9594

krönika | erika åberg

Det märks att julen närmar sig. På butikernas tidskriftshyllor är omslagen sprängfyllda med tips om mysigaste julpysslet och

bloggosfären kryllar av kreativa klipp–och–klistra-knep för att knåpa ihop julens accessoarer.

Själv har jag inte gjort så mycket som en smällkaramell så länge vi bott på gården. Inte för att det inte har funnits tid. Utan för att all tid har gått åt till att göra huset beboeligt i första hand. Vid varje högtid har det alltid varit något stort, kladdigt och dammigt projekt i vägen för finmotoriskt pyssel. Och nej, jag är inte som Ernst Kirchsteiger som lämnar bygglaget för att sätta sig på bryggan och vira en ljuskrona till ljudet av någon annans hammarslag. Då skulle min ”någon annan” antagligen se mig som svek-full desertör.

Men i år har vi ju i alla fall vatten, värme, el och avlopp klart, så nu ska jag väl kunna ägna några timmar åt att skapa lite julstämning. Kanske göra en dörrkrans? Det har jag aldrig gjort. Inte köpt heller för den delen. Jag har gått förbi försäljarna på torget och muttrat som en tjurkärring åt pri-

serna; ”Hundrafemtio kronor för några hoplindade grankvistar? Nej du, jag äger faktiskt skog själv.” Jodå, en hektar skog kan bli väldigt många dörrkransar. Om man GÖR dem sedan då! Men det gör jag

ju aldrig. Och att köpa konstgjorda kransar som håller i flera säsonger, det är ju fusk. Min egen snålhet och mina dumma princi-per har gjort att dörrarna varje år förblivit kranslösa.

Under alla år i asketiska studentrum tän-kte jag mycket på hur härligt det skulle vara att ha ett hus att klä på och klä av som en docka. Jag föreställde mig hur jag skulle leva upp till heminredarnas våta dröm om hela inredningskollektioner för varje högtid. Påsken skulle ha sina friskt färgglada gar-diner matchade med pigga dukar och ärtiga kuddar. Midsommarfönstren skulle ramas

in i skira spetsar, sillburkarna skulle stå på blåvitrutiga dukar och kuddarna prydas av romantiska rosetter. Till jul skulle små handbroderade tomtar springa omkring på gardinerna, bor-den kläs i präktigt oblekt linne och sof-fan skulle ha kuddar i kärleksfullt rött.

Så har det inte blivit. Och hittills har det inte spelat så stor roll. Julen 2007 lystes salen upp av en bygglampa i stället för adventsljusstakar. Påsken 2008 kunde vi inte ens koka ägg i kö-ket. Midsommar 2010 balanserade vi på plankor över golvbjälklaget i det

Min kranslösa

DörrTexT och foTo erika Åberg

”Vid varje högtid har det alltid varit något stort, kladdigt och dammigt

projekt i vägen för finmotoriskt pyssel”

9594

krönika | erika åberg

som skulle bli badrum och tittade ner på de små grodorna i krypgrunden.

Ju längre vi kommer med restaureringen desto större blir motivationen att klä huset i högtidskläder när tillfälle ges. Därför lad-dade jag likt en OS-deltagare till årets mid-sommar. Nu jädrar skulle gästerna få se på feststämning! Gården skulle smyckas med tradition, stugan lysa röd, flaggan vara i topp, stången rest och vartenda huvud skulle ha en blomsterkrans.

Jag börJade redan i april med förbere-delserna. Jag skrapade och borstade träpan-elen så att färgflagorna yrde och fingrarna domnade i vårkylan för att hinna måla om huset. En månad före midsommar började jag snickra på stången. Dagen före självaste aftonen satte jag igång med att göra blom-sterkransar. En till varje barn, en till maken och en till mig. Jag hade gärna gjort ett par till entrédörrarna också men när klockan var elva på kvällen var jag så trött och matt, så det fick vara. Jag maskerade alla spår från handarbete med nagellack, släckte lampan och somnade som en timmerstock.

T vå Timmar senare vaknade jag av ett ”Maaaaaammaa!”, följt av ett hulkande och ett splash! Jag gick in i sonens rum och såg Magsjukan i ögonen. På morgonen var det bara att ringa runt till alla gäster och ställa in. Dagen passerade inne framför tv:n och ute låg blomsterkransarna och vissnade.

Nej, jag gör ingen dörrkrans till jul i år heller. Jag går ut och knipsar av en bukett ris från närmaste enbuske, knyter ihop med ett snöre och hänger på dörren. Less is more. Och framförallt är mindre mer än ingenting alls. l

Här bor: Erika, 35, maken Björn, 31, sonen Milton, 3 och dottern Eleonora, 1 gården: Högbo, byggd 1911 i byn Lågbo, GästriklandJobbar som: byggnadsantikvarie vid Länsmuseet Gävleborgintressen: byggnadsvård, inredning och trädgårdblogg: fruabergilagbo.blogspot.com

Två ur bygglaget, alltså make och svärfar, försöker känna julefrid

i salen.

Midsommarstänger? Nej, golvbjälklaget i det

som ska bli badrum.

Vi undrar om pizzerian har öppet på

påskdagen...