god dag, min läsare!

tilda maria forselius

God dag, min läsare!bland berättare, brevskrivare,

boktryckare och andra bidragsgivare i tidig svensk veckopress 1730–1773

Denna bok bygger på författarens doktorsavhandling i litteraturvetenskap, God dag, min läsare! Bland berättare, brevskrivare, boktryckare och andra bidragsgivare i tidig svensk veckopress 1730–1773, som lades fram vid Göte-borgs universitet 2013. Inför denna förlagsutgåva har skrivfel rättats och vissa resonemang utvecklats. Antalet illustrationer har också utökats.

Projektets genomförande har biståtts med stipendier ur Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning samt Karl och Betty Warburgs fond.

Boken ges ut med ekonomiskt stöd av Ridderstads stiftelse för historisk gra-fisk forskning.

eureka ellerströms akademiska nr. 42

© Tilda Maria Forselius och ellerströms förlag 2015Omslagsbild Portrait de Mademoiselle Jacquet, pastell av Jean-Etienne Liotard omkring 1750

Omslag och grafisk form Erik MagntornTryck InPrint, Riga, Lettland 2015

isbn 978-91-7247-365-2

5

Innehåll

1. inledning 9

Genrens grogrund och brevmaterialet 12 Maktperspektiv på tiden och medierna 15 Remediering och diskurs 17 Tidigare forskning 19 Metod och uppläggning 22

2. tilltal med maktanspråk förorden i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus 25

Sedolärande Mercurius företal 26 Spectator-genrens uppkomst 28 Spridningen i Europa 29 Pressammanhanget i Sverige 31 Then Swänska Argus ”Förspråk” 37 Arket kan liksom läsaren förbättras 39 Läsarkonstruktioner 41Teorier om genren som politik 42 Makt som disciplinering 45 Normalisering av kön 48 Läsarens betydelse 49

3. ett maskineri av aktörer om tryckare, bokhandlare, läsare och skrivare 51

Tryckerier på en marknad 52 Schneiders tryckeri 54 Bokhandlare Lochner 55 Återhämtning i Stockholm 57 Gynnade läsare 60 Läskunnigheten i Sverige på 1700-talet 61 Riksdagsmötena i Stockholm 63 Konsten att skriva brev 64 Vittra idrotter 67

6

4. förklädda frispråkare reflektioner om anonymitetens och censurens betydelse 71

Censuren lika gammal som trycket 72 Ingen ändring av lagstiftningen på 1730-talet 74 Censorns dubbla roller 76 Ord från underjorden och andra exotiska platser 79 Dolda skribenter, främmande händer 82 Vad anonymiteten betyder för läsningen 84 Faktiska demaskeringar och fortsatta karriärer 87

5. lyx, bildning, struntprat och dryckenskap berättelser om kaffehusen 91

Habermas och den borgerliga ordningen 93 Kaffet kommer till Sverige 94 Kaffekokare och kaffehus 97 Politiska samtal och nyhetsspridning 98 Spelande och brännvinsdrickande 100 Kaffehusen i de moraliska veckoskrifterna 104 Kritik av slösaktig konsumtion 105 Talandets makt och tryckets 108 Avståndstagandet rymmer ett mått av fascination 111

6. nyheter med posten tryckta och handskrivna tidningar och deras läsare 113

Brevs betydelse som nyhetsförmedling 114 Handskrivna tidningar 115 Madame Insenstiernas tidningar 118 Skillnader och likheter 121 Läsarintresset 126 Ett bruksimperium i norra Uppland 128

7. ”…af en obekant hand” brev som artikelform i genren på 1730-talet 131

Brevens kontext och samtalets betydelse 132 Inbjudningar och svar 134

7

Problem i tidigare forskning 135 Tre paraplybegrepp 138 Huvuddrag i brevanvändningen 140 Leken med koderna 143

8. handel och vandel brev i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus 145

Ett nationalekonomiskt tema växer fram 146 Talet om brev, avgränsningar och prioriteringar 148 Ekonomi och moral 150 En förändrad berättarroll 152 Argus och kvinnorna 153Fru Kättia, Herr Tålamod och ”Jag förblifwer x.” 155Brevets makt 157En fru att skämmas för och Lisa Husbonde 159Äktenskap på kryckor 162Den föreställda gemenskapen 165

9. frågan om ”brefs gränsor” en skriftkamp i och kring Bref Om Blandade Ämnen 169

Seriöst och monologiskt 172Satiriska svarsbrev 175Retorikskiftet 178Språkets naturlighet 180Brev i det allmännas tjänst 182Läsarintresset 184

10. i känslans tecken Brefwäxling 187

En komplicerad konstruktion 190Välgörarens makt 192Vänskap mellan kvinnor och breven till dottern 197Att få något gjort genom att skriva 200Subjektets uttryck 203Kroppen i romanen 206Tecken för tystnad och extas 208

8

11. avslutande ord 211

Förutsättningarna på 1730-talet 212Brevmaterialets former och funktioner 214Tendenser över tid 215Några slutsatser 216

tackord 219

english summary 221

bibliografiska och biografiska notiser 237

noter 243

källor och litteratur 295

bildkällor 317

index över personnamn och periodiska publikationer 319

9

1. Inledning

Den 9 juni 1730, en tisdag i början av en ovanligt varm sommar, kunde ny-fikna läsare i Stockholm stifta bekantskap med en ny företeelse. Det första numret av Sedolärande Mercurius fanns då till salu i Lochners boklåda på Stora Nygatan för ”2. öre Sölfwermynt”.1 Jämfört med många av de vackert inbundna böcker på tyska, franska och latin som salufördes i boklådan var det en oansenlig trycksak. Den var i så kallat kvartoformat – ungefär så stor som A5 – och saknade omslag. De åtta sidorna, gjorda av fint lumppapper, vägde inte mycket i handen.2 Titelbladet pryddes av ett träsnitt på en beving-ad Mercurius och textinnehållet bestod av en enda essä, satt i frakturstil, om ”den knorriga oförnöjsamheten”.3

I själva verket var det ett djärvt experiment som började här. Sedolärande Mercurius är det första exemplet på en svensk veckoskrift i den så kallade Spectator-genren. Med genren kom nya aspekter till svensk periodisk press: ett förbindligt tilltal, ett moraliskt vägledande innehåll och, framför allt, en ambition att roa och samspela med läsekretsen. I Sedolärande Mercurius 72 nummer, utgivna veckovis fram till oktober 1731, berättades det om laster och dygder, ofta satiriskt och utifrån ’fallstudier’ från vardagslivet. Läsaren tilltalades som ett ”du” och förväntades hjälpa till i det förbättrande uppsåtet. Förutom att läsa och lära av det sedelärande innehållet kunde läsaren bidra genom att själv bli skribent. Om någon ”af kiärlek til sine Landsmän wille ut-arbeta och i dagsliuset utgifwa någon Moralisk Discours” kunde denne sända sitt bidrag till Lochners boklåda, så skulle det ”wid tjänligit tilfälle införas”, heter det i en särskild inbjudan.4

Även om genren var ny på svenska, fanns det flera föregångare i andra länder. De mest kända är The Tatler och The Spectator som utkom i London 1709–1712. I dem formulerades avsikten att förändra de samtida sederna i civiliserande riktning och att göra det med kvickhet och humor. Läsarnas

10

beteende skulle påverkas med skildringar i lättsam, satirisk form. Essäer med rapporter från olika London-miljöer och brev från läsarna fyllde numren. The Tatler och The Spectator fick redan under utgivningstiden en stor läsekrets, inte bara i England utan även i andra länder i Europa. Snart kom efterföljare på andra modersmål. 1730, när Sedolärande Mercurius anslöt sig till genrens föresatser och stil, fanns liknande publikationer redan i Holland, Frankrike, Tyskland, Italien.5

Det första numret av Sedolärande Mercurius utkom 9 juni 1730.

11

Vilka som stod bakom det svenska initiativet framgick inte av det första numret och inte heller av något av de följande. I linje med tidens sed och genrens konventioner publicerades Sedolärande Mercurius anonymt. Bakom masken dolde sig två unga kanslister, bröderna Carl Carlsson (1703–1761) och Edvard Carlsson (1704–1767) – båda senare adlade Carleson.6 De lånade, översatte och bearbetade essäer ur brittiska, holländska och tyska föregånga-re.7 Exempelvis hade essän i det första numret, om oförnöjsamhet, en förlaga i den tyska veckoskriften Der Patriot.8 Carl och Edvard Carlsson skrev också en del artiklar själva och fick så småningom, att döma av hur material presen-teras, in en del bidrag från läsekretsen.

Sedolärande Mercurius tycks ha blivit ett lyckosamt åtagande.9 Hur stor upplagan var finns det inga bevarade uppgifter om, men utgivningstiden är ett tecken på framgång. Enligt redaktörerna blev den längre än de hade räknat med från början, och den förklaring som ges är att de ville ge plats åt läsarnas bidrag. Efter 48 nummer sägs det att det är de ”Correspondencer, som nu nyligen til [Mercurius] inkommit” som utgör skälet till att utgivning-en skulle fortsätta. Mercurius kunde inte, som det heter, låta detta material ”giömmas hos sig”; en sista del om 24 nummer var därför att vänta.10 Oavsett om denna förklaring överensstämde med verkliga omständigheter eller ej är det den bild som redaktörerna gav sina läsare.

Att Sedolärande Mercurius blev uppskattad märks också på att den in-spirerade till efterföljd. Snart kom nya publikationer med liknande ambi-tioner och kännetecken. Från december 1732 och två år framåt publicerades Then Swänska Argus med Olof Dalin [senare: von Dalin] (1708–1763) som anonym huvudskribent och redaktör, och innan decenniet var över utgavs ytterligare sju periodiska skrifter i samma anda: Den Philosophiske Mercurius (1734), Den Swenske Patrioten (1735), Skuggan Af den döda Argus (1735), Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga (1738), Thet Swenske Nitet (1738), Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien (1738) och Then Swenska Sanningen (1739–40).11 Samtliga trycktes i Stockholm och publicerades utan att vare sig redaktörers eller skribenters namn angavs. Samtliga erbjöds för ”subskribering”, det vill säga prenumeration, och flera av dem salufördes även som lösnummer i någon lokal boklåda i Stockholm. Därtill utkom översätt-ningsarbetet Den Engelske Spectator (1734–1735), flera mindre följdskrifter och ett par snart avstannade utgivningsförsök.12 Så bildades en markant svensk sidogren av Spectator-genren under bara ett decennium. (För uppgifter om veckoskrifternas redaktörer, utgivningsfrekvens och så vidare, se ”Bibliogra-fiska och biografiska notiser”, s. 237–241.)

12

Ibland kallas genren ”essätidskrifter” i forskning och översikter.13 Jag har valt att hålla mig till den term som användes på 1730-talet och som förkom-mer i flera äldre studier och uppslagsverk.14 Fortsättningsvis använder jag därför termen moraliska veckoskrifter alternativt moraliska ark för den svenska grenen, medan Spectator-genren reserveras för den bredare företeelsen i Eu-ropa. Ark är det ord som användes för nummer i veckoskrifternas samtid. Det hänvisar till produktionstekniken: ett ark, vanligen gjort av linnelump, trycktes på båda sidor, veks och falsades till ett visst format. I det gängse veckoskriftsformatet blev ett ark åtta sidor kvarto.15

Genrens grogrund och brevmaterialet

Nya publikationer skulle ansluta till de moraliska veckoskrifternas mönster under hela 1700-talet, men 1730-talet sticker ut som genrens kraftfullaste tid i Sverige. Att såväl uppkomst som höjdpunkt inträffade under ett och samma decennium har väckt mitt intresse. Den plötsliga och starka expansionen är märklig, särskilt med tanke på hur pressfattigt landet var. Det som inleddes med Sedolärande Mercurius hade ju två samverkande aspekter: dels intro-ducerades genren med sina textuella särdrag, dels utvecklades mediet – den materiella presentationsformen, det tryckta periodiska arket – för att fylla detta syfte.16 Tidigare periodica hade antingen ägnats åt utrikesnyheter eller vetenskapliga rön. 1730-talets moraliska veckoskrifter innebar att det etable-rades en veckopress med underhållande ambitioner på svenska.

Vad var det som gjorde det möjligt? Kan man urskilja förhållanden som lade grunden – sådant som nya produktionsmöjligheter, förändring av cen-suren, breddade läsargrupper? Ett första syfte med avhandlingen är att sätta in de moraliska veckoskrifterna i ett mediehistoriskt sammanhang genom att besvara dessa frågor. I den tidigare forskning om genrens förutsättningar, som jag återkommer till längre fram i denna inledning, har framför allt upphovs-männens värld uppmärksammats. I synnerhet har forskarna intresserat sig för Olof Dalin som stod bakom Then Swänska Argus. Jag utgår från det faktum att det behövs mer än redaktörer och skribenter för att göra en veckoskrift. För produktion och distribution krävdes en kombination av kunniga hantverkare och teknologiska resurser. Det fordrades även en marknad för konsumtion av det som producerades, något som inte var självklart i en tid när läsfärdighet var en exklusiv förmåga. För att ge en bild av situationen kring 1730 beskriver

13

jag de rådande förhållandena för tryckerier och boklådor, samt vad uppgifter om läskunnighet och läsvanor kan berätta om den potentiella läsekretsen. Vidare tar jag upp censorsämbetet, kaffehusmiljön och några av de samtida medier som veckoskrifterna på olika sätt konkurrerade och samspelade med.

Ett av dessa medier ska särskilt uppmärksammas, nämligen brevet. I åtta av de nio veckoskrifter från 1730-talet som jag studerat ingår artiklar i brev-form. I flera fall är det huvudartiklarna – essäerna – som har denna form. I synnerhet i Then Swänska Argus kan satirer låna brevets kostym för att elegant avslöja den fiktive brevskrivarens okunnighet eller fördomar.

En ansenlig mängd brev är dock av en mindre elaborerad karaktär, näm-ligen sådana som presenteras som insända från läsare i syfte att lyfta en eller annan fråga till ”publicum”. Dessa brev handlar ofta om ämnen som var aktu-

Ett av många exempel på artiklar i brevform i Then Swänska Argus. I brevet som inleder II:25 får Argus frågor om ”wedertagit skrif=sätt” i kanslisvenskan.

14

ella i Sverige vid tiden – från handelspolitiska angelägenheter som import, tullar och försäkringar till frågor om samlevnad, mode och språkriktighet. Många gånger kommenteras och besvaras breven av redaktörerna. Som läsare får man intryck av att ett samtal pågår i tryck, något som ytterligare förstärks när berättarna vänder sig till läsaren som till en respondent i en brevväxling. ”God dag min Läsare” i Thet Swenske Nitet nr 1 är ett exempel på hur ett ark kan inledas. Dessa ord har jag lånat som titel på min avhandling.

Vad togs då upp i brev och vad betydde detta material? Studiens andra syf-te är att beskriva, tolka och diskutera brevens innehåll och funktioner. Fokus ligger på Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. Huvudfrågorna är: Vad används brevformen till och vad gör dessa texter, vilken betydelse har de i sina kontexter bland andra artiklar? Det innebär att jag intresserar mig för det intryck läsarbreven ger av att vara insända, men inte spekulerar om huruvida de verkligen var det. Ett skäl till denna avgränsning är materialläget – enbart i några få undantagsfall går det att belägga omständigheter kring brevs ’ur-sprung’. I denna studie är det framträdandena i tryck som står i centrum, det vill säga den föreställning om läsarmedverkan som texterna ger. Jag tar fasta på vilka ämnen som tas upp i brevform, på hur breven presenteras av berättaren/redaktören, och på hur brev infogats i annat material. I tolkningen av materi-alets funktioner lägger jag tonvikt vid hur breven skapar en särskild läsart och hur relationen mellan berättare och brevskrivare formas och omformas.

För båda de syften som presenterats ovan ligger tyngdpunkten på det ti-diga 1730-talet. Det är uppkomstmiljön för Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus som står i fokus, liksom brevmaterialet i dem, medan de övriga veckoskrifterna under 1730-talet behandlas mera översiktligt. Motiveringen till att lägga vikten vid de första veckoskrifterna är att de står för introduk-tionen av Spectator-genren på svenska och därmed också gav mediet (vecko-skriften) en viktig roll på den tidiga, mycket begränsade svenska marknaden.

Det var en stark start som fick effekter. Den uppmärksamhet som fram-för allt Then Swänska Argus väckte stimulerade till efterföljd inte bara på 1730-talet utan under hela seklet.17 Efterföljarna laborerade på nya sätt med genrens karaktärsdrag och hänvisade ofta på ett eller annat sätt till Argus. I flera veckoskrifter under senare delen av 1700-talet blev brevet en dominerade berättarform. En tredje avsikt med studien är att belysa och diskutera detta utifrån ett par exempel. Jag gör nedslag i Bref Om Blandade Ämnen (1754), ut-given av Carl Christopher Gjörwell (1731–1811), och Brefwäxling (1772–1773) av Catharina Ahlgren (1734–ca 1800).18 Huvudfrågorna är hur brevformen

15

används jämfört med Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus och hur nya tendenser kan förklaras. I det sammanhanget anknyter jag till brev-retorikens förändring under seklet och till ett nytt utbud på tryckmarknaden.

Studiens syften är således

• att sätta in 1730-talets moraliska veckoskrifter i ett kultur- och mediehistoriskt sammanhang där teknologier som tryck, försälj-ning, läskunnighet, censur och konkurrerande medier står i för-grunden,

• att beskriva och analysera användningen av brev i 1730-talets moraliska veckoskrifter, i synnerhet med fokus på Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus som introducerade genren på svenska,

• att beskriva och analysera användningen av brevformen i två sena-re exempel, Bref Om Blandade Ämnen och Brefwäxling från 1754 respektive 1772–1773 – i detta fall med intresse för nya tenden-ser och framträdande likheter/skillnader jämfört med 1730-talets veckoskrifter.

Maktperspektiv på tiden och medierna

Syftena relateras till frågor om makt och maktförändring. Ur ett traditionellt historiskt perspektiv är det en given utgångspunkt när genren beskrivs. Spec-tator-genren uppkom i en omvälvande tid när envälden föll och nya borgerliga ideal började etableras i flera länder i Europa. De politiska och vetenskapliga revolutionerna i England var en grogrund för The Tatlers och The Spectators ambitioner att verka för en reformering av den allmänna moralen. Också i Sverige föregicks genrens ankomst av ett maktskifte och en begynnande samhällsförändring. Enväldet avskaffades efter Carl XII:s död 1718 och det krigsslut som följde. Mycket av makten flyttades från den nya regenten – Ulrika Eleonora, snart efterträdd av maken Fredrik I – till ståndsriksdagen. Den nya ordningen innebar, bland mycket annat, vissa förbättrade villkor på marknaden för tryckta produkter. När Sedolärande Mercurius i juni 1730 hälsade sina läsare välkomna var det mot bakgrund av drygt ett decenniums förnyelse av samhället.

16

Tidens frågor tas ofta upp i veckoskrifterna. Framför allt i Then Swänska Argus hävdas rätten att kritisera myndigheter och auktoriteter, vilket vid fle-ra tillfällen besvarades med censur. Medan sådana politiska intentioner har uppmärksammats i tidigare forskning, kvarstår de flesta frågor om betydelsen av brevformen i veckoskrifterna sett i relation till tidens förändringsprocesser. För att anlägga ett sådant perspektiv stöder jag mig på en forskningstradition som visat att det inte är tillfredsställande att se medieteknologier enbart som ett sorts transportmedel för information och kommunikation.19 Den mediala formen, vare sig det gäller ett handskrivet brev på 1600-talet, en tryckt vecko-skrift på 1700-talet eller en internetblogg på 2000-talet, har konsekvenser för vad som kan uttryckas och förstås – och i förlängningen för kulturella sedvänjor och mentaliteter.20 1700-talet var en övergångsperiod från vad som brukar kallas en ”muntlig kultur”, dominerad av tungans tal, retorik och minnesteknik, till en skriftspråklig med allt mer tyst läsning och skriftlig kommunikation. Walter J. Ong har skrivit fram ett starkt perspektiv på detta. Han hävdar att det mänskliga medvetandet omstrukturerades när människor under 1700-talet lade mer tid på att läsa och skriva, när kulturen i Västeuropa blev primärt skriftspråklig.21 Bland annat gav skriften och den tysta läsningen möjligheter att förstå det egna jaget på ett nytt sätt.22 Det ökade skriftbruket medförde en kulturell förändring som yttrar sig i tidens föreställningar om individens autonomi, om ett djupare, känslofyllt inre själsliv och nya centrala symboler, som ”upplysning”.

Såväl brevet som trycket var mäktiga faktorer i denna process. Jürgen Habermas, vars teorier jag återkommer till i kapitel 2, kallar 1700-talet ”bre-vets århundrade” och framhåller den politiska betydelsen av samtalen i skrift under seklet.23 Thomas O. Beebee lyfter fram bilden av en brevskrivarmaskin – ”letter-writing machine” – som var verksam i privilegierade kretsar i Europa under hela den tidigmoderna tiden och som, sakta men säkert, reviderade maktens grunder.24 Från renässansen 1500 och under några hundra år därefter förändrades den stora berättelsen om världen, från en förankring i kristen tro och stabila sociala hierarkier, till det moderna, borgerliga samhällets fokus på naturvetenskap, bildning och erfarenhet. Brevmediet var en motor för detta på flera sätt och ”integral to the process we call Enlightenment”, menar Beebee.25 Dels gav det möjlighet att sprida nyheter och kritiska perspektiv människor emellan, vilket innebar en potential ”to carry out transformative work in the world”, dels öppnade det för andra sätt att berätta också i tryck.26 När brev användes som berättarform, exempelvis i brevromaner, gav det plats

17

för olika röster och subjektspositioner. Perspektiv i konflikt med varandra kunde gestaltas och flerstämmighet kunde ersätta en ’allsmäktig’ berättar-röst.27 Till brevskrivarmaskinens många funktioner hörde möjligheten att producera ett ’jag’ med ny innebörd och att ifrågasätta gamla grundmurade sanningar. Som en nexus i maskineriet fanns brevretoriken, med normer för hur brevskrivaren skulle skriva – normer som både styrde och speglade sådant som skedde i praktiken.

Remediering och diskurs

Brevet i veckoskrifterna är ett tydligt exempel på något som idag ofta lyfts fram i medieforskning – att medier remedierar varandra. Begreppet beteck-nar, här med Jay David Bolters och Richard Grusins ord, ”the representation of one medium in another”.28 Grundtanken är att nya medier inte ersätter ti-digare former utan parasiterar på dem, utnyttjar och kompletterar dem.29 Ett par exempel: när tryckpressen kom i bruk på 1400-talet ersatte dess produkter inte handskrifterna, utan härmade dem typografiskt och konkurrerade med dem, och när tryckta tidningar började utkomma på 1600-talet ersatte de inte nyhetsförmedling i brev. Och så vidare. Exemplen på detta fenomen är oräkneliga, eftersom alla medier bygger vidare på varandra.

Remedieringsprocesser präglas av en dubbel logik, hävdar Bolter och Gru-sin. Å ena sidan refererar det nya mediet tydligt till tidigare medieformer och innehåll.30 Den aspekten är uppenbar när brev remedieras i veckoskrifter-na – brevkaraktären markeras med hälsningsfraser, avsändarort, datum och liknande. Läsaren påminns genom dessa konventioner om att den tryckta texten bygger på ett annat medium, på det handskrivna brevet. Också det muntliga talets principer som präglar essäerna är exempel på remediering av äldre former, liksom dikter, citat från antika tänkare och de träsnitt som illustrerar veckoskrifterna.

Remedieringens andra sida är ett löfte om förbättring. Nya medier för-söker så att säga bota tidigare mediers brister genom att förespegla att de ska mediera mer verklighetstroget eller fullständigt.31 Bolter och Grusin beskriver denna funktion med termer som transparens och omedelbarhet.32 Man kan likna det vid att mediet ger ett intryck av att det öppnas ett fönster mot det sociala och pågående. Transparens tar olika uttryck i olika kontexter och tider, men kännetecknas i alla sina former, menar de, av ”the belief in some

18

necessary contact point between the medium and what it represents”.33 Vä-sentligt i sammanhanget är att ’det verkliga’ definieras utifrån det intryck remedieringen ger (eller lovar att ge) till uttolkarna och inte utifrån ontologisk verklighet i annan mening.34

Remedieringens andra aspekt, strävan efter transparens, använder jag för att diskutera och förklara brevens funktioner i de moraliska veckoskrifterna. Teoretiskt sett skapade brevmaterialet – åtminstone en del av detta material – föreställningar om en öppning mot samhället. Brev, som påstods vara från läsare, betecknade att veckoskrifterna stod i kontinuerlig kontakt med en social, pågående verklighet. Det fanns under det tidiga 1700-talet en ökande tendens att i litteratur hänvisa till ’verkliga’ händelser och använda förment dokumentära genrer istället för att stödja sig på till exempel mytologin eller lärda auktoriteter så som tidigare varit praxis.35 Även inom fiktionen användes sådan verklighetsanknytning som ett nytt sätt att skapa intresse.36 I relation till denna tendens är det ett rimligt antagande att brevinslagen utgjorde en metod att övertyga om veckoskrifternas sociala roll och betydelse.

För min beskrivning av läsarbrevens roller och funktioner kommer också begreppet diskurs till pass. Det betyder i grunden ’samtal’ eller ’resonemang’ och bygger etymologiskt på latinets ’discursus’, som översätts med ’kring-löpande, kringströvande’.37 Som teoretiskt begrepp betecknar det att språkliga praktiker och processer har inverkan på vad vi uppfattar som sant och rik-tigt.38 Med diskurs menar jag fortsättningsvis språkbruk som inom ett socialt sammanhang bygger upp eller befäster en viss förståelse – ett ’för-sant-hål-lande’ – av en fråga eller ett fenomen. Min användning bygger på Michel Foucaults förklaring att ”discourses are practices that systematically form the objects of which they speak”.39 Diskurser bestäms av vad man talar om och vad som utesluts, vilka som talar, vilka tolkningsföreträden som styr förståel-sen och vilka former som används för framställningen.40

I min förståelse hade remedieringen av brev i veckoskrifterna diskursiva funktioner som formade läsningen och därmed läsarens roll. Vare sig breven var autentiska läsarbrev eller inte finns det skäl att anta att de gav upphov till en annan sorts subjektiv respons – en annan läsart – än andra artikelformer, just på grund av den air av transparens som medföljde dem. Ytterligare en sida av diskursiva praktiker är att de formar gemenskaper och därmed är inkluderande eller exkluderande. När materialet beskrivs finns det alltså skäl att försöka utröna vad breven gör i detta avseende.

19

För att undvika missförstånd vill jag understryka att ordet ’discours’ i veckoskrifternas texter har en annan mening än den teoretiska som jag be-skrivit ovan. Där syftar det antingen på samtal i en mer allmän mening eller på en lättsamt skriven text, en kåserande essä – något som får tanken att ströva omkring.41 ’Discours’ i den äldre betydelsen och med denna stavning förekommer enbart i citat. Varhelst ’diskurs’ används i mina analyser och resonemang är det den teoretiska meningen som avses.

Tidigare forskning

Det finns en hel del forskning om de moraliska veckoskrifterna, men inte något arbete som lyfter fram frågor om mediesammanhang och brevinslag på det vis som jag gör i denna studie. Lejonparten av insatserna gjordes för många år sedan och utifrån en annan tids ambitioner och frågeställningar. Otto Sylwans doktorsavhandling Sveriges periodiska literatur under frihetsti-dens förra del (til midten av 1750-talet) som utkom 1892 har jag haft mycket användning av – mitt exemplar, inköpt på antikvariat, har nära nog pulveri-serats av allt bläddrande. Sylwan beskriver de moraliska veckoskrifterna och sätter in dem i ett presshistoriskt perspektiv med många värdefulla uppgif-ter.42 Karl Warburg tog i Olof Dalin. Hans lif och gerning (diss., 1884) främst upp Then Swänska Argus och så gjorde också Martin Lamm i Olof Dalin. En litteraturhistorisk undersökning af hans verk (diss., 1908).43 Även Sedolärande Mercurius behandlas i deras studier eftersom den var den första veckoskriften av Spectator-typ i Sverige och på grund av att Carl Carlsson och Olof Dalin samarbetade. Warburg och Sylwan påbörjade också värdefulla jämförelser mellan de svenska veckoskrifterna och deras europeiska förlagor som Lamm kunde komplettera. Det är genom dessa studier vi vet att de svenska redak-törerna i hög grad lånade och varierade utländskt material. Lamm ederade tillsammans med Bengt Hesselman en kommenterad utgåva av Then Swänska Argus, som utgavs 1910–1919.44 Även den har varit mig till stor nytta, särskilt på grund av de inblickar den ger i censurens ändringar och i eventuella med-arbetarskap i tillkomstprocessen.

Mycket av den grundforskning som redovisas i dessa äldre studier är alltså användbar och värdefull. Förhållningssätten reser dock ofta invändningar. Warburg, Sylwan och Lamm ägnade sig åt periodens litteratur – inklusive den

20

periodiska pressen – inte enbart för att beskriva den, utan för att sålla agnarna från vetet. De sökte alster av språkligt värde som kunde ses som förebilder till senare svensk litteratur. Vad gäller veckoskrifternas kontexter lade de alla tyngdpunkten på upphovsmännens intentioner, individuella prestationer och idégemenskaper.

Läsarbreven hör till den sorts material som uppenbarligen inte väckte de äldre forskarnas intresse. När Warburg och Lamm beskriver olika innehålls-teman lägger de inte vikt vid att vissa av de artiklar de diskuterar har karaktär av insändare. Redaktörerna – det vill säga bröderna Carlsson när det gäller Sedolärande Mercurius och Olof Dalin när det gäller Then Swänska Argus – antas själva vara producenter av de flesta brev och innehållet behandlas i linje med det. Exempelvis skriver Warburg helt kort att Dalin varierar sin stil ”derigenom att åtskilliga artiklar skrifvas i form af insända bref, hvilket för-faringssätt Argus – liksom fallet är med allegorierna – lånat från de Engelska tidskrifterna”.45 Fredrik Böök ägnade stort intresse åt ett par av brevessäerna i Then Swänska Argus i Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809 (diss., 1907). I dessa essäer såg Böök ”värdefulla ansatser till en realistisk berättar- och skildrarkonst”, men inte heller han intresserade sig för det större materialet, de brev som presenteras som insända, och inte alls för breven i Sedolärande Mercurius och andra moraliska veckoskrifter under 1730-talet.46

Efter den period då Sylwans, Warburgs, Lamms och Bööks arbeten gjor-des, 1880–1920, har enbart ett fåtal forskare tagit upp frågor om genrens upp-komstvillkor i Sverige utifrån nya ambitioner. En av dem är Henrik Knif, som i uppsatsen ”Spectator-genren på främmande botten” (1987) diskuterar genrens förmåga att etablera sig i Stockholm jämfört med Åbo som en fråga om urban intellektuell kultur eller brist på sådan.47 Också Ingemar Oscarsson tillför en hel del uppgifter om sociokulturella förhållanden i sin del av Den svenska pressens historia (2000). Icke desto mindre ligger även i detta översikts-verk ett tämligen traditionellt huvudfokus på upphovsmän, deras intentioner och betydelse.48 Som framgått av syftesbeskrivningen för denna studie är det min avsikt att skifta detta etablerade perspektiv genom att sätta sådant som har med mediets produktion att göra i förgrunden: tryckning, distribution, läskunnighetsfrågor, aktörer som tryckare, bokhandlare, potentiella läsare och särskilda miljöer som befrämjade genrens uppkomst. Jag vill betona att det handlar om att anlägga ett perspektiv och inte nödvändigtvis om genuint nya uppgifter.

21

För ändamålet har ett antal sociologiskt och historiskt orienterade stu-dier med fokus på tidigt 1700-tal varit av värde. Här nämner jag bara några exempel: Stina Hanssons Afsatt på Swensko. 1600-talets tryckta översättnings-litteratur (1982); Gunnar Sahlins Författarrollens förändring och det litterära systemet 1770–1795 (diss., 1989), Bo Bennich-Björkmans ”Eliternas gata och handeln på broar och marknader. Systemen för spridning av böcker i Sveri-ge 1600–1850” (1998); Egil Johanssons ”The History of Literacy in Sweden” (2009 [1977]).49 Sent i skrivprocessen hittade jag även Karin Sennefelts Politi-kens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (2011), som visade sig innehålla många produktiva infallsvinklar till tidskontexten och till betydelsen av de platser i Stockholm, där veckoskrifterna produce-rades och konsumerades.50 Därtill finns det skäl att nämna Henrik Schücks litteratursociologiskt orienterade studier – i detta sammanhang framför allt Den svenska förlagsbokhandelns historia (1923).51 Schücks intresse för litteratu-rens sociala sammanhang var unikt för sin tid och hans studier ger fortfaran-de mycket hållbar information, även om en del uppgifter har korrigerats av senare forskare.

Några forskare har intresserat sig för enstaka moraliska veckoskrifter ut-ifrån särskilda infallsvinklar. I Esbjörn Funcks Några idéer och tänkesätt på Carl Carlesons väg genom den tidiga frihetstiden (2008) står sammanhanget kring Carl och Edvard Carlsson som utgav Sedolärande Mercurius i centrum. Funck gör en viktig insats då han lyfter fram denna veckoskrift som vanligtvis hamnat i skuggan av Then Swänska Argus. Särskilt i veckoskriftens del III dis-kuterades samtidsfrågor på ett sätt som var banbrytande i tiden, hävdar han, och uppmärksammar en serie brev som han beskriver som en ”politisk kam-panj” i frågor om manufakturpolitik – den första presskampanjen i sitt slag i Sverige.52 Även Leif Runefelt har uppmärksammat den ekonomiska tematiken i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus, exempelvis i ”Aristoteles på kaffehus. Dygdelära och umgänge i Dalins Argus” (2010). Han lyfter fram att tidens idéer om dygd präglade det ekonomiska tänkandet och visar att det kan förklara hur frågor om välstånd behandlades i veckoskrifterna.53

Ett par andra arbeten som ger värdefull information är Nils-Olof Dybergs Olof Dalin och tidsidéerna. En komparativ undersökning av hans diktning till omkring 1750 (diss., 1946), där han bland annat tar upp censuren av Then Swänska Argus, samt Ann Öhrbergs Vittra fruntimmer. Författarroll och reto-rik hos frihetstidens kvinnliga författare (diss., 2001).54 Öhrberg behandlar två av de veckoskriftsredaktörer som är av intresse här, Margareta Momma och

22

Catharina Ahlgren. Vidare finns några idéhistoriskt orienterade studier som har belyst frågor om tidens syn på genus och bland annat använt Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus som underlag för resonemangen.55 Agneta Helmius har i artikeln ”Mode och moral. Begär och hushållning i svenska 1700-talspublikationer” (2011) lyft fram den diskussion om mode som förs i veckoskrifterna och hur den är kopplad till frågor om moral och genus.56 Jag återkommer till dessa studier i denna boks beskrivande och analyserande delar.

När det gäller de nedslag jag gör i senare material – Bref Om Blandade Ämnen från 1754 respektive Brefwäxling från 1772–1773 – utgår jag från ett par uppsatser som jag tidigare har skrivit om dessa veckoskrifter, uppsatser som här har bearbetats och utvecklats i relation till avhandlingens syften.57 Jag har också haft stor användning av Margareta Björkmans Catharina Ahl-gren. Ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige (2006). Det är en ambitiös specialstudie av Ahlgrens liv och gärning som utgivare av Brefwäxling. Även Gunnar Svanfeldts Posten 1768–1769 och dess författare. Ett litteraturhistoriskt bidrag till studiet av frihetstidens sista skede (diss., 1937) och Yvonne Lefflers ”Jag har fått ett bref…” Den tidiga svenska brevromanen 1770–1870 (2007) tar upp hur genren tar sig uttryck vid denna tid. Björkmans, Svanfeldts och Lefflers studier kännetecknas därtill av ett värdefullt fokus på brevformens betydelse i litteraturen.58

Metod och uppläggning

Hur har studien genomförts? Metodologiskt anknyter studiens mediehisto-riska ambitioner till litteratursociologi, och textanalysen till diskursanalys och till den idéhistoriska tolkningstraditionen. Framför allt vill jag dock be-tona dialogen med materialet. Jag har läst, antecknat, läst om, skrivit, läst igen och skrivit om. Detta kan kallas omläsningens metod, en lässpiral som undan för undan gjort det möjligt att se och beskriva mönster i materialet.59 Primär-materialet är, som framgått ovan, fyra veckoskrifter: Sedolärande Mercurius (72 nummer), Then Swänska Argus (104 nummer), Bref Om Blandade Ämnen (12 nummer) samt Brefwäxling (68 nummer). Innehållet lästes inledningsvis så öppet för intryck som möjligt. Därefter specificerade jag mina forsknings-frågor om hur brevformen används och vad som tematiseras i läsarbrev samt beskrev/analyserade materialet mer ingående.

23

Forskningsinsatsen i arkiven är dock inte begränsad till de fyra veckoskrif-terna. Med fokus på läsarbrev och veckoskrifternas mediala sammanhang har jag arbetat med samtliga nio veckoskrifter som utgavs på 1730-talet och orien-terat mig i flertalet av de publikationer från andra hälften av 1700-talet som av tidigare forskare har räknats till genren. För att sätta mig in i kontexten har jag därtill studerat en stor mängd tryckt och handskrivet material. Någ-ra exempel är den nyhetsförmedlande Stockholmske Post-Tidningar (fortsätt-ningsvis kallad Posttidningar), almanackor, adresskalendrar, en handskriven tidning, tidigare och samtida periodiska publikationer, Then Swänska Argus manuskript, översättningslitteratur, kartor, handskrivna dokument, brevstäl-lare, och ett stort antal kungörelser och förordningar. Studiet av dessa källor har inte enbart haft betydelse för min beskrivning av veckoskrifternas sam-manhang, utan också för att pröva tolkningsramarna för textanalyserna. Jag har även besökt adresser i Gamla stan som visat sig vara av särskilt intresse: huset på Stora Nygatan där bokhandlare Lochner hade sin lokal, Kindstuga-tan där ett av de berömda kaffehusen låg, och på Riddarholmen Rosenhans-ka palatset där kanslisterna Carl Carlsson, Edvard Carlsson och Olof Dalin arbetade liksom censor Johan Upmarck Rosenadler. Även om inte all denna empiri kommer till synlig användning har den spelat roll för min förståelse av veckoskrifternas tillkomsttid, textvärldar och geografiska rum.

Uppläggningen av avhandlingen är som följer. Förutom denna inledning består avhandlingen av 10 kapitel. Kapitel 2 kan läsas som en fördjupad intro-duktion. Jag utgår från Sedolärande Mercurius förord respektive Then Swän-ska Argus första ark och diskuterar vad läsaren bjuds in till, samt hur inne-hållet kan relateras till samtida litteratur och idéer. Med hjälp av forskning och teorier utvecklade av bland andra Jürgen Habermas, Michel Foucault, Kathryn Shevelow och Alan Hunt diskuterar jag genrens relation till makt. Det handlar dels om tidens sociala och politiska förändringsprocesser där den periodiska pressen bidrog till att distribuera nya idéer, dels om text ernas specifika intentioner att utöva inflytande på läsarna. I synnerhet fäster jag uppmärksamhet på hur det i Then Swänska Argus konstrueras en implicit läsa-re och en föreställd läsekrets – det vill säga på retoriska metoder att inkludera läsaren i veckoskriftens projekt.

I kapitel 3–6 beskriver och diskuterar jag de sociala och mediala förutsätt-ningarna för genrens och mediets framväxt i Sverige under 1730-talet. Det handlar om tryckerisituationen, försäljning, läsekretsen, censurämbetet och samtida medier som brevet, den tryckta tidningen och den handskrivna tid-

24

ningen. Det geografiska och ståndsmässiga sammanhanget för produktionen framträder som en viktig faktor. Jag bygger på den arkivforskning som jag beskrivit ovan, förhåller mig till tidigare forskares rön samt uppmärksammar sådana beskrivningar i veckoskrifterna som är relaterade till produktionsvill-koren. Här sätts de moraliska veckoskrifterna in i ett mediehistoriskt sam-manhang, vilket är studiens första syfte.

Kapitel 7 och 8 behandlar brevmaterialets innehåll och funktioner i 1730-talets veckoskrifter. Jag beskriver översiktligt hur brevformen används i samtliga nio veckoskrifter. Därefter analyserar jag mera ingående material ur Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus utifrån frågor om vilka teman som framträder, om berättarroller och hur materialet kan tolkas i sin kontext. Här besvaras de frågor som är relaterade till det andra syftet, att beskriva och tolka brevs funktioner i 1730-talets moraliska veckoskrifter.

I kapitel 9 och 10 fullföljs det tredje syftet, att lyfta fram ett par exempel på hur brevformen används i veckoskrifter utgivna senare under seklet, att beskriva nya tendenser och att tolka dessa i relation till tidens förändrings-processer. Jag analyserar och diskuterar Bref Om Blandade Ämnen (1754) och Brefwäxling (1772–1773). Fokus ligger dels på hur dessa publikationer använ-der brevformen i förhållande till Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus, dels på hur de implicit och explicit belyser brevretorikens förändring under 1700-talet. När det gäller Brefwäxling blir det också relevant att beakta den romanlitteratur, ofta i brevform, som gjorde sig gällande under andra hälften av 1700-talet. I kapitel 11 gör jag en kort summering av vad studien visat och diskuterar några av resultaten.

En läsanvisning. Hänvisningar till primärmaterialet görs i löpande text och till originalutgåvorna enligt principen: titel, del (i förekommande fall), arkets nummer och sidnummer (i förekommande fall).60 För Then Swänska Argus, som sattes om och trycktes om flera gånger, har jag använt förstautgå-van som trycktes i Stockholm. Det är värt att notera att eftertryck och senare utgåvor i viss mån skilde sig från denna upplaga. Sidnumrering saknas i de tidiga veckoskrifterna. Med tanke på att numren inte är mer än åtta sidor är det min bedömning att det ändå är lätt att hitta i dem med hjälp av hän-visningarna. Notera också att jag av praktiska skäl genomgående använder romerska siffror för delarnas numrering och arabiska för arkens numrering.61

25

2. Tilltal med maktanspråkFörorden i Sedolärande Mercurius och

Then Swänska Argus

”Gunstige Läsare. Den Sedo-lärande Mercurius ärnar hwar Wecka utgifwa et Arck, som innehåller någon Moralisk Discours, eller Betraktelse.

Hans Ändamål är, at föra dig til en sådan Wandel som anstår et förnufftigt Creatur […].” Så inleds ”företalet till en moralisk skrifft” som i bilageform spreds med Posttidningar den 1 juni 1730.62 Med de orden introducerades en genre som skulle lämna avtryck i svensk press och litteratur under många decennier framåt. Drygt en vecka senare utkom det första numret av Sedo-lärande Mercurius som tillsammans med den följande veckoskriften Then Swänska Argus bildade mönster för minst trettio efterföljande periodiska pu-blikationer.63

I detta kapitel är det min avsikt att beskriva och diskutera genrens upp-komst och spridning med fokus på idésammanhanget och de samtida politis-ka förändringarna i Europa. Utgångspunkten är vad Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus förutskickade i sina introduktionstexter, det vill säga i de inledande texter där de försökte knyta läsare till sig. Närmare bestämt handlar det om det företal som nämnts ovan och om Then Swänska Argus första nummer.64 Med genren kom också ett nytt medium – veckoskriften med underhållande ambitioner. Det hör till att nya medier argumenterar för sin uppkomst och definierar sin roll, hävdar Lisa Gitelman och Geoffrey B. Pingree.65 Det finns således flera skäl att undersöka hur dessa förord presen-terade intentionerna bakom projekten. Vilka referenser gjordes, vilka idéer kan skönjas och vad inbjöds läsarna till? Vilka idéer knöts till själva mediet?

Min avsikt är också att fördjupa och precisera det maktperspektiv som jag introducerade i inledningen. Veckoskrifterna gör i förorden tydliga anspråk på förmåga att förändra saker och ting – att föra läsaren ”til en sådan Wandel som anstår et förnufftigt Creatur” som det heter i citatet ovan. Sett i relation

26

till tidens idé- och samhällsomvandling handlar detta anspråk om betydligt mer än moral. Nya idéer om vad som var sant och rätt genomströmmade Europa decennierna kring 1700 och omstöpte såväl ekonomi som politik. Genrens tematik och berättarformer speglar aspekter av den processen. Så gör även det förhållande till läsarna som konstrueras i texterna. För att diskutera detta anknyter jag till studier och teorier av bland andra Jürgen Habermas, Michel Foucault, Kathryn Shevelow, Benedict Anderson och Alan Hunt.

Sedolärande Mercurius förord

Jag börjar med att granska Sedolärande Mercurius förord. Det är ett myck-et anspråkslöst blad om fyra trycksidor. Rent tekniskt handlar det om ett halvark vikt på mitten till så kallat kvartoformat. På första sidan dominerar titeln, ett Erasmus-citat på latin och ett träsnitt som föreställer den mytolo-giska gestalten Mercurius. I Bernhard Lundstedts översättning lyder citatet: ”Mitt ändamål är, at påminna och ei at försmäda; at nytta och ei at förtörna; at med goda råd biträda en menniskia uti des lefverne, och ei wara någon derutinnan til förfång.”66 Därefter följer själva texten på de tre återstående sidorna, illustrerad med ett par vinjetter. (Se s. 33–36.)

Inga personnamn anges, inte ens tryckeriägarens. Sedolärande Mercurius i titeln är namnet på berättaren och fungerar också som ett slags pseudonym, som redaktörerna gömde sig bakom.67 Mercurius var en välkänd gestalt i den samtida vittra kulturen. I romersk mytologi var han en gudomlig budbärare. Hans kvickhet betecknas med vingar på hjälmen, fötterna och häroldssta-ven.68 På grund av förmågan att snabbt färdas över avstånd sågs Mercurius som handelsmännens och resenärernas beskyddare. Med tiden blev han även en symbol för nyhetsförmedling. Ett stort antal tidningar i Europa under 1600-talet och det tidiga 1700-talet använde namnet Mercurius i titlarna – det signalerade ’nyheter’ och ’aktualitet’. Exempelvis hade Posttidningar, det ny-hetsblad som Sedolärande Mercurius förord spreds med, under ett par perioder kallats Swenska Mercurius.69

I detta sammanhang har Mercurius ett speciellt uppdrag. Titeln gör klart att han inte kommer med vilka underrättelser som helst; han är specialiserad på ’sedolära’. Det kan vid första påseendet tyckas paradoxalt, för sådant inne-håll var knappast någon nyhet för dåtidens läsare. Att lära ut hur man bör leva

27

var ett centralt innehåll i antikens lärodiktning och, förstås, i kristendomens många rättesnören. Skrifter med religiösa förtecken hade dominerat tryckeri-produktionen under hela 1600-talet. Katekesen fanns i stort sett i varje stuga, och dygdespeglar och liknande spreds i stora upplagor. Precis som sådana böcker var Sedolärande Mercurius satt i frakturstil. Frakturen tyder på att det inte bara var den akademiska eliten som var tilltänkt läsekrets. Det var denna typsnittsfamilj, inte antikva, som ’vanligt’ folk hade lärt sig att hjälpligt avkoda genom kyrkans krav och undervisning.

Likheterna med kyrkliga skrifter är dock inte djupgående. Det är inte gudsfruktan eller underdånig hörsamhet som åberopas i Sedolärande Mercu-rius förord.70 Istället är det ett tidigt upplysningstänkande som gör sig hört. Den bakgrund som antyds till otillbörligt beteende är ”Allmänt bruk, och gammal inrjtad wana” – inte människans syndfullhet eller något liknande. I en annan signifikativ formulering förklaras det att ”du”, det vill säga läsaren, har skyldigheter ”emot Skaparen, Nästan, och Dig sielf ”.71 Det är förnuftet i läsaren som ska lockas fram och fungera som kompassriktning för hur dessa skyldigheter ska hanteras. För detta ändamål har Mercurius ”betjänt sig af de förnämste moraliske skriffter” som utgetts på engelska, franska och tyska – skrifter som ”man med mycket nöye sedt emot tagas”. Han kommer, sägs det, att låna och översätta material ur dessa källor, men han ska också presentera ”sine egne tankar, hälst när han har at giöra med sådane Missbruk som här hemma hos Oss äro upammade”.

Mercurius presenteras således som ett ombud för nya och förnäma moral-iska tankar. Han är en länk mellan de utländska skrifterna och läsaren. Att döma av ordval och tilltal närmar han sig den intänkta mottagaren ovanifrån. En förmanande, predikande hållning märks i formuleringar i upptakten av texten. Det talas om att Mercurius ”ransakar och skärskådar” och att han ska ”föra” läsaren, ”underwisa” och ”påminna dig, om din skyldighet”. Detta tilltal har dock tonat bort mot slutet av förordet, där läsaren framstår som en resurs och en tänkande varelse. Läsaren får rådet att ”sielf döma” om inne-hållet i arken är träffande, och att vara selektiv: ”bruka hwad du härutinnan finner godt och nyttigt, til din nytta och förbättring. Ursächta hwad felack-tigt kan wara […]”.

28

Spectator-genrens uppkomst

Vilka ”de förnämste moraliske skriffter” är, som Sedolärande Mercurius hän-visar till, klargörs inte med titlar eller namn. Att det handlar om de ”Spec-tatorer” som under två decennier hade spritt sig i Europa framgår dock av de kommande numrens många lån.72 Mönsterbildande för genren var Joseph Addisons och Richard Steeles The Tatler och The Spectator, utgivna i London under åren 1709–1712.73 Intentionen med dessa utgivningsprojekt var, med Erin Mackies ord, ”to enter into the daily lives of their readers and reshape them”.74 Seder och bruk skulle reformeras och det gällde allt från hushålls-ekonomi och klädsel till värdet av läsning och vänskap.75

Den moraliska tendensen var kopplad till politiska initiativ i samtiden. 1688 års revolution i England, som brukar kallas ’The Glorious Revolution’, hade gjort slut på en autokratisk regim som inte längre fungerade. En av de första stora frågorna i det nya parlamentet var hur man skulle råda bot på det sociala förfallet, inte minst på den utbredda prostitutionen. Snart bildades olika sällskap för att reformera livsstilen i landet. Ett av dem var ”The Society for Reformation of Manners”, vars idéer återspeglades i Addison och Steeles publikationer.76 Enligt Alan Hunt företrädde dessa sällskap sociala grupper som gjorde anspråk på det kulturella herraväldet – det återkommer jag till längre fram i kapitlet.77

Moral och människosyn var också under omprövning i filosofi och veten-skap. Isaac Newtons beskrivning av gravitationens roll för rörelser både på jorden och i universum i Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica [Natur-vetenskapens matematiska principer] (1687) skapade en vetenskaplig grund för uppgörelser med prästväldet och med tron på en gud som behärskade allt. I spåren av detta följde revidering av kunskapsteori och människosyn. I John Lockes skrifter lyftes människans möjligheter fram på ett nytt sätt.78 Det var inte guds hand som skapade människans liv och öde, utan hon skulle leda sig själv med hjälp av förnuft, moral och erfarenhet. Men för att kunna ta ansvar för sin lycka måste människor fostras, menade Locke. Människan föds som ett oskrivet ark; det är genom utbildning hon blir en moralisk varelse som kan ansvara för sitt och andras välbefinnande.

De nya vetenskapliga och moraliska idéerna spreds i den periodiska littera-tur som var på snabb tillväxt i England vid 1600-talets slut. Redan i tidiga pe-riodiska publikationer som John Duntons Athenian Mercury (1690–1697) och

29

Daniel Defoes The Review (1704–1713) finns skarp kritik av seder och bruk. Det var dock med The Tatler och The Spectator som de verkliga framgångarna kom. Addison och Steele gav det sedelärande innehållet en lättillgänglig och underhållande form. Deras metod var att krydda moral med humor så att många ville läsa arken.79 När The Tatler och The Spectator behandlade sådant som uppfostran, kärlek, äktenskap, umgänge och ekonomi skedde det i kåse-rande, satiriska fallberättelser med realistiska drag. Till populariteten bidrog även en mix av artikelformer och berättare – och inte minst invitationerna till läsarna.80 ”Mr Spectator” inbjöd ”those who have a mind to correspond with me” att sända brev till redaktionen via en bokhandel.81 Cliffold Siskin och William Warner menar att publikationer som The Spectator vid denna tid var ”cardinal mediations” och grundläggande villkor för att det som bru-kar kallas Upplysningen skulle inträffa – ”because they were enabling in a fundamental way”. Subjektens förmågor och möjligheter omskapades av den mediala praktiken i tidens periodiska publikationer, hävdar de: ”Increasing numbers of their readers became writers […]. Writing in these forms mediated a fundamental change in readers – leading them to behave as writers – that, in turn, induced more writing and print.”82

Spridningen i Europa

The Tatler och The Spectator spreds redan under utgivningstiden i många länder i Europa och efterföljare på andra språk lät inte vänta på sig. Exempel-vis utkom i Holland Le Misanthrope 1711–1712, i Tyskland Der Vernünfftler 1713–1714 och i Frankrike Le Spectateur français 1721–1723.83 I Tyskland blev genren särskilt fruktbar. Där sköt enligt Sylwan nya alster ”upp öfverallt som svampar efter regn”; antalet titlar uppgick efter hand till omkring 500.84 En del av dessa nådde säkerligen även Sverige. Andreas Rydelius (1671–1738), som var Olof Dalins lärare och något av en upplysningens föregångsman i Sverige, skrev vid mitten av 1720-talet om att ”åtskillige Kloke-Spectateurer” hade hävdat att folk och nationer ”kunna mycket förändra sina sinnen och seder”. Det var ett tidens tecken, menade Rydelius: ”Ja man kan utan Hyperbole säja: at, hwad Discourserna angår, denna Tjdens Temperament är helt moraliskt. Det är nu såsom et allmänneligit wedertagit Mode, at moralizera”.85 Året därefter gjordes det första utgivningsförsöket av en Spectator-skrift på svens-

30

The Spectator och föregångaren The Tatler blev mönster bildande för periodiska skrifter i Europa. De var, till skillnad från svenska och tyska veckoskrifter, satta med antikva.

31

ka. Det var en översättning av Hamburg-baserade Der Patriot. Utgivningen avstannade dock efter första numret.86

I alla sammanhang där genren uppkom byggde den på en kombination av lånat och lokalt producerat material. Framför allt The Tatler och The Spectator fungerade som ett slags textbank. Att klippa och klistra var överhuvudta-get en praxis när den periodiska litteraturen stod på tillväxt; lånegods är ett kännetecken i det mesta av tidens utgivning.87 I Spectator-genren handlade det sällan om direkt kopiering. Redaktörerna saxade och gjorde något eget; översättningar och omarbetningar kombinerades med lokala bidragsgivares texter. Det är detta som Sedolärande Mercurius gör tydligt när det i förordet sägs att lånen ur de förnämliga källorna ibland kommer att omfatta hela ”Discoursen”, ibland ”allenast det som til Wår Nation kan lämpas”.

Bearbetning och anpassning är en förklaring till att kombinationen av moral och underhållning sällan blev lika lyckad hos efterföljarna som i The Spectator. Så menar exempelvis Sylwan att de tyska moraliska arken består av ”långa afhandlingar i tröttande enformighet öfver uppfostran, ammväsende, spel, girighet, prålsjuka, slöseri, adelsstolthet, äktenskap, språkblandning o.s.v.”; ett ”bredt och torrt moraliserande, som ofta högst pinsamt erinrar om kansli- och predikostilens traditionella tyngd”.88 Även Sedolärande Mercurius förord präglas, som framkommit ovan, till dels av ett slags ’predikostil’. Be-rättaren vacklar mellan att tala till läsarna som objekt som behöver ledas till ett förnuftigt liv, och att behandla dem som subjekt som kan tänka och till och med skriva egna moraliska inlägg.

Pressammanhanget i Sverige

Just denna dubbla tunga kan läsas som ett tecken på vad det innebar att vara nydanande i den svenska kontexten. Till skillnad från i England, där pressen blomstrade redan på 1600-talet, fanns det i Sverige före 1730 knappast något som kunde kallas underhållningspress, det vill säga periodiskt tryck med avsikt att roa läsekretsen. Det enda regelbundet utgivna nyhetsbladet, Posttidningar, ägnades åt utrikesnyheter och var knuten till regimens infor-mations- och propagandabehov.89 Några få vetenskapliga periodiska skrifter hade utkommit och avtynat före 1730.90 Det enda projekt av den arten som var verksamt när Sedolärande Mercurius presenterades var Acta Literaria Sveciæ

32

(1720–1739) som förmedlade vetenskapliga rön på latin. Den utgick från och vände sig till akademiska nätverk och hade därmed inget av veckoskrifter-nas ambition att nå en bred läsekrets, inte heller det förbindliga tilltalet till läsarna.

Med Posttidningar och de vetenskapliga skrifterna delade de moraliska veckoskrifterna inte mer än det periodiska utgivningssättet. Närmare likheter kan man hitta i den översättningslitteratur, som av särskilda skäl ofta pub-licerades periodiskt när den utkom på svenska.91 Ett exempel är Mennisklig försichtighet, översättningen av William de Britaines Human Prudence, som utgavs i 32 nummer mellan september 1725 och februari 1726.92 Periodiciteten, det moraliska innehållet och hänvändelsen till en bred läsekrets påminner på flera sätt om de moraliska veckoskrifterna. En avgörande skillnad är dock att Mennisklig försichtighet var en avslutad bok som styckats upp för att publiceras arkvis. Således hade den inget av veckoskrifternas pågående, flexibla karaktär. Den saknade just den kvalitet som möjliggjorde läsarmedverkan.

Sett mot denna bakgrund var, menar jag, Sedolärande Mercurius och de följande moraliska veckoskrifterna inte enbart en ny genre i en redan befintlig ’tidskriftsform’, som den dominerande presshistoriska berättelsen gör gällan-de. Med genren kom ett nytt sätt att använda de möjligheter som låg i det pe-riodiska trycket och det är därför relevant att tala om ett nytt, eller åtminstone omstöpt, medium. Det dubbla tilltalet som visar sig i Sedolärande Mercurius förord är en indikation på att det låg en spänning i att adressera läsaren på ett nytt sätt, att sätta läsaren i förgrunden. Den äldre sedolärande traditionen blandas med och kontrasterar mot ett mera ’upplyst’ förhållningssätt när Se-dolärande Mercurius förord remedierar aspekter av en etablerad predikostil, samtidigt som oprövade möjligheter öppnas – möjligheter som innebär något radikalt nytt för det periodiska trycket i Sverige.

Förordet till Sedolärande Mercurius spreds som särtryck för att locka prenumeranter.

37

Then Swänska Argus ”Förspråk”

I Then Swänska Argus första nummer (I:1), som utgavs i december 1732 och som kallas ”Förspråk”, märks det experimentella draget ännu tydligare. Här är det i hög grad själva mediet som lyfts fram och diskuteras. De frågor som behandlas gäller vad som kännetecknar en arkvis utgiven skrift och hur läsa-rens intresse kan och bör konstrueras. Innehållet ger exempel på en dubbelhet som David Thorburn och Henry Jenkins har belyst. Nya medier är ”inevi-tably and centrally imitative, rooted in the past, in the practices, formats and deep assumptions of their predecessors”, skriver de.93 Samtidigt gör en självutforskande sida sig bemärkt i nya medier. ”Aware of their novelty, they [new media] engage in a process of selfdiscovery that seeks to define and fore-ground the apparently unique attributes that distinguish them from existing media forms.”94

Liksom i Sedolärande Mercurius finns det i Then Swänska Argus förord många exempel på den första aspekten, i form av hänvisningar som pekar på de äldre formernas kvardröjande betydelse. Traditionen ligger inbäddad i textens form som präglas av den klassiska muntliga retoriken och i referenser till klassiskt stoff, exempelvis till ”de gamla” som ”under roliga Dikter, liufliga Samtahl eller nöysamma Historier, underwisat Folket om Dygden”.95 Liksom i Sedolärande Mercurius är det en fiktiv iakttagare med namn från mytologin som för ordet. I den antika sagoskatten var Argus namnet på en jätte vars kropp var täckt av hundra ögon, av vilka några alltid hölls öppna.

Den andra aspekten – den självutforskande sidan – gäller i arket både det moraliska innehållet och publikationsformen. Argus-berättaren resonerar om det moraliska syftet och argumenterar för att metoderna måste förnyas. Hur respekterad den urgamla dygdeundervisningen och dess syften än är, går det inte att komma med ”en torr ock snörrätt Sedo-Lära” i en tid när smaken har förfinats. Det är inte vad prästen i predikstolen säger om odygd som gör verkan utan vad förståndigt folk i omgivningen tänker och gör, hävdas det. För att vinna förtroende i den nya tiden bör sedeläran därför vara ”ombytelig i sine gestalter, åtskillig i Skrif-Arter och altid taga nya wägar, at genskiuta de på Dårskaps-Bahnen löpande dödelige”.

Ska tidens moraliska budskap kunna torgföras krävs således en ny me-tod, och veckoskriften framställs som idealisk för ändamålet. Framför allt är det boken som används som jämförelseobjekt, och periodiciteten den aspekt

I december 1732 utkom det första arket av Then Swänska Argus. Citatet från Horatius lyder i svensk översättning (ungefär): ”Han som förenar nytta med nöje vinner alla poänger”.

39

som förs fram som en förbättring. En skrift som ges ut arktals kan hålla sig aktuell, det appellerar till folks näsa för nyheter, enligt Argus. I ett ark kan man omgående ta upp problem på ett sätt som boken inte kan; ”wid lösa Arks utgifwande [har man] bästa tilfället at råka på en Odygd straxt hon märkes, hwilket sig elliest ey gerna låter giöra”. Det håller ”Folket altid i wäntan om något nytt” och kan göra nytta meddetsamma ”när de stundom träffa sådane Läsare, som de angå”. Budskapet blir också mer tillgängligt i arkets form, ”ty ett ark kan bli läsit, när det är ensamt, som i en Bok intet efftersöktes eller märktes”.

Också några av samtidens muntliga medier berörs, men mer kortfattat och avfärdande. Tidningen, här i meningen muntlig nyhetsförmedling, framstår som opålitlig – den springer narren med, får vi veta – och predikan gör inte längre intryck på folks seder. Även ”Lärde Mäns wittnesbörder” är passé som påverkansmedel – ”ty det synes oss fiollugt at bygga på Authoritet i saker, som ärkiänna Förnufftet för enda Domaren”. Människan/läsaren ska tänka själv; med hjälp av skämt och satir i arkets form kan även den mest motsträvige bli förnuftig och börja intressera sig för sedernas förbättring. När en skrift som Then Swänska Argus driver med lastbarheten kan det leda till att envar ser sig själv med omgivningens ögon och tänker: ”Jag har en sådan last, som denne Moralen begabbar, jag måste nu ändra mig på det förståndigt Folck ey må lee åt min galenskap och i sina Hiertan hålla mig för en Narr.” Så kan förhållanden som rör seder och bruk röras om och förändras.

Arket kan liksom läsaren förbättras

Inte nog med att läsaren kan förbättras – själva veckoskriften kan också ut-vecklas efter hand. När Argus talar för den periodiska publikationens möj-lighet till förändring vävs resonemanget samman med en moralisk argumen-tation mot fördomar. Det är orätt att fälla en dom vid första intrycket, sägs det. Företeelser kan bli såväl sämre som bättre. Det gäller både människor och veckoskrifter. ”Det är rätt löyeligit, at man will neka Folck bättra sig, ty på det sättet skulle wij intet få lof at skrifwa bättre längre fram, än nu i begynnelsen; Men wi skole ändå giörat, om wi kunne.”

Dessa reflektioner om det första intryckets makt samt möjligheten till förbättring över tid har att göra med att arket också antas skapa ett särskilt

40

kritiskt sätt att läsa jämfört med boken. Därför krävs god framställningskonst och känsla för läsekretsen, resonerar Argus. Detta är dock inget som förelig-ger färdigt – det är ju ett förord som citeras här – och det gör relationen till läsarna känslig.

[…] det första Arket är det alldraswåraste at skrifwa, ty wi weta intet genom hwad behageligit ämne eller ord wi skola komma i din bekantskap och förtro-ende. Wämjes du wid den första Complimenten, så kan i ditt tycke hela wårt omgenge bli skiämt. Och af det första Arket kan du dömma om det öfriga.

Läsaren görs med dessa ord delaktig i problemet och underförstått i dess lösning: även den som ”wämjes” bör fortsätta följa utgivningen. Det är en retorisk manöver som hör samman med utgivningens särskilda anspråk. För att en serie lösa ark ska kunna produceras är det nödvändigt att etablera en framåtsyftande stabilitet i relationen; en gemenskap där läsaren tar sitt ansvar. Avsikten att skapa en sådan relation är invävd i hela arkets ambition att på klassiskt sätt appellera till läsarens välvilja och intresse med goda argument för utgivningen. Framför allt framgår den av explicita uppmaningar till direkt interaktion. Det behövs prenumeranter som förskottsbetalar: ”På det man med så mycket större säkerhet må lofwa Continuationen af dessa Ark, önskar man hälst at få Prænumerationer af dem, som äro hugade at läsa och köpa dem.” Och det önskas bidrag till innehållet: ”nyttiga saker” och påminnelser och tips om sådant ”som borde omröras” som den som behagar kan sända till ”Factoren Herr Lochner på stora Ny-Gatan”.

Det medium som presenteras har således en rad fördelar. Det beskrivs som snabbt och mera lättillgängligt än boken. Veckoskriften är därtill pålitligare än skvallret och kan påverka mer än predikan. Och den kan utvecklas; anpas-sa sig till och samspela med läsekretsen. I relation till andra medier – framför allt den stora, orörliga boken – framstår dessa kvaliteter som en viktig reform som kommer att ge läsaren tillgång till nya upplevelser och kunskaper.

Av läsaren krävs dock något i gengäld: ett samarbete, ett samförstånd. Re-toriskt sett ligger detta anspråk inbäddat redan i hälsningsfraser som ”Gunsti-ge Läsare” i Sedolärande Mercurius förord och i de många apostroferingarna i Then Swänska Argus första ark. Wolfgang Iser sammankopplar sådana sätt att adressera läsare i 1700-talsromaner med det innovativa i dessa romaner, vilket kräver något mer än retorikens ”persuasion” – det förutsätter ”direct cooperation from the person who is to perceive that innovation – namely, the

41

reader”.96 Mackie skriver att Spectator-genrens ambition att ändra läsarnas at-tityder – inte blott deras beteende utan även deras tänkande – kräver att över-tygandets konst förflyttas från det yttre till det inre. Därför, menar Mackie:

[…] it is most important that these moral reforms be internalized by readers, that readers be persuaded, not coerced, into freely electing these standards of taste and behavior as their own.97

Läsarkonstruktioner

Frågan är då hur läsaren konstrueras för att bli en sådan samarbetande re-spondent. I Sedolärande Mercurius förord finns, som framkommit ovan, en glidning mellan en förmanande och en respektfull hållning. Tilltalet fram-manar en implicerad läsare som behöver ledas och undervisas, men som också har förmåga att ”sielf döma”. Samma dubbelhet återfinns i Then Swänska Ar-gus, men här är det mer sofistikerat framställt. Läsaren finns inskriven i texten som ett tänkande subjekt, ett förbättringsbart objekt och en skrivande aktör.

Berättaren Argus söker för det första ett slags samförstånd med den impli-cerade läsaren – ”k. Läsare” – i syfte att vinna hans ”bekantskap och förtro-ende”. ”k. Läsare” tilltalas förbindligt i andra person – ”Wij språka med dig, Läsare” – och berättaren vädjar om hans gunst. Om det kommande utgiv-ningsprojektet sägs det: ”Duger det, så tro wi, at du låter det duga. Duger det ock intet, så har du skiäl til at missgynna detsamma […]”. Läsaren framställs således som ett tänkande subjekt med en tolkningsförmåga så god som berät-tarens. Med ”k. Läsare” samtalar Argus om den andra läsarrepresentationen, det objekt som ska omskapas och disciplineras. Bilden av den som behöver ledning frammanas i tredje person, ofta i pluralis: ”de på Dårskaps-Bahnen löpande dödelige”, ”til wåra Landzmäns tienst och gagn”, ”Folket”, ”Menni-skian”. Förutom dessa dubbla läsarkonstruktioner finns en tredje i det faktum att läsare bjuds in att direkt medverka med bidrag. När Argus frågar efter ”nyttiga saker” och påminnelser och tips om sådant ”som borde omröras” är det faktiska läsare som ombeds att medverka. Denna potentiella interaktion är – framgår det av resonemanget – något som det arkvisa publikationssättet gör möjligt. Det periodiska arkets snabbhet och föränderlighet är grundläg-gande för den operation som är ändamålet: att läsaren kan tänka sig själv som en del av en gemenskap där mottaglighet och svarsvilja är kännetecken.

42

Med termer som ”Landzmän”, ”Wår Nation” och ”wårt Land” ramas sammanhanget ytterligare in. I såväl Sedolärande Mercurius som Then Swän-ska Argus är en nationell gemenskap tydligt inkodad – det finns, som det heter i den förra, ett ”här hemma hos Oss” som förbinder berättare och läsare med en vidare gemenskap. Denna tillhörighet betonas även i många berättar-namn på 1730-talet. Det är en svensk betraktare, sanningssägare eller patriot som oftast står för berättandet och som följaktligen sätter prägel på titlarna (Then Swänska Argus, Den Swenske Patrioten, Then Swenska Sanningen, Thet Swenske Nitet, Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien). Detta utgör en in-tressant skillnad jämfört med de brittiska förebildernas titlar och berättare som främst associerade till social kontroll: The Tatler, ’skvallraren’, The Spec-tator, ’betraktaren’.

Med Benedict Andersons terminologi kan man säga att läsarna bjuds in till en ”föreställd gemenskap” med mankön och svenskhet som ram.98 An-derson har visat att tänkandet om avgränsade nationer började bli starkare vid denna tid och att litteratur, inte minst den periodiska pressen, på flera sätt hade betydelse för detta. Ett av hans argument är att tryck i allt högre utsträckning utkom på folkspråken. Tidigare hade latinet dominerat. När material gjordes tillgängligt på svenska och andra lokala språk bidrog det till en samhörighet av läsande ’landsmän’ med ett gemensamt modersmål. Litteraturen utvecklade också människors förmåga att skapa inre bilder av ett särskilt slag. Anderson tar tidningen som exempel. När läsarna läste en tidning visste de att det fanns andra läsare, som läste samma blad på samma dag men i en annan region. Detta bidrog till att det uppstod mentala bil-der av samhällen där människor hör ihop genom modersmålet och de olika praktiker som sammanhänger med detta språk. På sådana grunder kunde föreställningar byggas upp – av sociala, horisontella gemenskaper som har en historia i det förflutna och som utvecklas över tid.99

Teorier om genren som politik

I alla länder där Spectator-genren uppkom bar den på liknande idéer om gemenskaper i borgerlig och nationell anda och det skedde i en tid av politisk omvälvning, när nya grupper gjorde anspråk på makt. Att genren hörde ihop med tidens maktförändring tycks axiomatiskt, men hur? I detta avseende har forskarnas teorier sett olika ut.

43

I den äldre svenska forskningen beskrivs samhällsförändringen framför allt som en bakgrundsfaktor. Genren framstår exempelvis hos Lamm som ett svar på övergripande händelser inom politik och filosofi. Idéutvecklingen och de politiska händelserna under 1600-talet kräver förändring av litteratu-ren, som ”måste” anpassa sig och bli mer samtidsorienterad, hävdar Lamm.100 Samma tendens finns hos Sylwan, som dock i högre grad lyfter fram genrens kontextuella särdrag, det vill säga hur den yttrar sig på olika sätt i olika eu-ropeiska länder. Han diskuterar den svenska grenens eventuella inverkan på samhället, tar fasta på den moraliska intentionen och menar att veckoskrif-terna knappast hade någon direkt verkan på sederna. På ett mer politiskt plan kan dock vissa av diskussionerna i genren ”på visst sätt sägas vara organ för borgarståndet. När vårt folk från att vara en krigisk nation blef en fredlig, trädde de borgerliga yrkena i förgrunden, och de ekonomiska intressena, som nu framträdde så starkt, voro i själfva verket identiska med borgarståndets.”101 Framför allt betonar Sylwan att veckoskrifterna medförde en ”literaturens demokratisering” i och med att de tilltalade ”[b]redare lager af folket” och ”sökte sina läsare äfven bland kvinnorna”.102

En forskare som i mycket hög grad har betonat genrens funktion för en ny borgerlighets hegemoni är den tyske sociologen Jürgen Habermas. Hans Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bür-gerlichen Gesellschaft som utgavs 1962 har också haft stort inflytande på den presshistoriska forskningen.103 Det har kallats ett av ”de tio viktigaste sam-hällsvetenskapliga arbetena skrivna efter andra världskriget”.104 Tidningar och veckoskrifter blev, hävdar Habermas i studien, från decennierna kring 1700 vitala beståndsdelar i en ny sorts borgerlig offentlighet som markerar början på övergången från feodalism och autokrati till kapitalism och demo-krati. När bildade och driftiga människor, såsom ämbetsmän, handelsmän och fabrikörer, inte längre nöjde sig med att vara undersåtar för kungen-över-hetens befallningar och kyrkans påbud skapade de egna institutioner utanför hovet och kyrkan, exempelvis tidningar och kaffehus, där de kunde diskutera tidens frågor. De samlades enligt Habermas till ett ’publikum’ där de förde kritiska resonemang och fritt kunde resonera sig fram till det ”allmänna bäs-ta”. På så sätt konstruerades ett slags motmakt till den absoluta staten. Genom att bilda ”allmän opinion”, kunde borgerskapet utvecklas till en ”ekonomisk och kulturellt hegemoniskt självmedveten klass”.105 Den offentlighet med kri-tiskt-liberala förtecken som skapades av borgerskapet nådde enligt Habermas sin höjdpunkt vid början av 1800-talet för att sedan försvagas.

44

Habermas ser Spectator-genren som ett redskap för denna tidiga ”borger-liga offentlighet”.106 Genren, som han på tyska kallar ”moralische Wochen-schriften”, är inte bara en avspegling eller effekt av politiska förändringar utan i högsta grad involverad i produktionen av idéer och kampen om dem. Veckoskrifterna spelar, hävdar han, ”en nyckelroll” för att publiken ska kunna ”uppfatta sig som upplysningens levande process”. De skapar självförståelse hos den tidiga borgerliga publiken. Det moraliska innehållet fungerar som redskap i en självbespeglingsprocess där publiken gör sig själv till litteraturens tema. Habermas illustrerar hur det går till med utgångspunkt i det kulturella livet i London: publikens muntliga samtal på kaffehusen transformeras till brev och essäer, som trycks i de moraliska veckoskrifterna för att sedan åter bli diskussionsämnen på kaffehusen.107

Många har kritiserat Habermas framställning och hävdat att den bär på en rad problem, inte minst kopplat till metoden.108 Den bild han ger är ge-neraliserad och avkontextualiserad. ”Den ’borgerliga offentlighet’ vi möter i hans bok är inte Sveriges, Hollands eller Englands, utan en sammanfattad och systematiserad idealtyp” som framhäver ”de allmänna och gemensamma dragen”, skriver Mats Dahlkvist. Därtill är den en ”kunskapssyntes” baserad på ”redan utförd forskning”.109 Det finns en uppenbar risk att ett sådant till-vägagångssätt blir missvisande. Habermas bygger sin beskrivning med parad-exempel från London, och det är lätt att konstatera att den kultur som gyn-nade The Tatler och The Spectator inte hade någon motsvarighet i Stockholm även om genren uppkom också här.110 Min egen bedömning är densamma som den Knif har fört fram, nämligen att genren, när den når Sverige, ter sig

[…] i första hand som en importerad lyx, jämförbar med kaffet och det ki-nesiska porslinet. Den framstår inte som framkallad av en växande borgerlig samhällsklass behov av identifikation och självförståelse. Mer framstår dess införande som ett försök att importera en européisk litterär innovation, nå-gonting som eliten finner spännande […].111

Enligt J. A. Downie stämmer inte heller den beskrivning som Habermas gör av en framväxande offentlighet i London. Downie hävdar att hela tankegång-en om en borgerlig offentlighet – ja, överhuvudtaget en offentlighet – vid 1700-talets början saknar empiriskt stöd. Det finns, skriver han, ”compelling evidence” för att det samhälle som växte fram efter den brittiska revolutionen 1688 var ytterst exkluderande och därmed inte öppet för ett sådant deltagan-

45

de, som idén om en offentlighet kräver. Under hela 1700-talet dominerade aristokratin och adeln i England och det var män i dessa grupper som yttrade sig i pressen, dominerade kulturlivet och spred sina ideal och värderingar i sken av att uttrycka ”public opinion”.112

På grund av de många problemen med offentlighetsbegreppet använder jag det inte i denna studie, förutom när jag refererar till andra som använder det. Jag väljer istället att precisera de sammanhang som avses, exempelvis myn-digheters kungörelser, en framväxande tryckmarknad bortom direkt statliga intressen, informationsutbyte på stadens gator, torg och kaffehus. Praktiker knutna till sådana kontexter kunde innebära motstånd mot överheten och samtidigt utgöra ett maktutövande mot andra, exkluderade grupper. I kapitel 6 kommer jag att pröva ett av Habermas resonemang, om kaffehusens roll som en mötesplats där kritiska samtal kunde utvecklas, sett utifrån kontexten i Stockholm.

Makt som disciplinering

Michel Foucaults perspektiv på 1700-talets maktformering som ”discipli-nering” står i viss kontrast till Habermas borgerliga offentlighet.113 Foucault berör inte explicit Spectator-genren utan det är hans beskrivning av tidens maktrelationer jag lyfter fram här och sätter i relation till genren.114 Från 1600- och 1700-talen, när det som Foucault kallar ”den feodala monarkin” inte längre fungerade, gjorde nya styrningstekniker sig gällande i flera länder i Eu-ropa.115 Den form av makt som då växer fram kallar han disciplinering.116 Den bygger i hög grad på det som brukar ses som centralt för upplysningstiden, nämligen att människor skaffar sig kunskap om sig själva och omvärlden. De vetenskaper som växte fram från 1600-talets slut skapade kulturellt över-gripande modeller för tänkandet, exempelvis förmågan att iaktta skillnader och att systematisera i släkter och arter. Undersökning och systematiserande fick på gott och ont följdverkningar i människors sätt att se på sig själva och på varandra. Utifrån internaliserade normer kunde människan styra sig själv på ett nytt sätt. Foucaults teser om hur subjektet förändras under 1700-talet stämmer väl med den bild Ong ger av att nya läspraktiker hade genomgri-pande betydelse. Tyst läsning gav nya möjligheter för människor att reflektera kring det egna subjektet och kring sin roll i världen. Med den skriftkultur

46

som ”strävar mot en exakt introspektion och noggranna analyser av själens inre tillstånd” blev det på ett nytt sätt möjligt att skapa och sprida tankar och föreställningar kring vad som är normalt, sunt, gott och riktigt.117

Normalisering, en av de disciplineringstekniker som Foucault beskriver, har en tydlig relation till tematiken i Spectator-genren.118 Normalisering byg-ger på att människor betraktar sig själva och varandra, jämför och bedömer sig själva genom kunskap om andra, skapar identiteter, utesluter, ordnar och klassificerar. Denna process leder till att vissa idéer och handlingar förstås som ideala, nyttiga eller naturliga, och därför framträder som normer, som det normala. Det vi möter i de moraliska veckoskrifterna – kritiken av seder och bruk, den explicita ambitionen att förbättra folks vanor, programmen för att odla läsarnas eget förnuft, ja, allt det som syftar till att göra människor ’bättre’ och ’nyttigare’ – är i det närmaste en illustration av Foucaults resone-mang om vad som kännetecknar denna maktmekanism.

The Tatler och The Spectator uppkom, som nämnts på s. 28, i nära anslut-ning till olika moraliska sällskap, bland annat ”The Society for Reformation of Manners”. Sällskapens sätt att arbeta i London under 1700-talets första tre decennier ger en bild av hur normalisering fungerade i praktiken och hur det var kopplat till en annan central maktteknik: övervakning.119 Sällskapen, som bildades för att motverka sedlighetsbrott, bestod av frivilliga som organise-rades med domare i toppen och lokala observatörer på gator och torg. Hunt hävdar att det ytterst handlade om en maktkamp där ett handelsmannaskikt profilerade sig gentemot en oregerlig och växande stadsbefolkning.120 Fattiga hantverkargrupper och arbetsfolk, avpolletterade soldater, tiggare och pro-stituerade hörde till de kategorier man inriktade sig på i förbättrande syfte. Deras beteende och de platser där de befann sig pekades ut som sådant som behövde reformeras. Mer än 100 000 rättegångar som gällde sedlighetsbrott hölls under åren 1690–1738 i London med omnejd.121 Verksamheten skapade ringar på vattnet på alla samhällsnivåer. Sällskapens moraliska initiativ och modellen för övervakning innebar, menar Hunt, att klyftan mellan sociala skikt ökade. De som deltog i de moraliska sällskapen bemyndigades med ett moraliskt och politiskt tolkningsföreträde och kunde därmed stärka sin ställning.

Sällskapens insatser bekräftar Foucaults tes om att vissa former av makt-utövning, när de utövas riktigt effektivt, inte gör sig bemärkt som något pri-märt negativt, utan snarare framstår som något produktivt, nödvändigt och

47

nyttigt. Makten fungerar genom ”att producera en duglighet, en färdighet”, enligt Foucault – i detta fall producerades (åtminstone potentiellt sett) ett socialt beteende som motverkade spridning av könssjukdomar och som gjorde otrygga platser i staden säkrare att vistas på.122

Av särskilt intresse är den koppling som fanns mellan dessa projekt och tidens diskurser om vad som var normalt och vem som företrädde det ’goda’. Spectator-genren fungerade som en förlängning av sällskapens moraliska pro-jekt.123 The Tatler och The Spectator ”put the reform and the discipline of public sociability at the heart of [their] agenda”, skriver Brian Cowan.124 Med en underhållande uppläggning skapade de en stark retorik för normaliserings-processerna.

Superiet var allmänt förhärskande i Londons fattiga delar. Med det satiriska trycket ”Gin Lane” från 1751 ville William Hogarth varna för gindrickandets fördärv.

48

Normalisering av kön

Modeller för könets rätta ordning är återkommande inslag i Spectator-gen-ren. The Tatler, The Spectator och flera av de svenska efterföljarna kritiserar att kvinnor inte stannar hemma vid spinnrocken utan rör sig i staden, går på visiter, befinner sig ute på gator och torg – något som implicit associeras med sexuell dekadens. Koketteri bland män är en återkommande måltavla, liksom modet som sådant.125 Agneta Helmius skriver att mode bland annat i Sedolä-rande Mercurius och Then Swänska Argus förknippas ”med förkastliga begär som utmanar den rådande samhällsordningen, ofta symboliserad av ett gott äktenskap”.126 Kritiken av modet finns också i The Tatler och The Spectator. Att genom klädsel och beteende sticka ut från mängden var i konflikt med det människoideal som lyftes fram i genren. Det som förordas är istället, med Mackies ord, ”a popular taste for the unaffected, moderst, simple, natural, and sincere”. Kvinnors klädsel skulle idealt, liksom deras uppgifter i sam-hället, representera vad som förstås som ”their ’natural’ identity”.127 Mackie understryker att skärpta föreställningar om könens naturliga identiteter och sociala uppgifter är ett resultat av diskurser som går genom hela 1700-talet:

The eighteenth-century quest for a natural standard of taste and style is inseparable from the modern insistence on a naturalized ground of gender difference. As critics like Thomas Laqueur, Michael McKeon, Ellen Pollak, and Laura Brown have shown, our modern sense that gender difference is in-alienably based on inborn biological sexual difference has been largely shaped by the medical, scientific, aestethetic, social, and economic discourses of the eighteenth century.128

Den periodiska litteraturen spelade en särskild roll för synen på kön, hävdar Kathryn Shevelow. Kvinnor adresserades som läsare, den socialt och juridiskt givna positionen som männens ägodel ifrågasattes, och utgivarna talade om ”fair-sexing it”, det vill säga reformer av kvinnors ställning. Samtidigt pro-ducerades över tid en snäv och begränsande ideologisk modell för den ideala kvinnligheten: ”the notion of women as different in kind rather than degree from men, possessing in the household a ’separate but equal’ area of acti-vity and authority”.129 Den könsordning, som skrevs fram i den peri od iska pressens diskurser, blev ett rådande ideal i det borgerliga samhälle som for-merades under 1700- och 1800-talen. Normen blev en uppdelning mellan ett

49

borgerligt familjeliv, som var kvinnans domäner, och ett yrkesliv och politiskt liv, som var mannens. Denna uppdel-ning innebar också att kvin-nans rättigheter erkändes och stärktes på en rad områden inom ramen för det som sågs som naturligt och normalt för kvinnor. En hel veten-skap växte under 1800-talet fram med fokus på hur män och kvinnors kroppar och mentala förmågor skilde sig åt. Utifrån de slutsatser som drogs kunde ”kvinnans ställ-ning i samhälle och familj” institutionaliseras genom lagar, medicinska behand-lingar, och så vidare.130 Nor-merna blev ’naturliga’ och det föranledde disciplinering av kropparna. Rörelser, rös-ter, sexuella begär med mera konstruerades utifrån kultu-rella föreställningar om kön, som den periodiska pressen bidrog till att skapa.131

Läsarens betydelse

De förord i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus som jag har ana-lyserat i detta kapitel ställde disciplinerande anspråk i förgrunden. Den expli-cita ambitionen var att förändra seder och manér att leva – ”at föra [läsaren] til en sådan Wandel som anstår et förnufftigt Creatur” – och att göra det

Den disciplinerade kvinnokroppen. Teckning från sent 1700-tal av dåtida modekläder.

50

genom att underhålla. Genom periodiciteten hade veckoskrifterna en särskild potential i samtidens diskursiva processer. I likhet med brevväxlingar har en periodisk publikation en ’blivande’, oavslutad beskaffenhet.132 Produkten är inte ’färdig’ på förhand utan kan formas i samspel med läsekretsen – eller åtminstone ge ett intryck av att så sker. Så frambringas i veckoskrifterna före-ställningar om en publik, en föreställd gemenskap som legitimerar mediets makt. Shevelow menar:

Whether or not the letters published in the early periodicals were written by ’actual’ readers, they were represented as the work of the periodical’s readership: the appearance of reader participation [in the early periodicals] was one of the most important components of the periodical’s attempts to collect and define a new audience, to project an image of a community of readers mutually engaged in the production of the text.133

I blivandet ligger att moralen inte är huggen i sten, den kan prövas genom samtal och ingå i en diskussion kring vad som är normalt och gott. De båda förord som jag har analyserat ovan visar på försöken att finna ett läsartilltal som fungerar för ändamålet. Det vill säga en retorik som leder till vad Iser ta-lar om som ”direct cooperation from […] the reader”.134 Inbjudan till att med-verka förändrar läsarens potentiella roll. I Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus skrivs läsaren fram genom hälsningsfraser, direkta hänvändel-ser och inbjudningar att bidra. Moralfrågorna formuleras inte som ovanifrån kommande påbud, utan i en samtalston, även om en viss ’predikostil’ också gör sig hörd. Läsaren är ett ”du” som ges möjlighet att se sig själv som ett förnuftigt subjekt och som en del av en gemenskap ”här hemma hos Oss” med en ansvarsfull svenskhet som ram. Detta subjekt förväntas också på egen hand kunna moralisera om tidens ordning genom att bidra med texter. När läsaren på detta vis frammanades som en betydelsefull respondent utövades en reformerande makt; var och en som inkluderades i denna läsande gemen-skap blev en potentiell skribent. Det var fortfarande på experimentstadiet i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus förord. I likhet med många av genreföregångarna skulle de utveckla sin retoriska kapacitet på grundval av denna föreställning om läsarmedverkan. Den reella möjligheten till sådan medverkan låg i själva mediet.

51

3. Ett maskineri av aktörer Om tryckare, bokhandlare, läsare och skrivare

Nya medier och genrer dimper inte ner från himlen utan har drivkrafter i tidigare medieanvändning och i sociala kontexter. Frågan är då vad det var som gjorde att de moraliska veckoskrifterna introducerades och etablerades i Sverige just under 1730-talet. En förutsättning har framgått av förra kapitlet, nämligen att Spectator-genren redan hade blivit en framgång i andra europis-ka länder. Det var rimligen skälet till att det uppstod ett intresse för att skapa en svensk gren – ett intresse som sedan utvecklades av vittra eller ekonomiska skäl. Vilka grunderna för initiativet än var, krävde förverkligandet många olika sorters insatser. I detta kapitel kommer jag att beskriva en situation där tryckeriägare, bokhandlare, skribenter och läsare förvaltade olika tek-nologier för framställning, distribution och konsumtion. Teknologierna och kompetenserna var inte nya, men kunde verka mer aktivt när den så kallade frihetstiden tagit sin början 1720. Tillsammans bildade dugliga aktörer en infrastruktur som gjorde de moraliska veckoskrifterna till en realitet.

Sett utifrån de teorier och perspektiv som presenterats i kapitel 1 och 2 var den mediala situation som upprättades också i sig själv en maktfaktor som bidrog till förändringsprocesserna. Begreppet ’teknologi’, vars etymologiska betydelse är ’systematisk behandling’, är i kulturhistorisk medieforskning inte nödvändigtvis begränsad till den ingenjörsmässiga delen, som tryckpressens eller datorns konstruktion och mekanismer, utan kan också avse de mänsk-liga nätverk som dessa artefakter utgår från och ingår i – exempelvis sociala, estetiska och ekonomiska. Medier utvecklas genom mångsidig social praktik och på olika sätt i olika kontexter. Enskilda aktörers insatser kan spela stor roll, liksom de strategier och taktiker som de utvecklar utifrån det givna sam-manhanget.135 I den meningen kan man också tala om mediers agens inom en kultur utan att resonemanget blir teknikdeterministiskt.136

52

Tryckerier på en marknad

1730-talets expansiva tryckmarknad är i sig ett belägg för att teknik i den snäva meningen inte är allena saliggörande.137 Det var inte några maskinella genombrott som låg bakom att utgivningen av veckoskrifter, översättningslit-teratur, småskrifter, handböcker och så vidare ökade under decenniet. Tryck-tekniken hade inte utvecklats mer än marginellt sedan den 1483 kom till Sverige med Johan Snell från Lübeck. Den skulle inte heller göra det på något avgörande sätt förrän på 1800-talet. Hela perioden från 1400-talets andra hälft till och med 1700-talet brukar kallas ”handpressperioden” eftersom den präglades av ungefär likartade framställningsmetoder.138 Oavsett var i Europa man befann sig var kapaciteten mycket begränsad i ett typiskt tryckeri vid 1700-talets början – oftast fanns en till två pressar.139 För att hålla en press igång krävdes ungefär tre man, varav en sättare. I synnerhet sättningen var ett krävande arbete; handsättaren beräknas ha klarat 2–4 sidor per dag.140 Under dessa förhållanden kunde, enligt Sten G. Lindbergs bedömning, en bok av normalt omfång ta närmare ett kvartal att producera.141 Ett ordinärt tryckeri hade kapacitet att producera ungefär tre böcker per år, plus småtryck som bröllops- och begravningstryck, skillingtryck och lärdomsprov.142

Förklaringen till det som hände på tryckerierna under 1730-talet finns så-ledes inte i själva produktionstekniken. Istället handlar det om en öppning för fler privata initiativ, en förändring som hade börjat redan under 1600- talets sista decennier. Dessförinnan hade de svenska tryckerierna varit, om än driv-na av enskilda personer, i stort sett helt styrda av statliga intressen.143 Staten och hovet lät starta tryckerier där man så önskade genom att dela ut privi-legier, förmåner och ekonomiskt stöd till enskilda hantverkare. Den statliga styrningen medförde att tryckerierna under 1600-talet främst placerades i lärdomsstäder i landsorten och att det som framställdes var tryck för olika statliga verksamheter – psalmböcker och katekeser för kyrkans ändamål, lä-romedel till universiteten, officiella påbud och information av olika slag.144 På 1680- och 1690-talen skedde så ett första trendbrott. De privata initiativen på bokmarknaden ökade och antalet tryckerier i huvudstaden likaså.145 Det uppstod en marknad, om än begränsad och sårbar, även för tryckerier som inte var på förhand sanktionerade med stöd eller beställningar av staten. Att detta skedde i Stockholm förklaras, menar Hansson, av det stora och växande befolkningsunderlaget. Det fanns en tillräckligt stor potentiell läsekrets för att motivera de privata initiativen.146

53

Med Benedict Andersons terminologi kan man säga att det var ”tryck-kapitalism” som började göra sig gällande i Stockholm från 1600-talets slut.147 Nya läsargruppers intressen i kombination med nya entreprenörer bröt upp den statliga dominansen. Medan den statliga utgivningen i lärdomsstäderna i hög grad hade skett på latin, var det som producerades på tryckarnas egen risk i hög grad översättningar till svenska.148 Marknadslogiken fungerade en-ligt Anderson på likartat sätt över hela Europa. Även om tidpunkten kunde variera i olika kontexter, trängdes latinet sakta men säkert tillbaka av litteratur på modersmålen.149 Denna process, som började i Stockholm med översätt-ningslitteraturens expansion vid 1600-talets slut, pågick under hela 1700-talet i Sverige.

Interiör från ett tryckeri vid 1600-talets slut. I förgrunden arbetar bok-tryckaren vid tryckpressen, i bakgrunden sättaren vid typkasten.

54

Som pionjärer på en privat marknad var stockholmstryckerierna också konjunkturkänsliga. De första decennierna på 1700-talet blev en orolig tid med minskad tryckeriproduktion och nedlagda eller sammanslagna tryckeri-er.150 År 1730 fanns ändå så många som åtta i huvudstaden. Två av dessa hade etablerats på 1720-talet. Båda drevs av tyskfödda invandrare.151 Historiographi Regni boktryckeri startades 1722 av den då nytillträdde rikshistoriografen Ja-cob Wilde, uppenbarligen med delsyftet att producera Wildes egna skrifter i historieskrivandets konst. Tryckeriet sköttes under de första åren av Benjamin Gottlieb Schneider. Denne övergick 1726 till egen verksamhet, vilket utgör den andra nyetableringen. Det var här på Schneiders tryckeri som Sedoläran-de Mercurius producerades med början i juni 1730 och Then Swänska Argus från december 1732.152

Schneiders tryckeri

Att de första moraliska veckoskrifterna trycktes hos en av de nyetablerade entreprenörerna är av intresse eftersom tidigare periodisk press hade varit en statlig och akademisk angelägenhet. De fåtaliga tidskriftsaktiga publikatio-ner som utkommit före Sedolärande Mercurius – Relationes Curiosæ (1682, med en uppföljare 1700–1701), Dædalus Hyperboreus (1716–1718), Nödiga Förnufftz Öfningar (1718–1722) och Acta Literaria Sveciæ (1720–1739) – trycktes av kung-liga boktryckaren i Stockholm eller vid något universitetsanknutet tryckeri. Så även det statliga nyhetsbladet Posttidningar. När Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus utgavs var ingen association med staten märkbar vare sig i veckoskriftens syften, innehåll eller i tryckeriets framtoning. En sådan anknytning fanns dock vad gäller redaktörernas ämbeten i statlig tjänst – det återkommer jag till längre fram (s. 67 och 88).

Varför just Schneider blev den som tryckte Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus är inte känt. Möjligen bidrog han med kunskap om genrens föregångare i Europa eller något annat. De marknadsanpassade tryckerierna fungerade även som förlag, vilket innebar att ägarna behövde ha mycket kunskap och affärssinne för att få verksamheten att gå runt.153 Schneider och hans medarbetare verkar ha haft vinden i ryggen på flera sätt. Under bara några få år efter starten 1726 byggde de upp en omfattande och bred produktion. De tryckte handböcker i boskapsskötsel, potatisodling och

55

valutaomräkning, kristen och sedelärande litteratur, samt en hel del översätt-ningar. Mycket av detta var riskprojekt. Tryckeriet hade också lyckats få några statliga beställningar av en art som alla tryckerier konkurrerade om, eftersom de gav säkra inkomster – psalmboken, nya testamentet och bibeln.154 Liksom andra tryckare hade Schneider rätt att sälja eget tryck oinbundet. 1733 kunde man på hans tryckeri köpa den svenska psalmboken, några översättningar av tysk andlig litteratur, en engelsk grammatik, samt ”ännu några complete Exemplar af den så kallade Sedolärande Mercurius för billigt pris”.155

Schneider tryckte ytterligare en av de moraliska veckoskrifterna – Skug-gan Af den döda Argus 1735 – och var därmed definitivt den boktryckare som bidrog mest till genren under decenniet. Samtidigt var produktionen påfal-lande väl fördelad över tryckerierna. Så många som sex av de åtta verkstäder som var verksamma år 1730 tryckte under det kommande decenniet någon moralisk veckoskrift. Framgången för Then Swänska Argus är en rimlig förkla-ring till detta intresse hos tryckeriägarna. Det står alltså klart att Schneiders insats att ta sig an de första titlarna gav ringar på vattnet. Viktigast i detta sammanhang är dock inte Schneider som enskild aktör utan att han represen-terar en kategori yrkesmänniskor med benägenhet och förmåga att ta risker.156

Bokhandlare Lochner

Ett annat exempel på en sådan yrkesmänniska är bokhandlaren som sålde lösnummer och tog upp prenumerationer. I samband med lanseringen av Se-dolärande Mercurius i juni 1730 angavs en adress som senare skulle återkomma i flera moraliska veckoskrifter. Lochner på Stora Nygatan sålde ark, meddela-des det i en notis i Posttidningar.157 Någon närmare adress till bokhandeln ges inte, men enligt Fredrik Ulrik Wrangel är gatunumret 22, vilket leder till det hus där Lars Johan Hierta startade Aftonbladets redaktion och tryckeri 100 år senare.158 Johann Friedrich Lochner var handelsman av tyskt ursprung och generalagent för Weidmannska bokhandeln, belägen i Leipzig som var något av ett bokens centrum i Europa.159 Liksom andra utländska bokförare hade han till att börja med kommit resande från Leipzig till Stockholm med jämna mellanrum. Han hade då med sig böcker på latin, tyska och franska som han sålde inhyrd i någon tillfällig lokal eller på frimarknader. Detta hade varit hu-vudmodellen för försäljning av utländska böcker i Sverige sedan 1400-talet.160

56

Från slutet av 1600-talet fick en del av de tillresta försäljarna burskap och blev kvar i permanenta lokaler.161 Burskap innebar att de räknades som fullvärdiga borgare med rättigheter att bedriva handel, betala skatt och så vidare. Vid 1730-talets början fanns det en handfull fasta boklådor i Stockholm. En av dem var Weidmannska bokhandeln som sedan 1727 sköttes av Lochner.162

Den andra bokhandel som sålde moraliska veckoskrifter under 1730-talet drevs av Johan Henrich Russworm. Han hade liksom Lochner bakgrund i tysk bokexport – kom som ambulerande försäljare från Rostock till Sverige och blev kvar med permanent verksamhet i både Uppsala och Stockholm.163 Hans boklåda låg på Norrmalm vid Norrbro. När Russworm dog 1735 över-togs hans verksamhet av Gottfried Kiesewetter genom giftermål med änkan. Kiesewetter var ytterligare en branschkunnig man från Tyskland.164

I Lochners respektive Russworms/Kiesewetters boklådor i Stockholm såldes framför allt utländsk litteratur och kunderna tillhörde den vittra eli-ten.165 Begränsningen till högklassigt, importerat utbud var inte främst ett val av bokhandlarna utan tycks snarare ha varit ett nödtvång. Det fanns ett ålderdomligt privilegiesystem som ofta hindrade dem från att sälja svenskt tryck, såvida de inte lät trycka det själva.166 Tryckeriägare och bokbindare hade förstahandsrätt till att sälja sin egen produktion och saknade därför som regel intresse av att anlita ombud.167 De sålde istället sina alster direkt från tryckerier och verkstäder. Bokbindarna sålde också från bodar vid livliga handelsstråk på gator och torg, i Stockholm framför allt vid broövergångarna från Gamla stan till Södermalm respektive Norrmalm.168 I ett utbud av kött, fisk, bröd, tyger, hattar, husgeråd och liknande fanns folkets läsning som en-ligt Sahlin framför allt bestod av ”den religiösa litteraturen, […] almanacka, folkskrifter och skillingtryck”.169 Därtill kunde böcker och småtryck säljas lite varstans, hos sockerbagare, kaffekokare och kryddkrämare, ”uti madame Mellins Bod wid Stor-torget” och i skribentens eget hem. Exempelvis kunde man vid påsktiden 1728 köpa Sophia Elisabeth Brenners dikt om Jesu Christi lidande av henne själv i hemmet på Hornsgatan.170

Varför såldes då Sedolärande Mercurius och andra veckoskrifter i perma-nenta boklådor, bland importerade praktverk? Möjligen hade det att göra med de särskilda, praktiska frågor upplägget medförde. Det fordrades ett ombud på en fast adress för att ta emot prenumerationsbeställningar och läsarbrev. I London hade bland annat en parfymaffär fungerat som inlämningsställe till The Tatler och The Spectator. För de moraliska veckoskrifterna i Stockholm

57

på 1730-talet var det Lochner och Russworm/Kiesewetter som tjänade som sådana agenter. Båda boklådorna låg också nära huvudpostkontoret som var navet i den postala organisationen i Sverige och som distribuerade periodiska publikationer till subskribenter ute i landet. Förutom dessa omständigheter av praktisk natur berättar valet av försäljningsställe också något om den för-väntade läsekretsen. Det ska jag strax återkomma till.

Återhämtning i Stockholm

Att privata entreprenörer som Lochner och Schneider sticker ut kan tyckas peka på det enskilda initiativets betydelse för utvecklingen. Det är ett fak-

Importerade böcker kom med skepp och levererades i tunnor till hamnmagasin. En av censorns uppgifter var att inspektera innehållet innan böckerna togs till bokhandeln.

58

tum att de bidrog med kompetenser och incitament som möjliggjorde vecko-skrifternas uppkomst i den svenska kontexten. Men drivkrafterna låg i den pågående samhällsförändringen. Det var den nya politiska situationen, i kom-bination med en underutvecklad bokmarknad, som lockade dem till Sverige.

När Schneider och Lochner etablerade sig i Stockholm på 1720-talet hade återhämtningen nyligen påbörjats efter årtionden av krig, tvångsinkallningar, farsoter och missväxt. Det kungliga enväldet hade upphävts genom lag år 1719 och väsentliga delar av makten hade flyttats från monarken till riksmötet och ständerna. Med freden i det stora nordiska kriget 1721 var Sveriges så kallade stormaktstid definitivt över. Ekonomiskt blev det snart bättre för de allra fles-ta, inte minst på grund av att vintrarna var milda och skördarna goda under flera år i rad, viktigt i ett agrart land där cirka 90 procent av befolkningen bodde på landsbygden och uppåt 80 procent ägnade sig åt jordbruk och bo-skapsskötsel. Från 1730 inleddes en period av relativt välstånd som – trots bakslag på 1740-talet – skulle komma att bestå i flera decennier.171

Stockholm hade förlorat tiotusentals invånare på grund av kriget och pesten under seklets första decennier. På 1720-talet ökade antalet invånare igen och 1730 var det tillbaka på samma nivå som 1690, det vill säga kring 57 000.172 Varor skeppades återigen in till hamnarna. Kryddor, kläder, tyg och skor såldes av grossister på Skeppsbron, där fartygen gick i hamn. Böcker och andra publikationer på engelska, franska och tyska levererades i tunnor till hamnmagasin. Kanske anlände The Tatler och The Spectator från England och Der Patriot från Hamburg på detta sätt. När skeppen var avlastade kunde de fyllas med svenska exportvaror, främst råvaror från gruvindustrin, och färdas tillbaka till länder i Europa. Ostindiska kompaniet bildades 1731, med säte i Göteborg, för att handla med Kina. Och så vidare. Det var goda tider för dem som kunde utnyttja dessa möjligheter.

Parallellt med den ekonomiska uppblomstringen förändrades samhälls-strukturen. Ståndssamhället började långsamt gå mot sin upplösning – med betoning på långsamt. Kring 1720 hörde fem procent till de så kallade stånds-personerna – adel, präster, ofrälse ståndspersoner och borgare. Resterande 95 procent tillhörde allmogen, varav det stora flertalet var småbönder eller egendomslösa. Dessa proportioner bestod i stort sett under hela 1700-talet, men det skedde – med början redan under 1720-talet – betydelsefulla för-ändringar inom ståndspersonernas skikt.173 Många nyadlingar gjordes för att kompensera för de adelsmän som hade dött under krigsåren. Också på andra

59

sätt fick nya grupper stadigt mer inflytande, i synnerhet inom sektorer som civilförvaltning, storjordbruk, järnhantering och kulturliv. Det materiella uppsvinget i landet ledde till att det rörliga kapitalet snarare än fast egendom fick betydelse. Att göra investeringar, att satsa på handel och nya verksamhe-ter som tillverkningsindustri, kunde nu leda till framgångar medan det var till nackdel att – som den traditionella adeln – ha sina tillgångar låsta i stora tungarbetade gods på landet.174

Prästerskapet var på tillbakagång av andra orsaker än adeln. Sedan år-hundraden var det teologi som hade dominerat på universiteten. På 1720-talet breddades den högre utbildningen för att ge plats åt nya vetenskaper och professioner. Antalet läkare, jurister och naturvetenskapsmän blev fler. Även antalet högre ämbetsmän ökade. Den statliga administrationen stod på till-växt redan under 1600-talets andra hälft och fortsatte nu att öka med kon-centration till Stockholm.175

Skeppsbron i Stockholm omkring år 1700.

60

Gynnade läsare

I vilka grupper fanns då läsarna av Sedolärande Mercurius, Then Swänska Ar-gus och övriga veckoskrifter under 1730-talet? Något exakt svar kan inte ges. Det finns inga kända bevarade prenumerantlistor eller liknande. Men det står klart att läsarna fanns bland gynnade ståndspersoner, eventuellt med tillägg av en del personer som aspirerade på att räknas dit. Att veckoskrifterna såldes hos Lochner är, som jag redan antytt, ett belägg för detta. Det var inte vem som helst som frekventerade boklådorna på Stora Nygatan. Här möter ”så många av de mäktigaste borgarna och ämbetsmännen i Stockholm att man frestas kalla den eliternas gata”, skriver Bennich-Björkman.176 Inte långt från Lochner drev Jean du Sarrat från Königsberg i Ostpreussen en bokhandel med fransk litteratur. Han beskrev sin kundkrets som ”höge herrar och flere förnäme”. Bland dem fanns grevar, förmögna affärsinnehavare och präster.177

Också veckoskrifternas pris visar att de var exklusiva produkter. Ett ark av Sedolärande Mercurius kostade två öre silvermynt. Det motsvarar drygt elva kronor i 2012 års penningvärde, om man mäter hur mycket varor och tjäns-ter som kunde köpas för beloppet (så kallat konsumentprisindex) – ungefär samma pris som en dagstidning idag. Det kan ju tyckas vara överkomligt, men om man istället tittar på hur länge man behövde arbeta för att tjäna två öre silvermynt 1730 (löneindex) blir bilden en annan. Då motsvarar det den arbetstid som 2012 krävdes för att tjäna 211 kronor.178 En soldat tjänade på 1730-talet knappt fem öre silvermynt, inklusive naturaförmåner, eller lika mycket som kostnaden för det basala livsuppehället har beräknats till per person och dag.179 Ett enda ark om åtta sidor skulle följaktligen betinga 40 procent av soldatens dagslön. Nu fanns det andra, väsentligare skäl än priset till att soldaten inte köpte Sedolärande Mercurius, men exemplet understry-ker ändå var veckoskriften, betraktad som vara, befann sig i en hierarkiskt skiktad befolkning.

Det tredje argumentet för att kundkretsen kom från ståndskretsar är inne-hållet i veckoskrifterna. När Sedolärande Mercurius frågar sina landsmän om de kan lämna egna bidrag med någon ”Discourse” är det en i högsta grad litterat person som apostroferas, en som äger färdigheter som bara fanns i samhällets övre skikt.180

61

Läskunnigheten i Sverige på 1700-talet

Låt oss titta närmare på det tredje argumentet. Det står i viss kontrast till ett påstående i Then Swänska Argus. Berättaren Argus påstår att han har läsare även bland enkelt tjänstefolk. När pigor och drängar hämtar ark på tryckeriet åt sitt husbondefolk, passar de på att läsa ”hälften i Schneiders och hälften i sina Herrars och Fruers förstugor”, hävdar han (II:51). Det behöver förstås inte överensstämma med faktiska omständig-heter – det är trots allt satir som är basen i essäerna – men det är välkänt att det på-gick stora förändringar vad gäller den breda befolkningens läskunnighet.181 Flera statliga alfabetiseringskampanjer hade gett resultat. Egil Johansson har uppskattat att 40 till 80 procent av befolkningen hade en basal läs-färdighet kring 1730, och vid mitten av se-klet 60 till 100 procent.182 Det finns skäl att fråga hur det hänger ihop med påståendet att veckoskrifterna, sedda ur ett läskunnig-hetsperspektiv, var tillgängliga enbart för en elit.183

Till att börja med hade den läskun-nighet som Johansson talar om begränsa-de ramar. Den styrdes i hög grad av plikt. Läsförmågan kontrollerades vid kyrkliga husförhör och det är på grundval av präs-ternas noteringar som Johanssons statistik är upprättad. Kontrollen omfattade ett fåtal religiösa texter som lästes om och om igen. Utantillkunskaper spelade därför stor roll när pliktläsaren stakade sig igenom kate-kesen inför prästen.184 Dessutom gällde de kyrkliga alfabetiseringskampanjerna enbart läsning och inte skrivande. Ur myndighe-ternas perspektiv var folkets läskunnighet väsentlig för att sprida religiösa skrifter,

1695 års psalmbok var tidens oö-verträffade bästsäljare. Den an-vändes i Sverige under perioden 1695–1819 och trycktes i många utgåvor.

62

lagar och förordningar, men det fanns inget liknande incitament för att lära befolkningen skriva.185

Den rudimentära läsfärdighet som kyrkans praxis resulterade i kunde, potentiellt sett, byggas på i andra sammanhang. Det skrivna och tryckta ordets betydelse i samhällslivet växte och stimulerade vad Johansson kallar läsbehov.186 I städerna mötte invånare från alla stånd skrivna ord i vardagliga sammanhang, exempelvis på bodarnas skyltar, prislistor, plakat och förord-ningar som myndigheterna lät spika upp på platser där många människor befann sig. När människors dagliga tillvaro i allt högre grad krävde läsförmå-ga uppstod behov att lära mer. Men för att tyda de moraliska veckoskrifternas elaborerade språk och referenser krävdes en hög utbildning som var mycket få förunnad. För människor av lägre stånd fanns inte någon möjlighet till sådan.187

Bland ståndspersonerna fick det skrivna ordet nya uppgifter och för-stärkt betydelse. De professioner i statlig tjänst som konstruerades vid fri-hetstidens början byggde på hög läs- och skrivkunnighet. Unga män med universitetsutbildning fick tjänster på nyinrättade kanslier. De nya ämbets-mannagrupperna utgjorde embryot till det som det som Roy Porter kallar ”literati, intelligentian”, en social kategori som skulle växa sig starkare under hela upplysningstiden.188 Det var när sådana grupper blev större som publiken för tidningar, veckoskrifter och annan vitter litteratur utvecklades.189 Sahlin menar att ”den traditionella litterära publiken – lärd, ofta akademisk och högreståndsbetonad” under 1700-talet kompletterades ”med ämbetsmän, en ökad andel av adeln samt den inflytelserika delen av borgerskapets merkan-tila del”.190 Allt pekar på att veckoskrifterna fann sin publik i en läsande och skrivande elit – inte i en läsande allmänhet.

En angelägen fråga gäller om det fanns kvinnor i läsekretsarna. Bland ståndspersonerna, särskilt i adeln, fanns många kvinnor som fått utbildning i hemmet och som läste och skrev på hög nivå.191 I de kretsarna fanns det sä-kerligen läsare av Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus och andra veckoskrifter på 1730-talet. Kvinnors deltagande i samhällslivet hade dock mycket begränsade ramar jämfört med männens. Livsvillkoren reglerades av ett lagstadgat mansvälde. Just denna omständighet var lika i alla stånd. Enligt lag stod en kvinna under antingen faderns, broderns eller makens förmyndarskap. Hon hade ingen rätt att råda över sina inkomster, ingen rätt till högre utbildning och inte heller rätt att framträda offentligt.192 Bara som

63

änka kunde en kvinna bli myndig. Detta reviderades inte i den lag som antogs 1734 trots de stora förändringar samhället genomgick.

Givet dessa juridiska regler var det i princip bara änkor som hade legal rätt att vara en sådan skrivande läsare som frammanas i veckoskrifterna – en som kunde bidra till innehållet. Med tanke på den utbildningsnivå som krävdes för att äga skrivkunnighet kunde det därtill enbart gälla änkor från de högre stånden. Eftersom alla bidragsgivare var anonyma är det naturligtvis inte ute-slutet att någon ’omyndig’ kvinna ändå tog chansen att yttra sig i tryck. Det fanns kvinnor som bröt de givna mönstren. En av 1730-talets veckoskrifter – Samtal emellan Argi Skugga och en obekant fruentimbers skugga (1738) – hade en gift kvinna, Margareta Momma, som redaktör och huvudskribent. I ett inledande brev betonas det dock att ”Qwinno=Skuggan” som skriver är änka – en fiktiv egenskap för att berättaren skulle passa lagen och konventionen.

Riksdagsmötena i Stockholm

När det gäller de moraliska veckoskrifternas marknad på 1730-talet finns det skäl att uppmärksamma ett särskilt fenomen. Gamla stan var inte bara ett förnämt och administrativt centrum, utan också Sveriges politiska högborg där riksmöten hölls ungefär vart tredje år. Det är knappast en tillfällighet att de tre riksdagar som hölls under 1730-talet – 1731, 1734 och 1738–1739 – sammanfaller med utgivningen av sex av de nio moraliska veckoskrifterna.193 I Then Swänska Argus II:20 berättar Argus att han blivit väckt av ”Pukor och Trompeter”. Arket utkom i samband med att riksdagen 1734 öppnades.

[…] warer hiärteligen wälkomne, Högloflige Ständer: Det giör mig ända in i Märgen godt at see dig, du Ädelmodiga Riddersman, du renhiärtade Prästman, du wälsinnade Handelsman och du förståndiga Danneman, fram-komma at kyssa Din milda Konungs Hand.

När riksdagen samlades med drygt tusen deltagare blev den ett viktigt inslag i stockholmslivet, skriver Sennefelt. Inte bara representanter för riksdagens fyra stånd kom resande till Stockholm utan också ”rader av andra personer: alla som ville vara med och påverka beslutsfattandet visste vart de skulle bege sig minst vart tredje år”.194 Enligt regeringsformen skulle mötena pågå i minst tre månader, men ofta blev de ännu längre – det längsta på 1730-talet pågick

64

i nästan ett år (20 maj 1738–18 april 1739). Under dessa perioder fylldes staden av män som hade starka intressen av att manifestera sig som medborgare: ”riksdagsmän, deras vänner och släktingar, personer som hoppades bli riks-dagsmän, […] supplikanter som hade med sig böneskrifter, delegationer från landsorten och allmänt intresserade personer”, skriver Sennefelt.195 Mellan förhandlingarna fylldes kaffehus och vinkällare och andra särskilda platser i staden. Det är en inte alltför djärv hypotes att veckoskrifternas utgivare kal-kylerade med att försäljningen skulle vara god under riksmötenas perioder.196 Riksdagarna drog samman människor med stort intresse för tidens frågor och för möjligheten att diskutera i tryck.

Det förändrar emellertid inte bilden av var veckoskrifternas läsekrets be-fann sig ståndsmässigt. Också i och kring riksdagen var det toppskiktet i samhället som dominerade. Adeln, som omfattade ungefär en halv procent av befolkningen, var det stånd som hade flest representanter. 500–1000 adels-män kunde vara närvarande vid överläggningar och sessioner. Bondeståndet, som representerade det största befolkningsunderlaget, hade minst inflytan-de.197 Och kvinnor saknades helt i den partipolitiska sfären.

Konsten att skriva brev

Hittills har jag uppmärksammat trycket, försäljningen, den potentiella läse-kretsen och Stockholms-miljön som förutsättningar för veckoskrifternas introduktion på svenska. För samtliga dessa faktorer gäller att det skedde förskjutningar på 1720- och 1730-talen: fler privata initiativ, en breddning av bokutbudet, nya läsintressen, nya politiska sammanhang som drog folk till huvudstaden. Förutom riksdagens nya sammansättning efter 1721 handlar det dock inte om radikalt nya villkor. När det gäller trycket och intresset för litteratur på svenska visade förändringstendenserna sig redan under det sena 1600-talet. Detsamma kan sägas om brevet som medium och det postala system som var en premiss för veckoskrifternas distribution ut i landet och för läsarnas korrespondens med redaktörerna.198

Postverket hade sedan starten 1636 erbjudit envar möjligheter att sända brev. På grund av den skrivkunskap som krävdes och kostnaden för papper, skrivdon och befordran var servicen dock reellt tillgänglig enbart för högre-ståndspersoner. Till en början tjänade Postverket framför allt regimens och

65

statsadministrationens ändamål, men vid 1600-talets slut ökade antalet per-sonliga brev skickade från Stockholm.199 Därefter skedde en nedgång av brev-volymerna under ett par decennier. Efter 1715 ökade brevskrivandet igen och fortsatte stabilt att göra så.200 Intressant nog följde alltså brevskrivandet och trycket i Stockholm en liknande utveckling med en ökning under 1600-talets slut, en tillfällig nedgång efter 1700 och en stabil ökning ungefär från tiden för krigsslutet.

Att uppgången för brevskrivandet hörde samman med de nya yrkesgrup-pernas kommunikationsintressen behöver inte betvivlas. Brevet var det enda medium som stod till buds för personlig kommunikation över avstånd och yt-terst väsentligt för de samhälls-sektorer som utvecklades inom administration, handel, indu-stri samt för det sociala livet.201 En indikation på brevmediets ökande koppling till borgerliga intressen, till ’handel och van-del’, är att de retoriska normer-na reviderades. Den klassiska retorik som hade dominerat på universiteten i flera hundra år ansågs nu pedantiskt lärd och svåranvänd.202 Jonas Biurmans En kort doch tydelig Bref-Ställa-re (1729) erbjöd ett handboks-alternativ som skulle bli mycket anlitat under 1700-talet – den kom i minst sex utgåvor fram till 1792.203 Brevställaren var skriven på svenska, inte på la-tin, och innehöll inget av den klassiska retoriska terminologi som tidigare varit gängse. Istäl-let presenterades ett antal kon-kreta råd och färdiga exempel att kopiera. Betoningen lades på praxis och situationens bety-delse.204

En sida ur Jonas Biurmans En kort doch tydelig Bref-ställare (1729).

66

Att brev inte bara är ett transportmedel för budskap, utan något högst centralt i det sociala livet framgår på flera sätt av Biurmans bok. För det första inskärps det i förordet att brevskrivande är ett medel för social framgång. Det finns exempel på personer, heter det, som ”med dylika syslor […] bracht sig til högt och hederligt Stånd i wärlden, samt genom sin Penna uträttat stora och wichtiga saker, sitt fädernesland til en owärderlig båtnad, nytta och wälfärd”. I ett samhällsperspektiv tycks brevskrivandet vara ett spridningsmedel för goda seder och ordning: ”intet land, der god ordning är och loflige Handte-ringar drifwas, kan med eftertryck des utan befrämja sitt förehafwande”. För det mänskliga umgänget är ”Bref- och Skrif-Wäxling, samt i Pennan fattade Föreningar, wid hwarjehanda tillfällen” helt ”oumgiängelig”, inte minst för ”allehanda syslor, handel och wandel medmera”.205

För det andra inplacerar Biurman praktiska råd och exempel i ett system med många nya schatteringar. Det finns en social ordning, som man poten-tiellt kan ta sig in i genom att skriva brev på rätt sätt. Läsaren får noggranna instruktioner om nya former för titlar ”til alla Riksens Collegier och Rätter/ jämwäl högre och nedrigare Stånds-Personer”, liksom om den delikata kon-sten att sätta punkt, komma, kolon och andra skiljetecken. De två huvud-grupper som brev indelas i belyser brevskrivandets funktioner på ett nytt sätt jämfört med tidigare retoriska läroböcker.206 Den ena huvudgruppen brev rubriceras ”Moraliske/ som angå loflige seder/”. De hör hemma inom familje- och sällskapslivet och har en rad undergrupper, som har det gemensamt att de inte har med ”sysslor och affairer” att göra. Det handlar om

visit- besök- och wänskaps-/ condoleance- tröste-/ gratulations- lyckönsk-ning-/ notifications- kundgiörelse/ tacksägelse/ invitations-biude/ afskieds- och dylika skrifwelser/ som ei härröra af sysslor och affairer.

Den andra gruppen gäller de ”Pragmatiske” breven som skrivs inom yrkesli-vet. Bland dessa finns

reverser, suppliquer, obligationer, avis-bref/ pass-porte, befallning/ klage-skrifter/ enskylningar/ wexel-/ cautions skrifter, creditiver, quittancer, morti-ficationer, promotorialer, recommendationer, intercessioner och sådana flera som angå affärer och förrättningar.207

67

En av Biurmans samtida, den brittiska boktryckaren och författaren Samuel Richardson, hävdade i en av sina brevställare att de modellbrev han förmed-lade – som primärt var familjebrev – inte bara var ”Forms to WRITE after” utan också ”Rules to THINK and ACT by”.208 Genom att följa regler och råd tränades brevskrivaren i nya sätt att förstå det egna jaget och sin plats i världen. Den som läste Biurmans brevställare tränades att se och att leva det sociala samspelet utifrån en klar uppdelning mellan ett familjeliv, som främst var kvinnans sfär, och ett professionellt, som var mannens. I båda fall sågs brev som ett instrument för att nå social framgång och det gällde att behärska detta medel med tanke på de särskilda kontexter man vände sig till. Detta illustrerar det fenomen som Beebee kallar brevskrivarmaskinen och hur det fungerade i praktiken – som ett sätt att låta sig formas för att nå framgång i en ny tid. Brevskrivande var en självteknologi som människor kunde ta i bruk för att, med Foucaults ord, påverka ”sina egna kroppar och själar och tankar, sitt eget uppträdande och sätt att vara – och på så sätt omvandla sig själva i syfte att uppnå ett visst tillstånd av lycka, renhet, vishet, fulländning eller odödlighet”.209

Vittra idrotter

I detta kapitel har jag lyft fram några väsentliga faktorer bakom de moraliska veckoskrifternas uppkomst i Sverige: de riskbenägna stockholmstryckerierna, etableringen av fasta boklådor, 1730-talet som ett ekonomiskt gynnat decen-nium, förändringen inom ståndssamhället (som bevarade det) samt de nya professionerna i statlig tjänst. Alla dessa faktorer är sammanvävda med den samhällsförändring som fick fart med krigsslutet 1718, som innebar enväldets sammanbrott och som fram till 1730 hade etablerat någorlunda fasta konturer för en ny ordning. För de borgerliga grupper som, med Biurmans ord, ville bringa sig upp ”til högt och hederligt Stånd i wärlden” blev det väsentligt att läsa och skriva väl. Detta innebar inte bara en teknisk färdighet, utan också att kunna tillämpa de mer intrikata koderna för skrivandet och för att kunna tolka brev och andra texter. I den nya brevretorikens didaktik reflekteras nå-got av vad som krävdes för att göra karriär i fäderneslandet – om man råkade vara av mankön och höra till de få procent av befolkningen som hade sådana möjligheter.

68

Genrens förankring i ämbetsmannakretsar ska avslutningsvis ges ett par konkreta exempel. Olof Dalin, prästson från Halland, läste med all sanno-likhet Sedolärande Mercurius, Posttidningar och en hel del av tidens översätt-ningslitteratur. Efter studier i medicin och humaniora i Lund hade han 1727, nitton år gammal, kommit till huvudstaden.210 Till att börja med arbetade han som informator i en adlig familj, men det var ämbetsmannabanan som lockade. Han förberedde sig genom att utöva ”vittra idrotter”, det vill säga läsning och övning i diktande samt brevskrivande.211 Redan i 20-årsåldern hade han klart för sig att sådana färdigheter, med Warburgs ord, ”borde kun-na blifva honom till gagn för hans framtid på embetsmannabanan”.212 Och Dalin lyckades. 1732 fick han en tjänst på Kanslikollegium, ett centralt äm-betsverk i rikets förvaltning och enligt Funck ”ett eftertraktat mål för unga män”.213 Här samordnades och förbereddes de ärenden som skulle behandlas av regeringen.

Olof Dalin i unga år. Han hade tidigt klart för sig att han ville bli ämbetsman.

69

I denna miljö fanns redan flera nyckelpersoner som skulle bli Dalin till hjälp med Then Swänska Argus. Bland hans kolleger fanns Carl och Edvard Carlsson, männen bakom Sedolärande Mercurius. De hade likartad bakgrund som Dalin, hade vuxit upp i välbeställd ståndsmiljö och studerat vid Uppsala universitet innan de i tjugoårsåldern fick arbete som kanslister på kollegiet.214 När Dalin började på kollegiet var utgivningen av deras veckoskrift avslutad. Nu fick de tillfälle att bistå sin nya kollega som vid sidan av sin tjänst bör-jade arbeta på Then Swänska Argus. Carl Carlsson skötte kontakterna med censorn, tryckeriet och boklådan. Han anlitade samma yrkesmän som för Sedolärande Mercurius – Schneider och Lochner. Kanslikollegium var vid denna tid placerat i Rosenhanska palatset på Riddarholmen – inte långt från Lochners boklåda och bara någon kilometer från Schneiders tryckeri.215 Ock-så censorn, Johan Upmarck Rosenadler, arbetade på kollegiet, så de manus han förhandsgranskade behövde inte transporteras så långt.

Den geografiska uppkomstmiljön för de tidiga moraliska veckoskrifterna var således ytterst begränsad. Flertalet av de produktionsmässiga förutsätt-ningar som tagits upp ovan – tryckerier, bokhandel, censorsämbetet, post-distributionens huvudkontor, de ståndsmässiga delar av staden som redak-törer och potentiella läsare sökte sig till för att utöva ”vittra idrotter” – allt detta var lokaliserat till ett koncentrerat område i och kring Gamla stan i Stockholm, samma område där Sveriges styrande elit befann sig.

71

4. Förklädda frispråkare Reflektioner om anonymitetens

och censurens betydelse

Någon gång under hösten 1732 började Dalin skriva på utkast till Then Swän-ska Argus. Han tänkte först att veckoskriften skulle ha titeln ”Sambling af Frja Tankar från Utopia”. I manuskriptet är detta den ursprungliga överskrif-ten, präntad med Dalins nätta och jämna handstil upptill på första bladet till nummer ett.216 Orden är dock överstrukna och strax ovanför har samma hand skrivit ”FrjSpråkaren” med större stil och kraftigare bläck. Stilistiskt sett tycks det vara en klok justering. Dels är den kortare titeln slagkraftigare, dels tjänar den som ett allegoriskt namn på en berättare – en rollgestalt som i essäerna kan yttra sig som ett subjekt. Så är denne gestalt också i manuset till första numret den som talar som ett ”jag” och en avsändare av texten. De läsare som eventuellt ville bidra ”med nyttiga saker, eller påminna och wid handen gifwa något, som borde omröras” ombads att sända materialet till ”Frispråkaren”.

Men ”Frispråkaren” fick aldrig någon post eftersom titeln aldrig trycktes. Den stannade på manusstadiet för två nummer. Censorn, Johan Upmarck Rosenadler, hade invändningar som han meddelade upphovsmannen genom marginalanteckningar i handskriften. I manus till I:2 har censor skrivit: ”Här måste utan twifwel helre brukas den andre titulen eller inscriptionen som antagen är i stället för frispråkaren”.217 Då syftade han inte på ”Den Sanne Fri-Språkaren”, som står som titelförslag i I:3, utan på ”Den Swänska ARGUS”, ett förslag som framgår av en bilaga till I:2. Detta alternativ, som också innehåller en omformulerad inledning, är inte skrivet av Dalin utan med en annan handstil, troligen Carl Carlssons.218 Efter ytterligare några justeringar vad gäller stavningen används från och med fjärde numret genomgående ”Den Swenska Argus” i handskriften.219 Titeln förändras alltså i sex steg i manus och minst tre personer medverkar på ett påtagligt sätt i dessa ändringar: Utgiva-

72

ren/redaktören (Dalin), censorn (Rosenadler) och medhjälparen (Carlsson). Den ålderdomliga stavning titeln till sist fick i tryck beror av allt att döma på ett val – på grund av en preferens eller tillfällighet – som gjordes på Schneiders tryckeri, det vill säga av en fjärde hand i tillkomstprocessen.220

Manuskriptet som åskådliggör dessa förändringar är väl utforskat, fram-för allt av Lamm och Hesselman, vars resultat och tolkningar jag bygger vidare på och diskuterar nedan.221 Vad som är intressant ur mitt perspektiv är hur relationen mellan handskriften och trycket kan ge en bild av vissa förutsättningar för genrens och mediets etablering. För det första gäller det censuren vid tiden som, med Schücks ord, var ”en hämsko på litteraturen”.222 Skedde det efter 1718 förändringar av censuren i mer tillåtande riktning, som främjade uppkomsten av veckoskrifter? Jag ger en kort redogörelse för ämbe-tets bakgrund och innehåll samt lyfter fram några exempel på Rosenadlers ändringar och kommentarer, som illustrerar hur censorsarbetet utövades i praktiken. För det andra ger manuskriptet belägg för att det fanns flera med-arbetare i veckoskriften.223 Det framkommer såväl i ändringar och kommen-tarer i marginalerna som i ark eller delar av ark skrivna med annan handstil än Dalins. Detta är av intresse att lyfta fram eftersom det ger en motbild till den centrering på en enskild upphovsman, som präglar historieskrivningen.

I manuskriptet är alla skribenter anonyma, även Dalin. Att skrifter och böcker utgavs anonymt var en praxis i tiden. Upphovsmannen till Then Swän-ska Argus var okänd inte bara för läsarna utan även för censor och tryckaren. Manuset ger en bild av hur genomträngande skribentanonymiteten var, vilket är en tredje punkt av särskilt intresse vad gäller tillkomstprocessen. Frågan är vilka funktioner anonymiteten hade. Avsikten i det följande är således att i grova drag beskriva censorsämbetet samt hur censuren vid tiden tog sig ut-tryck i Then Swänska Argus och i andra veckoskrifter under 1730-talet. Vidare att lyfta fram hur manuskriptet speglar en process där flera personer bidragit samt att diskutera anonymitetens betydelse.

Censuren lika gammal som trycket

Till att börja med: Varför gick det inte att kalla en veckoskrift ”Frispråka-ren” eller ”Den Sanne Frispråkaren”? Enligt censorn måste dessa titlar ”utan twifwel” bytas ut och det var också vad som skedde. Warburg menar att det

73

från ”tidskriftens egen synpunkt” var ett klokt råd som Rosenadler gav, även om ”Then Swänska Argus” språkligt sett innebar en försämring. ”’Frispråka-ren’ skulle hafva liksom affischerat en viss djerfhet och ’frispråkighet’, hvilken man alls icke var benägen att medgifva”, skriver Warburg.224

När de moraliska veckoskrifterna började utkomma vid 1730-talets början hade det svenska statliga censorsämbetet funnits i drygt fyra decennier, sedan 1686. Censuren som sådan var emellertid av betydligt äldre datum. Myndig-heters ingrepp i och indragning av tryckta skrifter samt tvångsstängning av tryckerier hade förekommit i Sverige i princip lika länge som trycket. Snart efter att Johan Snell startat det första tryckeriet på 1480-talet tog Gustav Vasas envälde ett stadigt grepp om det tryckta ordet. Publikationer skulle vara ett uttryck för kungen och staten – uppfattade som en enhet.225 Så länge produk-tionen var ringa kunde myndigheterna ha kontroll över den utan att någon särskild, permanent granskningsinstans behövde instiftas. På universiteten höll fakulteterna internt uppsikt över vad som trycktes, och den första ansat-sen till en tidning, Ordinari Post Tijdener (1645) producerades och spriddes i statlig regi, liksom de Posttidningar som därefter utkom. Censuren var så att säga inbyggd i dessa nyhetsblad; innehållet skräddarsyddes efter myndighe-ternas behov.226

Under 1600-talets andra hälft ökade den icke-statliga tryckspridningen och uppenbarligen uppfattade regimen detta som ett växande hot.227 Ett strängt formulerat plakat från Kungl. Majt 21 april 1665 förbjöd paskiller eller smädesskrifter vare sig de framträdde ”i form av samtal, rim, visor, tryckta el-ler skrivna, i koppar eller eljest utstuckna figurer”. Ingen fick befatta sig med, införa eller trycka sådana skrifter, inte ens äga dem, utan de skulle lämnas till myndigheterna och brännas av bödeln.228

Att själva censorsämbetet instiftades var ett tecken på att statens/kyrkans tidigare kontrollförmåga sviktade i relation till den efterfrågeanpassade im-porten och produktionen. I synnerhet oroade myndigheterna sig för import av skrifter som ansågs vara ett hot mot kyrkans auktoritet.229 De nya religiösa rörelserna, som pietismen, sågs som en politiskt farlig kraft. På teologiska institutionen vid landets mäktigaste universitet i Uppsala betraktades även cartesianismen som en irrlära och ett hot mot den etablerade ordningen. Vid riksdagen 1686 väckte prästeståndet därför frågan om att förbjuda den carte-sianska filosofin och, framför allt, att införa ett särskilt ämbete för att bevaka bokimporten. Det senare förslaget blev verklighet och 1688 tillträdde första

74

”censor librorum” Nils Rubens tjänsten. I censors uppgifter ingick att hålla koll på tryckeriernas produktion. Ingen bok eller skrift fick tryckas utan fö-regående granskning. Antingen skulle upphovsmannen eller tryckaren begära granskningen. Censor skulle också inspektera boklådorna och om han fann några misstänkta böcker hade han rätt att förbjuda dem.230

Ingen ändring av lagstiftningen på 1730-talet

Uppkomsten av de moraliska veckoskrifterna på 1730-talet kan inte förklaras med någon lättnad i regelverket. Trots de avsevärda politiska förändringar som genomfördes efter 1718 skedde ingen revidering av censuren förrän 1766. På 1730-talet var huvudinnehållet i befattningen fortfarande i stort sett det-samma som när censorsämbetet inrättades. Det vill säga kontroll skulle ske dels av bokimporten, i synnerhet med avseende på religiösa skrifter, dels av den svenska utgivningen för att hindra sådant som bedömdes som anstötligt mot ”religionen statum publicum & bonos mores”.231 Eftersom censor var underställd kanslikollegium skulle varje manus som godkändes för tryckning också ha kollegiets bifall.232 I praktiken var detta knappast genomförbart utan det handlade om att censorn lämnade information om sin handläggning och att gemensamma beslut togs i vissa viktigare fall.

Ämbetet hade också en annan sida än kontroll av innehållet – nämligen att övervaka litteraturens utveckling och kvaliteten, även den tekniska, på tryckerinäringen. Det var censors uppgift att se till att böcker inte trycktes på dåligt papper och att språket behandlades väl. Censorn betraktades, skriver Anders Burius, som ”det lärda livets uppsyningsman”.233 Emellertid började detta lärda liv under 1720- och 1730-talen att ta nya vägar och styrningen av det tenderade att bli mer komplicerad. Olika ämbetens innehåll och makt vägdes och omprövades i relation till varandra. Det uppstod en viss osäkerhet kring hur censorns uppgifter skulle tillämpas i praktiken, något som gav återklanger i diskussioner inom kanslikollegium och lade grunden för vissa maktkamper.234

Rosenadler hade tjänsten som censor 1716–1737 och granskade fem av 1730-talets moraliska veckoskrifter, innan han efterträddes av Gustaf Benzel-stierna. Någon censorsjournal finns tyvärr inte bevarad från Rosenadlers tid i ämbetet. Genom kanslikollegiums protokoll kan man dock i någon mån

75

– protokollen är delvis mycket svårtydda – se vilka ärenden som censorn tog upp i kollegiet. Under år 1730 behandlades ”Böckers uppläggande och censurerande” 42 gånger. Många av dessa ärenden gällde inte censur utan privilegier, det vill säga beslut om tryckeriers ensamrätt att trycka ett visst arbete. Bland de skrifter som diskuterades fanns exempelvis ”doctor ol. Sve-bilius förklaring öfwer Doctor Luthers Catheches”. ”Confiscation på böcker”, vilket i praktiken gällde importerade böcker, behandlades 20 gånger. I 19 fall handlade det om arbeten av pietisten Johann Konrad Dippel. Den 11 april 1730 noteras det att några exemplar av ”Dippels förföriska skrifter” blivit fun-na på botten av en låda ”utifrån insända” böcker.235

När det gäller de svenska utgivningsprojekt som förhandsgranskades kun-de processen bli lång. I känsliga fall kunde det ta åratal för censorn och kollegiet att bestämma om ett arbete skulle få tryckas. Ett exempel är boken

Jacob Wildes författningssamling fastnade i censuren och utgavs först efter nio år.

76

Sueciæ Historia Pragmatica, en svensk författningshistoria, som Sveriges riks-historiograf Jacob Wilde hade utarbetat som ett uppdrag i ämbetet. Det tog nio år innan myndigheterna sa ja till tryckning 1731.236 Ett annat exempel berättar Anders Nordencrantz om.237 Det gäller hans egen Arcana Œconomiæ et Comercii (1730), ett nationalekonomiskt arbete där han bland annat pläde-rade för större tryckfrihet.238 Boken lämnades till granskning 1724, fastnade i censurkvarnen och utkom först efter sex år, då i rejält nedstruket skick. ”Omständigheten tillåter intet, att anföra alla swårigheter, som både Censor och Cancellie Collegium öfwerhopade denne Yngling med”, skriver Norden-crantz.239

Hur Sedolärande Mercurius behandlades av censuren finns det inga kända uppgifter om. Men den bör ha inneburit en utmaning för censorn eftersom periodiciteten ställde helt nya krav på processens snabbhet. Varje nummer måste genomläsas och godkännas före tryckning. När det gäller Then Swän-ska Argus arbetade Rosenadler snabbt, enligt beskrivningen i II:51. Manus skickades till censorn med bud på lördagskvällen. Han returnerade dem med kommentarer och ändringar på måndagen, då sättningen på tryckeriet in-leddes. Tryckning skedde på onsdagen. ”Således är ifrån dess aflelse til dess födelse wid pass 4 ½ dag (Söndagen oräknad) ganska kort tid för den som allas omdömen är underkastad!”, heter det (Then Swänska Argus II:51). Be-skrivningen bör tas med en nypa salt. Men för att utgivningen skulle fungera måste allt ske inom ramen av en vecka.

Censorns dubbla roller

Å ena sidan var censorn en politisk kontrollant som hade till uppgift att hindra ”frispråkare” att framträda, å den andra ”det lärda livets uppsyningsman”.240 Framför allt är det den senare rollen som framkommer i manuskriptet till Then Swänska Argus. I marginalerna finns Rosenadlers anteckningar som ofta är instruktioner om strykningar och bättre ordval till ”Monsieur Argus”, som censorn kallar den han vänder sig till. Det finns också något exempel på att censorn vänder sig till tryckeriet med en kommentar. Ibland utvecklas dialo-ger mellan censorn och redaktionen. Vid flera tillfällen skriver Dalin i liksom preventivt syfte till ”vår upplysta Herr Censor”, exempelvis i I:9:

77

NB. Pour Monsièur, notre Illustre Censeur: Les vers presens nous ont paru un peu trop hardis; mais Vous verrez dans la suite, mons qu’ils ne sont preju-dice a personne et qu’ils sont tres dignes d’etre imprimés. Nous esperons que votre gout deticat y consentira. [OBS. Till vår upplysta Herr Censor. Dessa verser har visserligen synts oss något litet dristiga, men ni skall finna, att de icke kränka någon och att de är värda att tryckas.]

Till svar på detta skriver Rosenadler:

En effet, j’ai bien balancé comme vous devinez, sur ce que vos vers en question pourroient contribuer auprés du public à votre credit, ou à celui de vos ouv-rages. Cependant il n’y a que deux ou trois endroits, qui m’ont sembléz avoir besoin d’etre retouchés pour cette fois. Je me repose au reste sur votre caution à l’avenir. [I sanning, jag har väl övervägt, såsom ni förmodade, huruvida verserna i fråga skola kunna bidraga att stärka eder och edra verks kredit hos allmänheten. Emellertid är det blott två eller tre, som synts mig för denna gång behöva ändras. Jag tryggar mig för övrigt på ert löfte för framtiden.]241

Svaret påminner snarare om en välvillig chefredaktörs granskning av en text innan den trycks, än om en censors maktutövning. Rosenadlers gärning har också av litteraturhistorikerna bedömts som ”relativt liberal” och som vore han en välvillig, klok och ”faderlig vän” till Dalin.242 ”I sin ämbetsut-övning framträder R tydligast som språkets och estetikens ryktare”, skriver exempelvis Burius.243 ”Sveriges literatur och språk voro honom kära”, skriver Sylwan.244 I samtidens förhandling om vilka värden som skulle gälla tycks Rosenadler ha stått för en hållning där textens halt av vitterhet och det goda språket rättfärdigade även sådant innehåll som kunde uppfattas som politiskt känsligt eller provocerande. Det medförde emellertid också att censor kunde plädera för förbud ifall ett arbete innehöll många språkliga felaktigheter.245

När det gäller Then Swänska Argus fungerade Rosenadler vid flera tillfäl-len som ett slags förhandlare gentemot strängare viljor i kanslikollegium. Ett exempel på hur omdömena inom kollegiet kunde gå isär gäller en essä som i allegorisk form berör avunden mellan den gamla och den nya adeln (Then Swänska Argus I:14). Rosenadler gjorde inga invändningar mot texten, arket trycktes och distribuerades. En annan ämbetsman, överpostdirektören Hen-ric Bunge som sägs ha varit auktoriteten i kollegiet, läste det och hävdade att innehållet kunde orsaka konflikter mellan adelsfamiljerna. Kollegiet skickade då efter manus till nästa nummer, som fortfarande var otryckt, och fann i det

78

Manussida till Then Swänska Argus I:2. Det första stycket är struket av censor Rosenadler. Han har också skrivit kommentarer i högermarginalen, där han bland annat kräver att titeln ”Frjspråkaren” byts ut.

79

en satir om handeln med tjänster som inte var mindre provokativ. Rosenad-ler tvingades, på kanslikollegiums begäran, förbjuda boktryckare Schneider att trycka arket, liksom alla kommande.246 Then Swänska Argus blev således totalförbjuden efter att enbart 14 ark utkommit, men beslutet revs upp några dagar senare med hänvisning till att många prenumeranter ville fortsätta läsa veckoskriften. Vid denna tidpunkt hade den nästan 500 prenumeranter och ett okänt antal lösnummerköpare. Läsarna var inflytelserika personer i sam-hällseliten som kanslikollegium böjde sig för.247

I samband med denna händelse försökte Rosenadler att helt slippa undan uppdraget att granska Then Swänska Argus, men blev istället tillsagd att i fortsättningen snabbt anmäla ”anstötliga ställen” i manuskriptet till kollegiet. Förutom punktvisa strykningar förbjöd Rosenadler tryckning av ett inlämnat manus till I:33 därför att det tog upp teologiska frågor.248 I ett annat fall, Then Swänska Argus II:33, var det Dalins självcensur som stoppade en essä som Ro-senadler godkänt. I det manus som inte gick till tryck fick en gestalt komma till tals med kritik mot kungamakt och hovstat. Manuskriptet omarbetades och användes istället i II:35 där Dalin, enligt Hesselman och Lamm, ”lyckats ge hela skildringen en mer fantastisk prägel och låtit de båda kannstöparnes härskarplaner ha afseende på ett annat land än Sverige”.249

Ord från underjorden och andra exotiska platser

För att undgå censur var det en vanlig strategi bland utgivarna att ’främman-degöra’ innehåll som kunde provocera. I några ark av Sedolärande Mercurius, bland annat II:9, förlades frågor om handel och produktion till antikens Aten. Ingen behövde för den skull missa sambandet med 1730-talets Sverige. I Then Swänska Argus I:47 kritiseras hur tjänster tillsätts, men för säkerhets skull gäller det händelser på ”Månen”. Andra gånger var det Saturnus och Mars som utgjorde händelsernas scen.250

En veckoskrift utspelas helt och hållet i de dödas rike. I Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga. Nyligen ankommen til de dödas Rjke förs en dialog mellan två döda.251 I de nio numren, som kall-las ”samtal”, för Fruntimmersskuggan ordet och svarar på frågor som Argi Skugga ställer. Hon argumenterar för kvinnors rätt till lärdom och vitterhet och yttrar sig också om politik och teologi. När ett känsligt teologiskt ämne berörs i nionde samtalet betonar Fruntimmersskuggan för säkerhets skull att

80

hon berättar om ”en märckwärdig underjordisk händelse” (Samtal nr 9, s. 74, min kurs.). Sådana formuleringar är tydliga försiktighetsmått. Men taktiken hjälpte inte alltid. Veckoskriften trycktes ju ”i öfwerwerlden” där det sattes gränser för vilka sanningar som fick framställas (Samtal nr 3, s. 24). I det tredje samtalet tar Fruntimmersskuggan upp att det föregående numret censurerats,

[…] i det man wid aftryckningen utslutit articlen om Kriget mot Turken, med mera. Jag förundrar mig deröfwer, efter jag intet annat sagt än hwad jag hördt och wäl andra sagt […].

Jag wil hoppas och önska at mina Qwinno=Reflexioner, så wäl som an-dras, hädanefter må tillåtas at se liuset i den klädnad de äre. Hjelp det dertil så mycket du kan, jag ber mycket. (Samtal nr 3, s. 24.)

Att ett censuringrepp hade gjorts bekräftas i dåvarande censor Benzelstiernas journal där han noterat att han ”utströk ett långt ställe vid slutet, där [au-thoren] företog sig att obetänksamt satijrisera på Ryssarnas fredsbrott emot Ottomanske Porten”.252

Bild Samtal

Ett sätt att försöka undgå censur av ett kritiskt innehåll var att förlägga hand-lingen till en exotisk eller allegorisk plats. Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga utspelas i de dödas rike.

81

Samtal innehåller således både stategier för att framföra budskap trots censuren och öppen kritik av censuren som sådan. Därtill, som framgår av sista meningen i citatet ovan, en uppmaning till ”Argi Skugga” – och där-med även till läsaren – att motarbeta myndigheternas makt att göra cen-suringrepp i texterna. Kritik och diskussion om censuren förekommer också flitigt i Then Swänska Argus. Som framkommit ovan censurerades ”Frisprå-karen” som titel på veckoskriften, men i essäerna dök frispråkaren upp som Argus-gestaltens alter ego. I I:6 talar en av de återkommande bifigurerna, herr Ehrenmenvet, om att han råkat ”en myndig Man” som förhört sig om vem Argus är. Ehrenmenvet berättar om sitt svar:

Jag sade, han war en Frispråkare. Hwad betyder det? sade han. Jo, swarade jag, den som utan någon afsikt fritt ut talar Sanningen. Hå, hå, skrek han til, jag förstår, det är en som gifwer hwar och en sin släng; Men sådane Titlar äro billigt misstänkte, det är farligt, man måste wara aktsam i wår fina tid, det är bäst wara wahrsam, Pennan löper så lätt, x.

Talet om den myndige man, som inte tålde att höra talas om Frispråkare, var en tydlig pik till censorn och alla censurivrare. Ehrenmenvet har förhopp-ningar om en annan ordning; han ställer sitt hopp till kungen och stånds-riksdagen:

Jag tyckes at det ädlaste teknet af ett Rikes och Folks Frihet är det, at hwar och en får säja fritt ut, hwad han menar, besynnerligen [i synnerhet] när hans afsikt ingen annan är, än sin Nästas upbyggelse. Få se, om icke wår Nådige Konung och Riksens Ständer tycka wäl derom.

I arket förekommer också ett argument för censuren, lagt i Herr Patriots mun. Patrioten, också kallad ”wår ährliga Köpman”, har enligt essän varit i en diskussion ”med en stor hop af Borgerskapet, hwaraf en del berömde, en del lastade Argus”. En ”beläsen Man” hävdade att Argus är ”bara Parsquill” [smädesskrift] och var i diskussionen ”oböijelig […] som en Eek emot det wäl-diga Nordanwädret”. Detta tills Herr Patriot sade: ”Du Narr, Tror du wäl en så gemen anstalt wara i wårt Land giordt at man skall få trycka Pasquinader? Det äro ju de, som taga wara på sådant innan de in under det som tryckas skall sätta sitt Namn.” Inför detta argument gav sig den envisa kritikern. Ar-gus konstaterar: ”detta [war] det endaste skiälet, som kunde binda honom”.

82

Ironiskt nog hade Herr Patriots argument för censur censurerats. Rosen-adler hade tonat ner den direkta hänvisningen till sin egen roll. I handskriften heter det: ”Du Narr, Tror du wäl at Hr Censor Librorum låter trycka Pasqu-inader? Han skall iu sätta sitt namn på hwart ark.” Den mening som avslutar stycket i manus – ”Tänk, huru tiocka hufwuden en del hafwa!” – ströks helt.

Dolda skribenter, främmande händer

Alla utgivare av 1730-talets veckoskrifter var anonyma i tryck; de ”jag” som talade i arken var allegoriska gestalter vid namn Mercurius, Argus, Patrioten, Nitet, Sanningen, Fruntimmersskuggan, Fru Svea och så vidare. Inga person-namn på redaktörer eller andra upphovsmän angavs, förutom på de antika dikare och filosofer som citerades. Boktryckare Schneider och bokhandlare Lochner, drottning Ulrika och kung Fredrik är de enda samtida personnamn som förekommer i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus.

Precis som de exotiska miljöerna var anonymiteten en strategi, ett sätt för skribenter att pröva gränserna bakom en mask. Det hjälpte inte mot cen-suren som sådan, men mot eftersökning och risken för eventuellt straff. Så sent som 1706 torterades och halshöggs en Johan Henrik Schönheit, tidigare landsfiskal i Umeå, för att ha låtit trycka och sprida en smädesskrift mot Carl XII. Berättelsen om bakgrunden till domen varierar i olika källor, men straffet beskrivs samstämmigt. Först brändes de tryckta böckerna. Därefter höggs Schönheits högra hand av och hans tunga drogs ut med en krok. Han halshöggs och kroppen brändes på bål.253 Handen och tungan spikades upp på skampålen vid torget i Marstrand. Tungan, som en symbol för talet, och handen för skrivkunnigheten hängde till allmän beskådan och varning.

En sådan händelse torde länge ha spritt ringar på vattnet även om döds-straff och tortyr inte tillämpades igen. Också i 1736 års lag var halshuggning det straff som stadgades för den som ”lasteliga talar, eller skrifwer” om kunga-huset. Räknades brottet som förräderi skulle förövaren först mista sin högra hand och steglas innan halshuggning skedde. Även ogrundade tillvitelser mot ”Konungens och Rikets Råd”, det vill säga regeringen, skulle enligt lagen pliktas med döden.254 Under sådana omständigheter är det inte förvånande att redaktörer och skribenter blev försiktiga med vad de skrev och med att sätta ut sina namn.

83

När det gäller Then Swänska Argus var omständigheterna speciella och det präglar också dialogen med censorn i manuskriptet. Dalin visste naturligtvis vem granskaren var. Rosenadler och Dalin arbetade båda på kanslikollegium och så gjorde även Carl Carlsson som agerade mellanhand. Enligt historie-skrivningen visste dock inte censor vem som låg bakom Then Swänska Argus förrän mot slutet av utgivningen. Det kan tyckas märkligt med tanke på att alla tre hade sina arbetsplatser i Rosenhanska palatset på Riddarholmen. Hur genomgående kunde anonymiteten vara i en så begränsad värld, kan man undra. Förmodligen fanns det personer som kunde antyda för censorn att det var en person i hans närhet som var upphovsman. När Then Swänska Argus berömmelse växte, vilket skedde ganska snabbt, är det rimligt att tänka sig att Dalins namn spreds åtminstone i den närmaste kretsen i regeringskvarte-ren. Dyberg påpekar att det faktum att Rosenadler börjar ”dua” redaktören i sina kommentarer i manuskriptets andra del (fr.o.m. II:12) tyder på att de åtminstone vid den tiden blivit bekanta med varandra.255

Anonymiteten bör också uppmärksammas i relation till ett annat viktigt faktum, nämligen att masken av ett allegoriskt ’jag’ inte nödvändigtvis döljer endast en upphovsman. Forskningen har gjort sitt bästa för att infoga vecko-skrifterna i en författarcentrerad ordning, det vill säga att attribuera var och en av dem till ett eller ett par namn. Även om det är en fördel att vi vet vilka som ansvarade för projekten, finns också problem med denna ambition. Det finns en benägenhet att attribueringsivern förstärker bilden av individuella, snarare än redaktionella, projekt. Att det bakom Sedolärande Mercurius, Then Swänska Argus och senare veckoskrifter fanns flera skribenter är något som litteraturhistorikerna bara undantagsvis ägnat intresse.

När det gäller Then Swänska Argus utgör Hesselmans analyser av språk-liga stildrag och piktur i manuskriptet en källa till kunskap om ett bredare medarbetarskap. Hans studier lyfter fram att ett antal ”främmande händer” har verkat i det – förutom censorns finner han ”åtminstone fem handstilar vid sidan av Dalins egen”.256 Samtidigt som Lamm och Hesselman ger denna bild riktas dock deras primära fokus mot Dalin som främste upphovsman. De flesta underlag i manus är skrivna med hans handstil. Detta tillsammans med språkligt-stilistiska kännetecken innebär enligt Lamm att det är ”höjdt öfver allt tvifvel” att Dalin hade full rätt att kalla sig ”Auctoren till Argus”.257 Må så vara, men om man intresserar sig för medarbetarfrågor ger Hesselman också belägg för att det fanns ett antal andra bidragsgivare med viktiga roller.

84

För det första är det belagt att Carl Carlsson skrev några ark och att det förekommer andra bidrag i essäform, som är skrivna med annan hand och språklig stil.258 Vidare skedde många förändringar på gott och ont innan ar-ken trycktes, förändringar som utgick från beslut eller misstag av andra. Cen-sorn var, som framkommit ovan, något av en språklig medarbetare och det har föreslagits och diskuterats om han till och med bidrog med en essä i ett av de ark som är skrivna med ”främmande hand” (Then Swänska Argus I:33).259 För det andra är det ett renskrivet manuskript som ligger till grund för gjorda studier. Det kan således ha funnits flera ’främmande händer’ i förlagorna. För det tredje finns ett antal brev i manus som är adresserade till Then Swänska Argus. Jag återkommer till breven i kapitel 7 och 8. Dessa omständigheter sammantagna understryker att Then Swänska Argus bör ses som ett redaktio-nellt arbete där flera personer bidrog med texter och andra språkliga insatser.

Vad anonymiteten betyder för läsningen

Anonymiteten var således en mask för skribenter att gömma sig bakom och bak varje mask kunde det finnas flera personer. Men masken var inte enbart ett skydd. Den kan också beskrivas som en kostym, ett klädesplagg. Under 1700-talet gällde fortfarande repertoardiktningens konventioner med djup försänkning i den äldre kulturen. Idén om att en skribent skulle eftersträva originalitet var ännu inte aktuell. Lån från och referenser till antika diktare gav status åt texten. Veckoskrifternas allegoriska berättarnamn, som Mercu-rius och Argus, gav sådana associationer. Att redaktörernas identiteter doldes var i det perspektivet ett kulturellt inskrivet förhållningssätt och inte ett per-sonligt val. Det bidrog till berättarröstens moraliska halt (etos).260

Vad anonymitet som konvention kommunicerade till de samtida läsarna är naturligtvis svårstuderat. Teoretiskt kan man anta att i mötet med den anonyma texten erfor läsaren inte detta som en brist eller en frånvaro utan ett annat slags närvaro. Närvaron består av de röster som talar i texten, av berättarpositionerna. I de moraliska veckoskrifterna handlar det om fiktiva identiteter, signaturer eller namn som betecknar olika perspektiv eller berät-tande jag. I Then Swänska Argus gäller det främst berättaren Argus själv, men också sidogestalter som Hjertskott, Hjernbrott, Gyllenbalance, Patriot och så vidare, samt de många brevskrivarna – vare sig de är autentiska eller inte. Hu-

85

vudberättarna Argus och Mercurius har också skiftande röster och roller. De yttrar sig som ’redaktörer’ som inleder och gör redaktionella kommentarer, som ’rapportörer’ från samhället omkring sig och som de sedelärande ’be-rättarjag’ som talar i essäerna. ”Jag” betecknar, liksom i mycket annan tidig prosalitteratur, inte en enhetlig position utan är ett slags skal som rymmer olika modus och positioner.261

Foucault hävdar att det någon gång under 1600- och 1700-talen skedde en förändring av ett äldre förhållningssätt till anonymitet: ”de ’litterära’ dis-kurserna kunde inte längre accepteras utan författarfunktion”, det vill säga utan uppgift om en upphovsmans namn.262 Upplösningen av den anonyma textens primat var en lång process som har många förklaringar i 1700-talets kulturförändring. Efter detta skifte ställer vi automatiskt några frågor när vi möter en poetisk eller fiktiv text, enligt Foucault: ”varifrån den kommer, vem som skrivit den, vid vilken tidpunkt, under vilka omständigheter eller utifrån vilken grundtanke”.263

Även om anonymitet var den konvention som gällde under hela 1700-ta-let i Sverige, finns det i de moraliska veckoskrifternas texter och kontexter indikationer på den förändring som Foucault talar om. För det första förs det en diskussion kring anonymiteten i veckoskrifterna. Sålunda var den inte kulturellt inskriven på det viset att den skulle vara fullkomligt självklar. I så fall skulle ju inga skäl för eller emot den behöva läggas fram. Konsekvensen av ’talet om’ anonymiteten blir att den synliggörs, och därmed utgör anony-miteten inte främst en mask som döljer, utan framstår som en kostym. Det som kommuniceras är ungefär: ”Se mig, jag är anonym!”

Jag ska ge några exempel på hur ämnet behandlas. Ett argument för att publicera namn på skribenter är att det minskar risken för paskiller, det vill säga smädesskrifter. I Sedolärande Mercurius II:5 heter det:

Det har blifwit proponerat, at hwar och en som skrifwer en bok eller et löst paper skall sättja sitt Namn därunder, och beswärja sig wara Author därtil. Detta skulle sannerligen utrota alla Pasquiller som komma gemenligen ut under lånta, eller ock aldeles inga Namn.

Å andra sidan, hävdas det i arket, skulle det kunna förorsaka att ”hwetet rycktes opp med agnarne”, för det namnlöst utgivna arbetet är en djupt rotad tradition:

86

[…] en del af de förnämste andelige Wärck äro utan Authorernes Namn ut-komne; Så ser man också många andra Lärda wärck gifwas ut af Anonymis. Och torde kan ske många aldrig sätta pennan på Papperet, om dem betoges den friheten at se huru deras Arbeten blifwa emottagne utan at någon wet deras Namn.

Slutsatsen av resonemanget är att man bör värna om anonymiteten och att de som utnyttjar den till att föra fram smädelser mot andra bör bestraffas. Inte enbart upphovsmannen har ett ansvar för det som utkommer, utan även läsarna: ”den som har lust att läsa Pasquiller, så, at han håller med deras Authorer, är äfwen så straffbar som sielfwa Pasquillanten”. De argument för anonymiteten som förs fram är således att det är en tradition, att skribenter bör tillåtas att anonymt pröva lyckan och att läsarna har/bör ha ansvar och urskillningsförmåga.

I Then Swänska Argus argumenteras det både för och emot anonymiteten. Texten blir, sägs det i I:1, läst på ett mer neutralt sätt om upphovsmannen är anonym. Avsikten är att läsaren ska ”läsa Arken för deras wärde och intet för Auctorens skull”. Denna funktion underströk också Olof Celsius i sitt minnestal efter Dalins bortgång: ”Ibland annat som ökte denna Skriftens [Then Swänska Argus] behaglighet, var, att dess Författare under all den tid hon utgafs blef fördold, och at allmänheten fick roa sig med gissning. Således försvan den kallsinnighet och de fördomar, som agg och afund annars mot en ung Auctor hade förorsakat […].”264 Läsningen blir således mindre fördomsfull när läsaren inte känner till redaktörens eller skribentens identitet.265

Sammankoppling mellan anonymitet och karaktärsförbättring finns det exempel på också i Den Swenske Patrioten. Här handlar det om ett slags ömsesidighet. Efterforska inte vem som brukar pennan, ber berättaren. ”Jag är och wil wara allas deras [läsarnas] wördsamme tienare och förfäcktare, så högt jag förmår och orkar.” Denna tjänande roll sammanhänger med krav på en moralisk motprestation från läsarnas sida. Jag ska ”altid hafwa mina förnufftiga Läsare mäst för ögonen”, skriver Patrioten. Läsarna förväntas vara ”upriktiga, wälmenande, förståndige, sanskylligt och nyttigt lärda, förslagna, oförtrutna, tappra, dygdiga x.x. Swenske män och Qwinnor” (Den Swenske Patrioten nr 4).

87

Faktiska demaskeringar och fortsatta karriärer

Synliggörandet av själva anonymiteten i de moraliska veckoskrifterna kan tol-kas som ett tecken på att den började urholkas som kulturell konvention. Vad det var som tvingade fram förändringen är omdiskuterat och komplext och inget jag kan behandla här.266 Men en omständighet som rimligen hade be-tydelse är att censurens kontrollbehov förändrades i samband med att trycket och den ökande läskunnigheten möjliggjorde spridning till allt större grup-per. Det krävde en individuell kropp att rikta repressalier emot, att statuera exempel med. Censurens frågor – vem, var, när, hur – är identiska med de frågor som enligt Foucault kännetecknar och producerar synen på det enskil-da upphovsmannaskapet, det vill säga ”författarfunktionen”.267

I politiken kring 1730-talets veckoskrifter framkallades, bokstavligt talat, den individuella kroppen. När det hettade till var kanslikollegiet inte tillfreds med att enbart förbjuda tryckning. Man ville också kalla in en ansvarig per-son till förhör. När Then Swänska Argus förbjöds begärde man att redaktören skulle infinna sig, men man fann ingen som kunde eller ville avslöja hans identitet. Istället var det Schneider, boktryckaren, som fick svara på frågor. Något år senare drabbades även Den Swenske Patrioten av en liknande händel-se. Censor ville förbjuda den och redaktören efterfrågades, men vem han var kunde inte uppdagas.268 Anonymiteten var vid dessa tillfällen fortfarande en skyddsfaktor mot den skymf det skulle innebära innebära för redaktörerna att tvingas stå till svars som personer. Senare blev det skyddet juridiskt avstyrt. När censuren avskaffades i 1766 års lagstiftning inskrevs det ett krav på att den ansvarige skribentens namn skulle finnas tillgängligt på tryckeriet, när en skrift utgavs anonymt, för att lämnas ut om myndigheterna så begärde.269

Anonymiteten innebar en möjlighet att pröva lyckan som skribent. Oav-sett om de idéer som presenterades var radikala och provocerande eller inte kunde masken ses som en tillgång. ”Och torde kan ske många aldrig sätta pennan på Papperet, om dem betoges den friheten at se huru deras Arbeten blifwa emottagne utan at någon wet deras Namn”, heter det, som tidigare nämnts, i Sedolärande Mercurius II:5. I en sådan formulering ligger tanken om att masken kan tas av, ifall mottagandet blir gott. Och det var precis vad som skedde. I stort sett alla redaktörer till 1730-talets moraliska veckoskrifter lät avslöja sina identiteter när projekten var avslutade.

88

Allt sedan Sylwans Sveriges periodiska literatur under frihetstidens förra del utkom 1882 är det nio namn som nämns som redaktörer och huvudskriben-ter till 1730-talets moraliska veckoskrifter: Carl och Edvard Carlsson, Olof Dalin, Johan Browallius, Olof Gyllenborg, Margareta Momma, Olof Celsius, Andreas Hesselius och Lars Salvius. Utifrån mitt perspektiv, som framgått ovan, var ingen av dem ensam upphovsman, men att de var ansvariga för pro-jekten och skribenter finns det ingen anledning att betvivla. Det finns ett visst biografiskt mönster när det gäller kön, ålder, social ställning och karriärer. Åtta var män. Sju av dem var unga män; genomsnittsåldern för dessa sju var vid tiden för utgivningen 26 år.270 Gyllenborg var lite till åren – 58 år – och den enda kvinnan, Momma, var 36. Samtliga tillhörde ståndspersonernas skikt. Gyllenborg var adlig och Momma tillhörde ståndskretsar genom giftermål.

Bo Bennich-Björkman har framhållit att författare vid denna tid skrev i och för ämbetet – också det bekräftas av redaktörernas biografier.271 De sju unga männen är av särskilt intresse eftersom det är i denna grupp de största likheterna finns. Sex av dem var prästsöner eller hade vuxit upp i prästfamil-jer. Samtliga hade universitetsutbildning. Trots att de var så unga när de utgav sina veckoskrifter arbetade de redan i statens tjänst eller skulle snart komma att göra det. Tog de risker med att ge ut veckoskrifterna, så är det i alla fall inget som märks på deras fortsatta karriärer, när deras personliga identiteter hade blivit kända. Samtliga blev i sinom tid mycket framgångsrika. Några ex-empel ur redaktörernas fortsatta meritlistor: Carl Carlsson och Dalin gjorde lysande ämbetsmannakarriärer och adlades.272 Edvard Carlsson blev, liksom Dalin, hovkansler, Browallius biskop, Celsius professor och biskop, Hesselius skriftställare av varjehanda slag. Flera av dem var politiskt engagerade och ak-tiva som riksdagsmän inom adeln. Ett par mycket framgångsrika boktryckare fanns också bland redaktörerna (Salvius och Momma).273 Salvius förärades så småningom assesorstitel för sina insatser på svenska tryckmarknaden.

En stor del av 1730-talets ”frispråkare” – Argus, Mercurius, Patrioten, Nitet, Sanningen – hade således företrädesvis unga statsanställda män bakom sig: kanslister, universitetsfolk och teologer i starten av sina karriärer. Därtill denna udda kvinnoröst, en obekant Fruntimmersskugga som tillskrivs Mom-ma: ”Jag wil hoppas och önska at mina Qwinno=Reflexioner, så wäl som andras, hädanefter må tillåtas at se liuset i den klädnad de äre” (Samtal, s. 24).

Utifrån syftet att finna förutsättningar för veckoskrifternas etablering har jag i detta kapitel ägnat intresse åt tre faktorer. För det första gäller det cen-

89

suren. Inga förändringar i censurlagstiftningen kan förklara genrens etable-ring. Efter 1718 behölls samma stränga censur som under enväldet. Censor Rosenadlers förhandsgranskning av Then Swänska Argus har dock skett med förhållandevis mjuk hand, och det hände att censor själv fick stå till svars för detta inför kanslikollegium. En viss tolerans märks även i det faktum att censuren togs upp och kritiserades i veckoskrifterna och att detta passerade förhandsgranskningen. Det står också klart att censuren producerade olika försiktighetsåtgärder, exempelvis kunde redaktörerna förlägga en viss tematik till en utomjordisk plats för att undgå strykningar.

För det andra har jag lyft fram att manuskriptet till Then Swänska Argus speglar en process där flera personer bidragit och medarbetat. Sådana samar-beten var utan tvivel en förutsättning för tillkomst och utgivning.

För det tredje har anonymitetens funktioner och betydelse diskuterats uti-från exempel i veckoskrifterna. Anonymiteten var av allt att döma en premiss för att veckoskrifternas redaktörer skulle ge sig på dessa projekt. Jag har lyft fram dess funktioner som en mask och en kostym. Anonymiteten som mask var en historiskt förankrad konvention, tillika ett personligt skydd. Med mas-

De anonyma redaktörerna blev snart kända medlemmar i den vittra eliten. Olof Dalin (till vänster) och Carl Carlsson gjorde lysande ämbetsmannakarriärer och adlades. De antog då efternamnen von Dalin respektive Carleson.

90

ken på kunde redaktörerna och medarbetarna vara okända ”frispråkare” både inför läsekretsen och myndigheterna. Om censorn/kanslikollegium kallade till förhör, vilket skedde för åtminstone två av veckoskrifterna, blev det istället tryckaren som fick infinna sig och tala för fortsatt utgivning. Masken kan också ses som en kostym. Den var ett sätt att framträda som gav anseende åt bärarna och som gynnade deras senare karriärer, när masken tagits av.

91

5. Lyx, bildning, struntprat och dryckenskapBerättelser om kaffehusen

”Jag får redan höra Critiquer öfwer mig”, klagar Argus i Then Swänska Argus I:6.

[…] i går kom en Mann in på Altenecks Caffé-Hus, som sade sig sedt trenne mina Arck, och at han intet tyckte om, det min Förläggare begärt Prænume-rationer. Det är ock ett handtwärck, sade han, at mästrara [sic] alt hwad man ser och hörer, och ändå begära Penningar derföre: Intet prænumererar jag. Ett par andra sutto bredewid, som altid äro wane at swärja på denna Mannens ord, som straxt gumrade fram ett andäktigt: Neij, intet jag hellre.

Berättelsen om diskussioner på kaffehus är ett standardgrepp i genren. Det används flitigt i The Tatler och i The Spectator, och återkommer i flera av de svenska veckoskrifterna. Stommen i konventionen är att den fiktive berät-targestalten eller någon av hans medhjälpare reflekterar kring vad som pågår på kaffehuset eller avlyssnar en diskussion utan att själv ge sig tillkänna.274 I Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus namnges kaffehus i Stock-holm som de platser där detta utspelas. Alternativt gäller det ett kaffehus i allmänhet.

Dessa skildringar har inte uppmärksammats i särskilt hög grad i svensk forskning. Just det faktum att de bygger på lån och konventioner är en orsak till de äldre litteraturvetarnas ljumma intresse. Exempelvis konstaterar Lamm att upplägget för Then Swänska Argus I:6, som citeras ovan, har The Spectators 568:de nummer som tydlig förebild. Där besöker berättaren, Mr Spectator, ett kaffehus och avlyssnar kritik mot sin publikation. Lamm, som funnit liknande innehåll även i The Tatler och i Le Misanthrope, noterar att essän i Then Swänska Argus I:6 är ett exempel på ”beroende av utländska förebilder” och därmed inte av något prioriterat intresse.275

92

I detta kapitel ska jag ägna intresse åt denna konvention och ge exempel på hur den yttrar sig i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. Trots att innehållet i hög grad kan ses som en kliché hade det verklighetsåtergivan-de anspråk på ett sätt som vid tiden var ett nytt fenomen i svensk litteratur. När en berättare – som i citatet ovan – beskriver en social händelse som han tagit del av, istället för till exempel en dialog mellan mytologiska gestalter, är det ett tidigt exempel på realistiska ambitioner.276 Rapporten ger sken av att handla om en personlig erfarenhet som förmedlas till läsaren, och att scenen är förlagd till ett av Stockholms befintliga kaffehus, Altenecks, förstärker in-trycket av autenticitet.

Detta leder också till frågor om kaffehusskildringens historiska bakgrund och sammanhang. Även om en realistisk skildring inte behöver ha något substantiellt samband med skribentens faktiska erfarenheter, finns det skäl att anta att det fanns en relation mellan tidens kaffekultur och de moraliska veckoskrifterna. Kaffet var ett signum för det nya just i den tid då vecko-skrifterna också var nya. Det kom skeppsvägen med handelsmän till Sverige, precis som The Tatler och The Spectator och tyska Der Patriot gjorde, och på 1730-talet växte Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus fram ur den geografiskt avgränsade kontext där kaffehusen hade sin främsta jordmån i Sverige, det vill säga Stockholms inre delar.

Såvitt jag har funnit har ingen närmare studerat eller diskuterat relatio-nen mellan Stockholms kaffehus och de moraliska veckoskrifterna.277 Ur ett idéhistoriskt perspektiv har Leif Runefelt behandlat kaffehusmotivet i Then Swänska Argus – det återkommer jag till.278 Det övergripande syftet här är att besvara några frågor om kaffets sammanhang och betydelse såväl i kontexten kring som i de moraliska veckoskrifterna. Med sammanhang menar jag både historiska förhållanden – så som de kan läsas ur arkivmaterial – och idéer och föreställningar som kopplades till kaffe och kaffehus i veckoskrifterna och i samtida dokument. Jag beskriver i vilken omfattning det förekom kaffehus i Stockholm vid 1730-talets början samt vad som är känt om vad som pågick på kaffehusen. Frågan är: Finns det skäl att anta att kaffehusen fungerade som en mötesplats där man – som i det inledande citatet – läste och diskuterade tidningar och veckoskrifter, och därmed gynnade deras uppkomst och sprid-ning? Till sist ger jag exempel på hur kaffe och kaffehus behandlades som motiv i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus.

93

Habermas och den borgerliga ordningen

Att skapa kunskap kring ämnet är väsentligt inte bara för klargöra viktiga aspekter av veckoskrifternas kontext, utan även på grund av den starka kopp-ling som gjorts mellan kaffehus, Spectator-genren och antaganden om fram-växten av en kritisk offentlig sfär just vid denna tid. Det är framför allt Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet som har lagt grunden för en sådan associa-tion.279 Detta arbete har jag redan berört i kapitel 2. Här ska jag uppmärk-samma den roll Habermas tillskriver 1700-talets kaffehus och diskutera den i relation till vad som är känt om situationen på serveringarna i Stockholm.

Utgångspunkten är framväxten av vad Habermas kallar ”det borgerliga samhället” och dess sociala institutioner. Den äldre makten vid hoven hade gestaltats med ståndsmässig klädsel, teatraliska ritualer, höviska fraser med betoning på det yttre framträdandet och så vidare. Detta blev nu mindre sig-nifikativt. Istället fick platser som kaffehusen en särskild roll, när de drog till sig samhällets nya intressegrupper. När privatfolk samlades på kaffehus och andra liknande inrättningar manifesterades en borgerlig livsstil med ett nytt tänkande om jämbördighet, nya värdeskalor och en möjlighet till permanenta diskussioner. I förlängningen av detta kunde det uppstå ett slags motmakt till kyrkliga och statliga myndigheter, enligt Habermas.280 Spectator-genren var, hävdar han, intimt förknippad med denna förändring. Veckoskrifter-na tematiserade vad som pågick på kaffehusen, fångade upp de frågor som stod på agendan i de kritiska samtalen, och blev en spegel för den borgerliga publiken.281

Eivind Tjønneland är en av dem som har kritiserat Habermas framställ-ning av kaffehusen roll. Han lyfter liksom andra kritiker (se kapitel 2, särskilt s. 43–45) fram problemen med den genereraliserande idealtypiska metoden.282 Habermas konstruerar en bild och idealiserar den, utan att pröva den empi-riskt. Han drar normativa konsekvenser av sin konstruktion, och det gäller inte minst ”aktiviterne på 1700-tallets kaffehus”, enligt Tjønneland.283 Bilden av vissa sociala gemenskaper – på kaffehusen, i salongerna och så vidare – kopplas till föreställningar om kommunikation, rationalitet och förnuft som om det vore ”sanningen om” och inte ”hypoteser om”.284 När sedan generali-seringarna i Borgerlig offentlighet har applicerats på olika lokala kontexter utan att ifrågasättas, har det enligt kritikerna starkt bidragit till en mytbildning kring vissa företeelser, som kaffehusen. Så möter också i svensk forskning tämligen svepande antaganden om att kaffehusen ”sedan 1700-talets början

94

fått tjänstgöra som en plats för det offentliga samtalet” och att de ”genomgå-ende [har beskrivits] som en läsande miljö”.285 Sådana påståenden har gjort mig intresserad av att ta reda på vad empiriskt orienterad forskning kan ge för bild av kaffe och kaffehus i Sverige vid tiden för de moraliska veckoskrifternas uppkomst. Jag beskriver därför tillgängligt material – tidigare forskning och uppgifter ur historiska arkiv – om detta från ca 1650 till ca 1750 och diskuterar vilken kunskap detta underlag kan ge, med tonvikt på frågan om vilka kretsar det var som använde kaffe och om det finns belägg för att beskriva kaffehusen som platser för lärande och samtal.

Kaffet kommer till Sverige

Kaffet har kallats upplysningens dryck, både med tanke på koffeinets verkan på hjärnan och på genombrottstiden i Europa. Detta ”islams vin” som håller

Ordning, samtal och gemenskap. Bilden är målad kring 1900 och fångar den okände konst-närens idéer om ett av Europas tidiga kaffehus, Hof zur Blauen Flasche, som öppnades 1686 i Wien.

95

sina brukare pigga och nyktra har, menar Heinrich Jacob, förändrat världens utseende sedan det under 1600-talet spreds i Europa och utmanade ”ölets herravälde”.286 Rika handelsmän och sjöfolk var ”kaffets pionjärer” i Euro-pa.287 Till Sydeuropas hamnstäder kom bönorna före seklets mitt och mot slutet till de norra delarna. Till att börja med såldes det enbart som läkemedel på apotek, men med den ökande handeln och nyfikenheten på ”Levanten” tilltog intresset.288

Första gången kaffe nämns i svenskt tryck är i Claes Rålambs berättelse om sin resa till Konstantinopel 1657–1658 (tryckt 1679).289 När Rålamb beskrev vad han såg i ”Levanten” hörde inte kaffet till de företeelser som gjorde sär-skilt stort intryck. Det är, skriver han, ”ett slags Ärter/föres ifrån Ægypten, hwilke Turkarne sönderstötte och kokade i Wattn/bruka til theras Delitier, och istället aff Brännewijn söppla thet in emellan Läpparne siudande hett/ förmena thet skal consumera Flusser och hindra opstijgande Dunster uthur Magan til Hufwudet.”290 I sin rapport till kungen konstaterade Rålamb: ”Det är elljest illa smakande, lijka som det wore lag af steckte Erter”.291 Man kan nog tolka denna redogörelse som att kaffet ännu var okänt i Sverige, till och med inom hovet.

Några helt säkra uppgifter om när det första kaffet kom till Sverige före-ligger inte. Den tidigast belagda kaffeimporten var ett skålpund (425 gram) som anlände till Göteborg 1685.292 Tio år senare, 1695, finns kaffe med i tull-räkenskaper också från Stockholm, men uppenbarligen hade kaffet anlänt till huvudstaden tidigare; 1688 såldes det som läkemedel på apotek.293 Från 1689 fanns det enligt Gunnar Bolin ”coffei-kokare” med vallonskt och franskt klingande namn nämnda i stadens räkenskaper. År 1699 fick en av dessa yr-kesmän burskap som stockholmsborgare, det vill säga full rätt att idka handel eller näringsverksamhet och att betala skatt, vilket tyder på att kaffekokare ansågs vara ett respektabelt yrke.294

Även om kaffe serverades och dracks offentligt redan på 1690-talet i Stock-holm måste det ha varit en mycket exklusiv företeelse. Det kan verka lite konstigt att det i London fanns flera hundra kaffehus samtidigt som kaffet var tillgängligt enbart för en liten elit i Stockholm.295 Men decennierna kring 1700 var en tid då mycket hade gått i stå i Sverige. Det ständiga krigan-det hade lett till misär för både de angripna folken och för svenskarna, och 1600-talets expansion av handel och ekonomi hade stannat av eller gått till-baka. 1720-talet brukar beskrivas en stabiliserings- och återhämtningsperiod,

96

och mycket tyder på att det var då, när utrikeshandeln återigen ökade, som kaffedrickandet fick ett slags genombrott i gynnade kretsar. Handelsskeppen medförde inte bara kaffe och andra varor utan även en utprövad modell för det europeiska kaffehuset färdig att införa i nya kontexter.296

Carl Gustaf Tessin skrev i en minnesanteckning: ”Sedan 1721 började Luxen hastigt tilltaga. Caffé var likväl inkommit i bruk 1716, men blef då, liksom Thé allmännare.”297 Det har antagits att det var de soldater som till-sammans med kungen tillbringade flera år i Turkiet som hade med sig sma-ken för kaffe och att de spred den när de 1715 återvände till hemlandet.298 I karoliners dagböcker och rapporter omtalas också kaffedrickande som en erfarenhet.299 Nu ger dessa berättelser inte alls intryck av att kaffedrickande var vanligt bland svenskarna i Turkiet, utan att det möjligen var något som då och då, för några få, kunde tillhöra armélivets exotiska sidor. Att ett tidigt kaffehus var beläget i örlogsstaden Karlskrona tyder också på att det konsu-merades kaffe bland militärer, vilket för all del även kaffehusen i Stockholm gör – mängder av soldater låg i beredskap i Stockholm under krigstiderna och även efter krigsslutet var huvudstaden ett slags uppsamlingsplats innan soldaterna tog sig till sina hemorter.300

Det är knappast troligt att vanliga soldater hade råd att konsumera kaffe. Kaffe var exklusivt och dyrt, men trots allt inte fullt så dyrt som en vida spridd uppgift gör gällande (50 daler kopparmynt för ett skålpund).301 Den uppgiften är tio gånger högre än det pris jag funnit i dokument från samtiden. I en pris-lista från Stockholm 1740 anges 5 daler kopparmynt som pris för ett skålpund ”Levants”, det vill säga turkiska kaffebönor.302 Ungefär detta pris – 4–5 daler kopparmynt för ett skålpund – gällde under hela detta år för turkiskt kaffe en-ligt de veckovis publicerade priscouranterna.303 Tulltaxan bekräftar prisnivån: 1730 uppgavs värdet på ett skålpund ”Caffe-Bönor” vara 36 öre silvermynt.304 Kaffe var en lyx och även om bruket av det blev, som Tessin skrev, ”allmän-nare” på 1720-talet skulle det dröja ett bra tag innan drycken nådde bredare befolkningslager.305 Så sent som 1755 konstaterade Elias Granroth i Åbo i en avhandling att många i hans samtid av ”medelmåttig ålder […] i deras upp-växt nästan aldrig sedt, mindre smakat Caffé, ja ej en gång hört talas derom, eller wetat hwad det war”.306

97

Kaffekokare och kaffehus

Det var således i fina salonger och på kaffehus man till att börja med drack kaffe i Sverige, och utan tvekan var konsumtionen huvudsakligen förlagd till Stockholm, framför allt till det som kallades ’staden’ – Gamla stan – där landets administration och politiska centrum fanns. Var i ’staden’ de första kaffekokarna på 1690-talet – Jacob von der Velde, Daniel Morgange och Johan Benevelt med flera – hade sina utskänkningsställen är inte närmare känt.307 Kanske var de, precis som de tidiga bokhandlare som kom resande från Tyskland, ambulerande försäljare som hyrde in sig i tillfälliga lokaler eller som anlitades vid särskilda tillfällen? Kanske hade de bara ”krypin”, likt Paris första kaffeservering öppnad 1669?308 Ordet kaffehus som indikerar en särskild lokal nämns i alla fall i en förordning från magistraten i Stock-holm 1705, och 1728 namnges i Andreas Jochim von Henels adresskalender minst femton sådana serveringar i Stockholm.309 I adresskalendern meddelas även att det finns ännu flera ”som uthängiande Schiltar kunna anwisa”.310 Av allt att döma ökade antalet ytterligare på 1730-talet. Till Handelskollegiet i Stockholm inkom under decenniets första år många ansökningar om att få starta nya kaffehus.311 Flera av dessa ansökningar kom från kvinnor som var soldatänkor och behövde något att försörja sig på.312

I relation till antalet krogar i Stockholm på 1730-talet var kaffehusen inte många. Det lär ha funnits 400 krogar 1731 och då var inte vinkällare och traktörer inräknade.313 Om man räknar med att det fanns sammanlagt 500 utskänkningsställen (källare, traktörer, krogar och kaffehus) och att 20–25 av dessa var kaffehus utgjorde kaffehusen inte mer än ungefär fyra–fem procent. Kaffekokarna arbetade också för att de inte skulle bli fler; deras societet antog 1740 ett reglemente om att antalet kaffeskänkerier skulle vara högst 25.314

Stockholms utskänkningsställen var en värld där män konsumerade och kvinnor serverade. Bolin ger en bild av en hårt könssegregerad miljö. Betjä-ningen på kaffehusen ”var uteslutande kvinnlig”, skriver han.315 Som fram-gått ovan kunde kvinnor också driva kaffehus, men som besökare deltog de inte.316 Inte ens de moderiktiga ”Honorna […] gå på Torg eller Caffe-Hus” heter det i Then Swänska Argus II:37. Men det var inte heller vilka män som helst som drack kaffe på servering. Det var främst ekonomiskt privilegierade män: ämbetsmän, ståndspersoner, rika handelsmän och andra ur det högre borgerskapet.317

98

Kaffets exklusivitet och det faktum att det dracks främst på lokal hade också att göra med vad som krävdes för beredningen. I Olov Hiorters alma-nacka för 1747 lade Linné fram sina tankar om detta. Kaffehusen, menade han, var en följd av att det var omständligt att göra kaffe drickbart. På kaffe-huset kunde man få drycken ”prompt” medan ett kaffekalas hemma var en både kostsam och arbetsam historia.318

Politiska samtal och nyhetsspridning

Frågan är då vad som hände på kaffehusen. Fungerade de så som de enligt Brian Cowan gjorde i London, som platser där lärda män (”gentlemen virtuo-si”) möttes, läste tidningar, skrev brev och diskuterade dagsaktuella ämnen?319 Finns det skäl att, som Nyman gör, tala om ”kaffehusakademier” som hade en betydelsefull roll för att ”utvidga den lärda republikens gränser”?320 Det första man tvingas konstatera är att materialläget när det gäller personliga

I William Hogarths bild från 1730-talets London är kaffehuset inte någon lugn plats för konversation och läsning. Tom Kings kaffehus skildras som ett ställe för spelande, supande och prostitution.

99

vittnesmål är mycket magert. Möjligen kan det finnas ouppmärksammade berättelser om kaffehus i arkivmaterial som brev och dagböcker, men inom ramen för denna studie har jag inte kunnat ta fram sådan information.

Den tidigaste berättelse jag funnit är skriven av Christopher Polhem. Hans kortfattade skildring av ett besök på ett kaffehus i Karlskrona 1716 ger ett intryck av att det fördes politiska samtal över kaffekopparna:

När jag förledit åhr var vid CarlsCrona, och af et särdeles tilfälle kom i Dis-curs på et Caffi-hus med någre där sittiande obekante personer om Myntför-högningen samt annat i almänna saker, och the förmärkte mig hafva någon kunskap uti sådant, samt vara inclinerat til alt, hvad som fäderneslandets nytta och fördelar kan befrämja, vijste mig en af them dagen där effter et papper, hvars begynnelse och ända jag dock intet fick se, och än mindre afskrifva thet samme.321

En annan typ av källor är bokpuffar och försäljningsinformation i böcker. Några sådana ger en bild av att kaffehus kunde fungera som boklådor. Ex-empelvis skulle den som 1727 var intresserad av att läsa Swenske och Göthiske gamle handlingar av Johannis Loccenius anteckna sig ”på herr Wittes cof-fe-hus när til Stortorget”, och 1731 kunde man ”på sal. Cösters caffé-hus wid Stor tårget” prenumerera på skriften En rätt rychtad swänsk tobacks-planta.322 Å andra sidan såldes böcker lite varstans under denna tid, exempelvis i mat-bodar, på vinkällare och hos hattstofferare, och såvitt jag har funnit var inte hänvisningar till kaffehus, relativt sett, särskilt frekventa.323

Många av kaffehusen i Stockholm låg vid eller helt nära de betydelsefulla torgen, Stortorget eller Riddarhustorget. Det var inte en tillfällighet. Torg i allmänhet var inte bara öppna ytor som skapade rymd och ljus i stadsbilden, utan viktiga mötesplatser där det pågick handel och utbyttes information. Vissa torg hade mer ritualiserade funktioner som skådeplatser för myndig-hetspersoners tal till folket, offentliga bestraffningar och liknande maktde-monstrationer. Riddarhustorget fick från 1730-talet en särskilt markerad roll som ett politiskt och administrativt centrum, det blev ”hjärtat i den politiska kroppen”, som Sennefelt uttrycker det.324 Vid torget bodde kungligheterna, här hade kanslikollegium kontor och här fanns möteslokaler för de politis-ka stånden. Som social mötesplats dominerades det av unga män, adliga eller ofrälse ståndspersoner, och av det talade ordets nyhetsförmedling. Ar-gus markerar med frekventa hänvisningar sin tillhörighet till denna värld.

100

”Mina Secretesser löpa från mig och spatzera nu på Riddarhustorget”, heter det exempelvis i Then Swänska Argus II:20. ”Redan själfva torget erbjöd en omfångsrik nyhetsmarknad, och ville man höra dagens on dits, infann man sig där”, skriver Lundin. Nyheterna spreds sedan via kaffehusen i närheten:

Hvad sålunda inhämtats omsattes på närmaste kaffehus och spreds sedan till olika platser af staden. På det sättet voro den tidens kaffehus lika goda nyhetsutprånglare som senare tidningar och af ungefär samma betydelse.325

Spelande och brännvinsdrickande

Går man till myndigheternas förordningar och publikationer finns en hel del som tyder på att kaffehusens verksamhet inte var renodlad till upplysningens nyktra dryck. Det fanns sidoverk-samheter av skilda slag. För det första spel och dobbel. Redan 1705 utfärdade magistraten i Stockholm ett förbud mot spel på kaffehusen och det utvecklades till något av en följetong i förordningarna – 1712, 1719 och 1731 spreds nya skrivelser antingen med strängare straff eller där nya spel inkluderades.326 För det andra söps det friskt. Carl Gyl-lenborgs komedi Svenska Sprätthö-ken som uppfördes första gången 1737 erbjuder en bild av ämnet. I pjäsen är en man från landsorten, Junker Torbjörn, på besök i Stock-holm där han går på ”Tourongs Caffé-hus”.327 Han tror att det bru-na som serveras är öl, beställer ett halvstop och bränner sig när han

En av många tryckta förordningar som spreds i syfte att reglera aktiviteterna på Stockholms kaffehus.

101

försöker stjälpa det i sig. För att komma över denna obehagliga erfarenhet av kaffedrickande beställer han sedan en stor sup brännvin och visar återigen att han kommer från landet, när han inte förstår vad servitören menar när denne frågar vilken sort som önskas. Också Frans, en av berättarna i Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien, tar en sup på sitt första besök på ”Coffè-Hus” (nr 4). Ur hans perspektiv är problemet i miljön inte kaffet utan en annan nymo-dig lyx: ”Hela huset war upfylt med rök/ borden woro med tobak beströdde/och stolarna lågo här och der på sned emot wäggarne. Somlige sutto: somlige gingo af och an på golfwet med handen i sidan/och hatten på ena öra.”

Låt vara att detta är fiktion och inte någon tillförlitlig källa om hur det gick till på kaffehus.328 Att brännvin serverades på kaffehusen framgår dock av andra källor.329 Såväl i hem som på kaffehus och krogar destillerades, dracks och såldes stora mängder brännvin. Under riksdagsmötet 1731 behandlades frågan om att brännvinskonsumtionen tagit överhanden i hela landet. Man beslöt att förbjuda husbehovsbränning och lägga skatter på produktion och försäljning. I den kungliga förordning som snart utgick underströks det att ”Källare/Cafehus och Krögerier” skulle ha rätt att sälja ”i minut”.330 Några månader senare uppmanades Stockholms ”alla Wijnskiänkar/Cafe-kokare och Apothekare, hwilka Bränwin af bättre och sämre sorter i minut utsälja” att infinna sig på Rådhuset för registrering.331 Det är inte särskilt långsökt att anta att det utöver den lagliga rätten att sälja mot att betala avgift till staten också fortsatte förekomma husbehovsbränning på kaffehusen och annorstä-des. Brännvinsutskänkning som komplement till kaffe utgör en förklaring till att det var möjligt att driva så pass många kaffehus kring 1730 trots det höga kaffepriset.332 Även i London var det vanligt att alkohol serverades på kaffehus.333

Konsekvenserna av den alkoholhaltiga sidan av verksamheten belyses i myndigheternas förordningar och påbud. ”Swalg och Dryckenskap” på käl-lare och kaffehus återkom som ämne upprepade gånger under 1730-talet och beskrevs som ett problem som ledde till ”wåldsamheter”.334 För att stävja pro-blemen reglerades utskänkningsställenas öppettider. Det gjordes – åtminsto-ne i teorin – regelbundna inspektioner av kaffehusen för att garantera att de höll sig till förbud och inskränkningar, men såvitt jag har funnit gjordes ingen generell inskränkning av rätten att servera brännvin.335 År 1766 fick kaffehus-värdarna även tillstånd att själva destillera brännvin till försäljning, detta för att de inte skulle göra förluster på det kaffeförbud som infördes samma år.336

102

Dessa källor ger således inte ett intryck av att kaffehu-sen var alternativa akademier eller forum för rationella sam-tal, utan snarare platser för olagligt spel, superi och bråk. Man kan fråga sig hur den bilden går ihop med beskriv-ningen av att kaffehusens be-sökare kom från eliten. Var det verkligen ”embets-män”, ”stånds-persohner” och ”de ansenligeste af borgerskapet” – titlar som Henel räknar upp i sin adresskalender över betydelsefulla stockholma-re – som spelade kort, drack brännvin och ställde till med bråk?337 Ett sätt att tänka på den frågan gäller den för-ändring som ägde rum inom ståndspersonernas skikt un-der denna tid. Det fanns många nyrika och nyadlade som hade en annan inställning till konsumtion och nöjen än den gamla, egendomsförvaltande adeln hade haft. Var det således personer som drabbats av det som i samtiden beskrivs som den frätande sjukdomen lyxkonsumtion som höll kaffehusen igång och som inte var så noga med hur de betedde sig? Frågar vi kaffehus-skildringarna i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus svarar de ett tydligt ja på den frågan. Jag återkommer till det.

Den andra aspekt som måste beaktas ligger i att dessa källor – myndig-heternas skrivelser – har sin särskilda skevhet. Förordningar ger ett snävt perspektiv med fokus på sådant som myndigheterna ansåg vara problem. De utgör en tydligt maktutövande diskurs. Som ofta när det gäller lagar och för-ordningar fanns det förmodligen en reell bakgrund till att de instiftades, men inte problem överallt. Man kan alltså tänka sig att kaffehusen hade varierande inriktning på verksamheten och drog till sig besökare med olika intressen. Kanske var Claude Thurous kaffehus vid Storkyrkobrinken ett riktigt stö-

Även spelkort kunde förmedla sedelärande budskap. Spader tre i en brittisk kortlek från 1700-talet.

103

kigt ställe, som gav skäl för myndigheternas uppmärksamhet, medan Anders Hedlins vid Stortorget var känt för sin lugna miljö? Att källorna inte berättar något om sådana skillnader betyder inte att de inte fanns.

Något senare skrifter ger en bild av att kaffehus kunde vara platser för läsande och förhandlingar och att alkoholförsäljningen främst var av svagare slag.338 Elof Ehnmark citerar en inlaga från 1757 där kaffehusen beskrivs som ställen där ”resande samt rättssökande och ämbetsmän hava några publika rum, varuti de […] kunna med sina vänner överlägga och rådpläga om sina angelägenheter”. Detta sägs vara ”bekvämligare än på källare, varest endast starka drycker försäljas”.339 Även Magnus Orrelius underströk i en skrivelse 1765 att kaffehus var att föredra framför källare där ”endast hetsiga drycker finnas”. Han menade att ”bättre folk af rang, så wäl som Köpmän och andre Borgare, måste hafwa wissa mötes- och samle-platser, där de med hwarandra kunna öfwerlägga i sina göromål och angelägenheter, inga tjenligare ställen dertil gifwas, än Caffe-Hus”. Men befintliga serveringar nådde inte riktigt upp till detta ideal. Kaffedrickandet hade blivit för allmänt och kaffehusen för många, ansåg Orrelius. De borde hålla samma kvalitet som i London och Paris, inte vara ”winkelställen för den sämre hopen” som i Stockholm.

Inte nog med att en kaffehusidkare måste hålla rum, ved, talg till ljus och ”allehanda Avisor och Wecko-Skrifter”, därtill kom dryga utgifter för dus-sintals kaffekoppar och ”Glas och Bouteiller, som slås sönder”.340 Hur väl denna beskrivning motsvarade en faktisk situation på kaffehusen är svårt att bedöma. Men hur det än var lär det inte ha blivit lugnare året därpå när kaffehusidkarna fick rätt att bränna sitt eget brännvin.

Om man Habermas-hypotetiskt tänker sig att det kunde finnas en poten-tiell konflikt mellan staten/myndigheterna och en politisk möteskultur som utvecklades på kaffehusen, skulle naturligtvis förordningarna mot spel och fylleri kunna ses som en manöver för att ge myndigheterna rätt att ingripa mot vissa sammankomster. Huruvida det fanns någon sådan intention eller diskussion bakom skrivningarna går varken att belägga eller helt utesluta uti-från det material som jag tagit del av. Men det motsägs av att kaffedrickande närmast tycks ha uppmuntrats under första halvdelen av seklet, då myndig-heterna tillät allt fler kaffehus att öppna och inte införde några importrestrik-tioner, samtidigt som man med stor intensitet och i moraliska termer förbjöd ”yppighet” [lyx] i klädedräkter och bannlyste muffar, kragar, halskläden och mycket annat. Med tanke på kaffets lyxstatus är det egentligen anmärknings-

104

värt att det inte alls berördes i dessa förordningar, och inte heller, såvitt jag har funnit, i några associerade diskussioner i tryck. Däremot förtullades och beskattades importen av kaffebönor med flera olika slags pålagor, bland annat en särskild avgift till spinnhusen som höjdes 1735. Det var först några decen-nier senare som diskursen om yppighet och kraven på förbud kom att omfatta kaffet. Kaffeimporten förbjöds vid fem tillfällen, 1756, 1766, 1794, 1799 och 1817; vid alla dessa tillfällen var motiveringen att yppighet och överflöd skulle begränsas.341 Istället för kaffe skulle man använda inhemska varor som enbär eller havregryn. Flera av förbudsperioderna blev kortvariga eftersom myndig-heterna insåg att de ändå inte följdes och att smugglingen ökade.342

Kaffehusen i de moraliska veckoskrifterna

Nu till relationen mellan de moraliska veckoskrifterna och Stockholms kaf-fehus. I London på 1710-talet var The Tatler, The Spectator och The Guardian enligt Habermas ”en omedelbar del av kaffehusdiskussionerna”.343 Om The Tatler skriver han att den var ”så sammanvävd med kaffehuslivet att man kunde rekonstruera detta med hjälp av de enskilda numren”.344 Ingen forskare har så vitt jag vet påstått att det fanns ett så starkt samband mellan de svenska moraliska veckoskrifterna och kaffehusen i Stockholm, men associationen är ändå starkt närvarande i vissa antaganden och formuleringar. Exempelvis skriver Ulla Heise att besökarna på kaffehusen i Stockholm var förbryllade över vem det kunde vara som skrev Then Swänska Argus, och att det sedan visade sig vara Olof Dalin ”der mitten unter ihnen im Kaffeehaus saß und damit als initiator der schwedischen Aufkläring gilt” [som satt mitt ibland dem i kaffehuset och som därmed gäller som den som initierade den svenska upplysningen].345

Att det i både Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus finns re-ferenser till samtida kaffehus kan naturligtvis bidra till intryck av att det är verkliga förhållanden som skildras. När det i Then Swänska Argus I:6 berättas om en diskussion på Altenecks bör hänvisningen ha varit glasklar för läsarna i Stockholm. Herr Berend Altenecks änka drev kaffehus på Kindstugatan i Gamla stan, en gata som är historiskt ökänd för krogtäthet, bordellverksam-het och handgemäng. Gatunamnet – ursprungligen Kinhaestagatan, från 1400-talets mitt – betyder örfil, förmodligen efter något slagsmål, och det var

105

på en krog på denna gata som Lasse Lucidor mördades 1674. Altenecks åter-kommer i ett senare ark (Then Swänska Argus II:41) där kaffehusbesöket utgör en del av en ”sprätthöks” dagsprogram. I I:38 tjänar Guillemots kaffehus, beläget vid Storkyrkobrinken, som en estrad där ”Herr François d’ala mode” slänger upp benen på bordet. I Sedolärande Mercurius III:1 möter berättaren en upptagen man på Riddarhustorget och tar sin tillflykt först till ”Roffels Caffe-hus” [ska förmodligen vara Rousels] och därefter till ”Guillaumots” för att slippa höra mannens klagomål om ”alt för mycket at giöra”.346 ”Rousels” nämns även i Then Swänska Argus II:19, då som en plats för en petit-maitres funderingar.347

Att använda välkända namn är ett fiktivt grepp med en viktig funktion. Namnen förankrade innehållskonventionen i den lokala kontexten och gjor-de den därmed mera intressant och övertygande. Läsarna gavs intrycket av att veckoskriften befann sig – eller kunde befinna sig – i samma sociala verk-lighet som han eller hon själv. Den signalerade, precis som ”Skeppsbron” som också återkommer i arken, en scenografi som refererade till det pågående sociala skeendet. Men kaffehusskildringarna bör inte läsas som rapporter från Stockholms-serveringarna. Flertalet av dem var byggda på essäer ur tidigare publikationer i Spectator-genren.348 Essäerna hade översatts och bearbetats för att passa i den svenska kontexten. Frågan till materialet i det följande är inte om det har några dokumentära kvaliteter i meningen att de skulle vara byggda på verkliga iakttagelser, utan vilka föreställningar som kopplades till kaffehus i texterna.

Kritik av slösaktig konsumtion

Någon bild av en kaffehuskultur i Habermas mening, som gynnade en bor-gerlig profilering mot kyrka och stat, står inte att finna i någon av de moraliska veckoskrifter som jag studerat. I flera av dem nämns inte kaffehus överhuvud-taget. Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus behandlar dock moti-vet ett flertal gånger utifrån tendensen att det krävs en disciplinering av det som pågår på kaffehus.349 Den vinklingen är lika tydlig i essämaterialet som i myndigheternas förordningar om regleringar och inspektioner av verksamhe-terna. I veckoskrifterna är det inte spel, superi och slagsmål som påkallar be-hovet av disciplinering, som i förordningarna, utan andra missförhållanden.350

106

Jag ska uppmärksamma två huvudteman i kritiken som – lite förenklat – kan kallas slösaktighet och storpratan-de. I båda fall handlar det om manligt självsvåld, men i olika gemenskaper kring kaffet.

Temat om slösaktighet porträtterar en ung genera-tion som tar plats på kaffehu-sens scen. Den manstyp som står i centrum kallas oftast ’Sprätthök’ eller ’Petit-Mai-tre’, ibland ’Cavalier’ – eti-ketter som associeras med ett snobberi av löjeväckande slag och en misshushållning med tid och pengar.351 Skild-ringarna är utförliga och har nära nog etnografisk prägel. Berättarna beskriver ett tidi-gare okänt folkslag som läsar-na uppenbarligen förväntas vara nyfikna på. I Then Swänska Argus II:37 handlar det om en främmande sorts djur:352

Desse Creaturen kunna tala, siunga, äta, dricka, sofwa x som Menniskior; Men med alt detta äro ändå inga Menniskior. […] [J]ag har med mina egna ögon ofta sedt huru ett ungt Diur af denna fänaden upstiger ur sin Säng (som är bäddad liksom en Menniskio-Säng) kl. 9 eller 10 förmiddagen, dricker sin läckra Frukost, (understundom går det dock ut på Caffe-Hus, sen det klädt på sig) och kläder sig ståteligen för ett par Speglar til kl. 12, går derpå rakt på twå ben liksom en Menniskia ut på Riddarhus-Torget […]. Där det står gapandes och bligandes til kl. 1. Ja om du intet will lee åt mig, min Läsare, skall jag säija dig, at det också raisonnerar på Torget, åtminstone talar det en hop liksom ord och meningar, fast utan sammanhang […]. Kl. 3, half 4

I de moraliska veckoskrifterna skojas det med snobbiga ”sprätthökar” på kaffehusen. Så också i Carl Gyllenborgs komedi från 1730-talet.

107

eller 4 dricker det Caffe eller annat, och slankar omkring huru det kan, x. i en Wagn, på visiter &c. och stadnar wid pass kl. 6 wid ett spelbord, der det upförer sig så snabbt, at man skulle kunna swärja på, det woro en Menniskia […]. Det dansar ofta bättre än en Menniskia. Det äter sin aftonmåltid til kl. 11 eller 12, går så i Säng kl. 1, och begynner sen samma lefwerne.

Kaffehusen är ’sprätthökarnas’ livsluft och därmed en grogrund för det lättje-fulla, onyttiga livet. I ett brev i Sedolärande Mercurius II:20 framför brevskri-varen önskemål om att veckoskriften ska behandla frågan om ”de många Caf-fe-Hus och Krogar som hos Oss så öfwerflödigt inrättas”. Mercurius svarar tvetydigt att kaffehus och krogar befrämjar handeln och skapar sysselsättning till dem som inte har något meningsfullt för sig – ”därwid anwända många 1000.de unga och friska menniskor deras tid […] hwad skulle desse annars giöra?”. Stundom sammankopplas även ämbetsverken med denna problema-tik. De låter unga kanslister leva lättjefullt med gott om tid att spendera på rökning och kaffe. I Then Swänska Argus I:5 har Herr Ehrenmenvet bekym-mer med en brådmogen 16-åring, en ”Auscultant”:

[…] jag ser Ungen komma in på Caffé-Huset eller Källaren, så dryg, som han wille säija: Sij här kommer jag! Der äro pipan, tassen, och supen eller afsättaren, hans öfningar. Icke många kloka ord får man der höra af hans munn. När jag frågar effter, hwi han släppes så handlöst? swarar man: Han är engagerad i ett Collegio [ämbetsverk].

Attityden till kaffehus i de moraliska veckoskrifterna följer i genreföregångar-nas spår.353 Huvudtendensen i de tidiga Spectator-publikationerna gällde hur man skulle kunna styra och tukta vad som pågick i denna miljö. ”Far from championing an easily accessible coffeehouse society, unrestrained newspaper reading, and public debate in the public sphere, the Spectator project aimed to reign in and discipline these practices”, skriver Cowan.354 När kaffehusmiljön beskrevs i The Tatler och The Spectator ingick ”a whole host of anxieties about proper behavior in that public space”. Framför allt lyftes tillgjort beteende samt överdriven aptit på nyheter och mode fram och förlöjligades. The Tatler och The Spectator förfäktade på så vis att miljön skulle reformeras, att god smak och värdigt beteende skulle vara förhärskande där.355

Runefelt kopplar samman motsvarande tendens i Then Swänska Argus med den pågående samhällsförändringen. Kaffehusmiljön utgjorde, menar

108

han, en plats där rådande umgängesnormer utmanades, där ”nya grupper inom ett svenskt mellanskikt [försökte] ernå bättre positioner. Argus ser dem och angriper dem: de hotar samhällets bestånd!”.356 Kaffehuset blev i Then Swänska Argus ”det meningslösa tidsfördrivets hemvist” – en symbol för den onyttiga konsumtionen och för en samhällsförändring som Dalin ville mot-arbeta.357 Det är det traditionella samhällets ordning, det igenkännbara, som står för dygd och nytta i veckoskriften, hävdar Runefelt. Jag instämmer i den läsningen, men vill framhålla att bilden inte blir fullt så entydig om man beaktar den andra kritiska tendensen i kaffehusskildringen – den om storpratarna. De som då kritiseras är nämligen representanter för samhälls-ordningen och det igenkännbara, medan veckoskriften utgör ett av tidens tecken på förändring.

Talandets makt och tryckets

Storpratarna möter bland annat i Then Swänska Argus I:6, som påstås skildra något som hänt på Altenecks kaffehus. I det citat jag inledde detta kapitel med återberättas ett samtal som Herr Hiertskott, Argus goda vän, har avlyssnat i lokalen. En man förklarar att han läst ”trenne […] Arck” av Then Swänska Argus, men att han inte blivit imponerad av dem och inte tänkte prenumerera. ”Ett par andra sutto bredewid, som altid äro wane at swärja på denna Man-nens ord, som straxt gumrade fram ett andäktigt: Neij, intet jag hellre.” Efter Herr Hiertskotts redogörelse är det dags för Herr Hiernbrott och Herr Patriot att berätta. Dessa män i Argus närmaste krets har också hört hur det skvallras om Argus i olika sällskap, det handlar om idel ”illmenande omdömen” som fälls av myndiga män.

Det [Argus] är just på Tyska Maneret, sade en Magister, stor Titul på lappris saker. En grann Köpman sade, det lär gå ut på det samma, som den Sedolä-rande Mercurius dref i fiohl.

Herre Gud, sade en Präst, Argus! få se huru skarpsynt han blir!

Till skillnad från ’sprätthökarnas’ lös- och slösaktiga leverne, representerar storpratandet inte något nytt. Det är ingen tillfällighet att det är etablerade män som ”Magister”, ”Köpman” och ”Präst” som yttrar sig i citatet ovan. De

109

är gestalter som står för den i traditionen djupt förankrade muntliga kulturen, för ståndssamhället och den rådande hierarkiska samhällsordningen. Proble-met med dem, enligt arken, är att de vidmakthåller fördomar. I de samtals-situationer som beskrivs finns det dominanta aktörer som påverkar andras åsikter, inte därför att deras uppfattningar är bättre eller mer genomtänkta än andras, utan därför att de skapar och upprätthåller en maktställning genom sin muntliga förmåga. På ”hwart Caffè-Hus har man mästedels en wiss Offi-cerare, en wiss Skrifware, eller en wiss Borgare, som är det rummetz Orakel, och skal afdömma uti alla emellan Supar och Tassar förekommande mål och nouveller. Hans lilla begrep har där en stor wördnad”, heter det i Then Swänska Argus I:21, och i I:27:

Jag såg en halflärd, stormodig och talsam Buss inkomma på ett Caffehus, der han är wahn at säya bons-mots, och språka domwäldigt om alla ämnen i werlden: Han talade om alt, som det woro Ingenting, och om ingenting, som det woro alt, så at alt det han sade, war lappri.

Mot sådana pratmakare kan Argus dock gå i svaromål – för även om de enligt skildringarna har makten på kaffehuset, har Argus ordet och tolkningföre-träde i arken. När Argus och hans vänkrets i I:6 retrospektivt kommenterar skvallret på kaffehuset tar de avstånd från pratet – både från själva orerandet och det innehåll det skapar. Läsarna görs till Argus bundsförvanter. När den gäller den kritik mot veckoskriften, som herr Hiertskott avlyssnat och rap-porterat om, vänder sig berättaren till läsaren:

Kan du se, min Läsare, huru swårt det är at sättia Pennan på Papperet i wår tid. Hwad skall jag säija denna Mannen [kritikern] annat, än at han låter blifwa både at prænumerera och köpa mina ark? Kan han wara förutan mig, så kan wäl jag wara förutan honom. Jag har redan så mycket förnämt och ädelsinnat Folck, som will kasta ögonen på mig en liten stund hwar Wecka, at deras Antahl mår lika wäl, fast hans Person det icke förökar.

I avsnitt som dessa görs det tydligt att storpratandet inte enbart står för dålig stil i allmänhet. Det representerar muntlighetens avigsidor i konflikt med vad ett annat – trycket – kan erbjuda. När Argus påstår att han har ”mycket förnämt och ädelsinnat Folck” i sin läsekrets är det en statusmarkering, där veckoskriften hävdar sig mot ett annat medium. Argus, skriften och trycket

110

samt den förnäma läsekretsen ställs mot det oprecisa skrävlandet på kaffe-huset. Enligt framställningen skapar trycket och läsningen en möjlighet till reflektion och eftertanke medan det muntliga sammanhanget genererar ef-tersägare.358

Som ytterligare en förstärkning av sitt anseende förklarar Argus att han har läsare bland ”det täcka Könet”, det vill säga bland kvinnorna. ”De läsa gerna mina Arck, när de ha tid, och fälla derom mycket bewågna Omdöm-men.” Som framkommit tidigare i detta kapitel gick kvinnor på grund av konvention inte på kaffehus och de var även avskurna från mycket av den retoriska praxis som gällde i umgängeslivet. Här är det just kvinnor som representerar de goda läsare som kan läsa tryckt text på rätt sätt, med gott omdöme. Även ”mången beskiedlig Man” stöder Argus, heter det. Läsning-ens, skriftens och tryckets värde i förhållande till kaffehuset och pratandet bekräftas av att Argus rosas i ett infogat brev, där ”Min Herres hörsamme Tienare Lidanus” skriver: ”Jag kan intet annat än berömma Ehrt upsåt, til at hwar Weka willia roa oss med nyttige Betraktelser.”

Kritiken av kaffehusmiljön har således flera dimensioner. Kaffehusfiktio-nen tjänar som en bakgrund som veckoskrifterna kan profilera sig mot för att kunna framhålla sina egna mediala fördelar och den reform de innebär. Med sprätthökarna på scenen är udden riktad mot nya umgängesvanor, modet, fåfängan, slösaktigheten – det obeständiga och därför onyttiga. I det fallet klandras implicit en varuekonomi som drar in nymodigheter som kaffe och modekläder i landet. När storpratarna är igång handlar det om konservativa krafter som med talets makt sprider fördomar. Då är det veckoskriften som utgör den nymodighet som står i centrum. Också den har varukaraktär – Argus kritiker i I:6 för den ekonomiska försäljningsaspekten på tal, när han hävdar: ”Det är ock ett handtwärck […] at mästrara [sic] alt hwad man ser och hörer, och ändå begära Penningar derföre: Intet prænumererar jag.” Sva-ret från Argus är att han har tillräckligt många prenumeranter och köpare för att kunna avstå från en sådan läsare. Den stora fördelen med veckoskrif-ten ligger enligt resonemanget på ett annat plan än flyktig konsumtion. Det handlar om intellektuella förtjänster och förnäma gemenskaper som läsaren kan ta del av.

111

Avståndstagandet rymmer ett mått av fascination

Frågorna i detta kapitel har utgått från en konvention i Spectator-genren – bilden av en kaffehuskultur där olika samtida sociala beteenden manifesteras. Habermas har antagit att genren också växte fram ur reella kaffehusmiljöer. Jag har försökt ta reda på om det går att visa ett sådant samband i uppkomst-miljön för Sedolärande Mercurius och övriga moraliska veckoskrifter i Stock-holm på 1730-talet. Det står klart att de två företeelserna har ett geografiskt och ståndsmässigt samband. Det var i samma sociala skikt, bland stånds-personerna, som kaffedrickare och läsare fanns, och kaffehusen var främst belägna i Gamla stan i Stockholm – i det geografiskt begränsade område där veckoskrifterna producerades och distribuerades. Det är dock svårt att veta om kaffehusen fungerade som en mötesplats där man läste och diskuterade samtida frågor och publikationer. Så kan det ha varit, åtminstone ibland och på vissa håll – men mycket tyder på att det i hög grad var brännvinsförsäljning och spel som kaffehusen levde på.

I Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus fungerar kaffehusskild-ringarna som ett slags fönster mot verkligheten, det vill säga de bygger på ett anspråk att berätta om något som pågår i samhället omkring. Hänvisningar till faktiska kaffehus förstärker detta intryck, men det betyder inte att skild-ringarna kan användas som belägg för hur det faktiskt gick till på kaffehus. Det handlar om en genrekonvention och om litterära metoder. Berättelser-na är satirer med en kritisk tendens till kaffehusmiljön. De beskriver inte någon möjlighet för en ny borgerlighet att odla politiskt rationella samtal i Habermas mening. Den gemenskap som läsarna av Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus bjuds in till är att beskåda och begrunda kaffe-huskulturen med Mercurius och Argus kritiska blickar. Enligt dem befolkas kaffehusen antingen av lättjefulla, modemedvetna och slösaktiga ynglingar eller av myndiga storpratare som låter fördomarna hagla. Ingendera av dessa typer förstår sig på litteratur. Skildringarna låter påskina att som medium står veckoskriften för något annat än den oralitet, som frodas på kaffehusen. De mediala tekniker som veckoskriften bygger på – skriften, trycket och läs-ningen – befrämjar andra egenskaper och passar andra grupper: beskedliga, förnäma och eftertänksamma personer. Bland dem finns ”Fruentimber” som kan stjäla en lässtund då och då.

112

Till sist finns det skäl att framhålla att skildringarna av kaffehusmiljön kan präglas av ett mått ambivalens. Såväl de modemedvetna ynglingarna som kaffet och kaffehuset representerar det främmande, det exotiska. Avstånds-tagandet till trots väcker det också berättarnas intresse och nyfikenhet. Ett exempel finns i Sedolärande Mercurius I:10 där Mercurius besöker ”et stort Caffé-hus här i Staden” med avsikt att ”där höra hwad man tykte om mitt arbete”.359 Han ser spel, lättja och löjligt slöseri omkring sig.

På ena sidan blef jag warse en hop Cavalierer, som giöra Handtwärck af Kortspel […].

På andra sidan gingo skockar af lättingar, äfwen så förargelige för andra att se uppå, som de wärkeligen äro för sig sielfwe. De spatserade ifrån det ena bordet til det andra, til des de fördrifwit deras ledsamhet någon stund däri-genom at de sedt några lyckans egensinnige omskifften; sedan gingo de helt tågeligen ut, til at fortsätta sina wanliga besök på andra Caffé-hus i Staden. Det handtwärket hafwa de utwalt; och därföre äro de skapade, därföre hafwa de fått förstånd, sinnen, och en förnufftig själ.

Det som framför allt väcker Mercurius engagemang är ”sprätthökarne” och deras ”kommande och farande”.

Så framt man litet undersöker desse gode Herrars väsende, lärer man finna at de giöra af allehanda yppighet en wetenskap som de utstudera, och at de räk-na en öfwermåttan stor näswijshet och skamlöshet för hurtighet. Deras syssla är at kyssa hwarannan, skiämma ut hwarandra, slå hwarannan käppslängar par maniere de conversation, skryta öfwer deras slagsmål, hoor-jakter, eller andra Odygder, fast alt hwad de säija är offta osant.

Kaffehuset är således en plats där det händer allt möjligt, men där ingen läsare av veckoskriften står att finna. Mercurius kan inte fullgöra sitt ärende. Fak-tum är att han tycks ha glömt bort det, fascinerad som han blev av ”löyelig och dåraktig ungdom”.

Men/ säijer man, du har gått på Caffe-Huset til at höra hwad som säijes om dina skriffter/ och du talar bara om Sprätthökar, som du där såg. Det är sant, käre Läsare, men det är intet min skuld at jag där allenast träffade löyelig och dåraktig ungdom och hörde ingen tala om mina Papper.

113

6. Nyheter med postenTryckta och handskrivna tidningar

och deras läsare

Posttidningar var på 1730-talet den enda tryckta nyhetspublikationen i Sverige och hade så varit sedan utgivningen av den startade 1645. Den bestod framför allt av notiser med utrikesnyheter som refererats ur utländska avisor eller som byggde på brevrapporter från svenska sändebud i Europa. År 1730 produce-rades den på kanslikollegiet (dåtidens regeringskansli) och utkom en gång i veckan. Nyheterna var hårt sållade, knapphändigt berättade och naturligtvis nogsamt granskade innan de gick i tryck. Det märkte kräsna läsare och det är lätt att föreställa sig att många av dem tyckte att den information som gavs inte var tillfredsställande.

Men det fanns alternativ till Posttidningar: brev och handskrivna tidning-ar. ”Alla viktigare statstjänstemän bestod sig med privata nyhetsrapportörer och så även många präster, officerare och ämbetsmän liksom några förmögna kvinnor”, hävdar Claes-Göran Holmberg i Den svenska pressens historia.360 En fråga som väcks av detta påstående är om nyhetsförmedlingens handskrivna former skilde sig från den tryckta och i så fall hur. Att de skilde sig till inne-hållet kan tyckas självklart, men hur var det med utformningen, tilltalet och andra mediala kännetecken? Hur var brevet, det handskrivna nyhetsbladet och den tryckta tidningen formmässigt relaterade till varandra? I detta ka-pitel resonerar jag kring detta främst utifrån ett exempel, en handskriven nyhetsrapport som regelbundet under 1727–1728 sändes från Stockholm till ”Madame Eva Insenstierna á Östhammar”.361 Denna rapportering, som jag fortsättningsvis kallar Madame Insenstiernas tidningar,362 jämför jag med Posttidningar vid samma tid och även – fast mera generellt – med en stan-dardmall för brev. Avsikten är att beskriva vilka konventioner den handskriv-na nyhetsförmedlingen byggde på jämfört med den tryckta och med brevet. Med konventioner syftar jag på sådant som eventuella hälsningsfraser eller

114

rubriker, språklig hållning (neutralt eller personligt språkligt tilltal) och lik-nande – sådant som återkom i ark efter ark och som läsarna kände igen som en grundstruktur.

Materialet väcker också frågor om sammanhang och innehållets karaktär. Tidningen nämns med några rader i Den svenska pressens historia respektive Världens äldsta Post- och Inrikes Tidningar, men såvitt jag har funnit finns ingen mer ingående forskning om den.363 Frågor om vilka som låg bakom den och vem Eva Insenstierna som mottog den var kommer att beröras här. Det är exempelvis av intresse att veta om tidningens nyhetsurval var special-designat för henne. Även om inte fullständiga svar kan ges när det gäller dessa omständigheter, resonerar jag omkring det dels utifrån iakttagelser av materialet, dels utifrån vad som är känt om Eva Insenstierna genom andra källor. Min studie kan därmed bidra till forskningen om materialets karaktär och bakgrund med nya uppgifter.

Kapitlet anknyter till avhandlingens syften eftersom det lyfter fram aspek-ter av det sociala sammanhang där de moraliska veckoskrifterna fann sina utmaningar i konkurrens och samspel med andra mediala företeelser. Fram-för allt kommer det att framgå vilken oumbärlig källa brevet var för nyhets-förmedling. Detta är en av flera förklaringar till mediets maktställning och till varför brevformen så flitigt remedierades i andra genrer och medier, som i de moraliska veckoskrifterna.

Brevs betydelse som nyhetsförmedling

Brevets långa äldre historia finns det inte utrymme att gå in på här, men två omständigheter av intresse ska kort lyftas fram. För det första att brev alltifrån urminnes tider tjänat som ett makt- och nätverksinstrument för den absoluta eliten, för härskare och aristokrater.364 Ännu långt efter att Sverige fått sitt postverk 1636 fortsatte brevbefordran att vara främst ett instrument för statsmakten.365 I viss mån var det också ett nätverksmedel för den vittra eliten. (Se kapitel 3, s. 64f, där jag berört detta.)

Den andra omständighet som bör nämnas är att de postala systemen växte fram parallellt med trycket. Sjumilasteg i utvecklingen togs under renässan-sen, strax efter att de första tryckerierna inrättats. Då utvecklades de första större distributionssystemen i Europa. Under de kommande seklen växte och

115

förfinades logistiken och det befrämjade brevutbytet såväl som distributionen av tidiga tryckta tidningar.366 I Sverige utkom de första tryckta nyhetsbladen nästan samtidigt med att postverket startade. Brevet och de tryckta tidning-arna gynnade varandra, kompletterade och profiterade på varandra. Båda mediernas framgång berodde på läs- och skrivkunnighet, på nyhetsintressen och på den postala organisationen.

Som jag redan nämnt (s. 65) ökade utväxlingen av privatbrev kraftigt vid 1600-talets slut i Sverige. Mats Bladh menar att det är troligt att hela ökningen kan härledas till adeln, som utgjorde cirka en halv procent av be-folkningen.367 Kriget ledde till att adelsmän reste mycket i sina militära roller. Många högreståndspersoner hade också flyttat till Stockholm under det sena 1600-talet på grund av att de förlorat gods och lantegendomar genom den så kallade reduktionen.368 Dessa omflyttningar utgör en förklaring till att behovet för kommunikation med släkt och vänner på avstånd ökade. Brevet var det medel som stod till buds, förutom muntliga hälsningar och rapporter som levererades av ombud på resande fot.

Det finns goda skäl att anta att brevutbyten inom familjer och nätverk vid denna tid inte enbart handlade om personliga angelägenheter. Nyhetshung-ern vid stormaktstidens slut var stor. När informationen i Posttidningar och andra officiella nyhetskällor var knapphändig blev exempelvis meddelanden om stupade sådant som spreds vidare via brev och som gav näring åt speku-lationer om krigets utveckling. Personliga brev kunde gå runt i familje- och vänkretsen, läsas upp i salonger eller återberättas i valda delar. Nyhetsinne-håll kunde naturligtvis också skrivas av och vidarebefordras i nya brev. För att skilja mellan det personliga och det som skulle förmedlas till en vidare krets lade man ibland in en mera allmänt hållen del – en cedula eller sedel – med nyheter som sedan fritt kunde cirkulera bland adressatens vänner och bekanta.369 Hakon Stangerup menar att nyhetssedeln var den form som den handskrivna tidningen växte fram ur i Europa under 1500- och 1600-talen.370

Handskrivna tidningar

En handskriven tidning var en professionellt framställd nyhetssammanfatt-ning som levererades regelbundet till enskilda beställare.371 Framställningen av sådana tidningar blev ”en hel industri”, enligt Stangerup. Det skedde vid

116

Inom adeln ökade brevutväxlingen från 1600-talets slut. Brevet blev också ett flitigt använt emblem inom konsten, inte minst inom den bildtyp som kallas Trompe l´oeil (” lura ögat”). Anslagstavlan med brev, småtryck och redskap var ett mycket vanligt motiv. Tavlan skulle målas så att betraktaren inte kunde skilja det avbildade från verkliga föremål.

117

olika tidpunkter i olika länder, parallellt med att brevutbytet ökade och det tryckta tidningsväsendet utvecklades.372 De handskrivna tidningarna produ-cerades på vad vi idag skulle kalla privatföretag eller enskilda verksamheter och hade en kommersiell bas. De efterfrågades i hög grad av handelsmän som behövde information och kommunikationsmöjligheter för sina verksamhe-ters skull.373 Efterfrågan på den begärliga råvaran ’nyheter’ blev följaktligen särskilt stor i betydande handelsstäder. Där uppstod en nyhetshandel byggd på det informationsflöde som passerade postkontoren. Brev som mellanlan-dade i väntan på nästa transport lästes av postmästare och annan personal, och om innehållet värderades som intressant kunde det kopieras och säljas vi-dare. Man har antagit att producenterna till de handskrivna tidningarna ofta själva arbetade på postkontor, men de kan också ha varit fristående personer med goda kontakter på posten.

Holmberg tar upp svenska handskrivna tidningar i sitt arbete om Posttid-ningars historia från 1645 och framåt.374 Beskrivningen ger vid handen att de handskrivna tidningarna, produktions- och materialmässigt, hade ungefär samma utgångspunkter som den tryckta. Posttidningar sattes ihop av nyheter som inkom med utländska tryckta gazetter och avisor och med brev från svenska och diplomatiska korrespondenter i Europa. Ur detta material valdes, översattes och sammanfattades ett antal rapporter som bedömdes vara av intresse. Handskrivna tidningar ”skrevs [ofta] av posttjänstemännen i Stock-holm”, enligt Holmberg.375 Båda tidningsformerna var beroende av samma kretslopp av nyheter i brev och därtill av varandra. Den tryckta tidningens medarbetare hade dock överpostdirektörens och kanslikollegiums vakande ögon på sig och politiska dagsintressen styrde både censur och självcensur. De frilansande tidningsmakarna kunde välja material mer fritt när de satte ihop sina rapporter, och även använda handskrivna nyhetsblad från utlandet och muntlig information.

Hur omfattande produktionen av handskrivna tidningar var är svår-bedömt. Troligen har många manuskript förkommit.376 Möjligen gjorde adressaterna sig av med breven efter läsningen, eftersom såväl innehåll som medieform kunde vara politiskt känsligt. Det kan också finnas material i enskilda arkiv som ännu inte har uppmärksammats. Även om de bevarade handskrivna tidningarna är få, ger myndigheternas förbud indikationer om hur de uppfattades. Att regeringen med olika metoder försökte stoppa de handskrivna tidningarna tyder på att de uppfattades som ett reellt hot och

118

därmed bör ha haft relativt stor spridning. I en förordning 1673 förbjöds andra än postdirektören att handha tidningar – det gällde såväl handskrivna som tryckta.377 År 1685 togs ’problemet’ upp i ytterligare en skrivelse. Nu skulle inte heller postdirektören få befatta sig med ”fremmande Gazetters och tid-ningars införskrivande och utdelande”.378 Det hävdades att ”Betjenterna på Posthuset låta sitt arbete mera bestå uti införskrivande och utdelande af Ga-zetter, så skrifna som tryckta, än uti deras egentliga embetes sysslor”.379 Därför fördes huvudansvaret för Posttidningar och ”Gazet och advis väsendet” från Postverket till kanslikollegium så att kontrollen skulle kunna förbättras. Inte heller detta stoppade dock produktionen och distributionen av handskrivna tidningar. Det fanns uppenbarligen en efterfrågan som höll det hela igång.380 Liksom när det gäller vanligt brevutbyte spädde säkert krigshändelserna på detta nyhetsintresse vid 1600-talets slut. När inte Posttidningar erbjöd tillför-litlig information sökte man den på andra sätt. Det gällde på alla nivåer. Om Holmberg har rätt i att alla ”viktigare statstjänstemän bestod sig med priva-ta nyhetsrapportörer och så även många präster, officerare och ämbetsmän” innebär det att samma tjänstemän som förbjöd cirkulationen av handskrivna nyhetsblad höll sig med sådana.381

Madame Insenstiernas tidningar

Även en del ”förmögna kvinnor” fanns bland de handskrivna tidningarnas beställare, enligt Holmberg.382 Madame Eva Insenstierna (1696–1767) i Öst-hammar, Uppland, var en av dem. Av det som sändes till henne finns 48 bevarade nyhetsbrev. Detta är inte nödvändigtvis hela det material som hon fick sig tillsänt. Brev kan ha förkommit, men i min berättelse om det räknar jag för enkelhetens skull med att det befintliga materialet var det som sändes och mottogs. Nedan benämner jag materialet som helhet ’Madame Insensti-ernas tidningar’ och de enskilda försändelserna ’nyhetsbrev’. Nyhetsbreven är inte daterade med ort och datum för skrivandet, inte heller numrerade, men tiden för deras tillkomst och deras inbördes kronologi framgår något så när av de datum som anges för nyhetskällorna. Ort och datum för den första nyheten är som regel centrerad som ett slags rubrik; det är denna överskrift jag utgår från när jag hänvisar till enskilda nyhetsbrev. ”Paris d: 9. Junij 1727” står överst i den första försändelsen och i det sista ”Waasa d. 7 Novemb: 1729”.

119

Nyhetsbrev till Madame Insenstierna, prydligt inklistrade i ett häfte. Den övre delen av bilden återger en sida med nyheter bland annat från ”Constantinopel”, ”Pettersborg” och ”Novogrod”. Texten är skriven med två olika handstilar. På den nedre delen syns hur pappersarket också fungerade som kuvert.

120

Nyhetsbreven är inklistrade i ett häfte ungefär enligt den tidsordning som dessa datum anger.

Flertalet – drygt hälften – av nyhetsbreven utgörs av ett enkelt kvarts-ark (ungefär samma storlek som A5) med handskriven information på hela ena sidan och några rader på baksidan. Nästan hela baksidan lämnades tom för att pappersarket skulle kunna vikas med skriften inåt och därmed även fungera som kuvert. När det fanns mer att meddela kunde ett sådant ’kuvert’ innehålla flera blad med skrift på båda sidor. Två kvartsark eller ett halvt ark vikt på mitten förekommer relativt ofta och i ett nyhetsbrev, en månad (sep-tember 1727) när det tycks ha sänts bara ett enda, ingår hela fem kvartsark. I ett par brev ligger också mindre pappersstycken som liknar en sedel med tillägg – kanske ’senaste nytt’.383

Poststämplarna visar att Madame Insenstiernas tidningar sändes från Stockholm till Östhammar med vanlig post.384 Från perioden juni 1727–ok-tober 1728 sändes mellan ett och fyra nyhetsbrev per månad, sammanlagt 47 försändelser, vilket innebär ett genomsnitt på knappt tre per månad. Att det därefter finns en lucka på drygt ett år i materialet tyder på att en del nyhets-brev har förkommit. Det 48:de och sista brevet i samlingen sändes i novem-ber 1729. På detta finns ett P.S. som antyder varför korrespondensen därefter upphörde: ”Min Nådiga fru är så Nådgunstlig och kommer i hog mig med oss resterande 4 [oläsl.] wed, ellers lider iag äfwen som i ifjol.”385 Uppenbarli-gen var det en begäran om ersättning för tjänsten, och en förklaring till att översändningen upphörde kan vara att beloppet inte betalades.

Vem det ”iag” som begärde ersättning var framgår inte av materialet. Det finns ingen uppgift om avsändare på breven, och inga underskrifter eller sig-naturer under nyhetssammanfattningarna. På försättsbladet till det häfte där breven är samlade finns en uppgift om att de är ”författade af en korrespon-dent i Stockholm (H.L.G.)”. Antagligen är det någon arkivarie som gjort denna tolkning med ledning av att dessa initialer står stämplade i det lack som försluter många av breven. Det var vid tiden praxis att använda lack och stämplar för att försegla brev och åtminstone i högre ståndskretsar kunde man ha personliga sigill som betecknade avsändarens identitet. Det är således rimligt att ”H.L.G.” var inblandad i produktionen av Madame Insenstiernas tidningar, men han (eller hon?) var inte den ende korrespondenten. I lack-stämplarna finns även ett annat sigill och minst tre olika handstilar syns i manuskripten.386 Ofta har flera skribenter arbetat med samma nyhetsbrev

121

av handstilarna att döma. Det finns exempel på brev som är skrivna med en handstil och korrigerade med en annan.387 Allt detta tyder på att försändel-serna inte kom från en ensam meddelare, utan från en redaktion med flera medarbetare i Stockholm.

Skillnader och likheter

Hur skiljer sig Madame Insenstiernas tidningar från Posttidningar så som den såg ut vid samma tid (1727–1728)? De materiella och utseendemässiga skillnader som sammanhänger med de olika framställningssätten är förstås avsevärda. Posttidningar består av fyra sidor kvarto, med andra ord ett halvt ark vikt på mitten. Brödtexten är satt med frakturstil och antikvan är reser-verad för utländska boktitlar och termer. Som regel ägnas två och en halv sida åt nyheter och en åt kungörelser och annonser. Första sidan kröns av ett tidningshuvud på en halv sida. Det domineras av en bild av en båt som närmar sig en hamn, medan guden Mercurius svävar i skyn ovanför. Båten symboliserar att tidningen innehåller nyheter från utrikes orter. Mercurius, handelsmännens och nyhetsförmedlingens beskyddare, säkrar transporten. Tidningshuvudet innehåller också uppgifter om år, nummer och utgivnings-datum, exempelvis ”Anno 1728. No. 4. Stockholmske Post Tidningar Af den 22 Januarii”.

Madame Insenstiernas tidningar består av kvartsark med handskrift, adressida och lackstämpel som jag beskrivit ovan. Utvändigt signalerar den i högsta grad ’brev’ jämfört med Posttidningars – om än enkla – papperstid-ningskaraktär. När jag började jämförelsen var min hypotes att just denna skillnad skulle visa sig även i andra egenskaper, närmare bestämt att Madame Insenstiernas tidningar skulle uppvisa fler av brevs konventioner och på det viset skilja sig från Posttidningar. Den var ju adresserad till en enskild person, precis som brev, och mediet kan uppfattas som ett slags mellanform mellan brev och tryckt tidning. Därav kunde man vänta sig att tilltalsformer, exem-pelvis ”God dag, Fru Insenstierna”, skulle höra till det som remedierades från en vanlig brevstandard. Eftersom Eva Insenstierna var en rik och inflytelserik person i en adlad familj kunde man också kunna tänka sig att finna någon form av det panegyriska tilltal som var standard inom brevretoriken. Det vill säga fraser som ”Högwälborna Fru” och liknande.388

122

Men så är inte fallet. I likhet med Posttidningar saknar Madame Insensti-ernas tidningar hälsningsfraser och inledningsord, och – som redan fram-gått – även ort och datum för skrivandet och underskrifter. Det finns inte spår av något panegyriskt tilltal, eller något tilltal över huvud taget, bortsett från ”Min Nådiga fru” i det avslutande PS:et. Det finns ingen ’redaktörsröst’ som hälsar läsaren välkommen i någon av tidningsformerna och inget ’jag’ någonstans i texterna. Berättandet håller en neutral ton utan argumente-rande eller synliga värderingar och innehållet är ytterst komprimerat. Vad Eva Insenstierna i likhet med Posttidningars läsare mötte var sakligt hållna, närmast telegramartade nyhetsreferat som ofta inleddes med hänvisning till ort och datum för en opreciserad källa. Att det är referat av brev framgår som regel tydligt. ”Ifrån Wien skrifwit af 31 Decembr…” är karaktäristiska inled-ningsord till en redogörelse (18 januari 1728) som sedan fortsätter med några rader om vad som hade rapporterats från en av tidens stora utrikespolitiska konflikthärdar, konflikten mellan Österrike och Ottomanska riket. När det gäller presentationen av stoffet kan en liten skillnad noteras mellan tidningar-na. Presentationen i Madame Insenstiernas tidningar består i de flesta fall av en löpande redogörelse där många nyheter beskrivs direkt efter varandra i ett långt sammanhängande stycke. I Posttidningar kan man med dagens termer tala om att materialet är strukturerat i notiser med rubriker som består av ort och datum för det refererade, exempelvis ”Wien den 6 Decemb.”, ”Ett añat ifrån Wien af d. 9 Dec.”389

Slutsatsen av jämförelsen är att Madame Insenstiernas tidningar och Post-tidningar har mer som förenar än som skiljer dem åt när det gäller formen för nyhetspresentation. Ingen av dem remedierar några av brevets artighets-konventioner eller retoriska drag (inledning, argumentation och liknande). Istället följer de en gemensam norm; en ’neutral’, opersonlig språklig hållning som verkar ’objektiv’ och professionell. Uppenbarligen fanns det vid denna tid redan starka ’särskilda’ konventioner för nyhetsförmedling. Stangerup be-tonar, som tidigare framhållits, 1500- och 1600-talets cedula eller nyhetssedel som en förform till handskrivna tidningar.390 I cedulan som brukade biläg-gas personliga brev fanns inte heller något talande jag, några argument eller liknande. Cedulan, Posttidningar och Madame Insenstiernas tidningar delar således karaktärsdrag i form av avskalat språk och icke-subjektiva former för redogörelser.

123

Nyhetssidorna i Posttidningar 1728:3. Vinjetten på förstasidan föreställer ett segelskepp med svenska flaggor. Den romerske guden Mercurius – beskyddare för resenärer, handelsmän och nyhetsförmedlare – svävar ovanför.

124

125

126

Läsarintresset

Nu till frågan om läsarens intresse. Vad kan vi tänka oss att Eva Insensti-erna hade som motiv till att beställa en handskriven tidning, i likhet med – återigen med Holmbergs ord – ”viktigare statstjänstemän […] många präs-ter, officerare och ämbetsmän”.391 Varför nöjde hon och andra sig inte med den mer officiella Posttidningar? En given förklaring är att hon kände till att den statliga tidningen förhandsgranskades och att sådant som var politiskt olämpligt kunde stoppas. Det gjorde alternativen intressanta. Det betyder inte nödvändigtvis att handskrivna tidningar var politiskt utmanande till sitt innehåll, men att fler källor kunde användas i dem och på ett friare sätt. Up-penbarligen var läsarnas nyfikenhet på det som inte var strängt kontrollerat en motor bakom produktionerna. Som en delförklaring kan man också tänka sig att en person som höll sig med en handskriven tidning höjde sin status. I salongsumgänge eller i andra sociala sammanhang kunde den välinformerade berätta olika nyheter från när och fjärran som inte stod i Posttidningar.

Hur var det då med Madame Insenstiernas tidningar, förmedlades där verkligen annan information än i Posttidningar? Frågan är av flera skäl inte helt lättbesvarad och skulle förtjäna ett mer utvecklat studium än vad jag har utrymme för här, men för att jämföra stoffet i grova drag har jag gjort nedslag i en månads rapportering, januari 1728.392 Under denna månad sändes tre ny-hetsbrev till Eva Insenstierna. Breven är rubricerade 11, 18 och 25 januari. De tre första består av enkla kvartsark och det fjärde av två. Posttidningar utkom under månaden med fem nummer.

En skillnad framträder mycket tydligt. Det rapporteras betydligt fler inrikesnyheter i Madame Insenstiernas tidningar än i Posttidningar.393 I stort sett alla dessa nyheter är av en särskild karaktär – personinformation på hög nivå. Det handlar om prominenta personers död, ”awancemanger” inom stats administrationen och liknande. Samtliga tre nyhetsbrev som sändes i januari innehåller en god portion sådant material. Exempelvis består brevet 11 januari till tre fjärdedelar av sådant stoff och brevet 25 januari till ungefär hälften. I Posttidningar finns under månaden endast två notiser (i 3 och 4, 1728) med motsvarande material. Ett par av de befordringar som nämns i Madame Insenstiernas tidningar tas upp. I en notis nämns även att Fredrik I ämnade ta upp slottsbygget. Utöver denna knapphändiga information är det tyst i det tryckta nyhetsbladet om vad som hände inom Sveriges gränser under januari månad 1728.394

127

Posttidningar domineras följaktligen kraftigt av utrikesnyheter och även i Madame Insenstiernas tidningar finns en övervikt för sådana. En första bedömning ger vid handen att mycket i rapporteringen är gemensamt. Trots att tidningarna tycks utgå från olika källor, eftersom de hänvisar till rapporter med olika datum, är det i hög grad samma konflikter som lyfts fram. Wien är den utrikesort som toppar rapporteringen i båda tidningarna.395 Kejsarens förehavanden och olika fredsförhandlingar i regionen står i fokus. I båda tidningarna återkommer också rapportering om den pågående konflikten mellan England och Spanien.396 Exempelvis står det i Madame Insenstiernas tidningar 18 januari 1728: ”Emellan Spanien och Engeland är ej ännu alt rigtigt”, och att det avsänds ”Kulor, Bomber och Canoner till Gibraltar”. En motsvarande, fast mer utförlig, berättelse om hur ”Stora-Britannien” rustar i konflikten finns i Posttidningar 5 februari 1728. 397

Det finns emellertid en anmärkningsvärd skillnad i tidningarnas utrikes-bevakning. Madame Insenstiernas tidningar innehåller kontinuerligt nyheter från Sveriges östra grannland Ryssland medan Posttidningar är helt i avsaknad av sådan rapportering. Exempelvis meddelar Madame Insenstiernas tidning-ar att tsaren (Peter I) den 9 januari rest från Petersburg till Moskva med sin hovstat och att det ”[e]mellan Pettersburg och Mocou skall finnas en stoor myckenheet stråtröfware”.398 Denna skillnad i utrikesbevakningen visar sig gälla under längre tid, åtminstone under hela våren 1728. Posttidningar innehåller inget alls om tsaren och Ryssland, medan det i Madame Insen-stiernas tidningar finns rapporter i varje brev.

Eva Insenstierna fick således verkligen andra underrättelser än i Posttid-ningar. Hon fick fler nyheter om inrikes händelser, framför allt vad gäller befordringar och dödsfall, och fler nyheter från Ryssland än vad läsaren av Posttidningar fick. Det betyder inte nödvändigtvis att nyhetsinnehållet i Ma-dame Insenstiernas tidningar var politiskt kontroversiellt. En grov bedöm-ning av inrikesnyheterna ger vid handen att de flesta var ganska harmlösa. Till exempel var ”awancemanger” i ämbetsverk inte precis något hemligstämplat. Bakgrunden till att de berättades i Madame Insenstiernas tidningar var för-modligen den att bara en begränsad mängd information av detta slag kom med i Posttidningar som ju var starkt inriktad på rapportering från Central- och Sydeuropa. Därför fanns det ett behov av kompletterande information.

Rapporteringen om Ryssland kan ha varit känsligare. Den kompakta tystnaden i Posttidningar var knappast en tillfällighet. Kanske fanns det vid

128

denna tid någon regel om att undvika om att skriva om landet – detta för att inte påminna läsarna om de många och svåra krigsåren, alla män som fallit eller blivit krigsfångar, och så vidare. Vad man kan vara ganska säker på är att begreppet ”Ryssland” var en källa till oro för människor som präglats av sina krigserfarenheter. Den oron blev knappast mindre av att Posttidning-ar inte rapporterade något alls. Sådana informationsmässiga tomrum lär ha varit något som ökade intresset för de handskrivna tidningarna. Det leder till frågan om dessa kunde vara specialutformade för beställarna.399 Det vill säga om personer som Eva Insenstierna inte bara prenumererade på ett urval nyheter som producenterna valde fritt, utan att det i beställningen ingick att särskilda områden eller ämnen skulle bevakas. Just de två innehållsmässiga aspekter som jag lyft fram ovan, som tydligt skiljer Madame Insenstiernas tidningar från Posttidningar, skulle hypotetiskt kunna vara ämnesområden som Insenstierna beställt. Jag ska avslutningsvis argumentera för den tanke-gången utifrån vad som är känt om hennes bakgrund och kontext.

Ett bruksimperium i norra Uppland

Eva Insenstierna hade stora intressen av att bevaka nyheter inom handel och industri.400 1727, det år då de första breven i materialet är daterade, var hon 31 år och gift med handelsmannen Jakob Davidsson-Feif (1676–1736), som ock-så var riksdagsman för borgarståndet.401 De var båda ättlingar till invandrare från Skottland som hade kommit till Sverige under det tidiga 1600-talet och byggt upp framgångsrika verksamheter inom järnindustri respektive han-del.402 Verksamheterna hade gått vidare genom arv. Från det tidiga 1700-talet ägde och förvaltade Eva Insenstiernas mor, Eva Höök (1670–1742), vad som har kallats ett litet ”bruksimperium i norra Uppland”, bland annat Gysinge bruk.403 Som ett av de femton barn Eva Höök födde var Eva Insenstierna en av arvtagarna till detta imperium.

En reservation är på sin plats innan jag går vidare. Eva Insenstierna var gift med en handelsman i Stockholm, men nyhetsbreven är adresserade till Östhammar och Harg, det vill säga till bruksorter i Norduppland. En möj-lighet är att Eva Insenstierna inte var mottagare, utan enbart adressat. Det kan ha varit Eva Höök som bröt lackstämplarna och öppnade de hopvikta kvartsarken. Namnet Insenstierna var också hennes genom det första äkten-

129

skapet. Kanske använde hon det ibland, exempelvis ifall hon inte ville att det skulle vara helt uppenbart att hon var mottagaren?404 Det är en spekulation. Fortsättningsvis utgår jag från att det trots allt var dottern Eva som både var adressat och mottagare. Hon kan ha befunnit sig i Harg kring 1727 även om hennes make var verksam i Stockholm. Modern behövde hjälp med admi-nistrationen av industri och familj. Eva Höök var, efter andra maken Carl Bromans död 1722, ensam brukspatron för Gysinge och hade intressen i andra bruk – exempelvis Harg. Och flera av hennes barn från andra äktenskapet var fortfarande omyndiga 1727.405

En person i Eva Insenstiernas ställning ville rimligen hålla sig välinforme-rad om vad som hände i den inrikes administrationen. Efter krigsslutet och enväldets fall hade det skett stora förändringar, för att inte säga en omvälv-ning, i maktens skikt. De brevsända tidningarna med upplysningar kring tillsättningar och befordringar i ämbetsverken bör ha varit högintressanta för en person med engagemang i handel, gruvindustri och nyadel, särskilt som hon befann sig i landsorten dit skvallret inte nådde. Hon var knuten till många andra inflytelserika släkter genom familjemedlemmars giftermål. Kusinkretsen var stor, och en del av de namn som förekommer i rapporte-ringen – till exempel Benzelius – fanns också i detta familjenätverk.406 Dessa omständigheter skulle kunna tyda på att hon hade begärt att den handskrivna tidning som sändes till henne skulle förmedla personinformation. Hon hade i alla fall såväl ekonomiska som sociala skäl till att vara intresserad av sådan information.

Även nyheterna om Ryssland kan förklaras utifrån vad som är känt om Eva Insenstiernas erfarenheter. En av hennes halvbröder hade som ung dödats av ryssar i Estland 1708 där han var posterad som kapten i infanteriet.407 I det avseendet delade hon erfarenhet med många svenskar som förlorat anhöriga i krigen. Det finns också en specifik historia knuten till hennes adress Harg. I denna kyrkby i Östhammar vid Upplands kust fanns en hytta för förädling av stångjärn som sedan 1668 hade föreståtts av familjen. Eva Insenstiernas mormorsfar Isac Mackay hade arrenderat bruket fram till 1694, därefter över-togs arrendet av hennes far Henrik Insenstierna under åren 1694–1701 och efter hans död av hennes styvfar Carl Broman 1702–1705. Styvfadern köpte loss Harg 1706 och när han dog 1722 behöll dödsboet det till 1730. Det är alltså under denna tid, innan arvet hade delats, som Madame Insenstiernas tidningar producerades.

130

I denna lilla bruksort hade man 1719 drabbats av påhälsning av ryska flottan. I juli kom 132 ryska galärskepp och mindre båtar med sammanlagt 26 000 man in mot östersjökusten, beordrade av Peter I som försökte skräm-ma svenska regeringen att gå med på ett fredsavtal. Ryssarna stannade i flera veckor och plundrade och brände byar längs kusten. Uppland drabbades hårt och Harg var en av de första orter som skövlades.408 Flottisterna brände alla byggnader utom kyrkan och klockstapeln. Herrgården, smedjorna, ladugår-den, järnboden och alla bruksstugorna förstördes.409 De ryska soldaterna drog sedan vidare till andra platser längs kusten. Flera andra bruk som var asso-cierade med Mackays järnimperium förstördes, bland annat Åkerby bruk.410 Ryssarna återkom på skrämselturer i trakten flera gånger och upphörde inte förrän freden mellan Ryssland och Sverige var sluten 1721. Det är lätt att före-ställa sig att dessa händelser, på toppen av de långvariga krigen med Ryssland, var ett skäl för folk att vilja hålla sig uppdaterade om vad tsaren hade för sig. Tillhörde man dessutom en förmögen adelsfamilj, som kunde hålla sig med privata rapportörer, såg man nog gärna till att få sådan information. Något säkert belägg för att bevakningen av Ryssland var specialbeställd är det inte, men det står helt klart att informationen fyllde en lucka som var skapad av den officiella diskursens tystnad.

I detta kapitel har jag, utifrån exemplet Madame Insenstiernas tidningar, gett en bild av villkoren för nyhetsrapportering under censurens tid. Hand-skrivna tidningar var efterfrågade som ett komplement eller alternativ till den enda tryckta, Posttidningar, där nyheterna var hårt sållade. De handskrivna tidningarna byggde på brev och utländska nyhetsblad som passerade post-kontoren och skrevs av. Att innehållet i Madame Insenstiernas tidningar och Posttidningar skiljer sig åt har noterats i tidigare forskning, men inte beskrivits i detalj. Den jämförelse jag gjort av en månads innehåll har visat att rapporter om Ryssland ofta förekommer i den handskrivna tidningen men inte alls i den tryckta. Dessutom fick Eva Insenstierna fler inrikesnyheter än Posttidningars läsare. Jag har uppmärksammat biografiska omständigheter som tyder på att hon hade specialbeställt såväl nyheterna om Ryssland som informationen om inrikes tjänstetillsättningar. Ett annat resultat av min jämförelse är att ut-formningen av nyhetspresentationerna är likartad i den handskrivna tidning-en och den tryckta. Både i Madame Insenstiernas tidningar och Posttidningar används en opersonlig, saklig ton och stil. Det innebär att de skiljer sig starkt från de moraliska veckoskrifterna, som interagerar med läsaren liksom i en brevväxling. Icke desto mindre fanns brevet i bakgrunden även för nyhets-tidningarna, som en helt nödvändig källa.

131

7. ”… af en obekant hand”Brev som artikelform i moraliska veckoskrifter

på 1730-talet

Benämningen ”brevets århundrade” för 1700-talet är träffande. För den del av befolkningen som hade möjlighet att skriva och sända brev var det en form för all slags interaktion över avstånd: nyhetsförmedling, diskussioner, kärleksförklaringar, förhandlingar och så vidare. Brevutbyten utvidgade den personliga räckvidden. Det gick att föra samtal mellan Göteborg och Falun, mellan Linköping och Åbo, såväl som med människor i andra länder i Euro-pa. Bilden av världen växte och förändrades.

I väntan på brev kunde man läsa andras brev, eller brev i tryck. Parallellt med att den postala infrastrukturen växte till sig och möjligheterna till brev-utväxling ökade, ökade även trycket i brevform. Redan under 1500- och 1600-talen utgavs romanliknande brevfiktioner, som Juan de Seguras Processo de cartas de amores que entre dos amantes passaron i Spanien 1548 och Aphra Behns Love Letters between a Noble Man and His Sister i England 1684.411 Under 1700-talet blev brev en grundform för alla möjliga sorters trycksaker – filosofiska arbeten, romaner, pamfletter, periodiska skrifter, tidningsartiklar och så vidare. Intresset för nyheter och skvaller ledde till många utgivnings-projekt där det var oklart vad som var påhittat eller autentiskt.412 Ett exempel är Baron Montesquieus Lettres Persanes, som utkom 1721 på franska, och vars framgång inspirerade till ett antal nya brevberättelser om exotiska platser. Ett annat är Madame de Sévignés brev till sin dotter, en samling familjebrev som spreds i avskrifter under flera decennier innan de trycktes för första gången 1725 – och därefter om och om igen.413 Förmodligen letade sig exemplar av sådana ryktbara arbeten tidigt till Sverige.414 Det är belagt att Samuel Ric-hardsons Pamela; or, Virtue Rewarded, som utgavs i London 1740–1741, fanns till försäljning vid svenska bokauktioner 1743, fast då på tyska. The Spectator såldes i boklådor på 1730-talet, både på originalspråket och i fransk översätt-ning.415

132

På svenska fanns dock inte, såvitt jag funnit, vare sig någon brevfiktion eller brevdebatt i tryck förrän med de moraliska veckoskrifterna på 1730-talet. Under seklets första decennier utkom några småskrifter med ett brev i varje där innehållet utgjorde inlägg i någon politisk fråga. Dessa småskrifter hade ofta med de pågående krigen att göra och kan givetvis ha varit fiktiva, men de byggde inte på någon märkbar underhållningsambition och gav inte utrym-me för svaromål – det handlade ju om enstaka ark.416 För periodisk nyhets-rapportering som Posttidningar och handskrivna tidningar var information i brev en förutsättning och hade så varit i många decennier. Som framgått av kapitel 6 märktes inte mycket av brevformens kännetecken i nyhetstexterna. Den typ av inbjudningar till läsaren och brev som förekommer i de moraliska veckoskrifterna finns det inte exempel på i svenskt tryck innan Sedolärande Mercurius utkom.

I detta kapitel är det min avsikt att ge en övergripande beskrivning av brev-materialet i 1730-talets moraliska veckoskrifter. Frågorna gäller hur brevfor-men användes och vad som tematiserades i brev. I nästa kapitel fördjupar jag analysen av brevformens funktioner utifrån tematik i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus.

Brevens kontext och samtalets betydelse

Till att börja med kan det vara bra att påminna om brevens kontext bland andra texter. Veckoskrifterna bygger på en mix av olika artikelformer. Den kåseriliknande moraliska essän är den mest framträdande. En sådan essä kan fylla ett helt ark, men ofta finns någon dikt, kort fabel, kungörelse, rättelse eller annat småstycke mot slutet av de åtta sidorna. I vissa fall är brev tillag-da till huvudessän just på detta vis, i andra fall är de infogade i essän eller dominerar arket helt genom att ett eller flera brev fyller det från början till slut. Även om läsarbrev var en del av Spectator-genrens konventioner och i viss mening något som ’hörde till’ varierar omfattning och användning, såväl mellan som inom veckoskrifterna.

Till kontexten hör också lånen från en förmodern tid som i hög grad präg-lar veckoskrifterna. I arken finns allegorier, dialoger, fabler, sentenser på latin, referenser till klassiska tänkare och diktare som Platon, Horatius och Cicero. Från sådana källor hämtades stöd för argument i allehanda frågor. Det var en kod i en kultur som byggde på den klassiska repertoaren. Kommentarer

133

till ämnen som var aktuella vid tiden för utgivningen kan vara väl inbäddade i allegorisk form och svårtolkade för en nutida läsare, i vissa fall var de säkerligen det även för samtida läsare. Avsnitt med realistiska ambitioner, som kaffehusfik-tionen (se kapitel 5), utgör en kontrast till denna förankring i det förflutna. I dessa avsnitt förmedlas intryck av att berät-tarna går ut på gator och torg i Stockholm, besöker kaffehus och salonger, avlyssnar sam-tal, återger muntliga rappor-ter från fiktiva medhjälpare, samt mottar och publicerar brev från samtida läsare. Det öppnas bildligt talat ett föns-ter mot det pågående, en för-nimmelse av kontakt med ett samhälle i förändring.

Läsarbreven betecknar denna kontakt mer än något annat. Genom dem fick det under 1700-talet så omhuldade sam-talet en form i tryck – i tillägg, bör det sägas, till den klassis-ka dialogen som också använ-des flitigt. Samtalet var under

1700-talet i det närmaste en symbol för det som pågick i samhället – rörelsen från envälde genom kyrka och monark till ett mer borgerligt präglat sam-hällsskick. Schematiskt kan man säga att den äldre ordningen betecknas av en röst som talade ovanifrån och ned till undersåtar. Oavsett om det var monarken, prästen eller husfadern som talade var det en enväldig instans gentemot dem som stod under honom. Det ideal som möter i veckoskrifter-

Den andra utgåvan av Pamela. I den ingår ett appendix med brev som påstås vara skrivna och insända av läsare till den första utgåvan.

134

na, såväl som i mycket annat av upplysningstidens idéstoff, är istället ett där möten medborgare emellan ger utrymme för ömsesidighet med tankeutbyten i tal eller skrift. Peter Burke har lyft fram att vikten av turtagning var något man tryckte på i tidens – företrädesvis brittiska – konversationslexikon.417 Samtal och ”disputering” sågs som ett sätt att finna sanningen, skriver Patrik Lundell: ”Fick åsikter mötas och argument ställas mot varandra skulle san-ningen segra.” 418 Att denna sorts konversationer i praktiken bara utövades i högre skikt av befolkningen rubbade inte tron på samspråkets betydelse. Redaktörerna till 1730-talets veckoskrifter hörde alla till sådana kretsar som praktiserade den vittra samtalskonsten såväl i personliga möten som i brev, och det gjorde även de läsare som behandlades som potentiella skribenter och inbjöds att bidra med egna texter.

Inbjudningar och svar

Läsarmedverkan efterfrågas i fem av de nio moraliska veckoskrifter som står i blickfånget här.419 Inbjudan sker i ett förord (Sedolärande Mercurius I: förord, Den Philosophiske Mercurius nr 1), i den inledande essän (Then Swänska Argus I:1) eller en notis i slutet av något tidigt ark (Thet Svenske Nitet nr 3, Then Swenska Sanningen nr 1). Det är värt att notera att det i flera fall inte är brev utan mer substantiella tillskott som efterfrågas: ”Moralisk Discours” (Sedolä-rande Mercurius I:förord), ”nyttiga saker” och påminnelser om sådant som behöver ”omröras” (Then Swänska Argus I:1), bidrag ”uti Moralen, Physiqu-en, Matematiquen, Historiska, Oeconomiska eller eljest Philosophiska mål” (Den Philosophiske Mercurius nr 1). I ett par publikationer gäller önskemålen ”correspondance” och ”bref” (Thet Swenske Nitet nr 3 och Then Swenska San-ningen nr 1).

Gemensamt för inbjudningarna är att de ger adresser till boklådor och tryckeriägare – exempelvis till ”Factoren Herr Lochner på stora Ny-Gatan” (Then Swänska Argus I:1), ”Herr Kiesewetter […] på Stockholm” (Thet Swenske Nitet nr 3) och ”Directeuren Pet. Momma i Stockholm” (Then Swenska San-ningen nr 1) – medan utgivarna är dolda bakom sina masker. Vad som enligt inbjudningarna skulle ske med det insända materialet varierar något. Löften om tryckning ges exempelvis i Sedolärande Mercurius förord (1730), där det står att insänt material ”skal wid tjänligit tilfälle införas” och i Then Swenska

135

Sanningen nr 1 där det lovas att ”Auctoren [skall] hwarjom och enom beswara, och med all höflighet bemöta, samt på begiäran deras bref genom Trycket låta utgå”. I Then Swänska Argus I:1 sägs det mera luddigt att ”Wij skole giöra wåra Correspondenter alt nöije effter wår förmåga och med tack-samhet ärkänna deras benägenhet”.

Att döma av innehållet i veckoskrifterna fick inbjudningarna respons, även om det knappast var någon anstormning. Ett mönster i de veckoskrif-ter som efterlyst publikmedverkan är att något enstaka läsarbrev eller insänt bidrag presenteras efter några ark och att de sedan blir fler. Innehållsmässigt är breven ett brokigt material som behandlar sådant som Sveriges gruvdrift, ståndssamhällets förändring och äktenskapliga problem – och är alltifrån se-riösa förslag till hur Sveriges problem ska lösas till skämtsamma bagateller. En del är publicerade som hela brev, andra refereras eller citeras, diskuteras eller besvaras. I många fall är de publicerade med signatur eller utan underskrift. Några exempel på hur breven signeras: ”Jag förblifwer med obekant tiänst x.” (Sedolärande Mercurius II:5), ”Min Herres x. HERACLITUS.” (Sedolä-rande Mercurius II:20), ”Förblifwer.” (Then Swänska Argus I:49), ”Min Herres Tienstwillige F. Skenhelig” (Thet Swenske Nitet nr 7), ”Förblifwer min Herres Hörsamste Tienare. SINCERUS.” (Then Swenska Sanningen nr 5). I något en-staka förekommer namn som låter autentiska, som ”Min Herres Hörsamma Tienare Olof Jernberg” (Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien nr 21).

Problem i tidigare forskning

Vilka det var som dolde sig bakom dessa signaturer vet vi inte. Vissa forskare har bedömt att brevmaterialet till stor del är uppdiktat av redaktörerna. När det gäller Then Swänska Argus antar Lamm att ”[a]f de bref, som Argus inför som insända, äro de flesta säkert författade af Dalin själv”. ’Säkert’ används dock här i meningen ’förmodligen’ eftersom han tillstår att det inte finns belägg för ”det verkliga förhållandet”.420 Trots Lamms reservation används hans antagande om att breven är fejkade som ett belägg i senare forskning. Exempelvis skriver Funck att breven i Sedolärande Mercurius ”av allt att döma är påhittade” och Karlsson att det ”råder nu sedan länge inga som helst tvivel att Dalin var ensam författare till Then Swänska Argus, sånär som på en viss assistans av kollegan Carl Carleson”.421

136

Exempel på brevskrivarsignaturer i Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien (nr 10, 1739). Efter brevet signerat ”Min Herres Hörsamme Tienare Haldanus” följer ett från ”Förblifwer x. Mæleiphus”.

137

Men vi kan inte alls vara helt säkra på den saken och i synnerhet gäl-ler frågetecknen brevmaterialet. Det har också flera forskare varit inne på. Abraham Sahlstedt, en av Dalins samtida, menade att 34 brev i Then Swänska Argus var ”Skickade til Argus” och sex ”dicktade af Argus”.422 Dessvärre för-klarade han inte vilka grunder han byggde detta på. Sylwan diskuterade even-tuella medarbetare till Dalin och konstaterade att ”åtminstone ej alla af argus-korrespondenter voro fingerade”, men utvecklade inte resonemanget.423 Och med anledning av Then Swänska Argus I:50, där ett sextiotal korrespondenter besvaras, har Oscarsson helt kort konstaterat: ”Vad gäller kontakten mellan upphovsman och publik måste Argus ha varit ett för den dåtida pressen helt unikt företag.” 424

Det tyngsta belägget för att det fanns andra bidragsgivare åtminstone i Then Swänska Argus finns i denna veckoskrifts manuskript. Var och en kan där se vad Lamm och Hesselman också konstaterar i sin textkritiska genom-gång: att manuset innehåller ett antal brev skrivna av ”främmande hand”.425 Dessa brev har lämnats till tryckeriet i den form de inkommit. Lamm medger att det inte kan uteslutas att även brev som är skrivna med Dalins handstil är material insänt från läsekretsen som renskrivits.426 Trots detta drar han slut-satsen att de flesta brev är ”författade af Dalin själv”.427 I denna bedömning visar sig samma attityd som när det gäller de andra medarbetarfrågor som jag berört i kapitel 4. Det faktum att veckoskrifternas tillkomst och innehåll be-ror på flera personers insatser rationaliseras eller negligeras, så att slutsatserna kan passa in i ett författarcentrerat perspektiv.

En annan omständighet av intresse i sammanhanget är att bara ensta-ka brev i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus har förebilder i de utländska Spectator-bladen – detta till skillnad från essäerna som, enligt de äldre forskarnas studier, i många fall är översättningar och bearbetningar.428 Brevmaterialet tycks alltså vara sprunget ur den svenska kontexten. Av det kan man visserligen inte dra några slutsatser om huruvida breven är insända eller inte, men det kan ses som en indikation på det. Hypotetiskt kan man tänka sig att materialläget förbättrades av insända bidrag så att redaktörerna inte fann det vanliga behovet av att låna texter ur veckoskrifter på engelska, franska och tyska. Också innehållet i en del läsarbrev tyder på att de var insända. Debatterna i Sedolärande Mercurius och Tanckar öfwer Den Swens-ka Œconomien gällde dagspolitiska frågor och publicerades under pågående riksdagar. Om än omöjligt att belägga, är det rimligt att tänka sig att några

138

riksdagsledamöter tog chansen att föra sina åsikter till torgs i tryck. I Thet Swenske Nitet nr 29 beskrivs en läsarstorm riktat mot innehållet i ett tidigare ark. Det är föga troligt att redaktörerna själva skrev dessa arga inlägg.

I denna studie är, som jag förklarade i kapitel 1, frågan om brevens auten-ticitet som insända egentligen av mindre intresse. De svagt grundade slut-satserna i tidigare forskning är dock viktiga att lyfta fram, eftersom de tycks sammanhänga med ett annat och i detta sammanhang viktigare problem: att betydelsen av brevformen har försummats – det vill säga det faktum att brevformen gör något med läsningen och tolkningen av innehållet. Essäer utformade som brev och även serier av brev har lyfts fram för sitt tematiska innehåll, utan att det ens nämns att de är skrivna i brevform. Exempelvis berömmer Sylwan ”de uppsatser, som behandla nationalekonomiska ämnen” i Sedolärande Mercurius utan att beröra att ett stort antal av dem är skrivna helt eller delvis i brevform – vissa ark innehåller till och med flera brev, som framhåller olika aspekter.429 Det blir en aning ironiskt att Sylwan hävdar att det är endast i detta material, i de ekonomiska artiklarna, som Sedolärande Mercurius ”kan göra anspråk på originalitet”.430 Också Oscarsson lyfter fram artiklarna ”på det ekonomiska området” som han menar är exempel på essäer där Carl Carlsson ”fick igång ett eget författarskap”, men diskuterar inte vad läsarbreven betydde för utvecklingen av denna tematik.431

Tre paraplybegrepp

Fortsättningsvis i detta kapitel ska jag beskriva hur brev används i de nio veckoskrifter som brukar räknas till 1730-talsgenren. För beskrivningen an-vänder jag termerna brevreferens, brevkaraktär och remedierade brev. De är paraplybegrepp som tjänar till att lyfta fram de huvudsakliga tendenserna i hur brevformen gör sig gällande i veckoskrifterna.

Brevreferens syftar på partier där berättaren introducerar, refererar, besva-rar eller hänvisar till brev, alternativt diskuterar brevretorik eller brevs sociala eller postala cirkulation. Det gäller alltså ’talet om’ brev, som markerar bre-vets betydelse som medium, dess sociala möjligheter och begränsningar. Ett exempel är att det i inledningen av ett ark förklaras att ett brev inkommit i en viss fråga, som sedan behandlas i huvudessän. Så börjar Sedolärande Mercurius II:16 med orden: ”Jag hade i dag ämnat skrifwa en helt annan

139

Discours, men följande twenne bref hafwa gifwit Anledning at ändra min Föresatz.” Andra prov på brevreferens är att en berättare hävdar att han har fått ett stort antal brev. ”Mina Correspondenter tränga på mig, Min Läsare, och ibland många andra ha desse Versarne legat en lång tid hos mig, dem jag måste meddela dig […]” (Then Swänska Argus I:50); ”Mine Correspondenter, til Eder lämnar jag nu den öfrige delen af detta Arket. […] Mine Gynnares oförtrutne flit […] har skaffat mig en sådan ansenlig samling af Bref […]” (Thet Swenske Nitet nr 26).

Med brevkaraktär syftar jag på texter som anknyter till brevformen med någon enstaka epistolär kod (adress, hälsning och liknande). Framför allt handlar det om essäer som inleds med en hälsning till läsaren. ”God dag min Läsare” i Thet Swenske Nitet nr 1 är ett exempel.432

Den tredje termen, remedierade brev, gäller inslag som ger intryck av att vara brevavbildningar, åtminstone i yttre mening. Hos Bolter och Grusin har begreppet remediering, som jag förklarade i inledningskapitlet, två huvud-aspekter – å ena sidan ett återbruk i tryck av en annan medial form, å den andra sidan anspråk på att utgöra en kvalitetsförbättring då remedieringen implicerar ett löfte om bättre, sannare återgivning. Medan det jag kallar brev-referens och brevkaraktär också är aspekter av det större fenomenet remedie-ring, avser jag med remedierade brev en tydligt utvecklad återgivning av brev. Om breven är insända läsarbrev eller en fiktiv form är inte av betydelse här. Det avgörande är att intrycket av ’verkliga’ brev konstrueras med tydliga brev-markörer som åtföljer en kort text med ett ärende – minst ett par av dessa kän-netecken: adress, hälsningsfras, avsändare, ort/datum. Så finns till exempel i Thet Swenske Nitet nr 10 ett brev som inleds ”Gunstige och Nitälskande Her-re.” och som avslutas med ”Min Herres Tilgifnaste Tienare Ammittkai” och datum ”Hio den 16. Junii 1738”. Även korta brev som presenteras som följebrev till ett annat insänt bidrag – till exempel en essä, ett brev eller en dikt – räknas hit.433 En annan variant som jag lägger till denna kategori är texter som pre-senteras som brev eller brevfragment inom huvudberättarens framställning. Ett exempel finns i Sedolärande Mercurius II:20 där Mercurius-berättaren inleder med en brevreferens: ”För än jag skrider til mit ämne, wil jag berätta at iag i går, under Couvert, feck en liten Sedel af följande Innehåll.” Därefter återges ett kort brev.

De företeelser som innefattas i ovanstående begrepp är ofta sammanvävda. Många remedierade brev presenteras med en brevreferens. Det finns enstaka exempel på alla tre begreppsinnehållen i ett och samma ark. Then Swänska

140

Argus I:3 inleds med en hälsningsfras till Sveriges fruntimmer och essän har en disposition som följer den samtida brevretorikens mönster. Därmed är hu-vudtexten av brevkaraktär. I arket berättar Argus om ”en liten lapp, som igår blef mig tilskickad” – dessa ord utgör en brevreferens. Därefter följer ett kort meddelande, adresserat till Argus och med inledningsorden ”Min Herre!” – med andra ord ett remedierat brev.

Huvuddrag i brevanvändningen

Hur ser då förekomsten av brev ut i var och en av 1730-talets moraliska veckoskrifter och finns det några innehållsmässiga huvudtendenser? Av de nio publikationerna innehåller den första, Sedolärande Mercurius (1730–1731, 72 nummer) flest remedierade brev, 35 stycken.434 Brevskrivarna tar upp olika ämnen, som att kaffehusen och krogarna är för många (II:20), att spannmåls-priserna ska hållas konstanta (III:4), att Mercurius borde behandla frågor om giftermål (III:6), att personer ur lägre stånd tar efter högre (III:10), att det är en svensk odygd att sprida förtal (III:14) – och så vidare. Merparten av de remedierade breven, 27 stycken, finns i del III. Många av dessa tar upp olika problem i rikets hushållning. Här utvecklas en stark föreställning av att redaktörerna interagerar med läsekretsen och av att läsare interagerar med varandra. Det fokus på ekonomisk-politiska frågor som växer fram i breven med början i del II förändrar även Mercurius berättarroll och innehållet i essäerna. Jag återkommer till och utvecklar detta i nästa kapitel.

Then Swänska Argus, som utgavs i två delar med 52 ark i varje, innehåller 30 brev som jag vill kalla remedierade.435 Ett antal av dessa signalerar att de är fiktiva, till exempel en satir i I:40 från en man som beklagar sig över att ha en huslig hustru, eller sex brev i II:36 som påstås vara ”uppsnappad”, det vill säga en stulen korrespondens. I övrigt finns påstått insända brev med beröm för Argus, önskemål om att vissa ämnen ska tas upp, eller beskrivningar av brevskrivarens problem – bland annat om hur svårt det är att inte kunna ljuga (I:49) eller att tvingas flytta till landsorten när man är van vid huvud-stadslivet (II:25). Några få brev i första delen (I:8, 11, 20) behandlar liknande ämnen om Sveriges ekonomi som Sedolärande Mercurius, men det utvecklas ingen diskussion brevskrivare emellan, inte heller någon tematisk tråd vare sig om dessa frågor eller andra ämnen. I Then Swänska Argus konstrueras en bild av en samtalskultur främst genom tilltalet till läsaren och genom många

141

brevreferenser. Ett motiv som sticker ut i de remedierade breven på grund av satiriska kvaliteter handlar om äktenskapliga samlevnadsproblem. Det åter-kommer jag till i nästa kapitel.

De tre veckoskrifter som utkom 1734–35 är i lägre grad präglade av brev-formen. I Den Philosophiske Mercurius (1734, 15 nummer) finns tre remediera-de brev. Två av dem (båda i nr 5) anknyter till den återkommande tematiken om unga mäns last- och lättjefulla liv. De anges vara översättningar ”af en obekant hand tilsändne”. Det tredje brevet, publicerat i nr 7, är signerat och innehåller en nedgörande kritik av de dittills utkomna arken. Det är signe-rat ”Criticus” och uppges vara skrivet av Mercurius skrivare, vilket av allt att döma syftar på veckoskriftens redaktör Johan Browallius, som då tog över från den tidigare. I uppföljaren Den Swenske Patrioten (1735, 17 nr) finns bara ett remedierat brev, i nr 10. Det sägs vara insänt av ”Brynte Pinsel” och handlar om en lastbar ung man – ”Herr Sielf, wåra tiders Narcissus”. I båda veckoskrifterna finns exempel på essäer av brevkaraktär.436 Detta utgör en

Exempel på remedierade brev i Sedolärande Mercurius (III:10).

142

skillnad från Skuggan Af den döda Argus (1735, 12 nr) som inte alls innehåller några remedierade brev, texter av brevkaraktär eller hänvisningar till brev.

En viss särställning intar Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fru-entimbers Skugga (1738, 10 nr) som är genomförd i dialogform och som enbart innehåller ett remedierat brev – en inledning från tryckeriägaren om att hela arbetet är ett upphittat manuskript.437 Det finns också ett par brevreferenser, där Fruntimmersskuggan kort kommenterar att ett par brev inkommit till veckoskriften med ris och ros om arkens värde.438

I de tre återstående veckoskrifterna under decenniet spelar brevet åter en större roll. Thet Swenske Nitet (1738, 32 nr) består av en blandning av alle-gorier, resonerande partier, fabler, brev och dialoger. Den är delvis skriven på rimmad vers. I de tio remedierade breven behandlas ämnen som mutor, fördomar och att inte hitta en anställning. Många brevreferenser ger intryck av interaktion med läsekretsen.439 I nr 26 refereras och besvaras drygt tio brev från läsare, och i nr 29 påstås att veckoskriften fått 53 brev som svar på ett ark (nr 25) där svensk diktning kritiserats. Några av dessa brev kommenteras i arket. Det utkom också flera följdskrifter där skribenter invände mot inne-hållet i antingen Thet Swenske Nitet nr 25 eller 29. Dessa inlägg hade också brevform. Ett exempel är Ett bref til auctoren, af Thet swenska nitets 29:de arck som uppges vara skrivet av ”Elsa Alfwarsam”.440

Tanckar öfwer den Swenska Œconomien (1738, 47 nr) har form av dia-log mellan allegoriska gestalter, exempelvis Fru Swea, Fru Œconomia, Herr Mentor, Herr Flit, Herr Sparsam. I veckoskriften finns 16 remedierade brev, infogade i gestalternas diskurser.441 Till det som tas upp i breven hör frågor om sederna som är ett standardinslag i genren. Bland annat skriver ”städze förblifwer x” i syfte att belysa ”hwad skada och förderf et elackt umgänge kan förorsaka”. Brevskrivaren hävdar att mademoiselle Wahna lever i samvets-äktenskap med flera älskare och att hennes bytingar ”löpa omkring i Landet/at locka skiäl och förnuft ifrån ungdomen” (nr 6). Flertalet brev handlar dock om rikets handel, produktion och ekonomi. Ett par axplock: ett brev i nr 17 tar upp att försöken med tobaksodling på bästa åkermark i Sverige har miss-lyckats och i nr 44 menar en brevskrivare att alltför många fattiga har fått lov att bosätta sig i städerna och tvingas livnära sig på krögeri – något som i sin tur medför att alkoholmissbruket sprider sig.

Till sist Then Swenska Sanningen (1739–40, 23 nr) som till största delen är skriven i versform. De tio remedierade breven är antingen följebrev till verser eller skrivna på vers. Några av dem är svarsbrev från ’Sanningen’.442 Det finns

143

också åtminstone en text av brevkaraktär (nr 4) och några brevreferenser, varav en är en not som avslutar nr 14: ”Mine Herrar Correspondenter, som ännu ei sedt sine bref tryckte, behaga sine swar afhämta af Kongl. Trycke-riet.” De remedierade breven handlar om sådant som lyckan, upplösning av sociala skrankor, bortskämda ynglingar och är ibland svar på något tidigare innehåll. Exempelvis finns i nr 16 ett långt versbrev i vilket ”min Högtährade Herres hörsamma Tienarinna Philippa de Catina” invänder mot klagomål på kvinnors vanor.

Leken med koderna

Sammanfattningsvis finns det remedierade brev och brevreferenser i samtliga nio moraliska veckoskrifter utom i en (Skuggan Af den döda Argus). Decenniets två första veckoskrifter utmärker sig genom största omfattningen, men även de tre sista innehåller många brev. Återkommande teman är frågor om seder och samlevnad samt nationalekonomiska förhållanden och problem. En del av materialet är av underhållningskaraktär, ofta satiriskt, och ger ett intryck av att vara fiktivt. En del framstår som insända inlägg med avsikt att skapa eller delta i debatter. Med ’framstår’ menar jag att breven är övertygande som representationer av inlägg från och samtal med läsekretsen. Exempelvis väck-te Thet Swenske Nitet alldeles tydligt en het diskussion om svensk skaldekonst, med många invändningar till redaktionen och andra som publicerades i följd-skrifter. I Sedolärande Mercurius och Tanckar öfwer den Swenska Œconomien var det nationalekomiska frågor som väckte debattlustan.

Någon alldeles klar uppdelning mellan det satiriskt-fiktiva materialet och det som ger intryck av att vara läsarbrev går inte att göra. Det fiktiva materi-alet utnyttjar brevkoderna, tecknen på autenticitet, och läsarbrev kan också vara satiriska och allegoriska. Vad jag framför allt vill framhålla är bredden i materialet och att det finns signaler som inbjuder till olika sätt att läsa. Ett hyllningsbrev till Thet Swenska Nitet (publicerat i nr 26), som är skrivet på vers och undertecknat ”Then Swenske Karborren”, ger andra signaler om underhållningsvärde och fiktion än när signaturen ”Sincerus Patriota” lyfter fram problem med Sveriges ekonomi (Sedolärande Mercurius II:16). Det först-nämnda kan mycket väl vara ett läsarbrev från en brevskrivare som knyter an till den lätta tonen i veckoskriften, och det andra kan mycket väl vara skrivet av en redaktör, eller den redaktionsnära kretsen. Precis som i den

144

samtida litteraturen i brevform på andra språk profiterar veckoskrifterna på en oklarhet om detta.

De många brevreferenserna har också en viktig funktion för att förmedla bilden av att veckoskrifterna befinner sig i och präglas av en omgivande brev-kultur. I alla veckoskrifter utom en omtalar berättarna att de fått brev från läsekretsen och kommenterar detta material. I Then Swänska Argus tackar Argus upprepade gånger sina korrespondenter och ger någon kort kommentar – exempelvis om varför brevet ifråga inte kan tryckas, eller ber brevskrivarna att visa tålamod – svar utlovas.443 I I:51 beskriver och kommenterar Argus drygt 50 inkomna brev, ”större delen af mina obeswarade Correspondenter”.

I brevreferenserna blir det också tydligt att ’talet om’ brev lånar känne-tecken från brev. Framför allt ger brevreferenser som introducerar remediera-de brev ofta en stark signal om samtidighet. ”Nu är jag illa utkommen: Se på hwad jag fått för ett Bref” heter det exempelvis i Sedolärande Mercurius III:6, och i slutet av III:10: ”Nu på stunden feck jag ännu ett Bref som genom Bok-tryckarens försichtighet kan skie får rum på mitt Arck.” Sådana vändningar, där det berättas om något som sker här och nu, skulle Samuel Richardson senare under seklet komma att tala om som en särskild kvalitet i brevformen, ett sätt att skriva ”to the Moment, while the Heart is agitated by Hopes and Fears, on Events undecided”.444 Det oavslutade och obestämda, ’blivandet’ i nuet, gäller i citaten ovan brev som kommer just i detta nu, och som läsaren får dela till synes omedelbart. Läsaren placeras illusoriskt mitt i den process där det handskrivna brevet mottas och remedieras i tryck. När veckoskriften utnyttjar brevskrivandets kvaliteter ”to the moment” kan det, som nytt medi-um, ge ett mycket kraftfullt intryck av genomskinlighet.

145

8. Handel och vandelBrev i Sedolärande Mercurius och

Then Swänska Argus

I detta kapitel ska jag lyfta fram två framträdande teman ur brevmaterialet i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. Det ena handlar – i förenk-lad sammanfattning – om rikets ekonomi och det andra om äktenskapliga problem, med särskilt fokus på kvinnors dygder och odygder. Sedan tidigare finns det värdefulla studier gjorda om delar av det material jag kommer att behandla.445 Ingen närmare analys har emellertid gjorts av vad brevformen betyder för utvecklingen av dessa teman och för den läsart som texterna in-bjuder till. Här är det min avsikt att göra en sådan analys som kopplar ihop form och innehåll.

Teoretiskt anknyter kapitlet till diskursanalys i kombination med det medieperspektiv som är genomgående i avhandlingen. Flera teoretiker inom det diskursanalytiska fältet, bland andra Norman Fairclough, understryker värdet av att studera medieinnehåll från ett perspektiv på formens makt. Fairclough fäster uppmärksamhet på hur relationer konstrueras inom en viss medial ram samt på var auktoriteten läggs och om det finns ambivalenser, som medger förskjutningar av tolkningsföreträden.446 I min analys gäller det hur ett medium (brev) remedieras i ett annat (veckoskrift), hur det påverkar relationerna i texten och vad detta gör för läsningen.

Jag inleder med att beskriva hur ett tema kring ekonomiska ämnen växer fram i läsarbrev i Sedolärande Mercurius och blir alltmer dominerande. Däref-ter analyserar jag tre essäer i Then Swänska Argus i vilka brevformen används för att kasta ljus på kvinnors sociala roller. Avslutningsvis diskuteras hur dessa teman hör ihop inom veckoskrifternas vidare ram – intentionen att lyfta frå-gor om dygd och moral – och vilka diskursiva vinster brevformen innebär för det ideologiska innehållet. Mitt argument är att brevmaterialet får en särskild retorisk kraft just därför att det ger ett intryck av att involvera representanter

146

för läsekretsen. Detta stärker inte enbart innehållsmässiga tendenser utan också veckoskriften som nytt medium. När det gäller brevmaterialet är det centrala för min tolkning hur det ser ut i arken, inte huruvida det var läsare som höll i pennan.

Ett nationalekonomiskt tema växer fram

Det tog tid innan något som liknar ett brevsamtal kom igång i den första veckoskriften. I Sedolärande Mercurius infördes inga brev förrän i del II.447 Hela första delen och större delen av den andra består av essäer om sådant som måttlighet (I:6), otacksamhet (I:23), barnuppfostran (II:1) och uppriktighet (II:18). Essäer med allmänmoraliskt stoff av denna karaktär byggdes vanligt-vis på lånat och anpassat stoff från Spectator-publikationer i andra länder. Enligt Sylwans genomgång gäller detta inte arket med det första remedierade brevet (II:5).448

Arket inleds med en brevreferens: ”Följande Bref som i går blef mig till-sändt, har giwit mig Anledning, min Läsare, til det som i dag blifwer min Betracktelse.” I det remedierade brev som därpå följer ombeds Mercurius ”ut-låta sig något om dem som […] hemligen utsprida smädeskriffter och bitande skiämt öfwer deras nästa”, varpå Mercurius svarar mångordigt om paskiller, satirer och anonymitet. Detta brev har jag redan behandlat i kapitel 3 (s. 85f). Intentionen tycks vara att göra läsarna trygga i förvissningen om att avarter som paskiller inte platsar inom veckoskriftens ramar.

Snart därefter publiceras de första texterna med ekonomiskt tema. Det börjar med två översatta essäer: ”Om Manufacturers Nytta och Nödvändig-het” utifrån exemplet antikens Aten (II:9) respektive ”Om Manufacturers och Fabriquers inrättande i Riket” (II:13).449 Innehållet i dessa essäer tycks trigga igång läsarnas lust att bidra. Det är i alla fall det intryck som ges, eftersom det, från och med II:16, publiceras ett stort antal läsarbrev som tar upp denna nationalekonomiska tråd. Del III domineras av brev som sägs vara insända. De handlar i hög grad om sådant som lyxkonsumtion, handelsbalans och att importen innebär att utlänningar gör sig rika på svenskarnas bekostnad. Vid sidan av det nationalekonomiska temat finns också brev om sprätthökars ka-raktär, om modeslaveri, om den svenska odygden att sprida förtal med mera.

Ett tema om vardagslivets kommersialisering är framträdande även i The

147

Tatler och The Spectator.450 Emellertid tycks, som nämnts på s. 137, brevmateri-alet i Sedolärande Mercurius sakna direkta underlag hos genreföregångarna. Innehållet anknyter istället till den internationella merkantilistiska idébild-ningen.451 Merkantilismen, som var samtidens största ekonomiska teori, kan kort beskrivas som protektionistiska tankegångar om att ett lands välstånd byggs på en positiv handelsbalans, där export är större än import. Sedolärande Mercurius båda redaktörer var engagerade i dessa frågor. Vid tiden för utgiv-ningen av Sedolärande Mercurius var det i synnerhet Edvard Carlsson som, enligt Bertil Boëthius, ”under en flerårig utländsk studieresa fullkomnat sina ekonomiska insikter”.452 Det talar för att han hade en viktig roll när det gällde det ekonomiska innehållet i veckoskriften.

Den merkantilistiska teorin, och hur den skulle tillämpas, var omdis-kuterat i samtiden och det blev också Sedolärande Mercurius behandling av ämnet. Det är knappast en tillfällighet att de ekonomiska frågorna togs upp i veckoskriften i samband med att riksdagen 1731 inleddes. Veckoskriften väckte också uppmärksamhet under förhandlingarna. Kramhandlarna, som var beroende av import av diverse varor, kände sig träffade och tog upp frågan om huruvida Sedolärande Mercurius kunde förbjudas, ett förslag som dock snart släpptes.453

Funck menar att elva ark i veckoskriften, varav några i brevform, utgjorde en politisk kampanj från redaktörernas sida ämnad att ge ”eldunderstöd inför debatterna om manufakturfrågan i riksdagen”.454 Därmed ger han en viktig infallsvinkel till hur veckoskrifterna talade direkt med sin samtid. När enbart ett urval texter lyfts fram som en kampanj byggd på redaktörernas intentioner hamnar dock brevformens betydelse och åsiktsbrytningarna i skymundan. Funck menar att breven ”av allt att döma” är fingerade och en metod som redaktörerna valde för sin argumentation.455 Så kan det naturligtvis ha varit, men det är inte så det ser ut för läsaren. Brevmaterialet, så som det presenteras i veckoskriften, ger en bild av att det fanns ett antal bidragsgivare som sände in brev i vilka de presenterade idéer och åsikter. Det är genom det intryck breven ger av transparens och ’verklig’ interaktion som de får sin särskilda kraft – oavsett om bidragen de facto kom från redaktörerna, den redaktions-nära kretsen eller från den vidare läsekretsen.

148

Talet om brev, avgränsningar och prioriteringar

Förnimmelsen av interaktion med läsarna skapas på flera sätt. Att Mercurius presenterar inlägg som insända och att de har karaktär av remedierade brev är en aspekt som jag redan har belyst i det föregående kapitlet. Den ökning av brev som sker efter hand har också betydelse. Ökningen ger ett intryck av en snöbollseffekt: det ämne som introducerades i II:9 och II:13 startade intresset för att bidra med brev och när brev publicerades stimulerade det ytterligare viljan att bidra. Därtill talar flera brevreferenser om ett inflöde av brev. I II:19 meddelar Mercurius att han fått åtskilliga brev ”som jag tror skola winna mycket bifall när de blifwa allmänne, och önskade jag alenast at tiden tillät mig at meddela dem allesammans med mina Läsare”. I tredje delens förord förklaras att Mercurius har ”fuller satt sig aldeles i sinnet at uphöra med desse Wecko Moraler”, inte minst av ekonomiska skäl, men han fortsätter på grund av de ”åtskillige Correspondencer, som nu nyligen til honom inkommit” och på grund av att han blivit uppmuntrad att ”continuera”. I III:2 tillkännager Mercurius att han nu ska göra ”en begynnelse til wärkställande af det jag lofwat, nämligen at giöra de Correspondencer allmänne, som jag Tid efter annan fått”. Det sker därefter, att döma av innehållet i tredje delen som do-mineras av brev.

Införda brev kommenteras som regel på ett mycket allmänt sätt av Mer-curius, som här efter ett ark (III:10) med fyra läsarbrev:

Jag tackar alla mina åfwannämde Correspondenter för det de taga sig den mödan uppå, och hielpa mig til at utföra det jag ey hinner med. De hafwa alla så skrifwit, at det kan lämna eftertancka hos mine Läsare, och mera åstundar jag intet.

Den sakliga kommentaren kan ge intryck av att veckoskriften är ett slags anslagstavla, där vem som vill kan bidra, men om man tittar närmare finns det gränser och prioriteringar. Kommentaren som citerats ovan fortsätter med en mening som antyder att det finns läsarbrev som inte kommer i tryck: ”Ty at föra alt ut, som sig bör, ser Mercurius fuller wara omöijeligit, så framt han intet wille hwar dag skrifwa et Arck och det ännu i många åhr.”

Mercurius prioriteringar märks framför allt när det gäller det national-ekonomiska innehållet. När temat växer fram är berättarens egna frågor om huruvida ämnet passar för veckoskriften en viktig aspekt. I samband med att

149

det första brevet i ämnet publiceras meddelar han att han tänker ”snart sluta mina Discourser angående denne Saken” (II:16). Det dröjer inte länge förrän det publiceras ett läsarbrev med reaktioner mot detta beslut. I II:20 invänder ”Min Herres Hörsamma Tienare” mot ”det min Herre för hwarjehanda or-sakers skull snart täncker at sluta detta berömliga så wäl som nyttige arbete” och hakar på diskussionen om importerade varors värde i relation till svenska – ”mången nästan blygs derföre, at en Swensk Skomakare gjordt de Skor, som han bär”. Brevskrivaren ondgör sig särskilt över att utlänningar kommer till landet och ”förtiena stora Capitaler, som de sedan draga utur Riket” medan ”wåre egne Landsmänn […] med all deras Träldom knapt förtiena sig en ynckelig föda”.

Om ”Min Herres Hörsamma Tienare” således uppmuntrar Mercurius att fortsätta att skriva om produktion och handel, finns det också andra som ge-nom ”Correspondancer” ber honom att sluta skriva om ämnet. I inledningen till del III refereras ett brev där det sägs att ”Mercurius skämt ut sig” med allt tal om ”Manufacturer och Fabriquer. Hwad går det en Sedolärare an?” Mercurius svarar att ”flit, arbetsamhet, sparsamhet, försorg för de Fattiga med mera” bör höra till ”Sedoläran” (III:1). I III:5 finns ett brev ”af en obe-kant Hand” med en varning till Mercurius. ”Högtärade Mercuri. Du ifrige

Höstmarknad på Skeppsbron i Stockholm vid Mickelsmäss omkring 1750.

150

Manufacturers och Fabriquers förfäcktare, se til at du intet förgår dig i din Pa-triotiska ifwer. Blif wid dina wackra Moraler, du har nog med dem at giöra.”

Trots Mercurius tal om att sluta med det ekonomiska ämnet i II:16 blir detta alltmer dominerande i veckoskriften. Brev från signaturer som ”De-mocritus Patriota”, ”Sincerus Patriota”, ”Min Herres Hörsamma Tienare” och ”Verus Patriota” hjälper till med att bringa ämnet på tal. I II:16 skriver ”Democritus Patriota”: ”Jag önskar at Folcket hos oss wille en gång öpna ögonen och se huru igenom Manufacturers och Fabriquers inrättande, Riket ei alenast ännu kan undgå den förestående yttersta Ruin, utan ock i stället en förträffelig winst och Rikedom säkert förhoppas.” I en till brevet bifogad översättning från tyska, ett extrakt ”utur en Tractat, kallad, die geprüfete Gold-Grube” beskrivs problem med import av utländska varor. Det hävdas att inhemsk produktion och ”främmande Warors förbåd äro de enda medel, hwarigenom et Rike af yttersta armod befrias […]” men att invånarna dess-värre tycks ha sammansvurit sig ”at giöra Utlänningen rik, men sig sielfwa fattige”. I ett annat brev i samma ark förklarar ”Min Herres. x. SINCERUS PATRIOTA” att han handlar med ”utländskt kram”, men minsann ändå vill sitt ”Fädernesland så godt som någon annan”. Importörer av hans slag gör ett nödvändigt arbete, i synnerhet som det ännu inte finns någon fabriksproduk-tion i landet, hävdar han. Ämnet tas åter upp i II:22 vilket helt ägnas åt ett brev från ”VERUS PATRIOTA” som har många förslag att komma med. Han vill slå ett slag för upprustningen av gruvdriften och för inrättandet av järn-verk och passar även på att föreslå att skråväsendet ska avskaffas. Därtill sägs att en reglering av modet skulle vara av godo. Samma signatur återkommer i III:3 med en plädering för järnbruket.

Ekonomi och moral

Mercurius kommenterar emellanåt breven genom att sammankoppla de eko-nomiska frågorna med sedelärans perspektiv. I II:16 förklarar han för numrets brevskrivare ”DEMOCRITUS PATRIOTA”, ”SINCERUS PATRIOTA” och lä-sarna av veckoskriften att det, enligt hans syn på ”hushåldningens förbätt-rande i wårt Land”, främst gäller att bekämpa ”Lättja, Högfärd och Yppighet, Egennyttighet, afwundsiuka” och så vidare. Tankegången underbyggs med några exempel ur historien och från andra länder, som alla indikerar fåfänga

151

och flärd, i synnerhet bland kvinnor. Bland annat meddelar han att romarna på sin tid föreskrev för kvinnor hur de skulle klä sig, och att ”Staden Lübecks Politie-Ordning förbjuder ibland annat Fruentimren lösa hår och Tourer”. Snarare än att diskutera import, anknyter Mercurius alltså till en kritik av flärd och mode, som redan tidigare artikulerats i veckoskriften. I II:15 bekla-gar han att ”Penninge sorgen plågar Folcket” och ser modet och överflöds-konsumtionen som en orsak. ”Fruen [skall] hållas effter Modet i Kläder; det är intet skiämt när en Aln Tyg kostar 50 á 60 Daler; Hon skall hafwa Hästar och Wagn, […] Spelpenningar, Jouveler, Franska och Engelska Nipper, med mera.” Annat var det i Stockholm ett halvsekel tidigare: ”Då såg Fruen effter sit Hushåld i stället förut åka kring Staden dageligen och giöra Visiter, roade sig med spinråcken eller annat dylykt i stället för koort.”

Temat kommer till ett slags klimax i III:5 som Mercurius inleder med ett lokalt förankrat resonemang: ”Skeppz-Bron är en af mina angenämaste Promenader, derest jag plägar rätt offta förlusta mine sinnen med åtskillige slagz betracktelser.” Mercurius reflekterar kring ”de många åtskilliga Flaggor som wid wår Brygga, betekna hwad många Länder och Orter i wärlden be-höfwa at söka oss upp ock begära hos oss Del af de Rijkedommar Naturen til wår Förwaltning, så gifmildt lemnat”. Handeln med utlandet beskrivs som en förlustaffär. Det grämer Mercurius att inse att ”det goda Järnet, den sköna Kopparen ock den härliga Mässings-Trån” byts mot ”Kläde, Sidentyg och Granlåt för wår fåfänga Nation ock Leksaker för wåra Barn med mera”. Dessutom är metallerna lågt värderade i förhållande till de importerade va-rorna. När Mercurius gör ett besök ”i ett litet Krype wid Riddarhus-Torget”, det vill säga i en av de franska bodarna, ser han ”några Fruentimmer komma in och så wäl betala nya Façoner på Mössor ock Band, Muffar, Hals-Cragar, &c”. Ämnets känslighet hindrar honom från att uttrycka vad han tänker: ”jag lemnar detta, ock törs intet släppa min Penna lös, til at beifra en dårskap, som ofta giör mig het om Hiessan.” Men, påstås det, han vet att han får medhåll av ”hwar ock en, som älskar GUD, sitt Fädernesland, ock rätterligen sig sielf”. När det gäller rikets framtid polariseras således svenska råvaror, fäderneslan-det och gud mot importerad grannlåt, utlänningar och fruntimmer.

Kritiken mot kvinnors konsumtion får mothugg. Det intressantaste av dem är ett läsarbrev med ett genusperspektiv. I III:12 skriver signaturen ”Jag är Eder tienarinna” att det finns stora skäl ”at stoppa Munnen til på dem som hädanefter wela förebrå Fruentimbret” deras modeintresse. Männen är inte bättre, hävdar skribenten:

152

Talar man om wåra wida kiortlar, så peka wj på edra upstoppade råckar, talar man om wåra långa och stackota Solfiädrar, se wi på edra ombyten med Kiäppar, ler man åt vår Hårklippning och krusning, så hafwa wi sam-ma orsak at skratta åt det bekymmer många af Eder giöra sig om Peruquen. Hwad omsorg giöra Eder icke Sko- och Knäbandz Spännen?

Ibland äro de helt små, ibland stora, så att hela Skon är med Sölfwer be-slagen; ibland äro de släta, ibland figurerade, en annan gång skola de skina som diamanter &c.

Importen prisas ironiskt. När det gäller herrhattarna skriver ’tienarinnan’: ”tack skal Modet hafwa som nu lärt utlänningen at giöra åt eder ulltestar uppå karmen i stället för Plumen. Och när I betalen Hatten med 20. Riksdal. så mågen I intet skylla oss för öfwerflöd.” Mercurius kommenterar: ”Jag har ingen ting at påminna wid detta Bref, utan lämnar Mina Läsare at sielfwa raisonera därom.” Men han tillägger att han tittat närmare på en av de ”Hat-tar, som hon talar om”.

En förändrad berättarroll

Som framgått ökar de remedierade brevinslagen kraftigt med tiden i Sedolä-rande Mercurius medan essämaterialet – huvudsakligen översättningar – som dominerade första volymen minskar. Från en enda berättarröst – Mercurius – i början av veckoskriften, stiger det i delarna II och III fram en mångfald av brevberättare. Mercurius samspel med brevmaterialet resulterar i att hans roll omvandlas. Förändringen har två aspekter som samverkar. Den ena är att han lämnar över alltmer utrymme till brevskrivare och därmed både förlorar och vinner auktoritet. Det uppstår viss ambivalens kring hans makt och förmåga när han utsätts för kritik av korrespondenterna, när han säger sig vara osäker på vad han ska ta upp i veckoskriften och hur han ska göra alla nöjda. Detta vankelmod mjukar upp och till och med upplöser det moralistiska ”jag” som enligt förordet till del I ”ransakar och skärskådar sine käre Landsmäns Seder och Maner at lefwa” och vars ändamål sägs vara ”at föra dig til en sådan Wandel som anstår et förnufftigt Creatur”. I del III, särskilt mot slutet, tycks Mercurius företrädesvis vara en koordinator och presentatör av andras åsikter – en som då och då även bidrar med kommentarer. Samspelet med brevskri-varna innebär att Mercurius lämnar rollen som stel moralist. Han erövrar ett annan slags auktoritet, den som kontakten med läsarna ger.

153

Den andra aspekten av denna omvandling har att göra med de ekonomis-ka frågorna och rikets väl och ve. Frågorna som öppnas av Mercurius i del II tas i hög grad över och drivs av brevskrivare. Också här finns en retorisk vinst. Röster och motröster och Mercurius kommentarer i ämnet producerar en tydlig tendens som den ensamme berättaren inte skulle ha kunnat åstad-komma. Även om det inte är fråga om någon konsensus, uppkommer ur dis-kussionerna ett samtalsresultat med en framträdande udd. Den udden riktas mot import, mot utlänningar som gör sig rika på svenskarnas bekostnad samt mot kvinnor och män som understöder allt detta genom att hänge sig åt flärd i form av utländsk grannlåt.

Sedda som ett skeende utgör de 72 numren ett slags normaliseringspro-cess, där förbättringsarbete pågår. Åtminstone menar Mercurius att det gäller honom själv: ”Hwad mig widkommer har jag haft tilfälle at förbättra mig sielf därmedelst, at jag underhållit mina tanckar med nyttiga Betrachtelser, samt tilbrackt många stunder intet illa, som til äfwentyrs elliest gådt mig ur händerne”, hävdas det i sista arket. I kontrast till tredje delens förord, som gav intryck av en berättare som motvilligt fortsatte utgivningsprojektet av plikt mot sina ”correspondenter”, avslutas veckoskriften med att projektets fram-gång erkänns. Läsaren görs delaktig i det lyckosamma utfallet: ”Jag tackar dig […] för den gunst, du mig bevisat, och tilstår, at den så fägnat mig, at jag eij allenast har den största orsak i Werlden at wara nögd med min Mercurius, utan hade med nöije längre fortfarit, om jag intet för wissa orsakers skull nu warit nödsakad at sluta.”

Argus och kvinnorna

I Then Swänska Argus har de remedierade breven, som är 30 till antalet, inte samma roll som i Sedolärande Mercurius. De har mer varierad karaktär och ingen framtoning av en fortgående debatt där läsare bidrar. Enbart ett fåtal brev ger förslag eller lyfter klagomål i dagspolitiska ärenden – det gäller han-del (I:8), försäkringar (I:8), missbruk av titlar (I:19) och att fel personer tillde-las stipendier (II:45). Flera av de remedierade breven i Then Swänska Argus an-knyter istället till en variant av familje- och vänskapsbrev, där brevskrivaren ber om råd i personliga angelägenheter eller framställer ett problem som hon eller han inte kan lösa. Det handlar exempelvis om oron för att tvingas flytta till landsorten (II:25) eller hur man ska sätta punkt och komma i en skriftlig

154

framställning (II:46). I några fall tar beskrivningar av personliga angelägen-heter form av satiriska varnande exempel. Brevskrivarna kastar ljus över olika problem som har med samlevnad och genus att göra. Här framträder ett tema om kvinnors roller, som jag finner av värde att särskilt uppmärksamma.

Först några ord om Argus-berättarens generella förhållningssätt till kvin-nor. Företrädesvis riktar berättaren sina ord till män och lyssnar till män. Hans vänkrets och medhjälpare är idel herrar och den implicita läsaren – det ”Du” som apostroferas i texterna – visar sig också vara man. När kvinnor till-talas sker det oftast i pluralis eller annan form som lyfter fram kvinnor som en enhetlig grupp, som ”Fruentimret” eller ”Qwinnokönet”. Argus återkommer allt som oftast till betydelsen av de kvinnliga läsarna och framhåller också kvinnors sociala makt. ”Edert Kön tyckes undertiden styra och beherska hela jordklotet och Eder Gunst är mångens lycka”, heter det i inledningen till I:3, och i I:43: ”Hos Qwinkönet består styrkan i wåra dagar, och til den mäktiga hopen sällar jag mig gerna […].” I något fall beskrivs kvinnomakten som ett välgörande komplement till männens frihet. Den leder till att männen disci-plinerar sig. Så här låter det i I:29:

[…] om wårt kön, som af Naturen är Torrt, Surt och befallande, skulle lefwa utan Fruentimmer, så blefwo mästa delen af oss bara twärwiggar, obelefwade Karlar, fullproppade med en hotande Philosophie: Jag menar wi skulle see ut, som de wärsta siö-gastar: Wåra prålsiuka ynglingar, som nu gå så granna, skulle då löpa som fogla-skrämmor, och de som nu intet weta högre dygd, än at pryda sig för flickor, skulle då kasta sig i ett liderligit swin-lefwerne. Korteligen Fruntimret höflar nu mycket upp oss, derföre bör äfwen jag hos dem infinna mig […]

”Fruentimret” utgör således en samhällskraft som kan lyfta män ur odygder och allmänt förfall. Givet denna förebildliga funktion är det inte att förundra sig över att Argus, när han blir förälskad, blir det i Fru Ährbarhet (I:29). När Argus talar om att han uppskattar sina läsare bland kvinnorna motiveras det med att kvinnors blygsamhet leder till att de läser på ett mindre fördoms-fullt sätt än vissa män (se t.ex. I:6). Den utlimata, respektabla makten för en kvinna ligger, enligt Then Swänska Argus, i att hon är ett föredöme vad gäller dygd, anspråkslöshet och huslighet. För att framhålla detta ideal används ofta satiriska negativa exempel, vilket jag ska ge tre exempel på.

155

Fru Kättia, Herr Tålamod och ”Jag förblifwer x.”

Det första gäller ett ark (I:3) med en essä av brevkaraktär som avslutas med ett remedierat brev. Essän inleds med en hälsningsfras riktad till de svenska kvinnorna – ”God dag, Svenska Fruentimmer!” – och är i stort sett uppbyggd efter brevretorikens regler. Den anknyter till den klassiska retorikens genus deliberativum, ett tal eller brev som värderar något och ger råd för framtiden. Argus som för ordet förklarar inledningsvis sin välvilja genom att förklara att han kommer ”som en förtrolig och upriktig rådgifware” och att han går kvin-nornas ärenden: ”Tro mig […] om I giören ett med mig, så skola Manfolkens laster bo trångt.” Han framhåller att kvinnor är försummade lärdomsmässigt, men också att de ”tyckes undertiden styra och beherska hela jordklotet” och att det därför är angeläget att ”wisa Eder dygde-wägen”. Somliga menar till och med att landets framtid kan hänga på kvinnornas uppförande. Varför vill då fruntimmer misstänkas för ”det, som intet duger, änskiönt det är stundom oskyldigt?”, frågar Argus tämligen inlindat.

I berättelsen, som därpå följer i enlighet med brevretorikens struktur, för-tydligas saken. Ärendet för framställningen är att kvinnor ska avrådas från flirtigt och socialt utåtriktat beteende. Argus återberättar något han ”i går vti wårt samqwäm” hört berättas av herr Ehrenmenvet, en herre ”som känner Ehr, Swenska Fruentimmer, bettre än I sielfwe”. Det handlar om Fru Kättia Sällskapslik, ”bekant i hela staden för ett lättfärdigt stycke”. Hon har förtjänat sitt rykte, sägs det, på grund av att hon bjuder in hela sällskap till kortspel och umgängesliv i sitt hem. Hon är skämtsam och ”munnwig”. Men sådant som ”ärbarhet” tål hon inte ens höra talas om och ”hushålls wett” vet hon inte mycket om. Dessutom skämtar hon oblygt med karlarna och utsätter sin make Herr Tålamod för många påfrestningar. Han kallas ”Hanrey”, och det på goda grunder enligt berättaren. ”Om hon är lösaktig, skall han bära skammen derföre? Skall han stackare umgälla hennes odygd?” frågar herr Ehrenmenvet retoriskt. Och varför får en sådan kvinna andra kvinnors upp-skattning, undrar han. Det förslag som avslutar herr Ehrenmenvets berättelse är att kvinnorna ska enas om att säga: ”Hennes sällskap står oss intet an. Hon är wårt kön en skamfläck, x.”

Här är egentligen allt sagt som är budskapet i arket, och det är skickligt uppbyggt efter brevretorikens regler. Vad som saknas är slutklämmen, kon-klusionen. Eftersom Argus byggt upp sin pondus som rådgivare och därefter

156

I Then Swänska Argus I:3 riktar berättaren sig till “Swenska Fruentimmer”.

157

återberättat Herr Ehrenmenvets ord är det följdriktigt att han skulle stå för de avslutande orden. Men han hänvisar istället till ”en liten lapp, som i går blef mig tilskickad”, och så återges ett remedierat brev där en obekant man beklagar sitt svåra öde:

Til ARGUS. Min Herre!Såsom jag förnummit det min Herre låter sig de nödlidandes trångmål gå til hiertat, så wil jag i min nöd härmed til honom taga min tilflykt. Jag må beklaga mitt swåra öde, ty i stället at jag i mitt giftermål skulle bli en heder-lig man, så märker jag både i kyrkan, på gatan och i samqwäm at alla giöra tekn och mysa efter mig. Min Herre förstår wäl min mening. Jag är icke så boklärd, at jag kan utreda mig härutinnan och om jag det än woro, så kan skie det hulpo intet. Men käre Herr Argus giör Edert bästa, at jag åtminstone må få en liten tröst i mitt elände. Jag förblifwer x.

Argus kommenterar brevet: ”Intet förstår jag rätt denna obekanta Personens mening, men jag kan nästan swärja på, at han har samma siuka, som jag har ofwanföre sökt bota.” Brevskrivaren är således en parallell gestalt till Kättias make Herr Tålamod och brevinnehållet en upprepad beskrivning av att en hustru som tar sig friheter gör maken utskämd.

Brevets makt

Varför får brevlappen en sådan tyngd i slutet av essän om Kättia Sällskapslik och kvinnors ’lättfärdighet’? Brev var, hävdar Beebee, en form som vid denna tid satte saker i rörelse, som omfördelade kunskap, värderingar, nyheter och därmed även maktresurser. Här är det tydligt att brevskrivaren saknar makt – det är vad han uttrycker när han ber om hjälp. Han har inte ens förmåga att uttrycka vad han menar utan vädjar till Argus kapacitet att föreställa sig vad det handlar om. Icke desto mindre har brevet en maktfunktion i arket, som hör ihop med det som veckoskrifterna uttryckligen ville bidra till – reforme-ringen av samhället i riktning mot en välordnad, belevad borgerlig ordning. De båda hanrejerna i arket – Kättias man Herr Tålamod och den ledsna brev-skrivaren – representerar borger liga värden. De är dugliga samhällsmedlem-mar och står för tålmodighet och hederlighet. Enligt textens logik förtjänar de läsarnas stöd och sympati – och, förstås, husliga och lojala hustrur.

158

Kättias beteende, däremot, är oacceptabelt enligt de borgerliga värdena. Det står helt klart i arket. Det förkastliga i hennes sätt har att göra med hennes frimodighet, men också med den scen hon befinner sig på, salongen med ett utsvävande sällskapsliv. Socialt umgänge som inte har några nyttoaspekter står i skottgluggen för mycket kritik i de moraliska veckoskrifterna. Impli-kationen i arket är att Kättia inte enbart behöver disciplinera sitt beteende i sällskap, hon bör också lämna denna scen för att istället bli huslig och ta tillvara sina talanger i sedvanligt kvinnogöra. För talanger har hon i övermått. Ehrenmenvet berättar att ”Frun war så färdig i Kortblandande och spelande som någon Filou, och at han såg sådan färdighet i hennes fingrar til slögder, at om hon skulle lagt sig på någon nyttig handöfning, hade hon der med gått ganska wida.” Istället för att spela kort och umgås med folk, ska Kättia alltså ägna sig åt handarbete och hushållsbestyr. Och eftersom hon nu inte talar om dygdeläran utan är skämtsam och munvig ”utan all blygsel” bör hon defini-tivt inte prata så mycket, enligt Herr Ehrenmenvet. Att kvinnors tal behöver disciplineras är en diskurs i de moraliska veckoskrifterna under 1730-talet, i synnerhet i Then Swänska Argus. Om Kättia heter det: ”Hade hennes tunge […] gått ut på dygdeläran, så hade det giort i allom en dubbel intryckning; men efter hennes wältalighet, war den lyckeligast, som giordt största fram-stegen i lättia och fåfenga.” Till råga på allt detta är hon populär bland andra kvinnor, de ser henne ”som en hurtig, liflig och angenäm Fru” och att umgås med henne ”skattas för en lycka”.

Det är således en hel del som behöver reformeras vad gäller kvinnorna överhuvudtaget, för att de ska bli värdiga hustrur till män som Herr Tålamod och brevskrivaren. De behöver lära sig förstå hur man exkluderar kvinnor som Kättia ur gemenskapen. Den lilla brevlappen är en maktfaktor som väger tungt i argumentationen för denna normaliseringsmetod. Förutom att brevet utgör arkets slutsats är det även det berättartekniskt starkaste argumentet för de teser som drivs i numret – just genom att det framställs som ett autentiskt dokument utan tradionella retoriska kvaliteter. Det är det ofullständigt for-mulerade meddelandet som auktoriserar den moraliska diskurs som Argus står för. Bristen på retorisk skicklighet blir i sig ett slags retorik – illusionen är att det är verklighetens egen röst vi hör.

Följaktligen händer det också en hel del med Argus eget tal i arket. Precis som i Sedolärande Mercurius förändras berättarrollen på grund av att andra röster tar över – här gäller det dels Herr Ehrenmenvets berättelse, dels den lilla brevlappen. Inledningsvis konstrueras, som framgått, en bild av Argus

159

sakkunskap, pålitlighet och välvilja. Argus ”kommer som en förtrolig och upriktig rådgifware” för att visa kvinnorna dygdevägen. Redan här finns en viss paradox mellan den åberopade förtroligheten och tilltalet i pluralis (”God dag, Swenska Fruentimmer!”). Att rikta sig till halva befolkningen implicerar ju en tal-karaktär från en, milt talat, upphöjd position, som svårligen kan förenas med den intimitet som förtrolighet kräver. En annan och möjligen sammanhängande paradox är att Argus trots all upparbetad pondus har svårt att få ur sig själva ämnet för framställningen – han talar otydligt om ”det, som intet duger”.

Retoriskt löses de båda paradoxerna i Argus framställning med de info-gade berättelserna, herr Ehrenmenvets framställning om Kättia Sällskapslik, och brevlappen från ”Jag förblifwer x”. Argus eventuella förmenande under-ordnas dessa berättelser, vilket på sitt sätt bekräftar hans påstående i inled-ningen om att han inte talar i egen sak. Frågan är då hur det går med hans roll som rådgivare. I sista stycket gör Argus två hänvisningar till sin oförmåga i detta avseende. Han har blivit rådfrågad av den obekanta brevskrivaren men förstår inte dennes mening och vet inte vad han ska svara honom. Argus tycks ha stigit ner från den talarstol där han stod i arkets inledning, för att istället i ett mera vardagligt sammanhang stå och tveka med en svårbegriplig brevlapp i handen. Det är en elegant retorisk manöver, som ger maktresurser till Ar-gus just när han verkar ge upp sin vältaliga roll. Han hänskjuter ansvaret till arkets adressater, till ”Ehr, kära Fruentimmer”: ”Jag wet intet hwad jag skall swara honom annat, än jag ber Ehr, kära Fruentimmer, at om I fån spaning på hans hustru, det I skiämmen ut henne och säijen henne midt i synen, at hon icke är wärd Ehrt omgenge.”

En fru att skämmas för och Lisa Husbonde

De två följande exemplen är brevessäer på temat makt i äktenskapet (I:40 och I:43). Båda essäerna har lyfts fram av Böök för sina novellistiska element, och Leffler har tagit upp dem som exempel på tidig svensk brevfiktion.456 Givet den satiriska karaktären och språket är det ingen tvekan om att de är fiktiva och de kan knappast ha uppfattats på annat sätt i samtiden, även om Sahlstedt i sitt 1739 upprättade register över innehållet i veckoskriften räknade båda som ”Skickade till Argus”.457

160

Brevet i I:40 är från en man, som beskriver sig själv som erfaren och etable-rad – ”Jag är redan 40 År gammal, och sitter uti en hederlig beställning”. Det problem som mannen vill dela med Argus och veckoskriftens läsare i syfte att varna den manliga läsekretsen, är att han har valt en hustru utan ”education” som han nu skäms för när de är ute i sällskap.

Tänk min k: Argus! Hon kan hwarken Italienska, Fransöska, eller Tyska: Intet Dantza, eij heller Spela på något Instrument. Hon har aldrig sedt, min-dre läst någon Roman eller Piece de Theatre, Comedia eller Tragœdia. Hon wet intet en gång hwad Toilette, Tabourette, Coquette, Marionette, Cruelle, Bordelle, Negligé, Abusée, Debauchèe, Dormeuse, Coiffeuse eller Coureuse betyder […]

Porträttet av denna hustru framstår på många sätt som antitesen till det av Kättia Sällskapslik i I:3. Den fru som skildras här – och som av maken kallas ”Lollan”, ”Fiållan” eller ”Tokan” – vill inte delta i sällskapslivet och har inget intresse av smink eller njutningsmedel. ”Intet Spela Kort, intet gie sig air; Intet Conservera sin tint: Intet sminka sin Hy; Intet krusa eller färga sine Hår: Intet söka sin plaisir Intet fylla sin desir.” Hon ser till att barnen och tjänstefolket har vad de behöver och lämnar sällan det egna huset. Där finns hon ”antingen i Kiöket, Wisthus, Källare, Bagarstuga, eller Brygghus: Der är hon som hon wore fastbeckad”. Till skillnad från den världsvana som ett ”honett förnämt Fruentimber” besitter har hon begränsade kunskaper, enligt maken. Hustrun kan bara sådant som en ”bonde kiäring” behärskar:

Tänk på! Min k. Argus, hon har intet annat lärdt i sin Ungdom, och annat kan hon häller intet ännu, än skrifwa och räkna som en Bokhållare: Sy slätt söm, Sticka och flicka Strumpor: Klippa til och giöra sine egne och barnens Kläder. Spinna och wäfwa linnet och Yllet: Koka, baka, mälta, brygga, brän-na, tierna, ysta, och flere sådane lapperies bagateller, som hwar bonde kiäring blandar sig uti. […]

Korteligen, hon har intet bättre lärdt, stackars Fiålla, än i Kyrckian wara andäcktig: Wid Bordet renlig: I Sängen tuktig; Innom huset sparsam, arbet-sam och flitig, utom huset ärbar och tystlåten.

Till råga på dessa ”Hufwudfel” lägger den klagande brevskrivaren ytterligare ett: att ”om hon kan see mig på ögona hwad jag gierna will” är hon snabb

161

på att tillfredsställa önskemålet – hon skyndar sig ”så oförskiämdt fort at giörat och skaffat, at hon icke en gång lämbnar mig tid at öpna min mun och begärat”. Hur ska det gå för en man som gjort ett sådant val av hustru? Brevskrivaren summerar:

Jag är så missnögd och Melancholisk blefwen i detta mitt olyckeliga Äkten-skap, at jag aldrig kan gå uhr mitt hus, om mine Ämbetz-Syslor tillåta mig wara hemma, och så framt Döden icke kommer och giör snart en Skillsmässa (det Gud nådeligen förbiude) så blir min Sotta/Såta Hustrus Sälskap, det endaste jag kan trifwas uti.

Argus kommenterar brevets retoriska stilart, för att inga missförstånd ska uppstå: ”Min Correspondent har förstått at artigt betiäna sig af Ironia.” Där-efter, i arkets slutstycke, vänder Argus sig till läsaren och meddelar att det verkligen finns vissa unga herrar som vill reformera ”Fruentimmrets Lef-nads-sätt”. De har varit ute och rest och kommit hem med idéer om att ingen bör ”ta sig Hustru” för att sköta hushåll och kök, ”därtil har man ju Pigor och Husjungfrur”. De beresta männen anser att en kvinna ska få utbildning ”så at hon sedan med förstånd må kunna divertera en Cavalier i Discourser &c”. Att detta är på tvärs med det borgerliga ideal som Argus står för råder det ingen tvekan om. Han utfärdar en lätt varning. De unga herrarna som inte önskar en hushållskunnig hustru tvingas ”ock mästa delen ångra kiöpet, när de fådt en sådan belefwad Dame och hwarken det ena eller det andra wil räcka til; I sanning, wår utarmade tid i synnerhet fordrar både Hustruns och Mannens omsorg, flit och sparsamhet, om hushållet skal bära sig”.

I I:43 belyses temat från en annan infallsvinkel. Här är det Lisa Husbon-de som sägs ha bidragit med det brev som fyller större delen av arket. Lisa beskriver hur hon räddat sitt tråkiga äktenskap genom att ”aldeles changera min Mans humeur och lymmelaktiga Manierer”. Som exempel på hans för-ändring tar hon upp att han i början av äktenskapet verkade se henne som ”en liten Markatta eller et Creatur, som han bara hade för sitt divertissement”, det vill säga för nöjes skull. Nu har hon lärt honom att ta henne på allvar, nu berättar han allt om sina dagliga affärer för henne och följer hennes order. Hon har ”tamt honom, at han uti ingen angelägenhet af någorlunda conse-quence får giöra det minsta steg, utan at dependera af mig och mina ordres”. Lisas brev är fullt av dråpliga inslag som avslöjar hennes skrockfullhet och fördomar, hennes hunger på nöjen och på att få klättra ståndsmässigt och hur

162

hon lyckats få dessa egenskaper att prägla äktenskapet. Brevet avslutas med en kort summering:

Med få ord: Min man har nu lärt, at om han skal ha fred med mig, måste han wara i min fullkomliga obeissance. Jag giör nu hwad jag behagar i mitt hus, och i stellet för en skiärseld, har jag träffat et Paradis. Gläds nu med mig, k. Argus, och tro i öfrigit, at jag förblifwer x Lisa Husbonde.

Argus tillfogar några lakoniska ord som beklagar mannens öde: ”Jag kan undra på honom, som låter så betsla sig. […] Kanskie Ehr man war tilförne så tapper som jag: Ungkarlar äro wi ofta Jättar, och giffte bli wi ofta Dwärgar.” Konklusionen finns i detta ark i inledningen, före brevet, där Argus talar om kvinnors makt. Först vänder han sig till de manliga läsarna:

Det woro skam, säijen I, at wi skulle wara under de bräklige kärilens wälde. Ja wäl, jag lämnar at det är skam, men det är ändå sant. I hafwen både skam-men och skadan.

Därefter vänder sig Argus till kvinnorna, som besitter denna makt att ”skada”:

Tacka wil jag Ehr, Täcka kön, som utan Hufwudbrått, utan bokwett, utan ämbets-förtienster, utan at wåga lif, blod och ägendom för Ehrt Fosterland, likwäl kunnen älta de manliga Hiärtan som Hwete-degar och gifwa dem hwad skapnad Ehr behagar.

Äktenskap på kryckor

Satir brukar förklaras som konsten att förminska och förlöjliga en företeelse i kritiskt och ofta reformerande syfte. Till skillnad från humorn, som känne-tecknas av överseende och självreflektion, är satiren riktad mot något utanför, mot andra.458 De satiriska brev i Then Swänska Argus som analyserats ovan fokuserar på kvinnors själviska nöjeshunger, härsklystnad, eller förlöjligar idé-er om en ny sorts ”education” för flickor bortom kök och hushåll. Så skapas föreställningar om något oönskat, olämpligt – det andra som bör reformeras. Fredric V. Bogel menar att det är produktivt att tänka på satir som en främ-mandegöring som, på ett kulturteoretiskt plan, bygger på en ovilja att bli

163

identifierad med det som beskrivs. Föremålet är inte utanför och bortom från början – den främmande aspekten skrivs fram. Satir är, hävdar han, ett reto-riskt medel att producera skillnad ”in the face of potentially compromising similarity”.459 Utifrån denna teori kan man reflektera över vad det var för slags komprometterande likhet som lade grunden för de vassa satirerna i Specta-tor-genren, inklusive dess svenska gren. Upplysningstidens upptagenhet med skillnader och arter producerade ett behov av att finna och tolka könsskillna-der, just som man producerade skillnader mellan vuxna och barn, det svenska och det utländska, olika växtslag och så vidare. Olikheter ’upptäcktes’ genom nya vetenskapliga metoder, kunskapen spreds i tryck och blev, vad det gäller kön, snart till en ideologi som präglade riktningen för det framväxande sam-hället. I den periodiska pressen inskärptes under 1700-talet idéerna om mäns och kvinnors separata sfärer, hävdar Shevelow. Så konstrueras ”the notion of women as different in kind rather than degree from men, possessing in the household a ’separate but equal’ area of activity and authority”.460

När män som Addison, Steele och Dalin i satirer förstorade och inskärpte kvinnors makt som det oönskade andra fanns en lång misogyn tradition att falla tillbaka på. Hustrur som är dominanta, sexuellt omättliga eller dumma sticker ut exempelvis i brittiska 1600-talskomedier och skämtsamma pamflet-ter om äktenskap. Sådana skämt ”held great cultural influence, as they na-turalized the relatively precarious social position of married women”, skriver Judith Curlee. Skämtskrifterna var i första hand riktade till manliga läsare och skrivna av män. ”The absence of published humor attributed to women supports the idea that publishing practices reinforced masculine authority in marriage de facto.” 461

Det pågick också en rad positionskamper i Sverige vid denna tid. De gäll-de ståndsomvandlingen, de unga männens konkurrens om platser i ämbets-verken, och hade även med kön att göra. Efter 1718 fanns ett stort kvinno-överskott, särskilt i adeln, eftersom så många män hade dött under krigen.462 I männens frånvaro under många och långa krigsår hade kvinnor skött gods och gårdar, affärsverksamheter och stora hushåll. Efter kriget miste kvinnor sådana ansvarspositioner när männen återvände, eller så fortsatte de med dem som änkefruar. Också soldatänkor av lägre stånd kunde få rätt att starta och driva verksamheter, exempelvis krogar, av försörjningsskäl. Den sociala ordningen förändrades, både inom och utom äktenskap och familjer. Till det kom den ökande handeln, importen av såväl varor som idéer, som gav impul-

164

ser till att tänka annorlunda på könsrelationer än på det vis som föreskrevs i hustavlan.

Idéerna om att ”reformera Fruentimmrets Lefnads-sätt” är importerade, hävdar Argus i I:40. Idéerna kommer ”ifrån utrikes Orter”, hemhämtade av resande unga herrar. För att understryka denna bakgrund överflödas brevet i I:40 av lånord. Mannen som klagar på sin hustrus brist på ”education” avslö-jar sin förkärlek för franska. (”Hon wet intet en gång hwad Toilette, Tabou-rette, Coquette, Marionette, Cruelle, Bordelle, Negligé, Abusée, Debauchèe, Dormeuse, Coiffeuse eller Coureuse betyder.”) Brevet från Lisa Husbonde i I:43 är på motsvarande sätt späckat med franska ord och uttryck, som indi-kerar varifrån inspirationen till hennes löjeväckande sätt kommer. (”Tilförne war han så Simple, at han lät gens de neant, gement föllje utan Naissance, omgås med sig en camarade, under pretexte, at de hade Meriter och dygd.”) Lånorden betecknar det främmande som inte passar in i den föreställda ord-ningen, det som kräver utestängning.

Argus återkommer till att de äktenskap han ser omkring sig är olyckliga. De ”äktenskaper, som wisa sig för mina Ögon, gå mästedels med hufwuden ned och fötterne upp” hävdar han i I:43, och i II:50: ”Ibland de angelägnaste mål, som höra under min Domstol, är Äktenskapet: Om jag ändå kunde så mycket uträtta med mina Moraliska Läkedomar, at äktenskapskärleken ingenstädz gingo på Kryckor, ack, jag hade då intet plåstrat fåfängt desse tu åhren.” Botemedlet som ges i veckoskriften är konservativt, men det hand-lar inte enbart om att kvinnor ska motas in i en huslig fålla. Det ges också exempel på hustyranner av mankön som behöver reformeras. Enligt en brev-referens i II:44 har Philomela skrivit till Argus om sitt olyckliga äktenskap med Buffus. Namnet Philomela är lånat från en gestalt i grekisk mytologi som blev bortrövad, våldtagen och för evigt tystad genom att tungan skars bort. I 1700-talslitteratur användes det ofta för att beteckna en sexuellt för-tryckt kvinna, vars offerroll och stillatigande också medförde ett skimmer av godhet. När Argus återger berättelsen om parets relation inleder han med en uppmaning riktad till männen:

I myndige Husdrottar, I Äktenskaps hufwuden, I Män och Målsmän, som då I togen högra handen i Brudstolen, fingen höra at I woren begåfwade med större förnufft och starkare Natur än qwinnona, jag will underkasta Ehr billiga dom, hwilkendera af detta paret har större förnufft […]

165

I äktenskapet med Philomela vill Buffus råda enväldigt och han använder språkets makt för att trycka ner sin hustru.

Hans dageliga hemsed är gnag och skaf öfwer alt det hon giör: är hon godsint, heter hon wåpig, är hon alfwarsam, heter hon arg, är hon enfaldig, heter hon dum, är hon qwick, heter hon fiållig, är hon enslig, heter hon folckskygg, är hon sällskapslik, heter hon flycktig. Ingen ting är i lag; Han knarrar och morrar öfwer alt det hon smakar, rörer, luktar, hörer och ser.

Philomela är tapper och lojal trots allt ovett hon utsätts för.

Hon är from, kysk, nögd, glad, och låter ingen förstå at Buffi owett hemligen förtärer hennes mod, märg, kött, och kanskie hennes lif i förtid. […] Dag och natt är hon flitig och oförtruten i hushållets bekymmer: ensam drar hon ock hela bördan; Ty Buffus har hwarken hufwud eller tålamod dertil.

Också i detta fall beläggs historien med ett remedierat brev. Argus säger sig ha ”öfwerkommit en lapp” som Philomela ”wid et wisst tilfälle skickat” till sin make. Innehållet utgör enligt berättaren ett bevis på Philomelas ädelmodiga lojalitet. Trots att grymhet, raseri, sorg och misstankar präglar deras liv till-sammans kommer hon, enligt brevet till Buffus, att hålla fast vid ”det nöijet, at wara min Herres beständiga älskerinna och lydigste tienarinna Philomela”. Just som när det gäller brevlappen i I:3, som avslutade essän om Kättia Säll-skapslik, tycks Argus tappa målföret när han ska kommentera Philomelas brev. Den stora fråga som han inledde med, om huruvida det är rättmätigt att tala om att män är ”begåfwade med större förnufft och starkare Natur än qwinnona” följs inte upp. Argus konstaterar bara att: ”Buffus lärer läsa detta Arket, han lär rådna, döllia sig, och förebrå sin olyckeliga Philomela, at ha mig tilskrifwit; Doch hwad hielper det? ont skall ont för--- (Men jag remitterar detta til Buffus) ---”.

Den föreställda gemenskapen

De teman jag har lyft fram ur de två veckoskrifternas brev kan tyckas vara långt ifrån varandra. I det ena fallet en diskussion om nationalekonomis-ka frågor – utveckling av gruvdrift och export, inrättandet av fabriker och

166

handel – och i det andra fallet satirer som lyfter fram kvinnors (o)dygd och äktenskapliga relationer. De hör emellertid ihop inom det sedelärande per-spektivet. Dygden var, som Runefelt har visat i flera studier, grunden även för ekonomin.463 Samhället sågs som en organism där hushållets och rikets väl var analoga. Att vara dygdig handlade om att anpassa sig till en ordning och att följa en uppsättning regler för det gemensamma bästa. Till mannens uppgifter inom denna ordning hörde att leda och till kvinnans att lyda sin make. Eftersom det att vara dygdig ”var detsamma som att vara nyttig”, enligt Runefelt, ligger det i sakens natur att kvinnans underordning förstods som något som var förbundet med ekonomi. Husbondeväldet tjänade inte bara katekesens bud, utan enligt den rådande tankehegemonin även välståndet.464 Enligt den logiken kunde överflödskonsumtion vara ett hot mot den rådande ’goda’ ordningen. Herr Ehrenmenvet berömmer i Then Swänska Argus I:10 myndigheternas insatser mot överflödskonsumtion, men menar att det egent-ligen är varje husbondes sak att reglera sådant.

Der til fordras i synnerhet, at man litet tager Byxorne af en dehl Fruentim-mer. Det giör dem med tiden godt sielfwa, fast de i förstone skulle see litet sura ut. Yppighets-Förordningar äro goda och nyttiga, om de effterlefwas, men de Förordningar, som hwar och en Husbonde giör i detta mål i sitt Hus, uträtta mera.

Även i Sedolärande Mercurius finns ’problemet’ med kvinnor som tar plats, som hörs och syns. En essä om kvinnliga oratorer (I:11) utgör ett exempel, i det fallet en satir lånad från The Spectator. Inom det nationalekonomiska temat ingår en modediskussion, som särskilt pekar ut kvinnors flärd som ett problem. I brev och essäer ges intryck av att inflödet av importvaror påverkar kvinnor att ta sig större friheter och spendera pengar på nipper.465 Bättre var det förr, konstateras det i Sedolärande Mercurius II:15: ”Då såg Fruen effter sit Hushåld i stället förut åka kring Staden dageligen och giöra Visiter, ro-ade sig med spinråcken eller annat dylykt i stället för koort.” Här tycks det finnas ett utkast till Fru Kättia Sällskapslik och hennes likasinnade i Then Swänska Argus. Det löper således en röd tråd från den ekonomiska tematiken i Sedolärande Mercurius, från bilden av en modeimport och ett slöseri som hotar rikets väl och ve, till Then Swänska Argus brevsatirer med fokus på äktenskapliga frågor.

167

Frågan är då vad det faktum att dessa teman presenteras i brevform inne-bär för innehållets framtoning. Svaret på det är flerfaldigt och några aspekter har jag redan varit inne på. Det fanns ett försiktighetsmått i att använda brev-formen i tryck. Även om diskussioner om de ämnen som behandlades pågick lite varstans var det trots allt något nytt att åsikter fördes till torgs i periodiskt tryck som utbjöds till försäljning på marknaden. Genom att använda brevfor-men kunde redaktörerna gardera sig – inte mot censur, eftersom brevformen inte skonades i den processen, men mot att stå ensamma i skottgluggen den dag deras namn blev allmänt kända. Att ståndpunkter fördes fram i brev från olika avsändare och bröts mot varandra var i det perspektivet en strategi. Oavsett om breven var insända eller påhittade inbjöds läsarna att läsa som om breven var autentiska insändarbrev, som om berättarna hade mottagit inlägg som omsattes i tryck. Berättarna kunde förhålla sig till dessa inlägg och ibland bygga vidare på dem, ibland ta avstånd från dem. I Sedolärande Mercurius ges till och med intryck av att berättaren inte alls vill föra diskussionen om rikets ekonomi, han gör det enbart som en artighetsgest mot sina korrespondenter.

Även när breven i Then Swänska Argus har tydligt fiktiva drag medför remedieringen ett slags transparens. Brevformen stod för kontakt med det pågående sociala livet och var, i kombination med Dalins språkliga förmåga, ett starkt retoriskt redskap med förmåga att övertyga om innehållets sociala relevans. Breven gav inblickar i en hemmets sfär, i äktenskapliga problem, i personliga miljöer. Sådana motiv, skildrade med realistiska anspråk, hade dessförinnan inte förekommit i svenskt tryck. Också andra former för att ’avslöja’ det samtida vardagslivets vanor, språk och relationer används i Then Swänska Argus – exempelvis essäer med samtal som avlyssnats bland ”Slödret” (II:10) och en dagbok, som Argus säger sig ha ”öfwerkommit” (II:41). Brev är en av de ’dokumentära’ former som utnyttjas för att ge läsarna ett intryck av kontakt med samhället omkring. Läsarna får en bild av att Argus inte enbart sitter i ett bibliotek och återger vad klassiska filosofer och diktare yttrat. Argus befinner sig bland läsarna i vardagslivet, på namngivna kaffehus, gator och torg och mitt i en cirkulation av brev, samtal, tankar som han tar del av och förmedlar vidare.

Här finns det skäl att återkoppla till ett begrepp som jag introducerade i kapitel 2, föreställda gemenskaper. Enligt Anderson bidrog 1700-talets tryck-produkter på folkspråken till människors förmåga att tänka på sammanhäng-ande grupper. Hans exempel är tidningen. Den som läste tidningar förstod

168

att det fanns något som delades med andra även om man aldrig mötte dessa: ett språk, en uppsättning nyheter, konturerna av ett ’samhälle’ där de själva ingick som en del. Sådana tankebanor är ett slags förstadium till nationalis-men, till föreställningen om ett ”folk”, enligt Anderson.

I mitt perspektiv frambringade Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus sådan föreställd gemenskap på flera plan. För det första skapade de läsekretsar kring något gemensamt. I de miljöer där veckoskrifterna lästes dis-kuterades innehåll och vilka som låg bakom. Om en sådan faktisk gemenskap kring Then Swänska Argus vittnade Olof Celsius när han 1764 mindes med ”hvad längtan vi väntande efter den vanliga dagen, på hvilken dessa arken blefvo utlemnade; och huru vi företoge oss deras igenomläsande, likasom då man går till bords med en hungrig mage.” 466 För det andra bjuds läsaren in i den textuella gemenskapen – tilltalas som ett ”du” av Mercurius och Argus och påminns om sin roll genom tätt insprängda apostroferingar. Att läsa Then Swänska Argus är, med en teatermetafor, som att bli uppbjuden på en scen där uppgifter väntar. I fraser som ”Trösta mig, min Läsare” (I:28) och ”Låt oss hielpas åt, min Läsare” (I:38) ombeds man att tänka, hoppas, döma, betrakta och så vidare tillsammans med Argus.

Till detta kommer en än mer påtaglig inbjudan till gemenskapen, riktad till faktiska läsare: att sända in bidrag. Några gjorde slag i saken och förde fram idéer i brev som remedierades i tryck. Brevmaterialet gjorde emellertid verkan även för den som inte lyfte pennan. Redan tanken på att skriva inlägg till en veckoskrift och att delta i en diskussion i tryck skapar en samhörighet i den mening som Anderson lyfter fram. Framför allt blev läsarna involverade genom att läsa brevmaterialet. Såväl remedierade brev som brevreferenser gav ett intryck av att samtal pågår – här och nu, om gemensamma angelägenheter.

Föreställda gemenskaper har sitt andra, sitt utanför. I veckoskrifterna märks det i de protektionistiska idéerna. Mercurius och ett flertal av brevbe-rättarna i Sedolärande Mercurius argumenterar fram en dikotomi mellan å ena (goda) sidan svenska råvaror och fäderneslandet, och å den andra risker med importerad grannlåt, utländska intressen och konsumtion av importvaror. I de brev med kvinnotema, som jag lyft fram ur Then Swänska Argus, är proble-men likaledes kopplade till något som kommer utifrån och hotar ordningen. Om det svenska järnets värde är i farozonen i Sedolärande Mercurius är det här istället det äktenskap, där mannen är en god husbonde och kvinnan är dygdig och huslig, som riskerar att mista sin status. Att värna om värdet av dessa företeelser – järnet och det traditionella äktenskapet – framstår som ett par grundstenar i gemenskapen.

169

9. Frågan om ”brefs gränsor”En skriftkamp i och kring Bref Om Blandade Ämnen

Efter 1730-talets rika utgivning av moraliska veckoskrifter blev det följande decenniet en period för andra experiment på tryckmarknaden.467 Bland annat publicerades den berättelse som brukar kallas ”den första svenska romanen”, Jacob Mörks Adalriks och Giöthildas äfwentyr (1742–1744), i en serie delar och Hedvig Charlotta Nordenflycht gav ut Qwinligit tankespel i fyra volymer (1744, 1745, 1747, 1750). Det var också en sorts periodisk press, om än långt från de mönster som etablerats i de moraliska veckoskrifterna.468

Möjligen var intresset mättat för nya svenska publikationer i Specta-tor-genren. Ingen veckoskrift hade lyckats upprepa Then Swänska Argus fram-gångar. Den var fortsättningsvis framgångsrik – såldes och lästes i begagnat skick. När utgivningen hade avslutats 1734 lät många binda in arken i vackra skinnband som försågs med register. Det gjordes också flera eftertryck på andra håll i landet. Därtill utgavs en av Dalin genomsedd andra upplaga 1754 i Stockholm.469 All sådan senare användning av Then Swänska Argus innebar förstås att arkens invitationer till läsaren att bidra i praktiken var begränsad till själva läshandlingen.

Det dröjde till mitten på 1750-talet innan en ny veckoskrift utgavs som inbjöd till läsarmedverkan med brev i tryck. Bref Om Blandade Ämnen (1754) utgavs av Carl Christopher Gjörwell (1731–1811), en ung välutbildad man som i stort sett var årsbarn med Sedolärande Mercurius. Under 1700-talets andra hälft skulle han bli en pedagogiskt inriktad lärdomsgigant av ett nytt slag, tillika en av tidens flitigaste utgivare av periodiska publikationer. Han var också stor brevskrivare och samlare av brev. Som 23-årig redaktör för Bref Om Blandade Ämnen var han dock en oprövad kraft och skriften utgavs ano-nymt.470

Om veckoskriften ska räknas till samma genre som 1730-talets moralis-ka veckoskrifter kan diskuteras. Att presshistorikerna har bedömt detta på olika sätt är begripligt. I Bref Om Blandade Ämnen finns till exempel inga

170

satirer från vardagslivet eller infogade småstycken som fabler, verser, dialoger etcetera. Faktum är att det i veckoskriftens första nummer tydligt markeras distans till ”[m]oraliska veckoblad” genom att berättaren å ena sidan förklarar att de ”gjöra nu mera ingen särdeles nytta”, å den andra hävdar att pionjärer-na ”hafwa skrifwit så utmärkt i denna saken, at få lära stiga op hädanefter, som gitta fördunkla deras glänsande minne” (nr 1, s. 8–9). Genom ett sådant respektfullt avståndstagande gör sig skribenten i ytlig mening fri från jäm-förelsen med föregångarna och skapar sig samtidigt utrymme att fortsätta laborera med några av genrens centrala företräden – en fritt resonerande stil, ett moraliskt innehåll och brevformen.

Omslaget till Bref Om Blandade Ämnen.

171

Vad som är av särskilt intresse här är att Bref Om Blandade Ämnen är den första svenska veckoskrift som är helt genomförd i brevform. Den utkom i kvartoformat med 12 nummer (som kallas ”stycken”) varav det sista var ett dubbelnummer. Varje nummer innehåller ett till fem numrerade brev, fler-talet ställda till ”Min Herre” vars identitet aldrig blir tydligare än så. Den jag-berättare som skriver till ”Min Herre” namnges inte heller. Breven un-dertecknas med ”Jag är = = =” eller ”Jag förblifwer = = =”. I det följande kallar jag därför berättaren ”= = =”. I några nummer förekommer även läsarbrev och svarsbrev till dessa läsare.

Flera separata småskrifter tog upp samtalet med Bref Om Blandade Äm-nen. Inte mindre än sex tryckta följdskrifter utkom, alla skrivna i brevform och anonymt utgivna samma år, 1754. Tre riktades direkt till Gjörwells pu-blikation. Fredric Palmqvist (1720–1771) invände mot omdömen om Ludvig Holberg. Det skedde i Til auctoren af Brefwen om blandade ämnen och Ytter-ligare til auctoren af Brefwen om blandade ämnen. Beträffande desz omdömen om afledne baron L. Holberg. Abraham Sahlstedt (1716–1776) utvecklade i Swar på Brefwen om Blandade Ämnen en kritik kring olika stilistiska frågor, bland annat av hur brevformen användes.471 Två svarsskrifter riktades till den senare. Båda tillskrivs Gjörwell: Genswar emot Swaret på Brefwen om Blanda-de Ämnen och Til AUCTORN af Swaren på Brefwen i blandade ämnen, som snart följdes av Sahlstedts gensvar Til Herr Alfwarsam, Swar På Des Bref til Auctoren af Swaren På Brefwen i Blandade Ämnen.472 Det är diskussionen om brevformens användning som jag kommer att ta upp i detta kapitel.

Jag inleder med att beskriva några skillnader och likheter mellan å ena sidan Bref Om Blandade Ämnen och å den andra Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. Fokus ligger på hur Bref Om Blandade Ämnen remedie-rar brevformen jämfört med föregångarna. Därefter lyfter jag fram Sahlstedts anmärkningar i en av följdskrifterna och Gjörwells svar på kritiken.473 Jag relaterar denna kritiska diskussion till ett skifte i brevretorik som pågick un-der 1700-talet, och beskriver hur frågorna om brevets form och status i tryck sammankopplades med värderingar kring det nationellt svenska, det nyttiga och det borgerliga.

172

Seriöst och monologiskt

Innehållet i Bref Om Blandade Ämnen har överlag en mer seriös prägel än Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. Breven från ”= = =” till ”Min Herre” handlar om moral, religion, filosofi, språk och politik och är skrivna i en lätt högtidlig ton. Visserligen talas det inledningsvis om en förhoppning om att ”förnöja”, men underhållningsambitionen är inte särskilt framträdan-de vare sig i det explicita syftet eller i brevtexternas framtoning. Därtill är de fyra första numrens elva brev enbart från ”= = =”, vilket ger det hela en monologisk, docerande karaktär. I det första brevet avger ”= = =” en ”trosbe-kännelse”, som kännetecknar stil och ton.

Öppningsbrevet i Bref Om Blandade Ämnen.

173

Min Herre!

Guds Ära, Samfundets Bästa, Inbördes Nöje och et Godt Samwete äro de höga ändamål, til hwilkas ernående Skaparen begåfwat menniskjor med et sunt förnuft och en fri wilja. Wi äro almänna wärdsborgare, och tillika en-skilta samfunds lemmar. Wåra tankar böra intet wara traslade, och wåra be-gär intet oordentelige, så framt vi ärna wara förnuftiga och ärliga menniskjor. Detta äro sanningar, som i alla tider och hos alla folkslag behållit sit wärde. De böra hos alla i barnaåren infås, af alla utöfwas och af alla fortplantas. Då winnes en ofärgad ära, då smakas en sann lyksalighet, då gjöres alla pligter med et gladt hjerta, och då reser man sig owetandes kjära minnesstoder hos efterwärden.

Tillåten mig, Min Herre, at med en sådan trosbekännelse börja denna min Brefwäxling. Kan jag uplysa, gagna och förnöja någon med mina tankar, sanningar och berättelser, skattar jag mig lyklig.

Jag är = = = (Bref Om Blandade Ämnen nr 1, s. 3–4)

Liksom i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus inbjöds läsarna att sända in bidrag.474 Till inbjudan, som var införd som en ”Kundgjörelse” i nummer 4, hörde emellertid en reservation av ett slag som inte förekom i de tidiga veckoskrifterna. Den som ville medverka i Bref Om Blandade Ämnen skulle inte ta upp ”Theologiska ämnen och de ömare Stats-ärender”, vilket förstås hade med censuren vid tiden att göra.475 Vidare föresattes bidragen hålla sig ”innom et Brefs gränsor och [vara] på det sättet skrefna, at de kunna utan hinder lämnas det Almänna i händer”; ett program, får vi anta, som inte enbart gällde insändarskribenter utan även de brev som undertecknades ”= = =” (Bref Om Blandade Ämnen nr 4, s. 54). Att berättaren själv är en brevberättare är i sig en viktig skillnad jämfört med de moraliska veckoskrifter som använde brevformen på 1730-talet. Hur detta med ”Brefs gränsor” fungerar för berättar-instansen är en av huvudfrågorna i min analys.

Monologisk brevlitteratur hade vid denna tid förekommit på andra språk i flera decennier. I en monologisk brevberättelse möter läsaren ett subjekt som yttrar sig i brev riktade till en eller flera andra, utan att några svars-brev presenteras.476 Exempelvis är samlingar med Madame de Sevignés brev till sin dotter och Samuel Richardsons roman Pamela; or, Virtue Rewarded (1740–1741) utformade på detta sätt.477 Såvitt jag har funnit hade dock ingen monologisk brevberättelse publicerats på svenska förrän just detta år, 1754.478 Förutom Bref Om Blandade Ämnen utgavs då Utkast Af En Gammal Mans Dageliga Bref, Under desz sjukdom, Til En Späd Prints, och fortsättningen En

174

Äldre Mans Bref til en Stadigare Prints.479 De innehöll Carl Gustaf Tessins (1695–1770) brev med sedelärande anekdoter till kronprins Gustaf.

En brevberättelse bygger på föreställningen om en relation mellan den som skriver och den som tillskrivs. I den monologiska varianten är relationen införstådd, vare sig det handlar om autentiska brev (som Tessins) eller fiktiva (som breven från Pamela i Richardsons roman). Det vill säga att som läsare av brevskrivarens brev kan man föreställa sig aspekter av hans eller hennes förhållande till mottagaren. Det kan man lätt göra av Tessins brev, där täta

I Swar på Brefwen om Blandade Ämnen svarar en herre ” ibland allmänheten” som om han var den som tillskrivs i Gjörwells veckoskrift.

175

hänvisningar görs till prinsens tillvaro och intressen. Detta skorrar emellertid en del i Bref Om Blandade Ämnen. Blockcitatet ovan (s. 173) utgör ett exempel. Brevet inleds med hälsningsfrasen ”Min Herre”, och denne herre apostroferas också i texten, men ordvändningar som ”min Brefwäxling” och förhoppning-en om att kunna gagna ”någon” ger inte ett intryck av att man tar del av ena sidan av ett skriftligt samtal.480

Det docerande drag som präglar första numret gör sig bemärkt också i de följande. Samtliga brev inleds med hälsningsfrasen ”Min Herre”, utom num-mer 9 som inleds ”Min Fru”. Breven innehåller betraktelser över sådant som det nyttiga ”Bokwäsendet” (nr 1); ”Min Borgerliga Lefwernes Beskrifning” och ”Anmärkningar […] utur min Dagbok” från en resa till Holland (nr 2) eller ”tankar om Baron Ludwig Holberg” (nr 3). Flera nummer består av ”Strödda Anmärkningar” – korta stycken där dygden och Guds kärlek lovpri-sas, eller vördnadsfulla kommentarer ges om kungligheter, biskopar och bok-verk. Brevsignalen i hälsningsfrasen ”Min Herre” är således löst påklistrad. Brevskrivaren framträder som ett slags ombudsman för upplysningsidéer av kristet dygderikt slag, med hänvändelse till en publik där ”någon” ansiktslös befinner sig, snarare än som en person som relaterar till en annan.

Satiriska svarsbrev

Det är precis detta drag som Abraham Sahlstedts Swar på Brefwen om Blan-dade Ämnen riktar in sig på. Skriften utgavs anonymt med sex onumrerade ark som vardera består av ett till tio brev. Den lånar således drag av både en brevväxling och en veckoskrift, något som dock inte förärat den en plats i förteckningar över tidens svenska periodiska publikationer. Sahlstedt var framträdande språkvårdare och i stort sett alla brev i skriften relaterar sa-tiriskt eller kritiskt till form och stil i Bref Om Blandade Ämnen. I första hand gäller anmärkningarna hur brevformen används, men också sådant som pompösa tonfall, tautologier, långsökta liknelser och lånord från franskan tas upp. Brevskrivaren som kallas X antar i första brevet rollen som den faktiske mottagaren av breven om blandade ämnen.

176

Min Herre!

När jag sätter Min Herres Bref emot Ciceros, Plinii och Voitures Bref/ tycker jag/ at de förra äro diktade; men de senare naturlige och sådane/ som de werk-ligen i sjelfwa bref-wäxlingen warit. Efter de då äro diktade/ och icke stälde til någon wiss person/ utan til någon owiss Min Herre ibland allmänheten/ så misstyck icke/ om jag tager åt mig den hedren/ at wara den samma/ som Min Herre tilskrifwit. Och emedan man icke gärna skrifwer bref, utan at man wäntar Swar/ så har jag trodt min skyldighet fordra/ at tid efter annan swara

Kritiska synpunkter i Swar på Brefwen om Blandade Ämnen.

177

på Min Herres kärkomna skrifwelse; hwilket jag ock allenast wil göra när såsom tiden och tilfället medgifwer/ som man gemenligen i Bref tala plägar. Förblifwer X. (Swar på Brefwen om Blandade Ämnen, brev 1)481

Som självutnämnd brevmottagare börjar så X (Sahlstedt) svara på de enskilda breven från ”= = =” (Gjörwell) ungefär som en – mycket elak – lärare skulle kommentera en elevs försök i brevgenren. Exempelvis skriver X i brev 7 att han mottagit en skrivelse ”hwilken jag dock icke kunnat hålla för något bref/ om icke åfwanföre stått: Min Herre, och inunder: Jag är = = =”. Trosbekännel-sen i ”= = =”:s första brev, som citerats på s. 173, ger upphov till följande svar:

Min Herre!

Nu kommer jag til at swara på Min Herres Bref. Och efter som N:o. I. är det första/ så wil jag ock först swara på N:o. I. Jag tycker Min Herre begynner nog twärt/ utan at bereda läsaren med något förutgående bref om anledningen til wår bref-wäxling. Sjefwa brefwet är dessutan sådant/ at när jag fick det/ och begynte läsa/ trodde jag det man skickat til mig Exordium, eller/ (at jag icke må förråda någon okunnighet i Lärda Språket) parasceve [förberedelse] af någon predikan. Jag war deröfwer bekymrad/ efter jag icke visste hwad bruk jag deraf borde göra; men blef strax tilfrids/ när jag kom till slutet och fick se/ at det skulle wara et bref/ och liksom början til flera; hwaröfwer jag mig högeligen fägnade/ efter jag trodde mig i fortsättningen få några artiga/ at roa mig med. Jag wäntar dem med längtan och förblifwer X. (Swar på Brefwen om Blandade Ämnen, brev 3)

Gjörwells reaktion på kritiken lät inte vänta på sig, men istället för att nap-pa på diskussionen om brevform och tilltal försökte han med stöd av ord som dygd och synd upprätta en sanning om sina brevs sammanhang. I en ”Särskilt Anmärkning” förnekar han att han skulle ha korresponderat med ”Författaren til dessa Swar” och kräver att denne ”utur sina gjömmor medde-lar det Almänna et enda bref, som flutit utur min pänna”. Synden mot ”det ottonde Budet i Guds Helga Lag och hwar och en Ärlig Mans upförande” kan möjligen förlåtas om avbön görs; i så fall kan Gjörwell tänka sig att tacka opponenten för en del av hans anmärkningar och i gengäld lära honom ”huru han hädanefter skal swara på Bref, som skrifwas til det Almännas Tjenst” (Bref Om Blandade Ämnen nr 4, s. 54).

För första gången finns det således i detta angreppsförsvar i slutet av num-mer fyra en övertygande relationell hållning, men ironiskt nog sker detta inte

178

i ett brev. Det faktum att Gjörwell på samma sida efterlyser läsarbidrag impli-cerar att han förstått att hans monologiska brev inte är fullt övertygande som brev och att han behöver korrespondenter för att skapa riktning och intresse. Det framgår även av att han i nummer fyra och fem på olika sätt försöker visa läsarna att det finns liv i den ”Min Herre” som han apostroferar i brevens hälsningsfraser. Bland annat begär ”= = =” ett ”bewis af M.H:s wänskap emot mig” (Bref Om Blandade Ämnen nr 5, s. 55), vilket han får i samma nummer – ett brevsvar som i ämnesval, språk och stil liknar hans eget. Han gör också – som det metaforiskt heter – ”besök” hos andra brevskrivare i pressen, bland annat hos ”Fru Märta Fiålla, som talat med det Almänna uti Lärda Tidning-arna för år 1754, N. 14”. Denna ”nyttiga och frugtsamma” påhälsning ger honom tillfälle att plädera för att filosofiska texter görs tillgängliga på svenska (Bref Om Blandade Ämnen nr 9, s. 87ff).

Dessa försök att demonstrera att veckoskriften grundades på brevsam-tal förefaller konstruerade och är föga övertygande. Det finns dock några exempel på remedierade brevinslag, som ger ett intryck av att vara insända läsarbrev. I nummer 10 argumenterar ”Min Herres hörsamme Tienare, Pro Nomen” för att kyrkokollekten borde lämnas till de drabbade invånarna i en eldhärjad stad och i nummer 11/12 tar signaturen ”Constans” upp ett antal av de ämnen som tidigare behandlats, bland annat den nyss nämnda vådelden. Gjörwell låter sin brevskrivare ”= = =” svara omsorgsfullt på dessa inlägg. Även svarsskriften Til auctoren af Brefwen om blandade ämnen om Holberg besvaras (Bref Om Blandade Ämnen nr 8). Vad gäller den relationella aspekten sker alltså en märkbar scenförändring – den senare delen av veckoskriften har fler samtalsliknande avsnitt, även om det fortfarande framför allt är den docerande utläggningen som gäller i breven till ”Min Herre”.

Retorikskiftet

Det kan vara av intresse att titta närmare på några av de begrepp som Sahl-stedt använde för att anmärka på de gjörwellska breven. Att kritiken i Swar på Brefwen om Blandade Ämnen inbegriper ett avståndstagande från äldre retorik framgår på flera sätt. I det första brevet ställs ”naturliga” brev mot ”diktade” brev. De förra är brev i en specifik relation (”som de werkligen i sjefwa bref-wäxlingen warit”), medan de senare associeras med predikan.

179

Vidare kontrasteras brev till ”någon wiss person” mot brev till ”någon owiss Min Herre ibland allmänheten”, vilket också understryker skillnaden mellan ett verkligt brevsamtal och en predikan eller annat tal till publikum. I brev 21 hävdas det att ”en naturlig enfaldighet och tydelighet, utan alt rhetoriskt krus och blommor, behagar mäst i bref”. Man behöver inte lära ”eloquentia” på latin för att skriva väl.482

Kategorierna anknyter till begrepp och spänningsfält i det retorikskifte som pågick under 1700-talet. Brevretoriken genomgick en grundlig föränd-ring – från det som sågs som lärt, pedantiskt och konstruerat i den äldre tidens ideal för brevkomposition, mot en stil som mera byggde på känsla och sinne för det individuella sammanhanget.483 Denna strävan var vid 1700-ta-lets mitt sammantvinnad med den allt starkare framväxten av en ny borgerlig livsåskådning inom kulturlivet och med en ny social mentalitet. Retorikskif-tet hade också moraliska implikationer. Om den gode brevskrivaren tidigare hade identifierats som en person skicklig på att tillämpa inlärda kunskaper, kom nu hyllade begrepp som stil och naturlighet i brev istället att samman-kopplas med egenskaper hos individen och även med konsten att uppföra sig väl. Att övertyga med brev handlade inte längre om att framträda genom ett roll-jag, bestämt av fasta sociala positioner, utan om att frammana ett äkta jag som talade från hjärtat, med sinne för det sammanhang där man befann sig.

När Sahlstedt genom X beskriver ”= = =”:s brev som diktade och predik-ande avses i första hand den något överlastade, lärda framställningen och att breven inte lyckas framkalla någon föreställning om en mottagare. I linje med det ovanstående kan kritiken också tänkas implicera att brevskrivare ”= = =” inte är i takt med sin tid, och inte uppför sig riktigt passande när han gör sina ”besök” hos andra brevskrivare. Han tar plats och lägger ut texten, men gör inte nytta med sina diskurser. Sådan social misshushållning antyds när X upprepade gånger konstaterar att han inte vet vad han ska göra med breven från ”= = =”. ”Här kommer åter en af de djupsinniga politiska reflexioner, som jag icke kan nyttja til något”, skriver han exempelvis – en av många formu-leringar som sannolikt togs illa upp av den nyttoinriktade Gjörwell (Swar på Brefwen om Blandade Ämnen, brev 18).

180

Språkets naturlighet

Sahlstedt ville förstås själv göra nytta. Genom X vill han både ”roa det all-männa” och lära skribenten bakom Bref Om Blandade Ämnen ”at med ännu mera warsamhet gå til wäga i sit skrifwande” (Swar på Brefwen om Blandade Ämnen, brev 5 resp. brev 17). Att det även fanns ett didaktiskt ändamål i re-lation till ”det allmänna” sägs inte klart ut, men är givet av framställningens ambitioner. Här möter ett språkligt renhetsideal som för tankarna till Then Swänska Argus.484 Argus liknade allegoriskt Sverige vid en ”Fru, som aldeles skiämmer bort sin Dotter”. Dottern, det vill säga svenska språket, är ”af Na-turen så Täck, så Liuflig, så Snäll och så Hurtig”.

Men igenom Gummans twång, Wårdslöshet och Dårskap, är hon nu, det arma Barnet, så Obehagelig, så Fiållig, så Dum och så Ömkelig, at om jag intet kan öfwertala den Gamla til mera Förstånd i detta mål, så blir Flickan ett Afskrap i stelle för en Skiönhet […] (Then Swänska Argus I:45)

Lösningen finns enligt Then Swänska Argus i det förflutna, i den ”naturliga Fägring” som svenskan hade innan ett främmande inflytande gjorde sig gäl-lande. Att rädda den vackra dottern/språket är möjligt, menar Argus:

[…] om wi utrensade de onödiga fremmande Ord, som et tokugt prun-kande först inplantat, Om wi återtogo de korta meningar, klara begrep och sinrika utlåtelser, som detta Grund-Språket äger, hwarpå wår gamla Lag, Konunga-Styrelsen och mångfaldiga gamla Skrifter förelägga oss så rena prof, Om skickeligt Folk, som dertil upoffrat sig, gufwo oss goda och til-räckeliga ordaböcker […]

Om de ängslige och löijliga långa meningar, som borttaga hela sidor, blad och Ark, ur de allmänna Skrifter utdömdes, och kastades i sielfwa Dumhets-Put-ten, derifrån de äro tagne […] Om hwar och en Swensk förstodo Swenska Språket af grund; Så skulle wårt liufwa Foster-måhl få sin tilbörliga wördnad. (Then Swänska Argus I:45)

Sahlstedt var en av dem som tog upp tråden från Then Swänska Argus och arbetade för svenskans ”Skiönhet” i sitt värv som språkvårdare. Hans strävan var, enligt Bengt Loman, ”att ’få vårt språk stadgadt och regelbundet’ genom

181

att antaga ’Bruket för lag’”.485 Så talas det i breven från X om att språket bör ha ”naturlig enfaldighet”. Liksom Dalin förlöjligade Sahlstedt det inflytande franskan fått i svenskan. X presenterar i sina brev ett par andra brev som råkat komma i hans händer. Satiren låter löjet falla över ungdomar och resenärer, som okritiskt tagit till sig ’mondäna’ och underförstått onaturliga utländska vanor. Här faller det också på Gjörwells ”Dagbok under min resa till Holland och Frankrike” som var införd i Bref Om Blandade Ämnen nr 2.

Mon Cher Herre!

Je me fais un heder de Votre gunst & de ce, que Vous Min Herre! etez si för-bindtlig, que de Vous souvenir de votre ödmjuke tjenare. En vous remerciant de vos nyheter, je vous jure, que je suis très rörd des marques de votre wänskap. Etant de retour je vous donnerai del de mon dagbok sur mon voyage. […] Faites mes höfligheter á Min Herr N.N. aussi bien qu’ à Min Fru & min Jungfru N.N. en les assurant que j’ai den äran d’etre avec autant de wördnad pour leurs personnes, que d’högaktning pour vous Mon cher Herre!votre trés ödmjuke tjänare N.N. (Swar på Brefwen om Blandade Ämnen, brev 12)

Den lättsamt ironiska stil, som präglar breven från X, bryts emellanåt mot en mer pedantisk hållning, där brevskrivaren på nivån enskilda ord inskärper normer för form och stil. Sådant kriarättande präglar till exempel brev 21, där X gör några ’påminnelser’ om språket i Bref Om Blandade Ämnen. Han anmärker bland annat på uttrycket ”fjättras af inga andra band”, då fjättra enligt X är ett substantiv och inget verb, och utfärdar en varning för ”den ärelysnaden, at wara Skapare af nya ord, hwilket nu för tiden är en tämeligen gångbar sjukdom ibland wåra Auctorer och Translatorer”.

Nog är det bekant, at i wårt språk komma många verba af substantivis; men därföre tror jag icke det är rådligt, at efter behag göra nya och ohörda; ty då skulle wårt Språk blifwa oändligt och omöjeligt til at lära.

Talet om det ’naturliga’ i brev innebär alltså inte något skriv-som-du-talar. Faktiskt, om man ska tro skribenten ”Democritus Gratulabundus” som i ett brev i Bref Om Blandade Ämnen tar upp denna diskussion om ord och ut-tryck, innebär det tvärtom att man överger den frihet som i ”förra tider” levt

182

i tanken om att ”skriften kunde nog jämkas efter talet äfwen som Kläderna efter Kroppen”. ”Gratulabundus” ger överhuvudtaget inte mycket för de syn-punkter som Swar på Brefwen om Blandade Ämnen levererat. Han hävdar att ”det är samma slags ögon och hand, som man skrifwer Bref med, som dem man brukar till Philosophiska och andra sanningar” och att man är i gott sällskap om man tror ”at det går an att skrifwa sådana saker i Bref” (Bref Om Blandade Ämnen nr 11/12, s. 126f).

Brev i det allmännas tjänst

Kritiken av Bref Om Blandade Ämnen, som jag här tecknat huvuddragen av, kretsar således kring retoriska och stilistiska frågor som kan relateras till tidens kultur- och samhällsförändring. Det som Swar på Brefwen om Blan-dade Ämnen angriper är ’predikandet’ av lärdom, ”rhetoriskt krus” i brev, och utländskt inflytande som riskerar att förorena den ’äkta’ svenskan. Bakom sådana argument fanns den uppskattning av det nationella, nyttoinriktade och borgerliga, som präglade hela seklet och som mot slutet av det fick allt mer makt i praktiken. Det var värden som Gjörwell i högsta grad stod för. Som en blivande centralgestalt inom litterärt och pedagogiskt upplysningsarbete skulle han plädera just för sådant som ”enfaldighet” och ”enkelhet” i littera-turen.486 Därför kan det synas paradoxalt att han som ung i denna strid kom att representera det gamla. Visst kan det förklaras med att han som författare inte riktigt behärskade den form han valt för sitt berättande, men det finns också skäl att fundera på vad som kan läsas in i konflikten om ”Brefs gränsor”.

Jag vill understryka en aspekt som i diskussionen antyddes men aldrig klargjordes. Sahlstedts anmärkningar, framförda genom X, var språk- och formorienterade, initierade i tillämpad brevretorik, men gjorde ingen sak av att de brev som kritiserades faktiskt ingår i en veckoskrift. Lyfter man fram detta kan man uppmärksamma att frågan om brevformens brister och före-träden i sammanhanget inte enbart gäller konsten att skriva goda brev eller att – inom fiktionens ram – låtsas göra det. Saken gäller också att breven remedieras från ett medium (handskrivet, budbefordrat, oftast riktat till en enskild) till ett annat (tryckt, sålt i boklådor, riktat till allmänheten), och de komplikationer som denna resa kunde innebära.

Gjörwells eget begrepp för vad han skriver är brev ”til det Almännas

183

Tjenst”. Även om han inte utvecklar vad han menar med uttrycket, kan man av sammanhanget räkna ut att det handlar om att använda brevets form för att sprida insikter i ämnen av allmänintresse. Gjörwell intar alltså en redak-törsroll där den form han valt för sin veckoskrift blir underordnad budskapet. Han är mer ute efter att utlägga sina tankar och kunskaper än att låta brevets koder råda. Detta brott mot brevets konventioner – och därmed mot den form han stödjer sig på – finns det motsvarigheter till i andra brevberättade veckoskrifter, till exempel i den som jag behandlar i nästa kapitel, Catharina Ahlgrens Brefwäxling, där brevskrivaren Adelaide också har en tendens att åsidosätta den fiktiva personliga relationen för att istället ’predika’.

Att brevs gränser å ena sidan betonas normativt, som Gjörwell gjorde i sin kungörelse till läsarna, och å den andra överskrids i praktiken kan förklaras som en konsekvens av själva remedieringen. När veckoskrifterna profiterade på brevformen innebar det nödvändigtvis en förvanskning av brev som de ”werkligen i sjelfwa bref-wäxlingen warit”. Även i det fall ett autentiskt brev återgavs ordagrant innebar remedieringen att det typsattes, trycktes, dist-ribuerades till många läsare. Bref Om Blandade Ämnen antog dessutom en ditintills oprövad form i svensk periodisk press. Här möter läsarna inte längre, som i de tidiga veckoskrifterna, en ’talande’ berättare som mottar, återger och kommenterar brev, som han delar med läsaren. ”= = =” är en ’brevskri-vande’ berättare, vars monologiska brev lånar yttre drag från brevsamlingar och brevromaner. Inom ramen för denna form integreras såväl filosofiska skrivövningar som reseberättelse och levnadsteckning. Det rimmar illa med förståelsen av ett brev som något situations- och relationsorienterat – aspekter som särskilt underströks av tidens nya brevretoriker. Därför hade problemen i Bref Om Blandade Ämnen didaktisk relevans för Sahlstedt.

I Bref Om Blandade Ämnen svarade aldrig berättaren ”= = =” på kritiken, men ett par av följdskrifterna har attribuerats till Gjörwell. I en av dessa, Til AUCTORN af Swaren på Brefwen i blandade ämnen ställdes X (Sahlstedt) inför frågan om vem som gjort honom till allmänhetens ombud, då han självpå-taget kritiserar samtidens litteratur. Sahlstedt svarade i ännu en följdskrift, Til Herr Alfwarsam, Swar På Des Bref til Auctoren af Swaren På Brefwen i Blandade Ämnen:

Allmänheten kan icke skrifwa Bref, utan Brefwäxling sker emellan enskilta personer: är altså tanken om almänhetens ombud, at skrifwa bref, orimlig. Enskilta personer skrifwa bref til hwarandra, om hwad ämne de hälst behaga. Och af samma frihet har jag obuden betjent mig i min bref-wäxling.

184

Formuleringen klargör en viktig aspekt av den kritik som han riktat mot Gjörwells publikation. Man är inget ombud för andra när man skriver i brev-form, menade Sahlstedt. I brev kan man bara ge röst åt sig själv i samtal med en annan. Men eftersom detta brevsvar ges i en trycksak understryker det i praktiken just det som orden teoretiskt och puristiskt förnekar. Även om det må vara riktigt att han inte ger röst åt allmänheten, negligerar Sahlstedt det faktum att brev publicerade i en tryckt skrift är något annat än brevutväx-ling mellan enskilda personer. Tryckta texter vänder sig till en publik, även om framställningen är klädd i brevets kläder och fingerat adresserad till en enskild.

Medan Sahlstedt således understryker fiktionen om personlig brevväx-ling, är det just vad Bref Om Blandade Ämnen implicit problematiserar. När brevformen inte fungerar som ett övertygande retoriskt instrument blir själva konstruktionen synlig. I det disharmoniska ’skorrandet’ framträder det per-sonligt riktade brevets ”gränsor” i relation till det publikorienterade trycket; skarven mellan ett medium och ett annat. Även om Gjörwell genom ”= = =” på många sätt försöker övertyga läsarna om att han verkligen brevväxlar med en särskild ”Min Herre”, synliggör den skeva användningen av brevformen att det är en maskering. Mottagaren är egentligen den reella ”någon” där ute bland allmänheten, det vill säga alla potentiella läsare.

Läsarintresset

Möjligen blev kritiken trots allt besvärande för Gjörwell. Som slutord i Bref Om Blandade Ämnen nr 11/12 (s. 138) står: ”Härmed slutas denna Brefwäxling för i År”. Frasen tycks utlova en fortsättning, men veckoskriften togs inte upp igen. I stället var Gjörwell snart igång med nästa periodiska publikation. 1755 utkom Den Swänska Mercurius, en månadstidning som skulle fortleva ända till 1765.487 Den kännetecknas av att litteraturkritik ”för första gången i större omfattning bereddes plats i svensk press” enligt Svenskt litteraturlexikon.488 Därmed utgör den på sätt och vis en fortsättning på diskussionen runt Bref Om Blandade Ämnen. Gjörwell skulle också försöka sig på att ge ut en särskild veckoskrift för kvinnor. Mer om det i nästa kapitel.

Till sist, fångade denna diskussion om brevretorik och stilistiska frågor läsarintresse i Stockholm 1754? Veckoskriften blev en publikframgång, men

185

om det var just det brevteoretiska innehållet som lockade ska jag låta vara osagt.489 Det hela blev ju en sorts intellektuell tuppfäktning av det slag som alltid verkar dra till sig uppmärksamhet. Man kan fråga sig hur pass medvetet dramatiken framkallades för att skapa publikintresse. En av de följdskrif-ter som tillskrivs Gjörwell, Genswar emot Swaret på Brefwen om Blandade Ämnen, konstruerar en fiktion om stulna brev genom att behandla frågan om vem som rättmätigt ”äger” breven om blandade ämnen. Det är inte den som påtagit sig att besvara dem, hävdar skribenten med implicit syftning på Sahlstedt, ändå har ”hela vårt allmänna […] blifwit öfwertygadt/ at dessa bref råkat i den orätta Ägarens händer”. Ett sådant rykte ökade säkerligen försäljningen för samtliga inblandade publikationer. I Swar på Brefwen om Blandade Ämnen, brev 19, påstår X att alla exemplar av ”Genswaret emot mina Swar” snabbt såldes slut med påföljd att han själv blev utan. Inte bara han utan ”åtskillige Stadsens inwånare ej hunnit fram, förr än alla Exem-plaren woro föryttrade”. När han frågar en initierad person på gatan om hurdan skriften var, får han till svar att ”argare ges intet”. Nu väntades en ny upplaga. ”[F]olket läsa snarare och tycka mera om det, som är hårdt och dristigt skrifwit, än det, som är wettigt”, konstaterar X. Skildringen av denna försäljningsframgång är förstås något spefullt formulerad och upplagorna var troligen mycket begränsade. Ändå finns det skäl att tro att ”skriftkampen” 1754 var ett samtalsämne i det vittra Stockholm.

187

10. I känslans teckenBrefwäxling

De veckoskrifter jag hittills tagit upp till analys kan lite tillspetsat liknas vid herrklubbar, där män samtalar med andra män. Mercurius i Sedolärande Mercurius, Argus i Then Swänska Argus, ”= = =” i Bref Om Blandade Ämnen och hans kombattant X i Swar på Brefwen om Blandade Ämnen är alla manligt könade och så var också veckoskrifternas redaktörer. Med några få undantag är även de gestalter som framträder i läsarbrev maskulint kodade. Breven är signerade med mansnamn eller allegoriska pseudonymer i maskulin form. De tog i de flesta fall upp sådana frågor som associerades med verksamheter som var förbehållna män.

Det är inget att förvåna sig över. I stort sett hade den periodiska pressen alltfrån den första nyhetspublikationen på 1600-talet varit en verksamhet re-serverad för män i eliten. De få kvinnor som nämns i den befintliga forskning-en om den tidiga pressen var knutna till tryckerinäringen. Maria Wankijf, änka efter boktryckare N. Wankijf, verkställde under några år tryckning-en av Posttidningar. Hon hade under åren 1690–1695 även ”avis-skrifning” bland sina uppgifter.490 Margareta Momma som 1738 gav ut Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga kom från Holland och bi-drog till Peter Mommas utgivning med arbete, kunskaper och impulser.491 Räknar man med själva hantverket på tryckerierna skymtar fler kvinnor. I produktionen arbetade ofta gifta par tillsammans och som änka kunde en kvinna fortsätta att driva ett tryckeri i egen regi, men gifte hon om sig tog den nya mannen över ägandet. Så föreskrev lagen. När Benjamin Schneider som tryckte Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus dog 1738 drevs tryckeriet vidare av hustrun Rachel Speck under namnet Schneiders Enka. När hon ett år senare gifte om sig med Lorentz Grefing blev han ägare och tryckeriet antog hans namn.492 Rachel Speck arbetade med all sannolikhet vidare i verksamheten, men det syns inte ’utåt’ i de historiska dokumenten.

188

Eftersom skribenters anonymitet var gängse under hela 1700-talet kan det ha funnits fler kvinnor som skrev för tryck än vad som är känt. Öhrberg gör en pionjärgärning när hon i sin doktorsavhandling ger en samlad bild av den utgivning som varit möjlig att attribuera till kvinnor.493 Bland de ”vittra fruntimmer” som publicerades finns poeterna Sophia Brenner och Hedvig Charlotta Nordenflycht, kända och erkända redan under sin levnad. Andra skrev i vetenskapliga skrifter. Exempelvis beskrev Eva Ekeblad i Kongl. Svens-ka Vetenskaps Academiens Handlingar för år 1748 ett försök att använda potatis för tillverkning av bröd, brännvin, stärkelse och puder. Huvuddelen av det tryckta material som har attribuerats till kvinnor är dock tillfällesdikter till bröllop och begravningar.494 Det var blad som trycktes upp och delades ut till gästerna vid ceremonierna och som i vissa fall också såldes.495 Även om Öhrberg visar att en del sådana dikter skrivna av kvinnor också trycktes i tidningar, särskilt under senare delen av 1700-talet, bekräftar hennes arbete att det var tunnsått med skrivande kvinnor i den periodiska pressen under den så kallade frihetstiden.496

I detta perspektiv var det en viktig scenförändring som ägde rum när det 1772 började utges veckoskrifter som särskilt riktade sig till kvinnor och av vilka en också hade en kvinna, Catharina Ahlgren, som utgivare och redak-tör.497 I detta kapitel kommer jag att uppmärksamma hennes Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer, Den ena i Stockholm Och Den andra på Lan-det I Åtskillige blandade Ämnen och de följande titlarna i serien: Brefwäxling Emellan Adelaide och någre Wittre Snillen, I Omväxlande Ämnen (1773) och Fortsättning Af ADELAIDES Brefwäxling, angående Fru Windhams Historia (1773).498 Liksom flera tidigare forskare ser jag dem som ett sammanhängande projekt och kallar dem Brefwäxling I–III.499 Min avsikt är att beskriva och analysera användningen av brev i veckoskriften med intresse för nya tendenser och framträdande likheter/skillnader jämfört med 1730-talets veckoskrifter.

Margareta Björkmans studie av Brefwäxling och av redaktören Catharina Ahlgrens liv har utgjort en värdefull källa till kunskap. Björkmans studie klargör omständigheterna kring veckoskriftens tillkomst och utgivning och behandlar olika aspekter av innehållet, bland annat anknytningen till Specta-tor-genrens särdrag, varav brevformen är ett. Medan hon tecknar en bred bild av det kulturhistoriska sammanhanget kring veckoskriften med redaktörens biografi och ”värld” som en röd tråd, är min avsikt att undersöka hur vissa textuella och epistolära aspekter framträder jämfört med de tidiga veckoskrif-

189

terna.500 Fokus ligger på de relationer som frammanas mellan berättaren och andra bidragsgivare, på de anspråk som är invävda i brevformen och på de teorier och diskussioner om brev som lyfts i diskussioner mellan brevskriva-re. För ändamålet bygger jag vidare på ett par uppsatser där jag tidigare har behandlat hur sådana ämnen och motiv framträder i Brefwäxling.501 De skill-nader jag finner mellan de tidiga veckoskrifterna och Brefwäxling diskuteras utifrån frågor om retorikens förändring och med intresse för hur nya mediala allianser – mellan veckoskriften och romanen – formar innehållet.

Några ord om tidens händelser är först på sin plats. Nya politiska villkor ledde fram till den utgivningsvåg som Ahlgrens veckoskrift var en del av. När censuren avskaffades 1766 förändrades villkoren radikalt för den perio-

Omslag till Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer (Brefwäxling I).

190

diska pressen.502 Det öppnade marknaden för en friare opinionsbildning, för nya tidningar och för moraliska veckoskrifter.503 I stort sett samtliga utgavs i Stockholm, där det 1770 fanns så många som 28 tidningar och veckoblad.504 Björkman konstaterar att ”[d]en svenska huvudstaden var en även med in-ternationella mått mätt periodicatät stad”.505 Till detta kom den växande ut-givningen av romaner på engelska, tyska och franska som importerades och lästes i Sverige, och flera svenska romanförsök.506 Bland de senare finns det skäl att nämna Hans Bergeströms Indianske bref (1770), som var den första svenska längre berättelse som skrevs i brevform. Den publicerades via Carls-cronas wekoblad och distribuerades som separata ark. Leffler beskriver den som ”ett resereportage i brevform”.507

År 1772 skulle emellertid villkoren på tryckmarknaden ändras igen. Som nykrönt kung lät Gustaf III genomföra en statskupp. Riksdagen fråntogs sina befogenheter och censur återinfördes. Enligt Björkman medförde detta snabbt en nedgång i tryckvolymerna. Av 21 periodiska publikationer som startades detta år i Stockholm kom 17 före statskuppen i augusti och endast fyra därefter.508 Det kan tyckas vara ett märkligt sammanträffande att tre veckoskrifter riktade till kvinnor utgavs just detta år som är så dystert i den svenska presshistorien, men av allt att döma var det en effekt av initiativtagar-nas optimism före kuppen. När marknaden under censurfriheten såg ut att kunna breddas identifierades de läsande kvinnorna som en ny målgrupp. De tre veckoskrifterna signalerade inriktningen med nyckelordet ”fruntimmer” i titlarna: Fruentimmers Nöjen, Fruentimmers-Tidningar och Brefwäxling Emel-lan Twänne Fruntimmer. Samtliga utgavs anonymt.509 Medan Fruentimmers Nöjen aldrig har attribuerats med någon säkerhet,510 är det belagt att Carl Christoffer Gjörwell stod bakom Fruentimmers-Tidningar och att Catharina Ahlgren skrev och satte samman Brefwäxling. Ingen av titlarna verkar ha haft någon större framgång. Den uthålligaste av dem var Ahlgrens veckoskrift som utkom även 1773.511

En komplicerad konstruktion

Jag inleder analysen med att översiktligt beskriva Brefwäxling och med att klargöra hur brev användes jämfört med de tidiga veckoskrifterna på 1730-ta-let. Därefter uppmärksammar jag några av de förhållningssätt och stilistiska

191

särdrag som präglar brevrelationer och språk i Brefwäxling, visar på skillna-der/likheter med Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus, och disku-terar dessa aspekter i förhållande till nya impulser inom brevretoriken och till samtidens romanlitteratur.

Liksom i Bref Om Blandade Ämnen är berättargestalten i Brefwäxling en brevberättare. Brevformens vikt markeras redan i titlarna. Den första delens Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer, Den ena i Stockholm Och Den andra på Landet I Åtskillige blandade Ämnen ger information om att det är fråga om en brevväxling mellan ”Twänne Fruntimmer”, och av första numret framgår att det handlar om en nära relation. Numret består av ett brev, daterat och ställt till ”Min oförlikneliga Wän!”. Det är familje- och vänskapsbrevets koder som präglar framställningen, men vem det är som skriver framgår inte förrän i nummer två, efter ytterligare ett brev. Där finns en signatur som låter förstå att brevskrivaren heter Adelaide, och i nummer tre klargör hälsningsfrasen att den vän som tillskrivs är Selima.

Ingen förklarande introduktion ges bortsett från titeln. Den visar sig dess-utom snart vara vilseledande eftersom inga svarsbrev från Selima presenteras. I drygt halva del I (till och med I:15) utgör ’enkelriktade’ brev från Adelaide till Selima stommen i fiktionen. Därtill innehåller vissa ark en fortsättnings-berättelse om ”Det olyckliga Fruntimret” Elisabeth Windham.512 Det finns också en del andra prosastycken som inte är i brevform.

Först i det tolfte numret bjuds läsarna in att bidra med ”bref i utwalda ämnen....”. Det sker i en kungörelse (I:12, s. 48). I ytterligare en kungörelse några nummer senare tackar Adelaide för ”det bref, hon af en Anonyme und-fått” och hävdar att hon ”hädanefter med fördubblade krafter [skal] bjuda til at upsöka sådane ämnen, som åtminstone förtjena en liten del, af den gunst, hwarmed hon blifwit hedrad och fägnad” (I:16, s. 64). Därefter (fr.o.m. I:18/19) startar en brevväxling mellan Adelaide och signaturen Altid Ömhjer-tad, som alltså kan förstås som den anonyme korrespondent som nämndes i nr 16. Den tidigare monologiska karaktären övergår då i en dialog mellan dessa två i en serie brev som anknyter till varandra.

I del II fortsätter Adelaides brevväxling med Altid Ömhjertad i vissa ark. Här finns också ett antal brev från Adelaide ställda till andra gestalter. Bland annat är fem nummer utformade som brev till ”Min kära Doter!” respektive ”Min ömt älskade Son!”. I del III ingår fem brev till en ny respondent vid namn Sylvie.513 Ett läsarbrev i III:9 föranleder dessa ’svarsbrev’ från Adelaide. Delarna II och III präglas också i hög grad av följetongen.

192

Redan på grundval av denna översiktliga beskrivning kan flera skillnader noteras jämfört med Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. Den tydligaste är att huvudberättaren Adelaide är en brevberättare som riktar sig till specifika andra gestalter. Det innebär att här finns det ingen instans ’utan-för’ breven som kan stå för en förklarande ram, så som berättarna Mercurius och Argus gör – exempelvis när det i Sedolärande Mercurius III:10 heter: ”Nu på stunden feck jag ännu ett Bref som genom Boktryckarens försichtighet kan skie får rum på mitt Arck.” Bara i undantagsfall ges det information om vem Adelaide skriver till, förutom det som framgår av själva breven.514

Ytterligare en skillnad jämfört med de tidiga veckoskrifterna är att det i Brefwäxling inte finns någon läsanvisning eller avsiktsförklaring av det slag som sågs i Sedolärande Mercurius, Then Swänska Argus och Bref Om Blan-dade Ämnen. I talet om dygden, som möter i det första numrets brev, ligger det emellertid ett implicit program som förstärks i de kommande numren. Tendensen kan beskrivas som ett allmänt hållet moraliskt bildningsideal; var och en ska arbeta på sin själsliga förbättring tillsammans med andra dygdiga själar. I behandlingen av sådana ämnen håller Ahlgren inte alltid så hårt på ”brefs gränsor”, för att använda Sahlstedts term. Den senares kritik av Gjör-wells Bref Om Blandade Ämnen gällde just att breven kunde få drag av ut-läggning som inte stämde med den grundläggande idén om att de var riktade till en särskild mottagare. (Se kapitel 9, s. 175f.) Liknande ’överskridanden’ av den formmässiga ramen sker emellanåt i Brefwäxling. Det gäller bland annat Adelaides tendens att förkunna religiösa frågor.515 Religionen har över huvud taget en större roll i Brefwäxling än i Sedolärande Mercurius, Then Swänska Argus och Bref Om Blandade Ämnen.

Välgörarens makt

Adelaide och de andra brevburna rösterna i veckoskriften tar upp sådant som välgörenhet, uppfostran, bildning och förhållandet mellan kvinnor och män. Många av dessa ämnen går att känna igen från de tidiga veckoskrifterna. Adelaides perspektiv – som en kvinnlig gestalt som yttrar sig i brev – inne-bär emellertid ofta en annan vinkling. Genom att uppmärksamma några av hennes brevrelationer ska jag belysa hur detta yttrar sig, och hur undergiv-enhet respektive maktanspråk präglar hennes förhållningssätt. Det handlar

193

om Adelaides relationer till välgöraren, till nära vänner (Selima och Sylvie) och till dottern.516

Välgörarens roll betonas starkt i veckoskriftens öppningsnummer. I brevet som fyller I:1 förklarar Adelaide för Selima att något avgörande har hänt. ”Hit in tils min söta wän, min enda wän hafwa mina brefwer endast handladt om olyckor, sorger, och wänskap; men nu öppnar sig et besynnerligit inträde […]” (s. 2). Detta inträde – här i meningen ’väg’ – är att en okänd välgörare kommit den olycksdrabbade brevskriverskan till undsättning. På vilket vis det har skett och vari hjälpen består förblir oklart.517 En stor del av det fortsatta brevet utgör en hyllning till välgöraren. Adelaide talar om ”hans Dygd, hans Ädelmod, och hans Hjertelag”. Tonen är högstämd och det handlar inte om parodi när Adelaide skriver sådant som ”Ack om jag finge kalla honom min Far! kasta mig för hans fötter! omfamna hans knän, och med mina små barn, wälsigna hans fotspår!”. I det följande resonemanget visar sig denna självut-plånande tacksamhet vara en sorts garanti även för välgörarens överlevnad. Liksom hans välgärningar har räddat hennes tillvaro, håller hennes tacksam-het honom vid liv och det dessutom i generationer framöver:

[…] ehuru okänd han är, skola mina böner uppehålla hans lif, mina barns tårar skola wattna hans fotspår med wälsignelse.... blir jag så olyklig som jag förr warit, så är jag därwid wan; men den, som gjordt mig godt, skall blifwa wördad af mig, efter mig, af mine barn, och af barnabarn; dess minne skall aldrig förgås, så länge någon af oss äro qware på jorden.... (Brefwäxling I:1, s. 4).

Att skriva om detta ger Adelaide ”så höga, så fina kändslor af förundran” att hon överväldigas av dem och måste avbryta sitt skrivande (s. 4).

Upptakten i Brefwäxling, med dess tonvikt på välgörarens godhet och Adelaides tacksamhet, utgör en väsentlig skillnad från Sedolärande Mercu-rius, Then Swänska Argus och andra moraliska veckoskrifter på 1730-talet. Mönstret för förord eller inledande nummer i den tidiga genren är att en auktoritativ berättargestalt meddelar sin intention att leda läsaren mot ett bättre leverne. Brefwäxling börjar istället med en reaktion på någon annans välgörande handling. Makten att omforma beteenden, att reformera livet, läggs därmed inte främst hos berättaren själv. Det är istället välgöraren som kan utöva makt över Adelaides liv. Det understryks än mer av ett brev från välgöraren som är infogat några nummer senare.518 Han ger Adelaide råd om

194

hur hon bör förhålla sig till livets prövningar. Hans perspektiv tycks vara en förlängning av Guds blick, när han ser in i hennes goda hjärta och lovar henne belöning för hennes familjära omsorger:

Ja, min Fru, war öfwertygad at det öga, som ransakar Edert hjertas grund, förlorar Eder icke ur ögnasikte, och bedrager aldrig Edert hopp; utan tilreder Eder en större glädje, än Edra olyckor hafwa warit bittra. Fortfaren allenast at tänka som I hitintils hafwen gjordt: Fäll intet modet; haf mera omsorg för Eder hälsa, bibehåll Eder för Edra barn, och Edra wänner, och öfwerlämnen Eder til den ömma omsorg I ären både barn och wänner skyldig. (Brefwäxling I:3, s. 11)

Den underordnade position som Adelaide intar i relation till välgöraren pock-ar på förklaring, eftersom hon också, som jag strax ska visa, är kritisk mot en ordning som placerade kvinnor i en beroendeställning till män. En ansats till förklaring finns i hennes ord om sin fattigdom – ”jag är fattig, det wet många” – och om ”skildnad på tilstånd” mellan människor (Brefwäxling I:1, s. 3). Relationerna mellan sämre och bättre ställda präglades under 1700-talet av å ena sidan de fattigas fjäsk och undergivenhet och å den andra de bemed-lades nådegåvor och välgärningar. I arkiven finns mängder av böneskrifter, där utblottade människor förklarar hur tacksamma de kommer att bli för att få lite pension eller understöd från någon som står högre på makt- och rikedomsskalan. Tacksamhetsretoriken var ur det perspektivet en stark och viktig diskurs som kunde förändra sakernas tillstånd; den kunde bokstavligen rädda livet på människor.

Att Adelaide-gestalten på grund av sin vitterhet måste uppfattas som en ståndsperson, det vill säga en person som tillhörde det övre skiktet i sam-hället, förminskar inte trovärdigheten i hennes underordning. Också inom detta skikt fanns stora skillnader och inga garantier för den som drabbades av olyckliga omständigheter. Steget från ett gott liv till fattigdom kunde vara mycket kort, och det underdåniga förhållningssättet till en överhet var djupt inpräglat hos de allra flesta. Den tankefigur som Elizabeth Heckendorn Cook benämner den omnivoyante symboliske fadern – en föreställd fadersgestalt som ”ser allt”, som skapar och garanterar livet, språket och staten – genom-syrade i hög grad 1700-talsmänniskornas värld.519 Per-Johan Ödman använ-der begreppet ”dualism” för tidens förhållande mellan en överhet och den-nes undersåtar.520 Dualismen karaktäriseras av konformism, lydnad och en

195

”herre-slav-pedagogik” och hörde främst 1600-talet till. Men mentalitetens omformningsprocesser är tröga, understryker Ödman: ”även om vetenskap, litteratur och även religion påverkades starkt av upplysningsandan, behöll traditionen ett fast grepp över själarna […] en bra bit in på 1800-talet”.521 ”Nya tankar tvingas […] nästan alltid att samsas med gamla strukturer, som är fast etablerade i människans medvetande och som dessutom på ett naturligt sätt hänger ihop med praktiken, handlingsvärlden”, konstaterar han.522

Traditionen höll utan tvivel ett särskilt starkt grepp över kvinnorna, som genom katekesen och lagen var underordnade herrar på alla nivåer – från Gud till den egna maken. Religionen och dess absoluta krav på underdå-nighet under den himmelske fadern utgjorde en modell också för de sociala relationerna.523 Om det vittnar bland annat de självbiografier som kvinnor inom den herrnhutiska rörelsen skrev.524 Tanken om fadersmakten och under-ordningens nödvändighet omfattade kvinnornas beskrivningar av såväl egna fäder som präster och Gud fader. Undergivenheten som präglar Adelaides för-hållningssätt till välgöraren kan förstås som en handlingsdisposition som var djupt förankrad. Samtidigt innebar upplysningstiden att bokstavstro heten till den äldre hierarkiska ordningens ifrågasattes. Det är värt att notera att välgöraren i Brefwäxling också framställs som en man av den nya upplysta tiden. Trots hans ovanifrånperspektiv ser han till det inre i människan. Han kräver inte lydnad mot sig själv utan pliktuppfyllelse i familj och nära kret-sar – ”den ömma omsorg I ären både barn och wänner skyldig” (Brefwäxling I:3, s. 11). Välgörarkonstruktionen bär således en del borgerliga drag. Likafullt framställs Adelaide som en undersåte som i tacksamhet vill kasta sig ”för hans fötter” (Brefwäxling I:1, s. 4).

Ett annat exempel på hur spänningen mellan överhet och undersåtlighet yttrar sig gäller Adelaides hyllning till kungen. Vördnadsbetygelser till hovet var en konvention i tidigt tryck och ingick också i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus, i den senare emellanåt med en lätt ironisk underton.525 I Brefwäxling ifrågasätter en korrespondent språkdräkten för Adelaides hyll-ning och det leder till en diskussion. Den som framför invändningar är Altid Ömhjertad vars inlägg publiceras från och med I:18/19. Brevskrivaren tar upp att Adelaide i ett brev till Selima kallat monarken ”himmelske GUSTAF!” (I:3, s. 10) och menar att det är motsägelsefullt att kalla ”en Jordisk Konung Himmelsk”. ”Jag känner blott en Himmelsk Konung. Han är ej endast i Swerige. Han upfyller alt.” Altid Ömhjertad framhåller att också han kän-

196

ner ”uppriktig wördnad” och ”underdånigt nit” inför monarken, samtidigt som han förespråkar att sättet att tala om honom bokstavligen ska tas ner på jorden. Kung Gustaf är en ”Stor Människa”, men likväl en människa och därmed ”Jordisk”: ”Jordisk, icke blot därföre att Han går på jorden, förtärer en förädlad jord, är af jord, och blir til jord; utan förnämligast för det Han är född at glädja jorden” (I:18/19, s. 71). Adelaide framhärdar dock och menar att Gustaf så småningom kommer att bli en ängel i himlen, alltså kan man kalla honom himmelsk redan nu (I:18/19, s. 74f). Samtalet om hur man lämpligen talar om en kung fortsätter i flera senare nummer med brevdialoger mellan Adelaide och Altid Ömhjertad (I:22/23, II:3, II:4/5).

Att Adelaide så påtagligt underordnar sig välgöraren och kungen innebär inte att kritik saknas mot mäns herravälde. I hennes idévärld är det halten av dygd som skiljer den goda människan från den ”[n]edriga och grofwa” (I:2, s. 6), och välgöraren och kungen är inga vanliga män. De står i en särställning på grund av den värdighet som deras maktförmåga innebär. Liksom i Then Swänska Argus tas olyckliga äktenskap upp, men i Brefwäxling finns inget av den lättsamma satiriska behandling av ämnet som Argus står för. I ett brev till Altid Ömhjertad lägger Adelaide stark och seriös emfas på att äktenskap kan vara ett ”afgrunds plågo-ris” och presenterar åtta punkter för vad som krävs för ett lyckligt äktenskap (II:4/5, s. 19f). I de punkterna finns ingen ansats till underordning. Adelaide menar bland annat att makarna ska ”anse sig såsom en själ, och et hjerta i twänne kroppar” och att ”man kan likna ägtenskapets bördor wid et lass, som drages af twänne hästar: om den ena wil til höger och den andra til wänster, kommer det icke från stället, utan warorna förskäm-mas” (II:4/5, s. 19). I andra brev ger hon exempel på män som utövar brutal makt mot sina hustrur. Ett sådant exempel ges i ett brev där hon beskriver ett möte med en fattig kvinna som är skadad efter en utdragen födsel.

I går aftons helt sent, kom en fattig Hustru til mig, som alt sedan Jul warit plågad af en häftig och pinsam sjukdom, så wäl wid det hon födde et dödt barn, som alt sedan. […] Nu, sedan hon blef litet bättre, will hon intagas i Kyrkan; men hännes Man, kan på intet sätt hjelpa hänne så mycket pen-ningar, som därtil fordras. Han super natt och dag, och gifwer hänne ingen gnista til uppehälle, utan i dess ställe, öfwerhopar hänne med grofhet och hårdhet. […]

197

Hwad är det icke fasligt! hwad är det icke fördömmeligit, och huru kunna sådana Männer förwänta sig Guds förlåtelse. […] Ack! min Gud! är någon ting så förskräckeligit, som at wara olyckligt gift? bör en sådan Karl hedras med namn af Man? (Brefwäxling I:8, s. 29)

Till skillnad från välgöraren och andra dygdiga herrar har denne man inget stöd hos Gud, eller borde inte ha det, sett ur Adelaides perspektiv. Någon lösning på den fattiga och skadade kvinnans problem ges inte, förutom en antydan om att skilsmässa kan vara en möjlighet: ”Är det då intet en lycksalig stund, som afskär bandet emellan sådana makar?” (I:8, s. 30). Frågetecknet framstår i sammanhanget enbart som en retorisk gardering.

Vänskap mellan kvinnor och breven till dottern

Så till den andra grundläggande relationen i Brefwäxling – den mellan nära vänner. Talet om och till vännerna tar i Adelaides brev större plats än det om välgöraren, som främst präglar de inledande numren. I de brev hon skriver till Selima och Sylvie ges en bild av ömma, nära, sentimentalt idealiserade vänskapsförhållanden. I första brevet till Selima heter det i en för Adelaide karaktäristisk stil:

[…] wänskap! Ack heliga namn!... O dyra namn! så litet kändt i wårt ti-dewarf!.... hwilken hugnad för oss sjelfwa, hwilken belöning! hwilken wällust at smaka den inom oss, om jag skrefwe tusende bref, blandas altid wän-skapen, såsom dygdens rikaste frugt, däribland, wänskap, kärlek och dygd är dess endaste syftemål.... Himmel! det ena Fruntimret älska hwarannan i några år!.... men Dygden, den kraft hwilken uplifwar ädla hjertan, har up-tändt oss! hwilken glädje at wara et efterdöme i wänskap! (Brefwäxling I:1, s. 2)

Vänskapen representerar en jämbördig relation och bärs av betydligt mer känsla än de äktenskap som skildras. Vänskapen är också tydligt samkönad. Adelaide menar att vänskap mellan kvinnor kan vara en räddning undan ”Mankönet” – om inte från herraväldet som sådant, så åtminstone från de män som inte gör väl. ”Hwad tilflykt hafwa wi icke i wänskapens Fri-stad! Uti den undslippa wi Mankönet, hwilke tmästadelen [sic] äro bedrägelige, falske och obeständige”, förklaras det (II:10, s. 39).

198

Också i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus hyllas vänskapen. Den står liksom i Brefwäxling för frånvaro av falskhet och är även här sam-könad, fast mellan män. En skillnad är dock att i de tidiga veckoskrifterna bygger vänskapsbanden på förnuftsmässiga överenskommelser snarare än på känslosamhet.526 De sentimentala relationerna i Brefwäxling kan förklaras med en förändring av synen på vänskap under seklet. Sten Högnäs skriver att relationer mellan vänner under senare delen av 1700-talet kunde laddas med hög halt av känslomässig glöd.527 Vänner kunde på ett nytt sätt testa och experimentera med känslor, medan idealet för äktenskapliga allianser var att de skulle präglas av balans och förnuft. De risker som de känslomäs-siga laddningarna innebar – för konflikter, besvikelser och så vidare – skulle man inte ta i äktenskapet. Skillnaden mellan de tidiga veckoskrifternas och Brefwäxlings behandling av temat speglar således att en vänskapskult med känslosamma förtecken har vuxit fram under seklet.

Ur mitt perspektiv är det av särskilt intresse att Adelaides idealisering av vänskapen inkluderar det medium som gör förbindelsen möjlig – brevet.528 Det är genom att skriva som det fysiska avståndet till en frånvarande vän kan överkommas och det ger tröst och njutning.

Min utwalda Wän!Ehuru jag nyss bortsände mit bref, skrifwer jag likwäl ständigt, til dess påsten går härnäst; mit enda soulagement är min fjäder; skild ifrån mit hjertas öm-maste och wärdigaste föremål, har jag til lindring fått tycke för skrifwa.... Af alla Konstnärer prisar jag ingen så högt, som den hwilken upfunnit skrifkon-sten.... O! hwilken ljuflighet at därigenom kunna språka med en frånwarande wän! (Brefwäxling I:2, s. 5)

Ingen stund är mig kärare (utom då jag ser Selima) än när jag läser Sylvies bref, eller skrifwer til henne; ty jag wet at just på denna stund tänker hon på mig. Nu läser hon mit bref, säger Sylvie för sig sjelf, kan hända hon skrifwer mig til, ack! (Brefwäxling III:14/15, s. 51)

I den logiska kedja som antyds i det första citatet är brevet, representerat av skrivkonsten och fjädern, något som förädlar subjekten. Brevskrivandet är förutsättningen för att det som i arket kallas ”dygdens rikaste frugt” – vän-skapen – ska kunna näras och mogna trots avstånd. I det andra citatet tycks brevet skapa en omedelbar relation av nästan telepatisk art. Att brev på detta

199

sätt beskrivs som något som gör gott innebär att mediet laddas ideologiskt. Men det är en annan sorts makt som frammanas än i den klassiska retoriken. Brevformen utgör inte i första hand ett medel att övertyga läsarna i ett särskilt ärende, så som exempelvis i diskussionerna i läsarbrev i Sedolärande Mercu-rius. Här är det själva den mediala praktiken som tematiseras, och brevets makt och primära ändamål är att förbinda två subjekt med varandra på ett inre, ’djupare’ plan.

De brev i Brefwäxling II:19 och II:20 som är tillägnade ”Min kära Doter” ger ett annat perspektiv på brevets makt. Breven innehåller råd om hur flick-an, som sägs vara 14 år, bör odla sina dygder och förhålla sig till Gud, män, rikedom, fattigdom och förnuft. Starka föreställningar om den fostrande, socialt vaksamma modern ligger till grund för auktoriteten – det kan utläsas både ur de faktiska utsagorna och ur det laddade bildspråket kring blicken. Visserligen är det främst Gud som ska vördas, enligt texten, men gudsbil-den är uppbyggd utifrån en borgerlig familjemodell med modern i centrum. Inledningsvis får vi veta: ”Ingen ting är så naturligt, och så ömt, som kärle-ken emellan Föräldrar och Barn. Gud sjelf liknar sig ofta wid en Mor […]” (Brefwäxling II:19, s. 73). Hur blicken som kontrollinstrument fungerar inom ett sådant tankesammanhang framgår av en passus som avslutar råden till dottern. Det fostrande betraktandet är av intersubjektiv, social karaktär:

Jag hade aldrig låtit dessa tankar komma ibland mina allmänna papper, om jag icke funnit, det du derigenom blir lika som mera nödsakad at efterfölja dem: Ty alla de som läsa mit bref til dig, blifwa witnen emot dig, om du efter min död, igenom en contraire lefnads art, wanhedrar dig sjelf. De se härutaf, at råd och förmaningar icke har felats dig, de se at jag gjordt min skyldighet, mit samwete är lättadt, jag har icke igenom wårdslös upfostran warit dertil skulden. (Brefwäxling II:20, s. 80)

På samma sätt som den faderligt-gudomliga blick som ovanifrån, genom väl-göraren, kan ”ransaka hjertat” har den sociala kretsen en sorts vittnesfunktion som kan döma eller bekräfta den enskilda människan. Denna moraliska makt är inte absolut och ovanifrån kommande utan socialt utspridd. Den legitime-ras just av att den är gemensam. Adelaide betonar att makten över dottern får verkningskraft genom att brevet läggs ”ibland mina allmänna papper”, det vill säga det görs tillgängligt att läsa för vem som vill. Den borgerliga fostran som modern stått för kan, enligt resonemanget, på så vis fullföljas genom

200

vittnenas makt. Detta utgör en illustration av det fenomen som Foucault kallar den normaliserande sanktionen, som iscensätts av upplysta själar i det borgerliga samhället. Den enskilde styrs av hänsyn till en social omvärld, inte primärt av påbud ovanifrån, och varje samhällsmedlem deltar därmed också i en normaliseringsprocess där han eller hon bidrar till styrningen genom att bevittna sina medmänniskor.529

Att få något gjort genom att skriva

Adelaide kan således utöva viss makt över sin omvärld och sig själv genom att skriva brev. Enligt den teori som ligger implicit i texterna kan hon skapa och behålla vänskaper, och fostra sin dotter. Brev kan vidarebefordras till det ”allmänna” och därmed få verkningskraft till och med efter hennes död. Även tacksamheten till välgöraren utgör en maktfaktor – den är hennes insats för att få ta del av hans bistånd.

Att kvinnor trots ett socialt underläge kunde uträtta saker genom brev-skrivande var vid denna tid ett motiv i vissa romaner och i nya teorier om hur brev borde skrivas. I romanlitteraturen gäller det den enormt populära Pamela; or, Virtue Rewarded (1740) av Samuel Richardson. Romanen består av en serie brev som 15-åriga tjänsteflickan Pamela skriver till sina föräldrar. Där beskriver hon hur hon kämpar mot sin husbondes försök att antasta henne – en kamp som hon också slutligen vinner med brevens hjälp. Hon skapar sitt liv genom denna brevberättelse; vinner respekt genom sin kamp för dygd och därmed husbondens verkliga kärlek. Sensmoralen är att en ung kvinna kan påverka sitt liv genom att hålla fast vid höga värden och genom att skriva sin historia för att låta andra ta del av den. Som exemplet Pamela visar är den möjliga makten dock på förhand begränsad av de normer som gällde för hur en kvinna skulle bete sig och för hennes sociala plats i hemmet.

I läroböcker lyftes kvinnors brevskrivande fram på ett nytt sätt. Redan vid 1600-talets slut hade La Bruyère idealiserat kvinnors sätt att skriva brev. Då handlade det om franska aristokratiska kvinnors eleganta språk och värld.530 När Christian Fürchtegott Gellert 1751 utgav Briefe, nebst einer praktischen Abhandlung von dem guten Geschmacke in Briefen var kontexten en annan och så även idealen.531 Gellert avvisade den äldre retoriken mycket kraftfullt. Kon-sten att skriva brev skulle inte läras från retoriska handböcker utan genom

201

studium av goda exempelbrev och av det verkliga livet. Det ideala brevjaget skulle vara ’naturligt’ och språket ’hjärtats eget’. I detta avseende ansågs den borgerliga kvinnan ha företräden. Samtidigt som en kvinna i en borgerlig kontext enligt Gellert hade viss smak, var hon inte belastad med den förställ-ningskonst som hörde lärdomen till.

De [kvinnorna] weta med en viss god känsla at lätt märka och finna det behagliga, det anständiga uti klädnaden, uti inrättningen af en målning, uti anrättandet af et bord; och denna goda känslan af harmonien understödjer dem i tänkande och Brefskrifwande. 532

Den ’naturliga’ kvinnlighet som Gellert lyfter fram och som han menar ska prägla brevskrivandet ses som något inneboende, grundläggande i könet.

Pamela, tjänsteflickan i Samuel Richardsons Pamela; or, Virtue Rewarded (1740), skriver till föräldrarna och berättar om att husbonden har läst hennes brev till dem.

202

”Fruntimrens känslor äro finare och lifligare än wåra [männens]. De blifwa af tusende små omständigheter rörda, som hos oss göra intet intryck”, skriver han bland annat.533 Denna natur behöver dock hjälp på traven. Det räcker inte med att vara född till kvinna för att skriva goda brev. Gellert hävdar att en viss bildning är nödvändig. Läsning av lämpliga böcker och förnuftigt umgänge hör till konstruktionen av den ’goda’ brevskrivande kvinnan. För mycket kunnighet är emellertid inte passande.

Wi tale icke om Fruntimmer, hwilka blifwit upfödda ibland folk af en för-därfwad smak; hwilka ännu icke uparbetat sit förstånd och sit språk medels förnuftigt omgänge eller goda böckers läsning; nej. Men wi mene ock icke mycket kunniga Fruntimmer, icke sådanna, för hwilka Juvenalis warnar manfolken […].534

”Kärleksbrevet”. I denna målning från 1770 associerar brevet i kvinnans händer till erotiska löften. Brev som ett kvinnligt attribut förknippades i romantisk konst med emotionell, och ibland olovlig, kontakt.

203

Hansson menar att

I aristokratisk brevskrivning var friheten från […] ”reglor” ett ideal för både män och kvinnor. Hos Gellert är det fråga om en okunnighet, som inte pas-sar hos män, men som hos kvinnor garanterar, att deras ’natur’ är opåverkad och äkta.535

Att träna sig i brevskrivning under senare delen av 1700-talet var att samtidigt träna in sådana könsnormer. Med Beebees terminologi tog såväl redaktör Ahlgren som de fiktiva gestalterna i Brefwäxling – Adelaide och hennes vän-ner – del av cirkulationen i den brevskrivarmaskin som omformade grun-derna i samhället. De skrev och skrevs in i nya sätt att tänka på den sociala ordningen och utövade därmed också viss makt över sin nära omgivning och sig själva. Det betyder inte att Adelaides brev följer Gellerts anvisningar och tankegångar i alla avseenden. Som redan framhållits tycks tacksamhetsreto-riken till välgöraren stå för en äldre och väl inarbetad syn på den hierarkiska ordningen. Gellert menade att tidens gängse retorik i brev till ”Gynnare” ofta lät falsk och borde tonas ner. Det är ungefär samma argument som Altid Ömhjertad för fram vad gäller vilka adjektiv som är lämpliga för att beskriva en kung.

Subjektets uttryck

Det nya brevidealet visar sig framför allt i det subjekt som konstrueras i Ade-laides brev, i en strävan efter att gestalta det ’äkta’, ’djupare’ jaget med en kropp och ett inre liv. Subjektets känslor och tillstånd frammanas på flera sätt i Brefwäxling. För det första i ord som beskriver mentala tillstånd, som i denna mening: ”Jag är olyckelig, min enda wän […]” (I:6, s. 22), för det andra i talet om kroppens lidande: ”I natt har jag haft en stark feber, och jag mår ganska illa […] (I:8, s. 31) och för det tredje i vad som skulle kunna kallas ’stört’ eller fragmenterat tal, som tycks beteckna tillstånd i kroppssubjektet. Det sistnämnda handlar om ett omfattande bruk av avbrutna satser, utrops-tecken och ellipser som i sammanhanget står för starka inre känslor och brist på uttryck. ”Himmel! hwilka ord! = = =” är ett exempel (III:10, s. 36).

De tre aspekterna hör ofta ihop. När Adelaide läser brev från den älskade vännen Sylvie drabbas hon av förvirring, feber och brist på ord.

204

Ju mera jag läser det ljufliga brefwet, ju mera förwirrad blir jag. Min heta blod swallar och jäser, jag fruktar jag blir sjuk, ty jag har känning af feber = = = Jag will skrifwa och inga ord äro tilräckeliga, intet språk nog wäl=ljudande = = jag will lägga bort pennan, och jag kan intet rycka mig från det nöjet at igenom honom utgjuta de aldra lifligaste wänskaps=känslor. = = (Brefwäxling III:14/15, s. 51)

Som även framgått av tidigare citat (s. 198) ger remedieringen av brev ett an-nat löfte om genomskinlighet än i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. I Brefwäxling är det inte föreställningen om att ett fönster öppnas mot en omvärld med läsare som kan bidra med egna inlägg, som utgör remedi-eringens primära funktion. Exemplen visar att brevformen istället fungerar som ett medel att ge läsaren en vision av ett djupare subjekt. Intimiteten vännerna emellan låter själen komma till uttryck – det är den romantiska grundföreställning det hela vilar på. Som läsare blir man något av en voyeur som står bredvid och beskådar ett djuplodande möte.

Ett stildrag i det känslosamma språket i Brefwäxling är särskilt värt att uppmärksamma, nämligen bruket av ellipser. Tecken som ”...” eller ”= = =” markerar utelämning av ord, eller konstpauser.536 Exempel ges redan i det första numret. I Adelaides brev till Selima beskriver hon sin tacksamhet till välgöraren och förlorar sina ord. ”Mina tacksamhets tårar bära största wit-nesbördet om min ärkändsla.... Ack! om jag finge se honom!....”, skriver hon bland annat (I:1, s. 4). Vänskapens lov formuleras på liknande sätt: ”Ack heliga namn!... O dyra namn! så litet kändt i wårt tidewarf!....” (I:1, s. 2). Bruket av ellipser präglar även hennes utläggningar om ’stora’ frågor om dygden och tanken på livets slut – ämnen av sublim karaktär som tycks kräva gester av ödmjukhet och brist på ord.

Korrespondenten Altid Ömhjertad, som tagit det som sin uppgift att bidra till den språkliga kvaliteten i Brefwäxling, anmärker på detta sätt att skriva. I samma andetag framhåller han att skrivsättet hör samman med Adelaides kön.

Om en Mans=person hade skrifwit den I:sta och 3:dje Nummern, gjorde jag därwid den anmärkning, at skrif=arten därstädes synes något flygtig och ostadig; emedan där så nog ofta göres halt mitt i meningen, och dessutom somliga meningars slut tycks wara nog hastigt och twärt afbrutit: men som Frun det skrifwit, anser jag det för en följd däraf, at Fruns hjerta, då torde warit så rört, af sorgsna känslor, at Frun funnit solagement uti at hastigt flygla från et ämne til et annat. (Brefwäxling I:18/19, s. 71)

205

I sitt svar understryker Adelaide att hon utgår från en djup känsla när hon skriver brev. Hon hävdar att hennes brevrelationer är autentiska och att hon inte vill ändra det hon en gång skrivit.

Jag har aldrig skrifwit til den wördnadswärda Selima, utan at wara i en slags transport, och som mina första bref äro originaler til de som där stå nämda, har jag däruti ingen ting welat ändra; utom dess, när jag skrifwer i ömma äm-nen, som upfylla min själ, händer merendels at tårar blanda sig med bläcket,

Ellipserna utgör tecken för det känslosamma och outsägliga i breven till de kära vännerna. Exempel ur Brefwäxling III:14/15.

206

så at jag måste gjöra distance, där någon tår faller, och aldenstund jag aldrig kan skrifwa om, hwad jag en gång lagt på papperet, nödgas jag låta det wara. (Brefwäxling I:18/19, s. 73)

De argument som Adelaide för fram för sin skrivart är kopplade till inre kroppsliga processer. Att hon är i ”en slags transport” kan förstås som en hänryckning eller trans, som relationen till Selima försätter henne i. Även orden om ”ömma ämnen, som upfylla min själ” gestaltar ett sådant tillstånd. Att den fysiska kroppen talar ett eget språk tydliggörs med bilden av att tårar blandar sig med bläcket. Ellipserna och meningsavbrotten förklaras med att hon ”måste gjöra distance, där någon tår faller”.

Kroppen i romanen

Att förmedla kroppens språk och andra former av ”non-verbal communica-tion” var en viktig aspekt av den romanlitteratur som växte fram från om-kring 1750. Barbara Korte visar att de nya sentimentala romanerna i England och Frankrike i hög grad byggde på att demonstrera känslor och känslighet snarare än att låta gestalterna tala om den.537 Alltsedan antiken har kroppens uttryck beskrivits för att förmedla känslor, men inte förrän med den sorts roman som uppkom i England kring 1750 kunde detta språk utveckla sin ex-pressiva potential, hävdar hon.538 Fastän kroppsspråk i romanen ”is necessarily conveyed with the use of words, it may still imply the ’unspeakable’ elements of many emotions”.539 Så är det i Richardsons Pamela; or, Virtue Rewarded där gester och suckar ger en bild av olika inre tillstånd.

Analysen behöver emellertid inte, som Korte gör, begränsas till sådant som beskrivs med ord. Också typografiska medel som punkter, streck och utropstecken användes för att skildra det inre. Jennifer DeVere Brody sätter in sådana stilmedel i en romantradition ”dating back at least to the novelist Laurence Sterne”, det vill säga till 1760-talet.540 Jean-Jacques Rousseau an-vände en del ellipser i sin brevroman Julie ou La Nouvelle Héloïse (1761) för att understryka känsla. Ett exempel: ”Léspères-tu ?... qu’espères-tu donc ? que veux-tu ? ... pauvre, pauvre cousine!...” 541 Joe Bray refererar till Janet Todd som menar att avbruten syntax och typografiskt ’överflöd’ är betecknande för de sentimentala romanerna, särskilt brevromanerna, ”since the lady of feeling must stress her non-verbal sensibility”.542 I brevromanen Evelina or the History

207

of a Young Lady’s Entrance into the World (1778) av Fanny Burney demonstre-ras berättarjagets känslor med långa rader av ”– – – ”.543

Enligt Anne C. Henry lånade romanen dessa stilmedel från teaterns tryckta manuskript, där ellipser tidigt ingick i representationer av talspråk och fungerade som enkla regianvisningar. Det första exempel som hon har funnit på bruk av ellipser för att indikera att rollgestalter avbryter sig själva eller varandra är den översättning som 1588 utgavs på engelska av pjäsen An-dria av den romerske dramatikern Terentius. Översättaren Maurice Kyffin underströk i förordet sin vilja att hålla sig till ”plaine and familiar language”, ”common speech” och ”low stile”, vilket förklarar de många ”- - - -” som gestaltar pauser och avbrott i den tryckta översättningen. Under 1600-talet kom ellipstecken att användas ”in almost all dramatic texts printed in Britain”, skriver Henry. Brittiska romaner, från cirka 1750 och framåt, lånade ellipsen ”for its presentation of direct speech”.544

I relation till det material jag har studerat kan ett par saker noteras. För det första att ellipser används redan i Then Swänska Argus, vilket – givet Henrys resultat – var mycket tidigt för prosalitteratur. I Then Swänska Argus används stilmedlet främst för att beteckna avbrott i situationer där gestalter faller var-andra i talet. Tecken som ”…” eller ”= = =” kan också representera ett emotio-nellt betonat ögonblick.545 Argus överväldigas av känslor med konsekvens att den muntliga förmågan sviker. Ellipsen står då för en reaktion i en situation där ett sammanhängande rationellt resonemang inte är passande eller över-tygande.546 Också i Den Swenske Patrioten från 1735 används ellipser flitigt på detta sätt. Avbrutna satser för att beteckna känslomässig rörelse är således ett tidigt fenomen i svenska moraliska veckoskrifter.

Det andra som jag vill understryka är en väsentlig skillnad mellan ex-emplen på 1730-talet och Brefwäxling på 1770-talet. I Then Swänska Argus används ellipser i representationer av muntligt tal. Det är i linje med teaterma-nuskripten: ellipserna står för situationer med ’avbrott’ i den muntliga förmå-gan hos Argus eller någon annan gestalt. När ellipstecken används i representa-tioner av personliga brev i Brefwäxling handlar det på ett mer utpräglat sätt om en metod att framställa en dramatik som försiggår i brevskrivarens inre – ett själens skådespel och, med Todds ord, en ”non-verbal sensibility” där frånva-ron av ord frammanar kroppen.547

208

Tecken för tystnad och extas

Den auktoritativa position, som intas av de allegoriska sedelärarna Argus och Mercurius och som utgör grunden för deras samspel med läsarna, skiljer sig på ett substantiellt sätt från den kroppsligt sårbara kvinna som tackar för välgö-renhet och längtar efter sina vänner i Adelaides brev. I brevsamtalet med Altid Ömhjertad understryker Adelaide sin brist på lärdom. Adelaide skriver att ”jag aldrig lärt någon enda regle, hwarken i skrifwande eller läsande, all ting är hos mig blotta naturen, lika som de små wilda blomstren i skogen, konsten har platt ingen del i det lilla omdömme jag äger” (I:18/19, s. 73). Här intar berättaren en pose som stämmer väl överens med vad Gellert efterfrågade av okunskap och ’naturlighet’ hos brevskrivande kvinnor. Även om det givetvis var sant att kvinnor sällan fick tillgång till utbildning, är Adelaides språkbruk med hänvisningar till ”naturen” och till ”de små wilda blomstren i skogen” också en del av de samtida diskurser som definierar kvinnans sociala roll. ’Na-tur’ är en ’plats’ där kvinnan, känslan och hemmets sfär sammankopplas som i en logisk kedja. I det sammanhanget får ellipsen en särskild roll. Den utgör en gest för en passande ’ofullständighet’ och blygsam tystnad i kvinnospråket.

Gellerts normsamling är bara ett av många inslag i diskurser som under 1700-talet samverkade i produktionen av en kvinnlig särart, det vill säga av en allmän uppfattning om att kvinnors egenskaper är väsensskilda från mäns. Det var ingen enhetlig process, men det finns ändå skäl att hävda att hela skalan av vetenskap och konst – från läkarvetenskap till måleri – på något vis deltog i denna konstruktion. Idealiseringen av kvinnan som en särskild sort, som stod närmare naturen än mannen, skulle blomma ut under det följande seklet. I det perspektivet kan det känslospråk där ellipserna är en del i Brefwäxling och andra samtida brevberättelser, där kvinnor är subjekt, läsas som en diskurs som förebådar kvinnans roll som det romantiska objektet. Det ingick inte i normen för kvinnans språk att yttra sig sammanhängande och rationellt. Friedrich Kittler skriver om tiden kring år 1800 i Tyskland att den idémässiga sammankopplingen kvinna och natur innebar att kvinnor tillskrevs en funktion där de idealt sett skulle vara tysta för att låta män tolka och tala.548 Kvinnans roll i konst och litteratur blev att fungera som det poe-tiska, upphöjda objekt som de manliga poeterna kunde dikta om. Denna roll var svårförenlig med författarskap.549

209

Innebörden av en ellips i en berättande text är öppen. Den står för närva-ron av frånvaro och måste tolkas i sitt sammanhang. Även utifrån samman-hanget blir tolkningen ofta ambivalent, understryker Brody. Ellipsen ”marks a strategic deletion that produces not only deleterious effects (lack), but also, and simultaneosly, affective desire (excess)”, skriver Brody.550 I Adelaides brev till vännerna finns många exempel på att ellipsen står för ett sådant affektivt begär. Till exempel i detta brev till Sylvie: ”= = låt mig få santsa mig! = = min wällust är obeskrifwelig. = = Ja, ingen dödlig begriper den, utom min enda, min egen, min utwalda Sylvie! = = =” (III:14/15, s. 49). Det är ett språk som snarare betecknar extas än ’klädsam’ tystnad.

Tidens bruk och intresse för typografin som uttrycksmedel är ett teck-en på att tryckkulturen blivit starkare. I veckoskrifter och andra trycksaker indikerar tecken som ”– – –” den äldre retoriska traditionens försvagande. Det är uppenbart att det är omöjligt att läsa tecken som ”– – –” högt. För att förmedla innehållet måste man avkoda dem och härma meningen med sin kropp. Faktum är att en liknande modifiering sker när man läser tyst – eller, som det brukar heta, när man ’läser för sig själv’. Eftersom ”…”, ”= = =” och ”– – –” står för något som är omöjligt att säga, eller åtminstone för något utelämnat, fungerar tecknen som en stark inbjudan till läsaren att delta med sina egna tankar och känslor. I sina sammanhang inom fragmenterat och känslomässigt tal triggar de inre reflektion och kreativa svar från läsaren. På det viset är de ett redskap för vad Bray kallar ”emotion teaching” i den sen-timentala litteraturen.551 Läsningen producerar (idealt sett) svarsreaktioner – tårar, hjärtklappning och så vidare – som motsvarar texternas känslomässiga innehåll. Inte enbart innebörden i orden utan även typografin – ”the dramatic guidelines for the written word” – är ett medel för att sätta igång detta inre skådespel.552

Som framgått av detta kapitel skiljer sig Catharina Ahlgrens veckoskrift på många vis från Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. Den är hu-vudsakligen brevberättad och utgår från familje- och vänskapsbrevets koder. Till skillnad från Argus och Mercurius framträder huvudberättaren Adelaide inte som en sedelärare, som interagerar med sina läsare genom direkt tilltal och inbjudan att skicka in brev.553 Hon ingår istället redan från början i olika brevrelationer och inbjudan till läsaren att medverka kommer inte direkt från Adelaide utan i en kungörelse i det tolfte numret. Jag har lyft fram Adelaides relationer till välgöraren, till dottern och till vänner som Selima och Sylvie

210

och visat hur relationerna präglas av varierande förhållningssätt. Implicit i breven ligger anspråk på att påverka tillvaron. Förhållandet till välgöraren bygger på en tacksamhets- och undergivenhetsretorik, som kunde vara pro-duktiv inom ståndssamhällets givna ramar. Tilltalet till vännerna präglas av intimt känslomässigt språk blandat med partier av mer budskapspredikande karaktär. Breven framstår då som ett medel att knyta samman brevskrivare och mottagare med varandra på ett ’djupare’ plan. I breven till dottern vill Adelaide utöva makt över sitt barn med hjälp av människor i omgivningen, som får ta del av brevets innehåll.

Slutsatsen av denna undersökning av brevens funktioner är att Brefwäx-ling inte ger en bild av ett samspel med läsare på samma sätt som de tidiga veckoskrifterna. Det finns enstaka brev som presenteras som läsarbrev, som representerar kontakt med läsekretsen och som ger utrymme för kritik och beröm. Dessa påminner om hur Sedolärande Mercurius och Then Swänska Ar-gus gav intryck av att det pågick en interaktion med publiken. Huvudsakligen tjänar dock brevmaterialet till att framställa ett subjekts känslor och tankar, Adelaides eget, och läsaren tilldelas rollen som vittne till detta subjekts käns-lor, reaktioner och intentioner.

Brefwäxling präglas av nya normer för hur brev ska skrivas – normer som hör samman med tidens tendenser vad gäller känslosamhet, naturlighet och kön. Kvinnors brevskrivande idealiserades som naturnära; genom att skri-va ’naturligt’ tränades könsnormer in. Adelaides brev ger uttryck för såda-na föreställningar om kroppens inre och det ’djupare’ subjektet som växte fram under upplysningstiden och som möjliggjordes av en allt högre grad av skriftspråklighet i kulturen. Brevmediet tematiseras som en förlängning av kroppen och skrivandet framkallar starka kroppsreaktioner som hon berättar om i breven. Sätten att framställa denna kroppslighet kan härledas till ett in-flytande från den samtida brevromanen av brittiskt och franskt snitt. En klar indikation på sådana influenser är att en romanöversättning och flera andra prosastycken remedieras i veckoskriften. Föreställningar om autenticitet och transparens är en fiktionell konstruktion som genereras med särskilda meto-der i tidens romaner – liksom i Brefwäxling. I veckoskriften står en hög nivå av känslostarka uttryckssätt och ellipser för ’djupa’ tillstånd hos berättarsub-jektet. Med sådana metoder, designade för tyst läsning, bjuds läsaren in att delta med sin empatiska och kreativa förmåga.

211

11. Avslutande ord

Alla historiska forskningsinsatser utgår från sin egen tids teorier, frågor och problem, brukar det sägas. När forskare idag anlägger medieperspektiv på äldre press och litteratur hör det samman med den pågående digitala omställ-ningen och dess konsekvenser. Dagens händelser inskärper betydelsen av att ställa frågor om hur medier ger möjligheter och sätter ramar för människors sociala villkor. Detta stimulerar också intresset för historiska mediers makt och funktioner. En utgångspunkt för ett historiserande medieintresse är den ’enkla’ insikten att gamla medier också en gång har varit nya. Hur tog de plats i det sociala livet, med vilka anspråk och tekniker? Det var utifrån sådana frågor jag påbörjade arbetet med denna studie av den tidiga veckopress som växte fram i Stockholm på 1730-talet. Särskilt väcktes mitt intresse för det brevmaterial som var så försummat i tidigare forskning. Vad handlar det om och vilka funktioner har materialet? I detta kapitel gör jag en kort återblick på vad som framkommit och lyfter fram några slutsatser som jag särskilt vill betona.

Ett inledande grundantagande var att svaren på studiens frågor skulle ha med makt att göra. Perspektivet, baserat på arbeten av bland andra Foucault, Ong och Beebee, har utvecklats i kapitel 1 och 2. Makt har flera dimensioner i de (kon)texter jag har utforskat. I en traditionell mening handlar det om politiska villkor, det vill säga att makt förstås som något som har med lagar och censur att göra. En annan aspekt som jag ägnat större uppmärksamhet åt är de reformerande anspråk veckoskrifterna bär på i relation till läsekretsen och hur dessa kan förstås i förhållande till tidens förändringsprocesser. Ytter-ligare en aspekt av makt handlar om den övergång från muntliga-retoriska praktiker till skriftspråkliga som pågick i veckoskrifternas samtid. Utifrån den infallsvinkeln står dominerande medietekniker och deras kulturella kon-sekvenser i centrum.

212

Förutsättningarna på 1730-talet

Studiens första syfte utgick från iakttagelsen av att Spectator-genrens svenska gren växte fram under en koncentrerad period, under ett decennium i Stock-holm. Jag ville undersöka förutsättningarna för genrens uppkomst och snabba expansion med fokus på mediala och sociala förhållanden. För detta syfte har jag inte enbart tagit upp förhållanden av yttre art, utan även premisser som skapas genom framställningar i veckoskrifterna, exempelvis i förord. Således redovisar jag i kapitel 2 till 6 ett resultat baserat på arkivforskning, läsningar av primärmaterialet och tidigare forskning. I Sverige uppkom genren snart efter stormaktsväldets sammanbrott och med inledningen av en ny epok från 1720. Mot bakgrund av dessa politiska händelser skulle man kunna förvänta sig att nydanande presspolitiska beslut banade väg för genren. Men så enkelt var det inte. Ståndsriksdagen behöll samma censurlagstiftning som under enväldet. Staten skulle, enligt makthavarna, fortsätta ha kontroll över det tryckta ordet.

Som jag visar i kapitel 3 gav dock freden och den ökande handeln möjlig-heter som driftiga människor kunde ta vara på. En faktor som hade direkt betydelse för uppkomsten av de tidiga veckoskrifterna var att det kom yrkes-män inom tryckteknologi och bokhandel till Sverige från Tyskland. De stod inte bara för tekniska kompetenser utan också för förmåga att ta initiativ och risker. I Stockholm fanns ett publikunderlag som utgjorde en potential för initiativ av privat karaktär efter 1720. De tidiga veckoskrifterna Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus var försök på denna tidiga marknad. De trycktes och såldes av nya entreprenörer och unga redaktörer gjorde sina för-sta insatser. Med nya tilltalsformer och löften, som jag beskrivit i kapitel 2, tycktes de vilja attrahera även läsare som inte tillhörde en lärd elit.

Trots denna inriktning fanns veckoskrifternas publik i praktiken inom toppskiktet i samhället. Jag har tryckt en del på detta faktum för att mot-arbeta något som man kan kalla en Habermas-effekt i forskningen om denna period. Sverige var ett ståndssamhälle och den potentiella läsekretsen fanns bland ståndspersoner, det vill säga inom cirka fem procent av befolkningen. Även veckoskrifternas redaktörer hörde till detta skikt. De flesta av dem var, som framgår av kapitel 4, universitetsutbildade unga män som arbetade i statens tjänst antingen på universitet eller inom statsadministrationen. Under den tid då veckoskrifterna publicerades var de anonyma, men deras namn

213

blev kända snart efter utgivningens slut. Att ha gett ut en veckoskrift var då uppenbarligen en tillgång på meritlistan i den fortsatta karriären.

Jag har överraskats av att veckoskrifternas uppkomstmiljö var en så be-gränsad värld rent geografiskt. Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus tillkom i rikets absoluta centrum. Redaktörerna arbetade på kansli-kollegium, en central förvaltning inom regeringens administration. Den var belägen i Rosenhanska palatset på Riddarholmen i Stockholm, där även cen-sorn hade sin arbetsplats. Också Sveriges enda periodiska nyhetspublikation, statliga Posttidningar, sattes samman på kansliet. Det tryckeri som anlitades för produktion av Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus fanns på ungefär en kilometers avstånd och bokhandeln som sålde lösnummer och tog emot läsarbrev låg ännu närmare, i Gamla stan. Detta kan låta anekdotiskt, men handlar de facto om tidens mediekoncentration vad gäller det resurskrä-vande trycket. I huvudstadens centrum och ingen annanstans i Sverige fanns de grundläggande förutsättningarna för genrens och mediets uppkomst. Att upphovsmännen under utgivningstiden lyckades hålla sina identiteter hemli-ga i denna lilla värld framstår som en bedrift, eller möjligen en myt.

Den koncentrerade uppkomstmiljön bör dock ses i relation till andra sam-tida medier och pågående förändringstendenser. I kapitel 6 tar jag upp ett exempel på att handskrivna tidningar fungerade som ett komplement till det statskontrollerade nyhetsbladet Posttidningar och i kapitel 7 diskuterar jag kaffehusens roll, bland annat som ett muntligt medium. Generellt sett blev de skriftspråkliga praktikerna allt viktigare. Tryckta produkter bidrog, liksom handskrifter och brevskrivande, till att sprida information och till att sammankoppla människor över avstånd. Inom ståndspersonernas skikt utgjorde brev ett viktigt redskap för dem som ville ta del av och ha inflytande i samhällsprocesserna. Brevretoriken, nexus i den process som enligt Beebee drivs av ’brevskrivarmaskinen’, hämtades ned från sitt elfenbenstorn och gavs en mer praktisk tillämpning. Handel och det sociala livet framför allt i större städer skapade ett behov av utvecklad läskunnighet också i bredare skikt av befolkningen. Det innebar inte att publikunderlaget för den vittra littera-turen (inklusive veckoskrifter) ökade i någon högre grad under den period studien omfattar, men över tid fick de skriftspråkliga rutinerna och kraven genomgripande kulturell betydelse.

214

Brevmaterialets former och funktioner

Studiens andra syfte var att beskriva det brevmaterial som ingår i de nio ’större’ veckoskrifterna från 1730-talet, och att särskilt begrunda och analysera det som ingår i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. I detta fall är det läsning och analys av texter och diskurser som varit metoden. Resultaten redovisas i kapitel 7 och 8.

Min genomgång av de nio 1730-talsveckoskrifterna har visat att brev-materialet är mångfaldigt och varierat. Brev används i olika omfattning och för skiftande ändamål. De remedierade breven utgör en form för satirer, frå-gor om råd, rådgivning, lovord, klagomål och andra sorters inlägg. I vissa fall uppstår diskussioner eller serier av brev som formar en tematik. Därtill finns brevreferenser som förstärker bilden av att veckoskrifternas berättare/redaktörer mottar och hanterar brev. Generellt kan man konstatera att det myckna användandet av brevformen visar hur veckoskriften som ett nytt medium profiterade på ett annat och vilka förtjänster denna remediering innebar. Brevmediet hade en lång historia inom nyhetsförmedling och mo-ralisk rådgivning, och det var också ett etablerat medium med avsevärd so-cial betydelse. Sådana kvaliteter kunde veckoskrifterna liksom annat tryck i brevform utnyttja för att skapa läsarintresse. Genom att integrera brevmediet erbjöd veckoskrifterna läsarna en faktisk möjlighet till medverkan och debatt. Därtill kunde det nya mediet visa sina särskilda företräden och demonstrera vad som skilde det från boken, nämligen snabb produktion och kontakt med samtiden och läsarna.

Jag har argumenterat för att breven i det material jag tittat närmare på – Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus – har en särskild funktion som jag med Andersons term har kallat ’föreställda gemenskaper’. Hur det än var med ’äktheten’ i läsarbreven ger de ett intryck av ett samspel mellan läsare och redaktörer, mellan handskrift och tryck, i en fortgående kedja av hän-delser. Berättarna inbjöd till medverkan och samspelade med den föreställda läsekretsen liksom från en scen, där den läsare som så ville kunde få stiga fram och tala om de frågor han hade på hjärtat. Den aktivt synlige läsaren var oftast en ’han’ även om kvinnor också inkluderades i inbjudningarna. Brev som presenterades som insända kunde få en särskild retorisk tyngd eftersom de, åtminstone skenbart, representerade ’verkliga’ läsare.

Genom läsarbreven förmedlas en anda av protektionism. I Sedolärande

215

Mercurius gäller det i hög grad nationalekonomiska frågor om import/export av varor. Skydd behövs inte bara för handelsbalansens skull. En stark ten-dens i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus är att Sverige bör hålla stånd mot inflytande från andra länder även på ett mer generellt plan. I de brevsatirer jag lyft fram ur Then Swänska Argus handlar det om äktenskapet och svenska språket. Den reformering av beteenden, som är veckoskrifternas uttalade syfte, blir då liktydigt med att restaurera något som riskerar att gå förlorat. Det gäller att återställa värdet av Sveriges råvaror i förhållande till importen, liksom svenskans renhet där lånord från andra språk bör rensas ut. Därtill förordas, framför allt i Then Swänska Argus brevsatirer, kvinnans traditionella roll i hemmet. Modets inflytande, både som en handelspolitisk fråga och som en generell trend, står mot en konsumtion som är ’dygdig’ och i balans. Dessa tendenser gör sig – som framkommit i kapitel 5 – märkbara även i skildringar av kaffehusen, vilka framstår som en tummelplats för ytliga män som saknar intresse för vitterhet.

Tendenser över tid

Studiens tredje syfte var att fånga upp och diskutera om och hur användning-en av brevformen förändras över tid. Materialet har i det fallet utgjorts av ett par senare veckoskrifter som bygger på brev, Bref Om Blandade Ämnen (1754) och Brefwäxling (1772–1773). Analyserna redovisas i kapitel 9 och 10.

Bref Om Blandade Ämnen är den första svenska veckoskrift som är helt brevberättad. Den sedelärande ambitionen är nedtonad och ersatt av utlägg-ningar i olika lärda ämnen. Brevformen används på ett sätt som gav upphov till kritik och diskussion i separata publikationer. Bref Om Blandade Ämnen beskylldes för att vara tungfotad och föga övertygande. Jag har satt kritiken av veckoskriften i förhållande till brevretorikens förändring, där idealet under 1700-talet blev ett mindre lärt och ett mera naturligt sätt att formulera sig i brev. Därtill har jag lyft fram ett grundläggande problem med att ”tala med det allmänna” i form av personligt riktade brev. Remediering i tryck innebär med nödvändighet en förvanskning.

Brefwäxling som utkom knappt 20 år senare står även den för något nytt jämfört med föregångarna. Berättaren Adelaide formulerar sig utifrån famil-jära och vänskapliga relationer och med en ambition att nå en kvinnlig publik.

216

Hon framträder inte som sedelärare, utan som förkunnare av dygd i en vid mening. Breven är huvudsakligen monologiska. Språket i hennes vänskapliga brevrelationer präglas i hög grad av känslomässiga utrop, avbrutna satser och ellipser. Också i detta fall har den samtida brevretoriken utgjort en referens-ram för tolkningen. De normer för brevskrivandet och för borgerliga kvin-nors beteende som tydliggjordes vid seklets mitt ger perspektiv på Adelaides framställning av ett känslosamt jag. Själva brevskrivandet framkallar starka kroppsreaktioner som Adelaide berättar om i breven. Mediet tematiseras som en förlängning av kroppen. Brevet är inte enbart ett redskap för att framföra ärenden, utan ett sätt att visa sitt inre jag, sina djupa inre bevekelsegrunder. Icke desto mindre bär det på anspråk att påverka. Sådana framställningar och implicita teorier om brev fanns också i samtida brevromaner.

Några slutsatser

Vad kan man då lära sig av mina beskrivningar och analyser? Jag ska avslut-ningsvis argumentera för tre resultat av särskilt intresse.

Det gäller för det första den bild materialet ger av en ökande grad av skrift-språkliga praktiker. Som Ong har visat betydde övergången från en muntligt orienterad kultur till en skriftlig att språkbruket i skrift och tryck förändra-des. Språket var länge dominerat av muntliga, äldre retoriska metoder och koder även i skrift. Skriftspråkets särskilda kännetecken och principer blev emellertid allt mer framträdande under 1700-talet. När och hur detta sked-de varierade i olika kontexter. En sådan förändring kan observeras om man jämför de tidiga veckoskrifterna på 1730-talet med den 40 år senare utgivna Brefwäxling. Berättarnas olika rollpositioner illustrerar förändringen. Argus och Mercurius är allegoriska gestalter, förankrade i mytologin, och intar ut-sägelsepositioner som är väl förankrade i den muntliga (retoriska) kulturen. De talar direkt till en publik eller en läsarrepresentant (”Min läsare!”) som inbjuds att medverka genom att läsa och skriva. Adelaide i Brefwäxling är däremot inte allegorisk. Hon är framställd som en ’verklig’ levande kvinna som skriver brev i personliga relationer. Hon är sårbar till kropp och själ och präglad av en underordnad position. De implicita kroppsföreställningarna skiljer sig åt på ett markant sätt och så gör också de retoriska förhållningssät-ten. Den skriftspråkliga orienteringen i Brefwäxling understryks av ett mer

217

inåtvänt reflekterande, en större betoning på det egna subjektet, och en högre grad av emotionella uttryck.

Dessa skillnader mellan Mercurius/Argus och Adelaides framträdanden är tydliga tecken på hur skriftspråkets teknologi under perioden blivit pro-duktivt för språkbruket i svenskt tryck. Hur komplex och motsägelsefull den övergång som Ong beskriver än må vara, modifieras bilden av subjekten gradvis av umgänget med skriften. Gestalter förlorar sin allegoriska mask och antar istället en skepnad av autenticitet och känslosamhet. Läsaren blir en tyst innantilläsare som kan använda fiktion och berättelser för att reflektera kring och skapa sitt eget inre jag. Även de ’tomma’ typografiska tecknen blir bärare av mening eftersom läsaren kan fylla dem med sina tankar och känslor. Det frekventa bruket av ellipser i Brefwäxling och andra samtida texter innebär stark emfas på skriftlig kultur, på de tysta läspraktiker och på den kroppslig-het och subjektivitet som hör ihop med tryckkulturens utbredning.

Det andra resultat som jag vill lyfta fram är att Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus liksom flera andra veckoskrifter var socialt exkluderande såväl i praktiken som ideologiskt. Trots att läsartilltal och inbjudningar till att medverka generöst inbegrep läsare i allmänhet, var det främst män – el-ler manliga gestalter – som yttrade sig i dem, och i frågor som visade att de ville utöva samhälleligt inflytande. Det gäller såväl berättargestalterna som brevskrivarna. Detta är den textuella sidan av veckoskrifternas faktiska hem-hörighet i samhällseliten. Samtalen i tryck producerade diskurser och ideal om en svensk nationell värdegemenskap, om det svenska språkets renhet, det borgerligt välordnade livet och nyttan av kvinnans underordning. Discipline-rande anspråk riktades mot kvinnor och män som överskred könsordningens normer. Med sedelärans termer kunde det heta att det handlade om ’oskick’ som slösaktighet, pratsamhet, lättja och så vidare, men implikationerna var betydligt vidare än så: det handlade om samhällets grunder och en profi-lering gentemot det ’främmande’, icke-svenska, onyttiga, där också norm-överskridande kvinnor och män tenderade att hamna. Sådana idéinnehåll betecknar veckoskrifternas funktioner i tidens normaliseringsprocesser. De var del av en diskursiv rörelse som så småningom skulle utmynna i värde-s kalor av ’modernt’ borgerligt slag. Det betyder inte att det existerade någon konsensus bland de röster som kom till tals i brev och andra artiklar. Exem-pelvis i Mommas Samtal och Ahlgrens Brefwäxling framförs det kritik mot att kvinnor utestängs från utbildning och saknar rättigheter att råda över sina

218

liv. Samtidigt konstrueras även i Brefwäxling bilden av underordning, som när den brevskrivande kvinnan vill kasta sig för välgörarens fötter. Där de tidiga veckoskrifterna – i synnerhet Then Swänska Argus – vill bevara kvin-nan tuktad i ett husbondevälde, frammanas i Brefwäxlings känslouttryck och blomstermetaforer snarare föreställningar om en kvinnlig särart.

Det tredje resultat som jag vill understryka är att de publicerade läsar-breven hade en viktig retorisk funktion att fylla. I de tidiga veckoskrifterna konstrueras med flera metoder en implicit läsare som ett subjekt som är ’när-varande’ i texten även innan några läsarbrev inkommit. Med de publicerade breven ’bekräftas’ autenticiteten av denna läsarkontakt som berättarna fram-manat. I de senare veckoskrifterna, där berättarna skriver brev, ser processen annorlunda ut, men då läsarbrev presenteras har de en liknande funktion. De föreställer redaktörernas kontakt med läsekretsen, ger utrymme för diskus-sioner, kritik och beröm, skapar idéer om autenticitet – sådant som jag med Bolter och Grusins terminologi har kallat ett ’fönster mot verkligheten’, en föreställning om genomskinlighet.

I veckoskrifternas förevisning av ett samspel hade det som numera kallas ’interaktiva medier’ sin upptakt i svenskt tryck. Föreställningen om publikens medverkan är idag en faktor som ingen tidning eller annat periodiskt medi-um kan bortse från. Att läsare antar mediers erbjudanden om att interagera är avgörande för pressens möjlighet att fungera som en maktfaktor. Min studie lyfter fram betydelsen av att studera sådant material och villkoren för det också i ett historiskt perspektiv. I de svenska moraliska veckoskrifterna var remediering av brev något ytterst väsentligt, inte enbart för att detta öppnade möjligheten till samtal i tryck. Brevmaterialet konstruerade också i hög grad mediets auktoritet i relation till läsekretsen.

219

Tackord

En ambition med denna avhandling har varit att lyfta fram att de moraliska veckoskrifterna inte var arbeten av enstaka personer. Bakom varje titel fanns ett nätverk av bidragsgivare, utan vilka utgivningen inte skulle ha varit möjlig. Det gäller också denna bok. Främst vill jag tacka min handledare professor Yvonne Leffler, som har följt arbetet från ax till limpa och som under hela processen stått för utvecklande läsningar och tålmodigt stöd. Också professor emerita Stina Hansson har, i rollen som bihandledare, bidragit med ytterst värdefulla förslag till förbättringar. Många tack även till docenterna Chris-tina Svensson och Cecilia Rosengren som var opponenter på slutseminariet, docent Anna Cullhed som var opponent vid disputationen, professor Dag Hedman som räddat manuskriptet från en hel del formaliafel, professor Mats Malm för kommentarer, professor emeritus Bernard Porter för hjälp med den engelska sammanfattningen, samt vännen Hartwig Bögeholz för att han kon-struerat bokens index och även på andra sätt bidragit till att projektet kom i hamn. Ett stort varmt tack till er alla för engagemang, kritik och hjälp! Finns det misstag och slarvfel kvar i texten är de uteslutande mina egna.

Arbetsstipendier från Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning och från Karl och Betty Warburgs fond har varit avgörande för min möjlighet att slutföra skrivandet. Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning har också beviljat ett generöst tryckbidrag som möjliggjort utgivningen av denna bok. Ellerströms förlag har gjort boken med professionalitet och intresse. Tack!

Till de vänner och familjemedlemmar som varit och är mitt nätverk i det dagliga livet vill jag bara säga: Kära ni! Inget vore möjligt utan er!

Sist men inte minst vill jag nämna min pappa Åke Forselius (1920–1997) som ofta har varit i mina tankar under arbetet med avhandlingen. Hans intresse för historia har inspirerat mitt – och jag vet att han skulle ha varit mycket stolt över denna bok. Den är nu också hans, till minne.

Tilda Maria Forselius

221

English summary

Introduction

Addison and Steele’s journals The Tatler and The Spectator, published in Lon-don in 1709–1712, were soon imitated abroad. In Sweden, the Spectator genre was introduced and flourished in the 1730s. The first example was Sedolärande Mercurius [Didactic Mercury] (1730–1731), edited by Carl Carlsson [later Car-leson] and Edvard Carlsson [later Carleson], two young civil servants. It built largely on translated and reworked material from its precursors in Britain and elsewhere in Europe; but it also contained essays and letters focussing on spe-cifically Swedish concerns. A year after its closure, Then Swänska Argus [The Swedish Argus] (1732–1734) appeared. Its editor, Olof Dalin, was also a young civil servant [later ennobled von Dalin]. This journal made quite an impact and became a model for other Swedish journals. In the history of Swedish literature Dalin is regarded as the originator of a high quality Swedish prose. By the end of the decade, a further seven similar journals were published in Stockholm, as well as many minor and temporary ones. I use the term ’moral weekly’ for this genre.

The moral weeklies of the 1730s had their differences, but like journals of the same genre in Europe they were devoted to the moral issues of the day, such as education, gender roles, the order of life in the city, and other such topics. They generally follow the same model, with a fictitious author/narrator who writes and argues in the first person. Within this framework, different forms of articles appear: essays, dialogues, letters, poems and stories. Parts of the essay material was borrowed from journals in England, Holland and Germany. The editors translated and reworked the material into forms that they assumed were suited to a Swedish audience.

Since there had been no ’entertaining’ periodicals of this kind in Sweden before, and scarcely any Swedish prose fiction, the number of these moral weeklies emerging during this single decade must be regarded as astonishing. What made it possible? The first aim of this study is to suggest answers to

222

this question, by looking into the cultural and technological conditions of the period: such as printing, distribution, censorship practices, and potential audiences. These will form the subjects of chapters 3–6.

My second aim is to describe and contextually interpret the extensive use of the epistolary letter as a literary device. It appears as essays in the form of letters, as well as in pieces that purport to be sent in from readers in response to editorial invitations. Using terms from the media theories of Jay David Bolter and Richard Grusin (1999), I term this a ’remediation’ of the letter form in the journals. Previous research on the Swedish moral weeklies has not paid much attention to the epistolary content. The scholars of the early 20th century who researched Then Swänska Argus assumed that the letters were made up by the editors/authors. Moreover, they did not ask questions about the meaning of the form. My intention is to consider the rhetorical function of this epistolary material, and discuss it in relation to the potential strength of the literary discourses of the time. Focusing especially on the letters in Se-dolärande Mercurius and Then Swänska Argus, my questions are: What subject matter is presented in these letters? How do the authors/editors interact with the letter writers? Do the letters seem to have special tasks, as compared with other article forms? These questions are discussed and answered in chapters 7 and 8.

My third aim is to follow these trends further in time by looking into the uses of the epistolary form in a couple of journals in the latter half of the 18th century: Bref Om Blandade Ämnen [Letters about mixed subjects] (1754), edited by Carl Christopher Gjörwell; and Brefwäxling [Letter exchange] (1772–1773) by Catharina Ahlgren. These journals provoked discussions about their uses of the epistolary form. My aim is to describe both the content of the letters, and the discussions about them, relating them to contextual changes in the print market. This is done in chapters 9 and 10.

Adressing the reader with claims of improvement The forewords in Sedolärande Mercurius and Then Swänska Argus

In this chapter, which can be read as an extended introduction, I analyse the prefaces of Sedolärande Mercurius and Then Swänska Argus, and develop my theoretical framework. Since one of my underlying interests is to see the

material in relation to the power processes of the time, I also describe the theories that earlier researchers have presented about the genre’s relation to culture and society. While the scholars Otto Sylwan, Martin Lamm and Karl Warburg, whose studies were made in the late 19th and the early 20th century, saw the genre primarily as a product of the political conditions of the time, more recent philosophers and scholars have claimed that literature (in a broad sense) is part of an on-going production of values, and in this way, through ’discourses’, exerts substantial power in society. I discuss concepts and theories developed by Jürgen Habermas, Michel Foucault, Benedict An-derson and Kathryn Shevelow. Foucault’s concept of normalisation suggests that a new form of power starts to function in society during the 18th century. His description of how this power operates is in line with the claims that are presented in the forewords of Sedolärande Mercurius and Then Swänska Argus.

The explicit aim of these journals, stated in their prefaces, is to contribute to the reform of manners and morals in society. The authors believe they can accomplish this through entertaining their readers. In Then Swänska Argus it is argued that one of the advantages of the periodical form is its lack of completeness, or resolution. In contrast to a book, a journal is not completed when it meets its readers. Argus explicitly states that its coming issues will be created in collaboration with its readers. In this way, not only the content of the essays, but also the actual form of the medium, is directed to the refor-mation of manners and morals. The journal itself can improve over time, as the argument develops.

The prefaces of Sedolärande Mercurius and The Swedish Argus thus in-dicate the desire to find a rhetoric that leads to – in the words of Wolfgang Iser (1987) – ”direct co-operation from […] the reader”. This implied reader is constructed by means of opening phrases greeting him or her, frequent apostrophies (in the rhetoric sense of a direct address) to the reader, and invi-tations to contribute. The moral questions in the essays are mainly brought up in a conversational tone, thus breaking with the previous more authoritative pattern of public speaking or writing (as in a sermon). This is however ming-led with older conventions; for instance, in Sedolärande Mercurius we find a preaching style employed too. In both Prefaces, the reader is addressed as a familiar person, a ”du” [you], and encouraged to see him or herself as a ratio-nal subject, and part of an imagined community: ”hemma hos Oss” [at Our home]; related to the developing concept of a Swedish nation. Thus the ’sub-

224

ject’ of the text is not only subjected to moral teaching, but is also expected to moralise him- or herself, by contributing to the journals. By constructing the reader as an important respondent, a reforming mission is performed. Every one included in this reading community becomes a potential writer. Hence, as with many of their European predecessors, Sedolärande Mercurius and Then Swänska Argus developed their rhetorical potential through reader participation.

A machinery of actors Printers, book dealers, readers and writers around 1730

Chapter three describes the cultural and technological preconditions behind the emergence of the genre. Sweden was a highly centralised state and Stock-holm was unquestionably its centre. In 1720, after many decades of autocracy and war, a new political framework was developed. A new monarch, Fredrik I, was enthroned, and the parliament, largely dominated by the nobility, took over substantial power from the court. Among many other things, new op-portunities opened up for trade with other European countries, promising a more prosperous situation for the Swedish people. The printing houses went through a substantial change, from having been almost completely controlled by the state, to a certain degree of market orientation in Stockholm in the 1720s and 1730s. This orientation appears to have been crucial for the materia-lisation of the genre since they were launched as a kind of ’experiment’ on this early market. Another important factor was the establishment of permanent bookshops. The printers and booksellers launching the genre were of German origin and established their businesses in the 1720s.

Almost all the journals of the 1730s were edited, written, printed and sold in Stockholm, and it is highly likely that most readers were also resi-dents of the city. The growth of the state bureaucracy after 1720 provided a special opportunity for a young generation of university-educated men. In this context skilled reading and writing, including letter writing, were highly valued abilities, and useful for careers. Carl Carlsson, Edvard Carlsson and Olof Dalin are examples of young men training in ”vittra idrotter” [pursuits of the literati]. The general reading ability in Sweden at the time is considered to have been high by comparison with other countries. However, the kind

225

of reading skills implied by the language employed by the journals was only available to an elite. This elite was located within the five percent of what in Swedish is referred to as ”ståndspersoner” (the nobility, priests, bourgeoisie and other people of the standing). Consequently although it might have po-pular pretensions, the genre was in fact largely produced and consumed by the elite of society.

Veiled free speakers Reflections on the functions of anonymity and censorship

The establishment of the ’moral journal’ genre cannot be explained by any changes in censorship legalisation. After the 1720s the same laws were in force as during the previous autocracy. However, the censor who was in charge in the early 1730s used might what be termed ’kid gloves’ when he dealt with Then Swänska Argus. This can be seen by his remarks on the hand-written manuscripts, which still largely survive. From time to time the censor’s su-periors criticized him for being too liberal, and on one occasion they deci-ded to ban the journal. As Then Swänska Argus had many important readers who complained about the withdrawal of the publication, the decision was soon reversed. Another sign of liberal attitudes is that the authorities per-mitted questions about censorship to be raised in the journals. The journals themselves took no clear or consistent stance on this matter. Sometimes they wrote in favour of censorship and sometimes against. However it is clear that censorship enjoined caution in the journals. For instance, in order to pre-empt it, editors could locate certain politically sensitive subjects on the moon, or in the country of the dead.

The journals were all published anonymously. When it comes to Then Swänska Argus, there is evidence that not even the censor or the printer knew who was behind the allegorical narrator ’Argus’. Later, scholars like Lamm (1908) would downplay the fact – which they also acknowledged – that the production of journals depended on collaboration. Different hands have ta-ken part in writing pieces in the manuscript of Then Swänska Argus, and it is also known that Carl Carlsson assisted Olof Dalin in starting up the journal. Carlsson wrote essays and helped with contact with the printer. Such colla-borations were without doubt an essential condition for the emergence of the journals.

226

Judging from the debates in the journals, anonymity was regarded as a premise for their publication. To hide behind a mask served as a personal protection, as well as being a well-founded historical convention. With ano-nymity to protect them, editors and contributors could be ”frispråkare” [free speakers], with regard to both their audience, and the authorities. On at least two occasions the censor or his superiors called the people in charge of a journal in for interrogation about certain articles, threatening to ban the publication concerned. As the editors were unknown, it was the printers who showed up, to argue for the continuation of their projects.

I also suggest that the mask of anonymity can be regarded as a part of a performance, that later bestowed credit on the editors. When the projects were finished, several of the editors let their names be known, and apparently this helped to boost their careers as civil servants. Most of those who edited a moral weekly in their youth would later reach top positions in their fields.

Luxury, bildung, big-talking and liquor drinking Stories about the coffee houses

In his influential 1962 work Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchung-en zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft, Jürgen Habermas makes a claim for the importance of the early coffee houses in the creation of a bourgeois public sphere. He maintains that the Spectator genre grew directly out of the coffee houses in London, and he extends this as a model for other European countries. Although my interpretation here does not go along with Habermas’s, it is worthwhile to ask whether the coffee houses in Stockholm can be associated in any way with the emergence of the Swedish moral weekli-es. It is clear that the two phenomena shared a common geographical base, and involved similar privileged groups of the population. Coffee drinkers and the journals’ readers are both found among the elite in society, and most of the Swedish coffee houses in the 1730s were located in the Old Town in Stockholm, where the journals were also produced, sold and distributed. The-re were several hundred taverns in the capital in the 1730s, and roughly around 25 coffee houses, which latter figure is a large one considering the price of coffee. It can be explained by the fact that not only coffee was sold there, but also hard liquor. A relevant question is whether the Stockholm coffee houses

227

of the 1730s differed from the taverns, in providing places for the discussion of present-day questions and publications. My general evaluation based on contemporary documents is that liquor drinking, illegal gambling and acts of violence were recurring activities at the coffee houses of Stockholm, as well as the taverns; which would surely make them unconducive to the moral weeklies. However, there were differences among coffee houses and some may have served the purpose.

The descriptions of coffee houses found in the weeklies of the 1730s are made in the literary manner of a realistic report. They use literary means that give the impression of saying something ’transparent’ about the society of the time. References to the names of well-known coffee houses in Stockholm of the day corroborate this impression. However, these narratives cannot be used as evidence for what happened at these locations, as Habermas’s argument suggests. They build upon the conventions of the genre, and upon literary, satirical methods. In these ways they imply a critique of the activities of the coffee-houses, rather than a close relationship. According to Sedolärande Mer-curius and Then Swänska Argus, the coffee houses are inhabited either by lazy, fashionable and money wasting young males, or by pretentious big-talkers airing their prejudices. None of these types seems to care for literature and reading. These narratives imply that as a medium, the moral weekly stands for something nobler than the time killing and bragging that flourish in the coffee houses. The techniques that the journals build upon – writing, prin-ting and reading – bring out other qualities, and fit different groups from the coffee-house set, according to Then Swänska Argus. Its readers are the reticent, noble and thoughtful people of the city.

News with the post Printed and handwritten news papers and their readers

In this chapter the focus is on news media, as forming part of the context in which the moral weeklies appeared. I describe how the practice of personal letter writing grew in Sweden from the late 17th century on. The letter was to a large extent used as a vehicle for spreading news, and there were also many forms of hand-written newsletters produced in Sweden that resemble letters. All over Europe, such hand-written newsletters were produced at the big post

228

offices whose staff had access to news coming in from different places. The only printed news-sheet in Sweden between 1645 and the 1740s, Posttidningar, was run by the state, and the selection of news was made with regard to the regime’s political needs. Hence it contained short reports from European countries and hardly any domestic news at all. These selective principles led elite people to subscribe to the hand-written news services, which could pro-vide other kinds of information.

One such hand-written newsletter was regularly sent to Madame Eva In-senstierna, who belonged to a wealthy family in the iron manufacturing busi-ness. I describe and compare the subject matter of this hand-written paper with that of Posttidningar for one month, January 1728. The comparison shows that reports about Russia often appear in the hand-written news-sheet, but not at all in the printed one. There is some background information suggesting that this could have been at Madame Insenstierna’s request. In 1719 Tsar Peter had tried to intimidate the Swedish regime into signing a peace treaty to Russia’s advantage, by sending soldiers to attack the populations in coastal areas. The soldiers burned down several small villages where Eva Insenstierna’s family had mining interests. These negative relations between the Swedish regime and Russia provide an explanation for both the silence in Posttidningar, and the occurrence of such reports in the hand-written news-sheet.

Furthermore, Eva Insenstierna was sent far more domestic news than was provided by Posttidningar. In January 1728 this news was mostly about high appointments in the civil service. Belonging to a family of importance and having an address in the countryside, these reports are also in line with what she probably would have wished to know. However, even if the contents differ, the design of the news presentations in Madame Insenstiernas tidningar and Posttidningar is similar. In both, the news is narrated in short notes, and in a non-personal, factual manner. This means that they differ a lot from the mo-ral weeklies, where the reader is repeatedly addressed as part of an on-going letter exchange, and where a personal style of debate is developed.

229

”by an unknown hand…”. Letters as an article form in the moral weeklies of the 1730s

In this chapter I briefly describe the pattern of epistolary material in the nine moral weeklies published during the 1730s. To separate its various forms, I use three concepts. The term remediated letters is used for letter-like texts that are presented in the textual form of real letters (with date, place of sending, greeting phrase, signature). Essays and other pieces are said to have an episto-lary character when taking up some of the traits of letters. Usually these are a greeting phrase, combined with addressing the reader within the body of the text. Finally, the term letter references refers to all sorts of writing about letters, as when the author of an essay informs the reader that a letter has arrived, or that he has not had time to answer his many correspondents.

Explicit invitations to readers to participate are given in five of the nine journals. These invitations are in some cases included in an essay, or someti-mes in a special announcement. Readers are in most cases asked to send letters or contributions to a bookshop, sometimes to the printer of the journal. The general pattern is that after some time the letters are published in the journals where such invitations appeared.

There are remediated letters in all but one of the moral weeklies published in the 1730s. The first two, Sedolärande Mercurius and Then Swänska Argus, stand out as containing most such letters: 35 and 30 respectively. Recurring themes in the epistolary material are manners, morals and marriage, as well as the nation’s economy. Parts of them have an entertaining character, often satirical, and give the impression of being fictitious. Other pieces appear to have been sent in with the intention of setting off or taking part in debates. However, it is not possible to work out a clear division between these catego-ries. Fictive letters use the signs of authenticity, and letters from readers can be satirical and allegorical. What I primarily want to stress is the broad range of the material, and the signals that invite different kinds of reading. A letter of celebration addressed to Thet Swenske Nitet (nr 26), written in verse and signed ”Then Swenske Karborren”, gives more signs of entertainment value and fiction; than a piece under the signature ”Sincerus Patriota”, taking up problems of the Swedish economy (Sedolärande Mercurius II:16). The first example might very well be a letter from a reader simply taking up the lighter narrating style of the journal; while an editor, or someone in his close circle,

230

could have written the second. Just as is the case with epistolary literature in other languages, the weeklies profit from a lack of clarity about this.

The many letter references also have an important function in conveying that the weeklies are part of, and coined by a surrounding epistolary culture. In all but one moral weekly in the 1730s the narrators report that they have re-ceived letters from readers, and comment on their contents. In Then Swänska Argus the narrator Argus repeatedly thanks his correspondents and gives some short comment – for instance explaining why the letter in question cannot be printed, or asking the letter writers to have patience – answers will come. In I:51 Argus describes and comments on more than fifty letters that he has received, ”större delen af mina obeswarade Correspondenter” [the lion’s share of my unanswered correspondence].

Another point is that the ’letter references’ borrow characteristics from the epistolary style. Those that introduce remediated letters in particular often give a strong indication of an event taking place in present time. One example is where the narrator in Sedolärande Mercurius confides to the reader: ”Nu är jag illa utkommen: Se på hwad jag fått för ett Bref” [Now I am in trouble. Look what a letter I have received]. This kind of narrating, where something is told about events here and now, Samuel Richardson in the 1750s would call a special quality in letter-form: namely, writing ”to the Moment, while the Heart is agitated by Hopes and Fears, on Events undecided”. Referring to let-ters that are arriving there and then, Mercurius shares such a moment of the as yet unconcluded, the ’becoming’ in the present, with the reader. The reader is placed in the midst of the process where the handwritten letter is received and remediated in print. When the journal uses the ”to the moment” aspects of the letter it can, as a new medium, give a forceful impression of transparency.

Trade and repute Letters in Sedolärande Mercurius and Then Swänska Argus

In the epistolary material in Sedolärande Mercurius and Then Swänska Argus two prominent themes stand out. One is the national economy; the other is marriage problems, with special emphasis on women’s virtues and vices. These themes have previously been the foci of research, but no closer analysis has yet been done on how the epistolary form contributes to them.

231

I start by describing how a national-economic subject-matter is gradually built up in letters from readers in Sedolärande Mercurius. This weekly was published in three volumes, each containing 24 issues. Although the invita-tion to readers to participate is made as early as the Preface, the first volume does not contain any letters. In the second volume national economical sub-jects are taken up in one of Mercurius’ essays (based on a piece in the German Spectator-type journal Der Patriot). Thereafter, several readers’ letters take up the debate. The third volume also contains a large portion of such letters.

Many of the writers argue for restricting imports, in line with the cont-emporary theory of mercantilism. According to this theory, which was under much debate at the time, a country’s imports should not exceed its exports. Many of the letters in Sedolärande Mercurius claim that exported Swedish iron is worth more than the ’useless’ luxury stuff imported from abroad. It is no coincidence that the epistolary debate about this takes place at the same time as the opening of the 1731 Parliament.

In Then Swänska Argus the epistolary material has a more varied content, and does not function as an on-going debate with readers taking part. Several of the remediated letters are a variant of family and friends’ letters, where the writer asks for advice in a personal matter, or takes up a problem that he or she cannot solve. These include worries about moving to the countryside (II:25), and questions about how one should use punctuation in a written text (II:46). In some cases descriptions of personal circumstances take the form of satirical warnings. In these letters, the writers throw light on problems to do with gender and marriage. In several of them, representing a common theme, women are portrayed as pleasure seeking and not taking responsibility for families and households. Also in the debate letters of Sedolärande Mercurius, women are portrayed as problematical, spending money on the imported vanity goods: a consumption habit which is weakening the Swedish economy.

These themes of trade and women’s vice are connected by the concept of virtue, which was central to economic thinking in the 17th and 18th centuries. As Runefelt has shown in several studies, society was seen as an organism where household and national economies were analogous. To be virtuous was to follow a set of rules for the common good. For women, obeying their hus-bands was central. As virtue was – according to Runefelt – tied in with utility in the hegemonic thinking of the time, it is implied that the women’s subor-dination was essential for a well working economy. In the moral weeklies, the

232

epistolary form enhances this message. The material has a special rhetorical power because it gives the impression of involving and representing readers. It creates what Benedict Anderson has called a ’virtual community’. In the vir-tual community created in the journals through the epistolary material, there is an implied dualism between, on the one side, the male, the rational, the Swedish nation, and the raw material (such as iron) exported from Sweden; and on the other side the female, the vain, consuming imported goods, like fashionable clothes; and the foreign.

The question of ”brefs gränsor” [the limit of letters] A struggle in writing in and around Bref Om Blandade Ämnen 1754

Bref Om Blandade Ämnen [Letters about a variety of subjects] (founded in 1754) is the first Swedish weekly that uses the epistolary form all through. The editor was Carl Christopher Gjörwell, at the time a young man of 23. The narrator signs himself ”= = =”. His letters are written to a recipient called ”Min Herre!” [Dear Sir!]. The intention to entertain is not so apparent, either in the journal’s expressed intention, or in its appearance. As no answering letters are presented, it takes on the character of a monologue. Furthermore, they are not very convincing as letters, as they are constructed like lectures, and do not give the impression of addressing an actual reader. The letters deal with subjects like morality, religion, philosophy, language and politics, and are written in a rather solemn manner. There is an invitation to readers to send in letters or other contributions, and a few letters, seemingly from readers, are inserted as well as answers from ”= = =” to those readers.

A number of separate publications took up discussions with Bref Om Blan-dade Ämnen. There were six minor prints of this kind, all written in epistolary form and published anonymously the same year, 1754. Three of them were addressed directly to the publication; two were replies to these three from the journal’s contributor; and the sixth was a response to them. One topic taken up in one of the separate publications, Swar på Brefwen om Blandade Ämnen [Answers to letters about a variety of subjects], was the rhetoric in Gjörwell’s journal; more precisely, the charge that the letter form was used in an un-convincing manner. The anonymous writer was later revealed to be Abraham Sahlstedt, a diligent language critic of the day, working for the purification of

233

Swedish of foreign influences. I relate the discussion started up by Sahlstedt to the shift in epistolary rhetoric during the 18th century, and show how these questions about literary forms and their status in print were connected with concepts such as Swedish national identity, utility, and bourgeois values. One conclusion regarding the media is that the problems of Gjörwell’s journal were connected with the difficulties of combining a personal discourse – in letters to a certain person – with addressing the public, when such letters are remediated in a printed journal.

Signs of emotion Brefwäxling 1772–1773

Censorship was abolished in Sweden in 1766, but reintroduced in 1772 when the new king Gustaf III came to power. During the years 1766–1772 the press flourished, with many new journals and pamphlets appearing. A few of the journals, all launched in 1772, were addressed to women. One of these was Catharina Ahlgren’s Brefwäxling [Letter exchange] published in three volumes (24, 24 and 20 issues) in 1772–1773. It took up certain aspects of the genre of the 1730s, but also differed in ways that indicate profound changes in the print market and in culture. In contrast to the early moral weeklies, where the narrators receive and publish letters but are not letter writers themselves, the narrator Adelaide presents herself as a genuine letter writer, using the conventions of family- and friendship letters. The main part of the journal consists of letters that she writes to and about different persons with whom she has varied relations. A translation of an English novel is also published in the journal as a serial. I pay attention to how Adelaide’s letters are formed by the relations with the different recipients and what kinds of themes and language they produce. In the letters, the main themes are the celebration of the virtues of friendship and good acts. Marriage relations are discussed in several letters, and male rule often critizised. However, the patriarchal system clearly deter-mines Adelaide’s attitudes; one example being the rhetoric of gratitude and subordination that informs her writing about a well-doer who has heped her in a difficult situation. Her letters to close friends are couched in an intimate emotional language. In a letter to her daughter, Adelaide seeks to exert power over the young lady by drawing attention to her publication of the letter. She

234

claims that many people will see the letter, and so be witnesses to the daughter even after Adelaide’s death. This is as an illustration of Foucault’s description of the emerging societal power as a normalization process, where people adapt their behavior by being observed by others.

The language in Adelaide’s letters is related to ideas about the body and the more profound sense of self that grew up during the period of Enligh-tenment. She often refers to emotions and reactions that the act of letter wri-ting creates in her body, and an impression of authenticity, spontenaity and immediacy is generated by a high level of emotional expression, interrupted speech and ellipses that indicate the inner state of the writer. These ways in which Ahlgren produces a concept of the body are most likely influenced by the contemporary British and French epistolary novel. In the background during this period are also the ideas of the leading epistolary rhetorician of the day, the German Christian Fürchtegott Gellert. In his Briefe, nebst einer praktischen Abhandlung von dem guten Geschmacke in Briefen of 1751, he ide-alises uneducated bourgeois women as letter writers. They were able to write in a direct and tasteful manner, he claimed, rejecting the educated style. In this way he clarifies the norms for a bourgeois woman letter writer of the day; norms that had an impact on many epistolary novels, as well as on the letters in Ahlgren’s journal.

Closure

After a short resumé, I emphasise three conclusions that are of special interest. They all show how the weeklies and their remediation of letters in different ways were part of the power processes of the day.

The first one relates to the transition from an oral-rhetorical culture to a more literary one, which occurred in the eighteenth century. The material shows clear indications of the growing domination of the latter in the media and its consequences for language as well as for mentalities. The narrators of the journals in the 1730s, Sedolärande Mercurius and Then Swänska Argus, are allegorical and well anchored in the principles of oral culture and the traditional rhetoric. In my example from the 1770s, Brefwäxling, however, the narrator is characterised as a ’real’ woman who writes letters. The implied bo-dy-concepts differ profoundly. The orientation towards literacy in Brefwäxling

235

is also underlined by more introvert reflections, an interest in the self, and a higher degree of emotionality.

The second finding is that the weeklies were exclusive. Although invi-tations are given to readers in general, the narrators and letter writers that appear in the texts are from the elite. The discourses produced were about the values of the nation, the need to purify the language, the ideal of a well-or-dered bourgeois life, and ’useful’ female subordination. Threats were seen in terms of the foreign, the fashionable, the unproductive, and people who transgressed the social norms. Such contents indicate the weeklies’ functions as part of the process of normalisation. They were part of on-going discourses that would in time form the value system of a modern bourgeoisie.

The third conclusion I want to emphasize is that the published letters had a special rhetorical function. They represented contact with the readership, and so were not only or primarily a means for readers to participate with their views. The participation had parameters and functions that went beyond the content matter of what was uttered. The letters in the Swedish moral weeklies legitimized the medium, and gave it the glow of a virtual community opening up for society.

237

Bibliografiska och biografiska notiser

Notiserna innehåller grundläggande uppgifter om veckoskrifter som behand-las i denna studie, deras redaktörer och i vissa fall andra kända medarbetare.

bref om blandade ämnen

1754, 12 nr om 8–36 sidor kvarto. Utkom till en början på obestämda tider, fr.o.m. nr 3 med regelbundenhet, 1 nr/vecka.554

Redaktör: Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811). Han kom från en stånds-familj (son till en överstelöjtnant). Född utom äktenskapet uppfostrades han av sina fastrar. Studerade vid universiteten i Lund och i Greifswald och satsade på att bli präst. Snart efter utgivningen av Bref Om Blandade Ämnen blev han antagen som tjänsteman vid Kungliga biblioteket. Blev sedermera utgivare av en mängd periodiska publikationer, urkunder, pedagogiska arbeten m.m.555

brefwäxling

Utgavs fr.o.m. oktober 1772 under tre titlar: [I] Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer. Den ena i Stockholm Och Den andra på Landet I Åtskillige blan-dade Ämnen (1772, 24 nr); [II] Brefwäxling Emellan Adelaide och någre Wittre Snillen I Omväxlande Ämnen (1773, 24 nr); [III] Fortsättning Af ADELAIDES Brefwäxling, Angående Fru Windhams Historia (1773, 20 nr). I och II trycktes i Kongl. Finska Boktryckeriet i Stockholm och III i Holmerska tryckeriet, också i Stockholm. Utgivningsfrekvens för I–II: 3 nr/vecka, 4 sidor kvarto-format.556 För III är utgivningsfrekvensen osäker.

Redaktör: Catharina Ahlgren (1734–ca 1800). Uppvuxen i en välbeställd familj; fadern blev så småningom häradshövding i Gullbergs härad, Östergöt-

238

land. Hon var under en tid gift Ekerman, senare Bark. Var kammarfru hos drottning Lovisa Ulrika och skrev hyllningsdikter till henne. Gav förutom Brefwäxling ut flera översättningsarbeten, bl.a. Abrahams bepröfwelse (1772), först utgiven på tyska under titeln Die Prüfung Abrahams av Christoph Mar-tin Wieland (1753).557 Det har antagits att Ahlgren även låg bakom ytterligare ett par periodiska publikationer, Det Enfaldiga Fruntimret (1773) och De Ny-modiga Fruntimren Eller SOPHIAS Och BELISINDES Tankespel (1773), men anknytningen är osäker.

den philosophiske mercurius

1734 (maj–december), 15 nr à 8 sidor kvarto. 1 nr/vecka utlovades med ut-givningsdag på torsdagar (senare ändrat till måndagar). Utgivningen blev oregelbunden med längre uppehåll mellan numren. Tryckt i Stockholm på Historiographi Regni Tryckerij/Hartwig Gercken.558

Redaktör: Johan Browallius (1707–1755), åtminstone från nr 9. Prästson, utbildad vid Uppsala universitet. Studerade naturvetenskap för Linné, blev så småningom biskop i Åbo. Browallius stod även bakom de periodiska pu-blikationerna Oskyldig Måhl-Ro, Eller, Förnöjliga Samtal Om hwarjehanda Lärda och Nyttiga Saker. Them Ro-älskandom Til Roande på Lediga Stunder som utkom med 5 nr 1731, samt Förnuftigt och Nöjsamt Samtal Goda Wänner emellan om allehanda saker som utkom med 9 nr 1731.

Utgivare/förläggare, och förmodligen ansvarig för innehållet i nr 1–8, var Albert Giese (d. 1742), Adresskontorets förlag. Han kom från Tyskland, kallade sig ”tysk språkmästare” och gav privatlektioner i tyska. Utgav bl.a. Stockholmske Handels-Mercurius, en annonstidning, 1731–1735 samt flera ord-böcker, bland annat en latinsk-svensk.559

den swenske patrioten

1735 (fr.o.m. januari), 17 nr á 8 sidor kvarto. Till att börja med 1 nr/vecka med utgivning på tisdagar, senare längre uppehåll. Tryckt i Stockholm på F. Ph. Paulssens tryckeri. Uppges vara en fortsättning på Den Philosophiske Mercurius.

Redaktör: Johan Browallius i samarbete med Albert Giese på Adresskon-torets förlag. Se Den Philosophiske Mercurius ovan.560

239

samtal emellan argi skugga och en obekant fruentimbers skugga

1738 (oktober)–1739 (januari), 10 nr, 8 sidor litet oktavformat (12,5 x 6,5). 1 nr/vecka, utgivningsdag på tisdagar. Tryckt i Stockholm på Kongl. Tryckeriet.561

Redaktör: Anna Margareta Momma (d. 1772), född von Bragner i Hol-land eller Frankrike omkring 1702. Gift med boktryckaren Peter Momma i Stockholm. Veckoskriften utgavs strax efter att tryckeriet startats. Hon stod även för redaktörskapet av Mercure Historique et Politique, en fransk gazette som återutgavs i Stockholm 1742–1758 och som trycktes i Kongl. Tryckeriet hos P. Momma 1742–1752. 562

sedolärande mercurius

1730 (juni)–1731 (oktober), 72 nr á 8 sidor kvarto, uppdelade i tre delar om 24 nr. Utgavs med 1 nr/vecka på tisdagar, med någon veckas upphåll mellan delarna. Tryckt i Stockholm på Schneiders tryckeri.563

Redaktörer: Carl Carlsson (1703–1761) och Edvard Carlsson (1704–1767). De var bröder, födda i burgen handelsmannafamilj, p.g.a. föräldrarnas tidiga död uppfostrade i prästfamilj. Utbildade vid Uppsala universitet. Vid tiden för utgivningen arbetade båda i kanslikollegium. Senare antog de båda nam-net Carleson i samband med att de adlades. Båda var aktiva i Hattarnas parti. Carl Carlsson var bl.a. ledamot i Vetenskapsakademin och statssekreterare vid krigsexpeditionen på kanslikollegium. Edvard Carlsson var ämbetsman i kommerskollegium, aktiv riksdagsman, hovkansler. Carl Carlsson utgav bl.a. Försök til swänska skalde-konstens uphielpande. Stockholm. 1–6 (1737–1738) och Hushåldslexikon (1756). Edvard Carlsson utgav många mindre skrifter i hushållsfrågor samt reserapporter.564

skuggan af den döda argus

1735, 12 nr á 20 sidor kvarto. Numren är månadsdaterade, men efter januari-häftet, som utkom i januari, följde ett längre upphåll. Februari- till julihäfte-na utkom i juni–juli, därefter utkom de övriga en gång i månaden. Tryckt i Stockholm på Schneiders tryckeri.565

240

Redaktör: Olof Gyllenborg (1676–1737), adelsman med ärvd grevetitel. Hade studerat vid Uppsala universitet och utomlands. Stod hovet nära och var vid tiden för utgivningen landshövding i Nyköpings län. Hade tidigare skrivit bl.a. denna hyllning till Carl XII: Konungens fahra rikets nöd. Konung-ens wälgång rikets lycka (1714).566

tanckar öfwer den swenska Œconomien

1738 (februari–december), 47 nr á 8 sidor kvarto. 1 nr/vecka. Tryckt i Stock-holm hos Joh. L. Horrn, Kongl. Antiqv. Arch. Boktr.567

Redaktören Lars Salvius (1706–1773) var uppvuxen i en prästfamilj, stu-dent vid Åbo akademi och Uppsala Universitet. Började karriären som äm-betsman och var vid tiden för utgivningen av veckoskriften kanslist på justi-tierevisionen. Senare blev han genom giftermål ägare till ett stort boktryckeri och utgivare av flera inflytelserika periodiska publikationer, bland annat Lär-da Tidningar (1745–1773). Arbetade för reformering av tryckeribranschen och hade stor betydelse som bokimportör och litteraturspridare. Hedrades med assessorstitel. 568

then swenska sanningen

1739 (augusti)–1740 (januari). 23 nr, 4–12 sidor kvarto. 1 nr/vecka med utgiv-ningsdag på måndagar. Tryckt i Stockholm på Kongl. Tryckeriet.569 Redaktör var Andreas Hesselius (1714–1762) som i tioårsåldern kommit till Sverige från Amerika. Han titulerades ”engelsk språkmästare” vid Uppsala universitet. Han skrev flera skådespel och en stor mängd tillfällesdikter.570

then swänska argus

1732 (december)–1734 (december), 104 nr á 8 sidor kvarto uppdelade i två delar om 52 nr vardera. Utgavs med 1 nr/vecka på onsdagar, någon gång på torsda-gar. Tryckt i Stockholm på Schneiders tryckeri. Flera senare utgåvor finns.571

Redaktör: Olof Dalin (1708–1763), prästson, utbildad vid Lunds universitet.

241

Vid tiden för utgivningen var han kanslist vid kanslikollegium. Adlades senare von Dalin. Innehade tjänster som kunglig bibliotekarie, censor, lärare för kron-prinsen. Utgav en mängd arbeten, exempelvis tragedin Brynhilda (1738), Sagan om hästen (1740), Svea rikes historia i fyra band. I Then Swänska Argus medar-betade även Carl Carlsson (se Sedolärande Mercurius).572

thet swenske nitet

1738 (maj–december), 32 nr á 8 sidor kvarto. 1 nr/vecka på måndagarna. Förläggare var bokhandlare Kiesewetter. Utgivningsort: Uppsala och Stock-holm, tryckeriet är inte angivet.573

Redaktörer: Olof Celsius d.y. (1716–1794) och Andreas Hesselius (om den senare, se Then Swenska Sanningen). Celsius var uppvuxen i en akademiskt präglad miljö (son till den kände vetenskapsmannen Olof Celsius d.ä.) och vid tiden för utgivningen student i Uppsala. Han blev senare bl.a. professor i historia och biskop. Utgivare av Tidningar Om The Lärdas Arbeten, en må-nadstidning (1742). Skrev flera historiska arbeten, bl.a. om kyrko historia.574

243

Noter

1 Sedolärande Mercurius I:1 1730. Veckoskriften utkom i tre omgångar om vardera 24 ark, sammanlagt alltså 72 numrerade ark om åtta sidor vardera. Den inledan-de omgången var inte numrerad som en del, men efter den kom ”Andra Delen” och ”Tredje Delen”. I konsekvens med det hänvisar jag till Sedolärande Mercurius I, II och III. Pris och försäljningsställe angavs på annonssidan i Stockholmske Post Tidningar 1730: 22.

2 Lump, vanligen trasor av linnetyg, utgjorde det vanligaste materialet för pappers-tillverkning under hela 1700-talet. Se Benny Jacobsson, ”Skriftens och bokens ark”, Över tid och rum. En antologi tillägnad Bo Lindberg. Red. Anders Burman & Benny Jacobsson (Stockholm 2003), s. 51–68, särskilt s. 52.

3 Samtliga veckoskrifter som behandlas i studien är satta med fraktur, som var det ’folkliga’ typsnittet. Vissa ord sattes dock regelmässigt i antikva. Det gäller framför allt lånord från andra språk, exempelvis ’Discours’, ’Author’ och ’Na-tion’. ”Mercurius” i Sedolärande Mercurius titel är genomgående satt med antik-va, liksom inledande citat på latin. Om tidens typsnittsbruk se Gunilla Jonsson, ”Svensk text med antikva och kursiv 1700–1740”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, vol. 83, 1996:1, s. 3–35, och Mats Malm, ”Stilsorternas ideologi. Fraktur och antikva i stormaktstidens Sverige”, Barock. Historia, litteratur, konst. Red. Maja Gąssowska (Warszawa 2007), s. 143–161. I citat i denna studie har jag emellertid inte markerat förekomsten av ord i antikva såsom ibland görs med kursiv stil. I de moraliska veckoskrifterna förekommer inte enbart enstaka ord i antikva, utan ofta även flera olika frakturstilar i ett och samma nummer. Det finns innebörder även i den gotiska stilblandningen som är värda att uppmärk-samma, men det faller utanför ramen för denna studie.

4 Sedolärande Mercurius [onumrerat förord] 1730.5 Om genren och spridningen i ett europeiskt perspektiv, se till exempel Klaus-Die-

ter Ertler, ”Moralische Wochenschriften”, Europäische Geschichte Online (EGO), published by the Leibniz Institute of European History (IEG), Mainz 2012-01-30, läst 2012-03-25, www.ieg-ego.eu/ertlerk-2012-de, s. 21–33. Bland svenska forskare är Otto Sylwan den förste som beskrev genrens etablering i Eu-ropa och i Sverige. Se Otto Sylwan, Sveriges periodiska literatur under frihetstidens

244

förra del (til midten av 1750-talet). Diss. (Lund 1892), särskilt s. 120–234, samt Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772 (Lund 1896), särskilt s. 129–157.

6 Det är under det adlade namnet de återfinns i olika uppslagsverk. Se Bertil Boëthius, ”Carl Carleson”; ”Edvard Carleson”, Svenskt biografiskt lexikon, band 7 (Stockholm 1929), s. 420–441.

7 Ordet ’redaktör’ fanns inte i svenskan vid tiden, utan ’auktor’ stod för upphovs-mannaskap i bred mening. Först mot slutet av 1700-talet blev termen ’redaktör’ införlivad och etablerad i svenskan. ”Vi kan tala om en redaktörsroll före be-greppets introduktion, men inte om redaktörer”, menar Patrik Lundell i Pressen i provinsen. Från medborgerliga samtal till modern opinionsbildning 1750–1850. Diss. (Lund 2002), s. 115. I denna avhandling använder jag dock ’redaktör’ för den som har funktionen att samla, bedöma, välja och redigera vad som ska gå i tryck förutom att skriva egna texter. Ett skäl till detta val av begrepp är att ’auktor’ är starkt associerat med författarbegreppet. I de fall redaktörerna även var utgivare (i meningen ’förläggare’) används även denna term. Det bör dock framhållas att det i flera fall är oklart vem eller vilken instans som är förläggare.

8 Der Patriot nr 46, enligt Sylwan (1892), s. 132, not 1. Denna publikation utkom 1724–1726 i Hamburg. För mina syften har jag använt en ederad utgåva: Der Pa-triot. Nach der Originalausgabe Hamburg 1724–26 in drei Textbänden und einem Kommentarband. Red. Wolfgang Martens (Berlin 1969–1984).

9 De anonyma redaktörerna tackar efter tre månaders utgivning för att ”mine wälmente moraler af en stor del läsare gunstigt emottagas”, men klagar samti-digt på att utgivningen ekonomiskt går med förlust (Sedolärande Mercurius I:13). Sådana formuleringar kan ha gjorts av strategiska-retoriska skäl och behöver inte nödvändigtvis överensstämma med verkliga omständigheter.

10 Se onumrerat förord till Sedolärande Mercurius III.11 Som framgår av titlarna används versaler på ett annat sätt än det som är gängse

idag. Vid tiden fanns inte heller någon allmänt accepterad princip för utform-ningen. Således kunde användningen av versaler variera från bok till bok, och även mellan olika utgåvor av en och samma bok. Jag har vinnlagt mig om att återge titlarna så som de är utformade på de utgåvor jag använt mig av. I vissa fall har jag dock förkortat mycket långa titlar.

12 Ett par exempel på följdskrifter är: Samtal i The Dödas Rijke, Emellan Den Se-dolärande MERCURIUS Och Den Swänska ARGUS (Stockholm 1735); [Abraham Sahlstedt], Nyckel til Then Swenske Argus Eller Alphabetiskt Register På de uti detta Wärck förekommande märckwärdige Lärdomar uti Afhandlingar, Betrack-telser, Sagor, Rim, Ordspråk. Infall, Titlar, Rätta och dicktade Namn med mera (Stockholm 1739). Med ’snart avstannade utgivningsförsök’ menar jag att min-dre än tio nummer utkom. Två sådana utgivningsförsök som kan associeras till

245

genren moraliska veckoskrifter är Oskyldig Mål-Ro, Eller Förnöjliga Samtal om hwarjehanda Lärda och Nyttiga Saker. Them Ro-älskandom Til Roande på Lediga Stunder (Stockholm 1731), som utkom med fem nummer, och Förnuftigt och Nöjsamt Samtal Goda Wänner emellan om allehanda saker (Stockholm 1732), va-rav nio nummer utgavs. Redaktör för båda var Johan Browallius. Se Bernhard Lundstedt, Sveriges periodiska litteratur. Bibliografi, I: Sveriges periodiska littera-tur 1645–1812 (Stockholm 1895), s. 20–23. Lundstedts bibliografi finns tillgänglig på webben, då även med vissa rättelser jämfört med den tryckta versionen. Se Bernhard Lundstedt, ”Sveriges Periodiska litteratur. Bibliografi över svenska pe-riodiska publikationer 1645–1899”, Kungliga biblioteket, uppdaterad 2005-02-12, läst 2013-06-14, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur. Fortsättningsvis hänvi-sar jag till den enligt principen: Lundstedt, [webbadress till specifik post]. Alla läsningar är gjorda 2013-06-14.

13 Ingemar Oscarsson använder termen ”essätidskrifter” och för genrens karak-tärsdrag i en vidare mening ”essäpressen”. Se hans kapitel ”Med tryckfrihet som tidig tradition (1732–1809)”, Den svenska pressens historia. I: I begynnelsen (tiden före 1830). Red. Karl Erik Gustafsson & Per Rydén (Stockholm 2000), s. 98–215, s. 100.

14 ”Moraliska veckoskrifter” används exempelvis som uppslagsord för genren i Svenskt litteraturlexikon, 2:a utvidgade upplagan (Lund 1970), s. 377.

15 Storleken på ett tryckark var inte standardiserad. Enligt Jacobsson (2003), s. 53, varierade den med de olika pappersmakarna: ”Vissa slag av ark kunde vara dubbelt så stora som andra. Men vanligen höll sig arkformatet kring 46 x 35 cm.” Det motsvarar ungefär A3-format idag. På ett sådant ark trycktes flera bok- eller, i detta fall, veckoskriftssidor. Efter tryckningen veks arket så att sidorna kom i rätt ordning. Veks det två gånger fick man åtta sidor i s.k. kvartoformat.

16 Begreppet ’medium’ står här för en materiell form för meddelanden och infor-mation (en veckoskrift, en bok, ett brev, ett muntligt framförande etcetera) som bygger på en eller flera förmedlingstekniker (tryck, handskrift, muntlighet/reto-rik och så vidare). I kulturhistorisk medieforskning ges begreppet ofta en vidare mening, som det också finns skäl att anknyta till i denna studie. När ett medium definieras som ett ”instrument för lagring och överföring av information” kan också platser, exempelvis gator och kaffehus, ses som medier i meningen att de är impregnerade med budskap för dem som kan tolka dem. För en diskussion om mediebegreppet, se Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars, ”Mediernas kulturhistoria. En inledning”, Mediernas kulturhistoria. Red. Solveig Jülich, Pat-rik Lundell & Pelle Snickars, Mediehistoriskt arkiv 8 (Stockholm 2008), s. 9–29. Definitionen som citeras i stycket är hämtad från s. 12. Se även Lisa Gitelman & Geoffrey B. Pingree, ”Introduction: What is New about New Media”, New Me-

246

dia, 1740–1915. Red. Lisa Gitelman & Geoffrey B. Pingree (Cambridge, Mass./London 2003), s. xi–xxii.

17 Om genren moraliska veckoskrifter var ett avgränsat 1730-talsfenomen eller om genren sträckte sig över hela 1700-talet har diskuterats och bedömts på olika sätt av tidigare forskare. Exempelvis såg Henrik Schück och Karl Warburg ”de mo-raliska veckoskrifterna” som ett renodlat 1730-talsfenomen. Se Henrik Schück & Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, III: Frihetstiden. 3:e rev. upplagan (Stockholm 1927), s. 89. Sylwan (1892), s. 167, menade att ”tidskrifter af denna art” framkom ”ända bort mot århundradets slut” och satte punkt vid Medborgaren (1788–1789). Oscarsson (2000) menar i linje med Sylwan att ”[e]ssä-journalistikens kännemärken är tydliga i åtminstone trettiotalet tidskrifter efter Argus” och att det ”ännu på 1780-talet utkom nya publikationer som svarar mot genrens krav” (s. 108), men han tar hjälp av termen ”den genuina essätidskriften” för att skilja 1730-talsutgivningen från det som hände när tidskriftssläktet hade ”sett sina bästa dagar” (s. 100). Samtidigt noterar han att konventionerna spred sig även till andra slags tryckalster: genrens stildrag förekom ”även i andra tidningar och tidskrifter” under 1700-talet. Han menar därför att ”essäpressen” bör ses ”inte bara som en särskild tidskriftstyp utan som en journalistisk form med vida förgreningar” (s. 100). Det instämmer jag i, framför allt när det gäller 1700-talets senare del, även om jag av avgränsningsskäl inte kan ägna sådana förgreningar någon särskild uppmärksamhet i denna studie.

18 Veckoskriften utgiven av Catharina Ahlgren omfattar tre titlar: Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer, Den ena i Stockholm Och Den andra på Landet I Åtskillige blandade Ämnen (1772), Brefwäxling Emellan Adelaide och någre Wittre Snillen, I Omväxlande Ämnen (1773) och Fortsättning Af ADELAIDES Brefwäx-ling, Angående Fru Windhams Historia (1773). Liksom flera tidigare forskare ser jag dem som ett sammanhängande projekt och kallar dem fortsättningsvis Brefwäxling I–III.

19 En kort orientering om de centrala teorierna ges av Donald Ellis, ”Medium Theo-ry”, Encyclopedia of Communication Theory. Red. Stephen W. Littlejohn & Karen A. Foss (Thousand Oaks, Calif. 2009), s. 645–650.

20 Nestorn på området är Marshall McLuhan som för ett halvsekel sedan gjorde sig känd för sentenser som ”The medium is the message”. Se Marshall McLuhan, Understanding Media. The Extensions of Man (London/New York 1964). Han argumenterade emot det myckna intresset för innehåll och lyfte fram teknologins starka roll. ”Print created individualism and nationalism in the sixteenth cen-tury. Program and ’content’ analysis offer no clues to the magic of these media or to their subliminal charge.” Citaten från s. 7 resp. s. 19f. Även om McLuhans kategoriska formuleringar har fått berättigad kritik, öppnade han för nya per-

247

spektiv inom medieforskningen. ”Media can no longer be dismissed as neutral or transparent, subordinate or merely supplemental to the information they convey. Rather, an explosion of work by a diverse group of scholars representing a host of fields, disciplines, and interdisciplines has attested to their social and cultural agency”, skriver W.  J. T. Mitchell och Mark B. N. Hansen i ”Introduction”, Critical Terms for Media Studies. Red. W. J. T. Mitchell & Mark B. N. Hansen (Chicago, Ill./London 2010), s. vii–xxii. När det gäller litteratur och det läsande subjektet har Friedrich Kittler argumenterat för teknologins och materialitetens kulturella betydelse. En god introduktion till Kittlers perspektiv ges av Otto Fischer och Thomas Götselius, ”Den siste litteraturvetaren”, i Friedrich Kittler, Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur utgivna av Otto Fischer & Thomas Götselius (Gråbo 2003), s. 7–31.

21 ”Tankeprocesserna hos [läs- och skrivkunniga] människor växer inte blott och bart ur en naturlig förmåga, utan ur denna förmåga såsom den direkt eller indi-rekt strukturerats av skrivandets teknologi”, skriver Walter J. Ong, Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet, övers. Lars Fyhr, Gunnar D. Hansson & Lilian Palme (Göteborg 1990), s. 94. Förstautgåva: Orality and Literacy. Tech-nologizing of the Word (London/New York 1982).

22 Läsandet medförde en särskild sorts inåtvändhet, tänkandet kunde bli mer indi-vidualiserat och det skapade ”privata världar” som inte tidigare varit möjliga att föreställa sig. Människosynen förändrades – tanken kunde födas ”på den ’runda’ mänskliga karaktären – med djupa inre bevekelsegrunder, med en inre mysteriös kraft”. Se Ong (1990), s. 175.

23 Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället. Övers. Joachim Retzlaff, fjärde översedda upplagan (Lund 2003). Förstautgåva: Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft (Neuwied am Rhein/Berlin 1962).

24 Thomas O. Beebee, Epistolary Fiction in Europe 1500–1850 (Cambridge 1999), s. 18–47, särskilt s. 22. Med den tidigmoderna tiden avses ungefär perioden 1500–1800.

25 Beebee (1999), s. 78.26 Beebee (1999), s. 4. 27 Elizabeth J. MacArthur hävdar att ”pluralistic, fragmented textual forms, such

as encyclopedias, dialogues, and letters” fick en särskild betydelse på 1700-talet, på grund av periodens ”preoccupation with the creation of meaning and with questioning the recieved order”. Liksom encyklopedin kan brevformen, t.ex. i en brevroman, ge flera perspektiv på en företeelse. Genom detta ifrågasätts implicit tron på en objektiv sanning och en stabil auktoritet, menar MacArthur. Också den oavslutade karaktären i en serie brev, som hon kallar metonymisk, bidrar till

248

detta. ”[T]he epistolary form […] resists closure”, skriver hon. Se Elizabeth Jane MacArthur, Extravagant Narratives. Closure and Dynamics in the Epistolary Form (Princeton, N.J., 1990). Citaten från s. 20 och s. 22.

28 Jay David Bolter & Richard Grusin, Remediation. Understanding New Media (Cambridge, Mass./London 1999). Se s. 44f, citatet är hämtat från s. 45. Ett begrepp som av andra teoretiker används för liknande fenomen är ”intermedia-litet”. Se t.ex. Lars Elleström, ”Introduction” och ”The Modalities of Media. A Model for Understanding Intermedial Relations”, i Media Borders, Multimoda-lity and Intermediality. Red. Lars Elleström (Basingstoke 2010), s. 1–8 och 11–48. Här håller jag mig dock till ’remediering’ och den definition som Bolter och Grusin ger på detta fenomen.

29 Enligt Bolter och Grusin utvecklas äldre och nyare medier parallellt, komplet-terar och parasiterar på varandra och några blir mer dominerande än andra. Från 2010-talets medievärld kan man peka på digitala plattformar, till exempel läsplattan, som försöker efterlikna den tryckta boken så att det till och med ser ut som om man vänder blad när man går framåt i texten. Det är dock inte enbart så att nya medier bygger vidare på äldre; etablerade medier kan också anta nyare mediers karaktärsdrag. Ett exempel på det är tryckta dagstidningars parallellut-gåvor på internet.

30 Denna aspekt kallar Bolter och Grusin (1999), s. 272, ”hypermediacy” som de definierar: ”A style of visual representation whose goal is to remind the viewer of the medium”. Ett exempel är när nyhetssändningar i TV använder text och grafik, som remedierar särdrag från tryckta tidningar. Detta utgör en påminnelse om mediets medialitet, det vill säga att det som upplevs är skapat med teknik och därmed inte en oskyldig ’kanal’. De dubbla aspekterna av remedieringen – andra medieformers förnimbarhet och löftet om transparens – kan enligt Bolter och Grusin uppfattas som en inbyggd paradox i varje medium. Beroende på kontex-ten och de historiska omständigheterna kan den ena eller andra sidan dominera, men båda aspekterna står vanligen att finna.

31 Termen remediering bygger på latinets ’remediare’, som betyder ’att bota’. Se Bolter & Grusin (1999), s. 59.

32 Bolter & Grusin (1999), s. 21ff.33 Bolter & Grusin (1999), s. 30.34 The ”real is defined in terms of the viewers experience; it is that which would

evoke an immediate (and therefore authentic) response”, skriver Bolter och Gru-sin (1999), s. 53.

35 Lennard J. Davis visar hur den brittiska romanen byggde på journalistiken under tidigt 1700-tal. Se hans Factual Fictions. The Origins of the English Novel (New York: Columbia U.P., 1983).

249

36 Tendensen att hänvisa till verkliga händelser märks även i roman och roman-debatt under 1700-talets första hälft. Mats Malm lyfter fram att fiktiva berättel-ser ofta gömdes under täckmantel av att vara ”faktiska händelser: reseskildring, memoar, brevväxling, levnadsteckning o.dyl.”, detta för att undgå negativa asso-ciationen med ”barockromanens fantasteri och excellerande i språkliga figurer”. Se Mats Malm, Textens auktoritet. De första svenska romanernas villkor (Stock-holm/Stehag 2001), s. 65f.

37 För denna betydelse, se Svenska akademiens ordbok, ”Diskurs”, senast uppdaterad 2010-08-31, läst 2013-06-14, g3.spraakdata.gu.se/saob. Se särskilt betydelse 2b. Jämför med betydelsen av ”Diskurrera”. Alla följande hänvisningar till Svenska akademiens ordbok skrivs: SAOB, ”[uppslagsord]”. Samtliga ordförklaringar är hämtade från g3.spraakdata.gu.se/saob och lästa 2013-06-14.

38 I grunden ligger tanken om språkets skapande kraft. Språkbruk ska här förstås i vid mening, som alla former av kommunikation och information, även om det i studien främst är brev och periodiska publikationer som står i fokus. Med språket skapas representationer av verkligheten som ”aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet – representationerna bidrar till att skapa den”, enligt Marianne Winter Jørgensen och Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod (Lund 2000), s. 15.

39 Michel Foucault, The Archaeology of Knowledge. Övers. Alan Sheridan. (London 1972), s. 49. Första utgåva: L’Archéologie du savoir (Paris 1969). Se även Sara Mills, Discourse. 2:a upplagan (London/New York 2004), s. 15.

40 Norman Fairclough är en diskursanalytiker som har utvecklat metoder (s.k. kri-tisk diskursanalys) när det gäller den moderna pressen. Han betonar vikten av att studera hur medieinnehåll presenteras och hur olika texttyper möts, integreras och transformeras och vilken effekt detta har när det gäller hur tolkningsföreträ-den och auktoritet skapas i presstexter. Därigenom kan man skapa kunskap om hur diskursiv makt och auktoritet grundläggs, återskapas eller förändras, menar han. Jag har inspirerats av hans tänkande som stöder synen på det remedierade brevets betydelse. Se Norman Fairclough, Media Discourse (London 1995). Sam-manfattningar av Faircloughs teorier finns i Winter Jørgensen & Phillips (2000), s. 66–96, samt Mills (2004), s. 131–143.

41 Enligt SAOB användes termen ”särsk. om framställning i lättare, kåserande ton”. Se SAOB, ”Diskurs”, betydelse 3.

42 Sylwan (1892), s. 120–234. 43 Karl Warburg, Olof Dalin. Hans lif och gerning. Diss. (Stockholm 1884); Martin

Lamm, Olof Dalin. En litteraturhistorisk undersökning af hans verk. Diss. (Upp-sala 1908).

44 [Olof Dalin], Then Swänska Argus, utgiven av B. Hesselman och M. Lamm I–III.

250

Svenska författare utgifna af Svenska Vitterhetssamfundet I (Stockholm 1910–1919).

45 Warburg (1884), s. 133f. 46 Fredrik Böök, Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809. Diss.

(Stockholm 1907), citatet från s. 97. Böök lyfter dock fram Posten som utgavs 1768–1769 som ett värdefullt arbete. Han framhåller att redaktören Anders Berch går i Dalins fotspår bl.a. vad gäller användningen av brevformen för ”novellistis-ka” ändamål. Posten är skriven helt i brevform. Se Böök (1907), s. 118–127.

47 Se Henrik Knif, ”Spectator-genren på främmande botten”, Historiska och littera-turhistoriska studier 1987, årg. 62 (Helsingfors 1987), s. 5–70.

48 Oscarsson (2000), s. 98–215.49 Stina Hansson, Afsatt på Swensko. 1600-talets tryckta översättningslitteratur. Skrif-

ter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 5 (Göteborg 1982); Gunnar Sahlin, Författarrollens förändring och det litterära sys-temet 1770–1795. Diss. (Stockholm 1989); Bo Bennich-Björkman, ”Eliternas gata och handeln på broar och marknader. Systemen för spridning av böcker i Sverige 1600–1850”, Bokens vägar. Seelig & Co 150 år. Red. Jan-Erik Pettersson (Solna 1998), s. 13–82; Egil Johansson, ”The History of Literacy in Sweden”, Understan-ding Literacy in its Historical Contexts. Socio-Cultural History and the Legacy of Egil Johansson. Red. Harvey J. Graff, Alison Mackinnon, Bengt Sandin & Ian Vinchester (Lund 2009), s. 28–59. Johanssons uppsats finns också publicerad i Educational Reports 12 (Umeå 1977), s. 2–42.

50 Karin Sennefelt, Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetsti-dens Stockholm (Stockholm 2011).

51 Henrik Schück, Den svenska förlagsbokhandelns historia 1–2 (Stockholm 1923).52 Esbjörn Funck, Några idéer och tänkesätt på Carl Carlesons väg genom den tidiga

frihetstiden (Kristianstad 2008), s. 129ff och s. 157.53 Leif Runefelt, ”Aristoteles på kaffehus. Dygdelära och umgänge i Dalins Argus”,

Dygder och laster. Förmoderna perspektiv på tillvaron. Red. Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg (Lund 2010), s. 341–358. Se även Leif Runefelt, Dygden som välståndets grund. Dygd, nytta och egennnytta i frihetstidens ekonomiska tänk-ande (Stockholm 2005).

54 Nils-Olof Dyberg, Olof Dalin och tidsidéerna. En komparativ undersökning av hans diktning till omkring 1750. Diss. (Uppsala 1946); Ann Öhrberg, Vittra frun-timmer. Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare. Diss. Upp-sala (Hedemora 2001).

55 Jonas Liliequist diskuterar maskulinitetskonstruktioner i ett stort antal publi-kationer, bland annat i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus, i ”Ära, dygd och manlighet: Strategier för social prestige i 1600- och 1700-talets Sverige”,

251

Lychnos 2009, s. 117–147. Se även densammes ”Från niding till sprätt. En stu-die i det svenska omanlighetsbegreppets historia från vikingatid till sent 1700-tal”, Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv. Red. Ann-Marie Berggren (Stockholm 1999), s. 73–94. Rickard Karlsson tar upp de satiriska skildringar-na av ”sprätthöken” i 1700-talslitteraturen, bl.a. i flera av 1730-talets moraliska veckoskrifter, och diskuterar karaktärens kopplingar till bilden av det franska. Se Rickard Karlsson, Svensk-franska förhandlingar. Bland sprätthökar och franska flugor i svenskt 1700-tal. Diss. Linköping Studies in Arts and Science 398/Studies in Language and Culture 9 (Linköping 2007).

56 Se Agneta Helmius, ”Mode och moral. Begär och hushållning i svenska 1700-tals-publikationer”, Tidskrift för genusvetenskap 2011:1, s. 65–84.

57 Gjörwells veckoskrift har jag tidigare behandlat i Tilda Maria Forselius, ”Brevs gränser och gränsöverskridanden: Om C.C. Gjörwells Bref om blandade ämnen och Abraham Sahlstedts swar”, Den litterära textens förändringar: Studier tilläg-nade Stina Hansson. Red. Stefan Ekman, Mats Malm, Lisbeth Stenberg (Stock-holm/Stehag 2007), s. 129–141. Viss tematik och retorik i Ahlgrens Brefwäxling har jag behandlat i min magisteruppsats: Tilda Maria Forselius, Min nådiga pap-pas Uprigtiga Vän och fiolliga flicka. Julie Ekerman/Björckegrens brev till Carl Spar-re lästa utifrån frågor om makt och identitet, D-uppsats, Litteraturvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet VT 2002, urn.kb.se/resolve?urn=urn:nb-n:se:su:diva-7319. En förkortad version av magisteruppsatsen finns i Tilda Maria Forselius, ”Jaget, frun och den fjolliga flickan. Rollspel och identitetskonstruk-tion i Julie Bjöckegrens brev till Carl Sparre”, Brevkonst. Red. Paulina Helgeson & Anna Nordenstam (Stockholm/Stehag 2003). s. 45–74. Se även Tilda Maria Forselius, ”’Ett brev betyder så mycket’: Några samtida perspektiv på historiska brev”, i Kulturstudier i Sverige. Nationell forskarkonferens 13–15 juni 2005, Linkö-ping Electronic Conference Proceedings, nr 15, artikel 21, där jag tagit upp hur brevmediet tematiseras i Brefwäxling, samt den jämförelse mellan Then Swänska Argus och Brefwäxlings sista ark som jag gör i Tilda Maria Forselius, ”When authors say goodbye to readers: Last letters in The Swedish Argus and Letter exchange, two Swedish eighteenth-century essay papers”, Last Letters. Red. Sylvie Crinquand (Newcastle 2008), s. 10–24.

58 Margareta Björkman, Catharina Ahlgren. Ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige (Stockholm 2006); Gunnar Svanfeldt, Posten 1768–1769 och dess författare. Ett litteraturhistoriskt bidrag till studiet av frihetstidens sista skede. Diss. (Uppsala 1937); Yvonne Leffler, ”Jag har fått ett bref…” Den tidiga svenska brevromanen 1770–1870 (Hedemora 2007).

59 Begreppet ”omläsningens metod” har jag lånat från Stina Otterberg, Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz. Diss. Göteborg (Lund 2010), s. 14.

252

60 Enbart för Then Swänska Argus finns en ederad utgåva att tillgå, nämligen den redan nämnda [Dalin], (1910–1919) utgiven av Hesselman och Lamm. Av kon-sekvensskäl har jag valt att inte använda den när jag hänvisar till innehållet i veckoskriften. Jag använder den dock för Hesselmans och Lamms inledningar, noter och kommentarer.

61 Detta skiljer sig i vissa fall från numreringsprinciper i veckoskrifterna. I del I av Then Swänska Argus numrerades de tryckta arken med romerska siffror. Detta var uppenbarligen ett misstag av tryckeriet, eftersom det i manuskriptet – såväl som i den tryckta del II – används arabiska. Se Kungliga biblioteket, Manuskriptet till Then Swänska Argus, Vf 75.

62 Bilagan/förordet är onumrerat och odaterat. Posttidningar syftar på Sveriges enda nyhetstidning under åren 1645–1742. Dess titel varierades under årens lopp, 1730 hette den Stockholmske Post Tidningar. Se Oscarsson (2000), s. 118f, samt Claes-Göran Holmberg, ”Stormaktstidens tidning 1645–1734”, Världens äldsta Post- och Inrikes Tidningar under 1600-, 1700-, 1800-, 1900-, och 2000-talen. Red. Karl Erik Gustafsson & Per Rydén (Stockholm 2005), s. 31–129, särskilt s. 55f. Se även Claes-Göran Holmberg, ”Nästan bara posttidningar. Tiden före 1732”, Den svenska pressens historia. I: I begynnelsen (tiden före 1830). Red. Karl Erik Gus-tafsson & Per Rydén (Stockholm 2000), s. 22–97. Här följer jag samma praxis som Holmberg och använder genomgående benämningen Posttidningar. Termen ’tidningar’ syftade vid denna tid på nyheter, därav pluralformen. Posttidningar betyder således ungefär ”nyheter som kommer med posten”.

63 Oscarsson (2000), s. 108.64 Samtliga hänvisningar till de båda veckoskrifterna i detta kapitel går således till

Sedolärande Mercurius [onumrerat förord] 1730 och Then Swänska Argus I:1.65 Se Gitelman & Pingree (2003). 66 Att citatet är lånat från tyska Der Patriots första nummer framgår inte. Se Der

Patriot (1969), band 1, s. 1. Citatet öppnade även den översättning till svenska av första numret som gjordes 1727 av R. R. Broocman, d.v.s. Patrioten 1727:1. I företalet till Sedolärande Mercurius återges orden enbart på latin. Översättningen i texten ovan är hämtad från Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalittera-tur/1/1_21.htm.

67 Först efter utgivningens slut blev det allmänt känt att de ansvariga för innehållet var Carl och Edvard Carlsson.

68 I den grekiska (hellenistiska) mytologin kallades motsvarande gestalt Hermes.69 Nyhetsbladet kallades i omgångar på 1670- och 1680-talen Swenska Mercurius.

Se Holmberg (2005), s. 55f och s. 89. 70 En hänvisning till den kristna symbolvärlden finns emellertid i vinjetten på mitt-

uppslagets vänstra sida. Där är en strålande triangel – symbol för treenigheten – centralt placerad.

253

71 Min kursivering.72 ”Spectatorer” är en lätt skämtsam benämning på genren som används av Sylwan

(1892), t.ex. på s. 126.73 De hade också föregångare, bl.a. i den franska veckoskriften Mercure Galant, vars

utgivning började redan 1672. Se t.ex. Asa Briggs & Peter Burke, A Social History of the Media. From Gutenberg to the Internet (Cambridge 2002), s. 70ff.

74 Erin Mackie, The Commerce of Everyday Life. Selections from The Tatler and The Spectator (Boston/New York 1998), s. 2.

75 The Tatler, som började utges i april 1709, presenterades inledningsvis som ett nyhetsblad med blandat innehåll, men antog med tiden ambitionen ”to expose the false Arts of Life, to pull off the Disguises of Cunning, Vanity, and Affecta-tion, and to recommend a general Simplicity in our Dress, our Discourse, and our Behaviour”. Denna förklaring gavs i en dedikation i en särskild utgåva 1710. I The Spectator tillkännager jag-berättaren Mr Spectator – ”betraktaren” av ti-dens seder och bruk – i 1711:1 att syftet med utgivningen är att ”contribute to the Diversion or Improvement of the Country in which I live”. Citaten hämtade ur Mackie (1998), s. 47f resp. s. 82.

76 Se Richmond P. Bond, The Tatler. The Making of a Literary Journal (Cambridge, Mass. 1971), s. 71–96.

77 Alan Hunt, Governing Morals. A Social History of Moral Regulation (Cambridge 1999), s. 28–45.

78 I An Essay Concerning Humane Understanding (1689), som grundlade den moder-na epirismen, hävdade John Locke att det inte räckte med rationellt tänkande, förnuft och logik för att förstå världen. Människan skulle använda sina sinnen och göra praktiska experiment för att skapa kunskap. Locke presenterade även inflytelserika tankar om utbildning och människans formbarhet. ”Men’s happi-ness, or misery, is most part of their own making”, skrev han i inledningen till Some Thoughts Concerning Education (1693). Se John Locke, ”Some Thoughts Concerning Education”, The Works of John Locke, vol. 8 (Oxford/Edinburgh 1824), s. 1–205, citatet från s. 6.

79 Ändamålet var, enligt ordalydelsen i The Spectator nr 10, ”to enliven Morality with Wit, and to temper Wit with Morality” och att föra ”philosophy out of Closets and Libraries, Schools and Colleges, to dwell in Clubs and Assemblies, at Tea-Tables, and in Coffee-Houses”. The Spectator 1711:10, citerat från Mackie (1998), s. 89.

80 I The Spectator lades rapporter från gatuliv och kaffehus i ett antal fiktiva rapportörers munnar. Allegorier växlade med satirer och vardagsskildringar av reportagekaraktär. Till detta kom artiklar i brevform, läsarbrev, fabler, dikter och andra småstycken.

81 The Spectator 1711:1, citerat från Mackie (1998), s. 82.

254

82 Se Cliffold Siskin & William Warner, ”This is Enlightenment. An Invitation in the Form of an Argument”, This is Enlightenment. Red. Cliffold Siskin & Willi-am Warner (Chicago/London 2010), s. 1–33, citatet på s. 13.

83 Se Ertler (2012).84 Se Sylwan (1892), s. 127. 85 Anders Rydelius, ”Förspråk”, i Johan Samuel Strimesius, Historisk- Geograp-

hisk- och Genealogiske Anmärckningar Öfwer MDCCXXIV Års Post-Tidningar (Stockholm 1726). Opaginerad. Se även Sylwan (1892), s. 120f. Hur det var med införseln till Sverige av Spectator-publikationer på andra språk finns det inga uppgifter om, men det finns skäl att antaga att det förekom.

86 Patrioten nr 1. Det enda utgivna numret om fyra sidor medföljde Posttidningar 6 februari 1727.

87 ”An early American magazine owed more to the editor’s scissors than to anyone’s pen”, skriver Irving E. Fang. Där återfinns hela pamfletter, utdrag ur böcker, nyhetsartiklar, verser och essäer som lånats ur andra tryckprodukter, särskilt ur brittisk press. Plagiat var inte bara vanligt och legalt, skriver han, det var ock-så förväntat: ”reprinting was a way to spread information”. Se Irving E. Fang, A History of Mass Communication. Six Information Revolutions (Newton 1997), s. 105. I England efter 1720 fanns, skriver Harold A. Innis, ”an army of scribblers” som klippte och klistrade ihop sådant som kunde omsättas i tryck. Han noterar att ”[c]ompilations occupied an important place in the history of publishing”. Se Harold A. Innis, The Bias of Communication (Toronto/London 1951), s. 150.

88 Sylwan (1892), s. 128.89 Redaktörerna för Posttidningar gjorde ett urval av nyheter ur utländska tidningar

och ur brevrapporter från utlandet utifrån sina insikter om vad ”myndigheterna ville och inte ville se i avisan”, skriver Holmberg (2005), s. 60.

90 Relationes Curiosæ (1682) var till största delen översatt från tyska och medföljde den statliga tidningen med ett nummer i veckan. Sett från dagens perspektiv innehåller den ”kuriosa och vidskepelser”, enligt Holmberg (2000), s. 71. Icke desto mindre hade den vissa naturvetenskapliga pretentioner. Uppföljare till Re-lationes Curiosæ kom i ett par omgångar, 1700–1701 och 1723. Först 1716 utkom en vetenskaplig periodisk publikation som var skriven av svenska vetenskapsmän: Dædalus Hyperboreus Eller Några Nya Mathematiska och Physicaliska Försök Och Anmärckningar (Upsala 1716–1718). Den byggde på en brevväxling mellan Ema-nuel Swedenborg och Christopher Polhem, behandlade tekniska och naturveten-skapliga rön och gavs ut av det lärda sällskapet Collegium Curiosorum, som var knutet till universitetet i Uppsala. Detta sällskap stod också bakom nästa svenska periodiska publikation, Acta Literaria Sveciæ (Upsala 1720–1739), som utgavs på latin och handlade om vetenskaplig litteratur i bredare mening. Till det lärda el-

255

ler skolastiska sammanhanget kan man också räkna Nödiga Förnufftz Öfningar, avsedd för ”all slags Studerande Ungdom”. Dessa ’övningar’, utgivna 1718–1722 av Andreas Rydelius på uppmaning av Carl XII, hade filosofiskt, moraliskt och litteraturhistoriskt innehåll. Avsikten var att skriften skulle utges med ”ett stycke hwart fiärdedehls åhr”, men mellan de fem delar som utkom förekom längre och oregelbundna uppehåll. Informationen i denna fotnot bygger på Holmberg (2000), s. 70–74, samt Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_7.htm; 1_10.htm; 1_11.htm; 1_14.htm.

91 Under seklets första decennier, när tryckmarknaden var osäker, utvecklades ett system med förhandsbetalning. Utgivaren – som exempelvis kunde vara en tryckeriägare, ett sällskap eller skribenten själv – annonserade då sin intention att utge ett arbete och uppmanade intresserade att anmäla sig för subskribtion. De som subskriberade förband sig att köpa boken arkvis och kunde vid utgivningens slut låta binda in arken till en bok. Se Schück, vol. 1 (1923), s. 246–249.

92 [William de Britaine], Mennisklig försichtighet eller Konst, hwarigenom en Men-niskias Lycka och Upkomst kan befordras. Övers. Jacob Qwist (Stockholm 1725–1726). Se även Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_18.htm.

93 David Thorburn & Henry Jenkins, ”Introduction: Toward an Aesthetics of Transition”, Rethinking Media Change. The Aesthetics of Transition. Red. David Thorburn & Henry Jenkins (Cambridge, Mass./London 2003), s. 1–16. Citatet från s. 7. Deras exempel på hur medier är rotade i det förflutna är romanen som de hävdar ”is born as an amalgam of older forms, which it explicitly invokes and imitates – the romance, the picaresque tale, certain forms of religious narrative such as Puritan autobiography, and various forms of journalism and historical writing”. Här vill man gärna lägga till brevet, brevställaren och etikettsboken – listan kan göras hur lång som helst. Till att börja med kombinerades elementen grovt och slumpmässigt, enligt Thornburn och Jenkins, men när publikintresset ökade och romanskrivandet blev lönsamt lades mer arbete på att utveckla en form som kunde integrera elementen på ett något mer harmoniskt sätt. Se s. 10.

94 Thorburn & Jenkins (2003), s. 4.95 Inom det normsystem, som den manliga eliten skolades in i genom retorikträ-

ning, ansågs antiken ha gett upphov till oöverträffad diktning. En god talskriva-re eller diktare skulle gå till källorna, förebilderna, och försöka leva upp till deras konstfullhet. Om detta, se Stina Hansson, Från Hercules till Swea. Den litterära textens förändringar. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 39 (Göteborg 2000), särskilt s. 7–14. Veckoskrifterna demonstrerar trohet till sådana normer genom den stora mängd stoff ur den klassiska repertoaren, som fabler och allegorier, som återberättas i arken.

256

96 Wolfgang Iser, The Implied Reader. Patterns of Communication in Prose Fiction from Bunyan to Beckett (Baltimore, Ohio/London 1978), s. 29. Övers. anonym. Förstautgåva: Der implizite Leser. Kommunikationsformen des Romans von Bunyan bis Beckett (München 1972).

97 Mackie (1998), s. 5.98 Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens

ursprung och spridning. Övers. Sven-Erik Torhell (Göteborg 1992). Förstautgåva: Imagined Communities. Reflections on the Origin and Spread of Nationalism (Lon-don/New York 1983, rev. 1991).

99 Anderson (1992), s. 45. Också enligt Michel Foucault kan man tala om ”nationen” som ett nytt historiskt subjekt vid denna tid ”i bemärkelsen en församling, grupp eller samling individer som förenas av sin ställning”. ”Nationerna” känneteck-nas inte av staten eller gränserna utan de är nätverk som framträder och lägger grunden för den senare ”nationalstaten” och nationalismen. Se Michel Foucault, ”Samhället måste försvaras”. Collège de France 1975–1976, övers. Karl Lydén (Hä-gersten 2008), s. 128f. Förstautgåva: ”Il faut défendre la société”. Cours au Collège de France (1975–1976). Red. M. Bertani & A. Fontana (Paris 1997).

100 Lamm (1908), s. 1–36, citatet från s. 21.101 Sylwan (1892), s. 231.102 Sylwan (1892), citaten från s. 234 resp. s. 144.103 Habermas (2003). 104 Mats Dahlkvist, ”Jürgen Habermas’ teori om ’privat’ och ’offentligt’”, förord i

Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, 4:e upplagan (Lund 2003), s. i–xxxi, s. i.

105 Dahlkvist (2003), s. i–xxxi, citaten i stycket från s. xv och s. v.106 Habermas (1962), s. 56.107 Habermas (2003), s. 48f. Även brevväxlingar är eller kan vara relaterade ”till

publiken”, eftersom de i vissa fall redan från början är avsedda för trycket, enligt Habermas (2003), s. 54.

108 Siskin och Warner (2010) hör till de många forskare som lyfter fram Habermas studie som en milstolpe, samtidigt som de betonar sin kritiska hållning till ”the public sphere approach”. De skriver att studier som anlägger detta perspektiv ”invariably downplay the mechanics of mediation, the role of technologies, the influence of genres, the dynamic of association, and aggregate effect of elemen-tal protocols” (s. 23). Utifrån en kritisk diskussion om offentlighetsbegreppet betonar Esther-Beate Körber att det i det förmoderna samhället fanns olika offentligheter i olika sammanhang, och att de framför allt var knutna till regi-men och kyrkan. Esther-Beate Körber, ”Vormoderne Öffentlichkeiten. Versuch einer Begriffs- und Strukturgeschichte”, Jahrbuch für Kommunikationsgeschichte,

257

vol. 10 (2008), s. 3–25. Trots den omfattande kritiken är Habermas studie fort-sättningsvis stimulerande och fungerar som en idébank. Arbetet kan, menar Dahlkvist, (2003), s. xxvii, betraktas som en uppsättning hypoteser som kräver granskning utifrån empiriskt material.

109 Dahlkvist (2003), s. iv. 110 Se bl.a. Knif (1987) som för en diskussion om Spectator-genrens förutsättningar

i olika miljöer.111 Knif (1987), s. 29. Han framhåller, s. 27, att även ”nationalstatens växande tjäns-

temannaklass” hörde till eliten.112 J. A. Downie, ”Public and private. The myth of the bourgeois public sphere”,

A Concise Companion to the Restoration and Eighteenth Century. Red. Cynt-hia Wall (Oxford 2005), s. 58–79, citaten från s. 67 och s. 77. Även Hannah Barker understryker att tidningarna tjänade eliten i det brittiska samhället och var ett redskap för denna elit att stärka sin kontroll. Tidningar stödde inte nödvändigtvis ”the cause of freedom”, utan var ofta i opposition till progressiva reformer, skriver hon i Newspapers, Politics and English Society 1695–1855 (Har-low 2000), s. 9. Markman Ellis hävdar att Habermas byggde sin beskrivning av kaffehusens roll på ”a restricted range of generalist secondary texts” och att han inte utförde någon egen forskning. Se Markman Ellis, ”Coffee-women, ’The Spectator’, and the public sphere”, Women, Writing and the Public Sphere, 1700–1830. Red. Elizabeth Eger, Charlotte Grant, Clíona Ó Gallchoir & Penny Warburton (Cambridge 2001), s. 27–52, citatet s. 44.

113 En användbar jämförelse av deras teorier ges bl.a. av Bent Flyvbjerg, ”Haber-mas and Foucault: Thinkers for Civil Society?”, The British Journal of Sociology, vol. 49, 1998:2, s. 210–233.

114 Jag bygger främst på Michel Foucault, Övervakning och straff. Fängelsets födelse, 2:a upplagan. Övers. C.G. Bjurström (Lund 1998), särskilt s. 199–227. Första-utgåva: Surveiller et punir. Naissance de la prison (Paris 1974). Därtill på Michel Foucault, ”Makt och upplysning”, Postmoderna tider. Red. Mikael Löfgren & Anders Molander, övers. Mikael Löfgren & Johan Öberg (Stockholm 1986), s. 175–196. Förstautgåva: efterskrift i Michel Foucault. Beyond Structuralism and Hermeneutics. Red. H. L. Dreyfus & P. Rabinow (1982), resp. Magazine Litte-raire nr 207, 1984.

115 Se Foucault (2008), ”Samhället”, s. 47f. Den feodala monarkins slut känne-tecknas av att undersåtarna inte längre kunde behärskas med tvång och fysiskt våld så som tidigare skett, utifrån ett tänkande om en suverän monarks eller en feodalherres befogenheter. Jfr Anderson (1992) som använder termen ”den sakrala monarkin” för den typ av makt där ”[k]ungadömet organiserar allt från ett upphöjt centrum. Dess legitimitet härrör från gudomligheten […]”. Denna

258

sorts makt förlorade långsamt ”sin automatiska legitimitet i Västeuropa” under 1600-talet, skriver Anderson. Se s. 31 resp. s. 33.

116 Disciplinering fungerar genom tre kontrolltekniker: övervakning, normalise-ring och undersökning. Den ersätter inte politiska och juridiska maktinstanser, som parlamentet och lagen, utan fungerar som komplement till dem. Foucaults maktbegrepp har av somliga kritiker uppfattats som ”immovable systems of power” och kritiserats för att det finns för lite fokus på motståndspraktiker. Fou-cault förnekar vare sig att makt kan ha hierarkiska dimensioner eller möjligheten att utöva motstånd mot den. Motstånd finns, påpekar han, överallt där makt finns. Det han fokuserar på är vad som möjliggör att makt trots det sprids och verkar. Det handlar inte om att försöka finna ut vad som är ’frigörande’ eller ’förtryckande’ utan om att undersöka hur makt fungerar i olika sammanhang. En sammanfattning av kritiken ges bl.a. av Norman Fairclough, Discourse and Social Change (Cambridge 1992), s. 56ff, citatet i denna fotnot är hämtat från s. 57.

117 Ong (1990), s. 174. 118 Se Foucault (1998), där den ”normaliserande sanktionen” beskrivs på s. 208–216.

Normalisering blir ”vid slutet av den klassicistiska eran [1700-talets slut] ett av de viktigaste maktredskapen” som disciplinerar undersåtarna, menar han bl.a. (s. 215). Med ”den klassicistiska eran” avses i Foucaults arbeten perioden ”from Descartes up to Kant (during what the French call the Classical Age)”, enligt Gary Gutting, ”Michel Foucault”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Red. Edward N. Zalta, Fall 2011 Edition, läst 2013-06-17, plato.stanford.edu/archives/fall2011/entries/foucault/. Se särskilt del 3.3 och 4.1.

119 Det fanns ett antal ”Societies for Reformations of Manners” med varierande arbetssätt. Även om de var sammansatta av frivilliga krafter understryker Hunt (1999), s. 32, att ”the Societies were not movements from below […] they actively pursued the support of the upper classes”. Flera av dem fick också stöd av kyrka och stat.

120 Hunt (1999), s. 13f och s. 31, utgår från Peter Burkes tes om att angrepp på kul-turella yttringar ofta är en sida av kampen för social hegemoni. Personer från ett samhällsskikt som söker upprätta dominans angriper någon kulturell vana hos ett lägre samhällskikt och agerar sedan för att reformera den. På så vis ökar klyftan mellan dem och det angripande skiktet kan tydligt skilja ut sig som respektabelt och ansvarstagande.

121 Hunt (1999), s. 28.122 Se t.ex. Michel Foucault, ”Maktens maskor”, Diskursernas kamp. Texter i urval

av Thomas Götselius & Ulf Olsson. Övers. Jan Stolpe (Stockholm/Stehag 2008), s. 205–218, citatet på s 210. Först publicerad som ”As malhas do poder” i Barbárie

259

1981:4, s. 23–27 och 1982:5, s. 34–42. Se även Foucault (1998), s. 227. Det bör dock betonas att denna sorts makt, som kan skönjas i olika sammanhang under 1700-talet, främst hör till det moderna samhället.

123 För en beskrivning av och diskussion om associationen mellan The Tatler och de moraliska sällskapen, se Bond (1971), s. 71–96.

124 Brian Cowan, ”Mr. Spectator and the Coffeehouse Public Sphere”, Eighte-enth-Century Studies, vol. 37, 2004:3, s. 345–366. Citatet på s. 346.

125 Liliequist (2009) och Karlsson (2007) lyfter fram och diskuterar maskulini-tetsbilder i några av de svenska moraliska veckoskrifterna, bland annat Then Swänska Argus.

126 Helmius (2011), s. 66.127 Mackie (1998), s. 461 och s. 462.128 Mackie (1998), s. 458.129 Kathryn Shevelow, Women and Print Culture. The Construction of Femininity in

the Early Periodical (London/New York 1989), särskilt s. 1–5. Citatet från s. 3.130 Citatet från Sylwan (1892), s. 231.131 Se även Mackie (1998), s. 19–22.132 Se även MacArthur (1990), s. 32, som hävdar att brevväxling och brevfiktion rör

sig ”forward to an open future instead of looking back over a completed past”. Det ger dessa former för kommunikation och berättande ett drag som hon på s. 33 kallar metonymiskt, ”associated with instability, interminability, ambiguity, and multiplicity”.

133 Shevelow (1989), s. 38.134 Iser (1987), s. 29.135 För detta perspektiv och mot ”technological determinism” argumenterar Briggs

& Burke (2002), s. 5: ”The ’what’ (content), the ’who’ (control) och the ’whom’ (audience) matter equally.”

136 Bolter & Grusin (1999), s. 19.137 Det har talats om ’the revolution of print’, men tryckpressen som sådan gjorde

inte revolution utan människors bruk av trycket. Carla Hesse skriver: ”despite the technocratic bias of much […] research, the historical record makes unques-tionably clear that the most distinctive features of what we have come to refer to as ’print culture’ – that is, the stabilization of written culture into a canon of authored texts, the notion of the author as creator, the book as property, and the reader as an elective public – were not inevitable historical consequences of the invention of printing during the Renaissance, but, rather, the cumulative result of particular social and political choices made by given societies at given mo-ments.” Se Carla Hesse, ”Books in Time”, The Future of the Book. Red. Geoffrey Nunberg (Berkeley, Calif. 1996), s. 21–36, citatet från s. 21.

260

138 Några större tekniska förbättringar skedde inte av pressarnas konstruktion för-rän på 1800-talet. Se Per S. Ridderstad, ”Den grafiska tekniken under 500 år”, Det tryckta ordet. Artiklar om svensk tryckeriteknik under 500 år. Red. Marianne Landqvist (Stockholm 1986), s. 4–31. Citatet från s. 14.

139 Orsaken till att tryckerier generellt sett inte kunde hålla sig med flera pressar var inte kostnaden för själva pressen, som var gjord av trä och inte så dyrbar. Det var stilförrådet – de gjutna typerna – som var den stora investeringen för boktryckaren, enligt Ridderstad (1986), s. 14. Ett undantag var Keysers tryckeri i Stockholm som vid 1600-talets slut hade så mycket som nio pressar. Om detta skriver Henrik Schück, Bidrag till svensk bokhistoria (Stockholm 1900), s. 60f. Se även Sten G. Lindberg, ”Bokproduktion från hantverk till industri”, Den svens-ka boken 500 år. Red. Harry Järv & Egil Johansson (Stockholm 1983), s. 21–61, särskilt s. 32.

140 Se Ridderstad (1986), s. 6, s. 14, och Sten G. Lindberg, ”Ett tryckeri på 1700-ta-let”, Bokvännen, årgång XXIX, 1974:5, s. 87–91, särskilt s. 88, samt densammes Boktryckare och banbrytare. Essayer (Stockholm 1994), s. 49. Eftersom antalet typer ofta var begränsat trycktes ofta några sidor i taget så att typerna kunde användas till sättning av de följande sidorna. Detta gjorde naturligtvis produk-tionsprocessen mer komplicerad.

141 Lindberg (1974), s. 90, samt Lindberg (1994), s. 52.142 Lindberg (1983), s. 32.143 Se t.ex. Hansson (1982), s. 192.144 Anknytningen till universiteten förklarar varför tryckerierna på 1600-talet

främst placerades i lärdomsstäderna i landsorten och varför mycket trycktes på latin, det språk som gällde inom akademin och i den lärda världen. 1600-talet är ”latinkulturens blomstringstid i Sverige” enligt Bo Lindberg, De lärdes moders-mål. Latin, humanism och vetenskap i 1700-talets Sverige. Diss. Gothenburg Stu-dies in the History of Science and Ideas 5 (Göteborg 1984), s. 20. Sedan 1600-ta-lets början fanns också i Stockholm en särskild position för en utvald ”kunglig” tryckare med privilegium på visst statligt tryck. Se Anna-Maria Rimm, Elsa Fougt, Kungl. Boktryckare. Aktör i det litterära systemet ca. 1780–1810. Diss. Skrif-ter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 59 (Uppsala 2009). Se I. ”Den kungliga boktryckaren, del I”, s. 4.

145 Sahlin (1989), s. 17, beskriver det som ”en första kraftig expansion av det litterära systemet”. Även Jan Rosvall konstaterar en ökning för boktrycket under 1680- och 1690-talen. Se Jan Rosvall, Svensk förindustriell typografi. Metodstudier och forskningsperspektiv. Diss. (Göteborg 1975), s. 140.

146 De fristående tryckare som verkade i Stockholm utvecklade ”en ökad konkur-

261

rensbenägenhet och konkurrensförmåga”, skriver Hansson (1982), s. 185. Över-sättningslitteraturen produceras ”i ökande grad på kommersiell basis, och frigör sig därför successivt från beroendet av staten och av dedikationsmottagarna”, något som hänger ihop med ”det stora och växande befolkningsunderlaget i Stockholm”.

147 Anderson (1993), s. 49.148 Hansson (1982), s. 185.149 Andersson (1993), s. 48; Bennich-Björkman (1998), s. 51f. Se även Lindberg

(1984), s. 23.150 Bokproduktionen i landet minskade med ungefär tio procent under 1710- och

1720-talen, av allt att döma på grund av sociohistoriska omständigheter, stor-maktsväldets sönderfall och andra förhållanden som jag återkommer till. Se t.ex. Arne Jarrick, Mot det moderna förnuftet. Johan Hjerpe och andra småbor-gare i upplysningstidens Stockholm (Stockholm 1992), s. 90. Att produktionen av boktryck går ner under 1710- och 1720-talen visar även Rosvall (1975), s. 119 och s. 125. Tillfällesskrifter trycktes dock i hög omfattning enligt Per S. Rid-derstad, ”Tryckt för tillfället”, Den svenska boken 500 år. Red. Harry Järv & Egil Johansson (Stockholm 1983), s. 234–258, särskilt s. 242. Icke desto mindre avtog expansionen för de konjunkturkänsliga tryckerierna i Stockholm. Antalet sjönk. Förändringarna i antal beror i viss mån på uppdelningar och sammanslagningar av äldre verksamheter. Se Gustaf Edvard Klemming & Johan Gabriel Nordin, Svensk boktryckeri-historia 1483–1883. Jubileumsutgåva (faksimil) med tillägg (Stockholm 1983), s. 223–228. Förstautgåva i Stockholm 1883.

151 Sådan härkomst bland tryckarna var mycket vanlig. I själva verket dominerade tyskarna bland boktryckarna i Sverige – så hade det varit allt sedan den första boktryckaren Johan Snell kom till Stockholm på 1480-talet. Se t.ex. Marianne Landqvist, ”Boktryckeri-societet och Typografförbund”, Det tryckta ordet. Ar-tiklar om svensk tryckeriteknik under 500 år. Red. Marianne Landqvist (Stock-holm 1986), s. 70–83, särskilt s. 71.

152 Enligt en adresskalender från 1728 fanns Schneiders tryckeri på ”Hornsgatan/Swederstiernske huuset”. Se [Andreas Jochim von Henel], Den Nu för Tiden florerande Widtberömde Kongl. Residence-Staden STOCKHOLM (Stockholm 1728), s. 194. Under åren 1731–1736 hade Schneider dessutom lokaler på växlande adresser i Gamla stan, skriver Bennich-Björkman (1998), s. 54.

153 Schück (1923), s. 34f.154 Psalmboken var tidens största bästsäljare. 1695 års psalmbok utkom i minst 250

utgåvor och trycktes i 1,5 miljoner exemplar fram till 1819. Katekesen och hus-tavlan ingick i psalmboken. Uppgifterna är hämtade från Johansson (2009), s. 40.

262

155 Se Benjamin Gottlieb Schneider, Register, öfwer the böcker som äro hos boktrycka-ren Benjamin Gottlieb Schneider uplagde och finnes hos honom til kiöps (Stockholm 1733). Registret spreds som bilaga till Posttidningar 1733:20. Uppgiften om att alla tryckerier i Stockholm konkurrerade om statligt tryck är hämtad från Sahlin (1989), s. 21.

156 Schneider dog 1738. Födelseåret har jag inte lyckats ta reda på. Änkan Rachel Speck fortsatte att driva verksamheten i ungefär ett år efter makens död. Hon gifte sig sedan med Lorentz Grefing som övertog ägandet. Se Klemming & Nordin (1983), s. 227.

157 Posttidningar 1 juni 1730.158 Uppgiften finns i Fredrik Ulrik Wrangel, Stockholmiana I–IV. Anteckningar

(Stockholm 1912), s. 348. 159 Sahlin (1989), s 24, och Bennich-Björkman (1998), s. 53.160 Henrik Schück, ”Om bokhandlare och bokhandelsverksamheten i Sverige före

1800-talets början”, Förhandlingarna vid nordiska bokhandelsmötet i Stockholm 1923 (Stockholm 1924), s. 171–184, se särskilt s. 171f.

161 Sahlin (1989), s. 24, och Bennich-Björkman (1998), s. 18f, s. 26.162 Henel (1728), s. 186, ger adresser till fyra boklådor: ”Weidemanske Boklådan”

som sköttes av Lochner låg på Stora Nygatan och så gjorde även Langes dito. Volgenaus var belägen på Skomakaregatan och Russworms på Smedgatan vid Norrbro.

163 I Uppsala fick Russworm privilegier som akademisk bokhandlare. Se Magnus Bernhard Swederus, Boklådorna i Uppsala 1616–1907. Ett bidrag till den svenska bokhandelns historia (Uppsala 1907), s. 49.

164 Kiesewetter övertog även privilegierna som akademisk bokhandlare i Uppsala. Se Bennich-Björkman (1998), s. 53f. Hans boklåda i Stockholm var fr.o.m. 1737 belägen på Stora Nygatan. Se annonser i Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien (Stockholm 1738).

165 Bennich-Björkman (1998), s. 53, skriver att både Russworm/Kiesewetter och Lochner tidigt handlade med svenska böcker vid sidan av det utländska utbu-det. Mitt intryck, grundat på annonser i Posttidningar under 1730-talet samt på Kiesewetters kataloger, är dock att det svenska materialet i dessa boklådor var marginellt under decenniet. Exempelvis överväger det utländska materialet mycket starkt i de annonser som är införda i Thet Swenske Nitet.

166 Kiesewetter fungerade som förläggare bl.a. till den moraliska veckoskriften Thet Swenske Nitet (1738) och till den första översättningen av Daniel Defoes Robinson Crusoe, utgiven under titeln Ett kort uttog af then engelska Robinson Crusoes un-derliga och sällsamma lefwernes beskrifung, af honom sielf sammanfattad och nu på schwenska öfwersatt. Övers. Anders Reuterström (Stockholm 1738). Det framgår

263

av Gustaf Benzelstierna, G. Benzelstjernas censorsjournal 1737–1746. Utgiven av L. Bygdén och E. Lewenhaupt. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet 6 (Uppsala 1884–1885), s. 65 och s. 68.

167 Tryckerierna hade enbart rätt att sälja oinbundet tryck, medan bokbindarna hade privilegium på att sälja allt som de bundit. Detta är en förklaring till att böcker utgavs arkvis. På så vis kunde tryckerierna vända sig direkt till köparna på marknaden. Systemet lade grunden till många bittra strider mellan skråna och hindrade etableringen av ett distributionssystem för litteraturen, i synnerhet för översättningslitteraturen. Om detta, se Hans Östman, English Fiction, Po-etry and Drama in Eighteenth Century Sweden, 1700–1764. A Preliminary Study, Acta Bibliothecæ Regiæ Stockholmiensis XLIII (Stockholm 1985), s. 10; Ben-nich-Björkman (1998), s. 31f.

168 Bennich-Björkman (1998), s. 35.169 Citatet från Sahlin (1989), s. 45. Torghandeln beskrivs av Bennich-Björkman

(1998), s. 35. Angående folklig läsning, se även Hansson (1982), s. 217ff. Hon skri-ver, s. 220, att vissa verk som ”ABC-böcker, almanackor, katekeser – kan under goda tider ha haft en förhållandevis god spridning” redan under 1600-talet, men som ”litteraturpublik […] spelade folkflertalet en ytterligt marginell roll”.

170 Citatet hämtat från [Johan Arckenholtz], Bihang Af En Wäns Swar Utur Stock-holm, Til sin gode wän uti Giötheborg (Stockholm 1735), s. 24. Brenners hemför-säljning annonserades i Posttidningar 1728:13. Se även Schück (1923), vol. 2, s. 86ff.

171 Stycket bygger på Sten Carlsson, ”Landet och folket efter Karl XII:s krig”, Den svenska historien, 8: Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general. Red. Gunvor Grenholm, 3:e rev. upplagan (Stockholm 1992), s. 112–117. Se även Eli-sabeth Mansén, Sveriges historia 1721–1830 (Stockholm 2011), s. 19–31.

172 Se Sven Lilja, Städernas folkmängd och tillväxt, Sverige (med Finland) ca 1570-tal till 1810-tal. Historisk tätortsstatistik, 2 (Stockholm 1996), s. 119. Se även Sven Lil-ja, Europa, Sverige, världen. Europeisk integration och expansion 1500–1800 (Lund 2001), s. 35f.

173 Sten Carlsson & Jerker Rosén, Svensk historia II. Tiden efter 1718 (Stockholm 1961), s. 56ff.

174 Sten Carlsson, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700–1865. Studier rörande det svenska ståndssamhällets upplösning, 2:a rev. upplagan (Lund 1975), s. 245–248. Se även Lilja (2001), s. 288f. De stora köpmanhusen, som i hög grad drevs av in-vandrare från exempelvis Skottland och Tyskland, fick en stark roll på grund av att de hade kapital att placera i nya verksamheter. Se Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730–1815. En studie i den svenska handelskapitalismens historia. Diss. (Stockhom 1951), s. 38ff, och Staffan Högberg, ”Skeppsbroadeln”,

264

Den svenska historien 9: Hattar och mössor. Ostindiska kompaniet. Red. Gunvor Grenholm, 3:e rev. upplagan (Stockholm 1992), s. 54–57.

175 Carlsson (1975), s. 245–248. Ökningen av civila ämbeten på central nivå, med koncentration till Stockholm, var 80 procent under perioden 1650–1730 enligt David Gaunt, Utbildning till statens tjänst. En kollektivbiografi av stormaktstidens hovrättsauskultanter. Diss. (Uppsala 1975), s. 86. Se även Mats Bladh, Posten, staten och informationssamhället, KFB-rapporter 1999:10 (Stockholm 1999), s. 35.

176 Bennich-Björkman (1998), s. 15.177 Jean du Sarrats ord citeras från en supplik till Stockholms magistrat om rätten

att få öppna permanent boklåda. Att kunderna var ”höge herrar och förnäme” bekräftas också av Sarrats bouppteckning, upprättad 1732. Se Ane Randel, ”Den utländska litteraturens spridning i frihetstidens Stockholm”, Ord och Bild, årg. 46, 1937, s. 289–294, citatet på s. 292.

178 Löneindex är beräknat på en manlig grovarbetar-/industriarbetarlön. En jäm-förelse som denna mellan olika perioder riskerar dock att präglas av en viss skevhet, eftersom det finns faktorer som inte kan vägas in. Uppgifterna byg-ger på Rodney Edvinsson, Prisomräknare från medeltiden till 2100, Portalen för historisk statistik, uppdaterad 2013-05-04, läst 2013-06-24, www.historia.se. Se även Rodney Edvinsson & Johan Söderberg, ”A Consumer Price Index for Sweden 1290–2008”, Review of Income and Wealth, vol. 57, 2011:2, s. 270–292.

179 Daglönare tjänade mer än soldater, cirka 14 öre silvermynt/dag. Uppgifterna gäller perioden 1735–1739 och är hämtade från Thomas Magnusson, Det militära proletariatet. Studier kring den värvade armén, arbetsmarknadens kommersialise-ring och urbaniseringen i frihetstidens västsvenska samhälle. Diss. (Göteborg 2005), s. 58.

180 Sahlin (1989), s. 46, 181 I kyrkolagen 1686 stadgades att alla skulle ha tillgång till utbildning genom

kyrkan, och 1723 kom ett kungligt påbud om att föräldrar hade plikt att se till att barnen lärde sig läsa och att de läste katekesen. Se Johansson (2009), s. 28–59, särskilt s. 41. Se även Egil Johansson, ”Literacy Campaigns in Sweden”, Interchange, vol. 19, 1988:3–4, s. 135–162, särskilt s. 140f. Satsningar på allmän al-fabetisering förekom redan tidigt under 1500-talet i Nordeuropa, enligt Thomas Götselius, Själens medium. Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500. Diss. Stockholm. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet 48 (Göteborg 2010). Se t.ex. s. 298f.

182 Enligt Johansson (2009), s. 51, kunde exempelvis 85 procent av invånarna i Skel-lefteå socken läsa år 1724.

183 Med ’elit’ menar jag ekonomiskt och utbildningsmässigt gynnade människor, grovt sett de fem procent som utgjorde ståndspersoner.

265

184 Sahlin (1989), s. 46; Nils Erik Villstrand, ”Bokstäver, bönder och politik. Munt-ligt och skriftligt i 1700-talets politiska kultur”, Att komma till tals. Nedslag i den nordiska historiens vardagslunk och konflikter. Red. Peter Danielsson, Håkan Nordmark & Jan Samuelson. Rapporter från Växjö universitet Humaniora 5 (Växjö 1999), s. 89–150, se bl.a. s. 140.

185 Först med folkskolan en bit in på 1800-talet kan man tala om att folket i bredare mening blev både läs- och skrivkunnigt. Se Johansson (2009), s. 56, figur 7. Men även då med viss reservation, för – som David Vincent framhåller – att läsa och skriva handlar inte enbart om att avkoda och forma tecken. Steget till det som på engelska kallas ’literacy’ (full förmåga att läsa och skriva) kan tas först när människor – individer, grupper, befolkningar – upplever meningsfulla ändamål med denna praktik. ”Practice rather than mere possession is the key to change, and its effects have to be sought in the specific contexts in which it takes place”, skriver Vincent som kallar detta ”the functional approach”. Se David Vincent, The Rise of Mass Literacy. Reading and Writing in Modern Europe (Cambridge 2000), s. 22f.

186 Johansson menar att ”läsbehov” väcktes när vardagen omkring människorna krävde det. Detta var, menar han, beroende av vad näringsidkandet fordra-de. Se Egil Johansson, ”Den kyrkliga lästraditionen i Sverige – en konturteck-ning”, Ur nordisk kulturhistoria. Mötesrapport 3, Läskunnighet och folkbildning före folk skoleväsendet. Red. Mauno Jokipii & Ilkka Nummela (Jyväskylä 1981), s. 193–224, särskilt s. 220. Se även diskussionen i Daniel Lindmark, Läs- och skrivkunnigheten före folkskolan. Historisk läskunnighetsforskning i nordiskt och internationellt perspektiv, Scriptum 28, rapportserie utgiven av Forskningsarkivet vid Umeå universitet (Umeå 1990).

187 Se Mansén (2011), s. 145 och s. 181f. Skolor för mindre bemedlade barn grundla-des främst under 1700-talets senare hälft. I vissa av dessa dessa skolor anordnades även undervisning för flickor. Se även Per-Johan Ödman, Kontrasternas spel. En svensk mentalitets- och pedagogikhistoria II (Stockholm 1995), s. 472, och Bengt Sandin, Hemmet, gatan, fabriken eller skolan. Folkundervisning och barnuppfos-tran i svenska städer 1600–1850. Diss. Arkiv avhandlingsserie 22 (Lund 1986), s. 157.

188 Roy Porter, Upplysningen. En introduktion. Övers. Åsa Lindén (Göteborg 1997), s. 102. Förstautgåva: The Enlightenment (Basingstoke 1990).

189 Se bl.a. Jean Sgard, ”Lire le journal en 1753”, Media and Political Culture in the Eighteenth Century. Red. Marie-Christine Skuncke (Stockholm 2005), s. 55–83. Över hela Europa lästes tidningar framför allt av aristokratin, finansvärlden och tjänstemän, skriver Sgard, s. 81f.

190 Citatet från Sahlin (1989), s. 47. Han betonar att denna breddning av publiken

266

i synnerhet skedde under senare delen av 1700-talet. Christina Dalhede, som studerat handelsmäns boksamlingar genom deras bouppteckningar, konstaterar att ”det fanns något som man kan kalla ett ’borgerligt litterärt ideal’ hos stä-dernas handelsmän, såväl under 1600- som 1700-talet, tydligast märkbart bland dem som hade en god social och ekonomisk position”. Handelsmannen hade en framträdande roll ”som förmedlare av konst och litteratur, som kulturspridare och litterat borgare”. Se Christina Dalhede, Den litterate borgaren. Punktstudier omkring handelsmän och deras litterära intressen utifrån bouppteckningar från pe-rioden 1652–1825. Lic.avh, Göteborgs universitet, Litteraturvetenskapliga insti-tutionen (Göteborg 1991). Citaten hämtade från s. 111 och 112.

191 Ett exempel på en ung adelsdams utbildning i hemmet ger Stina Hansson i Sa-longsretorik. Beata Rosenhane (1638–74), hennes övningsböcker och den klassiska re-toriken. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 25 (Göteborg 1993).

192 Karin Widerberg, Kvinnor, klasser och lagar 1750–1980 (Stockholm 1980), s. 29ff. Inte enbart lagen utan också hustavlan i katekesen föreskrev männens överord-ning. Se Jens Rydström & David Tjeder, Kvinnor, män och alla andra. En svensk genushistoria (Lund 2009), s. 23–26.

193 Riksdagsmöten hölls 22 januari 1731–23 juni 1731 (under Sedolärande Mercurius utgivningstid), 14 maj 1734–14 december 1734 (under Then Swänska Argus och Den Philosophiske Mercurius utgivningstid) och 20 maj 1738–18 april 1739 (under den perioden utkom Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga, Thet Swenske Nitet och Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien). Infor-mationen om när riksmötena inföll är hämtad från Stig Hadenius, Riksdagen. En svensk historia (Stockholm 1994), s. 208f.

194 Sennefelt (2011), s. 13.195 Sennefelt (2011), s. 45.196 Martin Lamm skriver att de politiska dagsfrågorna blir allt mer centrala i den

andra årgången av Then Swänska Argus och att det har ett direkt samband med Olof Dalins politiska kontakter under riksdagstiden. Se Martin Lamm, ”Histo-risk inledning”, [Dalin], Then Swänska Argus, utgiven av B. Hesselman och M. Lamm, III. Svenska författare utgifna af Svenska Vitterhetssamfundet I (1919), s. III–XXV. Se särskilt s. XIII.

197 Bondeståndet hade få representanter i förhållande till det befolkningsunderlag de representerade. De fick inte heller platser i viktiga utskott. Detta berodde enligt Hadenius (1994), s. 81f, på att många av bönderna inte kunde skriva. Även på 1760-talet var många av bondeståndets representanter i riksdagen inte skrivkunniga, enligt Erland Alexandersson, Bondeståndet i riksdagen 1760–1772. Diss. Bibliotheca historica Lundensis 36 (Lund 1975), s. 41ff. Se även Villstrand (1999), s. 96.

267

198 Inom Stockholm användes privata bud, stadsbrevbäring i Postverkets regi före-kom ännu inte. Se Bladh (1999), s. 79.

199 Enligt Bladh handlade det om en ökning med nästan 400 procent under knappt 15 år från cirka 100 000 år 1685 till cirka 370 000 år 1699. Siffrorna gäller an-talet brev sända från Stockholm med Postverket. Ungefär 80 procent av dessa försändelser var inte tjänstebrev utan någon form av personliga brev. Att de var personlig – här i meningen icke-statlig – korrespondens framgår av att de var portobelagda till skillnad från de fribrev som skickades i statlig tjänst. Se Bladh (1999), s. 54f.

200 Bladh (1999), s. 43.201 Handeln, både utrikes och inrikes, krävde att kommunikation med människor

på avstånd kunde ske. Att skriva brev var ett billigare sätt för handelsmännen än att resa själva för att informera sig om t.ex. potentiella marknader. Intres-set för att sköta affärsförbindelser medelst brev drev på utvecklingen av posta-la system i Europa under 1600- och 1700-talen. Se Heiko Droste, ”Sending a Letter Between Amsterdam and Stockholm” och Jan Willem Veluwenkamp, ”International Business Communication. Patterns in the Dutch Commercial System, 1500–1800”. Båda uppsatserna ingår i Your Humble Servant. Agents in Early Modern Europe. Red. Hans Cools, Marika Keblusek & Badeloch Noldus (Hilversum 2006), s. 135–148 resp. s. 121–134.

202 Hansson (1988), s. 45.203 Den fullständiga titeln på Jonas Biurmans brevställare är En kort doch tydelig

Bref-Ställare/ At med godt sammanhang Concipera och författa allehanda slags Bref/ Skrifter/ Suppliquer och Contracter med mera/ samt rätt distinguera dem/ med de wanlige Skiljeteknen/ Punct, Colon, Semicolon, Comma &c. Såsom ock Upteckning på de Titlar/ som öfwer och under Bref och andre Skrifter/ samt på Utanskriften, efter den nu för tiden wanlige Curial-Styl brukas til alla Riksens Collegier och Rätter/ jämwäl högre och nedrigare Stånds-Personer. Med en bifogad Orda-Lista/ på de Latinske/ Frantzöske och Italienske Ord och juridiske Termer, som mäst äro brukelige uti Swänska Bref och Skrifter. I anledning af Frants Hen-ning Schadens expedite Brief-Steller/ efter den styl/ som här i Swerige är brukelig (Stockholm 1729). Som upphovsman angavs för denna första utgåva ”J. B.” men i de följande är namnet utskrivet: Jonas Biurman.

204 Hansson (1988), s. 33–41, räknar dock Biurmans brevställare till äldre brevteori eftersom det fortfarande låg en retorisk modell i grunden för hans redogörelse och råd. Större språng skulle tas längre fram på 1700-talet, när det gällde frigö-relse från den klassiska retoriken.

205 [Biurman] (1729), opaginerat förord.206 Hansson (1988), s. 33.

268

207 Båda citaten från [Biurman] (1729), s. 2.208 Samuel Richardsons Letters Written To and For Particular Friends, on the most

Important Occasions (London 1741) citeras här från Beebee (1999), s. 35.209 Michel Foucault, ”Självteknologier”, i densammes Diskursernas kamp. Texter

i urval av Thomas Götselius & Ulf Olsson. Övers. Thomas Andersson (Stock-holm/Stehag 2008), s. 261–292, citatet från s. 263. Förstautgåva: Technologies of the Self. A Seminar with Michel Foucault. Red. P. Hutton, H. Gutman & L. Martin (Amerst 1988), s. 16–49.

210 Dalin härstammade från flera generationer präster både på mors- och farssidan, men bröt denna tradition. Hans val av yrkesbana illustrerar således en av de vik-tigare förändringstendenser som jag beskrivit ovan: prästerskapets tillbakagång och de nya ämbetsmännens – skrivkammarfolkets – framgång.

211 Warburg (1884), s. 22.212 Warburg (1884), s. 23.213 Funck (2008), s. 32, skriver att sådana tjänster var eftertraktade ”även om tjäns-

ten som extra ordinarie kanslist eller kopist under de första åren kunde vara oavlönad”.

214 Om deras uppväxt och studieår, se Funck (2008), s. 39–56. 215 Funck (2008), s. 32f.216 Kungliga biblioteket, Vf 75.217 KB, Vf 75, manus till I:2. Se även Warburg (1884), s. 155.218 Att det troligen är Carl Carlsson – alternativt Edvard Carlsson – som skrivit den

nya titeln menar Bengt Hesselman, ”Språklig inledning”, [Dalin], Then Swänska Argus, utgiven av B. Hesselman och M. Lamm III (1919), s. XXVI–CLXXI. Se s. XXXVIII.

219 ”ARGUS” blir ”Argus” i manus till I:3, ”Swänska” blir ”Svenska” i I:4.220 Hesselman (1919), s. LVI och LIX, skriver att trycket ”tillåter sig […] en stor

mängd själfständiga afvikelser från Dalins handskrift” och att det i vissa detal-jer ”representerar en äldre gammalsvensk tradition gentemot Dalins nymodiga-re, medan också det motsatta förhållandet kan förekomma”. Både ”then” och ”swänska” representerar ett äldre bruk av svenska språket. I skriftspråket kom formen ”then” att leva kvar som ”den normala stafningen i skrift alster af mera konservativ språklig prägel (skrifter af officiell natur, religiös litteratur m. m.) ända inemot 1700-talets slut”, enligt SAOB, ”Den”. En annan skillnad i trycket jämfört med handskriften är att första årgångens ark numreras med romerska siffror istället för manuskriptets arabiska. Det finns inget bevarat manus till Sedolärande Mercurius att jämföra med den tryckta versionen, men det finns skäl att anta att liknande fel eller förändringar gjordes även i denna produktion.

269

221 Lamm och Hesselman har i sin textkritiska utgåva av Then Swänska Argus utgått från veckoskriftens första tryckta utgåva 1732–1734 och jämfört den med nyut-gåvan från 1754 och med handskriften. Alla skillnader mellan dessa versioner har dokumenterats, och när det gäller handskriften också anteckningar, instruktio-ner och liknande som återfinns i marginalen. I manuskriptet fattas sju av de 104 tryckta arken helt och nio delvis. Se Hesselman (1919), s XXXIf.

222 Schück & Warburg (1927), s. 56.223 Hesselman (1919), s. XXXff.224 Warburg (1884), s. 156.225 Hilding Eek, Om tryckfriheten. Diss. (Stockholm 1942), s. 9. När Gustaf Vasa

1526 gav order om att tryckeriet i Söderköping skulle stängas och boktryckaren utvisas berodde det på att tryckeriets verksamhet ansågs motverka reformatio-nen. Därefter initerade kungen anläggandet av ett boktryckeri i Stockholm och såg till att ha inflytande över detta. Den första kända censurstadgan är från 1630 då Gustaf Adolf (II) gav Eric Schroderus uppdraget och i ett brev förkunnade att den utnämde skulle inspektera ”alt det som skal vthgåå af tryckedt i Stock-holm, och ingen fördrijste sigh någhot att oppläggia medh mindre det blifwer af be:te Schrodero censurerat”. Citerat från Klemming & Nordin (Bromma 1983), s. 165. Se även Leonard Bygdén, ”Inledning”, G. Benzelstjernas censorsjournal 1737–1746, utgifven av L. Bygdén & E. Lewenhaupt. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet 6 (Uppsala 1884–1885), s. I–XXVI, särskilt s. IV, och Herman Ludvig Rydin, Om yttrandefrihet och tryckfrihet. Försök till belysning af Svenska Press-Lagstiftningen (Stockholm 1859), s. 124–125.

226 Rydin (1859), s. 152, konstaterar att censur av svenska tidningar – vilket i prakti-ken betyder Posttidningar – inte förekom förrän 1743. Eek (1942), s. 5, hävdar att det gäller hela den periodiska pressen. ”Den periodiska pressen tilldrog sig […] icke heller censurens intresse” förrän på 1740-talet, skriver han. Det är emellertid fel, som censuren av flera av de moraliska veckoskrifterna på 1730-talet visar.

227 Kansliordningen 1661 gav kanslikollegiet myndighet att vaka över tryckfriheten. Två exemplar av varje tryckt skrift skulle omedelbart efter tryckningen och före spridningen insändas till kollegiet. Bygdén (1884–1885), s. V; Holmberg (2005), s. 118.

228 Bygdén (1884–1885), s. V.229 Eek (1942), s. 5; Anders Burius, Ömhet om friheten. Studier i frihetstidens

censurpolitik. Diss. Skrifter utgivna av Institutionen för idé- och lärdomshistoria 5 (Uppsala 1984), s. 9.

230 Eftersom censors verksamhet var koncentrerad till Stockholm, behöll biskoparna och konsistorierna kontrollen ute i landet. Akademier och fakulteter skulle ock-så ensamt granska vad som framställdes inom universitetens ramar. Dessutom

270

skulle teologiska skrifter och uppbyggelseskrifter granskas av något domkapitel innan de visades upp för censor. En viss otydlighet kring denna arbetsfördelning och kring vem som innehade den avgörande makten när det gällde teologiska skrifter tycks ha förorsakat många långbänkar i behandlingen. Informationen i stycket och i denna fotnot bygger på Bygdén (Uppsala 1884–1885), s. VII–XVIII. Se även Burius (1984), s. 15ff.

231 Det framgår av den instruktion som skrevs 1688 för den förste Censor Librorum ”Herr Nicolao Rubens, huru han skall förrätta sitt Embete”. Här citerar jag det från Klemming & Nordin (1983) som återger instruktionen i sin helhet, s. 288–291. Citatet finns på s. 290. Instruktionen integrerades i kansliordning-en 1719 och i den därpå följande kansliordningen 1720. Se Bengt Åhlén, Ord mot ordningen. Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria (Stockholm 1986), s. 69f.

232 Se instruktionen till censor 1688 i Klemming & Nordin (1983), s. 290.233 Burius (1984), s. 11–18, citatet på s. 17.234 Bland annat överfördes språkvården till Vetenskapsakademien när den bildades

1739. Det naggade inte censorns språkliga ansvar i kanten, men väl något av hans status på detta område, enligt Burius (1984), s. 18.

235 Riksarkivet, Kanslikollegium, Renskrivna protokoll, A II a:42.236 Åhlén (1986), s. 71. Se även Anders Burius, ”Johan Rosenadler”, Svenskt biograf-

iskt lexikon, band 30 (Stockholm 1998–2000), s. 462–465. ”Det långdragna ären-det […] gällde framför allt frågan huruvida censor var överordnad rikshistorio-grafen”, skriver Burius, s. 463.

237 [Anders Nordencrantz], Tankar om Hemligheter, Tysthets-Eder, Censurer, Inqui-sitioner, Urtima-Domstolar, Twång emot, och Wåld öfwer Menniskors Förnufts Förmögenheters bruk, samt Deras Wärkningar i Swerige i Synnerhet, del 2 (Stock-holm 1769).

238 [Anders Nordencrantz], Arcana œconomiæ et commercii, eller Handelens och Hus-håldnings-Wärkets Hemligheter. Undersökte och på det möjeligaste sätt utforskade, pröfwade och ändteligen framstälte Uti åtskilliga CAPITEL och Materier (Stock-holm 1730).

239 Nordencrantz (1769), s. 7.240 Burius (1984), s. 17.241 Översättningarna av båda citaten är byggda på Warburg (1884), s. 162. Jag har

dock ändrat ålderdomliga drag i stavningen.242 Detta enligt Dyberg (1946), s. 38, resp. Warburg (1884), s. 154.243 Burius (1998–2000), s. 464.244 Sylwan (1892), s 173.245 Sylwan (1892), s. 172.

271

246 Sylwan (1892), s. 152. Se även Dyberg (1946), s. 44.247 Sylwan (1892), s. 161; Oscarsson (2000), s. 104. Uppgiften bygger på boktrycka-

ren Schneiders uppgifter till kanslikollegium.248 Lamm (1919), s. VII. Det förbjudna arket I:15 samt det stoppade arket II:33 åter-

ges i [Dalin], Then Swänska Argus utgiven av B. Hesselman och M. Lamm, III: Inledning och kommentarer samt ordlista (Stockholm 1919), s. 172–180.

249 Se Lamm & Hesselmans anmärkningar till andra delen i [Dalin], Then Swänska Argus utgiven av B. Hesselman & M. Lamm, III. Inledning och kommentarer samt ordlista (Stockholm 1919), s. 171, not 289.

250 Dyberg (1946), s. 37.251 Titeln förkortas fortsättningsvis Samtal och berättargestaltens namn skrivs

Fruntimmersskuggan. Veckoskriften är genomgående paginerad och jag an-vänder följaktligen sidnumren. Se ”Bibliografiska och biografiska notiser” för uppgifter om utgivningsfrekvens och om redaktören.

252 Benzelstierna (1884–1885), s. 63. Längre fram i journalen skärps tonen, exem-pelvis skriver censor angående det sjätte samtalet att ”authoren” har fått veta att han bör hålla inne med ”sina raisonnements om nu warande Potentater och Konungar, så framt han will att man widare skal befatta sig med desse arken”. Se s. 75f.

253 Åhlen (1987), s. 59–64; Jonny Ambrius, Att dömas till döden. Tortyr, kroppsstraff och avrättningar genom historien (Vällingby 1996), s. 130f.

254 Sveriges Rikes Lag (Stockholm 1736), s. 204 och s. 207.255 Dyberg (1946), s. 45, not 1.256 Hesselman (1919), s. XXXII.257 Lamm (1919), s. X.258 Lamm (1919), s. X.259 Om detta, se Hesselman (1919), s. XXXIX–XLII. Han drar dock slutsatsen att

den okända handstilen inte är Rosenadlers.260 Resonemanget om anonymiteten som mask och/eller kostym har inspirerats av

Margaret J. M. Ezell, ”’By a Lady’. The Mask of the Feminine in Restoration, Early Eighteenth-Century Print Culture”, The Faces of Anonymity. Anonymous and Pseudonymous Publications from the Sixteenth to the Twentieth Century. Red. Robert J. Griffin (New York 2003), s. 63–79.

261 Exempel på hur en jagposition kan övergå i en annan finns i Sedolärande Mer-curius I:8, där meningen ”Jag wil altså afskrifwa en artig lära utur en berömd Author för alla storpratare” följs av en essä i jagform om muntliga oratorer. I hu-vuddelen av I:24 utlåter sig ett berättarjag om ”Phisiognomie”, eller ”reglor före huru man skall dömma om folcks sinnen af deras ansikten”. Denna jag narration följs av en kommentar om att jag ”ärnar fuller/om Gud spar mig hälsan och lifstiden et helt år öfwer continuera med mina Ark”, som avslutar del I.

272

262 Michel Foucault, ”Vad är en författare?”. Modern litteraturteori 2. Från rysk for-malism till dekonstruktion, 2:a uppl. Red. Claes Entzenberg & Cecilia Hansson. Övers. Henrik Killander (Lund 1993), s. 329–347, citatet på s. 337. Förstautgåva: ”Qu’est-ce qu’un auteur?”, Bulletin de la Société française de Philosophie 63, 1969:3, s. 73–104.

263 Foucault (1993), s. 337.264 Olof Celsius, ÅMINNELSE-TAL Öfver KONGL. MAJESTETS TRO MAN, HOF

CANCELLER, RIDDARE SF KONGL. NORDSTJERNE-ORDEN, samt kongl. vetenskaps academiens medlem, välborne herr Olof von Dalin, Hållet För Kongl. vetenskaps academien Den 29. febr. 1764. af dess ledamot Olof Celsius (Stockholm 1764), s. 25.

265 En liknande funktion tas upp av Lundell (2002), s. 70f. I det tidningsmaterial han har studerat från 1700-talets sista år finner han en ”medborgarideologi” med ”ett (förment) egalitärt drag” som underströks av anonymiteten: ”Oavsett samhällelig rang framstod den anonyme insändaren som en medborgare bland andra […].” Lundell hävdar också, dock utan att presentera något stöd för det i form av exempel, att ett ”vanligt argument för anonymiteten var att den befor-drade sanningen”.

266 Foucault (1993), s. 336f, sammankopplar framväxten av ”författarfunktionen” med en äganderätt till texten, med det som numera kallas ’copyright’. Robert J. Griffin hävdar emellertid att det anonyma författarskapet är en företeelse som fanns kvar betydligt längre. Se hans artikel ”Anonymity and Authorship”, New Literary History, vol. 30, 1999:4, s. 877–895.

267 Foucault (1993).268 Sylwan (1892), s 172.269 Otto Varenius, Svensk tryckfrihet. En översikt (Stockholm 1931), s. 12; Thomas

von Vegesack, Smak för frihet. Opinionsbildningen i Sverige 1755–1830, 2:a utgåvan (Stockholm 2001), s. 36.

270 Carl och Edvard Carlsson (Sedolärande Mercurius) var vid tiden för utgivning-en 26 respektive 27 år, Dalin (Then Swänska Argus) 24, Johan Browallius (Den Philosophiske Mercurius, Den Swenske Patrioten) 27, Olof Celsius (Thet Swenske Nitet) 26, Andreas Hesselius (Thet Swenske Nitet, Then Swenska Sanningen) 24. Något äldre, 32 år, var Lars Salvius när han utgav Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien. Se vidare avsnittet ”Bibliografiska och biografiska notiser”, där jag också anger mina källor.

271 Bo Bennich-Björkman, Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisation av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550–1850. Diss. Studia litte-rarum Upsaliensia 5 (Uppsala 1970). Se även Sahlin (1989), s. 58ff.

272 Att Dalin var vikarierande censor vid 1730-talets slut innebär inte höjdpunkten på hans karriär, men är en intressant omständighet i sammanhanget.

273

273 För källhänvisningar, se avsnittet ”Bibliografiska och biografiska notiser”. 274 Scener där någon anonymt avlyssnar kritik mot en viss veckoskrift ”återfinnes i

nästan alla de moraliska tidskrifterna”, enligt Lamm (1908), s. 163.275 Denna ’osjälvständighet’ kan enligt Lamm förklaras med att den moraliska

veckoskriften ”ej [är] någon rent litterär form”. Se Lamm (1908), s. 156.276 För en diskussion om realismbegreppet i relation till denna period, se Malm

(2001), särskilt s. 17ff.277 Magnus Nyman beskriver och diskuterar kaffehusens roll i relation till tidnings-

läsning under 1700-talets sista decennier. Se hans Press mot friheten. Opinions-bildning i de svenska tidningarna och åsiktsbrytningar om minoriteter 1772–1786. Diss. (Uppsala 1988), s. 84–88.

278 Runefelt (2010).279 Habermas (2003).280 Habermas (2003), s. 42f.281 Habermas (2003), s. 49.282 Eivind Tjønneland, ”Kaffemytologien i opplysningstiden – mellom utopi og

demoni”, Opplysningens tidsskrifter. Norske og danske periodiske publikasjoner på 1700-tallet. Red. Eivind Tjønneland (Bergen 2008), s. 193–204, samt densam-mes ”Kultur- og livsstilsjournalistikken på 1700-tallet. En kritikk av Habermas’ offentlighetsteori”, Kulturjournalistikk. Pressen og den kulturelle offentligheten. Red. Karl Knapskog & Leif Ove Larsen (Oslo 2008), s. 81–94. Det finns många andra arbeten med kritik och försvar av Habermas teorier. Habermas har också deltagit i diskussionen i viss mån modifierat sina påståenden. Se bl.a. Craig Calhoun (red.), Habermas and the Public Sphere (Cambridge, Mass. 1992).

283 Tjønneland (2008), ”Kaffemytologien”, s. 195.284 Tjønneland (2008), ”Kaffemytologien”, s. 195; Dahlkvist (2003), s. xxvii.285 Citaten är hämtade ur Nyman (1988), s. 84. 286 Heinrich Eduard Jacob, Kaffets saga och segertåg. Övers. Johan O. Lilliehöök

(Stockholm 1937), s. 16, s. 23. Förstautgåva: Sage und Siegeszug des Kaffees. Die Biographie eines weltwirtschaftlichen Stoffes (Berlin 1934).

287 Sigfrid Svensson, ”Kaffe”, Svenska kulturbilder. Red. Sigurd Erixon & Sigurd Wallin. Band 3, del 5–6 (Stockholm 1936), s. 141–168.

288 Jacob (1937), s. 61–63.289 Resan pågick 1657–1658. En handskriven rapport lämnades till kungen efter

resans slut. Den publicerades 1963. Se Claes Rålamb, ”Diarium under resan till Konstantinopel 1657–1658”, Historiska Handlingar 37:3 (Stockholm 1963). Den bok som utgavs 1679 utgör en redigerad version av rapporten. Se Claes Rålamb, Kort Beskriffning Om thet som wid then Constantinopolitaniske Resan är föreluppit (Stockholm 1679).

274

290 Rålamb (1679), s. 42. 291 Rålamb (1963), s. 90.292 Svensson (1936), s. 142.293 Se ”Kongl. Maj:t nådigsta Privilegier för Collegium Medicum, med bifogad

Apothekare Taxa uppå alla de Medicamenter och Waror, som på Apotheken i Stockholm finnes til salu. Datum Stockholm den 30 Octobris Anno 1688”, i Anders Anton von Stiernman, Samling utaf Kongl. Bref, stadgar och förordningar 4, 1673–1688 (Stockholm 1760), s. 1046–1195. Enligt taxan kostade ”coffi” 8 öre kopparmynt per lod. Kaffe hör också till de varor som är märkta med en stjärna, vilket betyder att det är en av de ”utländska Warur [som] ofta stiga eller falla i priset”. Uppgiften finns på sidan 1079, citatet i fotnoten på sidan 1164. Se även Johan O. Lilliehöök, ”Kaffet i Sverige”, i Heinrich Eduard Jacob, Kaffets saga och segertåg, övers. Johan O. Lilliehöök (Stockholm 1937), s. 233–261, särskilt s. 235.

294 Gunnar Bolin, ”Stockholms hotell- och restaurantväsen genom tiderna”, sär-tryck ur Stockholms hotell- och restaurantförenings minnesskrift 1944 (Stockholm 1944), s. 33–184. Uppgifterna finns på s. 93 och s. 108.

295 Brian Cowan uppger att det fanns ”at least several hundred” år 1700. Brian Cowan, The Social Life of Coffee. The Emergence of the British Coffeehouse (New Haven, Conn./London 2005), s 30.

296 Kaffehus etablerades signifikativt nog först i viktiga hamnstäder. 1716 fanns ett i Karlskrona som var den viktigaste hamnen för krigsskepp. Se Christopher Polhem, Christopher Polhems Efterlämnade skrifter. 2. Nationalekonomiska och politiska skrifter. Red. Gösta Lindeberg, Lychnos-Bibliotek vol. 10:2 (Uppsala 1951), s. 67.

297 [Fredrik Wilhelm von Ehrenheim], Tessin och Tessiniana. Biographie med Anec-doter och Reflexioner, samlade utur Framledne Riks-rådet m.m. Grefve C. G. Tes-sins Egenhändiga Manuscripter (Stockholm 1819), s. 377.

298 Svensson (1936), s. 141, citerar Extra-Posten 1 september 1794: ”de från Turkiet med Kon. Carl XII år 1715 hemkomne Svenske Herrar, lära för alfware uti wåer kära Fädernesland hafwa infört denna Österländska dryck.”

299 Se t.ex. [J. M. Norsbergh], ”Skrifvaren J. M. Norsberghs dagbok 1707–1710”, Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter III, utgiven av August Quennerstedt (Lund 1907), s. 183–250. Norsbergh berättar, s. 237, att ”turckarne” i Konstantinopel avslutar sina måltider med att ”sättia […] en panna medh cauffi att kockas, och då det wähl kockat ähr, drijcka dhe till mans 4 à 5 tassar och derjempte röcka dhe starckt tooback”.

300 Bolin (1994), s. 94f.301 Exempelvis skriver Lars Elgklou i Kaffeboken (Höganäs 1993), s. 182, att ett skål-

pund (425 gram) kaffebönor år 1740 kostade 50 daler kopparmynt, lika mycket som en dräng fick i kontant ersättning under ett år. Tyvärr saknas källhän-

275

visning för denna uppgift. Samma upplysning om kaffepriset finns i Lars O. Lagerqvist & Ernst Nathorst-Böös, Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, 5:e rev. upplagan (Stockholm 2002), s. 80. Även här saknas käll-hänvisning. Uppgiften är dock borttagen ur 6:e rev. utgåvan (Stockholm 2012). En omräkning ger vid handen att 50 daler kopparmynt 1740 skulle motsvara 42 171 kronor 2012, mätt med löneindex, d.v.s. hur länge en manlig grovarbetare behövde arbeta för att tjäna en viss summa. Omräkningen har gjorts med hjälp av Edvinsson, ”Prisomräknare från medeltiden till 2100”, Portalen för historisk statistik, uppdaterad 2013-05-04, läst 2013-07-23, www.historia.se.

302 Stockholms stads Pris-courant nr 1, 3 mars 1740. ”Martiniques”, som avser kaffe från Västindiska öarna, förekommer också emellanåt och såldes för lägre pris, 3–3,5 daler kopparmynt. Se t.ex. Stockholms stads Pris-courant nr 4, 24 mars 1740. Claës Lundin och August Strindberg meddelar att ett skålpund kaffe kostade 6 daler i kryddbod 1747. Se deras Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (Stockholm 1882), s. 480.

303 Mätt med löneindex, d.v.s. hur länge en manlig grovarbetare behövde arbeta för att tjäna en viss summa, motsvarar 4–5 daler kopparmynt år 1740 3 400– 4 100 kronor år 2012. Omräkningen har gjorts med hjälp av Edvinsson, ”Prisomräk-nare från medeltiden till 2100”, Portalen för historisk statistik, uppdaterad 2013-05-04, läst 2013-07-23, www.historia.se.

304 Taxa, Inrättad år 1726, Hwar efter Tullen och Licenten För Utgående och Inkom-mande Waror Wid Stora Siö-Tullen/ efter en wiss Afgift af Hundradet/kommer at erläggas/ifrån den 15. Maij Anno 1730 (Stockholm 1730). Som jämförelse kan nämnas att ett par ”Tåfflor”, d.v.s. skor, kostade lika mycket som ett skålpund kaffe. Ett skålpund te var betydligt dyrare, det kostade 3 daler silvermynt 1730. Naturligtvis kan det faktiska försäljningspriset ha varit både högre och lägre. Priscouranten angav ett grossistpris, och det pris som angavs i tulltaxorna var baserat på en uppskattning av myndigheterna och motsvarar inte nödvändigtvis vad kaffet såldes för.

305 [Ehrenheim] (1819), s. 377.306 Elias Granroth, ”Enfaldige tanckar om caffe och de inhemska wäxter, som pläga

brukas i des ställe, Åbo 1755”, utgiven i faksimil under titeln Vaatimattomia aja-tuksia kahvista ja niistä kotimaisista kasveista, joita on tapana käyttää sen asemesta (Helsingfors 1971), s. 5.

307 Namnen nämns av Bolin (1944), s. 93. 1729 bildades enligt samma källa, s. 108, ”Caffe- och munskänkssocieteten” för att tillvarata kaffeserverarnas intressen.

308 Uppgiften om Paris första kaffehus är hämtad ur den osignerade artikeln ”Kaffe-hus”, Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi, band 13. Red. Theodor Westrin (Stockholm 1910), spalt 541.

309 Bolin (1944), s. 108; Henel (1728), s. 212f.

276

310 Henel (1728), s. 213.311 Stockholms stadsarkiv, Handelskollegiet, Ansökningar, E III d 1–4 samt E III e.312 Enligt Henels adresskalender drevs även ett antal vinkällare och trakteringar av

änkor. Se Henel (1728), s. 209–213.313 Bolin (1944), s. 107. Antalet krogar växte dessutom under hela decenniet och

1741 fanns det, enligt Henrik Alm, ”nära 800 krogar i Stockholm, och detta har nog både relativt och absolut varit det högsta i Stockholms historia”. Se Henrik Alm, ”Vinskänkar och källare i Stockholm”, särtryck ur Stockholms hotell- och restaurantförenings minnesskrift 1944 (Stockholm 1944), s. 185–360, särskilt s. 188.

314 20 kaffehus skulle enligt societeten drivas av borgare, det vill säga personer med burskap. Övriga fem rättigheter förbehölls före detta borgare och fattiga. Detta enligt Bolin (1944), s. 108.

315 Bolin (1944), s. 111.316 Kaffehusen ”besöktes aldrig av kvinnliga gäster”, skriver Bolin (1944), s. 111. Han

understryker att detsamma gäller för källare och krogar under 1700-talet.317 Detta överensstämmer med vad som är känt om kaffehusen i London där ”the

most common reason for women to be in a coffee-house was as workers”. Kvin-nor drev kaffehus eller var servitriser. Det finns också belägg för att prostituerade kvinnor sökte kunder på kaffehus. Se Ellis (2001), s. 31ff.

318 Olov Hiorter, Almanach För Åhret, Efter wår Frälsares Christi Födelse, 1747 (Stockholm 1746). Opaginerad.

319 Cowan (2005), s. 104ff och s. 175f.320 Nyman (1988), s. 93.321 Polhem (1951), s. 67. 322 Citaten är hämtade ur bokprospekten för dessa böcker. Se [Nils Hufwedsson

Dal], D. Johannis Loccenii fordom Sweriges Historiographi. Antiquitates Sveo-go-thicæ, eller Swenske och Göthiske gamle handlingar (Stockholm 1727) respektive [Johan Neostadius], Emedan man är sinnad at med kongl. may:tz allernådigste tilstånd och privilegio låta genom trycket utgå, om tobacks-planteringen, en hand-gripelig och påförlijtelig underrättelse, under titul af En rätt rychtad swänsk tobacks- planta (Stockholm 1731).

323 Andra exempel på försäljningsställen under 1730-talets första hälft är ”Langen-bergs kiällare, eller den så kallade Spanska wijnpijpan n:o 70”, där det mycket seriösa arbetet Kort inledning till den gamla och nya swenska historien fanns till ”kiöps”, och ”hattstofferaren herr O. Wallmans bod wid Riddarhus-torget” där det såldes en debattskrift om Ostindiska kompaniet. Se Elisæo Hyphoff, Kort Inledning til den gamla och nya Swenska Historien (Stockholm 1731) respektive [Johan Arckenholtz], En wäns swar utur Stockholm, til sin gode wän uti Giöthe-borg; hwarjemte auctoren til Hushålds-rådet för december månad, behörigen afwij-ses, angående swenske Ost-indiske compagniet (Stockholm 1734).

277

324 Om Riddarhustorgets roll, se Sennefelt (2011), s. 60–72, citatet från s. 63.325 Claës Lundin, ”Källare och kaffehus i Stockholm under senare hälften af

1700-talet”, Sankt Eriks årsbok 1903 (Stockholm 1903), s. 34–56, särskilt s. 54f.326 Bolin (1944), s. 93f. Exempel på förordningar där spel på kaffehusen tas upp

är Kongl. maj:ts Placat Och Förbud, Angående Hwarjehanda otilbörligt Spel och Dobbel på Källare och Caffee Hus, så wäl som hemma i husen. Gifwit Stockholm den 12 novemb. åhr 1719 (Stockhom 1719); Kongl. maj:ts Förklaring Öfwer För-ordningen Af den 12. Novemb. 1730. Om Spehl och Dobbel. Gifwen Stockholm i Råd-cammaren then 6. octob. 1731 (Stockholm 1731).

327 Komedin Svenska Sprätthöken uppfördes första gången 1737 på Kungliga Swenska skådeplatsen och trycktes 1740. Se Lennart Breitholtz, ”Inledning”, i Carl Gyllenborg, Swenska Sprätthöken. Komedi (Stockholm 1959), s. 7–18. ”Tourongs Caffé-hus” syftar förmodligen på en servering som drevs av Claude Thurou vid Storkyrkobrinken. Se Einar Törnqvist, ”Ordförklaringar”, i Gyllen-borg (1959), s. 115–136, särskilt s. 118.

328 Breitholtz (1959), s. 11, menar att Gyllenborgs förebild var Le François à Londres av Louis de Boissy, som trycktes första gången 1727. Enligt Breitholtz utökade och förändrade Gyllenborg pjäsen på ett substantiellt sätt. Jag har haft tillgång till Boissys pjäs i en utgåva från 1733 och kan konstatera att kaffehusskildringen hör till det som lagts till. Det kan ses som en indikation på att Gyllenborg byggde på lokala exempel och/eller egna intryck, även om innehållet givetvis är en fiktion. Se Louis de Boissy, Le François a Londres. Comedie (Utrecht 1733).

329 ”Mat och brännvin fanns överallt”, skriver Henrik Alm om de regler som rådde på serveringarna under 1700-talets första hälft. Se Alm (1944), s. 188. Även i London var ”the coffeehouse […] a favored location for social dining. In this way, a well-equipped coffeehouse was little different from a tavern […]”, skriver Cowan (2005), s. 181.

330 De särskilda brännvinsbrännerierna hade privilegium på att framställa bränn-vin, men inte rätt att sälja ”i minut”, det vill säga portionsvis. Se Kongl. Majt:ts Nådige Förordning; Angående En ny inrättning af Brännewins Accisen, så i Stä-derna/ som på Landet. Gifwen i Stockholm i Råd-Cammaren then 21. Julii 1731.

331 [Magistraten i Stockholm], Publication, angående Distillerare och Winskiänckar, samt cafe-kokare och Apothekare, som Bränwinssälgning i Minut idka och bruka. Dat. Stockholms-Rådhus den 18. septemb. anno 1731 (Stockholm 1731).

332 En annan förklaring, framförd i Granroths avhandling från 1755, är att kaffet blev utblandat utan att gästerna märkte det. Se Granroth (1971 [1755]), s. 25f.

333 Cowan (2005), s. 80ff.334 Kongl. Maj:ts Stadga, Angående Wåldsamheters förekommande i Stockholms Stad

och desz Förstäder. Gifwen Stockholm i Råd-Cammaren den 5 Aprilis 1737 (Stock-

278

holm 1737). Se även Reinhold Gustaf Modée, Utdrag utur alle ifrån den 7. de-cemb. 1718/1719 utkomne Publique Handlingar, Placater, Förordningar, Resolutio-ner och Publicationer. Del 2 1730–1740 (Stockhom 1746), s. 1323f. Kaffehusen tas upp som ett ställe där det förekommer ”nattsamqwäm”. Kaffehusen fick inte ta emot gäster efter kl. 22 på sommaren och efter kl. 21 på vintern. Skedde det kunde värdarna dömas till dryga bötesstraff.

335 PUBLICATION, Angående VISITATIONER, Som af Upsynings-Mennerne hos Wederbörande komma at förrättas. Dat. Stockholms Rådhus den 26. Februarii An. 1732 (Stockholm 1732).

336 Lundin (1903), s. 52; Mats Rehnberg, Stora krogboken. Bilder ur restauranglivets kulturhistoria (Stockholm 1955), s. 109.

337 Henel (1728), titelsidan.338 Nyman (1988), s. 86f, redovisar belägg i den riktningen för 1700-talets sista tre

decennier.339 Elof Ehnmark,”Bellmanstidens nöjesliv”, Det glada Sverige. Våra fester och

högtider genom tiderna. Red. Gösta Berg, Birger Beckman, Bengt Idestam-Alm-quist & Gunnar Munthe, band 2 (Stockholm 1947), s. 1124–1204. Citatet på s. 1140.

340 Magnus Orrelius, Tankar, om Öfwerflöds-Warors Försäljare, och i synnerhet om Caffe-skänkerier (Stockholm 1765), opaginerad. Orrelius nämner att det på kaffe-hus förutom kaffe och choklad serveras enbart ”de swagaste Liqveurer”. Enligt SAOB, ”likör”, kunde ordet vid denna tid syfta på såväl brännvin som det vi idag kallar likörer.

341 Ofta tas det för givet att kaffeförbuden hade politiska skäl, en myndigheternas vilja att förhindra framväxande möteskulturer. Se t.ex. Dahlkvist (2003), s. xii. Men den uttalade politiska intentionen var vid alla dessa tillfällen att yppighet och överflöd skulle begränsas. Förbudet 1756 kom dessutom till stånd på bonde-ståndets initiativ. De tre högre stånden hade genomdrivit ett förbud mot hem-bränning och i gengäld krävde bönderna ett kaffeförbud som drabbade adeln och det välbesuttna borgerskapet. Om detta se Lilliehöök (1937), s. 240.

342 Lilliehöök (1937), s. 240–246.343 Habermas (2003), s. 48.344 Habermas (2003), s. 48.345 Ulla Heise, Kaffee und Kaffeehaus. Eine Kulturgeschichte (Leipzig 1987), s. 133.

Heise nämner i sammanhanget Altenecks och Grigsby kaffehus i Stockholm. Båda dessa figurerar i Then Swänska Argus, men Grigsby var ett av Londons kaffehus och omtalas i ett insändarbrev från London.

346 Vanligare är dock att kaffehus omtalas i allmänna ordalag i Sedolärande Mercu-rius – till exempel ”et stort Caffé-hus här i Staden” (I:10).

347 Namnet stavas då ”Rousels Caffe-Hus”.

279

348 Se Sylwan (1892), s. 132. 349 Se även Runefelt (2010), s. 346.350 Runefelt (2010) läser kaffehusskildringen i Then Swänska Argus som en kritik

av en ny konsumtionskultur. För Dalin var kaffehuset, skriver Runefelt på s. 347, ”en tummelplats för ränksmideri, lappri, slarvers och sprätthökar, och ett uttryck för samtidens omåttlighet och fäbless för nyheter”.

351 Karlsson (2007) ägnar sin avhandling åt sprätthöken som litterär typ. Han på-pekar, s. 64, att sprätthök är ”liktydigt med en som har en förfinad smak vad det gäller det yttre”. Karlsson konstaterar att det fanns flera besläktade begrepp. ”Dalin tillåter sig att använda ’petit-maitre’, ’sprätthök’ och ’sprätt-’ utan när-mare urskillning”, skriver han på s. 61.

352 Se även Thet Swenske Nitet nr 7, där det i en satirisk tidningsnotis rapporteras från ”Gvillemots Caffe-Hus d. 30 Jun. I Dag Klåckan wid pass 11 kommo en så stor hoop med Sprätthökar hit swärmande, at man min sig ei i manna minne hafwa sedt en så stor flåck af desse diuren på en gång”.

353 Som jag redan nämnt finns det i flera fall direkta förlagor i The Tatler och The Spectator.

354 Cowan (2004), s. 346.355 Cowan (2004), s 347ff. Se även Cowan (2005), s. 243f. 356 Runefelt (2010), s. 353.357 Runefelt (2010), s. 347.358 Att trycket/läsningen innebär fördelar är ett återkommande argument i vecko-

skrifterna, exempelvis i Sedolärande Mercurius I:8 där arket fylls av en utlägg-ning av en berömd ”Author”. Denne förklarar: ”Jag håller en ledsam storpratare, eller Sagudiktare, för mycket oliderligare än den som skrifwer widlöfftigt. En bok kan man slänga utur handen när han begynner at blifwa ledsam och för-tretelig […].”

359 Berättelsen inleds med en litet stycke om att satiren är byggd på ett arbete av ”en mycket berömd Author”.

360 Holmberg (2000), s. 80f.361 Kungliga biblioteket, Brev till fru Eva Juliana Insenstierna på Harg, D 850.362 Användningen av pluralformen tidningar är här i linje med tidens bruk, då ordet

syftade på ’nyheter’ och inte på en tryckt pappersprodukt.363 Holmberg (2000), s. 82; Holmberg (2005), s. 126. Sylwan (1892) nämner den på

s. 83f.364 För att kunna transportera meddelanden krävdes tillgång på slavar, betjänter

eller andra budbärare. Om sådan tidig postgång skriver Alvin F. Harlow, Old Post Bags. The Story of the Sending of a Letter in Ancient and Modern Times (New York/London 1928), s. 7ff. Med tiden växte även andra funktioner – att bygga

280

och bibehålla nätverk och att förmedla nyheter och kunskap. För detta syfte utvecklades mer organiserade budbärningsystem, exempelvis mellan medeltida kloster i Mellaneuropa. Se Holmberg (2000), s. 24.

365 ”Korrespondens via brev var det sätt som Sverige styrdes på under tidigmo-dern tid. Förutom via direkta personkontakter var det via posten som staten skötte sin maktutövning. Några andra sätt att kommunicera beslut och order på fanns inte”, skriver Magnus Linnarsson, Postgång på växlande villkor. Det svenska postväsendets organisation under stormaktstiden. Diss. Södertörn Doctoral Dissertations 49 (Lund 2010), s. 49. Se även Bladh (1999), s. 36ff.

366 Holmberg (2005), s. 41ff; Droste (2006), s. 135f.367 Bladh (1999), s. 55.368 Reduktionen innebar att staten återtog egendomar som tidigare skänkts till

adeln. Under 1600-talet lät Karl X Gustav och Karl XI genomföra en stor re-duktion där så mycket som hälften av adelns jordinnehav återgick till staten. Se Stellan Dahlgren, ”reduktioner”, Nationalencyclopedin, band 15 (Höganäs 1994), s. 455.

369 Sedel användes enligt SAOB ”om lös papperslapp (försedd med skrift) som åtföl-jer ett brev”.

370 Hakon Stangerup, Avisens Historie i de Lande, der skabte den: England, Frankrig, Tyskland og USA. I: Fra de første Tilløb til 1850 (Köpenhamn 1973), s. 30–32. Sylwan (1892), s. 2, omtalar samma fenomen, men använder ett annat begrepp, ”pagella”: ”ett särskildt papper, som bilades det egentliga brefvet; en dylik s. k. pagella kunde sändas omkring till adressatens vänner och vänners vänner och sålunda sprida nyheterna i vida kretsar.”

371 Heiko Droste tar upp behovet av en klar definition av vad en handskriven tid-ning är. Liksom trycka tidningar bör material bedömas och definieras uti-från ”universal scope, publicity, regularity and actuality”, menar han. Se Heiko Droste, ”Degrees of Publicity. Handwritten Newspapers in the Seventeenth and Eighteenth Centuries”, LIR.Journal 2011:1, s. 67–83, citatet på s. 69.

372 Stangerup (1973), s. 32.373 Se även Veluwenkamp (2006).374 Holmberg (2005), s. 124–129.375 Holmberg (2005), s. 124, skriver också att posttjänstemännen ”kunde förmod-

ligen skaffa sig större inkomster på denna bisyssla än på det ordinarie arbetet” och att ”det fanns betydligt fler journalister i den handskrivna än tryckta press-sen”. Se även Emil Key, Försök till svenska tidningspressens historia. Första delen. 1634–1719 (Stockholm 1883), s. 69, som menar att antalet ”’nyhets skrifvare” inom posten var ”långt talrikare än man föreställer sig” och, s. 68, att posttjäns-temännens ”embetsbefattning också bäst lämpade sig derför”.

281

376 Flera bevarade material finns emellertid på Kungliga biblioteket.377 Holmberg (2005), s. 125.378 Citerat från Key (1883), s. 66.379 Citerat från Key (1883), s. 65. Se även Holmberg (2005), s. 125.380 Det skrevs även bilagor till Posttidningar för hand som distribuerades tillsam-

mans med den tryckta tidningen. Sylwan (1892), s. 81, beskriver ett sådant ma-terial från 1755: ”en mängd skrifna bilagor, ungefär en för hvarje ordinarie num-mer, på blad af vexlande format, skrifna med vexlande handstilar. De äro direkta tillägg till Posttidningarna […].”

381 Holmberg (2000), s. 80f; Holmberg (2005), s. 124.382 Holmberg (2000), s. 81; Holmberg (2005), s. 124.383 Se exempelvis ”Warschau d: 22 aug: 1728”.384 På några brev saknas dock poststämplar.385 Sylwan (1892), s. 84, fotnot 1, tolkar det ord som jag bedömer som oläsligt som

”1/4 fambn” vilket skulle kunna tyda på att betalningen skedde med ved. Lider kunde vid denna tid användas i meningen ”fortsätta”. Se SAOB, ”lida.v.1”.

386 Se brev rubricerat ”Stockholm d: 6. Juli 1727” för ett tydligt exempel på den an-dra stämpeln och ”Malmö d: 25 Juli” för ett exempel på flera handstilar i samma brev.

387 Se t.ex. ”Stockholm d. 2 Octobr 1728”.388 Enligt den ”Titular-Bok” som ingick i Biurmans brevställare skulle titlar an-

vändas ”öfver och under, samt på Utan-Skriften af Brefwen”. ”Grefwinnor och Baronessor [kallas] Högwälborna/ de öfrige af Adeln Wälborna.” Se [Biurman] (1729), s. 62 och s. 66.

389 Exemplen är hämtade ur Posttidningar 1728:1. Ibland tycks även skribenterna i Madame Insenstiernas tidningar närma sig denna konvention; vissa brev är uppdelade i notiser med ort och datum för de olika nyheterna understrukna som ett slags mellanrubrik.

390 Stangerup (1973), s. 32.391 Holmberg (2000), s. 80f; Holmberg (2005), s. 124.392 Svårigheten ligger till stor del i det faktum att handstilarna i Madame Insensti-

ernas tidningar är mycket svårtydda. 393 Detta noteras även av Holmberg (2000), se bildtexten s. 82.394 Jag räknar här inte de affärsorienterade annonserna i Posttidningar som nyheter.

Dessa hade självfallet stort nyhetsvärde för läsarna, framför allt för stockholms-borna. Östman (1985), s. 19, betonar Posttidningars betydelse som ”an advertising medium for the retail trade”.

395 Med toppar menar jag att nyheten presenteras som en av de tre första. Nyheter från Wien toppar samtliga nyhetsbrev i januari 1728 och alla nummer av Post-tidningar.

282

396 Det tas upp i brev 18 och 29 januari. Posttidningar behandlar konflikten i varje nummer med hänvisning till källor omväxlande i Madrid och London.

397 Exemplet stöder något som Droste hävdar, nämligen att handskrivna tidningar generellt var snabbare med nyhetsförmeding än den tryckta. Se Droste (2011), s. 77, s. 79.

398 Se nyhetsbrev ”Stockholm 29 Januari 1728” och ”Stockholm 18 Januari 1728”.399 Bl.a. Droste (2011), s. 77, menar att det kan ha förekommit ”different editions

for specific groups of customers”.400 Uppgifterna om levnadsår är hämtade ur Gustaf Elgenstierna, Den introdu-

cerade Svenska Adelns ättartavlor med tillägg och rättelser IV (Stockholm 1928), faksimilutgåva Stockholm 1998, s. 14.

401 Carl Szabad (red.), Supplement till Den introducerade svenska adelns ättartavlor, ursprungligen utgivna av Gustaf Elgenstierna, band I (Solna 2008), s. 170; Bengt Hildebrand, ”Feif(f), släkt”, Svenskt biografiskt lexikon, band 15 (1956), s. 507.

402 Släkterna Mackay respektive Fyfe.403 Eva Höök kallas i vissa källor Eva Andersdotter Höök och i andra Eva Lars-

son Höök. Eva Hööks första make Henrik Insen (1660–1701) var handelsman i Stockholm, kommissarie i Kommerskollegium och blev adlad Insenstierna. Med honom fick Eva Höök flera barn, varav Eva Insenstierna var ett. Efter Henrik Insenstiernas död gifte Eva Höök om sig med Carl Broman (1666–1722) som hon fick nio barn med. Uppgifterna har hämtats ur Stefan Simander och Henrik Ågren, ”Arvet efter Isak Mackey. Framtidsutsikterna för en grupp brukspatronsättlingar under svenskt 1600- och 1700-tal”, Släktforskarnas års-bok 2007. Red. Håkan Skogsjö (Sundbyberg 2007), s. 217–256. Citatet från s. 239. Släktförhållandena finns även beskrivna i Hans Beskow, Bruksherrgårdar i Gästrikland. Diss. Nordiska museets handlingar 47 (Stockholm 1954), s. 34, och i Tord Andersson, Träslott och fransyskt smide. Glimtar ur Gysinge bruks historia (Gävle 1978), s. 16–18. Se även Elgenstierna (1928 [1998]), s. 14.

404 Adressatens andra förnamn – Juliana – ger tyvärr inte någon klarhet i frågan. Sylwan (1892), s. 83, skriver att breven sändes till ”enkefru E. J. Insenstierna”. Det tyder på att han tänkte på Eva Höök som mottagare. Dottern Eva blev inte änka förrän 1736.

405 Sonen Anders Insenstierna kom så småningom henne till hjälp, skriver Anders-son (1978), s. 18. Efter hans död 1736 löste en annan son, Karl Broman, ut modern och syskonen och var brukspatron i tolv år fram till 1748.

406 I detta släktnätverk fanns genom giftermål med Eva Insenstiernas mormor och hennes systrar bl.a. Erik Benzelius d. ä., professor och ärkebiskop, Jonas For-nelius, rektor för Uppsala universitet, och Henrik Schütz, rektor för Uppsala universitet och domprost. Se Simander & Ågren (2007), s. 227f.

283

407 Henrik Insenstierna (1690–1708), kapten i Sachsiska infanteriregementet, avled 1708-10-17 i Kolkanpää, Estland. Se Elgenstierna (1928 [1998]), s. 14.

408 Sven Sjöberg, Rysshärjningarna i Norduppland (Bromma 1976), s. 31ff. Se även Karin Grape & Bertil Karlsson, Harg – ett uppländskt brukssamhälle, Bruks-seminariet, kompendium 6, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms uni-versitet (Stockholm 1983), s. 21f.

409 Grape & Karlsson (1983), s. 22.410 Sjöberg (1976), s. 54.411 Juan de Segura, Processo de cartas de amores. A Critical and Annotated Edition

of this First Epistolary Novel (1548) together with an English transl. by Edwin B. Place, Northwestern university studies. Humanities series 23 (Evanston 1950). Se Beebee (1999), s. 231–258, för fler exempel.

412 Beebee (1999), s. 79. 413 På Kungliga biblioteket finns en vacker utgåva från 1726 som ägts av Pehr Luth

(1744–1836), bibliotekarie i Skara: Marie de Rabutin-Chantal Sévigné, Lettres de madame Rabutin-Chantal, marquise de Sevigné, à madame la comtesse de Girg-nan, sa fille, 2 vol. (Haag 1726).

414 Se Böök (1907), s. 274, och Leffler (2007), s. 17.415 Se Östman (1985), s. 33 och s. 40.416 Ett par exempel är Ett bref, som en pålsk adelszman, hwilken är stadder hoos

konungen, där han wistas uti Sachsen, har skrifwit til en desz uti Cracow waran-de wänn. Daterat Dresden den 12 martij åhr 1700 (Stockholm 1700) och [Carl Magnus Palm], En svensk gudfruchtig fångas hiertröriga bref, skrifvit utur Siberien i Ryssland, til Sverige. För thess verdighet skul, utaf tyskan afsatt på svensko, och af trycket utgångit, åhr 1716 uti augusti månad (Skara 1716).

417 Peter Burke, Samtalskonstens historia. Övers. Gustaf Gimdal (Göteborg 1995), s. 95 ff, s. 115. Förstautgåva: The Art of Conversation (Cambridge 1993).

418 Lundell (2002), s. 32f.419 Undantagen är Den Swenske Patrioten, Skuggan Af den döda Argus, Samtal

emellan Argi Skugga och en obekant Fruntimbers Skugga och Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien.

420 Lamm (1919), s. XI. 421 Funck (2008), s. 131; Karlsson (2007), s. 41.422 [Sahlstedt], (1739), opaginerad. 423 Sylwan (1892), s. 160.424 Oscarsson (2000), s. 104.425 Hesselman (1919), s. XXX. Se även Lamm (1908), s. 154–155, där han klart anger

fyra brev som enligt honom är skrivna av andra. Han nämner också att så kan vara fallet med fler brev.

284

426 Lamm (1908), s. 155.427 Lamm (1919), s. XI.428 Se t.ex. Sylwan (1892), s. 157f.429 Sylwan (1892), s. 133. 430 Sylwan (1892), s. 229. Se även Warburg (1884), s. 54, som skriver om hur detta

material höjer kvaliteten i veckoskriften utan att fästa vikt vid brevformen. Han nämner dock att det finns ”brefskrifvare”. Se även Funck (2008), s. 27f.

431 Oscarsson (2000), s. 102. Böök har som tidigare nämnts lyft fram ”novellistiska element” i några brevessäer i Then Swänska Argus, men inte tagit upp det bre-dare materialet, de många läsarbreven. Se Böök (1907), s. 96f. Se även Leffler (2007), s. 35–40. Som en bakgrund till de brevromaner som utkom på 1770-talet beskriver hon fiktiva brevinslag i Then Swänska Argus samt i några moraliska veckoskrifter och tidningar senare under seklet.

432 Hälsningsfraser är också ett drag i det muntliga talet. Vissa aspekter av den retoriska grundstrukturen för muntliga tal remedierades i brevretoriken. Till det som är av brevkaraktär skulle man också kunna räkna de många förbindliga apostroferingar som finns i bland annat Then Swänska Argus, men jag har här valt att hålla mig till brevs mer formella kännetecken.

433 Ett insänt brev med ett följebrev, som uppges vara skrivet av någon annan, räk-nas således som två.

434 Veckoskriften utgavs i tre delar om vardera 24 ark. I första volymen finns några enstaka brevreferenser (t.ex. I:6) men inga texter av brevkaraktär eller remedi-erade brev. I den andra ingår åtta remedierade brev – i nr 5, 16 (2 st), 19, 20 (2 st), 21, 22 – och flera brevreferenser (t.ex i 19). Av brevkaraktär är inramningen till en dikt som avslutar II:1 och ett stycke i nr 18. I den tredje delen ingår 27 remedierade brev. De finns i Sedolärande Mercurius III nr 2, 3, 4 (2 st), 5, 6, 7, 9 (2 st), 10 (4 st), 12 (2 st), 13 (2 st), 14, 16, 17, 18 (2 st), 20 (3 st), 22, 23. Det finns även många brevreferenser i form av hänvisningar till korrespondens, t.ex. i III:förordet, 2, 5.

435 Texter som jag räknat som remedierade brev finns i Then Swänska Argus I:3, 6, 8 (2 st), 9, 11, 13, 19, 20 (2 st), 24, 33, 36, 40, 43, 49, 50; II: 25 (2 st), 32, 36 (6 st), 39, 44, 45, 46. I vissa fall är materialet sådant att det undgår entydlig ’sortering’, det blir då sist och slutligen en tolkningsfråga om det är ett remedierat brev eller en brevreferens.

436 I Den Philosophiske Mercurius nr 1 och i Den Swenske Patrioten nr 1 och 5.437 Detta brev finns på en inledande opaginerad sida i Samtal emellan Argi Skugga

och en obekant Fruentimbers Skugga. 438 Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga, s. 57f.439 I Thet Swenske Nitet ingår remedierade brev i nr 5, 6 (2 st), 7, 8, 10, 14, 15, 25, 26,

28. Brevreferenser finns t.ex. i nr 6, 26, 29; partier av brevkaraktär t.ex. i 14 och 32.

285

440 Brevet uppges vara avsänt från ”Flitbyholm, den 8. decembr. 1738”. Det är tryckt i Stockholm 1738 på samma tryckeri som Thet Swenske Nitet. Ytterligare ett inlägg är [Abraham Sahlstedt], Til Det swenska nitet, uppå des XXV. arck (Stock-holm 1738).

441 Remedierade brev i Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien finns i nr 6, 10 (2 st), 11, 16, 17 (2 st), 19, 21, 24, 29, 35, 39, 44 (2 st), 46. Brevreferens finns bl.a. i nr 9 och exempel på text med brevkaraktär finns i nr 36 och 43.

442 I Then Swenska Sanningen finns remedierade brev i nr 5, 7 (2 st), 13 (2 st), 16 (2 st), 17, 18, 23. Även ’Sanningens’ svar på brev är utformade som brev med häls-ningsfraser, datum och så vidare och räknas således till de remedierade breven.

443 Se t. ex. Then Swänska Argus I:8, 29; II:40.444 Orden från The History of Charles Grandison In a Series of Letters (London 1753–

1754) är här citerade från Natascha Würzbach, The Novel in Letters. Epistolary Fiction in the Early English Novel, 1678–1740 (London 1969), s. xvi.

445 Dessa forskningsinsatser har jag beskrivit i avhandlingens inledning och jag återkommer också till dem i det föreliggande kapitlet.

446 Fairclough (1995), bl.a. s. 4ff, s. 201–205.447 Ett bidrag som sägs vara ”af en obekant hand tilsände” finns dock i I:6, och är en

dikt som lovordar veckoskriftens ”läro Sorter […] til nytto landet gifne”. Dikten sägs i en inledande redaktionell kommentar vara skriven av ”et Fruentimmer” och därför ”äga […] et dubbelt wärde”.

448 Sylwan (1892), s. 132f, not 1.449 Enligt Sylwan (1892), s. 133, not 1, är både II:9 och II:13 översättningar ur tyska

Der Patriot. Att de är byggda på annan ”Author” nämns också i arken. Citaten är gjorda från den innehållsförteckning, som avslutar andra delen.

450 Mackie (1998), s. 169ff.451 Se Funck (2008), s. 111–127; Runefelt (2005), bl.a. s. 37. 452 Boëthius (1929), s. 422.453 Bertil Boëthius, Magistraten och borgerskapet i Stockholm 1719–1815 (Stockholm

1943), s. 158.454 Funck (2008), s. 129–156, citatet från s. 131.455 Funck (2008), s. 131.456 Böök (1907), s. 274, och Leffler (2007), s. 17.457 Sahlstedt (1739).458 Se Fredric V. Bogel, The Difference Satire Makes. Rhetoric and Reading from

Jonson to Byron (Ithaka, N.Y./London 2001), s. 1; Svenskt litteraturlexikon. 2:a utvidgade upplagan (Lund 1970), s. 491f.

459 Bogel (2001), s. 42.460 Shevelow (1989), s. 3.

286

461 Judith Curlee, ”’One Said a Jealous Wife Was Like’. The Constructions of Wives and Husbands in Seventeenth-Century English Jests”, Performing Gender and Comedy. Theories, Texts and Contexts. Red. Shannon Hengen (Amsterdam 1998), s. 35–46, citaten från s. 44.

462 Se Mansén (2011), s. 133.463 Hushållningsläran, œconomia, byggde på att affekterna kontrollerades, att de

hierarkiska relationerna mellan hushållets medlemmar upprätthölls och att alla fullgjorde sina skyldigheter, såväl moraliskt som praktiskt. Husfaderns skyldig-heter att råda och hustruns skyldighet att lyda var på det viset en grundsten i det samhällsekonomiska tänkandet. Leif Runefelt, Hushållningens dygder. Affekt-lära, hushållningslära och ekonomiskt tänkande under svensk stormaktstid. Diss. (Stockholm 2001). Se särskilt s. 91ff. Se även Runefelt (2005); Runefelt (2010).

464 Runefelt (2005), s. 28.465 Se Helmius (2011), som analyserar modekritiken i Sedolärande Mercurius och

Then Swänska Argus. 466 Celsius (1764), s. 24.467 Det tryckeriägande paret Peter och Margareta Momma bröt det statliga nyhets-

monopolet när de 1742 började utge en nyhetstidning på franska, Stockholm. Gazette (1742–1758). De startade också den första lokaltidningen i Stockholm, Stockholms Weckoblad, som utkom 1745–1779. Även Göteborg fick en lokaltid-ning på 1740-talet: Götheborgs Wecko-Lista (1749–1757). Se Oscarsson (2000), s. 119.

468 [Jacob Mörk] Adalriks och Giöthildas äfwentyr. Del 1–2 (Stockholm 1742–1744). De 908 sidorna publicerades och såldes i sexton kapitel, vart och ett med numre-rade titelblad. Dessa kapitel trycktes allteftersom de tillkom i Mörks skrivkam-mare. Förutom periodiciteten skiljer sig berättelsen markant från de moraliska veckoskrifterna, bland annat genom att den dygdelärande handlingen utspelas i en idealiserad götisk forntid. Senare på 1740-talet kom första delen av en ny romanliknande långberättelse av Mörk: Thecla, eller den bepröfwade trones dygd (1749–1758). Båda dessa arbeten behandlas av Malm (2001), s. 95–140.

469 Warburg (1884), s. 168; Lamm (1919), s. VI; Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperi-odiskalitteratur/1/1_28.htm.

470 [Carl Christoffer Gjörwell], Bref Om Blandade Ämnen (Stockholm 1754). Vecko-skriften utkom med 12 nummer/”stycken”, varav 11/12 var ett dubbelnummer. Sju nummer bestod av åtta sidor, tre var av varierande längd: 12, 16 respektive 26 sidor. Dubbelnumret har 36 sidor. Veckoskriften är genomgående paginerad som en volym (138 sidor). När jag citerar hänvisar jag i löpande text till styckets nummer och volymens sidnummer.

471 [Fredric Palmqvist], Til auctoren af Brefwen om blandade ämnen och Ytterligare

287

til auctoren af Brefwen om blandade ämnen. Beträffande desz omdömen om afledne baron L. Holberg (Stockholm 1754) utkom med vardera ett nummer om 8 sidor. [Abraham Sahlstedt], Swar på Brefwen om Blandade Ämnen (Stockholm 1754) utkom med sex nummer om åtta sidor.

472 [Carl Christoffer Gjörwell], Genswar emot Swaret på Brefwen om Blandade Äm-nen (Stockholm 1754) utkom med ett nummer om fyra sidor; [Carl Christoffer Gjörwell], Til AUCTORN af Swaren på Brefwen i blandade ämnen (Stockholm 1754) utkom i ett nummer om åtta sidor; [Abraham Sahlstedt], Til Herr Alfwar-sam, Swar På Des Bref til Auctoren af Swaren På Brefwen i Blandade Ämnen (Stockholm 1754) utkom med ett nummer om åtta sidor.

473 Denna diskussion har tidigare uppmärksammats av Malm (2001), s. 84f, men då med fokus på andra aspekter än brevformen. Jag har också behandlat den i Forselius (2007). Kapitlet här är en delvis omskriven version av den artikeln.

474 ”Skulle någon Witter och Sedlig Landsman behaga meddela några nyttiga och behageliga tankar, skola de häruti finna rum […].” Breven skulle lämnas hos ”Bokhandlaren Lochner” (Bref Om Blandade Ämnen nr 4, s. 54).

475 Enligt Sylwan (1896), s. 200f, hade veckoskriften redan drabbats av censur när denna notis formulerades. ”Det bref, som skulle varit det tredje i ordningen, blef af konsistorium helt enkelt förbjudet. Gjörwell yttrade däri bl.a., att han ’funnit denna sanningen vara nästan okullstötlig: att hvar tänkande människa har sin egen hjärtetro, och i följe deraf sin egen kammar-religion’. Detta tilltalade icke ortodoxiens väktare, med hvilkas intoleranta censur Gjörwell nu fick göra be-kantskap.”

476 Om den monologiska brevromanen, se Leffler (2007), s. 57ff.477 Samuel Richardson, Pamela; or, Virtue Rewarded. Ederad utgåva av Peter Sabor

(London 2003). Förstautgåva Pamela; or, Virtue Rewarded (London 1740).478 Tidigare förekom dock korta didaktiska prosastycken i brevform, som Hedvig

Charlotta Nordenflychts Tankar om Lovskrifter över de Döde, Skrefwne till Herr K*** Jämte Åminnelse av IRENE (1749). Se Öhrberg (2001), s. 67f, och Leffler (2007), s. 32.

479 [Carl Gustaf Tessin], Utkast Af En Gammal Mans Dageliga Bref, Under desz sjukdom, Til En Späd Prints och En Äldre Mans Bref til en Stadigare Prints (Stock-holm 1754).

480 Mina kursiveringar.481 Eftersom de sex arken i [Sahlstedt] Swar på Brefwen om Blandade Ämnen inte är

numrerade eller daterade gör jag hänvisningar till brevnummer (1–22).482 Citaten är hämtade ur ett infogat dagboksavsnitt. I denna dagbok har, sägs det,

en svensk resenär ”anteknadt hwad han funnit angående Latinska eloquensien wid twänne Academier utomlands”. Resenären förhåller sig avvaktande till den höga värderingen av latinet och citatet återger en av hans slutledningar.

288

483 Detta beskrivs av Hansson (1988), s. 42–63.484 Förebilden till Dalins allegori om språket som en fru finns hos Georg Stiern-

hielm i Hr. Georg Stiernhielms Företahl Til dess Gambla Swea och Götha-Måles Fatebur. Om detta, se Malm (2001), s. 74. Stiernhielm odlade också föreställ-ningar om svenskans släktskap med ”urspråket”.

485 Bengt Loman, ”Det svenska riksspråket får sin form”, Den svenska historien 9: Hattar och mössor. Ostindiska kompaniet. Red. Gunvor Grenholm, 3:e rev. upp-lagan (Stockholm 1992), s. 77–78, citaten från s. 77.

486 Svenskt litteraturlexikon (1970), s. 199.487 Utgivningen av Den Swänska Mercurius 1755–1765 var dock inte obruten – det

gjordes ett uppehåll under 1762. Bland de periodiska publikationer Gjörwell senare utgav finns Swenska Magasinet (1766–1767), Allmänna Tidningar (1770–1773), Upfostringssälskapets Tidning (1781–1789).

488 Svenskt litteraturlexikon (1970), s. 199. 489 Att Bref Om Blandade Ämnen blev en publikframgång hävdar Lars Lindholm,

”Gjörwell, Carl Christoffer”, Svenskt biografiskt lexikon, band 17 (Stockholm 1967), s. 144–156, särskilt s. 145.

490 Kristina Lundgren & Birgitta Ney (red.), Tidningskvinnor 1690–1960 (Lund 2000), s. 11. Se även Holmberg (2000), s. 86.

491 Bland annat var Margareta Momma inblandad i utgivningen av Mercure Histo-rique et Politique, en holländsk politisk månadsrevy som utkom 1738–1739, och Stockholm. Gazette, en nyhetstidning på franska som utgavs två gånger per vecka från 1742. Se avsnittet ”Bibliografiska och biografiska notiser”.

492 Sten G. Lindbe, ”Grefing, Lorentz Ludvig”, Svenskt biografiskt lexikon, band 17 (Stockholm 1967), s. 254–255.

493 Öhrbergs studie (2001) är avgränsad till perioden 1720–1772. 494 Öhrberg (2001), s. 67ff, s. 390ff.495 Enligt Ridderstad är Hedvig Charlotta Nordenflycht den första svenska för-

fattare som sålde tillfällighetstryck i större omfattning på tryckmarknaden. Se Per S. Ridderstad, ”Vad är tillfällesdiktning? En kort översikt.”, Personhistorisk Tidskrift 1980:3, s. 25–41, särskilt s. 31. Se även Öhrberg (2001), s. 53.

496 Öhrberg (2001), s. 53.497 Eftersom Brefwäxling utgavs med tre nummer per vecka kan man tycka att

benämningen ’veckoskrift’ blir lite missvisande, men ’tidskrift’ som tidigare forskare har använt är enligt min mening ett sämre alternativ. I likhet med Se-dolärande Mercurius och Then Swänska Argus handlar det om en periodisk skrift med moraliska och underhållande syften som byggde relationen till läsekretsen på tätare utgivning än vad ’tidskrift’ indikerar. Den kallades också ”Wecko=-Skrift” i annonser under utgivningstiden, enligt Björkman (2006), s. 97.

289

498 Brefwäxlings två första delar består av vardera 24 nummer i kvartoformat, varav några är dubbelnummer. Den tredje delen utgavs i 20 nummer. Standard-omfånget är fyra sidor, alltså enbart hälften jämfört med det som var gängse på 1730-talet.

499 Björkman (2006), s. 99. En tidigare bok om bl.a. dessa veckoskrifter är Mar-gareta Bergers Äntligen ord från qwinnohopen! Om kvinnopress under 1700-talet (Stockholm 1984). Se särskilt s. 23–32. Se även Lisbeth Larsson, ”Min kiära syster och oförliknelige Wän! Om 1700-talets svenska press och dess fruntimmers-tidskrifter”, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, I: I Guds namn, 1000–1800. Red. Elisabeth Møller Jensen m.fl. (Höganäs 1993), s. 427–439.

500 Björkmans (2006) huvudsyfte är ”att skriva fram […] en försvunnen människas värld”, d.v.s. Catharina Ahlgrens, vilket inkluderar Ahlgrens ”kunskapsprofil och tankemönster” (s. 14). Utifrån denna ambition gör hon en bred beskriv-ning och analys som omfattar bl.a. biografi, tidens tryckkultur och stilistiska aspekter i Brefwäxling. Hon tar upp en grundläggande skillnad mellan Then Swänska Argus och Brefwäxling som hon betecknar med begreppen ”fiktionell konstruktion” och ”referentiell autenticitet” (s. 130). Det första begreppet, som indikerar att ingen association mellan text och redaktörens liv uppstår, präglar Then Swänska Argus. Det andra pekar enligt Björkman på att breven i Brefwäx-ling, åtminstone i viss mån, kan läsas som privata och biografiska underlag för kunskap om redaktörens (Ahlgrens) liv och även på ett paradoxalt utgångsläge i skarven mellan det privata och det offentliga, som kvinnliga skribenter vid tiden ofta hade till skillnad från män i samma gebit. Utifrån denna studies remedieringsperspektiv på brev kommer jag i stället att betona brevens retoriska aspekter och inte ägna Ahlgrens faktiska situation någon uppmärksamhet.

501 Se Forselius (2002) och Forselius (2008). I den senare gör jag en jämförelse mellan de sista ark, där berättarna tar adjö av läsarna, i Then Swänska Argus respektive Brefwäxling.

502 Om tryckfrihetsförordningen 1766, se Vegesack (2001), s. 34f; Oscarsson (2000), s. 140f.

503 Under bara tre år 1767–1769 utkom fem veckoskrifter som av tidigare forska-re har räknats till genren moraliska veckoskrifter: [J.F.Kryger], Den Förnuftige Fritänkaren (Stockholm 1767–1768), [Anders Odel], Den Nya Swenska Argus (Stockholm 1767–1768), [Olof Kexél], Hatten (Stockholm 1768), [Anders Ber-ch d.y.], Posten (Stockholm 1768–1769) och [Anders Odel], Myssan (Stockholm 1769). Se Oscarsson (2000), s. 180. Flera av dessa var helt eller till vissa delar av politiskt polemisk art. Se Svanfeldt (1937), s. 22f. Om tidens politiska pamfletter skriver även Anna Gustafsson i sin avhandling Pamfletter! En diskursiv praktik och dess strategier i tidig svensk politisk offentlighet. Diss. Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 66 (Lund 2009). Hon tar upp 138 politiska pamfletter från 1769.

290

I dessa var ekonomiska ämnen oftast förekommande. Det näst vanligaste var att pamfletterna riktades mot någon person eller skrift. Se s. 68.

504 Björkman (2006), s. 91. Ett av de projekt som 1770 vände sig till den kvinnliga läsekretsen var Frustugo Bibliothek [Kvinnobiblioteket] som dock utkom enbart med ett nummer. Se Berger (1984), s. 13f.

505 Björkman (2006), s. 91. Om periodens utgivning, se även Marie-Christine Skuncke, ”Medier, mutor och nätverk”, Riksdag, kaffehus och predikstol. Fri-hetstidens politiska kultur 1766–1772. Red. Marie-Christine Skuncke & Henrika Tandefelt (Stockholm 2003), s. 255–286.

506 Om romanimporten, se Östman (1983), s. 23.507 Se Leffler (2007), s. 41–55, citatet från s. 42.508 Björkman (2006), s. 94. 509 Björkman (2006), s. 93ff.510 Björkman (2006), s. 95, föreslår att det var Daniel Axel Tilas som låg bakom

utgivningen, men några belägg föreligger inte.511 Av Fruentimmers-Tidningar utkom dock tre nummer in på det nya året 1773,

enligt Björkman (2006), s. 96.512 Den börjar i I:9 och bygger enligt Björkman (2006), s. 308, på en ursprungligen

engelsk roman som Ahlgren har översatt från franska till svenska. I följetongen ligger notiser rubricerade ”Anmärkning” i vilka Adelaide kommenterar roma-nen och de känslor den väcker i henne som översättare.

513 Breven till Sylvie finns i III:10, 11/12, 13, 14/15, 20. Dessa brev har monolog-karaktär, men utgår från ett publicerat läsarbrev i III:9, i vilket en skribent, som sedan kallas Sylvie, ger kommentarer om romanen.

514 Exempel på sådana undantag som ges en förklarande rubrik eller inledning är breven till dottern som inleds med ”Adelaides Bref til sin Doter” (II:19) och till sonen ”Adelaides Bref til sin Son” (II:21). I breven till Selima och Altid Ömhjertad finns dock ett antal infogade brev som Adelaide säger sig ha skrivit eller mottagit och vill dela med sig av. Det är, för att ta några exempel, brev från välgöraren ”Förblifwer....” (I:3), till Adelaides syster (I:2, I:4), ett upphittat brev undetecknat Britta Stina, som i sin tur innehåller två brev (i nr I:7), två brev till ”Mademoiselle” (I:17) samt ett brev som sägs vara från ”Herdinnan i Nor-den”, det vill säga Hedvig Charlotta Nordenflycht (I:24). När de presenteras av Adelaide sker det med brevreferenser som förklarar sammanhanget. Exempelvis meddelar Adelaide till sin ”utwalda wän”, underförstått Selima, att hon med-sänder en avskrift av ett brev ”til min Syster […] jag skickar det i original, tillika med mit swar” (I:4, s. 13). Därefter följer ett remedierat brev.

515 Björkman (2006), s. 183ff. 516 Resonemanget om dessa relationer i Brefwäxling har jag hämtat från min

magisteruppsats, Forselius (2002).

291

517 Denna händelse kan – om än diffust – associeras med veckoskriftens tillkomst. Björkman (2006), s. 60, föreslår detta.

518 Det sker i ett brev som Adelaide sänt vidare till Selima.519 Se Elizabeth Heckendorn Cook, Epistolary Bodies. Gender and Genre in the Eigh-

teenth-Century Republic of Letters (Stanford, Mass. 1996), s. 34. Faderns position och den allseende blicken motsvarades av ”oculocentrism” – att alla undersåtars blickar riktades mot Honom, som ytterst representerades av kungen eller Gud. Denna hovkulturens mentala struktur gestaltades och vidarebefordrades i de språkliga konventionerna, men också exempelvis i arkitekturen, med Versailles som det främsta exemplet. Se s. 45 i samma bok.

520 Ödman (1995), s. 414.521 Ödman (1995), s. 301.522 Ödman (1995), s. 305. 523 Se Barbro Bergner, ”Dygden som levnadskonst. Kvinnliga dygdeideal under

stormaktstiden”, Jämmerdal och fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige. Red. Eva Österberg (Lund 1997), s. 71–124.

524 Eva Hættner Aurelius, Inför lagen. Kvinnliga svenska självbiografier från Agne-ta Horn till Fredrika Bremer (Lund 1996). Fadern/Herrens allseende förmåga är starkt närvarande i självbiografierna, till exempel formulerat som ”en Gud, som alt ser och dömmer, och ser in i de fördoldaste vrår”. Jämför detta med Catharina Ahlgrens framställning där Adelaide önskar kasta sig inför välgöra-rens fötter, låta vattna och välsigna hans fotspår med sina barns tårar och som efter denna förklaring också får nåd och förlåtelse i form av bekräftelse från det ”öga, som ransakar Edert hjertas grund”. Även om en del av de religiösa refe-renserna är bortskalade i Adelaides ord, är det samma sorts totala undergivenhet under en himmelskt upphöjd fadersfigur som framträder. Citatet från Hættner Aurelius (1996) finns på s. 248. Se även Forselius (2002) där jag beskriver under-givenhetstematiken i Brefwäxling.

525 Ett exempel är det rimmade samtalet ”mellan twå Åkermän” i Then Swänska Argus II:16.

526 Ett exempel ger detta citat, där Argus inbjuder läsaren till en vänskap präglad av en manlig hederskod: ”Sannerligen, min Läsare, om du menar som jag, så willja wi nu åter förbinda en upriktig Wänskap: Jag är en af dina Wänner, war du en af mina: Wi wilja säija hwarannan sanningen, som redelige Swenska Män: Jag swär på Argisk tro, at du aldrig skall finna mig skrymta, och jag beswär dig deremot, at du rensar ditt sinne från falskhet.” (Then Swänska Argus I:28)

527 Sten Högnäs, ”Lidelsefull vänskap och förnuftig kärlek”, Ljuva möten och ömma samtal. Om kärlek och vänskap på 1700-talet. Red. Valborg Lindgärde & Elisa-beth Mansén (Stockholm 1999), s. 19–37.

292

528 Forselius (2005), s. 241.529 Foucault (1998), s. 199–227.530 Hansson (1988), s. 58. 531 Den utkom på svenska först 1781, men lästes dessförinnan i Sverige på tyska.

Christian Fürchtegott Gellert, Framl. Professor C.F. Gellerts Bref, Jemte en Prak-tisk Afhandling Om den Goda Smaken i Bref. Övers. anonym (Upsala 1781). Tyska originalets titel: Briefe, nebst einer praktischen Abhandlung von dem guten Geschmacke in Briefen (Leipzig 1751).

532 Gellert (1781), s. 52.533 Gellert (1781), s. 52.534 Gellert (1781), s. 53.535 Hansson (1988), s. 58. 536 Björkman (2006) behandlar utförligt frågor om syntax i Ahlgrens veckoskrift,

inklusive satser avbrutna med punkter och streck, på s. 250ff. Hon understryker att avsikten är att göra en stilistisk analys för att få fram ”fru Ahlgrens språkliga profil” (s. 229). Känslosam text analyseras från s. 242f. Jag uppmärksammar ellipserna och det känslosamma språket utifrån andra utgångspunkter, som en konvention i brevberättande med retoriska innebörder, och med fokus på skill-naden i användning mellan veckoskrifter utgivna på 1730- respektive 1770-talen.

537 Joe Bray, The Epistolary Novel. Representation of Consciousness (London/New York 2003), s. 83. Ett belägg för Ahlgrens bekantskap med brittisk roman är hennes översättning av Fru Windhams historia. Se Björkman (2006), s. 305ff.

538 Barbara Korte, Body Language in Literature. Övers. Erica Ens (Toronto 1997), s. 40f och 200. Förstautgåva: Körpersprache in der Literatur. Theorie und Geschichte am Beispiel englischer Erzählprosa (Tübingen 1993).

539 Korte (1997), s. 40f. Det frekventa bruk av ellipser som präglar många av Ade-laides brev finns också i följetongen om Fru Windham.

540 Jennifer DeVere Brody, Punctuation. Art, Politics, and Play (Durham, N.C./Lon-don 2008), s. 65f. År 1759 utgavs de första två delarna av Laurence Sternes The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman som gav upphovsmannen omedel-bar berömmelse och fram till 1767 följdes av ytterligare sju delar.

541 Jean-Jacques Rousseau, Œuvres Complètes XIV. Julie ou La nouvelle Héloïse 1. Édition critique par Christophe Van Staen (Genève 2012), s. 169. Förstautgåva: Julie ou La nouvelle Héloïse (Paris 1761). Den fanns till försäljning på franska i ”L. Salvii Boklåda” redan 1762, enligt Leffler (2007), s. 19.

542 Bray (2003), s. 83. Bray citerar här Janet Todd, Sensibility. An Introduction (Lon-don/New York 1986).

543 Bray (2003), s. 101.544 Anne C. Henry, ”Iconic Punctuation. Ellipsis Marks in a Historical Perspecti-

ve”, The Motivated Sign. Iconicity in Language and Literature 2. Red. Olga Fischer (Philadelphia 2001), s. 135–155. Citaten från s. 141, s. 143 och s. 145.

293

545 Första gången ellipstecken används i Then Swänska Argus var det ditsatt av censor Rosenadler istället för några ord som han ansåg olämpliga (manuskriptets ”dra hin håle i wåld” blev i tryck ”dra til = = = = =” i I:10). Senare kommer ellipsen till användning i dialoger och scener för att visa hur gestalter avbryter sitt eget eller andras tal. Ett par exempel: ”Men låt mig allenast, sade Herr Hiernbrott få säya ut: När en Menniskia känner sig sielf, så får hon weta at hon är Ingen Ting. Hon finner den dyrbara Klenoden, sitt Intet, och slipper således den hiärtängslande Ähregirigheten, alla Plågors - - - - - - Ney, sade Herr Ehrenmenvet, I fån nu intet tala längre.” (I:12), ”Jag har i min enfaldighet länge tänckt på en Ting, som jag ey dristat uppenbara, i fruktan at man skulle skratta åt mig. Jag ber om ursäkt, min Läsare, om jag den nu framsäijer: Mig tyckes = = = Ney, jag törs intet = = = =” (II:29).

546 Svanfeldt (1937) tar upp användning av sådana tecken i Posten (1768–1769). Han härleder användningen till Diderots ”style sensible” som innebär en strävan efter det spontana. Se s. 298ff.

547 Bray (2003), s. 83. Se not 542.548 Friedrich Kittler, Nedskrivningssystem 1800/1900. Övers. Tommy Andersson.

Mediehistoriskt bibliotek 6 (Göteborg 2012), s. 47ff. Förstautgåva: Aufschreibe-systeme 1800/1900 (München 1985).

549 Åsa Arping skriver om hur kvinnliga romanförfattare i Sverige vid 1800-talets början anlade en hållning av blygsamhet, som hon tolkar som ett sätt att legi-timera författaranspråken. Hon ger också exempel på användning av ellipser i brevromaner, som gestaltar hur kvinnor tvingas till tystnad. Se Åsa Arping, Den anspråkslösa blygsamheten. Auktoritet och genus i 1830-talets svenska romandebatt. Diss. Göteborg (Stockholm/Stehag 2002). Se t.ex. s. 211 och s. 247.

550 Brody (2003), s. 71.551 Bray (2003), s. 81.552 Brody (2008), s. 64.553 I de notiser i del III som är insprängda i romanöversättningen finns dock detta

och några andra exempel på sådant direkt tilltal till läsaren. ”Kan du wäl, min Läsare se detta utan en slags hänrycknining af förundran? = = =” (III:3, s. 11).

554 Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_58.htm. 555 Lars Lindholm, ”Gjörwell, Carl Christoffer”, Svenskt biografiskt lexikon, band 17

(Stockholm 1967), s. 144–156. Se även Jakob Christensson, Lyckoriket. Studier i svensk upplysning (Stockholm 1996), s. 63ff.

556 Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_186.htm. Den förnäm-sta källan till information om Brefwäxling finns i Björkman (2006), s. 91–223.

557 Björkman (2006), biografiska uppgifter s. 27–88; om översättningar se s. 289ff.558 Sylwan (1892), s. 168 och s. 171; Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalittera-

tur/1/1_32.htm.

294

559 Sylwan (1892), s. 167; G. Jacobson, ”Browallius, Johan”, Svenskt biografiskt lexi-kon, band 6 (Stockholm 1926), s. 468–478.

560 Sylwan (1892), s. 171, Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_35.htm.

561 Sylwan (1892), s. 185f; Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_36.htm och Öhrberg (2001), s. 185ff.

562 Öhrberg (2001), s. 165ff; Lars Wikström, ”Momma, Peter”, Svenskt biografiskt lexikon, band 25 (Stockholm 1985–1987), s. 667–669.

563 Sylwan (1892), s. 131f; Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_22.htm.

564 Boëthius (1929); Funck (2008).565 Sylwan (1892), s. 179; Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_36.

htm.566 Sylwan (1892), s. 179, not 1; ”Gyllenborg” [osignerad släktartikel], Svenskt biogra-

fiskt lexikon, band 17 (Stockholm 1967–1969), s. 524–526.567 Sylwan (1892), s. 213; Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_38.

htm.568 Anders Burius, ”Salvius, Lars”, Svenskt biografiskt lexikon, band 31 (Stockholm

2000–2002), s. 319–325.569 Sylwan (1892), s. 199, Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_41.

htm.570 ”Hesselius” [osignerad släktartikel], Svenskt biografiskt lexikon, band 18 (Stock-

holm 1969–1971), s. 749f.571 Sylwan (1892), s. 138f, 159f; Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalittera-

tur/1/1_28.htm.572 Warburg (1884); Otto Sylwan, ”von Dalin”, Svenskt biografiskt lexikon, band 10

(Stockholm 1931), s. 50–65; Ingemar Carlsson, Olof von Dalin. Samhällsdebattör historiker språkförnyare (Varberg 1997).

573 Sylwan (1892), s. 189; Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_37.htm.

574 Sylwan (1892), s. 189; Rurik Holm, ”Olof Celsius d.y.”, Svenskt biografiskt lexikon, band 8 (Stockholm 1929), s. 282–301.

295

Källor och litteratur

handskrifter

Kungliga biblioteket, Manuskriptet till Then Swänska Argus, Vf 75Kungliga biblioteket, Brev till fru Eva Juliana Insenstierna på Harg, D 850Riksarkivet, Kanslikollegium, Renskrivna protokoll, A II a: 42Stockholms stadsarkiv, Handelskollegiet, Ansökningar, E III d 1–4; E III e

tryckt och digitalt publicerat

Acta Literaria Sveciæ (Upsala 1720–1739)[Ahlgren, Catharina], Brefwäxling Emellan Adelaide och någre Wittre Snillen,

I Omväxlande Ämnen (Stockholm 1773)[Ahlgren, Catharina], Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer, Den

ena i Stockholm Och Den andra på Landet I Åtskillige blandade Ämnen (Stockholm 1772)

[Ahlgren, Catharina], Fortsättning Af ADELAIDES Brefwäxling, Angående Fru Windhams Historia (Stockholm 1773)

Alexandersson, Erland, Bondeståndet i riksdagen 1760–1772. Diss. Bibliotheca historica Lundensis 36 (Lund 1975)

Alm, Henrik, ”Vinskänkar och källare i Stockholm”, särtryck ur Stockholms hotell- och restaurantförenings minnesskrift 1944 (Stockholm 1944), s. 185–360

296

Ambrius, Jonny, Att dömas till döden. Tortyr, kroppsstraff och avrättningar ge-nom historien (Vällingby 1996)

Anderson, Benedict, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationa-lismens ursprung och spridning. Övers. Sven-Erik Torhell (Göteborg 1992). Förstautgåva: Imagined Communities. Reflections on the Origin and Spread of Nationalism (London/New York 1983, rev. 1991)

Andersson, Tord, Träslott och fransyskt smide. Glimtar ur Gysinge bruks historia (Gävle 1978)

[Anonym], Ett bref, som en pålsk adelszman, hwilken är stadder hoos konungen, där han wistas uti Sachsen, har skrifwit til en desz uti Cracow warande wänn. Daterat Dresden den 12 martij åhr 1700 (Stockholm 1700)

[Arckenholtz, Johan], En wäns swar utur Stockholm, til sin gode wän uti Giötheborg; hwarjemte auctoren til Hushålds-rådet för december månad, be-hörigen afwijses, angående swenske Ost-indiske compagniet (Stockholm 1734)

[Arckenholtz, Johan], Bihang af En wäns swar utur Stockholm, til sin gode wän uti Giötheborg (Stockholm 1735)

Arping, Åsa, Den anspråkslösa blygsamheten. Auktoritet och genus i 1830-talets svenska romandebatt. Diss. Göteborg (Stockholm/Stehag 2002)

Barker, Hannah, Newspapers, Politics and English Society 1695–1855 (Harlow 2000)

Beebee, Thomas O., Epistolary Fiction in Europe 1500–1850 (Cambridge 1999)Bennich-Björkman, Bo, ”Eliternas gata och handeln på broar och marknader.

Systemen för spridning av böcker i Sverge 1600–1850”, Bokens vägar. Seelig & Co 150 år. Red. Jan-Erik Pettersson (Solna 1998), s. 13–82

Bennich-Björkman, Bo, Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisa-tion av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550–1850. Diss. Studia litterarum Upsaliensia 5 (Uppsala 1970)

Benzelstierna, Gustaf, G. Benzelstjernas censorsjournal 1737–1746. Utgiven av L. Bygdén och E. Lewenhaupt. Skrifter utgivna av Svenska litteratursäll-skapet 6 (Uppsala 1884–1885)

[Berch d. y., Anders], Posten (Stockholm 1768–1769)Berger, Margareta, Äntligen ord från qwinnohopen! Om kvinnopress under

1700-talet (Stockholm 1984)Bergner, Barbro, ”Dygden som levnadskonst. Kvinnliga dygdeideal under

stormaktstiden”, Jämmerdal och fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige. Red. Eva Österberg (Lund 1997)

297

Beskow, Hans, Bruksherrgårdar i Gästrikland. Diss. Nordiska museets hand-lingar 47 (Stockholm 1954)

[Biurman, Jonas], En kort doch tydelig Bref-Ställare (Stockholm 1729)Björkman, Margareta, Catharina Ahlgren. Ett skrivande fruntimmer i

1700- talets Sverige (Stockholm 2006)Bladh, Mats, Posten, staten och informationssamhället. KFB-rapporter 1999:10

(Stockholm 1999)Boëthius, Bertil, Magistraten och borgerskapet i Stockholm 1719–1815 (Stockholm

1943)Boëthius, Bertil, ”Carl Carleson”; ”Edvard Carleson”, Svenskt biografiskt lex-

ikon, band 7 (Stockholm 1929), s. 420–441Bogel, Fredric V., The Difference Satire Makes. Rhetoric and Reading from

Jonson to Byron (Ithaka, N. Y./London 2001)Boissy, Louis de, Le François a Londres. Comedie (Utrecht 1733)Bolin, Gunnar, ”Stockholms hotell- och restaurantväsen genom tiderna”,

särtryck ur Stockholms hotell- och restaurantförenings minnesskrift 1944 (Stockholm 1944), s. 33–184

Bolter, Jay David & Richard Grusin, Remediation. Understanding New Media (Cambridge, Mass./London 1999)

Bond, Richmond P., The Tatler. The Making of a Literary Journal (Cambridge, Mass. 1971)

Bray, Joe, The Epistolary Novel. Representation of Consciousness (London/New York 2003)

Bref Om Blandade Ämnen, se Gjörwell Brefwäxling Emellan Adelaide och någre Wittre Snillen, I Omväxlande Ämnen,

se Ahlgren Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer, Den ena i Stockholm Och Den an-

dra på Landet I Åtskillige blandade Ämnen, se AhlgrenBreitholtz, Lennart, ”Inledning”, i Carl Gyllenborg, Swenska sprätthöken.

Komedi (Stockholm 1959), s. 7–18Briggs, Asa & Peter Burke, A Social History of the Media. From Gutenberg to

the Internet (Cambridge 2002)[Britaine, William de], Mennisklig försichtighet eller Konst, hwarigenom

en Menniskias Lycka och Upkomst kan befordras. Övers. Jacob Qwist (Stockholm 1725–1726)

Brody, Jennifer DeVere, Punctuation. Art, Politics, and Play (Durham, N.C./London 2008)

298

[Browallius, Johan], Den Philosophiske Mercurius (Stockholm 1734)[Browallius, Johan], Den Swenske Patrioten (Stockholm 1735)Burius, Anders, ”Johan Rosenadler”, Svenskt biografiskt lexikon, band 30

(Stockholm 1998–2000), s. 462–465Burius, Anders, ”Salvius, Lars”, Svenskt biografiskt lexikon, band 31 (Stockholm

2000–2002), s. 319–325Burius, Anders, Ömhet om friheten. Studier i frihetstidens censurpolitik, Diss.

Skrifter utgivna av Institutionen för idé- och lärdomshistoria 5 (Uppsala 1984)

Burke, Peter, Samtalskonstens historia. Övers. Gustaf Gimdal (Göteborg 1995). Förstautgåva: The Art of Conversation (Cambridge 1993)

Bygdén, Leonard, ”Inledning”, G. Benzelstjernas censorsjournal 1737–1746, ut-given av L. Bygdén & E. Lewenhaupt, Skrifter utgivna av Svenska littera-tursällskapet 6 (Uppsala 1884–1885), s. I–XXVI

Böök, Fredrik, Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809. Diss. (Stockholm 1907)

Calhoun, Craig (red.), Habermas and the Public Sphere (Cambridge, Mass. 1992)

[Carlsson, Carl & Edvard Carlsson], Sedolärande Mercurius (Stockholm 1730–1731)

Carlsson, Ingemar, Olof von Dalin. Samhällsdebattör historiker språkförnyare (Varberg 1997)

Carlsson, Sten, ”Landet och folket efter Karl XII: s krig”, Den Svenska histori-en, 8: Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general. Red. Gunvor Grenholm, 3:e rev. upplagan (Stockholm 1992), s. 112–117

Carlsson, Sten, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700–1865. Studier rörande det svenska ståndssamhällets upplösning, 2:a rev. upplagan (Lund 1975), s. 245–248

Carlsson, Sten & Jerker Rosén, Svensk historia II. Tiden efter 1718 (Stockholm 1961)

[Celsius, Olof & Andreas Hesselius], Thet Swenske Nitet (Stockholm 1738)Celsius, Olof, ÅMINNELSE-TAL Öfver KONGL. MAJESTETS TRO MAN,

HOF CANCELLER, RIDDARE SF KONGL. NORDSTJERNE-ORDEN, samt kongl. vetenskaps academiens medlem, välborne herr Olof von Dalin (Stockholm 1764)

Christensson, Jakob, Lyckoriket. Studier i svensk upplysning (Stockholm 1996)

299

Cook, Elizabeth Heckendorn, Epistolary Bodies. Gender and Genre in the Eighteenth-century Republic of Letters (Stanford, Calif. 1996)

Cowan, Brian, ”Mr. Spectator and the Coffeehouse Public Sphere”, Eighteenth-Century Studies, vol. 37, 2004: 3, s. 345–366

Cowan, Brian, The Social Life of Coffee. The Emergence of the British Coffeehouse (New Haven, Conn./London 2005)

Curlee, Judith, ”’One Said a Jealous Wife Was Like’. The Constructions of Wives and Husbands in Seventeenth-Century English Jests”, Performing Gender and Comedy. Theories, Texts and Contexts. Red. Shannon Hengen (Amsterdam 1998), s. 35–46

Dahlgren, Stellan, ”reduktioner”, Nationalencyclopedin, band 15 (Höganäs 1994), s. 455

Dahlkvist, Mats, ”Jürgen Habermas’ teori om ’privat’ och ’offentligt’”, i Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offent-ligt” i det moderna samhället. 4:e upplagan (Lund 2003), s. i–xxxi

Dalhede, Christina, Den litterate borgaren. Punktstudier omkring handelsmän och deras litterära intressen utifrån bouppteckningar från perioden 1652–1825. Lic.  avh, Göteborgs universitet, Litteraturvetenskapliga institutionen (Göteborg 1991)

[Dalin, Olof], Then Swänska Argus (Stockholm 1732–1734)[Dalin, Olof], Then Swänska Argus, utgiven av B. Hesselman och M. Lamm I–

III. Svenska författare utgifna af Svenska Vitterhetsförbundet I (Stockholm 1910–1919)

Davis, Lennard J., Factual Fictions. The Origins of the English Novel (New York: Columbia U.P., 1983)

Den Philosophiske Mercurius, se BrowalliusDen Swenske Patrioten, se Browallius[Defoe, Daniel], Ett kort uttog af then engelska Robinson Crusoes underliga

och sällsamma lefwernes beskrifung, af honom sielf sammanfattad och nu på schwenska öfwersatt. Övers. Anders Reuterström (Stockholm 1738)

Der Patriot. Nach der Originalausgabe Hamburg 1724–26 in drei Textbänden und einem Kommentarband. Red. Wolfgang Martens (Berlin 1969–1984)

Downie, J.  A., ”Public and Private. The Myth of the Bourgeois Public Sphere”, A Concise Companion to the Restoration and Eighteenth Century. Red. Cynthia Wall (Oxford 2005), s. 58–79

Droste, Heiko, ”Degrees of Publicity. Handwritten Newspapers in the Seventeenth and Eighteenth Centuries”, LIR.Journal 2011:1, s. 67–83

300

Droste, Heiko, ”Sending a Letter between Amsterdam and Stockholm”, Your Humble Servant. Agents in Early Modern Europe. Red. Hans Cools, Marika Keblusek & Badeloch Noldus (Hilversum 2006), s. 135–148

Dædalus Hyperboreus Eller Några Nya Mathematiska och Physicaliska Försök Och Anmärckningar (Upsala 1716–1718), se Swedenborg

Dyberg, Nils-Olof, Olof Dalin och tidsidéerna. En komparativ undersökning av hans diktning till omkring 1750. Diss. (Uppsala 1946)

Edvinsson, Rodney, ”Prisomräknare från medeltiden till 2100”, Portalen för historisk statistik, uppdaterad 2013-05-04, läst 2013-06-24, www.historia.se

Edvinsson, Rodney & Johan Söderberg, ”A Consumer Price Index for Sweden 1290–2008”, Review of Income and Wealth, vol. 57, 2011: 2, s. 270–292

Eek, Hilding, Om tryckfriheten. Diss. (Stockholm 1942)Ehnmark, Elof, ”Bellmanstidens nöjesliv”, Det glada Sverige. Våra fester

och högtider genom tiderna II. Red. Gösta Berg, Birger Beckman, Bengt Idestam-Almquist & Gunnar Munthe (Stockholm 1947), s. 1124–1204

[Ehrenheim, Fredrik Wilhelm von], Tessin och Tessiniana. Biographie med anecdoter och reflexioner, samlade utur framledne riks-rådet m.m. grefve C.G. Tessins egenhändiga manuscripter (Stockholm 1819)

Elgenstierna, Gustaf, Den introducerade Svenska Adelns ättartavlor med tillägg och rättelser IV (Stockholm 1928), faksimilutgåva Stockholm 1998

Elgklou, Lars, Kaffeboken (Höganäs 1993)Elleström, Lars, ”Introduction” och ”The Modalities of Media. A Model for

Understanding Intermedial Relations”, Media Borders, Multimodality and Intermediality. Red. Lars Elleström (Basingstoke 2010), s. 1–8 och s. 11–48

Ellis, Donald, ”Medium Theory”, Encyclopedia of Communication Theory. Red. Stephen W. Littlejohn & Karen A. Foss (Thousand Oaks, Calif. 2009), s. 645–650

Ellis, Markman, ”Coffee-women, ’The Spectator’, and the public sphere”, Women, Writing and the Public Sphere, 1700–1830. Red. Elizabeth Eger, Charlotte Grant, Clíona Ó Gallchoir & Penny Warburton (Cambridge 2001), s. 27–52

Ertler, Klaus-Dieter, ”Moralische Wochenschriften”, Europäische Geschichte Online (EGO), published by the Leibniz Institute of European History (IEG), Mainz 2012-01-30, läst 2012-03-25, www.ieg-ego.eu/ertlerk-2012-de, s. 21–33

Ezell, Margaret J. M., ”’By a Lady’. The Mask of the Feminine in Restoration, Early Eighteenth-Century Print Culture”, The Faces of Anonymity.

301

Anonymous and Pseudonymous Publications from the Sixteenth to the Twentieth Century. Red. Robert J. Griffin (New York 2003), s. 63–79

Fairclough, Norman, Discourse and Social Change (Cambridge 1992)Fairclough, Norman, Media Discourse (London 1995)Fang, Irving E., A History of Mass Communication. Six Information Revolutions

(Newton 1997) Fischer, Otto & Thomas Götselius, ”Den siste litteraturvetaren”, i Friedrich

Kittler, Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur utgivna av Otto Fischer och Thomas Götselius (Gråbo 2003), s. 7–31

Flyvbjerg, Bent, ”Habermas and Foucault: Thinkers for Civil Society?”, The British Journal of Sociology, vol. 49, 1998: 2, s. 210–233

Forselius, Tilda Maria, ”Brevs gränser och gränsöverskridanden. Om C.C. Gjörwells Bref om blandade ämnen och Abraham Sahlstedts swar”, Den litterära textens förändringar. Studier tillägnade Stina Hansson. Red. Stefan Ekman, Mats Malm & Lisbeth Stenberg (Stockholm/Stehag 2007), s. 129–141

Forselius, Tilda Maria, ”’Ett brev betyder så mycket’: Några samtida perspek-tiv på historiska brev”, Kulturstudier i Sverige. Nationell forskarkonferens 13–15 juni 2005, Linköping Electronic Conference Proceedings, nr 15, arti-kel 21 (2005), http://www.ep.liu.se/ecp/015/021/ecp015021b.pdf

Forselius, Tilda Maria, ”Jaget, frun och den fjolliga flickan. Rollspel och identitetskonstruktion i Julie Bjöckegrens brev till Carl Sparre”, Brevkonst. Red. Paulina Helgeson & Anna Nordenstam (Stockholm/Stehag 2003), s. 45–74

Forselius, Tilda Maria, Min nådiga pappas Uprigtiga Vän och fiolliga flicka. Julie Ekerman/Björckegrens brev till Carl Sparre lästa utifrån frågor om makt och identitet, D-uppsats, Litteraturvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, VT 2002, urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-7319

Forselius, Tilda Maria, ”When Authors Say Goodbye to Readers. Last Letters in The Swedish Argus and Letter Exchange, Two Swedish Eighteenth-Century Essay Papers”, Last Letters. Red. Sylvie Crinquand (Newcastle 2008), s. 10–24

Fortsättning af Adelaides Brefwäxling, angående Fru Windhams Historia, se Ahlgren

Foucault, Michel, The Archaeology of Knowledge. Övers. Alan Sheridan (London 1972). Förstautgåva: L’ Archéologie du savoir (Paris 1969)

302

Foucault, Michel, ”Makt och upplysning”, Postmoderna tider. Red. Mikael Löfgren & Anders Molander. Övers. Mikael Löfgren & Johan Öberg (Stockholm 1986), s. 175–196. Förstautgåva: efterskrift i Michel Foucault. Beyond structuralism and hermeneutics. Red. H. L. Dreyfus & P. Rabinow (1982), resp. Magazine Litteraire, nr 207 1984

Foucault, Michel, ”Maktens maskor”, i densammes Diskursernas kamp. Texter i urval av Thomas Götselius & Ulf Olsson. Övers. Jan Stolpe (Stockholm/Stehag 2008), s. 205–218. Förstautgåva: ”As malhas do poder” i Barbárie 1981: 4, s. 23–27, samt 1982: 5, s. 34–42

Foucault, Michel, ”Samhället måste försvaras”. Collège de France 1975–1976. Övers. Karl Lydén (Hägersten 2008). Förstautgåva: ”Il faut défendre la société”. Cours au Collège de France (1975–1976). Red. M. Bertani & A. Fontana (Paris 1997)

Foucault, Michel, ”Självteknologier”, i densammes Diskursernas kamp. Texter i urval av Thomas Götselius & Ulf Olsson. Övers. Thomas Andersson (Stockholm/Stehag 2008), s. 261–292. Förstautgåva: Technologies of the Self. A Seminar with Michel Foucault. Red. P. Hutton, H. Gutman & L. Martin (Amerst 1988), s. 16–49

Foucault, Michel, ”Vad är en författare?”, Övers. Henrik Killander, Modern litteraturteori 2. Från rysk formalism till dekonstruktion, Red. Claes Entzenberg & Cecilia Hansson, 2:a upplagan (Lund 1993), s. 329–347. Förstautgåva: ”Qu’est-ce qu’un auteur?”, Bulletin de la Société française de Philosophie 63, nr 3 1969, s. 73–104

Foucault, Michel, Övervakning och straff. Fängelsets födelse. Övers. C.  G. Bjurström, 2:a upplagan (Lund 1998). Förstautgåva: Surveiller et punir. Naissance de la prison (Paris 1974)

Funck, Esbjörn, Några idéer och tänkesätt på Carl Carlesons väg genom den tidiga frihetstiden (Kristianstad 2008)

Gaunt, David, Utbildning till statens tjänst. En kollektivbiografi av stormakts-tidens hovrättsauskultanter. Diss. (Uppsala 1975)

Gellert, Christian Fürchtegott, Framl. Professor C.F. Gellerts Bref, Jemte en Praktisk Afhandling Om den Goda Smaken i Bref. Övers. anonym (Upsala 1781). Förstautgåva: Briefe, nebst einer praktischen Abhandlung von dem gu-ten Geschmacke in Briefen (Leipzig 1751)

Genette, Gerard, Paratexts. Thresholds of Interpretation. Övers. Jane E. Lewin (Cambridge 1997). Förstautgåva: Seuils (Paris 1987)

303

Gitelman, Lisa & Geoffrey B. Pingree, ”Introduction: What is New about New Media”, New Media, 1740–1915. Red. Lisa Gitelman & Geoffrey B. Pingree (Cambridge, Mass./London 2003), s. xi–xxii

[Gjörwell, Carl Christoffer], Bref Om Blandade Ämnen (Stockholm 1754)[Gjörwell, Carl Christoffer], Genswar emot Swaret på Brefwen om Blandade

Ämnen (Stockholm 1754) [Gjörwell, Carl Christoffer], Til AUCTORN af Swaren på Brefwen i blandade

ämnen (Stockholm 1754)Granroth, Elias, ”Enfaldige tanckar om caffe och de inhemska wäxter, som

pläga brukas i des ställe, Åbo 1755” [faksimil], Vaatimattomia ajatuksia kahvista ja niistä kotimaisista kasveista, joita on tapana käyttää sen asemesta (Helsingfors 1971)

Grape, Karin & Bertil Karlsson, Harg – ett uppländskt brukssamhälle, Bruksseminariet, kompendium nr 6, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet (Stockholm 1983)

Griffin, Robert J., ”Anonymity and Authorship”, New Literary History, vol. 30, 1999: 4, s. 877–895

Gustafsson, Anna, Pamfletter! En diskursiv praktik och dess strategier i tidig svensk politisk offentlighet. Diss. Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 66 (Lund 2009)

Gutting, Gary, ”Michel Foucault”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Red. Edward N. Zalta, Fall 2011 Edition, läst 2013-06-17, plato.stanford.edu/archives/fall2011/entries/foucault/

Gyllenborg, Carl, Swenska sprätthöken. Komedi (Stockholm 1959)[Gyllenborg, Olof], Skuggan Af den döda Argus (Stockholm 1735)”Gyllenborg” [osignerad släktartikel], Svenskt biografiskt lexikon, band 17

(Stockholm 1967–1969), s. 524–526Götselius, Thomas, Själens medium. Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring

1500. Diss. Stockholm. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet 48 (Göteborg 2010)

Habermas, Jürgen, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället. Övers. Joachim Retzlaff, 4:e rev. upplagan (Lund 2003). Förstautgåva: Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft (Neuwied am Rhein/Berlin 1962)

304

Hadenius, Stig, Riksdagen. En svensk historia (Stockholm 1994)Hansson, Stina, Afsatt på Swensko. 1600-talets tryckta översättningslitteratur.

Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 5 (Göteborg 1982)

Hansson, Stina, Från Hercules till Swea. Den litterära textens förändringar. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 39 (Göteborg 2000)

Hanssson, Stina, Salongsretorik. Beata Rosenhane (1638–74), hennes övnings-böcker och den klassiska retoriken. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 25 (Göteborg 1993)

Hansson, Stina, Svensk brevskrivning. Teori och tillämpning. Skrifter utgiv-na av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 18 (Göteborg 1988)

Harlow. Alvin F., Old Post Bags. The Story of the Sending of a Letter in Ancient and Modern Times (New York/London 1928)

Heise, Ulla, Kaffee und Kaffeehaus. Eine Kulturgeschichte (Leipzig 1987)Helmius, Agneta, ”Mode och moral. Begär och hushållning i svenska

1700-talspublikationer”, Tidskrift för genusvetenskap 2011:1, s. 65–84[Henel, Andreas Jochim von], Den Nu för Tiden florerande Widtberömde

Kongl. Residence-Staden STOCKHOLM (Stockholm 1728)Henry, Anne C., ”Iconic Punctuation. Ellipsis Marks in a Historical

Perspective”, The Motivated Sign. Iconicity in Language and Literature 2. Red. Olga Fischer (Philadelphia 2001), s. 135–155

Hesse, Carla, ”Books in Time”, The Future of the Book. Red. Geoffrey Nunberg (Berkeley, Calif. 1996), s. 21–36

[Hesselius, Andreas], Then Swenska Sanningen (Stockholm 1739–1740)”Hesselius” [osignerad släktartikel], Svenskt biografiskt lexikon, band 18

(Stockholm 1969–1971), s. 749–750Hesselman, Bengt, ”Språklig inledning”, [Olof Dalin], Then Swänska Argus,

utgiven av B. Hesselman och M. Lamm III. Svenska författare utgifna af Svenska Vitterhetssamfundet (1919), s. XXVI–CLXXI

Hildebrand, Bengt, ”Feif(f), släkt”, Svenskt biografiskt lexikon, band 15 (1956), s. 507

Hiorter, Olov, Almanach För Åhret, Efter wår Frälsares Christi Födelse, 1747 (Stockholm 1746)

Holm, Rurik, ”Olof Celsius d.y.”, Svenskt biografiskt lexikon, band 8 (Stockholm 1929), s. 282–301

305

Holmberg, Claes-Göran, ”Nästan bara posttidningar. Tiden före 1732”, Den svenska pressens historia. I: I begynnelsen (tiden före 1830). Red. Karl Erik Gustafsson & Per Rydén (Stockholm 2000), s. 22–97

Holmberg, Claes-Göran, ”Stormaktstidens tidning 1634–1734”, Världens älds-ta Post- och Inrikes Tidningar under 1600-, 1700-, 1800-, 1900-, och 2000-talen. Red. Karl Erik Gustafsson & Per Rydén (Stockholm 2005), s. 31–129

Holmberg, Claes-Göran, ”Tidskriften i Sverige”, Litteraturbanken.se 2009, läst 2013-06-14, litteraturbanken.se/#!presentationer/special omraden/TidskriftenISverige.pdf

Holmberg, Claes-Göran, Upprorets tradition. Den unglitterära tidskriften i Sverige. Diss. (Lund/Stockholm 1987)

[Hufwedsson Dal, Nils], D. Johannis Loccenii fordom Sweriges Historiographi. Antiquitates sveo-gothicæ, eller Swenske och Göthiske gamle handlingar (Stockholm 1727)

Hunt, Alan, Governing Morals. A Social History of Moral Regulation (Cambridge 1999)

Hyphoff, Elisæo, Kort Inledning til den gamla och nya Swenska Historien (Stockholm 1731)

Hættner Aurelius, Eva, Inför lagen. Kvinnliga svenska självbiografier från Agneta Horn till Fredrika Bremer (Lund 1996)

Högberg, Staffan, ”Skeppsbroadeln”, Den svenska historien 9: Hattar och mössor. Ostindiska kompaniet. Red. Gunvor Grenholm, 3:e rev. upplagan (Stockholm 1992), s. 54–57

Högnäs, Sten, ”Lidelsefull vänskap och förnuftig kärlek”, Ljuva möten och ömma samtal. Om kärlek och vänskap på 1700-talet. Red. Valborg Lindgärde & Elisabeth Mansén (Stockholm 1999), s. 19–37

Innis, Harold A., The Bias of Communication (Toronto/London 1951)Iser, Wolfgang, The Implied Reader. Patterns of Communication in Prose

Fiction from Bunyan to Beckett (Baltimore/London 1978). Förstautgåva: Der implizite Leser. Kommunikationsformen des Romans von Bunyan bis Beckett (München 1972)

Jacob, Heinrich Eduard, Kaffets saga och segertåg. Övers. Johan O. Lilliehöök (Stockholm 1937). Förstautgåva: Sage und Siegeszug des Kaffees. Die Biographie eines weltwirtschaftlichen Stoffes (Berlin 1934)

Jacobson, G., ”Browallius, Johan”, Svenskt biografiskt lexikon, band 6 (Stockholm 1926), s. 468–478

306

Jacobsson, Benny, ”Skriftens och bokens ark”, Över tid och rum. En antologi tillägnad Bo Lindberg. Red. Anders Burman & Benny Jacobsson (Stockholm 2003), s. 51–68

Jarrick, Arne, Hamlets fråga. En svensk självmordshistoria (Stockholm 2000)Jarrick, Arne, Mot det moderna förnuftet. Johan Hjerpe och andra småborgare

i upplysningstidens Stockholm (Stockholm 1992)Johansson, Egil, ”Den kyrkliga lästraditionen i Sverige – en konturteckning”,

Ur nordisk kulturhistoria. Mötesrapport 3, Läskunnighet och folkbildning före folkskoleväsendet. Red. Mauno Jokipii & Ilkka Nummela (Jyväskylä 1981), s. 193–212

Johansson, Egil, ”The History of Literacy in Sweden”, Understanding Literacy in its Historical Contexts. Socio-Cultural History and the Legacy of Egil Johansson. Red. Harvey J. Graff, Alisom Mackinnon, Bengt Sandin & Ian Vinchester (Lund 2009), s. 28–59. Förstautgåva: Educational Reports 12 (Umeå 1977), s. 2–42

Johansson, Egil, ”Literacy Campaigns in Sweden”, Interchange, vol. 19, 1988: 3–4, s. 135–162

Jonsson, Gunilla, ”Svensk text med antikva och kursiv 1700–1740”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, vol. 83, 1996: 1, s. 3–35

Jülich, Solveig, Patrik Lundell & Pelle Snickars, ”Mediernas kulturhistoria. En inledning”, Mediernas kulturhistoria. Red. Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars, Mediehistoriskt arkiv 8 (Stockholm 2008), s. 9–29

”Kaffehus” [osignerad artikel], Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi, band 13. Red. Theodor Westrin (Stockholm 1910), spalt 541

Karlsson, Rickard, Svensk-franska förhandlingar. Bland sprätthökar och fran-ska flugor i svenskt 1700-tal. Diss. Linköping Studies in Arts and Science 398/Studies in Language and Culture 9 (Linköping 2007)

[Kexél, Olof], Hatten (Stockholm 1768)Key, Emil, Försök till svenska tidningspressens historia. Första delen. 1634–1719

(Stockholm 1883)Kittler, Friedrich, Nedskrivningssystem 1800/1900. Övers. Tommy Andersson.

Mediehistoriskt bibliotek  6 (Göteborg 2012). Förstautgåva: Aufschreibe-systeme 1800/1900 (München 1985)

Klemming, Gustaf Edvard & Johan Gabriel Nordin, Svensk boktryckeri-his-toria 1483–1883. Jubileumsutgåva (faksimil) med tillägg (Stockholm 1983). Förstautgåva: Stockholm 1883

307

Knif, Henrik, ”Spectator-genren på främmande botten”, Historiska och litte-raturhistoriska studier 1987, årg. 62, 1987, s. 5–70

Kongl. Maj:ts Förklaring Öfwer Förordningen Af den 12. Novemb. 1730. Om Spehl och Dobbel. Gifwen Stockholm i Råd-cammaren then 6. octob. 1731 (Stockholm 1731)

Kongl. Majt:ts Nådige Förordning; Angående En ny inrättning af Brännewins Accisen, så i Städerna/som på Landet. Gifwen i Stockholm i Råd-Cammaren then 21. Julii 1731 (Stockholm 1731)

”Kongl. Maj:t nådigsta Privilegier för Collegium Medicum, med bifo-gad Apothekare Taxa uppå alla de Medicamenter och Waror, som på Apotheken i Stockholm finnes til salu. Datum Stockholm den 30 Octobris Anno 1688”, i Anders Anton von Stiernman, Samling utaf Kongl. Bref, stad-gar och förordningar 4, 1673–1688 (Stockholm 1760), s. 1046–1195

Kongl. Maj:ts Placat Och Förbud, Angående Hwarjehanda otilbörligt Spel och Dobbel på Källare och Caffee Hus, så wäl som hemma i husen. Gifwit Stockholm den 12 novemb. åhr 1719 (Stockholm 1719)

Kongl. Maj:ts Stadga, Angående Wåldsamheters förekommande i Stockholms Stad och desz Förstäder. Gifwen Stockholm i Råd-Cammaren den 5 Aprilis 1737 (Stockholm 1737)

Korte, Barbara, Body Language in Literature. Övers. Erica Ens (Toronto 1997). Förstautgåva: Körpersprache in der Literatur. Theorie und Geschichte am Beispiel englischer Erzählprosa (Tübingen 1993)

[Kryger, J. F.], Den Förnuftige Fritänkaren (Stockholm 1767–1768)Körber, Esther-Beate, ”Vormoderne Öffentlichkeiten. Versuch einer Begriffs-

und Strukturgeschichte”, Jahrbuch für Kommunikationsgeschichte, vol. 10 (2008), s. 3–25.

Lagerqvist, Lars O. & Ernst Nathorst-Böös, Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, 5:e rev. upplagan (Stockholm 2002); 6:e rev. upplagan (Stockholm 2012)

Lamm, Martin, Olof Dalin. En litteraturhistorisk undersökning af hans verk. Diss. (Uppsala 1908)

Lamm, Martin, ”Historisk inledning”, [Olof Dalin] Then Swänska Argus, utgiven av B. Hesselman och M. Lamm, III. Svenska författare utgifna af Svenska Vitterhetssamfundet (1919), s. III–XXV

Lamm, Martin, Upplysningstidens romantik. Den mystiskt sentimentala ström-ningen i svensk litteratur I–II (Stockholm 1918–1920)

308

Landqvist, Marianne, ”Boktryckeri-societet och Typografförbund”, Det tryckta ordet. Artiklar om svensk tryckeriteknik under 500 år. Red. Marianne Landqvist (Stockholm 1986), s. 70–83

Larsson, Lisbeth, ”Min kiära syster och oförliknelige Wän! Om 1700-talets svenska press och dess fruntimmerstidskrifter”, Nordisk kvinnolitteratur-historia, I: I Guds namn, 1000–1800. Red. Elisabeth Møller Jensen m.fl. (Höganäs 1993), s. 427–439

Leffler, Yvonne, ”Jag har fått ett bref…” Den tidiga svenska brevromanen 1770–1870 (Hedemora 2007)

Liliequist, Jonas, ”Ära, dygd och manlighet. Strategier för social prestige i 1600- och 1700-talets Sverige”, Lychnos 2009, s. 117–147

Liliequist, Jonas, ”Från niding till sprätt. En studie i det svenska omanlighets-begreppets historia från vikingatid till sent 1700-tal”, Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv. Red. Ann-Marie Berggren (Stockholm 1999), s. 73–94

Lilja, Sven, Städernas folkmängd och tillväxt, Sverige (med Finland) ca 1570-tal till 1810-tal. Historisk tätortsstatistik 2 (Stockholm 1996)

Lilja, Sven, Europa, Sverige, världen. Europeisk integration och expansion 1500–1800 (Lund 2001)

Lilliehöök, Johan O., ”Kaffet i Sverige”, i Heinrich Eduard Jacob, Kaffets saga och segertåg. Övers. Johan O. Lilliehöök (Stockholm 1937), s. 233–261

Lindbe, Sten G., ”Grefing, Lorentz Ludvig”, Svenskt biografiskt lexikon, band 17 (Stockholm 1967), s. 254–255

Lindberg, Bo, De lärdes modersmål. Latin, humanism och vetenskap i 1700-ta-lets Sverige. Diss. Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas 5 (Göteborg 1984)

Lindberg, Sten G., ”Bokproduktion från hantverk till industri”, Den svenska boken 500 år. Red. Harry Järv & Egil Johansson (Stockholm 1983), s. 21–61

Lindberg, Sten G., Boktryckare och banbrytare. Essayer (Stockholm 1994)Lindberg, Sten G., ”Ett tryckeri på 1700-talet”, Bokvännen, årg. XXIX,

1974: 5, s. 87–91Lindholm, Lars, ”Gjörwell, Carl Christoffer”, Svenskt biografiskt lexikon,

band 17 (Stockholm 1967), s. 144–156Lindmark, Daniel, Läs- och skrivkunnigheten före folkskolan. Historisk läskun-

nighetsforskning i nordiskt och internationellt perspektiv, Scriptum 28, rap-portserie utgiven av Forskningsarkivet vid Umeå universitet (Umeå 1990)

309

Linnarsson, Magnus, Postgång på växlande villkor. Det svenska postväsendets organisation under stormaktstiden. Diss. Södertörn Doctoral Dissertations 49 (Lund 2010)

Locke, John, ”Some Thoughts Concerning Education”, The Works of John Locke, vol. 8 (Oxford/Edinburgh 1824), s. 1–205

Loman, Bengt, ”Det svenska riksspråket får sin form”, Den svenska historien 9: Hattar och mössor. Ostindiska kompaniet. Red. Gunvor Grenholm, 3:e rev. upplagan (Stockholm 1992), s. 77–78

Lundell, Patrik, Pressen i provinsen. Från medborgerliga samtal till modern opinionsbildning 1750–1850. Diss. (Lund 2002)

Lundgren, Kristina & Birgitta Ney (red.), Tidningskvinnor 1690–1960 (Lund 2000)

Lundin, Claës, ”Källare och kaffehus i Stockholm under senare hälften af 1700-talet”, Sankt Eriks årsbok 1903 (Stockholm 1903), s. 34–56

Lundin, Claës & August Strindberg, Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryck-ta och otryckta källor (Stockholm 1882)

Lundstedt, Bernhard, Sveriges periodiska litteratur. Bibliografi, I: Sveriges pe-riodiska litteratur 1645–1812 (Stockholm 1895)

Lundstedt, Bernhard, ”Sveriges Periodiska litteratur. Bibliografi över svenska periodiska publikationer 1645–1899”, Kungliga bib-lioteket, uppdat. 2005-02-12, läst 2013-06-14, www.kb.se/Sveriges-periodiskalitteratur

MacArthur, Elizabeth Jane, Extravagant Narratives. Closure and Dynamics in the Epistolary Form (Princeton, N. J. 1990)

Mackie, Erin, The Commerce of Everyday Life. Selections from The Tatler and The Spectator (Boston/New York 1998)

[Magistraten i Stockholm], Publication, angående Distillerare och Winskiänckar, samt cafe-kokare och Apothekare, som Bränwinssälgning i Minut idka och bruka. Dat. Stockholms-Rådhus den 18. septemb. anno 1731 (Stockholm 1731)

Magnusson, Thomas, Det militära proletariatet. Studier kring den värvade ar-mén, arbetsmarknadens kommersialisering och urbaniseringen i frihetstidens västsvenska samhälle. Diss. (Göteborg 2005)

Malm, Mats, ”Stilsorternas ideologi. Fraktur och antikva i stormakts-tidens Sverige”, Barock. Historia, litteratur, konst. Red. Maja Gąssowska (Warszawa 2007), s. 143–161

310

Malm, Mats, Textens auktoritet. De första svenska romanernas villkor (Stock-holm /Stehag 2001)

Mansén, Elisabeth, Sveriges historia 1721–1830 (Stockholm 2011)McLuhan, Marshall, Understanding Media. The Extensions of Man (London/

New York 1964)Mills, Sara, Discourse. 2:a upplagan (London/New York 2004)Mitchell, W. J. T. & Mark B. N. Hansen, ”Introduction”, Critical Terms for

Media Studies. Red. W. J. T. Mitchell & Mark B. N. Hansen (Chicago, Ill./London 2010), s. vii–xxii

Modée, Reinhold Gustaf, Utdrag utur alle ifrån den 7. decemb. 1718./1791 utkomne Publique Handlingar, Placater, Förordningar, Resolutioner och Publicationer. II: 1730–1740 (Stockholm 1746)

[Momma, Margareta], Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga (Stockholm 1738)

[Mörk, Jacob], Adalriks och Giöthildas äfwentyr 1–2 (Stockholm 1742–1744)[Neostadius, Johan], Emedan man är sinnad at med kongl. may:tz allernådigs-

te tilstånd och privilegio låta genom trycket utgå, om tobacks-planteringen, en handgripelig och påförlijtelig underrättelse, under titul af En rätt rychtad swänsk tobacks-planta (Stockholm 1731)

[Norsbergh, J.  M.], ”Skrifvaren J.  M. Norsberghs dagbok 1707–1710”, Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter III, utgiven av August Quennerstedt (Lund 1907), s. 183–250

[Nordencrantz, Anders], Arcana œconomiæ et commercii, eller Handelens och Hushåldnings-Wärkets Hemligheter. Undersökte och på det möjeligaste sätt utforskade, pröfwade och ändteligen framstälte Uti åtskilliga CAPITEL och Materier (Stockholm 1730)

[Nordencrantz, Anders] Tankar om Hemligheter, Tysthets-Eder, Censurer, Inquisitioner, Urtima-Domstolar, Twång emot, och Wåld öfwer Menniskors Förnufts Förmögenheters bruk, samt Deras Wärkningar i Swerige i Synnerhet, Del 2 (Stockholm 1769)

Nyman, Magnus, Press mot friheten. Opinionsbildning i de svenska tidningarna och åsiktsbrytningar om minoriteter 1772–1786. Diss. (Uppsala 1988)

Nøding, Aina, ”Hva er et 1700-tallstidsskrift?”, Opplysningens tidsskrif-ter. Norske og danske periodiske publikationer på 1700-tallet. Red. Eivind Tjønneland (Bergen 2008), s. 3–14

[Odel, Anders], Den Nya Swenska Argus (Stockholm 1767–1768)

311

[Odel, Anders], Myssan (Stockholm 1769)Ong, Walter J., Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet.

Övers. Lars Fyhr, Gunnar D. Hansson & Lilian Palme (Göteborg 1990). Förstautgåva: Orality and Literacy. Technologizing of the Word (London/New York 1982)

Orrelius, Magnus, Tankar, om Öfwerflöds-Warors Försäljare, och i synnerhet om Caffe-skänkerier (Stockholm 1765)

Oscarsson, Ingemar, ”Med tryckfrihet som tidig tradition (1732–1809)”, Den svenska pressens historia I: I begynnelsen (tiden före 1830). Red. Karl Erik Gustafsson & Per Rydén (Stockholm 2000), s. 98–215

Otterberg, Stina, Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz. Diss. Göteborg (Lund 2010)

[Palm, Carl Magnus], En svensk gudfruchtig fångas hiertröriga bref, skrifvit utur Siberien i Ryssland, til Sverige. För thess verdighet skul, utaf tyskan afsatt på svensko, och af trycket utgångit, åhr 1716 uti augusti månad (Skara 1716)

[Palmqvist, Fredric], Til auctoren af Brefwen om blandade ämnen (Stockholm 1754)

[Palmqvist, Fredric], Ytterligare til auctoren af Brefwen om blandade ämnen. Beträffande desz omdömen om afledne baron L. Holberg (Stockholm 1754)

Patrioten. Övers. av R. R. Broocman (U. o. 1727)Polhem, Christopher, Christopher Polhems Efterlämnade skrifter. 2.

Nationalekonomiska och politiska skrifter. Red. Gösta Lindeberg, Lychnos-Bibliotek vol. 10:2 (Uppsala 1951)

Porter, Roy, Upplysningen. En introduktion. Övers. Åsa Lindén (Göteborg 1997). Förstautgåva: The Enlightenment (Basingstoke 1990)

Posttidningar årg. 1727–1733 (Stockholm 1727–1733)PUBLICATION, Angående VISITATIONER, Som af Upsynings-Mennerne

hos Wederbörande komma at förrättas. Dat. Stockholms Rådhus den 26. Februarii An. 1732 (Stockholm 1732)

Randel, Ane, ”Den utländska litteraturens spridning i frihetstidens Stockholm”, Ord och Bild, årg. 46, 1937, s. 289–294

Rehnberg, Mats, Stora krogboken. Bilder ur restauranglivets kulturhistoria (Stockholm 1955)

Relationes Curiosæ (Stockholm 1682)Richardson, Samuel, Pamela; or, Virtue Rewarded. Ederad utgåva av Peter

Sabor (London 2003). Förstautgåva: Pamela; or, Virtue Rewarded (London 1740)

312

Ridderstad, Per S., ”Den grafiska tekniken under 500 år”, Det tryckta ordet. Artiklar om svensk tryckeriteknik under 500 år. Red. Marianne Landqvist (Stockholm 1986), s. 4–31

Ridderstad, Per S., ”Tryckt för tillfället”, Den svenska boken 500 år. Red. Harry Järv & Egil Johansson (Stockholm 1983), s. 234–258

Ridderstad, Per S., ”Vad är tillfällesdiktning? En kort översikt.”, Personhistorisk Tidskrift 1980:3, s. 25–41

Rimm, Anna-Maria, Elsa Fougt, Kungl. Boktryckare. Aktör i det litterära syste-met ca. 1780–1810. Diss. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursocio-logi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 59 (Uppsala 2009)

Rosvall, Jan, Svensk förindustriell typografi. Metodstudier och forskningsperspek-tiv. Diss. (Göteborg 1975)

Rousseau, Jean-Jacques, Oeuvres Complètes XIV. Julie ou La nouvelle Héloïse 1. Édition critique par Christophe Van Staen (Genève 2012). Förstautgåva: Julie ou La nouvelle Héloïse (Paris 1761)

Runefelt, Leif, ”Aristoteles på kaffehus. Dygdelära och umgänge i Dalins Argus”, Dygder och laster. Förmoderna perspektiv på tillvaron. Red. Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg (Lund 2010), s. 341–358

Runefelt, Leif, Dygden som välståndets grund. Dygd, nytta och egennnytta i frihetstidens ekonomiska tänkande (Stockholm 2005)

Runefelt, Leif, Hushållningens dygder. Affektlära, hushållningslära och ekono-miskt tänkande under svensk stormaktstid. Diss. (Stockholm 2001)

Rydelius, Anders, ”Förspråk”, i Johann Samuel Strimesius, Historisk- geograp-hisk- och genealogiske anmärkningar öfwer MDCCXXIII/MDCCXXV års Post-tidningar, i Königsberg samma år wecketals utgifne (Stockholm 1726)

[Rydelius, Anders], Nödiga Förnufftz Öfningar 1–5 (Linköping 1718–1722)Rydin, Herman Ludvig, Om yttrandefrihet och tryckfrihet. Försök till belysning

af Svenska Press-Lagstiftningen (Stockholm 1859)Rydström, Jens & David Tjeder, Kvinnor, män och alla andra. En svensk ge-

nushistoria (Lund 2009)Rålamb, Claes, ”Diarium under resan till Konstantinopel 1657–1658”,

Historiska Handlingar 37:3 (Stockholm 1963)Rålamb, Claes, Kort Beskriffning Om thet som wid then Constantinopolitaniske

Resan är föreluppit (Stockholm 1679)Sahlin, Gunnar, Författarrollens förändring och det litterära systemet 1770–1795.

Diss. (Stockholm 1989)

313

[Sahlstedt, Abraham], Nyckel til Then Swenske Argus Eller Alphabetiskt Register På de uti detta Wärck förekommande märckwärdige Lärdomar uti Afhandlingar, Betracktelser, Sagor, Rim, Ordspråk. Infall, Titlar, Rätta och dicktade Namn med mera (Stockholm 1739)

[Sahlstedt, Abraham], Swar på Brefwen om Blandade Ämnen (Stockholm 1754)[Sahlstedt, Abraham], Til Herr Alfwarsam, Swar På Des Bref til Auctoren af

Swaren På Brefwen i Blandade Ämnen (Stockholm 1754)[Salvius, Lars], Tankar öfver Den Swenska Oeconomien Igenom Samtal Ytt rade

(Stockholm 1738)Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga, se MommaSamtal i The Dödas Rijke, Emellan Den Sedolärande MERCURIUS Och Den

Swänska ARGUS (Stockholm 1735)Samuelsson, Kurt, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730–1815. En studie i

den svenska handelskapitalismens historia. Diss. (Stockhom 1951)Sandin, Bengt, Hemmet, gatan, fabriken eller skolan. Folkundervisning och

barnuppfostran i svenska städer 1600–1850. Diss. Arkiv avhandlingsserie 22 (Lund 1986)

Schneider, Benjamin Gottlieb, Register, öfwer the böcker som äro hos boktryck-aren Benjamin Gottlieb Schneider uplagde och finnes hos honom til kiöps (Stockholm 1733)

Schück, Henrik, Bidrag till svensk bokhistoria (Stockholm 1900)Schück, Henrik, Den svenska förlagsbokhandelns historia, 1–2 (Stockholm 1923)Schück, Henrik, ”Om bokhandlare och bokhandelsverksamheten i Sverige

före 1800-talets början”, Förhandlingarna vid nordiska bokhandelsmötet i Stockholm 1923 (Stockholm 1924), s. 171–184

Schück, Henrik & Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, III: Frihetstiden. 3:e rev. upplagan (Stockholm 1927)

Sedolärande Mercurius, se CarlssonSegura, Juan de, Processo de cartas de amores. A Critical and Annotated Edition

of this First Epistolary Novel (1548) together with an English transl. by Edwin B. Place, Northwestern university studies. Humanities series 23 (Evanston 1950)

Sennefelt, Karin, Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i fri-hetstidens Stockholm (Stockholm 2011)

Sévigné, Marie de Rabutin-Chantal, Lettres de madame Rabutin-Chantal, marquise de Sevigné, à madame la comtesse de Girgnan, sa fille, 2 vol. (Haag 1726)

314

Sgard, Jean, ”Lire le journal en 1753”, Media and Political Culture in the Eighteenth Century. Red. Marie-Christine Skuncke (Stockholm 2005), s. 55–83

Shevelow, Kathryn, Women and Print Culture. The Construction of Femininity in the Early Periodical (London/New York 1989)

Simander, Stefan & Henrik Ågren, ”Arvet efter Isak Mackey – framtids-utsikterna för en grupp brukspatronsättlingar under svenskt 1600- och 1700-tal”, Släktforskarnas årsbok 2007. Red. Håkan Skogsjö. Släkthistoriskt forum 6 (Stockholm 2007), s. 217–256

Siskin, Cliffold & William Warner, ”This is Enlightenment. An Invitation in the Form of an Argument”, This is Enlightenment. Red. Cliffold Siskin & William Warner (Chicago/London 2010), s. 1–33

Sjöberg, Sven, Rysshärjningarna i Norduppland (Bromma 1976)Skuggan Af den döda Argus, se GyllenborgSkuncke, Marie-Christine, ”Medier, mutor och nätverk”, Riksdag, kaffehus

och predikstol. Frihetstidens politiska kultur 1766–1772. Red. Marie-Christine Skuncke & Henrika Tandefelt (Stockholm 2003), s. 255–286

Stangerup, Hakon, Avisens Historie i de Lande, der skabte den. England, Frankrig, Tyskland og USA. I: Fra de første Tilløb til 1850 (Köpenhamn 1973)

Stockholms stads Pris-courant (Stockholm 1740)Stockholmske Post Tidningar, se PosttidningarSvanfeldt, Gunnar, Posten 1768–1769 och dess författare. Ett litteraturhistoriskt

bidrag till studiet av frihetstidens sista skede. Diss. (Uppsala 1937)Svenska akademiens ordbok, g3.spraakdata.gu.se/saobSvenskt litteraturlexikon, 2:a utvidgade upplagan (Lund 1970)Svensson, Sigfrid, ”Kaffe”, Svenska kulturbilder. Red. Sigurd Erixon & Sigurd

Wallin. Band 3, del 5–6 (Stockholm 1936), s. 141–168Sveriges Rikes Lag (Stockholm 1736)[Swedenborg, Emanuel], Dædalus Hyperboreus Eller Några Nya Mathematiska

och Physicaliska Försök Och Anmärckningar (Upsala 1716–1718)Swederus, Magnus Bernhard, Boklådorna i Uppsala 1616–1907. Ett bidrag till

den svenska bokhandelns historia (Uppsala 1907)Sylwan, Otto, Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772 (Lund 1896)Sylwan, Otto, Sveriges periodiska literatur under frihetstidens förra del (til mid-

ten av 1750-talet). Diss. (Lund 1892)Sylwan, Otto, ”von Dalin”, Svenskt biografiskt lexikon, band 10 (Stockholm

1931), s. 50–65

315

Szabad, Carl (red.), Supplement till Den introducerade svenska adelns ättar-tavlor, ursprungligen utgivna av Gustaf Elgenstierna, band I (Solna 2008)

Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien Igenom Samtal Yttrade, se SalviusTaxa, Inrättad år 1726, Hwar efter Tullen och Licenten För Utgående och

Inkommande Waror Wid Stora Siö-Tullen/efter en wiss Afgift af Hundradet/kommer at erläggas/ifrån den 15. Maij Anno 1730 (Stockholm 1730)

[Tessin, Carl Gustaf], Utkast Af En Gammal Mans Dageliga Bref, Under desz sjukdom, Til En Späd Prints (Stockholm 1754)

[Tessin, Carl Gustaf], En Äldre Mans Bref til en Stadigare Prints (Stockholm 1754)

Then Swenska Sanningen, se HesseliusThen Swänska Argus, se Dalin Thet Swenske Nitet, se CelsiusThorburn, David & Henry Jenkins, ”Introduction: Toward an Aesthetics

of Transition”, Rethinking Media Change. The Aesthetics of Transition. Red.  David Thorburn & Henry Jenkins (Cambridge, Mass./London 2004), s. 1–16

Tjønneland, Eivind, ”Kaffemytologien i opplysningstiden – mellom utopi og demoni”, Opplysningens tidsskrifter. Norske og danske periodiske publi-kasjoner på 1700-tallet. Red. Eivind Tjønneland (Bergen 2008), s. 193–204

Tjønneland, Eivind, ”Kultur- og livsstilsjournalistikken på 1700-tallet. En kritikk av Habermas’ offentlighetsteori”, Kulturjournalistikk. Pressen og den kulturelle offentligheten. Red. Karl Knapskog & Leif Ove Larsen (Oslo 2008), s. 81–94

Törnqvist, Einar, ”Ordförklaringar”, i Carl Gyllenborg, Swenska Sprätthöken. Komedi (Stockholm 1959), s. 115–136

Varenius, Otto, Svensk tryckfrihet. En översikt (Stockholm 1931)Veluwenkamp, Jan Willem, ”International Business Communication.

Patterns in the Dutch Commercial System, 1500–1800”, Your Humble Servant. Agents in Early Modern Europe. Red. Hans Cools, Marika Keblsek & Badeloch Noldus (Hilversum 2006), s. 121–134

Vegesack, Thomas von, Smak för frihet. Opinionsbildningen i Sverige 1755–1830, 2:a utgåvan (Stockholm 2001)

Villstrand, Nils Erik, ”Bokstäver, bönder och politik. Muntligt och skriftligt i 1700-talets politiska kultur”, Att komma till tals. Nedslag i den nordiska his-toriens vardagslunk och konflikter. Red. Peter Danielsson, Håkan Nordmark & Jan Samuelson. Rapporter från Växjö universitet Humaniora 5 (Växjö 1999), s. 89–150

316

Vincent, David, The Rise of Mass Literacy. Reading and Writing in Modern Europe (Cambridge 2000)

Vossius, Gerhardus Johannes, Elementa rhetorica eller Retorikens grunder, översatt och utgiven av Stina Hansson. Meddelanden från Littera-turvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet 5 (Göteborg 1990)

Warburg, Karl, Olof Dalin. Hans lif och gerning. Diss. (Stockholm 1884)Widerberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750–1980 (Stockholm 1980)Wikström, Lars, ”Peter Momma”, Svenskt biografiskt lexikon, band 25

(Stockholm 1985–1987), s. 667–669Winter Jørgensen, Marianne & Louise Phillips, Diskursanalys som teori och

metod (Lund 2000)Wrangel, Fredrik Ulrik, Stockholmiana I–IV. Anteckningar (Stockholm 1912)Würzbach, Natascha, The Novel in Letters. Epistolary Fiction in the Early

English Novel, 1678–1740 (London 1969)Åhlén, Bengt, Ord mot ordningen. Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i

svensk censurhistoria (Stockholm 1986)Ödman, Per-Johan, Kontrasternas spel. En svensk mentalitets- och pedagogikhis-

toria II (Stockholm 1995)Öhrberg, Ann, Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik hos frihetstidens

kvinnliga författare. Diss. Uppsala (Hedemora 2001)Östman, Hans, English Fiction, Poetry and Drama in Eighteenth Century

Sweden, 1765–1799. A preliminary Study. Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis XL (Stockholm 1983)

Östman, Hans, English Fiction, Poetry and Drama in Eighteenth Century Sweden, 1700–1764. A Preliminary Study. Acta Bibliothecæ Regiæ Stockholmiensis XLIII (Stockholm 1985)

317

Bildkällor

s. 47 William Hogarths ”Gin Lane” finns på British museum i London. s. 49 Färglagd teckning från 1792. Baksidestext: “G. af hand. C H Fürst i

Stockholm”. Nordiska museets arkiv.s. 53 Bilden är hämtad ur Christoff Weigel, Der Gemein-Nützlichen

Haupt=Stände Von denen Regenten Und ihren So in Friedens=als Kriegs=Zeiten zugeordneten Bedienten an/biß auf alle Künstler Und Handwercker (Regenspurg 1698)

s. 57 Bilden är hämtad ur Christoff Weigel, Der Gemein-Nützlichen Haupt=Stände Von denen Regenten Und ihren So in Friedens=als Kriegs=Zeiten zugeordneten Bedienten an/biß auf alle Künstler Und Handwercker (Regenspurg 1698)

s. 59 Okänd konstnär. Oljemålningen kallas “Swiddetavlan” eftersom den har ett kopparstick av Willem Swidde som förlaga. Stockholms stads-museum.

s. 68 Ungdomsporträttet av Olof Dalin finns på familjens epitafium i Vinbergs kyrka. Bilden är hämtad från Dalin-sällskapets hemsida, vondalin.se.

s. 78 Bilden av manussidan är lånad ur [Olof Dalin], Then Swänska Argus, utgiven av B. Hesselman och M. Lamm I–III. Svenska författare ut-gifna af Svenska Vitterhetsförbundet I (Stockholm 1910–1919).

s. 89 Dalin-porträttet målades av J. H. Scheffel på 1750-talet. Det finns på Krageholms slott. Bilden är hämtad från Dalin-sällskapets hemsida, vondalin.se. Carl Carleson avporträtterades av Johan Joachim Streng 1742. Bilden är från Wikimedia Commons, commons.wikimedia.org.

s. 94 ”Zu den blauen Flaschen”, kaffehusinteriör från Wien vid 1600-talets slut, målad av anonym konstnär omkring 1900. Bilden är från Wikimedia Commons, commons.wikimedia.org.

318

s. 98 William Hogarths ”The Rake’s Rendezvous; Or The Midnight Revels. The Various Humours of Tom King’s Coffee House in Covent Garden” (från ca 1735) finns på British Museum i London.

s. 116 Denna målning från 1737 är gjord av den svenske konstnären Carl Hofverberg (1695–1765). Bilden är från Wikimedia Commons, com-mons.wikimedia.org.

s. 149 Oljemålning av okänd konstnär. Fotograf: Erik Liljeroth. Nordiska Museets arkiv.

s. 202 Den franska konstnären Jean-Honoré Fragonard (1732–1806) målade ”The Love Letter” på 1770-talet. Oljemålningen finns på The Metro-politan Museum of Art, New York.

319

Acta Literaria Sveciæ 31, 54, 254Addison, Joseph 28, 29, 163Aftonbladet 55Ahlgren, Catharina 14, 22, 183,

188–209, 217, 237f, 246, 251, 289, 290, 291, 292

Alexandersson, Erland 266Allmänna Tidningar 288Alm, Henrik 276, 277Alteneck, Berend med änka 92, 104,

105, 108, 278Ambrius, Jonny 271Anderson, Benedict 26, 42, 53, 167,

168, 214, 256, 257f, 261Andersson, Thomas 268Andersson, Tommy 293Andersson, Tord 282Arckenholtz, Johan 263, 276Arping, Åsa 293Athenian Mercury 28

Barker, Hannah 257Beckman, Birger 278Beebee, Thomas O. 16, 67, 157, 203,

211, 213, 247, 268, 283Behn, Aphra 131Benevelt, Johan 97Bennich-Björkman, Bo 21, 60, 88,

250, 261, 262, 263, 264, 272Benzelius, Erik 282

Benzelius (släkt) 129Benzelstierna, Gustaf 74, 80, 263, 271Berch, Anders (d.y.) 250, 289Berg, Gösta 278Berger, Margareta 289, 290Bergeström, Hans 190Berggren, Ann-Marie 251Bergner, Barbro 291Beskow, Hans 282Biurman, Jonas 65–67, 267, 268, 281Bjurström, C. G. 257Björkman, Margareta 22, 188, 190,

251, 288–293Bladh, Mats 115, 264, 267, 280Boëthius, Bertil 147, 244, 285, 294Bogel, Fredric V. 162, 285Boissy, Louis de 277Bolin, Gunnar 95, 97, 274, 275, 276,

277Bolter, Jay David 17, 139, 218, 248, 259Bond, Richmond P. 253, 259Bragner, Anna Margareta von 239 (se

även Momma, Margareta)Bray, Joe 206, 209, 292, 293Bref Om Blandade Ämnen 14, 15, 22,

24, 169–185, 187, 191, 192, 215, 237, 251, 286, 287, 288

Brefwäxling I–III 14, 15, 22, 24, 183, 189–210, 215–218, 237f, 246, 251, 288, 289, 290, 291, 293

Index över personnamn och periodiska publikationer

320

Brefwäxling Emellan Adelaide och någre Wittre Snillen, se Brefwäxling I–III

Brefwäxling Emellan Twänne Frun-timmer, Den ena i Stockholm Och Den andra på Landet, se Brefwäxling I–III

Breitholtz, Lennart 277Brenner, Sophia Elisabeth 56, 188, 263Briggs, Asa 253, 259Britaine, William de 32, 255Brody, Jennifer DeVere 206, 209, 292,

293Broman, Carl 129, 282Broman, Karl 282Broocman, R. R. 252Browallius, Johan 88, 141, 238, 245,

272Bunge, Henric 77Burius, Anders 74, 77, 269, 270, 294Burke, Peter 134, 253, 258, 259, 283Burman, Anders 243Burney, Fanny 207Bygdén, Leonard 263, 269, 270Böök, Fredrik 20, 159, 250, 283, 284,

285

Calhoun, Craig 273Carl XII 15, 82, 240, 255, 274Carleson, Carl, se Carlsson, CarlCarleson, Edvard, se Carlsson, EdvardCarlscronas wekoblad 190Carlsson, Carl 11, 19–21, 23, 69, 71,

72, 83, 84, 88, 89, 135, 138, 239, 241, 244, 252, 268, 272

Carlsson, Edvard 11, 20, 21, 23, 69, 88, 147, 239, 252, 268, 272

Carlsson, Ingemar 294Carlsson, Sten 263, 264

Celsius, Olof 86, 88, 168, 241, 272, 286

Christensson, Jakob 293Cicero 132, 176Cook, Elizabeth Heckendorn 194, 291Cools, Hans 267Cowan, Brian 47, 98, 107, 259, 274,

276, 277, 279Crinquand, Sylvie 251Curlee, Judith 163, 286

Dahlgren, Stellan 280Dahlkvist, Mats 44, 256, 257, 273, 278Dalhede, Christina 266Dalin, Olof 11, 12, 19–21, 23, 29, 68,

69, 71, 72, 76–79, 83, 86, 88, 89, 104, 108, 135, 137, 163, 167, 169, 181, 240f, 249, 250, 252, 266, 268, 271, 272, 279, 288

Danielsson, Peter 265Davidsson-Feif, Jakob 128Davis, Lennard J. 248Defoe, Daniel 29, 262Den Engelske Spectator 11Den Förnuftige Fritänkaren 289Den Nya Swenska Argus 289Den Philosophiske Mercurius 11, 134,

141, 238, 266, 272, 284Den Swenske Patrioten 11, 42, 86, 87,

141, 207, 238, 272, 283, 284Den Swänska Mercurius 184, 288De Nymodiga Fruntimren eller

SOPHIAS Och BELISINDES Tankespel 238

Der Patriot 11, 31, 58, 92, 244, 252, 285Der Vernünfftler 29Det Enfaldiga Fruntimret 238Dippel, Johann Konrad 75Downie, James Allan 44, 257

321

Droste, Heiko 267, 280, 282Dunton, John 28Dyberg, Nils-Olof 21, 83, 250, 270,

271Dædalus Hyperboreus 54, 254

Edvinsson, Rodney 264, 275Eek, Hilding 269Eger, Elizabeth 257Ehnmark, Elof 103, 278Ehrenheim, Fredrik Wilhelm von

274, 275Ekeblad, Eva 188Elgenstierna, Gustaf 282Elgklou, Lars 274Elleström, Lars 248Ellis, Donald 246Ellis, Markman 257, 276Ekman, Stefan 251Entzenberg, Claes 272Erasmus av Rotterdam 26, 33Ertler, Klaus-Dieter 243, 254Extra-Posten 274Ezell, Margaret J. M. 271

Fairclough, Norman 145, 249, 258, 285Fang, Irving E. 254Fischer, Olga 292Fischer, Otto 247Flyvbjerg, Bent 257Fornelius, Jonas 282Forselius, Tilda Maria 251, 287, 289,

290, 291, 292Fortsättning af ADELAIDES Brefwäx-

ling, angående Fru Windhams Historia, se Brefwäxling I–III

Foss, Karen A. 246Foucault, Michel 18, 23, 26, 45–47,

67, 85, 87, 200, 211, 249, 256, 257, 258, 259, 268, 272, 292

Fredrik I 15, 82, 126Fruentimmers Nöjen 190Fruentimmers-Tidningar 190, 290Frustugo Bibliothek 290Funck, Esbjörn 21, 68, 135, 147, 250,

268, 283, 284, 285, 294Fyfe (släkt) 282Fyhr, Lars 247Förnuftigt och Nöjsamt Samtal Goda

Wänner emellan om allehanda saker 238, 245

Gąssowska, Maja 243Gaunt, David 264Gellert, Christian Fürchtegott 200–

203, 208, 292Gercken, Hartwig 238Giese, Albert 238Gimdal, Gustaf 283Gitelman, Lisa 25, 245, 252Gjörwell, Carl Christoffer 14,

169–185, 190, 192, 237, 251, 286, 287, 288, 293

Graff, Harvey J. 250Granroth, Elias 96, 275, 277Grant, Charlotte 257Grape, Karin 283Grefing, Lorentz L. 187, 262Grenholm, Gunvor 263, 264, 288Griffin, Robert J. 271, 272Grusin, Richard 17, 139, 218, 248, 259Gustaf II Adolf 269Gustaf III 190, 195, 196Gustafsson, Anna 289Gustafsson, Karl Erik 245, 252Gustav Vasa 73, 269Gutting, Gary 258Gyllenborg, Carl 100, 106, 277Gyllenborg, Olof 88, 240

322

Götheborgs Wecko-Lista 286Götselius, Thomas 247, 258, 264, 268

Habermas, Jürgen 16, 23, 26, 43–45, 93, 103–105, 111, 212, 247, 256, 257, 273, 278

Hadenius, Stig 266Hansen, Mark B. N. 247Hansson, Cecilia 272Hansson, Gunnar D. 247Hansson, Stina 21, 52, 203, 250, 251,

255, 260, 261, 263, 266, 267, 288, 292

Harlow, Alvin F. 279Hatten 289Hedlin, Anders 103Heise, Ulla 104, 278Helgeson, Paulina 251Helmius, Agneta 22, 48, 251, 259, 286Henel, Andreas Jochim von 97, 102,

261, 262, 275, 276, 278Hengen, Shannon 286Henry, Anne C. 207, 292Hesse, Carla 259Hesselius, Andreas 88, 240, 241, 272Hesselman, Bengt 19, 72, 79, 83, 137,

249, 252, 266, 268, 269, 271, 283Hierta, Lars Johan 55Hildebrand, Bengt 282Hiorter, Olov 98, 276Hogarth, William 47, 98Holberg, Ludvig 171, 175, 178Holm, Rurik 294Holmberg, Claes-Göran 113, 117, 118,

126, 252, 254, 255, 269, 279, 280, 281, 288

Horatius 38, 132Horrn, Johan Laurentius 240Hufwedsson Dal, Nils 276

Hunt, Alan 23, 26, 28, 46, 253, 258Hyphoff, Elisæo 276Hættner Aurelius, Eva 291Högberg, Staffan 263Högnäs, Sten 198, 291Höök, Eva 128, 129, 282

Idestam-Almqquist, Bengt 278Innis, Harold A. 254Insen, Henrik, se Insenstierna, HenrikInsenstierna, Anders 282Insenstierna, Eva 113, 114, 118–122,

126–130, 282 Insenstierna, Henrik 129, 282 Insenstierna, Henrik (d.y.) 283 Iser, Wolfgang 40, 50, 256, 259

Jacob, Heinrich Eduard 95, 273, 274Jacobson, G. 294Jacobsson, Benny 243, 245Jarrick, Arne 261Jenkins, Henry 37, 255Johansson, Egil 21, 61, 62, 250, 260,

261, 264, 265Jokipii, Mauno 265Jonsson, Gunilla 243Jülich, Solveig 245Järv, Harry 260, 261

Karlsson, Bertil 283Karlsson, Rickard 135, 251, 259, 279,

283Karl X Gustav 280Karl XI 280Keblusek, Marika 267Kexél, Olof 289Key, Emil 280, 281Kiesewetter, Gottfried 56, 57, 134, 241,

262

323

Killander, Henrik 272Kittler, Friedrich 208, 247, 293Klemming, Gustaf Edvard 261, 262,

269, 270Knapskog, Karl 273Knif, Henrik 20, 44, 250, 257Kongl. Svenska Vetenskaps Academiens

Handlingar för år 1748 188Korte, Barbara 206, 292Kryger, Johan Fredric 289Kyffin, Maurice 207Körber, Esther-Beate 256

La Bruyère, Jean de 200Lagerqvist, Lars O. 275Lamm, Martin 19, 20, 43, 72, 79, 83,

91, 135, 137, 249, 252, 256, 266, 268, 269, 271, 273, 283, 284, 286

Landqvist, Marianne 260, 261Lange, Johan Mathias 262Larsen, Leif Ove 273Larsson, Lisbeth 289Leffler, Yvonne 22, 159, 190, 251, 283,

284, 285, 287, 290, 292Le Misantrophe 29, 91Le Spectateur français 29Lewenhaupt, E. 263, 269Liliequist, Jonas 250f, 259Lilja, Sven 263Lilliehöök, Johan O. 273, 274, 278Lindbe, Sten G. 288Lindberg, Bo 260, 261Lindberg, Sten G. 52, 260Lindeberg, Gösta 274Lindgärde, Valborg 291Lindholm, Lars 288, 293Lindstedt Cronberg, Marie 250Linnarsson, Magnus 280Linné, Carl von 98, 238

Littlejohn, Stephen W. 246Loccenius, Johannis 99Lochner, Johann Friedrich 9, 23, 40,

55–58, 60, 69, 82, 134, 262, 287Locke, John 28, 253Loman, Bengt 180, 288Lovisa Ulrika 238Lucidor, Lasse 105Lundell, Patrik 134, 244, 245, 272, 283Lundin, Claës 100, 275, 277, 278Lundgren, Kristina 288Lundstedt, Bernhard 26, 245, 252, 255,

286, 293, 294Luth, Pehr 283Lydén, Karl 256Lärda Tidningar 240Löfgren, Mikael 257

MacArthur, Elizabeth Jane 247f, 259Mackay, Isac 129, 282Mackay (släkt) 130, 282Mackie, Erin 28, 41, 48, 253, 256, 259,

285Mackinnon, Alison 250Madame Insenstiernas tidningar 113,

118–122, 126–130, 281Magnusson, Thomas 264Malm, Mats 243, 249, 251, 273, 286,

287, 288Mansén, Elisabeth 263, 265, 286, 291Martens, Wolfgang 244McLuhan, Marshall 246Medborgaren 246Mercure Galant 253Mercure Historique et Politique 239,

288Mills, Sara 249Mitchell, W. J. T 247Modée, Reinhold Gustaf 278Molander, Anders 257

324

Momma, Margareta 21, 63, 88, 187, 217, 239, 286, 288

Momma, Peter 134, 187, 239, 286Montesquieu, Charles-Louis de Secon-

dat 131Morgange, Daniel 97Munthe, Gunnar 278Myssan 289Møller Jensen, Elisabeth 289Mörk, Jacob 169, 286

Nathorst-Böös, Ernst 275Neostadius, Johan 276Newton, Isaac 28Ney, Birgitta 288Noldus, Badeloch 267Nordencrantz, Anders 76, 270Nordenflycht, Hedvig Charlotta 169,

188, 287, 288, 290Nordenstam, Anna 251Nordin, Johan Gabriel 261, 262, 269,

270Nordmark, Håkan 265Norsbergh, J. M. 274Nummela, Ilkka 265Nunberg, Geoffrey 259Nyman, Magnus 98, 273, 276, 278Nödiga Förnufftz Öfningar 54, 255

Odel, Anders 289Ó Gallchoir, Clíona 257Olsson, Ulf 258, 268Ong, Walter J. 16, 45, 211, 216, 217,

247, 258Ordinari Post Tijdener 73 (se även

Posttidningar)Orrelius, Magnus 103, 278Oscarsson, Ingemar 20, 137, 138, 245,

246, 250, 252, 271, 283, 284, 286, 289

Oskyldig Måhl-Ro, Eller, Förnöjliga Samtal Om hwarjehanda Lärda och Nyttiga Saker. Them Ro-äl-skandom Til Roande på Lediga Stunder 238, 245

Otterberg, Stina 251

Palm, Carl Magnus 283Palme, Lilian 247Palmqvist, Fredric 171, 286Patrioten 252, 254Paulssen, Frans Philip 238Peter I, tsar av Ryssland 127, 130Pettersson, Jan-Erik 250Phillips, Louise 249Pingree, Geoffrey B. 25, 245, 252Place, Edwin B. 283Platon 132Plinius 176Polhem, Christopher 99, 254, 274,

276Porter, Roy 62, 265Posten 250, 289, 293Posttidningar 23, 25, 26, 31, 32 54, 55,

68, 73, 113, 115, 117, 118, 121–128, 130, 132, 187, 213, 243, 252, 254, 262, 263, 269, 281, 282

Qwinligit Tankespel 169Qwist, Jacob 255

Rehnberg, Mats 278Relationes Curiosæ 54, 254Randel, Ane 264Reuterström, Anders 262Richardson, Samuel 67, 131, 144, 173,

174, 200, 201, 206, 268, 287Ridderstad, Per S. 260, 261, 288Rimm, Anna-Maria 260

325

Rosén, Jerker 263Rosenadler, Johan Upmarck 23, 69,

71–74, 76–79, 82, 83, 89, 271, 293

Rosvall, Jan 260, 261Rousseau, Jean-Jacques 206, 292Rubens, Nils 74, 270Runefelt, Leif 21, 92, 107, 108, 166,

250, 273, 279, 285, 286Russworm, Johan Henrich 56, 57, 262Rydelius, Andreas 29, 254, 255Rydén, Per 245, 252Rydin, Herman Ludvig 269Rydström, Jens 266Rålamb, Claes 95, 273, 274

Sabor, Peter 287Sahlin, Gunnar 21, 56, 62, 250, 260,

262, 263, 264, 265, 272Sahlstedt, Abraham 137, 159, 171, 175,

177–185, 192, 244, 251, 283, 285, 287

Salvius, Lars 88, 240, 272Samtal emellan Argi Skugga och en

obekant Fruentimbers skugga 11, 63, 79–81, 88, 142, 187, 217, 239, 266, 271, 283, 284

Samtal i The Dödas Rijke, Emellan Den Sedolärande MERCURIUS Och Den Swänska ARGUS 244

Samuelsson, Jan 265Samuelsson, Kurt 263Sandin, Bengt 250, 265Sarrat, Jean du 60, 264Schneider, Benjamin Gottlieb 54, 55,

57, 58, 61, 69, 72, 79, 82, 87, 187, 239, 240, 261, 262, 271

Schroderus, Eric 269Schück, Henrik 21, 72, 246, 250, 255,

260, 261, 262, 263, 269

Schütz, Henrik 282Schönheit, Johan Henrik 82Sedolärande Mercurius 9–12, 14, 15,

19–37, 40–42, 48–50, 54–56, 60, 62, 68, 69, 76, 79, 82, 83, 85, 87, 91, 92, 102, 104, 105, 107, 111, 112, 132, 134, 135, 137–153, 158, 166–169, 171, 172, 173, 187, 191–193, 195, 198, 199, 204, 209, 210, 212–215, 217, 239, 241, 243, 244, 250, 252, 266, 268, 271, 272, 278, 279, 284, 286, 288

Segura, Juan de 131, 283Sennefelt, Karin 21, 63, 64, 99, 250,

266, 277Sévigné, Marie de Rabutin-Chantal

131, 173, 283Sgard, Jean 265 Shevelow, Kathryn 23, 26, 48, 50, 163,

259, 285Simander, Stefan 282Siskin, Cliffold 29, 254, 256Sjöberg, Sven 283Skogsjö, Håkan 282Skuggan Af den döda Argus 11, 55, 142,

143, 239, 283Skuncke, Marie-Christine 265, 290Snell, Johan 52, 73, 261Snickars, Pelle 245Speck, Rachel 187, 262Stangerup, Hakon 115, 122, 280, 281Steele, Richard 28, 29, 163Stenberg, Lisbeth 251Stenqvist, Catharina 250Sterne, Laurence 206, 292Stiernhielm, Georg 288Stiernman, Anders Anton von 274Stockholm. Gazette 286, 288Stockholmske Handels-Mercurius 238

326

Stockholmske Post-Tidningar 23, 243, se vidare Posttidningar

Stockholms Weckoblad 286Stolpe, Jan 258Strimesius, Johan Samuel 254Strindberg, August 275Svanfeldt, Gunnar 22, 251, 289, 293Svensson, Sigfrid 273, 274Swar på Brefwen om Blandade Ämnen

171, 174–182, 185, 187, 287Swedenborg, Emanuel 254Swederus, Magnus Bernhard 262Swenska Magasinet 288Swenska Mercurius 26, 252Sylwan, Otto 19, 20, 29, 31, 43, 77, 88,

137, 138, 146, 243, 244, 246, 249, 253, 254, 256, 259, 270, 271, 272, 279, 280, 281, 282, 283, 284, 285, 287, 293, 294

Szabad, Carl 282Söderberg, Johan 264

Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien Igenom Samtal Yttrade 11, 42, 101, 135–137, 142, 143, 240, 262, 266, 272, 283, 285

Tandefelt, Henrika 290Terentius 207Tessin, Carl Gustaf 96, 174, 287The Guardian 104Then Swenska Sanningen 11, 42, 134,

135, 142, 240, 272, 285Then Swänska Argus 11–16, 19–25,

37–42, 48–50, 54, 55, 60–63, 69, 71–73, 76–79, 81–84, 86, 87, 89, 91, 92, 97, 100, 102, 104–109, 111, 132, 134, 135, 137, 139, 140, 144, 145, 153–169, 171, 172, 173, 180, 187, 191–193, 195, 196, 198,

204, 207, 209, 210, 212–215, 217, 218, 240, 241, 249, 250, 251, 252, 259, 266, 268, 269, 271, 272, 278, 279, 284, 285, 286, 288, 289, 291, 293

The Review 29The Spectator 9, 10, 15, 28–31, 42,

44–48, 56, 58, 91–93, 104, 107, 131, 147, 163, 166, 253, 279

The Tatler 9, 10, 15, 28–31, 42, 44, 46–48, 56, 58, 91, 92, 104, 107, 147, 253, 259, 279

Thet Swenske Nitet 11, 14, 42, 134, 135, 138, 139, 142, 143, 241, 262, 266, 272, 279, 284, 285

Thorburn, David 37, 255Thurou, Claude 102, 277Tidningar Om The Lärdas Arbeten 241Tilas, Daniel Axel 290Tjeder, David 266Tjønneland, Eivind 93, 273Todd, Janet 206, 207, 292Torhell, Sven-Erik 256Törnqvist, Einar 277

Ulrika Eleonora 15, 82Upfostringssälskapets Tidning 288

Van Staen, Christophe 292Varenius, Otto 272Vegesack, Thomas von 272, 289Velde, Jacob von der 97 Veluwenkamp, Jan Willem 267, 280Villstrand, Nils Erik 265, 266Vincent, David 265Vinchester, Ian 250Volgenau, Gotthard 262

Wall, Cynthia 257

Wankijf, Maria 187Wankijf, Niclas 187Warburg, Karl 19, 20, 68, 72, 73, 246,

249, 250, 268, 269, 270, 284, 286, 294

Warburton, Penny 257Warner, William 29, 254, 256Westrin, Theodor 275Widerberg, Karin 266Wieland, Christoph Martin 238Wikström, Lars 294Wilde, Jacob 54, 75, 76Winter Jørgensen, Marianne 249Wrangel, Fredrik Ulrik 55, 262Würzbach, Natascha 285

Zalta, Edward N. 258

Ågren, Henrik 282Åhlén, Bengt 270, 271

Öberg, Johan 257Ödman, Per-Johan 194, 195, 265, 291Öhrberg, Ann 21, 188, 250, 287, 288,

294Österberg, Eva 291Östman, Hans 263, 281, 283, 290

25.Per Bäckström, Vårt brokigas ocheller-icke! (2010)

26.Paul Tenngart, Romantik i välfärds-staten (2010)

27.D Möller & P Tenngart (red), Kasta dikt och fånga lyra (2010)

28.Tobias Dahlkvist, Förtvivlans filosofi (2010)

29.Katarina Bernhardsson, Litterära bes-vär (2010)

30.Stina Otterberg, Klädd i sitt språk (2010)

31.Roland Lysell (red), Ibsens kvinnor (2011)

32. Anna Cullhed, Hör mänsklighetens röst (2011)

33. Daniel Möller, Fänad i helgade grifter (2011)

34. Jennie Nell, Vivat vår monark! (2011)35. Maria Wahlström, Jag är icke heller en

(2012)36. Karin Aspenberg, Strindbergs värld

(2012)37. Paul Tenngart, Den komplexe Baude-

laire (2012)38. Elisabeth Hemby, Historiemåleri och

bilder av vardag (2013)39. Tobias Dahlkvist, Eremiten i Paris

(2013)40. Jimmy Vulovic, Reform eller revolt

(2013)41. Anna Jungstrand, Det litterära med

reportaget (2013)42. Tilda Maria Forselius, God dag, min

läsare! (2015)43. Markus Huss, Motståndets akustik

(2014)44. Hossein Sheiban, Den sargade dygden

(2014)45. Ulla-Britta Lagerroth & Lisbeth Sten-

berg (red), Selma Lagerlöfs Teaterson-etter (2014)

46. Olle Widhe, Dö din hund (2015)

1.Olle Thörnvall, Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995)

2.Bernt Olsson, Vid språkets gränser (1995)

3.Lena Malmberg, Från Orfeus till Eu-rydike (2000)

4.Mattias Fyhr, De mörka labyrinterna (2003)

5.Per Bäckström, Aska, tomhet & eld (2003)

6.Mats Jacobsson, Dylan i 60-talet (2004)

7.Anna Smedberg Bondesson, Anna i världen (2004)

8.Anna Arnman, Hellraiser (2005) 9.Magnus Öhrn, Talat glöms men skriv-

et göms (2005)10.Olle Widhe, Främlingskap (2005)11.Linda Fagerström, Randi Fisher –

svensk modernism (2005)12.Per Bäckström, Enhet i mång falden

(2005)13.Mattias Fyhr, Död men drömmande

(2006)14.Johanna Lundström, Terrängbeskriv-

ning (2006)15.Jerry Määttä, Raketsommar (2006)16.David Anthin, Evert Taubes scener

(2007)17.Åsa Warnqvist, Poesifloden (2007)18.Ann-Sofie Lönngren, Att röra en

värld (2007)19.Johan Sahlin, Om kyrklundheten

(2008)20.Astrid Regnell, Att se stjärnor på lju-

sa dagen (2009)21.Ann Lundvall, Till det omöjligas

konst bekänner jag mig (2009)22.Per Erik Ljung, Drömmar som för-

plikta (2009)23.Axel Lindén, Förnimmelser (2009)24.Anna Cullhed (red), Poetens mono-

polium (2010)

eureka. ellerströms akademiska utgivning 1995–