Folkmakts teoretiska tidskrift #1 2002

Innehåll

- Förord s. 3- Samma gamla kapitalism - en inledning s. 5- Ömtåligt välstånd? Ömtålig social fred? s. 20

Översättning: P. Henriksson

- Vad som verkligen betyder något s. 49 Översättning: P. Henriksson

- Motsättningar i välfärdsstaten s. 52

RIFFRAFF c/o Folkmakt, Box 1412, 751 44 UPPSALA

www.folkmakt.nu / riffraff@folkmakt.nu

Medlemskap: 200:- / år, inkl. tidningen och RIFFRAFF

info@folkmakt.nu

pg. 409 13 49-3 (Folkmakt-Media)

Så kom den då – Folkmakts återsatsning på en ”teoretisk” tidskrift. Syftet med tidskriften är attpublicera längre artiklar för att få fram vår linje i diskussionen om en revolutionär socialistisk stra-tegi, vars fundament är arbetarklassens självständiga kamp och organisering.

Huvudartikeln i detta nummer har vi hämtat från amerikanska tidskriften Collective Action Notes#16-17/2000. Artikelförfattaren Curtis Price resonerar här kring klasskampen, som brukligt är försocialister, utifrån - vad som inte är lika brukligt – arbetarnas egna tillvaro med utgångspunkt frånderas individuella och kollektiva erfarenheter. Utan denna aspekt av klasskampen missas självainnehållet, nämligen de högst påtagliga och levande arbetarnas liv och kamp för sina intressen. Enkamp som sammantaget utgör arbetarnas klasskamp. Kort sagt och med Price´s egna ord: att enbit under ytan söka bland ”de subjektiva faktorernas komplexitet”.

Naturligtvis är han inte den första att utgå från detta perspektiv, men alltför vanligt är att väns-tern och vänstersinnade akademiker på någon ekonomisk eller samhällsvetenskaplig institutionser på arbetarklassen, och klasskampen över huvud, som enbart abstrakta kategorier i den offent-liga statistiken. Sällan kommer vi arbetare själva till tals, sällan är det våra perspektiv som pre-senteras. Trots att det är vi som står för kalaset.

Utifrån ovan nämnda perspektiv analyseras dels det kapitalistiska samhällets senare utvecklingoch dels den traditionella vänsterns syn på det hela. T. ex. resoneras kring den så kallade globali-seringen, industrisamhällets (kapitalismen själv enligt vissa) påstådda försvinnande och med detarbetarklassens sorti från historiens arena. Två områden har valts, främst ur den amerikanska erfa-renheten; bil- och fängelseindustrin. Mången fördom och felaktig uppfattning kläs här av före-dömligt.

Men naturligtvis måste vi i vår analys av både klasskampen och kapitalismen som system labo-rera på alla nivåer, från ett sammanställande av våra egna personliga erfarenheter till det mestabstrakta kapitalet i allmänhet.

Vi publicerar artikeln just för att vi anser att den lyfter fram inte bara intressanta utan nödvän-diga perspektiv som är påtagligt förbisedda i den svenska vänstern. Även om artikeln främstbehandlar amerikanska erfarenheter, går den att applicera på svenska förhållanden. Vad vi anservara tänkeväckande, bortsett då från det proletära underifrånperspektivet, är avdemoniseringen av”globaliseringen”, ”avindustrialiseringen” och ”fängelseindustrin”. Globaliseringen har ju en tidnu varit en het potatis och motståndarna har manifesterat sig kring olika toppmöten, t. ex. i Prag,

3

Förord

Seattle och nu senast i Göteborg i juni och Genua i juli 2001. Det positiva med dessa handelsre-sande i ”politik”, trots sin diffusa syn på vad som är problemet - kapitalismen i sig för några få,spekulationshysterin och att nationalstaterna alternativt FN, har gett upp tömmarna för det globa-liserade (finans-) kapitalet för det stora flertalet - är att en slags ideologisk anti-kapitalism förs upppå dagordningen. Ofta förvirrat och ännu inte någon socialism, men dock. Dessutom indikerarprotesterna att respekten för privategendomen (reclaim the city, fönsterrutorna på Avenyn t. ex.)och statens våldsmonopol (polisen) försvinner hos allt fler. Något som även statens ökade repres-sion med t. ex. skarpa skott rakt in i folkmassan vid Vasaplatsen i Göteborg, där en kille närapåfick plikta med livet, och de exceptionellt hårda fängelsedomarna visar. Därför känns propagan-dan för den proletära socialistiska kampen mer aktuell och gångbar än på länge. Den avgörandeoch tyngst vägande propagandan är som alltid arbetarklassens verkliga kamp för sina egna intres-sen. Men tanke och handling är som bekant intimt sammanbundna.

Alltså, vad som egentligen är av intresse, vad som verkligen har potential är det som försiggårmellan toppmötena, i den så kallade grå vardagen. Det är detta ofta lågintensiva klasskrig -klasskampen än i det dolda, än i det öppna, ni vet - som är den verkliga kommunistiska rörelsen.Det är den som måste analyseras om vi vill ha ett hum om framtiden. Det är där vi måste finnas!

I en längre inledning försöker vi skissera de svenska förhållandena idag, men med ett visst till-bakablickande. Vidare bjuder vi på en artikel om privatiseringsvågen i den offentliga sektorn, medexemplet Stockholm, en tendens som dock sveper över hela världen och som indikerar ännu en nyrunda av kapitalistisk re-organisering och med det en ny sammansättning av och villkor förklasskampen. Till slut publicerar vi även en översättning av C. Castoriadis´ (även känd som PaulCardan) Vad som verkligen betyder något, en artikel som Price hänvisar till , och som även denbetonar den enskilda arbetarens erfarenheter.

Något som, främst av tidsskäl, inte behandlas är de stora världshändelserna för tillfället - krigeti Afghanistan och den uppblossade klasskampens Argentina. I fallet USA:s krig mot Afghanistanvisar kapitalismen sitt verkliga ansikte, där afghanska människoliv inte är värda ett vitten.Terrorattacken mot WTC i New York den 11 september ser vi i likhet med alla kapitalistiska krigs-handlingar som ytterst varandes attacker mot arbetarklassen, vilket kan illustreras av de omkring500 saknade illegala colombianerna som arbetade i WTC som främst städare och köksarbetare.Oavsett vem som låg bakom attacken - troligen är det folk kring Usama bin-Laden och Al Quaida-nätverket - är det ingen attack mot imperialismen eller kapitalismen. Vi ser det som en attack moten rivaliserande imperialistisk kollega. Multimiljonären bin-Laden slåss för sina ekonomiska ochpolitiska intressen mot det amerikanska kapitalet bakom George W. Bush. Därför är det inte barapatetiskt utan direkt farligt att vid demonstrationer mot kriget, under paroller som Mot USA-impe-rialismen, bjuda in islamska mullor som exempel. Vi är mot all imperialism, inte bara USA:s dito!

Krisen i Argentina, med sin parodi till politisk teater med fem presidenter på 14 dagar, är ävenden ett uttryck för kapitalismens kris. Det verkligt spännande, och det enda som kunde andas enlösning på problemet genom arbetarklassens revolution, är om kampen sprider sig över helaLatinamerika och vidare över världen, dvs att kampen generaliseras. Först då, och inte genomnågon slags nationell skenlösning, kan arbetarna välta skitsystemet över ända.

När ni nu läser detta har vi alltså uppfyllt den ena delen av vårt syfte, nämligen publicerandetav längre artiklar. Återstår då bara för oss den andra delen - en livlig diskussion bland militantaarbetare och i den revolutioära vänstern om de avgörande strategiska frågorna. Tveka därför inteatt skriva till oss för att diskutera eller bara ifrågasätta innehållet i artiklarna.

FOLKMAKT, januari 2002

4

Det talas ständigt om att vi lever i en ny tidsålder – i tjänstesamhället, informationssamhället, kun-skapssamhället, det postindustriella samhället, det postmoderna tillståndet, den nya ekonomineller historiens slut. I denna nya värld sägs de gamla ekonomiska lagarna ha satts ur spel. Dengamla arbetarklassen påstås också ha dött ut och ersatts av en enda stor medelklass, samt en mar-ginaliserad underklass, som hopplöst halkar efter.

Visst har det skett stora förändringar, som gör att de senaste 25 åren radikalt skiljer sig från de25 föregående åren. Men innan vi går in på dessa är det viktigt att slå fast att alla dessa föränd-ringar skett inom samma gamla kapitalistiska system, med dess grundläggande sociala relationmellan arbete och kapital. Det är till och med så att det är i denna kamp mellan arbete och kapi-tal som förändringarna har sitt ursprung.

Marx har förenklat beskrivit kapitalets kretslopp på följande sätt:

1. Kapital, i form av pengar, används till att köpa varorna arbetskraft och produktionsmedel.2. Med hjälp av arbetskraften och produktionsmedlen sker sedan själva produktionen, den pro-

cess där arbetarna genom sitt arbete skapar ett större värde än vad som ursprungligen sattes in iproduktionen. Denna förmåga hos det mänskliga arbetet att skapa ett mervärde är det som gör detmöjligt för kapitalet att växa.3. Men för att detta mervärde ska realiseras måste varorna säljas på en marknad. 4. När kapitalet nu åter omvandlats till sin pengaform börjar processen om från början, och det

växande kapitalet måste gång på gång investeras på ett sådant sätt att det fortsätter att växa.

Bakom vart och ett av dessa steg döljer sig mänskliga relationer, människor som måste tvingasbete sig på det sätt som kapitalet önskar om cirkulationen ska fortgå.

I steg ett handlar det för kapitalet om att tvinga in människor i det kapitalistiska systemet ochförmå dem att använda sig själva, sin arbetsförmåga och kreativitet till att skapa mervärde åt kapi-talet. Mot detta har den tilltänkta arbetskraften alltid värjt sig, försökt hitta andra vägar till för-sörjning, eller försökt sälja sig så dyrt som möjligt. Aktuella exempel på hur kapitalet försökerförmå folk att arbeta, och det till så låga löner som möjligt, är genom hot om arbetslöshet, ökadkontroll av arbetssökande, och rena tvångsprogram för de som söker a-kassa eller socialbidrag.

I det andra steget handlar det för kapitalet om att förmå arbetarna, som nu tvingats in i produk-

5

Samma gamla kapitalism- en inledning

tionen, att arbeta så mycket som möjligt, medan arbetarna kämpar emot. Med detta följer en kampom arbetsdagens längd, om raster och mikropauser och om arbetets intensitet. Arbetarna försökerpå olika sätt förenkla arbetet, få pauser, mildra ackorden och så vidare, medan kapitalet försökeruppnå full kontroll över arbetsprocessen, för att fråntvinga arbetarna alla knep och få dem att arbe-ta ännu effektivare.

Också det tredje steget, där de producerade varorna ska säljas, är fullt av konflikter. För att rea-lisera mervärdet måste människor förmås att köpa varorna. Olika kapital kämpar ständigt om atterövra nya marknader och enorma summor läggs ned på marknadsföring. Kapitalet försöker ocksåpå olika sätt manipulera priserna för att öka sina vinster, t.ex. genom monopol på livsnödvändigavaror såsom livsmedel, energi eller mediciner. Å andra sidan kämpar arbetarna för att sänka pri-set, på t.ex. boendet, livsmedel eller kollektiva transporter.

Arbetarklassen är på så sätt aldrig ett passivt offer, utan kämpar alltid aktivt – medvetet elleromedvetet – för att förbättra sina villkor, och bidrar på så sätt ständigt till att förändra kapitalis-men, genom att tvinga kapitalisterna till att ständigt söka nya vägar till kontroll och utsugning.Genom denna ständiga klasskamp, som ibland sker i det fördolda, ibland hotar kasta hela sam-hällsordningen över ända, är kapitalismen ett oerhört dynamiskt system som ständigt förändrasoch söker nya vägar. Till dynamiken kommer också de olika kapitalens konkurrens med varand-ra, där de ständigt är tvungna att försöka pressa ut maximalt arbete ur sina arbetare, för att produ-cera mer och billigare än konkurrenterna, och få sitt kapital att växa snabbare.

KlassammansättningKapitalet strävar efter att växa i all oändlighet, men samtidigt hotar kapitalets kretslopp att skapaså våldsamma klassmotsättningar och så allvarliga kriser att hela samhällssystemet går under. Påolika sätt måste kapitalet därför på ett samhälleligt plan hantera arbetarklassen. Det sker genomen mångfald av strategier: genom sociala eftergifter och kompromisser, genom att söndra arbe-tarklassen och ställa olika grupper mot varandra, genom repression och kontroll. För alla dessastrategier är kapitalet i behov av en statsapparat. Till kampen om kapitalets kretslopp läggs på såsätt också kamp om kontrollen av statsapparaten, om olika välfärdsinrättningar och inte minst enkamp om ideologi och kultur.

En viktig aspekt av klasskampen berör klassammansättningen. Kapitalets strävan är att denenskilde arbetaren ska vara så utbytbar som möjligt, för att hela tiden kunna plocka in exakt detantal arbetare de behöver, och hålla konkurrensen mellan arbetarna om jobben uppe. Kapitalet äregentligen inte alls intresserad av det konkreta arbete en viss arbetare utför, om ett visst arbeteresulterar i en bil, en hamburgare eller ett dataprogram. Dess intresse rör istället endast arbetetsförmåga att skapa mervärde, där det endast är det abstrakta arbetet, arbetet som sådant, som ärintressant – inte vad som produceras. På så sätt likställs i princip alla arbetare i det att de reduce-ras till sin mervärdesskapande förmåga och för kapitalet helst endast ska vara helt utbytbara varorpå en arbetsmarknad, för att hela tiden kunna pressa löner och arbetsvillkor maximalt. Detta ärdock ingen entydig tendens då en del arbetsuppgifter fortfarande är kvalificerade eller halvkvali-ficerade – t ex med en lång upplärningstid, även om ingen yrkeskunskap krävs. Detta gör att kapi-talet är i behov av åtminstone grupper av fast anställda, lojala arbetare för att kunna hålla pro-duktionen igång.

För att behålla sin makt över den arbetarklass som homogeniseras som abstrakt arbete på arbet-smarknaden är kapitalet tvunget att splittra arbetarklassen, och ställa olika grupper mot varandra.För att göra detta används de hierarkiska strukturer som finns till hands, grundade på sådant somkön, ålder, etnicitet och nationalitet. Inom den enskilda fabriken införs en omfattande lönehierar-ki, liksom mellan olika branscher, och mellan olika områden i den internationella arbetsdelning-en. Ständigt skapas också nya splittringar: mellan offentligt och privat anställda, mellan de som

6

har arbete och de som inte har, mellan fast anställda och tillfälligt anställda. (1)

Splittringen och mångfalden av hierarkier övervinns gång på gång genom arbetarklassens kamp,då nya grupper finner varandra och gör gemensam sak. Kapitalet svarar då i sin tur med att omst-rukturera arbetarklassen på nytt och finna andra vägar till splittring. Produktionen på den enskil-da arbetsplatsen kan omorganiseras, eller produktionen kan flyttas till andra regioner, eller andraländer, för att undkomma militanta arbetare eller höga lönekostnader. Andra exempel är när bran-scher som tidigare dominerats av svarta arbetare flyttar till områden med vita arbetare, eller närvissa industrigrenar – t.ex. elektronikindustrin i USA – byter ut manliga arbetare mot kvinnligaoch feminiserar produktionen. (2) På så sätt omskapas ständigt arbetarklassen genom kapitaletsständiga rörelse och förändring. Men samtidigt förändras också kapitalets sammansättning stän-digt genom att arbetarklassen finner nya vägar till motstånd och övervinner sin splittring.

Välfärd och klassöverenskommelseUnder 1800-talet var det vanligt att utsugningen ökade genom att kapitalet förlängde arbetsdagen,men när arbetarna kämpade sig till först tolv, sedan tio och slutligen åtta timmars arbetsdagbegränsades den möjligheten. Istället försökte nu kapitalet att öka intensiteten och takten i arbe-tet. (3) Till en början var det svårt eftersom arbetarna fortfarande hade stor kontroll över produk-tionsprocessen och själva kunde påverka arbetstakten.

Kapitalets svar på problemet blev taylorism och fordism. Taylor delade upp arbetet i en mängdmoment, som lättare kunde bevakas och var så enkla att en maskin kunde bestämma takten. 1914band Ford arbetarna än hårdare till maskinernas tempo genom att introducera löpande bandet påsina bilfabriker. Produktiviteten ökade explosionsartat och det blev möjligt att producera bilar tiogånger snabbare än tidigare. Konkurrenterna följde snabbt efter och fordismen spreds till nyabranscher. Under första världskriget slog den nya tekniken igenom på bred front.

Under 30-talets krisår blev det uppenbart även för systemets förvarare att ”den fria marknaden”inte överlevde på egen hand och på olika sätt experimenterade såväl New deal-liberalerna i USAoch nazisterna i Tyskland som socialdemokratin i Sverige med ökade statliga ingrepp i ekonomin.Först genom krigsrustningen och andra världskrigets massiva kapitalförstörelse skapades på nyttförutsättningarna för en långsiktig expansion.

Efter kriget fanns därför ett enormt utrymme för en expansion, men samtidigt fanns det ett tryckfrån arbetarklassen med krav på få del av de skapade värdena. Genom kris, krig och stöd till fascis-men hade kapitalismen tappat legitimitet och överallt krävde människor en radikalt annan sam-hällsordning än den som kastat dem in i kriget. Det var därför nödvändigt för den härskande klas-sen att skapa ett system som, samtidigt som det tillgodosåg en del av arbetarklassens behov,avväpnade den genom att inlämna den i systemet.

Allt detta ledde till att staten kom att spela en större roll än tidigare. Genom offentliga invester-ingar skulle staten gå in och utjämna konjunkturerna och hålla efterfrågan öppen. Staten skulleockså vara garant för klassamarbetet och de centrala avtalen mellan arbetsgivare och fackföre-ningar. Staten svarade också, genom offentlig sektorns utbyggnad, i ökad utsträckning för arbe-tarklassens reproduktion och utbildning. Dessutom kom staten att spela en stor roll för rationali-seringen och utvecklingen av industrin och kom också att utgöra dess främsta kund, inte minstgenom militären, som under kalla krigets kapprustning kunde förse industrin med ständigt nyaorder.

Under en 20-årsperiod, fram till 60-talets slut, följde en tillväxtperiod som saknar motstycke ikapitalismens historia, med ständigt ökande produktivitet och extremt få öppna konflikter påarbetsmarknaden. Många trodde att kriser tillhörde historien och att alla samhällsproblem kundelösas med central planering och social ingenjörskonst. Från borgerligt håll talades det om ”ideo-logiernas död”. Visserligen ökade tempot hela tiden vid de löpande banden, men samtidigt steg

7

också reallönerna i takt med tillväxten och den offentliga sektorn byggdes ut.Men under ytan hopade sig problemen. I konkurrens med varandra tvingades kapitalisterna att

hela tiden investera en allt större del av vinsten i ny effektivare teknik som skulle öka produktivi-teten och utsugningen av arbetarna. För att det skulle gå runt var det nödvändigt att utsugnings-graden hela tiden ökade så mycket att investeringarna kunde betalas och gå med vinst. Det inne-bar att gapet mellan den totala produktionen och arbetarnas andel av denna var tvunget att helatiden öka.

För att ekvationen skulle gå ihop var arbetarklassen tvungen att finna sig i ökad utsugning, stän-digt uppdrivet tempo och en minskande andel av den totala produktionen.

Arbetarklassen revolterarMen det fanns en gräns för hur mycket arbetarna var beredda att gå med på. Under ytan av sam-förstånd och klassfred växte frustrationen över det uppdrivna tempot, den tayloristiska kontrollenöver arbetet och de byråkratiska fackföreningar som alltmer fjärmade sig från medlemmarnasintressen. Snart exploderade missnöjet. 1968 revolterade arbetarna och studenterna i Frankrikegenom generalstrejk, massdemonstrationer och fabriksockupationer. 1969 var det de italienskaarbetarnas tur att resa sig i vad som kom att kallas ”den heta hösten”. Årsskiftet 1969-70 gick desvenska gruvarbetarna ut i vild strejk, vilket blev startskottet för en våg av vilda strejker under 70-talet. I de amerikanska ghettona rasade kravaller och 1971 gick arbetarna på det största bilföreta-get, General Motors, ut i strejk. Samtidigt skedde också resningar på många håll i tredje världen,med strejker, kravaller och väpnad kamp. Det blev svårare för kapitalet att disciplinera arbetskraf-ten och få den att överhuvudtaget jobba. 1969 sa t. ex. varannan anställd vid Volvos verkstäder uppsig och vid Torslandafabriken strejkade arbetarna vilt i början av 70-talet. (4) Genom sin kamplyckades arbetarna höja lönerna, tillkämpa sig nya välfärdsreformer och stoppa kapitalets krav påökad produktivitet.

Genom den framgångsrika kampen påskyndades kapitalets kris. När kapitalet hade varit i behovav att pressa tillbaks arbetarnas andel av produktionen och öka produktiviteten, möttes de iställetav kamp för högre löner och nya välfärdsreformer, samtidigt som arbetarna vägrade finna sig iständigt högre tempo och istället krävde mer makt över arbetet. Från mitten av sextiotalet till tidigtåttiotal föll de genomsnittliga vinsterna för företagen i de sju ledande industriländerna från cirka20 procent till ungefär 10 procent. Från sextiotalet till mitten av sjuttiotalet sjönk vinstandelen isvensk industri från omkring 25 procent till bottennoteringen 15 procent. Vinsterna blev för lågaför att kapitalet skulle investera, samtidigt som lönerna var för låga för att arbetarna skulle kunnakonsumera de massproducerade varorna. Marknaden för bilar, TV-apparater och vitvaror – devaror som bidragit till den långa tillväxtperioden – började bli mättade.

Kapitalet slår tillbakaFör kapitalet var naturligtvis en situation där arbetarklassen revolterade och vinsterna föll ohåll-bar och de började genast omorganisera sig och gå till attack för att återerövra vad de förlorat.Klassamarbetet sades upp och välfärdspolitiken övergavs, när dessa i alla fall inte dög som disci-plineringsinstrument. Inte heller var den keynesianska konjunkturpolitiken intressant när denuppenbart inte kunde stoppa kriser längre. Också bindningen till en nationell marknad och mass-konsumtionen – idén att de massproducerande arbetarna också skulle konsumera upp de produ-cerade varorna – blev mindre intressant, när de inhemska marknaderna var mättade på många vik-tiga konsumtionsvaror. Istället gick kapitalet nu till attack:

Arbetslösheten har drivits upp, vilket ökat konkurrensen mellan arbetare, satt press på lönernaoch möjliggjort för kapitalet att genomdriva en lång rad försämringar vad gäller arbetsförhållan-

8

den, arbetstider och anställningsvillkor. För att massarbetslösheten ska bli riktigt effektiv införsockså hårdare krav på arbetssökande och försämrade villkor för arbetslösa, samt en flexiblarearbetsmarknad där de tillfälliga anställningarna drastiskt ökade.Lönerna har pressats tillbaks, så att de inte längre – som under efterkrigsperioden – följer pro-duktivitetsutvecklingen. I Sverige ökade industriarbetarnas reallöner med 3 procent per år underperioden 1960 till 1975, medan de endast ökade steg 0,3 procent årligen, de följande 20 åren. IUSA har försämringen varit än mer drastisk och lönerna har pressats tillbaks så mycket att indust-riarbetarna idag har reallöner som är lägre än på 70-talet. (6) På så sätt har kapitalet kunna till-skansa sig ökade vinster trots att ekonomin växt långsammare.Råvarupriserna har sänkts. Genom skuldkris och påtvingade strukturprogram från världsban-ken och IMF har fattiga länder tvingats till ensidig råvaruexport. Följden har blivit överproduk-tion och kraftigt fallande råvarupriser. Detta har satt stopp för den standardhöjning som skedde imånga fattiga länder under 60- och 70-talet och vidgat klyftorna mellan fattiga och rika länder.Mager produktion och just-in-time har införts inom såväl industrin som delar av tjänstsektorn,för att effektivare utnyttja arbetarna och pressa ur dem mer merarbete, vilket vi återkommer tilllängre fram i artikeln. Finansmarknad, handel och produktion har globaliserats. Genom att finansmarknaden avre-glerats kan det rörliga finanskapitalet snabbt flyttas dit vinstchanserna är störst. Den avregleradefinansmarknaden begränsar också de enskilda regeringarnas handlingskraft och gör att dessa kanskylla impopulära beslut på internationella spekulanter.

Genom att handelshinder rivs och allt fler områden genom Gatt-avtal öppnas upp för utländsktkapital så ökar den internationella konkurrensen om marknader, och trycket över hela världen påhögre produktivitet, minskade kostnader, och återhållna löner och sociala utgifter. Tidigare stäng-da marknader, såsom länderna i Östeuropa, eller tidigare hårt reglerade marknader, som de syda-siatiska ”tigerekonomierna”, har också öppnats upp på vid gavel.Produktionen har också internationaliserats, för att kapitalet effektivare ska kunna utnyttja deninternationella arbetsdelningen och integrera hela kedjan av underleverantörer, från de fattigastehem- och fabriksarbetare i tredje världen uppåt i hierarkin till sammansättningsfabrikerna i nord,och kunna spela ut olika underleverantörer mot varandra. (7)

Kapitalets ständiga hot om att flytta produktionen från nord till syd är däremot oftast en bluff,vars syfte är att skrämma arbetarna till försämrade löner och arbetsförhållanden. Endast en fjär-dedel av företagens investeringar sker i fattiga länder och endast en tiondel av arbetslösheten inord kan kopplas till flytt av industri till fattiga länder, och detta har främst berört textilindustrioch lätt elektronik. (8)

Den offentliga välfärden har monterats ned. Genom skattesänkningar och privatiseringar avsådant som sjukvård, utbildning och kollektiva transporter har kapitalet fått tillgång till offentligamedel. Nedmonteringen av offentlig service handlar också om att slå tillbaka tidigare framgångararbetarklassen vunnit och att öka konkurrensen på arbetsmarknaden.

Kapitalets offensiv har medfört att arbetarklassen omstrukturerats. En stor grupp har förloratarbetet, en annan har tvingats in i tillfälliga anställningar. Men också de som behållit jobben harfått se hur produktionsprocessen omformats och olika verksamheter sålts ut och lagts på entre-prenad.

Har kapitalismen segrat?Det kan tyckas som om kapitalismen är stark. Genom de förändringar som räknats upp har kapi-talisterna åter lyckats höja sina vinster. Men bakom dessa nya vinster finns ingen ny ”guldålder”,med hög tillväxt och stora produktivitetsökningar. Vinsterna har skett tack vare att arbetarklassenpressats tillbaka, fått en allt mindre del av produktionen och tvingats till hårdare arbete.

9

Fortfarande brottas kapitalet med mättade marknader och dålig lönsamhet på investeringar. Deenorma vinster kapitalet samlat på sig satsas inte på produktiva investeringar. Istället går alltmertill olika former av spekulation, med ständiga bubblor, och risk för krascher. Vi har gång på gångsätt hur kapitalets desperata jakt på kortsiktiga vinster lett till att kurvorna rusat i höjden: fastig-hetsmarknaden i Japan, de sydostasiatiska ”tigerekonomierna”, IT-bolagen, den amerikanska bör-sen, osv. Men ständigt har dessa bubblor spruckit. Allt tal om en krisfri kapitalism har också kom-mit på skam nu när den kapitalistiska ekonomin går in i sin fjärde svacka sedan 70-talet. Just nuser det ut som om USA, Japan och EU kommer att gå in i en samtidig recession, vilket skulle inne-bär en djup kris för den kapitalistiska världsekonomin i dess helhet.

När lönerna nu inte stigit i takt med produktiviteten, och när de lönsamma investeringarna är förfå, har också en allt större del av det ekonomiska överskottet gått till lyxkonsumtion åt kapitalis-terna och det skikt av höga tjänstemän som står dem närmast. En del av lyxkonsumtionen beståri att överklassen konsumerar privata tjänster, anställer pigor, trädgårdsmästare, chaufförer osv, vil-ket på inget sätt är produktivt för ekonomin, utan endast en del av de rikas konsumtion.

På många sätt är systemet mer sårbart idag. Genom regleringar av kapitalströmmar och en väx-ande offentlig sektor kunde kriser tidigare dämpas. Den möjligheten har idag till stor del tagitsbort. Tidigare bands också arbetarklassen upp i systemet genom socialdemokratiska partier, fack-föreningar, växande reallön och en social välfärd. Men idag har denna legitimitet försvunnit ochmisstron mot det politiska systemet växer i hela västvärlden.

Det är också viktigt att komma ihåg att ”globaliseringen” och olika nyliberala reformer inte skerav sig själva, utan är resultatet av tusen och åter tusen beslut fattade av företagsledningar, politis-ka församlingar, och internationella institutioner. Vart och ett av dessa beslut är också möjligt attbekämpa och det är inte alls säkert att resultatet i slutändan gagnar kapitalet.

Arbetslösheten blir inte lika effektiv som det var tänkt om folk vägrar ta vilka jobb som helstoch hoppar av söka-jobb-programmen. Strukturrationaliseringarna i tredje världen möts ofta avkravaller, som många gånger tvingat IMF och Världsbanken att backa. I Bolivia sålde regeringen,på Världsbankens inrådan, ut vattenbolaget till ett privat företag, som chockhöjde priserna.Massdemonstrationer med hundratusentals människor förmådde regeringen att dra tillbaka för-säljningen.

Nedskärningar inom offentlig sektor har också på sina håll mött kraftigt motstånd. 1995 tving-ade en storstrejk bland franska offentliganställda samt massdemonstrationer regeringen att dra till-baka nedskärningar av pensioner och besparingar inom sjukvården. Idag rasar striden i Argentina,med strejker, massdemonstrationer och arbetslösa som genomför vägblockader mot regeringensåtstramningsprogram, där en del av programmet nu senast var 13 procentiga löne- och pen-sionssänkningar, och utgången är inte given.

På arbetsplatserna sker dagligen en kamp, där det inte alls är säkert att kapitalets nya metoderatt organisera produktionen ger önskat resultat. Som vi ska se kan dessa lika gärna bli till vapen iarbetarnas händer.

Under de senaste åren har också själva globaliseringen, symboliserad av toppmöten inom IMF,Världsbanken, WTO, G8, EU och Nafta, utsatts för ett allt starkare motstånd, med tiotusentals ellerhundratusentals motdemonstranter.

Klassammansättningen i SverigeÄven om kapitalet på många sätt globaliserats, så har nationalstaten på intet sätt spelat ut sin roll.Nästan samtliga av de multinationella företagen har sin bas i ett land, där företagsledningen sitteroch vinsterna samlas. Med ytterst få undantag finns dessa företag i Nordamerika, Europa ellerJapan. Alla dessa företag är beroende av den egna staten på en mängd sätt; ekonomiskt, juridiskt,politiskt och i vissa fall militärt. Det är alltså inte sant att kapitalet blivit nationsfritt.

10

Nationalstaten är fortfarande en grundläggande organisatorisk enhet inom kapitalismen, även omdess roll håller på att förändras, och dess handlingsutrymme kringskärs. Under den nuvarandeekonomiska nedgången ropar företagen dessutom åter på ökat stöd och aktivare statliga insatser. I”kriget mot terrorism” har vi också sett vilken avgörande roll den amerikanska staten spelar föratt tillgodose oljebolagens krav på kontroll över Centralasiens oljefält och på säkra oljetranspor-ter via en pipeline genom Afghanistan och Pakistan.

Det är viktigt att alltid komma ihåg att arbetsdelningen och arbetarklassens sammansättningmåste ses i ett globalt sammanhang. Men samtidigt är det också nödvändigt att gå in på enskildanationer för att se hur klassammansättningen konkret kommer till uttryck inom olika delar av värl-den, och förstå vilka specifika förutsättningar för kampen detta innebär.

Hur ser då situationen ut i Sverige? Det har talats mycket om att arbetarklassen mer eller mindredött ut och ersatts av en stor medelklass, vilket ryckt undan grunden för klasskampen och arbe-tarrörelsen. Enligt den offentliga statistiken utgjorde arbetare 1990 48,5 procent av befolkningen,tjänstemän 45 procent och företagare 6,5 procent.

I tidskriften Motströms hävdar Ankarloo att dessa siffror är vilseledande och går in för att när-mare skärskåda vad som döljer sig bakom betäckningen ”tjänstemän”. (9) I statistiken delastjänstemännen in i tre grupper: lägre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå och högre tjänstemänmed ledande befattning. Gruppen lägre tjänstemän kan, enligt Ankarloo, utan vidare räknas tillarbetarklassen. Hit räknas ”de som har arbeten som kräver två års utbildning efter grundskolaneller mindre”. De som återfinns i den kategorin har lika lite att säga till om, är lika ofria i arbetetoch har samma levnadsvillkor, som de som räknas till arbetare. Till lägre tjänstemän hör yrkensom vaktmästare, biblioteksbiträden och telefonister. Hit hör också den växande grupp av fram-förallt lågbetalda kvinnor som arbetar på callcenter och bemanningsföretag. Med de lägre tjänste-männen inräknade i arbetarklassen blev klassens andel av arbetskraften 64,5 procent

Nästa grupp, tjänstemän på mellannivå, som inte lika självklart räknas till arbetarklassen, utgör18 procent av arbetskraften. Här återfinns t.ex. tekniker och beredare inom industrin, utan chef-sposition. Här återfinns också offentliga sektorns kvinnodominerade yrkesgrupper med längreutbildning, såsom lärare, sjuksköterskor, socionomer och bibliotekarier. Historiskt har dessa grup-per inte räknats till arbetarklassen, och de ser sig inte själva som arbetare. På olika sätt kan deockså sägas delta i en form av ideologiproduktion och ha vissa maktfunktioner, t.ex. läraren gen-temot eleverna, eller socionomen gentemot klienterna. Men samtidigt står de vad gäller löner,behov av en offentlig sektor, och även möjlighet att påverka sin arbetssituation, definitivt närma-re arbetarklassen än skiktet av högre tjänstemän. Under de senaste årtiondenas nedskärningar avden offentliga sektorn och krav på rationaliseringar har dessa grupper dessutom ofta fått sinarbetssituation drastiskt förändrad och de ligger nu i topp bland yrken där stressen tilltar. Denkamp som lönearbetare i denna grupp för, för högre löner, bättre arbetsförhållanden osv måsteockså ses som en del av klasskampen.

Kvar av tjänstemännen finns nu bara 10,8 procent högre tjänstemän, där det privata näringsli-vets och den offentliga sektorns olika chefsbefattningar ingår. Denna grupp har högre kontrollöver sin egen arbetssituation än andra, har underordnade de kan kontrollera och bestämma överoch åtnjuter ofta olika förmåner som vanliga löntagare sällan har. Bland toppskiktet finns de förvilka lönen spelar allt mindre roll, dessa har tillgång till optioner, aktier, bonus och förtur till pri-vata sjukhus. För att sammanfatta bilden:

Arbetare: 64,5 procentMellanskikt, närstående arbetarklassen: 18 procentMellanskikt, närstående kapitalet: 10,8 procentFöretagare: 6,5 procent

11

Detta ger en helt annan bild av samhällsutvecklingen och styrkeförhållandet mellan klasserna änden gängse som sprids i massmedia. Snarare än att klasserna dött ut är det så att den absolutamajoriteten, 82,5 procent, har intressen som dramatiskt skiljer sig från den minimala klicken kapi-talister och den tiondel av befolkningen som utgör privilegierade lönearbetare. Det är mellan denlilla klicken på toppen, kapitalisterna samt deras hantlangare, och resten av befolkningen, som denstora klyftan finns.

Men med detta har vi endast konstaterat att ryktet om arbetarklassens död är tämligen överdri-vet – inte sagt något om hur arbetarklassen idag ser ut. Innan vi går in på de olika delarna av arbet-smarknaden finns två genomgående förändringar som radikalt påverkat arbetarklassens samman-sättning. Den första är kvinnornas massiva intåg på arbetsmarknaden under efterkrigstiden, fram-förallt inom offentlig sektor. Det har gjort att kvinnornas andel av den yrkesverksamma arbe-tarklassen har ökat och att kvinnor idag utgör en majoritet av arbetarklassen. Enligt Greider, somräknar med en något mindre arbetarklass än Ankarloo, tillhör två tredjedelar av kvinnorna arbe-tarklassen, mot hälften av männen. (10) Det hierarkiska förhållandet mellan kvinnor och män utgörden kanske mest grundläggande skiktningen av arbetarklassen, vilket blir tydligt då kvinnor ärkraftigt överrepresenterade när det gäller otrygga anställningar, bemanningsföretag och callcenter.Kvinnor utgör också en stor majoritet av arbetarna inom den offentliga sektorn. Den andra storaförändringen är att invandrarnas andel av arbetarklassen ökat, så att var sjunde arbetare idag harinvandrarbakgrund. (11)

ArbetslösaI början av 90-talet steg arbetslösheten brant till över 10 procent. Under senare år har den sjunkitnågot, men den ligger fortfarande kvar på en nivå som är flera gånger högre än under den ”fullasysselsättningens” dagar. Totalt är idag 7,5 procent registrerade som arbetslösa (5,6 som öppetarbetslösa, 1,9 procent i arbetsmarknadsåtgärder). Arbetslösheten är mycket ojämnt fördelad överlandet, med 13,4 procent i Norrbotten, mot 4,1 procent i Stockholms län. (12) I stora delar avSverige, framförallt utanför storstadsområdena, är hotet om arbetslöshet fortfarande påtagligt,med den press på arbetsförhållanden och löner som detta medför. Till den officiella arbetslös-hetsstatistiken måste dessutom läggas de grupper, bland annat förtidspensionerade, som av olikaanledningar helt ställts utanför arbetsmarknaden. Vi har den senaste tiden på nytt sätt hur varslenduggat tätt, till följd av nedgången i ekonomin. Troligtvis kommer vi också inom snar framtid återatt se hur arbetslösheten stiger.

Men för att arbetslösheten ska tjäna sitt syfte är det nödvändigt att de arbetslösa verkligen ärmed och konkurrerar på arbetsmarknaden. Tidningen Aufheben menar att den massarbetslöshetden nyliberala offensiven skapade endast delvis fyllde sitt syfte, då alltför många arbetslösa ham-nade helt utanför arbetsmarknaden, och antingen var för odisciplinerade eller okvalificerade föratt verkligen vara med och konkurrera. Aufheben menar att det är utifrån detta man ska förstå deneuropeiska socialdemokratins nya arbetsmarknadspolitik, som inte längre handlar om att skapafull sysselsättning, utan om att göra de arbetslösa aktiva och anställningsbara, med arbetssökan-det som en heltidssysselsättning. På så sätt försöker man åstadkomma, med statliga insatser, detsom den rena nyliberalismen inte kunde åstadkomma: en verklig konkurrens om jobben, och enarbetskraft som kan motsvara kapitalets behov av flexibilitet, och arbetare som kan hoppa in påolika deltidsjobb och tillfälliga anställningar. I högkonjunktur innebär detta att kapitalet inte behö-ver konkurrera med varandra på samma sätt om den arbetskraft som finns, i lågkonjunktur inne-bär det att hotet mot de med jobb och pressen på att sänka kraven ökar. (13)

I Sverige är aktivitetsgarantin (AGA:n), där den arbetslöse ska hållas aktiv och arbetssökandet blien heltidssysselsättning, ett aktuellt exempel på detta. AGA:n gäller långtidsarbetslösa, men ocksådem som arbetsförmedlingen bestämmer riskerar att bli långtidsarbetslösa. Redan vid första besö-

12

ket på arbetsförmedlingen klassificeras arbetssökanden och placeras in i olika kategorier. Omnågon klassificeras som potentiellt långtidsarbetslös och stoppas in i AGA:n så måste den perso-nen ta de kurser och praktikplatser som erbjuds, i annat fall så går hon/han miste om bidragen.

Om man väl hamnat i AGA:n så skrivs man aldrig ut, annat än om man får ett ”riktigt” jobb ellerbörjar på en ”riktig” utbildning. Då kursutbudet är litet och samordningen, som ofta privatiserats,dålig så innebär det att arbetslösa kan tvingas gå om samma kurs både en och två gånger. Mångakurser håller dessutom en så låg kvalité att de upplevs som rent förnedrande av de arbetslösa somtvingas gå dem.

Med hjälp av AGA:n har arbetslösheten gjorts till en heltidssysselsättning, men utan några somhelst rättigheter för de arbetslösa, vilka tvingas till rena idiotuppgifter. Även för andra arbetssökanden, som står utanför AGA:n, har kontrollen ökat i och med ändradea-kasseregler. Enligt de nya reglerna är en arbetssökande tvungen att efter hundra dagar ta jobbockså på andra orter än den egna bostadsorten och inom andra yrken än det egna, annars sänksersättningen. Dessa regler har medfört att antalet fall av ifrågasatt utbetalning av a-kassa ökat med23 procent sedan februari i år. (14)

Tillfälliga jobb1999 hade över en halv miljon tillfälliga anställningar, vilket motsvarade 15,8 procent av allaanställda i Sverige. (15) Till de tillfälliga anställningarna räknas vikariat, provanställningar, prakti-karbete, säsongsanställning, projektanställning och behovsanställning. Två trender är tydliga. Delshar de tillfälliga anställningarna ökat under hela 90-talet, dels har de mest osäkra formerna, timan-ställning och tillfälliga behovsanställningar ökat mest. Enligt en artikelserie i Aftonbladet har deosäkra timanställningarna fyrdubblats. (16) Bland de som har tillfälliga jobb är både kvinnor ochinvandrare kraftigt överrepresenterade.

Genom visstidsanställningarna kan företagen plocka in folk när de behöver, för att anpassa sigefter konjunktur och efterfrågan hos kunderna. Arbetsstyrkan på företagen omskapas ständigt, dåfolk kommer och går, och det blir en uppdelning mellan de som har fast anställning och de somtillfälligt hoppar in, där de senare ofta hamnar utanför, vilket splittrar upp arbetarklassen. De till-fälligt anställdas otrygga ställning gör det svårare för dem att göra motstånd på arbetsplatsen,eftersom de lätt kan ersättas med andra, vilket naturligtvis inte ska förstås som att det är omöjligt.Vid t.ex. en strejk på en av Ducatis fabriker i Italien var arbetarna från bemanningsföretagen dedrivande och mest militanta. Även den fast anställda kärnan på företagen får en högre arbetspress,genom att de återhämtningsperioder som normalt brukar finnas när efterfrågan sjunker, elimine-ras ur systemet. På så sätt är de tillfälliga anställningarna ett sätt att ta kontroll över alla arbetarestid och använda den maximalt för att öka vinsterna.

IndustriarbetetBakom talet om arbetarklassens död ligger ofta föreställningen om att industrisamhället tillhör detförgångna, eller att det idag helt har flyttat till länderna i tredje världen. Enligt den officiella sta-tistiken var det 1996 411 118 arbetare som arbetade inom industrin, och 227 425 tjänstemän, vil-ket ju fortfarande innebär en ansenlig del av den totala arbetskraften. (17) Jämfört med 1960-taletsslut, då närmare två miljoner var anställda inom industrin innebär det förvisso en kraftig minsk-ning.

Denna minskning är dock delvis en statistisk synvilla. En undersökning från 1996 visade attandelen sysselsatta inom industrin och industrianknutna tjänster legat konstant sedan 1950-talet.Det som skett är istället att industriproduktionen splittrats upp. Olika tjänster kopplade till pro-duktionen har lagts ut på entreprenad eller ombildats till självständiga bolag, samtidigt som storadelar av produktionen lags ut på en växande kedja av underleverantörer. Statistiskt medför det att

13

ekonomer, administratörer, telefonister, städare och kökspersonal som tidigare räknades tillindustrin, nu, när städningen lagts på entreprenad, telefontjänsterna tagits över av callcenter ochadministrationen bolagiserats, räknas till tjänstesektorn.

Visst är industrin hela tiden utsatt för konkurrens, där kapitalet flyttar delar av produktioner tillländer i Östeuropa eller tredje världen, eller rationaliserar bort anställda genom effektiviseringar.Men samtidigt utgör industrin fortfarande själva motorn för kapitalackumulation, och en mycketstor del av tjänstesektorn är direkt till för att serva industrin, eller hänger samman med industrindå den transporterar varor, distribuerar varor, eller sysslar med reklam och marknadsföring.Antalet arbetare inom industrin har minskat, men de som är kvar producerar idag mer än någon-sin tidigare, och ett tjänstesamhälle utan industrin i botten är knappast tänkbart.Det påstås ibland att löpande bandet i princip skulle ha försvunnit inom industrin och arbetet bli-vit mer mänskligt. Men ingenting kan vara mer felaktigt. Det som hänt är snarare att löpande ban-det dels intensifierats, dels expanderat till nya områden. Istället för ”postfordism” handlar det omen utvecklad och förfinad fordism.

Mager produktion, kaitzen och just-in-time har blivit honnörsord de senaste decennierna. Lagerska minimeras, istället ska komponenter komma från underleverantörerna till sammansättnings-fabriken och från sammansättningsfabriken till kunderna just-in-time. Vinsterna med detta ärflera. Dels minimeras det kapital som ligger bundet utan att förränta sig. Dels sätts ett ständigttryck på arbetsorganisationen: på hela kedjan av underleverantörer, på de åkare som transporterarkomponenter och färdiga varor och på arbetarna längs banden i sammansättningsfabrikerna, så atthela produktionskedjan blir till ett enda löpande band, där frånvaron av buffertar leder till en stän-dig press på alla att hinna klart i tid. För att öka pressen används också konsekvent underbeman-ning. Ett av syftena med detta är att få arbetarna själva att hela tiden rationalisera produktionen,och uppfinna egna förbättringar, för att klara pressen. Kaitzen-systemet är ofta kopplat till ettbelöningssystem som är beräknat på det belopp som företaget förväntas tjäna in under ett år.

Ett problem för kapitalisterna med fordismens löpande band var att det gav en ojämn arbets-börda, där vissa moment vid löpande bandet tog längre tid än andra, med väntetider för arbetarevid andra ställen som följd. Arbetarna vid bandet utvecklade också olika knep för att underlättaarbetet, och få korta pauser. När tidsstudiemän kontrollerade arbetet eller ackord sattes var arbe-tarna måna om att inte avslöja alla knep och visa hur snabbt de i själva verket kunde arbeta. Ettsyfte med den magra produktionen är att komma runt detta problem, avtvinga arbetarnas heladeras kunskap om produktionen och komma åt alla lättnader i arbetat och mikropauser som arbe-tarna skapar åt sig.

Arbetarna ska också fås att själva ständigt förbättra produktionen. Liksom i den tidigare fordis-men standardiseras produktionen. Därefter höjs takten, genom ständig underbemanning, vilkettvingar arbetarna till nya lösningar. Arbetet observeras noggrant och så fort en arbetare utvecklatett nytt handgrepp som förenklar produktionen görs detta till ny norm. Arbetarna ska nu heller intevara helt knutna till samma plats vid bandet, utan lär sig andra handgrepp, för att kunna rycka inom det blir problem på andra ställen. På så sätt undviker kapitalet den tidsspill som uppstod närvarje arbetare var bunden till en enskild maskin.

I den magra produktionen används ofta också arbetslag, ibland med en form av gruppackord ochofta med produktions- och kvalitetsansvar. Om någon i arbetslaget är borta får de andra rycka in,och det gemensamma ackordet sätter press på alla i gruppen att göra sitt yttersta och hoppa in föratt hjälpa varandra. Genom arbetslagen splittras också arbetarna upp i grupper som konkurrerarmed varandra. Och även om de olika arbetslagen inte konkurrerar sinsemellan splittras samman-hållningen upp, t ex genom en sådan sak som att de olika arbetslagen har egna fikarum. Iställetför yttre tidsstudiemän, lyfts någon från arbetslaget upp och få delta i det fortsatta rationaliser-ingsarbetet. Arbetarna får på så sätt själva vara med och planera hur de ska klara av en ytterliga-

14

re minskad bemanning, och blir då tvungna att använda sig av de knep de själva utvecklat. Genomdetta skapas ett system med ”ständiga förbättringar” av produktionen, vilket med en japansk termbrukar kallas kaitzen. Och genom ett ansvar för visst förebyggande underhåll, så kallat TPU (TotalProduktivt Underhåll), ska produktionsstopp minimeras vilket även gäller särskild underhållsper-sonal.

För att få arbetarna att arbeta maximalt kan de också tilldelas andra uppgifter utanför den direk-ta produktionen, till exempel rutingöromål som tidigare legat på lägre tjänstemän eller städupp-gifter som tidigare legat på städare, för att på så sätt fylla igen alla eventuella mikropauser och lug-nare perioder.

Med den magra produktionen och just-in-time där lager minimeras och underbemanning råderökar kravet från kapitalets sida på flexibilitet. Eftersom det inte finns några marginaler att ta tillmåste arbetarna jobba över om produktionen inte hinner klart i tid. Kapitalisterna strävar ocksåefter att helt avreglera arbetstiderna, för att kunna använda arbetarna när de har behov av dem, medsådant som konjunkturanpassad arbetstid och liknade. Helst ska arbetskraften kunna plockas innär den behövs, vilket ökat användningen av olika former av tillfälliga arbeten, vilket vi redanvarit inne på.

TjänstesektornSom vi redan sett handlar en stor del av den växande tjänstesektorn om arbeten som på olika sätthar anknntning till industrin. En stor del av tjänstesektorn har också ”industrialiserats” de senastedecennierna och anpassats till det löpande bandet. Inom snabbköp och stormarknaderna arbetarkassörskorna sedan länge vid ett löpande band, där datorisering och användande av streckkodergjort arbetet allt mer monotont. Datoriseringen leder också till ökad kontroll och krav på rationa-litet. I Frankrike kontrolleras den volym kassörskorna expedierar, med krav på ett visst antal artik-lar eller kunder under en arbetsdag. Inom franchiseföretagen i restaurangbranschen sker tillverk-ningen också enligt löpande bandets princip med enkla standardiserade handgrepp och leveranserjust-in-time.

När det gäller tjänstesektorn tillhör callcenterbranschen den snabbast växande. I Storbritannienhar branschen redan över 340 000 anställda och antalet växer med nästan 20 procent per år. (18) ISverige är antalet anställda fortfarande litet, drygt 7 000, telemarketing och telefonintervjuföretagoräknade, men branschen växer snabbt. (19) Callcenterföretagens tillväxt hör samman med andraföretags strävan att slimma organisationen och lägga ut delar av verksamheten, antingen helt ochhållet eller under arbetstoppar. Callcenterföretagen hänger på så sätt samman med den magra pro-duktionens utbredning och kraven på en flexiblare arbetsmarknad.

På callcenterföretagen är 80 procent av de anställda kvinnor och 45 procent är under 25 år. Oftaförläggs företagen till orter med hög arbetslöshet, för att hålla löner låga och få god tillgång påarbetskraft. Ofta etableras också callcenterföretagen med ekonomiskt stöd från antingen stat, kom-mun, länsarbetsnämnder eller EU, eller dessa i kombination. Närmare 30 procent av de anställdasaknar fast anställning och lönerna hålls låga, med ett genomsnitt på 13 165 kr/mån (1999).Många av företagen saknar kollektivavtal.

På callcenterföretagen används modern datorteknik för att industrialisera kontorsarbetet ocheffektivt övervaka de anställda, efter tayloristiska principer. Med hjälp av den tekniska utrust-ningen registreras hur lång tid varje moment i arbetet tar, t.ex. på- och avloggning, hur många sam-tal som hinns med, hur långa dessa är och hur långa pauserna är. Vissa företag har exakta krav påhur många samtal som ska hinnas med per dag och exakt hur många minuter ett moment får ta.Det finns till och med företag som mäter tiden för toalettbesök. Om anställda tar ”mikropauser”kan detta dras av från rastutrymmet. Kontrollen av samtalen är också hög och 67 procent av deanställda på callcenter uppger att de medlyssnas. Ibland är det också frågan om ren avlyssning, i

15

smyg. Detta i kombination med att callcenterarbetarna ofta är bundna till detaljerade manus ochstandardfraser, vilket ytterligare degraderar det mänskliga i arbetet.

Förutom de nya callcenterföretagen så sker också en utveckling inom hela kontorsbranschensom kan beskrivas som ”callcenterfiering”. Det traditionella kontorsarbetet genomgår överallt –på banker, försäkringsbolag och industriföretagens administrationsavdelningar – en ”industriali-sering”, där arbetet styckas upp, standardiseras och organiseras efter löpande bandets princip. En annan snabbt växande del av tjänstesektorn utgör bemanningsföretagen, som idag anställer ca20 000, framförallt i storstadsområdena. (20) Också här är 80 procent av de anställda kvinnor.Bemanningsföretagen garanterar endast lön för arbetstid motsvarande 75 procent, vilket är lägreän a-kassan. Det gör att det under månader med många röda dagar, som i maj, är omöjligt för deanställda att komma upp i full tid.

Bemanningsföretagen är, liksom de tillfälliga jobben, ett svar på kapitalets krav på en flexibelarbetskraft som kan hoppa in vid behov. Risken läggs på individen, som får sänkt lön, om efter-frågan sjunker. Personalomsättningen är mycket hög.

Näringsminister Björn Rosengren och AMS-chefen, Anders L Johansson har nyligen kastatfram förslaget att bemanningsföretagen ska överta arbetsförmedlingarnas roll för arbetslösa.Förslaget ligger helt i linje med den arbetsmarknadspolitik som vi diskuterat ovan, där målet är attde arbetssökande ständigt ska finnas tillgängliga för kapitalets behov.

Det har talats mycket om ny ekonomi. Men faktum är att en mycket stor del av den nya ekono-min helt enkelt handlar om service till den gamla. Många av de nya IT-företagen sysslar antingenmed att sälja varor över nätet, som en ny form av postorderföretag, eller på att sälja reklamplatspå olika former av gratistjänster. Det som hänt sedan bubblan spruckit är att de gamla industri-och bankföretagen i ökad utsträckning använder sig av IT-teknik för att rationalisera och öka kon-trollen, men någon ny form av ekonomi som skapar pengar ur ”nätet” är det inte fråga om.

Offentliga sektornOffentlig sektor behandlas mer ingående i en annan artikel i detta nummer, så här följer endast enmycket kortfattad redogörelse. Under åren 1960-1980 expanderade den offentliga sektorn myck-et kraftigt, från 15 till 30 procent av BNP, men har sedan stagnerat och under 90-talet sjunkit ned.1998 arbetade 24,4 procent av arbetskraften inom vård, skola och omsorg.

Ett av skälen till attackerna mot offentliga sektorn har varit att kapitalet, genom skattesänk-ningar, privatiseringar och en växande försäkringsmarknad velat berika sig på den offentliga ser-vicens bekostnad. Så att säga föra tillbaka/återtransferera delar av mervärdet till det privata kapi-talet.

Ett annat skäl bakom var att SAF och andra av kapitalets företrädare menade att offentliga sek-torn konkurrerade om arbetskraften, och på så sätt drev upp lönerna. Genom kraftiga nedskär-ningar, hot om arbetslöshet och ständiga omorganiseringar har denna konkurrens definitivt bru-tits, arbetslösheten drivits upp och de offentligt anställda hamnat under samma press som de pri-vat anställda. Liksom i det privata näringslivet har den offentliga sektorn splittrats upp genom ent-reprenadiseringar och bolagiseringar.

Vägar till motståndFör att på allvar beskriva hur den dagliga klasskampen förs och diskutera hur kampen kan fördju-pas och spridas är det nödvändigt att i detalj gå in på alla de områden som beskrivs ovan. Vi måstedå undersöka hur relationen mellan klasserna och kampen ser ut inom industriföretag, callcenter,bemanningsföretag, den offentliga sektorn osv. I väntan på sådana undersökningar kan vi dock förtillfället endast ge några allmänna reflexioner.

Under de senaste årens växande motstånd mot ”globaliseringen” har det talats mycket om finan-

16

skapital, spekulation, marknad, multinationella företag som rör sig fritt över världen och mäktigainternationella institutioner såsom Världsbanken och WTO. Kapitalet framstår ofta i beskrivning-arna som oerhört starkt och världens arbetare och fattiga som värnlösa offer.

Men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är produktionen som är det avgörande förkapitalet; det är där mervärdet skapas, vilket kapitalisterna alltid är i desperat behov av att försö-ka öka. De ständiga omorganiseringarna för att splittra oss och de ständiga försöken att öka kon-trollen och utsugningen, skulle inte behövas om de nu var så starka. På arbetsplatserna kan vi all-tid ställa till trubbel.

Just-in-time och mager produktion har faktiskt gjort kapitalet mer sårbart än tidigare. Genom attta bort alla marginaler har kapitalet velat öka pressen på arbetarklassen. Men samtidigt har detinneburit att även begränsade aktioner från arbetarna kan få enorma konsekvenser för kapitalet.För att produktionen ska fungera smärtfritt måste såväl hela produktionskedjan som transporter-na mellan dem flyta på utan allvarliga avbrott. I annat fall kan även de mäktigaste kapitalen snabbttvingas på knä:

- 1991 strejkade mindre än 200 arbetare vid Renaults motorfabrik i Cléon, vilket på några veckorledde till att 60 procent av företagets totala produktion stannade och 40 000 arbetare permittera-des. - I Storbritannien blockerade förra året lastbilschaufförer och bönder oljeterminaler i protest motdet höga priset. När blockaden upplöstes efter en vecka meddelade affärskedjorna att de endasthade kunnat klara livsmedelsförsörjningen ett dygn till och ett av världens största biltillverkare varnära att ställa in all tillverkning i Europa.

Ibland målas det även inom vänstern upp en bild av tillvaron som en järnbur, där allt kapitalet före-tar sig endast leder till mer förtryck och utsugning. Istället måste vi alltid också lyfta fram vilkanya möjligheter som öppnar sig. Dagligen pågår under ytan en lågintensiv klasskamp. Med denmagra produktionen kan det alltså räcka med en plötslig lokal konflikt, med transportarbetare ellermonterare vid bandet, för att lamslå de mäktigaste företagsjättar. Dessutom medför den magraproduktionen att även kampformer som övertidsblockader, maskning, frånvaro och sjukskrivning-ar blir effektivare och kan ställa till stora problem för kapitalet. Vi kan också fråga oss vilken kam-pform som har störst effekt idag: Hur många arbetstimmar går ”förlorade” idag pga strejker, offi-ciella eller inofficiella, och hur många går förlorade pga frånvaro, att man tar längre raster än manhar ”rätt” till, att man står och pratar eller duschar och byter om innan man stämplar ut osv?Arbetarna är inte heller lika lättlurade som företagsledningarna tror. Nya former av lagarbeten blirofta ett forum för kritik mot ledningen, där t ex förbättringsförslagen som ett led i kaitzen är ettutmärkt media för sarkasmer, och arbetarna går inte på talet om ökat medbestämmande.Visstidsanställda kan också ha en styrka i att de inte känner sig lika bundna till ett visst företag,som t.ex. korporativistiska jippon som drakbåtsfestivaler och dylikt, och därför har mindre att för-lora på att ta strid.

Industrialiseringen av tjänstesektorn och den massiva privatiseringen av offentliga välfärd-stjänster innebär att tidigare gränser mellan olika skikt luckrats upp och en allt större del avarbetskraften ställts direkt under kapitalets krav på ständigt högre avkastning. Globaliseringenleder också till att nya arbetargrupper länkas samman i produktionskedjor världen över. Stick istäv med kapitalets försök att splittra oss skapas på så sätt nya möjligheter att sprida kampen ochnå ny enhet.

Ibland lyckas också en lokal konflikt få spridning och få med sig allt större skikt av arbetare ochtjänstemän, som strejken i Frankrike 1995 som tvingade regeringen på reträtt. På liknade sätt harvi sett storstrejker och massdemonstrationer under de senaste åren i bland annat Sydkorea och

17

Argentina. Än så länge har kampen dock oftast förblivit nationellt begränsad. I den växande antig-lobaliseringsrörelsen har vi däremot sett en ny internationalism, där människor från allt fler län-der deltar i kampen mot IMF, Världsbanken och WTO. Klasskampen är på intet sätt död, tvärtompolariseras världen allt mer. Det gäller bara att inse kapitalets svaghet och bruka vår styrka attkasta systemet över ända.

Noter

1. För diskussionen om hur kapitalet å ena sidan, genom påförandet av det abstrakta arbetet,

homogeniserar arbetarklassen, och å andra sidan, för att behålla sin position, splittrar och skiktar

den, se Harry Cleaver, Reading Capital Politically.

2. Bilindustrin i Amerika dominerades tidigare av svarta militanta och fackligt organiserade svar-ta arbetare. För att oskadliggöra dessa flyttade kapitalet fabrikerna till förorter eller småstäder,dominerade av vita arbetare. Se artikeln senare i detta nummer, ursprungligt publicerad iCollective Action Notes. www.geocities.com/CapitolHill/Lobby/2379/

Med elektronikindustrins feminisering har kapitalet försökt utnyttja aktuella könsroller för att för-sämra arbetsvillkoren, t.ex. att kvinnor har flinka lemmar, är tålmodiga och inte ställer några krav.Se Linnéa Nilsson och Paula Mulinari, ”Arbete och kapital i den globala fabriken” i Fronesis nr6-7, 2001.3. Förlängning en av arbetsdagen brukar kallas det absoluta mervärdet och ökningen av arbetsin-

tensiteten för det relativa mervärdet. Se t ex första bandet av Kapitalet där Marx skriver om fabrik-slagstiftningen i England, där han även visar hur staten griper in som reproduktionens och total-kapitalets garant.4. Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 216f.5. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s. 98.6. Benny Åsman, Det globala rånet, s. 24 och 29.7. Se Massimo De Angelis, “Globalization, Work and Class: some Research Notes”, för en dis-

kussion om globaliseringen av finansmarknaden, handeln och produktionen, och vilka intressensom ligger bakom. http://homepages.uel.ac.uk/M.DeAngelis/warwick99.htm

8. Benny Åsman, s. 34 och 84. Förutom låga löner finns det nämligen en rad andra faktorer kapi-talet måste ta hänsyn till när de lokaliserar produktion: produktivitet, yrkeskunskap, transport-möjligheter, närhet till marknader, politisk stabilitet mm.9. Daniel Ankarloo, ”Farväl till arbetarklassen?”, Motströms nr 1, 1997.

10. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s. 44.11. Greider, s. 45.12. Se Svenska Dagbladet 8/8 2001.

18

13. Aufheben, nr 8, 1999. Se även deras pamflett Dole Autonomy versus the re-imposition of work,1998. lists.village.virginia.edu/~spoons/aut_html/auf1edit.htm

14. Se Dagens Nyheter 5/7 2001.15. Se Statistisk årsbok 2001, tabell 256.16. Se Aftonbladet 8/1 2001.17. Statistisk årsbok 2001, tabell 264.18. Se Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 259f.19. Uppgifterna om callcenter och bemanningsföretag i Sverige är hämtade från HTF:s hemsida,www.htf.se.20. Bemanningsföretagen som de ser ut idag var fram till 1993 förbjudna. Men efter Lagen omprivat arbetsförmedling som den borgerliga regeringen stiftade, och som sossarna lovade återstäl-la efter sin valseger(!), kom branschen att explodera.21. Mikael Nyberg, s. 254 och 375.

19

20

Diskussionen om klasskampen kan ramas in på många sätt. Av den anledningen beror det upp-nådda resultatet i hur diskussionen är strukturerad ofta lika mycket på den intagna ståndpunktensom det gör av de slutsatser som sammanställts av praktisk observation eller en undersökning avfakta.

Detta framgår kanske tydligare om du jämför en inramning av klasskampen med utforskandetav topografin i ett outforskat område för att upptäcka huruvida tecken på liv existerar. Om mar-ken utforskas från luften, kommer troligen allt som ses att vara konturerna av kullar eller berg,förekomsten av floder osv. Sett på detta vis, är det enkelt att dra slutsatsen att det inte förekommernågra levande organismer alls; men om du kliver ur planet och går omkring kanske du upptäckeratt vad som vid första anblicken verkade vara ett obebott område faktiskt myllrar av liv. Med andraord, vid första anblicken kanske det inte är möjligt att se några tecken på liv, men det betyder nöd-vändigtvis inte att vattenpölarna är döda. Om man använder ett mikroskop kan vad som på ytanverkar dött i själva verket myllra med mikro-organismer; efter ett första intryck kanske det intealls är dött.

Samma analogi kan användas när man försöker stämma av klasskonflikterna. Den traditionellametoden att närma sig klasskonflikterna, som används av de flesta inom vänstern, är att undersö-ka statistiken – strejkfrekvensen, fackföreningsgraden, höjningar eller sänkningar av levnadsstan-darden eller andra dylika indikatorer och därmed liknande metod som det fågelperspektiv sombeskrevs ovan. Ur denna synvinkel är bilden verkligen blek: en tjugoårig nedgång i levnadsstan-dard, fackföreningsgrad och en strejkfrekvens på sin lägsta uppmätta nivå. Listan på tillbaka-gångar kan göras lång och ingår också i vänsterns schablonmönster i diskussionen om klasskam-pen i USA de senaste tre decennierna. Givetvis är dessa siffror viktiga, och de ska inte förringaseller avvisas, ändå ger de i slutändan blott en partiell och otillfredsställande bild.

Varför? Från början reser sig två begränsningar av att se på klasskampen enbart från ett per-spektiv av anhopad statistik; begränsningar som endast ofullständigt kommer hela komplexitetenav the bigger picture till rätta.

En begränsning ligger i ifrågasättandet av den underliggande exaktheten i datan då officiell sta-tistik sällan sammanställs ur en objektiv underliggande verklighet, utan istället är ett resultat av ettavsiktligt politiskt budskap utformat för att täcka ena sidan och dra uppmärksamheten till denandra. Detta kan iakttas i hur det fifflas med arbetslöshetsnivåerna och den nationella folkräk-

Ömtåligt välstånd? Ömtålig social fred?

”Varje människa tar gränserna för sitt eget uppfattningsområde för hela världens gränser”Shopenhauer i ”Studier om pessimism”

Curtis Price

21

ningen; i båda fallen (och många fler kan åberopas) utesluter de ”officiella” siffrorna ett betydan-de antal människor främst av politiskt fördelaktiga orsaker.

Om så är fallet, kan det då sägas, med dessa exempel i åtanke, att strejkstatistiken är helgad meden större exakthet eller noggrannhet?

Jag hänvisar till ett personligt exempel. Några år tillbaka var det en strejk i Baltimore vid PolySeal Corporation, en liten plastfirma förlagd till ett industriområde i utkanten av staden. Jag upp-märksammade strejken endast på grund av att jag råkade befinna mig på en bar en kväll och hördeen stammis berätta för bartendern att hans flickvän just hade gått ut i strejk. Jag kontaktade en jagkände som då var organisatör för en lokal fackförening och frågade om han hade någon informa-tion om denna strejk. Han kände inte till den. Under de två veckor strejken varade nämndes ingen-ting i lokal media, inte heller ansträngde sig det lokala AFL-CIO det minsta för att uppmärksam-ma att ett av dess medlemsfack hade gått ut i strejk, än mindre erbjuda något konkret stöd. Tillinnehåll och syfte ägde denna strejk aldrig rum; den var osynlig för alla utom de personer som vardirekt inblandade. Emedan det utan tvekan är ett misstag att övergeneralisera från denna enskildahändelse, reser det ändå tvivel om huruvida denna strejk skulle ha registrerats i den officiella strej-kstatistiken som ges ut av Department of Labor eller inte. Med fabrikens storlek och det lilla antalarbetare som deltog i strejken, hade strejken vid Poly Seal ingen skadlig effekt på den lokala nivån,än mindre någon mätbar effekt på en nationell skala.

Faktum är att bara genom researchen för denna artikel upptäckte jag att min fråga var felställd:som ett resultat av Reaganadministrationens ”roll-back big’ theme” är strejker med färre än tusenarbetare sedan 1980 undantagna från att räknas med i Bureau of Labor statistics. Enligt en upps-kattning ”antyder” emellertid ”bevisen att, emedan antalet strejker minskade i början av 80-taletsteg i själva verket antalet inblandade arbetare och antalet förlorade arbetsdagar, vilket tyder pålängre strejker” (Sharon Smith, ”Twilight of the American Dream”, International SocialismJournal #54, våren 1992, s. 27).

Om den officiella statistiken som sammanställs baseras på storleken på en arbetsplats i strejkoch vidare, om strejker med tusen arbetare eller fler inblandade har minskat till entaliga siffror,måste en annan fråga ställas. Om man inser att omstruktureringen av den amerikanska industrinhar lett till en mindre koncentration av arbetare än tidigare, verkar det riktigt att anta att sådan datainte kan visa speciellt mycket av det absoluta antalet arbetare i strejk. Ställt på ett annat sätt, tret-tio mindre strejker på arbetsplatser om några hundra strejkande arbetare inblandade kan snabbtinvolvera fler arbetare i reella tal än fem arbetsplatser med tusen arbetare eller fler. Utan att ifrå-gasätta den allvarliga minskningen i militans de senaste två decennierna, finns det lika goda grun-der att vara skeptisk till hur den officiella statistiken är lämpad för att få fram en fullständig bildav omfattningen av de officiellt utlysta strejker som sker, för att inte tala om de inofficiella aktio-nerna och arbetsnedläggelserna. I det senare fallet finns det helt enkelt inget sätt att avgöra anta-let då de inofficiella aktionerna helt bortses i de officiella siffrorna.

Diskussionen om exaktheten i beräknandet av strejkfrekvensen bortser ifrån att den endast är enaspekt av hela omfattningen av klasskonflikterna på de amerikanska arbetsplatserna. Med andraord, om en given strejk, med de aktuella siffrorna, endast inträffar var nittionde år och enbart tolvprocent av arbetskraften är med i facket, vad händer på arbetsplatserna under tiden? Ett exempelpå vad som pågår omnämns i en artikel i Barron´s, en amerikansk affärstidning, med rubriken”The Rise in Replacement Workers Discourages Strikers But Spurs Other Forms Of Labor Strife”(29 maj, 1995). Artikeln påpekar att ”strejker har blivit mer sällsynta även på fackföreningsan-slutna företag. Det betyder emellertid inte att striden mellan arbete-ledning har upphört. Det bety-der endast att mer raffinerade vapen har ersatt strejkerna”.

En bildtext till ett diagram som visar att ökningen av ”work to rule” som taktik har ökat från 18procent av kontraktsdispyterna till omkring 55 procent 1990, som följer med artikeln lyder, ”Bland

22

fackföreningsanslutna företag med 1 000 anställda eller fler har strejkerna minskat, troligen pågrund av det ökade spridandet av användandet av ersättningsarbetare när strejker förekommer.Som svar på detta har arbetarna stannat kvar i arbete och använt maskning för att sätta press påförmännen att möta kraven”.

1. Vardagsmotstånd

”…the grandfather catches the boy plowing, unenlightened, through the Code´s articles oncontracts, dowries and diving walls and demoralizes him by saying it is not what is written downin black and white which matters but the blank spaces, the margins: the unwritten laws, the loop-holes.”

W.D. Redfern i ”Georges Darien” Theft and Private Enterprise” (s. 134)

Detta bringar mer ljus till den andra och mer fruktbärande poängen med hur klasskampen inramasoch analyseras. Genom att undersöka statistik och aktioner – eller icke-aktioner – av officiellaorganisationer så som fackföreningar utelämnas en ansenlig mängd andra uttryck för klasskonfliktsom kan mätas inte lika tydligt. Emedan ekonomiska data och statistik lyfter fram vidare, under-liggande tendenser på makro-nivå, säger en sådan generell inramning inte mycket om vad somhänder på de enskilda kontoren eller fabrikerna, än mindre kommer den inpå arbetarnas personli-ga medvetande, varken på ett individuellt eller kollektivt plan.

Även som mest noggrann ger denna typ av inramning på makro-nivå endast en grov skiss av demateriella villkoren under vilka människornas reaktioner genom resignation eller motstånd visarsig. Till exempel, att diskutera huruvida det var profitkvotens fallande tendens eller underkon-sumtion som verkade i den senaste finanskrisen i Asien förklarar inte varför kravallerna iIndonesien i vissa områden riktade sig mot staten medan de i andra regioner urartade till attackermot kinesiska affärsinnehavare eller muslimer. Det som missas i denna bild är de subjektiva fak-torernas komplexitet. Människor är inte marionetter vars trådar styrs av ”objektiva omständighe-ter” eller ”historiens långa vågor” utan de reagerar på och formar även dessa omständigheter. (1)

En anknytande fråga att ha med i beräkningen är den vikt som av en del analyser tilldelas den rollsom spelas av officiella organisationer vid en särskild konflikt. Genom att uteslutande se huruvi-da formella organisationer har snärjt in sig i en synlig konflikt, bortser man från betydelsen av helabredden av informella aktioner som ligger utanför den formella organisationens struktur; aktionersom i vissa situationer kan ha mer avgörande effekt på de sociala förhållandena än vad de formellaorganisationerna lyckas frambringa. Någon benämnde en gång de informella aktionernas sam-mantagna omfattning ”ett vardagens gerillakrig” och det uttrycket säger en hel del eftersom dennatyp av ”krig” inte förs med fasta gränslinjer eller slutgiltiga segrar, utan är en ständig konflikt somutkämpas på en ständigt skiftande grund med tillfälliga segrar och tillfälliga förluster. Betydelsenav denna vardagskamp och den taktik som används var frågor som C.L.R James, Grace Boggs ochCornelius Castoriadis (under pseudonymen Pierre Chalieu) försökte ställa för mer än 40 år sedannär de kollektivt skrev i ”Facing Reality”:

”Vanliga arbetare på fabriker, i gruvor, på fälten och på kontoren gör motstånd varje dag på sättsom de själva uppfinner. Ibland förekommer denna kamp i en liten personlig skala… Alltid är syf-tet att återfå kontrollen över sina egna levnadsförhållanden och sina relationer med varandra.Deras kamp har få krönikörer.”

I en senare artikel, ”Vad som verkligen betyder något” (2), beskriver Castoriadis de underliggandevillkor som ständigt leder till såväl formell som informell kamp:

”- Det sätt på vilket den kapitalistiska fabriken är organiserad skapar en ständig konflikt mellan

23

arbetarna och ledningen över alla de sätt som produktionen utförs på.- Ledningen kokar ständigt ihop nya sätt att knyta upp arbetarna till ”producerandets disciplin”som den förstås av ledningen. (…)- Arbetarna uppfinner ständigt nya sätt att försvara sig.- Denna kamp har större påverkan på de verkliga lönenivåerna än de flesta förhandlingar ellert.o.m. strejker.”

2. Är informell kamp apolitisk?Ibland erkänner vänstern att denna typ av aktioner existerar men invänder då att dessa aktionerfrämst är ”apolitiska” eller ännu värre, att de är användbara och till och med nödvändiga för syste-mets ”smidiga fungerande” då de tillåter arbetarna att harmlöst lätta på trycket samtidigt som delämnar ”det vidare perspektivet”, den underliggande utsugningsstrukturen, intakt. Efter att heltriktigt ha noterat att de amerikanska arbetarna må vara svårare att styra, är detta ett misstag DougHenwood gjorde i Left Business Observer för några år sedan när han drog slutsatsen att sådanaaktiviteter till sitt väsen var ”konservativa” trots deras ”olydighet” på ytan.

Detta avgränsar frågan för snävt. Informellt motstånd kan inte vara så å ena sidan, och å andrasidan bara utgöra ett ”anständigt” motstånd; med den ena kampformen så ”tillmötesgående” ochden andra inte. I de flesta fall komplementerar de båda kampformerna varandra. Eftersom infor-mellt motstånd är ett resultat av den dagliga antagonismen och spänningen som förekommer påarbetsplatserna, verkar det informella motståndet i enlighet med detta, som en grundval för, ochinte ett avledande från, öppna utmaningar mot disciplinen och mot arbetsprocessen. Bakom detlilla, till och med personliga förkastandet, finns ett implicit erkännande av en ständigt underlig-gande ”vi-mot-dom”-intressekonflikt som uttrycks genom näst intill alla aspekter av det byråkra-tiserade klassamhället; från arbetsförmedlings- och socialbidragsköerna, till arbetsplatserna, sko-lorna, fängelserna och gatuhörnen. Sett isolerat är detta förkastande utan tvekan betydelselöst, påsamma sätt som det kan sägas att en enskild atom inte har någon betydelse i sig själv. Ändå, påsamma sätt som enskilda atomer som sätts samman ger något kvalitativt mer än bara summan avde enskilda delarna, är de små aktionerna i klasskampen en del av något större.

Förstått på detta sätt, blir det informella motståndet i stället en nyckel, om dock till stor del för-klätt till det som genom historien ofta felaktigt benämnts som ”spontanitet”. Naturligtvis är myck-et av det som benämns som ”spontant” inte alls ”spontant”, åtminstone inte i den strikta betydel-sen av ordet. Snarare är i själva verket vad som framstår som ett spontant kollektivt agerandeslutresultatet av de existerande stadigt tågande konflikterna och anspänningarna som under en tidoförmärkt cirkulerar utanför radarområdet utan att kunna observeras av utomstående.

Som James C. Scott påpekar i ”Domination and the Arts Of Resistance”, lämnar denna ebb ochflod av otillfredsställelse och missbelåtenhet utanför arenan knappast efter sig några mätbara spåri allmänhetens protokoll i form av artiklar, flygblad, formulerade krav etc.; den sorts ”fotspår isnön” som kan undersökas i efterhand av historiker som ”överilade orsaker” eller the big picture.Genom att tillämpa Scotts metoder på södern på 1960-talet visar Robin Kelley hur den dolda kam-pen om kontrollen över det offentliga rummet som bröt ut på 1940-talet på bussarna och gatornai Birmingham, Alabama, var föregångaren till Rosa Parks öppna icke-samarbetande ett decenni-um senare, även om det idag är Parks, som ”heroisk” individ, som hedras för att ha startat södernscivil rights rörelse (3).

Senare kastade maskerade ”rioters” sten på polisen i Montgomery efter att kampen hade eska-lerat till en direkt konfrontation med staten. Dessa anonyma ”rioters” lade förmodligen ut kursenför desegregationskampen i staden, snarare än de organiserade pastorernas agerande, som snabbtuttalade sig som ”representanter” och ansvarstagande medlare som spelade efter reglerna, somblott fyllde det gap som redan skapats av de oorganiserades aktioner.

24

3. Att erkänna de dolda meddelandenaGenom att erkänna förekomsten av dolda meddelanden avlägsnas en del av de onödiga, mystifie-rande och fördunklande frågorna om varför kamp i vissa situationer kan utvecklas och inte iandra. I de flesta sammanhang kan de specifika, förhandenvarande orsakerna på mikro-nivån,som leder till en öppen kamp inte mätas med någon precision, vilket gör många inom vänstern ochmånga arbetarhistoriker till ett lätt byte för det felaktiga i att söka efter ”den” utlösande faktorn.(4)

När väl det informella motståndet ses som en dialektisk process eller kontinuum kan en annanfelaktig intellektuell uppdelning undvikas: den ofta uppställda motsättningen mellan individuelltoch kollektivt agerande.

För att lyckas är oftast vad som på ytan framstår som ett individuellt motstånd en produkt av enofta underförstådd överenskommelse, ett ofta outtalat kollektivt samarbete från andras sida ochbör inte separeras från detta kollektiva sammanhang. Till exempel, som alla som arbetar kännertill, ser de flesta arbetarna genom fingrarna när andra fuskar eller stjäl så länge som arbetskamra-ternas agerande inte påverkar en själv direkt, som i fallet med ”slacking” som tvingar arbetskam-raterna att göra ens jobb.

Vid andra tillfällen bör individuella aktioner, även där de kan benämnas som ”enbart” individu-ella eller ”privatiserade”, vid en närmare undersökning hellre ses som ett uttryck för en bredare,utspridd, kollektivt delad inställning. Michael Seidman har dokumenterat detta väl i sitt arbete omde kvinnliga arbetarnas ”subversiva individualism” under det spanska inbördeskriget. Han doku-menterar de vittspridda deserteringarna från båda sidor och fabriksarbetarnas respons både i CNT-kontrollerade regioner och Paris´ fabriker under folkfronten, och anmärker att ”istället för att neg-ligera eller fördöma det personliga, borde historiker försöka förstå hur en undersökning av varia-tionen i den subversiva individualismen – motstånd mot arbetplatsdisciplinen, opportunismen ochmot småbedragare – kan utvidga gränserna för samhällshistorien…” Det som ofta begråts som”individualism” inom vänstern är inte den starka tilltron till eller förfäktandet av en ”subversiv”individualism, den typ av individualism som Peter Sloterdijk fångar i ”Critique of CynicalReason” där han säger: ”Så snart arbetaren säger Jag vill ha, börjar saker ändras”, utan istället vadsom mer exakt kan beskrivas som en ”atomiserad, privatiserad kollektivism”.

I samma anda beskriver Bob Arnot i ”Controlling Soviet Labor” hur vad som verkade vara ”frag-mentariserat” och ”avpolitiserat” individuellt agerande från de ryska arbetarna hade en starktdestabiliserande effekt på Sovjetunionen. Även om sovjetarbetarna var förbjudna att strejka elleratt agera kollektivt i trots mot staten, eftersom straffet för öppet icke-tillmötesgående var strängt,kunde de utöva en djupgående negativ inverkan på den sovjetiska ekonomins verkande genomfrånvaro, byte av jobb, och minskad produktion. (5)

Samtidigt är det nödvändigt att undvika ett annat fel som ofta görs i diskussionen om dessa”små” aktioner. Individuellt motstånd kan inte okritiskt accepteras eller romantiseras som ”spek-takulärt”, som en del situationistiska betraktare särskilt tenderar att göra. Formen, kvaliteten ochomfattningen av motståndet är ofrånkomligen präglat som en produkt av det samhälle som skapardet. Som en produkt av samhället kan det naturligtvis lika gärna ta sig tämligen meningslösa, tve-tydiga eller destruktiva former. (6) Även om motståndet utförs i en ”ren” form, stöter det vid enviss tidpunkt på hinder som antingen måste överskridas eller tas itu med. Till exempel, för attanvända en hypotetisk och extrem situation, en arbetsplats där totalt motstånd praktiseras konse-kvent som norm för de flesta arbetarna skulle i den kapitalistiska ekonomin snart upphöra att varaprofitabel och omedelbart gå i konkurs.

25

4. Dolt och öppet motstånd i dagens Amerika* ”Om du lyssnar till arbetare som gnäller över sina liv märker du att deras gnäll är potentiellabyggstenar för revolutionen – diskrimineringen, ledan, chefernas dumhet och känslolöshet, livetsmeningslöshet, det ständiga skramlandet efter pengar och trygghet, som förgiftar din relation tillandra människor – hur många av dem angrips ens av ett bra fack som the U.E. eller ett adekvatmen liberalt fack som the UAW?… När allt kommer omkring, hur sätter du dig vid förhandlings-bordet och förhandlar om kapitalets grymhet?”

(John Strucker, ”Class Struggle Unionism – A Critique” i Sojourner Truth Organization, ”Workplace Papers”)

* ”Lisa, if you don´t like your job you don´t strike. You just go in everyday and do it really half-assed. That´s the American way”

Homer Simpson

På vilken nivå befinner sig det dolda och öppna motståndet i USA idag och hur påverkar den ame-rikanska kapitalismens nuvarande utveckling omfattningen av och uttrycket för både den doldaoch den öppna kampen på arbetsplatserna och andra ställen?

Det är inte till någon hjälp att försöka besvara frågorna genom att, så som ofta är fallet, sökanågra definitiva, stängda svar som leder till några i förväg uttänkta ”revolutionära” slutsatser.Istället måste man tackla dessa frågor provisoriskt och med öppna ändar; som ett undersök-ningsobjekt för vidare diskussion och debatt. I många fall gör antingen frånvaron av informationpå många kritiska områden det omöjligt eller riskabelt att nå fram till några drastiska slutsatser.Det är emellertid möjligt att skissa preliminära approximationer – approximationer som kan drastillbaka, förfinas eller ytterligare utvecklas senare.

Med detta i åtanke kommer återstoden av artikeln att se närmare på två situationer – bilarbetar-na och fängelsearbetet – där en hygglig mängd dokumentering förekommer, tillsammans med ettifrågasättande av några vanliga antaganden inom vänstern. Att peka ut bilarbetarna är inte att fel-aktigt privilegiera tillverkningsarbetarna som ”den verkliga” arbetarklassen. Inte heller är arbetsp-latskamp det enda fältet för en livskraftig konflikt; mål som vunnits genom kamp på arbetsplatsenkan kringgås genom höjda hyror, husspekulation eller annan dylik återställande taktik som sam-hället använder.

En annan större invändning mot att diskutera USA i generella termer uppstår omedelbart: varjeförsök att se på USA ”i stort” idag måste ta itu med och konfrontera landets geografiska och soci-ala mångfald och, med denna underliggande situation i beräkningen, är det ens möjligt att mednågon exakthet kunna generalisera över USA över huvud taget? Kanske är det riktigare att se USAsom ett flertal fragmentiserade ”länder”; trots att de ryms inom samma gränser, så har olika områ-den och hela regioner mycket lite gemensamt med varandra. Denna aspekt lyfts fram av journa-listen Robert D. Kaplan i en ny bok om USA, ”An Empire Wilderness”, där han slår fast att denfragmentisering han ser i USA är lika påfallande som det han bevittnade i det tidigare Jugoslavien.Och genom dessa fragmentiserade geografiska och kulturella gränser finns det en djupgåendeklasskillnader. Sällan når arbetarklassens och de fattiga sektorernas, de minimiavlönade och soci-albidragsberoendes värld den offentliga diskussionen; ghettona, ”the barrios”, de krympande”white-” och ”blue collar”-förorterna eller de bestående stora skikten av fattigdom i städerna ärnästintill osynliga. Klasskillnaderna i tillgången till vård betonas i en ny WHO-rapport som menaratt i vårdtermer är USA i själva verket tre olika Amerika, med de tio procenten i toppen som fården bästa vården i världen, mitten som får en medioker omsorg och de lägsta fem-tio procentensom har en ”hälsosituation lika dålig som den i Afrika nedanför Sahara.”

Utelämnat från denna diskussion är även det särskilda beaktandet av villkoren för de svarta, lati-namerikanerna och de andra immigranterna, de unga och kvinnorna, eftersom var och en av dessa

26

grupper behöver och förtjänar separata artiklar. Faktum är, att talet om klasskampen och den ame-rikanska arbetarklassen är lite som den gamla sägnen om de blinda männen och elefanten; där varoch en kunde peka ut varsin del av elefanten men ingen hela. I detta avseende kommer några avde bästa beskrivningarna av de nuvarande sociala förhållandena i USA från sammanställningarskrivna av journalister utanför vänsterkretsarna. För att nämna ett exempel, ger William Finnegans”Cold New World: Growing Up In A Harder Country” en ovärderlig bild av den yngre, icke-col-lageutbildade arbetarklassen som det annars aldrig kommer några upplysningar om någon annan-stans ifrån.

5. Detroit och avindustrialiseringenTrots avindustrialisering, downsizing, outsourcing och den totala minskningen av tillverknings-sektorn, spelar den amerikanska bilindustrin en avgörande roll i ekonomin; en roll som beror påden centrala plats som bilen har som huvudsakligt transportmedel i de avancerade kapitalistiskaländerna. Vidare var bilindustrin i USA, liksom i andra länder, ansvarig för skapandet av ”arbe-tarfortet”: en hög koncentration av arbetare knutna samman i ett specifikt förhållande till fabri-ken, som baserades både på geografiska och psykologiska faktorer. (7)

I USA stack i synnerhet Detroit ut som prototypen för blåställens/tillverkningsindustrins städer.Den typ av stad som bäst personifierade Fordist-epokens industriella koncentration. På grund avbilindustrins centrala roll i stadens ekonomi ger iakttagandet av avindustrialiserings- och klas-sammansättningsmönstret i Detroits bilindustri en signifikant bild av hela ebb och flod-fenome-net i omstruktureringen av USA:s tillverkningsindustri i allmänhet. Ändå, vad denna närbild ger,en mikro-nivå bild för att vara exakt, är en annorlunda nedgångsprocess än vad som lyfts fram iden konventionella visdomens antaganden om avindustrialiseringen.

Thomas Sugrue visar i en artikel i International Labor and Working Class History (8), och sena-re i en kritik som fördjupas i boken, ”The Origins of the Urban Crisis”, hur avindustrialiseringeni Detroit var en mycket längre och mer ojämn process än vad som tidigare hade antagits. Viktigareändå var att denna avindustrialisering var en utveckling som inte kan avskiljas i enkla steg: enarbetarklass som ”skapades” på 1950- och 60-talet och sen snabbt ”tillintetgjordes” i slutet av1970-talet.

Sugrue målar upp bilden, när han placerar in Detroit i vad som var en nationell trend:

”På 1950-talet omgestaltade den minskade urbana tillverkningsindustrin och förlusten av indust-riarbetstillfällen landskapet i de mest ansedda industristäderna i norr. Detroit, Chicago, New York,Pittsburgh, Philadelphia, Baltimore, Trenton, Boston och Saint Louis förlorade alla hundratusen-tals tillverkningsjobb sedan 1950-talet.” (9)

Och vidare, mer specifikt om Detroit:

”Arbetsstyrkan vid Fords River Rouge-anläggning minskade stadigt under 1950-talet. Men mins-kandet av tillverkningsanläggningar var inte något speciellt för River Rouge. Antalet produktion-sarbeten i Detroit föll med nära hälften mellan 1947 och 1963.” (10) (artikelförf. emfas)

Med andra ord hade redan 50 procent av tillverkningsarbetena försvunnit i Detroits industriervid höjdpunkten av ”the Thirty Golden Years”, den efterkrigsperiod då det ansågs att välstånd ochstabilitet var normen för de amerikanska arbetarna innan de utplånades av oljekrisen och fabrik-snedläggelserna i slutet av 1970-talet. Vid River Rouge-anläggningen, för att ta ett exempel somSugrue nämner, minskade antalet anställda från 85 000 1945 till 30 000 1960.

Denna blodtappning av jobb drabbade särskilt de svarta arbetarna, som långt ifrån att straffas avnågon kapitalistisk konspiration för sin militans efter ´68, som vissa förklaringar antyder, till stor

27

del redan var avindustrialiserade vid början av 60-talet. Vid den tiden var James och Grace Boggsoroliga över det växande antal arbetslösa män som samlades i innerstädernas gatuhörn. Två avnågra få inom vänstern som hade en vag uppfattning om att denna avindustrialisering pågick.

Det är sant att 1964-69 ökade antalet jobb i Detroits bilfabriker, ett resultat avVietnamkrigsepokens ekonomiska boom som spred sig som ringar på vattnet över alla sektorer avekonomin, men ökningen av antalet anställningar var ett vilseledande och övergående fenomen;en ”bubbel”-effekt som fick minskningen i slutet på 70-talet att verka mer dramatisk än den egent-ligen var. Det är enkelt att förstå varför den synliga effekten av vågen av fabriksstängningar i slu-tet av 70-talet – stängda grindar och igenspikade fabriker – skapade en mer kraftfull påverkan påfolks uppfattning av avindustrialiseringen än det mindre synliga men stadiga utmattningskrigetmot jobben som inträffade i alltjämt öppna anläggningar under 1950-talet och i början av 60-talet.Var förlusten av tillverkningsindustrier i de stora städerna under 1950-talet en unikt amerikansktrend? I Frankrike började en liknande decentralisering av bilindustrin till landsbygden under 50-talet och inte som ett resultat av maj ´68. (11) Kanske endast i Italien kan denna industriella decent-ralisering tillskrivas en avsiktlig arbetsgivarreaktion på en ”oregerlig” arbetskraft, men det är svårtatt skilja den teknologiska förändringen från den politiska.

6. Ett mönster, inte ett undantagVar Detroit eller bilindustrin i allmänhet på något sätt ett undantag, ett mönster som var atypisktför den amerikanska tillverkningsindustrin? Till synes inte. Robin Kelly drar slutsatsen i sin stu-die över svarta arbetare i Birmingham, Alabama, att en identisk process pågick här i den tungaindustrin under samma period:

”Under 1950-talet förlorade sju av tio gruvarbetare i Birmingham sina jobb, delvis beroende påatt Birminghams stålindustrier började importera malm av högre kvalitet från Sydamerika och attkolindustrin introducerade en maskin kallad ”den ständige gruvarbetaren”, vilken ersatte massanav svarta arbetare under jord.” (12)

och”I och med att möjligheterna för de svarta arbetarna inom industrin började minska mycket tidi-gare och mycket snabbare i Birmingham än i andra industristäder inklusive Detroit sjönk andelensvarta anställda i den tunga industrin från 54 procent 1930, till 41 procent 1950, och till 33 pro-cent 1960.” (13)

Vart försvann då alla dessa arbeten? I bilarbetarnas fall flyttade de som inte slogs ut på fläcken tillnybyggda anläggningar i mindre, närbelägna mellanvästernstäder som Lima och Lordstown, Ohio.Tack vare de möjligheter till avindustrialisering som öppnades genom introduktionen av ny pro-duktionsteknik var koncentrationen av industrier och arbetare så som i Detroit inte längre nöd-vändig. Genom att flytta till sub-urbana områden på gränsen mot landsbygden istället, med enföreträdesvis vit arbetsstyrka, försökte bilindustrin komma undan Detroits fackföringsanslutnaarbetskraft med sin vittspridda informella ”vi-mot-dom”-kultur på verkstadsgolven, som uttryck-tes både inom och utanför facket. Under denna period utkämpade the United Auto Workers (UAW)en defensiv försvarskampanj, knappt medvetna om vad som pågick, och fokuserade mer på attröka ut ”bråkmakare” från avvikande lokalavdelningar så som Local 600 vid River Rouge, fram-för att ta itu med de genomgripande förändringarna som pågick.

Det är i detta sammanhang, ”the big picture” som det är, som den berömda Lordstown-strejken1972 kan placeras. Istället för att visa på en ny form av militans, som baserades på arbetsvägran(Refusal of Work (14)) bland de yngre arbetarna, kan Lordstown-strejken idag kanske bättrebetraktas som den traditionella militansens sista flämtning.

28

7. Arbetsvägran: myt eller verklighet?Sjuttiotalets ”arbetsvägran” måste ses i sitt specifika sammanhang, och man måste undvika bådeatt övervärdera och att underskatta den. Trots den på ytan radikala formen, var all arbetarmilitansi slutet av 60-talet under ytan fortfarande en tro på att kunna ”dela på kakan”, med andra ord, for-men må ha varit radikal, men innehållet var det inte. Detta är inte att förneka betydelsen av 1960-talsepokens kamp, utan snarare att närma sig denna kamp mer realistiskt, att erkänna den för vadden var snarare än att i efterhand övervärdera den för vad den inte var. Som The Sojourner TruthOrganization, en grupp influerad av C.L.R James och en av de få grupper som var involverad ifabriksorganisering under denna period, kunde skriva vid höjdpunkten för 70-talets arbetsvägran:

”Ända från början av vårt arbete har vi sett praktiska bevis för att vi hade fel i vår uppskattningatt facket skulle utgöra ett stort initialt hinder för arbetarnas organisering enligt våra perspektiv. Åandra sidan har verklighetens kamp på låga nivåer, med primitiva kampformer och en sporadiskoch tillfällig karaktär, varit långt mer iögonfallande än fackföreningarnas möjligheter att tryckatillbaka kampen. För att tala klarspråk, det finns inte mycket att trycka tillbaka överhuvudtaget.”

(”Production Work”, 1973, ”Workplace Papers”) (15)

I verkligheten var denna arbetsvägran, i den utsträckning den existerade, mycket mer utbredd i desektorer av industrin som redan var fackföreningsansluten och säkrad. Arbetsvägran märktesknappt i det breda spektra av arbetsplatsmiljöer där inga sådana garantier fanns; det ”andrahands”-lager som behandlas i analysen av arbetsmarknadens segmentering. Detta andrahandslager existe-rade redan inom tillverkningen och på andra ställen, men var särskilt tydlig inom återförsäljning,distribution, service etc. där lönerna var låga, skydden fåtaliga och systemet med en byråkratise-rad administration frånvarande; vad som passande har beskrivits som en arbetsmarknad uppdela-de i ett centrum och åtskilliga periferier. (16)

Som minderårig anställdes jag på flera plastfabriker i Baltimore under denna period avarbetsvägran i mitten av 70-talet. Vid den tiden gällde fortfarande ”inkallelsen” även om du inteblev inkallad till aktiv militärtjänst. Detta betydde att för att få de flesta jobben var du tvungen attfixa ett bevis för din registreringsstatus när du skulle anställas. Eftersom jag undvek inkallelsere-gistreringen, fanns de enda jobb som var tillgängliga för mig i denna andrahands-, icke fackföre-ningsanslutna sektor. Att arbeta på dessa plastfabriker, vilka medvetet anställde ungdomar som jagsjälv som undvek inkallelsen, betydde att du benådades med de hårdaste arbetsförhållandena. Tillexempel hade man inga raster, ingen lunch; om du hade tur kunde du äta vid din maskin – om dulyckades få tid över vill säga. Samma sak att gå på toaletten. Föga överraskande förekom ingenarbetsvägran i denna miljö. Att samma plastfabriker idag troligen anställer illegala (undocumen-ted/papperslösa) immigranter, som även de saknar ”korrekta papper”, fast av en annan sort, slårmig inte lika mycket som ett kvalitativt brått utan som ett horisontellt vad det gäller de förtryck-ande förhållandena.

Denna splittrade arbetsmarknad med alla sina skiftande former – tillfälliga jobb, svältlönejobb,daglöningsjobb osv – har varit kronjuvelen i den amerikanska kapitalismens framsteg undernärapå ett sekel. 1990 skrev ett ögonvittne att nästan 22 procent av den amerikanska arbetskraftenvar tillfällig (contingent), och beskrev tusentals män som regelbundet var arbetslösa, åtminstoneunder en del av året och som arbetade med riskabla jobb, som flöt mellan arbetsplatser med fågarantier, tvingade att söka jobb genom de nitiska arbetsförmedlingarna (labor halls). Dessaarbetsförmedlingar var målet för IWW i fortgående kampanjer mot de föraktade ”arbetshajarna”(”labor sharks”) och ofta organiserades arbetarna, som var pressade att använda förmedlingarna,lyckosamt trots deras tillfälliga och flytande status.

Efter att IWW blivit åsidosatta som en effektiv kraft av statsrepressionen, fortsatte kampanjer-

29

na mot arbetsförmedlingarna genom lokala koalitioner av filantropiska grupper, liberala organi-sationer och andra som lyckosamt lobbade för att lagstiftningsvägen reglera anställningsbyråerna.Dessa lokala reformkampanjer sopade undan eller minskade de värsta övergreppen hos arbetsför-medlingarna, såsom praxis att ta ut åtskilliga olika ”avgifter” för sin skenservice.

Men omedelbart efter 2:a världskriget – och återigen, det är möjligt att plocka fram subtila för-ändringar som pågick under vad som alltför lättvindigt betecknas som en period av obefläckat väl-stånd och en stark arbetarklass – motorganiserade sig bemanningsindustrin lyckosamt. Nu bättreförberedd kringgick bemanningsindustrin lokala föreskrifter genom en samordnad men dämpadlobby-kampanj som genomfördes från delstat till delstat, som genom det la grunden för ökningenav tillfälliga arbeten som började i slutet av 1970-talet och än mer explosionsartat vuxit under1990-talet. Som en rapport beskriver dagens ökning av tillfälliga arbeten, ”Ser man det på längresikt avslöjas den distinkta kontinuiteten mellan dagens ”bemanningsarbeten” och äldre former avamerikanska arbetsförhållanden.”

Idag har arbetsförhållandena man finner i denna ”andrahands”-sektor spridits långt mer ochäven läckt över till ”förstahands” sektorn.

Där en gång den fackföreningsanslutna delen kunde utöva ett ökande inflytande på löner ocharbetsförhållanden har balansförhållandet nu skiftat och det är den tillfälliga och riskabla sektornsom har en dämpande effekt på skikten ovanför. Emedan förhållandena tveklöst har försämrats desenast två decennierna, fanns det för de flesta arbetarna i bottenskiktet av denna dualistiska arbet-smarknad aldrig någon ”gyllene epok”.

8. Inget hinder för organiseringÄven när man målar upp ”the big picture” är det viktigt att man är överens om det faktum att ökan-det av tillfälliga arbeten inte är något absolut skydd mot organisering, inte heller är förekomstenav tillfällig arbetskraft någon på förhand bestämd garanti för ett fritt fall mot botten, som det oftadystert presenteras i den traditionella vänsterns analyser.

I Frankrike i början av 1900-talet kunde det anarko-syndikalistiska CGT sätta press på den loka-la stadsadministrationen att sätta upp ”bourses du travails” (arbetsbörser) i ett dussin franskastäder, vilka var ”arbetarförmedlingar” som arbetsgivarna var tvungna att gå igenom för att fåanställa arbetarna. Även om dessa ”arbetsbörser”, som permanenta institutioner oundvikligenbidrog till byråkratiseringsprocessen av CGT, var dessa ”bourses du travails”, i smalare mening,ändå ett praktiskt verktyg som lade ett golv, som lyckosamt hindrade det sänkande trycket på defranska arbetarnas levnads- och arbetsförhållanden. Mer aktuellt finns exemplet med ”The Lump”i den engelska byggsektorn, som beskrivs av Dave Lambs förstahandsinformation i en pamflettsom gavs ut av Solidarity London i slutet av 1970-talet. Ett närmare exempel, latinamerikanskadaglönare i Los Angeles, som tvinga sälja sin arbetskraft runt innerstadens gatuhörn, har självor-ganiserat sig kollektivt i enlighet med sina egna intressen, i frånvaron av ett intresse från någontraditionell organisation, genom att informellt sätta upp en minimilön under vilken ingen arbeta-re arbetar. Som Lamb lägger fram det i diskussionen om ”The Lump”, ”Vilken form av alieneratarbete är inte uppsplittrande? … det viktigaste är att arbetarklassens verkliga fogar inte slås sön-der av olika sätt att sälja arbetskraften.” Naturligtvis är det inget ”revolutionärt” i sig, i formen förhur detta sköts, utan det visar endast att arbeten som låter sig mäklas av facket och fackföre-ningskontrakt bara är ett sätt att sälja arbetskraften under kapitalismen. Om inte AFL-CIO visarnågot intresse för dessa arbetare – och för tillfället gör de inte det, då AFL-CIO slits mellan att sede tillfälliga arbetarna som ett hot eller som en källa till nya potentiella avgiftsbetalande medlem-mar – varför ska dessa arbetare då luta sig tillbaka och vänta på att de börjar visa intresse?

30

9. Storstadsindustrins erosionFör att återvända till frågan om avindustrialiseringen, var industrins erosion från de stora städer-na verkligen något nytt? Som The Economist anmärker, ”Den välkända bilden av solida gamlaföretag som IBM, General Motors och Ford, som gemensamt hugger i för det korporativaAmerikas goda har för länge sedan fått svarta kanter. Den internationella konkurrensen anländeför åratal sedan.” (17)

På 1920-talet lämnade textilindustrin – då huvudsakligen en New England industri – regionenför den lägre avlönade södern, och plundrade i den processen städer som Fall River, Lowell ochLawrence, och de följdes ett decennium senare av möbel- och träsnickeriindustrin. Marinindustrindecimerades i slutet av 50-talet genom flytten av handelsflottans verksamhet utomlands för en”bekvämlighetsflagg”-status i tredje-världen-länderna, vilket är ett exempel på ”globaliseringen”vid ”välstånds- och stabilitets”-periodens höjdpunkt. I en aspekt är denna process verkligen intenågot nytt eftersom kapitalackumulationens dynamik betyder att kapitalet alltid söker en flyktväg;därför står systemet aldrig still utan tvingas ständigt till omstruktureringar i jakten på maximalaprofiter.

Denna omstrukturering har i USA de senaste decennierna lett till att North Carolina hotar atttränga undan mellanvästern och bli den ledande industridelstaten i USA, med en större andel arbe-tare som jobbar i tillverkningsindustrin än någon annanstans i landet:

”Från 1964 till 1996 har antalet tillverkningsjobb minskat med 1,1 miljoner i övriga landet medande har ökat med 2,2 miljoner i södern. (…) North Carolina är till exempel en av de delstater somhar dragit till sig en stor del av industrin de senaste decennierna. De har nästan lika många män-niskor anställda i tillverkningsindustrin som Ohio, Illinois och Michigan. Och de har storindustri.Redan 1990 hade de 81 fabriker med fler än 1 000 arbetare.” (18)

10. Söderns rollI detta sammanhang är det värt att diskutera den ekonomiska roll som södern tidigare har spelatoch fortsätter att spela idag i förhållande till resten av landet. Genom den amerikanska historienkan södern på många sätt ses som en särskild form av intern koloni; en inhemsk version av tred-je världen, där billig arbetskraft och förekomsten av en svart befolkning utan mänskliga rättighe-ter, som fungerar som en arbetskraftens reservarmé, speglar förhållanden man nu kan se i de lati-namerikanska och asiatiska länderna. En av många smutsiga hemligheter med den amerikanskakapitalismen är att det mesta av den amerikanska söderns infrastruktur – järnvägarna, broarna,lands- och motorvägarna – byggdes genom användandet av olika former av ofri arbetskraft, vidsidan av slaveriet; något som kommit fram i ett flertal historier om denna korsning av företagan-de och förslavad arbetskraft. The Economist anmärker rentav i en recension av en ny bok om denofria arbetskraftens roll i den amerikanska ekonomin, ”Slaveri i en form eller annan har från bör-jan spelat en central roll i den amerikanska historien. Det är ingen överdrift att säga att fångarbidrog lika mycket som fria män och kvinnor i att etablera USA som nation.” (19)

Inte heller inskränker sig denna roll till urhistorien. Även om många och de tydligaste tecknenpå söderns samhälleliga underutveckling, så som öppen segregation och laglig terror, drevs till-baka av kampen på 1960-talet har regionens ekonomiska attraktionskraft som magnet för inve-steringar fortlevt. Under de senaste tjugo åren har södern blivit den huvudsakliga placeringen förutländska investeringar i USA, vilket visas av det välkända exemplet med Mercedes-Benz somförlade sina nya anläggningar till Alabama och South Carolina. En av orsakerna till varför inve-steringarna i södern fortsätter beskrivs i en artikelserie i Baltimore SUN som undersöker det för-täckta biståndet, belopp som uppgår till miljontals dollar i ett paket bestående av direkta gåvor,skattelättnader, förbättringar av infrastrukturen i delstaterna, allt för att attrahera investeringar.

31

Det skulle vara intressant, om än oerhört svårt, att försöka beräkna effekten av detta bistånd till-sammans med en utvecklad infrastruktur, en yrkesskicklig och läskunnig men icke-fackansluten,lågbetald arbetskraft och områdets närhet till nyckelmarknaderna och jämföra det med tredje värl-den-länderna ur kapitalisternas perspektiv.

Trots det faktum att alla delstater i USA levererar detta enorma bistånd under bordet till företagmed litet allmänt ansvar, praktiseras inte någon annan stans denna politik med finansiellt stöd utanförpliktelser lika omfattande som i södern. (20) Förekomsten av dessa statliga gåvor visar även påde konkreta begränsningarna i dagens globaliseringsanalys. ”Papperspåståenden” om nationalsta-tens död fördunklar dess fortsatta existens och behovet av den väldigt traditionella och nödvändi-ga roll som staten spelar: den att vara en ”tjänarinna” åt det privata kapitalet genom att bistå vidden senares utveckling, dess ackumulation och följaktligen dess profiter. I en epok av ökad inter-nationell konkurrens söker varje nationalstat fortfarande att skydda sina egna kapitalister påbekostnad av de rivaliserande utländska kapitalen.

Jakten på billig arbetskraft och utvinnandet av mervärde har förekommit ända från början i denamerikanska kapitalismens ändlösa expansionen. Det är en process som fortgår än idag, om ävenunder nya former. Blott vid ett fåtal fall har den hindrats eller tyglats av facket, inte ens under depåstådda ”trettio guldåren”.

Att peka på detta betyder inte att den amerikanska kapitalismen är resistent mot kriser eller motopposition; långt därifrån. Vad som emellertid måste ifrågasättas är den bild som felaktigt skiljeren ”guldålder” för den amerikanska arbetarklassen från en ”tillbakagång”. Som vi har visat,under efterkrigstiden fram till slutet av 1970-talet, då många inom vänstern menade att den ame-rikanska arbetarklassen var ”förmögen” och ”mutad”, har en ständig och obeveklig omstruktu-rering försiggått under ytan. Effekterna av denna omstrukturering kan inte begränsas till det sena1970-talet.

11. Omstrukturera, omstruktureraDe senaste decennierna har den inhemska omstruktureringen lett till ett fortgående uppslitande avbåde det vardagliga arbetets strukturer och av den traditionella klassammansättningen. Några aveffekterna - återigen, var och en kan inte ses isolerat utan måste ses som ömsesidigt beroende - är:

- En ökad utsugningsgrad. Användandet av datorer och teknologi för att ytterligare rationaliseraarbetet, i slutändan för att få ut mer arbete ur färre personer.- Minskat antal anställda i den traditionella, fackföreningsanslutna tunga industrin.- Den explosionsartade ökningen av servicesektorn som fått bränsle från inflödet av kvinnor tillarbetarskaran och, nyligare, dygnet-runt-service-ekonomins expansion. Snabbköp, bekvämlighet-saffärer och mängder av andra affärer är nu öppna dygnet runt sju dagar i veckan genom det ökan-de användandet av skiftarbete. De olika mönstren av skift- och helgarbeten sprider sig bortom detraditionella skiftarbetesmönstren som utarbetades tidigare i sektorer som t ex sjukvården.- Industriell tillväxt i tidigare underutvecklade delar av landet, med en minskning i andra områ-den, vilket följs av regionala omstruktureringar.- Å ena sidan överarbete (inte ”arbetets slut”) genom ett omfattande utnyttjande av obligatorisktövertidsarbete i vissa sektorer (tillverkningsindustrin sticker ut) och å andra sidan behovet att haflera jobb (låg-kvalificerade jobb i synnerhet i servicesektorn)

På senare tid har hotet om att flytta industrin utomlands tillsammans med hotet om downsizingeffektivt begränsat kampen på arbetsplatserna vilket har lett till ett stärkt klimat av rädsla och osä-kerhet. Till exempel fann en studie 1996 av Cornells arbetskraftsutredare Kate Bonfenbrenner att62 procent av tillverkningsindustrin hotade stänga sina anläggningar så snart facket startade en

32

offensiv, oavsett om en flytt utomlands över huvudtaget var omedelbart praktisk.I motsats till 1960-talet, då kampen oftast handlade om en större bit av den ständigt växande

kakan, möts du idag av paradoxen att du överallt i USA kan höra och se bevis på än mycket mervittspridd klasspolarisering. Dagens polarisering uttrycks genom hetare känslor som att ”de rikablir rikare”, tvivel på om dina barn kommer att få det bättre än din egen generation, minskat del-tagande i institutioner och i valskådespelet och så vidare. Det är en sorts »negativt” klassmedve-tande, då dessa mer precisa föreställningar om den amerikanska verkligheten jämfört med 1960-talet samtidigt sällskapas av mindre öppen kamp.

12. Myten om det fria kapitaletEn sådan situation kan bestå oändligt länge eller också ändras väldigt snabbt. Det är emellertid enannan situation som måste bemötas än den som oftast presenteras av de allmänna bilder som dentraditionella vänstern målar av avindustrialiseringen och globaliseringen. Dessa analyser somgenom att de misslyckas att se det längre perspektivet, undersöker det speciella eller motsägelse-fulla som poppar upp, som ofta i slutändan överbetonar dessa ”objektiva” faktorers ”determinis-tiska” roll mer än kapitalisterna själva. Detta kan iakttas vid en närmare koll på de specifika fal-len med exporten av inhemska arbetstillfällen utomlands. Emedan de lågteknologiska, arbetsin-tensiva industrierna, som en generell tendens, frekvent verkligen packar ihop och flyr till tredjevärlden-områden, hamnar denna omplacering ändå i slutändan antingen inom landet eller skiftastill länder som flåsar värdnationen i nacken. Detta visas mer utförligt i Chris Harmans utmärktaartikel i International Socialism Journal #73 (vintern 1996) som avslöjar många av de partiför-sålda globaliseringsteorierna, där han utnämner denna process som ”glokalisering” och inte ”glo-balisering”.

Denna ”glokalisering” bekräftas även av The Economist som skriver, ”Det finns sunda skäl var-för de mer värdefulla delarna i denna nya globala kedja kommer att förbli i Amerika och Europa.I en epok där mass-”kundifierande” (mass-customization), det smidiga och avslappnade förhål-landet som är möjligt mellan tillverkare, kunder och återförsäljare i Silicon Valley´s elektroniskavärld – eller Emilia-Romangnas kläd- och skovärld eller Baden-Wurttenbergs och Bavarias bil-byggarvärld, ger ett nytt, unikt framsteg för de som verkar på sådana platser.” (20 juni, 1998, s.18)

Emedan det gränsöverskridande utflödet av vissa jobb obestridligen försiggår, inträffar proces-sen ibland även omvänt, en process som får liten uppmärksamhet eller små fanfarer jämfört medjobbförlusten vid anläggningsomflyttningar utomlands. I fallet med de förra kommer ett företagatt flytta produktionen utomlands så länge produktionen är arbetsintensiv för att sedan flytta till-baka verksamheten till ursprungslandet så snart arbetsprocessen har automatiserats och kräverökad kompetens för att kunna utföras:

”Till exempel, genom att automatisera lödandet av datorchips kan Fairchild SemiconductorCorporation göra en del av sin chipsmontering vid sin anläggning i South Portland, Maine; chip-sen hade tidigare monterats manuellt i Sydostasien” (från en artikel av Susan Walsh Sandersonsom citeras i Harley Shaiken och Steve Herzenbers ”Automation and Global Production:Automobile Engine Production i Mexico, the United States och Canada” (1987, s. 5).

En huvudsaklig anledning till detta omvända arbetsinflöde som pågår är att ”USA historiskt setthar kunnat nå låga styckkostnader även med höga löner som ett resultat av sin höga produktivitet”(ibid, s. 4). Denna höga produktivitet utgör en viktig aspekt i förståelsen av varför investeringar iUSA, trots de ”höga” löner som betalas de amerikanska arbetarna i jämförelse med deras tredje-världen-kollegor, förblir ett attraktivt alternativ. Denna process kan även iakttas i den senare tidens

33

utvecklingen i den amerikanska textilindustrin, som av den traditionella industrin hårdast hardrabbats av den gränsöverskridande migrationen. Under de senaste åren har förlusten av arbetstill-fällen i textilindustrin om inte upphört så åtminstone avstannat, då högt automatiserade vävstolar,där specialutbildade arbetare nu kan sköta upp till 8 maskiner, har ersatt den gamla arbetsintensi-va produktionsprocessen som tidigare var normal för industrin. Då USA är den näst största pro-ducenten av bomull i världen, efter Kina, är det fortfarande billigare och mer kostnadseffektivt,trots de urdåliga lönerna som betalas de mexikanska textilarbetarna, för textiltillverkarna att för-lägga textilproduktionen nära råmaterialskällan i södern i stället för att skeppa arbetet över tillAsien eller ens till Mexiko. Med introducerandet av kapitalintensiv produktionsteknik har omst-ruktureringen av textilindustrin lett till en ytterligare rationalisering av arbetsprocessen i industrin;en situation där mer output kan pressas ur färre men mer kompetenta arbetare, även i en sektorsom historiskt varit känsligare än de flesta för den internationella konkurrensen.

13. Återindustrialiseringen av MellanvästernÄven när det gäller avindustrialiseringen finns möjligheten att denna ständiga omstruktureringverkar åt båda hållen. Ett typexempel är Mellanvästern, som avindustrialiserades på 1970-talet ochsom återindustrialiseras på 1990-talet, sedan dagens ekonomiska villkor har visat sig föredömligaför kapitalackumulering (21).

I en beskrivning av Mellanvästern idag skriver The Economist, ”Amerikas en gång rostiga till-verkningshjärta, Illinois, Michigan, Wisconsin och Indiana, har omstrukturerat sig, bytt verktygoch återskapat sig som landets ekonomiska kraftstation. Dess export ökar långt snabbare ännationsgenomsnittet. Arbetslöshetsnivån på 4,4 procent är den lägsta i landet. I korthet, dennaregion is booming.” (22)

Denna utveckling beskrivs mer i detalj i en artikel med rubriken ”Reversal of Fortune:Understanding the Midwest Recovery” i Economic Perspectives, som publiceras av FederalReserve Bank of Chicago:

”Mellanvästern förlorade 2,5 procentenheter av sin andel av landets arbetstillfällen inom tillverk-ningsindustrin från 1977 till 1983, från i grova drag 19,5 till 17 procent. De har sedan dess åter-tagit 2 procentenheter och lönsamhetsgraden har accelererat under 1990-talet.Tillverkningsindustrier så som bil- och stål- har åter koncentrerats kring Mellanvästern. Till exem-pel hade regionen 31 bilfabriker 1996, jämfört med 27 1979. Även om nio bilfabriker stängdes iMellanvästern mellan 1979 och 1996 öppnades 13 nya.” (23)

Varför pågår då denna återkoncentration av industrin i den tidigare avindustrialiseradeMellanvästern?

”Externa faktorer till Mellanvästerns ekonomiska omvändning inbegriper teknologiska ochorganisatoriska omvandlingar i bilindustrin, vilket har gynnat återkoncentrationen till nationensmittendel; det geografiska mönstret med federala försvarsutgifter; sjunkande reala energipriser,viktigt både som input för regionens industrier och som styrmedel för efterfrågan på dess pro-dukter; och från mitten av 80-talet fram till helt nyligen, en sjunkande dollar, vilket har ökat deninternationella konkurrenskraften för regionens företag.” (ibid, s. 6)

En senare artikel i Economic Perspectives (24) beskriver hur implementerandet av mager pro-duktionsteknik bidrar till myllret av nya underleverantörer till bilindustrin:

”(det förändrade rumsliga mönstret av Fords nätverk av underleverantörer)… visar en märkbartökad koncentration hos Fords underleverantörsbas runt Southern Michigan. Under det senastedecenniet placerades 31 procent av de nyöppnade underleverantörsanläggningarna inom 100 milesfrån Dearborn (mot endast 17 procent under det förra decenniet).”

34

En artikel i Wall Street Journal den 16 december 1999 visar att jobben på de i de flesta fallen icke-fackanslutna bildelstillverkningsanläggningarna har ökat med 40 000 över de senaste tio åren,samtidigt som G. Mustafa Mohatarem, GM:s chefsekonom, påstår i Oakland, Michigans TechNews (Michigan) den 20 mars, 2000, att ”sedan 1 januari 1994 har anställningarna i den ameri-kanska bilindustrin ökat med omkring 165 000”.

Centralt i dessa artiklar är att löneskalor eller fackföreningsgrad, jämfört med standarden förindustrin för tjugo år sedan, inte diskuteras. Emellertid, den bild som presenterades i det senastenumret av Collective Action Notes, som visade friställda svarta bilarbetare som kurade ihop sigrunt eldarna innan de i tysthet forslades iväg till fängelser för att bli slavarbetare, kanske kan passadåligt säljande Bruce Springsteen album, men vilseleder bara som en bild av villkoren i dagensMellanvästern. Eller någon annanstans i USA.

14. Just-In-Time: nya bojor – eller en ny sårbarhet?Härskarna må skapa reglerna, för att parafrasera Marx, men de gör inte det av omständigheter somde helt och hållet själva väljer. ”Arbetsgivaren köper inte en timmes passiv arbetskraft som denmarxistiska modellen menar, han köper en timmes output, vilket kommer att variera beroende påarbetarens motstånd” (25). Därmed är det felande i bilden som hittills målats upp döljandet av densubjektiva responsen. Låt oss nu återvända till ekvationens andra del; de amerikanska arbetarnasreaktion på de nya förändringarna i arbets- och produktionsprocessen.

Sedan slutet av åttitalet har ”just-in-time”-produktionstekniken utgjort ett problem för mångainom vänstern, vilka såg denna teknik som introducerandet av ett starkt vapen för att undermine-ra arbetarklassens landvinningar. Men detta var bara delvis sant. Emedan ny produktionsteknikändrar spelfältet för arbetarna och kapitalisterna, är det inte alltid till de senares fördel. Så har detvarit med ”just-in-time” i bilindustrin och på andra ställen. Under de senaste åren har olika strej-ker riktat ljuset mot ”just-in-time”-systemets nya känslighet för strejkaktioner på ett sätt som intefanns tidigare.

Det är inte svårt att se varför denna nya sårbarhet uppstår. Ett inventariesystem som baseras påsmå lager med nödvändigt material ger arbetarna ett ökat inflytande, inte minst att stanna pro-duktionen under en strejk. Detta erkänns sent om sider av kapitalisterna själva, som är långtmindre upp-över-öronen positiva till de positiva effekterna av just-in-time när väl begränsningar-na i just-in-time drogs fram i ljuset som de gjorde för ett decennium sedan. Detta faktum noterasi en artikel i Journal of Commerce 10 april, 1997, som tog upp de pågående GM-strejkerna där detslogs fast att, ”Med strejker mot världens största billtillverkare som visar sig söndertrasa derasglobala underleverantörskedja, kanske det är dags att ändra just-in-time till just-in-case.Biltillverkarnas underleverantörskedjor är känsliga för produktionsstopp eftersom industrin ärberoende av just-in-time-produktion.”

15. ”Quality of Life”-cirklarNär ”quality of life” och ”team work”-cirklar och annan japansk managementteknik planterades ide amerikanska bilfabrikerna för mer än ett decennium sedan, befarade vänstern, kanske inte utangrund, att denna nya teknik var ett listigt drag att inkorporera arbetarna i en ökande produktion.Men två av de få undersökningarna som bygger på en verklig kontakt med arbetarna, visar enannan bild; en bild där arbetarna inte försonas med eller invaggas i ett ”falskt medvetande” likamycket som många trodde.

I ”Farewell To The Factory” studerade Ruth Milkman tusentals bilarbetare vid en GM-anlägg-ning i New Jersey, som i slutet av 80-talet hade gått med på en ”buy-out” hellre än att fortsättaarbetet vid monteringsbanan. Antalet arbetare som valde denna ”buy-out” var långt större viddenna anläggning än vid andra, ett faktum Milkman relaterar till den barrackliknande atmosfär

35

och de hårda fängelseliknande villkoren vid monteringsbanan.Av dessa arbetare – nära 1/3 av anläggningens totala arbetsstyrka – ångrade få, åratal efter att de

blivit utköpta, att de hade lämnat GM. Denna frånvaro av nostalgi över monteringsbanan varanmärkningsvärt samstämmig, en generell attityd som uttrycktes både av de som hade lyckatsefter sin GM-tid och de som hade ”ramlat igenom” systemet. Även om arbetarna i den senarekategorin ångrade förlusten av förmånerna och sin höga timlön, uttryckte få av dem några betänk-ligheter över att ha lämnat fabriksarbetet bakom sig.

Under de följande åren efter buy-out:en gjorde Milkman omfattande intervjuer med de arbeta-re som arbetade kvar vid GM:s Lindenanläggning, där ”team management” hade introduceratsundertiden.

Vad hon upptäckte var att ”teamwork”-andan, långt från att ha inkorporerat arbetarna i ett har-moniskt management-kontrollerat försök att öka arbetets out-put, istället utvecklats till en dagligstridsform som användes till att kritisera ledningen för att de inte levde upp till de munviga ochmeningslösa klichéerna om att värdesätta det individuella deltagandet. Bilarbetarna accepteradeteamwork circle-produktionstekniken, inte utav något ”falskt medvetande” om sina ”verkliga”intressen, utan därför att den gamla verkstadsgolvsregimen var så hatad att inget kunde bli värre.Enligt Milkman ökade, snarare än minskade, i själva verket missnöjet efter att lagkoncepts-pro-duktionen introducerats. Milkman citerar ur en studie från en fabriksstängning i Wisconsin där, tillförfattarens överraskning, få arbetare uttryckte någon beklagan över att fabriken stängdes, trotsden påtagliga ekonomiska påverkan som stängningen utövade på det omgivande samhället (26).Liksom GM-arbetarna i New Jersey, vilka avskydde det dåvarande arbetsförhållandena som råddei bilindustrin, jämrade sig få av arbetarna vid Kenosha-anläggningen över att de sparkats ut.

Milkmans upptäckt ekar av Laurie Graham (27), som arbetade vid en Subaru-Isuzu-anläggningi Indiana och som i och med det befann sig i en gynnsam position att knäcka ”det dolda medde-landet” där. Isuzu, en japansk ”omplantering” (transplant), introducerade den mest avanceradejapanska management tekniken – kaizen (ständig förbättring), vid denna Indiana-anläggning.

Men, vad Graham i själva verket pekade på var, att medan hennes arbetskamrater klagade påytan, gjorde de också motstånd på ett flertal både dolda och öppna sätt, inberäknat en vägran attdelta i företagets ”team spirit building”-utflykter, och att de individuellt manipulerade reglerna föratt gynna sig själva, och organiserade även tillfälligtvis samordnade kollektiva aktioner för attminska tempot vid arbetet vid monteringsbanan. Graham anmärker att 70 procent av hennesarbetskamrater såg på teamwork som en metod att få arbetarna att arbeta hårdare. Vad Grahamobserverade medan hon arbetade vid anläggningen var, liksom Milkman, i slutändan mer ilskagentemot ledningen efter att ”quality of life” introducerats, inte mindre. (28)

Detta förkastande av lagkonceptet och quality of life-cirklarna bekräftas även av senare exem-pel där dessa koncept i tysthet har lämnats efter den initiala managementfanfaren (29):

- Vid UPS har ett lagkonceptsprogram som sattes igång 1995 övergivits på begäran av UPS-arbe-tarna. Som en UPS-arbetare slog fast, ”Att arbeta utan ledning lät lockande. Men, när du väl sågdet, blev det klart som korvspad – de var inte intresserade av att ge oss kontroll över någontingannat”.- Grundaren av Bolivar-projektet vid Harman Automotive Inc, en gång hyllat som ett av de merinnovativa ”quality of life”-projekten i USA, dödförklarade sitt projekt.- Vid Saturn ökade antalet anställda som röstade för att avbryta ”delaktighets”-programmen från13 till 34 procent på bara några få år, vilket föranledde en facklig supporter av konceptet att dekla-rera att ”projektets dagar är räknade”.

36

16. Ny teknologi; gamla arbetsförhållandenMöjligheten att se igenom management flosklerna om den ”minskande” tillverkningssektornbegränsas inte heller, vilket noteras av Washington POST i en artikel nyligen (30) som undersökerAmazon, den stora internet-baserade bokförsäljaren och en av stommarna i den Nya Ekonomin,där teknologin anses garantera en splitterny framtid av samarbetspartners som går bortom detgamla motsatsförhållandet arbetare-ledning. Artikeln i The POST observerar att ”… en plågandeverklighet stöttar sekelslutets yra. Snabbhetslöftet vilar fortfarande tungt på mekaniskt arbetandeanställda, män och kvinnor som spenderar sina dagar och nätter med att paketera böcker vidAmazons distributionscentraler, och med att svara på e-mail när en kund har glömt sitt lösenord…de flesta jobb som har skapats i den Nya Ekonomin är lågbetalda, lågkompetenta och monotona.”En arbetare, som skriver om sina erfarenheter i en artikel för en alternativ veckotidning i Seattlemed rubriken ”How I escaped the Amazon cult”, beskriver arbetet vid Amazon på följande vis: ”…vi utförde i grund och botten ett drönararbete och hade människor flåsandes i nacken hela tiden… den enda skillnaden var att många av arbetsledarna hade piercade öron och skinnkläder.” Defabriksliknande villkoren ledde till att en grupp arbetare, som kallade sig The Washington Allianceof Technology Workers (WASH TECH), organiserade sig på Amazon. Och än en gång, en föränd-ring av teknologin och produktionstekniken genererar en gammal reaktion. En reaktion som utpe-kats som akterseglad och som en besegrad relik från förr.

17. Mikronivåns byråkratiska bördaEn värdering av nivån på missnöjet på arbetsplatserna kan även urskiljas genom att se på fråganfrån motsatt sidan: om de amerikanska arbetarna är så omintetgjorda och demoraliserade, varföranstränger man sig då så mycket, till enorma kostnader för kapitalisterna, att övervaka och styraarbetarna idag?

För att återvända till Doug Henwoods observation: kan det vara så att de amerikanska arbetar-na är svårare att styra?

Den sene Timothy Mason skrev en gång i History Workshop och pekade på det häpnadsväckan-de antal artiklar, allt som allt över 50 000, som insamlats av Committee of Industrial RelationsLibrarians i ämnet industrirelationer och scientific management bara under den direkta efterk-rigsperioden. Mason anmärker att, ”bibliografierna är ett iögonfallande testamente över den våld-samma, obevekliga och omfattande ansträngning som ledningen har utfört i USA för att suga uppoch göra den amerikanska industriarbetarklassen samarbetsvillig.” Detta var inte hellar en speci-fik utveckling för efterkrigstidens arbete-kapital-kompromiss; så långt tillbaka som på 1930-taletobserverade Gramsci att ”de undersökningar som genomfördes av industrialisterna över arbetar-nas privatliv och den övervakningsservice som skapades av en del företag för att kontrollera arbe-tarnas ”moral” är nödvändiga för de nya arbetsmetoderna.” När vi talar om arbetsköparna somdrar nytta både av en ökad rationalisering och alkoholförbud, slog Gramsci fast att, ”ett fram-tvingat urval kommer ofrånkomligen att inträffa; en del av den äldre arbetarklassen kommer attutplånas obarmhärtigt från arbetets värld”, ett kusligt förutseende av dagens vittspridda använ-dande av drogtester i USA för att sålla de ”duktiga”, produktiva arbetarna från de ”dåliga”, impro-duktiva.

Även om det inte är lika populärt längre i vänsterkretsar att undersöka sådana frågoställningar,som det var för knappt 20 år sedan, kunde det vara värt att återge den aktuella litteraturen omindustrirelationerna och se hur dagens management-teknik jämför sig med den gamla, både kva-litativt och kvantitativt. Om något, vore det rimligt att anta, med framväxten av ”human relations”som en särskild disciplin, att försöken att kontrollera och manipulera arbetarnas beteende på job-bet har ökat och inte minskat, inte bara bland industriarbetarna utan även bland servicearbetarna.

I frånvaron av en mer omfattande analys, passerar ett svar i David Gordons artikel ”Underpaid

37

Workers, Bloated Corporations”, vilken senare utökades till en hel bok (31). Enligt Gordon är en idet stora hela icke erkänd orsak till den ökande lönestagnationen i USA under senare tid, en trendsom är unik för USA jämfört med andra i-länder, den stora diskrepansen i förhållandet mellanövervakningspersonalen/arbetsledarna och arbetarna. Med data från Internationella arbetarorgani-sationen (ILO) betecknar Gordon detta fenomen ”den byråkratiska bördan” och lyfter fram den”massiva omfattningen av och kostnaden för den styrande och övervakande apparaten” i de pri-vata amerikanska bolagen. Trots rädslan för downsizing ökade denna mellanchefssektors procen-tandel av arbetsstyrkan från 12,6 procent 1989 till 13,6 procent 1985. Gordon slår fast att”nedpressandet av lönerna och den byråkratiska bördan är intimt sammanbundna, att det ena starktbidrar till det andra”, och citerar en studie som pekar på att lönestagnationen/-frysnignen dekla-rerats både i de sektorer av ekonomin som inte är utsatta för den globala konkurrensen och i desektorer som är utsatta för den, och ger ännu ett exempel där en överbetoning av globaliseringenoftast döljer mer än den avslöjar. (32)

Under de senaste två decennierna har få nyanställningar förekommit i den traditionella industri-sektorn. Men under det närmsta decenniet kommer tusentals arbetare som anställdes i den storaanställningsboomen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet att gå i pension och ett inflödeav nya arbetare kommer att ersätta dem. Även om de jobb denna senare grupp kommer att fyllakommer att vara kraftigt reducerade och kräva högre kompetens än den föregående generationens.Hur kommer dessa yngre arbetare att reagera på de villkor de ställs inför i alltmer datoriseradefabriker? Det är det svårt att förutse. Men en artikel som tittar på det nuvarande generationsgapetmellan nya och gamla arbetare i tillverkningsindustrin (33), visar att de yngre ur arbetarklassenbrister i tillgivenhet till både arbetet och arbetsgivaren och som ett resultat av detta visar mindreidentifikation med och stolthet i att vara ”en arbetare” än föregående generation gjorde. Dettasärskiljande av ens inkomstkälla och ens identitet kan få långtgående konsekvenser.

Kanske även i detta perspektiv, kommer en verklig arbetsvägran att komma. Som Marx skrevför mer än hundra år sedan i första volymen av Kapitalet, ”… ingen annanstans är människornaså likgiltiga inför sitt arbete som i USA, ingenstans är folk så medvetna om att deras arbetskraftalltid producerar samma produkt, pengar, och ingen annanstans utför de de mest skilda arbetenmed samma nonchalans.” (34)

18. Avmystifiering av fängelsearbetet

”Visa mig en intern som ser på TV hela dagarna och jag visar dig en farlig intern”en Maryland Correctional-representant

I diskussionen om fängelsearbetet i radikala skrifter kryddas artiklarna med fraser som ”slavar-betskraft”, ”det fängelseindustriella komplexet”. Bilden som frambesvärjs är, ibland medvetet,ibland inte, en situation liknande ett nazistiskt arbetslägersystem.

Denna analys missar poängen grovt. Faktum är att för tillfället används fängelsearbetet ofta somett kontrollinstrument av belöning och bestraffning, med den garanterade rätten att arbeta som ett”privilegium” vid ”gott” uppförande samtidigt som arbetet dras in om man inte ”spelar efter reg-lerna”. Långt ifrån att vara något slags nazistiskt arbetslägersystem, är fängelsearbetets roll, omän underordnad, bona fide att verka som ett kontrollmedel i fängelseadministrationens händer föratt desarmera potentiella oroligheter, vilket en artikel om fängelsearbetet i Wall Street Journalindirekt erkände nyligen när den slog fast att, ”vakternas åsikt är att sysselsatta fångar är lättareatt styra.” (35) Det samma kan läsas i en Covert Action artikel om fängelsearbetet, att arbetssche-mana i fängelserna fyller ”behovet av att påtvinga disciplin och kontroll över en allt större och alltmer bångstyrig fängelsebefolkning.” (36)

38

Det är inte svårt att se varför fängelsearbetet spelar denna roll. Interner som upplever långtrå-kigheten och en nästan total brist på meningsfulla aktiviteter, som ett resultat av nedskärningar påutbildnings- och rekreationsprogrammen, är mer benägna att bli inblandade i gängaktiviteter ochandra former av ”bråkigheter”, som skadar fängelsets ”lugnande” funktion, än de interner som ärutmattade efter en dags arbete.

Även internerna bedömer denna situation på precis samma sätt, om än från motsatta sidan, dåingen intern, med rätta, bryr sig speciellt mycket om de problem som fängelseadministrationenstöter på när de ska styra dem. Av denna mer noggranna bedömning av den institutionella makt-balansen följer, att de använder rätten att arbeta som ett medel att komma undan det förlamandelångtråkiga i att vara inlåst i sin cell större delen av dagen, vilket förklarar varför en indragning avrätten att arbeta används som en straffmetod av myndigheterna för att tvinga fram disciplin på kor-rektionsanstalterna. Denna koppling mellan ”rätten att arbeta” och anpassningen till fängelsereg-lerna bekräftas även i en artikel som beskriver hur textiltillverkningen vid Eastern OregonCorrectional Institution i Pendleton, som tillverkar jeans som marknadsförs under namnet ”PrisonBlues”, fungerar. En artikel som beskriver Pendleton-verkstaden – en av de äldsta och mest eta-blerade fängelseindustrierna som ofta nämns i rapporter över tillväxten av fängelsebaseradeindustrier – lyfter fram att ”internerna måste ha klarat 90 sammanhängande dagar av gott uppfö-rande för att få arbeta.” (37)

Det finns även några få, men inte alls okända situationer där fångarna kräver rätten att arbeta.Till exempel anhöll en grupp kvinnliga interner vid Jessup Women´s Correctional Facility på egetinitiativ hos Maryland State AIDS Administration att få sätta ihop kondompaket; de såg inte dettabara som ett sätt att fördriva tiden utan som ett sätt att ”ge något tillbaka till samhället”. En arti-kel som beskriver detta projekt lyfter fram att, ”arbetarna arbetar 13 timmar per dag och trots attde bara får $120 per månad, är moralen hög. De tror på vikten av sitt uppdrag. Och bortsett fråndet, kostar det på att sitta i en fängelsecell hela dagarna”. (38)

Utan tvekan är detta en form att själv-utsugning, då kvinnorna utför ett samhälleligt nödvändigtarbete i stort sett utan någon ersättning; en situation som inte skulle existera om de inte varit inlås-ta under inhumana och överbefolkade förhållanden. Men det är långt ifrån bilden av nazisternas”slav”arbetsläger Dachau eller ”Arbeit macht Frei”.

Det finns undantag från denna generella regel, så som användandet av kedjefångar i flertaletdelstater i södern, men kedjefångarna har tagits fram huvudsakligen som ett brutalt sätt att till-fredställa ett uppfattat allmänhetens krav på synliga straff för brottslingarna. Ett ändlöst stenbry-tande vid vägkanten tillfredställer inte i någon högre mening kapitalackumulationen. Istället gerkedjefångarna fångindustrin ett kostnadsfritt självuppfyllande spektakel som visar hur fängelser-na sätter ”hårt mot hårt” gentemot de kriminella; ett spektakel som utgör ett synbart bevis på enaktivitet som vanligtvis döljs för allmänhetens insyn bakom murarna; en aktivitet som sedan kananföras som stöd för fängelseindustrins sug efter ökade budgetar.

Fängelseindustrins begränsade roll

En annan indikation på den begränsade roll som den privata industrin spelar för fängelsearbets-systemet kan fås om man tar en titt på de faktiska siffrorna. Av grovt räknat en och en halv mil-joner människor som är inspärrade, är totalt 80 000 anställda i olika typer av fängelseindustrier.Denna siffra är vilseledande eftersom den offentliga sektorn (inklusive fängelsesystemet självt)förblir den största arbetsgivaren av den internerade arbetskraften, och förkrymper med bred mar-ginal den privata sektorn. I Maryland, till exempel, arbetar majoriteten av de 22 600 arbetandeinternerna inom fängelsesystemet med att städa golv, bemanna köken etc., och endast 1 300 äranställda i ”statliga industrier” (”State-Use industries”), en kategori som innefattar all produktion

39

för en begränsad sektor bestående av non-profit grupper och myndighetskontor. (39)

Den privata sektorns investeringar syns knappt i dessa siffror. Enligt Village Voice har the PrisonIndustry Enchantement Program (PIE) som sattes upp av kongressen 1984 för att stimulera denprivata sektorns inblandning i fängelseindustrin endast haft en ”blygsam framgång”. (40) Tolv årsenare har endast 25 delstater lyckats locka den privata industrin till fängelserna – och en majori-tet av dessa företag som har etablerat fängelseverkstäder var små lokala företag som hade vänt sigtill fängelserna som en sista utväg att få tag på arbetskraft. Som direktören på ett litet Marylandföretag, ett av få företag i delstaten som etablerat en fängelsebaserad verksamhet, beskrev sitt syftemed att sätta upp en verkstad i ett fängelse, ”det har nästintill blivit omöjligt att attrahera ochanställa kvalificerade människor (utanför murarna).” (41) Med mer än en fjärdedel okvalificeradejobb på den amerikanska arbetsmarknaden, med en 100 procentig omsättning av folk per år, kanfängelserna vara en av de få platser där en stabil arbetsstyrka kan rekryteras. Med andra ord, fäng-elsearbetet måste ses i sitt specifika sammanhang i dagens amerikanska ekonomi; som en källa avarbetare som motvilligt används av arbetsgivarna, vilka är desperata efter nya arbetskraftskällorför att få bukt med dagens brist på arbetskraft.

Och vidare, varför, även med en allvarlig brist på arbetskraft utanför murarna, är fängelsearbe-tet så underutnyttjat, om fängelserna nu erbjuder en pool med billig, fängslad ”slav”-arbetskraft iett växande Gulag-liknande ”fängelse-industriellt komplex”, som vänstermytologin får det till?Just för att, som Village Voice-artikeln tidigare kort och koncist visade, ”Fängelsearbetet är heltenkelt inget pangköp.” Orsakerna är inte svåra att begripa: ”(fångarna) måste övervakas intimt ochfångvaktarna måste ständigt räkna dem och hålla koll på verktygen – vilket ofta slösar bort pro-duktionstid.” Vidare kan produktionen inne på fängelserna bli avbruten av advokat- eller familje-besök, liksom inlåsningar, kravaller eller protester – alla faktorer som vanligtvis inte inträffar viddin ordningsamma och rutinmässiga anläggning utanför murarna. Dessa dagliga institutionellaavbrott, inbyggda i institutionslivet självt, bidrar till det ytterst oprofitabla i fängelsearbetet. Vilketär ännu en anledning till varför majoriteten av fångarbetarna fortfarande används till institutionensegna arbetsuppgifter såsom sanitets- och köksarbete. Sådana jobb kan lättare klara ofta förekom-mande avbrott då arbetsuppgiften inte kräver en vidmakthållen, ständig out-put för att kunnagenomföras.

Är det inte troligt att även interner försöker hålla tillbaka sin out-put precis som arbetarna utan-för murarna? Om du har rört dig i fångkulturen vet du att det inte finns något mindre kontrolleratän ett amerikanskt fängelse. I det perspektivet förlorar allt tal om ”vardagens gerillakrig” sinaeventuella litterära bibetydelser som begreppet må ha, och blir en helt och hållet bokstavligbeskrivning av hur saker och ting verkligen ligger till.

En överskattning av fängelsearbetets betydelse, vilket görs på samma sätt som samma männi-skor gör med sina Gulag-argument om fängelsearbetet, pekar på några fel man gör med den ame-rikanska statens vanliga funktioner, när man utropar den som en nära förestående ”fascism”, vil-ket förringar den verkliga situationen: det pågående fängslandet och kriminaliserandet av helaskikt av svarta och latinamerikanska ungdomar. Vidare är denna kriminalisering inte någon miss-tagets policy för den amerikanska staten, utan är nära förbunden med den explosiva framväxtenav drogekonomin. Framväxandet av drogekonomin är en ny sorts arbetsmarknadssegmentering,som också i viss mån kan förklara varför välfärdsreformen inte har förverkligats till AFDC-famil-jernas fall en masse genom skyddsnätet som många förutsade. Från Tennessees utkanter tillBaltimores innerstad, har drogmarknaden blivit den huvudsakliga försörjaren som en sista tillflykt,med långt mer lukrativa löner än de i den lagliga sektorn. Som en mikro-nivåstudie av drogeko-nomin i East Harlem visade, var lönerna i snitt $30 i timmen även om arbetstiden var oregelbun-den och risken för dödsfall på arbetsplatsen tämligen hög. Analyserandet av drogekonomins bety-delse för och förhållande till den amerikanska kapitalismens expansion idag är ett ämne vars yta

40

man ännu bara har skrapat på.Ytterligare en kommentar måste göras om dagens villkor på de amerikanska fängelserna. En arti-

kel i The Nation nyligen pekar på att enligt Bureau of Correction´s (BOC) egna siffror har det,sedan mitten av 90-talet, förekommit fler oroligheter på fängelserna än någonsin sedan 1970-talet.1995 förekom i hemlighet samordnade kravaller vid fyra geografiskt spridda federala fängelser, iprotest mot straffsatserna för drogbrott, och BOC menade att det var ”den allvarligaste nationsö-verspännande störningsperioden” i dess historia. Samtidigt erkände BOC att de helt och hållet varomedvetna om vad som utlöst kravallerna, vilket visar på ännu ett exempel på möjligheten av”dolda tecken” som florerar utan insyn från, vad som skulle vara, kontrollanterna, eftersom en pla-nering i förväg helt klart var nödvändig och att troligen tusentals interner var medvetna om dessatecken utan att vakterna någonsin var det.

Mer nyligen, har vi exemplet med millenium-strejken i januari 2000 vid New York StateCorrectional System över minskningen av antalet villkorliga frigivningar. Det var en strejkaktionsom tvingade administrationen att låsa in fångarna över hela staten i två veckor. Vad som har änd-rats är inte kampnivån eller konflikten på fängelserna sedan Atticas dagar, utan medias intresse fördessa händelser. (Den ständiga möjligheten för oroligheter förstärker bilden av fängelsearbetetsom ett kontrollmedel för att förebygga ett utbrott.)

Inte heller är ett övervärderande av de totalöverblickande kontroll- och repressionskrafternasammanlänkat med analyserna av villkoren inne på fängelserna. En sådan analys förnekar detbesvärliga faktum att i hälften av fallen misslyckas denna kontrollapparat att fungera som den ärämnad.

Ett fall av detta är användandet av övervakningskameror inne i Baltimore, som är en av de städerdär spridningen av sådana kameror är mest utstuderad i USA. Detta kompakta nät av övervakning,så imponerande på pappret, kunde inte hindra att halvtons smidesjärnsdörrar lirkades loss på dom-stolsbyggnaderna som låg vid en av de tyngst trafikerade korsningarna i Baltimore.Inte heller hindrade förekomsten av kameror i någon utsträckning den dåvarande borgmästaren iBaltimore, Kurt Schmokes akuta förnedring, då en TV-bil utsattes för inbrott mitt på ljusan dagmedan borgmästaren ledde runt TV-teamet nere i Baltimore centrum och skröt om ”succén” meddessa kameror som förebyggde brott i centrumets affärsdistrikt (42).

Påståenden om det effektiva med denna taktik kan bara få sin giltighet om du har en bakre linjeav brott som begåtts och därmed kan avgöra om antalet brott har ökat eller minskat. Men då deflesta egendomsbrott aldrig rapporteras – enligt en uppskattning av American Bar Association lig-ger nivån på anmälningar av de ”allvarligare brotten” så högt som 91 procent och en annan studieöver narkomanbrott visar att narkomaner bara grips för ”omkring en procent” av de brott de begår– är det svårt, om inte omöjligt, för någon att objektivt kunna avgöra effektiviteten hos sådanamotåtgärder. Särskilt som, i Baltimores fall, det nyligen kom fram att brottsstatistiken hade mani-pulerats i politiska syften för att visa en brottsnivå 30 procent lägre än vad den i verkligheten var.(43)

19. Dolda kravaller…Som vi såg tidigare, kan det som ibland ser ut om icke-politiska händelser bara vara ytan på ettresultat av ett missnöje som byggts upp bakom ridåerna och, som ett resultat av det, kan få enomfattande politisk betydelse. Utan formella organisationer som hänger med eller skapas i kon-flikten eller några officiella paroller eller kravlistor som reses av deltagarna.

Ett talande exempel är 1992 års Chicago Bulls Riots, som beskrivs i en artikel av sociologenMichael J. Rosenfeld i novembernumret av Social Problems 1997 (”Celebration, Politics,Selective Looting and Riots: A Micro Level Study of the Bulls Riot of 1992 in Chicago”). Här varen situation som utifrån såg ut som om den inte hade några politiska referenser överhuvudtaget.

41

När Chicago Bulls basketlag vann National Basketball Association Championship, utbröt massi-va kravaller och plundringståg svepte över större delen av staden. Detta spridda kaos hade tvåsidor. En aspekt, som media speciellt fokuserade på, var de företrädesvis vita fans som kravalladei det centrala bardistriktet. Men samtidigt pågick en annan sida av kravallerna sida vid sida medde första, men som hade en annan signifikans och ett annat ursprung. Över hela South Side ochWest Side-ghettona plundrades hundratals butiker, mer än tusen människor arresterades och närahundra poliser skadades. Även om tidigare finalsegrar för Bulls hade lett till stökiga konfronta-tioner, orsakade kravallerna 1992 mer skada och var mer utdragna än alla föregående firanden.

Som Rosenfeld argumenterar, svarade Bulls-kravallerna mot ett ackumulerat, underbyggt ”poli-tiskt, ekonomiskt och rasmässigt missnöje”, och kopplar vidare kravallerna till ett flertal, sedanlänge pågående orsaker snarare än till en utlösande orsak. Två av dessa utlösande händelser var,för det första den största nedskärningen av socialbidragen (welfare benefits) i hela Illinois histo-ria, som genomfördes i april 1992 och några veckor senare följdes av den andra, reaktionerna ighetto-områdena i Chicagos innerstad på den friande domen vid Rodney King-rättegången i maj.Även om Chicagotidningarna, med det anmärkningsvärda undantaget av den svart-ägda ChicagoDefender, snabbt benämnde plundringarna som ”etniska” (inter-ethnic) konflikter, eftersom majo-riteten av de plundrade butikerna ägdes av koreaner och araber, visar Rosenfeld att bara en visstyp av affärer utsattes (sprit- och mataffärer) – och dessa butiker plundrades oavsett ägarnas etni-citet.

I andra fall är det lättare att se sambandet mellan sporthändelser och protester efter ett långva-rigt missnöje. Till exempel tog stora folkmassor över Teherans gator för några år sedan, efter attett iranskt fotbollslag hade vunnit en världsmatch mot USA, och vände vad som på ytan var ettsportsligt firande till en knappt förklädd demonstration mot den sittande regimen, vilken muntli-gen hade ogillat fotbollen som ett exempel på ”en skadlig västerländsk influens”. Det samma i deportugisiska kolonierna i Afrika, som en historiker påpekar, ”Efter 2:a världskriget organiseradesig afrikanerna i officiellt erkända sportföreningar, genom vilka protesterna och missnöjet fort-gick.” (Medan denna text höll på att avslutas, kunde TIME Magazine notera när de beskrev kra-vallerna som bröt ut i Los Angeles efter Lakers vinst i mitten av juni, ”att när samma folkmassabörjade kasta skräp på limousinerna som körde de som var tillräckligt privilegierade för att kunnaha varit med inne i hallen, började det anta en klassdimension – insiders mot outsiders speglandestadens vidare sociala uppdelning.”

20. Diffust motståndSå kallade atomiserade individuella aktioner som verkar vara personligt agerande kan vara ettuttryck för en kollektiv process. Ett användbart exempel i USA kan ses i en artikel i WashingtonPOST (8 februari, 1999), ”In Jury Rooms, A Form of Civil Protest Grows”. Artikeln i the POSTnoterar, efter att ha påpekat att ”i rättegångssalar över hela landet tar en nivå av jury-aktivism formutan tidigare motstycke, som antänts av en rörelse av människor som har vänt ryggen åt de bevisde hör vid rättegångarna och i stället använder jurybåset som en fräck form av civil protest”… ”ialla dessa fall görs jurybåset till en träffpunkt för att anmäla sin åsiktsavvikelse, kraftfullare än enröst i valet och effektivare för att nå konkreta tillfredställande resultat.”

Denna form av negativ protest, som uttrycks genom att juryn vägrar döma en målsägare, hörihop med en förtroendekris mot hur de rättsliga institutionerna fungerar och en ökande misstromot åklagare och domare. En åsikt som framförs i National Law Journal.

21. Vad då göra?Anledningen till att i denna artikel diskutera något som kan verka vara fragmentiserade, knapptsynbara händelser är inte för att antaga att två saker pågår. Den ena är föresatsen att ge ett intryck

42

av att någon slags ”dold klasskamp” pågår i USA utanför blickfånget, som bara kan urskiljas omman ersätter det traditionella perspektivet med ett mikro-perspektiv. Detta skulle leda till ettenormt överdrivande, som inte är mindre vilseledande än det totala förnekandet av att något anta-gonistiskt över huvudtaget pågår i det amerikanska samhället.

Det vore lika vilseledande att säga att den nuvarande perioden generellt sett inte är defensiv förde amerikanska arbetarna. Det har skett en total tillbakagång för ”organisations”-strejken; alltsåden typ av strejk som söker utmana ledningens kontroll över arbetet och arbetsprocessen till skill-nad från blott ett mer eller mindre kohandlande över bättre löner: den typ av strejk som GeorgeSorel, trots sin produktivism och moralism, refererade till som ett producentmedvetande i motsatstill ett konsumentmedvetande, ett medvetande som skapades av att ”ta och genomföra” i stället föratt ”fråga och vänta”. Att emellertid säga att den amerikanska arbetarklassen är på defensiven är,om än sant så, inte speciellt djupsinnigt. Vad som måste vara öppet för en kritisk analys är intebara hur dystra dagens utsikter är, utan även en hälsosam skepsis gentemot den de påstådda”objektiva” faktorernas ödesbestämda roll, som ”gobaliseringen”, ”avindustrialiseringen” eller ensjunkande fackföreningsgrad osv. Faktorer som används som en vänsterns version av TINA (ThereIs No Alternative), som Daniel Singer talade om i ”Monthly Review” för flera år sedan angåendeglobaliseringsfallet. Denna stenhårda skepsis mot den konservativa vänsterns (44) konventionellavisdom måste föras vidare till det anknytande men mer positiva arbetet med att göra den frihetli-ga socialistiska, ultra-vänsteristiska, socialism-underifrån, autonoma, klasskampsanarkistiskaanalysen (beteckningarna är av underordnad betydelse och i det stora hela meningslösa, även omsammanhanget inte är det) relevant för dagens förhållanden: kapitalismens evolution idag, med dedärpå följande förändringarna i systemet och i klasskampen.

När man trevar efter denna utvecklingstendens i all sin ofrånkomliga komplexitet och motsä-gelsefullhet, dess dolda trådar liksom dess uppenbara kopplingar, möter man många fallgroparoch vägspärrar. Man måste söka undvika följande medvetna och omedvetna snaror:

1. Den lilla sektens attityd som drar en slags Maginotlinje. (45)

2. Klagosången från de akademiska kretsar som har memorerat varje fotnot i Kapitalet – men sominte har en aning om vad som pågår i huvudet på den minimiavlönade arbetaren som städar deraskontor.3. Frestelsen att se tillbaka och dväljas över gamla historiska saligheter (Ryssland 1917, Tyskland1921, Barcelona 1936) för att kompensera sig mot den ofördelaktiga nutiden. Vi lever inte i någonav dessa perioder. Vi lever inte heller i 1968. Istället behöver vi se utåt och framåt, ”för att varkenskratta eller gråta, men förstå”.

Några små förslag kan hjälpa oss att ta denna nödvändiga process ett steg längre:

* Använda 1970-talsepokens autonoma ”arbetarundersökningar” (”Workers´ Inquiry”), som base-rades på en enkät som Marx utvecklade, och applicera denna metod så mycket som möjligt på detsociala livets olika aspekter i USA (och naturligtvis i andra länder). Förslaget på en undersökningav call-centers, av den tyska gruppen Kolinko i detta nummer av Collective Action Notes, är ettkonstruktivt exempel på hur närmandet av en sådan klassanalys kan appliceras. Vidare är ”arbe-tarundersökningarna” en taktik som kan flyttas över till andra områden också (välfärdsreformen,de svarta samhällena), som främjar utbytet av information, lokalt, nationell och internationellt omkampen och de sociala och ekonomiska vilkoren. Naturligtvis är detta inte ett avfärdande av detekniska och politiska problem man oundvikligen springer på, problem som uppstår i hur mansammanställer ”fakta” så att de inte hänger isolerade och avskilda från det större sammanhangettill svårigheterna med att sprida diskussionerna. Men det är en underordnad fråga.

43

* Vad som behövs är möjligheten av en tidning, eller ännu hellre en serie lokala nyhetsbrev, somsträvar efter att reflektera över och sprida informationen om den pågående vardagskampen i detlilla. Vänstertidningar är alltid fyllda med artiklar om vad facket gör och inte gör men inget omvardagskampen, som avfärdas som antingen trivial eller inte ens är värd att nämna. På 1930-taletkritiserade Trotskij skarpt det amerikanska socialistiska arbetarpartiets tidning ”The Militant”, föratt de inte reflekterade över hur arbetarna drack, slogs mot polisen etc., utan istället fokuserade påatt nå det ”avancerade” skiktet. Dessa arbetare ansågs ha en högre nivå av politisk förståelse änvanliga icke-politiska arbetare. Med dessa kriterier är inte någon trotskistgrupps tidning överhuvud taget idag speciellt ”trotskistisk”. I USA har utgivandet av denna typ av nyhetsbrev, somtalar öppet om arbetets ”vardag” och som sprider information och reflektioner över det med etttillgängligt, om än inte nedlåtande, språk, knappast förekommit, kanske bara vid ett tillfälle avFacing Reality-gruppen i Detroit med sin idé om ”the full fountain pen”.* Av de två punkterna följer, vad kan göras för att uppmuntra framväxten av informella nätverk,löst organiserade kring detta uppmärksammande av ”vardags” kampen? Om det är sant som theSojourner Truth Organization skrev för åratal sedan, att det dagliga gnället från arbetarnas sidaöver ”diskrimineringen, ledan, chefernas dumhet och okänslighet, det meningslösa i deras liv, detaldrig upphörande skramlandet efter pengar och säkerhet som förgiftar förhållandet till andramänniskor” är potentiella ”byggstenar”, hur kan en organisationsform utvecklas som reproduce-rar, förstärker och utökar den existerande kritiken snarare än att hämma den? Om än dämpat, pågårdenna kritik, denna önskan om ett annat liv och ett annat samhälle än det nuvarande som ett ”doltbudskap” och inte som en regel för de officiella organisationernas agerande. Denna kritik under-stryker de känsliga punkterna (46), flyter fram på arbetsplatserna, samhällena, gatuhörnen ochbarerna. Vad Reich hänvisade till för mer än 75 år sedan som ett behov av att ge uttryck för detpolitiska i vardagsliver på dansgolv, daghem och trottoarer är fortfarande korrekt, och kan utökastill Mc Donald´s och förorternas shoppingcentra.

I Baltimore förekommer ett koncept med ”work resistance”-grupper som diskuterar små men kon-kreta sätt att sammankoppla folks olika arbetsområden, allt från byggen till printing och data, föratt dela med sig av lyckade taktiker (eller för att utveckla dem) för att minska utsugningsgradenhär och nu, speciellt i situationer då organiserandet av en fackförening antingen är oönskat elleropraktiskt (läs: på majoriteten av de amerikanska arbetsplatserna). Hittills håller idén på attutvecklas och har inte lett till något fast. Men det är åtminstone en potentiellt produktiv grund fören annan typ av praxis; en praxis som rör sig bort från och bortom dagens återvändsgränd för denexisterande ”revolutionära miljön”.

Curtis Price, juli 2000

44

Noter* Även om artikeln handlar mer om kampen än om ekonomin, kan ”det ömtåliga välståndets” delav ekvationen iakttas i sådana faktorer som höga skuldnivåer, ett ökat beroende av utländskt kapi-tal och labila konsumentinkomster; sprickor i den så kallade Nya Ekonomins byggnad.

1. Mycket av den exklusiva ekonomiska makronivåanalysen, så populär i vänsterakademin, ska-lar bort den vitala kopplingen till det mänskliga handlandet, och hamnar oroväckande nära en sim-pel förtröstan eller till och med ett religiöst diskuterande om våndorna inför kapitalismens intri-kata funktionsduglighet. Teorin blir då ett smalt fält för specialister och en dialog mellan ett tuntlager av högskoleutbildade experter; en anmärkning som framförts på olika sätt och vid olika tid-punkter av Paul Mattick i ”Marxism: Last Refuge of the Bourgeoisie?” och av Russel Jacoby i”The End of Utopia”. Jacoby gör emellertid misstaget att avkräva en förutfattad vision om ettannat samhälle innan en meningsfull praxis kan komma till stånd.

Men ”revolutionära” resultat kan uppstå oberoende av viljan och medvetenheten hos de sam-hälleliga aktörerna, som Barrington Moore visade i ”Injustice: The Social Origins of Obedienceand Revolt” där han dokumenterade hur de flesta tyska arbetarna under den tyska revolutionenhade, om de hade någon idé alls om ett alternativt samhälle, en föreställning om detta nya sam-hälle som i allt väsentligt bestod av det gamla samhället utan dess otillfredsställande aspekter.På samma sätt förekommer ”kontra-revolutionära” effekter oberoende av viljan och medvetandethos ”revolutionärerna”, jfr. med Ryssland 1917 och leninisternas ofta meningslösa bibelspråk medcitat av vad Lenin sa och gjorde separerat från en konkret och objektiv analys av vad Lenin ochbolsjevikerna var tvungna att göra på grund av trycket från och begränsningarna i de historiskaoch ekonomiska omständigheterna, nämligen att skapa en kapitalistisk utveckling i Ryssland medstats-kapitalistiska metoder, oavsett Lenins och Trotskijs tvivelsutan subjektiva hat mot kapitalis-men som de kände den.2. ”Political and Social Writings”, vol. 2 (University of Minnesota Press, 1988). På svenska sena-re i detta nummer, övers. anm.3. Se det första kapitlet av Kelleys ”Race Rebels”.4. Om det vore möjligt att bedöma ”det dolda budskapet” noggrant, skulle även en annan syn på

betydelsen av organiserade och medvetna ”revolutionära” minoriteter i utlösandet av kamp upp-komma, men det är en annan historia.5. Sedan Sovjetunionens fall och öppnandet av tidigare otillgängliga sovjetiska arkiv, visar nya

bevis att de sovjetiska arbetsplatserna inte var lika kontrollerade som man tidigare antagit pågrund av att den härskande klassen i Sovjet tvingades till ett tillmötesgående för att avvärja even-tuellt missnöje. Se specialnumret av ”International Labor and Working Class History” (hösten

45

1996) som ägnas år ”Labor Under Communist Regimes”, där den spridda förekomsten av kioskeroch tidningsställ på de ryska fabriksgolven och den stadiga strömmen av arbetare som vandradein och ut från fabriken under arbetsdagen beskrivs.6. Se t ex boken ”Sabotage in the American Workplace” (AK Press, numera utgången) och den

skarpsinniga kritiken av denna bok i ”Common Sense” #14 och även mycket av John Zerzans pre-primitivistiska arbete.7. Jag lämnar åt sidan frågor som kan dyka upp angående klassificeringen av ”arbetarfortet”. T

ex hur många arbetare som måste vara koncentrerade på en fabrik innan den kan anses vara ett”arbetarfort”. Femtusen, tiotusen? Vidare, att lägga för stor vikt vid koncentrationen av arbetare iett geografiskt område undviker olika överväganden. Ett är att det är arbetarens förhållande tillproduktionen och möjligheten att stoppa produktionen som konstituerar hans/hennes styrka; enliten fabrik som är kritiskt placerad i produktionsprocessen kan ha en mycket mer störande påver-kan än en större fabrik. Du kan se denna påverkan i förhållande till det faktiska antalet vid desenaste strejkerna vid små underleverantörer till bilindustrin, som strejken vid en underleverantörtill GM i Dayton som stängde en stor del av GM:s produktion för några år sedan.8. ”Forget Your Unalienable Right To Work”, International Labor and Working Class History,

hösten 1995.9. ibid, s. 112

10. ibid, s. 12411. Vilket anfördes nyligen i ett nummer av den franska utgåvan av ”Echanges”12. Från ”The Black Poor and the Politics of Opposition in a New South City, 1929-1970” i ”TheUnderclass Debate”, red. Michael B. Katz, s. 31313. ibid, s. 31214. Med begreppet Refusal of Work menas hela spektrat av arbetares vägran att arbeta; från strej-ker, olovlig frånvaro (absenteeism) till sjukskrivningar etc. Refusal of Work som begrepp syftar tillden debatt som länge förts inom delar av vänstern angående ”denna” form av arbetarkamp. Se tex. pamfletten The Refusal of Work av Echanges et Mouvement (1979) som finns online på:http://www.geocities.com/CapitolHill/Lobby/2379/row.htm (övers. anm.)15. En annan sammanställning av relationerna på verkstadsgolven under efterkrigsepoken drarslutsatsen att, ”… arbetarnas missnöjesuttryck på arbetsplatserna under slutet av 1960- och bör-jan av 1970-talet var ett desperat agerande, inte ett kalkylerat drag från en allt starkare gräsrots-rörelse” (”Shopfloor Relations in the Postwar Capital-Labor Accord”, David Fairris i ”SocialStructures of Accumulation”, red. Kotz, McDonough och Reich, 1994). Den påstådda ekonomis-ka betydelsen av arbetsvägran har ifrågasatts på andra ställen. Se Jim Devines artikel ”TheStagflation Crisis” i ”Against the Current” (first series), vintern 1985, där han argumenterar föratt ”produktivitetsminskningen kan till största delen förklaras av den dåliga kvaliteten på det ame-rikanska lagret av bundet kapital, inte av militanta eller lata arbetare.”16. Under det fåtal år vid slutet av 60- och början av 70-talet då vänsterstudenter tillfälligt kolo-niserade fabrikerna och därmed fick en liten inblick i de verkliga arbetsförhållandena och det mot-sägelsefulla i arbetarnas medvetande, gjordes dessa erfarenheter i den huvudsakliga, fackföre-ningsanslutna sektorn av ekonomin och dränkte därmed närapå arbetarna i ”den andra” arbets-marknaden. Inte ens den ”nya arbetarhistorien” grävde i denna andra arbetsmarknad, en marknadsom var en produkt av en specifik och ofta radikaliserad dynamik som var unik för den ameri-kanska kapitalismen. En sann historieskrivning underifrån måste räkna med dessa förhållandenliksom de olika kampformer som har utvecklats i denna stora oskyddade del av arbetskraften.Skulle en sådan undersökning göras, tror jag att den skulle visa en mindre absolut nedgång än vadsom oftast uppskattas. Liksom den gång på gång kommer att utsättas för påfrestningar, när denmöter en ”gyllene epok” av uppror som kontrasteras mot totalt ofördelaktiga felbedömningar idag

46

och med båda extremfallen.17. Economist, 20 juni, 199818. CLASS STRUGGLE, (Spark, USA) #20, maj-juni 199819. I en recension av ”With Liberty For Some: 500 Years of Imprisonment in America” av ScottChristianson, ECONOMIST, 13 februari 1999. Se även ”Twice the Work of Free Labor: ThePolitical Economy of Convict Labor in the New South”, Alex Lichenstein (Verso, 1996).Lichenstein påpekar helt riktigt att användandet av fångarbetare inte är en kvarleva från en tid antebellum, utan har en väsentlig roll i söderns modernisering.20. Se artikelserien i Baltimore SUN, ”The Giveaway Game”, 9-12 oktober, 1999.21. Denna process hör inte bara ihop med produktionen. I många innerstadsområden hårt drabba-de av kravallerna i slutet av 60-talet och lämnade i ruiner sedan dess, börjar stora nationella varu-huskedjor att återinvestera i ghettodelarna sedan förortsmarknaden har mättats. Se ”Cities May BeRetail´s Next Target” i Baltimore SUN, 28 februari 1999.22. Om än riktigt i allmänhet, har Mellanvästerns ekonomiska tillväxt lämnat utestängda områdenöverallt. Se studien nyligen över Chicago-regionens pooler av tillfälliga arbetare, där antaletsvar-ta män som bor i hyddor växer, utestängda från anställningar i den öppna ekonomin på grund avsina brottsregister; ännu ett exempel på den alltjämt pågående segmenteringen av den amerikans-ka ekonomi i dag.23. ”Reversal of Fortune”, Economic Perspectives, juli/augusti 1997, s. 324. ”Agglomeration in the U.S. Auto Supplier Industry”, ”Economic Perspectives”, första kvarta-let 1999, s. 27-2825. Dave Lamb, ”Libertarian Socialism”, i senaste Collective Action Notes26. Milkman refererar till Katherine Dudmans studie över stängningen av en Chrysler-anläggningi Kenosha, Wisconsin, som dokumenteras i hennes bok, ”The End of the Line: Lost Jobs, NewLives in Postindustrial America” (1994), där Dudman slår fast, ”Inget av det jag läste innan jagstartade mitt fältarbete om stängningen av Chrysler förberedde mig på det faktum att många män-niskor runt Kenosha var glada över att anläggningen stängdes”.27. Se Grahams ”On the Line At Subaru-Isuzu” (1995)28. Inte bara knutet till USA, vilket the Economist, vilket inte är någon radikal tidning, anmärker19 juni, 1998 i ”Survey on Manufactoring”, där artikeln kontrasterar lean-production-apologeter-na. ”Lean-production handlar om käcka lag med problemlösare som arbetar tillsammans för attförbättra produkterna och produktionsprocessen, If only. De borde iaktta rusningen mot portarnanär signalhornet ringer för skiftbyte.” Samma artikel i the Economist citerar från en ny bok ”Lifeon the Line in Contemporary Manufactoring”, baserad på sociologen Richard Delbridgessjälvupplevda arbetserfarenheter från bildelstillverkare i Wales och en TV-monteringsanläggningi södra England, där en klämkäck ”kvalitetsinspektör som ansågs vara ledningens lakej bands ochslängdes i en soptunna.” En annan var inte lika lyckligt lottad, när han ”lades i en sändning somskulle till Birmingham och upptäcktes först i godsavsändningen.”29. Dessa exempel har tagits från ”Labor-management cooperation fails”, Baltimore SUN, 19april, 199830. ”At Amazon.com, service workers without a smile”, Washington POST, 22 november, 199931. ”Fat and Mean: The Corporate Squeeze of Working Americans and the Myth of ManagerialDownsizing” (1995)32. Vad som inte diskuteras i Gordons artikel är ”proletariseringen” av åtminstone en sektor av vadsom tidigare ansågs vara ”management”jobb. Även en artikel i Wall Street Journal, ”For Richardthibeault, Being A Manager is a Blue Collar Life” (1 oktober, 1996), fångar denna proletarisering.Thibeault, en f.d. fabriksarbetare som betecknar sin nuvarande position som arbetsledare i ennationell restaurangkedja, efter att ha beskrivit 70-timmarsveckor och det ständiga trycket från

47

datorövervakningen med timvis out-put, ”Vissa dagar funderar jag på om jag kanske skulle gå till-baka till fabriksarbetet. Det var enklare.” Stödjande hans åsikt, slår artikeln fast, ”Dessa personerbär titeln manager, men de lever ett ”arbetarliv” – arbetar sent, ofta utför de samma uppgifter somde anställda och lyder order uppifrån. Deras autonomi är tätt kringskuren av corporate headquar-ters.”33. ”Young and Old See Technology Sparking Friction on Shop Floor”, Wall Street Journal, 3 april200034. Citerat i AUFHEBEN artikeln ”Resurgence of Class Struggle in the USA”, #7, hösten 199835. Wall Street Journal, 20 juni, 199836. ”Workin´ for the Man”, Covert Action, hösten 199537. ”Look for the Prison Label”, Washington POST, 30 januari, 199938. ”Behind Bars But in The Forefront”, Washington POST, 30 januari, 199939. Från ”Prison Labor Courts Private Industry”, Baltimore SUN, 9 september, 199940. ”Look for the Prison Label”, Village Voice, 21 maj, 199641. ibid, Baltimore SUN42. Och troligen sålda som metallskrot – tre år senare har de skyldiga inte gripits.43. Denna tendens att övervärdera statsrepressionens makt är så vitt spridd i vänstermiljön att detnästan förtjänar en egen artikel. Bakom den ytliga radikalismen i all sådan kritik ligger ett grund-läggande budskap av förlorat hopp och resignation.

Detta kan iakttas i USA i konspirationsteorier som påstår att aids kokades ihop i myndigheter-nas laboratorier vilket är tämligen vanligt bland tokvänsterkretsar och höger d:o, liksom blandsvarta nationalister; grupper som Nation of Islam (NOI) där de hemliga laboratoriernas roll ilössläppandet av outsäglig ondska verkar utgöra en särskild plats i gruppmytologin (enligt NOIuppfanns den vita rasen för tusentals år sedan av en galen renegat till uppfinnare i ett laboratori-um). Eller hur de av Gary Webb för några år sedan i San Jose MERCURY väldokumenteradeavslöjandena, om hur CIA av opportunistiska skäl ignorerade att de kände till att pro-Contra ope-rationernas betalningslistor innehöll skapandet av en crack-marknad i Kalifornien, omvandlas tillen fullt utblommad medveten CIA-konspiration som aktivt säljer crack i innerstan. I båda fallenledde alarmerande kampanjer för att organisera folk kring dessa frågor ingenstans; när allt kom-mer omkring, om staten har sådan makt att den kan skapa dödliga virus i ett laboratorium ochsedan sprida det med en nålspets´ exakthet till speciella målgrupper bland befolkningen, eller hursamma stat obehindrat kan sätta upp ett omfattande nätverk av crackmarknader, båda exempel iett systematiskt försök till ”folkmord”, hur kan man då göra motstånd mot den? Som en utmärktartikel av David Gilbert om aids-konspirationen i Turning the Tide för några år sedan ställde det,”Dessa teorier tar energi från det nödvändiga arbetet vid utkanten av dessa marginaliserade com-munities för att överleva denna epidemi: gräsrotsutbildning och mobilisering för att förebyggaaids och för bättre vård för folk som lever med HIV… Varför ska man, frågar sig de troende, göraalla dessa svåra val för att undvika eller minska spridning av sjukdomen om myndigheterna ändåhittar på nya sätt att smitta människorna?”

Här kan vi se hur en påstådd kritik i vänsterns konspirationsteorier i stället blir till en oavsiktlighyllning till statens makt och effektivitet. Det faktum att ”det dolda budskapet” visar en stor mino-ritet svarta människor i USA idag som tror på dessa saker är ett annat fenomen. Den tron är detbittra beviset på en förtvivlan och insikt om oförmögenhet att förändra saker i världen idag och ärinte ett tecken på en växande radikalism, som det felaktigt antas av våra självutnämnda ledare somsöker kapitalisera på dessa känslor. Detta understryks av en undersökning nyligen där 62 procentav de svarta ”tror att HIV och aids används som en del av en komplott för att avsiktligt döda afro-amerikaner”, medan 85 procent av samma svar även höll med om påståendet att ”generellt sett kanman inte lita på folk.”

44. Ett praktexempel på den konservativa vänstern. Medan Perry Anderson i det första numret avNew Left Review (New Series) dystert höjer den amerikanska kapitalismen till skyarna, för att”genljudande har återtagit sin överhöghet på alla plan”, diskuterar två redaktörer för BusinessWeek i sin nya bok ”The Judas Economy” den amerikanska kapitalismens laissez-faire-stil som”extremt känslig för instabilitet och fullt kapabel att skapa en recession eller ännu värre.” Här ärde traditionella rollerna ombytta, systemets anhängare fokuserande på bristerna medan den utro-pade opponenten pekar på dess styrka.45. En fransk befästningslinje mot Tyskland, anlagd 1930-34. Den kringgicks, forcerades och rase-rades av tyskarna 1940. (övers. anm.)46. Att vi nämner dessa vardagsområden som känsliga punkter, betyder inte att vi förnekar attdessa områden även kan vara ställen för integrering; när allt kommer omkring, om de bara varkänsliga punkter, skulle fler och seriösare ihållande kamptillfällen och konflikter utkämpas ochklassamhället skulle inte kunna fungera. Men de två aspekterna kolliderar ständigt och oroligt, etttillstånd av permanent ojämnvikt och den samhälleliga freden kan enkelt glida över i sin motsatspå grund av de underliggande olösliga anspänningarna.

48

49

I nr. 3 av Pouvoir Ouvrier ställde en lärare följande fråga: Varför skriver inte arbetare? Han visa-de på ett djupsinnigt sätt hur detta beror på deras totala situation i samhället och även den så kal-lade utbildningens natur som erbjuds av skolorna i det kapitalistiska samhället. Han nämnde ävenatt arbetarna ofta anser sina erfarenheter vara ”ointressanta”.

Denna sista poäng tycks mig vara absolut grundläggande, och jag skulle vilja dela med mig avmina erfarenheter av det, som inte är en arbetares erfarenheter utan en militants.När en arbetare ber en intellektuell att berätta för dem om kapitalismens och socialismens pro-blem, tycker de att det är svårt att förstå att vi ger arbetarnas situation på en fabrik och inom pro-duktionen en central roll. Jag har ofta haft tillfälle att för arbetare presentera några av mina idéer,uttryckta på följande sätt:

- Det sätt på vilket den kapitalistiska fabriken är organiserad skapar en ständig konflikt mellanarbetarna och ledningen över alla de sätt som produktionen utförs på.- Ledningen kokar ständigt ihop nya sätt att knyta arbetarna till ”producerandets disciplin”, så somdet förstås av ledningen.- Arbetarna skapar ständigt nya sätt att försvara sig på.- Denna kamp har ofta större påverkan på de verkliga lönenivåerna än förhandlingar och ävenstrejker.- Den resulterande ”förslösningen” är enorm och långt mer omfattande än den ”förslösning” somorsakas av ekonomiska kriser.- Facket står alltid utanför och är ofta även fientligt inställt till denna form av arbetarkamp.- Militanter som även är arbetare bör sprida vidare alla dessa exempel på kamp som kan användasutanför det specifika företag där de ursprungligen skapades.- Denna situation skulle inte ändras det minsta av blott en ”nationalisering” av fabrikerna elleranvändandet av en ”planering” av ekonomin.- Som en konsekvens av detta är socialismen obegriplig utan en total förändring av det sätt somproduktionen är organiserad på i fabrikerna, och utan undertryckandet av dagens ledning (mana-gement) och ”avsättandet” av (instauration) ”arbetarledningen” (workers´ management).

Dessa påståenden var både konkreta och teoretiska. I varje instans erbjöd de reella och precisa

Vad som verkligen betyder något

C. Castoriadis

50

exempel. Samtidigt var påståendena, emellertid, och långtifrån att vara begränsade till blott ochbart en beskrivning av fakta, ett försök att dra några övergripande slutsatser. Här har vi saker avvilka arbetare tydligen hade de mest direkta och kompletta erfarenheterna. Och de hade även, åandra sidan, en genomgripande och universell betydelse.

Vad vi upptäckte var icke desto mindre att våra lyssnare hade lite att säga och verkade tämligenbesvikna. De hade kommit för att tala med eller lyssna på folk om vad som verkligen betyddenågot, och det var svårt för dem att tro att det de själva gjorde varje dag verkligen betydde något.De trodde att någon skulle tala med dem om absolut eller relativt mervärde, om profitkvotens fal-lande tendens, om överproduktion och underkonsumtion. Det tycktes dem otroligt att det moder-na samhällets evolution bestämdes långt mer av miljoner arbetares rörelse och gester på fabrikeröver världen än av några mäktiga och mystiskt dolda ekonomiska lagar som upptäckts av teoreti-ker. De till och med tvistade över huruvida en sådan permanent kamp mellan arbetarna och led-ningen existerade och huruvida arbetarna verkligen försvarade sig. När väl diskussionen rulladevisade, emellertid, det de sade att de själva dirigerade denna kamp från den stund de satte sin foti fabriken tills de lämnade den.

Den uppfattning som arbetare har att hur de lever, vad de gör, och vad de tänker ”egentligeningenting betyder” är inte bara det som hindrar dem att uttrycka sig själva. Det är det allvarligas-te manifesterandet av den ideologiska förslavning som kapitalismen påtvingar dem. För kapitalis-men kan endast överleva om folk är övertygade om att vad de själva gör och vet är en privat litenangelägenhet för dem själva som inte betyder någonting egentligen, och att verkligt viktiga ange-lägenheter är monopoliserat av höjdarna och specialisterna inom olika ansträngningsområden.Kapitalismen försöker ständigt att banka in denna uppfattning i folks huvuden.Men vi måste även peka på att detta kraftfullt har hjälpts fram av arbetarnas egna arbetarorgani-sationer. Under ganska lång tid har fackföreningarna och arbetarpartierna försökt övertala arbe-tarna att de enda frågor som verkligen betyder något antingen handlar om lönerna i synnerhet ellerom ekonomin, politiken eller samhället i allmänhet. Redan detta är felaktigt. Men det finns någotännu värre. Vad dessa organisationer anser vara en ”teori” om de här frågorna och vad som allt-mer har godtagits som sådant i allmänhetens ögon, i stället för att, som det borde ha varit, varaintimt sammankopplat med arbetarnas erfarenheter från produktionen och från deras sociala liv,har blivit en påstått ”vetenskaplig” teori som dessutom blir alltmer abstrakt (och alltmer felaktig).Naturligtvis känner endast specialister – dvs. intellektuella och ledare – till teorin och kan tala omden. Arbetarna förväntas bara hålla tyst och samvetsgrant försöka absorbera och assimilera ”san-ningarna” som experterna hasplar ur sig. Därmed får vi ett dubbelt resultat. Den intensiva önskanstora lager av arbetarklassen har att utöka sina kunskaper och att vidga sina vyer så att de kan gåbortom begränsningarna i sina specifika fabriker för att bilda sig en samhällsuppfattning i stortsom skulle hjälpa dem i sin kamp krossas redan från början. Den så kallade teorin som ställs infördem framstår, i bästa fall, som någon slags obegriplig högre algebra eller, som är fallet idag, enräcka obegripliga ord som inte förklarar ett skvatt. Å andra sidan har inte arbetarna någon chansatt testa om ”teorins” innehåll är sant eller falskt; bevisen står att finna, berättas det, i de drygahundra kapitlen i Kapitalet och i enorma, mystiska böcker som innehas av visare kamrater, tillvilka de blott behöver ställa sitt förtroende.

Rötterna till och konsekvenserna av denna situation är sannerligen vidsträckta. Vid situationensupprinnelse finner vi ett djupt rotat borgerligt sätt att se på saker: På samma sätt som det finnslagar inom fysiken, antas det finnas ekonomiska och sociala lagar, och att dessa ingenting har attgöra med folks omedelbara erfarenheter. Det finns samhällsvetenskapsmän och samhällsingenjö-rer som känner till dem. På samma sätt som endast en ingenjör kan säga hur du ska bygga en bro,kan de här samhällsingenjörerna – politiska och fackliga ledare – tala om för dig hur samhälletska organiseras. Att förändra detta samhälle är att förändra det övergripande sätt på vilket det är

51

organiserat, men detta har inte någon påverkan alls på vad som försiggår inne på fabrikerna – dådetta ”ingenting betyder egentligen”.

För att komma bortom denna situation räcker det inte att bara säga åt arbetarna: Tala högre, detär upp till dig att tala om vilka problemen är. Vad som återstår att göra är att bryta ner dennamonstruösa missriktade uppfattning att problemen som de ses av arbetarna egentligen ingentingbetyder, att andra problem är långt mycket viktigare och att endast ”teoretikerna” och politikernakan tala om dem. Man kan ingenting förstå om fabrikerna om man inte förstår någonting av sam-hället i stort, men ingenting kan förstås om samhället i stort om man inte förstår fabrikerna. Detfinns bara ett sätt att göra detta på: Arbetarna måste tala.

Att visa på detta borde vara den huvudsakliga och ständiga uppgiften för Pouvoir Ouvrier.

C. Castoriadis

52

Det finns vitt skilda uppfattningar inom vänstern om hur välfärdsstaten – den offentliga sektorn –ska förstås. Å ena sidan finns det de som skönmålar den offentliga sektorn, ser den som en storlandvinning för arbetarklassen eller t.o.m. som första steget mot socialism. Å andra sidan finnsdet de som i den offentliga sektorn endast ser ett medel för kapitalet att hålla arbetarklassen lugnoch inordna den i systemet, indoktrinera och kontrollera.

Problemet med båda förklaringarna är att de är alltför statiska och inte ger utrymme för allakonflikter och motsättningar som ryms inom välfärdsstaten, vilken istället måste betraktas som enarena för klasskamp där kapitalets och arbetarklassens intressen på en mångfald olika sätt dagli-gen står emot varandra, och där den offentliga sektor vi för stunden har alltid är ett resultat avkompromisser mellan dessa intressen.

Allt (bytes-) värde skapas som bekant i produktionen. En del av detta arbete tillfaller arbetarnai form av lön, medan en annan del, mervärdet, kontrolleras av kapitalisterna. Men det finns ocksåen del av mervärdet som varken kontrolleras direkt av arbetarna eller kapitalet, utan istället tas utav staten i form av skatt och fördelas genom ett politiskt och byråkratiskt system.

På samma sätt som det alltid finns en konflikt om hur det producerade värdet ska fördelas mel-lan klasserna, så finns det också alltid en konflikt om hur det värde som staten tar ut ska fördelas.Konflikten börjar redan med på vems bekostnad skatteuttaget ska ske: kommer det framförallt attinskränka på reallönerna eller på profitnivåerna? Därefter följer konflikten om fördelningen, därskattemedel å ena sidan kan gå till kapitalet, genom t.ex. direkta bidrag eller vinster i offentligverksamhet som lagts ut på privata företag. Å andra sidan kan skattemedel också komma arbe-tarklassen till del, i form av bidrag, eller som olika former av social service, såsom vård, omsorg,kollektiva transporter och bibliotek. Detta kan då ses som en form av kollektiv, social ”lön”.En stor del av alla anställda i Sverige, ungefär 1/3, arbetar också inom offentliga sektorn och hardärigenom också intressen - i likhet med alla andra lönearbetare – av mindre arbete, bättre arbets-förhållanden, högre löner, ökad kontroll över arbetet osv.

Utöver dessa konflikter som har med arbetsförhållande och resursfördelning att göra så till-kommer i den offentliga sektorn också en mängd strider runt makt, kontroll och ideologi. Det haratt göra med statens funktion att disciplinera, kontrollera och korrigera, för att få fram den sköt-samma arbetarklass kapitalet behöver och dämpa samhällskonflikterna. (1) På grund av detta finnsdet grupper inom offentliga sektorn som innehar olika former av maktfunktioner, där det gäller att

Motsättningar ivälfärdsstatenFredrik Samuelsson

53

bedöma, sortera och kontroller olika grupper: läraren i förhållande till eleverna, läkaren i förhål-lande till patienterna eller socionomen i förhållande till klienterna. På olika sätt kämpas det runtdessa maktfrågor, t.ex. när elever arbetar för mer inflytande på skolorna eller olika klientgrupperförsöker tillvarata sina intressen.

Offentliga sektorn har en strategiskt viktig roll i klasskampen just genom att alla dessa konflik-ter sammanstrålar: kampen som arbetarna inom offentliga sektorn för i egenskap av lönearbetar ivälfärdsproduktionen, den kamp som förs med krav på god service, samt den kamp som förs motde olika kontroll- och disciplineringsfunktionerna. Härigenom finns en möjlighet att konfliktermed utgångspunkt i den offentliga sektorn kan få stor sprängkraft och länka samman olika socialstrider.

Historiskt har offentliga sektorn växt fram som ett svar på kapitalismens inre spänningar ochbygger på de kompromisser som slutits mellan klasserna. För kapitalisterna har det handlat om attfå hela maskineriet – den sociala fabriken – att snurra, med alla krav det ställer på reproduktionav arbetskraften, nödvändig infrastruktur, transporter och social fred. Arbetarna har å sin sidanaturligtvis intresse av att få bra vård när de är sjuka, omsorg som gamla, utbildning åt sina barnosv. Detta är visserligen inomkapitalistiska krav, men nog så avgörande i det dagliga livet. Närkapitalet vill förändra offentliga sektorn, för att gynna egna klassintressen och därmed försämrarvillkoren för arbetarklassen och rycker undan livsnödvändig service, så finns det all anledning förarbetarna att ta strid mot dessa försämringar. På samma gång är det självklart att kapitalismensmotsättningar inte kan lösas med offentlig välfärd och att arbetarklassens frigörelse innebär ettöverskridande och ett kullkastande av välfärdsstaten.

Den offentliga sektorns framväxtUnder 1800-talets slut diskuterades i Sverige ”den sociala arbetarfrågan” flitigt, av politiker ochdebattörer som insett att de sociala problemen och klassmotsättningarna riskerade att hota helasamhällsordningen. De insåg att det var nödvändigt att genomföra social reformer av olika slag.Det första steget var yrkesfarelagen 1889, som var den första rudimentära arbetsskyddslagen. 1906 togs det första steget mot en samförståndspolitik i och med den kompromiss där SAF erkän-de arbetarnas rätt att bilda fackföreningar och teckna kollektivavtal, mot att fackföreningarnaerkända arbetsgivarnas oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet, samt fritt avskeda och anstäl-la. (2)

1912 bildades Socialstyrelsen för att staten skulle få en överblick över de sociala problemen.Kommittén som föregick bildandet talade klarspråk om vad det handlade om:

Ju tydligare industrialismens faror för äfven den dugligaste och mest oförvitliga arbetare gjordesig märkbara och ju starkare kroppsarbetarna kände sig framstå som en sluten, gent emot arbets-gifvarna och övriga medborgargrupper afskild klass, dess klarare började man skönja de samhäl-leliga farorna af detta förhållande. […] Den i och för sig erkännansvärda solidaritetskänsla, somuppvuxit hos arbetarmassorna , begränsas till att omfatta endast dem själva och synes icke viljavidgas till hela det samhälle, i hvilket de äro medansvariga och meddelaktiga. Häruti liggeruppenbarligen en samhällelig fara, som måste i allas gemensamma intresse undanröjas.Statsmakterna stå därför öfverallt inför den svåra uppgiften att mildra intressemotsättningarna,utjämna intressekonflikterna och fylla de remnor, som öppnar sig i samhällsbyggnaden. (3)

Socialstyrelsen var redan från början en korporativ organisation, med representanter från både LOoch SAF i en rådgivande styrelse. 1936 lade saltsjöbadsavtalet grunden för det fördjupade samar-bete som sedan kom att prägla efterkrigstiden. Avtal skulle nu slutas på central nivå. Detta inne-bar att fokus lades på fördelningsfrågorna, medan frågor om arbetets innehåll, kontrollen över

54

arbetsprocessen och arbetsplatsdemokrati helt sopades under mattan. Den politik som växte framinnebar att kapitalet oinskränkt fick härska över arbetet – den socialdemokratiska regeringen ladealla planer på socialisering i malpåsen. Istället skulle staten ta hand om den ”yttre” socialpolitiken– utanför själva arbetet – genom att bekämpa arbetslösheten, föra en aktiv politik för att stärkaekonomin och genomföra välfärdsreformer.

Under årtiondena efter kriget då tillväxten tog fart enades regering, fack och arbetsgivare kringatt satsa på rationaliseringar inom industrin och en konkurrenskraftig exportindustri. Under entjuguårsperiod hade kapitalet råd med eftergifter när det gällde fördelningen av det produceradevärdet. Reallönerna kunde öka och välfärden byggdes ut. Förutsättningen för detta var dock attutsugningsgraden hela tiden ökade, vilket innebar att tempot skruvades upp vid de löpande ban-den och den tayloristiska arbetsdelningen drevs allt längre. Makten över produktionsmedlen kom-promissade aldrig kapitalet om. För socialdemokratin innebar det att de tidigare reformistiska strä-vandena – att steg för steg socialisera – nu ersattes med keynesianism och folkhemsbygge – att fåkapitalismen att fungera så bra som möjligt och fördela dess växande kaka.

När den offentliga sektorn kraftigt expanderade under efterkrigstiden så var det alltså flera fak-torer som samverkade: den gamla insikten att socialpolitik behövdes för att inte samhället skullerämna, arbetarnas krav på att få del av den ökande produktionen, kapitalets behov av en effekti-vare reproduktion av arbetskraften och en långsiktig arbetsfred samt slutligen att det ekonomiskautrymmet fanns.

Efter hand byggdes sjukvård, äldreomsorg, socialomsorg, skola, dagis, fritis och så vidare ut.Detta innebar att staten nu tog över ansvaret för att organisera det reproduktiva arbete som kvin-norna tidigare hade utfört obetalt i hemmen. Kvinnornas andel av den lönearbetande befolkning-en växte snabbt, vilket innebär att en majoritet av arbetarklassen i dag faktiskt är kvinnor. Detreproduktiva arbetet har dock inte försvunnit ur hemmen, där kvinnorna fortfarande bär huvudan-svaret för det löpande hushållsarbetet, vilket lett till en situation av dubbelarbete för många kvin-nor.

Det offentliga ägandet av den offentliga sektorn har inte medfört att de anställda fått ökad maktöver arbetet eller att arbetet organiserats på ett mindre hierarkiskt och alienerat sätt. Några expe-riment med arbetsplatsdemokrati har inte heller genomförts. Istället har de offentliga arbetsgivar-na tagit över det privata kapitalets sätt att organisera produktionen och haft industriproduktionensom främsta förebild.

Mot 60-talets slut knakade efterkrigstidens klasskompromisser i fogarna, på grund av såväl arbe-tarnas ökade motstånd och kapitalets fallande vinstnivåer. Den offentliga sektorn fortsatte dock attexpandera kraftigt ännu en tid, och ökade från 15 till 30 procent av BNP mellan 1960 och 1980,bland annat på grund av att fortsatta välfärdsreformer sågs som ett sätt att möta radikaliseringenoch på nytt överbrygga klassmotsättningarna. (4)

Kapitalets företrädare hade dock lagt om sin strategi. När välfärdspolitiken inte längre garante-rade arbetsfred och stigande vinster blev den ointressant.

Ställda inför en alltmer ohanterlig arbetarklass samt fallande vinster och lägre produktivitetsut-veckling, var de tvungna att agera för att åter höja profiterna. I den offentliga sektorn fann de enor-ma tillgångar i sådant som utbildning, hälsovård och offentliga transporter. Genom skattesänk-ningar, privatiseringar och nya försäkringar kunde kapital överföras från offentlig sektor – frånskattebetalare – till privat ägo.

Kapitalets företrädare menade också att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften ochpå så sätt drev upp lönerna, på vinsternas bekostnad. Dessutom fanns säkert ideologiska motiv tillatt undanröja de offentliga välfärdsinrättningarna om marknaden som enda möjliga väg att orga-nisera samhället skulle kunna propageras fullt ut.

Kapitalet utsåg därför nu den offentliga sektorn som en av de främsta angreppspunkterna, när

55

de inledde sina offensiva framstötar. ”Den offentliga sektorns omfattning är helt enkelt vårt störs-ta samhällsproblem” förklarades frankt på SAF-kongressen 1980. För att folk inte skulle förlorasin frihet var det nödvändigt med skattesänkningar, marknadslösningar och privatiseringar. (5)

Under 80-talets gång kom de nyliberala tankegångarna att tränga allt djupare in i socialdemo-kratin, som aldrig utvecklade en egen förståelse av välfärdskapitalismens kris, utan istället allt meraccepterade den borgerliga förklaringsmodellen. I början av 90-talet hade det gått så långt att densocialdemokratiska regeringen accepterade att det behövdes skattesänkningar, marknadslösningari form av köp-och-sälj-system och menade att kommunal verksamhet kunde läggas ut på entre-prenad. 1991 lät den socialdemokratiska regeringen utreda vilka lagliga hinder som stod i vägenför privatiseringarna. När sedan den borgerliga regeringen tog över samma år kom de till dukatbord och kunde snabbt ändra de lagar som behövdes för att öppna för privatiseringar i kommuneroch landsting. (6)

Genom skattereformen överfördes samtidigt pengar till företag och rika privatpersoner, vilketbidrog till att skapa det enorma budgetunderskott som lågkonjunkturen förvärrade. För att täckaunderskottet var sedan staten tvungen att låna pengar, ofta från just de som fått mer över till följdav skattesänkningarna. Resultatet blev att en allt större del av skatteintäkterna gick åt till räntebe-talningar till kapitalägare, vilket är ytterligare ett exempel på hur pengar via staten kan överförasfrån arbetarna till kapitalet. (7)

Sedan följde ett årtionde av ständiga nedskärningar och omorganiseringar av den offentliga sek-torn, vilket satte de offentliganställda under en ständig press, med hot om arbetslöshet och ökadarbetsbelastning för de som hade kvar sina jobb.

Den offentliga sektorns utveckling hart hittills skildrats framförallt utifrån hur den kommit attutvecklas i Sverige. När man ser till den senaste privatiseringsoffensiven så är detta dock en glo-bal strävan från kapitalets sida. Sedan 80-talets början har nyliberala regeringar genomfört olikaformer av nedskärningar och privatiseringar av offentlig välfärd världen över. Genom IMF ochVärldsbanken har u-länderna tvingats på samma medicin. Genom EU:s lagstiftning och ekono-miska politik har de nyliberala strävandena också underlättats. Globalt sett har ett av syftena medWTO varit att bereda väg för mer privatiseringar världen över, öppna upp nya områden för mark-naden och göra de privatiseringar som sker oåterkalleliga.

Stockholm som borgerlig experimentverkstadKapitalets företrädare driver alltså sina intressen på varje tänkbar nivå: globalt, inom organisatio-ner som EU och NAFTA, och nationellt. Hur sjukvård, skola eller kollektiva transporter i verklig-heten organiseras avgörs dock ofta av lokala faktorer, där de dagliga klasskonflikterna spelar storroll.

I början av 90-talet regerade borgerliga majoriteter i såväl Stockholms stad som Stockholms länslandsting och dessa påbörjade privatiseringarna av offentlig verksamhet. 1994 tog socialdemokra-terna över makten i Stockholms stad och län vilket innebar att privatiseringstakten avtog, mendäremot inte att verksamheter avprivatiserades. När det gäller kollektivtrafiken fortsatte socialde-mokraterna tvärt om med storskaliga upphandlingar och sålde tillsammans med moderaterna utpendeltågstrafiken. 1998 kom återigen borgarna till makten – nu med den uttalade målsättningenatt sälja ut allt som bara gick. Hittills har de lyckats ganska väl. Inom landstinget har praktiskttaget all kollektivtrafik upphandlats. När det gäller sjukvården har ett akutsjukhus sålts ut och deflesta andra ombildats till landstingsägda bolag. Många vårdcentraler har också privatiserats ochett sjukvårdsområde har fattat beslut om att upphandla all vård. Privatpraktiserande läkare, sombetalas av landstinget, har också tillåtits att etablera sig i hög omfattning. För närvarande förbe-reds ”den stora upphandlingen”, där privata företag ska kunna vara med och lägga bud på prak-tiskt taget all akutsjukvård i Stockholm, vilket är ? av Sveriges totala akutsjukhus. Totalt rör det

56

sig om vård för 10 miljarder kronor, en tredjedel av sjukvårdsbudgeten i länet. Även internatio-nellt är en så stor upphandling av offentlig vård unik.

I Stockholms stad har all verksamhet som bara gått lagts ut på entreprenad. När det gällersvenskundervisningen för invandrare (SFI) har all verksamhet upphandlats. Inom äldreomsorgenhar privata företag tagit över ungefär 40 procent av driften. Friskolor har fått fri etableringsrätt ochväxer snabbt i antal. Stockholms stad ombildar också i snabb takt de kommunala bostadsbolagentill privata bostadsrätter och säljer dessutom hela fastighetsbestånd till privata bostadsbolag.

Den dominerande formen av privatisering har hittills varit upphandling, vilket innebär att priva-ta företag tar över driften av en offentlig verksamhet för en begränsad tidsperiod, men att finansi-eringen fortfarande sker med offentliga medel. En annan variant av privatisering, även den medoffentliga medel, är pengsystemen, vilka innebär att varje ”användare”, t.ex. elev i skolan, ellervårdtagare i äldreomsorgen, får med sig en viss ”peng” som tillfaller den som utför verksamhe-ten. Olika friskolor eller vårdbolag konkurrerar då med varande om ”kunderna”. I synnerhet inomsjukvården finns det också krafter som trycker på för att även finansieringen ska privatiserasgenom olika former av sjukvårdsförsäkringar.

Under 80-talet drevs först intensiv propaganda från kapitalets olika organisationer mot denoffentliga sektorn, som sades vara ineffektiv, byråkratisk och tärande. Sedan följde under 90-taletett årtionde av ständiga omorganiseringar och nedskärningar. Inom vården minskade det totalaantalet anställda med 15 procent, vilket motsvarade nästan hundratusen personer.Omorganiseringarna har medfört att många bytt arbetsgivare inom offentliga sektorn, från t.ex.landstinget till kommunen. Många har också fått byta arbetsplatser, arbetskamrater, arbetssätt osv.(8)

Genom olika former av köp-och-säljsystem, och en växande andel privata entreprenörer har deanställda också splittrats upp i olika enheter som får konkurrera med varandra om resurserna.Klassammansättningen inom den offentliga sektorn har på så sätt förändrats minst lika radikaltsom inom den privata det senaste årtiondet. Den högre grad av trygghet som tidigare känneteck-nade offentliga sektorn har helt raserats och välfärdstjänstearbetarna har ställts inför samma god-tycke som alla andra arbetare, med risk för arbetslöshet eller plötsliga omorganiseringar.Offentliga sektorn konkurrerade inte längre om arbetskraften på 90-talet, utan de arbetare somavskedades därifrån fick vara med om att slåss om jobben istället, en betydligt fördelaktigare situ-ation ur SAF:s synvinkel.

När problemen nu blivit akuta och de offentliganställda är den grupp som i opinionsundersök-ningar säger att stressen ökat mest påstår sig de borgerliga politikerna ha svaren på alla problem:privatisering. För att sälja in sitt projekt har både staden och landstinget i vykortskampanjer erbju-dit alla anställda att själva överta verksamheten och ”avknoppa” den. På så sätt ska privatisering-arna ges en legitimitet underifrån och sägas uttrycka personalens vilja. Som morot får de som väl-jer att ”avknoppa” gå starta-eget-kurser och de erbjuds rådgivning. Som piska finns hela tidenhotet att om de inte tar över verksamheten själva så kan någon annan lägga ett bud och ta över den,eller också kan de drabbas av nya nedskärningar.

För arbetarklassen har den borgerliga politiken medfört flera negativa konsekvenser:

1) Privatiseringarna innebär en omfördelning som gynnar kapitalet, då en del av den skatt vi allabetalar in används till att ge privata företag vinster. På så sätt överförs profit från arbetarna tillkapitalet bakvägen, genom kommun och landsting, istället för att öppet tas ut i kampen om detproducerade värdets fördelning. 2) Dessa vinster måste ske på bekostnad av någonting annat. När det gäller välfärdstjänstearbeteså är personalens löner nästan alltid den helt avgörande kostnaden. Då den verksamhet som lagtsut på privata företag oftast betalas helt med skattemedel är det inom dessa givna ramar som vins-

57

ten måste tas. Det blir då de anställda som på olika sätt får betala för detta, genom personal-nedskärningar, ökad arbetsbörda, uppdrivet tempo, försämrade avtal och arbetsvillkor. Också desom är i behov av tjänsterna får känna av försämringarna. Till skillnad från i varuproduktionen kanoftast inte välfärdstjänsterna rationaliseras med hjälp av ökad arbetsdelning, ny teknik eller lik-nande, utan att kvalitén omedelbart blir lidande. Inom sådant som vård, omsorg, skola, där dethandlar om mellanmänskliga relationer, kommer såväl de som arbetar som de som är i behov avtjänsterna omedelbart att märka av uppdrivet tempo, minskad personal osv. Det går t.ex. inte attmata gamla på äldreboendet fortare, eller byta blöja på dagisbarn snabbare, utan att det upplevssom en reell försämring. (9) Vinster kan också skapas genom att privat verksamhet subventioneraspå bekostnad av nedskärningar på den som blir kvar inom offentlig regi. Ett tredje sätt att skapavinst är genom olika former av extra avgifter eller försäkringar.3) Välfärdstjänsterna omfördelas också på ett sätt som missgynnar arbetarklassen. Privata utöva-re har inget intresse av att fördela välfärdstjänster efter behov. Tvärt om kan de göra vinster justpå att ta de enklare fallen och områden med minst sociala behov. Inom sjukvården har den ökadeetableringen av privatläkare gjort att vården inom länet blivit allt mer snedfördelad, och de områ-den som har minst behov, i innerstan och välbärgade norrförorter, dragit till sig en allt större delav resurserna. Också på skolans område innebär friskolorna att segregationen ökar. På bostads-marknaden bidrar utförsäljningen av allmännyttan till ett allt mer segregerat boende, då det blirallt svårare för de som inte kan ta miljonlån att komma in.

En annan faktor som bidrar till att snedfördela resurserna är att olika avgifter höjts, t.ex. prisetpå månadskort inom kollektivtrafiken, kostnaderna för tandvård och avgifterna inom sjukvården.När avgifternas andel ökar blir resultatet att allt fler tvingas avstå från läkarbesök, tandvård ellerkollektivtrafik, eftersom de helt enkelt inte har råd. (10) När privata företag jagar nya vinstmöjlig-heter ökar trycket på att ta ut extra avgifter. Flera friskolor har t.ex. fuskat med elevavgifter, trotsatt de inte får ta ut sådana. Inom hemtjänsten erbjuder privata företag extratjänster mot betalning.Om moderaterna får igenom sin politik fullt ut kommer också sjukvården att betalas via försäk-ringar, där alla ska ha rätt till en grundnivå, men där sedan extratjänster av olika slag ska betalasmed separata försäkringar. På olika sätt kommer detta att påverka arbetarklassens vardag negativtoch försämra livskvalitén för alla som ställs inför att tvingas välja bort nödvändig service. 4) När välfärdsstaten skärs ner försvagas också dess funktion när det gäller att ”utjämna intresse-konflikterna och fylla de remnor som öppnar sig i samhällsbyggnaden”. I dess ställe träder repres-sion och ”nolltolerans”, där de som inte passar in i systemet, såsom kriminella, missbrukare, klott-rande ungdomar och så vidare, nu sägs ha sig själva att skylla och behandlas därefter.

MotståndMen på samma gång medför också privatiseringarna något positivt just genom att rämnorna blirtydliga för alltfler. För de anställda i offentliga sektorn blir deras ställning som lönearbetare tyd-ligare då de direkt underordnas de kapitalistiska vinstkraven. Alla kvarvarande illusioner om atttjäna goda samhällsintressen – såsom vård och skola åt alla – blåses bort när man ställs inför enmotpart som säger upp, försämrar avtal eller ökar stressen, för att säkra den egna vinsten.

Den hittills mest uppmärksammade konflikten skedde i samband med att Citypendeln tog överpendeltågstrafiken vid årsskiftet 1999/2000. Inför övertagandet hade Citypendeln haft ett år på sigatt lösa personalfrågan och komma fram till ett avtal med facket. Men redan från början markera-de företaget hårt mot de anställda och gick ut med att de skulle ha en övertalighet och behöva sägaupp folk. Gentemot facket förhöll sig företaget oresonligt, gick ut med en rad försämringar ochkunde inte komma överens om ens de enklaste småsaker. Under hösten 1999 protesterade lokfö-rarna genom bland annat massjukskrivingar, som ledde till att ett stort antal turer fick ställas in.Den 22 december, med endast två veckor kvar till övertagandet, slöts till sist ett avtal.

58

Försämringarna var stora: pensionsåldern höjdes från 60 till 65, fem semesterdagar försvann, kör-schemat försämrades och fria parkeringsplatser togs bort. När Citypendeln tog över trafiken den6:e januari var missnöjet så stort att 140 anställda, av 630, vägrade gå över och många av de somgått över talade om att söka nya jobb. Resultatet blev att vartannat tåg ställdes in och det blev kaosi trafiken. Kvällstidningarna fylldes med upprörda pendlare som krävde ett slut på ”pendelelän-det”.

Massavhoppen och ett fortsatt missnöje från de som jobbade kvar tvingade fram nya förhand-lingar. Citypendelns VD, Petter Hydén, känd för sin fientlighet mot facket fick gå och ersattes avTord Hult. Bland de som vägrat gå över fanns tekniker, tågvärdar, spärrvakter och lokförare. Störstproblem skapade de 25 lokförare som vägrat gå över. Företaget försökte desperat övertala dem attkomma tillbaks, letade lokförare i Norge och försökte till och med förmå pensionerade förare atthoppa in. Men ingenting hjälpte.

I mitten av januari träffades SEKO och Citypendeln och diskuterade principerna för ett nyttavtal. Men återigen visade Citypendeln prov på grov osmidighet och motvilja mot facket.Citypendeln gav lokförarna ett ultimatum att godta ett avtal senast den 8:e februari. Men det avtalCitypendeln visade upp hade ingen underskrift av facket och förkastades av SEKO som menadeatt företaget struntat i vad man kommit överens om. T.ex. hade Tord Hult på egen hand skurit nedsju sidors avtalstext om semestrar till endast sju rader, allt för att ge utrymme för maximal flexi-bilitet.

Av de 25 lokförarna var endast två villiga att acceptera avtalet. Först efter en lång rad nya för-handlingsturer blev ett nytt avtal klart, med klara förbättringar vad gällde arbetsvillkor och kör-scheman. Men nu var misstron bland förarna så stor att inga avtal hjälpte. För att lösa problemetmed inställda tåg drog citypendeln in all trafik till Nynäshamn och Gnesta, längst ut i systemet,och ersatte tågen med bussar. På så sätt kunde avgångarna täckas på övriga sträckor. Men iNynäshamn och Gnesta ledde det till kraftiga protester. Möten med hundratals deltagare krävdeHults och de ansvariga politikernas avgång och tusentals skrev på protestlistor. Först genom avtalmed andra järnvägsbolag, BK-tåg och SJ, kunde trafiken börja rulla något sånär.

Citypendeln trodde att hot om avsked på grund av övertalighet kunde skrämma personalen attacceptera avtalsförsämringar. Företaget vann också upphandlingen genom att kalkylera med för-sämringar av arbetstider, minskad personal, pressat körschema osv. Motståndet från de anställdavisade sig betydligt mer fruktbärande än de halvårslånga förhandlingarna och företaget tvingadesatt avsevärt förbättra avtalet för de anställda. Exemplet med citypendeln visade att det fanns enväldigt stor sympati från allmänhetens sida gentemot personalgrupper som tar strid, även om detmedför olägenheter för ”tredje part”. Detsamma visade sig förövrigt vid busstrejken 1999. Denoffentliga sektorn utgör också en punkt där de anställdas intressen som lönearbetare och befolk-ningens intresse av social välfärd kan sammanstråla. Ett bra exempel var just pendeltågseländet,där både de lokala aktionsgrupperna och tågpersonalen samtidigt gjorde motstånd motCitypendelns ledning och ansvariga politiker. På så sätt kan den offentliga sektorn utgöra just denknutpunkt för sociala strider som beskrevs i inledningen.

I den offentliga sektorn är det inte alltid lätt att veta hur man som arbetare skall slåss för sin rätt.Strejkvapnet är inte alldeles självklart att ta till och resultatet av en strejk ofta tveeggat. När detgäller verksamheter som betalas med skattemedel innebär ofta strejker en besparing. För de somarbetar inom framförallt vård och omsorg är det dessutom svårt med kraftfulla strejker eftersomdessa drabbar patienterna för hårt. Ett vanligt sätt att protestera har istället varit en form avarbetsvägran: att vägra gå över till privata företag eller rent utav säga upp sig från en redan priva-tiserad verksamhet. När detta gjorts kollektivt och motiveras i massmedia har det få ett stortgenomslag och skadat företagets anseende och privatiseringspolitiken som sådan.Massuppsägningar kräver dock en arbetsmarknad där det är relativt lätt att få nya jobb.

59

Fallet med citypendeln utgör det främsta exemplet på denna arbetsvägran, men det finns en radandra:

- Efter att det privata företaget Falck tog över ambulanstrafiken i ett sjukvårdsområde sade 20ambulanssjukvårdare upp sig i protest mot dåliga löner och försämrade arbetsförhållanden.- I Älvsjö har hemtjänstpersonal genomfört flera uppmärksammade aktioner mot hur Partena Caresköter äldreomsorgen. De anställda gick först till företagets ledning, stadsdelsnämnden och soci-aldepartementet och avsade sig ansvaret för vården. Enligt socialtjänstlagen kan nämligen anställ-da bli prickade för bristande omvårdnad. Nu menade personalen att de inte längre kunde ansvaraför att de äldre fick den vård de var i behov av. Slutligen sade tio av de anställda upp sig och likamånga till uppgavs söka efter annat arbete. De som sa upp sig gjorde det med den uttalade målsätt-ningen att fler inom äldreomsorgen skulle följa deras exempel. - Medicinskt ansvariga sjuksköterskor, med uppgift att ha översyn över äldreomsorgen i Öster-malms stadsdelsnämnd i Stockholm, sade upp sig efter att deras kritik mot det privatiserataGärdets äldreboende inte togs på allvar.- Också från de tvångsprivatiserade vårdcentralerna i södra sjukvårdsområdet har många anställ-da sagt upp sig och läkarbristen är nu akut.

Förutom dessa fall av ”arbetsvägran” finns ett flertal andra fall där arbetare inom offentliga sek-torn eller de som är i behov av tjänsterna på olika sätt agerat mot privatiseringar. Här ska baranämnas ytterligare några. Inför privatiseringen av SFI-undervisningen demonstrerade lärare ochelever tillsammans. Eleverna har sedan fortsatt protestera mot försämringarna, bland annat genomolika massmediala utspel. I Liljeholmen har en grupp föräldrar lyckats stoppa en rektor från attombilda en kommunal skola till ett vinstdrivande aktiebolag med rektorn som ensam ägare, trotsatt detta helhjärtat stöddes av moderaterna i stadsdelsnämnden. Slutligen så har barnmorskor pro-testerat mot att det privata företaget Munkbron ska få utföra förlossningar på Södersjukhuset, trotsallvarlig kritik mot bristande medicinska säkerheten.

Framkomliga vägarTack vare de många skandalerna och de uppmärksammade protesterna från olika grupper avanställda vänder sig alltfler emot den borgerliga privatiseringspolitiken i Stockholm. Enligt opini-onsundersökningar är en majoritet t.ex. emot utförsäljningen av bostäder och det verkar allt troli-gare att den borgerliga majoriteten röstas bort i nästa val. Socialdemokratin, som märker vart vin-den blåser, har därför gjort några tafatta försök att ta avstånd från privatiseringarna. Men det ärviktigt att komma ihåg att det var de som beredde marken för den borgerliga politiken och att par-tiet självt är helt utan egna visioner. Det blir samma politik som tidigare, fast i långsammaretempo, något annat är inte att vänta.

Att kämpa mot en omfördelning som gynnar kapitalet, mot vinstkrav som drabbar de anställdaoch mot ökade klassklyftor kan verka självklart. Men vad ska man kämpa för, om man nu instäm-mer i att den offentliga sektorn som den ser ut idag inte är något positivt alternativ? Det är viktigtatt aldrig fastna i enbart en försvarsposition, överta ståndpunkter socialdemokratin övergivit ochpå så sätt slåss för att bevara en offentlig sektor ingen vill ha.

Istället måste kampen hela tiden vara riktad framåt. Kampen mot privatiseringar blir på så sätten del av en daglig klasskamp för bättre livsvillkor och ökad kontroll över arbetet. Som avslutningska några strategier diskuteras, som inte endast innebär motstånd mot försämringar, utan försökatt driva saken framåt.

På ett servicehus på Kungsholmen ville chefen ”avknoppa” och driva verksamheten som privatföretag. De anställda var kritiska till planerna och initierade en bred diskussion där också boende

60

deltog. De kom fram till att de ville driva verksamheten i egen regi, men i offentlig ägo.Tillsammans formulerade de ett motförslag. Arbetsorganisationen skulle demokratiseras, med sty-relser och kommittéer med representanter för personal, boende och anhöriga. Timvikarierna skul-le tas bort till förmån för en konstant hög bemanning. När väl diskussionen satts igång visade detsig att personalen hade massvis med idéer om stort och smått, hur de skulle aktivera de äldre, fådem att trivas och höja kvalitén. Dock insåg de att detta inte kunde göras gratis, det behövdesökade anslag. Givetvis fick de inte anbudet, men de visade på ett alternativ det var värt att ta stridför.

Frågan är vad som hade hänt om de fått anbudet och om demokratiseringen hade spritt sig tillandra delar av offentliga sektorn: skulle experimentet då inte medfört att rämnorna på nytt fylldesoch att de anställda fick ta över ansvaret för att lappa ihop det kapitalistiska systemets brister?Men samtidigt visar förslaget framåt då det går bortom inte bara offentliga sektorns hierarkiskaoch tayloristiska arbetsorganisation, utan även bortom det kapitalistiska systemets sätt att organi-sera arbetet överhuvudtaget – även om det inte går så långt som att ifrågasätta lönearbetet somsådant.

Ett annat försök till offensiv politik är kravet på nolltaxa, vilket hittills mest lyfts fram när detgäller kollektivtrafiken, men som skulle kunna resas när det gäller all offentlig verksamhet (ochprivat, men då är vi redan bortom den kapitalistiska varuekonomin). Inom kollektivtrafiken harkravet bland annat drivits av en kampanj kallad planka.nu, som uppmanar folk att planka, varnargenom SMS när kontrollanter är på väg och har utvecklat en form av ”försäkring” för att betalaböter åt dem som åker fast.

Tanken på nolltaxa är tilltalande av flera skäl. För det första innebär nolltaxa att nya områdendras undan från bytesvärdets tyranni och kommer oss till dels som bruksvärden. Detta pekar bor-tom det kapitalistiska systemet och visar på hur ett möjligt samhälle ser ut, där vi verken måstesälja vår arbetskraft eller ikläda oss rollen som konsumenter.

För det andra så medför nolltaxa också en rättvisare fördelning, där alla, oavsett om de har arbe-te eller ej, och oavsett inkomst, har samma tillgång till tjänsterna. Därigenom står nolltaxa ocksåhelt i motsats till borgarnas krav på ökad avgiftsfinansiering. Genom att kräva att välfärd är gene-rell och likvärdig för alla drar man också bort en kontrollmekanism och ett maktmedel från sta-ten.

Nolltaxa är alltså ett bra krav, men ingen universallösning på offentliga sektorns problem.Nolltaxa behöver inte innebära att de anställdas arbetsvillkor förbättras och medför inte i sig ökaddemokratisk kontroll. Redan idag är ju flera välfärdstjänster gratis, såsom skolan och biblioteken. Inte heller är det nödvändigt att nolltaxa behöver innebära att arbetarklassen vinner på kapitaletsbekostnad. Till allra största delen är ju offentliga sektorn redan idag finansierat via skatter. Endasten mindre del kommer från olika avgifter, även om denna del ökar. När vinstdrivande företag taröver offentlig verksamhet innebär det alltså först och främst att skattemedel överförs till kapitalet.Detta påverkas inte av om det finns avgifter eller ej.

Om avgifter ersätts med skatter minskar på samma gång lönen lika mycket för den lönearbe-tande befolkningen i helhet – då landsting och kommuner till största delen finansieras medinkomstskatt - även om fördelningen inom den blir bättre. För att det ska ske på kapitalets bekost-nad krävs att arbetarklassen är tillräckligt stark för att samtidigt med skattehöjningarna förmårdriva igenom höjningar av reallönen, samt att skattehöjningen verkligen används till att höja densociala lönen och inte går tillbaks till kapitalet i form av t.ex. vinster. På så sätt behöver alltså intenolltaxor betyda att arbetarklassen höjer sin välfärd på kapitalets bekostnad.

Alla former av välfärdspolitik kan på sätt och vis stärka systemet. Under tider av avgiftshöj-ningar och nedskärningar minskar såklart systemets legitimitet, medan en välfärdsoffensiv – t.ex.i form av alltfler gratistjänster – kan öka legitimiteten. Jag tycker inte det är ett skäl för att inte

61

driva på för förbättringar, men en möjlig konsekvens vi måste vara medvetna om. Hela den offent-liga välfärden har som en funktion att dämpa de sociala konflikter kapitalismen ständigt ger upp-hov till. Att kämpa mot försämringar är självklart och i bästa fall finns i välfärdsfrågorna en stra-tegisk möjlighet att länka samman olika kamper och ge dem större spridning. Med en ekonomiskkris i antågande kan vi vänta nya ”krispaket” med attacker på den offentliga servicen och avske-danden av offentliganställda, vilka det blir naturligt att bekämpa. Att agera offensivt är svårare.Varje förbättring inom det kapitalistiska systemet som minskar spänningarna och tätar sprickornai samhället bidrar till systemets fortbestånd. Men samtidigt pekar nolltaxor, frigjorda bruksvärdenoch demokratisk kontroll av arbetet helt klart bortom det kapitalistiska systemet och undergräverpå så sätt på samma gång dess existens. Vår uppgift är att betona den undergrävande sidan, sam-tidigt som vi är medvetna om – och försöker motverka – den systembevarande.

Noter1. Staten kan ses i brytningen mellan totalkapitalets långsiktiga intresse av ett säkrande av de all-

männa produktionsbetingelserna och arbetarklassens kortsiktiga intresse av att säkra sina intres-sen som säljare av varan arbetskraft. Krispolitik och krisreglering kommer därför tillsammans medsocialpolitik att vara de väsentliga hörnstenarna i den reformistiska politiken. Den alltmer växan-de statssektorn och den alltmer växande sociala sektorn har därför gett den reformistiska politi-ken dess verklighetsförankring och den väsentliga frågan under kapitalismen blir för reformismenatt få kapitalet att fungera så bra som möjligt för att skapa ett stort samhälleligt överskott att för-dela mellan samhällsmedlemmarna. Med kapitalets kris så följer på samma gång ett allt mindremervärde att fördela till statssektorn. Med staten får totalkapitalet (alltså de många enskilda kapi-talens reella genomsnittsexistens) den ”yttre” kraft som, genom att den står utanför konkurrensen,kan säkra kapitalismens existens. Därav dess relativa självständighet i förhållande till kapitalet.Dess uppkomst och begränsningar finner sin förklaring i det kapitalistiska produktionssättetsjälvt.

2. Om den offentliga sektorns framväxt se Rolf Å Gustafsson, Välfärdstjänstearbetet.Dragkampen mellan offentligt och privat i ett historie-sociologiskt perspektiv (2000), s. 53-86.3. Citatet återges av Gustafsson på s 58. Ursprungligen kommer det frånDepartementalkommitterades betänkande nr 5, civildepartementet 1912.4. Peter Antman, ”Vägen till systemskiftet”, i Köp och sälj, var god svälj? (1994), redaktör Rolf

Å Gustafsson, s. 21.5. Se Antman, s. 24f.6. Om socialdemokraterna och systemskiftet, se Antman s. 40-47.7. Med nationalistiska argument fick vi under 90-talets krisår höra att nationen var i fara, då lånengjorde att vi kom i händerna på utländska långivare. I själva verket lånades 2/3 av skulden uppinom landet, av svenska företag och rika privatpersoner. Det var alltså till dessa räntorna gick. SeSten Ljunggren, Måste vi spara? Maktens myter om ekonomin (1994), s. 46.

8. Se Vårdens arbetshälsorapport. Vårdarbetets villkor och konsekvenser för arbetshälsan(2000), s. 23. Exempel på förändringar inom offentliga sektorn är att kommunerna genom olikareformer under 90-talet tagit över ansvaret för äldre i äldreboende, för handikappsomsorg och förstora delar av psykiatrin.

9. På ett mer generellt plan innebär detta att all tjänsteproduktion där en människa bistår en annanmänniska överhuvudtaget är problematiskt under kapitalismen. Varuproduktionen effektiviserasständigt, så att den enskilda varan produceras snabbare och därigenom får ett lägre värde. Dettamedför att varornas värde sjunker i förhållande till tjänsterna, eller med andra ord att tjänsternahela tiden blir dyrare. Detta kan hanteras på olika sätt. Ett är genom just välfärdsstaten, där enomfördelning via skatten ser till att tjänsterna görs tillgängliga för alla. Problemet är då bara attskatten med tiden måste öka och den offentliga sektorns andel av BNP växa, om så bara för atthålla konsumtionen konstant. En annan variant är en växande segregation, där endast de rika harråd att ta del av tjänsterna, medan övriga ställs utanför, eller erbjuds tjänster till lägre kvalité. Entredje variant är en privat servicesektor, där lönerna hålls riktigt låga, såsom i USA. 10. Från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet ökade de privata kostnadernas andel av sjukvår-den, inklusive tandvården, från 9 till 17 procent, vilket gör att de är bland de högsta i Europa. IStockholm har sedan avgifterna höjts än mer. Många länder har överhuvudtaget inga avgifter i denöppna vården, bl.a. Tyskland, Nederländerna och England. Se Göran Dahlgren, ”Tio år med köpoch sälj – ett bokslut”. Ordfront Magasin nr 5 (2001), s. 30.

62

Folkmakts teoretiska tidskrift #1 200240 Kr