malin sävstam - bokus.com · vårt resesällskap, det vill säga min närmaste väninna...

Malin Sävstam

När livet stannar

albert bonniers förlag

Savstam_Nar livet stannar.indd 3 07-08-10 16.06.05

17

Khao Lak, 26 december 2004

Elsa kommer några minuter efter oss andra till frukosten. Hon har satt på sig sin nya jeansklänning som matchar de blå pärlorna längst ut på alla hennes thailändska flätor som fläta-des på julafton. Hennes min avslöjar hur stolt hon är.

Vi andra har redan försett oss från den överdådiga fru-kostbuffén. Jag reser mig upp och följer med henne för att plocka ihop det hon önskar. Här sitter flera andra svenska barnfamiljer och mumsar på ananas, papaya, mango och pannkakor. Elsa lägger ett berg av olika frukter på en assiett, ber mig hålla hennes juiceglas och traskar över till den söta thailändska flickan som står bakom tre stekplattor, redo att steka omeletter, ägg, eller pannkakor.

– One pancake, please.Den unga flickan börjar omedelbart grädda pannkakan,

medan vi står kvar och tittar. Jag tar ett djupt andetag, smeker Elsa över alla hennes flätor och njuter av semesterlunken som just har börjat infinna sig. Solstrålar smyger sig ner mellan palmbladstaket och värmer skönt på armen.


18

Eftersom vi kom till Khao Lak på kvällen dagen före jul-afton så är detta vår tredje frukost i lugn och ro.

Efter en arbetsintensiv höst har Mats och jag äntligen nått målet: Två veckor i paradiset tillsammans med våra älskade barn Axel, Harald och Elsa. 15, 12 och 9 år. I nio månader har vi pratat, planerat, fantiserat, skrattat och glatt oss inför vår resa. Vi har lämnat ett kallt, julpyntat Stockholm för att få njuta av varandra, av värmen och av livet.

Vårt resesällskap, det vill säga min närmaste väninna Ma-delaine, hennes nye man Carl-Axel och Madelaines tre barn brukar ta lite längre tid på sig om mornarna och det är först när Elsa och jag kommer tillbaka till bordet som David 14 år anländer med en nyvaken look. Hans syskon Kristian och Anna syns inte till.

– Mamma och de andra är på väg säger David, samtidigt som han med stora kliv sveper förbi oss till buffén.

Mitt kaffe har svalnat, men det smakar fortfarande gott. Harald och Axel pratar om snusning och berättar om hur hela deras skola har fullt med snuspajer uppslängda i taken.

– Ibland släpper det och folk får snus i huvudet, säger Ha-rald.

Elsa fnissar.– Är det någon av er två som har snusat, frågar jag och

spänner blicken i mina killar.– Jag har prövat, säger Axel. Jätteäckligt.Min gudson Kristian slår sig ner vid vårt bord. Han har

försett sig med ett stort glas mjölk och en rostad smörgås.Både Harald och Kristian är nöjda med sina insatser på

marknaden igår kväll. Det prutades hej vilt på alla varor och


19

de båda 12-åringarna tyckte att affärerna var lyckade. Harald visar stolt upp armbandet som han har handlat.

Madelaine, Carl-Axel och Anna, 7 år, dyker upp och vi byter några morgonhälsningar innan de börjar förse sig från buffén.

Madelaine har en tunn klänning på sig och har snott upp hela håret i en knut som hålls på plats av en pinne som hon stuckit rakt igenom hårtrulsen. Hon har ett bra pigment och redan efter två dagar i solen har hennes hud fått en gyllen-brun ton. Madelaine är min andra hälft; vi har varit goda vänner sedan första dagen på Handelshögskolan i Göteborg 1 september 1979 och sedan dess har vi varit förtrogna i livets alla piruetter. Om det inte hade varit för Madelaine hade mitt liv sett helt annorlunda ut.

Om det inte hade varit för Madelaine och hennes väninna Lena, Mats syster, hade jag aldrig träffat Mats.

»Ni skulle verkligen passa bra ihop«, peppade de mig, när jag för första gången tog mod till mig och ringde Mats och föreslog en bio.

Jag sluter ögonen, njuter av värmen och lyssnar på de and-ras småprat. Mats diskuterar gårdagens snorkeltur med bar-nen. Vi såg förhållandevis få fiskar, men de som visade sig var desto mer fantastiska. Vackert färgade i regnbågens alla färger. Vi hyrde en tailboat och Kristian följde med vår fa-milj, medan David och Anna stannade med Madelaine och Carl-Axel på stranden.

En ung thailändska med blankt hår kommer och fyller på kaffet och jag funderar på om jag ska gå en sväng förbi frukt-faten igen.


20

Framför oss ligger Indiska Oceanen. Vattnet är alldeles blått och stilla.

– Vad ska vi hitta på idag? Har ni några planer?Madelaine har kommit tillbaka och har ett litet berg av

ananas, passionsfrukt och papaya framför sig. Vi småpratar och är överens om att en långpromenad, norrut förbi Mai’s Quiet Zone längs med stranden skulle vara härligt.

På julafton hade Madelaine och jag promenerat i flera tim-mar på den milslånga stranden och gett varandra ömsesidig väninne-terapi. Vi hade stött och blött problem och glädje-ämnen om barnen, männen, jobben och om livet i allmänhet. Vi var båda överens om att vi var privilegierade som kunde ge våra barn och oss själva några veckors energiinjektion i paradiset mitt i den mörkaste vintern.

Elsa och Harald börjar protestera.– Vi vill inte promenera.– Vi ska absolut inte promenera, säger Madelaine. Vi ska

leka Robinson. Det blir tävlingar och lekar. Lag Nord möter Lag Syd.

Ser hur Elsa ljusnar och tävlingsnerven i henne vaknar.– Ja, jag vill vara i Axels och pappas lag.Jag skulle tippa på att klockan är tjugo minuter över tio på

morgonen och familjen Sävstam som är färdig reser på sig.Madelaine sitter i solen med en smörgås i handen.– Det är väl ingen stress?Jag skrattar och säger att det absolut inte är någon stress

– vi har ju två veckor på oss.– Ta det lugnt. Vi ses på stranden så småningom.Som intet ont anande grisar på väg till slakt lämnar vi fa-


21

miljen Walker och Carl-Axel för att hämta badsakerna i vår bungalow som ligger bara 50 meter från stranden.

När jag är inne i badrummet hör jag bilar som tutar och röster utifrån som skriker och gapar.

– Nu händer det grejer, säger Mats i en lättsam ton och jag hör hur han och barnen går ut för att titta.

»Så trevligt. Det är säkert den thailändska prinsessan som passerar«, tänker jag.

Jag fortsätter att borsta tänderna, men avbryts omedelbart av Mats hysteriska rop.

– Malin, Malin, skynda dig, det kommer vatten, du måste skynda dig!

Jag kastar mig ut och tittar ned mot havet och ser hur stranden äts upp av en grön-grå-svart sörja som väller fram, bubblar och fräser. Geggamojan har redan ätit upp stranden och har nått gräsmattan som löper ned mot stranden. Ett öronbedövande ljud som från tusen miljoner ormar överrös-tar skriken.

Jag rusar mot Mats som står längre upp mot land, viftande och skrikande. Vi springer rakt igenom hela bungalowan-läggningen, jag håller fortfarande tandborsten i ett kramp-aktigt grepp.

Jag ser David, Harald, Axel och Elsa.När jag kommer ikapp Elsa tar jag hennes hand. Vi hoppar

över en mur och springer ifatt Anna som har fastnat med sin ceriserosa klänning i en halvmeterhög trädstolpe. Jag sliter loss klänningen och vi fortsätter springa över en väg och ned i ett dike. Nu har vi kommit till hög vass, Elsa ramlar och jag skriker.


22

– Upp! Upp!– Mamma, mamma, jag springer före dig istället!Hon springer så duktigt framför mig, hennes thailändska

flätor studsar fram och tillbaka. Fortfarande, så här två år efteråt, är det denna bild som jagar mig på nätterna.

– Det kommer vatten från andra hållet också, ropar Mats då vi kommer ut på ett öppet fält.

Jag tar Elsas hand igen, vrider på huvudet och ser att det kommer vatten från två håll. Det är två grå väggar som bildar 90 graders vinkel och närmar sig med enorm hastighet.

PANG! Kraften från vattnet går inte att beskriva. Som att bli påkörd av en lastbil. Elsas hand rycks ur min. Våra krop-par far iväg som trasdockor.

Befinner mig i en tvättmaskin där jag virvlar runt och för-söker få upp huvudet till ytan för att suga i mig luft. Sugs ned, kämpar upp, sugs ned och kämpar upp igen. Kommer över kanten på en höjd och faller handlöst flera meter ned i en fors. Det kokar under mig – jag är plötsligt mitt i ett Niagarafall. Under vattnet är det bara ett susande ljud – ovanför dånar och vrålar det.

»Åh, inte en gång till!«Kommer över en ny kant och faller återigen flera meter.

Det suger i magen.»Upp, upp, upp, kämpa, kämpa«, far det igenom mitt hu-

vud samtidigt som jag slåss med all bråte runt omkring.Bilar, tak, stolar, bord, parasoller – allt som fanns på stran-

den kommer farande i vattnet. Bubblet avtar något och jag ser hur jag forsar fram i en otrolig hastighet.

Toppen på hustak och trädkronor rusar förbi mig trots att


23

det ser ut som om jag är mitt ute på havet.»Nu dör vi allihop. Varför dör vi här?«, tänker jag.Får tag på en gren. Sliter och drar av all min kraft för att

komma närmare trädet. Men när jag precis ska ta tag i träd-kronan släpper grenen och jag åker iväg igen. En stor vat-tencistern kommer farande och ett av benen på cisternen tar tag i mitt huvud som böjs bakåt. Det känns som om jag ska strypas. Men på något konstigt sätt kan jag haka tag i ena benet och använda cisternen som flythjälp en stund.

Ett nytt vattenfall kommer och cisternen försvinner i bubblorna. Jag försöker få tag på något annat. Mina krafter är helt slut och musklerna orkar inte slåss mer med alla saker som kommer farande. Är på väg mot tre stora stenhus i ra-ketfart.

»Det slutar med att jag krossas mot husväggen«, hinner jag tänka.

I stället sugs jag in med fötterna före i en hög med bråte som har bildats framför husväggen. Efter mig forsar det pry-lar som fyller på högen. Jag sliter, slåss och kränger som en mask för att inte bli begravd under alla saker.

Lyckas ta mig upp och hör en röst snett bakom mig.– Är det slut nu? Var kom vattnet ifrån? Är detta över? Är

du svensk? Var är mamma?Vänder mig om och ser en gråsvart sjöjungfru, helt ner-

smetad av lera, sitta på en likadan hög som jag själv. Får inte fram ett ord utan försöker bara suga i mig så mycket luft jag kan samtidigt som jag knäpper av mig min kjol. Måste kunna röra mig bättre i vattnet.

Bredvid mig på andra sidan ser jag ett thailändskt ansikte,


24

en ung man vars kropp är täckt av bråte. Han viftar med en hand som sticker upp, svänger huvudet fram och tillbaka samtidigt som han stönar.

– Uhhhh! Uhhhh! Uhhhhh!Jag börjar gräva ut honom och lyckas frilägga hans kropp.

Men jag inser att han sitter fast med en järnbalk rakt över magen som jag inte kan rubba och som jag varken ser början eller slutet på.

Jag ber den svenska flickan, som heter Hanna och är elva år, klättra över till min hög och hjälpa mig gräva en grop under mannen så att vi kan dra ut honom.

Vi gräver, sliter och drar tills han är helt fri.Medan vi gräver försvinner det mesta av vattnet runt om-

kring oss. Hanna och jag klättrar ner från högen och sjunker ned till vaderna i lera och vatten. Det ligger telefonkablar, elledningar och döda människor i leran.

– Akta, Hanna, ta inte i ledningarna! ropar jag.Vi försöker hitta en ingång till huset, som jag trodde jag

skulle krossas mot, för på andra våningen ser vi att det står människor på en balkong. Just när jag har lokaliserat ingång-en hör jag Hanna ropa:

– Pappa!Det känns helt underbart när han kommer emot oss. Till-

sammans tar vi oss upp genom huset. På första våningen är golvet täckt av lera, men på nästa plan är det stenplattor utan lera så jag förstår att vattnet inte har varit så högt upp.

Sätter mig på golvet och lutar mig mot väggen. En naken kvinna med burrigt hår kommer upp från trappan. På golvet ligger en apatisk brittisk pojke som får hjälp av en kvinna.


25

Tankarna mal hela tiden.»Var är de andra? Var är Mats och barnen? Jag är den enda

som är kvar. Det kan inte finnas någon i min familj som är lika stark som jag. Finns inte någon som har klarat detta.«

»Detta händer inte. Det är en dröm – måste vara en dröm.«

Börjar prata med en svensk kvinna från Saltsjöbaden som har fått en smäll över bröstet och har svårt att andas.

Efter en stund har solen gjort att leran krackelerat och vi ser att det faktiskt går en väg nedanför balkongen. Det kom-mer ett par mopeder som får lyftas över träd, telefonstolpar och lastbilar.

Jag tar kvinnan från Saltsjöbaden i handen och säger att vi ska gå ned. Hon har förlorat sina glasögon och har svårt att se.

Vi går ned och kliver över döda kroppar, träd och bråte.Den unge thailändaren som Hanna och jag grävde fram

ligger på en madrass på gatan. Cirka 15 trashankar sitter i skuggan på trottoaren.

Två engelsmän har tagit kommandot. Den ene organise-rar oss och den andre, som verkar sjukvårdsutbildad, hjälper kvinnan från Saltsjöbaden, som behöver kräkas. De ger oss vatten och skänker oss några minuter av mental vila eftersom de verkar ha kontroll på läget.

– Are you saints? frågar jag.Plötsligt kommer en man springande och ropar.– Second wave is coming! Andra vågen kommer!På mindre än en sekund splittras gruppen och alla rusar

därifrån.


26

Kvinnan från Saltsjöbaden och jag får fullständig panik.– Vi måste tillbaka! Vi måste upp igen! skriker jag till

henne.Vi springer, klättrar och hoppar över det som ligger i vä-

gen. De döda kropparna börjar torka, men vi vågar inte rik-tigt titta på dem.

Chansar på en ingång och hoppas att det är samma hus som vi var i tidigare. Det visar sig vara ett annat, men som tur är kommer vi upp till en liknande balkong.

– Konstigt att vi inte hör några helikoptrar. Varför är det ingen räddning på väg? mumlar jag.

– Det dröjer flera timmar, säger min nyvunna kamrat.Vi tittar ned mot havet och jag undrar hur långt det kan

vara dit. Jag uppskattar det till 500 meter. (I dag vet jag att det är 1,3 km).

När det inte har kommit någon »second wave« på en stund bestämmer vi oss för att lämna vår utkikspost. Vi tar var-andra i hand igen och börjar gå längs med gatan som röjs.

Just i det ögonblicket ropar någon.– 45 minutes to second wave! 45 minutes!Vi får totalpanik, börjar springa och svänger in på en väg

som pekar rakt från havet upp i bergen. I cirka 100 meter går vi i lera, sedan blir vägen vanlig asfalt, som bränner under våra fötter. Vi stannar vid ett hus där det står mängder av små thailändska flip-flops utanför dörren.

« Mina fötter kommer aldrig att gå i de här bebisskorna«, tänker jag och tittar ned på mina 41:or.

Samtidigt går en amerikan förbi oss rakt in i huset med stora kliv. Kommer tillbaka med ett par gymnastikskor till


27

min kamrat och ett par flip-flops till mig.»Har jag sjunkit så lågt att jag måste gå och stjäla andra

människors egendom«, far det genom mitt huvud när vi har fått på oss skorna.

Vi sköljer händerna och baddar våra ansikten i en tunna fylld med is som står utanför huset. I turbotempo passerar vi thailändare som går långsammare. Jag håller min kamrat i handen och går så fort jag kan. Känns nästan som jag släpar henne efter mig. Jag räknar ut att det måste vara cirka 25 mi-nuter kvar till second wave. (Ju mer jag tänker på det efteråt, desto dummare verkar det. Självklart kunde ingen veta hur många minuter det var till second wave – eller förutspå att det skulle komma en våg till, men just då uppfattade ingen informationen som konstig. Och det kom ingen andra våg.)

Kvinnan från Saltsjöbaden flåsar efter mig, men jag fort-sätter obevekligen att dra henne.

Vi möts av ett par pickuper som kommer nedför berget. En stannar och låter oss hoppa på. Den svänger tillbaka och kör och kör tills den slingriga vägen tar slut.

– Nu vet jag var vi är. Här var vi igår, detta är en återvänds-gata, säger min kamrat.

Återvändsgata? Ingenstans att fly? Jag känner åter paniken slita i kroppen. Förstår att vi har kommit till vattenfallet dit turisterna kommer för att vandra och bada. Mängder med människor har kommit hit för att söka skydd. Många är svårt skadade och det råder en overklig stämning.

Ovanför en slänt står ett stenhus. Genom fönstret får jag syn på Mats och Axel som sitter på golvet lutade mot en vägg. Kastar mig in och gråtskriker.


28

– Åh, ni finns! Ni finns! Trodde jag var ensam kvar!Mats är gulblek och genomskinlig i skinnet och tittar på

mig med glasartad blick samtidigt som han upprepar samma ord gång på gång.

– Jag har fått ett slag i bröstet. Jag har så ont i mitt bröst. Jag har kräkts så mycket lera. Trodde jag skulle dö flera gång-er. Jag såg ljuset. Jag såg ljuset.

Smeker honom över kinden och säger att han ska lägga sig i framstupa sidoläge. Han mumlar att alla hans kläder hade slitits av och att någon har gett honom ett par mjukisbyxor som han har på sig.

Axel har ett sönderrivet plagg virat runt sin högerhand.Mats frågar var Harald och Elsa är. Jag skakar på huvudet,

säger att jag inte vet, men att Axel och Mats ska stanna där de är och att jag går ut och letar.

I skuggan under träden utanför sitter klungor av folk. Alla har tomma blickar och ingen verkar tycka det är konstigt när jag passerar och stirrar på dem i hopp om att det är ett ansikte jag ska känna igen.

Hela tiden kommer det upp nya lastbilar med trasiga män-niskor på flaken.

»Nu kommer de! Nu kommer de!« tänker jag för varje ny transport som anländer.

Plötsligt hoppar Madelaines son David, 14 år, ner från ett flak.

– David, David, David! vrålar jag så högt jag kan.Han hör först ingenting, men kastar sig sedan i mina ar-

mar och gråter hejdlöst. Han har inga synliga skador och hans kläder ser helt oskadda ut.


29

– Axel och Mats sitter uppe i huset. Följ med mig dit och stanna där, säger jag.

Jag vill att alla ska vara samlade. Vill känna att jag har kontroll på situationen.

Det är fullt med människor inne i huset. Kvinnan från Salt-sjöbaden sitter på golvet och lutar sitt huvud mot en man.

– Jag har hittat honom, säger hon och ett leende bryter igenom tårarna.

Mats berättar att det finns en vattenslang bakom huset som man kan spola av sig med. Mina bikinitrosor och det en gång vita linnet är sönderrivet och brun-svart-grönt.

En brittisk herre hjälper mig att hålla slangen ovanför mig. Sköljer håret. Spolar av ben, armar, linnet och bikinitrosor-na. Vattnet är iskallt.

Upptäcker flera ställen där jag inte kan få bort leran. Den svartbruna sörjan har borrat sig in i köttet. Låret, handen, armen, hakan. Överallt sitter stenhårda svarta klumpar. Det svider och bränner när jag spolar vatten på dem. Låter klum-parna sitta kvar. Orkar inte ta bort dem. Det gör alldeles för ont att börja pilla på leran.

Jag fortsätter att leta efter barnen. Öppnar dörren till ett hus och kikar in. Ser konstigt ut. Inga möbler bara en mad-rass och en mängd plastleksaker på golvet. Från vägg till vägg går det ett rep där det prydligt hänger mängder av kläder upphängda på tunna metallgalgar som man brukar få från kemtvätten.

Hittar ett par shorts, tittar på mina bikinitrosor och tän-ker:

»Ska jag eller ska jag inte?«


30

Handlar som i trans. Lägger bikinitrosorna på marken och drar på mig shortsen. Drar linnet över huvudet och sätter på mig en orange T-shirt. Nu har jag helt passerat mina vanliga gränser. Hittar ett par pyjamasbyxor och en T-shirt till Axel. Mats fryser, så därför tar jag en långärmad tröja till honom.

Fortsätter att leta och plötsligt står en kvinna med sina två döttrar framför mig. Det är något bekant över henne. Tittar på henne och säger:

– Bromma?– Nej, Hälleviksstrand.Det visar sig vara en familj som vi har träffat flera gånger

hos goda vänner under våra somrar i Bohuslän. Allt snurrar, förstår inte hur hon kan stå framför mig.

Hennes man har fått en kraftig ryggskada och kommer att få åka med en av de första transporterna som lämnar upp-samlingsplatsen.

Själv påbörjar jag min förhandling med Gud.»Om du ger mig ett av barnen så ska jag helt ändra på mitt

liv. Allt ska bli annorlunda.«»Om du ger mig båda barnen får du hela mitt liv. Gör vad

du vill. Jag ska förkunna ditt budskap här eller i något annat rike.«

»Låt inte barnen vara döda. Jag ber dig av hela mitt hjärta. Låt mina barn leva.«

Men jag hittar dem inte, utan går tillbaka till huset. Mats, Axel och David har flyttat ut och ligger nu på cementen ut-anför.

En australiensare som arbetar på ett dykcenter i Khao Lak häller en orange desinficerande vätska på Axels hand. Han


31

surrar nytt tyg runt den. Det finns inget kvar av översidan. Huden ligger som en snövall runt om handloven. Resten är svart och sörjigt. Axel gråter och har fruktansvärt ont.

Jag uppskattar att klockan är ungefär fem på eftermidda-gen då jag hör:

– Second wave!De som sitter under träden runt huset rusar upp i djung-

eln.Australiensaren vänder sig mot mig och säger lugnt:– Hit kan det inte komma något vatten. Vi är högt upp i

bergen.Mats och jag bestämmer oss för att lita på honom och stan-

nar där vi är.Solen börjar gå ner och vi inser att vi inte kan vänta längre

på de andra där vi är. Mats reser på sig och tillsammans går vi fyra ner till vägen. Utan Harald, Elsa, Kristian, Anna, Madelaine och Carl-Axel.

Vi väntar på att få åka med någon transport. En tysk och en amerikan blir arga på thailändare som sitter under träden.

– Vi måste få hjälp! Ni sitter bara här! Ta era bilar och kör oss till sjukhus! Sluta ät er mat, hjälp oss!

– This won’t work in Thailand. Det här kommer inte att fungera i Thailand, säger en annan amerikan till Mats och mig.

Han verkar onekligen ha rätt, ju mer tysken och ameri-kanen skriker, desto mer ser thailändarna ut som om de inte begriper någonting.

De föser in David i en bil. Han stirrar med stora förskräck-ta ögon genom framrutan.


32

– Nej, de kan inte ta David, ropar Mats.Kastar mig fram till bilen, sliter upp dörren.– No, no, no! Pojken åker med oss! David du vill väl åka

med oss?– Jaaaa, jaaa, kvider han.Till slut kommer det en liten lastbil med bänkar på flaket,

en lite större Tuc Tuc, som vi hoppar upp i. På två träbänkar sitter vi åtta personer mittemot varandra. På marken ligger en svensk man med benen upp på våra knän. Han kvider och vri-der sig av smärta och hans vuxna dotter sitter mittemot mig.

Bilen kör ner hela långa vägen tillbaka till Khao Lak. Axel pekar på huset som han satt på när taket rasade. Vi svänger höger och passerar mina vita hus.

– Här landade jag, säger jag till Mats.Mats känner inte alls igen sig. Han gråter och gråter. Han

är så klok – förstår att detta är slutet för oss. Själv får jag inte fram en tår, sitter bara och skakar på huvudet.

Vi åker i en evighet, det är mörkt och öde. Ibland passerar vi några samhällen.

»Nu får vi hjälp! Här är det!« tänker vi vid varje litet ljus vi ser.

Till slut kommer vi in i en stad och kör upp framför en stor vit byggnad. Vi har kommit till sjukhuset i Takua Pa. Kaoset är obeskrivligt. När vi väl kommer in skriker alla åt oss.

– Gå dit! Gå hit! Gå dit!Vi får varsin lapp i handen som ska fyllas i och hängas runt

handleden. Jag begriper ingenting, men fyller i dem så gott det går. Antagligen är det namn och födelsedatum de är ute efter.


33

Jag försvinner in på en läskig toalett för ett ögonblick och när jag kommer tillbaka har de flyttat på Mats, Axel och David till en korridor.

Någon anställd kommer fram och vinkar åt oss att följa med upp i hissen till den plats som blir vår fasta punkt i knappt två dygn. Vi kallar det »Floor four«.

I ett gigantiskt rum med ett podium längst fram ligger det människor överallt på golvet. Det står OH-apparater, soffor, stolar och bord staplade längs väggarna. I rummet finns det mängder av sjukvårdspersonal.

– Surgery, säger en dam som tittar på Axels hand. Den måste opereras.

Axel och jag tar trapporna ner till floor two och möts av ett totalt superkaos.

»Här finns inget nummerlappssystem«, tänker jag och vräker mig fram och trycker näsan mot glasrutan.

Innanför är det full aktivitet. Ett tiotal patienter blir ihop-sydda i det första rummet.

Jag öppnar dörren och ber att någon måste komma ut och titta på Axels hand som är helt avskalad. Översidan är borta och benet ligger frilagt. Huden bildar små svarta rester längst ut. Jag ser på honom att smärtan är obeskrivlig, vilket gör att jag får extra vassa armbågar.

Till slut får vi komma in och han får lägga sig på en brits. Jag sätter mig på en stol bredvid.

Det kommer fram en kvinna som börjar gräva i min hand och hälla en orange lösning i mitt sår, istället för att ta hand om Axel. Hon baddar med bomullstussar. Det gör så ont att allt börjar snurra.


34

– I’m fainting, säger jag och fäller mig fram över knäna.Hon tar mig i handen och vi går igenom ett par dörrar till

nästa rum där hon lägger ett lakan på golvet. Försöker lägga mig ned, men har ont överallt och det är svårt att komma ner. Till slut hamnar jag platt på ryggen och tittar upp i taket.

I samma rum hör jag en skandinavisk-engelsk röst som förklarar för en i personalen att de inte ska sy ihop våra sår utan att de ska lämnas öppna.

Nu har jag så ont i nacken att jag inte kan vrida på huvu-det.

– Hello, hello, ropar jag. Are you from the embassy?– No, svarar han när han väl har lokaliserat vem det är som

ropar på honom.Jag frågar var han kommer ifrån och när han säger Sverige

blir jag så glad. Jag tittar upp på honom och vet att vi har träf-fats hos goda vänner. Förstår att han inte känner igen mig så som jag ser ut.

Han är gynläkare, jobbar på S:t Görans sjukhus och heter Steffen Lundberg. Han är klädd i fina kläder och har inte en skråma på kroppen. Hans familj var resklar för att fortsätta sin semester i Vietnam. När de förstod att vattnet kom sprang de upp en våning i hotellet och såg hur vattnet forsade rakt igenom huset under dem.

Steffen böjer sig ned och undersöker mina skador.– Benet kan de nog bara tejpa ihop, handen borde de inte

ha sytt igen och halsen kommer att bli ok. Du ser ut som en patient som har varit med om ett strypförsök, säger han.

– Snälla du, kan du inte gå in till min pojke som ligger på


35

en brits i andra rummet? Prata med personalen så att de inte syr ihop honom utan bara gör rent, ber jag.

Han går in till Axel, men kommer strax tillbaka.– Du förstår, det är jättesvårt för mig som svensk läkare att

komma hit och tala om för dem vad de ska göra. De har sina rutiner och sina tekniker. Vi måste lita på dem, det kanske har med klimatet att göra…

Han låter absolut inte övertygad.Han tar våra namn och personnummer. Eftersom vi inte

har mött Madelaine, Carl-Axel, Kristian och Anna ännu så uppger jag även deras namn och så mycket som jag kan av deras personnummer.

– Vad händer nu? frågar jag.– Ingen fara, nu är ambassaden inkopplad och det håller

på att upprättas flyglinjer och luftbroar. Vi kommer att bli hämtade härifrån av bussar och sedan flyg. Vi kommer inte att åka utan er.

– Ni får inte lämna oss! skriker jag åt honom.– Det kommer inte att ske. Vi är här och vi kommer att ta

hand om er, lovar han.Steffen går därifrån och in kommer en kvinna som sätter

sig på huk bredvid mig. Hon ger mig en bedövningsspruta, syr ihop såret och lämnar mig igen.

– Hello, Hello!Försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig att

komma upp.»Jag kan inte bara ligga här som en platt fisk på marken«,

tänker jag.Drar i håret för att få upp huvudet. Är helt stel i nacken


36

och ryggen. Det kommer in två thailändska kvinnor som inte förstår vad jag vill.

– Please! Hjälp mig att resa mig, får jag fram.Till slut och med deras hjälp kommer jag upp på fötterna

igen. Jag haltar ut till Axel som nu är ihopsydd med bandage runt handen.

När vi kommer tillbaka till Floor four ligger Mats på gol-vet med en thailändska på huk bredvid sig som håller på att sy ihop hans panna. Han ser ut som Harry Potter med sitt zicksack-mönster.

– Jag går ner och ser om jag kan få tag på en telefon och ringa hem, säger Mats när han kommer upp på fötter igen.

Axel och jag får tag på tunna rismattor som vi rullar ut på golvet nedanför ett par fönster.

Plötsligt märker vi att alla människor börjar röra sig uppåt i den stora stentrappan förbi Floor four. Vi blir oroliga och börjar också gå uppåt i trappan.

– Second wave, second wave! ropar någon.Nu får alla panik och börjar trycka på uppåt. Vi står som

packade sillar i trappan och förs långsamt uppåt. Inser snart att femte våningen är en återvändsgränd på omkring 50 kva-dratmeter och att det inte går att komma därifrån. Vi är fång-ade och folk fortsätter att pressa på nerifrån samtidigt som de surrar oavbrutet på thailändska.

– Mamma, mamma vad ska vi göra? frågar Axel desperat.En stor dansk man får total panik.– I’m taking the door!Han tar en brandspruta i metall och försöker hugga sig

igenom en dörr. Dörrhandtaget slås av, dörren får lite sprick-


37

or men öppnar sig inte. Brandsprutan börjar pysa och ryka och dansken släpper den i golvet.

Vi bestämmer oss för att försöka ta oss igenom folkmassan ner i trappan igen och förstår snart att paniken bara har varit i trappan.

Hör Mats ropa på mig när vi kommer tillbaka på Floor four. Han står och pratar med gynläkaren och en annan svensk man som också såg ut att arbeta på en ambassad.

– Svenskarna är jättebra. De har ordning och reda, säger Mats till mig när jag kommer fram till honom.

Bredvid Mats står lilla Anna, 7 år, Madelaines dotter. Hon är alldeles sönderskrapad över hela kroppen och har två stora blåtiror över ögonen.

– Jag hittade henne på en stol i receptionen. Det var en svensk familj som hade tagit hand om henne.

Mats berättar att han har pratat med Sverige och min svåger Kid. Det har tydligen varit en jordbävning i Indiska Oceanen som gjorde att allt vatten kom till Khao Lak.

– Hela Phuket är borta! Hela Singapore är borta!Klockan är nio på kvällen och vi letar efter en lämplig plats

att lägga ut rismattorna som vi har hittat. För att vara säkra på att kunna ta oss ut om/när vattnet kommer så lägger vi dem under ett fönster och Mats, Anna och David lägger sig ned.

Axel står inte ut med värken i handen så vi går ned till ki-rurgmottagningen igen där jag återigen börjar bete mig som ett monster.

– Min son har så ont i handen. Ni måste ge honom pain-killer.

Ingen förstår engelska, men vid ordet »painkiller« får jag


38

en reaktion. Vi hittar en brits åt Axel och en träplatta på gol-vet till mig. När Axel har fått sin smärtstillande spruta haltar vi tillbaka till Floor four, där de sjuka svenskarna har ordnat med ett litet läger. Alla friska svenskar är försvunna.

Bland svenskarna finns en ängel som heter Anders. Han saknar sin fru och sin son, men har med sig sin dotter och två finska flickor som han har tagit hand om. De finska flickorna, jag gissar på att de är fem och sju år gamla, ser ut som två prinsessor från en John Bauer-saga. Med sina stora blå ögon och långa krusiga vita hår sitter de helt sönderslagna med blåtiror och förstår ingenting.

Anders försöker ge dem tröst. Till slut hittar vi en finsk kvinna som kan tolka mellan flickorna och Anders.

Hela natten arbetar Anders som Florence Nightingale. Han ger oss vatten och ljummen mjölk med hallonsmak i te-traförpackningar. Det smakar sött och sliskigt. Han hjälper oss med smärtstillande medicin. Han hjälper mig att kom-ma på benen alla otaliga gånger som jag måste besöka det oändligt äckliga damrummet som används av både män och kvinnor. Överallt på golvet ligger sådant som ska hamna i toaletterna. För att inte grisa ner mina kläder helt och hål-let försöker jag krångla av mig shortsen och hänger dem på någon krok som jag hittar. Orkar inte bry mig om att det är människor överallt. Jag försöker hitta golvytor som fortfa-rande är någorlunda rena att sätta fötterna på. Det finns inget papper och ingen tvål. Spolar av händerna som får lufttorka.

För varje gång som jag ska komma upp från golvet är det som att bestiga ett berg. Det blir svårare och svårare och min nacke och hals är alldeles svullna.


39

Plötsligt dyker Anders upp med en otroligt fin gåva – ett par shorts som är helt oanvända. Lappen sitter fortfarande kvar. Han är så väldigt snäll och jag får hjälp att sätta dem på mig.

Vi ligger under fönstret på rad: Anna, Mats, jag, Axel och David. Stengolvet är kallt och hårt. Vi har hittat några lakan som vi drar över oss och ett par T-shirts som vi rullar ihop till kuddar. Anna har så ont i ryggen och kvider hela tiden.

– Var är mamma? Var är Kristian och Carl-Axel?Jag smeker henne över kinden.– De är säkert på ett annat sjukhus tillsammans med Elsa

och Harald.Jag upprepar orden om och om igen. Som om det blir san-

ning ju mer de uttalas.Det måste vara så. Något annat finns inte – något annat

går inte.David är knäpptyst och Axels hand värker oavbrutet.Mats och jag håller varandras händer.– Vi kommer klara detta också, Malin. Vi kommer klara

det, säger Mats om och om igen.– Vi får inte bli sådana som börjar kivas med varandra. Jag

vet att många föräldrar som förlorat barn börjar bråka och sedan skiljer de sig.

– Nej, så ska inte vi göra, svarar Mats.– Vi lämnar inte Thailand utan Harald och Elsa.– Nej, sa han, det gör vi inte. Vi lämnar inte Thailand utan

Harald och Elsa…Samtidigt förbereder sig mitt undermedvetna på det värsta.

Genom mitt huvud, flyger en absurd tanke. »Det kanske inte


40

är för sent för Mats och mig. Vi kanske kan få fler barn. Jag är 44 och Mats är 47 år. Det kanske inte är för sent.«

27 december

När natten har varat i en oändlighet säger Anders att vi alla ska gå ned till receptionen strax innan det ljusnar. De svenska bussarna ska komma i gryningen och ta hand om oss – det har de lovat.

Tidigt på morgonen kommer sjukhuspersonalen och delar ut små »sushilådor« med thaisoppa i. Det är fullt med ris i soppan. Jag får bara upp munnen lite grann men försöker sörpla i mig soppan så gott det går. Axel är jättehungrig och äter två portioner. David vill inte ha något alls. Lilla Anna lyckas vi lura att äta lite av soppan.

Det börjar ljusna och vi bestämmer oss för att gå ned till receptionen. Vår förhoppning att vi snart ska få lämna sjuk-huset på ön Takua Pa för att få ordentlig hjälp är stor.

Anders berättar glädjestrålande att hans fru är på ett sjuk-hus på ön Phuket. Vi blir så glada för hans skull.

Jag sätter mig på en stol i receptionen och ser gynläka-rens fru, Clara Lundberg, omgiven av sina barn. Jag ropar på henne flera gånger, men hon hör mig inte.

Det kommer fram sjukhuspersonal som säger:– Change your dressing?Innan jag förstår vad de menar har en kvinna börjat gräva

i mina sår och hittar såret på låret som jag försökte spola med vatten uppe i bergen igår. Hon gräver i leran som sitter som cement i benet. Det gör så ont att allt börjar snurra.


malin sävstam - bokus.com · vårt resesällskap, det vill säga min närmaste väninna...

Documents