från 1705


Breven för 1705 skrivs uteslutande från Polen och börjar med att Jon blivit befordrad

till Överstelöjtnant av kung Karl XII sedan Jons överordnande blivit skjuten. Jon klagar

ofta på uteblivna brev från Sophia och hur hans kropp har börjat värka. Han hälsar ofta

till familjen, vänner och bekanta. Den 20 februari skriver han från Gnisen (möjligtvis

Gniezno i Polen) och meddelar att Gabriel Gyllenpamp har tagit avsked och lär snart

komma hem till sin kära Maja. En Pipert är nu major i Jons ställe och en Lifvenstein är

ryttmästare i hans ställe. Jon gläds åt att deras söner studerar flitigt och tackar ofta deras

lärare som examinerar och undervisar sönerna. Den hemkomna vännen Gyllenpamp har

lovat att se till sönerna och deras studier ibland. Han talar ofta om sonen Johan Adolph

och att han är alldeles för ung för militärtjänst och måste istället studera. Jon försäkrar

44 J, Stålhammar, 25 september, 1701 (s. 15). 45 ”Druta” är här ett kärleksfullt smeknamn på dottern Eva Margareta. 46 J, Stålhammar, 18 oktober, 1701 (s. 18). 47 J, Stålhammar, 16 juni, 1701 (s. 7).

17

att Sophias mammas ryttare är vid god hälsa och att hans utrustning är i bra skick och

han talar ofta om hur hans drängar mår, Nils i Skiögle, Jöns som Jon hade med sig ut,

Carl samt ”gamle Sune”. Han är tacksam över att han nu har både kock och fullständigt

hushåll så att han kan bjuda både generaler och andra viktiga personer på middag.

Sophia frågar om bekanta och om de lever och Jon meddelar dennes tillstånd. Ibland ber

Jon Sophia hälsa någon bekant om tillståndet för dennes familjemedlem eller släkting.

Även får Jon förfrågningar av kyrkoherden och preseptoren om Jon kan hjälpa dem få

en tjänst i armén.

Jon skickar ofta saker till familjen, en mässingsklocka samt en gammal polsk

rock som han säger kanske kan vara till nytta. De korresponderar om de nya drängarna

som Sophia skickar och som kommer med de nya rekryterna över Östersjön. Jon skriver

ofta att han hoppas att Gud ska låta dem leva så länge så de får återses snart. Jon

beskriver en ovisshet om arméns framtida planer och hur länge de ska ligga i

vinterkvarter. Han beskriver även några fältslag och skärmytslingar och hur han blir

utsänd på olika spaningsuppdrag långt från huvudarmén. Jon och Sophia diskuterar ofta

gårdsköp eller byten av gårdar och han skickar även obligationer eller pengar till henne.

Jon skriver att han hoppas Gud hjälper de som är ute i kriget så de kan stå emot något

längre och hur de alla är trötta på det svåra kriget och de börja bli gamla. Jon är nu inte

längre grå, säger han, utan hans hår och skägg är nu vitfärgade och hans knä är svaga.


Jon inleder nästan samtliga brev från 1705 med en variant av ”Alrakieraste mit lilla

hierta och utvaldaste vehn i denna värdhen”. Jon avslutar nästan alltid med någon

variant av att Jon är Sophias trogna tjänare och trogna make. Han varierar med att

antingen börja eller avsluta med att skriva datum och ort. I genomsnitt är breven ungefär

2–3 sidor långa för den här perioden. Undantagen är brevet från den 24 april som är 5

sidor samt den 4 augusti som är 6 sidor. Breven från 1705 tenderar att ha följande

innehåll i varierande ordning: Först skriver Jon om sorg eller glädje över uteblivna

respektive inkomna brev samt hopp om att hans egna brev kommit fram till Sophia som

med familjen har hälsan. Sedan beskriver Jon sin egen hälsa. Addressdirektiv till

Sophia, Jon hälsa barnen och hoppas att snart få återse dem. Glädje över nyheter om

barnens utbildning, praktiska angelägenheter om köp av gård, tillståndet för Jons

drängar och hushåll ute i kriget. Hopp om fred, krigsnyheter, Jons och andra svenska

förbands uppehållsort. Även så pratar Jon en del om sonen Johan Adolph och huruvida

denne ska komma till Jon. I vissa brev uttalar sig Jon om andra personer på olika

18

värderande sätt samt försäkrar att Sophias mammas ryttare mår bra och har bra

utrustning. Jon fortsätter att använda sig av logogram där han ersätter vissa ord ur ordet

”hjärta” med en symbol (♥). Vidare så skriver Jon vissa ord i sifferform, d.v.s. han

ersätter till exempel ordet ”miljon” med siffror: ”medh 1000000falt helsningar till Edher

alla”.48 Det förekommer inga post scriptum för året 1705.

Externa aktörer

Ett flertal personer hälsar genom breven till sina nära. Sophia har sagt att Nils Tollasons

hustru har genom Sophia frågat efter sina söner men Jon säger att ingen känner till

sönerna där han är nu, eller vet vart de är.49 Den 23 december svarar Jon Sophia att

Ylsaxen och lilla Gyllentörner har varit långt ifrån dem i ett år nu och Jon har inte talat

med dem. Dock, säger han, att alla breven som ryttarhustrurna skrivit och som låg med

Sophias brev har Jon levererat till deras rätta händer. Vidare ska Sophia ska hälsa Jons

syster Eba Lejonkrantz att hennes man, Lejonhiälm, för tre veckor sedan blivit frigiven

från fångenskap i Saxen och nu mår bra.

Övrigt om breven

Jon skrev 11 brev 1705 varav ett skrevs den 30 januari (Ravitz), 1 den 20 februari

(Gnisen), ett den 8 mars (Gnesen), ett den 24 april (Gnesen), ett den 27 maj (Demenitz),

ett den 4 augusti (Warsav), ett den 20 augusti (Warsau), ett den 19 september (Warka),

ett den 2 november (Brånevitz), ett den 23 december (Varso) samt ett brev den 28

december (Varso).



Jon beskriver en värk i både ärmar, lår och axlar vid ett flertal tillfällen.50 Hampus

Mörner är sotdöd den 13 januari och ”Månssess såhn i Quarnegårdhen, som vahr ryttare

fr Hullebo ähr dödh då vij vart uppe vedh Ryss-Lämbärghen 200 mihl herifrån”.51 Den

20 februari skriver han om rykten om att en Granquist skall vara död. Den 24 april har

Sophia skrivit åt deras preseptor om Jon kan ordna en tjänst i armén, på vilket Jon

svarar att det redan finns nog med svenska präster samt att det är väldigt svåra

förhållanden där. Vidare skriver Jon att kan preseptoren bara tyska så är det är fullt

möjligt att komma med de nya dragonregementena som just nu förvärvas och att Jon

48 J, Stålhammar, 19 september, 1705 (s. 107). 49 ibid (s. 107). 50 J, Stålhammar, 20 februari, 1705 (s. 88); 8 mars, 1705 (s. 90). 51 J, Stålhammar, 24 april, 1705 (s. 93).

19

ska hjälpa honom så gott han kan. Jon skriver att han inte vill ha dit sonen Johan

Adolph ”ty här lähress mehra odygh en annat gott”.52 Liknande nekande svar får

”gamle goda”53 kyrkohedern herr Anders Gradhman som även han genom Sophia

förfrågat Jon att hjälpa honom ut till kriget. Den 19 september skriver Jon att

preseptoren ska bli ”hulpen”54 så snart han kommer ut till Jon då en präst blev slagen nu

på sista slaget vid Varsoo och så blev även gamle Urban. I samma brev skriver Jon att

levernet är oroligt och variabelt.55 Jons dräng Sune är mycket sjuk, skriver Jon i samma

brev och han är även olycklig över att hans kock är yr i huvudet och blir inte bättre. Den

4 augusti skriver Jon att en Lejonhjälm nu kommit tillbaka till dem efter en tids

fångenskap men att denna har miste alla sina ägodelar då han blev tillfångatagen. Den

28 december skriver Jon att Gud hjälpe de som är där ute så de ”kundhe stå emot någott

länge”.56 Han skriver att Sophia må tro att Jon och de andra som är där är tämligen trötta

på detta svåra kriget och de börja bli ”helt gamla”.57 Jon är nu inte längre grå, säger han,

utan helt vijt bådhe uthj huvodh och siägh och mina knä sägia och tembl. till”.58

1705 befinner sig Jon uteslutande i Polen där han återigen stundtals blir

utkommenderad på olika spaningsuppdrag långa sträckor ifrån huvudarmén. Han

skriver den 30 Januari att han blivit befordrad till Överstelöjtnant vid Smålands

kavalleriregemente i Hampuss Mörnerss ställe ”hvilken blef dödh för 8:ta dager

sedhan”.59 Han beskriver återigen att inte vet hur länge armén ska ligga i vinterkvarter:

”dhet vett ingen meniska enehr dhe bryter der ifrån up eller hvartut konungens tanker

lehr vahra att utbähra”.60

Den 4 augusti beskriver Jon hur han tillsammans med 180 hästar blev

utkommenderad på ett spaningsuppdrag så överföll fienden det svenska lägret med 6000

polacker och 4000 saxare. Jons spaningsgrupp kom tillbaka och mötte fienden med sitt

lösen som löd: ”Med Guds hjälp” och deltog i striden som varade i sju timmar och som

slutade med svensk seger. Många fiendesoldater dog i slaget och svenskarna

tillfångatog också en General Löjtnant Paikul. Jon skriver att många modiga svenska

officerare och gemene blev dödade i slaget, däribland överstelöjtnant Bonde,

Ryttmästare Lagerfält, ryttare Bagge, ryttare Brömer , Cornett Språngbärgh, och många

52 J, Stålhammar, 28 december, 1705 (s. 112). 53 J, Stålhammar, 24 april, 1705 (s. 95). 54 J, Stålhammar, 19 september, 1705 (s. 106). 55 ibid (s. 107). 56 J, Stålhammar, 28 december, 1705 (s. 113). 57 ibid (s. 113). 58 ibid (s. 113). 59 J, Stålhammar, 30 januari, 1705 (s. 87). 60 J, Stålhammar, 4 augusti, 1705 (s. 99).

20

andra såväl löjtnanter som kornetter samt deras präst Stadelius Wrban som blev

tillfångatagen. Jon själv säger att han var många gånger ”kringhugen” den dagen och att

han nedgjorde en grupp fiender som försökt slå dem i ryggen, då ”iagadhe iagh 300

mahn pålakar uthj elfven, alt sedhan slaget vahr förbij, som stodhe på en annan ort och

villat gått oss i rygen och kåm ingen meniska af dem derifrån”.61 Jon avslutar

beskrivningen av händelsen med att de hoppas att detta var den sista ”mässan” med

polackerna och saxarna ”ty dhe måste nu så löpa att dhe glömma intet brått dhetta

giestabudet”.62 Jon tackar Gud att han slapp undan med helskinnad fastän så många dog

bland dem. Den 19 september beskriver Jon ytterligare detaljerat om sitt förbands

militära förehavanden då han berättar hur han befinner tillsammans med 300 hästar ute

på spaningsuppdrag ca 12 mil från huvudarmén.

Värderingar

Barnens utbildning förekommer i fyra av de tio breven för 1705. Jon tydliggör ofta hur

viktigt det är att barnen lär sig läsa och skriva för att kunna få ett hederligt ämbete.

Vidare skriver han att Sophia ska hålla barnen i skälig aga och låt dem studera flitigt ”ty

det har de gott av när de blir gamla så de kan förtjäna sig ett ”styke brödh”.63 Sonen

Johan Adolph förekommer nu mer i breven och det pratas om huruvida han snart ska

komma ut till Jon i kriget. Detta är dock något som Jon verkar motvillig till och skriver

ofta olika anledningar till varför detta bör vänta. Exempelvis skriver Jon att det är

viktigt att sonen Johan Adolph lär sig latin om han nu ska komma till Jon då han ofta

hör språket talas där han befinner sig. Då Johan Adolf snart ska börja studera

någonstans så skriver Jon att Sophia får bestämma vart han ska skickas för att utbildas.

Johan Adolph är ju, skriver Jon, nu så pass gammal att han ”kuna hafva förståndh att

ackta sigh och sina saker snart”.64 Den 2 november skriver Jon igen angående Johan

Adolph att han är alldeles för ung för att komma till Jon och måste istället studera om

det ska bli något folk av honom.65 Den 23 december skriver Jon igen om Johan Adolph

att han inte vill ha hit, ”ty här lähress mehra odygh en annat gott”.66

När Jon berättar om sin befordran till Överstelöjtnant är det med stolthet och med

detaljer om hur han fick ”dhen nådhen kysa hanss Maij:ttz handh och tackat honom för

61 J, Stålhammar, 4 augusti, 1705 (s. 102). 62 ibid (s. 103). 63 J, Stålhammar, 24 april, 1705 (s. 95). 64 J, Stålhammar, 4 augusti, 1705 (s. 100). 65 J, Stålhammar, 2 november, 1705 (s. 109). 66 J, Stålhammar, 28 december, 1705 (s. 112).

21

dhen stora nådhen”67 och Jon skriver även att han vet att nyheter som dessa är

angenäma för Sophia. Jon säger att han är glad att han slapp få en majorsbefattning då

det inte är den ”besta tiensten i fält”.68 Att vara officer verkar ha fört med sig olika

förväntningar, såsom möjligheter att bjuda på middag i fält. Jon skriver att han är

tacksam över att han nu har både kock och fullständigt hushåll att han inte är rädd för att

bjuda varken general eller högre män på middag, vilket han många gånger redan haft

och de har då druckit Sophias ”angenäma skål.69 Jon ska sända tre guldmedaljer, en till

Sophia, en till en vid namn Anna Sophia och en till lilla ”Druta doter”.70 Denna medalj

ska hon ge till sin framtida fästman, ”om hon får någon braf carl”.71 Får hon inte en bra

karl, säger Jon, så får hon gå hemma hos Sophia istället. Den 27 maj beskriver jon tiden

efter ett slag och hur ”Alla dhe små sielmarsom Wisnovitzij, Potoskij, Smigelskij,

Saranek ähro nu kåmbna medh stora böner medh sitt fålk till våhra och villia blifva

godha Svenska […] dhett ähr icke säkert fålk att litta uppå”.72 Raderna är intressanta då

de både innehåller skällsord för fienden men även synen på kapitulationen och hur

fienden i och med detta nu ”vill” bli svenskar. Även skriver Jon den 4 augusti om hur

den ”gamle tyrannen”73 tzaren i Moskva är död och detta hoppas Jon att ska tillföra en

stor förändring det pågående kriget. Den 17 april skriver Jon att krigsfolket är tämligen

friskt sånär som dem som ”bera faver af detta vackra kåtta fruentimeret som öf:rflöditt

her finess, Gudh bevahre vahr ehrl. Mahn ifrån dem”.74 Den 4 augusti skriver Jon att

han nu skrivit så mycket att Sophia lär ”ledhas” vid att läsa mer.75 Den 19 september

skriver Jon att det värmde hans hjärta när Gyllenpamp skrev till honom att allt står så

väl till på Salshult och att Sophia är en sån ”makalöss godh hushållerska”.76 Han gläds

åt hur vackert och flitigt barnen studerar och tackar Sophia som har sådant stort omak

och besvär med både hennes egna och Jons saker och välbefinnande. Vidare ser vi igen

hur Jon gläds åt barnens studier som han ser som viktiga. Den 19 september skriver Jon

att den polska kungen ska krönas i Varso och han beklagar att han inte får vara där då

han nu är ute på parti.77 Jon skriver att han ej vill att Sophia ska byta gården Trishult

med rusthållen mot gården Änghult då han inte vill ha med rusthåll att göra varken nu

67 J, Stålhammar, 30 januari, 1705 (s. 87). 68 J, Stålhammar, 24 april, 1705 (s. 95). 69 ibid (s. 93). 70 ibid (s. 94). 71 ibid (s. 94). 72 J, Stålhammar, 27 maj, 1705 (s. 97). 73 J, Stålhammar, 4 augusti, 1705 (s. 99). 74 ibid (s. 99). 75 J, Stålhammar, 4 augusti, 1705 (s. 103). 76 J, Stålhammar, 19 september, 1705 (s. 106). 77 ibid (s. 106).

22

eller i framtiden. Den 23 december skriver Jon att han skickar tre guldpengar, en till

varje gosse men då ska de läsa flitigt säger han. Till Sophia skriver han att hon ska

”achta päningarne vehl”.78 Sedan skriver Jon att Fredrik Stålhammar är rymd från

regementet och vill bli kvar i Polen för de förbannade kvinnfolkens skull som här är.

Lijla Hillebard är inte heller mycket värd, det är en elak mes. Per Gabriel och Anders S.

H. är stolta karlar.79 Den 28 december skriver Jon om en Per Joensson att han hoppas att

Herren Gud ska hjälpe denna ”stakarss gamble förlammadhe guben vehl hem och att

kunde oskadt lefverera ifrån sigh dhett iagh honom medhgifvit”.80 Sophia har den 2

november frågat om en Popelmahn som Jon säger det är bra med och som nu blivit

kvartermästare vid Livkompaniet och det är ”rätt gott hâp om honom att bli fålk”.81


Jon använder ibland kärleksfulla smeknamn på Sophia, såsom ”aldrakieraste

Sophiken”82 eller ”Käraste min vackra Sophiken”83 och försöker ibland till synes att

trösta henne genom breven. Även så kan man utläsa att det var viktigt för Jon att vara

ärofull: ”[l]ett se min ♥:tanss Sopa lilla, gif digh till fredhz uthj min frånvarhran, fruckta

Gudh tillika våhra k. barn och ställa Edher vehl. Jagh på min sidha skall giöra dhett

samma och altidh vahra dhen samma som sträfva effter ähra och dygdh”.84

Återkommande är också olika uttryck för att återförenas med familjen och detta

ses i de flesta av breven. Jon hälsar också ofta till Sophias mamma Margareta Klingspor

som även är rusthållare och Jon berättar ofta om tillståndet för hennes ryttare och

dennes utrustning. Jon verkar också personligen se till att dennes utrustning är i bra

skick och i brevet för det 24 april skriver Jon att han köpt en ny häst till denne och att

han fått en dyr mundering. En intressant rad är Jons meddelande till sin bro som Sophia

vid tillfälle ska hälsa: ”dhe lathundarne som icke skrifva migh till”.85 Här går det nästan

att ana en god ton och humoristisk uppmaning att brodern ska skriva oftare till Jon.

Vidare ska Sophia hälsa alla som ”hielpa digh till rätta, iagh skall tiena dem igien”86

vilket vittnar om hur Sophia fick hjälp av människor i den omgivande bygden och stod

alltså inte helt ensam. Den 4 augusti tackar Jon barnen för att de skrivit till honom så

78 J, Stålhammar, 28 december, 1705 (s. 112). 79 ibid (s. 112). 80 ibid (s. 113). 81 J, Stålhammar, 4 augusti, 1705 (s. 100). 82 J, Stålhammar, 24 april, 1705 (s. 91). 83 ibid (s. 93). 84 J, Stålhammar, 30 januari, 1705 (s. 87). 85 J, Stålhammar, 27 maj, 1705 (s. 96). 86 ibid (s. 96).

23

”vehl och vackart”87 och tackar även sin dotter för ”pungen” som hon skickat. Här har

alltså barnen skrivit några rader till Jon i ett tidigare brev och även skickat honom en

liten gåva. Den 19 september skriver Jon hur en dräng vid namn Nils ska väl bli

”hulpen”88 så snart han lärt upp Arvid. Men ”k. barn”, skriver Jon, här är minsann annat

att göra för Arvid än han hade att göra hos Kielman.89


Jon uttrycker en närmast orättvisa över uteblivna brev jämfört med andra i sin

omgivning och skriver att: ”alla mäniskor fâr nu bref hvar ifrån annan, och iagh ähr så

olyckel och inga bref eller dhett ringaste icke får vetta huru tilstår medh Edher”.90 Jon

utrycker ibland ilska och ”hotar” om återgäldningar av olika slag så snart han kommit

hem. Jon skriver att Sophia berättat hur ”prakaren uti Boda” vill ruinera deras

frälsegårdar med ”syner och annan incomiditet”91 varpå Jon skriver att han att en gång

komma tillbaka så ska denne få se vem han ”stungit har!” och att när han kommer hem

igen ska han ”köra hunden utur den tillbaka igen”.92 Även om det är något oklart exakt

vad som hänt här så blir Jons frustration synlig. Detta kan vi se igen i brevet för den 19

september då Sophia har skrivit att Joen i Västragård i Nåttebäck har sagt att Per

Sifredhsson skulle ha förtalat häradsfogden i Jons närvaro. Om detta har han ”lugit som

en sielm”93 säger Jon. Sophia ska be dem låta bli Per Sifredhsson och tillägaer att: ”Dhe

skolla tänka der hemma, vij kårnma snart hem till dem romormästarne, då de få vist sin

betalningh”.94 Den 4 augusti skriver Jon hur en ryttmästare Joensson i Fröredah har

begärt avsked och lär väl åka hem snart. Om Jon lever, skriver han, så ska han sända

Sophia de saker som hon begärt. Detta uttryck skulle kunna vara ett vanligt sätt att

formulera sig, liknande utryck såsom ”den som lever får se”. Det kan även vara ett

utryck som grundar sig i hopplöshet och depression. I vilket fall skulle raden kunna vara

en påminnelse om osäkerheten kring Jons situation och hälsa.

87 J, Stålhammar, 19 september, 1705 (s. 105). 88 ibid (s. 107). 89 ibid (s. 107). 90 ibid (s. 88). 91 J, Stålhammar, 24 april, 1705 (s. 92). 92 ibid (s. 92). 93 J, Stålhammar, 19 september, 1705 (s. 107). 94 ibid (s. 107).

24

5.3 Brev från 1708


1708 är Jon i Polen, Belarus och nuvarande Ukraina och den 3 februari i Grådnav

(möjligtvis Grodno, nuvarande Belarus) skriver han att han ej kan skriva så mycket till

Sophia mer för nu går armén åt Ryssland och i de senare breven beskriver han även hur

posten slutat gå. Han skriver några detaljer om kriget, trupprörelser, en svår marsch95

och hur det går för sonen Johan Adolph. Vidare skriver han om ekonomiska ärenden om

gårdsköp, att han längtar efter att få brev från Sophia och att han inte har fått några brev

från henne på två månader och hon måste skriva oftare. Han hoppas att återse henne

snart och på en snar fred. Han skriver om dödsfall av några bekanta och hur Sophia ska

vidarebefordra detta samt sina drängars hälsa. Han hälsar ofta barnen och till den forna

drängen Sune att Sophia ska skänka honom pengar ibland. Han skriver om sin befordran

från överstelöjtnant till överste och att Jon ska få det regemente som tidigare tillhört

Larss Hierta.96 Han vill veta vad Sophia tycker om detta. Han talar om hur lågt dukater

står i kurs i Sverige och hur de kan utnyttja detta. Han ber henne hushålla hårt med

pengarna. Jon berättar att Johan Adolph nu är underofficer i livkompaniet. Han skriver

hur han lånat ut pengar att han tänker på Sophia och hur trött han är på kriget. Jon sörjer

en häst som dött och hälsar speciellt till sjuåriga dottern Eva Margareta att han mår bra.

Han sänder henne återigen några saker och säger att han är orolig för att gå in i

Ryssland men utrycker också hopp om fred. Han gläds åt att sönerna studerar flitigt och

han önskar han själv gjorde detta så han inte behövt slita så mycket nu. Vidare beskriver

han en värk i kroppen samt att han stannar kvar i kriget nu för nyttan och äran. Jon

skriver att det är många förnäma baroner som pratar om hans flickor och hur han ska

finna en passande fästman till sina döttrar. Han ursäktar uteblivna brev till Sophia med

att han varit på en svår marsch och att fienden hela tiden ansatt dom. Jon beskriver

slaget vid Holowczyn och att Sophias bror Fredrik och sonen Johan Adolph skadades i

slaget men bägge utan livsfara. Jon tackar Gud för segern. Sedan skriver sonen Johan

Adolph några rader till sin mor och hälsar alla där hemma och sin mamma att ”hennes

ryttare” ännu lever. I det sista brevet från den 1 augusti i Mogillo97 berättar han att

Johan Adolph är död. Jon skriver om sin egen hälsa samt hur han hanterar sonens död.


95 Troligtvis den svåra marschen över Masuren, område i Polen 96 J, Stålhammar, 12 april, 1708 (s. 170). 97 Mohilev enl. Quennerstedt.

25

Likt tidigare brev inleder Jon återigen nästan samtliga brev från 1708 med en variant av

”alrakieraste mit lilla hierta och utvaldaste vehn”. Han följer sina tidigare mönster med

avslutningar bestående av olika variationer av hur Jon är Sophias trogna man och

tjänare uti döden. Återigen varierar Jon även med att skriva datum och ort först

respektive sist i breven. I de fallen där jon skrivit dit mer text efter brevets avslut eller

då han skrivit dit en post scriptum så använder han ofta frasen ”valle”. Brev är i

genomsnitt 1–2 sidor med undantag för brevet från den 8 juni som är fem sidor. Detta

brevet innehåller mer religiösa inslag än övriga brev. I breven för 1708 är Jon väldigt

sparsam i sitt användande av logogram.

Brevens innehåll för 1708 innehåller följande teman i olika ordning: praktiska

och ekonomiska ting om gårdsbyte och gårdsinköp, detaljer om kriget, trupprörelser

(Jons egna, svenska arméns och fiendens) Jons levnadsförhållanden och hälsa, Jons

bönder, hur det går för sonen Johan Adolph, längtan efter Sophias brev, hopp om

återseende samt hopp om fred, Jon hälsar vänner, barnens utbildning, dottern Eva

Margareta, Sophia ska skänka pengar till olika kyrkor, hopplöshet, hemmet i Salshult

samt dödsbesked. Ett fåtal post scriptum förekommer i sex av breven, med eller utan ett

”PS”. Det från den 21 februari handlar om praktiska saker kring gårdsköp. Den 22 april

vill Jon att Sophia ska skänka pengar till Lemhult och Korsberga kyrkor samt hälsa

Anders Gradhmanh och Nilss i Prästarph. Den 14 maj lägger Jon till hur han mist sin

bästa häst och att Sophia ska hälsa vilken häst det var till Jons gamla dräng Sune. Han

avslutar med orden ”Helsa Eba, far lef:r, mår vehl”.98 Den 25 maj lägger han till att han

ske besked om en ryttare Fagrängh i nästa brev. Den 8 juni hälsar han Ebba och

Gyllenpamp. Den 8 juli lägger Jon till några rader om ett gårdsbyte varpå sonen Johan

Adolph skriver en hälsning på fem meningar till sin mamma. I det sista brevet från den

1 augusti lägger Jon till att Sophias bror Fredrik mår bra och man hoppas att få ut kulan

som sitter i hans höft. Sophia ska hälsa Fredriks fru samt biskopinnan. Han lägger till ett

till ”PS” och skriver att Liskens man från Åseda, kornetten Svan blev skjuten i huvudet

men överlevde och mår bra. Han avslutar med att många modiga karlar har fått sätta

livet till på denna aktionen.

Externa aktörer

Den 8 juli skriver Jons son Johan Adolph fem meningar i ett post scriptum och hälsar

sin mor samt sina syskon i ett brev daterat den 8 juli 1708 och låter modern veta att

98 J, Stålhammar, 5 maj, 1708 (s. 174).

26

”hennes rytare lewer”.99 Meningen är hjärtskärande i sin barnslighet och ett bra exempel

på hur barndomen möter den hårda militära vuxenvärlden där Johan Adolph är en

ryttare i det karolinska kavalleriet i ett krig långt borta men ändå är han trots allt

”mammas ryttare”.

Övrigt om breven

Jon skrev tio brev 1708 vilka bestod av brev från den 3 februari (Grådnav), den 21

februari (På martien i Liogen), den 12 april (Minskij), den 22 april (Minske), 14 maj

(Minske), 5 maj (Minskij), 8 juni (Minske), 9 juni (Minske), 11 juni (Uthj marsien), 8

juli (Visåkij) och 1 augusti (Mogillo).



Den 3 februari skriver Jon att en Löjtnant BärgenCrone ”icke längre tycker om detta

lefvernett och svåra travilier uthan vill resa ifrån oss hem igien”100 vilket tyder på

relativt besvärliga förhållanden. Den 8 juni skriver jon att det ”[t]y nu bär dett enda ått

Ryslandh ochh vett Gudh dhen aismäcktige enehr ehn får skrifva eller bekåmmer bref

mehra”.101 Detta bekräftas i breven från den 8 juli, då Jon ber Sophia om ursäkt för att

han inte skrivit på länge på grund av den svåra och stora marschen som de nu fått utstå

på ”förträffeliga elacka wägar”102; och den 11 juni, där Jon meddelar att han knappt kan

skriva några brev till Sophia då ”vij ähro nu uthj full martie directe ått Ryslandh”.103

Den 8 juni klagar Jon återigen på att han har ”stor pastion” i både armar och ben

av värk.104 Den 22 april skriver Jon till Sophia att: ”Gudh gifve på bådha sidor framgent

continuvera ville, fast mahn allahanda besvehr utstå måste”.105 I samma brev skriver Jon

att fast än Jon är så långt borta så tänker han så mycket mer på Sophia och att de kunde

med tiden ha ”födhan” utan att Jon skulle gå och släpas med det mödosamma kriget

som ”syness för meniskelighe ögion vahra länge”. 106 Jon skriver den 21 februari att

Månses son Joen i Öcnabärga blev för några dagar sedan ”sottdödh”.107 Den 14 maj

skriver Jon att Major Piper blev för några dagar sen dödad och Hagendorn tog hans

plats.

99 J, Stålhammar, 1 augusti, 1708 (s. 186). 100 J, Stålhammar, 3 februari, 1708 (ss. 166–167). 101 J, Stålhammar, 8 juni, 1708 (s. 177). 102 ibid (s. 185). 103 J, Stålhammar, 11 juni, 1708 (ss. 183–184). 104 J, Stålhammar, 8 juni, 1708 (s. 180). 105 J, Stålhammar, 22 april, 1708 (s. 172). 106 ibid (s. 172). 107 J, Stålhammar, 21 februari, 1708 (s. 169).

27

Den 8 juli beskriver Jon hur svenskarna jagat fienden som dagligen marscherat

framför dem och hur denna till slut positionerade sig ”wed ett fördelachtigdt pas och

morast, till 40000 man starck med stycken och all des behöör”.108 Då mycket av armén

ännu inte var framkomna på grund av dåliga vägar så kunde Karl XII inte vänta längre

utan grupperade således drabanterna, gardet, livregementet, livdragonerna,

smålänningarna till häst109, dalaregementet, upplänningarna, östgötarna till fot och häst

samt nylänningarna samt västmanlänningarna. Den 4 juli på morgonen så avancerade

svenskarna mot de ryska ställningarna och efter ”swårt och skarpt träffande som jag

aldrig tillförende hört haver uti 4 timmar continerligen gav gud den aldrahögste oss

seger och lycka, att vi fienden från sin förskansade ort förjagade och bortdrevo”.110 Jon

fortsätter med följande detaljerade beskrivning:

Ja Gud är mitt vittne med vad krafter jag den dagen fäktade, Dock, Gud ske ärat, jag oskatt

med äran där ifrån kom, fast på vår sida många brafwa cavaljerer måste sätta livet till; ja

och en stor del bläserade, däribland bror Fredrik Drake skjuten i sin högra sida, jämväl och

laen Adolph Stålhammar, skjuten i sitt högra ben. Dock, Gud ske ära, bägge utan livsfara.

Fienden fick, Gud ske lov, en stor skräck, lämnade på platsen efter sig allt dess artilleri och

några 10 000 man samt tvänne generaler. Ränner, Gud ärat, med all makt, var vidare han

stannar giver tiden.111

Den 1 augusti skriver Jon att deras son Johan Adolph Stålhammar har avlidit den

20 juli till följd av de skador som han åtdrog sig under det slaget. Jon skriver att detta

skedde fastän han då sonen blev skjuten i sitt högra ben, med kulan innesittande, tog

honom till sig och använde deras regementsfältskär och andra som alla försökte göra allt

de kunde för Johan Adolph, som till stor del sedan hade läkt och återhämtat sig. Sonen

fick då diarré samt en stark och hetsig feber, som på platsen är stundtals förekommande,

och kunde då inte längre motstå utan somnade sakta in vid Jons sida. Sophia får alltså i

samma brev veta att hennes bror är sårad, hennes man är sjuk och att hennes son är död.

Angående postgången så skriver Jon den 12 april från Minsk att posten nu har

kommit igång och att han nu kan skriva flitigt. När armén bryter upp från Minsk för att

gå mot Ryssland märker man dock mer hur ostabil Jons tillvaro blir då han den 11 juni

skriver att han fruktar att Sophia in kommer får mer brev från Jon under lång tid ”ty här

effter går ingen påst snart från eller till oss”.112

108 J, Stålhammar, 8 juli, 1708 (s. 185). 109 Smålands ryttare. 110 ibid (s. 185). 111 ibid (s. 185). 112 ibid (s. 184).

28

Slutligen skriver Jon en kortare beskrivning av hur fientliga trupper attackerat

hans drängar som var ute för att samla proviant och då dödade fyra drängar samt Jons

profoss och tog även åtta av Jons hästar. Jon skriver att Liskenss man i Åseda, Cornett

Svaan, blev skjuten i huvudet men överlevde samt att många stolta karlar dog under

slaget.

Värderingar

Den 28 februari skriver Jon att Sophia ska hälsa ”gamle Sune” och hjälp honom tillrätta

då han var ”en ährl. gube”.113 Den 14 maj ber Sophia hälsa Sune vilken av hans

favorithästar som dog samt hur mycket den kostade, det var knappt bättre eller skönare

djur vid Jons armé, skriver han. Jon tillägger: ”Jagh sörgier rätt honom och mister jagh

hvart åhr dhen besta. Dhet har nu pacerat 3:ne åhr på radh”.114 Jon återkommer till Sune

den 25 maj och skriver att ”stackarss gamble Sune” vill ha torp på boställess ägor. Gudh

tröste honom som ähr för gamal att bruka hemman. K. min vehn, gie honom något

iblan, ty han var en god gubbe, hälsan ifrån migh”.115 Den 28 februari skriver Jon att

Sophia ska ”[l]aga att lilla Efva lähr vehl läsa och skrifva, så får hon vacker mahn”.116

Liknande attityd ser vi i brev från den 9 juni där Jon skriver att Sophia ska hälsa båda

döttrarna samt en förhoppning att de ska ”ställa sig väl och blifva hurtige och maerl.,

ehr her många som talla om dem, ia förneme baroner med. Enehr iagh kommer på den

ort något vankar, skola de bli ihågkomna. Adjöö, valle. Dett måste icke vahra blandh

slett fålk”.117 Den 12 april har Jon blivit befordrad från Överstelöjtnant till Överste och

ska få Larss Hiertas regemente. Jon säger att han inte vet vad regementet duger till och

ber Sophia att ”lått migh medh nesta påst vetta vadh du tycker om dett eller vadh dett

duger till om dhett ähr någon heher medht. Eller behållder iagh heller dett iagh har”.118

Den 8 juni skriver Jon att det gläder honom att deras söner fått beröm för att de studerat

flitigt. Jon säger att barnen måste lära sig något i sin ungdom och att de kommer inse att

de behöver kunskapen senare i livet. Jon skriver att hade han varit klok och studerat i

sin ungdom så hade han nu kanske varit en annan karl och inte behövt slita så mycket

ont som han nu måste utstå, ”[t]y det är stor skillnad på en lärd och en olärd karl”.119

Vidare skriver han att pengar måste pojkarna väl ha men ”dock så att icke [det leder] till

113 J, Stålhammar, 21 februari, 1708 (s. 169). 114 J, Stålhammar, 5 maj, 1708 (s. 174). 115 ibid (s. 175). 116 J, Stålhammar, 21 februari, 1708 (s. 169). 117 J, Stålhammar, 11 juni, 1708 (s. 183). 118 J, Stålhammar, 12 april, 1708 (s. 170). 119 J, Stålhammar, 8 juni, 1708 (s. 177).

29

någon öf:rflödh ovahna”.120 Den 1 augusti skriver Jon vad som blir hans sista ord till

sönerna att Sophia ska hälsa dem att om de vill ha ekonomisk hjälp så ska de ska vara

flitiga i skolan. Han avslutar med förmaningen att vad konsekvenserna blir om de ej

studerar: ”måste de bruka där ved tanka och åhågia annars är bara lapperij och blir prack

af medh dem. Lätt dem dese ordhen få vetta”.121 Den 1 augusti kan man läsa om hur Jon

förklarar och hanterar sonen Johan Adolphs död: ”Men vad ska man göra”, skriver han,

”utan alltid undankasta sig Gudz nådige vilja och behag, som uti allting är den bästa –

det må då tyckas för våra mäniskiotankar det vore så eller så, så är dock Guds

alsmäktige villja och disposition den bästa”.122 Vidare förklarar han Johan Adolphs död

på följande vis:

Men Gud höll honom kär, därför skyndade han honom bort från det mycket onda, som

vi nu måste utstå. Och går väl nu mången braf svensk man uti Ryssland, men står till

Gud och lyckan den som slipper därifrån. Det är ett barbariskt folk att dragas med; Gud

stå oss bi för Kristi skull.123


Den 3 februari säger Jon att sonen Johan Adolph som nu kommit till Jons regemente

härdar ut) samt att denne nu är vid ”gardiet” och ”håller sig bra” och tycker själv att allt

”vehl vahra”.124 Jon tycker det är bra att Sophias bror Fredrik har honom under uppsikt.

Här har då alltså sonen kommit till kriget trots Jons invändningar. Den 12 april skriver

Jon att Johan Adolph är nu underofficer under ett annat kompani av gardiet. Den 8 juni

skriver Jon att Johan Adolf är frisk igen och ”håller sigh braf och lähr vehl medh tidhen

blij karl af honom, fast han som andra måste utstå någott”.125 Den 3 februari skriver Jon

att han längtar efter att få brev från Sophia och att han inte har fått några brev på 2

månader. Han skriver vidare att ”[f]ast iag måtte slita mycket ont så ähr då min gjäldhe

att jag tänker, der jag lefver, en gångh få se dhigh igen”126. Den 14 maj skriver Jon att

Sophia ska ”[h]älsa Eba, far lef:r, mår vehl”.127 Den 21 februari är Jon ”på marsien i

Liogen”.128 Brevet handlar om en del ekonomiska ting såsom Sophias köp av gården

Änghult, att Sophia pantsatt gården Ankersnäs samt att Sophia ska låta hugga timmer

som kan brukas på Ankersnäss och Enghult. Detta ska vara spån då Jon säger att ”ty

120 J, Stålhammar, 8 juni, 1708 (s. 177). 121 J, Stålhammar, 1 augusti, 1708 (s. 189). 122 ibid (ss. 187–188). 123 J, Stålhammar, 1 augusti, 1708 (s. 188). 124 J, Stålhammar, 3 februari, 1708 (s. 167). 125 J, Stålhammar, 8 juni, 1708 (s. 178). 126 J, Stålhammar, 3 februari, 1708 (s. 167). 127 J, Stålhammar, 5 maj, 1708 (s. 174). 128 J, Stålhammar, 21 februari, 1708 (s. 168).

30

aldrigh skall iagh täcka mehr medh näfver”.129 Jon säger att han håller av den gården då

den har bra bönder som brukar väl upp åkern. Han uppmanar även Sophia att skriva mer

till honom då han inte fått brev från henne sedan den 6 december. Sophia har frågat om

hon ska köpa Näfvelsjöö och Ekredha, och gör så tycker Jon som känner att det är ”rätt

brafva gårdher” och kan bli ett gott säteri med tiden. Den 22 april ber Jon Sophia att

skänka 10 daler till Stenberga kyrka. Han lägger senare till i ett post scriptum att hon

även ska skänka 10 daler till Lemehult och Korsberga kyrkor. Den 25 maj ska Sophia

hälsa Knut Silversparre och be honom inte tro annat än att Jon ska betala hans omak

som han har med Jons beställningar. I samma brev skickar Jon följande saker: En

rävskinnsrock, ett broderat skaberak av rött sammet, en ”damask drälsduk”, ett

silvertyg, ett guldvirkat täcke med ”doper omkring”, en liten ”nattmysa” samt en liten

ring med stenar.130 Om sakerna säger Jon att fast de inte är av stort värde så är det bättre

att de är hos Sophia. Den 9 juni skickar han ytterligare ett antal saker med

förevändningen att sakerna inte har stort värde men borde ändå vara hos Sophia. Han

avslutar med att hälsa deras ”gamle präst”, och tacka honom för att denne kommer ihåg

Jon i sina böner. Jon skriver att Gud ska låta det gå bra för både prästen och hans

”sockenfolk”.131 I övrigt skriver Jon en del om praktiska och ekonomiska

angelägenheter, såsom köp eller byte av gårdar och hantering av obligationer som han

skickar Sophia. I det sista brevet från 1 augusti hälsar Jon till Sophia, alla goda vänner,

Syster Eba, Gyllenpamp och hans hushåll, alla deras grannar. Sophia ska inte glömma

”vår kära gamla mamma och barn, bådhe dhe hemmavarandhe och de frånvarande”.132

Jon avslutar med att Sophias bror Fredrik börjar bli frisk men att kulan ännu sitter i

höften. Jon skriver att han hoppas att kulan med tiden sjunker så att man kan få ut den.

Sophia ska hälsa hans fru samt biskopinnan.


Jon skriver ofta att han hoppas på fred och på att få återse Salshult och han utrycker ofta

hur han längtar efter Sophia och hennes brev. Den 8 juni hoppas Jon på fred ”att icke

iagh måste nödgas föra det iagh icke tänker och taga avskedh”.133 Sedan uttrycker Jon

både hur hans kropp börjar värka i ärmar och ben mer än det gjort på ett halvt år men,

skriver han, ”vadh har en att sägia: 50 åhr ähro där och mycket ont utståt”. Dock,

129 J, Stålhammar, 21 februari, 1708 (s. 169). 130 J, Stålhammar, 8 juni, 1708 (s. 179). 131 ibid (s. 180). 132 J, Stålhammar, 1 augusti, 1708 (s. 189). 133 ibid (s. 180).

31

skriver han, gör han ”dett längsta iagh hiner bådhe för nyttan och ähran”.134 Den 1

augusti skriver Jon att just när han förseglat brevet så överraskade fienden hans drängar

som var ute och samlade proviant och dödade fyra av dessa och tog åtta hästar.

Drängarna var alla svenska skriver han, däribland Carl och Daniel. Jon skriver att ”Gud

må nu vetta huru iagh kåmer tillrätta; dhet vahr altförstor ollycka på en gångh. Gudh

hielpe migh fattigh mahn”.135 De efterföljande raderna blir de sista Jon skriver till

Sophia: ”Jagh ville önska att iagh vohre vehl her ifrån mehn nu ähre vij så långdt bårta

att en ingiastan kåmer uthan måste hålla ut medh. Gudh hielpe migh till rätta”.136

6 Diskussion

Den här uppsatsen har sökt behandla vad som blir synligt i Jon Stålhammars brev och

hur detta förändras över tid. Jag har ovan analyserat innehållet i breven för 1701, 1705

och 1708 och har här återigen sorterat innehållet i större rubriker för att skilja dem åt.


Sammanfattningsvis kan man säga att Jons i breven för samtliga årtal beskriver

sin omgivande miljö och levnadsförhållanden relativt sparsamt i vissa brev och mer

beskrivande i andra. Dock kan man säga att hans förhållanden var både oroliga och

nyckfulla. Brev med detaljer om kriget, krigshandlingar samt trupprörelser är jämt

fördelade över alla tre årtalen och förekommer i samtliga brev för 1701, i sex brev av tio

för 1705 samt i sju brev för 1708. Ofta visste han inte hur den närmaste tiden såg ut för

varken sig eller armén, hur länge armén skulle ligga i vinterkvarter eller åt vilket håll

den sedan skulle marschera. Jon beskriver det som omöjligt att förutse kungens planerar

och det är möjligt att detta har att göra med en kombination av Jons egen militära grad

som inte är tillräckligt hög, Karl XII:s eventuella drag av nyckfullhet eller

oberäknelighet eller att kungens planer ofta var snabbt uppgjorde och framtida drag

planerades inte så tidigt. En annan tolkning kan vara att kungen inte ville spilla sina

planer utifall de skulle hamna i fientliga händer. Sammanfattningsvis kan man säga att

Jons syn på sin nära framtid grundades således ofta till stor del på hopp, rykten eller

spekulationer. Jons beskrivning av ett fältslag den 27 maj 1705 med ryska förluster på

15 000 man var till exempel rena rykten enligt Quinnerstedt.137 Information var alltså

134 J, Stålhammar, 1 augusti, 1708 (s. 180). 135 ibid (s. 190). 136 ibid (s. 190). 137 Quennerstedt A., Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter, s. 97.

32

ofta otillförlitlig och påverkade säkerligen moralen hos de svenska trupperna på olika

sätt.

Ofta förekommer Jons levnadsbeskrivningar i samband med negativa händelser

eller situationer. Jon klagar ofta på värmen om somrarna och senare på svåra och långa

marscher. Han ursäktar ofta att breven är hastigt skrivna vilket vittnar om att det var

svårt att finna tid till brevskrivandet och att det kanske fick göras under korta pauser i

marschen eller under kvällen och natten. Detta förekommer i breven för samtliga åren

och förändras inte. Han klagar ofta på värk i armar, knä och axlar vilket tyder på att han

levde ett slitsamt liv i en hård tillvaro och kriget beskriver han som mödosamt och

långvarigt. Värken kan även möjligtvis kopplas till de rörelser som hör till en ryttare

som spenderade långa stunder på en hästrygg och där man hela tiden måste stiga upp

och ner ur sadeln. Ofta blev han ivägkommenderad på olika spaningsuppdrag som

kunde vara i flera dagar eller veckor och där fienden kunde överfalla i plötsliga

överraskningsanfall. När preseptoren har frågat Jon om han kan hjälpa honom att

komma ut till kriget är Jons svar ofta i mycket negativa beklädda och han beskriver sin

miljö som slitsam och orolig. Liknande svar ger han även sonen Carl Johan och det

verkar som att han indirekt söker hindra, eller i alla fall avråda både sonen och

preseptoren från att söka militärtjänst. Samma sak gäller när Jon skriver till Sophia att

han hoppas brodern Carl som blev sjuk i Kalmar blir kvar där då Jons nuvarande plats

är en obehaglig miljö och där människorna är elaka. Därmed kan man kanske anta att

Jons negativa beskrivningar inte alltid är uppdiktade då han i detta fallet skrev till

Sophia och inte till brodern.

Döden var närvarande genom hela kriget. Människor runt omkring Jon dog med

jämna mellanrum, och då inte bara utav strid utan även i sotdöd, alltså på grund av

sjukdom eller andra orsaker. Ofta skrev Jon om någon bekant som dött och med

instruktioner till Sophia att hon då skulle informera dennes familj om detta. Ibland har

Sophia frågat om någon person vars öde bekräftas av Jon i de fall han vet. Jon mister

även djur och när Jon den 14 maj sörjer att han förlorat sin bästa häst så går det att tolka

på olika sätt. Å ena sidan kanske han verkligen var en djurvän och hade fattat tycke för

just denna hästen vars död bringade honom stor sorg. Å andra sidan kan det också vara

så att pressen var så stor att detta tjänade som en utlösande faktor som fick Jons känslor

att svalla över. I vilket fall verkar det som att Jon inte ansåg just denna hästen som

endast ett transportfordon.

33

Totalt förekommer döden och dödsbud av olika slag i fyra brev 1701, i fem brev

1705, och i tre brev 1708. Gällande detaljer om våld så sträcker sig Jon ofta inte längre

än att han beskriver kort vad som skedde och hur många av fienden som dog. Han

avslutar ofta dessa beskrivningar med kortare konstateranden såsom att ingen människa

kom därifrån eller att slaget utgjorde ett gästabud som fienden sent skulle glömma.138

Han avslutar ofta sina beskrivningar med att tacka Gud för att han inte blev skadad och

att beklaga hur många modiga män från den egna sidan fick sätta livet till. Om detta är

det svårt att dra några direkta slutsatser. Jon utelämnar säkerligen en hel del brutala

detaljer men om detta är för att skydda Sophia från oro eller på grund av rådande seder

och bruk gällande vad och hur man beskrev krig och slag för sina nära är svårt att säga.

Betänker man Reddys teorier om emotional regimes så är en möjlig förklaring att Jons

bruk att beskriva stridigheter på ett visst sätt är också en del av de normer och bruk som

förekommer i Sophia och Jons känslomässiga grupp.

I övrigt är det intressant hur Jon i sin beskrivning över ett ryskt överfall den 27

maj 1705 använder sensoriska berättartekniker där han beskriver ljud, såsom

svenskarnas stridsrop ”Med Guds hjälp!” vilket tillför ett auditivt element till

beskrivningen vilket gör den mer ”livlig” och målande realistisk. Här ser man även hur

Jon väljer att inkludera den kaotiska aspekten av striden och faran för sitt eget liv då han

nästan var ”kringhuggen” av fienden. Även inkluderar han hur hans förband drev 300 av

fienden ner i en älv där de troligtvis drunknade och det ”kåm ingen meniska af dem

derifrån”.139 Jons avslutande ord om tacksamhet för att han undslapp med ”helt skinn”

vittnar ytterligare om slagets våldsamhet.

Till de mer positiva aspekterna så har Jon år 1705 en egen svensk kock vilket

möjliggjorde för honom att bjuda högre stående vänner och kollegor på middag, vilket

verkade mycket viktigt för honom. Detta kan bero på att ett eget hushåll i fält sågs som

ett statustecken och knöt kontakter och möjliggjorde vidare avancering i graderna.

Postgången fungerar tidvis olika men det är skillnad på när Jons förband marscherar och

när de står stilla. Ibland har Jon inte fått brev från Sophia på nio månader och när de står

stilla i exempelvis Minsk så hinner Jon få iväg ett flertal brev samt mottaga ett antal

från Sophia. Jon betonar detta ytterligare när han skriver att han ville ”vehl skika

[Sophia] något, mehn nu ähr vij så långgdt bårta”.140 Postgången påverkas även av Jons

138 J, Stålhammar, 4 augusti, 1705 (ss. 102–103). 139 ibid (s. 102). 140 J, Stålhammar, 21 februari, 1708 (s. 169).

34

militära avancemang vilket blir synligt när han blir överstelöjtnant och Sophia kan börja

skriva till regementsskrivaren istället som ser till att Jon får breven.

Värderingar

Värderingar av olika slag är i relativt få för 1701 men förekommer sedan i olika

formuleringar i nästan samtliga brev för 1705 och 1708. Barbara Rosenwein och

William Reddy diskuterar ju förekomsten av sociala känslomässiga grupperingar som

delar olika värderingar och Reddy talar även om vikten av kontexten för dessa. Jons

värderingar och förväntningar handlar både om svenska soldater, fienden,

lokalbefolkningen där han befinner sig, hans drängar (ofta här drängen Sune) samt

Sophia och barnen. Jon själv rör sig ju inom många olika roller eller grupper, både

karolinsk officer, make och far och stundtals verkar dessa värderingar vävas in i

varandra. Lokalbefolkningen är ibland klädda som ”tattare” och är inte att lita på.

Liksom ”slättfolk” som inte duger som fästmän till hans döttrar. Det gör dock baroner

som han säger ofta frågor om döttrarna. Jon klagar även ibland på prostituerade kvinnor

som befinner sig nära hans soldater och det blir stundtals väldigt tydligt att han ogillar

deras närvaro och anser att kvinnorna är till skada både för moral och för eventuella

sjukdomar. I fallet med lokalbefolkningen skulle möjligtvis Reddys emotiv kunna

utgöra en teoretisk ingång till att förklara Jons uttalande. Jons uttryckta normer om

”slättfolk” genererar också en förändring, d.v.s. att Jons värdering av ”slättfolket”

påverkar hans beslut att inte låta döttrarna gifta sig med någon ur den gruppen. Man

skulle med andra ord kunna argumentera för att värderingarna om ”slättfolket” är en

manifestation av pluralitet inom känslomässiga regimer (eller grupper enligt

Rosenwein) och hur Jon tillhör fler än en grupp och hur detta påverkar hans värderingar

och uttryckta emotiv. Då döttrarna i princip förbjuds att gifta sig med ”slättfolk”, och då

Reddy inkluderar exklusion vid normativa avvikelser i sin definition av emotional

regimes, så är det kanske också en regim snarare än en känslomässig grupp som kan

användas till förklaring här.141

Ett tema som blir mer förekommande 1705 och fortsätter 1708 är barnens

utbildning. Jon gläds när han hör om barnens studier och denna glädjen kan förstås både

som en fars glädje över sina barns progression, men också som ett utryck för att den

progressionen ger dom möjligheter utanför militära karriärer. Jon skriver att han anser

det väldigt viktigt att barnen går i skolan så att de i vuxen ålder kan skaffa sig ett

hederligt arbete. Själv uttrycker Jon ofta hur han ångar att han inte utbildade sig och att

141 Plamper J., THE HISTORY OF EMOTIONS: AN INTERVIEW WITH WILLIAM REDDY,


35

hade han gjort det så hade han inte behövt slita så hårt. Särskilt engagerad är Jon i sonen

Johan Adolph som han säger måste studera om han vill komma till Jon. Jons

personlighet blir möjligtvis synlig i några rader den 25 maj samt 8 juni 1708 där hur

Sophia ska tacka Knut Silversparre för hans ansträngningar att skicka saker till Jon samt

hur Sophia ska hälsa honom att denne måste ”stå karl” med Jons beställningar samt att

ge honom 20 daler silvermynt ”att kiöpa sigh något, för han altidh ähr redheligh uthj

mina bestelningar, iagh skall vehl inte glömma honom om iagh lef:r”.142 Orden vittnar

dels om Jons redligbenägenhet att vilja göra rätt för sig samt möjligtvis en påminnelse

om tillvarons osäkerhet. Om beställningarna är privata eller för armén framgår inte.

Angående ekonomi och pengar så är Jon tydligt han ger pengar till sina

studerande söner så är det på villkor att de ska studera flitigt och att de inte ska vänja sig

vid några lyxvanor. Han påtalar ofta även till Sophia vikten av att hon hushållar med

pengar. Även är det intressant att läsa hur Jon värderar Sophia och hennes åsikter. Han

berömmer henne ofta för att vara duglig och pålitlig och att hon är en bra hushållerska.

När Jon blir erbjuden en befordring så är han väldigt angelägen att först få höra vad

Sophia tycker om detta innan han bestämmer sig. Jon skriver att tar han tjänsten så får

han ju då ”kåmme då strax her ifrån, om dett bohre nyttit” (170). Möjligtvis kan kanske

då tjänsten medföra att Jon kan antingen få komma bort från de värsta förhållanden eller

också kanske till och med komma hem igen, om än på kortare visiter.

En annan återkommande aspekt är Jons förhoppning om att döttrarna ska gifta

sig. När han skickar en medaljong till dottern Eva Margareta säger han att hon ska ge

den till sin framtida fästman. Vidare förmanar han döttrarna att studera flitigt så de kan

hitta sig någon ”bra karl”. Även om Jon säger dessa saker i en stundtals humoristisk ton

(till exempel säger han att om Eva Margareta inte hittar någon man så får hon ”gå

hemma” istället hos Sophia) så är det ändå intressant att se Jons normativa värderingar

och förväntningar på barnen och hur dessa skiljer sig på grund av barnens kön. Johan

Adolph ska lära sig latin så han kan bli militär, övriga söner frågar efter pistoler och

värjor från Jon och döttrarna får medaljonger som de ska ge sina framtida fästmän så de

kan gifta sig. Lika intressant ur ett språkhistoriskt perspektiv är även smeknamnet

”Druta” eller ”Drutta” vilket är både intimt och informellt och ger mycket information

om hur man kunde tilltala sina barn vid den här tiden.

Jon har även ett antal drängar som både är tyska, polska och svenska från

hembygden. Dessa verkar Jon känna och han kommenterar ofta, förutom deras hälsa

142 J, Stålhammar, 8 juni, 1708 (s. 178).

36

och hur det går för dem, deras karaktär. När Jon beskriver hur hans drängar mår så

skriver han ofta endast om hur de svenska drängarna mår, trots att han även har både

tyska och polska drängar. Detta kanske kan förklaras med att de svenska drängarna är

människor som är uppväxta nära Salshult och vars öde således kan intressera Sophia

(och de hon vidarebefordrar nyheterna till). Detta förekommer i breven för samtliga

åren. Speciellt återkommande är drängen Sune som förekommer i breven för samtliga

åren och när Sune är hemma i Sverige igen så frågar Jon ofta om honom och säger till

Sophia att ge honom något ibland då han var en ”ärlig gubbe”.143 Sune har den 25 maj

1708 troligtvis även frågat Jon om han kan få ett litet torp på Jons ägor och Jon tycker

synd om honom för han är för gammal för att bruka ett hemman. Det är alltså troligt att

Sunes välbefinnande var extra viktigt för Jon.

När Jon skriver om sonens bortgång så förklarar han detta i religiösa ordalag om

hur Gud skyddat sonen från det onda på jorden och hur man alltid ska underkasta sig

Guds vilja. Detta var möjligtvis vanligt under den här tiden och troligtvis inte något

unikt med Jon. Religionen var en stor del av både civilbefolkning och militär och

kyrkan utgjorde en stor roll i människors liv och troligtvis också deras sätt att förstå

omvärlden och döden. Jon underkastade sig inte bara Guds vilja utan ibland ansåg han

att man helt enkelt fick finna sig i en situation. ”Mehn vadh hielper?”144 frågar han sig

när han skriver att det är både besvär och plågor där han är. Även om han är sparsam

med detaljer om dessa plågor (utöver rent kroppsliga smärtor i axlar och lår) så verkar

han inte se någon nytta i att klaga utan att istället lita på att Gud eller lyckan ska hjälpa

honom överkomma sina svårigheter.

Sammanfattningsvis går det att säga att Jons behov att vädra sina åsikter och

värderingar växte ju längre Jon var ifrån hemmet. Möjlig anledningar och aspekter som

påverkade Jon skulle kunna vara krigets påfrestningar och de stundtals svåra

marscherna och långa timmar på hästrygg, uteblivna brev från Sophia, en nyckfull kung

som inte delade sina planer samt en ständigt närvarande och oberäknelig fiende.

Gällande Jons olika grupperingar och dess värderingar är det svårt att dra några exakta

slutsatser att Jons uttryck överensstämmer med den karolinska officerskåren, män från

Småland, fädrar eller svenska makar då vi oftast endast har Jons röst som blir synlig i

breven. Detta ska dock inte underskattas menar Barbara Rosenwein, som själv skrev om

Gregorius I och dennes känslomässiga grupp, trots att hon endast hade tillgång till

påvens texter. Då texterna var skrivna till en grupp människor så försökte Rosenwein då

143 J, Stålhammar, 21 februari, 1708 (s. 169). 144 J, Stålhammar, 24 april, 1705 (s. 92).

37

utläsa olika värderingar i texterna. I Jons fall är det möjligt att de åsikter som uttrycks i

breven även delas av både de karolinska officerarna och Sophias adliga familj, men för

att säkerställa detta helt hade nog en sorts 1700-tals känslomässig korpus varit att

föredra för att fastställa definitioner och värderingar inom dessa grupper.


Brevinnehåll med teman hem, familj och hembygd förekommer i någon form i samtliga

brev och är jämt fördelade över alla tre årtalen. Jon hälsar ofta till vänner och bekanta,

till Sophias mamma, sina barn eller sin gamle dräng Sune. Främst är det Sophia som

står i centrum för dessa teman och Jon talar ofta till henne i nästan samtalsliknande

formuleringar där han ber henne att inte vara ledsen i hans frånvaro, att han saknar

henne och familjen, att han vet att hon har det svårt, att hon ska hushålla med pengarna

och han snart ska komma hem igen så snart det blir fred. Han råder henne vilka

hantverkare hon ska kontakta när taket läcker och vilka gårdar hon borde köpa.

Möjligtvis vittnar liknande rader om hur beroende Jon var av Sophia hemma på Salshult

men också hur Jon alltid hade gården i sinnet trots att han är långt ifrån hemmet. Jon

betonar ofta hur viktig Sophia är för både honom och för Salshult och han skriver den 9

juni 1708 hur han hoppas Gud ska hålla Sophia frisk för annars är ”laprie medh vårt

hushål”.145

Jon hälsar ofta till sina barn och här är det främst sonen Johan Adolph och

dottern Eva Margareta som är mest förekommande. Johan Adolph förekommer i tre av

de tio breven från 1705 och sedan i fem av fem brev från 1708. Det blir tydligt i breven

att Jon är mycket barnkär och angelägen om att det ska gå bra i livet för samtliga barn.

Speciellt fäst verkar Jon vara vid dottern Eva Margareta som han ofta hälsar speciellt till

att han mår bra. Den 3 februari skriver Jon att Sophia ska hälsa dottern att fadern mår

väl och just denna lilla hälsning skulle kunna antyda att dottern frågat efter fadern i

Sophias brev. Det kan också vara så att han helt enkelt ville hälsa sin dotter, nu sju år

gammal, och försäkra henne att hennes pappa lever. Barnen själva har även dom skrivit

en hälsning till Jon i breven och Eva Margareta skickade till och med Jon en pengapung

som han tackar för.146 Jon hälsar också ofta genom Sophia till sina andra söner som är i

Lund och studerar. Ofta förmanar Jon pojkarna att de måste studera flitigt så de kan bli

något senare i livet.

Jon hälsar ofta till Sophias mamma och då hon är rusthållare så informerar han

henne ofta om hennes ryttares tillstånd samt hur Jon ser efter dennes mundering och

145 J, Stålhammar, 8 juni, 1708 (s. 176). 146 J, Stålhammar, 29 augusti, 1705 (s. 105).

38

häst så gott han kan. Att hjälpa sin svärmor på detta sätt förefaller naturligt för Jon och

vittnar även om en pragmatisk natur och strävan att hålla både människor, saker och

djur vid gott tillstånd. Sedan Jon sålde gården Berg147 så har Jon själv haft en stark

motvilja till att vara rusthållare och detta är något han ofta återkommer till, bland annat

den 23 december då han skriver igen om Trishult att det är ett ”lapriss hemman, och

rusthål bevare oss Gudh ifrån”.148 Även om Jon själv inte vill bli rusthållare så är han

ofta villig att hjälpa andra ryttare genom att köpa dem en häst eller annat de behöver.

Detta tar han dock betalt för och nämner också i breven att Sophia ska kräva in någon

skuld då Jon nödgats betala för någon stackars ryttare som stod utan utrustning. Det är

oklart om Jon var tvungen till detta eller om han tog ut någon ränta till rusthållen. Min

egen gissning är att Jon var pragmatisk och ville att saker skulle flyta på och kom det en

ryttare till hans förband så såg han det som självklart att denne måste utrustas.

Jon skriver ibland att Sophia skrivit till honom från Libbehult, vilket är

intressant då detta var hennes mammas gård och Sophia bör ha besökt sin mor så pass

ofta att hon till och med skrev brev därifrån, vilket kan tyda på en eller flera längre

vistelser. Det var troligtvis en stor tröst att kunna träffa sin mor när det blev för ensamt

på gården för Sophia (trots hennes hushåll och barn).

Drängen Sune förekommer ofta i breven och flyttar till sist hem till Småland

igen och Jon hälsar honom flitigt och ber ofta Sophia skänka honom pengar ibland. Det

är troligt att Sune och Jon stod varandra väldigt nära efter flera år tillsammans i fält.

Vännen Gabriel Gyllenpamp förekommer också ofta i breven och när denne åker hem

till Sverige igen så hälsar Jon honom ofta. Gabriel lovar även att se efter så Jons söner

studerar flitigt och för detta säger Jon att han till och med är villig att betala Gabriels

”postpengar”. Denne var troligtvis nära med Jon och det är tydligt att Jon uppskattar

deras överenskommelse med att Gabriel ser efter sönerna. Jon talar även en del om sina

bröder, främst då om Carl Stålhammar, som ju blev sjuk i Kalmar 1701. Då denne

senare åker hem till Sverige så är det inte omöjligt att det också är han som Jon

skämtsamt kallar för ”lathund” då han inte skrivit till Jon på länge.149 Detta är ju

intressant då det illustrerar vilken ton syskonen hade sinsemellan. Dock är det ju möjligt

att Jon inte skämtar här utan är helt allvarlig. Vidare talar Jon ofta om Sophias bror

Fredrik och hur det går för denne. Jon gläds speciellt åt att morbror Fredrik kan se efter

147 Jon och Sophia bode på rusthållet Berg innan de flyttade till Salshult. Rusthållet hade nummer 1 i

Östra härads kompani (Larsson, 2007, s. 156). 148 J, Stålhammar, 23 december, 1705 (s. 110); Larsson, Lars-Olof, På marsch mot evigheten: svensk

stormaktstid i släkten Stålhammars spegel, Prisma, Stockholm, 2007, s. 162 149 J, Stålhammar, 27 maj, 1705 (s. 96).

39

sonen Johan Adolph som hamnade i Livkompaniet. Att sonen hamnade just där var

troligtvis ingen slump då Sophias bror Fredrik var kapten där.150

Jon skickar även en mängd saker till Sophia, alltifrån kläder, textiler och

smycken och mot slutet av 1708 så påpekar han ofta hur sakerna inte har något direkt

värde men att det blir bättre att Sophia har dem hos sig. En tolkning till detta skulle

kunna vara att genom genomför det man på svenska kallar ”dödsstädning”, d.v.s. att Jon

nu skänker vad han kan då han har en förnimmelse att han snart ska dö. Å andra sidan

kan detta även vara Jons praktiska natur som blir synlig, att han inte har plats eller ork

att släpa på massa saker. Slutligen så förekommer en del präster och lärare i breven. Jon

försöker övertala preseptoren att inte ansöka om tjänst ute i kriget och i de senare

breven från 1708 så ska Sophia både hälsa präster och biskopinnor och skänka pengar

till tre näraliggande kyrkor. En möjlig tolkning till detta är att Jon oroar sig för att han

kanske inte kommer att överleva kriget och att han vill öka sina chanser genom att

skänka till kyrkor, vilket också var vanligt vid denna tiden.151


Jon är ofta hoppfull om en kommande fred och detta förekommer i breven för samtliga

åren. Vidare så tackar Jon, i olika formuleringar, ofta Gud för att familjen är friska och

har hälsan. Dessa uttryck kan ju helt enkelt vara en kutym, att det var vanligt att skriva

liknande rader om Guds beskyddande av familjen. Dock är det lätt som nutida läsare av

breven att ibland få en förnimmelse av en sorts ökad intensitet och ett mer

känslomässigt engagemang bakom orden som sträckte sig längre än brevskrivandets

seder och bruk. Detta bör man dock göra med försiktighet. Även så utrycker Jon ibland

ilska över olika människor och när det är någon hemmavid som gjort något som irriterar

Jon så säger han ofta hur han snart ska komma hem och hur han då ska hantera

situationen på olika sätt. Barbara Rosenwein skriver att: ”[e]motions overwhelm us only

because something has been presented to us or happened to us that matters to our sense

of well being: emotions are the result of our values and our assessments”.152 Betänker

man detta så framkommer en möjlig tolkning att Jon var rätt så principfast och tog inte

så lättsinnigt på sina värderingar. Med andra ord, Jon var troligtvis inte den som lät

saker vara utan om han kände sig orättvist behandlad så agerande han också därefter.

150 Adelsvapen.com. Drake af Torp och Hamra nr 361. 2015. 151 Larsson, L., På marsch mot evigheten: svensk stormaktstid i släkten Stålhammars spegel, s. XXVIII. 152 Plamper, J., THE HISTORY OF EMOTIONS: AN INTERVIEW WITH WILLIAM REDDY,


40

Ibland utrycker Jon även känslor som påminner om sorg och hopplöshet.

Speciellt när sonen gått bort och när senare fyra av hans drängar blir dödade i ett

överfall så ser man väldigt tydligt hur stor hans sorg blir och även hur hjälplös han

måste ha känt sig. Han skriver att ”Gud må nu vetta huru iagh kåmer tillrätta; dhet vahr

altförstor ollycka på en gångh. Gudh hielpe migh fattigh mahn”153 vilket verkligen

betonar hur sorgen är överväldigande för Jon. Hans sista rader påminner om en

människa som stoiskt håller sig fast vid en trasig livboj mitt ute i ett stormigt hav och

som hopplöst inser att dennes chanser att överleva är snarast obefintliga: ”Jagh ville

önska att iagh vohre vehl her ifrån mehn nu ähre vij så långdt bårta att en ingiastan

kåmer uthan måste hålla ut medh. Gudh hielpe migh till rätta”.154 Barbara Rosenwein

talar om en hydraulic model av känslor där överväldigande sådana kan metaforiskt

liknas med olja. Hon förklarar:

The term [hydraulic] derives from a view that separates feeling from rational thought,

an idea that accords with the way in which emotions are often subjectively felt (for

example, “I was overcome with grief”) […] ”He was bursting with anger” is a com-mon

phrase, suggesting that anger is like a gas under pressure, ready to burst out. ”She was

shaking with fear’ suggests that fear takes over the body and agitates it”. 155

Jons eget känslomässiga uttryck att ”dhet vahr altförstor ollycka på en gångh” skulle

alltså kunna benämnas som en s.k. hydraulic conception of emotions, eller, en

hydraulisk föreställning av känslor. Maria Ågren skriver att moderna tolkningar av

personliga uttryck i historiska texter inte alls behöver vara detta utan ”återspeglar

genrens krav” samt att det under tidigmodern tid fanns en del normer som ”föreskrev

vilka delar som skulle ingå i en viss typ av brev.156 Dock skriver hon att detta inte

betyder att de ”aldrig kan ge uttryck för författarens personlighet eller återspegla den

historiska situationen”.157 I de fall där Jon talar om Guds beskydd av familjen så är detta

troligtvis en del som ingick på grund av normer. Dock är detta inte lika säkert i det sista

citatet ovan där Jon ber Gud hjälpa honom tillrätta. Betänker man vad som precis hänt

samt hans situation så är det fullt möjligt att detta är ett känslomässigt uttryck i religiös

form. Det går dock ej att veta detta säkert.

153 J, Stålhammar, 1 augusti, 1708 (s. 190). 154 ibid (s. 190). 155 Plamper, J., THE HISTORY OF EMOTIONS: AN INTERVIEW WITH WILLIAM REDDY,

BARBARA ROSENWEIN, AND PETER STEARNS. History and Theory, s. 250–251. 156 Maria Ågren. ”Källkritik” I Metod: Guide för historiska studier, s. 47. 157 ibid, s. 47.

41

7 Sammanfattning

Syftet med denna uppsats var att undersöka de teman som är synliga i Jon Stålhammars

brev och sedan jämföra dem för att se om det fanns några förändingar i Jons

känslomässiga uttryck genom åren. Sammanfattningsvis går det att säga att säga att

samtliga brev innehåller beskrivningar av militära angelägenheter, strider, slag och

skärmytslingar samt egna och fientliga trupprörelser. Ofta är Jon ovetande om kungens

framtida planer för armén. Jon använder liknande formuleringar och avslut för alla

breven och innehållet är likartat i alla brev om än i olika kombinationer. Jon använder

sig av logogram i form av hjärtan när han skriver och han använder numerära uttryck

såsom ”1000falt”. Jon beskriver ofta sin omgivning och levnadsvillkor som oroliga och

oberäkneliga, där lokalbefolkningen inte är att lita på, prostituerade har dåligt inflytande

på krigsfolket, och han avråder både preseptoren, sin bror Carl och sonen Johan Adolph

att ta sig ut till kriget. Jon beskriver många dödsfall av bekanta och kollegor och det är

antingen sotdöd eller död till följd av stridigheter som beskrivs. Han klagar stundtals på

vädret som är väldigt varmt om somrarna och hur han lider av värk i axlar, lår och

armar. Dock är Jon nöjd med att han har en egen kock som möjliggör för Jon att hålla

middagsbjudningar för andra högre officerare. Vidare beskriver Jon postgången som

stundtals bristfällig där flera månader går mellan breven hemifrån, dock går det att se en

ökning i antalet skickade brev när Jon ligger stilla i städer såsom Kalmar, Warszawa

och Minsk. Postgången mellan de större städerna i Baltikum och de södra svenska

provinserna var vid den här tiden väl utbyggda och brev transporterades i krigstid med

beväpnade postjakter.158

Jon värderar ofta både vänner, drängar, Sophia, barnen, lokalbefolkning och

fientliga soldater i olika ordalag. Vissa är opålitliga, elaka, klär sig som ”tattare” eller

beskrivs som en ”elak mes”. Andra är dugliga, modiga och ärofulla. I vissa brev verkar

Jon vara den bestämmande parterna i äktenskapet och dikterar vilka gårdar Sophia ska

köpa och vilka hantverkare hon ska anlita. I andra brev är Jon väldigt mån om att få

Sophias åsikt angående hans befordringar eller så berömmer han henne för att vara

dygdig eller en god hushållerska. Detta är ju intressant då man ser vad som Jon ser som

en viktig och värdefull kvalitet och egenskap hos en hustru. Hon ska vara en duktig på

att ta hand om hemmet. Ibland skrev andra människor hälsningar i breven som var

riktade till familj som befann sig på den andra sidan hos Sophia eller Jon. Även gör

Sophia för bekanta ett stort antal förfrågningar om olika människor i Jons närhet och

158 Larsson, L., På marsch mot evigheten: svensk stormaktstid i släkten Stålhammars spegel, s. 170.

42

Jon upplyser Sophia hälsotillståndet för dessa människor. På detta sätt fungerade

brevkorrespondensen som en nyhetskälla för väldigt många människor kring Jon och

Sophia och var troligtvis den enda möjligheten för många människor att överhuvudtaget

få höra nyheter om kriget, världsliga nyheter och sina anhörigas tillstånd. Jon hälsade

ofta till vänner, såsom drängen Sune, vännen Gabriel Gyllenpamp, olika präster och

preseptorer, till barnen, sin bror och till Sophias mamma. Han skriver ofta om

ekonomiska saker angående gårdsinköp eller om praktiska ting såsom hur Sophia ska

täta taket som läcker in vatten.

De känslouttryck som blir synliga är både positiva och negativa. Jon är hoppfull

om en kommande fred i samtliga brev och hur han snart ska få återförenas med

familjen. Han blir glad när han får brev från Sophia, när barnen skrivit i breven, när han

får reda på att familjen mår bra, att sönerna studerar flitigt och att Sophia är en god

hushållerska. Han använder stundtals kärleksfulla smeknamn på både dottern och

Sophia. Negativa känslor förekommer i samband med värk i kroppen, uteblivna brev

från Sophia, slitsamt arbete, människor i hembygden som betett sig illa enligt Jon, sorg

över dödfall, både sin häst, sonen Johan Adolph och sina drängar. Breven skilde sig från

perioderna på olika sätt och i olika sammanhang. Jon diskuterar Johan Adolph och

dottern Eva Margareta oftare i breven från 1705. Om dottern pratar Jon ofta hennes

framtida fästmän och giftermål och om sonen Johan skriver han om vad sonen ska göra

för att bli militär. I breven för 1708 så skriver Jon hur det går för Johan Adolph som då

är inskriven i Jons regemente. Vidare börjar Jon diskutera barnens utbildning oftare år

1705 och hur viktigt det är för barnens framtid samt hur han önskar att han själv utbildat

sig. Drängen Sune förekommer i alla brev och i början beskrivs Sune mer i mån om

hälsa och då i samband med alla andra drängar. I de senare breven när Sune är hemma i

Småland så skriver Jon i väldigt ömma ordalag om hur Sune var en ”hederlig gubbe”

och att Sophia ska skänka honom pengar ibland. Jons värderande uttryck ökade ju

längre tid Jon var borta vilket möjligtvis kan förklaras med att han levde under

stressfulla och osäkra förhållanden och att han aldrig var medveten om framtida planer

för den svenska krigshären.

Slutligen så blir tonen i breven under det sista året mer apatisk och uppgiven,

speciellt när Jons son dör samt när fyra av hans drängar blir dödade. Jon beskriver hur

han är nu så långt borta och hur han måste nu förlita sig på Gud, vilken han också

använder för att förklara sonens bortgång. Även så börjar Jon i breven för 1708 att be

Sophia att hon ska skänka pengar till olika kyrkor i socknen. Detta förekommer inte i

43

breven för de tidigare åren och är möjligtvis ett tecken på Jons osäkra förhållanden samt

hans hopp om överlevnad och att få komma hem igen.

Ett förslag på en framtida undersökning som kan baseras på denna uppsats

skulle kunna utgöras av en prosopografisk undersökning och således behandla vilka

huvudpersoner som förekommer i källmaterialet. En eventuell sekundärfråga i en sådan

undersökning som skulle även den vara intressant vore att se vilka av dessa personer

som är mest förekommande i breven samt deras relation till Jon och till varandra.

I

Käll- och litteraturförteckning

Tryckta källor och anförd litteratur

Andersson, Peter K., Vad Cilla Bank visste: en 1800-talsmänniskas världsbild,

Ellerströms, Lund, 2017.

Ericson Wolke, Lars, Svenska slagfält, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2003, s.

73.

Larsson, Lars-Olof, På marsch mot evigheten: svensk stormaktstid i släkten

Stålhammars spegel, Prisma, Stockholm, 2007, ss. 39–281.

Linda Oja. Varken Gud eller natur: synen på magi i 1600- och 1700-talets Sverige,

Eslöv: B. Östlings bokförlag/Symposion, 1999, s. 12.

Maria Ågren. ”Källkritik” I Metod: Guide för historiska studier, Martin Gustavsson &

Yvonne Svanström (red.), Upplaga 1, Lund: Studentlitteratur, 2018, s. 47.

Per Månsson. ”Max Weber”, i Andersson, Heine & Kaspersen, Lars Bo (red.), Klassisk

och modern samhällsteori, Lund: Studentlitteratur, 2003, s. 73.

Peter Claus, & John Marriott. History: An Introduction to Theory, Method, and

Practice, London: Routledge, 2017, s. 221.

Skolverket. ”Centralt innehåll” Ämnesplan för historia 1b för gymnasiet. 2011.

https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-

i-

gymnasieskolan/gymnasieprogrammen/amne?url=1530314731%2Fsyllabuscw%2Fjsp

%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3DHIS%26courseCode%3DHISHIS01a1%26tos%3

Dgy&sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa92a3#anchor_HISHIS01a1.

Stålhammar, Jon. ”Öfverstelöjtnanten vid Smålands Kavalleri Jon Stålhammars bref till

sin hustru Sophia Drake 1700–1708” I Karolinska krigares dagböcker jämte andra

samtida skrifter. Quennerstedt, August (red.), Göteborgs universitetsbibliotek –

Litteraturbanken.se, ss. 3–190.

https://litteraturbanken.se/forfattare/QuennerstedtA/titlar/KarolinskaKrigare7/sida/xi/fak

simil.

Ullgren, Peter, Det stora nordiska kriget 1700–1721: en berättelse om stormakten

Sveriges fall, Prisma, Stockholm, 2008,ss. 14–324.

Arkiv

Stockholm

Krigsarkivet i Stockholm (KrA)

Rullor 1620–1723, Registerkort över namn i rullorna, SE/KrA/0022/1a/12, bildid:

C0300117_00158. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0053824_00001.

Otryckta källor

https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-i-gymnasieskolan/gymnasieprogrammen/amne?url=1530314731%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3DHIS%26courseCode%3DHISHIS01a1%26tos%3Dgy&sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa92a3#anchor_HISHIS01a1





https://litteraturbanken.se/forfattare/QuennerstedtA/titlar/KarolinskaKrigare7/sida/xi/faksimil

https://litteraturbanken.se/forfattare/QuennerstedtA/titlar/KarolinskaKrigare7/sida/xi/faksimil

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0053824_00001

II

Adelsvapen.com. Stålhammar nr 496. 2014.

https://www.adelsvapen.com/wiki/index.php?title=St%C3%A5lhammar_nr_496&oldid

=33847.

Adelsvapen.com. Drake af Torp och Hamra nr 361. 2015.

https://www.adelsvapen.com/wiki/index.php?title=Drake_af_Torp_och_Hamra_nr_361

&oldid=36030.

Barbara H. Rosenwein, Worrying about Emotions in History, The American Historical

Review, Volume 107, Issue 3, June 2002, Pages 821–845,

https://doi.org/10.1086/ahr/107.3.821.

Danielsson Peter och Tjerneld Andreas. Joen Stålhammar. Svenskt biografiskt lexikon.

https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34663.

Hugo Nordland. Eviga emotioner och konstruerade känslor. Riktningar inom känslornas

historia. Scandia. Vol. 78, nr. 2, 2012: 120.

https://journals.lub.lu.se/scandia/article/view/7268.

Jan Plamper. THE HISTORY OF EMOTIONS: AN INTERVIEW WITH WILLIAM

REDDY, BARBARA ROSENWEIN, AND PETER STEARNS. History and Theory.

Vol. 49, maj, 2010: 240. Doi: https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1111/j.1468-

2303.2010.00541.x.

Samuel Cohn. The Journal of Interdisciplinary History, vol. 12, no. 3, 1982, ss. 524.

JSTOR, www.jstor.org/stable/203274.

Thomas Dixon, “Sensibility and history: The importance of Lucien Febvre”. The

History of Emotions Blog. 2011-11-13.

https://emotionsblog.history.qmul.ac.uk/2011/11/sensibility-and-history-the-

importance-of-lucien-febvre/.

https://www.adelsvapen.com/wiki/index.php?title=St%C3%A5lhammar_nr_496&oldid=33847

https://www.adelsvapen.com/wiki/index.php?title=St%C3%A5lhammar_nr_496&oldid=33847

https://www.adelsvapen.com/wiki/index.php?title=Drake_af_Torp_och_Hamra_nr_361&oldid=36030

https://www.adelsvapen.com/wiki/index.php?title=Drake_af_Torp_och_Hamra_nr_361&oldid=36030

https://doi.org/10.1086/ahr/107.3.821

https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34663

https://journals.lub.lu.se/scandia/article/view/7268

https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1111/j.1468-2303.2010.00541.x

https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1111/j.1468-2303.2010.00541.x

http://www.jstor.org/stable/203274

https://emotionsblog.history.qmul.ac.uk/2011/11/sensibility-and-history-the-importance-of-lucien-febvre/

https://emotionsblog.history.qmul.ac.uk/2011/11/sensibility-and-history-the-importance-of-lucien-febvre/

III

Bilagor

Bilaga A – Porträtt av Jon Stålhammar och Sophia Drake af Torp och Hamra

Källa: Wikipedia (okänd konstnär)

IV

Bilaga B - Jon Stålhammar i 1696 års rullor för Vetlanda kompani

Källa: Riksarkivet

V

Bilaga C - Rullor 1620–1723, Registerkort över namn i rullorna

Källa: Riksarkivet

VI

Bilaga D – Geografisk kontext över det stora nordiska kriget

Källa: The maparchive.com

VII

Bilaga E – Svenska krigsoperationer 1700–1718

källa themaparchive.com

examensarbete mall -...

Documents