handbok fÖr kandidat- och … · magister- eller kandidatuppsats. mycket av det som skrivs här...

HANDBOK FÖR KANDIDAT- OCH MAGISTERUPPSATSFÖRFATTARE VID

BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP/

BIBLIOTEKSHÖGSKOLAN

På uppdrag av examinatorsgruppen vid BHS utarbetad av Göte Edström

2001-04-04 rev. 2001-09-11

Ny omarb. uppl. 2002-08-16

rev. 2003-03-07, 2004-02-23, 2005-02-23

Sjunde rev. uppl. 2005-11-22 Rev. 2006-11-10, 2006-11-24, 2007-05-24

1

Innehållsförteckning

Förord...........................................................................................................3

1 Allmänt om magister/kandidatarbetet.................................................4

1 Allmänt om magister/kandidatarbetet.................................................4 1.1 Kursplan....................................................................................................................................4 1.2 Magister/kandidatexamen......................................................................................................4

2 Innan du börjar skriva uppsats..............................................................4 2.1 Varför skriva papers och uppsatser?! ....................................................................................4 2.2 Uppsatsämne ............................................................................................................................5 2.3 Handledare................................................................................................................................5 2.4 Riktlinjer vid uppsatsskrivande i samverkan med extern organisation............................6 2.5 Gul journal................................................................................................................................6 2.6 Skriva enskilt eller tillsammans med kamrat ........................................................................7 2.6 Uppsats på andra språk än svenska.......................................................................................7

3 Under tiden du skriver uppsats .............................................................7 3.1 Materiell service och resor......................................................................................................7 3.2 Materialinsamling.....................................................................................................................7 3.3 Forskningsetik ..........................................................................................................................8 3.4 Uppsatsens omfång .................................................................................................................8 3.5 Uppsatsseminarier och examination.....................................................................................8 3.6 Regler för seminariedeltagande under magister-/kandidatkurs ......................................10 3.7 Seminariematerial...................................................................................................................10 3.8 Opposition..............................................................................................................................10 3.9 Betyg ........................................................................................................................................11

4 Hur skriver man uppsatser?.................................................................11 4.1 Några metodlitteraturtips .....................................................................................................11 4.2 Uppsatsens yttre form och disposition...............................................................................12

4.2.1 Dispositionens betydelse ...............................................................................................12 4.2.2 Exempel på grundschema för en disposition .............................................................13 4.2.3 Råd och rekommendationer för dispositionens olika delmoment ..........................14

4.3 Att skriva med kvalitet ..........................................................................................................25 4.3.1 Arbetsplan och tidsplan .................................................................................................25 4.3.2 Ta vara på idéerna...........................................................................................................25 4.3.3 Objektivitet och balans ..................................................................................................26 4.3.4 Källor och källkritik........................................................................................................26 4.3.5 Forskningsetik .................................................................................................................27 4.3.6 Formens betydelse: yttre ram, språk och stil ..............................................................28 4.3.7 När det inte går som på räls ..........................................................................................30

5 Slutseminarium: ventilering och opposition .....................................30 5.1 Allmänt....................................................................................................................................30 5.2 Checklista för skrivande, bedömande och opposition av uppsatser ..............................31

2

6 Formalia: citering, noter .......................................................................32 6.1 Allmänt....................................................................................................................................32 6.2 Citat och citeringsregler ........................................................................................................33 6.3 Hur kan och får man citera?.................................................................................................34 6.4 Noters och hänvisningars utformning och placering.......................................................36

6.4.1 Oxfordsystemets noter...................................................................................................37 6.4.2 Harvardsystemets och Författare-årtal-systemets hänvisningar och noter ............39

6.5 Hänvisningar till arkivmaterial .............................................................................................44 6.6 Hänvisningar till muntliga källor .........................................................................................46 6.7 Hänvisningar till elektroniskt material ................................................................................46

7 Formalia: Käll- och litteraturförteckning ..........................................47 7.1 Allmänt....................................................................................................................................47 7.2 Otryckta källor .......................................................................................................................47 7.3 Tryckta källor och litteratur..................................................................................................49 7.4 Elektroniska källor.................................................................................................................65 7.5 Exempel på käll- och litteraturförteckning ........................................................................69

8 Layout och tekniska anvisningar.........................................................77

9 Efter ventileringen ................................................................................77

Bilaga...........................................................................................................78

3

Förord Den här handboken är endast avsedd som en första introduktion i konsten att skriva uppsats. Den kompletteras med övrig kurslitteratur och med kunskaperna från kurserna i vetenskapsteori och forskningsmetoder. De upprepningar du kommer att finna här och där är fullt avsiktliga. Den ger allmänna råd och anvisningar för uppsatsskrivande. För detaljerade råd angående tillämpning av kvalitativa och kvantitativa metoder samt specifika, specialiserade teorier och metoder hänvisas till teori- och metodlitteraturen. En översikt över de viktigaste verken ges i Edström: Filter, raster, mönster, i det följande kallad Filterboken, som ingår i kurslitteraturen. Där kan du förhoppningsvis finna ett urval litteratur, som passar dig som vägledning och tips i teori- och metodfrågor. Läs gärna inledningen i Filterboken innan du börjar leta litteratur. Andra aktualiserade och utökade upplagan utkom 2002. I handboken finner du förhoppningsvis goda råd och anvisningar för själva skrivprocessen men också för val av ämne, för problemformulering, för samspelet med institution, handledare, kamrater och examinator. Som nämnts är råden av allmän karaktär och tar upp frågor som brukar dyka upp för de flesta uppsatsskrivare oavsett ämne och inriktning. Vi ger också ganska många läsanvisningar på flera ställen i handboken. Dessa kan du studera om du tycker att du har behov av det. Dessa hänvisningar är avsedda som hjälp men de skall inte betraktas som vare sig läsuppmaningar eller kurslitteratur utan, som sagt, vara till hjälp att hitta litet fylligare uppgifter för den som så önskar. Det är viktigt att du fortlöpande diskuterar uppsatsarbetet med din handledare. Handboken kan betraktas som starka rekommendationer. Se gärna på den med Paul Simons ord: ”Like a bridge over troubled water”. Kontrollera alltid att du har aktuell information från SemSek (http://www.hb.se/bhs/semsekwebb.htm). Vi rekommenderar att du läser igenom denna handbok innan du påbörjar arbetet med din uppsats. Vi tror att det kommer att visa sig vara väl använd tid. Konsultera sedan handboken fortlöpande under arbetets gång. På uppdrag av examinatorsgruppen vid BHS utarbetad av Göte Edström. Lars Höglund har skrivit PM:en om kriterier för magisteruppsatser i kap. 5.2. Avsnitten 6.7och 7.4 är utarbetade av Mikael Gunnarsson. Revideringen av denna sjunde upplaga har utförts av en arbetsgrupp bestående av Göte Edström, Gunnel Maiwald, Skans Kersti Nilsson och Jan Nolin.

4

1 Allmänt om magister/kandidatarbetet 1.1 Kursplan Kursplaner för kandidat/magisterkursen finns på Webben. Det finns även kontrakt för genomförande av magisterkursen. Du återfinner texten sist i denna handbok. 1.2 Magister/kandidatexamen För att erhålla magisterexamen krävs minst 160 poäng varav 80 poäng inom huvudämnet, varav en uppsats om minst 20 poäng eller två uppsatser om vardera minst 10 poäng som skall ingå i huvudämnet. För kandidatexamen skall du ha minst 120 poäng varav 60 poäng inom huvudämnet. Uppsatsen om minst 10 poäng skall ingå i huvudämnet. Du måste själv ansöka om magister/kandidatexamen på särskild blankett som finns på högskolans examensenhet (www.hb.se/utbildning/Studinfo/examen/). 2 Innan du börjar skriva uppsats 2.1 Varför skriva papers och uppsatser?! Innan du skriver magisteruppsats eller kandidatuppsats har du övat dig på mindre skrivuppgifter och en B-uppsats samt gått två 5-poängskurser i vetenskapsteori och forskningsmetoder. De färdigheter och kunskaper du förvärvat där är avsedda att ligga till grund för ditt arbete med uppsatsen. Den här handboken handlar just om att skriva magister- eller kandidatuppsats. Mycket av det som skrivs här kan även tillämpas vid författandet av papers och B-uppsatser, men handboken finns dessutom i en mycket kortfattad version avpassad för dessa uppgiftsformer: Kurshandbok för Uppsatskurs 5 poäng Biblioteks- och informationsvetenskap 21-40 poäng. Denna handbok hålls fortlöpande aktuell. Dessutom finns det en del kollegiebundet material. (www.hb.se/bhs/nyutb/kurswebb/b-kurser/uppsats/index.htm). ”Vad skall nu allt detta skrivande vara bra för?” Så kan det vara lätt att tänka, inte minst i början av uppsatsarbetet eller när man tycker att man kört fast och tycker att allt är motigt. Jo, det händer rätt ofta, men det kan man ta med ro: det är helt naturligt att man råkar ut för sådant och det finns hjälpmedel. Mer om detta senare. Tröst för ett tigerhjärta, men varför skall man skriva uppsats? Predikaren sade ju redan för tusentals år sedan att ”ingen ände är på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött” (12:12) och varför skall just jag behöva bidra till den så kallade informationsexplosionen? Det finns flera goda skäl. Vi har det formella, som det inte går att komma undan:

1. Det krävs i Högskoleförordningen att du för magisterexamen skall skriva en uppsats om 20 poäng eller två om 10 poäng och för kandidatexamen en om 10 poäng. ”Det rätter och packer eder efter” som en argsint gammal svensk kung sade.

5

De följande skälen (2-5) är dock de som betyder mest för din förberedelse för det kommande yrkeslivet och för din förmåga att tänka kritiskt och analyserande:

2. Att skriva en större uppsats är ett sätt att visa att man kan arbeta självständigt och

kritiskt med ålagda uppgifter, vilket också krävs att du skall visa prov på under din utbildning.

3. Att skriva uppsats är självutvecklande och dessutom ett effektivt sätt att lära sig att

inhämta, strukturera, kritiskt bedöma, analysera och tolka uppgifter från en rad källor och omvandla dem till kunskap. Det är en kunskapsgenererande verksamhet.

4. I bästa fall bidrar man även med sin uppsats till att öka kunskapsmassan och föra

vetenskapen en aning framåt. Man kanske rentav blir citerad av andra författare, vilket anses vara en fjäder i hatten. De många hundra uppsatser som skrivits av BHS-studenter under decenniernas lopp har i hög grad bidragit till den svenska B&I-forskningen, både mängdmässigt och kvalitetsmässigt.

5. Genom att själv författa en eller flera uppsatser förvärvar man även en förmåga att i

det kommande yrkeslivet dels skriva rapporter m.m. på ett fullödigt sätt och dels att kunna bedöma vad andra skrivit. Båda dessa färdigheter uppskattas av chefer och arbetsgivare!

Efter dessa exempel på anledningar att skriva uppsatser hoppas vi att du, trots den gamle surkarten Predikarens ord om det myckna bokskrivandet, tycker att det är meningsfullt att skriva uppsats. Det är dessutom ofta en rolig och intressant sysselsättning som får ens detektivanlag att visa framfötterna. 2.2 Uppsatsämne Ditt uppsatsämne måste falla inom ramen för ämnet Biblioteks- och informationsvetenskap och det skall godkännas av handledaren. Det är angeläget att du bestämmer uppsatsämne så tidigt som möjligt. Du måste räkna med att det tar sin tid att tänka på hur du vill avgränsa ämnet, hur du vill lägga upp arbetet, vilken problemformulering du tänker dig, vilket syfte du har och hur dina frågeställningar kan se ut. Det tar också tid att läsa in sig på området ifråga. Av dessa skäl måste du alltså börja fundera så tidigt som möjligt för att inte tiden för själva det konkreta uppsatsarbetet under de formellt utstakade veckorna skall gå åt till förpostfäktningar. 2.3 Handledare Du tilldelas en handledare så fort du fått ditt uppsatsämne godkänt. Handledning sker utanför schemat enligt överenskommelse med handledaren. Handledning vilar på ett ömsesidigt ansvarsförhållande. Det är ditt ansvar att ta kontakt med handledaren och handledarens ansvar att ge dig stöd och råd under arbetet. Du har initiativet. Tillsammans kan ni, du och din handledare skapa goda villkor för handledning genom att du bokar tid för samtal och att läraren finns tillgänglig för handledning. Schemalägg tider med din handledare för att diskutera ämne, problemformulering, syfte, frågeställningar, termer, begrepp, metoder och uppläggning m.m. av undersökningen, få synpunkter på uppsatsutkast, då du skrivit en del löpande text och för att få synpunkter från din handledare på eventuella intervju- eller enkätfrågor. Du får aldrig gå ut med intervjuer,

6

enkäter eller göra observationsundersökningar innan du fått klartecken från din handledare. Detta för att inte begå misstag som kan vara svåra eller rentav omöjliga att rätta till. Tveka heller inte att kontakta handledaren om du kör fast, behöver goda råd eller ”bara” uppmuntran. Det förekommer också att det ges stödföreläsningar för uppsatsskrivare. Kolla på webben och med din handledare. Du måste dock komma ihåg att det är du och inte din handledare som skall skriva uppsatsen. Om ni inte kan komma överens så finns det vissa möjligheter att byta handledare. Kontakta magisteransvarig i ”ditt” kollegium. Läs även vad som står i ”kontraktet” (se sist i detta dokument). Observera att studenter som inte har hört av sig till sin handledare på 1 år (gäller både distansstudenter och helfartsstudenter) inte kan räkna med att få fortsätta med samma handledare om hon/han vill ta upp uppsatsarbetet igen. Se även SemSekWebben under rubrikerna Handledning och Inaktiv uppsatsskrivare. Metodböckerna har i allmänhet många goda råd om vad student respektive handledare bör göra i det ömsesidiga samarbetet. Titta till exempel i: Bell 2000, s. 33-37; Ejvegård 2003, s. 117-118, 128-140; Hartman 1993, s. 11-14, 130-133; Lindblad 1998, s. 65-67; Nyberg 2000, s. 41-53 och Trost 2002, s. 15-18. 2.4 Riktlinjer vid uppsatsskrivande i samverkan med extern organisation 1. Det övergripande kravet är att uppsatsen skrivs enligt de riktlinjer och vetenskapliga

krav institutionen ställer på magister- och kandidatuppsatser. 2. Uppsatsen måste för att kunna bedömas av såväl examinator och opponent som övriga

deltagare i slutseminariet öppet redovisa de empiriska förutsättningar som slutsatser och resonemang bygger på. Om uppsatsen exempelvis refererar till sekretessbelagda dokument, skall dessa vara tillgängliga för examinators granskning. Att av sekretesskäl kringgå detta är inte tillåtet. Om metod/empiri efter sedvanlig bedömning av examinator och opponent vid slutseminarium inte öppet kan redovisas/publiceras, kan uppsatsen under begränsad tid eventuellt hållas arkiverad på sådant sätt att den inte blir tillgänglig för informationssökning.

3. Kontakten med den externa organisationen är studentens ansvar. Studenten bör

uppmärksammas på att tidsförluster i arbetet i sådana här fall kan orsakas av faktorer utanför dem själva och bör tas med i planeringen av arbetet.

4. Uppsatsskrivandet får inte vara förknippat med något praktiskt arbete för den externa

organisationen som på något sätt kan försvåra gränsdragningen mellan detta och uppsatsskrivandet i sig. Handledning ges enbart för skrivande av magister- eller kandidatuppsats.

2.5 Gul journal Du skall dokumentera de olika faserna i ditt uppsatsarbete genom att föra en journal över arbetets fortgång. Det sker på en gul blankett som du får hos SemSek. Det är viktigt att du har med dig denna journal då du deltar i seminarier. Journalen utgör underlaget för inrapporteringen av dina poäng i Ladok.

7

2.6 Skriva enskilt eller tillsammans med kamrat Institutionen rekommenderar starkt att ni skriver uppsatsen två och två då vår erfarenhet är att detta ofta fungerar mycket bra. Om du skriver tillsammans med en kamrat bör ni redan från början komma överens om hur insamlat material skall fördelas om ni ett senare skede väljer att skriva enskilda uppsatser (man kan ju bli oense). Gör t.ex. en förteckning, skriv ett ”avtal” och lämna detta till handledaren för förvaring. I den färdiga uppsatsen skall det på lämpligt sätt framgå vem som har gjort vad. Anledningen är att det underlättar för examinatorn att göra en rättvis bedömning av det färdiga resultatet. 2.6 Uppsats på andra språk än svenska Uppsatserna skrivs normalt på svenska men om du har särskilda skäl för att vilja skriva uppsatsen på annat språk skall detta godkännas av din handledare eller i tveksamma fall av magisterexaminatorerna inom kollegiet. De språk som kan komma fråga är engelska, danska och norska. En förutsättning är givetvis att du behärskar språket mycket väl och ser till att den språkgranskas. Om du inte har svenska som modersmål och vill förbättra den kan du kontakta Studentsupport (http:www.hb.se/bib/studentsupport/) och få information om t.ex. Svenska2-kurser. Observera att MFS-uppsatser skall skrivas på engelska. 3 Under tiden du skriver uppsats Det är många ting att tänka på under tiden du skriver uppsats och som i och för sig inte har så mycket med själva skrivhantverket att göra. Det är viktigt att du läser och följer det som sägs här nedan om materiell service och resor, materialinsamling, forskningsetik, uppsatsens omfång, seminarier, seminariematerial, opposition och betyg. Kolla alltid med SemSekWebben. 3.1 Materiell service och resor Högskolan tillhandahåller materiell service i form av sedvanlig biblioteksservice, datorkraft, diverse dataprogram etc. BHS täcker inte kostnader för resor till och från handledare, kopieringskostnader, porto och kuvert vid utskick av enkäter m.m. BHS har heller inte möjlighet att låna ut telefon eller bandspelare. För helfartsstudenter ersätts resor till, av BHS utsedd, extern handledare med ett maximibelopp på totalt 1000 kronor. För distansstudenter ersätts resor normalt inte. I undantagsfall kan efter prövning av prefekt eller studierektor viss ersättning utbetalas. Tänk på att du kan söka externa medel. Se vidare SemSekWebben. 3.2 Materialinsamling Materialinsamling kan göras på många olika sätt, t.ex. studier i tryckta källor och arkivmaterial, men fältstudier i form av enkäter, intervjuer eller observationer är det vanligaste sättet för uppsatsskrivare på BHS att skaffa empiriskt material. Arkivering av insamlat material (enkäter, intervjuer, observationsprotokoll, elektroniskt material m.m.) svarar författaren för. Högskolan har regler som skall följas. Diskutera detta med din handledare. Tänk på att intervjuer och enkätsvar är konfidentiellt material om personerna

8

på något sätt kan identifieras och därför inte får komma under någon annans ögon än dina Inte ens handledare, examinator eller opponenter skall se konfidentiellt material. Om detta råder dock delade meningar inom bl.a. Vetenskapsrådet. Det gäller då främst tillgången till laboratorieresultat och liknande för att kunna bedöma kvaliteten på försök etc. Om du skriver uppsats gällande något företag eller myndighet eller organisation måste du i förväg noga ta reda på vilka speciella villkor som ställs av företaget etc. Kanske är de av ett slag som gör det mer eller mindre omöjligt att genomföra uppsatsen på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt. Du och din handledare måste gemensamt avgöra detta. 3.3 Forskningsetik Om intervjuer används för magister- eller kandidatuppsatser skall du diskutera med handledaren om de i utskriven form bör distribueras till berörda informanter för godkännande. Metodlitteraturens författare är inte riktigt eniga om hur man bör agera. Konsultera gärna Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets etikregler som finns både som tryckt egen publikation med titeln Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, senast utg. av Vetenskapsrådet 2002 och i Göran Hermeréns bok Kunskapens pris. Andra uppl. från 1996 innehåller de i huvudsak fortfarande gällande reglerna. På Vetenskapsrådets webb (www.vr.se och www.codex.vr.se) finns ytterligare information. En utmärkt skrift är också Vad är god forskningssed? Synpunkter, riktlinjer och exempel av Bengt Gustafsson, Göran Hermerén och Bo Petersson, utg. som rapport nr 1 för 2005 i Vetenskapsrådets rapportserie. Trots orden i inledningen diskuteras här främst problem inom medicin och naturvetenskap. Den innehåller inte själva regeltexterna. Dokument som produceras på lägre nivå, t.ex. B-uppsatser, betraktas endast som arbetsmaterial och behöver därför inte föreläggas aktuella informanter, men det föreligger naturligtvis inte något hinder, om du av t.ex. artighetsskäl vill göra det. Diskutera överhuvudtaget fortlöpande de forskningsetiska frågorna med handledaren. Det finns även en rikhaltig och ganska lättillgänglig litteratur på området. Några exempel är upptagna i Filterboken. Mer om forskningsetik kommer i avsnitt 4.3.5. 3.4 Uppsatsens omfång Omfånget i antal sidor går inte att fixera, eftersom det är beroende av många faktorer, t.ex. den enskildes sätt att skriva, ämne (olika ämnen kräver olika sätt att framlägga, analysera och tolka materialet). Sannolikt kan du beräkna ca 30 sidor för en kandidatuppsats. För ett enskilt magisterarbete är sidantalet maximerat till 50 (max 70 sidor/par). Diskutera dock alltid omfånget med din handledare. Det kan ju finnas särskilda skäl att överskrida den övre gränsen för sidantalet och då måste du få dispens av din handledare. 3.5 Uppsatsseminarier och examination Under arbetet med uppsatsen skall den tas upp på seminarium minst två gånger, dels på ett etappseminarium och dels på ett slutseminarium, båda alltså obligatoriska. Ett av syftena med etappseminariet är att studenten stannar i processen och reflekterar över sitt arbete, dess fokus och genomförbarhet. Det är ett tillfälle för studenten att formulera sig och presentera sitt arbete för andra än handledaren och att vänja sig vid att lägga fram en text för diskussion. Att få synpunkter på texten från andra kan såväl studenten som

9

handledaren ha nytta av. Det primära är att studenten får hjälp för att komma vidare med uppsatsarbetet. Etappseminariet innebär dock inte något formellt godkännande av en del av uppsatsen. Studenten bör ha sitt etappseminarium under uppsatsarbetets första hälft. På etappseminariet diskuteras ditt pågående uppsatsarbete med utgångspunkt från ett arbetspapper som består av de delar av uppsatsen och som du skrivit och som du håller på med.

1. Om du skrivit många sidor löpande text skall du göra ett urval för etappseminariet. 2. Papperet skall även innehålla en preliminär titel, 3. en preliminär disposition, 4. en diskussion om dina teoretiska och metodiska överväganden, inklusive preliminär

problemformulering, syfte och frågeställningar, 5. något om datainsamling, 6. något om vilka analysmetoder du tänker använda, 7. eventuellt även presentation av något empiriavsnitt. 8. Du bör även diskutera avgränsningen av ämnet. 9. Skriv också några rader om vad du särskilt vill ha seminariets synpunkter på. 10. Det är också värdefullt om du nämner den litteratur du konsulterat.

Tillsammans bör detta bli högst cirka 15 sidor löpande text. Innehållsförteckning och litteraturlista tillkommer. Observera att du alltså inte skall ta med hela långa kapitel i etapptexten. (Se vidare SemSekWebben.) När du själv och din handledare är överens om att uppsatsen är klar för att ventileras på ett slutseminarium tillstyrks detta av handledaren. Vår praxis är att uppsatsen därefter granskas av en examinator för bedömning av om uppsatsen är färdig för slutseminarium. Om examinator bedömer att uppsatsen inte har förutsättningar att bli godkänd vid seminariet anges detta med skriftliga motiveringar och uppsatsen går tillbaka till studenten för vidare bearbetning. En uppsats kan förhandsgranskas en gång på detta sätt. När uppsatsen åter anmäls till slutseminarium kommer den att ventileras och därmed examineras. Om en uppsats blir underkänd krävs att den ventileras vid ytterligare ett seminarium för att bli godkänd. Vid förnyad examination kan ett byte av examinator ske. Observera att som student har du alltid ett eget val att lägga fram uppsatsen för slutseminarium. Detta betyder att samma rutiner gäller som för andra tentamina, nämligen att du själv bestämmer vid vilket examinationstillfälle du ska göra en tenta. (För anmälan, inlämningsförfarande, bokning av seminariedatum etc., se SemSekWebben). Du måste också respektera de angivna tiderna, annars får du sannolikt vänta till ett senare seminarietillfälle. På slutseminariet nagelfars uppsatsen både av en eller två opponenter och av övriga seminariedeltagare. Detta innebär att BHS förväntar sig ett aktivt deltagande från seminariedeltagarnas sida. Du skall även opponera på en uppsats vid ett slutseminarium. (Se även kapitel 3.7 och 5 i denna handbok.) Efter slutseminariet har du tre veckor på dig att göra ändringar och rättningar i uppsatsen. Den slutgiltiga versionen lämnas in efter det att examinator i din journal har tillstyrkt att uppsatsen är färdig för tryckning och distribution. Poängen rapporteras inte i LADOK förrän uppsatsen slutgiltigt lämnats in. Det är alltså viktigt att du försöker hålla tidsgränsen. (Se vidare http://www.hb.se/bhs/semsekwebb.htm).

10

3.6 Regler för seminariedeltagande under magister-/kandidatkurs Under magisterkursen skall du delta i ett antal seminarier, både etappseminarier och slutseminarier. Försök sprida ditt deltagande över så stor del av terminen som möjligt. Seminariedeltagandet (förutom oppositionen) bör fullgöras innan du lämnar in din egen uppsats för slutventilering. Undvik om möjligt att opponera samma dag som du själv har din uppsats uppe på slutseminarium. För att kunna tillgodogöra dig seminariet på allra bästa sätt skall du vara mån om att läsa den/de texter som tas upp på seminarier du deltar i. Detta gör du dels för din egen skull, för att utveckla ditt sätt att tänka vetenskapligt och få impulser för ditt eget arbete, dels för den som lägger fram ett material. Under uppsatsarbetet är man som författare i stort behov av respons på det man gör. Var inte rädd att ställa frågor till författaren/författarna och kom ihåg att det alltid finns frågor att ställa. Du kommer att märka att du lär dig mycket om att skriva uppsats och om att tänka kritiskt genom att vara med vid många tillfällen. Det gäller även om du deltagit i många seminarier i andra ämnen du studerat tidigare. Man blir nämligen aldrig fullärd! Bokför noga i din journal vid vilka tillfällen du deltar i och se till att anteckningen blir signerad av seminarieledaren. Alla seminarier är öppna, vilket betyder att du är välkommen att delta i seminarier utanför ditt eget kollegium. Det finns detaljerade anvisningar om seminarieverksamheten på SemSekWebben. Läs dem och följ dem! 3.7 Seminariematerial Schema för alla magisterseminarier läggs ut på SemSekWebben och anslås på tavlan i C-korridoren på plan 4. På SemSekWebben hittar du också texter till seminarierna. Länken heter ”Seminariematerial” och är lösenordsbelagd. Du loggar in med samma användar-id och lösenord som i datasalarna. Var noga med att följa anvisningarna inom respektive kollegium. 3.8 Opposition Opposition på etapptexter Oppositionen ska vara informell, dvs. den ska inte jämföras med de formella oppositionerna på slutseminarierna. Det utses heller ingen opponent till etappseminariet utan ansvaret ligger på samtliga deltagare. På etappseminariet handlar det mera om att ställa frågor och komma med synpunkter. Seminariedeltagaren kan t.ex. ställa sig frågor som "vad förstår jag av texten" eller "vad är oklart för mig som läsare" och utifrån detta formulera frågor till författaren. Hon/han ska också försöka komma med respons på de frågor som författaren eventuellt har ställt till seminariet. Slutopposition Som framgått av texten ovan skall samtliga studenter genomföra en slutopposition, dvs. opponera på en färdig kandidat- eller magisteruppsats som läggs fram vid ett slutseminarium. Oppositionen skall göras både muntligt och skriftligt. Den skriftliga oppositionen lämnas i två exemplar, ett till uppsatsförfattaren och ett till examinator. Kom ihåg att en opposition skall innehålla både ros och ris. Den skriftliga oppositionen skall vara

11

relativt kortfattad. Den skall även ta upp detaljerade rättningar, t.ex. stavfel, som inte kunnat tas upp under seminariet. Mera om hur man kan lägga upp en opposition se kapitel 5 i denna handbok och i undervisningen. Du skall, som nämnts ovan, undvika att opponera samma dag som din egen uppsats ventileras. Det är nyttigt för det egna uppsatsskrivandet att ha opponerat (man blir väldigt medveten om diverse fällor och fel) innan det är dags för ventilering av din egen uppsats. Du skall dock inte opponera förrän du haft ditt eget etappseminarium. 3.9 Betyg Varje enskild examinator ger betyg på uppsatsen och beslutar även vilka uppsatser som skall få betyget Väl godkänd. Betyg på magisterkursen innefattar också seminarienärvaro och godkänd opposition. Mera om betyg och bedömningsgrunder finner du i kap. 5. 4 Hur skriver man uppsatser? 4.1 Några metodlitteraturtips Det finns en uppsjö av praktiska handböcker, så kallade ”kokböcker” om hur man skriver uppsatser, rapporter och avhandlingar. Det kommer ideligen nya mer eller mindre bearbetade upplagor och dessutom årligen en eller flera nya titlar, men de innehåller sällan några större nyheter. För exempel se Edström: Filter, raster, mönster. 2. uppl. (2002). Vi rekommenderar i första hand följande:

Backman, Jarl (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur. 216 s. Bell, Judith (2000). Introduktion till forskningsmetodik. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur.

201 s. Denscombe, Martyn (2000). Forskningshandboken: För småskaliga forskningsprojekt inom

samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur. 292 s. Ejvegård, Rolf (2003). Vetenskaplig metod. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur. 175 s. Hartman, Sven G. (1993). Handledning: Liten handbok för den som arbetar med projekt,

specialarbete eller rapporter. 2. uppl. (Skapande vetande, Rapport, 17). Linköping: Universitetet, Lärarutbildningen. 148 s. En bearbetad version med titeln Skrivhandledning för examensarbeten och rapporter utkom 2003 på Natur och kultur.

Jarrick, Arne & Josephson, Olle (1996). Från tanke till text: En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. 2., [översedda] uppl. Lund: Studentlitteratur. 133 s.

Lindblad, Inga-Britt (1998). Uppsatsarbete: En kreativ process. Lund: Studentlitteratur. 69 s. Nyberg, Rainer (2000). Skriv vetenskapliga uppsatser och avhandlingar med stöd av IT och

Internet. Lund: Studentlitteratur. 254 s. Strömquist, Siv (2003). Uppsatshandboken: Råd och regler för utformningen av examensarbeten

och vetenskapliga uppsatser. 3. uppl. Uppsala: Hallgren & Fallgren. 125 s. Trost, Jan (2002). Att skriva uppsats med akribi. 2., [mycket utökade] uppl. Lund:

Studentlitteratur. 96 s. Dessa handböcker är mycket användbara och tar upp de flesta problem en uppsatsskrivare kommer i kontakt med på ett mycket utförligare sätt än den här handboken ger utrymme för. Vi hänvisar också ofta till speciella avsnitt i dessa verk. Kom bara ihåg att om du får uppgifter i dem som avviker från texten i den här handboken så är det den här handboken som gäller. Frågan aktualiseras framför allt i fråga om citering, noter och käll-

12

och litteraturförteckningar, där variationsrikedomen är stor och oöverskådlig, beroende på att det förekommer så många lokala varianter av ett i grunden fåtal huvudsystem. BHS har också sina idéer om hur det bör vara, men de är så nära som möjligt anpassade till internationella konventioner, som i sin tur bygger på internationell standard. Vi rekommenderar även i högsta grad:

Svenska skrivregler (2000). Utg. av Svenska språknämnden. 2. uppl. Stockholm: Liber. 216 s. Ny utgåva 2005. Den nya utg. kommer här i sin 1. uppl. på 220 s. Den förra uppl. kan mycket väl användas.

Denna lilla bok ger regler och råd t.ex. om hur man skriver, rubriker, delar in texten i stycken, gör punktuppställningar, hur man skriver fotnoter, hänvisningar och litteraturförteckningar, väljer ord- och böjningsformer, löser stavningsproblem, använder stor och liten bokstav, avstavar, skriver sifferuttryck och förkortningar, använder punkt och andra skiljetecken, kommaterar, gör en alfabetisk uppställning och återger icke-latinska skrivtecken. Dessa råd skall i största möjliga utsträckning följas av BHS personal och studenter. Observera dock att i fråga om citering, fotnoter, hänvisningar, käll- och litteraturförteckningar och uppsatsens layout har BHS egna regler som redovisas senare i denna handbok. De följer dock ganska nära det Svenska skrivregler rekommenderar. Diskutera även dessa problem med din handledare. För stavning, böjningsformer m.m. rekommenderas:

Svenska akademiens ordlista (1998). 12. uppl. Stockholm: Norstedts (distr.). XXXVIII, 1066 s. Den 13. uppl. utkommer 2006 och den har enligt uppgift bytt ut en hel del ord. – Förkortas SAOL. Till mångbandsverket Svenska akademiens ordbok, SAOB, går du om du vill följa ett ords eller uttrycks utveckling och betydelseskiftningar under tidernas lopp. Rent allmänt rekommenderas ordböcker, frasordböcker och synonymordböcker. Det finns många att välja på, både äldre och pinfärska. Se avd. Fc(x).

4.2 Uppsatsens yttre form och disposition 4.2.1 Dispositionens betydelse Många metodböcker ger en rad exempel på olika sätt att konstruera dispositioner. Titta gärna på dessa avsnitt men låt dig inte frestas att pressa in ditt ämne och din ansats i någon av dessa mönsterdispositioner. De kan, som sagt, vara värda att ta del av men främst som idéer och förslag på hur man kan skapa en klar struktur och logisk följd i sin uppsats. Det är viktigt att du så tidigt som möjligt har klart för dig, i varje fall i stora drag, vad du vill undersöka, hur du vill göra det, hur du tänker presentera ditt material och vilka typer av analyser och tolkningar du tänker använda. Först när du noga tänkt igenom detta är det dags att göra ett utkast till uppsatsdisposition. Vi skriver med avsikt ”utkast”, därför att du gör mycket klokt i att bara betrakta det som ett sådant, annars kommer du med största sannolikhet att känna dig bunden av det i det fortsatta arbetet med uppsatsen. Detta kan lätt bli en av de många saker som bromsar arbetet och åstadkommer ängslan och frustration.

13

”Men”, säger vän av ordning, ”det är väl bra om man redan från början vet vad man vill och hur man gör?” Visserligen, men sättet att i praktiken utföra det på kan av många skäl, t.ex. materialtillgång, metodiska blindgångare och ofruktbara teoritillämpningar, bli föremål för flera variationer och ändringar. Då känns det skönt om du inte betraktar dina första dispositionsförsök som annat än preliminära. De här förbehållen får inte tas som ett sätt att fly undan den betydande tankemöda det innebär att få till en klar, tydlig och logisk disposition. Den mödan lönar sig och fungerar tillsammans med knåpandet på problemformuleringar, syfte och frågeställningar som ett sätt att strukturera dina tankar och även börja fundera på metodiska och teoretiska ansatser, som kan vara användbara för att lösa de problem du söker svar på. De här momenten tar sin tid men det är väl använd tid. Att problematisera och strukturera är grundläggande för att lyckas bra med en uppsats. Kom bara ihåg att det är naturligt om du kör huvudet i väggen några gånger innan du får till något som du (och din handledare) är nöjd med och som det går att arbeta vidare utifrån. Diskutera redan från början flitigt med dina kamrater och med din handledare. Det är viktigt att ha bollplank där du kan testa dina idéer i ett tidigt skede. Här fyller tappseminarierna en viktig funktion. 4.2.2 Exempel på grundschema för en disposition Det är av stor betydelse med uniformitet i uppsatsernas skriftliga utformning och därför bör du följa de i denna handbok angivna riktlinjerna i den mån de är tillämpliga på din uppsats. Då det gäller kapitelrubriker och ordningsföljden mellan olika avsnitt och delar i en uppsats varierar emellertid, som redan antytts, praxis ganska mycket beroende på disciplin, institution och lärosäte och du får, som nämnts, tips om en rad olika möjligheter i ”kokbokslitteraturen”. Det går dock inte att visa på ”den enda rätta vägen”. Någon sådan finns nämligen inte. Det är viktigt att dispositionen är klar och stringent. Den ”röda tråd” som skall finnas i uppsatsen måste kunna urskiljas tydligt redan i dispositionen. Vissa inslag skall alltid finnas med och följa fasta regler, återgivna eller hänvisade till i 4.2.3 nedan. Uppsatsen börjar med ett omslag. Där ges uppgifter om bl.a. uppsatsens författare och titel. Därefter följer titelsida och abstrakt. Du skall också ange ämnesord och se till att de täcker det du skriver om så väl som möjligt. Det sista fasta inslaget i uppsatsens början är innehållsförteckningen, som bör vara ganska detaljerad. Efter dessa inledande obligatoriska moment kommer själva uppsatstexten. Mera om den efter några ord om några inslag i slutet av uppsatsen: Själva uppsatsdelen skall alltid avslutas med en sammanfattning. I en del fall väljer man att ha noter och hänvisningar samlade på ett ställe och då kan man t.ex. placera dem direkt efter sammanfattningen. Mera om detta finns senare i denna handbok, framför allt i kap. 6 Formalia. Du måste också ha en käll- och litteraturförteckning. Om du har bilagor placeras de allra sist. Nu följer några inledande ord om själva uppsatstexten, ”brödtexten”, dvs. uppsatsens egentliga innehåll. (För detaljer se 4.2.3 nedan.) Den innehåller en rad delmoment. Vilka som kommer att ingå i din uppsats och i vilken ordningsföljd beror på ditt ämne och på den teori, metod och analysvariant du väljer. Om man exempelvis gör en diskursanalys är det vanligt att presentation och analys vävs samman i samma kapitel, medan en del andra analysmetoder traditionellt håller dessa två moment strikt åtskilda. Alla möjliga ”hybrider” förekommer också.

14

De moment som är uppräknade i uppställningen nedan bör du överväga att ta med i din uppsats, men bara om de är lämpliga där och du skall inte känna dig bunden av vare sig momenten eller ordningsföljden i den här presentationen. Pricka av i listan allteftersom du finner dem tillämpliga eller ej. När du gjort detta har du förhoppningsvis en grundplåt till din egen uppsatsdisposition. Listan nedan tar endast upp innehållet i momenten. Vilka rubriker du sätter på dina kapitel bestämmer du själv i samråd med din handledare. Flera av de uppräknade momenten kan även vävas ihop i samma kapitel, allteftersom det passar i din text. Här följer listan på moment som kan ingå:

inledning bakgrund val av ämne problembeskrivning, problemavgränsning och problemformulering syfte och frågeställningar tidigare forskning litteratursökning litteraturgenomgång teori metod arbetssätt presentation av resultat (dvs. det insamlade materialet, empirin, i bearbetad form analys och diskussion av ditt material slutsatser eventuella förslag till fortsatt forskning.

4.2.3 Råd och rekommendationer för dispositionens olika delmoment Vi kommer nu att gå igenom uppsatsens olika moment och diskutera vad som bör ingå och hur man kan göra. Om du tycker att texten i fortsättningen verkar abstrakt rekommenderar vi att titta i redan färdiga magisteruppsatser. Där kan du se hur andra löst problemen och få goda tips att fundera över om det är något för dig att dra nytta av. Omslag Här gäller för Högskolan i Borås och Bibliotekshögskolan speciella regler (se vidare http://www.hb.se/bhs/Master/checklista.htm). Titelsida Även här gäller för Högskolan i Borås och Bibliotekshögskolan speciella regler (se vidare http://www.hb.se/bhs/Master/checklista.htm). Titel Titeln på uppsatsen skall säga något väsentligt om vad uppsatsen behandlar. Undvik alltför långa titlar och undertitlar. Undvik också titlar som binder upp innehållet i många detaljer. Det blir då ofta svårt att värja sig mot svårigheten att på ett tillfredsställande sätt i själva uppsatsen täcka vad titeln förespeglar. Var även noga med vilka begrepp och termer du väljer i titeln för att representera innehållet i uppsatsen. Det är viktigt att läsaren redan i titeln får ett så klart besked som möjligt om uppsatsens ämne och hur du tacklar det, dvs. det gäller att ge riktiga signaler. Diskutera titelvalet med din handledare och ta gärna upp denna fråga på ditt etappseminarium. Om du väljer en slagkraftig eller vitsig titel, så måste undertiteln ge klart besked om uppsatsens innehåll.

15

Abstrakt Ett abstract (på engelska) måste alltid finnas. Det skall vara kort (för BHS-uppsatser högst 250 ord) och dess funktion är att sammanfatta uppsatsens innehåll så att allt väsentligt kommer med: ämne, problemformulering med avgränsningar, syfte, frågeställningar, arbetssätt, strukturering, teori och metod, empiri, analys, resultat och slutsatser. Att skriva ett bra abstrakt kräver stor möda men det är det värt. Det är nämligen ofta det första en läsare tittar på och hur abstraktet är utformat kan vara avgörande för om man läser vidare eller ej. Det är också viktigt att engelskan är korrekt. Det kräver en mycket god färdighet i språket om du skall skriva det själv. Låt helst någon med mycket goda kunskaper i engelska granska det. Ett abstrakt på klantig engelska ger ett mycket dåligt intryck! Tänk på att ditt arbete kommer att publiceras och vara tillgängligt på nätet under lång tid framöver och sökbart i diverse databaser. Ämnesord Ämnesorden är avsedda att ge information om innehållet i dokumentet och bör dessutom vara till hjälp vid framsökning av det. Kom ihåg att försöka täcka så mycket som möjligt av uppsatsens innehåll när du väljer ämnesord (högst åtta). Förteckna ämnesorden i viktighetsgrad, ej i bokstavsordning. Detta görs för att de viktigaste ämnesorden skall komma med även om några indexpublikationer inte skulle tillåta så många som åtta ämnesord. Om du vill ha information om hur du väljer lämpliga ämnesord kan du t.ex.. titta i Unn Hellstens och Margareta Rosfelts bok Ämnesordsindexering, utgiven av Kungl. biblioteket år 1997 eller i Ellen Hjortsæters Ämnesordskatalogisering, utgiven av Bibliotekstjänst år 1994. Innehållsförteckning Varje uppsats skall ha en innehållsförteckning. Tillsammans med titel och abstrakt ger den läsaren värdefull information om uppsatsens innehåll och uppläggning. Alla rubriker, mellanrubriker och underrubriker skall tas med i innehållsförteckningen. Även käll- och litteraturförteckning, bilagor etc. skall vara med. Rubrikerna i uppsatsen och i innehållsförteckningen måste överensstämma och vara ordagrant likalydande. Det är också viktigt att sidoangivelserna kontrolleras in i det sista, eftersom minsta justering i texten kan medföra att rubriker byter sida. Innehållsförteckningens typografi och layout kan varieras nästan i det oändliga. Välj en modell som passar dig och din uppsats. Se bara till att vara konsekvent. Det finns gott om exempel i ”kokböckerna” och i Svenska skrivregler. Själva uppsatsdelen Man kan kanske säga att själva uppsatsdelen består av tre huvuddelar:

1. Inledning, bakgrund, val av ämne, problembeskrivning, problemavgränsning och problemformulering, syfte, frågeställningar, tidigare forskning och litteraturgenomgång, teori, metod och arbetssätt.

2. Presentation och redovisning av materialet, empirin, eventuellt också med delanalyser.

3. Analys, tolkning, diskussion och slutsatser. Dessutom tillkommer en sammanfattning.

Som nämnts är det ganska vanligt att del 2 och 3 (förutom sammanfattningen) vävs ihop i samma kapitel. Du väljer själv (helst i samråd med din handledare) det du finner lämpligt för din uppsats.

16

Denna huvudtext föregås, som framgår av avsnitt 4.2.2, av titelsida, abstrakt och innehållsförteckning och efterföljes av käll- och litteraturförteckning, bilagor etc. Här fortsätter genomgången av uppsatsens olika delmoment: Inledning Någon form av introduktion behövs alltid i början av uppsatsen. Det råder olika åsikter och praxis när det gäller vad som kan inordnas under rubriken Inledning. En del menar att all text före empiridelen (dvs materialpresentationen) hör dit, andra hävdar att inledningen bara skall ge en första introduktion till ämnet, kort om dess bakgrund, dess problem och varför man vill skriva om det. Här finns inte något ”rätt” eller ”fel” sätt. Du har alltså frihet att strukturera på det sätt som du tycker passar bäst för ditt ändamål. Du kan med hjälp av t.ex. rubrikstorlek markera vad som är kapitel och delar av kapitel. Kom ihåg att en viktig avsikt med inledningen är att väcka läslust förutom naturligtvis att presentera ämnet och vad man vill göra. Bakgrund Oavsett om du väljer att låta bakgrunden ingå i en inledning eller ger den ett eget kapitel eller avsnitt, så bör du här berätta litet utförligare om varför du väljer att skriva uppsats inom det valda ämnesområdet, varför du är intresserad av det och några rader om hur du tänker dig undersökningen. Du kan också ge en liten historik över ämnesområdet. Det är likaså av intresse för läsaren att få veta något om dig själv och din egen bakgrund. Det bidrar till läsarens möjlighet att placera in ämnesområdet i sitt sammanhang och till att belysa ditt sätt att behandla ämnet. Försök att begränsa den här bakgrunden till någon eller några få sidor. Du får rikliga tillfällen att ”breda ut dig” senare under första huvuddelens rubriker. Ett gott råd: Slarva inte med bakgrunden. Dess syfte är att kortfattat berätta vad du tänker skriva om och varför, men det viktigaste av allt är uppgiften att föra in läsaren på rätt våglängd så att han/hon kan ta emot dina sändningar klart och tydligt utan onödiga störningar. Val av ämne, problembeskrivning, avgränsningar, problemformulering, syfte, frågeställningar Man kan välja ämne på många sätt. Kanske har du något förslag på ämne som du gärna vill skriva om, kanske kan du komma med i något projekt som bedrivs vid BHS, kanske har du fått korn på något uppdrag från exempelvis ett bibliotek, som vill ha en undersökning utförd, kanske tycker du dig vara alldeles utan idéer om vad du skall behandla i din uppsats. Efter ett tag har du i alla fall, på egen hand eller med hjälp av lärare, kurskamrater, goda vänner osv., kommit fram till ett ämne som verkar intressant. Den här processen kan du berätta mycket kortfattat om i bakgrundsavsnittet och utförligare under rubriken val av ämne. Du har nu passerat det första steget i uppsatsskrivandet, nämligen ämnesvalet i stort. Oavsett vilket ämne du har valt vidtar nu en process som kan ta ganska lång tid. Det är helt naturligt och i sin ordning. Den är avgörande för hur du lyckas med din uppgift. De flesta metodboksförfattare är rörande eniga om att problembeskrivning, avgränsning och problemformulering är några av de viktigaste delarna i uppsatsarbetet. Vad innebär det? Jo, att du måste beskriva, strukturera och problematisera ditt ämne i en utvecklad text, dels för att se om det, som det brukar heta, är forskningsbart, dvs. om det går att skriva uppsats om

17

det, dels för att klargöra för dig själv (och handledaren) hur ämnet lämpligen benas upp och avgränsas. De allra flesta ämnen är från början alltför vidlyftiga och det är bättre med en djuplodande text om ett begränsat problem än att vara ytlig över ett vidare område. Dessutom är det svårare att skriva en bra översikt än att borra på djupet. Åtminstone är det vad många metodböcker betonar. Det är viktigt att du avgränsar ditt ämne så väl som möjligt och motiverar det med ett utförligt avgränsningsresonemang. Det måste framgå vilket perspektiv du lägger på ditt ämne. Alltså: Försök att formulera ditt problem så stringent och avgränsat som möjligt. Men du skall inte låta det binda dig alltför hårt. Det är rätt troligt att du under uppsatsarbetets gång finner anledning att ändra både avgränsning och problemformulering på grund av t.ex. materialtillgång, upptäckt av tidigare forskning, tips om någon ny infallsvinkel eller efter diskussion med handledare och kamrater. Kom i så fall ihåg att det är ett naturligt steg i forskningsprocessen att vinkla om och ändra, även på avgränsningar och problemformuleringar. Det är nu dags att konkretisera problemformuleringen, som ofta är litet teoretisk till sin karaktär. Detta sker i det vi kallar syfte. Där beskriver du så klart formulerat som möjligt vad du rent konkret vill ha svar på, vad du vill beskriva eller kartlägga. Även efter denna konkretisering kan det, både för dig själv och dina läsare, vara svårt att få grepp om vad du egentligen är ute efter. För att på ett mera detaljerat sätt tala om vad syftet innebär rent forskningsmässigt är det nödvändigt att du utarbetar ett antal frågor, eller frågeställningar, som du vill besvara i uppsatsen. Dessa frågeställningar skall utgå från syftet men även naturligtvis ha täckning i problemformuleringen. De här fyra stegen i inledningsskedet av uppsatsarbetet, nämligen ämnesvalet, problemformuleringen, syftet och frågeställningarna, skall ligga till grund för hela det kommande arbetet. Men du måste, som framhållits flera gånger, kallt räkna med att få ändra och hyfsa dem av och till under arbetets gång, samt också göra en sista kontroll när uppsatsen föreligger i färdig text för att se att du verkligen skrivit om det du sagt att du skulle behandla i din uppsats. Skulle det visa sig att du har gått litet vid sidan av det du lovade i början, ändra så att din problemformulering, ditt syfte och dina frågeställningar stämmer överens med vad du verkligen gjort. Detta är en vanlig och fullt acceptabel åtgärd, som rekommenderas i metodböckerna. Problemen kring avgränsning, problemformulering, syfte och frågeställningar och deras inbördes relationer har lockat många ”kokboks-”författare till långa mer eller mindre klara utläggningar. Den bästa tycker jag att man finner i Hartmans Handledning (1993, s. 16-22, 90f.). Läs den och följ råden där. Det lönar sig! Även Karin Dahlberg ger många goda råd i sin bok Kvalitativa metoder för vårdvetare (1997, s. 145-148). Tidigare forskning och litteraturgenomgång För att kunna avgränsa ämnet, skriva en bra preliminär problemformulering och ett för denna avpassat syfte med effektiva frågeställningar måste du skaffa dig en hel del kunskaper. Om du tänker efter vet du troligen redan från början rätt mycket om de problem du har för avsikt att bearbeta i din uppsats. Du har alltså sannolikt betydande så kallad förförståelse, i varje fall i stora drag, runt ditt ämne. Men det räcker inte. Hur skaffar du mera information som du kan omvandla till i sammanhanget nyttiga kunskaper? Det finns två huvudvägar: Den första är att diskutera med kamrater, lärare, handledare och andra personer som du tror kan ge dig tips till exempel om avgränsningar eller

18

infallsvinklar. Hit hör också att göra studiebesök och ta en närmare titt på det eller de bibliotek eller vad du vill undersöka för att genom självsyn bilda dig en uppfattning. Inga läsefrukter kan ersätta att själv ha upplevt en miljö. Det är på samma sätt med det som att det är lättare att ”prata” med någon per telefon, mail osv. om man träffat vederbörande personligen. Den andra och mycket mera arbetskrävande huvudvägen är en litteraturgenomgång för att bilda dig en uppfattning om tidigare forskning inom det ämnesområde du själv har bestämt dig för. Man kan kanske säga att litteraturgenomgången har åtminstone tre ändamål:

1 Att ge en forskningsöversikt, inklusive forskningsfronten, inom ditt område. Du skall visa i skrift att du känner till den viktigaste forskningen, mera på ju högre uppsatsnivå du befinner dig: 5, 10, 20 etc. poäng. Du bör även försöka visa var din uppsats kommer att höra hemma i ett större forskningsperspektiv.

2 Samtidigt som du samlar material till denna översikt får du mängder av användbara tips som är till hjälp vid problemformulering, syftesbeskrivning, frågeställningar m.m.

3 Litteraturgenomgången ger dig också idéer om vilka teorier och metoder som kan vara tillämpliga på ditt ämne.

Tidigare forskning När du går igenom tidigare forskning skall du ta fasta på idéer, termer, begrepp, ansatser, teorier och metoder som du anser vara relevanta för din uppsats. Det är visserligen bra att du i kapitlet ”Tidigare forskning och litteraturgenomgång” (eller vad du föredrar att kalla kapitlet) visar beläsenhet, men akta dig noga för att åkalla ”fullständighetsdjävulen”. Det är nämligen en både påträngande och tidsslukande otäcking. Begränsa dig till de viktigaste och för dig mest aktuella verken. I de flesta fall finns det gott om material och det är en konst att avgränsa och begränsa. Du kan lägga upp kapitlet på flera sätt: kronologiskt, efter författare i en eller annan följd eller tematiskt, dvs. att du redan här försöker dig på en fastare struktur, där ämnets olika delar bestämmer ordningsföljd osv. Det vanliga är att man refererar och lägger in citat om det är någon kärnformulering man vill återge med författarens egna ord. De flesta rekommenderar att man bör vara ganska sparsam med citat. Skriv hellre ett refererat med så mycket egna formuleringar som du kan åstadkomma. Det är även en fördel om du redan här kan kritiskt kommentera de texter du tar upp i forskningsöversikten. Det är viktigt att dina läsare vet vad du anser om dessa texter. På det sättet kan du redan här så att säga leda in dem på rätt spår och våglängd. Att skriva om tidigare forskning och om de teorier man tänker använda är något som de flesta uppsatsskrivare tycker är svårt. Förvisso är det lätt att det blir rörigt, oklart och förödande långrandigt. En god hjälp kan vara att läsa hur disputerade lärare har löst problemen i sina avhandlingar, andra böcker och större artiklar. Där hittar du en lång rad exempel med grund i såväl olika discipliner som teoribaser. Apa inte efter men få idéer om olika tillvägagångssätt. Att skriva ett kritiskt referat är inte lätt, men det finns ett litet knep: skriv till de kritiska kommentarerna i samband med att du analyserar och tolkar ditt empiriska material. Då har du fått ett mycket djupare perspektiv på den tidigare forskningen och det angår ju inte dina läsare i vilken ordning du skriver olika delar av uppsatsen. Ofta plitar man på flera ställen flera gånger under arbetets gång. Det är helt enkelt fråga om ett naturligt växelspel mellan uppsatsens skilda partier. Se vidare avsn. 4.3.4 nedan.

19

Litteraturgenomgång: att hitta och läsa litteratur Du startar lämpligen litteraturgenomgången med att läsa i läroböcker, allmänna uppslagsverk och fackencyklopedier. Där finns ofta översiktlig information, definitioner av termer och begrepp, en del personuppgifter om forskare och deras inriktning. Många av de här verken innehåller även bibliografiska hänvisningar. Tänk dock på att den här typen av litteratur sällan är ny nog att visa på det aktuella forskningsläget. Ta för vana att alltid kontrollera när boken är skriven, inte när den är tryckt. Även monument som exempelvis Nationalencyklopedin anfräts av tidens tand. Med andra ord: Det hjälper inte med i sig god kvalitet om uppgifterna är föråldrade. Samtidigt måste framhållas att det nyaste inte alltid är det bästa. När du kommer till själva skrivandet bör du prioritera den vetenskapliga originallitteraturen före enklare handböcker. Det senaste och mest aktuella skrivna materialet finner du i periodica av skilda slag, konferenstryck, internetpublikationer m.m. När det gäller de senare skall du inte tro på att uppgiften om senaste uppdatering innebär någon aktualitetsgaranti. Det händer att det enda som är uppdaterat är uppdateringsangivelsen. Fråga också kamrater, lärare, handledare m.fl. De kanske kan ge litteraturtips eller rentav låna dig lämplig litteratur eller i varje fall peka på var den finns. Högskolans bibliotek är den viktigaste platsen både när det gäller att söka och att finna lämplig litteratur. Om du inte klarar sökningen själv, så irra inte runt utan fråga bibliotekarierna! Högskolans bibliotek är mycket välförsett inom B&I men även många andra ämnen är väl representerade. Via fjärrlån har du ju även tillgång till både KB och de stora universitets- och högskolebiblioteken, liksom till specialbibliotek och institutionsbibliotek m.fl. Glöm inte att stora folkbibliotek ofta har rätt omfattande och avancerade samlingar. Vid sökningar i databaser gäller det ju, som du vet, att komma ihåg en rad viktiga saker:

1 Vilka ämnen täcks av databasen eller bibliotekskatalogen? 2 Hur är materialet organiserat, hur söker man? Databaser har sina egenheter i fråga

om uppbyggnad och sökteknik. 3 Du är alltid helt beroende av den som indexerat materialet, vad den personen

bedömt vara värt att ta med. 4. Kontrollera alltid vilken tidsrymd basen eller katalogen omfattar. Alla databaser

eller bibliotekskataloger omfattar inte äldre material. De kan även uppvisa brister i aktualitet.

Du bör även utnyttja Internets möjligheter för att spåra tidigare forskning och annat av intresse för ditt uppsatsskrivande. Observera dock att materialet på nätet kan vara av högst skiftande kvalitet och du måste granska det noga ur källkritisk synvinkel. Databassökningarna och internetsökningarna måste självfallet kompletteras med andra sökmetoder. Ett beprövat sätt att söka litteratur är snöbollsmetoden (eller, som man ibland känner det, lavinmetoden), dvs. man använder de litteraturhänvisningar som finns i böcker och artiklar. Kom ihåg att den litteratur som det hänvisas till i allmänhet berör ett betydligt större ämnesområde än det begränsade som boken eller artikeln primärt handlar om. Kom också ihåg att innehållsförteckningar, noter, käll- och litteraturförteckningar i kombination oftast ger en mycket god bild av vad ett verk innehåller. (Edström 2002, s. 7)

20

Ta även en titt på eventuella register. Läs också igenom abstrakt, förord, inledning, problemformulering, syfte, slutsatser och sammanfattning. Att titta på verkets ålder och i vilket sammanhang det är skrivet är också viktigt. De avsnitt i boken eller uppsatsen som är intressanta för ditt uppsatsarbete hittar du troligen vid denna genomgång och kan studera dem närmare. Allt detta gör du ganska snabbt, när du väl tränat in en teknik. Undvik dock den stora frestelsen att slå upp och läsa allt som ”verkar intressant”! Då blir du aldrig klar. En viss begåvning att hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet. Om du vill kan du ju kalla det selektivt inhämtande av kunskap. Det här låter kanske skämtsamt men det är det inte: ett av de stora problemen när man skriver uppsats är just att bestämma sig för vad som är väsentligt och att sedan hålla sig till det. (Ibid., s. 7) Anteckna noga vilka texter du går igenom så att du lätt kan plocka fram dem igen: författare, titel, förlagsort, tryckår, tidskrift, sidor etc. Det är både tidsödande och synnerligen irriterande att inte återfinna källan för anteckningar man gjort! OBSERVERA att du skall redovisa hur och var du sökt litteratur. Diskutera hur urvalet av sökvägar och källor påverkar vad du får fram. Finns det risk för t.ex. geografisk, språklig etc. slagsida? Tänk på att det finns ett liv utanför Sverige. En utblick till andra länder och då inte bara våra nordiska grannar och det anglosaxiska språkområdet kan i många fall vara nyttigt. Teori, metod och arbetssätt ”Forskaren får för varje enskilt fall välja den logiska strategi som det valda problemet och tillgängliga data möjliggör och fordrar” (Ödman 1979, s. 89). Citatet syftar på tolkningsarbetet men kan även sägas peka på att uppsatsämne, problemformulering, syfte och frågeställningar är avgörande för vilka teorier, metoder och arbetssätt du väljer att arbeta utifrån, inte tvärtom, vilket kan vara frestande. Det finns också anledning att vara uppmärksam på detta när du läser de texter som du tänker hämta idéer och inspiration från. I det här kapitlet av handboken tar vi endast upp några allmänna frågor. Uppgifter rörande enskilda teorier, metoder och arbetssätt inhämtar du dels i undervisningen och dels i litteraturen. Förslag på litteratur hittar du i Filterboken. Där finns många exempel på böcker och artiklar för flera olika nivåer och B&I:s olika inriktningar. Minst lika viktiga är de ämnesorienterade teorier, metoder och idéer du finner i den vetenskapliga litteratur du läser inför och under ditt uppsatsskrivande: böcker, artiklar, rapporter osv. Teorier behöver inte vara stora och märkvärdiga tankebyggen utan kan vara ganska enkla idéer och modeller som du kan nyttja i din uppsats. Men något slags teoretisk ansats måste du ha som grund. Du skall försöka se på ditt ämne ur ett teoretiskt perspektiv. Detta använder du vid undersökningens uppläggning men också, och kanske i än högre grad, vid analys och tolkning av ditt material. Sålunda styr din valda teoretiska ansats även i rätt stor utsträckning, men inte helt, ditt metodval. Det är lätt att fastna i grubblerier över vad en teori egentligen är och hur man definierar den. Vår erfarenhet är att varje teori- och metodhandboksförfattare gärna virkar ihop en egen variant. Av detta kan man rimligen dra slutsatsen att det inte finns någon entydig definition. Vi citerar ett par exempel som vi tycker anlägger en avdramatiserad attityd, vilket kan kännas ganska befriande:

21

I vetenskapliga sammanhang brukar man säga att en teori är en helhet av uppfattningar eller utsagor som har ett uttalat inbördes sammanhang. Det viktiga är alltså att teorin klargör hur de olika beståndsdelarna i den hänger samman med varandra. Man kan också säga att en teori visar hur forskaren använder sig av redan existerande kunskap, i vilken riktning man vill söka ny kunskap, vilka faktorer som bedöms vara väsentliga i de förhållanden man studerar och hur dessa sätts i samband med varandra. Också om författaren inte hunnit börja något eget teoribygge, eller inte medvetet intagit en bestämd teoretisk ståndpunkt, så återspeglar problemformuleringen och valet av material och metod ett givet perspektiv. (Hartman 1993, s. 56f.)

Rainer Nyberg skriver: Begreppet teori betyder enkelt uttryckt egentligen vetenskaplig åsikt, tankemässigt förklaringsförsök eller tankebyggnad. Ordet teori används ibland som en paraplyterm för ett system av antaganden med hjälp av vilka vetenskapsmän försöker förklara en serie fakta, fenomen eller orsaker till att något sker. Teorier skall på ett allmänt plan beskriva samband mellan olika fenomen. (2000, s. 28)

Kom ihåg att också den mest komplicerade teori trots allt endast kan ge en förenklad bild av hur verkligheten ser ut. Efter det att du har skisserat en teoretisk ram för undersökningen, där du skall ta ställning till tidigare forskning (som du redan presenterat) och där du också kan föra egna resonemang om det du skall studera, ta upp begrepp och aspekter m.m., är det nu dags att diskutera, motivera och beskriva de metoder och arbetssätt, som du har för avsikt att använda i din undersökning. Metod är, liksom teori, ett svårdefinierat begrepp och vi återger av en de bättre förklaringarna av innebörden:

Begreppet kan alltså omfatta det mesta inom forskningsprocessen från det mycket tekniska och hantverksmässiga till det ytterligt abstrakta och teoretiska. Det som är viktigt för skribenten att tänka på i sammanhanget är att en rapport eller ett specialarbete ska redogöra för alla aspekter av metodbegreppet som varit relevanta i samband med arbetet. (Hartman 1993, s. 44)

Hartman betonar även vikten av att ”minnas att det råder ett dynamiskt inbördes beroendeförhållande mellan problemformulering, material och metod” (1993, s. 45). Metod och arbetssätt är inte alltid så lätta att särskilja, eftersom de i så hög grad är varandras förutsättningar. Berätta ganska detaljerat om hur du gått tillväga vid litteratursökning, urval av intervjupersoner, enkätpersoner, utformning av intervjumanualer, enkätformulär, observationsuppläggning osv. Härigenom underlättar du för dina läsare att kunna bedöma både din empiri, dina analyser, tolkningar och slutsatser. Här kan du med fördel också resonera runt för- och nackdelar med dina ansatser. Sammanfattningsvis: Du skall visa öppenhet, både teoretiskt och metodiskt. Den teoretiska och metodiska diskussionen skall redovisas. Beskriv och motivera de teorier, metoder och arbetssätt du använder. Din egen ståndpunkt och dina egna utgångspunkter etc. skall klart framgå av din uppsatstext. Det här kapitlet i din uppsats kan vara ett lämpligt ställe att

22

förklara hur du ser på de av dig nyttjade teorierna och metoderna, men gör inte endast allmänna svepande hänvisningar till den ena eller den andra ”gurun”, utan ge din egen tolkning. När du beskriver och diskuterar den eller de metoder du tänker använda skall du alltså endast ta upp det som är relevant för ditt eget uppsatsskrivande. Där kan du naturligtvis, om det verkligen behövs, diskutera varför du använder dig av kvalitativa eller kvantitativa ansatser. Du skall däremot inte falla för frestelsen att ge elementära fakta om kvalitativa och kvantitativa metoder som sådana. Dessa måste förutsättas vara kända av läsarna. Plagiat är stöld och fusk! Skriv med egna ord och tråckla inte ihop en text som besår av ”nästan-citat”, annars kan du misstänkas för att plagiera och det är absolut inte tillåtet! Att plagiera är att stjäla någon annans verk. Risken för upptäckt är stor och bestraffningen synnerligen kännbar. I vilket fall som helst får du ju ta upp kampen med ditt eget dåliga samvete, om du mot förmodan skulle falla för frestelserna. Susanna Broms vid KB har skrivit en ny bok om upphovsrätt. Den heter Biblioteken och juridiken och är utgiven 2005 på Studentlitteratur. Läs den. Se också avsnitt 4.3.5 om forskningsetik och avsnitt 6.1 om citering och noter. Presentation av empirin, resultatet av enkäter, intervjuer, observationer etc. Det finns flera sätt att presentera sitt material. Vi ger här bara några antydningar och hänvisar i övrigt till undervisning, metodhandböcker och framför allt till diskussioner med handledaren. En sak som kan komplicera det hela rätt mycket är det förhållandet att många studenter, handledare, forskare och tyvärr även vissa metodboksförfattare ibland uppvisar en påfallande ”renlärighet” när det gäller användande av det ena eller det andra sättet att presentera empirin i uppsatsdelen. Inte sällan kanske någon form av kombination av presentationssätt passar bäst för just ditt material. Ta i så fall upp en seriös diskussion med din handledare för att få klart för dig hur du kan göra. Låt dig inte förledas att tro att det bara finns en enda väg att gå. Vanligtvis kan ett material läggas fram likvärdigt på ett flertal sätt. Två frågor brukar, enligt vår erfarenhet, ofta tas upp vid handledningstillfällena. Den ena gäller relationen mellan referat och citat ur framför allt intervjuer. Härmed sammanhänger även eventuella krav på exakt återgivande av talspråk med upprepningar, stakningar, hummanden osv. Citera när det är formuleringar som du anser vara av kärnkaraktär och när du vill ge ”lokalfärg” åt din framställning. Ett visst redigerande av talspråket kan tolereras om det exakta återgivandet kan skapa förståelseproblem. Om du har ett material där den intervjuades ståndpunkter och attityder är av stor vikt för din analys och tolkning bör du återge citaten ordagrant, alltså även med diverse upprepningar osv. Det är viktigt att du citerar med måtta. Det blir nämligen snabbt ganska tröttande att läsa ideliga citat och risken är stor att läsaren tappar intresset. Det är bättre med väl genomarbetade referat, men kom ihåg att de måste återge den intervjuades andemening. Den andra fråga som ofta ställs är om man skall redovisa varje intervju eller enkätfråga för sig eller om man skall strukturera materialet tematiskt, eventuellt på samma sätt som i den intervjumanual eller det enkätformulär man använt när man genomförde intervjuerna eller enkätrundan. Här finns inget entydigt svar. Båda sätten är användbara. Har du många intervjuer är det troligen lämpligt att strukturera, t.ex. tematisera, redovisningen på något sätt och inte bara referera i tur och ordning. Det senare blir lätt ett effektivt sömnpiller. Liknande struktureringsproblem dyker upp vid redovisning av enkäter. Det största problemet visar sig när man skall välja vilka typer av diagram och tabeller som lämpar sig

23

bäst. Även relationen mellan presentation i diagram- eller tabellform respektive förklaringar i samband med dessa eller i löpande text kan diskuteras. Här finns det bra genomgångar i metodböckerna. Du får också råd och anvisningar i undervisningen och av handledaren. Skall presentationskapitlet endast redovisa empirin? Kan man blanda in analyser och tolkningar redan här eller skall dessa uteslutande finnas i kapitlet ”Analys, tolkning och diskussion”? Ja, säg det! ”Härom tvista de lärde.” Vad man tycker beror i hög grad på från vilken disciplin och forskningstradition man kommer. Rätt ofta vill man ju hålla fast vid det man en gång lärt sig. För oss vid BHS är det viktigt att visa en öppen attityd, dels därför att vi kommer från så många olika forskningstraditioner och dels därför att B&I är ett utpräglat mång- eller tvärvetenskapligt ämne, där teorier och metoder från en lång rad discipliner används. Var därför inte rädd att ingående diskutera vilken presentationsväg som passar dig och ditt material bäst. Bollplank bör som vanligt vara handledare, lärare, kamrater eller någon annan som du tror kan bidra med goda råd. Prova gärna ett par olika metoder innan du bestämmer dig. Det är också nyttigt att studera några tidigare magisteruppsatser, artiklar eller avhandlingar för att se exempel på olika alternativ. Motivera ordentligt varför du väljer det ena eller det andra sättet. Analys, tolkning, diskussion Här tänker vi vara mycket kortfattade, eftersom du får många goda råd i undervisningen och kurslitteraturen. Dessutom är problematiken kring analys, tolkning och diskussion ett av de viktigare inslagen i samtalen med handledare och kamrater. Om du tittar i Filterboken finner du också en mängd litteratur om dessa frågor. En sak som slagit oss som handledare är att många uppsatsförfattare blir påfallande kortfattade när det blir dags för det här kapitlet. Vi tror att man ibland kanske tycker sig ha bränt sitt krut redan och att man dessutom blir litet ängslig för att skriva något som man inte är säker på att man kan stå för. Men skulle man endast skriva sådant som man är 100% säker på skulle det inte bli mycket skrivet, varken vetenskap eller annat! Ställ dina exakthets- och sanningskrav högt men inte orimligt högt. Skriv gärna utförligt och mångordigt och hoppa inte över tankeled. Du vet ju vad du menar men dina läsare måste också förstå varför du påstår någonting för att kunna bilda sig en uppfattning om det du skriver. Det talas ganska ofta i metodböckerna om vikten av vara kortfattad och koncentrerad i sin uppsatstext. Det är väl i och för sig bra men vi tror att det i en magisteruppsats lätt leder till att koncentrationen står i vägen för klarheten och motiveringarna. Det tar tid att analysera. Försök planera in god tid för detta moment. Du skall i detta kapitel återkoppla till problemformulering, syfte och frågeställningar. Kom ihåg att de alltid skall återges med exakt samma ordalydelse som vid den första presentationen. Du skall här också diskutera relationen mellan tidigare forskning och dina analyser och tolkningar. Du bör ta upp hur du anser att dina teorier, metoder osv. har uppfyllt dina önskemål och även gärna diskutera vad som eventuellt kunnat göras annorlunda om du haft mer tid och möjlighet att pröva flera vägar. Det är viktigt att du hela tiden håller en kritisk distans till både ditt arbete och dina resultat. Du bör således använda din teori för att diskutera och belysa ditt resultat. Det måste av din text framgå vad som är hämtat från litteraturen eller ditt material och vad som är dina egna synpunkter och tolkningar. Det är tillåtet att i det här kapitlet hänvisa till helt nytt stoff och till nya källor, dock med måtta. Vi rekommenderar alltså ett reflexivt skrivsätt. Det underlättar för läsaren att bedöma din text.

24

Slutsatser De slutsatser du kommer fram till i uppsatsen kan du antingen ge ett eget kapitel eller låta ingå i föregående kapitel om analys, tolkning och diskussion. Inte sällan kopplar man ihop diskussion och slutsatser till ett eget avsnitt. Inga-Britt Lindblad sammanfattar utmärkt hur det kan göras:

I avsnittet diskussion och slutsatser medges en relativt hög grad av frihet i formuleringar och utrymme för uppsatsförfattarens subjektivitet i texten. Här kan uppsatsförfattarna göra övergripande tolkningar, föra fram egna värderingar och dra mer långtgående slutsatser av sina resultat. Det kan vara lämpligt att inleda detta avsnitt med att diskutera på vilket sätt uppsatsens problemformulering och frågeställningar har besvarats. Avsnittet ska emellertid inte vara en upprepning av resultatdelen utan tillföra något nytt. I diskussionsdelen bör man knyta an till problemställningen. Det är tillåtet att i rimlig utsträckning spekulera och resonera kring resultaten på ett övergripande plan. Det är viktigt att inte dra alltför långtgående slutsatser som materialet inte håller för, men det är lika viktigt att, tillsammans med de nödvändiga reservationerna, dra de slutsatser som är möjliga. (1998, s. 28f.)

Sammanfattning Sammanfattningen är ett sammandrag på svenska (till skillnad från det engelskspråkiga abstraktet) av uppsatsens bakgrund, problemformuleringar, syfte, frågeställningar, teori, metod, material, resultat, analys, tolkning, diskussion och slutsatser. I sammanfattningen får du inte komma med något som inte redan stått i uppsatsen. Sammanfattningen får inte heller innehålla några hänvisningar eller andra noter. Den skall vara skriven så att den ger läsaren en god uppfattning om uppsatsens innehåll. Den bör vara kort och koncentrerad, högst 2 à 3 A4-sidor, men den får inte vara så koncentrerad att den blir obegriplig eller ger en skev bild av ditt arbete. Lägg därför ner en hel del tid på dina formuleringar. Noter, käll- och litteraturförteckning, förkortningslista m.m. Fotnoter eller källhänvisningar är de redskap du använder för att visa varifrån du har fått ditt material. Det finns flera sätt att skriva noter. Till dessa återkommer vi i kap 6. Formalia i slutet av den här handboken. Vi vill redan nu betona att det är utomordentligt viktigt att noterna ger så mycket information att verket kan återfinnas utan svårighet. Ange även vilka sidor i verket som du använt. När du citerar måste det vara ordagrant och citatet skall återspegla det citerade verkets anda och idéer. Mera om citering kommer också i formaliakapitel 6. Förteckningen över källor och litteratur måste vara noggrann och konsekvent. Allt använt material skall tas med, även om du bara nämnt det i en resonerande not. Däremot utesluter du sådant som du bara nyttjat för exempelvis orientering eller inläsning på ämnesområdet. Varje post måste redovisas så detaljerat att alla för ett säkert återfinnande behövliga uppgifter finns med. Man kan göra käll- och litteraturförteckningar på många sätt och i formaliakapitel 7 kommer många detaljer om detta. Vi kommer att anvisa ett sätt som du skall följa. Använd förkortningar med måtta. Hitta inte på förkortningar på egen hand. En bra förkortningslista finns i Svenska skrivregler. Följ reglerna på s.107-121 i denna bok. Dessutom kan du titta i facklitteraturen och i uppslagsverk. Ta för vana att alltid förklara förkortningen första gången den förekommer i din uppsats. Det är lämpligt att ha en förkortningslista, gärna placerad i anslutning till käll- och litteraturförteckningen.

25

Bilagor I bilagedelen placerar du sådant som inte riktigt ”platsar” i huvudtexten. Det kan till exempel vara intervjumanualer, enkätformulär, introduktionsbrev, utförliga materialredovisningar såsom enkätsvar. Bilagor numreras och ges rubrik, som återfinns i innehållsförteckningen. Bilagorna skall ingå i uppsatsens paginering. Diskutera med din handledare om du är osäker. 4.3 Att skriva med kvalitet I det här kapitlet sammanfattar vi några av de många goda råd som ges om kvalitetsuppfyllelse i metodlitteraturen. Vi tror att en sådan sammanfattning kan vara till hjälp när du studerar metodböckerna för att få litet flera detaljer, eftersom deras uppgifter inte sällan är delvis motstridiga. Då kan det nog vara skönt att gå till den här texten och få grunderna hjälpligt utredda för att sedan kunna läsa i metodlitteraturen med större distans. Ytterligare ett mycket viktigt sätt att skaffa sig både kunskaper och distans till det man läser är att noga följa med i undervisningen om teorier och metod och, inte minst, att delta i uppsatsseminarier. 4.3.1 Arbetsplan och tidsplan Som vi tror har framgått på många ställen tidigare i denna handbok är det mycket viktigt att göra upp både en arbetsplan och en tidsplan för uppsatsarbetet. Tänk alltså noga igenom vad du vill göra och när det skall göras. Försök dig på en preliminär disposition så tidigt som möjligt. En del goda råd om detta har du redan fått. Försök också att göra en grov beräkning av hur lång tid de olika inslagen i arbetet kan tänkas ta, dvs. en tidsplan, men var inte alltför optimistisk. Det mesta tar vanligen litet längre tid i anspråk än man anar. Ofta är det inläsning av litteratur och inledande funderingar om uppsatsämnet som tenderar att hamna i långbänk. De är förvisso viktiga delar av uppsatsarbetet, men tyvärr har de en förmåga att inkräkta på den tid du tänkt ägna åt uppsatsens övriga delar. Även om tidsplanen inte till alla delar kommer att hålla, är det bra att ha en tidsram för skrivandet. Det är inte hela världen om du får justera den några gånger. Det kan ju till exempel vara så att tidsåtgången för de olika delarna i uppsatsen inte stämmer med verkligheten. Du kan också behöva göra justeringar i disposition, urval osv. Till grund för tidsplanen ligger en arbetsplan som i sin tur grundar sig på den preliminära dispositionen. Det innebär att du försöker så att säga sätta kött på benen på dispositionen. Du skriver helt enkelt ned vad du tänker göra inom de skilda kapitlen och momenten i dispositionen. Naturligtvis blir en sådan PM mycket preliminär, men att sätta något på pränt hjälper till att reda ut tankarna och man tvingas att strukturera och försöka hitta den oumbärliga ”röda tråden”, som måste finnas i varje uppsats. Kanske kan du också försöka dig på en så kallad mindmap. Dessutom är en sådan PM en värdefull utgångspunkt för diskussionen med både handledare och kamrater samt för din etappseminarietext när det blir dags för den. Se vidare Bell 2000, s. 32; Ejvegård 2003, s. 80-81; Hartman 1993, s. 13-15; Lindblad 1998, s. 17 och Nyberg 2000, s. 13-18. 4.3.2 Ta vara på idéerna Idéer kan dyka upp när du minst anar det: på bussen, tåget eller i bilen, under en promenad, på föreläsningar eller seminarier, dvs. precis var och när som helst. Ta för vana att alltid ha en anteckningsbok och penna till hands och anteckna omedelbart. Några minuter senare har annat kommit emellan och du har glömt det som kanske var en lysande idé. Inte minst

26

viktigt är det att ha papper och penna vid sängen. Alla har vi väl retat oss på att någon idé som dykt upp oförhappandes under natten inte tagits tillvara medan vi ännu kom ihåg den! Inga idéer eller infall är för obetydliga eller ”dumma”. Det är bättre med en anteckning för mycket än en för litet. Man vet aldrig så noga vad man kan få användning för i uppsatsarbetet. Det är också bra att så fort som möjligt ägna en stund åt att vidareutveckla ”dagens skörd” av idéer och infall medan du fortfarande minns kontexten. Det är också viktigt att göra anteckningar när du läser in dig på området. Dessa anteckningar bör då omfatta, förutom referat av texten, sådana idéer och uppslag som texten kan ge upphov till. Se vidare framför allt Starrin et al. 1991, s. 23-27, 36. 4.3.3 Objektivitet och balans Din egen förförståelse och dina försanthållanden, dvs. vad du redan vet, respektive sådant som du tar för givet utan att närmare reflektera eller ens vara medveten om det, eftersom det är så självklart i din kulturkrets, kan ställa till problem för objektiviteten och balansen i din uppsats. Den kan drabbas av bias (= ungefär: skevhet, snedvridning). Sådant är inte bra: dels förändrar det dina resultat och dels ger det opponenten välkommen ammunition och båda sakerna skall helst undvikas. Du bör försöka betrakta det du skriver ”utifrån” och gärna anstränga dig att missförstå det du själv skriver. Kan du läsa in andra tolkningar i texten än du trodde var möjligt: ja, då finns det anledning att titta på saklighet, objektivitet och balans i din text, förutom naturligtvis språket. Kanske är det så enkelt att du uttryckt dig oklart och tvetydigt. Det bästa är om du kan få någon studiekamrat eller läsvan god vän att agera kritisk läsare. Du skall välja källor som representerar olika ståndpunkter och riktningar. Det är väldigt lätt att ens egna åsikter och preferenser påverkar både litteratururvalet och sättet att välja exempelvis intervjupersoner eller enkätoffer. Du bör även undvika värderande ord och uttryck i uppsatstexten. Eftersträva neutrala ord. Sortera inte bort sådana belägg i litteratur eller empiri, som kan ställa dina slutsatser i tveksam dager. Du gör det säkerligen inte medvetet, men det är lätt hänt om man är ouppmärksam. Det kan även vara värt att påminna om att det måste framgå av din text vad som är dina åsikter etc. och vad du hämtat från annat håll. Se vidare framför allt Ejvegård 2003, s. 19-20. Se även Denscombe 2000, s. 249-250. 4.3.4 Källor och källkritik Ejvegårds ord får stå som ingress till avsnittet om källor och källkritik:

När det gäller objektiviteten hos källorna är det nödvändigt för forskaren att söka bilda sig en uppfattning om källan är vinklad eller om den kanske t.o.m. är ett propagandamaterial. Källan prövas med hänsyn till källförfattarens intressen. En författares (det gäller alla författare) fördomar och önskningar slår lätt igenom. Han kan tala i egen sak. Så kan en hel forskningsrapport göra (men borde inte göra det). Ett stort upplagt forskningsprojekt som gör anspråk på att vara vetenskapligt är tyvärr inte alltid det. (1996, s. 18)

Källkritik är en komplicerad men central sak och skall diskuteras med din handledare i varje enskilt fall. Olika discipliner tillämpar i viss mån varierande principer för källkritik. Grundläggande är dock följande:

27

Kom ihåg att alla källor också kan vara ”felkällor”, dvs. kan vara behäftade med mer eller mindre dolda skavanker (medvetna eller omedvetna).

Alla typer av källor skall underkastas samma grundläggande källkritik. I detta avseende

är det ingen skillnad på tryckta, elektroniska, handskrivna eller muntliga källor: de kan alla vara i varierande grad ”sanna” eller ”tillförlitliga” eller ”lögnaktiga”.

Ibland kan även uppenbart ”osanna” källor vara mycket upplysande.

Du måste alltså tillägna dig (och tillämpa) ett källkritiskt sätt att bedöma ditt material. Litteraturen om källor och källkritik är synnerligen omfattande och det finns knappast någon anledning att ge någon utförligare framställning på det begränsade utrymme som står till buds i denna handbok. Hur du bör utföra din källkritiska bedömning är i hög grad avhängigt av det ämne du valt att skriva om och de teoretiska och metodiska ansatser du nyttjar. Varje disciplin har sina traditioner även om de grundläggande dragen är desamma. Många tips och nyttiga förebilder hittar du troligen när du läser om tidigare forskning i ditt ämnesområde. Inte minst doktorsavhandlingar diskuterar ofta ganska ingående källkritiska problem. I metodhandböckerna finns det inte sällan rätt omfattande kapitel om källor och källkritik. Titta gärna igenom några stycken. De tar i stort sett upp samma problem men vinklar dem litet olika. Redan då du nämner en källa första gången i din uppsats är det viktigt att du ger en fyllig bild av den och tar källkritisk ställning till dess användbarhet. Detta som ett led i din strävan att föra in dina läsare på rätt spår. Det är ju, som nämnts, bra om de vet var du står. Bell (2000, s. 92-102), Ejvegård (2003, s. 17-20, 62-66), Hartman (1993, s. 37-41) och Nyberg (2000, s.195-200) har en för alla lättillgänglig diskussion om de här problemen som brukar vålla uppsatsskribenter ett visst huvudbry. Vi rekommenderar att du börjar med att läsa de här namngivna författarna. Sedan är du väl rustad att ta itu med krångligare texter. I Filterboken hittar du fler exempel på böcker som diskuterar dessa frågor, om du tycker att du vill gå vidare i ämnet källkritik. Se t.ex. nr 189, 195-197, 222, 254-255, 257, 264, 266 och 281. 4.3.5 Forskningsetik Det finns många etiska förhållningsregler att ta hänsyn till för uppsatsskrivare och forskare. De gäller dels den vetenskapliga hederligheten i relation till material, andra forskare och allmänheten, dels ett etiskt korrekt uppträdande i relation till ”intervju- och enkätoffer” och i samband med observationsstudier m.m. När du använder andra forskares resultat och skrifter måste du göra noggranna hänvisningar till källan. Du får inte heller förvränga uppgifter eller förtiga sådant som rimmar illa med dina egna idéer och resultat. Inte heller får du undanhålla ”obekväma” delar av din egen empiri. Däremot behöver du inte redovisa allt ditt material bara du behåller balansen i det du tar upp. Det är självfallet inte tillåtet att ”fabricera” material eller att överbetona betydelsen av vissa resultat för att det skall stämma bättre med dina idéer, modeller eller hypoteser. Vi varnar på flera håll i denna handbok för att plagiera andras texter och resultat. I umgänget med intervjupersoner och enkätbesvarare finns det många regler att följa. De gäller bland annat tillstånd att göra en undersökning, personernas medgivande och

28

frivilliga deltagande, fullständigt anonymitets- och integritetsskydd, rätt att godkänna dina utskrifter av intervjuer, rätt att när som helst dra sig ur och ta tillbaka de uppgifter man lämnat. Jan Trost ger en bra sammanfattning:

Inga studier är så viktiga att de kan motivera brister i etiken. Det gäller alltifrån datainsamlingen över beskrivningar, analyser, tolkning och sedan till den slutliga framställningen. Ingen uppgiftslämnare eller observerad person skall behöva känna sig obehaglig till mods under något moment. Man skall också fundera över huruvida man indirekt går den personliga integriteten alltför när. Nästan alltid finns etiska problem närvarande i större eller mindre grad och det gäller att minimera dem i möjligaste mån. Samtidigt gäller dock att till slut är det den enskilde som måste ta ställning till vad han eller hon anser vara etiskt försvarbart. (2003, s. 29-30)

Etiska frågor berörs i de flesta metodböcker men ofta rätt ytligt. De bästa genomgångarna finns hos Ejvegård (2003, s. 141-149), Hartman (1993, s. 97f., 126-133) och Nyberg (2000, s. 35-40). Se vidare kap. 3.3 ovan. 4.3.6 Formens betydelse: yttre ram, språk och stil I den vetenskapliga världen finns det många konventioner angående yttre och inre former. Det kan gälla stilistiska regler, språkregler i andra avseenden, t.ex. ordval och interpunktion. Olika discipliner, universitet och högskolor har ofta sina speciella tillämpningar, även om man gärna hävdar att man strävar efter gemensamma former, nationellt och internationellt, för att framhäva forskningens internationella prägel. Ett exempel på hur svårt det kan vara med enhetligheten är sättet att skriva noter och käll- och litteraturförteckningar. Här har varje större tidskrift med självaktning sina egna regler, så även många förlag osv., vilket har till följd att det finns hundratals ”rätta” varianter. För dig gäller anvisningarna i denna handbok, kapitel 6. Ett tecken på att man ibland inte uppfattar medvetandet om formens och språkets betydelse vid uppsatsskrivandet som tillräckligt är att avsnitten med goda råd och anvisningar om de formella kraven och om hur man skriver en stilistiskt god svenska i allmänhet är väl tilltagna i metodböckerna. Med tanke på vad som står i dessa avsnitt finns det knappast någon anledning att ta upp dessa frågor på något utförligare sätt i denna handbok. Läs och begrunda istället relevanta partier i metodböckerna så får du god hjälp. Här ger vi endast några övergripande synpunkter och rekommendationer. Har språk och annan yttre form verkligen någon större betydelse?! Det är väl innehållet som är det väsentliga?! Ja visst, och just därför skall du se till att följa givna regler för form och innehåll, så att det du vill säga inte skyms av inkonsekvenser och slarv av skilda slag. Det är den yttre ramen, formen (disposition, språk, stil, interpunktion m.m.), som anslår tonen i din uppsats. Genom att lägga ner omsorg på den visar du respekt för läsaren. Du visar att du anstränger dig att göra det lättare och mera estetiskt tilltalande för läsaren. Formen har alltså betydelse både för klarhet och som artighet gentemot läsaren. En slarvigt presenterad text må vara aldrig så bra innehållsligt, men

den läsare som blir irriterad över oklarheter, slarvigt språkbruk etc. bedömer verket mera negativt än den som inte blir irriterad. Inte sällan är dessutom irritationen omedveten och döljs bakom en förment objektivitet. (Trost 2002, s. 35)

Formalia såsom noter, citatregler, käll- och litteraturförteckningar och några andra formella regler återkommer vi till i ett följande kapitel.

29

Vad är vetenskapligt språk? Skall man skriva torrt som fnöske, skall språket vara undflyende som en amöba, slingrande som en orm i en myrstack, som en kurragömmalek, kurialspråk med långa meningar och komplicerad satsbyggnad eller möjligen stenstil med kanske ofullständiga satser. Alla dessa stildrag kan man finna exempel på i den vetenskapliga litteraturen och inget av sätten kan rekommenderas. Det allra viktigaste är att du försöker sätta in dig i läsarens ställe. Går det att förstå det du skrivit? Finns det en klart urskiljbar röd tråd och ett sammanhang? Det är lätt att hoppa över tankeled, när man själv är väl insatt i en fråga och tycker att ”det här är väl självklart”. Det är det alltför ofta inte. Den som läser måste få veta hur just du tänker och resonerar. Detta är också en av anledningarna till att du, när du använder andras texter, teorier eller metoder måste tala om hur du använder och tolkar dem, så att dina läsare kan förstå och bedöma din uppsats. Det är nyttigt att försöka läsa sin egen text ”som fan läser Bibeln”, dvs. göra vad du kan för att missförstå och vantolka det du skrivit och rätta till där det behövs. Låt även gärna någon kamrat läsa det du skrivit. Man blir lätt hemmablind och har svårt att se eventuella tveksamheter, inkonsekvenser och inte minst oavsiktliga upprepningar och stavfel. Lita inte på ordbehandlingsprogrammens stavningskontroller. Om du t.ex. har skrivit ”i stort sätt” istället för ”i stort sett”, så ser inte stavningskontrollen detta, eftersom både ”sätt” och ”sett” ju finns som ord, men stavningskontrollen kan inte tala om vilket som är det riktiga i sammanhanget. Alltså: Skriv en för dig naturlig, korrekt, inte uppstyltad, väl interpunkterad och rättstavad svenska. Något krångligt språk med långa meningar, späckat med facktermer är inte att rekommendera. Fackord behövs naturligtvis men använd dem med måtta. När du använder dem, så se till att du definierar dem första gången de dyker upp. Lägg gärna in en lista med definitioner om du måste använda en rad svåra termer och använd dem på ett konsekvent sätt. Om du t.ex. använder den mångtydiga termen ”diskurs” måste du tala om vilken av alla de innebörder den kan ha som du har valt. För att ytterligare betona vikten av ett bra, klart och stringent språk och formell konsekvens citerar jag ett par av metodböckerna. Först några ord av Rolf Ejvegård:

All intellektuell verksamhet försiggår på ett språk. I forskning gäller det att så klart och entydigt som möjligt ställa frågor, formulera hypoteser, redogöra för modeller o.s.v. Det är därvid oerhört viktigt att inga missförstånd uppstår på grund av felaktig stavning, oriktig interpunktering, grammatiska misstag som syftningsfel, vilseledande avstavningar, virrig disposition, opassande ordval och grumliga resonemang. Formen har inget egenvärde i vetenskapliga arbeten utan är medlet att klart, tydligt och koncist bära fram innehållet. (1996, s. 136)

Även Inga-Britt Lindblad framhåller kraftigt språkriktighetens betydelse:

Av många skäl är det viktigt att skriva språkriktigt. En uppsats bedöms av läsaren som en helhet. Om texten då är slarvigt skriven och otillräckligt bearbetad ger språkformen inte en rättvis bild av innehållet, förutsatt att det håller måttet. En text med stavfel och normbrott kan medföra att personen bakom texten uppfattas som slarvig. Det finns risk att läsaren tror att den som slarvar med språket också är mindre noga med fakta i innehållet. När de ytliga detaljerna i en text är enhetliga och följer skrivkonventionerna blir texten lättare att läsa, eftersom läsningen då inte störs av oväntade egendomligheter eller oregelbundenheter i språket. Läsaren känner igen sig och kan ägna sin uppmärksamhet åt innehållet. (1998, s. 57)

30

Slutligen ger vi några sidhänvisningar till metodböckernas avsnitt om form och språk: Bell 2000, s. 182-187; Ejvegård 1996, s. 136-152; Hartman 1993, s. 19, 26, 71-83, 97 f.; Lindblad 1998, s. 47-60; Nyberg 2000, s. 31-33; Trost 2002, s. 35-40. Dessutom Svenska skrivregler, senaste uppl., hela boken. 4.3.7 När det inte går som på räls Du kan råka ut för att det går trögt med uppsatsarbetet. Sådana bekymmer kan dyka upp när som helst under arbetets gång. Du tycker kanske inte att du får styrsel på problemformuleringar eller struktur. Det kan kärva till sig i materialinsamlandet, du får inte fatt i önskvärd litteratur, intervjuoffer vill inte, enkäter går snett, analysen verkar hopplöst mager etc. etc. Räds icke! Det här är normalt att råka ut för och de flesta av dina kamrater och lärare, inklusive handledare, har drabbats av det. Det finns mängder av goda råd i metodböckerna och du skall få några lästips nedan. Allra viktigast är det att du inte låter dig nedslås utan till exempel fortsätter med något annat avsnitt i uppsatsarbetet. Koppla gärna av med något helt annat någon dag eller två, men framför allt: prata om dina bekymmer med folk som du litar på och som kan fungera som bollplank och katalysator, exempelvis handledare och kamrater. Tänk också på att du inte behöver skriva uppsatsens delar i den ordning som dispositionen säger. Det finns nog någon bit som du kan ta itu med i avvaktan på att det lossnar. Lästips: Bell 2000, 32f., 173-175, 187; Ejvegård 1996, s. 24f.; Hartman 1993, s. 75-79, 123; Nyberg 2000, s. 6-15; Trost 2002, s. 40-42. Läs också avsnittet Bekymmer och glädje som ofta återkommande ingredienser i Starrin et al. 1991, s. 52f. 5 Slutseminarium: ventilering och opposition 5.1 Allmänt För de administrativa turerna se 3.5 – 3.8 i denna handbok och SemSekWebben. När du själv, handledaren och framför allt examinator anser att uppsatsen är mogen för ventilering skall den alltså tas upp på ett slutseminarium. En bra motivering ger Siv Strömquist:

Syftet med uppsatsventileringen är egentligen dubbelt. Dels skall ditt vetenskapliga skrivande granskas och bedömas, dels skall granskningen leda till att du får möjlighet att förbättra din text. Det senare blir särskilt viktigt om du har för avsikt att publicera ditt examensarbete eller kanske använda det som arbetsprov när du söker anställning. (2003, s. 95)

Inför ventileringen är det klokt att du som författare försöker sätta dig in i opponentens roll och går igenom hela uppsatsen ytterligare en gång och hittar du några allvarligare fel har du möjlighet att påpeka dem vid ventileringens början, eftersom du får ordet först. Det finns mängder av goda råd och anvisningar i metodböckerna och vi skall ge några lästips i slutet av kapitlet. Läs dem med omdöme och var medveten om att en del administrativa detaljer inte stämmer med BHS praxis. De här goda råden kan även användas som en lathund för själva uppsatsskrivandet: vad skall jag göra och vad är mindre lämpligt. Oppositionens yttre former kan variera, beroende på vilken examinator du tilldelas. Kontakta gärna i förväg och fråga hur hon/han vill ha det.

31

5.2 Checklista för skrivande, bedömande och opposition av uppsatser Lars Höglunds PM från 1996 Magisteruppsatser – några kriterier bör i vad som gäller vetenskaplighet och kvalitet ses som en checklista både för skrivande, bedömande och opposition i fråga om kandidat- och magisteruppsatser. ”Vetenskaplighet och kvalitet i uppsatser är svårt att fånga fullständigt, men några aspekter att titta på kan vara följande. 1. Problemställningen

Klarhet: Är den klart formulerad och motiverad? Sätts den in i ett sammanhang? Vetenskaplig relevans: Är den grundad i en dokumenterad uppfattning om tidigare

forskning som gör frågeställningen angelägen? Hur bred eller snäv frågeställningen? Samhällsrelevans: Har frågeställningen/ -arna praktisk eller professionell relevans?

2. Tidigare forskning Är genomgången av tidigare studier rimlig och av god kvalitet? Leder genomgången

fram till begrepp, teorier eller ansatser som har relevans för frågeställningen? Hur förhåller sig författaren till tidigare studier? Formalia vid citat etc?

3. Teori/teoretisk ram

Finns en teoretisk ram för undersökningen där författaren tar ställning till tidigare studier och ev för egna resonemang om det som skall studeras, viktiga begrepp eller aspekter, olika typer av faktorer / variabler etc?

4. Metod / undersökningsformer

Följer metoden av frågeställningen? Är metoden väl motiverad, beskriven och genomförd?

Hur har förf beskrivit respektive genomfört urval, datainsamling, sammanställning? Kan metoden antas ge valida resultat? Kan metoden antas ge reliabla resultat? Hur behandlas problem kring validitet och reliabilitet – kommenteras detta i uppsatsen?

5. Analys och tolkning

Sker analysen logiskt och konsekvent? Beskrivs analysförfarandet väl? Följer analysen frågeställningarna och ev teoriram? Hur

behandlas externa faktorers ev påverkan? Förklaras tolkningar i nyanser så att relativt tydliga resultat med bäring i materialet kan skiljas från egna spekulationer?

6. Slutsatser

Är resultaten väl sammanfattade och relaterade till frågeställning/ -ar och teori/tidigare studier?

Har förf sökt beskriva ev konkreta empiriska resultat med mer generella teoretiska begrepp eller mer principiella problem? Kommenteras resultatens tillförlitlighet och begränsningar? Finns tillämpningsinriktade slutsatser eller implikationer?

7. Läsbarhet och läsvärdhet

Är presentationen sammanhängande? Är den välskriven? Framstår den som intressant att läsa?

32

8. Formalia mm Noter eller litteraturreferenser? Litteraturförteckning? ’Tryckfel’ etc.”

Ovanstående lista utgör de bedömningsgrunder som används vid betygsättning av uppsatsen. Betyget ”Godkänd” ges till uppsatser som uppfyller minst en miniminivå på samtliga punkter. Betyget ”Väl godkänd” ges till uppsatser som är särskilt förtjänstfulla på flera av dessa punkter. Slutbetyget på magisterkursen påverkas även av oppositionens kvalitet och aktivt deltagande i seminarier. En bra sammanfattning av vad man bör tänka på ger även Siv Strömquist 2003, s. 95-99. Den mest detaljerade framställningen finner du hos Ejvegård 2003, s. 117-128, 132. Även Lindblad ger användbara tips (1998, s. 61-64) liksom Hartman (1993, s. 118-123) och Nyberg (2000, s. 233f.). Titta gärna också i Backman (1998), kap. 14 Läsning och granskning av rapporter och uppsatser, s. 139-147. Så övergår vi till två formaliakapitel: 6. Formalia: citering, noter och 7. Käll- och litteraturförteckning. 6 Formalia: citering, noter 6.1 Allmänt I det föregående kapitlet har vi på upprepade ställen påpekat betydelsen av att konsekvent hålla sig till en rad formella regler och konventioner. Vi har även framhållit att det finns flera sätt att arrangera exempelvis citat, noter och käll- och litteraturförteckningar. I det följande ger vi riktlinjer och regler för hur detta skall gå till vid skrivande av kandidat- och magisteruppsatser vid BHS (och i tillämpliga delar även vid papers och B-uppsatser). Dessa regler skall alltså följas. I uppsatstexten skall det, som tidigare påpekats, framgå vad som är dina egna tankar och vad du lånat av andra. Detta åstadkommer du dels genom formuleringar i texten, dels genom att referat och citat styrks genom hänvisning till källan. Källhänvisningarna skall göra det möjligt för en läsare att kontrollera hur du använt dina källor, om du exempelvis citerat korrekt. Därför är det viktigt att hänvisningarna utformas så att källan kan återfinnas utan att det råder något tvivel om att man hittat rätt. Härigenom elimineras också risken att beskyllas för plagiat, dvs. att ha knyckt material utan att erkänna ursprunget till uppgiften. Detta räknas som fusk och är, som nämnts, en mycket allvarlig förseelse. Rent allmänt ökar värdet av dina insatser om noterna (ofta kallade notapparat) är korrekta. Noterna är alltså det praktiska arbetsredskapet då man som läsare vill hitta författarens åberopade källor och de måste naturligtvis för att underlätta arbetet vara ganska hårt formaliserade. Det finns två huvudtyper av noter:

1. Hänvisning till använd källa: man har citerat, refererat eller på annat sätt använt en källa och talar om i detalj var man hämtat citatet eller uppgiften.

33

2. Förklarande resonemang eller tillägg som man inte vill tynga den löpande texten med.

Noter av typ två kan delas in i flera undergrupper, exempelvis:

Resonera, t.ex. förklara ytterligare eller göra en teoretisk utläggning.

Visa läsaren (inklusive handledare och examinator!) att man minsann är kunnig och lärd. Hit kan även räknas längre uppräkningar av verk som man egentligen inte använder men som man gärna vill visa att man känner till.

Släppa en liten försöksballong på en något mera undanskymd plats än i brödtexten.

Markera ett revir för kommande bruk.

Det kan föreligga en risk för att du frestas att sätta in onödigt många och långa noter. Fakta och uppgifter som kan sägas tillhöra vetenskapligt allmängods eller vanlig allmänbildning behöver oftast inte beläggas och redovisas i noter. Sedan kan det självfallet hända att du som författare och din opponent har olika åsikter om vad som kan betecknas som ”allmänt känt”, men det får man stå ut med. En god regel är att inte störa den löpande grundtexten i onödan. I det här kapitlet behandlar vi först citat, citeringsregler, interpunktion vid citering och hänvisningarnas placering m.m. Därefter går vi in på vilka typer av nothänvisningar som finns, t.ex. som parenteser i den löpande texten eller nedtill på sidan, vid sidfoten, och de kallas därför fotnoter. Vi beskriver vilka uppgifter som skall vara med, ordningsföljd, sidoangivelser osv. Noterna hänvisar till en utförlig och relativt detaljerad käll- och litteraturförteckning och i kap. 7 går vi igenom reglerna för vilka uppgifter varje post skall innehålla och hur de presenteras inom posten. Hela framställningen illustreras med talrika typexempel, där vår strävan har varit att täcka så många variationer som möjligt utan att du skall gå alldeles vilse bland petitesser och undantag. 6.2 Citat och citeringsregler Det är lämpligt eller möjligt att citera när

en formulering är så bra eller slående att ett referat eller en omskrivning skulle väsentligt försämra innehåll och slagkraft,

en formulering är så luddig eller svårbegriplig att du vill återge den för att kunna göra

ett försök till tolkning,

du finner en formulering som du vill ifrågasätta eller analysera på teoretiska eller metodiska grunder,

du anser att din resultatredovisning kräver citat ur till exempel intervjuer.

De flesta metodböcker rekommenderar sparsamhet med citat. Det kan bli tröttande för läsaren med många citat. Det är en konst att väva in dem på ett naturligt sätt i en löpande text. Lyckas du inte med det, är det risk att framställningen blir ryckig eller tappar farten. Oftast är ett referat eller en diskussion av en passus i ett verk effektivare än ett direkt citat.

34

Den största användningen av citat har du troligen i empiriredovisningen. Undvik att citera som ”prydnad”. 6.3 Hur kan och får man citera? Den bästa sammanfattningen av reglerna ger Siv Strömquist i Uppsatsboken:

En övergripande regel för den som citerar är att ett citat skall vara korrekt, det vill säga ordagrant återgivet, ja faktiskt bokstavstroget intill minsta tecken om det rör sig om skriven text. Inom ramarna för denna regel är sedan friheten ganska stor. Du får till exempel citera hur långa eller korta avsnitt du vill: ett ord, en mening, ett helt stycke eller flera. Du kan väva in citatet i din egen formulering eller låta det stå självständigt, efter kolon. (1998, s. 62)

Hur markerar man citaten i texten? Får man göra tillägg och ändringar? Hur anger man i så fall detta? Om man har ett citat som är högst 3-4 rader eller 40-50 ord är det vanligaste att placera det i den löpande texten omgivet att citattecken. Längden kan naturligtvis variera från något enstaka ord till flera meningar och placeringen av citattecknen är beroende av om du återger enstaka fraser, delar av meningar eller hela meningar. Vi exemplifierar nedan. Om man har citat som är längre än 3-4 rader eller 40-50 ord brukar man rekommendera så kallade blockcitat, dvs. man bryter ut citatet ur sin löpande text och skriver det med något mindre stil och med någon centimeter indragen vänster- och högermarginal. Detta räcker som markering och citattecken behövs inte och skall heller inte användas. Om du väljer att inte ha mindre stilsort måste du göra indragen i vänster- och högermarginal ytterligare ett par ”kugg” större. Det är viktigt att påpeka att gränsen mellan citat i löpande text och blockcitat är flytande och att det kan finnas särskilda skäl att frångå rekommendationerna. Diskutera i så fall med din handledare. Så till de utlovade exemplen: Korta citat innebär ofta ett problem när man skall sätta ut citattecknen. Om du väver in citatet i en mening sätter du tecknen runt det du citerar, så kallade inbäddade citat:

Påståendet att ”alla databaser är inte alltid uppdaterade” kan tyckas väl djärvt. Är det rimligt att påstå att kunna ”hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet”?

I det första fallet är citatet placerat mitt i en mening och vållar inga bekymmer med interpunktionen. I det senare fallet citeras slutet av en mening och meningens skiljetecken slopas och din menings skiljetecken (i det här fallet frågetecken) placeras efter citattecknet. Den egna meningen är alltså överordnad. Undvik att citera början på en mening om du vill sätta in den i din egen mening. Då får du bekymmer med stor eller liten bokstav i början på citatet. Hugg då hellre bort början och ersätt med några egna ord. Ofta väljer man att citera en hel mening (eller flera) efter kolon (:), så kallade fristående citat. Då blir den text du citerar överordnad och citatet skall avslutas med sin egen interpunktion och då hamnar citattecknet som markerar slutet på citatet efter skiljetecknet:

35

Lindblad skriver: ”Oftast är ett referat att föredra framför citat.” Lindblad framhåller vidare: ”Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgivet. Det gäller faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten.”

Blockcitat är, som nämnts, längre citat som du bryter ut ur den löpande texten och markerar med indrag och mindre stil. Det finns två huvudtyper. I den ena har du en egen text som direkt övergår i ett citat som börjar mitt i en mening i det citerade verket, till exempel så här: En slarvigt presenterad text må vara aldrig så bra innehållsligt, men

den läsare som blir irriterad över oklarheter, slarvigt språkbruk etc. bedömer verket mera negativt än den som inte blir irriterad. Inte sällan är dessutom irritationen omedveten och döljs bakom en förment objektivitet.

Du avslutar citatet med dess egen interpunktion. Den andra huvudtypen ger citatet efter kolon (:), till exempel så här: Vi återger en av de bättre förklaringarna av innebörden:

Begreppet kan alltså omfatta det mesta inom forskningsprocessen från det mycket tekniska och hantverksmässiga till det ytterligt abstrakta och teoretiska. Det som är viktigt för skribenten att tänka på i sammanhanget är att en rapport eller ett specialarbete ska redogöra för alla aspekter av metodbegreppet som varit relevanta i samband med arbetet.

Också här avslutar du citatet med dess egen interpunktion. Detta är huvudreglerna för hur citattecken används och för citering. Dessutom finns det en rad kompletterande konventioner som de flesta väljer att följa. Om du utesluter text i början eller slutet av en mening eller hoppar över ett eller flera ord mitt i en mening som du citerar måste detta markeras med uteslutningstecken. Vanligen använder man numera tre punkter …, i allmänhet utan omgivande snedstreck, parenteser eller klammer, dvs. rak parentes, men med mellanslag före och efter punkterna. Det finns dock ett skäl att använda klammer […] om den citerade texten själv redan innehåller tre punkter …, eftersom det då kan uppstå missförstånd om vad som eventuellt uteslutits av dig när du citerar källan. Grundregeln är att använda … utan omgivande skiljetecken. Dessa punkter … bör brukas med en viss försiktighet. Hoppar du över kanske ett par rader eller mera är det lätt att den ursprungliga innebördens nyanser snedvrids, vilket inte är tillåtet. I sådana fall är det bättre att bryta citatet med några mellanliggande egna ord eller rader och därefter ta upp citatet på nytt. Metodböckerna har rätt många olika råd att komma med. Håll dig till den här handboken. Det räcker nästan alltid i den typ av texter vi har vid BHS. Ibland finns det redan ett citat i det du tänker citera. Då byter du ut de dubbla citattecknen i det du citerat mot enkla (” blir ’). Det här gäller inte i blockcitat, där du ju inte använder citattecken och det sålunda inte kan uppstå något missförstånd om vem som satt ut tecknen.

36

Då och då uppstår behov av att kursivera (kursivera) något eller några ord i ett citat. Det är fullt tillåtet och du markerar genom att inom klammer skriva [min kursivering] efter det eller de kursiverade orden. Det kan ibland bli nödvändigt eller önskvärt att skjuta in förklarande eller förtydligande ord i citatet och då sätts dessa [ord] inom klammer, åtföljt av [min anm.] inom klammer, till exempel:

”Denne [Gustav Vasa; min anm.] hade en benägenhet att ta sina underlydande i upptuktelse.”

Man skall ju enligt reglerna citera noggrant intill yttersta petighet och då blir det ibland ”fel”, dvs. citatet innehåller exempelvis stavfel, konstig ordföljd eller andra egendomligheter. Då har du möjlighet att markera att du lagt märke till det genom att skriva [sic!] eller bara [!] direkt efter det du vill markera. Sic! betyder ungefär ”så här!”, dvs. ”jag ser att det är konstigt”. Avslutningsvis vill vi råda dig att läsa och kontrollera citaten minst två gånger. Försök gärna att få någon annan att läsa dem. Man blir ju som bekant lätt hemmablind. 6.4 Noters och hänvisningars utformning och placering Under punkt 6.1 har vi gått igenom varför vi har källhänvisningar och andra noter och berättat något om vilka typer som finns. I det här avsnittet skall vi ta upp hur du utformar och placerar noter och hänvisningar. Grovt sett kan man hävda att det finns två huvudsystem:

1. Siffror, nummer i texten, hänvisar till motsvarande nummer antingen nedtill på sidan, efter kapitelslut eller sist i boken eller artikeln, dock före käll- och litteraturförteckningen. Alla nottyper placeras i en enda svit. Man kan, om det är många noter, påbörja en ny nummerserie för varje nytt kapitel. Det går även bra att ha en enda löpande nummerserie. Med hjälp av modern ordbehandling torde det numera inte vålla nämnvärda bekymmer att placera noterna nederst på respektive textsida. Detta är det särklassigt bekvämaste för läsaren, som då slipper bläddra kors och tvärs i uppsatsen. Källhänvisningarna kan utformas på flera olika sätt. Mera härom senare.

2. Direkta hänvisningar till källor placeras enligt det andra huvudsystemet inom parentes i den löpande texten, vanligen omedelbart efter citat eller referat. Andra placeringar förekommer också. Mera härom senare. Resonerande eller andra längre noter sätts nedtill på sidan som i system nr 1 ovan.

Man brukar tala om system 1 som Oxfordsystemet och om system 2 som Harvardsystemet. Det förekommer dessutom en rad blandformer som på senare tid har medfört att skillnaden mellan systemen har blivit mindre och ”renlärigheten” har urholkats betydligt. Den 15 betydligt omarbetade uppl. av den auktoritativa Chicago manual of style (2003) betonar de gemensamma dragen ganska klart och gör fortlöpande jämförelser mellan de båda systemen, speciellt i de kapitel som rör noter och litteraturförteckningar. I punkt 16.2 finner vi kärnan i Chicagomanualens rekommendationer: “ Whichever system is chosen, the primary criterion is sufficient information to lead readers to the sources used, whether these are published or unpublished material, in printed or electronic form.” Med andra ord: Det viktiga är klarhet, konsekvens och användbarhet. Därför försöker vi här att ge så klara och detaljerade riktlinjer som vi anser möjligt utan att förfalla till ren gnetighet.

37

Hur ser då själva nothänvisningarna ut? 6.4.1 Oxfordsystemets noter Vi börjar med noter utformade enligt Oxfordsystemet. Här finns många varianter, från i det närmaste fullständiga bibliografiska poster i varje not och till starkt förkortade, ”rationaliserade” noter, där man i stort sett endast anger författarens efternamn, årtal för publikationen och eventuella sidnummer. I det första fallet var det tidigare förhållandevis vanligt (och det förekommer fortfarande, inte minst i periodica) att man inte hade någon käll- och litteraturförteckning utan de för en säker identifikation behövliga uppgifterna gavs i noterna. I det senare fallet har man tagit intryck av hänvisningstekniken i Harvardsystemets löpande-text-noter. Vi rekommenderar en modell som ligger någonstans mitt emellan i utförlighet (författarens efternamn, förnamn, årtal och sida/sidor) och om du väljer att använda dig av Oxfordsystemet så bör du använda denna modell om du inte har särskilda skäl för att göra på annat sätt, till exempel av utrymmesskäl om du har en större mängd noter. Då kan det ju vara rationellt att göra noterna så korta som klarheten medger. Vi ger exempel även på detta. Så här skall det alltså se ut enligt Oxfordmodellen i BHS två varianter: Som notmarkering använder du en upphöjd siffra. Den placeras omedelbart efter ett citat eller referat eller, om det är ett enstaka ord, direkt efter detta ord. Det är lämpligt att förteckna noterna, oavsett typ, i en enda nummerföljd. Nottecknen skall sättas efter samtliga skiljetecken. Se andra exemplet nedan. Placera notsiffrorna så att det klart framgår vad som är ”lånat” och vad som är din egen text. Ibland kan det vara lämpligt att inleda ett refererande parti med ett författarnamn och avsluta det med en notmarkering. På så sätt undviker man missförstånd. Några exempel:

Påståendet att ”alla databaser är inte alltid uppdaterade” kan synas väl djärvt.1

Är det rimligt att påstå att kunna ”hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet”?2

Lindblad skriver: ”Oftast är ett referat att föredra framför citat.”3

Lindblad framhåller vidare: ”Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgiven. Det gäller

faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten.”4

_____________________________ 1 Edström, Göte 2000a. Filter, raster, mönster: Litteraturguide i teori- och metodlitteratur för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap, s. 9. 2 Edström 2000a, s. 9. Eller Ibid., s. 9. 3 Lindblad, Inga-Britt 1998. Uppsatsarbete: En kreativ process, s. 40. 4 Lindblad 1998, s. 40. eller Ibid., s. 40.

38

I noterna 1och 3 har de bibliografiska upplysningarna gjorts relativt fylliga. De är inte så utförliga som i käll- och litteraturförteckningen, men tillräckligt för att man direkt skall kunna se vilka verk det rör sig om utan att behöva slå upp i käll- och litteraturförteckningen. Många författare föredrar denna modell för att läsaren skall slippa olägenheten med alltför mycket bläddrande. Den är speciellt fördelaktig om man hänvisar till en betydande mängd olika källor, då ett ideligt bläddrande kan bli ganska frustrerande. Varianten i noterna 2 och 4 blir allt vanligare och är likvärdig med den första varianten. Noterna 2 och 4 är starkt förkortade och kan användas dels som första hänvisning i stället för varianten 1 och 3 ovan och dels som ytterligare hänvisningar efter den första längre hänvisningsnoten i 1 och 3. Här anges bara författarens eller författarnas efternamn, tryckår och i tillämpliga fall sida eller sidor. Strängt taget räcker dessa uppgifter för en säker identifiering, förutsatt att hänvisningen till käll- och litteraturförteckningen är korrekt. Om du hänvisar till samma verk två gånger (eller flera) i omedelbar följd utan annan not emellan kan du skriva så här:

Lindblad 1998, s. 38. Ibid., s. 39.

Men

Lindblad 1998, s. 38. Hansson, 1999, s. 101. Lindblad 1998, s. 39. Hansson 1999, s. 95 Ibid., s. 97.

I det senare fallet hänvisar ibid. till Hansson 1999. Ibid., en förkortning av latinska ibidem (tidigare ofta använt oförkortat), betyder ”på samma ställe” och kan hänvisa till

föregående verk om det följs av sidoangivelse och till samma verk och samma ställe i verket, om ingen sidoangivelse ges.

På grund av riskerna för sammanblandning av noter i och med modern ordbehandling, där man kan flytta textbitar kors och tvärs och därmed ändrar ordningsföljden i noterna, så rekommenderas numera ofta att man inte använder ibid. utan skriver ut efternamn, årtal och sida. Då blir risken för sammanblandning mindre. Överhuvudtaget kräver ommöbleringar, tillägg och strykningar i texten en noggrann kontroll av noternas ordningsföljd, numrering och innehåll. Samma problem gäller även för Harvardsystemet, som behandlas nedan. I Oxfordsystemet kan du blanda hänvisningsnoter och resonerande noter i en följd. Samma not kan vara både resonerande och hänvisande. Jag återger några exempel från Joacim Hanssons doktorsavhandling Klassifikation, bibliotek och samhälle. Hanssons notapparat är en modifierad variant av Oxfordmodellen och noterna löper ledigt och naturligt genom avhandlingen. Exemplen är hämtade från s. 260 och 261:

23 För vidare resonemang om detta perspektivs vetenskapliga ursprung, se t.ex. Schrader 1984 och Ingwersen 1996.

39

25 Information är paradoxalt nog ett av de mest problematiska begreppen inom biblioteks- och informationsvetenskapen. För en sammanfattning av olika definitioner som har etablerats inom ämnet, se Birger Hjørlands facklexikon Informationsvidenskabelige grundbegreber från 1995, s. 165-171. 26 Miksa 1992a. För kritik av det kognitionsorienterade processperspektivet, se även Frohmann 1990 och 1992 samt Enmark 1997. 29 Några exempel: Vestheim (1997) kombinerar ett historiskt perspektiv med ett sociologiskt i sin avhandling om norsk folkbibliotekspolitik, Limberg (1998) använder ett inlärningsteoretiskt perspektiv i sin avhandling om samspelet mellan informationssökning och lärande i en gymnasiekontext, Zetterlund (1997) kombinerar i sin forskning om utvärdering inom folkbibliotekssektorn perspektiv från såväl sociologi, pedagogik och statsvetenskap och Audunsson (1996) presenterar sin avhandling inom ramen för en statsvetenskaplig kontext. 34 Citerat ur Höglund 1995, s. 40. 35 En bild av karaktären på olika ämnesdefinitioner finns i Hjørland 1995, s. 214-238. 36 Klasson 1990. 37 Ämnet biblioteks- och informationsvetenskap institutionaliserades sent i Sverige. Först 1994 kunde Lars Höglund tillträda den första professuren i ämnet vid Göteborgs Universitet.

Vi kan lägga märke till några saker i noternas hänvisningar (gällande också Harvardsystemets hänvisningar): I not 23 hänvisas till ett par verk i sin helhet och då sätter man inte ut sidhänvisningar. Not 25 är ett exempel på hur man kan väva in författare, titel, årtal och sidhänvisningar i en löpande text. I not 26 anges att författaren Miksa finns representerad med två eller flera titlar utgivna 1992. Markeringen görs genom lägga till a, b, c etc. omedelbart efter årtalet utan mellanslag: 1992a, 1992b, 1992c osv. I not 29 ger Hansson en litteraturöversikt. Den skulle ha tyngt den löpande texten och sätts därför i en resonerande not. I not 34 markerar författaren att han citerar en text i andra hand, nämligen från Höglund. I not 35 hänvisas till en bestämd aspekt i det avsnitt av Hjørlands verk som Hansson hänvisar till. I not 36 hänvisas inte till någon särskild sida i Klassons verk utan till det i sin helhet. Not 37 är en rent informerande not utan hänvisning till visst verk. Den typen av noter är mycket användbar, när man tycker att man vill berätta något men menar att det skulle bryta den löpande texten. Denna nottyp bör dock brukas med måtta. Studera gärna hur Joacim Hansson har gjort i sin avhandling. 6.4.2 Harvardsystemets och Författare-årtal-systemets hänvisningar och noter Nu har turen kommit till en beskrivning och exemplifiering av Harvardsystemet. Det som skiljer Harvardsystemet, eller som det också ibland, i något modifierad form, kallas, författare-årtal-systemet från Oxfordsystemet är, som tidigare nämnts, att direkta hänvisningar till källor placeras inom parentes i den löpande texten, vanligen omedelbart

40

efter citat eller referat. Andra placeringar förekommer också, vilket även exemplifieras nedan. Resonerande och andra längre noter sätts nedtill på samma sätt som i Oxfordsystemet. Man kan, som tidigare nämnts, lugnt påstå att likheterna mellan de båda systemen är mycket stora i de moderna varianter som blir allt vanligare. Det är till exempel numera så att både nottexter och käll- och litteraturförteckningar kan se praktiskt taget likadana ut i de båda systemen, vilket påpekas av Siv Strömquist i Uppsatsboken (1998, s. 40). Eli Bytoft-Nyaas, bibliotekarie vid Högskolan i Borås, har utarbetat ett system för noter och käll- och litteraturförteckningar, som ligger inom ramen för vad som är tillåtet enligt Chicago manual of style, 14. ed., 1993. Institutionen för data och affärsvetenskap (IDA) vid Högskolan i Borås har beslutat att studenterna skall använda denna version av Harvardsystemet och BHS följer detta beslut på så sätt att vi rekommenderar det som första alternativ. Vi har utarbetat en något fylligare version av dessa regler men grunden finner vi i Bytoft-Nyaas skrift Att ange källa, skriva citat och noter – en introduktion till Harvardsystemet. Du finner den på Högskolans biblioteks hemsida under rubriken Skriva uppsats. Vi använder också några av exemplen i denna skrift. Den är väl värd att läsa också för BHS:are. Den revideras fortlöpande. Oxfordsystemet kan användas om du finner särskilda skäl för det men rådgör med handledaren i förväg om vad som kan vara det bästa i ditt fall. Vi rekommenderar alltså i första hand att källhänvisningarna placeras inom parentes direkt i den löpande texten. Ange författarens/författarnas efternamn, årtal och sida/sidor. Detta kan göras på flera sätt:

Farligheten uppstår då gränserna passeras (Douglas 1979, s. 121). Douglas menar att farligheten uppstår då gränserna passeras (1979, s. 121). Douglas (1979) menar att farligheten uppstår då gränserna passeras (s. 121). År 1979 menar Douglas att farligheten uppstår då gränserna passeras (s. 121).

Om författarnamnet är nämnt i samma mening behöver det inte upprepas inom parentesen. Om årtalet är nämnt tidigare i meningen behöver det inte upprepas före sidhänvisningen inom parentesen. Om samma författare förekommer med flera än ett verk med samma årtal i käll- och litteraturförteckningen markeras detta med tillägget a, b, c etc. direkt efter årtalet (alltså utan mellanslag mellan årtal och bokstav) både i parenteshänvisningen och i käll- och litteraturförteckningen, liksom enligt Oxfordsystemet.

Det är inte ofarligt att passera gränserna (Douglas 1979a, s. 122). Om flera författare har samma efternamn anger man förnamnsinitial osv. tills ingen risk för missförstånd föreligger:

Gränserna passeras på egen risk (Douglas, A. 1979, s. 123).

41

Om man hänvisar till flera verk av samma författare i samma hänvisning skriver man (i kronologisk ordning):

(Bartolo 1955a, s. 18; 1955b, s. 72; 1963, s. 12)

med semikolon mellan varje hänvisning om sidhänvisningar ingår, eller:

(Bartolo 1955a, 1955b, 1963)

Om endast författare och årtal anges räcker det med kommatecken. Hänvisar du till flera författare i samma not särskiljs uppgifterna för varje författare med semikolon: (Basilio 1912, s. 218; Smith 1898, s. 17) Undvik alltför långa uppräkningar inom parentesen. Det stör sammanhanget i läsningen. Använd en fotnot i stället. Då har du också möjlighet att ge en liten kommentar. Det är alltid en balansgång mellan vad som sätts i den löpande texten, inom parentes eller i en fotnot. Försök avgöra vad som gagnar dig och läsaren bäst och handla därefter. Titta gärna på exemplen ovan från Joacim Hanssons avhandling. Om du hänvisat till en författare och omedelbart en gång till efter och före hänvisning till annan författare eller verk, kan du använda ibid., t.ex.:

Farligheten uppstår då gränserna passeras (Douglas, A., 1979, s. 121). Det är i sådana fall man behöver ha tillgång till kontanter (ibid., s. 124).

Som nämnts tidigare kan bruket av ibid. ställa till förtretligheter om man inte kontrollerar hänvisningarna noga när uppsatsen är färdigskriven. Man kan, om man vill använda ibid., vänta med att sätta ut det till den sista genomgången och innan dess använda författarnamnen genomgående. Detta minskar risken för sammanblandning väsentligt. Du skall alltså använda författarens eller författarnas namn i hänvisningsparenteserna. Om det inte föreligger något författarnamn använder du det uppslagsord eller titel under vilket verket är sorterat i käll- och litteraturförteckningen. Långa titlar kan förkortas men inte omarbetas. Eli Bytoft-Nyaas skriver: ”I texten tar du med samtliga efternamn om det är två eller tre författare. Om det finns fyra eller flera författare till samma bok skriver du bara det första namnet och et al. Det är en förkortning av et alia och betyder och andra.” Om du skriver författarnamnen i den löpande texten använder du ”och” för att binda samman men ”&” i hänvisningen:

Andersson och Pettersson menar att

men

(Andersson & Pettersson 1910, s. 18)

42

Nytoft-Byaas igen: ”Första gången du refererar till ett dokument som har flera än två författare nämner du alla författare. De följande gångerna används förkortningen et al.” (Du kanske har lagt märke till att vi kursiverar termer som vi kommenterar. Här står et al. med halvfet stil eftersom originalet har det.) Om du har tre författare skriver du:

Andersson, Pettersson och Lundström lanserar teorin att

men

(Andersson, Pettersson & Lundström 1912, s. 22) Du använder ”och” i löpande text men ”&” i parenteshänvisningen. Nästa gång du hänvisar till denna källa räcker det att skriva:

(Andersson et al. 1912, s. 23) Du skall i regel referera förstahandskällor, men ibland kan det vara besvärligt att få fatt i en skrift som en annan författare citerar eller refererar. Då får man referera i andra hand. Med detta menas att författaren till det verk du använder i sin tur refererar till någon annan. Om så är fallet skall det framgå av källhänvisningen. Kom dock ihåg att tillförlitligheten minskar. Du vet ju inte om den du refererar i sin tur gjort ett korrekt refererat.

Farligheten uppstår då gränserna… (Douglas, se Verdier 1981, s. 111)

alternativt

Douglas menar att farligheten uppstår då gränserna… (enl. Verdier 1981, s. 111)

Sidor i hänvisningarna anger du på följande sätt:

Hänvisning till en enda sida: s. 10 Hänvisning till två på varandra följande sidor: s.10f., där f. står för följande sida Hänvisning till högst fem på varandra följande sidor: s. 10ff., där ff. står för

följande sidor, mellan 3 och 5 stycken. Många föredrar att sätta ut första och sista sida om det rör sig om flera än två

sidor. Vi rekommenderar det senare alternativet, eftersom det är mera exakt. Hänvisning till flera sidor än fem: första och sista sida sätts ut. Hänvisning till många olika spridda ställen i en skrift kan markeras med ordet

passim, som betyder ungefär på flera ställen, lite här och där. Hänvisning till ett kapitel eller avsnitt kan markeras med kapitel- eller

avsnittsnummer eller rubrik (i det senare fallet möjligen i fotnot om rubriken är lång).

Hänvisning till en skrift som man vill jämföra med betecknas med jfr (=jämför) plus eventuell sidanvisning.

Hänvisning till skrift som kan vara av intresse men som man inte direkt använder kan göras med se eller se även plus eventuell sidanvisning.

Så följer ett antal exempel på parenteshänvisningens placering i och efter text och därmed sammanhängande interpunktion:

43

Påståendet att ”alla databaser inte alltid är uppdaterade” kan tyckas väl djärvt (Edström 2000, s. 7). Är det sant att kunna ”hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet” (Edström 2000, s. 7)?

I dessa fall är citatet inbäddat i meningen och hänvisningen hamnar innanför slutinterpunktionen.

Lindblad skriver: ”Oftast är ett referat att föredra framför citat.” (1998, s. 40) Lindblad framhåller vidare: ”Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgivet. Det gäller faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten.” (1998, s. 40)

Dessa citat är fristående efter kolon och parentesen placeras efter slutinterpunktionen. Vid blockcitat, alltså längre citat i eget stycke med mindre stil och indrag, sätts parentesen efter slutinterpunktionen:

Begreppet kan alltså omfatta det mesta inom forskningsprocessen från det mycket tekniska och hantverksmässiga till det ytterligt abstrakta och teoretiska. Det som är viktigt för skribenten att tänka på i sammanhanget är att en rapport eller ett specialarbete ska redogöra för alla aspekter av metodbegreppet som varit relevanta i samband med arbetet. (Hartman 1993, s. 44)

Inne i en löpande text placerar du parenteshänvisningarna så nära det de gäller som du kan utan att det bryter läsningen alltför mycket. Det viktigaste är att det är helt klart vilket parti i texten hänvisningen omfattar. Ibland kräver detta att du prövar några olika alternativ för att se vad som passar bäst. Citat inom citat kan också vålla huvudbry, men oftast faller det sig ganska naturligt var hänvisningarna skall placeras. Se följande exempel från början av kap. 2.1 i denna handbok:

Tröst för ett tigerhjärta, men varför skall man skriva uppsats? Predikaren sade ju redan för tusentals år sedan att ’ingen ände är på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött’ (12:12) och varför skall just jag behöva bidra till den så kallade informationsexplosionen? (Edström 2000b, s. 5)

Här är det fråga om två hänvisningar, dels till hela citatet och den placeras sist efter slutinterpunktionen, eftersom det rör flera meningar, och dels till citatet från Predikaren inom det längre citatet. Denna hänvisning placeras omedelbart efter orden från Predikaren, med hänvisning till kapitel och vers med kolon emellan.

I en senare studie (Russinkvist et al. 1984, s. 43ff.) har det klarlagts… Om Böljonte och Åkervret (1995, s. 14-19) har rätt i sin förmodan måste Långlundigs teori om den röda näckrosens spridning förkastas (Långlundig 1990, s. 716), trots att Hallonbloms resultat torde stödja Långlundig (Hallonblom 1997, s. 11).

I ovanstående exempel har författaren valsat runt ordentligt och för att ingen tvekan skall uppstå beträffande den andra och tredje hänvisningen upprepas författarnamnen inom

44

parenteserna, trots att det formellt inte behövs. Klarhet är viktigare än ett alltför benhårt hållande på regler. Som tidigare nämnts används käll- och litteraturförteckningens uppslagsord (sorteringsord) i hänvisningarna: efternamn med eventuella tillägg av förnamnsinitial/er och a,b,c för flera verk från samma författare samma år. Finns det inte något författarnamn används titeln eller lämpligt förkortad del av titeln plus årtal och sida/sidor. Observera att ordet ”Anonym” bara används när källan själv uttryckligen nyttjar det. Många gånger kan myndigheters, organisationers, kommittéers osv. namn stå som sorteringsbegrepp både i käll- och litteraturförteckningen och i hänvisningarna.

SAB-klassifikationen var från början mycket mindre detaljerad än i de senare reviderade versionerna (Klassifikationssystem för svenska bibliotek 1921). (Skolverket 1999e, s. 9)

Om du gör hänvisningar till artiklar i dagstidningar bör du i normala fall sätta artikelförfattarens namn i hänvisningen plus årtal och eventuella sidor. Om artikeln inte är signerad kan du, i stället för artikelns rubrik, hänvisa till själva tidningen med dess namn, år, månad, dag och sida. Observera att varje tidningssektion ibland har egen paginering liksom att det kan finnas flera versioner eller upplagor. Ange detta så noga som möjligt.

(Dagens Nyheter 1999-10-11, sektion C, s. 3)

Du bör undvika förkortningar men om du använder förkortning skall det vara en allmänt vedertagen sådan, t.ex. DN eller SvD. Du är alltid på den säkra sidan om du skriver ut tidningens namn, men det kan ju bli en aning långrandigt om du har väldigt många hänvisningar till tidningar. 6.5 Hänvisningar till arkivmaterial För många uppsatsämnen gäller att du måste uppsöka material i offentliga eller privata arkiv. Även många bibliotek har stora handskriftssamlingar, inte minst i form av brev. I fråga om relationen mellan hänvisningar och käll- och litteraturförteckningar rörande tryckt material är huvudprincipen att hänvisningen skall vara relativt kortfattat medan den mera fylliga bibliografiska informationen ges i käll- och litteraturförteckningen. I fråga om arkivmaterial är det i allmänhet tvärtom. Några rader ur Eric Johannessons och Marie-Christine Skunckes utmärkta Lathund för doktorander och uppsatsförfattare (1991, s. 43) sammanfattar ett vanligt, och av oss rekommenderat, tillvägagångssätt:

Hur noggranna uppgifter om arkivmaterial bör man lämna i en källförteckning? Någon enhetlig praxis existerar faktiskt inte. Men en god tumregel är, att läsaren i princip ska kunna beställa materialet interurbant endast med hjälp av den information man ger – oavsett om materialet är tillgängligt för sådan utlåning eller inte. Det är viktigt att vid varje enskild hänvisning ge detaljerade informationer i noterna. En forskare som utnyttjar t.ex. de brev av Gustav Hedenvind-Eriksson, som finns i Arbetarrörelsens arkiv, bör givetvis vid varje citat eller hänvisning ange datum och årtal. Däremot behöver man inte räkna upp dateringarna på alla enskilda brev, som åberopats, i käll- och litteraturförteckningen. Det kan räcka med adressat(er) och första och sista årtal. När man studerar arkivmaterial, bör man alltså redan från början vänja sig vid att alltid noggrant anteckna arkivsigna.

45

Vi hämtar några exempel från Notförteckning och Källor och litteratur i Britta Lundgrens doktorsavhandling Allmänhetens tjänare (1990, s. 255-258, 267f.). I noten finner vi:

Personalförteckning 1863-1888; Postens arkivtjänst. E IV:2, Förteckning på poststationer 1871-72, 1874-76; E IV:72 Personaluppgift från poststation 1890.

I förteckningen över otryckta källor finner vi mera summariska uppgifter:

Stockholm Postens arkivtjänst. Administrativ Service – Kommunikation Dokumentation Arkiv (AS-KDA) Förteckning över poststationer Personalförteckning från postkontor Personaluppgifter från poststationer

I noten finner vi:

Sorsele kyrkoarkiv, husförhörslängd 1876-1885, A1:8, s. 4

I förteckningen över otryckta källor finner vi:

Umeå Forskningsarkivet vid Umeå universitet Sorsele kyrkoarkiv

I noten finner vi:

Riksarkivet. Fredrika Bremer-förbundets arkiv. Vol. 29. Löne- och anställningsvillkor för

kvinnlig personal vid Postverket 1884-1920.

Här har Lundgren valt att vara utförlig även i källförteckningen:

Stockholm Riksarkivet (RA) Fredrika Bremer-förbundets arkiv, Vol 29, 1884-1927: Löne- och anställningsvillkor för kvinnlig personal vid Postverket 1884-1920.

Observera att arkivsignum, del, sida/sidor etc. skall anges antingen i noten (oftast) eller i källförteckningen. Liksom för tryckta källor och litteratur gäller det att ge tillräckligt många uppgifter för en helt säker identifiering. Ofta blir hänvisningen till arkivmaterial så lång att den bryter den löpande texten litet för mycket. Därför är det vanligt att placera denna typ av hänvisningar i fotnoter, även om man för övrigt använder Harvardsystemet med hänvisningar i den löpande texten. Om arkivhänvisningen är kort, t.ex. till en brevförfattare och brevdatum, kan man mycket väl skriva den i den löpande texten som parenteshänvisning. Låt ditt sunda förnuft avgöra från fall till fall.

46

6.6 Hänvisningar till muntliga källor Om du använder dig av muntliga källor så skall även dessa markeras och styrkas. Huvudregeln i detta fall är att muntliga uppgifter skall behandlas anonymt. Dessa källor skall alltså markeras i texten så att deras identitet inte framgår. Detta även om de gått med på att deras namn nämns, eftersom det kan vara svårt att förutse följderna av ett yttrande. Vanligen görs detta genom att de får ett nummer eller ett fiktivt namn. Är det offentliga personer du använder som källa, fråga alltid om de går med på att refereras till eller citeras med namn. Exempel:

Det var under kriget (Inf. 1)

eller

Det var under kriget (Vera)

eller Vera ansåg att det var under kriget Kom ihåg att inte avslöja för mycket i källförteckningen heller. Mera därom i avsnitt 6.8. 6.7 Hänvisningar till elektroniskt material Elektroniskt material skall så långt det är möjligt behandlas som tryckt material, dvs. efternamn och årtal används på samma sätt i hänvisningarna. Några ytterligare uppgifter skall alltid med i käll- och litteraturförteckningen men behövs inte i hänvisningarna om verket står under ett författarnamn eller titel i käll- och litteraturförteckningen, vilket det oftast skall göra. Några exempel: I parenteshänvisningen skriver vi

(Bytoft-Nyaas 2000) En sidanvisning är, särskilt för material i HTML-format som alltså läses via en webbläsare, inte meningsfull eftersom pagineringen vid utskrift varierar med webbläsarens inställningar. Ett och samma webbdokument kan i ett fall bestå av 15 sidor vid utskrift och i ett annat fall 20 sidor. Oftast är det inte heller nödvändigt med en exakt platsangivelse då de allra flesta webbläsare är försedda med funktioner för att söka efter textsträngar. Om dokumentet är väldigt omfattande (t.ex. en hel webbplats) kan andra former för precisa hänvisningar användas, t.ex. avsnittsnumrering eller avsnittsrubriker.

(Bytoft-Nyaas 2000, avsnitt 3.5) I källförteckningen blir det:

Bytoft-Nyaas, Eli (2000). Att ange källa, skriva citat och noter. http://www.hb.se/bib/skriva/har.htm [2000-09-08]

47

7 Formalia: Käll- och litteraturförteckning 7.1 Allmänt En käll- och litteraturförteckning måste, som nämnts i avsnitt 4.2.3 och 6.1, också finnas i din uppsats. Den skall vara utarbetad efter fasta regler och följaktligen vara noggrann och konsekvent. Allt använt material, både tryckt och otryckt, skall tas med även om du bara nämnt det i en resonerande not. Däremot utesluter du sådant som du endast nyttjat för exempelvis orientering eller inläsning på ämnesområdet. Varje post måste redovisas så detaljerat att alla för ett säkert återfinnande behövliga uppgifter finns med. Förteckningens ändamål är ju att ge en överblick över materialet och göra det möjligt att återfinna det. Man kan göra käll- och litteraturförteckningar på många sätt och i det här avsnittet visar vi hur det skall gå till enligt BHS regler. Varje disciplin har sina traditioner och åsikter om indelningen i eventuella underrubriker i förteckningen över otryckt och tryckt material. Några delar till exempel upp det tryckta materialet i källor och litteratur och skiljer därmed mellan material som i sig används som källa och sådant som handlar om ”källan” i någon bemärkelse. Detta kan medföra svårigheter, eftersom samma verk kan uppträda som både källa och litteratur i samma uppsats, beroende på infallsvinkel från kapitel till kapitel. Andra åter delar upp materialet i olika avdelningar för böcker och periodica m.fl. publikationstyper. Det mest praktiska, och av BHS rekommenderade, är att helt enkelt endast ha två indelningar: 1) Otryckta källor och 2) Tryckta källor och litteratur. Då slipper man många besvärliga gränsfall och riskerar inte heller att läsarna gör en annan bedömning av var materialet skall placeras. 7.2 Otryckta källor Käll- och litteraturförteckningen inleds med rubriken Otryckta källor. Hit räknas bl.a. arkivmaterial, t.ex. administrativa handlingar av många slag, kyrkoarkivalier, brevsamlingar, manuskript och protokoll. Hit räknas även intervjuer och annat material med muntligt ursprung. Källorna redovisas i alfabetisk ordning efter arkivort, arkivbildare, arkivaliernas titlar och andra eventuella särskiljande uppgifter (t.ex. årtal). Ur nedanstående långa exempel hoppas vi att du kan få ledning för hur du själv skall förfara med dina egna otryckta källor. Boden Postens registerförvaltning

Personmatriklar

Borås Bibliotekshögskolan

Intervjuer. Utskrifter av ljudupptagningar 1994-95. Ljudupptagningarna finns i författarens ägo

Enköping Arbetarrörelsens arkiv

Medlemsmatriklar Protokollsböcker

48

Eskilstuna Stadsarkivet

IOGT:s studiecirkels och biblioteks i Eskilstuna arkiv AI:1 Studiecirkelns mötesprotokoll 1908-1910, samt … AI:2 Studiecirkelns mötesprotokoll 1910-1916

Göteborg Gamla Annedalspojkar (GA)

Fotografier

Landsarkivet i Göteborg Bouppteckningar Födelseböcker Mantalslängder

Ringarum, Linköpings stift

Kyrkoarkivet Husförhörslängder Flyttningslängder Födelseböcker Vigselböcker Dödböcker

Stockholm Arbetarrörelsens arkiv

Sveriges Poststationsföreståndareförening Protokoll

Riksarkivet Mantals- och taxeringslängder, Enköping 1899 Montgomerys samling

Fredrik Wilhelm von Ehrenheim, Anteckningar och tankar Uppsala

Uppsala universitetsbibliotek Brev från Erik Ruuth till Gustav III, september 1788

I privatpersoners ägo [Kan specificeras om anonymitetsskyddet tillåter]

Fotografier [Kan specificeras om anonymitetsskyddet tillåter] I författarens ägo

Brev från John Chronschough till August Bondesson 1886-04-01 Muntliga uppgifter i författarens ägo

Andersson, Anders, Akterås. Telefonsamtal 1995-05-11 Bengtsson, Bengt, Bilderum. Intervju 1995-06-02

Intervjuer med 20 studerande och 5 bibliotekarier, gjorda i oktober och november 1999. Andersson och Bengtsson antas ha medverkat i sin officiella yrkesroll i offentlig tjänst och tillåtit att namnen nämns. De 25 intervjuerna är av känslig natur och därför avslöjas ingenting om vilka personerna är eller vilken/vilka orter det gäller. Detta ”hopklumpande”

49

har ingenting med värdering av källorna att göra, annat än att man vill ge ett så säkert skydd som möjligt för de intervjuade personerna. När det gäller offentliga personer bör du rådgöra med din handledare. Otryckta källor kan inte sällan vålla bekymmer när man skall försöka förteckna dem på ett klart och tydligt sätt. Diskutera gärna problemen med din handledare innan du slutgiltigt bestämmer hur du skall göra. Detta gäller i synnerhet om du har material som kan vara känsligt eller behöver förbli konfidentiellt i fråga om ursprungsperson, förvaltning eller liknande. Kom ihåg att ett förtroende måste respekteras! Det råder litet skilda åsikter om vem som skall kunna få tillgång till konfidentiellt material. På BHS är vi mycket restriktiva. På sin höjd kan det, om det är absolut nödvändigt för bedömning av uppsatsens kvalitet, accepteras att examinator, handledare och opponent får begränsad tillgång. Konfidentiella uppgifter får inte heller spridas på nämnas på seminarier. Information om intervjuade personer särredovisas vid behov i en informantförteckning. OBS! Informanterna har anonymitetsskydd. Ingenstans i arbetet får därför förekomma uppgifter som kan röja en informants identitet. Exempel på uppgifter som ofta kan vara med i en informantförteckning är kön och ålder. Du måste dock tänka extra noga på vilka uppgifter du tar med om du har få informanter eller om de kommer från en liten ort eller organisation. För en ”invigd” är det lättare än man kanske tror att räkna ut vem som möjligen kan tänkas vara vem, och blotta förmodanden kan ställa till trassel för enskilda personer. 7.3 Tryckta källor och litteratur Allmänt Om du har tittat på litteraturförteckningar i facklitteraturen, och det gäller både böcker och artiklar, så har du säkert märkt att man tycks kunna ställa upp dessa förteckningar på en mängd olika sätt. Ibland är det hemmagjorda regler men oftast är det någon variant av ”godkända” regler man använder. Det finns åtskilliga att välja på. De vanligaste är Oxfordsystemet, Harvardsystemet med dess variant Författare-årtalsystemet, APA-systemet från American Psychological Association, och sådana som utgår från katalogiseringsregler. Systemen är i sina grundläggande drag ganska lika men tillämpningarna kan i sina värsta exempel spreta iväg rejält. Olika universitet, högskolor, institutioner, universitetsämnen, förlag, tidskriftsredaktioner osv. håller sig ofta med egna, mer eller mindre benhårt föreskrivna regler, som skall följas om man t.ex. skall publicera sig i en viss tidskrift. Det finns hundratals sådana specialregler. Dessbättre finns det även ett flertal dataprogram som automatiskt kan anpassa bibliografiska poster till ibland 100-tals varianter. Man skriver bara in posten på en ”blankett” i datorn, som sedan omformar posten till respektive ”style” som regelsystemen kallas. På BHS används ett program som heter EndNotes. Det kan diskuteras om det innebär någon rationalisering eller tidsbesparing för en uppsatsskrivare att bruka ett sådant hjälpmedel, eftersom det tar en hel del tid att lära sig att hantera det. På BHS har vi haft regler i handboken för magisteruppsatser, men efterlevnaden har varit ganska skral. Vi har i magisteruppsatserna mött alla möjliga varianter, inte alltid så vällyckade. Nu gör vi ett nytt försök! De regler vi ger i det här kapitlet skall följas. De är utformade på ett sätt som nära följer den internationella praxis som ofta numera består av en kombination av det bästa hos Författare-årtal-systemet och APA-modellen, vilka i sin tur ligger rätt nära ISO-standarden. Observera att skillnaden mellan Oxford och

50

Harvardsystemen nu för tiden till största delen visar sig i sättet att skriva noter, vilket vi tidigare gått igenom. Den största skillnaden vad gäller de bibliografiska posterna ligger huvudsakligen i den ordning man väljer för de skilda fälten i en post. Målet för oss har varit att skriva så klara och enkla regler som möjligt. Vi har försökt vara logiska och vi har förenklat där vi menat att tidigare regler varit obefogat krångliga. Vi är, för klarhetens skull, en aning mera frikostiga med exempelvis skiljetecken och utsättande av s. och vol. osv. än många andra system. BHS-reglerna ligger, som nämnts, nära Författare-årtal- och APA-systemen. Ändringarna har vidtagits för att anpassa till svenska förhållanden och för att ge möjlighet att skriva poster som är lätta att förstå även för den som inte är invigd i bibliograferingens innersta mysterier. BHS-reglerna ansluter ganska nära till de regler som används av IDA vid Högskolan i Borås. I denna upplaga av handboken har anpassningen gått ett par steg vidare i förhållande till förra versionen i syfte att så långt som möjligt samordna reglerna vid Högskolan i Borås. Så går vi över till själva reglerna. Vi börjar med en kommenterande genomgång med exempel, publikationstyp för publikationstyp. Vi håller oss till huvuddragen och vill påpeka att alla varianter inte kan vare sig exemplifieras eller förutses. Avsikten med den här genomgången är att ge begripliga regler och råd, inte att leda in i en ogenomtränglig undantagsdjungel. Om du har poster i din litteraturförteckning som du inte hittar exempel på i det här kapitlet är det lämpligt att kontakta din handledare, som säkert blir lycklig över att få något rejält att bita i! Efter regelgenomgången följer en alfabetiskt uppställd litteraturförteckning med typexemplen plus ytterligare ganska många exempel på tillämpningar av de beskrivna reglerna. Vi hoppas att det här skall underlätta utarbetandet av din käll- och litteraturförteckning. För, som vi tjatat om tidigare, väl genomarbetade noter och käll- och litteraturförteckningar och annan formalia, bidrar i hög grad till att läsaren ser mera välvilligt på din uppsats. Dessutom är det här kunskaper som är bra att ha i det kommande yrkeslivet. Grundläggande regler Vi kommer att i tur och ordning visa hur du skriver poster för böcker, delar av böcker, verk utgivna av institution, myndighet, organisation, kongress eller konferens. Vidare visar vi hur du förtecknar artiklar m.m. från tidskrifter och annan periodica. För alla publikationer gäller att följande uppgifter alltid skall finnas med i för respektive publikationstyp tillämplig utsträckning:

Författare, redaktör eller utgivare Verkets titel och undertitel (gäller både monografier, del i verk, artiklar etc.), komplett

och hämtad från titelbladets fram- eller baksida. Upplaga (dock i allmänhet inte första upplagan). Om det kan konstateras att en upplaga

är omarbetad, utökad, förkortad etc. men inte anges på titelbladet eller dess baksida, sätts uppgiften inom klammer, t.ex. 2., [översedda] uppl. Om du använder ett sent nytryck av en bok kan du markera detta genom att i en anmärkning skriva Orig. uppl. plus tryckår. Du kan också skriva på platsen för tryckår: ([1911] 1966), varvid 1911 är utgivningsår för orig. uppl. och 1966 för den upplaga du använder i uppsatsen.

Förlagsort och förlag (obs. inte tryckort om förlagsort kan beläggas).

51

Tryckår (eller cop. om tryckår inte kan fastställas) Eventuell(a) serie(r) inklusive nummer i serien För artiklar, delar ur verk etc. redovisas ursprung med angivande av årg., vol., sidor

m.m.

Observera också: I de fall ett dokument, t.ex. en tidskrift eller en bok, förekommer både i en elektronisk

form och en tryckt form skall referensen visa till den tryckta varianten men ange gärna adressen även till den elektroniska varianten. Se 6.8.4 nedan.

Dokument som inte finns i tryckt variant skall tas ut på papper (om de är av rimlig omfattning) för att läsaren skall kunna kontrollera texten i den form den förelåg då magisteruppsatsförfattaren använde den.

Årtal skrivs inom parentes efter författaren eller titeln eller myndighetsnamnet etc. om de är huvuduppslag. Då upprepas vanligen inte årtalet i slutet på referensen. OBS.! Vissa undantag kan finnas, t.ex. vid krångliga tidskriftsreferenser.

Antal sidor behöver inte anges då det gäller (hela) monografier. För artiklar, delar av verk etc. anges första och sista sidorna.

ISBN-/ISSN-nummer anges vanligen inte. Det kan finnas speciella skäl att ange dem. Diskutera i så fall med din handledare.

Illustrationer behöver inte anges om de inte markerar t.ex. speciell upplaga. Om författarens/författarnas förnamn står utskrivet i verket eller är känt skrivs det ut,

annars används förnamnsinitialer. Vid vanligt förekommande författarnamn kan det vara lämpligt att ta med särskiljande uppgifter, t.ex. extra förnamnsinitial. Det händer att man till och med får gripa till födelseår.

Om listan innehåller flera verk av samma författare skall författarnamnet upprepas för varje post.

Alfabetiseringen görs enligt vanliga katalogregler i strikt alfabetisk och kronologisk ordning.

Så kommer vi till exempel och kommentarer och börjar med Böcker och andra monografiska objekt Typexemplet för en vanlig bok är: Författares efternamn, förnamn (tryckår). Bokens titel: Undertitel. Ev. upplaga. Förlagsort: Förlag. (Ev. serie/serier).

Backman, Jarl (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur. Lindblad, Inga-Britt (1998). Uppsatsarbete: En kreativ process. Lund: Studentlitteratur.

Bell, Judith (2000). Introduktion till forskningsmetodik. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur. Jarrick, Arne & Josephson, Olle (1996). Från tanke till text: En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. 2., [översedda] uppl. Lund: Studentlitteratur.

Observera bl.a. interpunktionen:

Komma mellan efternamn och förnamn Obs. endast mellanslag mellan förnamn och årtal Årtalet sätts inom parentes Punkt mellan årtal och titel. Titel och undertitel kursiveras

52

Huvudtiteln följs av punkt, men av kolon om det även finns en undertitel. Undertiteln börjar med stor bokstav och avslutas med punkt. Förlagsorten i den form den har i boken. Om det finns flera förlagsorter räcker det i

allmänhet med den första eller den med störst stil. Förlagsorten följs av kolon utan mellanslag före och med mellanslag efter. Förlagets namn i den form det står i boken. Det kan ibland förkortas eller kortas ner en

aning. Se katalogreglerna. Hartman, Sven (1993). Handledning: Liten handbok för den som arbetar med projekt, specialarbete eller rapporter. 2. uppl. Linköping: Universitetet, Lärarutbildningen. (Skapande vetande, Rapport, 17). Hansson, Joacim (1999). Klassifikation, bibliotek och samhälle: En kritisk hermeneutisk studie av ”Klassifikationssystem för svenska bibliotek”. Borås: Valfrid. (Skrifter från Valfrid, 19). Diss. Göteborgs universitet. Klasson, Maj (1984). Högskolebibliotek i förändring: Från autonoma bildningsinstitutioner till lokala serviceinrättningar med särskild hänsyn tagen till bibliotek som betjänar förskollärarutbildningar. Malmö: Gleerup. (Studia psychologica et paedagogica, Series altera, 71). Diss. Lunds universitet. Broady, Donald (1991). Sociologi och epistemologi: Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. 2. korr. uppl. Stockholm: HLS förlag. Diss. Stockholm: Högskolan för lärarutbildning. (Skeptronserien). Löfgren, Eva, Deregård, Annika & Ekehammar, Bo (1984). Kvinnor och män i forskarutbildning. Stockholm: Universitets- och högskoleämbetet, FoUenheten. (Uppföljning av policystudier, Projektrapport, 1984:2). …… (Middle American Research Records, vol. 1, no. 14). …… (Smithsonian Institution, Bureau of American Ethnology Bulletin, 143)

Uppgifter om serie eller serier placeras inom parentes omedelbart efter förlagsortsuppgiften.

Nummer i serien föregås av komma. En mera omfattande serie nämns före en mera begränsad, åtskilda av komma. För att undvika förvirring använder vi endast kommatecken inom serieparentesen,

alltså inte semikolon, kolon eller punkt, vilket man kan se i vissa förteckningar, omväxlande beroende på t.ex. seriens ursprung.

Likaledes för att undvika missförstånd sätter vi ut volym, häfte och andra i verket angivna beteckningar i serier och periodica. Det tar lite större utrymme men blir klarare.

Om uppgiften om förlag består av en överordnad del, t.ex. ett universitet och en underordnad del, t.ex. en universitetsinstitution, åtskiljs de av komma. Ett huvudförlag och ett under detta sorterande förlagsnamn åtskiljs även av komma. Om det däremot är fråga om två förlagsorter med olika förlag sättes semikolon enligt ex. Höglund 1995 nedan: Borås: Valfrid; Stockholm: FRN.

Namn på institutioner och periodica får stor bokstav i enlighet med respektive språks regler. Däremot använder vi små bokstäver i titlar enligt APA:s rekommendation, där det rekommenderas att man skriver som i löpande engelsk text. Man följer likaså de allmänna reglerna för andra språk, t.ex. tyska.

53

Verk med upp till tre författare sätts på den på titelbladet först nämnda författaren och de andra listas som i exemplen ovan.

Vid fler än tre författare sätts verket på titeln eller undantagsvis på den först nämnda författaren åtföljt av ”et al.” [=och andra]. Efter titeln räknas alla författarna upp i den form och ordningsföljd de står på titelbladet, t.ex. Anders Andersson.

Om verket är en doktorsavhandling markeras detta med Diss. [=dissertation, alltså doktorsavhandling] och uppgift om disputationsort och ev. institution.

Berger, Peter & Luckmann, Thomas (1966). The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Garden City, N.Y.: Doubleday. Turabian, Kate L. (1987). A manual for writers of term papers, theses, and dissertations. 5. ed. Revised and expanded by Bonnie Birtwistle Honigsblum. Chicago: University of Chicago Press. Bourdieu, Pierre & Passeron, Jean-Claude (1990). Reproduction in education, society and culture. Translated by Richard Nice and Mike Featherstone. 2., augm. ed. London: Sage. Orig:s titel: La reproduction: Éléments pour une théorie du système d’enseignement. (Theory, culture & society). Höglund, Lars, red. (1995). Biblioteken, kulturen och den sociala intelligensen: Aktuell forskning inom biblioteks- och informationsvetenskap. Borås: Valfrid; Stockholm: FRN. Höglund, Lars (1996). Magisteruppsatser: Några kriterier. Borås: Bibliotekshögskolan. Stencil. Hakim, H.A. al. (1984-90). Mammals of the Asian steps. 3 vol. Cairo: Ahmad Husayn.

För förlagsorter i USA anges även förkortning för delstat eller territorium efter

förlagsortens namn. Undantag är Baltimore, Boston, Chicago, Los Angeles, New York, Philadelphia och San Francisco. En officiell förkortningslista finner du bl.a. i Publication manual of the American Psychological Association. Högskolans bibliotek har den fjärde upplagan, placerad på sign. Ae. Förkortningslistan finns på s. 177. Man kan även använda den förkortning boken själv har. KRS har en förkortningslista på s. 495-496.

Många av de stora förlagen ger ut litteratur på sina lokala filialer runt om i världen. Om det framgår att, som i Bourdieu & Passeron-fallet, förlaget Sage, som har sitt huvudsäte i Kalifornien, givit ut boken i London sätter man lämpligen London som förlagsort.

Om uppgifter om revidering, utökning m.m. gäller en viss upplaga sätts denna information omedelbart efter upplageuppgiften. Se ex. Turabian.

Om uppgifterna däremot rör verket, oavsett upplaga, sätts uppgifterna direkt efter verkets titel. Se Bourdieu & Passeron.

Redaktörer och editors betraktas hos oss (liksom i APA- och Förf.-årtalstilarna) som författare och blir alltså huvuduppslag. Se ex. Höglund 1995. Observera att uppgiften om red. eller ed. sätts efter redaktörens förnamn och föregånget av komma och med liten bokstav.

54

Stenciler behandlas i alla avseenden som tryckta verk. Man anger ”Stencil” sist i posten. Anledningen till att man numera behandlar stenciler som tryckta verk är helt enkelt att det kan vara näst intill omöjligt för en lekman att fastställa med vilken teknik en skrift mångfaldigats. Då är det enklast att sätta allt på tryckta källor och litteratur. Om du är tveksam så fråga din handledare om råd.

Observera skillnaden mellan om du skriver ”3 vol.” eller ”Vol. 3.” I det första fallet informeras man om att verket består av tre volymer. I det andra fallet hänvisas till del tre i ett verk med minst tre delar.

Svenska skrivregler (2000). Utg. av Svenska språknämnden. 2. uppl. Stockholm: Liber. Katalog över böcker som folk- och skolbibliotek samt riksförbund som bedriva biblioteksverksamhet kunna erhålla i statsbidrag: Grundkatalog 1915-16 (1915-22). På uppdrag av Kungl. Ecklesiastik-departementet utgiven av Fredrik Hjelmqvist. Stockholm. Chicago manual of style, The (cop. 2003). 15. ed. Chicago: The University of Chicago Press. Publication manual of the American Psycological Association (1994). 4. ed. Washington, DC: American Psycological Association.

Böcker som inte har någon namngiven författare eller redaktör sätts i allmänhet på titeln (som kursiveras) åtföljd av årtal inom parentes och utan skiljetecken mellan titel och årtal. Årtalet följs av punkt efter parentesen.

I övrigt behandlas posterna på samma sätt som om de hade namngiven författare. Ibland kan man välja mellan en rad tänkbara mer eller mindre lämpliga huvuduppslag.I fallet Katalog över böcker ovan finns det fyra möjligheter: Den första och bästa är den som Joacim Hansson valt i sin avhandling, nämligen ”Katalog” etc. Man skulle även kunna sätta verket på utgivaren Fredrik Hjelmqvist, kanske mindre lämpligt eftersom det under årens lopp blev flera utgivare. Ett annat alternativ kunde vara att sätta den under dess i fortsättningen mest kända namn, inom klammer: [Grundkatalog]. Grundkatalogen var under flera decennier ett välkänt begrepp. Ytterligare en möjlighet vore att sätta den under den myndighet som givit uppdraget, alltså Kungl. Ecklesiastikdepartementet. När du råkar ut för sådana här titlar är det ofta bra att kontakta handledaren för diskussion om det i det specifika fallet lämpligaste alternativet. Det händer att en mycket krånglig titel kan undvikas genom att det finns en fast term eller konventionell titel som regelmässigt används.

Som du ser kan årtalet hamna långt in i en post, eftersom det skall sättas efter titel och undertitels slut. Detta är väl egentligen den enda betydande olägenheten med Författare-årtal-modellen och den uppväger inte på långa vägar fördelarna.

Betänkanden, utredningar, lagar, förordningar, riksdagstryck och annat myndighets- eller organisationstryck Det finns ett par genrer som är extra knepiga att hantera. Den första är utredningar, betänkanden, rapporter m.m. från speciellt tillsatta grupper eller kommittéer samt lagar, förordningar, riksdagstryck m.m. Ymnigast flödar denna typ av publikationer från statliga eller kommunala organ. Mest känd är SOU, dvs Statens offentliga utredningar, som kommer i 100-tals nummer varje år. Ofta har både utredningsgruppen och titeln på betänkandet tilldelats ganska pregnanta namn respektive titlar.

55

Den andra genren är kongress- och konferenstryck. Dessa tryck är om möjligt ännu mera ”pest” än utredningarna, när det är fråga om att hantera dem i sin litteraturförteckning. Vi skall försöka bringa litet ordning i det hela. Vi börjar med utredningar och betänkanden av olika slag. Här har vi tre huvudmöjligheter när det gäller att välja huvuduppslag:

1. Utredningens eller betänkandets titel, t.ex. Viljan att veta och viljan att förstå.

2. Utredningsgruppens officiella namn, t.ex. Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning.

3. SOU (Statens offentliga utredningar) 1995:10. Bättre är nog att använda denna

tredje modell som hänvisning till huvuduppslag enlig modell 1 eller 2. Se exempel nedan.

Då och då har SOU eller andra utredningar och rapporter någon eller några namngivna författare eller redaktörer och då blir denna/dessa personer lämpligen huvuduppslag om inte verket kan antas vara mera känt under sin titel. Så här ser posten ut i de tre varianterna, som i och för sig är jämbördiga. Du kan välja sätt, men var konsekvent. Det går även att lista t.ex. alla SOU man har använt i kronologisk ordning och sedan hänvisa till alternativ 1 eller 2, vilket du nu har valt att använda i din litteraturförteckning.

Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning (1995). Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110).

eller

Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning (1995). Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110).

eller

SOU 1995:110 (1995). Se: Viljan att veta och viljan att förstå, alternativt: SOU 1995:110 (1995). Se: Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning.

Nästa exempel: Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning: Betänkande av BIDOK och SINFDOKutredningen (1977). Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOK-utredningen. Stockholm: Liber. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1977:71).

56

eller

Biblioteks- och dokumentationssamverkankommittén (BIDOK) & SINFDOK-utredningen

(1977). Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning: Betänkande av BIDOK och SINFDOK-utredningen. Stockholm: Liber. (Statens offentliga utredningar (SOU),

1977:71).

eller SOU 1977:71 (1977). Se: Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning, alternativt SOU1997:71 (1997). Se: Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOK-utredningen.

Nästa exempel:

Informationsförsörjning för vetenskap och teknik: Betänkande från Organisationskommittén för informationsförsörjning (1987). Organisationskommittén för informationsförsörjning. Stockholm : Allmänna förlaget. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1987:60).

eller

Organisationskommittén för informationsförsörjning (1987). Informationsförsörjning för vetenskap och teknik: Betänkande från Organisationskommittén för informationsförsörjning. Stockholm: Allmänna förlaget. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1987:60).

eller

SOU 1987:60 (1987). Se: Informationsförsörjning för vetenskap och teknik, alternativt SOU1987:60 (1987). Se: Organisationskommittén för Informationsförsörjning.

Under SOU i litteraturlistan kan vi då till exempel få (med hänvisning från Statens offentliga utredningar):

SOU 1977:71 (1977). Se: osv. enligt ex. ovan. SOU 1987:60 (1987). Se: osv. enligt ex. ovan. SOU 1995:110 (1995). Se: osv. enligt ovan.

I noterna är det bekvämt att göra hänvisningar till SOU plus årgång, nummer och sida/sidor. Det kan du göra under två förutsättningar. Den första är att du vid första noten talar om vad utredningsgruppen heter och/eller titeln på utredningen eller betänkandet. Den andra är att du har en hänvisningslista enligt ovanstående exempel i din litteraturlista. Då kan läsaren gå från SOU-listan till huvuduppslaget och läsa vidare.

Observera att årtalet i modell 1 placeras efter titeln och i modell 2 efter namnet på utredningsgruppen.

Lägg märke till att SOU och annat offentligt tryck har bytt förlag flera gånger under de senare decennierna, t.ex. Fritze, Liber och Allmänna förlaget.

57

Det finns även en serie med utredningar av i allmänhet mindre omfattning och omfång. Den kallas Ds, uttytt Departementsserien. Utredningarna i denna serie sätts med fördel på respektive titel eller på författare om sådan finns angiven. Se följande exempel:

Ett centrum mot rasism och andra former av intolerans (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Näringsdep., Regeringskansliet. (DS: departementsserien, 2002: 26).

Gyllene år med silverhår – för vissa eller för alla?: Ett bokslut över pensionärernas ekonomiska situation under 1990-talet (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Socialdep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:14). Några frågor om sekretess (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Justitiedep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:29). Bergman, Mats (2002). Lärobok för regelnissar: En ESO-rapport om regelhantering vid avregleringar: Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – [ESO]. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Finansdep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:21).

I noterna hänvisar man lämpligen till Ds med nummer och sida/sidor. Det är därför en god idé att i sin litteraturförteckning ha en samlad hänvisning från de Ds man använt:

Ds: departementsserien, 2002:14. Se. Gyllene år med silverhår… Ds: departementsserien, 2002:21. Se: Bergman, Mats

Ds: departementsserien, 2002:26. Se: Ett centrum mot rasism ... Ds: departementsserien, 2002:29. Se: Några frågor om sekretess.

Det görs även andra utredningar på uppdrag av riksdagen, t.ex.:

Bevakningen vid centralmuseerna: En kartläggning ([1994]). Stockholm: Sveriges Riksdag. (Utredningar från Riksdagen, 1993/94:URD2).

Regeringens propositioner har oftast en pregnant titel som kan väljas som huvuduppslag, t.ex.:

Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål (1999). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 1998/99:114). Den öppna högskolan (2001). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2001/02:15). Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (2001). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2000/01:72). Samhällets säkerhet och beredskap (2002). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens 2001/02:158).

58

Hänvisningar sker i noterna till propositionsår, nummer och sida/sidor och därför gör man en lista över konsulterade propositioner i kronologisk följd enligt följande:

Regeringens proposition, 1998/99:114. Se: Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål.

Regeringens proposition, 2000/01:72. Se: Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen. Regeringens proposition, 2001/02:15. Se: Den öppna högskolan. Regeringens proposition, 2001/02:158. Se: Samhällets säkerhet och beredskap.

Observera att det ofta ges ut sammanfattningar och liknande av propositioner. De är alltså inte propositioner och behandlas som en ”vanlig” monografisk titel:

Sveriges klimatstrategi: Sammanfattning av Regeringens proposition 2001/02:55 ([2000]). Stockholm: Miljödepartementet.

Här ges ytterligare några exempel på behandling av ”offtryck”:

Kommittéberättelse 2000: Kommittéernas sammansättning (2000). Stockholm: Sveriges Riksdag. (Regeringens skrivelse, 1999/2000:103). Kommittédirektiv 2002:31: Översyn av personuppgiftslagen (2002). Stockholm: Justitiedepartementet. (Dir., 2002:31). Kommittédirektiv 2002:97: Översyn av plan- och bygglagsstiftning (2002). Stockholm: Miljödepartementet. (Dir., 2002:97).

Observera att årsboken där årets alla kommittédirektiv finns samlade formellt inte ingår i riksdagstrycket men distribueras av Fritzes Kundservice:

Kommittédirektiv 2000: Årsbok (2000). Stockholm: Fritzes Kundservice.

Riksdagens många utskott åstadkommer en hel del betänkanden som publiceras i särskilda volymer i det årliga riksdagstrycket. Ett exempel på hur ett sådant betänkande kan se ut i en litteraturförteckning:

Kulturutskottets betänkande 1994/95:KrU15: Övergripande kulturfrågor (1995). Stockholm: Sveriges Riksdag.

Lagtexter publiceras på flera håll av fackförlag m.fl. men den officiellt giltiga är den som står i Svensk författningssamling (SFS) och det är denna text som du skall citera, referera eller hänvisa till. Hänvisningar i noter och presentationen i litteraturförteckningen kan göras på flera sätt. Vi rekommenderar dock samma förfarande som för SOU och Ds, dvs. användning av SFS, år, nummer och sida för noterna och placering på titel i litteraturförteckningen plus en ”nummerlista” med hänvisningar till titel, där alltså den fulla redovisningen av posten finns. Några exempel: Bibliotekslag: SFS 1996:1596 (1996). Stockholm: Fritzes.

59

Plan- och bygglagen: SFS 1987:10 (1987). Stockholm: Allmänna Förl. Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10): SFS 1992:1769 (1992). Stockholm: Allmänna Förl. Högskoleförordning: SFS 1993:100 (1993). Stockholm: Fritzes. Förordning om ändring i högskoleförordningen (1993:100): SFS 1998:1003 (1998). Stockholm: Fakta Info Direkt. ”Nummerlistan” ser ut så här: SFS 1987:10. Se: Plan- och bygglagen. SFS 1992:1769. Se: Lag om ändring i plan- och bygglagen. SFS 1993:100. Se: Högskoleförordning. SFS 1996:1596. Se: Bibliotekslag. SFS 1998:1003. Se: Förordning om ändring i högskoleförordningen. Som nämnts publiceras lagtexter av många fackförlag ofta med namngiven redaktör eller kommentarskrivare. Då sätts verket på denna/dessa person(er):

Andermyr, Siv Ann (2000). Plan- och bygglagen: Lagtexten med sidoförfattningar samt cirkulärförteckning: Gällande lydelse den 1 juli 2000. Stockholm: Kommentus. (Svenska kommunförbundets lagserie).

Några exempel på myndighetstryck:

Från inspektion till inspiration: En översyn av den regionala biblioteksverksamheten (2001). Stockholm: Statens kulturråd. (Rapport från Statens kulturråd, 2001:3). Kulturbarometern 2000 (2001).Stockholm: Statens kulturråd. (Kulturen i siffror, 2001:1). Almerud, Peter (2002). Verktyg för kulturdemokrati: En rapport om Kultur i arbetslivet. Stockholm: Statens kulturråd. (Rapport från Statens kulturråd, 2002:1). – Anm.: Projekt: Kultur i arbetslivet.

Kongress- och konferenstryck Så är det dags för kongress- och konferenstryck. Även här finns det tre alternativ att välja på för huvuduppslaget.

1. Man väljer att sätta verket på redaktörens/redaktörernas namn, precis på samma sätt som man sätter andra verk med redaktör/redaktörer på dennas/dessas namn enligt regeln i Författare-årtal-modellen och APA-modellen. Detta kan i allmänhet rekommenderas som huvudalternativ.

60

2. Publikationens titel kan också väljas som huvuduppslag. Det kan vara lämpligt om antalet redaktörer överstiger tre eller om publikationens titel kan antas vara mycket välkänd och/eller distinkt.

3. Kongressens eller konferensens namn kan väljas, i synnerhet om det är distinkt

och/eller välkänt. Ibland kan det vara svårt att avgöra om det rör sig om en titel eller om ett namn på kongressen eller konferensen.

Några exempel på hur man kan göra: Wilson, Thomas D. & Allen, David K., eds. (1999). Exploring the contexts of information behaviour: Proceedings of the Second international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 13-15 August 1998, Sheffield, UK. London: Taylor Graham.

eller Exploring the contexts of information behaviour: Proceedings of the Second international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 13-15 August 1998, Sheffield, UK (1999). Thomas D. Wilson and David K. Allen, eds. London: Taylor Graham.

Konferensens namn är i det här fallet inte särskilt distinkt, varför något av de två första alternativen är att föredra. I nästa exempel är titeln och konferensnamnet inte särskilt sorteringsvänligt The 4th international osv. Här kommer man enklast undan genom att välja redaktörens namn som huvuduppslag, vilket nog oftast är att föredra.

Friberg, Ingegerd, ed. (1982). The 4th international research forum in information science. Borås: Högskolan i Borås. (Biblioteks- och informationsvetenskapliga studier, 1).

Följande exempel har en pregnant titel men den har förekommit flera gånger och genom att välja redaktörerna som huvuduppslag undviker man det problemet. Titeln (som också är konferensnamn) är dock ett likvärdigt alternativ.

Vakkari, Pertti & Savolainen, Reijo, eds. (1997). Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August 1996, Tampere, Finland. London: Taylor Graham.

eller

Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August 1996, Tampere, Finland (1997). Pertti Vakkari and Reijo Savolainen, eds. London: Taylor Graham.

I nästa exempel är konferensens namn både välkänt och distinkt. Det kan därför vara ett bra alternativ till att placera verket på redaktörens namn.

Henriksen, Tor, ed. (1979). IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5).

61

eller

IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International reseach forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979 (1979). Tor Henriksen, ed. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5).

Här följer ytterligare ett exempel på att man kan välja en pregnant titel eller en välkänd redaktör som huvuduppslag. Båda varianterna kan försvaras.

Svenskt kynne: Att underminera det auktoritära samhället: En konferens anordnad av Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet vid Uppsala universitet den 14 januari 2002. (2002) Leif Lewin, red. Uppsala: Universitetet. (Acta Universitatis Upsaliensis, Skrifter utg. av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 150). Lewin, Leif, red. (2002). Svenskt kynne: Att underminera det auktoritära samhället: En konferens anordnad av Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet vid Uppsala universitet den 14 januari 2002. Uppsala: Universitetet. (Acta Universitatis Upsaliensis, Skrifter utg. av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 150).

Del i verk, dvs. delar i monografier För del i verk, dvs delar i monografiskt publicerade verk, alltså inte tidskrifter och annan periodica, finns det också särskilda regler hur man för in dem i litteraturförteckningen. Viktigt att tänka på är bl.a. följande:

1. Reglerna för vad man väljer som huvuduppslag är desamma som för helt verk, dvs. författaren blir huvuduppslag. Man sätter på författare om de är högst tre, annars på verksdelens titel.

2. Årtalet placeras inom parentes efter huvuduppslaget, oavsett om det är författare eller titel. Parentesen följs av punkt.

3. Redovisningen av varur en del är hämtad inleds med Ingår i, varefter följer en fullständig post (så när som på årtal, som redan angivits). Sidoangivelse för delen sätts sist i posten. S. skrivs med stor bokstav. Se exemplen nedan.

4. Observera att varken författare eller titel kursiveras i delposten. Däremot kursiveras titeln i det verk varifrån delen hämtats.

Så följer några förhoppningsvis illustrativa exempel:

Bourdieu, Pierre (1992). Det intellektuella fältet: En värld för sig. Ingår i Broady, Donald, ed. Texter om de intellektuella: En antologi. Stockholm: Symposion. S. 143-161.

Ibland behöver man hänvisa till förord eller inledningar i ett verk som man för övrigt kanske inte använder. Då skriver man förord, inledning eller vad nu författaren eller redaktören har valt som rubrik. Finns det ingen rubrik får man konstruera någonting som på något sätt antyder vad det rör sig om och sätta detta inom klammer [].

62

Gesser, Bengt (1996). Förord. Ingår i Bourdieu, Pierre, Homo academicus. Övers. Lars Eberhard Nyman et al. Stockholm: Symposion. (Moderna franska tänkare, 27). S. 9-30. Lundström, Vilhelm (1930). En förbisedd och döende litteratur. Ingår i Lundström, Vilhelm, Allsvenska linjer. Göteborg: Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. S.134-138.

Man kan även hänvisa till rubrikförsedda kapitel i verk:

Ander, O.F. (1956). Religious and secular literature. Kap. 7 i Ander, O.F., The cultural heritage

of the Swedish immigrant. Rock Island, Ill.: Augustana Library. (Augustana Library publications, 27).

Härnäst kommer tre exempel från artiklar i utredningar och konferenstryck:

Stark, Agneta (1995). Jag kan inte säga att jag valt kvinnoforskningen – jag tycker att kvinnoforskningen har valt mig! Ingår i Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, kamp och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110). S. 282-292. Dervin, Brenda (1997). Given a context by any other name: Methodological tools for taming the unruly beast. Ingår i Vakkari, Pertti & Savolainen, Reijo, eds. (1997). Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August, Tampere, Finland. London: Taylor Graham. S. 13-38. Belkin, Nicholas J., Brooks, H.M. & Oddy, R.N. (1979). Representation and classification of anomalous states of knowledge and information for use in interactive information retrieval. Ingår i IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979. Tor Henriksen, ed. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5). Oslo: Statens Bibliotekskole. S. 146-183.

Artiklar i tidskrifter Den övervägande delen poster i din litteraturförteckning kommer nog att bestå av tidskriftsartiklar. Dessa poster är oftast ganska ”snälla” att hantera men de kan också visa sig höra till de allra knepigaste att få någon rätsida på. Vi tar upp en rad exempel där vi försöker belysa de vanligaste typerna av hantering av tidskriftsposter. Först några allmänna påpekanden:

Artiklar sätts på författarnamn eller titel enligt samma regler som gäller monografier och del i monografi.

Årtalet sätts inom parentes efter författarnamn och följt av punkt. Det upprepas i regel inte i samband med årg. etc. om inte klarheten så kräver.

Titel och undertitel kursiveras inte.

63

Tidskriftens titel och undertitel (dvs. tidskriftens namn) kursiveras. Tidskriftens namn skrivs med stora och små bokstäver enligt respektive språks regler. I allmänhet bör man följa titelbladets bruk av stora och små bokstäver.

Vi skriver ut vol. årg., nr, no., häfte etc. för att undvika missförstånd. Det är nämligen inte alltid självklart vad en siffra står för i en hänvisning om den inte förklaras. Det kan tyckas omständligt men den sparsamhet och rationalisering man brukat skylla på, när man sätter siffran utan beteckning, menar vi motverkar sig själv, om den föder oklarheter, eftersom klarhet och otvetydighet är A och O när man skriver både själva uppsatsen och käll- och litteraturförteckningen.

Efter uppgifter om volym osv. följer komma och angivande av första och sista sida i artikeln. s. med litet s.

Limberg, Louise & Seldén, Lars (1993). Informationssökning och meningsfullt lärande. Svensk biblioteksforskning, nr 1, s. 27-46. Ricoeur, Paul (1971). The model of the text: Meaningful action considered as a text.

Social Research, vol. 38, s. 529-562. Chappel, Virginia, Hensley, Randall & Simmons-O’Neill, Elizabeth (1995). Beyond information retrieval: Transforming research assignements into genuine inquiry. Journal of Teaching Writing, vol. 13, s. 209-224.

Inte så sällan numreras utgivningen av en tidskrift från början på så sätt att varje häfte får ett löpnummer oberoende av hur många som kommer ett visst år. I exemplen nedan har det sedan starten givits ut 33 respektive 50 nr av respektive tidskrift. Dubbelnummer markeras med snedstreck ”/” mellan numren, t.ex. 50/51.

Hjørland, Birger (1991). Det kognitive paradigme i biblioteks- og informationsvidenskaben.

Biblioteksarbejde, nr 33, s. 5-37. Folster, M.B. (1995). Information seeking patterns: Social sciences. Reference Librarian,

no. 49/50, s. 89-93. Bärmark, Jan (1988). Om kunskapens kulturberoende: En introduktion till kunskapsantropologin. VEST: Tidskrift för vetenskapsstudier, nr 5/6, s. 32-42.

Vissa tidskrifter har ett officiellt, ofta långt namn men är kända under en vedertagen förkortning. Då skriver man ut tidskriftens namn och sätter förkortningen inom parentes efter namnet. Se exemplet nedan:

Wilson, Patrick (1993). Communication efficiency in research and development. Journal of the American Society for Information Science (JASIS), vol. 44, no. 7, s. 377-382.

Inte minst i USA förekommer det en rad andra beteckningar på tidskriftshäftena. Vanligast är årstids- eller månadsbeteckningar. Dessa bör sättas ut, eftersom de bidrar till att man säkert får tag i rätt nummer. Det är också så att en tidskrift kan byta volymnummer även vid andra tillfällen än årsskiften. Vanligast är att man börjar på ny volym vid halvårsskiften,

64

men det finns alla varianter. Då är det självfallet viktigt att sätta ut varje tänkbar beteckning i litteraturförteckningen för att läsaren säkert skall kunna identifiera den artikel du hänvisar till.

Cohen, Donna K. (2000). Andrew Carnegie and academic library philanthropy: The case of Rollins College, Winter Park, Florida. Libraries and Culture: A journal of library history, vol. 35 (Summer 2000), nr 3, s. 389-413. Look at reader’s advisory services, A (2000). By Anne K. May, Elizabeth Olesh, Anne Weinlich Miltenberg & Catherine Patricia Lackner. Library Journal, vol. 125, no. 15, s. 40-43.

I posten ovan är författarna fyra stycken och då sätts artikeln på sin titel. Library Journal har också beteckning för månad och datum men det behöver inte sättas ut i det här fallet, eftersom identifikationen är helt klar ändå. Ibland börjar tidskrifter och vanliga serier också så att säga på ny kula, dvs. de kallar det t.ex. Ny serie, Ny följd, Serie 7 eller liknande och då skall det anges i posten i din litteraturförteckning:

Sutton, Anne F. (2000). Malory in Newgate: A new document. The Library: Transactions of the Bibliographical Society, Ser. 7, vol. 1, nr 3, s. 243-262.

Artiklar från dagstidningar behandlas som tidskriftsartiklar. Tidningens namn och datum, samt sidor och i förekommande fall även sektionsnummer och uppgift om vilken edition det är fråga om, t.ex.:

Dagens Nyheter, 2000-11-17, sektion B, s. 2. Artiklar i encyklopedier och uppslagsverk Artiklar i encyklopedier och uppslagsverk betraktas ofta som mer eller mindre allmänt kända uppgifter och man brukar inte alltid redovisa vilka artiklar man konsulterat. Så fort man använder artiklar ur dessa publikationstyper för annat än bakgrundskunskap skall de emellertid redovisas i käll- och litteraturförteckningen. De behandlas då på samma sätt som delar ur verk., dvs. de sätts på författaren/författarna respektive på titel om ingen författare anges eller de är flera än tre. Ganska ofta får man gå till medarbetarlistor i encyklopedierna för att kunna konstatera vem som är författare till en viss artikel. Tyvärr är det inte ovanligt med osignerade artiklar i till och med rätt omfattande encyklopedier, t.ex. Bra Böckers lexikon.

Bibliotek (1983). Ingår i Bra Böckers lexikon. Bd 2. Höganäs: Bra Böcker. S. 315-321. Bibliotekshögskolan (1983). Ingår i Bra Böckers lexikon. Bd 2. Höganäs: Bra Böcker. S.321-322.

Hirsch, Axel (1908). Folkbibliotek. Ingår i Nordisk familjebok. Ny, [2.] rev. uppl. Bd 8. Stockholm: Nordisk familjeboks förlags AB. Sp. 732-736.

65

Lundstedt, Bernhard (1905). Bibliotek. Ingår i Nordisk familjebok. Ny, [2.] rev. uppl. Bd 3. Stockholm: Nordisk familjeboks förlags AB. Sp. 271-290.

Vid kortare artiklar i encyklopedier kan du också välja följande modell: Bra böckers lexikon. Höganäs: Bra böcker. Bd 2, s. 321-322: Bibliotek. Encyklopedier och uppslagsverk har ibland spaltnumrering och inte vanlig sidopaginering. Detta måste uppmärksammas i hänvisningar och käll- och litteraturförteckning. Det är nödvändigt att ange tryckår, vilket klart framgår av exemplen ovan. Det har ju hänt en hel del på biblioteksområdet sedan 1983. Artikeln om BHS är som var och en förstår endast av historiskt intresse. Även för artiklarna i Nordisk familjebok har tryckåret stort intresse, eftersom stora nyheter var på gång under 1900-talets första decennier. Vi vill även i detta sammanhang påminna om hur viktigt det är att ur källkritisk synvinkel kontrollera verks reella aktualitet. Om du vill redovisa en tidskrift som sådan kan du skriva: Musikrevy: Nordisk tidskrift för musik och grammofon. (1946-). Årg. 1-. 7.4 Elektroniska källor I stora drag är de regler som uppställes för referenser till elektroniskt material inte särskilt annorlunda än dem för böcker, tidskriftsartiklar eller liknande ”traditionella” dokument. I all synnerhet gäller detta webbdokument och webbplatser, medan t.ex. e-postmeddelanden och material ur kommersiella databaser erbjuder särskilda problem som du bör diskutera med din handledare. Vad du särskilt bör tänka på En första viktig skillnad för material som du hämtar från webben är dock att du inte så sällan måste anstränga dig extra mycket för att finna de uppgifter som skall ingå i referensen. Upphovsansvar och utgivare nämns inte alltid på dokumentet och titeln kan vara ganska svår att fastställa. Webbdokument och webbplatser är inte så sällan av en mycket dynamisk natur på så sätt att innehållet kan förändras eller att dokumenten upphör att vara tillgängliga. Du måste reflektera över det sätt på vilket du använder dem och försäkra dig om att ett förändrat innehåll eller ett dokumentet som upphör att vara tillgängligt inte devalverar värdet av din uppsats. Ibland kan sådant åtgärdas genom att du helt enkelt låter skriva ut en kopia av materialet. I fråga om regler för att referera till tryckta dokument gör man vanligen en uppdelning efter publikationstyp, t .ex. efter monografier, tidskriftsartiklar, delar av monografier osv. Av många skäl är en sådan uppdelning problematisk i fråga om webbaserat material. Den kanske viktigaste distinktionen att göra är i stället den mellan dokument som har relationer till andra dokument (t.ex. en artikel i en elektronisk tidskrift) och dokument som inte har någon signifikant relation till något större, utan i sig kanske innehåller en mängd mindre dokument (en hel webbplats t.ex.).

66

En annan aspekt att ta hänsyn till är hur ett dokument används (se även avsnitt 6.1). Är det råa fakta som hämtas därur, citeras det och varför citeras det...? Används dokumentet för att det vittnar om något faktiskt, för att det ger uttryck för en intressant och användbar teori, för att dokumentet i sig utgör forskningsobjektet...? I detta frågande aktualiseras också källkritiken. Vissa dokument kanske helt enkelt inte kan användas, som inte så sällan är fallet med material vars upphovsman och utgivare inte kan fastställas. Hursomhelst kan användandets natur ibland också påverka utformningen av beskrivningarna. Följande exempel illustrerar hur man i första fallet kan tänka sig att det är Kulturrådets gemensamma ståndpunkt eller yttrande som står i fokus för intresset, medan man i det andra fallet kan tänka sig att det är webbredaktörens sätt att strukturera eller koda innehållet som står i fokus (Walker & Taylor 1998 s. 52).

Statens Kulturråd (2000-10-10). (Margareta Wikström, Webbansv.). http://www.kur.se/ [2000-10-16]

Wikström, Margareta. (Webbansv.). Statens Kulturråd (2000-10-10). http://www.kur.se/ [2000-10-16]

Ovanstående exempel illustrerar också vikten av att för det första ange uppgift om ”senaste uppdatering” (vilken då får utgöra en motsvarighet till utgivningstid), då Kulturrådets webbplats kan tänkas uppdateras kontinuerligt, för det andra att det därför här är nödvändigt att på något sätt fixera en ”ögonblicksbild” av webbplatsens innehåll genom att t.ex. skriva ut vissa delar av den. Vad som skall fixeras (och om det är nödvändigt) avgörs förstås av hur du använder webbplatsen. Regelgenomgång Huvudprincipen för hur du utformar posterna för webbdokument är precis som i fråga om tryckta källor. Den upphovsansvariges efternamn, förnamn (årtal och ev. datum). Titel och undertitel. Ev. upplaga/versionsuppgift. URL [accessdatum]

Landgré, Dan (1995). Den transpersonella psykologin och de kontemplativa traditionerna. http://w1.telia.com/~u46207421/trans.html [2000-11-23]

Observera att 1) ovanstående dokument också finns publicerad i tryckt form, varför den senare utgåvan hellre bör användas samt att 2) en analys av URLen antyder att det är en användare ”u46207421” med ett Internetabonnemang som låtit publicera texten, varför dess beständighet kan betvivlas (se ovan) 3) det inte är lämpligt att låta URLer vara understrukna vid utskrift. (Microsoft Word har en funktion för att automatiskt göra faktiska hyperlänkar av allt som ser ut som URLer. Denna bör lämpligen avaktiveras under ”autoformat”.) När du bestämmer hur posten skall utformas är det viktigt att du funderar över vad det är som skall beskrivas. Merparten av det material du använder kommer säkerligen att utgöras av material som ingår i en större helhet, t.ex. i en webbplats eller i en elektronisk tidskrift, och i sådana fall är det lämpligt att se på denna ”större helhet” som du ser på tidskriften för en tidskriftsartikel, och huvudprincipen blir

67

Den upphovsansvariges efternamn, förnamn (årtal och ev. datum). Titel och undertitel. Ev. versionsuppgift. ”Värdobjektets” Titel. URL [accessdatum]

Svedjedal, Johan (1999). A note on the concept of ”hypertext”. Human IT, nr 3.

http://www.hb.se/bhs/ith/3-99/js.htm [2000-11-23]

Exemplet från avsnitt 6.7 kan också, om kontexten bedöms vara väsentlig, skrivas som följer

Bytoft-Nyaas, Eli (2000). Att ange källa, skriva citat och noter. Att skriva uppsats : Hjälpredor och handledningar för dig som skall skriva uppsats. http://www.hb.se/bib/skriva/har.htm [2000-09-08]

För tydlighets skull, om det finns en signifikant relation till en större helhet, bör denna alltid anges. I vissa traditioner anges två uppgifter som inte tagits med ovan, det gäller den s k Allmänna Medietermen och standardfraserna ”hämtad”, ”läst”, ”referensen upprättad” eller ”citerad”. Ett exempel

Svedjedal, Johan (1999). A note on the concept of ”hypertext”. Human IT [Online], nr 3. http://www.hb.se/bhs/ith/3-99/js.htm [citerad 2000-11-23]

Medietermen är för de flesta redundant, eftersom URLen är ett omisskännligt tecken på ett ”online-dokument”. Det kan finnas situationer där en medieterm är påkallad, men medietermen är inte obligatorisk. Att precisera vad man gjort ett visst datum kan i och för sig vara upplysande, men att tidpunkten anger ett verifikationsdatum är i de flesta fall uppenbart, och om det handlar om citering eller läsning torde vara irrelevant för läsaren av uppsatsen. Det viktiga är att datumet talar om när det hade samma innehåll som magisterarbetet utgår ifrån. Samma råd här, - det kan vara påkallat med en standardfras, men är inte obligatoriskt. Däremot kan standardfrasen ”Även tillgänglig som” användas i det fall då man vill upplysa om att ett visst tryckt verk också finns i elektronisk form, men det är den tryckta källan som (skall) användas.

Svedjedal, Johan (1999). A note on the concept of ”hypertext”. Human IT, nr 3, s. 149-166. Även tillgänglig som: http://www.hb.se/bhs/ith/3-99/js.htm [2000-11-23]

Val av titel Valet av titel är ibland ett besvärligt kapitel. Som regel är det bäst att titta efter vad som står i webbläsarens övre fönsterlist. Det är nämligen detta som i teknisk mening är en titel och används som en sådan av de stora sökmaskinerna. Ibland har dock upphovsmannen underlåtit att ange en titel, angivit en meningslös titel eller utnyttjat tekniken med ”frames” på ett sådant sätt att titeln i fönsterlisten (samt URLen) är den samma oberoende av hur man navigerar. I sådana fall är det lämpligt att söka titeln någon annanstans. En första

68

dominerande rubriktext är att föredra framför en grafisk logotyp (gjord som en bild). Att däremot konstruera en egen titel efter eget godtycke är direkt olämpligt, som t.ex. om titeln ”Statens Kulturråds hemsida” skulle konstrueras för vårt tidigare exempel. Val av upphovsansvar Valet av upphovsansvarig är också ett besvärligt kapitel. Om inte upphovsmannen är angiven men det är tydligt att det ligger en personlig upphovsman bakom verket så måste denna sökas på olika sätt. En metod är att helt enkelt använda titeln (om den inte utgörs av en fras som kan antas vara frekvent förekommande) för att i t.ex. Alta Vista eller Infoseek göra en sökning efter länkar till dokumentet som kanske ger uppgifter om vem som är ansvarig. När uppgifter är svåra att fastställa Om ett webbdokument eller en webbplats utnyttjar tekniken med ”frames” inställer sig som nämnts ovan problemen med att identifiera titeln om man avser att referera blott till en del av webbdokumentet/webbplatsen. Ett annat problem är att det är svårt att fastställa URL:en för delen då teknikens utformning gör att webbläsaren visar samma URL hela tiden. Även om varje ”del” har en egen URL och det är möjligt att fastställa den, är det ofta bättre att i stället komplettera URLen till webbplatsen med en ”sökväg”, vilket rekommenderas av bl.a. APA. Ett exempel

Statens Kulturråd, (2000-03-17). Muséer och konsthallar. Statens Kulturråd. http://www.kur.se/ Konst, muséer, utställningar / Museistatistik / 1. Utveckling 1989-1998 [2000-10-16]

Samma metod kan användas då det finns anledning att misstänka att en URL är mer eller mindre tillfälligt uppkommen, kanske som ett resultat av en databassökning. Följande (autentiska) URLer bör inte användas. Den sistnämnda kanske främst för att den representerar resultatet av en sökning i Alta Vista.

http://www.libris.kb.se/utlcgi/brsgate?d=LIBU&l=25&p=1&u=%2Futl%2Fenkel.sokning.html&r=0&f=S&Sect5=LIBRe&Sect6=F5T2S&s5=&s6=web+resources&s7=&s8= http://altavista.telia.com/cgi-bin/query?mss=se/search&pg=aq&country=se

Det finns en viss risk för otydlighet, genom att ”sökvägen” kan tas för att vara en del av URLen. I stället hade man kunnat tänka sig att man genom att peka på länken på nivån ”1.Utveckling 1989-1998” och från webbläsarens statusrad avläsa URLen till ifrågavarande dokument och ange denna i posten. Ett exempel

Statens Kulturråd, (2000-03-17). Muséer och konsthallar. Statens Kulturråd. http://www.kur.se/statistik/kmu/musutveckl1.htm [2000-10-16]

I just detta fall är dock det första alternativet att föredra eftersom det ger en tydligare bild av dokumentets kontext (dvs. Museistatistik 1989-1998).

69

Exempelsamling

Amaral, Kimberly (1995). Hypertext and writing : An overview of the hypertext medium. http://www.umassd.edu/Public/People/KAmaral/Thesis/hypertext.html [1998-09-07] Miller, Jim (red.) et al (1996-10-31). PICS label distribution label syntax and ommunication protocols : W3C recommendation 31-October-96. Version 1.1. W3C. http://www.w3.org/pub/WWW/TR/REC-PICS-labels.html [1998-09-07] Andersson, Dan (1996) Svarta ballader. Projekt Runeberg. http://www.lysator.liu.se/runeberg/svartbal/ [1998-09-07] Ariadne. UKOLN. ISSN 1361-3200. http://www.ariadne.ac.uk/ Lynch, Patrick & Horton, Sarah (1997). Yale C/AIM web style guide. Rev. 1/97. Yale Univ. http://info.med.yale.edu/caim/manual/index.html [1998-10-07] International Society for Knowledge Organization (1997). ISKO homepage.CEIT Bratislava. http://www.infoterm.or.at/ceit/isko.htm [1998-10-07] 7.5 Exempel på käll- och litteraturförteckning Det finns förstås många mycket värre exempel än de som tagits upp hittills i handboken. Vi tror dock att de flesta ”normalfall” har blivit belysta. En del verk är upptagna under ett par alternativa huvuduppslag för att exemplifiera möjligheterna. I din förteckning i uppsatsen får varje verk endast tas upp en gång, förutom eventuella se-hänvisningar. Däremot kan du ta upp både huvudverket och delar ur det, nämligen om du hänvisat till hela verket förutom delar av det. Tidskrifter förtecknas inte om du inte hänvisar till dem just som tidskrifter i din text. Exemplen i nedanstående lista är hämtade från denna handbok och från ett antal litteraturförteckningar i artiklar och avhandlingar m.m. Almerud, Peter (2002). Verktyg för kulturdemokrati: En rapport om Kultur i arbetslivet.Stockholm: Statens kulturråd. (Rapport från Statens kulturråd, 2002:1). – Anm.: Projekt: Kultur i arbetslivet. Ander, O.F. (1956). Religious and secular literature. Kap. 7 i Ander, O.F., The cultural heritage of the Swedish immigrant. Rock Island, Ill.: Augustana Library. (Augustana Library publications, 27). Andermyr, Siv Ann (2000). Plan- och bygglagen: Lagtexten med sidoförfattningar samt cirkulärförteckning: Gällande lydelse den 1 juli 2000. Stockholm: Kommentus. (Svenska kommunförbundets lagserie). Andersson, Margaretha & Clausén, Gudrun (1999). I skuggan av biblioteket: En undersökning om hur en grupp distansstuderande vid en högskola upplever att den biblioteks-service de använder fungerar. Borås: Högskolan i Borås, Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap. (Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap, 1999:10).

70

Backman, Jarl (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur. Bell, Judith (2000). Introduktion till forskningsmetodik. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur. Belkin, Nicholas J., Brooks, H.M. & Oddy, R.N. (1979). Representation and classification of anomalous states of knowledge and information for use in interactive information retrieval. Ingår i IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979. Tor Henriksen, ed. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5). S. 146-183. Berger, Peter & Luckmann, Thomas (1966). The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Garden City, N.Y.: Doubleday. Bergman, Mats (2002). Lärobok för regelnissar: En ESO-rapport om regelhantering vid avregleringar: Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – [ESO]. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Finansdep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:21). Bevakningen vid centralmuseerna: En kartläggning ([1994]). Stockholm: Sveriges Riksdag. (Utredningar från Riksdagen, 1993/94:URD2). Bibliotek (1983). Ingår i Bra Böckers lexikon. Bd 2. Höganäs: Bra Böcker. S. 315-321. Bibliotekshögskolan (1983). Ingår i Bra Böckers lexikon. Bd 2. Höganäs: Bra Böcker. S. 321-322. Bibliotekslag: SFS 1996:1596 (1996). Stockholm: Fritzes. Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOKutredningen (1977). Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning: Betänkande av BIDOK och SINFDOK-utredningen. Stockholm: Liber. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1977:71). Bourdieu, Pierre (1992). Det intellektuella fältet: En värld för sig. Ingår i Broady, Donald, ed. Texter om de intellektuella: En antologi. Stockholm: Symposion. (Moderna franska tänkare, 11). S. 143-161. Bourdieu, Pierre & Passeron, Jean-Claude (1990). Reproduction in education, society and culture. Translated by Richard Nice and Mike Featherstone. 2., augm. ed. London: Sage. (Theory, culture & society). Orig:s titel: La reproduction: Éléments pour une théorie du système d’enseignement. Broady, Donald (1991). Sociologi och epistemologi: Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. 2., korr. uppl. Stockholm: HLS förlag. (Skeptronserien). Diss. Stockholm: Högskolan för lärarutbildning. Broms, Susanna (2005). Biblioteken och juridiken. Lund: Studentlitteratur.

71

Bytoft-Nyaas, Eli (2000). Att ange källa, skriva citat och noter. [Online] http://www.hb.se/bib/skriva/har.htm [läst 00-09-08]. Bärmark, Jan (1988). Om kunskapens kulturberoende: En introduktion till kunskapsantropologin. VEST: Tidskrift för vetenskapsstudier, nr 5/6, s. 32-42. Ett centrum mot rasism och andra former av intolerans (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Näringsdep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:26). Chappel, Virginia, Hensley, Randall & Simmons-O’Neill, Elizabeth (1995). Beyond information retrieval: Transforming research assignements into genuine inquiry. Journal of Teaching Writing, vol. 13, s. 209-224. Chicago manual of style, The (cop. 2003). 15. ed. Chicago: The University of Chicago Press. Cohen, Donna K. (2000). Andrew Carnegie and academic library philanthropy: The case of Rollins College, Winter Park, Florida. Libraries and Culture: A journal of library history, vol. 35 (Summer 2000), nr 3, s. 389-413. Dahlberg, Karin (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur. Dervin, Brenda (1997). Given a context by any other name: Methodological tools for taming the unruly beast. Ingår i Vakkari, Pertti & Savolainen, Reijo, eds. (1997). Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August, Tampere, Finland. London: Taylor Graham. S. 13-38. Ds: departementsserien, 2002:14. Se: Gyllene år med silverhår ... Ds: departementsserien, 2002:21. Se: Bergman, Mats Ds: departementsserien, 2002:26. Se: Ett centrum mot rasism ... Ds: departementsserien, 2002:29. Se: Några frågor om sekretess. Edström, Göte (2002). Filter, raster, mönster: Litteraturguide i teori- och metodlitteratur för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämne inom humaniora och samhällsvetenskap. 2., aktualiserade och utök. uppl. Borås: Valfrid. (Skrifter från Valfrid, 24). [Cit. Filterboken]. Edström, Göte (2004). Handbok för uppsatsarbete. På uppdrag av examinatorsgruppen vid BHS utarbetad av Göte Edström. Rev. uppl. [Online] http//:www.hb.se/ Ejvegård, Rolf (2003). Vetenskaplig metod. 3., uppl. Lund: Studentlitteratur. Exploring the contexts of information behavoiur: Proceedings of the Second international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 13-15 August 1998, Sheffield, UK (1999). Thomas D. Wilson and David K. Allen, eds. London: Taylor Graham. Folster, M.B. (1995). Information seeking patterns: Social sciences. Reference Librarian, no. 49/50, s. 89-93. Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (2002). Rev. version. Stockholm: Vetenskapsrådet.

72

Friberg, Ingegerd, ed. (1982). The 4th international research forum in information science. Borås: Högskolan i Borås. (Biblioteks- och informationsvetenskapliga studier, 1). Från inspektion till inspiration: En översyn av den regionala biblioteksverksamheten (2001). Stockholm: Statens kulturråd. (Rapport från Statens kulturråd, 2001:3). Förordning om ändring i högskoleförordningen (1993:100): SFS 1998:1003 (1998). Stockholm: Fakta Info Direkt. Gesser, Bengt (1996). Förord. Ingår i Bourdieu, Pierre, Homo academicus. Övers. Lars Eberhard Nyman et al. Stockholm: Symposion. (Moderna franska tänkare). S. 9-30. Gustafsson, Bengt, Hermerén, Göran & Peterson, Bo (2004). Vad är god forskningssed?: Synpunkter, riktlinjer och exempel. Stockholm: Vetenskapsrådet. (Vetenskapsrådets rapportserie, Rapport 2005:1) Gyllene år med silverhår – för vissa eller för alla?: Ett bokslut över pensionärernas ekonomiska situation under 1990-talet (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Socialdep., Regeringskansliet. (Ds: departmentsserien, 2002:14). Hakim, H.A. al (1984-90). Mammals of the Asian steps. 3. vol. Cairo: Ahmad Husayn. Hansson, Joacim (1999). Klassifikation, bibliotek och samhälle: En kritisk hermeneutisk studie av ”Klassifikationssystem för svenska bibliotek”. Borås: Valfrid. (Skrifter från Valfrid, 19). Diss. Göteborgs universitet. Hartman, Sven G. (1993). Handledning: Liten handbok för den som arbetar med projekt, specialarbete eller rapporter. 2. uppl. Linköping: Universitetet, Lärarutbildningen. (Skapande vetande, Rapport, 17). Hartman, Sven G. (2003). Skrivhandledning för examensarbeten och rapporter. Stockholm: Natur och kultur. [Utgör en bearb. version av samme förf:s Handledning från 1993.] Hellsten, Unn & Rosfelt, Margareta (1997). Ämnesordsindexering. Utarbetad av Unn Hellsten och Margareta Rosfelt på uppdrag av SAB:s kommitté för katalogisering och klassifikation. Stockholm: Kungl. biblioteket. Henriksen, Tor, ed. (1979). IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5). Hermerén, Göran (1996). Kunskapens pris: Forskningsetiska problem och principer i humaniora och samhällsvetenskap. 2., rev. uppl. Stockholm: Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. (Brytpunkt). Hirsch, Axel (1908). Folkbibliotek. Ingår i Nordisk familjebok. Ny, [2.] rev. uppl. Bd 8. Stockholm: Nordisk familjeboks förlag AB. Sp. 732-736. Hjortsæter, Ellen (1994). Ämnesordskatalogiering. Övers. och redigering av den svenska utgåvan Margareta Rosfelt. Lund: Bibliotekstjänst.

73

Hjørland, Birger (1991). Det kognitive paradigme i biblioteks- og informationsvidenskaben. Biblioteksarbejde, nr 33, s. 5-37. Höglund, Lars, red. (1995). Biblioteken, kulturen och den sociala intelligensen: Aktuell forskning inom biblioteks- och informationsvetenskap. Borås: Valfrid; Stockholm: FRN. Höglund, Lars (1996). Magisteruppsatser: Några kriterier. Borås: Bibliotekshögskolan. Stencil. Högskoleförordning: SFS 1993:100 (1993). Stockholm: Fritzes. Information seeking in context: Proceedings in an international conference in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August 1996, Tampere, Finland (1997). Pertti Vakkari and Reijo Savolainen, eds. London: Taylor Graham. Informationsförsörjning för vetenskap och teknik: Betänkande från Organisationskommittén för informationsförsörjning (1987). Organisationskommittén för informationsförsörjning. Stockholm: Allmänna förlaget. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1987:60). IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979 (1979). Tor Henriksen, ed. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5). Jarrick, Arne & Josephson, Olle (1996). Från tanke till text: En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. 2., [översedda] uppl. Lund: Studentlitteratur. Johannesson, Eric & Skuncke, Marie-Christine (1991). Lathund för doktorander och uppsatsförfattare. 2. uppl. Uppsala: Uppsala universitet, Litteraturvetenskapliga institutionen. (Meddelanden, 1). Katalog över böcker som folk- och skolbibliotek samt riksförbund som bedriva biblioteksverksamhet kunna erhålla i statsbidrag: Grundkatalog 1915-16 (1915-22). På uppdrag av Kungl. Ecklesiastikdepartementet utgiven av Fredrik Hjelmqvist. Stockholm. Klasson, Maj (1984). Högskolebibliotek i förändring: Från autonoma bildningsinstitutioner till lokala serviceinrättningar med särskild hänsyn tagen till bibliotek som betjänar förskollärarutbildningar. Malmö: Gleerup. (Studia psychologica et paedagogica, Series altera, 71). Diss. Lunds universitet. Knorring Aineström, Eva von & Spiess, Hanna (1999). Distansstudenter och folkbibliotek. Borås: Högskolan i Borås, Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap. (Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap, 1999:37). Kommittéberättelse 2000: Kommittéernas sammansättning (2000). Stockholm: Sveriges Riksdag. (Regeringens skrivelse, 1999/2000:103). Kommittédirektiv 2000: Årsbok (2000). Stockholm: Fritzes kundservice. Kommittédirektiv 2002:31: Översyn av personuppgiftslagen (2002). Stockholm: Justitiedep. (Dir., 2002:31).

74

Kommittédirektiv 2002:97: Översyn av plan- och bygglagstiftning (2000). Stockholm: Miljödep. (Dir., 2002:97). Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål (1999). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 1998/99:114). Kulturbarometern 2000 (2001). Stockholm: Statens kulturråd. (Kulturen i siffror, 2001:1). Kulturutskottets betänkande 1994/95:KrU15: Övergripande kulturfrågor (1995). Stockholm: Sveriges Riksdag. Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10): SFS 1992:1769 (1992). Stockholm: Allmänna Förl. Limberg, Louise & Seldén, Lars (1993). Informationssökning och meningsfullt lärande. Svensk biblioteksforskning, nr 1, s. 27-46. Lindblad, Inga-Britt (1998). Uppsatsarbete: En kreativ process. Lund: Studentlitteratur. Look at reader’s advisory services, A (2000). By Anne K. May, Elizabeth Olesh, Anne Weinlich Miltenberg & Catherine Patricia Lackner. Library Journal, vol. 125, no. 15, s. 40-43. Lundgren, Britta (1990). Allmänhetens tjänare: Kvinnlighet och yrkeskultur i det svenska postverket. Stockholm: Carlssons. Diss. Umeå universitet. Lundstedt, Bernhard (1905). Bibliotek. Ingår i Nordisk familjebok. Ny, [2.] rev. uppl. Bd 3. Stockholm: Nordisk familjeboks förlags AB. Sp. 271-290. Lundström, Vilhelm (1930). En förbisedd och döende litteratur. Ingår i Lundström, Vilhelm, Allsvenska linjer. Göteborg: Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. S. 134-138. Löfgren, Eva, Deregård, Annika & Ekehammar, Bo (1984). Kvinnor och män i forskarutbildning. Stockholm: Universitets- och högskoleämbetet, FoUenheten. (Uppföljning av policystudier, Projektrapport, 1984:2). Musikrevy: Nordisk tidskrift för musik och grammofon. (1946-). Årg. 1-. Nilsson, Skans Kersti (2003a). Bibliotekarier mellan elit och publik. Svensk Biblioteksforskning, vol. 14, nr 4, s. 79-81. Anm.: Rec. av: Jofrid Karner Smidts avh. Mellom elite og publikum. Oslo 2002. Nilsson, Skans Kersti (2003b). Det förlorade paradiset: En studie i Göran Tunströms Sunneromaner. Göteborg: Göteborgs universitet, Litteraturvetenskapliga institutionen. (Skrifter utg. av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, nr 44). Diss. Göteborg. Nyberg, Rainer (2000). Skriv vetenskapliga uppsatser och avhandlingar med stöd av IT och Internet. Lund: Studentlitteratur. Några frågor om sekretess (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Justitiedep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:29).

75

Organisationskommittén för informationsförsörjning (1987). Informationsförsörjning för vetenskap och teknik: Betänkande från Organisationskommittén för informationsförsörjning. Stockholm: Allmänna förlaget. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1987:60). Plan- och bygglagen: SFS 1987:10 (1987). Stockholm: Allmänna Förl. Publication manual of the American Psychological Association (1994). 4. ed. Washington, DC: American Psychological Association. Regeringens proposition, 1998/99:114. Se: Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål. Regeringens proposition, 2000/01:72. Se: Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen. Regeringens proposition, 2001/02:15. Se: Den öppna högskolan. Regeringens proposition, 2001/02:158. Se: Samhällets säkerhet och beredskap. Ricoeur, Paul (1971). The model of text: Meaningful action considered as a text. Social Research, vol. 38, s. 529-562. Samhällets säkerhet och beredskap (2002). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2001/02:158). SFS 1987:10. Se: Plan- och bygglagen. SFS 1992:1769. Se: Lag om ändring i plan- och bygglagen. SFS 1993:100. Se: Högskoleförordning. SFS 1996:1596. Se: Bibliotekslag. SFS 1998:1003. Se: Förordning om ändring i högskoleförordningen. SOU 1977:71 (1977). Se: Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning alternativt: Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOKutredningen [beroende på vad man valt som huvuduppslag]. SOU 1987:60 (1987). Se: Informationsförsörjning för vetenskap och teknik alternativt Organisationskommittén för informationsförsörjning. SOU 1995:110 (1995). Se: Viljan att veta och viljan att förstå alternativt Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stark, Agneta (1995). Jag kan inte säga att jag valt kvinnoforskningen – jag tycker att kvinnoforskningen har valt mig! Ingår i Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, kamp och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110). S. 282-292. Starrin, Bengt et al. (1991). Från upptäckt till presentation: Om kvalitativ metod och teorigenerering på empirisk grund. Av Bengt Starrin, Gerry Larsson, Lars Dahlgren och Sven Styrborn. Lund: Studentlitteratur. (Teori, forskning, praktik). Statens offentliga utredningar, se: SOU.

76

Strömquist, Siv (2003). Uppsatshandboken: Råd och regler för utformningen av examensarbeten och vetenskapliga uppsatser. 3. uppl. Uppsala: Hallgren & Fallgren. Sutton, Anne F. (2000). Malory in Newgate: A new document. The Library: Transactions of the Bibliographical Society, Ser. 7, vol. 1, nr 3, s. 243-262 Svenska akademiens ordlista över svenska språket (1998). 12. ed. Stockholm: Norstedts ordbok. Anm.: En ny upplaga kommer ut under 2006. Svenska skrivregler (2005). Utg. av Svenska språknämnden. [Ny utg.], 1 uppl. Stockholm: Liber. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 82). Sveriges klimatstrategi: Sammanfattning av Regeringens proposition 2001/02:55 ([2002]). Stockholm: Miljödep. Trost, Jan (1998). Att skriva uppsats med akribi. 2., [mycket utökade] uppl. Lund: Studentlitteratur. Turabian, Kate L. (1987). A manual for writers of term papers, theses, and dissertations. 5. ed. Revised and expanded by Bonnie Birtwistle Honigsblum. Chicago: University of Chicago Press. Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning (1995). Viljan att veta och viljan att förstå: Kön makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110). Vakkari, Pertti & Savolainen, Reijo, eds. (1997). Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August 1996, Tampere, Finland. London: Taylor Graham. Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning: Betänkande av BIDOK och SINFDOK-utredningen (1977). Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOK-utredningen. Stockholm: Liber. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1977:71). Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning (1995). Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110). Wilson, Patrick (1993). Communication efficiency in research and development. Journal of the American Society for Information Science (JASIS), vol. 44, no. 7, s. 377-382. Wilson, Thomas D. & Allen, David K., eds. (1999). Exploring the contexts of information behaviour: Proceedings of the Second international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 13-15 August 1998, Sheffield, UK. London: Taylor Graham. Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (2001). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2000/01:72).

77

Ödman, Per-Johan (1979). Tolkning, förståelse, vetande: Hermeneutik i teori och praktik. Stockholm: AWE/Gebers. Den öppna högskolan (2001). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2001/02:15). 8 Layout och tekniska anvisningar Se checklistan, http://www.hb.se/bhs/Master/checklista.htm. 9 Efter ventileringen Se checklistan, http://www.hb.se/bhs/Master/checklista.htm.

78

Bilaga Kontrakt Riktlinjer för magisteruppsatsarbete inom Bibliotekshögskolan i Borås Syftet med dessa riktlinjer är att skapa bästa möjliga förutsättningar för att möjliggöra för studenten att avsluta sitt uppsatsarbete inom en termin. Följande punkter är ämnade att främja kommunikation och samarbete mellan student och handledare grundat på ett gemensamt ansvarstagande. Studenter som ej anser sig kunna acceptera dessa riktlinjer inom ramen för deras aktuella uppsatstermin uppmanas att återuppta uppsatsarbetet vid ett senare tillfälle, då de kan dra större nytta av den erbjudna handledningen (detta gäller ej de som följer distansundervisning). I normala fall är ambitionen att uppsatsen ska vara klar inom en termin samt att studenterna maximalt kan kräva aktiv handledning i två terminer, efter vilken rätten till handledning har förverkats (detta gäller ej de som följer distansundervisning). För praktiska upplysningar, se http://www2.hb.se/luvitbhs/semsek/allminfo.htm. Som student kan man förvänta sig av handledaren: • noggrann och analytisk handledning där syfte, upplägg, frågeställningar och annat av

central betydelse för uppsatsen behandlas • förslag på litteratur, språk och stilistiska ändringar • handledning i form av möten samt kortare kontakter emellan dessa per brev, per

telefon, fax, e-post samt • att kollegierna erbjuder ett regelbundet etappseminarium där kortare texter ventileras

och som även fungerar som ett stöd i uppsatsarbetet genom att frågor kring framför allt metod och teori kan diskuteras

Som handledare kan man förvänta sig av studenten: • att studenten är registrerad samt att arbetet med uppsatsen pågår aktivt • att uppsatsen struktureras enligt allmänt vedertagna vetenskapliga normer • att kontakten med handledaren hålls regelbundet • ett aktivt deltagande vid magisterseminariet som innefattar en opposition på

magisteruppsats • att studenten tar till sig kritik från handledare och seminarium Vårt syfte med denna information är att klargöra några av de gemensamma spelreglerna för magisteruppsatsarbetet vid BHS. Det är BHS ambition att åstadkomma bästa möjliga resultat med de resurser som ställs till buds.

handbok fÖr kandidat- och … · magister- eller kandidatuppsats. mycket av det som skrivs här...

Documents