ÅtertågetVisa respekt

-

lägg ner fas3!

makten över vardage

n

flash från verkli

gheten

recept

barnfattigdom

vem är svensk?

våra vänner: ship to gaza

makten, strukturen

vimmelbilder

Musikens makt:

SprängkullenVad var det?Mr. montanas vinklingar

på korståg mot normer

att ta den kollektiva

och härligheten

OM OSS

2

Ansvarig utgivare och Grafisk profil

Mattias Dristigdristig@hotmail.com

Vi är i högsta grad politiska och står upp för färgerna Röd, Svart, Grön och Rosa. Dessa färger filtreras bäst genom orden: Solidaritet, Strukturkritik och Radikalitet.

Federationen har inget vinstintresse när det gäller denna skrift. Allt material används efter tillstånd från varje kulturarbetare. Alla rättigheter innehas av varje enskild kulturarbetare.

Denna skrift gavs ut i samband med Federationens andra arrangemang på Allégården i Göteborg den 19 maj 2012 och finansierades helt avannonsörer och enskilda bidragsgivare.

Det är vi som är oppositionen!

ANNONS

LayoutChantal Kronberg Pusnik

chantal@kulturjobb.se

omslagsbild Benny Cruz - Girighet

Ta inte makten – kroSSa den!lEDARE:

3

Vårsolen lyser allt starkare och bryter den dödande vinterns mörka tid till en tid för kraftsamlande och till nya förhop-pningar om ett nytt år med nya framsteg. Ur marken stiger de växter som lyckats överleva det iskalla klimatet i samhället.

Likt maskrosen som bryter upp ur asfalts-djungeln är vår idé att tränga igenom maktkoncentrationen i samhället och verka för en politisk röst som idag trycks undan av de borgerliga medierna.

Vi är många, speciellt ur arbetarklassen, som drabbats av Terror-Alliansens brutala nedskärningar och antifackliga politik. Rättigheter som vi tagit för självklara naggas i kanten eller tas bort, med mål-sättningen att rasera allas vår välfärd och rubba den maktbalans som förut rådde.

Det pågår en strid som inte det borgerliga blocket vill ska vara synlig. En kamp om makt i samhället, en kamp där rika inte ska bidra till arbetarnas välfärd, en kamp om demokratin. Den gör sig bara synlig i statistiken, där det klart syns att skillnad-erna i samhället ökar, och på parkbän-karna där fler och fler utslagna människor samlas.

Även fast de bytt läderstövlar mot lack-skor och sneda luggar mot hästsvans är det samma gamla högergäng som sitter på sina ministerposter. Med samma intressen som förut: att gynna sina kompisar, bonusdirektörerna, aktie- klipparna och den fina nobla överklassen på din och min bekostnad.

Vi har därför tagit på oss en uppgift. Vi ska sjunga om kärlek och hat, politik och livsöden, glädje och sorg, för att visa på en annan verklighet än den som vi annars matas med.

Vi tror att kulturen idag har en lika folk-bildande roll som förr. Att kulturen är viktig och att vi tillsammans, genom mötet mellan musikanter och publik, kan förändra vår verklighet till det vi bestäm-mer oss för att göra.

Och till att börja med vill vi ha bort Alliansen från regeringsmakten.

Mattias Dristig Allianskritiker i bandet Dristig & Drabanterna

Patrik Ljunggren Sångare i bandet Chelas och facklig som satan!

Att ta den kollektivamakten över vardagen

“ Framtidslösheten, alienationen och det ordlösa hatet jag sett i förorten jag bodde i under sent 80-tal, hade lärt mig väldigt mycket om vad ett klaSSamhälle är ”

4

Det var någon gång runt millennieskiftet det började talas om att ”klassamhället har kommit tillbaka”. Lusten att svara något ironiskt var stark. För jag hade då inte upplevt det där klasslösa paradiset som alltså måste ha funnits ett tag mellan klassamhällena.

Framtidslösheten, alienationen och det ordlösa hatet jag sett i förorten jag bodde i under sent 80-tal, hade lärt mig väldigt mycket om vad ett klassamhälle är. Att kommunala musikskolan, simundervisn-ing på skoltid och fortfarande öppna fritidsgårdar skulle kompensera arbetar-barnen för deras totala osynlighet och brist på inflytande och framtid var en absurd tanke.

Många säger sig längta tillbaka till Folkhemmet, och glömmer att det aldrig har varit annat än en retorisk figur. Samtidigt kan man nu i efterhand förstå vad som menades med detta prat om en återkomst. Det sociala kontraktet, som gav materiella reformer åt arbetarklas-sen i utbyte mot arbetsfred och social fred, har för länge sedan sagts upp av ägarklassen.

När LO år 1950 började mäta, hade en VD i genomsnitt 29 gånger så hög lön som en industriarbetare. År 2007 hade en VD i genomsnitt 51 gånger så hög lön som en industriarbetare. Vid en jäm-förelse 2007 hade de ledande person-erna i de tio största riskkapitalbolagen i genomsnitt 95 gånger så hög lön som industriarbetaren.

Då vet vi alla att industriarbetarna inte har de lägsta lönerna i samhället. Ensamstående kvinnor med barn är ofta arbetande fattiga med lågbetalda jobb i vård eller tjänstesektor. Politiken som förs idag är en direkt utmaning mot arbetarklassen. Genom Fas 3 tvingas vi med våra skattepengar bidra till en statligt initierad lönedumpn-ing, där människors arbetslöshet blivit en vara för kapitalister att pressa vinst ur. Reinfeldt hotar med att höja pensionen till 75 (det vill säga i praktiken avskaffa den för arbetarklassen, som endast undan-tagsvis blir så gamla) om vi inte går med på ännu större inskränkningar i en redan nästan obefintlig välfärd.

I EU-byråkratins kvarnar börjar tanken på en inskränkt strejkrätt malas. Först kommer tekniken, övervakningen, sen kommer juridiken och inskränker våra rättigheter. Så var finns hoppet mitt i denna utarmande och desperata utveck-ling? För hopp måste vi ha om vi ska ha framtid, och framtid har vi rätt att kräva.

På den politiska nivån finns uppen-barligen ingenting att hämta. Partierna till vänster har ingen egen politik och vågar inte utmana medelklassväljarnas förmodade intressen. Facken har idag i stor utsträckning abdikerat. De är i pratiken försäkringsbolag med en passiv medlemsbas, bunden av fredsplikt. Även då facken skramlar med strejkvapnet ljuder det ganska tamt, mot bakgrund av att de nästan alltid lägger sig platt i praktiken.

“ ArbetarklaSSen är inte död bara för

arbetarrörelsen i mycket är ett levande lik. ”

5

För att vinna måste vi ha något annat. Vi måste ha en maktbas på golvet, vi måste mena vad vi säger och ha något att backa upp våra krav med. Vi måste se igenom individualismen och ställa upp våra egna villkor som arbetarkollektiv. Ar-betarklassen är inte död bara för arbetar-rörelsen i mycket är ett levande lik.

När arbetarklassen inte längre har något att vinna på att försöka anpassa sig eller kompromissa, så kommer också striderna att bli hårdare och mer öppna. Där är vi nu. Vi förlorar och förlorar och vår enda möjlighet att sätta stopp för den spiralen är att göra något själva, där vi befinner oss. På våra arbetsplatser, i våra kvarter.

Att LO-facken eller partivänstern skulle följa med på det tåget känns inte så tro-ligt. Men förmodligen är det lika bra det. Folkhemmet var aldrig något annat än en retorisk figur.

Om vi vill ha en framtid som ger oss mer än kommunala musikskolan och alien-ation, så måste vi ta den väg som på samma gång är den svåraste och den enklaste i världen: vi måste börja med oss själva, ta den kollektiva makten över vardagen, och sen aldrig, aldrig över-lämna den igen.

Salka Sandén, chefredaktör på tidningen Arbetaren

Foto: Per Wiklander

BARNFAttIGDOM

6

Media larmar om den barnfattigdom som råder i Sverige.Jag tycker inte att det är något konstigt med det.Barn arbetar ju inte i Sverige, åtminstone inte i tillräcklig omfattning.

I Sverige är det arbetslinjen som gäller.

Vill man klara sig så måste man arbeta och det måste löna sig att arbeta.Barnen i Sverige gör inte ett dugg.Jo, de går i skola.Länge.En del går längre än nio år.Det lönar sig inte.

Om barnen istället gick i ett eller högst två år skulle de kunna börja arbeta mycket tidigare och tjäna egna pengar och slippa vara fattiga.Det säger sig självt.Lär de sig inte att arbeta i skolan?Om vi införde lärlingsutbildning redan i årskurs ett?Eller i förskolan.Då skulle de lättare få jobb.

Som det är nu rullar de omkring på brädor, skridskor, cyklar och mopeder i stället.Eller hoppar studsmatta.En tydlig bild av utanförskap: ett fattigt barn som studsar på en blå matta.Har de inga ambitioner?Ingen egen energi?Jag saknar viljan hos de fattiga barnen.Det håller inte, att stå och hoppa på samma ställe och förvänta sig tak över huvudet, mat och service.De kan inte räkna med att andra ska stå för deras försörjning.Det finns så mycket de kan arbeta med.Det handlar om att engagera sig.Att matchas mot rätt nisch.

Inte stå och hoppa.Inte rulla planlöst.Pensionärerna.De rullar också.Långsamt och håglöst.Rullatorer.Rullstolar.Trist.Fattigt.

De skulle jobba så de fick mer pengar så de kunde åka taxi.De vill säkert ha mer pengar, om man frågar dem vill de säkert jobba längre och längre.Inte begränsas.

Om man frågar barnen och pensionärerna så kommer de säkert att säga att de vill jobba och tjäna pengar och åka taxi.I alla fall rätt många procent av de som tillfrågas.Det gäller att fokusera på den procenten, som vill åstadkomma något.De som förstår att om man inte arbetar så blir det inga pengar i plånboken.

Inget jobb = inga pengar.

Arbetslinjen.

Jag tycker att det är lätt.Det är högerpolitik.Som vi röstat fram.Så vill vi ha det.Barnen och pensionärerna får skärpa upp sig.Om de vill integreras i samhället.Det här håller inte.

Christina KjellSSon visartist och tyckare på

kjellSSonordagrant.blogspot.se

flash från verkligheten

ANNONS

7

På mitt vägledningssamtal på Arbetsförmedlingen efterfrågar jag en handlingsplan. Jag vill veta vilket upplägg AF har tänkt sig och vad väg-ledningen ska leda till. Och jag vill ha papper på det.

Handläggaren blir besviken på mig för min kritik: ”Jag som trodde att det gick så bra”. Handläggaren hävdar nu att denne inte kan göra sitt jobb på grund av att jag är så kritisk (”då är det ingen idé”).

Handläggaren hävdar också, att efter-som jag mår dåligt (vilket till stor del beror detta eviga strul och dessa eviga nedtryckningar från AF, kan tilläggas) kan denne inte hjälpa mig.

Tilläggas kan också, att handläggaren använder i princip alla härskartekniker som finns.

Vi snackar förlöjligande: ”Men du förstår alltså verkligen inte...?!” (*skrattar lite roat*). Osynliggörande: *Oj vad viktigt det blev att låtsas skriva något på datorn och samtidigt ignorera det jag säger*. Undan-hållande av information: Vägrar ge mig skriftlig handlingsplan där ansvar/dead-lines framgår. Påförande av skuld/skam: ”Vi kunde ha fortsatt med vägledningen, men det är ju du som väljer att använda den här tiden till att klaga!”.

Ja, detta var alltså ett exempel på vad med stöd från Arbetsförmedlingen kan innebära.

Emma Ahlerup

Vem är svensk?

“ Ibland känns det som att man är accepterad bara för att ens mamma gör god mat “

8

Vi behöver en ny definition av svensk för att kunna inkludera. Att inkludera skapar rättvisa. Rättvisa skapar demokrati. Demokrati skapar ett samhälle där alla är delaktiga och kan tillföra. Så enkelt är det. Så sluta snacka ”integration” och börja inkludera genom att låta människor själva få definiera sitt ursprung.

Själv är jag trött på exotismen av mig som utländsk. Ibland känns det som att man är accepterad bara för att ens mamma gör god mat. Det är en fin tanke, att acceptera något eller tycka om något som är nytt, men det är ohållbart att det alltid är det normbrytande som ska ac-cepteras.

Kan man inte få vara sig själv, likadan, annorlunda eller hur man vill utan att det är något särskilt eller annorlunda? Kan man inte få tillhöra, bara lite och lagom.

En kväll när jag jobbade på en fritidsgård kom en av killarna fram till mig. – Zeinab, kan jag få prata med dig i enrum? – Javisst, svarade jag och tog med honom in i ett två kvadratmeter stort, sunkigt fritidsledarpersonalrum. – Hur står det till? frågade jag. – Du har sett ut att må dåligt den senaste tiden. – Jo, det är så att jag inte kan leva här, jag vill tillbaka till Libanon, svarade han. – Hur menar du då? undrade jag, – Har du bott i Libanon? – Nä, men jag har varit på besök där och jag kan inte vara i Sverige, det finns ingen framtid för mig här.

Mitt hjärta brast en aning när jag hörde vad han sa.Han är född och uppvuxen i Sverige, utanför Göteborg. Han har varit i Libanon några veckor under sommar-loven med sin familj. Utifrån de korta veckor han har varit i Libanon har han skapat sig en bild som sträcker sig län-gre än en livstid i Sverige. Han känner att han inte har något att ge samhället här. Att han är utanför och att han skulle ha det bättre där. Men sanningen är antagli-gen tvärtom. På ett sätt. På ett annat sätt har han rätt.

Det jag tror att han menar är tillhörighet. Det vi alla människor behöver för att trivas i ett samhälle. I Libanon tillhör han.

Han är en del av helheten. Hjärtat blir fulländat, tryggheten blir komplett. Inombords, där det räknas. Jag kan förstå honom. Att slippa bokstavera sitt namn Zeinab – ZetaErikIngvarNiklasAdamBertil.

Att slippa få höra ”Är Zeinab ett vanligt namn i dina trakter?” eller ”Åh vad bra svenska du pratar” eller ”vilket land kommer du ifrån?”. Det är kommentarer och frågor som ofta är väl menade men de skapar ett ”vi” och ”dem”. Det skapar inte ett öppet Sverige där var och en får definiera sig själv.

Kort därefter frågade min något förvir-rade brorson mig: – Zeinab, alltså egentligen, vart kommer vi ifrån? – Josef, hade jag svarat, nu ska du lyssna.

zeinab el-saneh

“ – Määhhhn, alltså Zeinab, jag fattar ingenting “

9

Jag körde en dragning om Palestina och flykten till Libanon och sedan även flykten till Sverige. Josef satt som ett frågetecken.

– Så... jag är från Libanon? – Nej, svarade jag hastigt, – Hör du inte vad jag säger, vi är palestinier.

Han skrattade till, sådär som när man inte förstår och bara säger ”ja ja ja, jättebra” ungefär några månader efter att man invandrat till det nya landet.

Några månader senare kom han tillbaka till mig; hans mamma hade sagt att han var libanes medan hans pappa prompt menade att han var palestinier.– Määhhhn, alltså Zeinab, jag fattar ingenting. Diskussion bröt ut, varpå det gick upp för mig. – Josef, sa jag med mild och bestämd röst. – Ja, svarade han. – Vad känner du dig som?– Svensk, sa han och ryckte på axlarna, som om det vore det självklaraste i världen. Som om sista dödsrycket släppte till och tog död på varje tvivel han hade haft.

I vårt samhälle idag växer unga män-niskor upp och får höra att de är något annat än vad de känner sig.Ska det behöva vara så?

ship to gaza

“ Vidare bör det stå klart att det egentligen inte borde finnas något ship to gaza... “

Våra vänner:

10

Under den här rubriken presenterar vi en organisation eller förening som vi sympatiserar med. Att organisationen även stöttar fanzinet ekonomiskt, ser vi som mycket sympatiskt. Det ni!

/Federationen

Varför engagera sig för Ship to Gaza?

Det är en fråga som ständigt aktualiseras. Själv har jag som medlem i Ship to Gaza givetvis ställt mig frågan vid flertalet tillfäl-len. Inte sällan får man också höra frågan från de som med rätta skulle kunna kallas blockadvänner: ”Varför berör detta dig? Varför inte göra något åt situationen i Tibet eller Iran i stället?”

Svaret är enkelt, men ointres-sant om inte själva frågan skär-skådas en gnutta noggrannare. I grund och botten handlar givetvis frågan om det otyg vi kallar blockaden. Följande, ytterst odetaljerade redogörelse, är en harang av ord som jag personligen är mycket trött på att upprepa. Blockaden är ett folkrättsbrott! Ett militärt grepp som bortser från mänskliga rättigheter och up-penbarligen enbart syftar till att straffa en befolkning vars majoritet är barn. Den är, som vi ofta upprepar, destruktiv för alla parter!

Att jag är trött på att upprepa dessa självklarheter är givetvis för att blockaden sedan länge borde ha upphävts. Jag vill inte bortse från att situationen är komplex. Men att blockaden varit kontraproduktiv även för dess instiftares del framstår som tydligare var dag som passerar.

Vidare bör det stå klart att det egentligen inte borde finnas något Ship to Gaza att engagera sig för. Ship to Gaza behövs bara så länge blockaden kvarstår.

Ship to Gazas innersta önskan är således att avskaffa sig självt. Desto snabbare desto bättre. Detta är förmodligen även vi och ”blockadvännerna” ense om, men vi kan så klart enbart tillgodose detta ön-skemål genom en betydande kompromiss.

Med dessa ord vill jag understryka att engagemanget för Ship to Gaza inte är ett ändamål i sig, det är blott ett medel. Målet är den civilbefolkning som befolkar Gaza, som bor på insidan av blockaden.

Så än en gång, vad är svaret på frågan? Svaret är att frågan är fel ställd, den väsentliga frågan är följande: Är palestinierna i Gaza också människor?

Förutsatt att denna fråga får sitt självklara svar så är du välkommen ombord, men vi hoppas som sagt, att det inte skall bli en långvarig vistelse på däck.

Dennis HalvordSSon Ship to Gaza

11

Makten, strukturenoch härligheten

“ De exkluderande och diskriminerande strukturerna existerar inte utanför oSS utan lever och frodas inom oSS “

Göteborgsposten publicerade den 8:e januari en lista över de 100 mäktigaste personerna som ”styr din och Göteborgs framtid”. Den som söker namnet på en undersköterska, barnskötare, vanlig industriarbetare kammar förstås noll. Men det finns andra med makt. En enkel granskning av listan visar att 65% är män och 35% kvinnor, 1% har en så kallad utomeuropeisk bakgrund och den absoluta majoriteten är medelålders. Det intressanta är också att bland de 10 mäktigaste på listan bara finns två folkvalda politiker, medan resten repre-senterar näringslivet, som för övrigt även toppar topplistan!

Slutsatsen man kan dra är att det är störst chans att hamna på maktlistan, och bestämma en hel stads framtid, om du är vit, medelålders man som är ”fåvald” av kapitalet snarare än folkvald av götebor-garna i en demokratisk process! Har du en ”utomeuropeisk bakgrund” (då inte som t. ex. amerikan eller australiensare) bör du syssla med något av de tre I:na – Integration, Islam eller Idrott för att hamna på maktlistan.

Vare sig GP har varit medvetna om det eller inte, så finns två mycket intressanta synliggöranden på deras maktlista. Det ena är normen om vilka som förväntas få och ha makten och det andra är att om man nu vill vara med och styra en halv miljon människors framtid, så ska man bli aktieägare i något bolag istället för att gå och rösta fram sina politiker i ett demokratiskt val.

Allt detta är i sig inget nytt. Många vet om och känner till både exkluderande och diskriminerande samhällsstrukturer och vem som är normen i vårt samhälle liksom i stora delar av världen – en vit medelålders het-erosexuell högavlönad man, utan större synliga eller osynliga funktionsnedsättnin-gar. Frågan är bara: Hur många är dom?

Gissningsvis pratar vi om max 15% av befolkningen, så nästa fråga blir: Varför accepterar i en mening ”minoriteter-nas majoritet” den exkluderande mi-noritetsnormens styre? Det ligger nära till hands att säga det beror på okunskap eller låg medvetandenivå.

Om så vore fallet borde väl en kunskaps-spridning förändra det hela. Men så enkelt är det inte.

De exkluderande och diskriminerande strukturerna existerar inte utanför oss utan lever och frodas inom oss. Vi internaliserar dessa strukturer, vi tolkar världen genom dess glasögon, vi möter vår omvärld och behandlar andra utifrån strukturens normsystem. Vi är inte enbart offer för den exkluderande strukturen, vi är även dess budbärare och hantlangare. Vi är helt enkelt inga åskådare, utan i allra högsta grad aktörer!

Vi som tillhör en icke-norm vet också att vi sällan kan tillhöra den till 100 procent, därför handlar vår acceptans av normen inte om att komma först, utan om att inte hamna sist.

12

Seroj GhazarianSolidaritetsarbetare

Det handlar om maktlösheten gentemot normen, men även makten i relation till andra, med en ännu större maktlöshet. Samma struktur och norm som exkluder-ar oss i ett avseende belönar oss i andra och därför ser vi även fördelar i att dessa upprätthålls!

Vi reproducerar strukturen och normen även i de rörelser som bekämpar samma strukturer och normer. På samma sätt som traditionellt jämställdhetsarbete kan vara hur heteronormativt som helst, eller förbise etnicitetens betydelse, kan t. ex. HBTQ-rörelsen främja könsmaktsord-ningen eller bära på rasistiska element. På samma sätt som den anti-rasistiska rörelsen även kan bära på homofobiska tendenser.

Är det så mycket annorlunda inom de partipolitiska organisationerna som käm-par för människors lika värde, rättigheter och möjligheter? Skillnader finns, mer eller mindre. Men vi kan väl börja med att titta på partiernas rekryteringsbas utifrån ett intersektionellt perspektiv, eller påmin-na oss själva om vad ordföranden i ett av landets mest radikala vänsterpartier sa för några år sedan om homosexuella...

Handlar allt detta bara om okunskap? Hur kommer det sig att en viss rörelse eller sammanslutning har så pass mycket kunskap, att det leder till ett aktivt ställ-ningstagande mot en diskriminerande norm och struktur, men samtidigt är så okunnig om andra som också blir utsatta för samma exkludering?

Jag tror det snarare handlar om makt, att vi måste förstå att den grundläggande principen för att kunna få en legitim, och inte enbart en legal makt, är att kunna avstå makt där och när det behövs. Att kunna se den typen av makt som kun-skap eller kärlek eller rikedomar: Ju mer vi delar dem, desto större blir dom!

Vi måste helt enkelt kunna leva med en vardag präglad av perspektivträngsel, vi måste helt enkelt kunna leva upp till jämlikhetstanken även i handling.

Och till sist: Vi lever i ett samhälle som har en av världens kanske bästa anti-diskrimineringslagar. Vi får inte neka en bostadssökande att få en bostad på grund av hens etnicitet, kön, religion eller sexuella läggning, men vi kan helt lagligt och till synes helt legitimt, diskriminera en bostadssökande på grund av klasstill-hörighet och fattigdom.

Och det är en annan historia – en annan gång!

13

vimmelbilder

En succé utan deSS like!

Foton: Håkan RobinSSon

14

gig#1

En succé utan deSS like!15

musikens makt:Kenny Sörbergpå korståg mot normer -

recension av maud lindströms

“strategivisor för kärlekskritiker”

Hon kallar sig Fröken Normal, men tro henne inte: Hon levererar bitska och ironiska grimaser åt vår perversa strävan efter att karakterisera normalitet utifrån kvantitet. Hon förkastar normer och relationsbetingade regler, vare sig de är uttalade eller dolda. Å ena sidan sluggar hon vilt och ger en känga till alla manliga vissångare som objektifierar och förskö-nar kvinnan. Å andra sidan är hon inte rädd att visa sig sårbar och mänsklig.

Musikaliskt varvas dansanta dängor med vackra visballader. Påfallande ofta med snygga melodier som etsar sig fast. Textmässigt är det personligt, ärligt och alltid direktimporterat från hjärtat. Samtidigt provokativt, slagfärdigt och vitalt. Givetvis kryddat med en ansenlig mängd runda ord. Ibland fyller det sin funktion och blir rentav förstklassig lyrik (”jag är naken och svettig och skitful och kåt”). Andra gånger blir det dock bara effektsökeri (”snart tvingas lämna din knullvarma säng”).

Blir på ett sätt lite avigt att reducera det till en skivrecension. Maud Lindström och hennes låtar var i allt väsentligt betydligt mer omfattande än tio ljudspår på en plastbit. Inte bara för att hon i många år turnerade runt och föreläste för gym-nasieelever, skrev allehanda krönikor och blev en symbolisk talesperson för landets kulturfeminism. Utan framförallt för att hon berörde de allra flesta mänskliga grup-peringar: hon blev en lysande galjons-figur för sina gelikar, en peppande

förebild för (framförallt) unga tjejer, en provokatör för alla heteronormativa som någon gång hållit med Pär Ström/Pelle Billing och hon gav välbehövligatankeställare för oss som med hög svans-föring vill tituleras socialistiska queerfemi-nister.

Dessa tankeställare är jag innerligt tack-sam för. Personligen är jag beklagligtvis under mina tretton inledande levnadsår normmässigt skolad och formad efter klassisk svensk landsbygd - den mest trångsynta och pöbel-dominerade värdegrund mänskligheten är kapabel att uppbringa. Även om jag tack och lov kompenserat det allra mesta sedan dess finns det fortfarande skäl att vara självkritisk och fortsätta försöka dyrka upp bojor.

Det förhindrar dock inte vissa invändnin-gar mot den bild av relationsideologi som Maud Lindström målar upp; t. ex. hennes i sanning tämligen taffliga försök att in-billa oss att one night stand-levnadsstilen är en cool och bekymmersfri eriksgata, även om det förvisso frekvent förekom-mer historieförfalskning i just det ämnet.

Tycker även det är synd att hon inte samhällspolitiserar sina låtar i större utsträckning. I sitt relationssammanhang blir låtarna mer eller mindre politiska i förlängningen, men samspelet mellan människor är – trots att det givetvis ofta är väldigt könsbundet – även starkt påver-kat av samhällspolitiska strukturer.

16

Johan Larsson (sångaren i Bristles som gjorde fanzinet Rämmel och spelade i Bitistål) har för övrigt uttryckt det hela klockrent:

“Klasskampen och kvinnokampen förutsätter varandra och behöver varan-dra. Klasskampen behöver kvinnokampen, annars handlar det bara om att byta ut ett patriarkalt system mot ett annat. Kvinnokampen behöver klasskampen, annars handlar det bara om att byta ut en maktelit mot en annan.”

Likväl, den här skivan är både kän-slomässigt banbrytande och intellektuellt utmanande. Att ifrågasätta kärleksidealet (”hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion”) är kanske inget gemene person skulle ge sig på, men Maud Lind-ström har hittat precis rätt ton mellan öd-mjukt agiterande och humoristisk cynism. Välavvägningar tycks i största allmänhet vara hennes gebit.

Trots att det nästan uteslutande ärkänsloyttringar i lyriken känns varenda ordval ytterst genomtänkt och välbalanserat. På det hela taget en superb debutskiva som jag av många skäl håller riktigt högt.

Enda orosmolnet är det faktum att det endast skrivits två nya låtar sedan den här skivan släpptes för snart sju år sedan. Risken att värmländska Molkom fått sin egen Jakob Hellman är överhängande, må detta skräckscenario aldrig inträffa.

Ty Maud Lindströms röst i ett ur många aspekter fantastiskt men likväl hopplöst mansdominerat visträsk, är varken ”uppfriskande” eller ”annorlunda”. Den är nödvändig.

Kenny Sörberg visfanatiker och gräsplättsarrangör

Köp plattan via www.troglodyt.se!

17

vad var det?sprängkullen

Per-Åke WilhelmSSon

Den svenska progressiva musikrörelsen (proggrörelsen) sägs ha startat med musikfesterna på Gärdet i Stockholm år 1970. Musiken var mycket heterogen och uppkom spontant med syfte att föra fram den musik som skivbo-lagen inte uppfattade som ekonomiskt intressant eller som hade ett budskap som inte passade.

Runt om i landet huserade musikrörelsen i musikforum. Det mest betydelsefulla kom att bli Sprängkullen i Göteborg. Sprängkullen var ett allaktivitetshus som låg på Sprängkullsgatan 19A och som startades 1974. Sprängkullen drevs som en förening som formellt hette Föreningen Ett Hus i Centrum och hade under flera år mer än 5.000 medlemmar.

Lokalen på Sprängkullsgatan gjordes tillgänglig för verksamheten efter de protester som följde på stängningen av Hagahuset som länge fungerat som ett allaktivitetshus.

Sprängkullen var en viktig samlingsplats för musikrörelsen och senare punken och många kända band och musiker har spelat där. Utöver konserter anordnades bland annat teaterföreställningar, filmvis-ningar, konstutställningar, föreläsningar, debatter och man drev caféverksamhet. Verksamheten bedrevs fram till 1986.

Sprängkullen var partipolitiskt obunden, men helt klart politisk och socialistisk. Ett ställe som ordnade solidaritetsmöten och stödspelningar för befrielserörelser och strejkande arbetare. Alkoholfritt, propert och rent med dukar och blom-krukor på caféborden. Och samtidigt ett ställe med helt fantastiska, magiska kon-serter. Under flera år var det regelbundet

spelningar på onsdagar, freda-gar och lördagar, med alla kända proggband.

Men det var också ett ställe att träffas på, ta en fika och dis-kutera eller bara träffa kompisar. En plantskola för massor av band, en musikscen som alla gick till. Samt en fri teaterscen. Sprängkullsgatan 19A – som var ett femvåningshus – blev en samlingspunkt för många föreningar. Själva Sprängkullen höll till på våning fyra (med ett café) och våning fem (med en

konsertlokal).

Men i huset fanns tidvis också tidningen Musikens Makt, skivbolaget Nacksving, skivdistributören Plattlangarna, närradion Radio Aktiv, samt ett antal solidaritetsor-ganisationer (Chilekommittén, Afrikagrup-perna, m. fl.).

18

I gatuplanet låg Sprängkullens Bokcafé, som sålde – förutom proggplattor – musik från hela världen och böcker med alternativa förtecken. Och det var här man förköpte biljetter till Sprängkullens konserter.

Allt det här fick ett slut. Av den progres-siva musikrörelsen finns inte mycket mer kvar idag än nostalgi. Vi som var med då längtar tillbaka. För det var då som vi var många som ansåg att vi med våra röster kunde förändra samhället till det bättre. Då var det självklart att kollektiva lösnin-gar var bäst.

I samma era fanns en våg av kollektiv-boenden och storfamiljer. Då var gemenskap riktigt och konsumtion var fult. De traditionella könsrollerna revs upp med rötterna och såväl kvinnorörelser som mansrörelser växte sig starka. Det var mycket på gång då.

Även om ett och annat har fastnat i människors medvetande så har det blåst högervindar sedan dess. Det är klart att bruttonationalprodukten

inte stiger med sina obligatoriska procent om människor inte fortsätter att konsum-era hämningslöst. Så kärnfamiljen lyftes igen till skyarna som förebild och inte minst till konsumtionsenhet.

Individualismen råder idag – konkurrens och tävlan sitter i högsätet. Överallt erbjuds tävlingar i alla dess former. Det är på något sätt

som om människor inte längre tror på att de kan förändra sitt liv på något annat sätt än att vinna högsta vinsten på Lotto.

Men inget kan vara mer fel. Ända in i ryggmärgen känner jag att kollektiva lösningar fortfarande är bäst. Man blir inte lyckligare av ägodelar. Ingen gång i historien har skillnaden mellan fattig och rik varit så stor som idag. Utanförskapet är utbrett och den sociala tryggheten är punkterad. Vare sig unga eller gamla kan se någon framtid.

Så här behöver det inte vara. Lär av historien och protestera. Även om vi inte kan förändra allt över en dag så medför kampen i sig en utveckling och gemenskap.

Kollektiva lösningar är bäst!

19

Band som har liratpå Sprängkullen:

Björn Afzelius

Arbete & Fritid

Attentat

Dan Berglund

Blå tåget

Bruset

Cortex

Dom smutsiga hundarna

Fläsket brinner

Fred Åkerström

Jan Hammarlund

Kebnekaise

Lädernunnan

NationalteaternNynningen

Peps blodsband

Risken Finns

Riverside Jazzband

Røde Mor

Samla Mammas Manna

Thomas Wiehe

Turid

Tottas bluesband

Södra Bergens Balalaikor

Stadion der Jugend

Marie Selander

20

ÅTERTÅGETInom vår röd-gröna rörelse finns djup-odlade kunskaper och insikter i hur vi tillsammans värnar om varandra och vår miljö. Hur vi tillsammans skapar ett samhälle där alla får finnas oavsett förutsättningar och plånbok med den trygghet, de rättigheter och de skyldig-heter vi har gentemot oss själva och varandra.

Återtåget vill väcka alla sjusovare och visa på konsekvenserna av den borgerliga regeringens framfart, orsak och (å)verkan i alliansens spår. Tanken är inte att retirera utan att återta demokratin, återta orden, återta medmänskligheten.

Vi har tröttnat på utförsäljningar och “avknoppning”, vi ser igenom den borgerliga politiken och genomskådar alla floskler och historieförvrängningar, som kommer ur borgares munnar. Vi vill inte ha kvar en blå allians som styrande över vårt land och vår välfärd!

Således återtågade vi även denna soliga 1:a maj 2012 och i år gick det sjungande och gungande tåget från allén vid Storan ner till Packhuskajen och S/S Marieholm. Musiker, satirtecknare, poeter och talande politiker avlöste varandra i en enda lång kedja.

Stort tack till:

Lucas Stark, Gunnar Källström, Loke, Mama Gumbo, David Bäck, Dristig & Drabanterna, Lena Andersson, Ewa Nykvist, KG Malm, Jenny Wrangborg, Max Gustafson, Agneta Danielsson, Jo-han B Löfqvist, Clas Kristiansson, Rasmus Andersson, Julia Bahner (Fi), Annelie Hulthén (S) och Thaher Pelaseyed (V).

Följ oss på facebook: Förenade Krafter – ÅTERTÅGET.

Netti Lindberginfo@konfliktkonst.se

Uppställning vid allén

21

Jesper Odelberg och Lucas Stark

Jenny Wrangborg

Dristig & Drabanterna

Max Gustafson och Netti Lindberg

Agneta DanielSSon

KG Malm

22

På väg i majsolen

Mama Gumbo får lite hjälp av Jesper Odelberg, David Bäck samt en hel trumsektion.

Gemensam sång vid Ko

pparmärra

Tal från scenen

23

visa respekt

stoppa fas3 nu!Kära Alliansföreträdare!

I egenskap av medborgare och medmän-niskor vill vi be er om något som många av oss aldrig tidigare kunde föreställa oss att behöva be våra egna folkvalda regeringsföreträdare om.

Vi ber er om att få slippa arbeta heltid för en usel ersättning som knappt täcker livets nödtorft, utan något alls att se fram emot – inte ens en riktig semester.

Vi ber er om att för en gångs skull visa oss respekt som fullvärdiga människor. Är detta för mycket begärt?

För vad ska vi tro när vi dagligen får oss till livs synpunkter som dessa, uttalade av era medarbetare i alliansen och övriga sympatisörer. Håll till godo:

”Vi måste komma ihåg att det är sköra människor vi talar om”. ”Alternativet, att låta människor sitta hemma i sof-fan och inte göra något, vore mycket sämre”. Hillevi Engström (M), arbetsmarknads-

minister, om människor som hamnat i Fas 3.

” [...] men en sak är definitivt säker, man måste gå till dansen, i den finaste kostymen, med det vackraste leendet och helst nykter för att hitta rätt arbetslivspartner”. Roger Södervall (M), flitig bloggare, om

att vi som hamnat i Fas 3 bör hålla oss nyktra och propra för då går allt så bra.

”Vad skapar det för drivkrafter i ett samhälle om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser? Är det så otänkbart att begära lite positiv respons av män-niskor som fått all den hjälp och fått del av alla de insatser som Fas 1 och 2 erbjuder?” Den flitiga bloggaren och f.d.

riksdagsledamoten Helena Riviére (M).

Tacksamhet påbjudes alltså, trots att taket bokstavligt och bildligt rasar ner över många av oss arbetare i Fas 3. Detta är bara en bråkdel av allt som står om oss i Fas 3. Vi trampas på, spottas på och visas ingen som helst respekt, trots att vi inget hellre vill än att ha ett vanligt jobb och en alldeles vanlig lön. Istället skall vi vara tacksamma över att sysselsättas och erbjudas en ”social gemenskap” och en kopp kaffe.

Är detta rätt?

Nej, vi är vuxna, dugliga människor som förtjänar mänskliga rättigheter och en lön för vårt arbete. En limpa kostar inte mindre för oss arbetslösa än för er politiker i alliansen.

Vi ber er: Lägg ner Fas 3 NU!

Bengt FredrikSSon 51 år. Har jobbat som datatekniker,

IT-aSSistent mm. Starkt kritisk mot Fas3.

24

ANNONS

25

Mr. montanasVinklingar

Kulturjobbs dotterförening Cultus Cultura verkar för att inspirera och informera om hur det är att jobba inom kulturbranschen. På Cultus Culturas hemsida hittar man tips och tricks, evenemang,

nyttig information samt artiklar, krönikor och intervjuer med personer som jobbar med kultur på olika sätt.

Men det är en viktig ingrediens som saknas - en logotyp!Cultus Cultura utlyser därför en logotyptäcling där vinsten är 1000kr

Läs mer om tävlingen på Cultus Culturas hemsida.Tävlingen pågår fram till den 1 juni 2012.

www.cultuscultura.se

Tävling!

Omöjligt att jobba inom kultur?

26

ANNONS

Vi på Kulturjobb vill göra det lättare för dig som kulturarbetare att hitta jobb. Detta gör vi genom att förmedla kulturrelaterade jobb och uppdrag samt anordna utbildningar och evenemang som hjälper dig som vill jobba inom kultur att komma vidare i ditt kulturutövande. Kulturjobb är en ekonomisk förening byggd på solidariska principer, startad våren 2012. Vi vill revolutionera kulturvärlden. Vill du?

Vi finns även på Facebook och Twitter!

www.kulturjobb.se

Recept:morotssoppa

För att skapa en morotssoppa med en envis och fabulös smak behöver en näst intill gå in i rollen som arom.Kan låta lustigt men att känna efter vilka smaker som passar med varandra är lika viktigt som hela maträtten i sig. Den här soppan tar dig med på en gastronomisk resa utanför de instängda väggarna och vidare ut till den värld där råvarorna gör resan mödan värd. Här passar alla smak-er så bra tillsammans att kryddningen förblir överflödig och du till slut sitter och sjunger lovordade sånger som dessert.

Börja enkelt med att tärna morötterna och samla dem i en pedantisk hög. Hacka löken, krossa vitlöken barskt mellan knivbladet och skärbrädan innan du hackar den grovt. Finhacka ingefäran och chilin.

Tag fram din läckraste soppgryta och hetta upp den innan du tillsätter en rejäl klick smör och låt detta fräsa tills det tystnat. Tillsätt allt hackat, sänk värmen och låt allt fräsa tills löken är mjuk och glasig.

Tillsätt grönsaksfonden (helst egenkokt, recept på www.ensaligsoppa.se) och låt allt koka upp igen och sedan sjuda tills morötterna är mjuka.

Starta stavmixern och mixa soppan noggrant och sila den sedan helt slät. Vid det här laget bör du ha mer en morotssaft än en soppa så koka upp igen och gör en redning på mjöl och mjölk genom att skaka eller vispa de två ingre-dienserna, tills klumpar och aggressioner försvunnit.

Tillsätt till den kokande soppan och vispa tills den tjocknat något. Gör mer redning om detta skulle behövas.

Tillsätt grädden och låt sjuda 15–20 minuter så att grädden får en chans att visa sin rätta sida, dvs. få fram sötman. Smaka hela tiden av och tillsätt eventuellt lite salt om detta skulle behövas.

Servera med några några kvistar färsk timjan eller små broccoliträd och en rustik surdegsbaguette.

Du och dina vänner kommer ha en fabulös soppstund tillsammans.

Henrik Bladh www.ensaligsoppa.se

4-6 PERSONERDu behöver:10–12 ekologiska morötter1 gul lök1 klyfta vitlök1 liten färsk chili1 “tumme” färsk ingefära2 l grönsaksfond3 dl ekologisk vispgrädde2–3 msk vetemjölMjölk i samma mängd som vetemjöl(Salt, broccoli)

27

Vi återkommer!

snart!

med titlar som:How To Defeat Your Own Clone

Self-Defense For RadicalsAwkward Family Photos

HowTo Build A Robot ArmyReefer Movie Madness

Queer HauntingsIs Your Dog Gay?

Absolutely Mad InventionsRussian Criminal Tattoo Encyclopaedia

The Underachievers Manifesto

How To Build Your Own Bazooka m.m.

BESTÄll NU!

http://fabuc.shop.textalk.se