�KATOLSK• TIDSKRIFT� 111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111i1111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111

N:r l Januari 1932 Arg. 13 1111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111

DÖONETS OUDER.

I gyllen glemsel skrinlagt er mangt et hel,gennavn, mens dögnets guder hyldes til bot for synd og savn. De sa'llne helters na,lJne blir glemt bak mulm og slör, �en på geniets alter ei off erilden dör.

0 evighet! 0 evighet! For dig er lödig gull kun hvad der bmrer tl'Oens segl i stövels mulm og muld.

Slik er vår tid ... Den ,glemmer at hvert et stort talent ei skyldes flid og snille, men G u d hm· gaven sendt. l(un til det godes fI"emme, til sant og varig gavn, av nådens Gud det skjenkes til &re for hans navn.

0 evighet! 0 evighet! I lyset av din glans vi ser alene hvad der her fortjene1· tErens krans. I

Skrid, himlens helgenskare, i fage1· fylking frem, I J(irkens höie heller som b.mgte seiren hjem og vis vår tid den adel i korsets kongeskrud som stråle1· der, hv01· livet

· får vekst av nådens Gud! 0 evighet! 0 evighet! Til hver en verdens vrå la lyset fra Guds herlighet i gylne strömme nå!

Fo1 1gje,ves kunstens konger og tankens stol'e menn de gylne laurbcer höster � hvad har de ve/ igjen på Hel'l'ens dag, den store, hvis intet annet krav enn verdens de har opfylt med hvad dem himlen gav?

0 evighet! 0 evighet! F,or dig blir hvert selmnd i verdens sold en bitter ve i dödens alvorsstzmd.

La form og far.ve fris te sitt liv z' kunstens hall, la klökt og kunnskap f eire triumf er uten tall ... Den sanne a,,rens glorie e1· uiljens sforke stål,

2

til kamp ved nåden herdet med himlen som sitt mål.

0 evighet! 0 evighet! Blir vadens ros· vår del, hvad gavner det, hvis ulivssår vi {anger for .vår sjel?

IL IUELSTRUP.

CREDOS.NYÅRSBRE�

Vid årsskiftet sänder Credo sitt hjärtliga tack för stöd och hjälp under det gångna året från våra nordiska biskopars, liksom också från våra redaktörers, medarbeta­res och prenumeranters sida. In­nerligt hoppas vi att Gud skall väl­signa vårt arbete under det år som kommer. Vi hoppas snart kunna offentliggöra en ingående artikel om den tridentinska och den lutherska rä ttfärdiggörelseläran. Ävenledes är

det vår livliga förhoppning att under årets lopp få se Gustaf Adolfsmin­net behandlat från svensk, katolsk ståndpunkt.

Som ny medarbetare kunna vi denna gång välkomna prästen i världens nordligaste stad, sogne­prest Jos. Theeuwes, Hammerfest.

Credo önskar alla sina välgörare och vänner

ett gott och välsignelserikt nytt år.

B0ROLUMPROVSTERNE FRA AAR

1400 TIL REFORMATIONSTIDEN.

Bprglum har sikkert ikke v::eret det smukkest beliggende Pr::emon­stratenserkloster her i Norden. Det kan f. Eks. slet ikke maale sig med det fornemt mellem to Sper og Sko­ven beliggende Ba,,kkeskog med sine frodige Marker. Men i histo­risk Renseende kan intet skandina­visk Abbedi sammenlignes med Provstiet hpjt oppe i Jylland. Thi ber dannede Pr::emonstratenserne selve Domkapitlet; deres fprste Mand indtog den nreste Plads efter Biskoppen i hele Stiftet, og det var Prremonstratenserne, der valgte Bis­koppen. Sidste Gang udpvede de denne Valgret 1367, da Roskilde­kanniken Mogens J en sen blev valgt. Fra denne. Tid forbeholdt Paven

sig Udnrevnelsen af Bprgium Bis-· pen. I Reglen h�rte denne ikke til PrIBmonstratenserne. I 1328 har vi endda det Srersyn, at Biskop Niels: indtrreder i Dominikanerordenen. Han forudsaa nok det Irnmmende Uvejr, thi hans Efterf plger Thyge blev 1332 under Pontifikalmessen: af Kongens Mrend taget tiI Fange· og i 22 Maaneder lagt i J ernlrenker. 1432 bliver af Paven Augustiner­munken Gobelinus Bolant af Kplrr udnrevnt som Biskop i Bprglum; men allerede 1433 sad Gerhard Pe­dersen Gyldensffel'ne paa Bispe­stolen.

Den gyldne Tid for Bprglum -Iigesom for andre Klostre og Kirker - oprandt. under Dronning Mar-·

grefhe. Den 30. April 1389 udsted­te Provsten et Brev, der oplyser os om, at der hver Dag - baade Lpr­dag og de andre Dage - skulde !reses en Messe til lEre for Vor Frue; naar Messen var endt, skulde »Salve regina» synges, og under hele Gndstjenesten skulde der brrende to Vokslys. Det var en Stif­telse af Dronningen. Til Kirken forrerede hun ogsaa en med for­skellige lEdelstene prydet Guld­krone, der paa alle Fester for Gud� Moder og paa andre store Festdage skulde srettes paa Mariastatuens Hovede.

Prremonstratensernes Ordensdragt er hvid. Men Bprglumprresterne fik i 1403 Lov til paa Grund af det regnfulde Klima at ombytte den Jwide Dragt med en 111�1·k1 ); 1422 udvidedes dette Privilegium endnu mere2 ).

Domkapitlerne, der var lmyttet til et Ordenssamfund, havde i det 15. Aa1hundrede ingen let Stilling. I Odense var det Biskoppen, der med aa'bent Visir spgte at fortrrenge Be­nediktinerne og erstatte dem med Verdensprrester. Biskoppen i Bprg­lum gik mere diplomatisk til V rerks og skjulte sig bag Pavens og Kon­gens Ryg. Man vilde Ordenskan­nikerne og isrer deres Formrend, Domprovsten (i Odense havde Pri­oren denne Stilling) ti1 Livs. Da Domprovsten var Nresteniand efter Biskoppen, som det hedder i Pave­brevene, opstod der en heftig Kamp netop om denne Stilling. De for­skellige Ordensdomkapitler havde jo Lov til selv at vrelge en af deres Midte til denne Post; nu pnskede Biskopperne, hvad der er let for­staaeligt, at faa Besrettelser af denne Plads i deres Haand, og Kongen vilde ogsaa udpve Reprresentations­retten. Der fprtes en haard Kamp, en Kamp paa Liv og Dpd.

Bedst klarede Benerliktinerne i Odense disse Vanskeligheder. De vilde ikke afstaa nogle af deres Ret­tigheder, ikke vide noget om et Kompromis, hellere trrekke sig til­bage end taale fremmed lndlblan-

ding fra Bisp og Konge. De blev ogsaa fortrrengt af Verdensprrester i en Snes Aar for derefter med for­pget Glans og Autoritet at indtage deres Pladser paa ny.

Vrerst gik det Augustinerne i Vi­borg, men det var .deres egen Skyld. Uvejret brpd lps allerede i 1426. Biskop Lago og Kong Erik bekla­gede sig i Rom over, at Augustiner­ne der var saa faatallige og alders­svage, at det var bedst at oplpse de­res Konvent og at oprette 10 til 12 Kanonikater for Verdensprrester. Erik af Pommeri1 havde srerlig Grund til IOagen, da der foruden Provsten kun fandtes 3 Kanniker, der jo ikke kunde passe hans »evige Psalterl&sning». Martin V. ,befale­de 3. November 14263 ) lErkelbisp Peter i Lund at underspge Sagen, og hvis han fandt det heldigt at op­hreve det regelbundne Konvent og srekularisere det; de gamle Kan­niker skulde faa en Slags Pension. Det viste sig, at Biskoppens Klage var fuldt berettiget; Augustinerne maatte vige Pladsen for Verdens­prresterne. Selvfplgelig gav de ikke saa hurtig tabt og forspgte Rekur­sen i Rom. Men et er paafaldende. Benediktinerne beraabte sig senere i lignende Tilfrelde paa, at de var St. Knuds Vogtere. l\'fed stprre Ret kunde Augustinerne have henvist til St. Kjeld, der jo var en af deres egne. :Men de gjorde det ikke. De­res Modargumentation indeholdt kun to vresentlige Punldtr, at de slet ikke var ,blevet spurgte eller for­hprte, og at de kunde faa Tilgang nok. Derfor fik den 9. April 14374 )

Abbeden af 0m og Kantoren i Aar­hus det H,1erv fra Pave Eugen IV. at genindfpre det regelbundne Liv for Kannikerne, og den 21. Maj 14375 ) gav endog Baseler Konciliet Provsten og Konventet i Viborg Be­krreftelse paa alle deres Privilegier, »Men Brevet», siger Udgiver�n af Acta Pontificum Danica, >>er vist aldrig afsendt, det hele er overstre­get og i Marginen er tilfpjet: , Sic cassatum in originali.» De nye Kan­niker havde faaet Vind om Sager-

nes Stfffing·, og ski'5nt der fra Dan­mark til Rom regnedes med 70 Dagsrejser, blev der sendt Ilbud til Paven kun en Maaned senere ; i Maj samme Aar0 ) , beklager Paven sig, at han af Viborg Provsten var ble­vet fi'5rt bag Lyset, og derfor skulde Domkapitlet vedblivende vrere sre­culariseret.

Ikke bedre gik det Pnemonstra­tenseme i Ratzebu.r,g. I 15047 ) blev ogsaa deres Domkapitel srekulari­seret.

Hvorledes klarede nu Prremon­stratenserne i Bf!)rglum .Situationen? De forsi'5gte at ride Stormen af. De gik en Mellemvej , der iblev paa­tvunget dem af deres egen Biskop og Kongen, og som blev approberet af Rom. Nuomstunder vil man vel ryste paa Hovedet, men Forholdene var dengang helt anderledes. Thi da Biskoppen og Kongen skrev ti1 Rom, om en bestemt navngiven Verdensprrest kunde blive Provst i Bi'5rglum, da den sidste enten var dpd eller havde resigneret, fik Prre­monstratenserne fra Paven en Med­delelse med omtrent fplgende Ord­lyd : »Da Prresten N N. i'5nsker at tjene Vor Herre sammen med eder ( sub regulari habitu) , aubefaler vi ham til eders Krerlighed. Hvis der ikke findes en kanonisk Hindring, skal I optage ham i eders Midte. Og naar Prpveaaret er forbi og han frivillig har aflagt Lpfterne og i 3 Dage baaret Profesklrednin­gen, skal der gives ham Provste­vrerdigheden, som nu er ledig8) .

Enhver vilde vrere Proust i Bf!)r,g­lum; men samtidigt at vrere Prre­nionstratenser faldt ikke i enhve.rs Smag, ,og derfor vilde de hellere give Afkald paa Provstestillingen ; saaledes gik det Jens Andersen Bel­denak, der var udnrevnt som Provst i Bprglum, men ikke kunde be­kvemme sig til at blive Prremon­stratenser. Da derfor Aaret var for­bi, resignerede han. Erik Valken­dorf spgte ad mange Omveje at be­holde sin Post, men det lykkedes ham ikke, og han maatte overlade Provstiet til sin Broder; Laurentius

4

Vesteni havde det sreriig slemt, da han ikke kunde fortrrenge sin Med­bejler ; men naar han ikke kunde blive Provst i Bprglum, vilde han heller ikke v::ere Prremonstratenser, og han forspgte derfor at faa saa mange Prrebender som muligt paa andre Steder.

Der hprte· en ikke ringe Grad af Selvovervindelse til for B�rglumprre­sterne at modtage disse paatvungne Provster. Thi Provster i Bprglum og Abbeder i Tpnsbjerg indtog og­saa de mest 1betroede Pladser inden­for Ordenen. I 1289 bestemtes jo, at der hvert fjerde Aar skulde kom­me 4 Forstandere ti1 Generalkapit­let, men Provsten af Bf!)rglum og Abbeden af Tfinsbjerg skulde altid vrere med.

Hvilke Egenskabei· Provsten skul. de sidde inde med, var npjagtigt foreskrevet. Han skulde kunne lrese godt, tale godt, vrere stiv i La­tinen, men fremfor alt krrevedes der, at han kunde synge godt. Kun­de han ikke det sidste, maatte han svmrge ved det h. E.vangelium, at han i Lpbet af et Aar vilde frere at synge9 ) .

Fprste Gang hprer vi om disse Betingelser, da efter Provst Tet­beI"ns Resignation Kanniken Jens Nielsen blev valgt af Kapitlet 1401. Indtil dette Tidspunkt havde ude­lukkende B�rglum Kannikerne valgt deres Provst10 ) . Men nu gjorde . man Prremonstratenserne bange. Man henviste til, at Domprovstiet overalt, hvor Verdensprresterne dan­nede Domkapitlet, blev overdraget af Paven. Derfor var det bedst at henvende sig til Rom11 ) . Bprglum­prresterne gjorde nu det, og det blev Begyndelsen til den sener.e Ud­vilding. Og den gik hurtig for sig. Jens Nielsen maa ved sit Valg have vreret meget ung, for han var Provst i Bprglum over 50 Aar. Hans Efterfplger Mads Smalsted var den fprste paatvungne Provst. (6. 0kt. 1453. ) 12 ) . Pave Nikolaus V. skrev nemlig ti1 Bprglum, at den nreste Vmrdighed efter Biskoppen i alle /{athedralkirkn, ogsaa hvis det var

en Ordenskfrke, var forbeholdt P a­ven 13 ) ,· Det var en Overraskelse for Prremonstratenserne, men <ler var ikke noget at gpre ved det. Om \fads Sma1sted har opfyldt den til Udnrennelsen knyttede Betingelse, eller om han resignerede, er uvist. I hvert Tilfrelde var hans Embeds­tid kun kortvarig, da der fra 1453 til 1462 nrevnes to Provster, nemlig Mads Smalsted og Jon Jensen14) .

Om denne sidste gik Bplgerne hpjt. Han tog det heller ikke npje .med Kirkens Ejendom, 1bortpdslede den, forrerede Bpger bort og brugte kirkelige Ting til privat Brug. Baa­de Kapitlet 9g de enkelte Kanniker formanede ham. Det hjalp dog ikke noget. Saa lagde de person­lig Haand paa ham og fprte ham til mosterfrengslet. (I 1467 var endnu 8 af disse Kantiiker i Live, nemlig den davrerende Proust A ndreas Ja­kobsen, Niels Rib, A ndreas Jakob­sen Il, Erik Larsen, Johannes Mad­sen, Jakob A ter, Johannes Larsen og /fristian Larsen.) Provst JonJen­sen foreholdt dem, at de derved blev banlyst. At Bprglumprresterne vilde forsvare sig, naar en pila­tvungen Provst var gavmild paa deres Bekostning, kan vi forstaa. Men at de samtidig var samvittig­hedsfulde, viser deres Selvanklage i Rom. Thi endsk(flnt de var blevet l(flst fra Excommunikationen fra . autoritativ Side, vilde de helst vrere sikre i Sageil og anklagede sig selv. Man skal spge lrenge, indtil man finder et Sidestykke dertil. Bprglumprresternes Selvanklage af 6. Dec. 146715 ) er et rerefuldt Do­kument for hele Provstiet, for det viser, at der tiltrods for de ugun­stige Forhold endnu paa dette Tids­punkt fandtes inderlig Fromhed og Samvittighedsfuldhed indenfor Klostrets Mure.

Om det nreste Provstevalg har vi udff'lrlige Beretninger i Pius I l.s Brev af 9. Januar 146216 ) . Dets korte Forlpb skildres saaledes: Kongen prresenterer, Kapitlet vrel­ger, Paven bekrrefter. Her sker det fprste Gang, at Kongen udtrykke-

5

lig nrevnes. Kongen beraabte sig paa et gammelt Privileg, der endnu stod i Kraft. Den ny Provst var en Mand af deres egen Midte, A n­dreas Jakobsen, som i sin Tid var riu:d til at indesprerre den forhen­vrerende Provst. Vel var der en Prremonstratenser, der blev prresen­teret og valgt, men Kongens Prre­sentationsret , der her nrevnes, spaar ikke godt for Fremtiden, og det maa tilskrives Prremonstratenser­nes Takt og religipse Aand, naar der ikke skete vrerre Ting.

Andreas J akobsen resignerede 1478. Kannikerne valgte nu den hidtidige Dekan i Roskilde Niels Styggesen Rosenkrantz som Pl'Oust paa den Betingelse, at han skulde indtrrede i deres Orden. Niels Styggesen gik ind derpaa og aflagde Lpfterne17 ) . Han var Prov st til 20. Nov. 1486, hvor han udnrevn­des til Biskop i Bprglum. Samme Dag fik Prremonstratenserne Simon Lres(fl som Provst18 ) . Det var Kong Hans, der havde hj ulpet sin gode Ven til denne Stilling. Han aflag­de Ordenslpfterne og var Provst til 1497, da han resignerede.

Det var godt, at Simon Lresp hav­de hpjtstaaende Venner, ellers hav­de han nreppe vreret Provst ret lrenge. Thi han fik en uforsonlig Fjende i Laurens Eggertsen Vesteni, en adelig Klerk fra Aarhus Stift, der allerede var baade Kannik og 1Erkedegn i Aarhus og Ribe. Ved et Tilfrelde fik han at vide, at Si­mon Lresp havde snydt Paven og betalt for lidt. Han kom nu 1493 som anklaget til Rom og bad selv om Provstiet. Simon Lresp blev afsat og Laurens Eggertsen Vesteni ud­nrevnt som Provst11 ) , saasnart han efter endt Prpvetid havde aflagt Lpfterne og baaret Profesklrednin­gen i 3 Dage. Simon Lmsp blev dog

· boende i Provsteboligen, hvorfor den ny Novice slet ikke havde Hasts vmrk med at komine. Han gjorde endnu et Par Forspg og fprte Pro­ces ved Kurien. Skpnt han vandt, blev Simon roligt siddende; Kan­nikerne stod sikkert alle paa hans

S"ide. Laurens Vesteni var en me­get urolig Aand. Da hans Forspg mislykkedes, blev han Sogneprrest i Lyngaa og Skjpd og Provst i Sal­lingsyssel, derefter atter lErkedegn i Ribe og Provst i Vendsyssel, S.og­neprrest i Tiset og 0rsted og Provst i Lund. 1498 var han af en Kar­dinal blevet foreslaaet som Biskop i Viborg, men han blev det ikke.

Simon Lresps Efterfplger blev ,Erkedegnen i Viborg, Jens AndeJ'­sen Beldenak, der blev udnrevnt af Aleksander VI. den 8. Juni 1497. Jens Andersen var en Idog Mand. Han var bange for, at det skulde gaa ham, som det gik Simon Lresp, at muligvis ogsaa han skulde an­klages for Snyder.i ; endvidere fplte han absolut ingen Lyst til at blive Prremonstratenser. Derfor skrev han til Rom, at lndtregterne mulig­vis var stprre end opgivet, og b ad sig fritaget for at indtrrede i Or­denen20 ) , men Provstiet vilde han gerne beholde. Aleksander VI. gik ind paa hans Bpn, og nu fik Prre­monstratenserne en Foresat, der slet ikke var en af deres egne.

Jens Andersen indsaa snart Umu­ligheden deraf og resignerede alle­rede efter et Aars Forlpb.

Den 19. Oktober 1498 .fik Ros­kildekanniken Erik Valkendorf Provstiet i Bprglum. Han var ikke saa retlinet som sin Forgrenger, og Prremonstratenserne var ikke tj en­te med en saadan Provst, der ikke eng.ang var prresteviet, men kun vilde nyde Provstens Indtregter. Det var heller ikke deres Skyld, han var blevet dem paatvunget. Han havde heller ikke Lyst til at blive Prremonstratenser. Paven fik det at vide, og Erik Valkendorf fik et Tidsrum af to Aar til at betrenke sig i. Men Prremonstratenser vilde han ikke blive. Han skrev til Rom, at han som Kongens Kansler altid maatte vrere ved hans Side og der­for ikke kunde brere Ordensklreder­ne. Der var og,saa andre Grunde, hvorfor han ikke kunde blive Prre­monstratenser. Han beder om at maatte faa Provstens Indtregter og

6

under 6. Februar 1499 blev dette tilstaaet ham for et Tidsrum af 5 Aar21 ) , men som man ser af Bre­vet fra 19 . Marts samme Aar, var den Tid, der allerede var gaaet, iberegnet, thi der skrev Aleksander VI, hvis han ikke inden 4 Aa.r var gaaet ind i Prremonstratenserorde­nen, maatte han opgive Provstiet. Det var klart Besked og for Prre­monstratenserne var det nreppe et stort Tab, at han resignerede. Kon­gen sprgede for, at han blev Provst i Roskilde, men endnu som saadan. beder han 1506 om Dispens til at vente to Aar endnu med de h. Vfolser. Han var ikke· engang Sub­diakon. Den bedste Anbefaling for den vordende lErkebisp af Nidaros var det nu ikke.

Vilde han ikke, vilde dog hans Broder Magister Andreas Valken­dol'f, der blev prresenteret af Kon­gen og valgt af Kapitlet, blive Prre-. monstratenser, skpnt han bad sig fritaget for i det fprste Aar at brere Ordenshabiten og skpnt han fik Dispensation til med det fprste ikke at aflregge Ordenslpfterne22 ) . Han beklrndte sit Embede indtil sin Dpd ( 1507 ) .

Af Kapitlet blev nu Antonius Fiirstenberg, der var .Sogneprrest i "\�esel i Kplner Dipcesen og sam­tidig Prremonstratenser, valgt, og Valget godkendtes af Pave Julius II. d. 3. Dec. 1507 . 1 520 nedlagde han sit Embede. Da hans frivillige Resignation fremhreves, tager man vist nreppe fej l, naar man siger, at han blev tvunget dertil, for at Kri­stian II. kunde pnesentere den af­gaaede Niels Styggesen Rosenkmntz, der fpr havde vreret Provst til Provstiet sammesteds ; da han saa truede med at fpre Proces i Rom, holdt man ham fangen. Men han undslap 1522 ; Kristian II. var me­get ked af, at han var flygtet til Rom og havde anlagt Sag imod begge Bprglumbisperne (Niels Styg­gesen og Styge Krumpen) . Alle­rede dette viser, at Fiirstenberg var i sin Ret. Biskopperne vilde ikke til Rom, fordi cte h<1vrle en ond Sam-

vittighed, Frederik Il. bad den 28. �farts 1523 Paven om, at denne Proc�s maatte blive henvist til' Danmark, saa at enten Biskop Godske Arle­feldt eller andre danske Pn:elatei· kunde afgpre den. Samtidig sendte Kongen et Lejdebrev til Fftrsten­berg.

Medens Kirken i Brekkeskog er forvandlet ti1 et Magasin og Taar­net indrettet ti1 en Lejlighed med 17 V:.cerelser, staar .d�n . µydelige Domkirke i Bprglum endnu i al sin · Glans, og naar man frerdes der­inde, skulde man ikke tro, at der ligger fire Sekler imellem. Mon dens gamle Prrester der atter skal synge » Salve regina» efter Kon­ventmessen og krone Guds Moders Statue paa de hpje Festdage?

P. D. Steidl.

1) Acta Pontificum Danica II 1046 : ecc­lesiae, quae in partibus maritimis et ut frequenter lutosis necnon aquarum inuanda­tionibus repletis, consistit, negotiis ad diver­sa oportet declinare, tuque, praeposite, ac praedicti canonici juxta regularia instituta ordi'nis non nisi candido habitu, qui subito, praesertim in talibus locis maculatur, . . . sal­tem quoad habitum exteriorem habitui ca­nonicorum regularium ordinis sancti Augu­stini, qui . . . niger, Claveus, brunns aut fus­cus . . . existit, vos conformare possitis.

2) Acta Pontificum Danica II 1398. 3) Acta Pontificum II No 1515 . 4) Acta Pontificum Danica III 1782. 5) Acta Pontificum Danica III 1791 . 6) Acta Pont�ficum Danica: III 1793,

1794. 7) Acta Pontificum Danica V 3954. 8) Acta Pontificum III 2012, 2013 ; IV

3053 ; V 3650. 0) Acta Pontificum Danica II No 1003 ;

II 796 : Si per diligentem examinationem dictum J ohannem bene legere, bene con­struere et bene cantare ac congrue loqui latinis verbis et alios ad obtinendam dictam praeposituram, quae dignitas major post pontificalein in dicta ecclesia existit, ido­neum esse repereris, ve! etiam si ipse 11011 bene cantaret, dummodo in tuis manibus juret ad sancta dei evangelia, quod infra

1

annum a tempore examfoationis huiusmodi computandum bene cantare addiscat.

10) Acta Pontificum Danica II No 1003 : Dum ad eos ·receptio resignationis dictae praepositurae ac collatio at provisio de a11 tiq11a et approbata ac . lzacteims pacifice observata co11su.etudine pertineant.

11) Cum autem dubitet collationem et provisio11e1n ac assecutionem hujusmodi et inde secuta viribus' 11011 subsistere.

12) Acta Pontificum Danica III 2012. 13) Acta Pontificum Danica III 2013 :

Dudum siquidem omnes dignitates in cathe­dralibus ecclesiis etiam ordinum quorum­cumque post pontifica:J.es majores tunc va­cantes et inantea vacaturas dispositioni no­strae reservavimus.

14) Acta Pontificum Da.nica III 2243. 15) Acta Pontificum Danica III 2413 : a

sententia excommunicationis huiusmodi de consensu et voluntate ipsius J onae tam ordinaria quam apostolica auctoritate abso­luti fuerint pro exoneratione, conscientia­rum suarum cupiunt etc.

16) Acta Pontificum Da.nica III 2243 : Christiernus rex Daciae, verus patronus dictae praepositurae ac existens in pacifica possessione ve! quasi juris praesentandi personam idoneam ad ipsam praeposituram.

17) Acta Pontificum Danica IV 2713. 18) Acta Pontificum Danica IV 3053. 10) Acta Pontificum Danica V 3368 :

Volumus autem, quod dictus Laurentius infra annum ipsum habitum suscipere et ptofessionem huiusmodi emittere, alioquin dicto anno elapso commenda ipsa cessare censeatur eo ipso.

20) Acta Pontificum Danica V 3568 : in privilegiis dicto ordini per sedem apostoli­cam concessis et confirmatis inter alia ca­vetur, quod ipsius ordinis dignitates et beneficia nullis nisi s. Romanae ecclesiae car,dinalibns aut ipsum ordinem expresse professis commendari possunt et alias de illis pro tempore factae commendae nullae sunt etc.

21) Acta Pontificum Danica V 3679 : et ipse · orator in p raesenti tam propter assi­stentiam, quam cum dicto rege quasi eon­tinne habere emn oporteret, et ex certis aliis causis 11011 possit cmn animi sui quiete ordinem Praemonstratensem . . . p rofiteri.

22) Acta Pontificum Danica V 3764 : ut per primum annum a die adeptae posses­sionis, s i ipsum illam vigore praesentium assequi contigerit inchoandum, habitum re­gularem dicti ordinis gerere et professio­nem regularem .emi�tern, nu•lfatenus te­neatur.

FR I E D R I C H O C H D O RO T H EA VO N

S C H LEG EL. TVÅ KÖNVERTlT E R F R Å N ROM ANTI K E N S D A G A R.

I. · · De mest betydande av de tyska s. k. upplysningsfilosoferna voro som bekant Lessing och Moses Mendelsohn. Den senare föddes i Dessau den 6 september 1729. Hans fader var lärare i judeskolan där­städes. Moses Mendelsohns egent­liga namn var Moses ben Menahem­Mendel. Han kallade sig senare Moses Dessau och någon tid där­efter antog han det namn som han skulle göra berömt. Den unge Mo­ses röjde redan tidigt en stor be­-gåvning och ett starkt 1begär efter läsning. Vid fjorton års ålder kom han till Berlin, där han slet ont allt under det han lärde sig tyska, latin och slutligen även franska och engelska. Hans håg stod till stu­diet av filosofien och han grep sig snart an med Lockes arbeten. År 1750 blev han av en förmögen si­denfabrikant anställd som informa­tor i dennes hus. Från informator 'befordrades han till bokhållare i sidenfabrikantens affär, i vilken han till sist blev delägare. Trots sin praktiska verksamhet fortsatte Men­delsohn sina studier ända till . sin död 1786.

Det var Lessing som förde honom in på författarbanan. Mendelsohn hade gjort Lessings personliga be­kantskap 1754 och en skrift som Mendelsohn författat och lämnat Lessing till genomläsning lät den senare · trycka utan Mendelsohns vetskap. På detta sätt började Men­delsohn sin skriftställareverksam­het. De mest bekanta av hans många arbeten är: »Phädon oder i.i.ber die Unsterblichkeit der Seele» ( 17 6 7 ) , »Jerusalem oder ii.ber · reli­giöse Macht ond Judenthum» ( 1783) samt »Morgenstunden», vilket sist­nämnda arbete ,utkom strax före

hans död. Mendelsohn hävdar i sina verk.mot materialismen själens odödlighet och förfäktar mot deister­na Gud såsom ett personligt väsen. Hans författarskap går sålunda i positiv riktning. Schii.ck säger om honom : »Mot den destruktiva upp" lysningen, .men 111ed dess vapen, häv­dade han åter religionens sak OGh blev således i viss mån en kyrkans vapendragare i kampen mot tidens otro». Men Mendelsohn höll strängt på den mosaiska ceremoniallagen och förblev hela sitt liv ortodox jude. »Om det väsentliga i min religion är jag så fast, så oveder­läggligt övertygad som ni kan vara om eder», skrev han till Lavater, som gjort ett försök att omvända honom till Kristendomen. År 1762 ingick Mendelsohn äktenskap med en dotter till Abraham Gugenheim från Hamburg. I detta äktenskap, som blev synnerligen lyckligt, föd­des tre söner ' och två döttrar. Den äldsta dottern, Dorothea, som föd­des den 25 oktober 1763 skulle icke vansläktas från fadern. Hen­nes egentliga namn var Brendel ( = Veronica) . Hon kallade sig se­dan hon blivit vuxen Dorothea. Or­sak och tidpunkt för namnföränd­ringen kunna ej med säkerhet fastställas. Faderns ivriga studium och allvarliga litterära verksamhet gjorde säkerligen ett djupt intryck på det begåvade barnet. Tillsam­mans med den sju år yngre brodern ' Joseph och några andra unga judar fick Dorothea antagligen närvara vid faderns föreläsningar över grunddragen av sin filosofi. Med Mendelsohns religiösa åskådning blev Dorothea tidigt förtrogen och med innerlig ömhet slöt hon sig till fadern, ja ännu i långt senare år . minnes hon honom med kärlek

och vördnad. Av lydnad mot sina föräldrar gav hon redan vid 15 års ålder sin hand åt bankiren Simon Veit. Hon hade aldrig älskat ho­nom och deras äktenskap blev trots all yttre endräkt icke egentligen lyckligt då Dorothea stod andligen högt över sin man. Av deras fyra söner uppnådde endast två, Jonas och Philipp, mogen ålder. För dessa två hyste Dorothea den mest innerliga och ömma kärlek till vil­ken en moder är i stånd. Dorothea var , ej vacker, snarare tvärtom. I hennes figur och ansikte, ja i hela hennes uppträdande låg något hårt och manligt, som kunde verka från­stötande innan man närmare lärt känna henne. Men för den som det gjorde, visade sig snart allt det goda och trofasta som dolde sig bakom den sträva ytan. Dorothea ägde en stark och stor själ i en svag kropp. Ett klart och skarpt förstånd, ett ädelt och uppriktigt hjärta, ett älskvärt väsen, an­språkslöshet och mildhet fängslade dem söm rätt lärde känna henne. Det enda verkligt sköna i hennes ansikte voro de stora strålande ögonen, vilka förrådde ett lidelse­fullt hjärta, som törstade efter kär­lek och förståelse.

I Henriette Hertz' gästfria hem i Berlin gjorde Dorothea en julidag 1798 bekantskap med en man vars öde inom kort skulle bliva ett med hennes eget, nämligen med · den unge Friedrich Schlegel, som senare skulle göra sig bemärkt som en av de ledande andarna inom »den ro­m antiska skolan» eller soin den

· motsvarande rörelsen inom den svenska litteratm;historien brukar benämna »nyromantiken».

Il . Ordet romantik visar hän mot

medeltiden. Ett medeltida epos kal­lades »roman» och Reine definie­rar även »die romantische Schule» med strävandet efter ett »åter­väckande av medeltidens poesi, så­dan· denna manifesterade sig i sånger, i bildverk, i byggnadsverk,

i liv .» Med ordet romantik Irn1· man även >>förstått den . subj ektivism, som alltifrån Rousseau vänder sig mot den härskande klassicismen och mot allt regeltvång.» Roman­tikens motstånd�re ha också som »den anherre» betraktet Rousseau. Slutligen har ordet romantik an­vänts på den längtan bort från allt j ordbundet som kännetecknar stämningspoesien och som reage­rar mot vardaglighetens nyktra .uppfattning av dikt . och liv. At denna oändlighetslängtan gav ro­mantikerna uttryck i symbolen »den blå blonunan» ,

Betraktar man den tyska nyro­mantiken vid dess framträdande vid 1700-talets slut och tiden när­mast därefter, så bör det betonas, att det här gällde en hel ny världs­åskådning och ett nytt sätt att leva då nyromantikerna fattade liv och poesi som ett. För de äkta ny­romantikema voro sålunda filosofi och poesi ett. Novalis, den äldre nyromantikens främste lyriker, sä­ger: »Poesien är filosofiens hjälte, filosofien höjer poesien till grund­sats, och lär oss känna poesiens värde. Filosofi är poesiens teori. Den visar oss vad poesi är, att den är ett och allt». Men sin starkaste väckelse mottog den tidigare ny­romantiken kanske från religionen, särskilt från katolicismen. Fried­rich Schlegel jämte hustru, Adam M iiller, Z acharias \V er ner och Jo­seph von Görres anslöto sig helt till kyrkan, under det andra såsom Novalis, Tieck m. fl. stå katolicis­men synnerligen nära. Som kret­sens överhuvud ansågs Friedrichs äldre broder August Wilhelm Schle­gel. Den förre var mera betydan­de som tänkare än som diktare un­der det den senare var en större formtalang ehuru mindre iderik än den yngre brodern. A. ,,r. Schlegel var en betydande kritiker och en överlägsen Sheaksperetolkare. Bäg­ge kommo under inflytande av Schilles konstlära, vilken de seder­mera övergåvo för idealet Goethe. Goethes och Schillers svärmeri för

antiken . var även bröderna Schle­gels. Friedrich beundrade den an­tika tragedien över allt annat. Den var för honom idealet i litteratur­historien, det ideal som aldrig kurr:.. de uppnås.

I I I . Friedrich Schlegel, son till kon­

sistorialrådet och diktaren av reli­giösa sånger J ohann Adolf Schlegel, föddes i Hannover den 10 mars 1772. Som en av sina förfäder räk­nade familjen Schlegel superinten­denten Christoph Schlegel ( 1613-1678 ) , vilken 1651 erhöll ungerskt adelskap av kejsar Ferdinand I I I . På grund härav antogo bröderna August ,Vilhelm och Friedrich 1815 namnet von Schlegel. Ursprungligen var Friedrich bestämd och utbildad för affärslivet och först i sitt sex­tonde år fick han tillfälle att stu­dera. Han 'bedrev nu främst studier

ro

i filosofi i Göttingen och Leipzig varefter han kastade sig över de moderna språken och litteraturen. Frukterna av sina studier offent­liggjorde han bl. a. i Wielands »Merkur». På sommaren 1797 in­trädde han i de Berlinska skönan­darnas krets varest han samman­träffade med Dorothea Veit. Fried­rich Schlegel blev genast fängslad av Dorothea, icke så mycl{et genom hennes yttre skönhet som genom hennes vett och .lidelsefulla and­liga intressen. Dorothea å sin sida fann hos denne intelligente och spi­rituelle unge man allt det hon sak­nade hos sin make. Med hjälp av sin väninna Henriette Hertz lyc­kades hon förmå .Simon Veit till skilsmässa varefter hon· och Fried­rich ingingo en förbindelse, _ som, fastän . icke _ ett lagligt äktenskap, de höllo för visst att endast döden kunde upplösa och vad Dorothea beträffar kom hon alltid att visa

· ·den mest uppoffrande kärlek , mot den man hon valt. Sin Friedrich

, ,; p}ey ' hon en hjälp även i hans lit­· .·:1 . �e1:ära arbeten och h<m beundrade

hans diktning. Själv var hon icke

utan konstnärlig ibegåv:iiing, men då hon författat romanen »Florentin» , en bok om vilken det blivit sagt att den visar en skapande förmåga, som icke är· obetydlig, är hon fram­för allt lycklig och stolt över att Friedrichs namn står på titelbladet.

På sommaren 1799 flyttade Fried­rich Schlegel från Berlin till .Jena och i början av oktober samma år följdes han av Dorothea med sin yngre son Philipp. I J ena samlades nu den romantiska skolans främste medlemmar. Där bodde redan A . ,v. Schlegel med sin hustru Caro­line och deras hem blev centrum för romantikernas umgängesliv. Ca­rolines salong i J ena var vad den R,ahelska salongen var i Berlin och ifråga om omedelbart inflytande på litteraturen mer än denna.

IV. Åren 1795 och 1796 hade Goethes

,Vilhelm Meister utkommit och alla romantikerna voro hänförda . . Fried­rich Schlegel förklarade att Wil­helm Meister var romanen framför alla andra och i sin kritik av ,vn­

helm Meh;ter säger han att roma­nen nu liksom en gång Homeros epos är »_en spegelbild av hela den omgivande världen, en bild av tids­åldern». Friedrich Schlegel, hans hustru, Tieck, Novalis och senare många andra författare skreva böc­ker varvid vVilhelm Meister var mönstret. Dorotheas verk är redan omnämnt. Friedrichs utkom 1799 och var en självbiografisk roman benämnd »Lucinde» . Som bekant . har Schlegel i denna bOk sökt este­tiskt-filosofisfrt förhärliga sina li­delser. Senare tog han bestämt av­stånd från detta sitt ungdomsverk och tillät icke dess omtryckning vid utgivandet av sina samlade verk. Under tiden 1798-1800 utgåvo bröderna Schlegel tidskriften »Athe­nreum» i vilken det nya romantiska konstidealet om enhet av poesi Och liv förkunnades. Från Jena ha vi ett yttrande av :Öorothea som före­bådar hennes lconversion. Caroline

Schlegel hade genom sin dotter Auguste Böhmer låtit sända Doro­thea en helgonbild för vilken hon i ett brev skrivet i juni 1800 tackar med följande ord : ».Tag tackar din moder hjärtligt för den kära hel­gonbilden. Jag har den alltid lig­gande framför mig. Det synes mig, att jag själv icke hade kunnat . väl­ja mig något annat helgon., Bilder­na och de katolska sångerna hava rört mig till den grad, att jag be­slutat, att om jag blir kristen, skall jag absolut bliva katolik».

Efter att ha blivit filosofie doktor och docent i .lena år 1800 begav sig Friedrich Schlegel till Paris i och för konststudier. I Paris utgav han tidskriften »Europa» (1803 ) , men fördjupade sig samtidigt i sanskrit­litteraturen, vilket studium han se­dermera fortsatte och vilket slutli­gen hade till följd det betydande ar­betet » öber die Sprache und \Veis­heit der Indier».

När Novalis offentliggjorde sin uppsats »Die Christenheit oder Europa» där han talar om dessa »äktkatolska eller äktkristna tider», de tider »då Europa var ett kristet land, då en kristenhet bebodde denna mänskligt bildade världsdel» stod Friedrich Schlegel ännu oför­stående inför Novalis' programskrift. Hardenberg var den ende av ro­mantikerna för villrnn redan tidigt religionen betydde mer än estetisk rökelse. Först långsamt skulle Friedrich Schlegel nå till samma punkt för att slutligen gå ännu längre än Novalis, vilken aldrig blev katolik. Kanske hade han blivit det om han ej så tidigt kallats hädan. Emellertid blev hans förutnämnda avhandling vari han förhärligade den katolska medeltiden av bety­delse för framtida konversioner.

Också för Dorothea kom snart en tid, då hon skulle erkänna att fri­het utan skrankor alltid är utveck­lingsfientlig och till slut .för · till tygellösJ1et och råaste kulturlöshet såväl för den enslölde som för hela folk. Hon började önska att få till

1 1

stånd ett ordnat äktenskap mellan sig och Friedrich samtidigt som be­gäret att ))liva kristen uppstod hos henne. Bägge dessa önskningar ble­yo snart uppfyllda.

I Paris mottog Dorothea den 6 april 1804 dopet av den protestan­tiska pastor Gambs i .det svenska legationskapellet varefter hon in­gick äktenskap med Friedrich Schlegel. Den 27 maj, Trefaldig­hetssöndagen, mottog Dorothea i samma kapell för första gången nattva1;den. Dorothea hade blivit kristen ehuru ännu ej katolik. Ett par dagar efter förutnämnda till­dragelse lämnade Schlegel Paris och begav sig till Köln dit snart även Dorothea och Philipp avreste.

Schlegel hade hoppats att i Köln erhålla anställning som lärare vid en därstädes tillämnad högskola. Han hade emellertid icke tålamod att invänta skolprojektets realise­rande utan avreste den 19 septem­ber 1804 till Geneve för att där Upp­söka sin broder och för att göra fru von Staels bekantskap varefter hans plan var att återvända till Pa­ris i och för ytterligare sanskrit­studier. Till Paris anlände han i

· november samma år, insjuknade där och råkade nära nog i nöd. Dorothea hade nu en svår tid, men hon bar sina prövningar med stort tålamod. Med aldrig svikande in­tresse .och med djup förståelse följ­de hon makens vetenskapliga stu­dier och litterära planer, ja hon sände honom sista resten av den förmögenhet hon ännu var i besitt­ning av. I början av mars 1805 återvände Schlegel tämligen åter­ställd från sin sjukdom till Köln. Då frågan om hans definitiva an­ställning som professor i Köln ännu icke var avgjord började han en serie privatföreläsningar över filo­sofi och historia. Efter några resor i hemlandet under sommaren åter­vände han i november 1806 till Paris för fortsatta sanskritstudier: Under det han ännu var på väg anlände meddelandet om hans ut­nämning till professor i Paris till

Köln. · I Paris anskaffade' Schlegel material och arbetade med detsam­ma ett halvt åt på fru von Staels slott Accosta i Normaiidie. Äv detta arbete blev det förut omnämnda lärda verket »t'rber die Sprache und Weisheit der Indier». Först i mars 1807 kom Schlegel åter till Köln där han nu vistades ett år. Under uppe­hållet i Paris och Köln hade Doro­thea hos sig sin yngste son med Simon Veit, Philipp, under det att den äldre, Jonas, uppfostrapes hos anhöriga i Hamburg. Men i juli 1806 måste Philipp lämna henne för att, efter slutade skolstudier, i Berlin sammanträffa med fadern och brodern för att tillsammans med dem besluta om val av levnads­bana. Dorothea följde den älskade sonen ett stycke på väg. Säkert var avskedet smärtsamt för såväl mor som son. I stället för det person­liga umgänget trädde nu en flitig och hjärtlig korrespondens full av glatt mod, praktiskt sinne och med en kärlek som är riktad på barnets sanna eviga väl. En gång skriver den ännu protestantiska modern: »Jag anbefaller dig varje ögonblick åt den högstes och åt Gucis heliga moders · beskydd>>.

V.

Under den tid som nu följde hade Dorothea riklig tid för läsning och studier . . Hon orienterade sig i Fich­tes och Schellings filosofi. Calderon och Cervantes läste hon på grund­språket. Även dagspolitiken följde hon med intresse. För sin man var hon en ovärderlig hjälp. Hon sam­lade notiser ur gamla krönikor för hans litterära verksamhet och ren­skrev hans filosofiska föredrag. Hon bearbetade riddarromanen »Lother und Maller» , som utgavs av Schle­gel i Frankfurt under hans namn och på mannens önskan översatte hon fru von Staels »Corinne». Även i Friedrichs konststudier tog hon livligt del. Särskilt intresserade henne den gamla 1nedeltida tyska konsten, Hon skrev de tre berömda

1 2

sonettei'na över »Kölner Dombild» vilka Schlegel offentliggjotde i »Geinäldebeschreibungeh ans Paris und' den Niederlanden» och vilka icke äro utan intresse för hennes konversionshistoria.

VI. Under sina jämförande religions­

historiska studier hade Friedrich Schlegel kommit allt närmare den katolska kyrkan utan vilken det icke finnes någon »ren verklig kris­tendom». Måleri och poesi, littera­tur och historia, filosofi och myto­logi förde honom så till en gemen­sam mittpunkt : den gamla, ärevör­diga katolska kyrkan. Under den­na tid skriver han: »Att leva utan religion är lika sorgligt som olyck­ligt» , » icke en ny religion skall uppstå, utan den katolska skall med ny gloria återuppstå och träda fram» och »att bliva katolik bety­der icke att förändra religion, utan överhuvud blott att erkänna den». Han bedrev grundliga studier i den urkristna kyrkans historia och ge­nowforskade kyrkofäderna. Han studerade påvedömet, den för den religiösa sanningens bevarande giv­na auktoriteten i den katolska kyr­kan och han kom till den slutsatsen, att blott i den romersk-katolska kyrkan verkade alltjämt den rent bibehållna gudomliga uppenbarel­sen. Han kallade därför katolicis­men, i motsats till protestantismen; som han betecknade som negativ, för· den positiva religionen. Trots Schlegels fullständiga brytning med protestantismen uppsköt han från månad till månad med sin konver­sion. Han såg målet men vågade icke gripa det. För Dorothea där­e.mot hade det för länge sedan bli­vit klart, att det var en plikt att helt och öppet ansluta sig till Kyrkan. Allt djupare sökte hon intränga i den katolska -kyrkans ande och att i sig själv utveckla ·. denna ande. Varje glad och varje sorgsen stäm­ning lät hon till slut klinga ut i religiösa tankar. Under det att

F1�iedrich var filosoferande katoliJ,, faHade Dorothea med varm överty­gelse religionen Jner.a lgvan,de o<;h praktiskt. Så kom det sig au hon h�stigt växte över sin make so.m kristen. Ofta må.ste hon nu såväl som senare räcka honom sin starka hand för att uppmuntra honom att gå vidare. Men hon glömde aldrig hans förstånds · överlägsenhet, ej heller upphörde · hennes hjärta att kärleksfullt slå för honom. Så skrev hon från Köln till den i Paris vis­tande maken : »Min käre Friedrich ! Ingen människas övertygelse får bestämma över din och ej heller över min. - Du bör icke tänka på något annat än på Guds röst ; låt allt annat tiga, det är ju allt så litet. Icke uppskjuta, käre Fried­rich. Vem kan utlova oss nästa dag? och du är just nu i den ål­dern, då du måste börja med det som du skall fullända till Guds ära. - Denna påsk har jag varit i rik­tig frestelse att gå före dig, men jag avhöll mig därifrån. Utan nöd skil­jer jag mig icke från dig. Gud gav mig dig till ledare ; jag följ er dig, men betänk, att du nu måste avgiva räkenskap för tvenne själar»·.

Ännu ett helt år, efter det Schle­gel återkommit till Köln uppsköt han det avgörande steget. Först den 16 april 1808 avlade Friedrich och Dorothea vid Guds moders altare i Kölnerdomen den katolska trosbe­kännelsen. Den 18 april mottogo de i seminariet för första gången den heliga kommunionen och sam­ma dag väl,signade dekan Dumont i kraft av det, i den kanoniska la­gen upptagna, paulinska privilegiet med speciell biskoplig fullmakt de­ras äktenskap.

VII. Tre dagar efter denna händelse

lämnade Friedrich Schlegel Köln för att överfl),tta till ,vien där han efter månaders väntan äntligen kunde hål­la en föreläsning. Hans ekonomiska ställning var nu allt annat än god och svårmod och bekymmer plågade honom. Dorothea, som ännu vis-

13

' tades . i ·.Köln, höll likväl hoppets fana högt . och försökte genom shia

. brev int,ala . hmion�. mod · och för­. . tröstan på ;Guds hj.älp. So:rn -en. t,·0° gen skydds/ingel .stod hon , un,der denn.a svåra. period av hans levn.ad honom .bi genom uppmuntran, goda råd och genom ivrig fö1:bön. · Hon visade maken ett levnadsmål och med aldrig tröttnande eftertryck -men alltid med kärlek och tålamod - arbetade hon mot hans flegma. I augusti 1808 lämnade även Doro·­thea Köln för att i vVien person­ligen dela den älskade makens sor­ger. Efter en bcsv'ärlig resa genom det under napoleonkrigen oroliga Tyskland anlände hon den 31. okto­ber till bestämmelseorten. Efter långvarig väntan erhöll slutligen Schlegel den 28 mars 1809 med titeln hovråd anställning som krigs­sekreterare hos hov- och .statskan­sliet. Friedrich var mycket nöjd med denna anställning som både gav honom högre ställning och be­friade honom "från ekonomiskt be­kymmer. Han räknade dessutom med att han trots sin tjänst skulle få riklig tid övrig för litterärt och vetenskapligt arbete. Nu författade Schlegel bl. a. de ypperliga prokla­mationer som eldade österrikarna till kamp mot Napoleon. Emellertid gjorde hans befattning som krigs­sekreterare det nödvändigt för ho­nom att på obestämd tid lämna sitt hem. Den 5 april tog han avsked från hustru och vänner för att resa till det kejserliga ,huvudkvarteret. Dorothea blev nu åter ensam, men sin ensamhet utfyllde hon med att föra en vidlyftig . korrespondens med såväl sin make som med sina söner. I mitten av december åter­vände Schlegel från armen till vVien och i februari kunde han börja sina länge väntade historiska föreläs­ningar. Under sin ,vienertid utgav Schlegel en rad förträffliga arbeten såsom »Geschichte der alten und neuen Litteratur», »J?hilosophie cles Lebens>> och »Philosophie der . Ge­schichte». Åren 1812-1813 utgav ·han· tidskriften » Deutsches Muse-

um» och 1820-1823 »Coricordia» samt verkade und�r sina sista lev­nadsår som föreläsare såväl i Wien som i Dresden.

I »Philosophie der . Geschichte» talar han om att den fjärde tids­åldern, till vars gräns han förläg­ger sin egen tid, skall skåda ljusets seger över mörkret. Men förutsätt­ningen härför är tron på Kristus och den gudomliga återlösningen av människosläktet, utan vi,lken tro hela världshistorien icke vore »an­nat än en gåta utan lösning, en labyrint utan utgång, en grushög av delar, stenar och brottstycken av den ofulländade byggnaden, en mänsklighetens ,stora tragedi som då skulle vara alldeles utan 'resul­tat». Så kunde nu den man skriva som en gång i ungdomligt övermod hade förkunnat : »Jag tänker stitfta en ny religion eller åtminstone hjäl­pa till att förkunna den, ty den S·��all komma att segra även mig forutarn> och »målet iför mina litte­räFa projekt är vad mig beträffar att 1skriva en ny bibel 00h vandra i Muhammeds och Luthers fotspår» .

VIII. Under visteLsen · i Wien skulle

Dorothea få bevittna en för hennes �lskande modershjärta glädjerik tilldragelse. Hennes båda söner �kulle nämligen därstädes upptagas 1 kyrkans sköte. Endast den yngre sonen Philipp hade, som förut nämnts, följt Dorothea då hon följ­de Schlegel till J ena. Den äldre, Jonas, stannade hos fadern, son1 snart sände honom till sin svåger �braham Mendelsohn i Hamburg for att han där skulle uppfosfras till köpman. Dorothea kunde icke öva annat inflytande på honom än ge·nom brev och genom sina böner. Ehuru isolerad från varje katolskt inflytande, i den stora protestan­tiska handelsstaden Hamburg i skö­tet av sin judiska familj riktades den unge begåvade gossens ögon mot kristendomens sanningar. När ll an 1807 återvände till fäderne-

hemmet · dit även Philipp anlänt, uppgav han definitivt planen att bliva köpman samtidigt ,som be,slu­tet hos honom att bliva kristen mognade. Simon Veit hade intet att invända mot att sonen uppgav köp� mansyrket för att ägna sig åt I�ålarkonsten . . Dorothea fröjdade sig mycl�et dåråt. Sina religiösa planer holl Jonas emellertid ännu så länge hemliga för fadern. Först efter moderns konversion delgav han Veit dem. Den yngre sonen, som kommit till Berlin nästan ett

· år före brodern, gladde ,sig mycket åt att få trätffa denne. Under sam­varon mellan bröderna fattades även Philipp av lusten att .bliva konstnär till vllket såväl Veit som Dorothea samtyckte. Även Philipp som genom umgänget med modern i sitt hjärta länge varit kristen och katolik önskade att genom dopet uppt�gas i �;:.yrkan. Simon Veit sy­nes icke duekt ha bekämpat sö­nernas önskan att bliva kristna, ehuru han nog sökt påverka dem i motsatt riktning. För Dorothea var sönernas sökande efter . ,san­ningen en stor och djup glädje. Hon inbjöd Jonas och Philipp att resl!- till Wien för att därstädes komma i den miljö som för dem vid detta tillfälle var av så utom­ordentlig betydelse. Philipp följde först inbjudningen. I Wien mottog han undervisning i den katolska kyrkans lära av den helige Klemens Maria Hofbauer och döptes den 9 juni 1810 av den påvlige nuntien Severoli. Samma månad kom även Jonas till "Tien där han den 26 juli samma år upptogs i kyi,kans gemenskap. ·Med sönernas kom,er­sion var den vackraste delen av Dorotheas livsuppgift löst.

Den 12 jan. 1829 avled Friedrich Schlegel plötsligt i Dresden där han sedan föregående höst vistats och där han hållit en rad föreläsningar över .filosofi.ska ämnen. Detta slag träiffade Dorothea hårt om hon ock­så kunde behärska sig och icke låta sina känslor komrna till utbrott,

Icke långt efter Friedrichs död - 1830 --:- erhöll Philipp Veit an­ställning som direktör för konst­institutet i Frankfurt am Main. Hos honom framlevde Dorothea sina sista levnadsår. Den 3 augusti 1839 uppnådde den trött"a vandrcrskan slutet av sin jordiska vandring.

El'ik 1Vinunel'sil'dm.

LITTERATURFÖRTECKNING.

A. Baumgartlier : Geschichte der vVeltlite­ratur. Ergänzungsband zu I-VI. Frei­burg im Breisgau, Herdersche Verlags­handlung 191_2.

Henrik Schiick : Allmän litteraturhistoria. Del VI. Stockholm. Hugo Gebers för­lag 1925.

15

Henrik Schiick och Karl Warburg : Illustre­rad svensk litteraturhistoria. Del III av Karl Warbur,g. Stockholm. Hugo Ge­bers förlag 1913.

Margareta Hiemenz : Dorothea v. Schlegel. Freibnrg im Breisgau. Herdersche Ver­lagshandlung 191 1 .

0 . F . \Valzel : Tysk . romantik. Stockholm. Albert Bonniers förlag 1917.

Otto Brandt : August \Vilhelm Schlegel. Der Romantiker uncl clie Politik. Deut­sche Vedags-Anstalt, Stuttgart ·u11cl Ber­lin 1919.

Georg Brancles : Hovedströmninger i det 19de Aarhundredes Litteratur. Den l'O­mantiske Skole i Tyskland. Gylclendalske ·Boghandel, Köpenhamn 1873.

Beatrice Zacle : Caroline. Ett kvinnoöde från romantikens dagar. Stockholm. Hugo Gebers förlag 1914.

Ellen Key : Rahel Varnhagen; Stockholm. Albert Bonniers förlag 1918.

EN L ITERJER B EG IVE N H ET. Med oversettelsen av Chestertons

»The Everlasting Man» har Sigrid Undset gjort en innsats i katolsk oplysningsaribeide i Norden som skulde ha alle betingelser for å kunne bli noget av en begivenhet i katolisismens historie heroppe. Nrest efter hennes originale arbei­der er der vel ikke utkommet no­get på dette område som ibare til­nrermelsesvis lbys på så gedigent et stoff i så overbevisende .en form.

Imidlertid skal det dermed ikke vrerc sagt at det veldige verk fak­tisk vil komme til å få den virk­ning det i og for sig skulde ha alle forutsetninger til å vekke håp om. Det kommer ikke inn under den kategori av skjönnliteratur folk flest synes er god nok å ta til takke med. Dessuten krever det just en smule sånt som nu engang ikke holder tilhuse hos flertallet, enda de ellers kan vrere befarne nok i trykte saker. Boken forutsetter nemlig noget som på engelsk he­ter »a nose». A nose for that fine thing called reality. Og skal vi tro Chestertons gode venn, Quoodle, er det ibest ikke å vrere altfor godtro­ende rn.ecl hensyn til den tings hyp-

pighet. I et noget kynisk dikt for Quoodle var en hund altså har han gitt uttrykk for de erfa­ringer hans omgang med alslags folk hadde beriket ham med i så henseende :

-They haven't got no noses The fallen sons of Eve -

They haven't got no noses And heaven only know-ses The noselessness of man -

Såvidt jeg har sett, holder kri­tikken allerede på med i forskjel­lige vendinger å konstaterc at en� ten man er enig eller uenig med Chestertons bok, så hörer den like� vel til den »morsomste» lesning en kan ha. En vurdering som altså er ufattelig for mig. For var de enige med Chesterton, _disse kritikerne; kan boken vel ikke ha vrert ubetin� get mörsom for dem. Og var de uenige, må den vel nrermest ha tatt sig ut som en dårlig spök. Å nyte godt av Chestertons vidd og frem­stillingsevne bare for viddets og evnens skyld, kan vel bare de vrere istand til som tror lögnen er bes rettiget, bare den er god. Og det

tror i hvert fall ikke Chesterton. »Jeg kjenner ikke den ting som er så foraktelig som det rene para­doks» , sier han i »Orthodoxy». »Å lage rene paradokser er like · så lett­vint som å lage lögn, av den enkle grunn at det ei· lögn.» Paradokset hos Chesterton er en måte å ut­trykke .sig på, ikke en måte å tenke på. En mann kan skrive ned para­doksale uttalelser, men han kan ikke tenke paradoksale tanker. En tanke, som fortjener navn av tanke, er alltid en enkel bekreftelse av en realitet. Er den noget annet, er den en illusjon. Er den forsettlig noget annet, er den en lögn. . Og det samme gjelder for Chestertons hele bok.

Hvad er det så denne bok har å by på ? Selv sier Chesterton, at han i dette verk har forsökt å trek­ke op linjene for et omriss av en verdenshistorie. Men da må man ikke opfatte verdenshistorien som en samling av beretninger om kon­ger, kriger, politiske omveltninger og denslags. Det er ikke der histo­riens dypeste ogvesentligste konflik­ter ligger. De ligger i menneskenes filosofi, i deres moral og metafy­sikk, eller, konkret sagt, i deres religion. !friger, revolsjoner, kultu­rell fremgang og tilbakegang, poli­tiske og ökonomiske kriser, de er i siste rekke allesammen utslag av en forskjell og av en konflikt i me­tafysisk tenlming. Gi to folk de samme kulturelle, politiske og ma­terielle livskår, men gi dem to for­skjellige svar på spörsmålet om menneskets oprinnelse, om dets natur og dets tbestenunelse, og om ikke lenge vil også hele deres prak­tiske liv arte sig forskjellig både i retning og tempo. Man kan si, verdenshistorien er i siste instans historien om et svar. Og det er omrisset av denne historie Ches­terton har prövet og gi.

Og han har gjort det på den mest objektive - · og derfor også på den mest fantastiske - måte som var mulig. I »The Everlasting Man» gir han et syn på verdens-

1 G

historien slik som e n »ualmindelig almindelig» menneskefornuft vilde få se det, om den kunde gjöre sig helt fri såvel fra all arvelig belas­tethet . med kristendom som fra den moderne videns.kaps suggesjoner. For en sådan virkelig »Reine Ver­nunft» vilde dette ornriss nrel'mest fortone sig som omrisset av en me­get fantastisk og meget komplisert hule. Mytologiene var poetiske for­sök på å fylle hulen med stadig u tilstrekkelige f antas mer ; fil oso­fiene var enslags videnskapelige ekspedisjoner og letinger efter det faste punkt, utfra hvilket kompli­sertheten lot sig syntetisere. Så kom Kirken som påstod at den hade fått utlevert nöklen til gåten - og nöklen var en historie, mere fantastisk enn alle mytologier og enklere enn alle filosofier, d. v. s. enkel, der man holdt nöklen fast, ved Troen, for en historie må troes på, men komplisert der den låser op låsen med en trett kam av dog­mer. Derefter begynner denne Hi­stories historie. Nogen mente Historien var .altfor fantastisk til å kunne vrere hendt, andre syntes, den var altfor realistisk og alfor komplisert i sine konsekvenser til å kunne vrere en god historie, og alle filet og filet de på nöklen. Alle kj etterier fra gnostismen, manichre­ismen, arianismen og muhamme­danismen ned til våre dagers utal­lige protestantismer brukte filen på nöklen. De forenklet. Alle sa de nei til et eller annet som Kirken sa Historien innebar. Eftersom tiden gikk, kom jo Historiens gjemte konsekvenser og hemmeligheter stadig klarere og klarere til syne. Kirken så sig nödt til å håndheve dem allesammen, siden den ikke hadde laget Historien selv, men kun hadde å gi vidnesbyrd om den. Forenklerne hadde lettere spill. Lettfattelige for mengden som for­enklinger nu engang er, klarte de å gripe sinnene og fikk således all­tid en plutselig og ofte en voldsom utbredelse. Populrer i !billig for­stand kunde derim:ot Kirken aldri

bli, det var dens Historie på en gang altfor fantastisk og altfor realistisk til, så alle tiders rasjona­lister fant Kirkens situasjon snart naiv, snart latterlig og alltid mer eller . mindre komisk. Det eneste fortrin den hadde, var at dens nök­kel faktisk låste op låsen, mens de forenklede nökler blev mer og mer lik et brekkjern, så de kom tiI å gjöre vold mot virkeligheten, for­övrig på egen bekostning. De blev spist op, kjetteriene, av sine egne negasjoners grådighet.

Det er denne vidunderlige histo­rie Ches.terton har rullet op for oss i boken om Det Evige Menneske med en rik.dom som av og til kunde synes overdådig, hvis ikke emnet var uuttömmelig rikt, og med en glöd som bare synet av et mirakel kan inspirere til.

Dertil kommer at denne bok eier en egenskap som vi katolikker i Norden ikke burde forsömme å ta eksempel av. Den er fri for denne underlegenhetsfölelse, som dess­verre så mange av våre andre apo­logetiske skrifter brerer spor av. Chestertons tro er ikke undskyl­dende, som en norsk kritiker med rette har sagt, men den er en seiers­fanfare. Vi tror ofte vi er ibeskjed­ne, når vi bare er feige. At Troen er et tveegget sverd får man, i all­fall i vår hjemlige apologi, kun sjelden inntrykk av. Godmodig fin­ner vi oss i å vrere de underlegne. Superioritetsfölelsen er på den andre siden som en selvfölgelighet. Naturligvis skulde det vrere stikk motsatt. Det er nresten komisk å se at dg som står midt oppe i Euro­pas tmdisjon, de som har vrert og fremdeles er selve sjelen i dens le­vende aktivitet, de som har sett allverdens kjetterier komme og for­svinne og dessuten eier den humor og sunde foi·nuft som alltid har fulgt med Troen, skulde la sig bringe ut · av likevekt ved nogen forvillede dögnfluer av subjektive og detaljmessige anskuelser om ditt

17

og datt - istedenfor å knuse dem under hele denne tradisjons vekt. Det er jo ikke oss som skal gjöre rede for at vi er det vi er, men det er de andre som skal gjöre rede for at de ikke mer er det de er. Det er de andre som skal si, hvorfor de holdt op å tro, hvorfor de bröt ut av tradisjonen, og hvor i allverden de tok sig råd fra til så overlegent å före i fronten alle disse kaotiske subjektive meninger, hvis enes te fortjeneste hittil har vrert at de kullkastet andres subjektive me­ninger. Mangel på orden og har­moni, stadige feilgrep, hvor det gjaldt å forstå menneskenaturen, avmakt til å trenge inn i den euro peiske kulturs kjerne og sjel, inn­byrdes uenighet og selvmotsielse, negativisme og manglende evne til å danne sig noget som bare tilnrer­melsesvis ligner et positivt helhets­syn, det har hittil, stort sett, vrert de mest påfallende trekk og be­drifter . de har prestert, efterat de mistet samholdet med tradisjonen. Sålenge de ikke kan by på noget bedre, kan vi tillate oss å betrakte deres höitidelighet og overlegenhets­fölelse som bluff, som Chestertons kampfelle, Belloc, gjör, eller helt å overse den, som den elskverdigere Ohesterton gjör. Chestertons bok kan lrere oss, at i et slag soni det vi står oppe i for tradisjonens vid­nesibyrd om Kristus, må vi vise stolthet, en stolthet som aldri slår over til hovmod, sålenge vi husker på at vi ikke eier den på egen men på Hans vegne.

Sigrid Undsets fornorslming av »The Everlasting Man» kan · jeg som hollender ikke dömme om. Såvidt jeg kan skjönne er den både smukk og tro. Norske kritikere har kalt den et »mesterverk», og vel ingen som nogensinne har forsökt å overföre en bok av Chesterton til norsk sprog og som har lest det foreliggende arbeide, vil påstå at dette er for meget sagt.

J. Theeuwes.

1 8

J O H AN N ES H U S I K O N STAN Z. I Decemiber 1413 blev Kejser

Sigismund og Pisanerpaven Jo­hannes XXIII. enige . om at afholde et Kirkempde i Ronstanz, for der ff)rst .og fremmest at bilregge Skis­maet mellem de tre Paver, - den nrevnte Johannes, den retmressige Pave Gregor XII. og A vignonerpaven Benedikt XII I . - men tillige og­saa at behandle det brrendende bphmiske Religionsspprgsmaal.

Johannes Hus, der flere Gange var stffivnet til personlig at give Mf)de for en pavelig Domstol, havde selv appelleret baade til et almin­deligt Kirkemf)de og til Rristus. Hans · Ulydighed mod Citationen (Strevningen) -,-- som han und­skyldte med de store personlige Farer, der var forbundet med Rej ­sen ..:.- havde Pave Johannes X:XIII. besvaret med Exkommunikation . og desuden med Interdikt over ethvert Sted, hvor han opholdt sig. Nu, da Kejser Sigismund gennem Kong ·wenzel og de bphmiske Adelige henvendte sig ti1 Hus for at be­vrege barn til under frit Lejde : »salvus conductus» at tiltrrede Rej­sen, kunde han ikke godt unddrage sig Opfordringen.

Hus selv ytrede, at han i sin Sam­vittighed ff)lte sig forpligtet til at rej se til Konstanz, for der at ren se sig selv og det bphmiske Land for Hreresi. Han havde i den Grad ar­bejdet sig ind i Overbevisningen om, at hans Lrere ikke indeholdt noget Kretteri, at han mente, at, blot han fik Lov tiI at frerilsrette sine Anskuelser, maatte et Reform­koncil billige dem.

Han gentager ved denne Lejlig­hed, hvad han allerede i Aaret 1411 havde skrevet til Johannes XXIII , at han er rede til at dp paa Baalet, lrvis man finder ham skyldig i Hre­resi, blot ogsaa hans Anklagere, dersom de modbevises, skal lide samme Straf. I et Brev til Sigis­m.und takkede Hus for Tilsagnet

om salvus conductus, men i Af­skedsbrevet til sine Venner skriver han, at han uden salvus conductus begiver sig ut blandt Fjender, der er talrigere end fordum Kristi Fjen­der. Dette var tvetydig Tale, der nok skyldtes en vis Forfrengelig­hed. Vennerne skulde bede for ham, for at han med Sjrelestyrke maatte lide Dpden, hvis det var n!,1dvendigt. Og skulde han vende tilbage, at det saa maatte .ske med lEre, uden Forrrederi mod Sand­heden.

Versionen : »I Fald jeg skal af­svrerge, saa vid, at jeg gpr det med Munden uden Hjertets Samtykke» , er en senere, ondsindetForfalslrning.

Sigismund og W enzel ,udvalgte nu tre bf)hmiske Riddere til at be­skytte Hus paa Rejsen. Fra Rothen­burg a. ,d, T. havde Sigismund 8.10.14. meddelt, at litterae pro sal­va conductu ·skulde fplge snarest. Den 11. Oktober begav Hus sig af Sted med tredive Heste og flere Vogne, samtidig med at Johannes XXIII . drog over Alperne med sam­me Maal for 0je. For begge skulde Konciliet blive skrebnesvangert.

Hus' Rejse forlpb godt. I Niirn­berg forlod Ridder Duba ham for at hente Lejdebrevet hos Sigismund, der opholdt sig ved Rhinen. Rus betragtede det som overflpdigt selv at gpre denne Omvej Jllot for Lej­debrevets Skyld.

Ved Ankomsten til Konstanz be­gav Ridderne Latzenbock og Ohlum sig straks til Johannes XXIII., for at meddele, at Hus var kommet tiI Konstanz sub salva conductu, og tillige ogsaa at bede om personlig Beskyttelse. »Om saa Hus havde myrdet min egen Broder» svarede Paven, »skal der ikke ske ham no­gen Uret i I{onstanz», og han be­stemte, at Processen skulde opsret­tes til Sigismunds Ankomst ; des­uden mildnede han Hus' I0rke­straffe ti1 Suspension, saa at han

ganske vist ikke kmide Irese Messe, men dog fik Lov til at omgaas en­hver. Kun skulde han paa de stprre Festdage holde sig borte fra Gnds­tj enesten for ikke at vrekke For­argelse.

Samme Dag, 4. November, skri- · ver Hus imidlertid --, i Modsretning til Latzenbocks og Chlums Opfat­telse - at han var kommet sine salva conductu; ydermere skriver Hus den 6. November, at Sigismund havde ytret sin Glrecle over, at han var rejst sine salva canductu; det havde Dnba fortalt, der den 5. No­vember var ankommet til Konstanz med Lejcle!brevet.

Under 16. Novembea erfarer vi af Magister Cardinalis . von Rein­stein, at Hus trods Suspensionen daglig !reser Messe - hvad han og­saa havde gjort paa Rejsen trods Exkommunikationen - og han til­fpjer a.t »Gaasen» (Hus betyder Gaas) ikke er bange for at blive stegt, cla Mortensaften i Aa.r falder paa en Lprclag, som er en Fastedag.

Den 28. November - altsaa in­den Sigismunds Ankomst - kom to Biskopper samt Borgmesteren af Konstanz og Herr Hans von Baden til Hus' Bolig for at strevne ham for Paven og Kardinalerne. Ridder Chlum protesterede, da Hus var under Kej serens Beskyttelse. Men Hus erklrerede, sig rede til at gaa med. Mpdet endte med Hus' Freng­sling.

Chlum henvendte sig til Paven med Protest; denne slq6d Skylden over paa Kardinalerne, der havde tvunget ham til at frengsle Hus. I et Memorandum til Kongen af Frankrig siger den karakterlpse Pave derimod, at Hus - som Pa­ris' Universitet havde ds,imt flere Gange __:__ var blevet frengslet · paa hans Befaling, men at Sigismund havde hindret ham i .at skride ind efter Lov og Ret mod Kretteren. At Hus skulde have foranlediget Kardinalernes Indskriden ved et Flugtforss,ig, beror paa et usandfrer­digt Rygte, som Modstanderne hav­de udbredt.

Under Processens Forlpb erklre­rede Chlum senere, at Hus ikke havde gjort et eneste Skridt uden­for den ham anviste Bolig; men det er en Kenclsgerning, at han inden­for de fire Vmgge havde tilladt sig adskilligt, der nok kunde berettige til strengere Behandling. Ved . sin daglige sakrilegiske Messe holdt han Taler til de Masser af. nysger­rige, der strs,imrnede til.

Den 4. December nedsattes der en Komrnision til at drs,ifte ·de for­Imngst af Hus' Fjender indleverede · Anklagepunkter. Hin Tids Lovgiv­ning forbpd at give Hus en Forsva..: rer, da ingen maatte tage sig af. en, der var mistrenkt for Kretteri. Dog sendte Paven sin egen Livlrege til Hus, da denne plagedes af Galde­stenssmerter og Feber. I Mellem­tiden havde Chlum klaget hos Kej­seren ; denne blev i den Grad op­bragt, at han gav Befaling om at give Hus Friheden ; ellers vilde han selv bryde Frengslets Porte op ! Da denne Trusel intet hjalp, lod Chlum paa Kirkedprene opslaa en . latinsk og tysk Protest · mod Bruddet af salvus candnctus og viste overalt Lejdebrever frem.

Den 24. December kom Sigis­mund til Konstanz. Hvad Kejseren i de fplgende Dage foretog sig i Hus' Sag, erfarer vi af et Brev, son1 Sigisrnund 21.3.16. skrev til de ,bph­miske Strender. Der taler han om gentagne heftige Sammensts,id med Kardinalerne, som Paven havde . gjort ansvarlige for Hus' Frengsling. Flere Gange havde han i Vrede for­ladt Mpdet; engang. havde han en­dog begivet sig bort fra Konstanz; men hele Kirkems,idet var blevet oplpst; dersorn han var blevet ved med at tale Hus' Sag. Kej serens Vrede var nreppe helt berettiget. Hus havde ved sine Iovstridige Handlinger i og for sig forskertset Kej serens Gunst og salvus conduc­tus. I Svaret paa de bphmiske Ade­liges Protest mod Hus' Frengsling gp1· da Kardinalerne 16.5.15. ogsaa greldende, at Hus skpnt suspende­ret havde dristet sig til at prredike

i Konsfanz. At Sigismund alligevel efter at ,1rere kommet til Konstanz blev ved med at rase mod Kardina­lerne, skyldes vel mere Kejseren saa­rede iEresfplelse end retslige Grun­de. Saaledes kan vi ogsaa forstaa, at der hurtigt skete et Omslag i Kej­serens Holdning. Den 1. J anuar afgav han den Erklrering, at han for Fremtiden ikke mere vilde hin­dre Synoden i efter Lov og · Ret at skride ind mod Folk, der var be­sky ldt for Hireresi. V ed denne Er­klrering har Sigismund reddet Kon­ciliet for Oplpsning og menneske­lig talt !Orken for Undergang. Ald­rig har et Kirkempde behandlet saa vanskelige Spprgsmaal og rummet saa meget Sprrengstof i sig som netop det i Konstanz. I Fald Kon­ciliet var blevet oplpst, havde det vreret ude med Reformen paa Houed og Lemmer, Skismaet vilde have varet ved, Hreresien vilde have bredt sig og Gud havde maattet vir­ke et Mirakel for at redde sin Kirke for Undergang. Det vidste Sigis­mund, og han var Kristen nok til ikke af personlige Grunde at lade det komme til et Brud.

Den 20. Marts flygtede Pave Jo­hannes XXIII., som fplte Jorden brrende under sine Fpdder, fra Konstanz. Nu var Konciliet uden Hoved�. Atter er det Sigismund, der ved resolut at tage Ledelsen i sin Haand hindrer dets Oplpsning.

Den 22. Marts blev Hus af Biskop­pen af Konstanz bragt til Borgen Gottlieb -- en Times Vej fra Kon­stanz; der sad han i 73 Dage.

Den 4. April ankom Hus' Ven Hieronymus af Prag til Konstanz og forlangte frit Lejde af Synoden med den Tilföjelse: at i Fald han blev overbeviset om Hreresi, vilde han gerne lide Straffen derfor -hvilket tydelig viser, hvorledes frit Lejde blev opfattet.

Slag i Slag f plger nu Begiven­heder, der ikke varsler godt for Hus. Den 4.5.15. fordpmmes Wic­lifs Skrifter, hvis Vildfarelser Hus i stor Udstrrelming havde gjort til sine. Den 23 Maj indleveres Hus'

V en Hieronynrns af Prag - der var flygtet - som Fange i Kon­stanz. Samtidig blev den flygtede Pave taget til Fange, bragt til Kon­stanz og 29.5. afsat.

Nu kom Turen ti1 Hus. I 16. Brev fra Frengslet (til

Chlum) ment.e Hus, at der kun kunde gpres fire Punkter greldende mod ham: 1. at han havde hindret Korstogsbullen mod Ladi-slaw af Neapel, der spgte at erobre Kirke­staten for den retmressige Pave Gregor XII .; 2. at han skpnt ex­kommuniceret og suspenderet hav­de lrest Messe; 3. at han havde aps pelleret fra Paven til et almindeligt · K'oncil; 4. at han i sit Afskeds:brev til Vennerne i Bphmen havde sagt: exeo sine salva conductu; derved havde han - med et utilladeligt Forbehold ! - ment conductus pa­pae, Pauens frie Lejde; - det havde der overhovedet ikke vreret Tale om ! Desuden paastod han, at han ikke vidste, at de tre Riddere skulde fl'}lge ham - og det efter at han havde takket Kej seren for sal­vus conductus I

Konciliet havde dog samlet et ganske anderledes stort og alvor­ligt Anklagemateriale mod Hus. Hvad de fplgende Forhpr over Hus angaar, er vi desvrerre ikke mere i Besiddelse af de officielle Kon­cilsakter, men ene og alene h�nvist til Hus' Ven Mladenowitz som ene­ste Kilde. H!ans Optegnelser - der ikke kan kontrolleres - kan kun bruges med Forbehold.

Det andet Forhpr 7.6.15. der fandt sted en Time eft�r den store Solformprkelse, er bemrerkelsesvrer­dig ved en Udtalelse af Kejser ,Si­gismund, der viser, hvorledes han opfattede det frie Lejde, han havde givet Hus. I nden Hus blev fprt til­bage til Frengslet henvendte Sigis­mund sig nemlig til ham med de Ord: » Hpr J orannes Hus ! Der er nogle, der paastaar, at jeg fs,}rst havde givet dig frit Lejde 15 Dage efter din Anholdelse. Det er ikke sandt. Jeg gav dig frit Lejde inden du forlod Prag og ibefalede Wenzel

af Duha og Johan af Chlum at f�l­ge og beskytte dig, for at du frit kunde naa Konstanz og der ikke skulde blive undertrykt, men faa offentlig 0renlyd og staa til Regn­kab for din Tro. Dette er ogsaa sket og man har skamket dig offent­lig, fredelig og anshendig 0renlyd. .J eg takker Synoden fordi den har gjort det, sk�nt nogle har bebrej­det mig, at jeg havde givet en Kret­ter eller en, der var mistrenkt for Kretteri, frit Lej de.

Derfor raader ogsaa j eg dig til ikke haardnakket at fastholde no­get, men at du med Hensyn til de Punkter, som er bevist mod dig og du har tilstaaet, fuldstrendig over­lader dig til det hellige Koncils Naade. Saa vil man af Hensyn til os og vor Broder t'Venzel) og Kongeriget Bphmen behandle dig naadigt og ikke paalregge dig for haard en. Bod.

Men fastholder du haardnakket dine Paastande, da ve dig ; hine (Koncilsfredrene) ved nok, hvad de har at gpre med dig, og jeg har er­klreret for dem, at jeg ikke vil for­svare nogen Kretter, men at j eg tvrertimod, i Fald nogen haardnak­ket fren;iturer i sit Kretteri, vil ibramde ham, jeg selv ganske alene. Derfor vil jeg raade dig til, jo f�r jo hel1er helt og holdent at over­give dig i Konciliets Naade, for at du ikke skal indvikle dig i endn'u dybere Vildfarelser.» Hus svarede : »Jeg takker deues Majestret for det mig naadigt givne frie Lejde» og erklrerede desuden, at han ikke var kommet hid for haardnakket at fastholde noget, men for ydmygt at forbedre sig, naar han vilde blive belrert . om en Vildfarelse.

Denne Belrering forstod Hus .vre­sentligt anderledes end Konciliet. Han vilde disputere med Kirke­m�det. Men Ifonciliet pnskede et Ja eller et Nej. Den 8.6.15. kom Hus for tredje Gang i Forh�r. Der oplrestes 39 Artikler, samtlige taget af hans Skrifter, de 26 af hans Ho­vedvrerl-. »de Ecclesia». De vigtig­ste deri indeholdte Vildfarelser er

f�lgende: Kirken er Samfundet af de forud'bestemte. Synden kan ikke skade den . forudbestemte. En, som er puescitus d. v. s. hvis Fortabel­se er forudset ( og forudbestemt) af Gud, kan ikke vrere Lem af Kirken. En praescitus eller en, der lever i Synd, kan hverk�n vrere Pave, Bi­skop, Prrelat eller Fyrste.

Klippen, hvorpaa Kristus byg­gede Kirken, er ham selv, ikke Petrus. Kirken trrenger overhove­det ikke til noget synligt Overhoved. Pavedprnmet .er skabt af Kejserne.

Dertil kommer en Raikke Sret­ninger der tydeligt er dikteret af egen Interesse.

Ingen Hreretiker maa efter den kirkelige Censur overgives til den verdslige Arm og straffes med D�­den. Naar den Exkonununicerede appellerer til Kristus, skader Ex­kommunicationen ham ikke. En Prrest, der lever efter Kristi Lov og kender Biblen, er berettiget til at pnedike, selv om han er exkom­municeret. · Der maa ikke lyses In­terdikt, thi Kristus har aldrig lyst Interdikt over sine Fjender.

Hus anerkendte de ordrette Cita­ter som sine; de mindre n�jagtige blev sammenlignet med de paagrel­dende Steder, tit med det for Hus ugunstige Udfald, at Ca·rdinal d' Ailly kunde sige til Kej seren : her i Bogen staar det jo . endnu vairre end i Artiklen !

I nogle Tilfrelde blev dog if�lge Hus' Protest Artiklens Ordlyd for­andret. Men hverken derved eller ved Hus' Distinktioner, mistede Ar­tiklerne deres hreretiske Betydning. Saaledes, naar Hus· forsvarer Sret­ningen : Pavens Magt holder op, naar han ikke ogsaa ligner Kristus i sine .Sreder. Hus distinguerer: den holder op quoad meritum (hvad L�nnen i Himlen angaar ) , men ikke qzwad officium (Embedet). Det er ikke en Forklaring, men kun en Omtydning. Enhver .vil forstaa Sret­ningen i elens sidste Betydning.

Efter Dr�ftelsen af de 39 Artik­Ier udtalte Kardinal d' Ailly tiI Hus,

at nu var der to Muiigheder. Enten overgav han sig helt og holdent i Konciliets Naade. Da vilde dette for Sigismunds, Vi'enzels og hans egen Skyld behandle ham pie et lmmaniter. Eller han kunde vmlge at forsvare sine Artikler. Da vilde man give ham Lejlighed dertil. Men han skulde betmnke, at store og lmrde Mrend havde samlet kraftige Beviser mod disse Artikler, og at han ved at forsvare dem let kunde inclvikle sig i enclnu sts,,rre Vilcl­farelser.

Efter nogen Vak.len ucltaHe Hus, at han var villig til at underkaste sig Konciliets » Correction og Defi­nition». Men cla cl' Ailly gjorde ham opmrerksom paa, at i saa Falcl maat­te han afsvrerge Artiklerne, svarecle Hus : » Tving mig ikke til at af­svrerge Artikler, som jeg aldrig har lrert, navnlig at efter Consecrationen Brs,,clet bliver tilbage - denne Sret­ning fancltes slet ikke blanclt Ar­tiklerne ! De Artikler clerimocl, som jeg virkelig har fremsat, vil jeg til­bagekalcle, naar man har bevist mig, at det modsatte er sanclt.» Dermecl havcle han valgt den anden V ej : Forhanclling. Da greb Sigismuncl incl, gentog endnu engang d' Aillys » Enten eller» og forss,,gte at faa Hus til at underkaste sig. Han til­fs,,jecle: »Men vil du forsvare dine Vilclfarelser, cla vil Konciliet hanclle med dig efter den greldende Ret. »

Hus bad paany om 0renlycl. Efter at han var fs,,rt bort, holdt Sigis­mund en T.ale: »En eneste af de · 39 Artikler vilde allerede vrere til­strrekkelig til at cls,,mme Hus. Hvis han ikke kalder tilbage og afsvrer­ger, maa han gerne blive brrendt -eller I maa gs,,re med barn, hvad Rettens er. Men vid, hvis han skul­de tilbagekalcle, saa maa I ikke tro ham og heller ikke j eg tror ham, thi i Falcl han vender tilbage tiJ sine Venner, vil han udhrecle endnu flere Vildfarelser. Man maa altsaa forbyde ham at prredike og at kom­me sam men med sine Tilhrengere. »

· De ds,,mte Artikler skulde man sende til B�hmen, Polen og andre

22

Egne, thi allevegne havde han Til­hrengere.

Dermed var Hus Skrebne cbeseg­let. Kejserens Ord fremkaldte, da de blev bekendt i Bs,,hmen, den sts,,rste Harme og Forbitrelse. Ha­det vandte sig mod Sigismund per­sonlig, ikke som om han havde brudt Lejdebrevets Ls,,fter, men for­di han i Stedet for at gaa i Forbs,,n for Hus, havde tilskynclet Koncils­fredrene til hans Fords,,mmelse.

Mest slmffet over Sigismund . var selvfs,,lgelig Hus ; han havde, som han skriv�r, ventet, at i Falcl han ikke underkastede sig, vilde Kejse­ren overgive hele Sagen til elen bs,,hmiske Konge og denne og hans Gejstlighed vilde saa frelde Dam­men. I samme Brev taler han om et Ls,,fte, som Sigismund havcle gi­vet barn, at han i Falcl han ikke underkastede sig Konstanzer Dorn­rnen, vilde give ham frit Lejde til at rej se tilbagf; til Bs,,hmen.

Dermed staar i aabenbar Mod­strid Hus' gentagne Forsikringer om at ville underkaste sig Koncili­ets Dom, dersorn man modbeviste ham.

Desuden er det klart, at Sigis­m und ikke har kunnet give ham noget saadant . Ls,,fte.

Det var ikke indeholdt i selve Lejdebrevet. Dette skulde blot tje­ne Hus til saa sikkert, hurtigt og billigt som muligt at rejse til Kon­stanz for cler uhindret at kunne fs,,re sin Sag.

I Tilfa"lde af Frikendelse gj aldt Lejdebrevet ogsaa for Tilbagerejsen til Bs,,hmen.

Det kunde mnuligt vrere Sigis­munds Mening ved Lejdebrev eller andet Ls,,fte at ville beskytte Hus mod den lovlige Sentens, som de af ham Gang paa Gang anerkendte Dommere skulde frelde. Ellers vilde Lejdebrevet blive til den rene Me­ningsls,,shed: Jeg vil hjrelpe dig til at komme til den Dommer, du selv har valgt ; men han kan ds,,mme som han vil, du skal gaa fri ! Hus' egne Fortolkninger af det frie Lej­de er ikke til at stole paa. De

er Iigesaa modsigende som hans idelige Forsikringer om at ville ad.: lyde Konciliet, hvad han aldrig gjorde.

Man havde trods Sigismunds Op­fordring ikke travlt med at fpre Sagen til en Afslutning. Man vilde vinde Tid i det Haa:b, at Hus efter­haanden skulde falde til Fpje. De<;­uden gjorde man indtil den sidste Dag uaflbrudt Forspg paa at gpre Afsvrergelsen antagelig for hans Samvittighed. Hu.s forvrerrede end­da Situationen ved i forskellige Breve - som smugledes ud af Frengslet - at agitere for Lreg­mandskalken.

Den 24. Juni blev Hus Skrifter dpmt til at brrendes.

I et Brev af 26. Juni fremkom­mer Hus med den besynderlige Paa­stand om, at hans Bpger var blevet dpmt, uden at man havde lrest, ja blot set dem; selv om de var blevet lrest havde Koncilsfredrene paa nog­le ganske faa Bphmere nrer ikke kunnet forstaa dem - paastaar Hus, skpnt de fleste af Bpgerne var skrevet paa Latin ! I et Brev af 27. Juni siger han det stikmod­satte : at hans Modstandere havde lrest hans · Bpger npjagtigere end Biblen. Han vregrer sig bestandig ved at tilbagekalde, med mindre man modbeviser ham ud fra Skrif­ten. Enhver Afsvrergelse af Vild­farelserne vilde han indlede med en Ed paa, at han aldrig havde lrert saaledes. 'llfen det var A1·tiklernes umiddelbare Ordlyd, der var hmre­tisk; derfor .va.r det meningsl�st at svmJ·ge; »nunquam illas prmdicavi» , jeg har aldrig f 01·kyndt denne Lmre.

Selv om han ved Om.tydning og lEquivocatio havde forstaaet dem anderledes, kunde det kun have Indflydelse paa Dommen over hans personlige Skyld, ikke paa Dom­men over Sretningen.

Kejseren opsatte sin Rejse til Nizza for Hus' Skyld indtil midt i Juli. Dagen fpr Domfreldelsen fore­slog man Hus en Afsvrergelsesfor­mel, hvorefter han skulde afsvrerge alle Artikler, der var citeret bog-

23

staveligt efter hans Skrifter; om dem, der kun var fastslaaet ved Vidner, slrnlde han erklrere, at han enten ikke havde lrert dem eller indrpmme at han havde fejlet. Hus gik ikke ind derpaa, skpnt Sigis­mund selv opfordrede ham dertil. Sigismund sendte endog en Depu­tation, deriblandt Hus' to bedste Venner Chlum og Duba til ham :" han skulde ikke skamme -sig over at blive belrert af Kirkeforsamlin­gen og tilbagekalde. Hus svarede: » Saasnart de modbeviser mig ud fra Skriften, er jeg rede dertil.» Med andre Ord, Hus vilde, at Kon­ciliet slrnlde inlade sig paa en Dis­putation med ham .

. Ved det sidste Forh�r 6. Juli 15. - »Finalaudiensen» - blev der !rest to Rrekker Artikler op, hvis Ordlyd ikke foreligger .Kun ved vi, at den fprste Rrekke bestod af Citater af Hµs' Skrifter - vistnok Artiklerne af 8. Juni - den anden Rrekke beroede paa Vidneudsagn, ligesom ved Mpdet den 7. Junj.

Ved Vidneudsagnene meddeltes kun Antallet af Vidner og deres Stand, men ikke Navnene. Den samme Fremgangsmetode anvendte Konciliet i Processen mod Pave Jo­hannes XXIII. Blandt disse Vidne­udsagn var mrerkelig nok ogsaa dette, at Hus havde betegnet sig selv som . den fjerde gudommelige Person - hvad dog vistnok beroede paa en ondsindet Misforstaaelse af hans filosofiske Realisme.

Imidlertid havde Konciliet den 6. Juli langtfra optaget- alle op­lreste Artikler i Slutningssenten­sen cl. v. s. Dommen over Hus. Men kun de 30 - alle taget af 8. Junis Artikelserie· paa 39 Numre, dog mange af dem modificeret d.v.s. bragt i Overensstemmelse med Ord� lyden i Hus' Skrifter. Af den 2. Rmkkes Artikler, del' beroede paa Vidnesudsagn, blev ikk.e en eneste optaget i Dammen. D.e nrevnte 30 blev ogsaa optaget i Martin V.'s Bulle Inter cunctos 22.2.18. og Hieronymus af Prag, Hus' Fortro­Iige, har 1 1.9.15. udtrykkelig aner-

kendt, at de alle fandtes i Hus' Bp­ger, skrevet af hans egen Haand.

Slutsentensen var affattet i en dobbelt Form, alt efter som Hus i sidste 0jeblik vilde falde til Fpje eller ikke.

Efter at Hus erldreredes for Kret­ter, slutter det fprste Formular : ,»Men fordi det af forskellige Om­strendigheder fremgaar, at Hus ang­rer sine Synder og pnsker at vende tilbage til den kirkelige Sandhed, giver Konciliet ham gerne Adgang til Afsvrergelse som han har tilbudt, optager ham som den angerfulde, fortabte Spn og absolverer ham for Exkommunicationen. Men fordi hans Lrere har affpdt megen For­argelse og Uro, skal Hus som ()Il

farlig Person afsrettes fra sin prre­stelige Vrerdighed, degraderes og indesprerres for Livstid.»

Da l:lus i Stedet for at erklrere sig rede til Afsvrergel&e, kun replf­cerede, at man skulde belrere ham ud fra Biblen, blev der Brug for det 2. Formular, der sluttede saaledes : »Men fordi det hellige Koncil er kommet til den Overbevisning, at Hus er haardnakket og ufo1·beder­lig og hverken vil vende tilbage til Kirkens Skpd eller afsvrerge, be­slutter dette hellige Koncilium hans Deposition og Degradation og da Kirken ikke har noget at gpre med ham, overlader den Hus til den verdslige Domstol.

Hus paahprte lmrelende sin Dom og !bad h�jt for sine Fjender. Saa blev han ifprt de prrestelige Klreder og endnu engang opfordret til at underkaste sig. Under Taarer sag­de Hus, at det var mod hans Sam­vittighed, »thi aldrig har jeg for­svaret de Artikler, som man fejl­agtig beskylder mig for, men tvrert­imod skrevet, lrert og prrediket det modsatte deraf». Det er ubegribe­ligt, hvorledes Hus med Dpden for 0je kunde sige det. De 30 Artikler fandtes notorisk og efter hans egen Tilstaaelse i hans Skrifter.

Derpaa begyndte Biskopperne at degradere ham d. v. s. at fratage ham Kalken og affpre ham de pneste-

24

lige Klredningsstykker under Anven­delse af Skriftord som : »Judas, du, som har forladt Fredens Raad og lagt Raad op med J pderne, vi fra­tager dig Frelserns Kalk». Tilsidst blev der sat en Papirshue paa hans Hovede med Ordene : »vi overlader din Sjrel til Djrevelen». Hus sva­rede : »Jeg overlader den til min naadigste Herre Jesus Kristus».

Paa Kretterhuen, der var en Alen h(iij, var der malet tre Djrevle, der holder en Sjrel i deres Kl(iier. Ind­skriften l(iid : Hic est hceresiarcha (her er lErkekretteren) . · Derpaa blev han overgivet til den verdslige 0vrighed med den fra Oldkirken stammende Tilfpjelse - der dog endnu kun var en tom Formel : at man ikke skulde drnfue ham, men ellers forvare ham og give ham et evigt . Frengsel.

Da Hus traadte ud af Kirken, b lev lige hans Skrifter brrendt udenfor paa Kirkegaarden. Han raabte til Mrengden, at hans Dpdsfjender l(iignagtigt havde beskyldt ham for Vranglrerdom.

Paa Vejen bad han : Jesu Christe, fili Dei vivi, miserere mei. Ved Sy­net af Baalet faldt han tre Gange paa Knre og raabte : Jesu Christe, fili Dei vivi, du som har Iidt for os, forbarm dig over mig; man spurgte, om han vilde skrifte og gav ham eri Kapellan til Skriftefader, der havde faaet alle Fuldmagter af Konciliet. Hus svarede : »Ja gerne». Men da Prresten forlangte, at han f(iirst skulde frasige sig alle sine Vildfarelser, da han ellers ikke kunde aibsolvere ham, svarede Hus, at han ikke behpvede Skriftemaalet, da han ikke havde D(iidssynder paa sig.

Da han gav sig til at tale til Mreng­den, fremskyndte man Eksekutio­nen. Bundet til en Prel med en Lrenke om Halsen, blev der lagt Ved, Halm og Beg om ham helt op til Hovedet. En sidste Opfordring fil Underkastelse besvarede Hus med at paaberaabe sig sin Uskyld. Saa blev Baalet trendt. Da rejste han sig med megen Skrigen, siger Reichen-

thais Berefning ; Mladenowitz der­imod: han sang i Flammerne : Christi fili Dei, miserere nobis. Asken og Resterne af Knoglerne blev kastet i Rhinen, for at Bph­merne ikke skulde tage dem med som Relikvier.

*

Fra katholsk Standpunkt ser vi i Hus fprst og fremmest den for­stokkede Kretter, der appellerede til Biblen og Kristus, trodsende et helt Kirkempde, ja endog undsiger sig

CRE D O S Tanke1· i Johannes Jr/)r­

gensens Skl'ifta. Nyt Nor­disk Forlag, Arnold Busck, Kpbenhavn 1931 ( 89 Sider) .

Der er kommet en lille smukt udstyret Bog med Titlen: Tanker i .Johannes Jprgensens Skrifter ved Oluf Elling.

Det er den Slags Bpger, som bringer en Anmelder i Forlegen­hed, hvorledes Sagen bedst skal gribes an. Skal man paa en Gang !rese dem alle 365 - for saa mange er de -� een til hver Dag i Aaret ? I saa Fald bliver man tilsidst lidt irriteret, som en der har sat sig til Bords og faar !utter Desserter -eller om man vil - Aperitifer. Eller skal man hver Dag nyde een, som man tager Piller? Saa bliver man jo aldrig frerdig. Saa bliver man springe hist og her for at prp­ve, om Udvalget er foretaget med Takt og Skpnsomhed ? Denne sid­ste Metode er vel den rimeligste og derfor anvendt her, og jeg kom­mer da til det Resultat, at der er valgt med Smag og stor Begejstring. Alligevel undgaas det ikke, at lnd­trykket ibliver noget e·nsformigt. Som af Fotografier, taget i altfor skarpt Sollys; de virker haarde, lidt trrettende for 0jet, hvor smuk­ke end Motiverne er. Man kan og-

25

sine egne Skrifter for ikke af nrnat­te indrpmme at have taget fejl. Dette hindrer dog ikke at vi an­erkender, at han tog sin Dpd paa en vrerdig Maade. Den lrerde Hu­manist A<:neas Sylvius, den senere Pave Pius Il, der overvrerede baade Hu.s' og Hieronymus af Prags Hen­rettelse, skriver : Nemo philosophus tam forti animo mo1·tem pertulisse t.radilur qiwm isti incendiwm -Ingen Filosof har lidt Dpden med saa stort et Mod som hine Baalet !

A. 11Ienzinge1· S. J.

B Ö C K ER. saa kalde Tankerne en Hob Dia­manter, for det funkler mange Steder med skpnne Sfraaler , men da Indfatningen savnes, ved man ikke rigtig, hvad man skal stille op med dem. Skaffe dem en Ind­fatning ? Men det vil jo sige, ·at man skal slaa Stederne efter og lrese dem i Sammanhrengen. Det kan den lille Bog vel isrer give Stp­det til, uden at jeg derfor vil be­nregte at en og anden - mulig mange - ogsaa ellers vil lrnnne have Glrede af :Bogen.

Jeg selv er lidt vantro, men hvad siger ikke den treogtyvende Tanke i Maaneden April: »Vantro er Ud­fryk for en Sjrelsforfatning, ikke Resultatet af et Tankearbejde ! »

P. H. Perch.

Peter Schindler : De 1·0-me1"Ske Katakomber. Pris 20 öre. (Udgivet af Folke­universitetsudvalget. I Kom­mission ved Jespersen og Pios Forlag. KS'lbenhavn 1931.)

Förutom den i sista numret av Credo 1931 recenserade ståtliga bo­ken Vesterledens Munkevresen har av samme författare utkommit ett häifte innehållande synnerligen in-

. tressanta upplysningar om Roms

katakomber. Författaren låter oss få en inblick i deras historia från den äldsta kristna tiden, varefter resultaten av de olika forsknings­arbeten som - efter det katakom­berna vilat i glömska i 400 år -påbörjades år 1578, och sedan fort­sattes ända in i våra dagar. Av stort intresse · är beskrivningen av de fynd som gjorts : Mariabilder från 1 :a århundradet, inskrifter och graffiler ifrån 70-talet, olika kristna symboler, målerier och skulpturer m. m.

Jli/a Visite a Therese Neu­mann : ( Maison de la Bonne Presse. 5 rue Bayard, Pa­ris 8 :e.) översättning från norskan av P,er Skansen.

Lars Eskelands bok om sitt besök hos Therese Neumann i Konners­reuth, förut utgiven på norska, har i dagarna utkommit i fransk över­sättning av Herr Per Skansen, med­arbetare i Credo, jämte en biografi över bokens författare.

Severin Rilttger : Das Buch du Gottesfreunde. Vom Leben und Leiden, Kämpfen und Siegen heili­ger Menschen dem Volk und der Jugend erzählt. Herder & C :o G. ro. b. H. Verlagsbuchhandlung. Frei­burg im Breisgau 1931.

Severin Riittgers bok, »Das Bucli der Gottesfreunde» är en bok för unga och gamla i alla yrken och stånd.

Författaren har givit sig in på den svåra uppgiften att giva nytt liv åt de gamla helgonlegenderna och han har lyckats sällsynt väl. Det är en rad av olika länders helgon, biskopar, konungar, mru.-tyrer och jungfrur som draga förbi, ännu li­dande och stridande på jorden som vi, men alla segrande. Särskilt upp­muntrande föredömen för alla dem som vilja vandra framåt på helgel­sens törn·beströdda väg.

26'

Språket är kraftigt och stilrent och trots den lätta och fängslande tonen, är legendstilen hela tiden mästerligt genomförd. Gestalterna leva. - Bilderna fulländas och bli yttermera levande genom de utsök­ta teckningarna av Tilde Eisgruber.

F. Astrue, Kannik i Grenoble : Introibo Ad Al­tere Dei. Pris 40 öre. Ka­tolsk Boghandel. K9lben­havn. Titelvignette av Bir­gitte West.

Författaren vill med ovannämnda 1broschyr, som han kallar » Den aan­delige Messe», visa att »alla Kyr­kans barn äro präster» - som Den helige Ambrosius säger till de tro­ende i Milano - samt därigenom delaktiga i det heliga prästämbetet. Huru detta kall kan utövas och huru denna andliga mässa kan lä­sas, framställer författaren här på ett klart och praktiskt och på sam­ma gång varmt och innerligt sätt. Boken är till god hjälp och vägled­ning för det andliga livet.

Gustaf Armfelt : Biskop Nils Hermansson. Pris 50 öre.

Bristen på svensk litteratur an­gående Linköpingsbiskopen från 1300-talet, Nils Hermansson (St. Nicolaus Hermanni ) har gjort att man i allmänhet har alltför liten kännedom om denne »fullödige representant för våra fäders tro». Visserligen har professor H. Schiick i Autografisk Tidskrift för Sverige publicerat en avskrift om St. Nice H. (förvarad i Britis<h Mu­seum i London) men först i dagar­na ha vi, genom Gustaf Armfelts broschyr, fått en lättillgänglig och medryckande skildring av f örf. . till den sköna hymnen : »Rosa rorans bonitatem». När man slutat läs­ningen av hans liv och verksamhet, kvarstår bilden av en föregångsman i andlig storhet, kraft . och ödmjuk­het.

Påvlig skrivelse till jesuitgeneralen. »Osservatore Romano» har of­

fentliggjort en av kardinalsekrete­raren Pacelli undertecknad påvlig skrivelse till jesuitgeneralen Wla­dimir Ledochowski. Påven ger däri uttryck åt sin sorg över förföljelser­na mot Jesu sällskap i Spanien samt lyckönskar jesuitgeneralen och hela .T esu sällskap, som fostrat så trog­na och Kristi ståthållare så till­givna söner, till att jesuiterna i ett för Ifristi soldater så ärofullt sam­manhang kommit på dagordningen i en lagstiftande församling - alle­nast av det skälet, att de genom uttryckligt löfte lovat påven den lydnad, som alla katoliker, och all­deles särskilt ordenspersoner, äro skyldiga honom. Med tanke på . att detta är orsaken till förföljelserna mot eder, må medlemmarna av Jesu sällskap besinna orden : ·»De gingo glada bort från rådet, emedan de befunnits värdiga att lida smälek för Jesu och hans ståthållares på jorden skull». Påven uttalar den förhoppningen, att Gud skall röra hjärtana och upplysa sinnena, så att lagstiftarna inse vilken oerhörd förlust det blir icke blott för reli­gionen utan också för Spaniens kul­tur, om man omintetgör ordensfol­kets apostoliska och borgerliga ar­bete, framför allt den ordens, som är Spaniens speciella nationella ära : Jesu sällskap.

Uppl'Op om , missionsdag.

27

Sekreteraren för kongregationen för trons utbredande titulärärke­biskop Salotti har för någon tid · sedan utsänt ett upprop om en

»missionsdag», på vilken i alla världens kyrkor gåvor för kongre­gationen Propaganda Fidei skulle insamlas. Uppropets text har över­satts till engelska, franska, spanska och tyska och har av Propaganda Fidei :s generalsekreteriat sänts till densammas centraler i olika länder och dessutom meddelats biskopar­na, nuntierna samt de apostoliska delegaterna och visitatorerna. En­ligt till Rom ingångna meddelan­den har uppropat rönt ett gynn­samt mottagande i alla länder, vil­ket givit förhoppning om ett gott resultat av missionsdagen (den 1 8 oktober) . Under det senaste året hava från hela världen insänts 65 millioner lire till kongregationen för trons utbredande, vilket belopp fördelats på .600 missioner och lik­nande företag, varför det icke kan bliva tal om något överflöd. Tvärt­om hava. många Hängande mis­sionsbehov icke kunnat avhjälpas på grund av brist på pengar.

Ropande 1·östeI' i nutidens öken är titeln på ett band samlade tal, predikningar och · herdebrev av kar­dinal. Michael Faulhaber i Miinchen. Det första bandet » Tidsfrågor och tidsuppgifter» föreligger redan i 7 :de upplagan, och ännu större efterfrågan torde det nu utkomna andra bandet röna, vilket avhandlar tidsproblem, vilka nära beröra alla dem, som hava intresse för religiösa frågor. Dessa uttalanden äro icke blott värdefulla för ögonblicket, utan ·de äro tidsdokument, som all­tid skola bibehålla sitt fulla värde i kulturhistoriskt och religiöst av­seende. De principella, vetenskap­ligt djupt begrundade utredningar­na komma städse att vara riktning­en för en katoliks privata och of­f�ntliga liv. Boken omfattar fyra avdelningar, som behandla religiösa, sedliga, kyrkliga och sociala frågor.

· Hela det mänskliga livets medel­punkt är för författaren, religionen. Den är icke blott nödvändig för in­dividen utan också för staten, »den är en statsnödvändighet» . » Ve den

stat, som icke grundar sin rättsord­ning och sin lagstiftning på tio Guds bud, som skapar en författning utan Guds namn, som i sina skolförord­ningar icke erkänner föräldrarnas rättigheter, som geqom nya lagar allt mer och mer underlättar skils­mässor och som tager det utom­äktenskapliga moderskapet under sitt skydd. Där tio Guds bud icke mera gälla, där kunna tiotusen statslagar icke åstadkomma någon rättsordning. Där statens lagar stå i motsats till Guds bud, där gäller satsen : Gudsrätten bryter stats­rätten.

» Icke nya bud behöva vi, utan ny samvetsgrannhet gentemot de gamla buden. I samvetet ligger den sedliga personlighetens hemlighet. Håll Guds bud, det är hela männi­skan (Pred. 12, 13), det är den full­k01i1liga -personligheten, det är den sedliga karaktären, som icke haltar åt båda sidor, som icke växlar färg från den ena dagen till den andra, som icke böjer knä inför tidens av­gudar. Att vara katolsk betyder att vara en karaktär på den kristna sedelärans grundval, betyder att hava principer i det privata och offentliga livet. »

I boken möter man en djup vörd­nad och tillgivenhet för kristen­hetens fader. Den nuvarande på-

28

C R E D O S

vens encyklikor äro att likna vid vårdkasar, som lysa över hela värl­den. Författaren talar om de stor­slagna tankai'na hos den elfte Pius, »vars pontifikat karaktäriseras ge­nom tankar av sällspord ljus­styrka». Den katolska världsåskåd­ningens hörnsten är och föublir hmn på det kyrkliga läroämbetet. Blott om den enskilde eller en grupp av enskilda ärligt och konse­kvent lever av denna tro, kan man tala om en katolsk världsåskådning. » Vi hälsa den helige Fadern Pius XI, vår tros främste lärare, jubila­ren med den gyllene prästkronan, befordraren av den akademiska bildningen, den nya italienska på­nyttfödelsens påve, anföraren på de heliga bergen.»

Detta är blott ett kort utdrag ur bokens rika innehåll. Den, som vill lära känna den katolska kristen­domens storhet, skönhet och inre harmoni, den som vill se vilka ut­tryck denna världsbetvingande an­demakt tager sig i de dagliga för­hållandena, hur all stor och djup sanning är sammanfattad i den ka­tolska världsåskådningen, må läsa denna värdefulla bok, och han · skall finna, att antingen här eller ingenstädes är den sanning att fin­na, som tunt förmår tillfredsställa ett människohjärta.

F ON D.

Transport .Jur. Kanel. Ernst Nilsson, Bosjödal,

Kr. 9,093 : 36

Ystad . ........ ... ....... . .......... . ... . . . . . . " 5 : -

Fröken A. Österberg, Stockholm .. .... . " 10 : -Ränta . .. ... . ... .. . . ..... ...... ...... . ....... . . . 10: 60 Dom Clau.se, Clervaux, Luxembourg .. . 10 : -Biskop Smit, Rom .......... ...... . .. . .. . . . " 9 : -

------------

Summa Kronor 9,137 : 96 Räntorna användas till största delen till Credos

löpande utgifter.

Hiilsinghorg 1932. Aktiebolaget Boktryck.