HANDBOK OM

BARNKONVENTIONEN

SÄRTRYCK

SÄRTRYCK URHANDBOK OM BARNKONVENTIONEN

I det här särtrycket finns vägledning vidtolkningen av tre centrala bestämmelser iFN:s konvention om barnets rättigheter. Det gäller bestämmelserna om

� att barnets bästa skall komma i främstarummet vid alla åtgärder som rör barn(artikel 3),

� varje barns rätt att komma till tals i allafrågor som rör henne eller honom(artikel 12) och

� skyldigheten att vidta alla lämpligaåtgärder för att genomföra konventio-nen (artikel 4).

Dessa bestämmelser skall tillämpas i allabeslut och verksamheter som rör barn.

Särtrycket och handboken i sin helhet ärtänkta som stöd och hjälp för dem somskall omsätta barnkonventionen i verklighandling, till exempel politiker, jurister,socialarbetare och lärare.

ISBN 978-91-633-2610-3

SÄ

RT

RY

CK

UR

HA

ND

BO

K O

M B

AR

NK

ON

VE

NT

ION

EN

HANDBOK OMBARNKONVENTIONEN

SÄRTRYCK UR

UNICEF

UNICEF, FN:s barnfond, arbetar över hela värl-den för att förverkliga FN:s konvention om barn-ets rättigheter. UNICEF:s verksamhet omfattarrent vatten, vaccinationer, utbildning, skydd ikatastrofer, mödra- och barnhälsovård samt skyddmot diskriminering och alla former av våld ochexploatering. UNICEF:s insatser är förebyggande,långsiktiga och bygger på principen att de barnsom har det sämst skall få hjälp först – oavsettnationalitet, religion eller landets politiska led-ning. I Sverige arbetar UNICEF med insamling avpengar och opinionsbildning för barns rättigheter.UNICEF är helt beroende av frivilliga bidrag frånregeringar, företag, organisationer och privatper-soner. Läs mer på www.unicef.se.

SÄRTRYCK UR HANDBOK OM BARNKONVENTIONEN© UNICEF Sverige 2008United Nations Children’s Fund – FN:s barnfondUpplaga 1:1isbn 978-91-633-2610-3

Innehållet i detta särtryck får fritt mångfaldigasunder förutsättning att källan UNICEF Sverigeuppges. Innehållet finns även tillgängligt påwww.unicef.se.

Delar av Handbok om barnkonventionen är enöversättning av Implementation Handbook for theConvention on the Rights of the Child av RachelHodgkin och Peter Newell. © United NationsChildren’s Fund 2007.

projektledare Christina Heilbornöversättare Margareta Brandin Berndtssonförfattare till text som rör sverige

Karin Juhlénredaktör Kristina Holmgrafisk form Sture Balgårdomslagsbild UNICEF

Särtrycket och handboken kan beställas frånunicef@unicef.se eller UNICEF Sverige, Box 8161, 104 20 Stockholm, telefon 08-692 25 00

tryck: Printing Malmö AB, Malmö 2008

Inledning 3

Artikel 3:

Barnets bästa 5Konventionstexten 5Sammanfattning 5Artikel 3(1) 6Artikel 3(2) 7Artikel 3(3) 8Artikel 3 i Sverige 9Exempel på tillämpning av artikel 3 10Checklista för artikel 3 12

Artikel 4:

Genomförandet av

konventionens rättigheter 15Konventionstexten 15Sammanfattning 15Allmänna åtgärder för genomförande 15Lagstiftningsåtgärder 18Administrativa åtgärder 20Artikel 4 i Sverige 28Exempel på tillämpning av artikel 4 31Checklista för artikel 4 32

Artikel 12:

Respekt för barnets åsikter 33Konventionstexten 33Sammanfattning 33Barnet som aktiv, delaktig

medborgare med rättigheter 33Bilda egna åsikter 34Rätt att höras i domstols- och

administrativa förfaranden 35Strategier för att genomföra

rätten till delaktighet 37Artikel 12 i Sverige 46Exempel på tillämpning av artikel 12 46Checklista för artikel 12 48

Innehåll

3

UNICEF Sverige har på uppdrag och med ekono-miskt stöd av regeringen gett ut en handbok ombarnkonventionen. Det här särtrycket visar hurhandboken kan användas. I särtrycket finns vägled-ning vid tolkningen av tre centrala bestämmelser ibarnkonventionen. Det gäller bestämmelserna omatt barnets bästa skall komma i främsta rummet vidalla åtgärder som rör barn (artikel 3), om varjebarns rätt att komma till tals i alla frågor som rörhenne eller honom (artikel 12) och om skyldighe-ten att vidta alla lämpliga åtgärder för att genomfö-ra konventionen (artikel 4). Dessa bestämmelseraktualiseras och skall tillämpas i så gott som allabeslut och verksamheter som rör barn. Det har ock-så visat sig att dessa bestämmelser många gånger ärsvåra att tillämpa i praktiken, och att konkret väg-ledning behövs.

Andra centrala bestämmelser i barnkonventio-nen handlar om att barn skall behandlas på ett lik-värdigt sätt samt skyddas mot diskriminering (arti-kel 2) och att varje barn har rätt till utveckling (arti-kel 6). För vägledning i tillämpningen av dessabestämmelser, och konventionen i sin helhet, hän-visar vi till handboken. Vi vill också understryka attsamtliga artiklar i barnkonventionen stödjer och

förutsätter varandra och är därför lika viktiga förarbetet med att förverkliga barnets rättigheterenligt konventionen. Med barn avses varje männi-ska under 18 år (artikel 1).

Texten utgår från den tolkning som FN:s barn-rättskommitté gjort av konventionen. Den förstadelen av varje artikel är en översättning av UNI-CEF:s Implementation Handbook for the Con-vention on the Rights of the Child. Dessutom gesen överblick av svensk lagstiftning och praxis samtnågra exempel på tillämpning av konventionen.Checklistorna kan användas för att kontrollera attolika aspekter av konventionen beaktas vid genom-förandet.

Att omsätta barnkonventionens innehåll tillpraktiska insatser kräver kunskap, metodutveck-ling och vilja med fokus på ett tydligt barnrättsper-spektiv. Vår förhoppning är att såväl handbokensom detta särtryck kan fungera som vägledning ochstöd i den processen.

UNICEF SverigeVéronique LönnerbladGeneralsekreterare

Inledning

SammanfattningFN:s barnrättskommitté har lyft fram artikel 3(1),om att barnets bästa skall komma i främsta rum-met vid alla åtgärder som rör barn, som en av kon-ventionens grundläggande principer tillsammansmed artikel 2, 6 och 12. Tolkningar av begreppet»barnets bästa« kan inte gå före eller åsidosättanågon av de andra enskilda rättigheterna somgaranteras i konventionens övriga artiklar. Be -greppet får särskild betydelse i situationer därandra mer specifika bestämmelser i konventioneninte kan tillämpas. I artikel 3(1) betonas att såvälregeringar som offentliga och privata organ när devidtar åtgärder måste säkerställa att konsekvenser-na för barnen är sådana att barnens bästa kommeri främsta rummet.

I konventionen är begreppet tydligt även i andraartiklar. Där uttrycks en skyldighet att överväga detenskilda barnets bästa i särskilda situationer närdet gäller åtskiljande från föräldrarna (artikel 9[1]och [3]); föräldrarnas ansvar (artikel 18[1]); barnsom berövats sin familjemiljö (artikel 20); adop-tion – där staterna skall säkerställa att barnets bäs-

ta »främst beaktas« (artikel 21); enligt artikel37(c) måste ett frihetsberövat barn hållas åtskiltfrån vuxna frihetsberövade »om det inte anses varatill barnets bästa att inte göra detta«; och enligtartikel 40(2)(b)(iii) skall föräldrar eller vårdnads-havare vara närvarande vid domstolsförhandlingarsom gäller en ungdom »såvida det inte anses stridamot barnets bästa«.

Även punkt 2 och 3 i artikel 3 har stor betydelse.I punkt 2 anges staternas övergripande skyldighetatt tillförsäkra barnet nödvändigt skydd och nöd-vändig omvårdnad för barnets välfärd under allaomständigheter, med hänsyn till föräldrarnas rät-tigheter och skyldigheter. Tillsammans med artikel2(1) och artikel 4, tar artikel 3(2) upp statens över-gripande ansvar för genomförandet av konventio-nens rättigheter.

I artikel 3(3) krävs att de normer som gäller föralla institutioner, tjänster och inrättningar för barnskall fastställas av »behöriga myndigheter« och attstaten säkerställer att normerna efterlevs.

47

Artikel 3

Barnets bästa

TEXTEN I ARTIKEL 3

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller pri-vata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndighe-ter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd ochsådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till derättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadsha-vare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall fördetta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativaåtgärder.

3. Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster ochinrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behö-riga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa,personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.

5

Artikel 3(1)Den förklaring om barnets rättigheter som kom1959 hänvisar till »barnets bästa« i grundsats 2:»Barnet skall åtnjuta särskilt skydd och skallgenom lagstiftning eller med andra medel beredasmöjligheter att fysiskt, psykiskt, moraliskt, andligenoch socialt utvecklas på ett sunt och normalt sätt ochunder fria och värdiga betingelser. Vid lagstiftningi detta syfte skall barnets bästa vara av helt avgöran-de betydelse.« I många fall infördes detta i natio-nell lagstiftning innan barnkonventionen ratifice-rades, och begreppet är på intet sätt nytt i interna-tionella instrument för mänskliga rättigheter.

Principen finns med i två artiklar i 1979 års Kon-vention om avskaffande av all slags diskriminering avkvinnor. I artikel 5(b) konstateras att konventions-staterna skall »säkerställa att familjeutbildningenbibringar en riktig uppfattning om moderskapetsåsom social funktion och erkänner att män ochkvinnor har ett gemensamt ansvar för sina barnsuppfostran och utveckling, varvid barnens bästaalltid skall komma i första hand«. På liknande sättföreskriver artikel 16(1)(d) att »barnens bästa all-tid skall komma i första hand« i alla frågor som röräktenskap och familjeförhållanden.

Principen finns inte med i någon av de interna-tionella konventionerna om medborgerliga ochpolitiska respektive ekonomiska, sociala och kultu-rella rättigheter. Kommittén för mänskliga rättig-heter har dock i två allmänna kommentarer omtolkningen av Internationella konventionen om med-borgerliga och politiska rättigheter hänvisat till attbarnets bästa »främst skall beaktas« i fall som gäl-ler föräldrarnas separation eller skilsmässa (hri/gen/1/Rev.8).

Formuleringen i barnkonventionen – att princi-pen gäller vid »… alla åtgärder som rör barn, varesig de vidtas av offentliga eller privata sociala väl-färdsinstitutioner, domstolar, administrativa myn-digheter eller lagstiftande organ …« – visar att denomfattar mycket och sträcker sig bortom statligaåtgärder. Den täcker även privata organisationeroch omfattar alla åtgärder som berör barnen somgrupp.

Den arbetsgrupp som utarbetade barnkonven-tionen diskuterade inte någon ytterligare defini-tion av »barnets bästa«, och FN:s barnrättskom-mitté har inte fram till i dag (februari 2007) utarbe-tat någon allmän kommentar om principen. Men ide första åtta allmänna kommentarerna, som kommellan 2001 och 2006, har den hänvisat till princi-pen och i vissa fall lagt fram detaljerade förklaring-

ar till konsekvenserna av att den tillämpas påenskilda barn och/eller vissa grupper av barn undersärskilda omständigheter.

I den allmänna kommentaren nr 5, »Allmännaåtgärder för genomförandet av barnkonventio-nen«, betonar kommittén hur viktigt det är attnationell lagstiftning speglar artikel 3(1) (tillsam-mans med de andra grundläggande principerna).Kommittén konstaterar att principen om barnetsbästa

»… kräver aktiva åtgärder av regering, riksdagoch rättsväsende. Alla lagstiftande, administrativaoch rättsliga organisationer eller institutionermåste tillämpa principen om barnets bästa genomatt systematiskt överväga hur barnets rättigheteroch barnets bästa påverkas eller kommer attpåverkas av deras beslut och åtgärder. Det kanvara genom ett lagförslag, en befintlig lag ellerpolitik, eller administrativa åtgärder eller dom-stolsbeslut, även sådana som indirekt påverkarbarn.« (crc/gc/2003/5, punkt 12.)

Kommittén fortsätter med att förklara behovet avbedömning och utvärdering av följderna för barn.

I andra allmänna kommentarer, bl.a. om barnstidiga utveckling, hiv/aids och ensamkommandeoch separerade barn, har kommittén belyst princi-pens allmängiltighet och att tillämpningen av denkräver »aktiva åtgärder«. I alla beslut som rörbarnets omvårdnad, hälsa, utbildning etc. måstehänsyn tas till barnets bästa; det gäller även beslutsom fattas av föräldrar, olika yrkesgrupper ochandra som har ansvar för barn.

Kommittén har ofta poängterat att konventio-nen skall betraktas som en helhet och betonat detinbördes förhållande som råder mellan artiklarna,särskilt de som definierats som grundläggandeprinciper (artikel 2, 3, 6 och 12). Därför måste prin-ciperna om icke-diskriminering, överlevnad ochutveckling samt respekt för barnets åsikter vararelevanta för att avgöra barnets bästa i en viss situa-tion, eller vad som är bäst för barnen som grupp.

Överväganden om barnets bästa måste görasutifrån vad som är bäst både på kort och lång sikt.Eventuell tolkning av barnets bästa måste stämmaöverens med andan som genomsyrar hela konven-tionen, och särskilt med betoning på barnet somenskild individ med egna åsikter och känslor, ochsom innehavare av såväl medborgerliga och politis-ka rättigheter som rätt till särskilt skydd. Staternakan inte tolka »barnets bästa« på ett sätt som är

Barnkonventionen

486

alltför styrt av den egna kulturen och kan inteanvända sin egen tolkning av »barnets bästa« föratt neka barn rättigheter som nu garanteras i kon-ventionen, t.ex. skydd mot sedvänjor och bestraff-ningar som innebär våld. I den allmänna kommen-taren nr 8, »Barnets rätt till skydd mot aga ochandra grymma eller förnedrande former av be -straffning«, (bl.a. artikel 19, 28[2] och 37) hävdarkommittén att

»… tolkningen av vad som är ett barns bästamåste stämma överens med hela konventionen,även skyldigheten att skydda barn mot alla formerav våld och kravet att vederbörligen beakta barn-ets åsikter. Begreppet kan inte användas för atträttfärdiga sådan praxis som strider mot barnetsmänskliga värdighet och rätt till fysisk integritet,t.ex. aga och andra former av grym eller förned-rande bestraffning.« (crc/c/gc/8, punkt 26.)

Formuleringen »i främsta rummet« visar att barn-ets bästa inte alltid är den enda dominerande fak-torn som beaktas. Det kan finnas andra intressenmed koppling till mänskliga rättigheter som gör attdet uppstår konkurrens eller konflikt, t.ex. mellanenskilda barn, mellan olika grupper av barn ellermellan barn och vuxna. Barnets bästa måste dockaktivt övervägas: man bör visa att barnets bästa harutretts och att man har tagit hänsyn till dettagenom att sätta det i främsta rummet.

Detta diskuterades i arbetsgruppen som utarbe-tade konventionen, och det kom förslag om att arti-keln borde hänvisa till att barnets bästa »främst«skulle »beaktas«. Dessa förslag förkastades. An -ledningen var att den mycket vida, paraplyliknandeformuleringen i artikel 3(1) – »Vid alla åtgärdersom rör barn« – innefattar åtgärder där olika par-ter kan ha likvärdiga krav på att deras intressenskall beaktas.

På andra ställen i konventionen (se ovan) däruttrycket »barnets bästa« förekommer, liggerfokus på att besluta vilka åtgärder som är lämpligaför enskilda barn under särskilda omständigheter,vilket kräver att man avgör vad som är det bästa förvarje enskilt barn. I sådana situationer skall barnetsbästa »främst beaktas« (vilket uttryckligen sägsnär det gäller adoption i artikel 21).

Kommittén har konsekvent betonat att artikel 3,tillsammans med de andra grundläggande princi-perna i konventionen, bör återspeglas i lagstift-ningen så att den kan åberopas inför domstol ochintegreras i allt relevant beslutsfattande. Den har

också poängterat att det inte skall göras någrainskränkningar i de grundläggande principerna ibarnkonventionen i nödsituationer.

I staternas rapporter har kommittén funnit attnär principen om barnets bästa redan återspeglas ilagstiftningen, gäller det oftast beslut om enskildabarn, där barnet är den främsta, eller en av defrämsta, parterna i målet. Det kan vara i familje-ärenden efter att föräldrarna har separerat ellergenomgått skilsmässa, vid adoption eller då sam-hället ingriper för att skydda barn från att behand-las illa. Det är fortfarande mycket ovanligt att prin-cipen förekommer i lagstiftning som gäller andra»åtgärder« som rör barn men som kanske inte ärdirekt riktade mot barn. Principen bör gälla t.ex.när man utarbetar riktlinjer för arbetsmarknad,planering, kommunikationer etc. Inte ens när detgäller tjänster vars främsta mål är barns utveckling,t.ex. utbildning eller hälso- och sjukvård, är princi-pen alltid inskriven i lagstiftningens ramverk.

Staterna skall tillförsäkra barnet nödvändigt skydd och nödvändig omvårdnad, med hänsyn till rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar och andra med lagligt ansvar för barnet: artikel 3(2)Konventionsstaterna måste säkerställa att alla barninom deras jurisdiktion får det skydd och denomvårdnad de behöver. De måste ta hänsyn till derättigheter och skyldigheter som tillkommer för-äldrar och andra som har lagligt ansvar för barnet.Men det finns många former av »omvårdnad ochskydd« som enskilda föräldrar inte kan ge – t.ex.skydd mot föroreningar eller trafikolyckor. I de falldå enskilda familjer inte kan eller inte vill skyddabarnet måste samhället se till att det finns ett»skyddsnät« och säkerställa barnets välfärd underalla omständigheter. Samhällets och föräldrarnasskyldigheter står ofta i nära relation till varandra.Till exempel krävs det att samhället ser till att detfinns obligatorisk, kostnadsfri grundutbildning,medan det är föräldrarnas plikt att säkerställa attutbildningen går i linje med barnets bästa.

Kommittén för barnets rättigheter har mycketofta hänvisat till omständigheter då samhället harmisslyckats med att på ett riktigt sätt tillgodose sär-skilda grupper av utsatta barn. Den vanligaste kate-gorin är barn som lever eller arbetar på gatan. Dethar konstaterats att det finns ett stort antal barnsom lever på det sättet i de flesta stater (se artikel 2

49

Artikel 3

7

och 20). Artikel 3(2) klargör att samhället har enaktiv skyldighet att säkerställa dessa barns välbefin-nande, oaktat de rättigheter och skyldigheter somtillkommer föräldrar och andra som har lagligtansvar för barnet. Denna allmänna skyldighet ärkopplad till andra skyldigheter enligt konventio-nens grundläggande principer i artikel 2, 6, och 12och till alla andra relevanta, specifika skyldigheter.Det kan t.ex. vara att ge »lämpligt bistånd till för-äldrar och vårdnadshavare« när de fullgör sittansvar för barnets uppfostran enligt artikel 18(2),att ge »särskilt skydd och bistånd« till barn somberövats sin familjemiljö (artikel 20[1]), att erkän-na barns rätt att åtnjuta social trygghet och rätt tillen rimlig levnadsstandard (artikel 26–27) och attskydda barn från alla former av våld och utnyttjan-de (artikel 19 och 32–37).

På liknande sätt träder denna övergripande skyl-dighet in vid ekonomisk lågkonjunktur eller kris,eller vid miljökatastrofer eller väpnad konflikt, ochden är då kopplad till andra, mer specifika bestäm-melser. För att kunna uppfylla sina skyldigheter mås-te samhället säkerställa att det så långt det är möjligtvet när ett barns välbefinnande hotas och vilka ytter-ligare åtgärder som krävs från samhällets sida.

Institutioner, tjänster och inrättningar för vård eller skydd av barn måste uppfylla fastställda normer: artikel 3(3)Det måste finnas fastställda normer för institutio-ner, tjänster och inrättningar för barn, och samhäl-

let måste genom tillräcklig övervakning säkerställaatt normerna efterlevs. I artikel 3(3) ges inte någonuttömmande lista på de områden där normer mås-te fastställas, men i avsnittet nämns »särskilt vadgäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämp-lighet samt behörig tillsyn«. Dessutom måste detjänster och institutioner som tillhandahåller vårdoch skydd följa alla andra bestämmelser i konven-tionen. Enligt artikel 25 har det barn som omhän-dertagits för omvårdnad, skydd eller behandlingrätt till »regelbunden översyn av den behandlingsom barnet får och alla andra omständigheterrörande barnets omhändertagande«.

Genomförandet av artikel 3(3) kräver enomfattande översyn av den lagstiftning som gälleralla sådana institutioner och tjänster – alla formerav alternativ omvårdnad, även familjehem ochdaghem, hälso- och sjukvård, utbildning, särskildaungdomshem etc. – oavsett om de drivs offentligt,av frivilligorganisationer eller privat. I många län-der tillhandahålls mycket av den omvårdnad somges utanför familjen på frivillig eller privat basis,och i några stater gör riktlinjer om privatiseringatt allt fler institutioner övergår från offentlig tillprivat ledning. I artikel 3(3) krävs att normer föralla sådana institutioner fastställs av behörigamyndigheter. Tillsammans med principen omicke-diskriminering i artikel 2, måste normernastämma överens med resten av konventionen, ochunderkastas tillräcklig oberoende översyn ochövervakning.

Barnkonventionen

508

Artikel 3 i SverigeAv formuleringen i artikel 3 framgår tydligt attbarnets bästa alltid skall beaktas. Den engelska tex-ten innehåller frasen »the best interests of the childshall be a primary consideration«. Uttrycket »aprimary consideration« har översatts till »sättas ifrämsta rum met«. Med ordet »consideration«betonas att barnets bästa i alla situationer somberör barn alltid skall övervägas. Barnets situation,behov och intressen skall alltså alltid beaktas ibeslutsfattandet. I de fall, då man låter andra intres-sen väga tyngre, krävs att beslutande myndigheterkan visa att en sammanvägning har gjorts av rele-vanta intressen i det enskilda fallet. Barnkonven-tionen kräver också att beslutande myndigheter sålångt det är möjligt har försäkrat sig om att barnetsbästa har kommit med och redovisats i beslutspro-cessen. (Barnets bästa i främsta rummet, sou 1997:116, s. 129.)

De funktioner som artikel 3 har kan sammanfat-tas i fyra punkter:

� Artikel 3 skall vara vägledande i alla beslut somrör barn.

� Artikel 3 kan fungera som ett instrument för attutvärdera lagar och policy som inte täcks avkonventionen själv.

� Artikel 3 kan fungera som en »medlande« prin-cip som kan användas när man skall lösa kon-flikter som t.ex. kan uppstå mellan olika rättig-heter.

� Artikel 3 kan hjälpa till att belysa innebörden avandra artiklar i konventionen. Principen ombarnets bästa skall vara vägledande då konven-tionen genomförs. (sou 1997:116, s. 134–135.)

Betänkandet Barnets bästa i främsta rummet redovi-sar en metod som presenterats av den brittiskefamiljerättsexperten John Eekelaar. Metoden inne-bär att det i huvudsak finns två sätt att avgöra vadsom är barnets bästa.

� Objektivt perspektiv: en beslutsfattare görbedömningar av vad som grundas på forskningoch beprövad erfarenhet.

� Subjektivt perspektiv: det berörda barnet får geuttryck för vad som är hans eller hennes bästa.

Det bästa underlaget för att avgöra vad som ärbarnets bästa får man, enligt metodens förespråka-

re, genom att kombinera dessa båda perspektiv.(sou 1997:116, s. 133–134.)

Barnombudsmannen har tagit fram en modellför barnkonsekvensanalys som är tillämplig inomolika verksamheter och på alla nivåer i samhället.Modellen är tänkt att anpassas till verksamhetensspecifika roll och till den frågeställning som prövas.För mer utvecklad information om Barnombuds-mannens modell, se under rubriken »Barnombuds-mannens modell för barnkonsekvensanalyser« ochBarnombudsmannens hemsida, www.bo.se.

Principen om barnets bästa är, jämte principenom »barns rätt att komma till tals« (artikel 12),den av konventionens principer som förekommerflitigast i svensk lagstiftning. Ofta har principentagits in i lagen i form av en s.k. portalparagraf ilagens inledning. Exempel på områden där detfinns bestämmelser om barnets bästa:

Barn och familjI föräldrabalken slås fast att barnets bästa skall varaavgörande för alla beslut om vårdnad, boende ochumgänge. När en bedömning om vad som är detbästa för barnet görs skall, enligt lagen, särskiltavseende fästas vid risken för att barnet eller någonannan i familjen utsätts för övergrepp eller att bar-net olovligen förs bort eller hålls kvar eller annarsfar illa och vid barnets behov av en nära och godkontakt med båda föräldrarna (prop. 1997/98:7Vårdnad, boende och umgänge och prop. 2005/ 06: 99Nya vårdnadsregler).

I sin rapport Barnets bästa – Barnombudsmannenssynpunkter på frågor om vårdnad, boende och umgänge(br2005:06) skriver Barnombudsmannen attbar nets bästa är ett dynamiskt begrepp som skallutgå från varje enskilt barn och att det enskildabarnet måste göras synligt och sättas i fokus för attbarnets bästa skall kunna tillvaratas. Bedömning-en av vad som är barnets bästa i det enskilda falletskall, skriver Barnombudsmannen, bygga på kun-skap och beprövad erfarenhet i kombination meden bedömning av det enskilda barnets livssitua-tion. Barnombudsmannens uppfattning är attbarnets bästa bara kan uppnås i en process där bar-net självt ges möjlighet att ge sin syn på det beslutsom skall fattas. Barnombudsmannen anser attbarnets bästa ofta tolkas på ett sätt som i självaverket sätter föräldrarnas, inte bar nets, intressen ifrämsta rummet. Det är barnets bästa som skallstyra tillämpningen av för äldra balken, inte föräld-

51

Artikel 3

9

Barnkonventionen

52

Exempel på tillämpning av artikel 3

Vägverkets arbete med barnkonsekvensanalyser – förstudien i FränstaPå basis av Barnombudsmannens modell för barnkonsekvensanalyser (BKA) har Vägverket tagitfram en modell som är särskilt anpassad till den egna verksamheten.

Kartläggningsprocessen innebär planering för hur och var nödvändig kunskap skall inhämtas – även sta-tistik och forskningsunderlag. Under kartläggningsprocessen är det väsentligt att barnen verkligenär deltagande aktörer. De känner ju bäst till sina resvägar. Här kan frågor om barns rörelsefrihet påskol- och fritidsvägarna, naturområden, skolgården och miljön runt skolan tas upp. Ytterst gäller frå-gan konflikten mellan barnens och bilisternas framkomlighet. Diskussionerna kan knytas till barn-konventionen och de transportpolitiska målen.

Beskrivningsfasen innebär dokumentation av kartläggningen. Det är viktigt att de berörda barnenssynpunkter beskrivs och att det framgår på vilket sätt de fått yttra sig.

Problemanalysen behandlar motiven till förslaget och dess konsekvenser. En viktig del av denna fashandlar om att bedöma hur barnkonventionens bestämmelser skall beaktas.

Pröva och besluta. Här beskrivs de bästa åtgärderna för barnen. Det är viktigt att uppmärksamma ochbelysa olika intressekonflikter. Det finns situationer då andra intressen än barnens kan väga tyngreoch därmed få företräde, vilket då måste motiveras tydligt.

Utvärderingsfasen är det sista steget. Det handlar om att följa upp om åtgärderna har fått önskade kon-sekvenser. För att kunna göra jämförelser är det viktigt att ha data och information om kartläggnings-processen. Genom att göra utvärderingar samlar verksamheten erfarenhet och blir därigenom bättreoch bättre på att göra korrekta BKA. Det är viktigt att de berörda barnen får möjlighet att delta äveni denna fas.

Verket har använt sig av modellen i ett flertal projekt, bl.a. i ett projekt som rörde ombyggnad av enväg i Fränsta i Ånge kommun. Oskyddade trafikanter som gick eller cyklade upplevde den smala vägensom farlig. Vintertid bildades spår och hårda plogkanter som gjorde det svårt att flytta sig åt sidan vidmöte med ibland tunga fordon. Många av de oskyddade trafikanterna var barn som färdades till ochfrån skolan. Många bostadshus låg också nära vägen. När en förstudie inleddes var det med syfte att påett tydligt sätt beskriva säkerhetsbristerna och föreslå olika åtgärder för att eliminera dessa. Skolele-verna och deras föräldrar tog aktiv del i förstudien framför allt genom att eleverna gjorde egna under-sökningar och arbeten. De yngre barnen gjorde kartor och markerade på dessa var de bodde. De fickockså markera var de hade sina fritidsaktiviteter och vänner. Med trådar i olika färger markerade dedärefter hur de rörde sig i området och beskrev också vilka platser och sträckor de tyckte var farliga. Deäldre barnen gjorde resvaneundersökningar, mätte bilhastigheter och fotograferade farliga platser.Barn och föräldrar fick också svara på frågor om riskerna med vägen till och från skolan.

Resultaten från kartläggningen redovisades i förstudien. Olika tänkbara alternativ för att förbättratrafiksäkerheten för de oskyddade trafikanterna fördes fram. Positiva och negativa effekter jämför-des. Ett förslag var att bygga en gång- och cykelbana. De positiva effekter som skulle kunna förvän-tas var bättre säkerhet för oskyddade trafikanter, större möjligheter för barnen att gå och cykla påegen hand och minskad oro för föräldrarna. De negativa effekterna om förslaget skulle genomförasvar att vissa intrång skulle behöva göras på tomtmark, att det skulle bli ett dyrt projekt och att detinnebar risk för högre hastighet på biltrafiken.

Det konstaterades att de bästa åtgärderna för barn var gång- och cykelvägar, väl avskilda från biltra-fiken. En gång- och cykeltunnel skulle ha varit det allra bästa för barnen där de måste korsa vägen,men en sådan var inte möjlig att bygga. Det bästa som kunde göras var att se till att biltrafikens has-tighet sänktes så mycket som möjligt.

10

rarnas önskemål och behov, och därför anserBarnombudsmannen att det är mycket viktigt attsocialtjänstemän och domare får fortlöpandeutbildning om barn och barns behov. Även de juri-diska ombud som arbetar med familjerätt måsteha goda kunskaper om barns utveckling och sär-skilda behov, exempelvis för att kunna hjälpa för-äldrar att utforma överenskommelser som är tillbarnets bästa.

Barn och socialtjänstenI socialtjänstlagen (2001:453) anges att när åtgärderrör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen tillbarnets bästa kräver. Bestämmelsen gäller för åtgär-der som rör barn inom socialtjänstens område. Deninnebär att vid en intressekonflikt måste barnetsintresse ha företräde och att barnets situation skalluppmärksammas även i andra sammanhang än vidställningstagande direkt för ett barn, t.ex. när för-äldrar vänder sig till socialtjänsten med en ansökanom ekonomiskt bistånd till familjen (se vidare prop.1996/97:124, Ändring i socialtjänstlagen).

I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelserom vård av unga (lvu) anges att när beslut fattasenligt lagen skall vad som är bäst för den unge varaavgörande (se vidare prop. 2002/03:53, Stärkt skyddför barn i utsatta situationer m.m.).

Barn och migrationsprocedurenI utlänningslagen (2005:716) finns en bestämmel-se som slår fast att i fall som rör barn skall särskiltbeaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveck-ling samt barnets bästa i övrigt kräver (se vidare

prop. 1996/ 97:25, Svensk migrationspolitik i globaltperspektiv).

Synpunkter från FN:s barnrättskommitté I de första sammanfattande slutsatserna för Sveriges delnämnde FN:s barnrättskommitté »barnets bästa« iett enda sammanhang. Kommittén föreslog attbeträffande barn i konflikt med lagen bör ytterliga-re överväganden göras för att försäkra att frihetsbe-rövade barn hålls åtskilda från vuxna och därvid börbarnets bästa och alternativ till institutionsvårdbeaktas. I de andra sammanfattande slutsatsernarekommenderade kommittén regeringen att se översin policy när det gäller tillgången till barnomsorgför barn till arbetslösa föräldrar. Det bör ske medbeaktande av barnets rätt till utbildning och fritids-aktiviteter och med beaktande av ansträngningarnaatt öka pedagogikens roll i förskolan och fritidshem-men. Se också artikel 28 och 31.

I de tredje sammanfattande slutsatserna uttrycktekommittén sin oro över bristande hänsyn till barnetsbästa i asylförfaranden, och rekommenderade rege-ringen att vidta lämpliga och effektiva åtgärder föratt säkerställa att principen om barnets bästa utgörgrunden i handläggningen och besluten som gällerbarn i asylärenden, bl.a. genom ändringar i Migra-tionsverkets riktlinjer och förfaranden. Dessutomrekommenderade kommittén regeringen att fortsät-ta stärka åtgärderna för att före bygga och bekämpaillegala bortföranden och kvarhållanden av barn iutlandet och för att lösa de pågående tvisterna i linjemed principen om barnets bästa (punkt 28).

53

Artikel 3

Två år efter projektstarten invigdes gång- och cykelbanan utmed Fränstavägen. På flera ställen harvägen gjorts smalare för att det skall bli säkrare att korsa vägen.

– Så fort brukar det inte gå, sa Håkan Eriksson från Vägverket i sitt invigningstal. Stiven Wiklund,kommunstyrelsens vice ordförande, var också nöjd med att gång- och cykelbanan var klar. – Skolans barn har deltagit mycket aktivt i det här projektet och det skall de ha stort tack för. Dettaprojekt visar att det går att prioritera barnen om man drar åt samma håll.

Vägverket har givit ut flera skrifter som stöd för genomförande av BKA: Värderingsunderlag för barn-konsekvensanalys (publ. 2003:37), Barnkonsekvensanalys – försök och erfarenheter (publ. 2004:200), Bar-nen och vägplaneringen – en kunskapsöversikt (publ. 2005:27), Vägledning för barnkonsekvensanalys i vägpla-neringen (publ. 2005:37) samt Skolan medverkar i barnkonsekvensanalyser – genom studier i närsamhället(publ. 2006:11). Skrifterna kan beställas på verkets hemsida, www.vv.se.

11

Barnkonventionen

54

Checklista för artikel 3n Finns principen om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder

som rör barn i all relevant lagstiftning?

n Krävs övervägande av barnets bästa för berörda barn i samband med lagstiftning,administrativa beslut och praxis på alla nivåer i samhället när det gäller � budgetanslag?� socialförsäkring?� planering och utveckling?� miljöfrågor?� bostäder?� kommunikationer?� hälso- och sjukvård?� utbildning?� bestämmelser om unga lagöverträdare?� straffrättslig lagstiftning (till exempel konsekvenser för barnen när föräldrar döms

för brott)?� ansökan om asyl?� regler om alternativ omvårdnad?� vårdnad, boende och umgänge?� socialtjänsten?

nNär lagstiftningen kräver att beslut fattas utifrån barnets bästa, finns det då kriterierför detta och stämmer de överens med konventionens principer?

nGörs en barnkonsekvensanalys utifrån principen om barnets bästa när beslut fattassom rör barn? (se t.ex. Barnombudsmannens modell för barnkonsekvensanalyser)

Kom ihåg: Konventionen är en helhet, och artiklarna är beroende av varandra. Artikel 3(1)har av FN:s barnrättskommitté definierats som en grundläggande princip och är relevantför genomförandet av hela konventionen. Artikel 3(2) föreskriver att konventionsstaternahar en allmän skyldighet att säkerställa det skydd och den omvårdnad som behövs för barn-ets välfärd.

12

55

Artikel 3

Särskilt avseende bör fästas vid:De övriga grundläggande principernaartikel 2 alla rättigheter skall erkännas för varje barn inom jurisdiktionen utan åtskill-

nad, oavsett orsak artikel 6 rätt till liv, överlevnad och bästa möjliga utvecklingartikel 12 respekt för barnets åsikter i alla frågor som rör barnet, möjlighet att höras i

alla domstolsärenden och administrativa förfaranden som rör barnet

Andra viktiga artiklar i sammanhangetFöljande artiklar kräver särskild hänsyn till barnets bästa:artikel 9 rätt att inte åtskiljas från föräldrarna utom när det är nödvändigt för barnets

bästaartikel 18 föräldrarnas gemensamma ansvar artikel 20 barn som berövats sin familjemiljöartikel 21 adoptionartikel 37(c) åtskiljande från vuxna vid frihetsberövande artikel 40(2)(b)(iii) närvaro av föräldrarna vid domstolsförhandlingar i brottmål mot en

ung lagöverträdare

Artikel 3(3)Artikel 3(3) är relevant för alla institutioner, tjänster och inrättningar för barn, till exempelalla former av alternativ omvårdnad (artikel 18, 20–23 och 39), hälso- och sjukvård (artikel24), utbildning (artikel 28) och inrättningar för unga lagöverträdare (artikel 37 och 40).

13

SammanfattningI artikel 4 framställs staternas övergripande skyl-dighet att genomföra alla rättigheter i barnkonven-tionen. De måste vidta »alla lämpliga lagstiftnings-,administrativa och andra åtgärder«. Endast i för-hållande till ekonomiska, sociala och kulturella rät-tigheter finns förbehållet att sådana åtgärder skallvidtas med utnyttjande till det yttersta av staternastillgängliga resurser och, där så behövs, inomramen för internationellt samarbete. Varken i själ-va konventionstexten eller i kommitténs texterfinns några definitioner av vilka artiklar somomfattar medborgerliga och politiska rättigheter,respektive ekonomiska, sociala eller kulturella rät-tigheter. Det är tydligt att nästan alla artiklar harinslag som innebär medborgerliga eller politiskarättigheter.

FN:s barnrättskommitté betonar att den inteförordar någon särskild lagstiftningsmodell elleradministrativ modell för genomförandet, utan denhar föreslagit många olika strategier för att säker-ställa att regeringarna prioriterar och uppmärk-sammar barn i tillräcklig utsträckning så att helakonventionen genomförs fullt ut.

Kommittén antog 2003 en detaljerad allmänkommentar: »Allmänna åtgärder för genomföran-det av barnkonventionen« (artikel 4, 42 och 44[6]). (Den fullständiga texten finns på http://www.ohchr.org/ english/ bodies/crc/comments.htm)

Allmänna åtgärder för genomförandeFN:s barnrättskommitté förklarar och definierarbegreppet allmänna åtgärder för genomförande isin allmänna kommentar nr 5:

»I och med att en stat ratificerar barnkonventio-nen har den också enligt internationell rätt skyl-dighet att genomföra den. Genomförandet är denprocess då konventionsstaterna vidtar åtgärder föratt säkerställa att alla rättigheter i konventionenförverkligas för alla barn inom deras jurisdiktion. I artikel 4 krävs att konventionsstaterna vidtar ’al-la lämpliga lagstiftnings-, administrativa ochandra åtgärder’ för att genomföra rättigheterna.Även om det är staten som sådan som tar på sigskyldigheten enligt konventionen, måste alla sam-hällssektorer och naturligtvis barnen själva enga-gera sig i uppgiften att genomföra konventionen –att se till att barnens mänskliga rättigheter blirverklighet. Det är väsentligt att säkerställa att allnationell lagstiftning stämmer helt överens medkonventionen och att konventionens principeroch bestämmelser kan tillämpas direkt. Dessutomhar FN:s barnrättskommitté identifierat en långrad åtgärder som behövs för att genomförandetskall ske på ett effektivt sätt, bl.a. utveckling avsärskilda strukturer och övervakning, utbildningoch andra aktiviteter för regering, riksdag ochrättssystem på alla nivåer.« (crc/gc/2003/5,punkt 1.)

57

Artikel 4

Genomförandet av konventionens rättigheter

TEXTEN I ARTIKEL 4

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administra-tiva och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns idenna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättig-heter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjandetill det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inomramen för internationellt samarbete.

15

I rapporteringsriktlinjerna delas konventionensartiklar upp i grupper där den första handlar om»allmänna åtgärder för genomförande«. Artikel 4grupperas tillsammans med artikel 42 (skyldighe-ten att göra konventionens innehåll allmänt käntbland barn och vuxna), och artikel 44(6) (skyldig-heten att göra rapporterna allmänt tillgängliga förallmänheten inom landet). Efter att kommittén harundersökt det första decenniets landrapporternoterar den positiva tecken på att barn blir alltmersynliga i styrande församlingar:

»De allmänna åtgärder för genomförande somkommittén har identifierat och beskrivit i dennaallmänna kommentar är avsedda att främja att allabarn fullt ut skall åtnjuta alla rättigheter i konven-tionen, genom lagstiftning, inrättande av statligaoch oberoende samordnande och övervakandeorgan, omfattande datainsamling, informationoch utbildning samt utveckling och genomförandeav lämpliga riktlinjer, tjänster och handlingspro-gram. Ett av de tillfredsställande resultaten av attkonventionen blev antagen och nästan globaltratificerad har varit utvecklingen på nationell nivåav en lång rad olika nya organ, strukturer ochverksamheter med inriktning på barn – enheterför barnets rättigheter där besluten fattas, minist-rar för barn, kommittéer för barn på departe-mentsnivå, parlamentskommittéer, konsekvens-analys i förhållande till barn, en budget för barnoch rapporter om ’läget för barnets rättigheter',sammanslutningar av frivilligorganisationer förbarns rättigheter, barnombudsmän och kommis-sionärer för barns rättigheter etc.«

»Även om några av dessa exempel på utvecklingkan förefalla sakna praktisk betydelse, visar deåtminstone att uppfattningen om barnets plats isamhället har ändrats, att det finns en vilja att prio-ritera barn högre politiskt och en ökad lyhördhetför vilka konsekvenser samhällets ledning har förbarn och deras mänskliga rättigheter.«

»Kommittén betonar att staterna i konventio-nens sammanhang måste inse att deras roll är attuppfylla tydliga lagstadgade skyldigheter gent -emot varje enskilt barn. Genomförandet av barnsmänskliga rättigheter får inte ses som en välgören-hetsprocess där barn får förmåner …«(crc/gc/2003/5, punkt 9–11.)

De internationella konventionerna om medbor-gerliga och politiska respektive ekonomiska, socia-la och kulturella rättigheter innehåller artiklar som

liknar artikel 4 i barnkonventionen och som angeren övergripande skyldighet att genomföra dem. Deansvariga internationella organen har arbetat framtillhörande allmänna kommentarer. (hri/gen/1/Rev.8, s. 164; hri/gen/1/Rev.8, s.15–18 och hri/gen/1/ Rev.8, s. 55–59.)

Omprövning och återkallande av reservationerDen första punkten under allmänna åtgärder förgenomförande i kommitténs rapporteringsriktlin-jer är omprövning och återkallande av eventuellareservationer som konventionsstaterna har gjort.

I den allmänna kommentaren nr 5 betonas attkommitténs mål för att säkerställa fullständig ochovillkorlig respekt för barns mänskliga rättigheterkan nås endast om staterna drar tillbaka sina reser-vationer. När landrapporterna undersöks rekom-menderar kommittén ständigt att reservationerskall omprövas och dras tillbaka och lyfter fram attvärldskonferensen om mänskliga rättigheter haruppmuntrat just detta. När en stat efter ompröv-ning beslutar att stå fast vid sin reservation begärkommittén att en fullständig förklaring medföljernästa periodiska rapport:

»I artikel 2 i Wienkonventionen om traktaträttendefinieras ’reservation’ som en ’ensidig förklaring,oavsett formulering eller beteckning, avgiven aven stat vid undertecknande, ratifikation, godta-gande eller godkännande av eller anslutning till entraktat i avsikt att utesluta eller modifiera rätts-verkningarna av vissa bestämmelser i traktaten iförhållande till staten i fråga’. I Wienkonventio-nen noteras att staterna när de ratificerar elleransluter sig till en traktat har rätt att göra enreservation såvida den inte ’är oförenlig med trak-tatens ändamål och syfte’« (artikel 19).

»Artikel 51(2) i barnkonventionen återspeglardetta: ’En reservation som strider mot denna kon-ventions ändamål och syfte skall inte tillåtas.’Kommittén är djupt oroad över att några staterhar gjort reservationer som uppenbarligen brytermot artikel 51(2) genom att t.ex. föreslå attrespekten för konventionen begränsas av statensbefintliga grundlag eller lagstiftning, i vissa fallreligiös lag. Artikel 27 i Wienkonventionen sägerföljande: ’En part kan ej åberopa bestämmelser isin interna rätt för att rättfärdiga sin underlåten-het att fullgöra en traktat.’«

»Kommittén noterar att konventionsstater i

Barnkonventionen

5816

några fall har framfört formella protester motsådana omfattande reservationer som gjorts avandra konventionsstater. Den lovordar alla åtgär-der som bidrar till att säkerställa största möjligarespekt för barnkonventionen i alla konventions-stater.« (crc/gc/2003/5, punkt 14–16.)

Ratificering av andra internationella instrumentNär kommittén undersöker staternas rapporteruppmuntrar den ständigt konventionsstaterna attunderteckna och ratificera eller tillträda de två fakul-tativa protokollen till barnkonventionen, om barnsinblandning i väpnad konflikt och om handel medbarn, barnprostitution och barnpornografi, ochandra internationella instrument om mänskliga rät-tigheter, »mot bakgrund av principerna om att mänskli-ga rättigheter bör ses som en helhet och att de olika delarnaär beroende av varandra«. I en bilaga i den allmännakommentaren nr 5 finns en lista över exempel påinstrument som kommer att uppdateras då och då(crc/gc/2003/5, punkt 17 och bilaga samt http://www. ohchr.org/ english/ bodies/ crc/ com ments. htm).

»I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventions-staterna vidta sådana åtgärder medutnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser …«Under arbetet med att formulera konventionenfanns i en tidig version av det som skulle bli artikel4 en begränsning av konventionsstaternas skyldig-het genom formuleringen »i förhållande till derastillgängliga resurser«. Ett antal delegater föreslogatt den skulle tas bort på grund av att de medbor-gerliga och politiska rättigheterna som garanteras iInternationella konventionen om medborgerligaoch politiska rättigheter inte är beroende av till-gängliga resurser, och att normerna inte borde varasnävare i den nya konventionen. Men några delega-ter argumenterade för att villkoret skulle finnaskvar (e/cn.4/1989/48). Det kompromissförslagsom accepterades skiljer de medborgerliga och po -litiska rättigheterna från de ekonomiska, socialaoch kulturella rättigheterna. Konventionsstaternaskall vidta »alla lämpliga lagstiftnings-, administ-rativa och andra åtgärder« för att genomföra allarättigheter i konventionen. Men när det gäller eko-nomiska, sociala och kulturella rättigheter skall sta-terna vidta dessa åtgärder »till det yttersta av sina

tillgängliga resurser och, där så behövs, inomramen för internationellt samarbete«.

Kommittén förklarar detta i den allmänna kom-mentaren nr 5:

»Det finns ingen enkel eller officiell uppdelningav mänskliga rättigheter i allmänhet eller av kon-ventionsrättigheter i dessa två kategorier. I kom-mitténs rapporteringsriktlinjer (Riktlinjer förperiodiska rapporter, crc/c/58) grupperas artik-larna 7, 8, 13–17 och 37(a) under rubriken ’Med-borgerliga rättigheter och friheter’, men samman-hanget visar att de inte är de enda medborgerligaoch politiska rättigheterna i konventionen. Det ärfaktiskt tydligt att många andra artiklar, bl.a. 2, 3,6 och 12 innehåller moment som utgör medbor-gerliga/politiska rättigheter och alltså speglar attalla mänskliga rättigheter utgör en helhet och attde är inbördes beroende av varandra. Åtnjutandetav ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterär oupplösligt sammanflätat med de medborgerli-ga och politiska rättigheterna. Som noterats …nedan, anser kommittén att ekonomiska, socialaoch kulturella rättigheter, liksom medborgerligaoch politiska rättigheter bör anses som möjliga attavgöra i domstol.«

»Den andra meningen i artikel 4 återspeglarett realistiskt antagande att bristande resurser,ekonomiska och andra, kan hindra ett fullständigtgenomförande av ekonomiska, sociala och kultu-rella rättigheter i några stater. Därmed introduce-ras begreppet ’gradvis förverkligande’ av sådanarättigheter. Staterna behöver kunna visa att de hargenomfört rättigheterna ’till det yttersta av sinatillgängliga resurser’ och att de, när så behövs, harsökt internationellt samarbete. När staterna ratifi-cerar konventionen tar de på sig skyldigheter attinte bara genomföra den inom sin jurisdiktion,utan också att genom internationellt samarbetemedverka till globalt genomförande.«

»… Oberoende av vilka ekonomiska förutsätt-ningar staterna har, krävs det att de vidtar allatänkbara åtgärder för att förverkliga barnets rät-tigheter, och att de riktar särskild uppmärksamhetmot de mest missgynnade grupperna.« (crc/gc/ 2003/5, punkt 6–8.)

Gradvis genomförande: Allmän kommentar frånkommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterBegreppet »gradvis förverkligande av ekonomiska,sociala och kulturella rättigheter« speglas också i

59

Artikel 4

17

artikel 2(1) i Internationella konventionen om eko-nomiska, sociala och kulturella rättigheter: »Varjekonventionsstat åtar sig att genom egna åtgärderoch internationellt bistånd och samarbete, framförallt på det ekonomiska och det tekniska området,till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för atttrygga att rättigheterna i denna konvention gradvisförverkligas i sin helhet med alla lämpliga medel, isynnerhet genom lagstiftning.« Kommittén förekonomiska, sociala och kulturella rättigheter gjor-de 1990 en detaljerad allmän kommentar om kon-ventionsstaternas skyldigheter. Kommittén säger:»Genom begreppet gradvis förverkligande er -känns att ett fullständigt förverkligande av alla eko-nomiska, sociala och kulturella rättigheter i all-mänhet inte kommer att kunna uppnås på kort sikt.I detta avseende skiljer sig skyldigheten markantfrån den som finns i artikel 2 i Internationella kon-ventionen om medborgerliga och politiska rättighetersom uttrycker en omedelbar skyldighet att respek-tera och säkerställa alla rättigheter i konventionen.Även om förverkligande under längre tid, ellergradvis, har förutsetts i konventionen skall dettainte misstolkas som att skyldigheten på något sättär mindre. Å ena sidan är begreppet ett nödvändigtverktyg för flexibilitet, som återspeglar hur verklig-heten ser ut och hur svårt det är för de olika länder-na att säkerställa fullt förverkligande av de ekono-miska, sociala och kulturella rättigheterna. Å andrasidan måste frasen läsas mot bakgrund av konven-tionens övergripande mål, faktiskt dess raison d’être, som är att fastställa tydliga skyldigheter förkonventionsstaterna att fullt ut förverkliga rättig-heterna i fråga. Begreppet ger alltså en skyldighetatt så snabbt och effektivt som möjligt arbeta iriktning mot det målet. Dessutom skulle eventuel-la medvetet bakåtsträvande åtgärder i det avseen-det kräva mycket noggrant övervägande, och deskulle behöva vara fullständigt motiverade genomen hänvisning till alla de övriga rättigheterna somfinns i konventionen och att de tillgängliga resur-serna använts till det yttersta …«

Kommittén säger att det åvilar konventionssta-terna »en minsta kärna av skyldighet« att säkerstäl-la att den lägsta väsentliga nivån av varje rättighetuppfylls. »Alltså har en konventionsstat, prima facie,inte fullgjort sina skyldigheter enligt konventionenom t.ex. ett betydande antal individer inte får nöd-vändiga livsmedel, bassjukvård, grundläggandeskydd och bostäder, eller den mest grundläggandeutbildningen. Om konventionen skulle tolkas somatt den inte innehåller en sådan fastställd minimi -

skyldighet, skulle den i stort sett inte ha någon rai-son d’être …« (hri/gen/1/Rev.8, punkt 10, s. 17.)

Det förhållningssätt som kommittén för ekono-miska, sociala och kulturella rättigheter har tillbegreppet »det yttersta av sina tillgängliga resur-ser« kan tillämpas vid tolkningen av artikel 4 ibarnkonventionen.

De »tillgängliga resurser« som kan tas i anspråkinom staten för att genomföra rättigheterna sträck-er sig mycket längre än till ekonomiska resurser;det finns också mänskliga och organisatoriskaresurser.

»alla lämpliga lagstiftnings- … åtgärder«Säkerställa att all lagstiftning stämmer helt överens med konventionen: Behovet av en omfattande översynNär FN:s barnrättskommitté har granskat alla inle-dande och återkommande rapporter har den beto-nat att en väsentlig aspekt av genomförandet är attsäkerställa att all lagstiftning »stämmer helt över-ens med« bestämmelserna och principerna i kon-ventionen, och den kräver en omfattande översynav hela lagstiftningen. Detta upprepas i den allmän-na kommentaren nr 5:

»Kommittén anser att en omfattande granskningav all nationell lagstiftning och tillhörande admi-nistrativa riktlinjer är ett måste för att nå fullöverensstämmelse med konventionen. Nu när intebara de inledande utan också den andra och tredjerapporten har undersökts, visar erfarenheterna attgranskningsprocessen på nationell nivå i de flestafall har påbörjats, men att den behöver vara nog-grannare. Granskningen bör inte bara gälla kon-ventionens enskilda artiklar, utan också konven-tionen som helhet, så att det framgår att demänskliga rättigheterna är en helhet och inbördesberoende av varandra. Den bör ske fortlöpandesnarare än vid ett enstaka tillfälle och omfattasåväl lagförslag som befintlig lagstiftning. Ävenom det är viktigt att granskningsprocessen finnsmed i alla relevanta departement, är det en fördelom det också görs oberoende granskning, t.ex. avparlamentariska kommittéer, nationella institu-tioner för mänskliga rättigheter, frivilligorganisa-tioner, akademiker, berörda barn och ungdomaroch andra.« (crc/gc/2003/5, punkt 18.)

Kommittén har betonat att eventuella sedvane-rättssystem eller regionala eller lokala lagar också

Barnkonventionen

6018

måste granskas och stämma överens med barnkon-ventionen.

Att realisera alla konventionens rättigheter i lag I barnkonventionen föreskrivs att staterna skallvidta »lagstiftnings-, administrativa och andra åt -gärder« för att genomföra alla barnets rättigheterenligt konventionen, även ekonomiska, sociala ochkulturella. Alltså är det inte fråga om att rättighe-terna delas upp i två olika kategorier när det gällergenomförande i lag, sociala/ekonomiska/kulturellarespektive medborgerliga/politiska, där endast desenare skulle genomföras som rättigheter som upp-rätthålls i lag.

Även om bristande tillgängliga resurser kanbegränsa fullt genomförande av några av konven-tionens rättigheter och ingen lag i sig kan få bort fat-tigdom eller oacceptabel ojämlikhet, bör ekonomis-ka, sociala och kulturella rättigheter definieras i lagoch kunna behandlas i domstol. Till exempel krävsdet att staterna definierar en period då barnen skallgenomgå obligatorisk, fri utbildning, åldersgränserför tillträde till arbete osv. Rättigheter kan formule-ras som mål som staten åtar sig att arbeta mot, ellerlagstiftningen kan innehålla principen om »till detyttersta av sina tillgängliga resurser«.

I kommitténs allmänna kommentar nr 5 disku-teras de olika sätten att förverkliga de internatio-nella instrumenten i nationell lagstiftning:

»Konventionsstaterna bör på alla lämpliga sättsäkerställa att bestämmelserna i konventionenverkställs i lag i deras nationella lagstiftning. Dettaär fortfarande en utmaning för många konven-tionsstater. Särskilt viktigt är det att klargöraomfattningen av konventionens tillämplighet i sta-ter där principen om direkt tillämplighet gäller ochandra där det hävdas att konventionen ’har grund-lagsstatus’ eller har införlivats med nationell lag.«

»Kommittén välkomnar att konventioneninförlivas med nationell lag, vilket är det traditio-nella förhållningssättet till genomförandet avinternationella instrument för mänskliga rättighe-ter i några, men inte alla, konventionsstater.Införlivande bör innebära att bestämmelserna ikonventionen kan åberopas direkt i domstol ochtillämpas av nationella myndigheter och att kon-ventionen väger tyngst om det föreligger en kon-flikt med nationell lagstiftning eller sedvanerätt.Införlivande i sig självt innebär inte att det går attbortse ifrån behovet att säkerställa att alla relevan-ta nationella lagar, även lokala eller sedvanerättsli-

ga lagar, stämmer överens med konventionen.Mot bakgrund av artikel 27 i Wienkonventionenbör konventionen alltid råda om det uppstår kon-flikt med lagstiftningen. När en stat delegerarlagstiftningsrätten till federala, regionala eller ter-ritoriella regeringar, måste den också avkräva des-sa stödregeringar att de stiftar lagar inom ramver-ket för konventionen och att de säkerställer etteffektivt genomförande …« (crc/gc/ 2003/5,punkt 19–21.)

»Några stater har hävdat att om man inbegri-per rättigheter för ’var och en’ så bör det vara till-räckligt för att visa att rättigheterna erkänns ocksåför barn. Det måste då undersökas om det faktisktär så att rättigheterna har förverkligats för barnoch kan åberopas direkt i domstol.« (crc/gc/ 2003/5.)

Kommittén välkomnar att de delar av barnets rät-tigheter som speglar nyckelprinciper i konventio-nen har införts i nationella författningar. Därmedunderstryks barnkonventionens viktigaste bud-skap: att barn liksom vuxna är medborgare medmänskliga rättigheter. Men kommittén poängteraratt detta inte automatiskt säkerställer respekt förbarns rättigheter. För att främja ett fullständigtgenomförande av rättigheterna, vilket kan innebä-ra att barn själva utövar sina rättigheter, kan detvara nödvändigt att vidta ytterligare lagstiftandeoch andra åtgärder.

Kommittén betonar särskilt vikten av att säker-ställa att nationella lagar speglar konventionensgrundläggande principer (artikel 2, 3, 6 och 12).Den välkomnar också att det utvecklas sammanta-gen lagstiftning om barns rättigheter, men betonaratt det dessutom är väsentligt att alla relevanta lag-områden (för utbildning, hälsa, rättskipning etc.)konsekvent speglar barnkonventionens principeroch normer (crc/ gc/ 2003/5, punkt 22).

Gottgörelse när rättigheter har kränktsI den allmänna kommentaren nr 5 betonas att lag -stiftning, riktlinjer och praxis måste reglera gottgö-relse för barn när deras rättigheter har kränkts:

»Detta krav är underförstått i konventionen, ochdet hänvisas ständigt till det i de övriga sex vikti-gaste internationella överenskommelserna ommänskliga rättigheter. Barnens speciella beroen-deställning gör det svårt för dem när de strävarefter gottgörelse då deras rättigheter har kränkts.Därför behöver staterna ägna särskild uppmärk-

61

Artikel 4

19

samhet åt att säkerställa att det finns effektiva,barnanpassade förfaranden för barnen och derasföreträdare. Det krävs bl.a. barnanpassad informa-tion, råd, juridiskt stöd, även stöd för att självkunna föra talan och tillgång till oberoende klago-målsförfaranden och till domstolar med nödvän-digt juridiskt och annat bistånd. När barns rättig-heter har kränkts bör det finnas möjlighet till upp-rättelse, bl.a. ersättning och när så behövs åtgärderför att främja fysisk och psykisk återhämtning,rehabilitering och återanpassning, såsom krävs iartikel 39.« (crc/gc/2003/5, punkt 24.)

Kommittén understryker åter att ekonomiska,sociala och kulturella rättigheter måste kunnahandläggas i domstol. För att kunna ge gottgörelsenär sådana rättigheter inte följs måste lagen varatillräckligt detaljerad (crc/gc/2003/5, punkt 25).

»alla lämpliga … administrativa och andra åtgärder …«Kommittén noterar åter att den inte i detalj kanföreskriva vilka åtgärder varje enskild stat måstevidta för att säkerställa ett effektivt genomförandeav konventionen. I den allmänna kommentaren nr5 säger den sig dock ha sammanfattat goda råd fråndet första decenniets erfarenheter utifrån gransk-ningar av rapporter och samtal med regeringar,FN-organ, frivilligorganisationer och andra. Sam-ordningen är viktig:

»Kommittén anser att ett effektivt genomförandeav barnkonventionen så att barns rättighetererkänns och förverkligas i styrande enheter krävertydlig samordning mellan olika sektorer, olika sty-rande nivåer och mellan regeringar och övrigasamhället, särskilt barn och ungdomar själva.Många olika departement och andra styrande ellerskenbart styrande organ påverkar barns liv ochåtnjutandet av deras rättigheter. Det är få, omnågra, departement som inte påverkar barns liv,direkt eller indirekt. Omfattande övervakning avgenomförandet krävs, och den bör inlemmas i sty-randeprocessen på alla nivåer men det behövs ock-så oberoende övervakning av nationella institutio-ner för mänskliga rättigheter, frivilligorganisatio-ner och andra.« (crc/gc/2003/5, punkt 27.)

En »omfattande nationell strategi« för barnKommittén citerar ofta principen om att »barn harföreträde«, vilken fördes fram vid världstoppmötet

för barn 1990, och betonar att barn måste få hög,eller högsta, prioritet. När kommittén har poäng-terat bohovet av ett övergripande förhållningssätttill genomförandet av barns rättigheter har den oftasagt att det behövs nationella riktlinjer eller enomfattande nationell strategi som speglar genom-förandet av hela konventionen. Den ser också dettasom både ett resultat av samordning och ett verktygför fortsatt samordning.

Den ger mer detaljerade råd om utvecklingen avoch innehållet i en sådan strategi i den allmännakommentaren nr 5:

»Kommittén lovordar utvecklingen av en övergri-pande nationell strategi eller handlingsplan förbarn som bygger på konventionens ramverk.Kommittén förväntar sig att konventionsstaternatar hänsyn till rekommendationerna i de samman-fattande slutsatserna om de periodiska rapporter-na när de utvecklar och/eller förnyar sina natio-nella strategier. Om en sådan strategi skall varaeffektiv bör den avse situationen för alla barn ochalla rättigheter i konventionen. Den bör utvecklasgenom en samverkansprocess, bl.a. med barn ochungdomar och personer som bor och arbetar till-sammans med dem … Om sådan samverkan medbarn skall vara meningsfull krävs ett särskilt barn-anpassat underlag och arbetssätt. Det handlar intebara om att barn skall få delta i de vuxnas arbete.«

»Särskild uppmärksamhet bör riktas mot attidentifiera och prioritera marginaliserade ochmissgynnade grupper av barn. Icke-diskrimine-ringsprincipen i konventionen kräver att alla rät-tigheter som konventionen garanterar också börerkännas för alla barn inom konventionsstaternasjurisdiktion … Icke-diskrimineringsprincipenhindrar inte att särskilda åtgärder vidtas för attminska diskriminering.«

»För att strategin skall bli ett maktmedel börden godkännas på regeringsnivå. Den bör ocksåkopplas till nationella utvecklingsplaner och fin-nas med i den nationella budgeten. I annat fall kanstrategin förbli marginaliserad utanför viktigabeslutsprocesser.«

»Strategin får inte endast vara en lista medgoda avsikter. Den måste innehålla en beskrivningav en hållbar process för att förverkliga barns rät-tigheter i hela landet. Den måste gå längre än tillpolitiska och principiella uttalanden och ställa uppverkliga, uppnåeliga mål för alla ekonomiska,sociala, kulturella, medborgerliga och politiskarättigheter för alla barn. Den övergripande natio-

Barnkonventionen

6220

nella strategin kan utarbetas som nationella hand-lingsplaner för olika sektorer, t.ex. för utbildningoch sjukvård, med specifika mål och målinriktadeåtgärder för genomförande och fördelning av eko-nomiska resurser och personal. Det är ofrånkom-ligt att prioriteringar måste göras, men inom stra-tegin får inte de detaljerade skyldigheter som kon-ventionsstaterna har accepterat enligt konventio-nen nonchaleras eller åsidosättas. Strategin måstefå tillräckliga ekonomiska och personella resur-ser.«

»Att utveckla en nationell strategi är ingentingsom görs vid ett enstaka tillfälle. När väl strateginhar utarbetats bör den spridas genom alla styran-de organ på olika nivåer och till allmänheten, bl.a.till barnen (översatt till såväl barnanpassade ver-sioner som lämpliga språk och former). Strateginbör innehålla arrangemang för övervakning ochständig översyn, för regelbunden uppdatering ochför periodiska rapporter till riksdagen och allmän-heten.« (crc/gc/2003/5, punkt 28–33.)

Olika globala möten, bl.a. världstoppmötet förbarn (1990), världskonferensen om mänskliga rät-tigheter (1993) och FN:s generalförsamlings speci-alsession om barn (2002) har efterlyst utvecklingav nationella handlingsplaner. Kommittén väl-komnar staternas utfästelser om att nå de mål somsattes upp i 2002 års specialsession om barn ochfastställdes i dokumentet som utgavs då, En världanpassad för barn:

»Men kommittén betonar att särskilda åtagandenvid globala möten inte på något sätt minskar kon-ventionsstaternas skyldigheter enligt konventio-nen. Inte heller gör utarbetandet av särskildahandlingsplaner efter specialsessioner att behovetav en övergripande genomförandestrategi för kon-ventionen minskar. Staterna bör införliva sinaåtgärder efter 2002 års specialsession och efterandra relevanta globala konferenser i sina övergri-pande genomförandestrategier för konventionensom helhet.« (crc/gc/2003/5, punkt 35.)

Samordning av genomförandet: behovet av permanenta system på regeringsnivåKommittén har klargjort att den ser genomföran-det som en fortgående process med krav på »per-manenta« system för detta på regeringsnivå. Sam-ordning är det viktigaste målet, tillsammans medatt barnen skall synas mer i ledningssammanhang:

»Det finns många formella och informella sätt attnå effektiv samordning, t.ex. genom särskildakommittéer för barn, som arbetar över departe-mentsgränser. Kommittén föreslår att konven-tionsstaterna, om de inte redan har gjort så,omprövar systemen ur perspektivet att konventio-nen skall genomföras, speciellt de fyra artiklarsom definierats som grundläggande principer …«

»Många konventionsstater har med framgångutvecklat ett särskilt departement nära regeringenscentrum, i vissa fall inom presidentens, premiärmi-nisterns eller statsrådens kontor, med målet attsamordna genomförandet och det politiska arbetetsom rör barn. Som noterats ovan får åtgärder i sågott som alla departement konsekvenser för barnsliv. Det är inte praktiskt genomförbart att läggaansvaret för alla tjänster för barn på ett enda depar-tement, och om så hade skett hade man riskeratytterligare marginalisering av barn i regeringssam-manhang. Men en särskild avdelning kan bidra tillsåväl det övergripande syftet att göra barn mersynliga i ledningssammanhang som till samord-ning för att säkerställa respekt för barns rättigheterinom regeringen och på alla styrande nivåer. För-utsättningen är att den får befogenhet på hög nivåoch rapporterar direkt till exempelvis premiärmi-nistern, presidenten eller en statsrådskommitté förbarn. En sådan avdelning kan få ansvar för attutveckla den övergripande strategin för barn ochövervaka genomförandet av konventionen liksomför att samordna rapportering enligt konventio-nen.« (crc/gc/2003/5, punkt 3–39.)

Kommittén menar att det råder brist på samordningmellan departement och andra regeringsorgan,mellan federala och centrala styrande organ ochprovinsiella, regionala eller lokala styrelser, mellanregering och offentliga och privata organ, bl.a. fri-villigorganisationer som arbetar med mänsk ligarättigheter och barns rättigheter, och inbördes mel-lan sådana organ.

DecentraliseringKommittén har kritiserat en alltför centraliseradbeslutsprocess och politik, men också uppmärk-sammat att decentralisering kan utgöra ett hot motförverkligandet av barns rättigheter. I den allmän-na kommentaren poängterar kommittén att decen-tralisering inte minskar statens skyldigheter:

»Kommittén har funnit att det i många fall måstebetonas att decentraliserad befogenhet genom

63

Artikel 4

21

delegering inte på något sätt minskar konven-tionsstaternas regeringars direkta ansvar för attfullgöra sina skyldigheter mot alla barn inomjurisdiktionen, oavsett statens struktur.«

»Kommittén påminner åter om att den statsom ratificerade eller tillträdde konventionen fort-farande under alla omständigheter har ansvaretför att säkerställa fullt genomförande av konven-tionen i hela jurisdiktionen. Vid delegering måstekonventionsstaterna se till att de myndighetersom får ansvaret också har ekonomiska, personellaoch andra resurser som krävs för att på ett effek-tivt sätt ansvara för genomförandet av konventio-nen. Konventionsstaternas regeringar måste hakvar makten att kräva att den delegerade admi-nistrationen eller de lokala myndigheterna arbetarhelt i överensstämmelse med konventionen. Demåste också inrätta permanenta övervakningssys-tem för att säkerställa att konventionen respekte-ras och tillämpas för alla barn inom jurisdiktionenutan åtskillnad. Dessutom måste det finnas garan-tier för att säkerställa att decentralisering ellerdelegering inte leder till diskriminering vad gälleråtnjutandet av rättigheter i olika regioner.«(crc/gc/2003/5, punkt 40–41.)

PrivatiseringKommittén noterar att privatiseringen av samhälls-service kan få allvarliga konsekvenser för erkännan-det och förverkligandet av barns rättigheter:

»Kommittén betonar att konventionsstaterna haren lagstadgad skyldighet att respektera och säker-ställa barns rättigheter så som de föreskrivs i kon-ventionen, vilket innefattar skyldigheten attsäkerställa att icke-statliga verksamheter fungerarenligt dess bestämmelser. Därmed har sådanaaktörer indirekta skyldigheter.«

»Kommittén betonar att även om den privatasektorn kan tillhandahålla tjänster, driva institu-tioner etc., minskar det inte statens skyldighet attsäkerställa fullt erkännande och förverkligande avkonventionens alla rättigheter för alla barn inomjurisdiktionen (artikel 2 [1] och 3[2]). Artikel 3(1)fastställer att barnets bästa skall komma i främstarummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett omde vidtas av offentliga eller privata organ. I artikel3(3) krävs att behöriga organ (med tillräcklig juri-disk kompetens) fastställer lämpliga normer förverksamheter, särskilt inom hälso- och sjukvårdoch vad avser personalens antal och lämplighet.Detta kräver noggrann tillsyn för att säkerställa

överensstämmelse med barnkonventionen. Kom-mittén föreslår att det inrättas ett permanentövervakningssystem eller en sådan process medsyftet att säkerställa att alla statliga och icke-statli-ga tillhandahållare av tjänster respekterar barn-konventionen.« (crc/ gc/ 2003/5, punkt 42–44.Se även artikel 3[2] och [3].)

Konsekvensanalys för barnKommittén har efterlyst processer som säkerställeratt barnets bästa kommer i främsta rummet vid allaåtgärder som rör barn (se artikel 3). I den allmännakommentaren nr 5 anges förutsättningarna:

»För att säkerställa att barnets bästa kommer ifrämsta rummet vid alla åtgärder som rör barn(artikel 3[ 1]), och att konventionens alla bestäm-melser respekteras vid utveckling av lagstiftningoch politik på alla nivåer, krävs en ständig bedöm-ning av vilka konsekvenser olika åtgärder har påbarnens liv (att förutse konsekvenserna av föresla-gen lag, politik eller budgetanslag som rör barnoch åtnjutandet av deras rättigheter) och utvärde-ring av konsekvenserna för barn (att utvärdera defaktiska konsekvenserna som genomförandet har).Processen bör byggas in i samhällsledningen påalla nivåer och så tidigt som möjligt i den politiskaprocessen.«

»Övervakning och utvärdering av det egnaarbetet är en skyldighet för regeringarna. Menkommittén anser att det också är väsentligt medoberoende övervakning av vilka framsteg somgörs i riktning mot ett genomförande. Den kangöras av parlamentariska kommittéer, frivilligor-ganisationer, akademiska institutioner, yrkesför-eningar, ungdomsgrupper eller oberoende institu-tioner för mänskliga rättigheter …«

»Kommittén lovordar vissa stater som harantagit lagar som kräver att det utarbetas formellaverktyg för konsekvensanalys och att de presente-ras för parlament och/eller allmänheten. Varje statbör överväga hur den kan säkerställa överensstäm-melse med artikel 3(1) och göra det på ett sätt somytterligare synliggör samverkan med barn i detpolitiska arbetet och lyhördheten för deras rättig-heter.« (crc/gc/2003/5, punkt 45–47.)

Budget och budgetanalysKommittén har betonat att staternas skyldighet attgenomföra ekonomiska, sociala och kulturella rät-tigheter »till det yttersta av sina tillgängliga resur-ser« innebär att en budgetanalys måste göras.

Barnkonventionen

6422

Det är mycket ovanligt att barn syns i regering-arnas ekonomiska handlingsplaner så som kom-mittén anser att de borde. De flesta departementhar ingen uppfattning om hur stor andel av derasbudget som används för barn, och det är få som vetvilka konsekvenser deras utgifter får för barn.Kommittén har betonat att övervakning och utvär-dering på detta område, liksom på alla andra, ärväsentligt för effektiva genomförandestrategier:

»Det finns ingen stat som kan säga om den upp-fyller barns ekonomiska, sociala och kulturella rät-tigheter ’till det yttersta av sina tillgängliga resur-ser’ enligt artikel 4, om den inte kan ange hur stordel av nationella och andra budgetar som anslåstill den sociala sektorn, och hur stor del av densom i sin tur går till barn, direkt och indirekt.Några stater har hävdat att det inte är möjligt attanalysera en nationell budget på det sättet. Menandra har gjort så och lägger fram en årlig ’budgetför barn’. Kommittén behöver veta vilka steg somtas på alla ledningsnivåer för att säkerställa attekonomisk och social planering, budgetbeslut ochandra beslut sätter barnets bästa i främsta rummetoch att barn, även särskilt marginaliserade ochmissgynnade grupper av barn, skyddas mot nega-tiva effekter av ekonomisk politik eller ekonomisknedgång.« (crc/gc/ 2003/5, punkt 51.)

Kommittén har ständigt på olika sätt kommenteratbudgetfrågor när den har granskat staternas rap-porter. Den totala andelen av nationella och lokalabudgetar som anslås till sociala handlingsprogrammåste vara tillräcklig, och det måste finnas tillräck-liga budgetbestämmelser för att skydda och främjabarns rättigheter. Brist på tillgängliga resurser kaninte användas som skäl för att inte etablera hand-lingsprogram för social trygghet och socialaskydds nät.

Nationella organ som arbetar med övergripandebudgetar måste kopplas direkt till dem som arbetarpolitiskt med barnfrågor och med att genomförabarnkonventionen. Kommittén har uttryckt oro förvilka konsekvenser skatteflykt och korruption fårför tillgängliga resurser.

Effekter av övergång till marknadsekonomi ochandra påtvingade anpassningar av ekonominKommittén har varit mycket lyhörd för vilka kon-sekvenser den världsomfattande lågkonjunkturen,anpassningar av ekonomin och neddragningar somkom under 1990-talet har fått för barnen. Staterna

måste minimera de negativa effekterna av struktur -anpassningsprogram och besparingar för barnen,och de mest utsatta barnens behov måste priorite-ras. Kommittén har ständigt uttryckt oro över dekonsekvenser som övergången till marknadseko-nomi får för barn och upprepar detta i den allmän-na kommentaren nr 5:

»Med betoning på att ekonomisk politik alltid fårkonsekvenser för barns rättigheter har kommitténdjupt oroats av de negativa konsekvenser somstrukturanpassningsprogram och övergång tillmarknadsekonomi ofta får för barnen. Skyldighe-terna att genomföra artikel 4 och andra bestäm-melser i konventionen kräver noggrann övervak-ning av vilka konsekvenserna blir av sådana för-ändringar och anpassningar av politiken för attskydda barns ekonomiska, sociala och kulturellarättigheter.« (crc/gc/2003/5, punkt 52.)

Ekonomiska sanktioner och respekt för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturellarättigheter gav 1997 ut en allmän kommentar omförhållandet mellan ekonomiska sanktioner ochrespekten för ekonomiska, sociala och kulturellarättigheter. Kommittén noterar att ekonomiskasanktioner »nästan alltid får dramatiska följder«för de rättigheter som erkänns i Internationella kon-ventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättig-heter. Sålunda orsakar de t.ex. ofta »betydandestörningar i fördelningen av mat, läkemedel ochhygienprodukter. Matens kvalitet äventyras liksomtillgången till rent dricksvatten. De vållar ocksåproblem i grundläggande sjukvårds- och utbild-ningssystem och undergräver rätten till arbete …«I den allmänna kommentaren betonas vikten av attminimera de negativa konsekvenserna av sanktio-ner för utsatta grupper i samhället, bl.a. barn (hri/gen/1/Rev.8, punkt 3, s. 51–52).

FN:s barnrättskommitté har riktat uppmärk-samhet mot denna allmänna kommentar i de sam-manfattande slutsatserna för några stater som harerfarenhet av sanktioner.

Övervakning och datainsamling Kommittén har ofta noterat att utan tillräckligdatainsamling, även uppdelade data, är det omöj-ligt att bedöma i vilken utsträckning konventionenhar genomförts. I den allmänna kommentaren nr 5poängterar kommittén att »egen övervakning ochutvärdering är regeringarnas skyldighet«:

65

Artikel 4

23

»Insamling av tillräckliga och pålitliga data ombarn, uppdelade så att det är möjligt att identifieradiskriminering och/eller skillnader i hur rättighe-terna förverkligas, är en väsentlig del av genomfö-randet. Kommittén påminner konventionsstater-na om att datainsamlingen bör sträcka sig överhela barndomen, upp till 18 års ålder. Den börockså samordnas över hela jurisdiktionen för attsäkerställa nationellt tillämpliga indikatorer. Sta-terna bör samarbeta med lämpliga forskningsin-stitut och ha som mål att bygga upp en fullständigbild av framstegen mot genomförande, med såvälkvalitativa som kvantitativa studier. Riktlinjernaför periodiska rapporter efterlyser detaljerad, upp-delad statistisk och annan information som täckeralla konventionens områden. Det är väsentligtinte enbart för att inrätta effektiva system fördatainsamling, utan också för att säkerställa att dedata som samlas in utvärderas och används för attbedöma hur genomförandet fortskrider, för attidentifiera problem och som underlag i det politis-ka arbetet med barnfrågor. Utvärdering kräverutveckling av indikatorer i förhållande till alla rät-tigheter som garanteras i konventionen.«

»Kommittén lovordar de konventionsstatersom har infört årlig publicering av omfattanderapporter om tillståndet för barns rättigheter överhela jurisdiktionen. Om sådana rapporter publice-ras, sprids och diskuteras, bl.a. i parlamentet, kandet utgöra fokus för ett brett allmänt engagemangför att genomföra konventionen. Översättningar,bl.a. till barnanpassade versioner, är väsentliga föratt engagera barn och minoritetsgrupper i proces-sen.«

»Kommittén betonar att det i många fallendast är barnen själva som kan visa om deras rät-tigheter är fullt erkända och förverkligade. Attintervjua barn och låta dem utföra en del av forsk-ningsarbetet (med lämpliga säkerhetsåtgärder)kommer sannolikt att vara ett viktigt sätt för attt.ex. ta reda på i hur stor utsträckning deras med-borgerliga rättigheter respekteras i familjen, sko-lan etc. Det gäller bl.a. den centrala rättigheten iartikel 12: att få sina åsikter hörda och vederbörli-gen beaktade.« (crc/gc/2003/5, punkt 48–50.)

I Riktlinjer för periodiska rapporter (reviderade 2005)efterlyser kommittén detaljerad statistik och annaninformation för de flesta artiklarna.

Kommittén anser att även oberoende övervak-ning av framstegen mot ett genomförande är väsent-lig, bl.a. av parlamentariska kommittéer, frivillig -

organisationer, akademiska institutioner, yrkes för -eningar, ungdomsgrupper och oberoende institutio-ner för mänskliga rättigheter. I den allmänna kom-mentaren nr 2 (2002) om »Den roll oberoendenationella institutioner för mänskliga rättigheterspelar i arbetet med att främja och skydda barnetsrättigheter« noterar kommittén att oberoende insti-tutioner för mänskliga rättigheter kompletterareffektiva regeringsstrukturer för barn. Den väsentli-ga faktorn är att de är oberoende:

»Rollen för nationella institutioner för mänskligarättigheter är att självständigt övervaka i vilkenutsträckning staten har genomfört barnkonven-tionen och att den gör allt den kan för att säker-ställa barns rättigheter. Även om detta kräver attinstitutionen utvecklar projekt för att än merfrämja och skydda barns rättigheter, bör det inteleda till att regeringen delegerar övervaknings-skyldigheten till den nationella institutionen. Detär väsentligt att institutionerna förblir helt fria attsätta sin egen agenda och besluta om egna aktivi-teter.« (crc/gc/2002/2, punkt 25.)

Samhällets delaktighetKommittén har framhållit att även om genomfö-randet är konventionsstaternas skyldighet börsamordning och åtgärder för att genomföra kon-ventionen sträcka sig längre än till regeringen, uttill alla delar av samhället, och den lyfter fram attdet är nödvändigt att barnen är delaktiga:

»Enligt kommittén sträcker sig ansvaret för attrespektera och säkerställa barns rättigheter i prak-tiken längre än till staten, de statliga tjänsternaoch institutionerna och omfattar även barn, för-äldrar och den utökade familjen, andra vuxna ochicke-statliga tjänster och organisationer …«

»Som redan noterats krävs i artikel 12 … attbarns åsikter vederbörligen beaktas i alla frågorsom rör barn, vilket uppenbarligen omfattargenomförandet av ’deras’ konvention.«

»Staten bör arbeta nära olika frivilligorganisa-tioner i ordets vidaste bemärkelse, men respekteraderas oberoende. Sådana organisationer omfattart.ex. dem som arbetar för mänskliga rättigheter,barn- och ungdomsledda organisationer och ung-domsgrupper, föräldra- och familjegrupper, reli-giösa grupper, akademiska institutioner ochyrkesföreningar. Frivilligorganisationerna speladeen väsentlig roll i arbetet med att formulera kon-ventionen, och det är nödvändigt att de deltar i

Barnkonventionen

6624

genomförandeprocessen.« (crc/gc/2003/5,punkt 56–58.)

»Kommittén välkomnar att frivilligorganisationergår samman i förbund som engagerar sig i att främ-ja, skydda och övervaka de mänskliga rättigheternaför barn. Den uppmanar regeringarna att stödjadem utan att styra dem och att utveckla positivaformella och informella relationer med dem. Frivil-ligorganisationernas engagemang i rapporterings-processen enligt konventionen, vilket faller inunder ’kompetenta organ’ enligt artikel 45(a), har imånga fall verkligen satt fart på såväl genomföran-deprocessen som rapporteringen. … Kommitténunderstryker i rapporteringsriktlinjerna att proces-sen med att utarbeta en rapport ’bör uppmuntraoch underlätta allmänhetens delaktighet i ochgranskning av regeringens politik’. Samarbete medmedierna kan vara värdefullt i genomförandepro-cessen.« (crc/gc/ 2003/ 5, punkt 59.)

Medvetandehöjning och utbildning Kommittén har kopplat skyldigheten i artikel 42,att »göra konventionens bestämmelser och princi-per allmänt kända bland såväl vuxna som barn«,till artikel 4 (se artikel 42).

Oberoende institutioner för barns mänskliga rättigheter Kommittén anser att varje stat behöver en obero-ende institution för mänskliga rättigheter som haransvar för att främja och skydda barns rättigheter. Iden andra allmänna kommentaren »Den roll obe-roende nationella institutioner för mänskliga rät-tigheter spelar i arbetet med att främja och skyddabarnets rättigheter« (crc/gc/2002/2) noterarkommittén att det viktigaste är att institutionen,oavsett hur den ser ut, självständigt och effektivtkan övervaka, främja och skydda barns rättigheter.När kommittén granskar landrapporterna rekom-menderar den ständigt att det inrättas oberoendeinstitutioner för mänskliga rättigheter: en barn-ombudsman, en kommission eller kommissionär,eller att fokus på barns rättigheter utvecklas inomen nationell kommission för mänskliga rättighetereller en institution för en allmän ombudsman.

Där sådana institutioner redan har inrättatsefterlyser kommittén att staterna granskar derasstatus och effektivitet när det gäller att främja ochskydda barns rättigheter.

Kommittén förklarar att även om både vuxnaoch barn behöver oberoende nationella institutio-

ner för att skydda sina mänskliga rättigheter, finnsdet extra starka skäl att ge barns mänskliga rättig-heter särskild uppmärksamhet:

»Dessa innefattar det faktum att barns utveck-lingssituation gör dem särskilt utsatta för kränk-ningar av de mänskliga rättigheterna, att hänsynfortfarande sällan tas till deras åsikter, att de fles-ta barn inte får rösta och inte kan ha en menings-full roll i den politiska processen där det fattasbeslut om regeringens ställningstaganden ommänskliga rättigheter, att barn möter betydandeproblem när de drar nytta av rättssystemet för attskydda sina rättigheter eller söka gottgörelse närderas rättigheter har kränkts, och att barn oftahar begränsad tillgång till organisationer som kan skydda deras rättigheter.« (crc/gc/ 2002/2, punkt 5.)

Kommittén noterar att speciella oberoende institu-tioner för barns mänskliga rättigheter, ombudsper-soner eller kommissionärer för barns rättigheterhar inrättats i allt fler konventionsstater. När resur-serna är begränsade måste det säkerställas att detillgängliga resurserna används som mest effektivti arbetet med att främja och skydda de mänskligarättigheterna för alla barn. I detta sammanhang ärdet sannolikt bäst att utveckla en nationell institu-tion för mänskliga rättigheter på bred basis med ettsärskilt fokus på barn. Den bör i sin struktur haantingen en kommissionär med särskilt ansvar förbarns rättigheter eller en särskild avdelning medmotsvarande ansvar. Kommittén understryker»det väsentliga i att arbetet med att främja ochskydda barns rättigheter blir huvudinriktningenoch att alla institutioner för mänskliga rättigheter iett land arbetar nära tillsammans i detta syfte«(crc/gc/2002/2, punkt 6–7).

I samma allmänna kommentar betonas attnationella institutioner för mänskliga rättigheterbör inrättas i överensstämmelse med Principerna omnationella institutioners status och funktion när det gälleratt skydda och främja mänskliga rättigheter (Parisprin-ciperna) som antogs av generalförsamlingen 1993.Dessa minimistandardregler ger vägledning försådana institutioner vad gäller inrättande, kompe-tens, ansvar, sammansättning, självständighet ocharbetsmetoder (crc/gc/ 2002/ 2, punkt 4).

Institutionerna bör om möjligt ha sina rötter igrundlagen och måste åtminstone finnas med ilagstiftningen:

67

Artikel 4

25

»Det är kommitténs åsikt att deras mandat börvara så brett som möjligt för att främja och skyddamänskliga rättigheter och inbegripa barnkonven-tionen, de fakultativa protokollen och andra rele-vanta instrument för mänskliga rättigheter. Däri-genom täcker de på ett effektivt sätt in barnsmänskliga rättigheter, särskilt deras medborgerli-ga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturellarättigheter …«

»Institutionerna bör ha nödvändiga befogen-heter för att kunna fullgöra sitt mandat effektivt,bl.a. befogenhet att höra olika personer och attskaffa de upplysningar och dokument som behövsför att bedöma sådana situationer som ligger inomderas kompetensområde. Dessa befogenheter böromfatta främjande och skydd av alla barns rättig-heter inom konventionsstatens jurisdiktion medavseende inte bara på statliga utan alla relevantaoffentliga och privata enheter.« (crc/gc/2002/2punkt 8–9.)

De nationella institutionerna för mänskliga rättig-heter måste också ha rätt att självständigt och varför sig rapportera direkt om läget för barns mänsk-liga rättigheter till offentliga och parlamentariskaorgan. I detta avseende måste konventionsstaternasäkerställa att det hålls en årlig debatt i parlamentetså att parlamentarikerna har möjlighet att diskute-ra de nationella institutionernas arbete vad gällerbarns rättigheter och om staten följer barnkonven-tionen (crc/gc/2002/2, punkt 18).

De nationella institutionerna för mänskliga rät-tigheter bör inrättas genom en process som byggerpå rådgivning, delaktighet och insyn. De bör halämpliga tillsättningsförfaranden med möjlighet tillinsyn, bl.a. en öppen, konkurrensbetonad urvalspro-cess. För att säkerställa sitt oberoende måste de hatillräckliga resurser och vara fria från olika former avekonomisk kontroll som kan påverka deras oberoen-de (crc/gc/2002/2, punkt 10). De måste ha befo-genhet att pröva enskilda klagomål och ansökningaroch att göra utredningar, bl.a. sådana som inkommitför barns räkning eller direkt från barn:

»För att kunna genomföra sådana utredningareffektivt måste de ha befogenhet att såväl förmåpersoner att vittna som att förhöra dem, ha till-gång till relevant dokumenterad bevisning ochtillträde till inrättningar för frihetsberövade. Dehar också skyldighet att försöka säkerställa attbarn får effektiv gottgörelse, oberoende rådgiv-ning och tillgång till företrädare och klagomålsför-

faranden, om deras rättigheter kränks. När så ärlämpligt får institutionerna genomföra medlingvid klagomål.«

»Institutionerna för mänskliga rättigheter börha befogenhet att hjälpa barn att ta deras ärendentill domstol, innefattande (a) att ta upp ärendensom rör barn i institutionens namn och (b) attingripa i domstolsärenden för att informera rättenom de mänskliga rättigheter som ärendet gäller.«(crc/gc/2002/2, punkt 13–14.)

Kommittén lyfter fram vikten av att institutioner-na upprättar och bibehåller direkt kontakt medbarn:

»Institutionerna bör vara tillgängliga för barn,geografiskt och fysiskt. I enlighet med artikel 2bör de aktivt nå ut till alla grupper av barn, sär-skilt de mest utsatta och missgynnade, såsom(men inte begränsat till) omhändertagna eller fri-hetsberövade barn, minoritets- och urbefolknings-barn, barn med funktionshinder, fattiga barn,asylsökande och migrerande barn, gatubarn ochbarn med särskilda behov inom kultur, språk,sjukvård och utbildning. Lagstiftningen om dessainstitutioner bör omfatta rätten att ta del av vill-koren för barns privatliv i alla former av alternativomvårdnad och till alla institutioner som omfattarbarn.« (crc/gc/2002/, punkt 15.)

»Kommittén påminner om att nationella insti-tutioner för mänskliga rättigheter har en nyckelrollnär det gäller att främja respekten för barns åsikteri alla frågor som rör dem, som det uttrycks i artikel12, från regeringen och hela samhället. Den grund-läggande principen bör tillämpas vid inrättandetoch organisationen av nationella institutioner förmänskliga rättigheter och i deras verksamhet.Institutionerna måste säkerställa att de har direktkontakt med barn och att barn på lämpligt sätt blirdelaktiga i arbetet och rådfrågas. Barnråd kan t.ex.skapas som rådgivande organ till institutionernaför att underlätta att barn blir delaktiga i frågorsom rör dem. Institutionerna bör skapa särskiltanpassade handlingsprogram för rådgivning ochfantasifulla kommunikationsstrategier för attsäkerställa fullständig överensstämmelse med arti-kel 12.« (crc/gc/2002/2, punkt 16–17.)

I den allmänna kommentaren betonas att institu-tionerna bör bidra i rapporteringsprocessen enligtbarnkonventionen oberoende av regeringen (crc/gc/2002/2, punkt 20–24; se artikel 44).

Barnkonventionen

6826

Internationellt samarbete för genomförandeI kommentaren om allmänna åtgärder för genomfö-rande har kommittén uppmanat många länder attsöka och använda internationellt samarbete ochtekniskt stöd. Den har också uppmuntrat givarlän-der att säkerställa att deras biståndsprogram följerkonventionens grunddrag och klart prioriterar bar-nen. I den allmänna kommentaren nr 5 konstateras:

»I artikel 4 betonas att genomförandet av konven-tionen är en samarbetsövning för världens länder.Denna artikel och andra i konventionen lyfterfram behovet av internationellt samarbete. IFörenta nationernas stadga (artiklarna 55 och 56)identifieras de övergripande ändamålen medinternationellt ekonomiskt och socialt samarbete,och medlemmarna förbinder sig att enligt stadgan’såväl samfällt som var för sig vidtaga åtgärder isamarbete med organisationen’ för att uppnå des-sa ändamål. I FN:s millennieförklaring och vidandra globala möten, bl.a. FN:s generalförsam-lings specialsession om barn, har stater förbunditsig att i synnerhet samarbeta internationellt föratt undanröja fattigdom.«

»Kommittén ger konventionsstaterna rådet attkonventionen bör utgöra ramverk för internatio-nellt utvecklingsbistånd som är direkt eller indi-rekt relaterat till barn och att givarländernashandlingsprogram bör vara rättighetsbaserade.Kommittén uppmanar staterna att uppfylla inter-nationellt överenskomna mål, bl.a. FN:s mål förinternationellt utvecklingsbistånd på 0,7 procentav bruttonationalprodukten. Detta mål upprepa-des tillsammans med andra mål i Monterreyöver-enskommelsen, som utarbetades efter 2002 årsinternationella konferens om utvecklingsfinansie-ring. Kommittén uppmuntrar konventionsstater-na som får internationellt bistånd att anslå enbetydande del av det biståndet specifikt för barn.Kommittén förväntar sig att konventionsstaternaskall kunna definiera den summa och andel av detinternationella biståndet som på årlig basis öron-märks för genomförandet av barns rättigheter.«

»Kommittén stödjer målen i 20/20-initiati-vet, att alla skall ha tillgång till grundläggandesocialtjänst av god kvalitet och att ansvaret fördetta skall delas mellan utvecklings- och givar-länder. Kommittén noterar att internationellamöten som hållits för att granska framstegen harkommit till slutsatsen att många stater kommeratt ha svårt att uppfylla grundläggande ekono-miska och sociala rättigheter såvida inte ytterli-gare resurser anslås och effektiviteten i resurstill-delningen ökar. Kommittén noterar och upp-muntrar ansträngningar som görs för att minskafattigdomen i de mest skuldsatta länderna genomstrategidokument om minskad fattigdom. Lik-som den centrala, landledda strategin för att nåmillennieutvecklingsmålen måste strategidoku-menten innefatta ett starkt fokus på barns rättig-heter. Kommittén uppmanar regeringar, givareoch samhället i stort att säkerställa att barn harhög prioritet vid utvecklingen av strategidoku-ment och sektorprogram för utveckling. Bådestrategidokument och sektorprogram bör speglaprinciperna om barns rättigheter och ha ett holis-tiskt förhållningssätt som sätter barn i centrumoch erkänner att de är medborgare med rättighe-ter. Dokumenten bör innehålla ut vecklingsmålsom är relevanta för barn.« (crc/ gc/ 2003/5,punkt 60–62.)

Kommittén uppmuntrar staterna att när så ärlämpligt tillhandahålla och använda tekniskt bi -stånd från bl.a. UNICEF, Kommissariatet förmänskliga rättigheter och andra FN- och FN-rela-terade organ. Konventionsstaterna uppmuntras attanmäla sitt intresse för sådant tekniskt bistånd isina rapporter enligt konventionen. Alla organisa-tioner inom eller med anknytning till FN som ärinvolverade i att främja internationellt samarbeteoch tekniskt bistånd, liksom Världsbanksgruppen,Internationella valutafonden och Världshandelsor-ganisationen, bör vägledas av konventionen ochlåta barns rättigheter bli en huvudinriktning i allasina aktiviteter (crc/gc/2003/5, punkt 63–64).

69

Artikel 4

27

Artikel 4 i SverigeDe stater som har anslutit sig till barnkonventio-nen skall, enligt artikel 4, vidta alla lämpliga åtgär-der för att genomföra rättigheterna som tillkom-mer barn till följd av konventionens bestämmelser.Hur konventionens bestämmelser skall genomförasär upp till varje enskild stat att besluta om; konven-tionen tar inte ställning till detta.

Konventionen inkluderar alla typer av mänskli-ga rättigheter, såväl de ekonomiska, sociala ochkulturella som de politiska och medborgerliga. Detgörs ingen åtskillnad i konventionen mellan dessarättigheter utan de utgör delar av samma helhet(ud info Konventionen om barnets rättigheter,2006).

Barnkommittén skrev bl.a. följande om genom-förandet av konventionen i sitt slutbetänkande,Barnets bästa i främsta rummet.

»Genomförandet av barnkonventionen är ettpolitiskt ansvar för staten, inte bara för regeringoch riksdag utan för alla myndigheter och offentli-ga organ. Landets inre förvaltningsstruktur påver-kar inte statens ansvar. Genom åtagandet i kon-ventionen är staten skyldig att vidta sådana åtgär-der att rättigheterna verkligen genomförs ochkommer alla barn i landet till godo. … Det räcker… inte med att konventionen återspeglas i dennationella lagstiftningen. För att säkerställa barn-ets rättigheter krävs en kombination av åtgärder,varav lagstiftning är en. Andra åtgärder kan varaatt åstadkomma effektiva styrmedel, opinionsbild-ning och upplysning.« (sou 1997:116, s. 18–19.)

»Varje stat är skyldig att se till att barnkonven-tionens rättigheter införlivas med den nationellalagstiftningen. Konventionen tar inte ställning tillhur det skall ske, utan överlämnar till staterna attvidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder.« (sou1997:116, s. 77–78.)

Frågan om att inkorporera barnkonventionen i svensk rättI Sverige används två metoder för att införliva kon-ventioner med svensk rätt: transformering respek-tive inkorporering. Vid transformering undersöksförst i vad mån konventionens bestämmelser harmotsvarighet i svensk rätt. Om gällande rätt ansesstå i överensstämmelse med konventionen är dettillräckligt att konstatera att så är fallet. Men omdet i stället visar sig att svensk lag saknar motsva-righet till konventionens bestämmelser eller till

och med inne håller regler som strider mot dessa,omarbetas (transformeras) de delar av konven-tionstexten som behöver införlivas med svensk rätttill svensk författningstext. Inkorporering innebäratt det i lag föreskrivs att bestämmelserna i en kon-vention skall gälla i Sverige. I och med detta blirden ursprungliga konventionstexten gällandesvensk lag. Om konventionstexten har skrivits påett annat språk än svenska brukar en svensk över-sättning publiceras vid sidan av konven tionstexten(sou 1997:116, s. 79). Den europeiska konventio-nen om skydd för de mänsk liga rättigheterna ochde grundläggande friheterna (som oftast benämnsEuropakonventionen) är ett exempel på en konven-tion som har inkorporerats och som därmed i sinhela lydelse är svensk rätt.

Barnkommittén övervägde i sitt arbete fråganom transformering eller inkorporering och kom tillslutsatsen att den valda vägen med transformeringvar att föredra även i fortsättningen. Barnkommit-tén motiverade sitt ställningstagande på följandesätt.

»Barnkonventionen innehåller många relativtvaga formuleringar och ett icke obetydligt inslagav artiklar som siktar till ett gradvist genomföran-de, som är svåra att direkt tolka av en domstol.Barnkonventionens genom förande är en politiskprocess. För ett land med så omfattande barnrätts-lig lagstiftning som Sverige finns det inte mycketatt vinna på att ge barnkonventionen status avnationell lag. Viktigare är att det sker en ordentliggenom gång av att lagarna stämmer överens medkonventionen och att konventionens anda ochinnebörd i fortsättningen beaktas i varje lagstift-ningsområde. Vi menar att tolkningen av barn-konventionen bör göras politiskt av riks dagen,som därvid kan stifta de lagar som krävs för atträttigheterna i barnkonventionen bäst skall slåigenom.« (sou 1997:116, s. 19.)

Då riksdagens socialutskott två år senare behandla-de regeringens proposition 1997/98:182, Strategi föratt förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter iSverige m.m. berördes också frågan om huruvidainkorporering borde ske. Socialutskottet ansåg attbarnkonventionen inte skulle inkorporeras i svensklagstiftning. Utskottet ansåg att »tolkningen avkonventionen bör göras av riksdagen för att rättig-heterna i konventionen skall slå igenom på ett sätt

70

Barnkonventionen

28

som ger barnen det bästa skyddet« (bet. 1998/ 99:SoU6, s. 21). Frågan om inkorporering av barnkon-ventionen i svensk rätt har efter utskottets uttalan-de inte tagits upp från politiskt håll.

Systemet med transformation av barnkonven-tionens bestämmelser till svensk rätt har såledeskommit att tillämpas. I vissa lagar, såsom föräldra-balken, fanns bestämmelser om barnets bästa redaninnan det svenska tillträdet till konventionen. Menefter tillträdet har fler lagar fått ett avtryck av kon-ventionen, framför allt av artikel 3 om barnets bäs-ta och artikel 12 om barnets rätt att komma till tals,och i de lagar som redan innan hade bestämmelseri linje med konventionen har bestämmelserna för-stärkts. De svenska lagar som numera innehållerbestämmelser som bygger på konventionens prin-ciper eller vars bestämmelser har förstärkts tackvare dessa, är bland andra föräldrabalken, namnla-gen (1982:670), socialtjänstlagen (2001:453), lagen(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård avunga och utlännings lagen (2005:716).

Andra åtgärder för att genomföra konventionen, t.ex. kommunernas rollFN:s barnrättskommitté har i sina sammanfattan-de slutsatser för Sveriges del uttryckt oro över attdet svenska förvaltningssystemet med stark decen-tralisering av ansvar och bestämmande rätt tillkommunerna kan innebära möjliga negativa effek-ter för barn och deras familjer, beroende på i vilkenkommun eller del av kommun man bor, och attdetta inte är förenligt med konventionens bestäm-melser.

Till exempel uttryckte kommittén i de andra sam-manfattande slutsatserna oro över att decentralise-ringen till kommunerna leder till en risk för att barnoch familjer får olika till gång till samhällets serviceberoende på hur kommunen de bor i efter leverbarnkonven tionen. Kommittén uppmanade rege-ringen att öka ansträngningarna för att säkerställakommunernas efterlevnad av och respekt för barn-konventionen. Kommittén noterade också att denkonjunkturnedgång som drabbade Sverige underperioden 1991–1993 ledde till ekono miska åtstram-ningsåtgärder som haft effekt på barn, och att dettagav anledning till oro vad gällde genomförandet avkonventionen då vissa kommuner bl.a. beslutat omnedskär ningar i utbildning och social service. Kom-mittén rekommen derade en översyn av budgetned -skärningarna och förnyade ansträngningar i attgenomföra konventionen till det yttersta av sinatillgängliga resurser, i enlighet med artikel 4.

I den tredje svenska rapporten till barnrätts -kommittén lämnade den svenska regeringen följan-de redogörelse för kommunernas och landstingensroll i förhållande till staten och dess beslutsfattandei frågor som rör barn och unga.

»Sverige är ett starkt decentraliserat land. Detmesta av den samhälleliga verksamheten som rörbarn beslutas av kommuner och landsting. Statendetaljstyr inte de budgetar som beslutas av kom-muner och landsting. Det är upp till var och en avdem att besluta om hur mycket pengar de vill läg-ga på barn och unga, så länge de uppfyller de lagli-ga krav som ställs.« (Sveriges tredje rapport tillFN:s barnrättskommitté, 2002, s. 16.)

I de tredje sammanfattande slutsatserna, 2005, rekom-menderade barnrättskommittén att det skulle ska-pas en permanent struktur omfat tande såväl enskil-da organisationer som relevanta departement,landsting och kommuner för samordning på allanivåer av alla aktörers åtgärder för genom förandetav konventionen och av kommitténs sammanfat-tande slutsatser.

Vidare menade kommittén att den hade fåttuppfattningen att konventionens andemening inteär tillräckligt känd och kan förstås på egen hand avbarn själva och av alla yrkesgrupper som arbetarmed och för barn, i synnerhet av dem inom rätts -väsendet, bland politiker och på kommunnivå.Kommittén uppmuntrade därför till fortsatta an -sträng ningar för att erbjuda adekvat och systema-tisk utbildning samt beroende på behovet enökning av uppmärksamheten på barnets rättighe-ter både bland barn och bland yrkesgrupper somarbetar med och för barn, i synnerhet för dem somarbetar inom polisväsendet samt för riksdagsleda-möter, domare, advokater, personalen inom hälso-och sjukvården, lärare, administratörer på skoloroch andra relevanta yrkesgrupper.

För att göra konventionens rättigheter mer kän-da bland barn har regeringen givit Barnom buds -mannen i uppdrag att ta fram ett informationsma-terial. Informationsmaterialet Jag vill säga något!riktar sig till barn i olika åldrar och finns i tre olikaversioner: för barn 5–9 år, 9–13 år och 13–16 år.Varje informations material innehåller också enhandledning för vuxna som förklarar innehållet ibarn konven tionen och innehåller diskussionsfrå-gor, referenser till läroplanen och pedagogiskaövningar. Se vidare Barnombudsmannens hemsidawww.bo.se.

71

Artikel 4

29

Barnombudsmannen Barnrättskommittén rekommenderade i de förstasammanfattande slutsatserna att det i Sverige skulleinrättas en övervakningsmekanism och indikatorerför att mäta fram stegen i tillämp ningen av lagstift-nings- och andra åtgärder för att skydda barnetsrättigheter (punkt 10).

Den 1 januari 1993 bildades myndigheten Barn-ombudsmannen. Barnombudsmannen har ett dub-belt uppdrag. Det är dels att som ombudsman före-träda barns och ungas rättigheter och intressen isamhället mot bakgrund av Sveriges åtagandeenligt barnkonventionen, dels att driva på genom-förandet och bevaka efterlevnaden av konventio-nen och därvid särskilt uppmärksamma att lagaroch andra författningar och tillämpningen av dessastämmer överens med konven tionen. Barnom-budsmannen har också rättsliga befogenheter attuppmana förvaltnings myndig heter, kommuneroch landsting att lämna uppgifter om åtgärder somhar vidtagits för att förverkliga barnkonventionen iden egna verksamheten och kalla dessa till över-läggningar. Som ombudsman står det Barnom-budsmannen fritt att själv prioritera såväl arbets-sätt som frågor. Som myndighet regleras Barnom-budsmannens närmare verksamhet och inriktninghuvudsakligen genom de årliga regleringsbreven.

I de tredje sammanfattande slutsatserna rekom-menderade kommittén att regeringen skulle över-väga att ge Barnombudsmannen behörighet attutreda individuella klagomål.

I mars 1998 hade regeringen beslutat att ge ensärskild utredare i uppdrag att göra en översyn avBarnombudsmannens verksamhet. Utredarenföreslog i sitt betänkande (sou 1999:65 Barnom-budsmannen) bl.a. att Barnombudsmannens om -budsmannaroll skulle renodlas och stärkas medanmyndighets rollen skulle tonas ned. Barnombuds-mannens roll skulle där med bli mer tydlig. Utred-ningen behandlade också frågan om huruvidaBarnombuds mannen skulle få mandat att handläg-ga enskilda ärenden men lade inte fram någotsådant förslag, främst eftersom ombudsmannens

resurser var otillräckliga för ett sådant utvidgatuppdrag. Utredningen ansåg att uppdraget förBarnombudsmannen alltjämt skulle vara att arbetagene rellt genom att utifrån barnkonventionen häv-da barns och ungdomars mänskliga rättigheter.Ändringarna trädde i kraft i juli 2002 (se prop.2001/02:96, En förstärkt barnombudsman).

I mars 2007 beslutade regeringen att ge Stats-kontoret i uppdrag att göra en översyn av myn dig -hets strukturen för barnpolitiken. En utgångspunktför uppdraget, som skall redovisas i oktober 2007,är att se över Barnombudsmannens uppdrag somombudsman samt den myn dighetsverksamhet somombudsmannen bedriver. Statskontoret skall före-slå hur barnpolitiken bör organiseras och analyseraför- och nackdelar med olika alternativ.

BiståndArtikel 4 uttrycker också att vad gäller de s.k. eko-nomiska, sociala och kulturella rättigheterna skalläven, där så behövs, internationellt samarbetekomma i fråga. Detta in kluderar bistånd. Ävenandra artiklar i konventionen lyfter fram behovetav internationellt samarbete, exempelvis artikel 24om hälso- och sjukvård. För biståndsgivande länderinnebär konventionen en uppmaning till ett merbarninriktat biståndsprogram. Detta är en viktigpunkt i konventionens förverkligande. Skrivning-arna om internationellt bistånd och samarbete varsannolikt också en viktig bidragande orsak till ochförutsättning för utvecklingsländernas anslutningtill konventionen med dess många gånger resurs -krävande åtaganden. Det inter nationella samarbe-tet kring barnets rättigheter synes ge uttryck förden helhetsbild av barnet som konventionen vilarpå – att alla stater har ett ansvar. (Se vidare udinfo Konventionen om barnets rättigheter, 2006, s. 17f. och sou 1996:116, Barnets bästa i främsta rummet,s. 103 ff.) Barnrättskommittén har i alla tre sam-manfattande slutsatser beträffande Sverige positivtkommenterat de svenska åtgärder som vidtagits föratt främja barnets rättig heter i det internationellasamarbetet som det svenska biståndet till barn.

72

BarnkonventionenBarnkonventionen

30

73

Exempel på tillämpning av artikel 4

Stockholms stadsbyggnadskontors planprojekt Blommensbergsvägen i Aspudden – Skolbarnens behov av lekytor påverkade och ändrade i planen År 2004 fattade stadsbyggnadsnämnden i Stockholms stad beslut om att påbörja ett planarbete föruppförandet av fem bostadshus på ett obebyggt område nära Aspuddens skola. I inledningsskedet avprojektet hölls ett samrådsmöte, där representanter för bl.a. stadsbyggnadskontoret, markkontoretoch Liljeholmens stadsdelsförvaltning deltog tillsammans med ett antal berörda och intresserade pri-vatpersoner. Vid mötet konstaterades att många var negativa till projektet eftersom det skulleinkräkta för mycket på skolbarnens lekytor. Mötesdeltagare menade att stadens styrdokument stäl-ler krav på att en barnkonsekvensbeskrivning upprättas. (Kommunfullmäktige i Stockholms stad harbeslutat om ett handlingsprogram – En god start för barnet – Reviderat handlingsprogram för Stockholmsstad 2004–2008 – med redskap för hur stadens nämnder, bolag och styrelser skall integrera barnkon-ventionen i sina verksamheter. I dokumentet betonas barnkonventionens grundprinciper och angesfrågeställningar för att belysa konsekvenserna för barn vid olika kommunala åtgärder.) Kritiken motplanen fick stads byggnadskontoret att göra bedömningen att ett bättre beslutsunderlag behövdes idet fortsatta arbetet. En miljö psykolog och en kulturgeograf fick i uppdrag av kontoret att göra enlekutredning för att få kunskap om hur eleverna på Aspuddens skola använde sin skolgård. Efter attha genomfört utredningen, bl.a. genom att tala med flera av eleverna och låta dem berätta om hur delekte på skolgården, kunde utredarna konstatera att skolgårdsmiljön användes av många elever ochpå flera olika sätt beroende på barnens åldrar, kön och tillgång till utrymme. Gemensamt för de ele-ver som deltagit i utredningen var att de uppskattade naturmark särskilt mycket.

Med stöd av resultatet av lekutredningen ändrade stadsbyggnadskontoret sitt förslag så att detkom att omfatta uppförandet av tre, inte fem, hus. Stadsbyggnadsnämnden antog planen i april 2006och efter det att den överklagats vann den laga kraft ett år senare.

Artikel 4

31

Barnkonventionen

74

Checklista för artikel 4I artikel 4 beskrivs konventionsstaternas övergripande skyldighet att genomföra alla rättig-heter i barnkonventionen.

n Görs en regelbunden översyn av vilka åtgärder som är nödvändiga och/eller lämpligaför att genomföra konventionen?

n Görs en regelbunden översyn av lagstiftningen för att säkerställa att den stämmeröverens med konventionen?

n Återspeglas konventionens grundläggande principer enligt nedan i lagstiftningen?� Artikel 2: alla rättigheter skall erkännas för varje barn inom jurisdiktionen utan

åtskillnad, oavsett orsak� Artikel 3(1): barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör

barn� Artikel 6: rätt till liv, överlevnad och bästa möjliga utveckling� Artikel 12: respekt för barnets åsikter i alla frågor som rör barnet, möjlighet att

höras i alla domstolsärenden och administrativa förfaranden som rör barnet

n Speglas konventionens principer i grundlagen?

n Har en samlad lagstiftning om barnets rättigheter utvecklats?

n Görs budgetanalys på såväl nationell som lokal nivå för att fastställa � hur stor andel av budgeten som anslås till barn?� eventuella skillnader mellan olika regioner, städer/landsbygd eller särskilda grupper

av barn?� konsekvenserna för barn av ekonomiska reformer?

n Har uppdelade data samlats in för att möjliggöra en utvärdering av genomförandet avicke-diskrimineringsprincipen?

n Görs en barnkonsekvensanalys när politiska beslut fattas på olika beslutsnivåer? (Set.ex. Barnombudsmannens modell för barnkonsekvensanalyser.)

n Finns det ett system för att rådfråga barn samt frivilligorganisationer i frågor som rörgenomförandet av barnkonventionen?

n Om någon av rättigheterna enligt barnkonventionen har kränkts, har ett barn då till-gång till lämpliga klagomålsförfaranden och möjlighet att få upprättelse?

Kom ihåg: Konventionen är en helhet, och artiklarna är beroende av varandra. I artikel 4krävs att konventionsstaterna vidtar alla lämpliga lagstiftande, administrativa och andraåtgärder för att ge nomföra konventionens rättigheter. Därför är den relevant för alla andraartiklar.

32

Sammanfattning

FN:s barnrättskommitté hävdade tidigt att artikel12 skulle betraktas som en grundläggande princip.Som sådan är den relevant för alla aspekter pågenomförandet av barnkonventionen och tolk-ningen av alla de andra artiklarna.

I punkt 1 krävs att staterna säkerställer att allabarn som kan bilda en åsikt också har rätt att frittuttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet.Dessa åsikter skall tillmätas betydelse i förhållandetill barnets ålder och mognad. Punkt 2 ger uttryck-ligen barnet rätt att höras i alla rättsliga och admi-nistrativa förfaranden som det berörs av. Dessa om -fattar många olika typer av domstolsärenden ochäven formella beslut som rör barnet, t.ex. ut bild -ning, sjukvård, planering, miljö etc.

Kommittén har ständigt betonat att barn måsteses som aktiva medborgare med rättigheter och attett huvudsyfte med konventionen är att poängteraatt de mänskliga rättigheterna även omfattar barn.I artikel 12 understryks barnens ställning somenskilda individer med grundläggande mänskligarättigheter, egna åsikter och känslor. Så görs även iartikel 13 (barnets rätt till yttrandefrihet), artikel 14(rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religions-frihet) och artikel 15 (föreningsfrihet). Kommitténogillar det den kallar »välgörenhets- och förmyn-darmentalitet« i frågor som rör barn. År 2006 höllkommittén under en dag en allmän diskussion om»Barnets rätt att höras« och beslutade att inom

den närmaste framtiden anta en allmän kommen-tar om detta. I de första nio allmänna kommenta-rerna tolkas innebörden av artikel 12 i speciellasammanhang.

De rättigheter som uttrycks i artikel 12 ger interätt till självbestämmande utan handlar om att del-ta i besluten. Hänvisningarna till »den fortlöpandeutvecklingen av barnets förmåga« i artikel 5 och 14betonar att denna bör respekteras när det fattasbeslut.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rät-tigheterna säger: »Var och en har rätt till åsiktsfri-het och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihetatt utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emotoch sprida information och idéer med hjälp av allauttrycksmedel och oberoende av gränser« (artikel19). Det som är så viktigt med barnkonventionensartikel 12 är att den inte bara kräver att barn skalltillförsäkras rätten att fritt uttrycka sina åsikter,utan också att de skall ha möjlighet att höras och attåsikterna skall »tillmätas betydelse«.

Barnet som aktiv, delaktig

medborgare med rättigheter

Efter kommitténs allmänna diskussion om »Barn-ets rätt att höras« 2006 antogs detaljerade rekom-mendationer med en inledning som säger följande:

123

Artikel 12

Respekt för barnets åsikter

TEXTEN I ARTIKEL 12

1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bil-da egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet,varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnetsålder och mognad.

2. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras,antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och påett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedur -regler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.

33

»Kommittén anser att erkännandet av barnetsrätt att utifrån den fortlöpande utvecklingen avsin förmåga uttrycka åsikter och att delta i olikaaktiviteter är bra för barnet, familjen, gemenska-pen enligt lokal sedvänja, skolan, samhället ochför demokratin.«

»Att tala, att delta, att ens åsikter beaktas: dessatre faser beskriver förloppet för att åtnjuta rättentill delaktighet ur funktionell synvinkel. Den nyaoch djupare meningen med denna rättighet är attden bör ligga till grund för ett nytt socialt kon-trakt. Därmed vinner barnen erkännande somrättsinnehavare och har inte bara rätt till skyddutan också till delaktighet i alla frågor som rördem, en rätt som kan anses som symbolen för dettaerkännande. På längre sikt medför det att de poli-tiska, sociala, organisatoriska och kulturella struk-turerna förändras.« (FN:s barnrättskommitté,Rapport från den fyrtiotredje sessionen, september2006, Allmän diskussion, Rekommendationer,Inledning. Hela texten finns på http:// www.ohchr.org/ english/bodies/crc/discussion. htm)

Kommittén framhåller att traditionella och kultu-rella attityder utgör det största hindret mot att bar-net skall accepteras som medborgare med rättighe-ter och mot att artikel 12 genomförs i alla regioner.Den uppmanar staterna att främja ett socialt klimatsom bidrar till att barn blir delaktiga (Rekommen-dationer, punkt 9).

I de sammanfattande slutsatserna manar kom-mittén ständigt till lagreformer och teoretisk ochpraktisk utbildning för att genomföra artikel 12.Den uppmuntrar också utveckling av organisatio-ner för barn. Kommittén betonar att det inte är till-räckligt att lagstiftningen fastställer barnens rättatt höras och att deras åsikter beaktas; barnen mås-te också bli medvetna om sina rättigheter. Staternauppmanas också att granska genomförandet avartikel 12 och att reflektera över vilket inflytandebarns åsikter har på den politiska utvecklingen.

I förklaringen i det dokument som blev resulta-tet av FN:s generalförsamlings specialsession ombarn 2002, En värld anpassad för barn, uttrycks sta-ternas skyldighet så här: »Lyssna på barnen ochsäkerställ deras delaktighet. Barn och ungdomar ärrådiga medborgare som kan hjälpa till med att ska-pa en bättre framtid för alla. Vi måste respekteraderas rätt att i förhållande till sin ålder och mognaduttrycka sina åsikter och att vara delaktiga i alla frå-gor som rör dem« (Förklaring, A/S-27/19/Rev.1,punkt 7.9). I handlingsplanen identifieras barnen

som mycket viktiga deltagare i samhällslivet(Hand lingsplan, A/S-27/19/Rev.1, punkt 32 [1]).

ReservationerFN:s barnrättskommitté uttrycker oro över förkla-ringar och reservationer som verkar ifrågasätta ettfullständigt erkännande av barnet som medborga-re med rättigheter och uppmanar alltid staterna attdra tillbaka sådana.

Det barn »som är i stånd att bilda egna åsikter«: artikel 12(1)Artikel 12 anger ingen minimiålder för barnets rättatt fritt uttrycka sina åsikter. Det är tydligt att barnkan bilda egna åsikter från mycket tidig ålder ochfaktiskt också gör så. Barnkonventionen ger inteheller något stöd för dem som skulle vilja införa enminimiålder för när det är möjligt att fastställa ellerta hänsyn till ett barns åsikter. I den allmänna kom-mentaren om »Att genomföra barns rättigheterunder deras tidiga utveckling«, uppmuntrar kom-mittén konventionsstaterna att skapa en positivagenda för ett genomförande i tidig ålder:

»Det krävs en övergång från en traditionell trodär barns tidiga utveckling i huvudsak anses varaen period då den omogna människan socialiseras iriktning mot den vuxna, mogna människans sta-tus. Barnkonventionen kräver att barnen, även deallra yngsta, i sig själva respekteras som de perso-ner de faktiskt är. Små barn bör erkännas somaktiva medlemmar i familjen, gemenskapen enligtlokal sedvänja och i samhället, med egna angelä-genheter, intressen och åsikter.« (crc/c/gc/7,punkt 5.)

Kommittén fortsätter med att betona

»… att artikel 12 gäller såväl yngre som äldrebarn. Som medborgare med rättigheter har ocksåde minsta barnen rätt att uttrycka sina åsikter, vil-ka skall ’tillmätas betydelse i förhållande till barn-ets ålder och mognad’ (artikel 12[1]). Små barn ärmycket känsliga för sin omgivning och skaffar sigsnabbt kunskap om de människor, platser och ruti-ner som fyller deras liv, samtidigt som de blir med-vetna om sin egen unika identitet. De gör val ochkommunicerar känslor, uppfattningar och önske-mål på flera olika sätt långt innan de kan kommu-nicera via det talade och skrivna språket. I detavseendet har kommittén följande synpunkter:

Barnkonventionen

12434

(a) Konventionsstaterna uppmuntras att vidtaalla lämpliga åtgärder för att säkerställa att princi-pen att barnet är en medborgare med rättigheter,rätt att yttra sig fritt och att tillfrågas i angelägen-heter som rör honom eller henne genomförs redani ett tidigt skede och på lämpliga sätt med tanke påbarnets förmåga, barnets bästa och rätten att skyd-das från skadliga upplevelser.

(b) Rätten att uttrycka åsikter och känslor börförankras i barnets dagliga liv i hemmet (och närså är tillämpligt, även i den utvidgade familjen)och i samhället, i allt som gäller hälso- och sjuk-vård och utbildning under barnets tidiga utveck-ling, liksom i rättsliga förfaranden, och i utveck-lingen av riktlinjer och samhällstjänster, bl.a.genom forskning och samråd.

(c) Konventionsstaterna bör vidta alla lämpligaåtgärder för att främja att föräldrar, personal ochansvariga myndigheter aktivt deltar i att skapamöjligheter för små barn att i allt större omfatt-ning utöva sina rättigheter i de dagliga aktiviteter-na i alla relevanta situationer, även genom att övanödvändiga färdigheter. För att rätten till delak-tighet skall uppfyllas krävs att vuxna antar ettbarnanpassat förhållningssätt, lyssnar till småbarn och respekterar deras värdighet och individu-ella åsikter. Det krävs också att vuxna visar tåla-mod och kreativitet genom att anpassa sina för-väntningar till ett litet barns intressen, kunskaps-nivå och sätt att kommunicera.« (crc/c/gc/7,punkt 14.)

Några länder rapporterade att de hade fastställt enminimiålder för barnets rätt att höras, t.ex. i vård-nadsärenden efter det att föräldrarna separerat ellerskilt sig. Barnkonventionen ger dock inget stöd fördetta, och staterna kan inte anföra principen ombarnets bästa för att hindra barn från att uttryckasina åsikter.

»… rätten att fritt uttrycka dessa«Det finns inga begränsningar i konventionsstater-nas skyldighet att tillförsäkra barnet rätten attuttrycka sina åsikter fritt. Därmed poängteras sär-skilt att det inte finns något område där föräldrar-na av tradition har makten, t.ex. i hemmet eller iskolan, där barnets åsikter inte hör hemma. I arti-kel 13 konstateras detta på nytt och utvecklas till attomfatta rätten att »söka, motta och sprida infor-mation och tankar av alla slag«. Det måste här ock-så särskilt betonas att artikel 12 inte medför någonskyldighet för barnet att uttrycka sina åsikter.

»… i alla frågor som rör barnet« Det är få beslut som fattas inom familjen, samhäl-let, regionen, nationellt eller internationellt sominte rör barn. När arbetsgruppen som formuleradebarnkonventionen första gången diskuterade för-slaget om att barnets rätt att uttrycka åsikter skulleinkluderas, hänvisade texten till barnets rätt att»uttrycka sin åsikt i frågor som rör barnets egenperson, särskilt äktenskap, yrkesval, medicinskbehandling, utbildning och rekreation«. Men deflesta delegationerna kände att de frågor som kon-ventionsstaterna skulle ge barn rätten att yttra åsik-ter om »inte borde begränsas av en lista, och därförbör listan tas bort« (e/cn.4/1349*, s. 3 och e/cn.4/L.1575, s. 13–14; Detrick, s. 224–225).

Hänvisningen till »alla frågor« visar att rättentill delaktighet inte begränsas till sådana frågorsom specifikt behandlas i konventionen.

»… barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad«Formuleringen innebär en aktiv skyldighet att lyss-na till barnens åsikter och att ta dem på allvar. Denstämmer överens med principen om den fortlöpan-de utvecklingen av barnets förmåga som introduce-rades i artikel 5. När det beslutas om hur stor bety-delse ett barns åsikter skall ha i en viss fråga måstede två kriterierna ålder och mognad övervägas.Ålder i sig är inte ett kriterium; barnkonventionenförkastar specifika åldersgränser för barnens bety-delsefulla deltagande i att fatta beslut. Begreppetmognad är inte definierat. Det innebär förmåganatt förstå och bedöma vilka konsekvenser den aktu-ella frågan medför. Detta gör i sin tur att beslutsfat-tarna är skyldiga att ge barnet tillräcklig informa-tion.

»För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras … i alla domstols- och administrativa för -faranden som rör barnet«: artikel 12(2)När förslaget väcktes om att barn borde ha rätt atthöras i rättsliga och administrativa förfaranden,kopplades denna rättighet till principen om barnetsbästa, som punkt 2 i artikel 3. Men den flyttadessedan och fick en mer logisk placering tillsammansmed den övergripande principen om delaktighet, idet som blev artikel 12 (e/cn.4/1989/48, s. 42–45;Detrick, s. 226–227).

Placeringen visar att den andra punkten i artikel12 gäller »barn som är i stånd att bilda egna åsik-

125

Artikel 12

35

ter«, vilket återigen betonar att mycket små barnskall ha en formell rätt att höras. Som redan note-rats ger konventionen inget stöd för en fastställdminimiålder. Barnet »skall beredas möjlighet«,dvs. staterna har en aktiv skyldighet att ge barnettillfälle att höras, men det är åter viktigt att betonaatt det inte finns något krav på att barnet skalluttrycka sina åsikter. »För detta ändamål …«betyder också att domstolar etc. inte får låta signöja med att höra barnets åsikter, utan dessa måstetillmätas betydelse i förhållande till barnets ålderoch mognad.

»Alla domstolsförfaranden som rör barnet«omfattar en lång rad domstolsärenden, bl.a. allatvistemål såsom skilsmässa, vårdnadsärenden, om -vårdnads- och adoptionsärenden, namnändring,an sökningar om vistelseort, religion, utbildning,rätt att förfoga över pengar etc., domstolsbeslut omnationalitet, immigration och flyktingstatus, ochdärutöver brottmål. Kommittén har betonat attbestämmelsen även gäller religiösa domstolar, lik-som staternas engagemang i internationella dom-stolar. Det kan också hävdas att åtal mot föräldrar-na omfattas, eftersom följderna kan drabba barnenpå ett dramatiskt sätt.

Hänvisningen till »administrativa förfaran-den« ger en ännu bredare spännvidd, och därmedinnefattas t.ex. formella beslut om utbildning, sjuk-vård, planering och miljö, socialförsäkring, skydds-åtgärder för barn, alternativ omvårdnad, anställ-ningar och administration av åtgärder för unga lag-överträdare.

I kommitténs allmänna kommentar nr 5, »All-männa åtgärder för genomförandet av barnkon-ventionen«, poängteras att om det skall vara någonmening med att ha rättigheter måste det ges effek-tiv gottgörelse som kompensation när en rättighethar kränkts (crc/gc/2003/5, punkt 24 samt seunder artikel 4).

Kommittén tar upp artikel 12(2) i detalj i derekommendationer som antogs efter den allmännadiskussionen 2006, »Barnets rätt att höras«:

»Kommittén påminner konventionsstaterna omatt barnets rätt att höras i rättsliga och administra-tiva förfaranden gäller i alla relevanta situationerutan begränsningar, även när barn åtskilts frånsina föräldrar, i vårdnads- och adoptionsärenden,när barn brutit mot lagen, när de utsatts förfysiskt våld, sexuella övergrepp eller andra vålds -brott, när de söker asyl och när de har utsatts förväpnad konflikt eller en krissituation.«

»Kommittén hävdar bestämt att alla barn somär inblandade i rättsliga och administrativa förfa-randen måste informeras på ett barnanpassat sättom sin rätt att höras, hur det kan ske och andraaspekter på förfarandena.«

»Kommittén förordar att konventionsstaternager alla relevanta yrkesgrupper som deltar i rättsli-ga och administrativa förfaranden obligatoriskutbildning i genomförandet av artikel 12. Domareoch andra beslutsfattare bör som regel tydligtmeddela och förklara resultatet av förfarandena,särskilt om barnets åsikter inte har kunnat tillgo-doses …«

»Kommittén ser gärna att konventionsstaternainrättar speciella rättshjälpssystem för att ge debarn som är inblandade i administrativa och rätts-liga förfaranden kvalificerat stöd och bistånd.«(FN:s barnrättskommitté, Rapport från den fyrtio -tredje sessionen, september 2006, Allmän diskus-sion, Rekommendationer, punkt 39–43.)

Det är allmänt erkänt att domstolar och andra for-mella beslutsfattande organ behöver anpassas så attbarn kan bli delaktiga. Vid domstolsförhandlingarkan det innebära förnyelse som t.ex. mer informellfysisk utformning av rättssalen och domarnas ochadvokaternas klädsel, filminspelning av förhör,bildskärmar, separata väntrum och speciell förbe-redelse för barn som skall vittna (se även artikel19). År 2005 antog FN:s ekonomiska och socialaråd Riktlinjer för rättskipning i ärenden som rör barnsom utsatts för eller bevittnat brott. Där upprepas barn-ets rätt att vara delaktigt, och »barnanpassat« defi-nieras som ett förhållningssätt som »tar hänsyn tillbarnets rätt till skydd och till barnets individuellabehov och åsikter« (punkt 9[d]). Riktlinjerna gerbåde principer och ramverk »som kan hjälpa med-lemsstaterna att stärka skyddet för barn som äroffer och vittnen i det kriminalrättsliga systemet«(Ekonomiska och sociala rådet, resolution 2005/20, bilaga).

Kommittén uttrycker oro när barn, eller barnunder en viss ålder, inte har fri tillgång till domsto-larna. I rekommendationerna som antogs efter denallmänna diskussionen om »Barnets rätt atthöras« sägs följande:

»Kommittén hävdar bestämt att ålder inte börhindra barnets rätt att fullt ut delta i den rättsligaprocessen. I de fall då konventionsstaterna harinrättat en minimiålder för barnets rätt att höras,bör åtgärder vidtas för att säkerställa att ett barn

Barnkonventionen

12636

som är yngre än minimiåldern får sina åsikterbeaktade i förhållande till sin mognad, och att såsker genom särskilt utbildade socialtjänstemäneller personal ur andra yrkesgrupper.«

»Kommittén noterar vidare att åldern inte börhindra barnet från att ha tillgång till klagomåls-förfaranden vid rättsliga och administrativa förfa-randen.« (FN:s barnrättskommitté, Rapport frånden fyrtiotredje sessionen, september 2006, Allmändiskussion, Rekommendationer, punkt 51–52.)

»antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens proce-durregler«Det är staterna som avgör hur barnets åsikter skallhöras, men om procedurreglerna säger att det börgöras via en företrädare eller ett lämpligt organåligger det staterna att överföra barnets åsikter.Denna princip bör inte förväxlas med den skyldig-het som finns i artikel 3: att säkerställa att barnetsbästa kommer i främsta rummet vid alla åtgärdersom rör barn.

Klagomålsförfaranden. Enligt FN:s barn rätts -kommitté är effektiva, barnanpassade klagomåls-förfaranden en del av genomförandet av artikel 12.Barn behöver tillgång till klagomålsförfaranden föralla områden: familjen, alternativ omvårdnad, sko-lan och alla andra institutioner, tjänster och inrätt-ningar som finns för dem. Kommittén har oftauttryckt oro över bristen på klagomålsförfarandenför barn.

När kommittén har stöttat utveckling av inrätt-ningar som skall bevaka barnets mänskliga rättig-heter, t.ex. en barnombudsman eller barnkommis-sionär, har kommittén uppmuntrat dessa att inrät-ta klagomålsförfaranden och även att granska barnstillgång till andra klagomålsförfaranden (se artikel4).

I samband med artikel 19 har kommittén rekom-menderat att det inrättas klagomålsförfaranden förbarn som utsätts för våld i och utanför familjen, ochden har noterat att barn behöver kunna framföraklagomål oberoende av sina föräldrar.

I sin allmänna kommentar »Rättigheter förbarn med funktionshinder« noterar kommittén attfunktionshindrade barn löper särskilt stor risk föratt utsättas för våld och vanvård, både inom famil-jen och på institutioner. Dålig tillgång till effektivasystem för klagomål och övervakning bidrar tillsystematiska och ständiga övergrepp. Kommittén

uppmanar staterna att säkerställa att det finns till-gängliga och lyhörda funktioner för klagomål påalla institutioner för barn med funktionshinder(crc/c/gc/9, punkt 42–43).

Strategier för att genomföra rätten till delaktighetRätten till delaktighet skall återspeglas i nationell lagstiftningFN:s barnrättskommitté understryker i sin allmän-na kommentar nr 5 om »Allmänna åtgärder förgenomförandet av barnkonventionen« att artikel12, tillsammans med de övriga artiklarna som utgörkonventionens grundläggande principer, bör förasin i nationella lagar och förfaranden (crc/ gc/2003/ 5, punkt 12). För att båda punkterna i artikel12 skall återspeglas i nationell rätt krävs bestäm-melser som upprätthåller rätten till delaktighet ilagar som gäller familjelivet, alternativ omvårdnadför barn som berövats sin familjemiljö, skolan ochsamhällslivet och dessutom alla formella rättsligaoch administrativa förfaranden som rör barnet.

I de rekommendationer som antogs efter denallmänna diskussionen 2006 om »Barnets rätt atthöras« uppmanar kommittén staterna

»… att undersöka alla befintliga lagar och förord-ningar i syfte att säkerställa att artikel 12 är inte-grerad i alla relevanta nationella lagar, förordning-ar och administrativa föreskrifter.« (FN:s barn-rättskommitté, Rapport från den fyrtiotredje sessionen,september 2006, Allmän diskussion, Rekommen-dationer, punkt 37.)

Staternas rapporter visar att principen i artikel 12 iallt större utsträckning har införts i nationell lag -stiftning, åtminstone när det gäller vissa delar avbarns liv och i vissa domstolsförhandlingar.

Rätten till information – en förutsättning för delaktighetI artikel 13 hävdas barnets frihet att »söka, mottaoch sprida information och tankar av alla slag …«.Dessutom hävdar artikel 17 barnets allmänna rätttill information. Men när det gäller de olika områ-den där det fattas beslut och där barns åsikter kanuttryckas – familjen, skolan, samhället, domstolar-na etc. – finns en underförstådd skyldighet attsäkerställa att barnet fått tillräcklig informationom omständigheterna och de olika alternativen.

I rekommendationerna som antogs efter den all-

127

Artikel 12

37

männa diskussionen om »Barnets rätt att höras«bekräftar kommittén än en gång att det finnsanknytning mellan artikel 12 och 13:

»… eftersom rätten att ta emot och vidarebeford-ra information är en viktig förutsättning för attförverkliga barns delaktighet. Kommittén uppma-nar konventionsstaterna att överväga att utarbetabarnanpassad information när det gäller alla frå-gor som rör barn.« (FN:s barnrättskommitté,Rapport från den fyrtiotredje sessionen, september2006, Allmän diskussion, Rekommendationer,punkt 42.)

Rätt till delaktighet utan diskrimineringTillsammans med principen om icke-diskrimine-ring i artikel 2, betonar artikel 12 att alla barn harsamma rättighet att fritt uttrycka åsikter och attdessa tas på allvar.

Behovet av särskilda åtgärder för att bekämpaeventuell diskriminering när det gäller deltagandelyfts fram i de rekommendationer som antogs efterkommitténs allmänna diskussion om »Barnets rättatt höras«:

»Kommittén betonar att lämpliga åtgärder måstevidtas för att ta itu med diskrimineringen av utsat-ta eller marginaliserade grupper av barn, t.ex. desom drabbats av fattigdom eller väpnad konflikt,barn som inte omvårdas av sina föräldrar, ävenbarn på institutioner, barn med funktionshinder,asylsökande och tvångsförflyttade barn, gatubarnoch barn som tillhör urbefolkningar och minorite-ter, så att alla barn kan åtnjuta den rättighet somuttrycks i artikel 12 …«

»Kommittén uppmanar konventionsstaternaatt rikta särskild uppmärksamhet mot flickors rät-tigheter eftersom sexistiska stereotyper och patri-arkala värderingar undergräver och begränsarmöjligheten att åtnjuta den rättighet som är for-mulerad i artikel 12.« (FN:s barnrättskommitté,Rapport från den fyrtiotredje sessionen, september2006, Allmän diskussion, Rekommendationer,punkt 8 och 10.)

I kommentarerna till staternas rapporter har kom-mittén betonat att barn med olika social och regio-nal bakgrund bör uppmuntras till delaktighet, ochatt särskild uppmärksamhet bör riktas mot utsattagrupper. Behovet av att säkerställa att urbefolk-ningsbarn deltar i arbetet med att ta fram, genom-föra och utvärdera strategier, riktlinjer och projekt

som syftar till ett genomförande av deras rättighe-ter poängteras i de rekommendationer som antogsefter kommitténs allmänna diskussion om »Rät-tigheter för urbefolkningsbarn« (Rapport från dentrettiofjärde sessionen, september/oktober 2003, crc/c/133, Rekommendationer, s. 134, punkt 8).

Om barn med funktionshinder skall kunna del-ta utan att diskrimineras kan det krävas produktionav material för särskilda medier och tillgänglighettill särskild teknik, tolkar (t.ex. i teckenspråk förbarn med hörselnedsättning) och särskild utbild-ning, även för andra barn, föräldrar och andrafamiljemedlemmar, lärare och andra vuxna.

I Konventionen om rättigheter för människor medfunktionsnedsättning krävs att:

»Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barnmed funktionsnedsättning har rätt att frittuttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet,och att dess åsikter skall tillmätas betydelse i för-hållande till barnets ålder och mognad, på sammagrunder som andra barn, och att barnet skall hatillgång till det bistånd som är lämpligt utifråndess funktionsnedsättning och ålder, för att för-verkliga denna rättighet.« (Artikel 7[3]. När den-na handbok trycktes hade den officiella översätt-ningen av Konventionen om rättigheter för människormed funktionsnedsättning ännu inte slutförts. Över-sättningen av såväl konventionens titel som citatur konventionstexten är översättarens egen inoffi-ciella version.)

Artikel 21 om yttrande- och åsiktsfrihet och om till-gång till information specificerar åtgärder som sta-terna bör vidta för att säkerställa att personer medfunktionshinder skall kunna utöva dessa rättighe-ter.

Kommittén utvecklar detta i ett barnperspektivi sin allmänna kommentar nr 9, »Rättigheter förbarn med funktionshinder«:

»Oftast är det vuxna med och utan funktionshin-der som utarbetar riktlinjer och fattar beslut somgäller barn med funktionshinder medan barnensjälva lämnas utanför processen. Det är väsentligtatt barn med funktionshinder hörs i alla förfaran-den som rör dem och att deras åsikter respekteras iförhållande till den fortlöpande utvecklingen avderas förmåga. Detta bör innefatta att de är repre-senterade i olika organ såsom riksdag, kommittéeroch andra forum där de uttrycker åsikter och del-tar i beslut som rör dem som barn i allmänhet och

Barnkonventionen

12838

som barn med funktionshinder i synnerhet. Omde engageras i en sådan process säkerställs intebara att politiken inriktas på deras behov och öns-kemål, det är också ett värdefullt verktyg för att nådelaktighet eftersom det garanterar att beslutspro-cessen bygger på deltagande. Barn bör få tillgångtill de kommunikationssätt som behövs för attunderlätta deras möjlighet att uttrycka sina åsik-ter. Dessutom bör konventionsstaterna stödjautveckling av utbildning för familjer och olikayrkesgrupper när det gäller att främja och respek-tera den fortlöpande utvecklingen av barns förmå-ga att ta större ansvar för beslut som rör derasliv.« (crc/c/gc/9, punkt 15.)

Handlingsplanen från den fjärde världskonferen-sen om kvinnor säger följande: »Flickor får mind-re uppmuntran än pojkar när det gäller att delta ioch lära sig mer om samhällets sociala, ekonomiskaoch politiska funktioner. Det får till följd att de integes samma möjligheter som pojkar att delta ibeslutsprocesser.« (Fjärde världskonferensen omkvinnor, Peking, 1995, Handlingsplan, a/conf.177/ 20/Rev.1, paragraf 265.) Detta ställer krav påbl.a. utbildningsstrategier så att flickors lika rätt tilldelaktighet och respekt för sina åsikter säkerställs.

Genomförande oavsett resurserFN:s barnrättskommitté har betonat att genomfö-randet av barnkonventionens grundläggande prin-ciper, däribland artikel 12, inte får vara beroende avresurser.

Teoretisk och praktisk utbildning samt andra strategi-er för att främja barnets delaktighetKommittén erkänner att enbart lagstadgade ram-verk, även om de är väsentliga, inte kommer att gede nödvändiga förändringarna i förhållningssättoch praxis inom familjen, skolan eller samhället.Därför har den gett sitt stöd för flera andra strategi-er för att genomföra artikel 12, däribland särskiltutbildning (med tanken att en nyckelstrategi är attbarnkonventionen finns med i läroplanen), infor-mationsprogram och systematisk utbildning föralla som arbetar med och för barn.

I de rekommendationer som antogs efter den all-männa diskussionen om »Barnets rätt att höras«påminner kommittén konventionsstaterna om:

»… behovet av att ordna utbildning om barnetsrättigheter för alla tjänstemän som har inflytandepå regeringens politik och genomför handlings-

program där frågor som rör barn ingår, för attfrämja en medvetenhet om barnets rättigheter ochskyldigheten att ta hänsyn till barns åsikter.«(FN:s barnrättskommitté, Rapport från den fyrtio -tredje sessionen, september 2006, Allmän diskus-sion, Rekommendationer, punkt 29.)

Den främjar också föräldrautbildning, bl.a. ombarnets rättigheter (punkt 17), och utbildning förlärare, för att täcka in även en lärarmetodik sombygger på delaktighet (punkt 24).

När det gäller den övergripande skyldigheten att»göra konventionens bestämmelser och principerallmänt kända bland såväl vuxna som barn« (arti-kel 42) har kommittén särskilt betonat rätten tilldelaktighet och hur viktigt det är att barnen självaaktivt engagerar sig i strategierna för att artikel 42skall anses uppfylld.

Att kartlägga genomförande och inflytandeKommittén föreslår att staterna granskar i vilkenomfattning artikel 12 har genomförts, vilket bety-der att fråga barnen själva i vilken utsträckningderas åsikter blir hörda och respekterade, äveninom familjen. Arbetet i barnparlament och lik-nande institutioner bör utvärderas för att se vilketinflytande de har på nationell politik (se nedan).

Genomförande i olika sammanhangI regeringen och den övergripande politikenBarns delaktighet på politikens alla nivåer har upp-muntrats av FN:s barnrättskommitté. Så här sägerkommittén i den allmänna kommentaren nr 5,»Allmänna åtgärder för genomförandet av barn-konventionen«:

»Artikel 12 i konventionen … kräver att barnsåsikter tillmäts betydelse i alla frågor som rördem, vilket uppenbarligen innefattar genomföran-det av ’deras’ konvention.« (crc/gc/2003/5,punkt 57.)

Kommittén betonar i samma kommentar att detkrävs att regering, riksdag och rättsväsende utveck-lar ett perspektiv med inriktning på barnets rättig-heter för att hela barnkonventionen skall genomfö-ras effektivt. Den belyser särskilt de grundläggandeprinciperna, däribland artikel 12:

»Denna princip, som belyser barnets roll somaktiv deltagare i arbetet med att främja, skydda

129

Artikel 12

39

och övervaka sina egna rättigheter, gäller i likahög grad alla åtgärder som staterna vidtar för attgenomföra konventionen.«

»Att öppna regeringens beslutsprocess för barnär en positiv utmaning, och kommittén har upp-täckt att staterna i allt större utsträckning antarden. Mot bakgrund av att det är få stater som hit-tills har sänkt rösträttsåldern under 18 år, äranledningen desto större att säkerställa respektenför barns åsikter i regering och riksdag. Om sam-rådet skall ha någon betydelse måste såväl doku-ment som förfaranden göras tillgängliga. Men attge sken av att ’lyssna’ till barn är ganska enkelt; atttillmäta deras åsikter betydelse kräver verklig för-ändring. Att lyssna till barn skall inte ses som ettändamål i sig, utan snarare som ett sätt för stater-na att föra samspelet med barnen och åtgärdernasom vidtas å deras vägnar än närmare ett genom-förande av barnets rättigheter.«

»Enstaka eller regelbundna händelser, såsombarnparlament, kan vara stimulerande och ökaden allmänna medvetenheten. Men artikel 12kräver kontinuerliga arrangemang. Barns delak-tighet och samråd med barn får inte heller blisymboliska handlingar för att bevisa politisktkorrekta åsikter. Betoningen på ’frågor som rörbarnet’ i artikel 12(1) innebär att åsikterna hossärskilda grupper av barn bör inhämtas i speciellafrågor. T.ex. kan unga lagöverträdare framförasina åsikter när det läggs förslag om lagändringarpå det området, eller kan adoptivbarn och barnfrån adoptivfamiljer höras i ärenden om lagar ochriktlinjer som rör adoption. Det är viktigt attregeringar utvecklar en direkt relation med barn,inte bara en relation som förmedlas via frivillig-organisationer eller institutioner för mänskligarättigheter. När barnkonventionen var ny spela-de frivilligorganisationerna en viktig roll genomatt vara de första att inta ett förhållningssätt tillbarn som bygger på delaktighet. Men det ligger ibåde regeringarnas och barnens intresse att ha engod och direkt kontakt.« (crc/gc/2003/5,punkt 12.)

Kommittén utvecklar sina tankar om barns delak-tighet i sådana åtgärder som vidtas för konventio-nens genomförande i de rekommendationer somantogs efter den allmänna diskussionen om »Barn-ets rätt att höras«. De innefattar förslag om att depermanenta statliga organ som definieras somansvariga för barns rättigheter bör etablera direktkontakt med barn, liksom nationella institutioner

för mänskliga rättigheter bör göra. Dessutom börbarn delta i arbetet med att planera, ta fram, genom-föra, utvärdera och följa upp nationella hand -lingsplaner (FN:s barnrättskommitté, Rapport frånden fyrtiotredje sessionen, september 2006, Allmändiskussion, Rekommendationer, punkt 26–29).

Kommittén föreslår också att barn är delaktiga ilagreformer och i arbetet med att främja ratifice-ring av relevanta instrument för mänskliga rättig-heter (FN:s barnrättskommitté, Rapport från denfyrtiotredje sessionen, september 2006, Allmän dis-kussion, Rekommendationer, punkt 32).

Kommittén har rekommenderat staterna attskapa formella strukturer för barns delaktighet,även på nationell nivå.

I den allmänna kommentaren nr 2, »Den rolloberoende nationella institutioner för mänskligarättigheter spelar i arbetet med att främja och skyd-da barnets rättigheter«, belyser kommittén hurviktig artikel 12 är:

»Nationella institutioner för mänskliga rättigheterspelar en nyckelroll för att främja att regeringenoch hela samhället visar respekt för barns åsikter ialla frågor som rör dem, som texten i barnkonven-tionens artikel 12 säger. Denna grundläggandeprincip bör tillämpas på inrättandet och organisa-tionen av nationella institutioner för mänskligarättigheter, liksom på deras aktiviteter. Institutio-nerna måste säkerställa att de har direkt kontaktmed barn och att barn är tillräckligt delaktiga isamråd. T.ex. kan barnråd inrättas som rådgivandeorgan till institutionerna i syfte att underlättabarns delaktighet i frågor som rör dem.«

»Nationella institutioner för mänskliga rättig-heter bör skapa särskilt anpassade handlingsplanerför samråd och fantasifulla kommunikationsstra-tegier för att säkerställa att konventionens artikel12 uppfylls helt. Det bör inrättas en rad lämpligasätt för barn att kommunicera med institutio-nen.« (crc/gc/2002/2, punkt 16–17.)

Barnparlament. Kommittén har välkomnat inrät-tandet av barnparlament som en strategi för delak-tighet. Men den har också noterat att genomföran-det av artikel 12 kräver kontinuerliga arrangemangsnarare än enstaka händelser, och att representa-tion i sig inte nödvändigtvis uppfyller kravet attstaterna faktiskt lyssnar till barnens åsikter i denaktuella frågan. Så i de rekommendationer somantogs efter den allmänna diskussionen om »Barn-ets rätt att höras« uppmanas konventionsstaterna

Barnkonventionen

13040

»… att när det gäller rätten till delaktighet bytafrån ett händelsebaserat förhållningssätt till attsystematiskt inbegripa barnen i politiska frågorför att säkerställa att barn kan uttrycka sina åsikteroch på ett effektivt sätt ta del i alla frågor som rördem.« (FN:s barnrättskommitté, Rapport om denfyrtiotredje sessionen, september 2006, Allmän dis-kussion, Rekommendationer, punkt 25.)

Kommittén fortsätter med att notera:

»Kommittén värdesätter det positiva steg somtagits i flera länder genom att det inrättats barn-parlament på nationell, regional och lokal nivå.Sådana initiativ ger värdefull insyn i den demo-kratiska processen och skapar kontakt mellan barnoch beslutsfattare. Men kommittén uppmanarkonventionsstaterna att utarbeta tydliga riktlinjerför hur de åsikter som barnen lägger fram i dessaforum beaktas i den formella politiska processenoch planeringen av politiken, och säkerställa attbarnen får tillräckligt gensvar på sina förslag.«(Punkt 30.)

Den har betonat att barnparlament och liknandeverksamheter så långt det är möjligt bör återspeglastaternas olika grupper av barn i befolkningen, ochden har uppmuntrat utvärdering av det inflytandesådana organ har på politikens utveckling.

Rösträtt. Kommittén har ännu inte undersökt vil-ken betydelse artikel 12 har haft för rösträttsåldern,som i de flesta stater sammanfaller med myndig-hetsåldern eller är högre. Men den noterar i sin all-männa kommentar nr 5, »Allmänna åtgärder förgenomförandet av barnkonventionen« (se ovan):

»Mot bakgrund av att det är få stater som hittillshar sänkt rösträttsåldern under 18 år, är det destostörre anledning att säkerställa respekten för barnsåsikter i regering och riksdag.« (crc/gc/2003/5,punkt 12.)

Efter den allmänna diskussionen »Barnets rätt atthöras« rekommenderar kommittén:

»… att konventionsstaterna tar hänsyn till barn-ens delaktighet i samhället på olika nivåer ochnoterar att det i vissa sammanhang uppstår inkon-sekvenser, som t.ex. när barn under 18 år är skyl-diga att göra värnplikt men inte har rösträtt.«(FN:s barnrättskommitté, Rapport från den fyrtio -

tredje sessionen, september 2006, Allmän diskus-sion, Rekommendationer, punkt 38.)

I lokala styrelser och samhällsservice, bl.a. planering, bostäder, miljöKommittén uppmuntrar att barn deltar i besluts-processen i lokala styrelser och i planering, genom-förande och tillsyn av lokal samhällsservice. I derekommendationer som antogs efter den allmännadiskussionen »Barnets rätt att höras« sägs följande:

»Kommittén efterlyser att barn aktivt engagerarsig i lokala politiska frågor som gäller budgetan-slag t.ex. inom områden som utbildning, hälsa,arbetsförhållanden för ungdomar och våldsföre-byggande åtgärder.« (Punkt 31.)

Vid skyddsåtgärder för barnI barnkonventionens artikel 19 anges olika åtgär-der för att säkerställa att barn skyddas mot alla for-mer av våld och övergrepp. I varje enskilt fall, bådeföre och under eventuella skyddsåtgärder och i pla-nering, genomförande och översyn av skyddssys-tem för barn är det väsentligt att barnets åsikterrespekteras. En lagstadgad skyldighet att fastställabarns åsikter och att tillmäta dessa vederbörligbetydelse bör införas i de lagar som gäller skydd förbarn och bör tillämpas i alla beslutsprocesser (seartikel 19).

Kommittén hänvisar i de rekommendationersom antogs efter den allmänna diskussionen om»Barnets rätt att höras« till rätten att delta i dom-stolsförfaranden för barn som utsatts för våld(punkt 48).

Kommittén har välkomnat utvecklingen av friahjälptelefoner där barn i förtroende kan uttryckasin oro och söka råd och hjälp.

I familjemiljönFN:s barnrättskommitté har ständigt uppmuntratbarn att delta i beslutsprocessen inom familjen.Den har också föreslagit att definitioner av föräld-rars och andra vårdnadshavares ansvar bör innehål-la en »skyldighet enligt artikel 12« att höra barnetsåsikter och ta dem på allvar. Bland de rekommen-dationer som antogs efter den allmänna diskussio-nen »Barnets rätt att höras« sägs följande:

»Kommittén rekommenderar att konventionssta-terna främjar föräldrautbildning ytterligare ochsprider information till föräldrar om konventio-nens rättigheter och särskilt barnets rätt att

131

Artikel 12

41

uttrycka sina åsikter, eftersom det gynnar helafamiljen.«

»Kommittén uppmuntrar föräldrar att biståsina barn för att främja att barns delaktighet påolika nivåer i samhället förverkligas.«

»Kommittén erkänner att en familjestruktursom bygger på delaktighet och där barnet fritt kanuttrycka sina åsikter utgör en viktig förebild föratt uppmuntra barn att vara delaktiga i det vidaresamhället. Dessutom spelar den en förebygganderoll i skyddet mot våld och övergrepp i hemmet.«(FN:s barnrättskommitté, Rapport från den fyrtio -tredje sessionen, september 2006, Allmän diskus-sion, Rekommendationer, punkt 17–19.)

Barnets rätt till ett namn och en nationalitet, ochrätten att behålla sin identitet (artikel 7 och 8) krä-ver respekt för barnets åsikter.

Vid adoptionNär det gäller adoption kräver artikel 12(2) att bar-net hörs i alla rättsliga eller administrativa förfa-randen, och artikel 21(a) hänvisar till de berördapersonernas »fulla samtycke« (se även artikel 21).I de rekommendationer som antogs efter den all-männa diskussionen om »Barnets rätt att höras«lyfter kommittén fram skyldigheten att säkerställarespekt för barnets åsikter i adoptionsprocessenoch vid beslut (punkt 44).

I beslut om vårdnad och alternativ omvårdnad Artikel 20 tar upp staternas skyldighet att ge alter-nativ omvårdnad för barn som tillfälligt eller varak-tigt berövats sin familjemiljö. Barnets rätt till del-aktighet måste skyddas i alla sådana miljöer: famil-jehem, kafalah i islamisk lag, och alla typer av insti-tutioner. Kommitténs tonvikt på behovet av attlagstiftning och andra strategier återspeglar barnsrättigheter enligt artikel 12 gäller i lika storutsträckning alternativ omvårdnad. Utöver denövergripande rätten att uttrycka sina åsikter och attdessa tas på allvar (punkt 1), krävs i punkt 2 att bar-net hörs i alla rättsliga eller administrativa förfa-randen som gäller alternativ omvårdnad. Enligtartikel 9(2) måste »alla berörda parter« beredasmöjlighet att delta i förfarandet när beslut fattasom att det är nödvändigt att åtskilja ett barn frånsina föräldrar (se artikel 9). I artikel 25, om barnsom är placerade för omvårdnad, anges att skydds-åtgärder eller behandling måste ses över regelbun-det, och enligt artikel 12 skall barn tillåtas delta idenna översyn.

Kommittén hänvisade till rätten till respekt förbarns åsikter i de rekommendationer som antogsefter den allmänna diskussionen »Barn som stårutan föräldrarnas omvårdnad«:

»Mot bakgrund av artikel 12 rekommenderarkommittén att alla intressenter fortsätter och stär-ker sina ansträngningar att beakta barns åsikteroch underlätta deras delaktighet i alla frågor somrör dem. Det gäller inom utvärderings-, separa-tions- och placeringsförfarandet, i omvårdnadutanför hemmet och under övergångsperioden.Den rekommenderar att barn skall höras genomhela skyddsåtgärdsprocessen: före beslutet, medandet genomförs och också efter genomförandet. Idetta syfte rekommenderar kommittén att detinrättas en särskild mekanism som gör att barnetbetraktas som part i ärendet. Familjegruppsmötenär en modell för att säkerställa att barnets åsikterbeaktas. Den rekommenderar också att konven-tionsstaterna regelbundet granskar i hur storutsträckning barns åsikter beaktas och åsikternasinverkan på politik och domstolsbeslut och pågenomförandet av handlingsprogram.« (FN:sbarnrättskommitté, Rapport från den fyrtionde sessionen, september 2005, crc/c/153, punkt 664.)

I skolanI den första allmänna kommentaren om »Utbild-ningens syfte«, som kom 2001, säger kommitténföljande: »Barn förlorar inte sina mänskliga rättig-heter när de går in genom skolporten« och belyserhur viktigt det är att skolan respekterar barnensrätt till delaktighet:

»… Att barn är delaktiga i skollivet, att det bildaslokala skolstyrelser, studeranderåd, kamratutbild-ningsgrupper, kamratstödsgrupper och att barndeltar i disciplinära förfaranden bör främjas somen del i processen att lära sig utöva och faktisktuppleva att man utövar sina rättigheter.«(crc/gc/2001/1, punkt 8.)

Kommittén upprepar detta i de rekommendationersom antogs efter den allmänna diskussionen om»Barnets rätt att höras« och fortsätter:

»Kommittén uppmuntrar aktivt samråd med barni utveckling och utvärdering av skolans läroplan,även metodikutveckling, eftersom ökad delaktig-het bidrar till att öka barnens engagemang i läran-deprocessen. Utbildningen bör sätta barnet i cen-

Barnkonventionen

13242

trum och särskild hänsyn bör tas till situationenför utsatta barn …«

»Kommittén uppmanar konventionsstaternaatt ge lärare utbildning i undervisningsmetodersom bygger på delaktighet och vilka fördelar dehar, och i att särskilt uppmärksamma utsatta barnsbehov eftersom den svåra situationen kan göra attde avbryter studierna. Dessa barn måste få särskilduppmärksamhet och möjlighet att uttrycka sinaåsikter utan att känna sig hotade.« (FN:s barn-rättskommitté, Rapport från den fyrtiotredje sessionen,september 2006, Allmän diskussion, Rekommen-dationer, punkt 17 och 19.)

Båda punkterna i artikel 12 är relevanta: den all-männa rätten för barn att fritt uttrycka sina åsikter»i alla frågor som rör barnet« som gäller allaaspekter på skollivet och beslut om skolan, och rät-ten att höras i »alla domstols- och administrativaförfaranden som rör barnet«.

»Administrativa förfaranden« kan gälla val avskola, avstängning från undervisningen, betygs-och bedömningsfrågor etc. Det behövs ett lagstad-gat ramverk och förfaranden som tillåter samrådmed studerande som grupp, och för att fastställaoch beakta enskilda barns åsikter om individuellabeslut om deras utbildning.

I arbeteUtöver skyddande lagar och förfaranden för atthindra utnyttjande av barn som arbetar (artikel32), krävs enligt artikel 12 respekt för barnets åsik-ter, och i alla rättsliga och administrativa förfaran-den som rör barn, har barnet rätt att höras. Barnmåste också ha tillgång till klagomålsförfarandennär det gäller arbete. Men en av utmaningarna föratt få slut på barnarbete är att säkerställa att ansva-riga hör och reagerar på barns ofta uppriktiga åsiktatt de bör tjäna pengar och hjälpa till med att för-sörja familjen.

ILO:s rekommendation (nr 190), tillägget tillKonventionen om de värsta formerna av barnarbete,1999 (nr 182), betonar vikten av att beakta åsikter-na från barn som direkt drabbas av de värsta for-merna av barnarbete (se artikel 32).

Inom miljöskydd och hållbar utvecklingArtikel 29 kräver att barns utbildning inriktas påatt »utveckla respekt för naturmiljön«; artikel 24kräver att barn får information om ren miljö ochhänvisar till de faror och risker som miljöförstöringinnebär.

Flera konventionsstater har rapporterat om attde utvecklat miljöutbildningar och att barn aktivtdeltar i att främja miljöskyddet. Barns direkta del-aktighet belystes av Konferensen om miljö ochutveckling 1992 (se Agenda 21, kapitel 25, Mål).

I enskilda beslut om hälsa och i planering och tillhandahållande av sjukvårdBarnkonventionen hävdar barnens rätt att vara del-aktiga i beslut om deras hälsa och sjukvård menockså i planering och tillhandahållande av sjukvårdsom är relevant för dem (se även artikel 1 och 24).En aspekt på detta är hur stor förmåga barn har attfatta beslut om sin egen sjukvård. I kommitténs all-männa kommentar nr 4, om »Ungdomars hälsaoch utveckling«, kommenteras först staternasövergripande skyldighet:

»Att säkerställa att unga flickor och pojkar harmöjlighet att aktivt delta i planeringen av ochhandlingsprogram för deras egen hälsa ochutveckling …« (crc/ gc/2003/4, punkt 39 [d].)

Därefter diskuteras rätten att samtycka till behand-ling:

»Innan föräldrarna ger sitt samtycke behöverungdomar ha en chans att uttrycka sina åsikterfritt, och dessa skall enligt artikel 12 tillmätasvederbörlig betydelse. Men om den unge har nåtttillräcklig mognad skall hon/han själv ge sitt fullasamtycke, medan föräldrarna skall informeras omdet är för ’barnets bästa’« (artikel 3).

»Med hänsyn till privatliv och sekretess ochden därtill kopplade frågan om fullt samtycke tillbehandling, bör konventionsstaterna (a) antalagar eller föreskrifter för att säkerställa att ungdo-mar får sekretessbelagd rådgivning om behandlingså att de kan ge sitt fulla samtycke. Sådana lagareller föreskrifter bör ange en åldersgräns för dennaprocess, eller hänvisa till den fortlöpande utveck-lingen av barnets förmåga; och (b) anordnautbildning för sjukvårdspersonal om ungdomarsrätt till privatliv och sekretess, rätt till att få infor-mation om planerad behandling och att ge sittfulla samtycke till behandling.« (crc/gc/2003/4,punkt 31–32.)

Några länder har fastställt en åldersgräns för närbarn anses kunna ge sitt samtycke till medicinskbehandling. I andra länder finns ingen sådanåldersgräns, men man tillämpar en princip att bar-

133

Artikel 12

43

net får rätt att fatta egna beslut när det väl bedömsha »tillräcklig kunskap«. Det senare går mer i lin-je med begreppet den fortlöpande utvecklingen avbarnets förmåga. I vissa fall kopplas detta till en för-utsättning i lagen att ett barn vid en viss ålder harnått tillräcklig mognad (se även artikel 1).

Kommittén tar upp rätten till delaktighet även iden allmänna kommentaren om »Hiv/aids ochbarnets rättigheter«:

»Barn är medborgare med rättigheter, och utifrånden fortlöpande utvecklingen av sin förmåga harde rätt att delta i arbetet med att öka medvetenhe-ten om hiv/aids genom att tala fritt om hur derasliv påverkas. De har också rätt att delta i utveck-lingen av riktlinjer och handlingsprogram för arbe-tet mot hiv/aids. Delaktighet har varit till störstnytta för barnen när de aktivt har deltagit i attbedöma behov, finna lösningar, forma strategieroch genomföra dem i stället för att ses som objektför andras beslut.« (crc/gc/2003/3, punkt 12.)

I mediernaEn rekommendation som antogs efter den allmän-na diskussionen om »Barnets rätt att höras« hän-visar till mediernas bidrag:

»Kommittén erkänner att medierna spelar en vik-tig roll när det gäller att främja medvetenhetenom barnets rätt att uttrycka sina åsikter. Därföruppmanas olika medier, såsom radio och tv, atttillföra ytterligare resurser för att öka barnens del-aktighet i utvecklingen av program och låta demutveckla och leda medieinitiativ om deras rättig-heter.« (FN:s barnrättskommitté, Rapport från denfyrtiotredje sessionen, september 2006, Allmän dis-kussion, Rekommendationer, punkt 36.)

I förfaranden för att söka asyl och immigrera Principerna i artikel 12 bör tillämpas vid alla immi-grationsförfaranden, även vid ansökan om asyl, iförhållande till artikel 10 och 22.

I den allmänna kommentaren om »Behandlingav ensamkommande och separerade barn utanförderas ursprungsland« säger kommittén följande:

»Enligt konventionens artikel 12 skall barnetsåsikter och önskemål fastställas och beaktas vidbeslut om vilka åtgärder som skall vidtas förensamkommande och separerade barn (artikel12[1]). För att sådana åsikter och önskemål skallbygga på kunskap är det helt nödvändigt att dessa

barn får all relevant information om t.ex. vad dehar rätt till, vilken hjälp som finns tillgänglig (bl.a.kommunikationsmöjligheter), asylprocessen, hurfamiljen kan spåras och vilken situation som råderi ursprungslandet (artikel 13, 17 och 22[2]). Vidarrangemang som gäller förmyndarskap, omvård-nad och bostäder skall också barnens åsikter beak-tas. Informationen måste ges på ett sätt som pas-sar för varje enskilt barn vad gäller mognad ochförståelse. Eftersom delaktighet är beroende avtillförlitlig kommunikation bör tolkar finnas atttillgå under hela förfarandet, om så behövs.«(crc/gc/2005/6, punkt 25.)

I bestämmelser om unga lagöverträdareUtöver kraven som ställs i de grundläggande prin-ciperna i artikel 12(1) och (2), krävs i artikel 37 och40 lagstiftande och andra åtgärder för att säkerstäl-la barnets delaktighet när det gäller bestämmelserom unga lagöverträdare. Enligt artikel 37(d) haralla frihetsberövade barn rätt att snarast få juridiskoch annan hjälp och att få lagligheten i sitt frihets-berövande prövad av en domstol eller annan behö-rig myndighet (se artikel 37). Enligt artikel 40(2)(b) har ett barn som misstänks eller åtalas för ettbrott samma rätt att få juridisk eller annan hjälpoch att få sin sak prövad i en opartisk förhandling,med hjälp av tolk om det behövs (se artikel 40).

I de rekommendationer som antogs efter denallmänna diskussionen om »Barnets rätt atthöras« hänvisar kommittén till FN:s minimistan-dardregler för rättskipning rörande ungdoms-brottslighet, »Pekingreglerna«, som säger att»för handlingarna skall genomföras i en förståendeanda som skall tillåta den unge att delta och attuttrycka sig fritt« (punkt 14[2]). De hänvisar ocksåtill FN:s riktlinjer för förhindrande av ungdoms-brottslighet, Riyadhriktlinjerna, som särskilt beto-nar vikten av delaktighet i det förebyggande arbe-tet, liksom i planeringen och genomförandet (förmer information, se artikel 40).

Kommittén påminner konventionsstaterna omvad som kan anses vara minimikrav för att säker-ställa att unga lagöverträdare får sina åsikter till-räckligt beaktade så att deras delaktighet följer kra-ven i artikel 12 och 40:

»(a) tillräcklig juridisk eller annan lämplig hjälp (b) fri tillgång till tolk om barnet inte kan tala

eller förstå det språk som används(c) respekt för sitt privatliv under alla skeden i

förfarandet

Barnkonventionen

13444

(d) erkännandet att barnet har rätt att fritt del-ta och inte tvingas att avge vittnesmål.« (FN:sbarnrättskommitté, Rapport från den fyrtiotredje ses-sionen, september 2006, Allmän diskussion,Rekommendationer, punkt 48.)

I kommitténs arbete och rapporteringsprocessen enligt konventionenI rekommendationerna som antogs efter den all-männa diskussionen om »Barnets rätt att höras«säger kommittén att den:

»… erkänner hur viktigt det är att barn är delak-tiga i kommitténs arbete och uppmuntrar de barnoch ungdomar som är representanter att ge infor-mation i samband med periodiska rapporter ochbetonar särskilt deras viktiga roll i att tala för ochövervaka genomförandet av de sammanfattandeslutsatserna på nationell nivå.«

»Kommittén försöker fortfarande undersökahur barn kan bli än mer delaktiga i kommitténsarbete och uppmuntrar särskilt större deltagandefrån barn under förberedande muntliga sessionermed representanter från det civila samhället.«(Punkt 57–58.)

Detta var en reaktion på förslag från barn som del-tog i den allmänna diskussionen. Förslagen var attett barn borde vara medlem i kommittén, att enreferensgrupp som består av barn borde arbeta till-sammans med kommittén och att det borde varamer direkt kontakt under hela arbetet.

I rekommendationerna föreslår kommittén attkonventionsstaterna

»… aktivt inbegriper barn i den periodiska rap-porteringsprocessen för konventionen. Den upp-manar också barn att spela en aktiv roll med attidentifiera aspekter på mänskliga rättigheter sombehöver uppmärksammas ytterligare och övervakagenomförandet av de sammanfattande slutsatser-na på nationell nivå«. (Punkt 31.)

Kommittén föreslår också att frivilligorganisatio-ner, bl.a. nationsförbund för barns rättigheter, börta med barn direkt i den »parallella rapportering-en« enligt konventionen. Kommittén uppmuntrarbarns närvaro under förberedande muntliga sessio-ner med kommittén (punkt 34).

135

Artikel 12

45

Artikel 12 i SverigeArtikel 12 ger uttryck för en av de grundläggandeprinciperna i konventionen. Den slår fast att ettbarn som är i stånd att bilda egna åsikter skall gesrätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rörbarnet. Barnets åsikter skall tillmätas betydelse iförhållande till hans eller hennes ålder och mog-nad. Som ovan nämnts finns det inget stöd i kon-ventionen för att sätta minimi åldrar från vilka barnhar rätt att få komma till tals i olika sammanhang.Barnet skall beredas möjlighet att höras, antingendirekt eller genom en företrädare, i alla domstols-förfaranden och administrativa förfaranden somrör honom eller henne och på ett sätt som står iöverens stäm melse med lagen.

Artikel 12 har givit upphov till bestämmelserom barns rätt att komma till tals i ett flertal svens-ka lagar på olika områden. Nedan redogörs förnågra av dessa. Att lagen ger uttryck för en vissprincip innebär dock inte med automatik att prin-cipen verkligen tillämpas i det en skilda fallet. Enforskare vid den juridiska institutionen vid Uppsa-la uni ver sitet har undersökt frågan om huruvidabarns rätt till deltagande i enlighet med artikel 12verkligen är en rättig het, såväl i praktiken som iteorin. Slutsatsen i hennes avhandling är att prin -cipen i artikel 12 inte har genomförts på ett till-fredsställande sätt. Barns rätt till deltagande hand-lar oftast mer om retorik än praktik, både i väster-

ländska stater och i stater som tydligare präglas avtraditionella atti tyder och kulturer. Detta beror påden traditionella synen på barn som råder och somgår stick i stäv med artikel 12 som förutsätter enannan barnsyn: barn som full vär diga, kompetentamänniskor vars ord och deltagande har ett värde isig. (The Child’s Right to Participation – Reality or Rhe-toric? Rebecca Stern, Uppsala universitet 2006, ochnättidskriften Förskolan nr 01/2007.)

Barn och familjDen 1 juli 2006 ändrades ett flertal av föräldrabal-kens bestämmelser om vårdnad och um gänge. Syf-tet med ändringarna är att ytterligare lyfta frambetydelsen av att hänsyn tas till vad som är bäst förbarnet och att förbättra barnets rätt att komma tilltals. Innan en domstol avgör ett mål om vårdnad,boende eller umgänge måste socialnämnden gestillfälle att lämna s.k. upplysningar. Innan sådanaupplysningar lämnas till domstolen inför ett interi-mistiskt beslut, är efter lagändringen huvudregelnatt barnet skall beredas tillfälle att komma till talsinför socialnämnden. Avsikten är att domstolenskall få ett så fylligt beslutsunderlag som möjligtoch att barnet skall få tillfälle att uttrycka sin åsiktså tidigt som möjligt i processen.

Efter lagändringen har stadgandet i föräldrabal-ken följande lydelse.

136

Barnkonventionen

Exempel på tillämpning av artikel 12

Katarina Norra skola i StockholmPå Katarina Norra grundskola i Stockholm vill man uppmuntra eleverna till självständigt tänkande,delaktighet och inflytande. Skolan är kommunal men styrs av en lokal styrelse i vilken föräldrar, ele-ver, personal och skolledning har representanter. Konkreta exempel på elevernas delaktighet är attelevrepresentanter finns med vid intervjuerna när ny personal rekryteras till skolan och i skolans bud-getgrupp. I arbetet med budgeten synliggörs alla kostnader tydligt för elever, föräldrar och övriga ibudgetgruppen. Eleverna har inflytande över hur de pengar skall fördelas som återstår efter det attnödvändiga kostnader betalats. Elevrepresentanterna tar in synpunkter från skolans övriga eleveroch förslagen diskuteras i budgetgruppen till dess att en överensstämmelse nås. Nyligen har det, påelevernas initiativ, beslutats att skolans satsning på musik skall prioriteras ekonomiskt även i fortsätt-ningen. Ett annat tydligt exempel på när eleverna inte bara fick komma till tals utan när de vuxna ock-så tillmätte deras åsikter stor betydelse, var när skolledningen övervägde att ställa in den årliga skid-resan till fjällen eftersom det krävdes privata ekonomiska bidrag från varje elev för att finansieraresan, och detta inte bedömdes vara förenligt med reglerna i skollagen. Elevrådet framförde då sinasynpunkter, nämligen att resan var en av skolårets viktigaste och roligaste dagar och att den inte bor-de ställas in. Skolledningen, som inte tidigare hade insett resans betydelse för eleverna, beslutade dåatt resan skulle finansieras fullt ut av skolan för att den skulle kunna genomföras.

46

»Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boendeoch umgänge blir tillbörligt utredda. Innan rättenavgör ett ärende om vårdnad, boende eller um gängeskall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplys-ningar. … Om det inte är olämpligt, skall den somverkställer utredningen försöka klar lägga barnetsinställning och redovisa den för rätten samt lämnaförslag till beslut. … Barnet får höras inför rätten,om särskilda skäl talar för det och det är uppenbartatt barnet inte kan ta skada av att höras.«

Vidare gäller från den 1 juli 2006 att om barnet harnått en sådan ålder och mognad att dess vilja börbeaktas, får inte verkställighet av en dom om vård-nad, boende eller umgänge ske mot barnets viljautom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn tillhans eller hennes bästa. Den 12-årsgräns som fannsi föräldrabalken före lagändringen är därmed bort-tagen.

Se vidare proposition 2005/06:99, Nya vårdnads-regler.

Barn och skolanI skollagen finns en övergripande bestämmelse omatt elever skall ha inflytande över hur deras utbild-ning utformas. För grundskolan gäller att omfatt-ningen och utformningen av elevernas inflytandeskall anpassas efter deras ålder och mognad. Ävende tre läroplanerna som reglerar skolverksamhet,förskoleverksamhet och fritidshemsverksamhet(Lpfö 98, Lpo 94 och Lpf 94) innehåller bestäm-melser om barns och elevers inflytande.

Se vidare artikel 28.

Barn och socialtjänstenI socialtjänstlagen (2001:453) anges att social-nämndens insatser för den enskilde skall utformasoch genomföras tillsammans med honom eller hen-ne. När en åtgärd rör ett barn skall barnets inställ-ning så långt det är möjligt klarläggas. Hänsyn skalltas till barnets vilja med beaktande av dess ålderoch mognad. Se proposition 1996/ 97: 124, Ändringi socialtjänstlagen.

I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelserom vård av unga (lvu) anges att insatser inomsocialtjänsten för barn och ungdomar skall göras isamförstånd med den unge och hans eller hennesvårdnadshavare enligt bestämmelserna i social-

tjänstlagen, och att den unges inställ ning, så långtdet är möjligt, skall klarläggas. Hänsyn skall tas tillden unges vilja med beaktande av hans eller hennesålder och mognad.

Barn och migrationsprocedurenI utlänningslagen (2005:716) anges att när frågorom tillstånd enligt lagen skall bedömas, och ettbarn berörs av ett beslut i ärendet, skall barnethöras, om det inte är olämpligt. Den hänsyn skalltas till det barnet har sagt som barnets ålder ochmognad motiverar.

I samband med 2005 års revision av utlännings-lagen fick bestämmelsen en något annorlundalydelse än den tidigare haft. I 1989 års lag hette detatt det skulle »klarläggas« vad ett barn har attanföra. Genom att i 2005 års lag använda uttrycket»höras« nådde lagstiftaren en överens stämmelsemed artikel 12 i konventionen. Dessutom placera-des bestämmelsen i lagens första kapitel, medan deti 1989 års lag hade funnits i det elfte kapitlet. Flyt-ten av bestämmelsen till lagens inledning syftadetill att understryka vikten av att artikel 12 i barn-konventionen följs. Se vidare propositioner 2004/05:170, Ny instans- och processordning i utlännings- ochmedborgarskapsärenden och 1996/97: 25, Svensk mig-rationspolitik i globalt perspektiv.

FN:s barnrättskommittés slutsatser beträffande SverigeI de tredje sammanfattande slutsatserna välkomnadeFN:s kommitté för barnets rättigheter »de olikaprogram och lagändringar för att stärka barnetsrätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berördet och garantera dess rättmätiga betydelse, exem-pelvis i s.k. ungdomsråd liksom barnets rätt atthöras i rättegångsförfaranden samt i frågor som rörskolan.« Kommittén uttryckte dock oro över att endel barn och ung domar trots detta inte känner attde har något verkligt inflytande i frågor som rörderas tillvaro i samhället. Kommittén rekommen-derade regeringen att säkerställa att administrativaoch andra beslut som är relevanta för barnet inne-håller information om hur barnets åsikter inhäm -tades, i vilken utsträckning barnets åsikter accepte-rades och varför, samt att överväga att ge lämpligassistans till barn i konfliktfyllda tvister om vård-nad och umgänge.

137

Artikel 12

47

Barnkonventionen

138

Checklista för artikel 12n Finns det en skyldighet att respektera artikel 12 i lagstiftning och praxis som gäller bl.a.

� vårdnads- och umgängesfrågor?� placering inom alternativ omvårdnad?� adoptionsförfaranden?� hälso- och sjukvård?� unga lagöverträdare?� asylprocessen?� skolor?� stadsplanering och miljöfrågor?

n Har alla barn, utan diskriminering, de rättigheter som uttrycks i artikel 12, om nöd-vändigt med hjälp av tolkar, översättningar, särskilt material och teknik?

n Säkerställer lagstiftning och praxis att barn aldrig tvingas att uttrycka sina åsikter?

n Främjas barns rätt till delaktighet inom familjen genom föräldrautbildning och förbe-redelse inför föräldraskapet?

n Finns utbildning i att främja barns rätt till delaktighet för personal inom bl.a.� rättsväsendet?� skolan?� hälso- och sjukvården?

n Får barn utbildning i mediekunskap så att de kan förhålla sig till och vara delaktiga imedierna?

n Respekteras artikel 12 i arbetet med regeringens rapporter till FN:s barnrättskom -mitté?

Kom ihåg: Konventionen är en helhet, och artiklarna är beroende av varandra.Artikel 12 har av FN:s barnrättskommitté definierats som en grundläggande princip och

är relevant för genomförandet av hela konventionen.

Särskilt avseende bör fästas vid:De övriga grundläggande principernaartikel 2 alla rättigheter skall erkännas för varje barn inom jurisdiktionen utan åtskill-

nad, oavsett orsak artikel 3(1) barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnartikel 6 rätt till liv, överlevnad och bästa möjliga utveckling

Andra viktiga artiklar i sammanhangetGenomförandet av alla andra artiklar kräver hänsyn till barnets rätt att höras och atthans/hennes åsikter tas på allvar. Barnet har uttryckligen rätt att höras i alla rättsliga ochadministrativa förfaranden som rör barnet. Denna rättighet är tillämplig på t.ex. artikel 9,10, 20, 21, 25, 37 och 40. Även artikel 13 (yttrandefrihet), artikel 14 (tanke-, samvets- ochreligionsfrihet) och artikel 15 (föreningsfrihet) är nära kopplade till artikel 12.

48