Leif Anderson

h o l t o n» s l å r »

i alla sammanhang

Några av de elitmusiker, som inom resp. områden valt

Holton:

G ö ra n Å k e ste d t1 :a trumpetare i Radioorkestern

S ix te n Eriksso nLeif Kronlunds orkester

(trumpet)

G ö sta N ilsso nLeif Kronlunds orkester

(trumpet)

H ans L in d g re nMalte Johnsons orkester

(bastrumpet)

Uno W e n n e rh o lmFrälsningsarméns musikkår

Tranås (trombone)

In g v a r H o lstMusikfurir vid I 8 Uppsala

(trumpet)

Kontakta E r m usikhandlare e l ler generalagenten

För upplysningar väml E r även till

TIIOllE EIIRLIING

MUSIK AB

Nybrogatan 39, Stockholm Ö

Tel. 62 05 30, 60 56 55

Reflexer20. Kickin’ the Bali Around

Det gläder oss mycket att våra obetydliga skriverier i Jazz Journal uppmärksam mats i OJ :s Pressgrannar. Det känns vär mande att erfara att någon läser vad man skriver. Att vederbörande inte delar ens upp fattning är ingenting nytt. V i har emellertid inte lyckats utröna vad det är som Boll inte håller med om. Det har han glömt att preci sera. Det är naturligtvis fullkomligt bety delselöst, men vi vill gärna nämna att Jazz Journal hade gått ganska illa åt vårt origi nalmanus. I detta löd näst sista meningen på följande sätt: »He (TD) brought me many hours of listening joy and I know what I heard was good, PO PU LÄ R music.» J. J. hade av obekant anledning strukit ordet »pop ulär». På det hållet anses måhända att Tom my Dorsey spelade god musik utan närmare inskränkningar. Det anser inte Boll och det är hans affär. V i är personligen emellertid rätt angelägna att framhålla ordet »populär», ity att det lilla vi har att säga i den här tid ningen och annorstädes rör sig om »populär music». V i har inga kulturkomplex. V i pra tar bara om saker som vi vet tillräckligt myc ket om och som vi hört tillräckligt mycket av för att kunna basera en uppfattning som vi vågar hysa någorlunda tillit till. Den jazz som anses för »fin» för beteckningen »popu lär music» har vi inget intresse för. Vill vi ha tråkigt kan vi lika gärna gå direkt på de moderna »seriösa» klassikerna.

När vi ändå är inne på Jazz Journal och Pressgrannar kan vi inte låta bli att undra hur Boll månad efter månad kan undgå att finna något värt att citera i Stanley Dance’s skriverier. Dance är en av de få jazzskrivare som vet vad han talar om.

21. Den dubbla standarden

En mycket välskriven insändare i förra OJ tog oss i örat för att vi skrivit några opassan de saker om Modern Jazz Quartet. Det var närmast vår »vulgära jargong» som lät illa för sensitiva sinnen.

Hör på här 1Man får driva med Bunk Johnsons löstän

der, man får skriva att Johnny Hodges »ylar», man får säga att Barney Bigard »ald rig varit någon jazzmusiker», man får kalla Louis Armstrong »en tredjeklassens vaude- villeartist», man får kort sagt tycka och säga och skriva vad tusan man vill så länge man bara inte rör vid de sakrosanta »moderna» idolerna. Man får kalla traditionell och main- stream-jazz för »gammalt snack», men ve den, som vågar hysa och framföra en negativ uppfattning om »modern» jazz. Speciellt om denne någons vokabulär inte utgöres av små bokstäver vägda på guldvåg. En dylik individ stämplas ofelbart som en nattsvart reaktionär eller som blott och bart en vrickad gammal dags Johan. Detta är vad vi kallar för jazz- uppfattningens dubbla standard!

Vi tycker inte om Modern Jazz Quartet. MJQ tråkar ut oss. V i får inte ut ett dugg av dess »fördjupade» musik: inget »excite- ment», inget »budskap», ingenting. Men vi be talade snällt vår biljett i Köpenhamn för att höra och se denna märkliga kvartett. V i för sökte vara så positiva vi kunde utifrån rår

uppfattning. Det här har ingenting jned mu sikers mer eller mindre distingerade uppträ dande att göra. Det är någonting utomor dentligt fint med ett belevat och hyfsat estraduppträdande, men vi anser fortfarande att John Lewis visade prov på »oäkta, tafatt ödmjukhet». V i har sett Duke Ellington på estraden och vi har hört honom framföra »programförklaringar» till sin publik. Det är någonting helt annat. Det är möjligt att nå gon kan övertyga oss att John Lewis är en större teoretisk begåvning än Ellington, men ingen ska komma och påstå att John Lewis är en större musiker eller en större person lighet på och utanför estraden. De utav Er som Sett dessa båda män i aktion och som hört inte bara en handfull MJQ-LPs utan också Ellingtons 30-åriga produktion vet hur det verkligen förhåller sig med den här sa ken. Eftersom det är tillåtet att använda van ligt språk då man skriver om Ellington, kan vi inte finna något skäl att ta på stärkkrage och hög hatt så snart vi ska knacka ned någ ra ord om »modern» jazz.

22. lt's A Blue world

Nyligen läste vi att RCA-Victor släppt ut en LP med »Andy Kirk and his Clouds of Joy»; dvs. det var det sedvanliga standardi serade östkustgänget med A l Cohn-Joe New-

.man-Osie Johnson-etc. som spelade en hand full av de gamla praktfulla nummer som vi associerar med Andy Kirk. Eftersom Kirk fortfarande lever och är bosatt i New York kan det tänkas att han fick sitta på en stol i studion medan inspelningarna gjordes. Några försök att få tag i de gamla original-glädje- molnen hade synbarligen inte gjorts. Jo visst, Kenny Kersey (som faktiskt spelade piano med Kirk ett tag) var med, men det var nog bara ett rent förbiseende.

Snart får vi väl höra »Stompin’ at the Sa- voy», en ny Chick Webb-LP med Osie John son som Chick Webb, Billy Byers som Sandy Williams och Thad Jones som Bobby Stark. Eller varför inte »Swingin’ at the Roseland», en ny Fletcher Henderson-LP med Sonny Rollins som Chu Berry, Donald Byrd som Roy Eldridge och Jimmy Cleveland som J. C. Higginbotham. Möjligheterna är oändliga. Bara man undviker att låta t.ex. Sy Oliver, eller någon annan med erfarenhet av hur ett swingband lät, göra några bigband-LPs utan några fixerade anknytningar i det gloriösa 30-talet. (Har Ni egentligen lyssnat på de stora band som Sy Oliver brukar använda som ackompanjemang åt Mills Brothers? De brukar vara befolkade med swing-veteraner som kan spela med verklig »smack»). Då kunde det hitta på att hända att ett dylikt band blåste alla studiokomponerade karbon- kopior direkt ut ur marknaden.

I sanningens namn måste erkännas att des sa s.k. »tributer» till swingerans stora namn i regel blir riktigt hyggliga. Originalmusiken är nämligen så bra att inte ens »modernister nas» halvhjärtade impressioner förmår ta li vet av dem.

Men hur skulle det inte kunna låta om de riktiga männen plockades fram igen och sat tes in i riktiga sammanhang. Y ar är trum petare som Cootie Williams, Hal Baker,

12OJ maj 1957

Skånerundanf ) e sista månaderna har varit tämligen liv-

aktiga härnere i södem trots det vackra vädret och M FF :s Strid om guldet med Norrköping. Finns det f. ö. någon bättre back än Pravitz Öberg?

Men det var inte fotboll vi skulle tala om_

Tony Scott

kom, sågs och besegrade alla med sitt friska spelhumör och sin underbara estradcharm.

Svenska musiker ta efter! Inte nödvändigt att se ut som missanpassad trots att man försöker spela jazz.

Själv blev jag mest imponerad av Tonys fantastiska förmåga att rycka med sig me delmåttor och göra små stjärnor av dem. Hur tusan bär han sig åt. Tack vare honom lät en hel rad svenska rytmsektioner rent amerikanska och det är sannerligen ett under om något.

Gunnar Johnsons band

har också hälsat på och lät överraskande bra. Man har lärt sig att ta de göteborgska jazzjournalistemas lovord med största fatt ning. Ingen annan stans dyker det upp så många nykläckta och färdiga stjärnor som i Götet, men efter man hört dem så tänker man för sig själv:

»Behövs det verkligen så lite för att bli stor stjärna i Göteborg?»

Men Bas-Gunnars band lät fint trots alla lovord från skribenterna i Ny Tid, GT m. fl.

Henry Allen, Taft Jordan och Joe Thomas, trombonister som Sandy Williams, J. C. Hig- ginbotham, Dickie Wells och Benny Morton, saxofonister som Hilton Jefferson, Charlie Holmes, Buddy Tate och Ben Webster, pia nister som Earl Hines och Billy Kyle och så vidare? Ja, vi vet var en del av dessa män finns, men det är inte där vi vill ha dem.

Men någon gång kan väl också en blind höna hitta ett guldkorn.

Gunnar Johnson är vårt lands finaste basist och Janne Johanson och den nye teno- risten Nordström låter så bra man rimligtvis kan begära. Hoppas den gruppen får hålla ihop ett slag och växa samman så kan det ske verkligt stora saker om något år.

Nelson Williams

har även han gjort ett kort gästspel men var knappast något att lyssna på. Han måste lagt av sig en hel del under sina Parisår.

Då och då glimtade han till med ett något Eldridge-influerat spel men mest var det magert slöspelande med massor av fraser- somr-vi-alla-har-nynnat. (Men Don Byas vill vi snart ha hit igen.)

Dock lyckades han inspirera det sydsvens ka kompet Sjöberg— Andrén— Bergkvist till oanade höjder och de tre var faktiskt kväl lens behållning.

Gullin och Fager

plus trummor och bas gladde en samling spisare med att spela massor med fin jazz. Jag har personligen aldrig hört varken Lasse Gullin eller Claes-Göran Fagerstedt i sådan högform och enligt min mening har äntligen Lasse funnit sig själv efter åratals sökande. En stor del i denna förändring måste Fager och hans budskapsbärare krediteras för —- otvivelaktigt har de influerat Gullin en hel del och omskapat honom till en utpräglad beatmusiker. Aldrig trodde jag att jag skulle få uppleva den dagen då Lasse Gullin impo nerade mest i de rytmiska numren som »Get Happy» och »Indiana» och inte i balladerna.

Gullins förändring är påtaglig och jag tror att många kommer att få en chock när de hör hans sista plattor för Philips.

Fäbodarnas tidevarv är slut och den nye Gullin hälsas hjärtligt välkommen till our kind of jazz.

Sen är det också på sin plats att pränta ned en rad superlativer tillägnade Claes-Gö ran Fagerstedt. Så ska modernt piano spelas men de gustibus non disputandum.

J.A.T.P. årgång sex

Äntligen en JA TP som var byggd kring Ella Fitzgerald — det hade man väntat länge på.

Ella sjöng som vanligt vidunderligt fint men tyckte allt hon nådde sin topp förra året. Bättre kan hon inte bli.

Joe Jones råkar vara min favorit så det är väl lika bra att erkänna att Uncle Joe var kvällens höjdpunkt för undertecknad.

Roy Eldridge, Ray Brown, Herb Ellis var precis som vanligt.

Oscar tycker jag mindre och mindre om för varje år. Det är för perfekt och där med förlorar hans spel helt sin tjusning. Det där bedrövliga kommersiella grymtan det får han sluta med. Ingen blir väl dupe rad och tror att det är den vilda spelglädjen som brummar fram.

Stuff Smith var festlig och fruktansvärt rytmisk och det där med rytmen är man ju direkt inte bortskämd med i det här landet

Till nästa år vill jag gärna höra Ben Webster. Kan det inte ordnas snälle Norman Granz ?

Amatörjazz

Det är glädjande att se hur amatörmusi kerna här nere blir allt flera och allt bättre. För c:a fem år sedan var det inget vidare ställt med jazzintresset i Skåne.

Nu vimlar det av duktiga amatörer och spisarna blir fler och fler för varje dag så nog är jazzen på stark frammarsch alltid.

Nu ska vi inte skriva om några nya musi ker utan vänta ett slag så att de får tid och ro att utveckla sig.

Om ett år så lär flera av dem vara fullt färdiga och tål de inte lite beröm då så får vi väl vänta lite till.

En sak är klar.Aldrig har det sett så ljust ut för jazzen

i södra Sverige.Slim

"AUTOCRAT 'HOT SNAP"

N r 3110 v i t p ä r le m o r c e llu lo id N r 3111 b lå p ä r le m o r c e llu lo id N r 3112 r ö k g r å p ä r le m o r c e llu lo id

r()it oelttunt matt med den Riilka, pigga tonen

Storlek 36x7,5 cm.Nykonstruerad sejarutrustning med omedelbar »uppkastning» kon trollerad, rullad sajartråd med iindplattor av plast.

OJ maj 1957 13