FE

L 1

29.Läste lite Kafka i morse. Sjuk, läste i badkaret, svarade inte i telefonen. Det slog mig, Kafkas liv sett genom ett förords förkrossande, förkunnande, sammanfattande överblick: rörde sig mellan djup frustration och några få starka skaparperioder. Allt rann ut i sanden för honom. Allt förblev förgängligt. Nu undrar jag förstås om Kafkas liv var värt att leva? Jag tillåter mig den abstraktionen. Var hans liv värt att leva? Var det inte det? Han är en av dem som fortfarande känns autentisk, viktigt, kanske mest angelägen av alla att läsa. Jag idealiserar Kafka, och oundvikligen då också livet Kafka levde. Men att rinna ut i sanden? Jag vet inte. Var tvungen att kasta ifrån mig boken.

Hur är det möjligt att glömma de viktigaste frågorna och fortsätta? Att vara praktisk? Jag tror inte jag kan. Inte utan att på något sätt lura mig själv. Men hur lurar man sig själv när man hela tiden tänker på lögnen. Mår illa av falskhet. Oärlighet. Trots det är jag ofta oärlig, men vem säger att man inte mår illa av sig själv? En gång promenerade jag med en ung vän i en hamn i Stockholm och talade engagerat om livslögner, och behovet av dem, deras livsnödvändighet. Hon började gråta, och jag bad om ursäkt senare på kvällen. Är jag inte själv nu där, där hon var då? Var står jag nu? Behöver jag det där målet, grunden, meningen? Är inte beredd att helt släppa meningen, och jag har kommit på varför. En gång kände jag att en något äldre person än mig som jag dessutom fann vara mycket attraktiv respekterade mig, lyssnade på mig, såg upp till mig, såg mig. Hon tyckte att jag hade något att säga. I själva verket lyssnade jag mer på henne. Hon sa att hon hade funderat mycket över vad mening är. Sedan dess har mening intresserat mig. Meningen har blivit viktig. En fåfäng upplevelse skrev en lag jag har fått ordna mig efter. Det är bara så. Men henne har jag inte sett eller pratat med på flera år.

Jag känner ibland att jag inte är här. Jag är rösten i Mahlers sång, jag måste lyssna på den igen. Snart. Men måste först bli klar över livet. Vad har jag att göra med det? Livet vill min uppmärksamhet, och kroppen svarar gärna, medan själen, har jag en sådan? vill sjunga.

– Vill den bara?

Ja. Eller nej, den är förstås i längden oberoende av kroppen och kroppens situation. Varför stiga ur karusellen när man har betalat för hela åkturen? Världen är sångens medium, får den att låta, att finnas. Hur transcendentalt är det egentligen att vilja en

sång istället för livet? Hur tänkte han egentligen? Är han bara estetiskt snygg, som flickan och meningen? Ordnar jag mina lagar, min världsbild så ytligt? Finns det något mål i att vilja sången framför livet?

Ja. Och nej, det beror väl i största grad på. Det är lockande att svara nej, sådär existentialistiskt. Nietzsche gjorde det bra, estetiskt snyggt och tilltalande. Han sparkade samtidigt, visserligen, upp dörren till sitt eget vansinne. Eller var det vårt, ett perspektivistiskt misstag? Vad heter dem: CamusSartreHeidegger? Räcker deras svar? Jag läser dem, men förstår kanske inte så att det räcker. Förstår orden, men inte hur de kan nöja sig med bara dem, med egentligen inget alls, inget mer än livet självt. Som om det skulle räcka. Som om det att förekomma skulle räcka för att förstå, det syftar inte till någon helhet alls, till inget förnuftigt alls. Det är som att känna förskräckelse, och döva känslan med ett glas saft och förstå förskräckelsen som möjligheten att dricka saften på ett sätt som dövar förskräckelsen och därför har ett värde som gör förskräckelsen värd att stå ut med för saftens skull.

“Ich bin gestorben dem Weltgetümmel, Und ruh’ in einem stillen Gebiet! Ich leb’ allein in meinem Himmel, In meinem Lieben, in meinem Lied!”

Med sinnena upptagna i en sång, medvetandet följer med sinnena, mer än vad man kan tro. Som om det skulle vara bättre än saften, nej inte bättre, mer övertygande, mer bedrägligt, eller samma sak? Oavsett! Går man in för det upplevs man som förvirrad. Lägger inget på minnet, kommer inte ihåg, är inte närvarande, på en annan plats. Vill vara där, långt från det sociala, det sociala som vill uppmärksamheten något, sällan dig. Det är förstås fel, oförlåtligt fel. Man stämplas snart, döms ut. I och bortom religionen lär oss Jesus många saker. Du skall inte dömma är bland det bästa han har försökt lära oss, och det säger så mycket om hur vi idag ordnar oss juridiskt, ekonomiskt, estetiskt, socialt, akademiskt, religiöst, teoretiskt, etiskt och praktiskt. Jag darrar lätt i misstro.

Sjuk, med handduken om livet. Svarar inte i telefonen. Jesus hade sin mening, jag ett kök att diska och dåliga förebilder. Jag låter bli att diska, låter bli att göra något åt att allt rinner ut i sanden, att disken växer och växer och växer, oavbrutligt växer den. Jag har övervägt att slänga alla bestick utom tre av varje par, alla glas utom tre, alla tallrikar utom tre osv. Allt för att bygga system mot det ständiga förfallet. Allt blir bara värre och värre och värre. Också systemen är förgängliga, åldras snabbt och

dör. Skenmanövrar har tappat sin lockelse för mig. Skyr de flesta av handlingar, skyr det som förknippas med liv, det som förknippas med död, skyr alla domar, gränser, uppräkningar.

Misstänker att den enda själsfrände jag har är påhittad. Han som skydde både hämden och det ostraffade dådet, han som levde i den dionysiska glädjen (det vill säga den etiskt tveksamma glädjen) som kommer av att som människa tvingas säga emot sig själv. Har på förtvivlans krön slitit sidorna där han försöker tala till mig, men Shakespeare är en tyrann som påtvingar sin störste karaktär dramats form, fängslar honom i det fixerade, den yttre nödvändigheten för att jag ska kunna möta honom. Hamlet dog så fort han lämnade intuitionen, känslan som Shakespeare brottades med, spetsades av författarens gåspenna. Pjäsen är en konungs dödsruna skriven av en klåpare, men den lämnar ett spår att följa för den som har luktsinne. En svag doft av Hamlet som skydde allt tvång och all handling, den mest förnuftige av oss alla, som fast men handlande i paradoxen.

Min näsa är täppt, jag saknar den intelligens och insikt och styrka som krävs för att följa spåret ner i graven, dit det förklarande ljuset inte når. Goethe däremot hade koll på det mesta, och sänder piratradio på en vägg i en stuga i skogen så att man även om man saknar den där kraften eller intelligensen får ta del av några av gravens hemligheter.

“Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde, warte nur, balde ruhest du auch!”

Sändningen från Goethe är bara förklädd som dikt. Kodad, precis som man kodade meddelande under kriget. Den är egentligen mättad tystnad som viskar ... i mitt ... oavbrutet. Så fort jag lyssnar på tystnaden, börjar den recitera för mig. Världen har en tendens att ordna det för oss ändå, på ett eller annat sätt. Ner kommer man ju alltid. Sången har ett slut, för att den ska kunna påbörjas, för att man ska kunna sjunga den. Sången har ett slut för att det är så det estetiska fungerar. Inget är vackert förrän det är slut. Sammanfattningar, koncentrationer, spänningar, kontraster – allt hänger

mellan två stolpar: början och slutet. Duken som spänns upp framför målaren, tonen som musikern väckt till liv mellan två tystnader, papprets greppbarhet, ögats fält.

Frågan om hur man kan strunta i de viktiga frågorna har faktiskt ett svar. Det står i slutet av Jobs bok i Bibeln. Läs den. Det är Gud själv som avslöjar svaret för Job och den uppmärksamme läsaren. Och svaret är fantastiskt nog inte särskilt religiöst, vad det nu kan innebära, det är snarare ett ganska motreligiöst svar, ett svar typiskt för den ironi som det gamla testamentets gud helt uppenbart roat sig med. Svaret kan läsas och förstås av såväl en kristen som en existentialist, till och med en människa som har ett vanligt jobb, familj, barn och några lån som kommer att behöva betalas av under resten av livet kommer att kunna förstå det. Möjligen kommer humanisten ha en del problem med det, men det vore inte första gången en humanist fick problem på grund av sin perversion.

Själv kommer jag att höra svaret igen, påminnas, när jag snubblar i badrummet för att det är blött på golvet och jag naturligtvis slarvat med att torka upp efter mig. Bakhuvudet kommer att slå i badkarskanten på ett ohälsosamt sätt, jag kan inget om skallskador men det slaget kommer att ta så illa att det efter några spasmiska ryckningar och en förtvivlad dödskamp kommer kosta mig mitt liv. Jag roar mig med att formulera det fruktansvärda i ekonomiska termer, att skadan kostar mig mitt liv. Hur mycket? Ja det blir ju förstås en del pengar att hosta upp för den vars lott det är att socialt stå till svars i mitt ställe. Vad är det värt att leva? Det är fel att dö, det är nyttigare att leva.

Svaret? undrar du. När ska han avslöja svaret? Låt det inte vara: läs och finn själv, då blir texten helt värdelös! Det är snålt att inte dela med sig. Tid kostar, jag har inte tid att läsa i Bibeln, den är typ flera tusen sidor lång. Fattigt att bara läsa Jobs bok ju. Den är säkert jobbig och tråkig och... dessutom. Jag har viktigare saker för mig. Ge mig bara svaret.

Svaret är att jag inte var där när de viktiga frågorna behövde sina svar.

Svaret är helt meningslöst och till ingen nytta förrän du inte är där.

Kafka läste Nietzsche i sin ungdom. Han spenderade en sommar tillsammans med en flicka som han tyckte mycket om och säkert ville imponera på genom att citera Nietzsche. Jag föreställer mig hur han satt ner tillsammans med flickan under ett

träd och läste och samtalade. Nietzsche vägrar uppfattningen att livet skulle ha ett värde. “Vad är det för ett ekonomiskt tänkande!?” hör jag honom utbrista med ett förtjust och pojkaktigt skratt i rösten. Känner en stark motvilja mot allt vad ekonomi och pengar heter, och känner om inte en logisk tillfredställelse i min påhittade Nietzsches utrop så i varje fall en retorisk tillfredställelse. Det är en ny sång att vila i, att lämna världen för, bortträngd av en hel armé av metaforer som jagar mig. Den alltförlänge priviligerade närvaron invaderas och annekteras, jag rusar in i den inverterade tillvaron som frånvaro, i en tjusig modernistisk vändning, det gäller att göra det snyggt, för då ordnar man sig efter det.

Jag läser Kafka och Nietzsche i min ungdom, slänger böckerna ifrån mig lite då och då i frusration, men plockar upp dem igen för att jag tycker att jag måste, för att jag har ordnat mig efter det så. Därför finns det inget annat sätt. Så fann jag inte en, utan rättade mig efter: Meningen. Så kom det sig att jag reste mig ovanligt snabbt och oförsiktigt och klev ur badkaret och hade alldeles för bråttom för mitt eget bästa. Så hade jag helt uppenbart fel.

J. A.

7. Tjuvfiske

Hon satte ner agnhinken och tittade på honom, han knöt fast en av revarna i en buske. När hade han blivit så ful? Inte ens i fullmånens sken kunde hon se något i honom, så mycket för romantik. Hon spottade ut granbarret, det smakade bittert. “ Descartes hade fel, det tänkande subjektet måste inte vara detsamma som jaget” Han knöt fast en till, han brukade knyta fast dem med misslyckade råbandsknopar, kär-ringknutar, omöjliga att få loss. Det var tyst omkring dem, som skogen är på natten när ljuden av löven på marken och stenarna i jorden och allt det levande förstärks till en symfoni av ljuden av liv och av död, hon älskade mörkret och dess tystnad. Han gick längre ner längs ån och satte som vanligt hälarna först i marken så att man på långt håll kunde höra hans klampande, det dränkte mörkrets ljud för en lång stund efteråt, som att se in i ficklampan och förlora mörkerleendet, hur kunde hon någon-sin ha älskat honom? “Vem?” han svepte med lampan över vattnet efter bra djup att lägga ut en rev. “Min mamma, hon ringde innan idag,” hon satte ett mörthuvud på kroken, ett fint bete, mycket blod, “hon behöver hjälp med fruktträden, så jag åker dit efter jobbet.” “Ok” sade han och såg på henne och log, hon log tillbaka.

V. N.

11.

Jag lägger ut Svenska dagbladet och sätter mig på den på en mosstäckt sten. Jag hittar ett blåbär, det smakar inte så gott men jag tar ett till. Jag ser två träd som lutar mot varandra, en råbock har fejat hornen mot en unggran en bit bort. Jag tänker på bilen och om jag låste alla dörrarna och inte bara förardörren, måste köpa nya strumpor. Jag plockar fram mitt skrivhäfte och en nyvässad penna för att skriva ett brev till någon, det går inte. Jag försöker med olika hälsningsfraser innan jag ger upp. Jag slår ihop häftet. Det står en älg framför mig, han har stannat mitt i ett språng en bit bort för att vädra efter något. Han ser sig om och verkar få syn på mig. Vi ser på varandra en kort stund, vi hälsar, innan han viker bort blicken och promenerar in i en tät plan-tering. Det slår mig att jag inte har något ätbart hemma.

V. N.

21.Ett nordskånskt kulturlandskap, höljt i dimma, passerar förbi utanför fönstret men hon ser det inte i nymånens knappa sken. Hon trampar hårt på gaspedalen, inte för att komma någonstans speciellt men för att komma någonstans alls. Hon letar efter musiken i väskan i passagerarsätet - verkligheten är för ensam, verkligheten och ensamheten med sig själv är för skrämmande. Hon har blivit ensam här med sig själv som enda sällskap och sällskapet är inget vidare sällskap. Någonstans hit-tar hon hörlurarna, sätter på dom och sätter på musikspelaren på blanda: bara skit, byter låt, bara skit, bara skit, bara skit, lyssnar jag på det här?, skräp, bara skit. Letar efter någonting som berör, som inte är ironiskt kommenterande eller som är ironiskt ironiskt eller musik för att stänga ute människorna (samma anledning som annars, stänga ute människorna - stänga ute sig själv, skillnaden är hårfin) på tåget, hålla dem på avstånd med. Talib Kweli tilltalar för en kort stund, hon släpper på gasen, äkta, bländar av för en lastbil och tröttnar (bara skit) och byter låt, byter låt, byter låt och fy fan för att det bara finns ljuden av kommentarer av kommentarer, kall yta, svettiga klackringar och påhitt om livet som det inte är och ljudet av livet som det är (ensamheten) att välja på. Hon stannar någonstans hon kan och stänger av motorn och lyssnar på en konsert för piano och orkester av Rachmaninoff och gråter för att det inte går att veta längre.

Det går fem minuter innan hon inser att hon varken behöver rapsodier över det ena eller det andra av Paganini eller tårar. Hon behöver maskulin manlighet och uråldrig stoicism, machomusik. Tanken hon tänker är en Eastwood som mystisk främling, en Hemmingway på tjurfäktning, och tanken hjälper henne för en kort stund in-nan hennes förbannade förmåga till snedvriden analys i tid och otid gör även idén om den starke människan omöjlig (den mystiske främlingens attribut uppkommer som negation av modersgestaltens (se även Freud genom Kristeva). Tjurfäktningen är kulturens slutliga nedgörande av naturen, den i högsta grad osymboliska demon-strationen av att människans arenakonstruktioner, publikevenemang, röda skynken, svärd (med mera) står över naturens tjurar (med mera) - det levandes nederlag för det döda). Hon kör. Lyssnar en stund på Massive Attack och något att leta efter. Horace Andy mässar “Love You Love You Love You Love You Love...”, avbryts av det ogenomträngliga ljudet av gitarrmattor och av hennes tanke på en recension som beskrev låten med “I can’t help but wonder; does he really?”, hon förstår hur Horace Andy känner sig.

V. N.

Medverkande

Joel Andersson

Björn Dahlin

Mimi Gall

Annah Håkansson

Christina Källstrand

Gustav Källstrand

Eskil Malmberg

Jonatan Mattisson

Mathilda Nilsson

Viktor Nilsson

Erika Christina Persson

Sébastien Pinsonneault

Jonna Roslund

Gordana Spasic

Josef Wikström