medlemstidning för befälsföreningen militärtolkar - 4/2014 -...

Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 4/2014 - december

HUGIN&MUNINMedlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 4/2014 - december

Ebola – en rapport från Liberia

Lokaltolkarna och asylfråganExamen och jubileum

Syrien nu och då

HUGIN&MUNIN4/2014 – december

Hugin & Munin är Befälsför-eningen Militärtolkars med-lemstidning. Tidningen distri-bueras i tryckt format till fören-ingens medlemmar, men finns också på www.militartolkar.org.

AdressBefälsföreningen MilitärtolkarBox 24130, 104 51 Stockholm

ChefredaktörUlrika [email protected]ädande redaktörTora Candal Grafisk redaktörLinnea HopfAnsvarig utgivareErik [email protected]

TryckWikströms Tryckeri, UppsalaISSN 1654-9937

Styrelsen i MTErik Malmbarg, ordförandeErik Andermo, vice ordförandeYlva Nicolae Santes-son, sekreterareGustav Axelson, kassörUlrika Nandorf, redaktör Hugin och MuninTora Candal, kvinnligt nätverk Marcus Eklund, mentorprogrammetHenrik Lundberg, marknadsföringAnnaVera Eriksson, TolkpoolenOlga Benitez, jubileumsansvarigPostgiro 59 895-3Orgnr 802402-4930

[email protected]ä[email protected]älan till [email protected]

Omslagsfoto: Friskförklarade Varney, 9 år, har just satt sitt handavtryck på väggen för överlevare på ebolacentret i Monrovia, Liberia.Foto: Helena Nordenstedt

Såhär fyra månader sedan förra spalten har inte jättemycket förändrats. Eller just det, vi har haft en ny ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Eller nej förresten, det var visst en underrättelseoperation. Häromdagen blev jag gratulerad av en kollega till att jag skulle få ha förmånen att kunna bli inkallad på repetitionsövning i och med aktiveringen av pliktlagstiftningen. Själv föreföll han mest av allt besviken över att ha passerat åldersstrecket. Försvarsviljan förefaller vara tämligen god, och opinionen har visst aldrig varit så gynnsam för ett Natomedlemskap som nu. Tankesmedjan Timbro ligger i tiden och återutger trilogin Operation Garbo, om ett ryskt överraskningsanfall på Sverige.

När jag muckade tvivlade nog de flesta, inklusive jag, starkt på att jag någonsin skulle klä mig grön uniform igen. Skenet kan dock bedra, och redan två år efter muck ställde jag in mig i ledet igen för första gången. I detta nummer reflekterar redaktionens plutonskamrater Sebastian Andersson och Johan Floderus från GU 09/10 över hur det redan kan ha gått fem år sedan muck, och vad som hänt på vägen.

Ebolaepedemin i Afrika är fortfarande inte under kontroll, konflikten i Ukraina fortskrider och situationen i Mellanösten är om möjligt ännu mer komplicerad än sist. Det ryska konfrontativa beteendet i Östersjöområdet fortsätter. Och just det ja, det blir ett extra val i mars. Det är en händelserik tid.

Hugin och Munin försöker också ligga i tiden. I detta nummer skriver Helena Nordenstedt om sin tid med Läkare utan gränser på ett ebolacenter i Monrovia i Liberia. Oscar Jonsson återvänder till asylfrågan för Försvarsmaktens lokaltolkar i Afghanistaninsatsen. Henrik Lundberg reflekterar över sina erfarenheter från Syrien för sju år sedan mot bakgrund av situationen i dag. Sist men inte minst blickar vi framåt och gratulerar den i dagarna nyutexaminerade kullen tolkar och specialistofficerare i arabiska och ryska, samtidigt som valberedningen efterlyser nya talanger till MT:s styrelse för det kommande verksamhetsåret.

Slutligen vill jag förstås avsluta med att önska alla MT:s medlemmar, och alla andra som av olika skäl läser detta, en God Jul och ett Gott Nytt År!

Ulrika Nandorf Chefredaktör, före detta stenhård värnpliktig

Redaktören har ordet

MT:S kalendariumJanuari MT-aktivitet 28 mars Årsstämma28–29 mars HelgkurserMaj GU-jubileumMaj/juni VårföredragJuni/juli (v. 26–27) Sommarkurser i Tylebäck

HUGIN&MUNIN 4/2014 3

s 4–5 Att komma till samma juridiska slutsatss 6–11 Ebola – från ett fall till en epidemis 12–15 Från vaggan till gravens 16–18 Tolkskolan – Fem år senares 19 Grattis nya militärtolkar!

MT-vänner!

Ett nytt år nalkas. Jag minns mitt nyårsfirande 2013. En samling svenskar och ukrainare som på traditionellt sätt drack champanskoje från Krim och åt sovjetiska klassikern Oliviesallad. Från datorn, på en något hackig internetlänk, skrålade den ofantligt kitschiga och likväl traditionella (sådär så att ingen egentligen vet varför man tittar, men det hör till!) nyårsshowen ”Goluboj Ogonjok” (”Blå flamman”) med hela den odödliga rysksovjetiska artistarsenalen: Pugatjova, Kirkorov, Baskov ... och till och med ett litet gästspel av Army of Lovers på ett hörn!

Strax innan Moskvas tolvslag dök Putin upp i rutan med sitt nyårstal, följt av lite elaka skämt från vår sida och småprat om hur han kanske kunde nämnt någonting i alla fall om alla korruptionsanklagelser inför det stundande SotjiOS ... i övrigt inget mer med det. En timme senare var det Kievs tur att slå tolv, med tillhörande nyårstal från president Janukovitj. Detta ackompanjerades självklart också av diverse elaka skämt från vår sida och kommentarer om hur

han väldigt lätt slätade över de demonstrationer som just då pågick på Majdan ... i övrigt inget mer med det. Med politiken var det som det var, som vanligt, men festen fortsatte som vanligt såväl hos oss som hos många andra miljoner både på Putins och Janukovitjs hemmaplaner.

2014, benämnt som det i efterhand något ironiska ”Fredens år”, kommer det bli ett helt annat nyårsfirande. Och inte bara för oss och de nämnda miljonerna – ända ifrån Västafrika via Kanholmsfjärden till Irak tvingas vi konstatera att det är väldigt mycket som har förändrats de senaste tolv månaderna.

Med det sagt så anser jag även att det är på sin plats att tänka på alla de medlemmar i vår förening som är alldeles särskilt berörda av detta. Det är ju nämligen så att på en stor del av de platser i världen där livet är svårt och människor lider, där finns även MT-medlemmar som gör sitt bästa för att vända situationen till något bättre. Oavsett om det är i civila kläder eller i militär uniform så gör dessa personer oerhörda insatser för att

ge andra människor chansen till en trygg vardag och framtid. Vissa av er har redan varit iväg och kommit hem, andra är där nu och vissa kommer inom en snar framtid att åka dit. Jag vet även att många av er inte får den uppskattningen ni förtjänar för det fantastiska arbetet ni gör. Därför vill jag passa på att rikta ett mycket varmt tack till alla er MTmedlemmar som gör insatser utanför våra gränser för freden och för ett bättre liv för många miljoner människor. En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År till er, var ni än är!

Till sist vill jag även önska alla er andra en riktigt God Jul och ett Gott Nytt MTår!

Erik MalmbergOrdförande

I DETTA NUMMER

HUGIN&MUNIN 4/20144

I ett tidigare nummer av Hugin & Munin (Att komma till samma moraliska slutsats, nummer 1/2014) skrev jag om de märkliga turer som förekommit i frågan om ansvaret för de afghanska tolkarnas skyddsbehov, som anses vara ett resultat till följd av deras tjänstgöring vid det svenska truppbidraget till ISAF. I artikelns inledning nämndes att det var oklart hur många som beviljats asyl, och i efterhand stod det klart att inte alla tolkar omfattats av beslutet. Anledningen till detta var, för en utomstående, höljd i dunkel. Och det verkar som om det var lika oklart för åtminstone sju tolkar som fått avslag och som företrätts av advokatfirman Öberg & Associés. Då frågan måhända intresserar Hugin & Munins läsekrets tänkte jag högst kortfattat redogöra för de senaste vändorna (detta skrivs den sista oktober 2014).

Den första oktober kom ett beslut i ärendet (mål nr. UM 3466-14) från förvaltningsdomstolen i Malmö. I domslutet meddelar Migrationsdomstolen att man undanröjer Migrationsverket beslut i den del det avser uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1 § utlänningslagen. Migrationsdomstolen avvisar även överklagandet i den del det avser uppehållstillstånd enligt 5

kap. 2 § utlänningslagen. Migrationsdomstolen upphäver slutligen också Migrationsverkets beslut i den del det avser uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen och visar målet åter till Migrationsverket i denna del för fortsatt handläggning.

Vad innebär då detta? I korta drag innebär domslutet ett klargörande i frågan ifall Sverige har ett ansvar gentemot tolkarna. Framför allt gäller det om det kan anses att tolkarna befinner sig under Sveriges jurisdiktion enligt Europakonventionen, vilket i så fall innebär att Sverige som stat har ett ansvar att säkerställa att tolkarna inte utsätts för kränkningar av de fri och rättigheter som följer av konventionen (och vidare vad detta i så fall innebär för den fortsatta prövningen gällande uppehållstillstånd). Domstolen skriver: ”Sammanfattningsvis är det Migrationsdomstolens slutsats att Sverige en

ligt Europakonventionen har ett ansvar för att säkerställa att klagandens fri och rättigheter inte kränks till följd av hans tjänstgöring som tolk, även sedan den svenska jurisdiktionen upphört.” (s. 9).

Som framgått ovan har ärendet åter förpassats till Migrationsverket för förnyad handläggning (såtillvida inte beslutet överklagats), och något slutgiltigt beslut rörande tolkarnas skyddsbehov har således inte fattats. Däremot menar alltså lägre instans (Migrationsdomstolen) att Sverige har ett ansvar för tolkarnas säkerhet även efter avslutad anställning, om exempelvis tolkarnas liv

Att komma till samma juridiska slutsats

Svensk vaktsoldat i gaten till Camp Northern Lights tillsammans med lokalanställda vakter och tolk under FS12. Foto: Försvarsmakten

Oscar Jonsson (TolkS GU 09/10) följer upp situationen för de lokalanställda tolkarna i Afghanistan.

Hugin & Munin 1/2014.

”Men frågan är om domslutet kan komma att påverka inte bara de sju afghanska tolkarna, utan en betydligt vidare

krets.”


hotas till följd av tjänstgöringen som tolk. Ett klart pliktetiskt utfall (som sig bör inom juridiken), med andra ord.

Men frågan är om domslutet kan komma att påverka inte bara de sju afghanska tolkarna, utan en betydligt vidare krets. Genom att öppna för att den svenska staten har ett visst ansvar för tolkarnas säkerhet även efter avslutad anställning och avslutat militärt engagemang infinner sig onekligen frågan vilket ansvar Sverige har gentemot övriga före detta, och framtida, lokalanställda? Måhända något mer än bara ett moraliskt ansvar, möjligtvis. •

Svensk vaktsoldat i gaten till Camp Northern Lights tillsammans med lokalanställda vakter och tolk under FS12. Foto: Försvarsmakten

Legal Adviser Lars och tolken Changiz ordnar med ersättning för ett överkört får under FS11.

HUGIN&MUNIN 4/20146

Det är en dryg vecka sedan jag kom hem från Liberia, och det har inte gått en dag som jag inte önskat att jag var tillbaka. Under november 2014, alldeles för kort, hade jag privilegiet att få byta min vardag som STläkare på medicinkliniken på Danderyds sjukhus mot att arbeta som läkare på ett av Läkare utan gränsers ebolacenter i Monrovia, Liberia.

Ebola är en sjukdom som mest är (ö)känd för sin höga mortalitet (i nuvarande utbrott cirka 60 procent). Den tillhör en grupp sjukdomar som kallas virala hemorragiska febrar, eller blödarfebrar. Även i Sverige har vi en blödarfeber, mest känd norr om Dalälven som sorkfeber. I linje med att övriga plågor vi har i vårt nordliga hörn av världen är mycket milda, (som snälla spindlar, en måttligt giftig orm, och få giftiga växter) är även vår blödarfeber en mycket snäll sådan med en dödlighet på 0,4 procent.

Symptomen vid ebola liknar dem man får vid andra sjukdomar orsakade av virus där feber, huvudvärk, muskelvärk, diarré, kräkningar och hicka (!) är bland de vanligaste. Blödningssymptom har man vid detta utbrott endast sett i 5–10 procent av fallen. Som tur är är ebola en inte särskilt smittsam sjukdom. Det krävs närkontakt med kroppsvätskor från en mycket sjuk person, sent i förloppet, för att man ska smittas. Kroppsvätskan från den sjuke måste sedan

komma i kontakt med en slemhinna för att ta sig in i en ny person. Hur viruset smittar syns tydligt på de tre grupper som faktiskt insjuknar. Det är anhöriga som skött en sjuk patient i slutskedet, sjukvårdsarbetare som behandlat patienter i slutskedet utan fullgott skydd och personer som deltagit i begravningar där man kommit i kontakt med det mycket smittsamma, virusfyllda liket av en ebolapatient. Exempel på hur svårt det är att bli smittad av en ebolapatient inkluderar Malis första ebolafall, en tvåårig flicka som när hon var som allra sjukast reste i en fullsatt buss i två dagar utan att smitta en enda person. Att det är svårt att bli smittad innebär dock inte att vi inte kommer att se importfall i andra länder. Så länge det sker i länder med välutvecklad hälso och sjukvård är det inget problem eftersom det aldrig kommer att bli någon inhemsk spridning. Mardrömsscenariot är i stället importfall till folkrika låginkomstländer med stora slumområden såsom Indien, Pakistan eller andra afrikanska länder.

Ebolaviruset har varit känt i snart 40 år och orsakat ett 20-tal utbrott hittills, med ökande antal utbrott de sista tio åren. Varje utbrott inleds med att viruset hoppat från sin förmodade reservoar, fruktfladdermusen, till människa. Tidigare utbrott har haft det gemensamt att de alla inträffat på geografiskt rela

tivt isolerade platser i framför allt Uganda, Sudan och Demokratiska republiken Kongo och det har slutat vid ett par hundra dödsfall. Läkare utan gränser har varit involverade i nästan varje utbrott sedan 90talet, och har med åren utarbetat ett framgångsrikt paket med åtgärder som krävs för att stoppa ebolavirusets framfart. Åtgärderna inkluderar:

• ebolacenter med isolering och be

Det pågående ebolautbrottet i Västafrika har hittills krävt över 6 000 människors liv. Det är en epidemi som saknar motstycke i modern historia, kanske framför allt med sin förödande effekt på resten av samhället där skolor och sjukvård nu ligger helt nere. I nuläget finns inga tecken på att epidemin är under kontroll. Helena Nordenstedt (TolkS GU 98/99) skriver här om bakgrunden till utbrottet och om sin tid på ett ebolacenter i Monrovia, Liberia.

Ebola – från ett fall till en epidemi

PPE-skyddsdräkten tar 10–15 minuter att få på sig, och hindrar all normal kontakt med patienterna. Foto: Malin Lager


handling av insjuknade ebolapatienter • information till lokalbefolkning

en om hur viruset smittar, så att man minskar kroppskontakt med okända eller sjuka personer, tvättar händerna ofta och ringer efter ambulans tidigt i förloppet om någon insjuknar

• säkra och värdiga begravningar för att förhindra smittspridning när kroppen efter döden är som mest smittsam

• aktivt uppsökande av alla misstänkta fall i området och i landet

• uppföljning i 21 dagar av alla kontakter till varje insjuknad patient för att snabbt isolera eventuella nya fall, innan de hunnit smitta ytterligare någon. (Så kallad kontaktspårning.)

• återställande av sjukvård för övriga sjukdomar

I de tre länder som är värst drabbade, Liberia, Sierra Leone och Gui

nea, är man långt ifrån att uppfylla dessa nödvändiga åtgärder. I Liberia har man kommit en bit på väg med ebolacenter med tillräckligt många vårdplatser, men däremot har man stora problem med att befolkningen inte accepterar masskremering av sina anhöriga (vem skulle det?). I Sierra Leone och Guinea har man inte ens nog med vårdplatser och övriga åtgärder är alla inkompletta eller

PPE-skyddsdräkten tar 10–15 minuter att få på sig, och hindrar all normal kontakt med patienterna. Foto: Malin Lager

HUGIN&MUNIN 4/20148

ickeexisterande. Framför allt saknas allmänhetens förtroende för myndigheterna, något som krävs för att framgångsrikt implementera åtgärderna, och många fall förblir okända. Man är långt från idealfallet när varje ny insjuknad patient som upptäcks redan står med som kontakt på kontaktlistorna från tidigare kända fall. Majoriteten av de insjuknade i dag har smittats av personer man inte tidigare kände till.

För precis ett år sedan var det en tvåårig pojke som dog i en mystisk sjukdom i byn Meliandou, i Guinea. Sannolikt var han det så kallade indexfallet av ebola i detta utbrott. Därefter dog hans syster, gravida mamma och farmor med liknande symptom. Mamman i sin tur är den som under sjukdomsförloppet fick missfall och smittade en barnmorska, och denna barnmorska smittade flera

andra. Eftersom ebola aldrig existerat i Västafrika tidigare dröjde det ända till mars i år innan man lyckades identifiera att den mystiska dödliga sjukdomen faktiskt var just ebola. Då hade smittspridningen hunnit långt utanför Meliandou, som ligger precis vid treriksröset mellan Liberia, Sierra Leone och Guinea. Folk är släkt med varandra över gränserna, talar dialekter av samma språk, Kissi, och reser mycket mellan byarna och länderna. Länge trodde man att man ändå hade utbrottet under kontroll, och i maj gick det till och med några veckor utan fall. Men så i slutet av maj dök det plötsligt upp ett stort antal fall. Det visade sig att allmänheten tappat förtroendet för myndigheter och frivilligorganisationer och gömt sjuka i hemmen. Sedan i maj har ebola spridit sig till alla de tre huvudstäderna,

alla distrikt i Liberia och Sierra Leone och de flesta distrikten i Guinea. Nu senast har också en person, en så kallad ”super spreader”, lyckats smitta ett flertal personer i Bamako, Mali, och världen väntar med bävan på huruvida man lyckats stoppa utbrottet i sin linda där. I Liberia var läget i augusti och september katastrofalt i huvudstaden Monrovia, med otillräckligt antal platser på de två ebolacenter som fanns, och bilder på lik på gatorna och utanför ebolacentret spreds över världen.

Läkare utan gränser öppnade sitt ebolacenter ELWA-3 i Monrovia i mitten av augusti. De 120 sängplatserna tog snabbt slut, och under några fruktansvärda veckor var det ”en ut, en in”policy som gällde tills man hunnit expandera till 240 sängar. När jag anmälde mitt intresse som

Ebolacentret i Monrovia. Foto: Helena Nordenstedt


frivillig och fick uppdraget att åka till just ELWA-3 förväntade jag mig ett katastrofalt läge, men möttes av ett halvfullt center med 100 patienter. Nu är 25 patienter per doktor att ronda i skyddsutrustning en nog så grannlaga uppgift, men genomförbar. Vid arbete med ebolapatienter kommer dock alltid personalens säkerhet först. Det är ju sjukvårdsarbetarna som ska våga gå till jobbet och orka ta hand om patienter månad in och månad ut. Därför sker allt arbete med ebolapatienter i ett designerat område på ebolacentret pedagogiskt döpt till högriskzonen. Där måste man ha på sig skyddsdräkt (på engelska PPE, personal protective equipment). Skyddsdräkten tar 10–15 minuter att ta på sig, är otymplig, gör att man svettas kopiöst och förhindrar annan kommunikation med patienterna än

svårhörbara ord genom andningsmask. Att inte få le mot en patient som behöver uppmuntran, och att inte kunna krama ett sjukt barn, utan bara kunna hålla patientens hand genom dubbla handskar känns tufft som

medmänniska. Läkarkonsten i sin tur är begränsad till okulär besiktning av patienten, och möjligen bedömning av uttorkning. Stetoskop är inte att tänka på. I nuläget är heller inte laboratorieprover aktuellt (förutom

PCR för att konfirmera eboladiagnosen), då blodet är mycket smittosamt. Någon direkt behandling existerar inte, utan vården består framför allt av vätskeersättning, läkemedel mot illamående, diarré och smärta samt behandling av andra eventuella sjukdomar (alla patienter får behandling mot malaria samt antibiotika).

Efter två veckor på plats inträffade en stor dag. En av de första patienterna jag lagt in kunde skrivas ut, friskförklarad. Han hette Varney, var 9 år gammal, och kom in med sin farmor. Hon klarade sig tyvärr inte och även Varney var nära att inte klara sig. Det visade sig att Varney var väldigt förtjust i fotboll, och när han väl blev så stark att han orkade prata var fotboll det enda han pratade om. När han skrevs ut, i samband med ceremonin vi har för alla överlevare där de sätter

Gemenskapen och kollegorna gjorde vistelsen extra värdefull. Foto: Helena Nordenstedt

”För precis ett år sedan var det en tvåårig pojke som dog i en

mystisk sjukdom i byn Meliandou, i Guinea.”

HUGIN&MUNIN 4/201410

ett handavtryck på en vägg, fick han en fotboll av en sjuksköterska som tagit sig till marknaden för att inhandla en särskilt till honom. När så mycket av arbetet är tufft och hjärtskärande, gäller det att ta till vara allt positivt såsom överlevarna, något jag snabbt lärde mig av mina lokala kollegor. De lyckades hålla humöret uppe nästan jämt, hade för det mesta tid att skoja och vara nyfikna och intresserade av allt jag kunde berätta om Sverige och min familj. Känslan av att få vara med i ett viktigt sammanhang där man kanske gör en, om än minimal, skillnad, tillsammans med motiverade och fantastiska kollegor gjorde min månad på ebolacentret till en i slutändan mycket positiv upplevelse, hur konstigt det än kan låta mitt i allt det tragiska som hände.

Hur ser det då ut framöver? Epidemierna i de tre länderna ser olika ut och möts av olika utmaningar. Liberia, där läget var så katastrofalt i augusti–september, har gått från 70 nyinsjuknade dagligen till fem–tio fall. Ju färre fall som inträffar desto viktigare blir övriga insatser som kontaktspårning för att få mer och mer kontroll över epidemin. I Guinea, där utbrottet började, har antalet fall långsamt stigit hela tiden utan tecken till ljusning. Och slutligen Sierra Leone, som i skrivande stund befinner sig i samma situation som Liberia för ett par månader sedan.

Det är två saker som jag hoppas att ni läsare kommer ihåg efter denna artikel. Det första är att ebola är en sjukdom som sätter hela samhället på undantag. Även om siffrorna inte är så imponerande om man jämför med dödsfall i andra sjukdomar som malaria, innebär ett ebolautbrott att resten av sjukvården är i det närmaste nedstängd. Det går inte att bedriva normal sjukvård och ta risken att en av 100 patienter har ebola och riskerar att smitta personal och andra patienter. Därmed dör folk i de tre drabbade länderna just nu av alla

de vanliga, botbara sjukdomarna, då ingen hjälp finns att få. Samtidigt flyr företagen länderna, folk blir arbetslösa och matpriserna stiger. Ebola lamslår helt enkelt hela samhällen. För det andra finns det bara en väg ut med ebola och det är att nå NOLL fall och NOLL smittspridning. Så länge det finns patienter kvar riskerar vi att se samma uppgång från tio till 70 fall dagligen, under loppet av två veckor, som vi såg i Liberia i augusti. Och det kommer att ta tid och krä

vas uthållighet hos såväl personal på plats som givare i vår del av världen.

Just nu pågår tre kliniska prövningar för nya läkemedel mot ebola på plats i de tre länderna. Det är bra och kommer om de ger goda resultat ge hoppfulla signaler till befolkning och personal. Det kommer däremot inte att bidra till att få stopp på epidemin. Det görs med åtgärderna listade ovan, förhoppningsvis med tillskott av ett nytt vaccin någon gång nästa år. •

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har just nu en pågående insats med ett 50tal personal på plats i Liberia, varav ungefär hälften är sjukvårdspersonal (och en genusrådgivare).

Sverige har som land varit mycket generöst i sitt stöd till de drabbade länderna och man hörsammade också att det som efterfrågades i september framför allt var personal på plats. Till en början planerade MSB att bygga ett ebolacenter i Monrovia, men det stod ganska snart klart att från slutet av oktober rådde det inte längre brist på sängplatser. Tack vare flexibelt mandat hemifrån kunde man i stäl

let rikta om insatsen till att logistiskt stödja ett annat redan färdigt ebolacenter med personal från Kuba och Afrikanska unionen.

Flera andra länder, däribland Tyskland och Kina, har dock fullföljt sina planer från september och nu i dagarna 2,5 månader senare öppnat upp nya stora ebolacenter. Majoriteten av de nya sängplatserna gapar tomma. MSB har nu i stället begett sig ut på landsbygden till distriktet Sinoe, där det just nu pågår ett mindre utbrott för att där aktivt ta hand om patienter.

För mer information, se www.msb.se. •

Helena Nordenstedt på plats i Liberia. Foto: Malin Lager

Den svenska insatsen i Liberia


Skyddsutrustning på tork utanför ebolacentret. Foto: Helena Nordenstedt


Damaskus, december 2007”Välkommen till civilisationens

vagga” hälsade Bashar al-Assad på en stor banderoll vid ingången till Gamla stan. Runtomkring ingången myllrade det av människor i ett till synes hyfsat välordnat kaos. Min stereotypa bild av en arabisk stad bekräftades av försäljare, taxibilar och moskéer en masse.

Jag upplevde mina sex månader i landet som just civiliserade. Visst, vardagen höftades fram, jag fick elektriska stötar av kranen i köket,

som vit västerländsk man fick jag betala mångdubbelt på restaurangerna

men livet fungerade. Min närmste lokale vän, Aghyad, vittnade om just

denna drägliga tillvaro. Som son till en överste i den syriska armén kunde han kanske inte säga annat till västerländska studenter men jag upplevde ingen oärlighet då han berättade om det goda i det lilla livets beskaffenhet i en av arabvärldens äldsta städer.

Det formella landet var naturligtvis genomruttet. Korruptionen flödade och rättsosäkerheten medgav ingen som helst förutsägbarhet. När jag fick inbrott i min lägenhet förklarade den myndige polismannen att det kanske inte gjorde så mycket att

Från vaggan till gravenPå bara några år har Damaskus gått från att vara en historisk pärla till en fullödig krigszon. Henrik Lundberg (SOU/R militärtolk 11/12) minns en stad fylld av liv och framtidstro.

Souken i Aleppo, Syrien, 2001. Foto: Krokodyl

”Mitt gamla universitet är stängt och souken i Aleppo blev sönderbombad

förra året.”


alla mina ägodelar befann sig i orätta händer då jag med största sannolikhet både var försäkrad och hade det bättre ställt hemma i Sverige än gemene syrier. Inbrottstjuven behövde säkert min nya MacBook mer än jag, fick jag förklarat för mig. Trots detta var de flesta människor något sånär nöjda med sin lott och lät tillvaron ha sin gång. Ingen beklagade sig över fel vit färg på väggarna, ouppfyllda miljö mål i trafiken eller könsfördelningen vid diverse statliga myndigheter och företag.

Studierna vid Damaskus universitet gjorde anspråk på de flesta dagar men landet utanför Damaskus var lättillgängligt och säkert. I det kurdtäta alRaqqa och alQamshli blev jag varmt välkomnad. I hopp om fler besökare och utländska investerare fick jag frågor om vilka kontakter jag hade med den svenska turistmyndigheten. I nordöstra Syrien var människorna ett snäpp mer frispråkiga

men vidtog största försiktighet och menade att den statliga angivarstyrkan var lika stor som antalet portträtt på presidenten i Damaskus. Jag kan än i dag inte säga hur den syriska staten upplevde min och mina medstudenters närvaro men jag gissar att med den idoga konflikten med Israel i väst och Irakkrigets flyktingar som ett blödande sår i öst hade landet betydligt större problem än ett par dussin européer. Dessutom betalade vi för oss, oavsett om det rörde sig om fasta busspriser eller välfriserade mutor vid departementet för förlängningen av visum.

Med andra ord rådde det ett lugn i landet. Hetsen efter muhammadkarikatyrerna hade lagt sig och att vara svensk sågs som något positivt. Aghyad var belåten över en exotisk vän och taxichaufförerna gladde sig åt att en lintott från landet i norr som försökte förhandla priset till och från skolan på det lokala språket. Gatu

Ingången till citadellet i Aleppo, 2011. Foto: (Ergo)

”Hetsen efter muhammad-karikatyrerna hade lagt sig och att vara svensk sågs som

något positivt. Aghyad var belåten över

en exotisk vän och taxichaufförerna gladde

sig åt att en lintott från landet i norr som

försökte förhandla priset till och från

skolan på det lokala språket.”


våld förkom sällan och säkerhetsapparturens höga närvaro gjorde nätterna trygga. Jag tänkte att det kanske är civilisationens vagga trots allt. Den gungade fram och tillbaka med varierande styrka men höll folket vid

gott mod och sovandes om natten. Den gungade fram och tillbaka men som ögonblicksvittne hann jag bara få ett svepande intryck av landet och missade vad som dolde sig i natten utanför vaggan.

Damaskus, december 2014Landet står i lågor. Jag fick reda på

att Aghyad flytt till Turkiet men där upphörde vår kontakt. Mitt gamla universitet är stängt och souken i Aleppo blev sönderbombad förra

Bilder från slaget om Aleppo. Foto: Battle of Aleppo/Peereslavtev/Wikimedia Commons


året. ArRaqqa befolkas av världens mest jagade terrorister och möjlighetströtta européer. Tänk så sitter alBaghdadi och koordinerar nästa attack från min gamla dator? Det är inte omöjligt i ett krig där alla tycks

skjuta på alla. När jag nu öppnar min morgontidning, tryckt på miljömärkt papper, i mitt äggskalsvita kök och dricker mitt rättvisemärkta kaffe innan jag beger mig mot min värdegrundscertifierade arbetsplats

undrar jag vad som hänt med det mjuka gungandet som jag kände när jag gick till sängs de där nätterna i civilisationens vagga. •

Bilder från slaget om Aleppo. Foto: Battle of Aleppo/Peereslavtev/Wikimedia Commons


Det är sommar, 2009. Två nybakade gymnasister från västkusten har precis anlänt till Stockholm. De bytte nummer under extramönstringen och sitter nu vid Stadshuset och blickar ut över Riddarfjärden som är sådär somrigt guppig.

Solen skiner. Sista sommarlovet. Senare under kvällen går bussen mot Berga och lumpen. Ovissheten om vad som komma skall är total och inte mycket klaras upp vid ankomsten. De två civilisterna trillar in på amfibieregementet som kryllar av soldater – men var är tolkarna? Så småningom kommer de, en efter en: någon är från Borås, en annan från Malmö. Ytterligare en göteborgare infinner sig, gudskelov. Någon kommer ända från Skellefteå. På kvällen sluter de

två västkustborna, som ni kanske har insett är skribenterna av denna artikel, ögonen tillsammans med sina nyfunna vänner i sina respektive logement. Nästa morgon vaknar vi till ett nytt liv. Och vilket liv det ska bli.

En dryg månad senare. Korridoren i den murriga och klädsamt bruna baracken på Väddö är full av beväringar som befunnit sig på fältvecka. Sömnbristen, som lett flera till att somna i stående ställning (ibland med stöd av en gran) under veckan, börjar bli kritisk. Smutsen har trängt sig in överallt. Det är äntligen dags för personlig rengöring när vi får meddelandet att ”Det finns en pluton som vill träffa er på planen utanför”. Uppställning två led linje. På språng.

Kaos. Någon har bara på sig långkalsonger, någon är i luren med sin ömma moder. Någon MÅSTE gå på toa. Men strax står vi där, med flåsen i halsgropen och med en adrenalinhalt i blodet som hade kunnat återuppliva en häst, framför en minutiöst uppradad pluton i blå rockar (vi kommer snart att lära oss att de tillhör uniformsdräkten M87). Dess gruppchefer lämnar av på främmande språk. Vår dagelev lämnar av på svenska. En blå rock tar befälet och säger det vi bävar inför att höra: Vi är tolkpluton. Han ger oss kvällens ingångsvärden: Hädanefter kommer ni att springa när vi säger åt er att springa. Ni kommer att sova när vi säger åt er att sova. Ni kommer att svara när vi

Tolkskolan – Fem år senareSebastian Andersson och Johan Floderus (TolkS GU 09/10) skriver en tillbakablick över tiden på Tolkskolan, och om en vänskap som håller genom tid och rum.

Solnedgång över en fältvecka. Foto: Tora Candal


säger åt er att svara. Härmed inleds operation Tusen och en natt. Efter att ha hört detta segnar knäna på åtminstone en undertecknad ihop som om de vore ljumma gräddkolor. Kommer vi att överleva länge nog för att se ännu en permission?

Inte långt efter nattens förfaranden (som efter en kortare strapats visade sig bestå av korvgrillning) kommer insikten som skulle göra även den tuffaste dageleven ödmjuk, nämligen att från och med nu finns det inga andra tolkar. Tolkpluton – det är vi.

Uppsala, sent i november. Mörkret råder och veckorna flyter ihop. Dagarna tillbringas i lektions salarna och kvällarna och helgerna vid skrivbordet på logementet eller i inlärningsstudion. Vi påminns om att det finns en värld utanför först när löven fallit och avslöjar höghusen i Flogsta som syns utanför By 173 där vi gör vår morgon-BRAK. Omvärlden tycks inte längre lika viktig som världen på garnisonen. Vi är unga

och resultatinriktade. Allt är en tävling, som vi konstant påminns om. Vi befinner oss i Försvarsmaktens motsvarighet till ”Big Brother” huset. Hot om avskiljningar på grund av språkförmåga eller resultaten på språngmarschen hänger över oss. Fredags proven kommer som ett brev på posten. Travarna av gloslappar växer högre och högre.

Det är mars månad och vintern tycks inte vilja ta slut det här året. Det blir bättre efter jul, sa faddrarna i den förra kullen. Nu erkänner de att de bara sa så för att vi skulle hålla modet uppe fram till jultentan – i själva verket blir det mycket, mycket tuffare. Avskiljningar,

ovisshet, sura miner och ständigt dessa glosor. För att inte tala om den polska riksdag som även kallas plutonens timme. Internskämten blir allt mer obskyra. Vissa fraser börjar leva sina egna liv, som en verbal, luftburen influensa. De som befinner sig på skämtens mottagarsida har inte alltid lika roligt som de på avsändarsidan. Verba arma nostra. Först när arabtropp ger sig av till Kairo fattar vintern vinken och snön börjar motvilligt töa bort, och med vitsipporna börjar optimismen spira. Lagom till påsk börjar planer om framtiden kläckas och drömmar om fjärran länder och äventyr ta fast form.

Det blir sommar. Dörrarna till lektionssalarna ställs på vid gavel och gloshögarna flyttas ut i gräset och trädens skugga. Näten spänns för på beachvolleyplanen och vi cyklar till Fyrisån för att bada. De som skaffat nationskort unnar sig både en och två kvällar på Snerikes sommarklubb. Arabisterna lär sig pruta

”Vi inser alla att även TolkS har ett slut och att världen, som vi så

länge ignorerat, väntar på oss.”

Tolkar i terrängen. Foto: Ulrika Nandorf


i Kairo, ryssarna jobbar på brännan i Odessa och darianerna återskapar ett Afghanistan i miniatyr på Ärna med kaftaner, figuranter och hörövningar. De flesta får mersmak men någon lovar dyrt och heligt att aldrig mer besöka sitt språkområde. Vi inser alla att även TolkS har ett slut och att världen, som vi så länge ignorerat, väntar på oss.

Var befinner vi oss nu? De två 18åringarna som möttes vid Riddar fjärden en sommardag sitter nu, en mörk decemberkväll, i olika tids zoner och diskuterar. Ämnet vi talar om är hur man går till väga för att skriva en återblick över en hel pluton människoöden. Hur beskriver man fem år som upplevts från 24 olika perspektiv? Det blir totalt 120 år av minnen och erfarenheter. Bara på TolkS tillbringade vi över två decennier ihop. Inte undra på att den tiden känns avlägsen när vi varit med om så mycket sedan dess. När vi träffas på plutonsåterträffar är det tydligt att minnet också börjar svika flera av oss. Hur många hot om dassprov förverkligades egentligen? Men trots att värnpliktstiden så sakteliga börjar falla i glömska

så lever vänskapen kvar. Vänskaper som hämtade sin styrka från att vi kravlade i lera tillsammans i ogynnsam väderlek eller släpade på varandra genom snömodd har inte försvagats med tiden. Till fleras förvåning har de i regel växt i och med avståndet från tiden då vi var tolksoldater. Det beror på att vi har blivit vuxna människor som berikats av erfarenheter från vida omkring som vi nu kan dela med varandra på våra egna villkor – och under mer tjänliga förhållanden. Någon har

varit med om en eldstrid. Någon har börjat jobba på bank. Någon har kommit ut ur garderoben. Flera har flyttat utomlands. Men trots att vi på många sätt mognat i våra nya roller går det inte att ses många minuter utan att tolktiden gör sig påmind och låter oss skönja en ung beväring i varandra, som sitter i konungens underställ och glupar i sig kvällsskaffning med handen som inte utmattats av dagens glosflippning. Bakom våra nya fasader döljer sig alltjämt tolkar. •

Unga värnpliktiga ur GU 09/10 på Berga, i mitten Sebastian Andersson. Foto: Sara De Geer

Johan Floderus. Foto: Drilon Ferizaj


Torsdagen den 11 december var det examensdag för SOU/R Militärtolk 13/14. Nio nya specialistofficerare och två externa elever firade att de klarat sig igenom Tolkskolans hårda språkutbildning i arabiska respektive ryska.

De elva glittrade av lycka och det tycktes gradvis gå upp för dem att en tämligen ångestfylld period

kommit till ända. Samtliga välkomnades in i Befälsföreningen Militärtolkar av ordföranden Erik Malmberg. Kvinnligt nätverk fick sitt största tillskott på länge med hela sex nya medlemmar.

Det var ett glatt gäng som gick från korpraler till förstesergeanter, stolt påhejade av sina anhöriga. Det ena finurliga talet följde efter det andra

och tolkarna höjde sina befäl och lektorer till skyarna, som sig bör. Befälen tackade plutonen för att de har gjort det roligt att gå till jobbet varje dag. En lektor sa blygsamt att nog kan en bli stolt över att Tolkskolan har ett så gott akademiskt rykte, men det som upprätthåller skolans höga kvalitet är alltjämt dess ambitiösa elever. •

Grattis nya militärtolkar!Text och foto: Tora Candal TolkS GU 09/10

Examensdag på Tolkskolan.

Ett viktigt och roligt uppdragVid vårens stämma kommer Befälsföreningen Militärtolkar att vara nästan 64 år gammal, hela sex år äldre än vår kära Tolkskola. Förändringar både i vår omvärld och inom Försvarsmakten gör att behovet av språkkunskaper och färdighet i tolkning är stort och att MT har en viktig roll att fylla under en lång tid fram över. Att sitta i styrelsen för MT innebär att förvalta vårt rika arv och fortsätta förädla föreningens verksamhet inför framtiden. Det är något mycket betydelsefullt, att tillsammans med andra vara med och göra föreningen ännu bättre.

Vi i valberedningen skulle kunna skriva spaltmeter om varför just du skulle tjäna på att sitta i styrelsen. Det ger viktiga erfarenheter av att delta i styrelsearbetet och att företräda en förening med extremt gott anseende. Det ger ett gediget kontaktnät och öppnar dörrar till intressanta människor och livsöden.

Valberedningens uppgift är att sätta ihop den bästa möjliga styrelsen för MT. Det ska vara en styrelse med en bredd av förmågor och erfarenheter som är viktig för att MT ska fylla sin funktion även framgent. Styrelsen ska bestå av de bäst lämpade, och det innebär att valberedningen strävar efter att kunna tillvarata så många kompetenser som möjligt när valberedningen gör sin nominering.

För att kunna säkerställa att valberedningen verkligen kan fullgöra sin uppgift och nominera den bästa styrelsen behöver vi din hjälp att nominera kandidater. Det kan vara du själv eller någon annan du tror skulle passa. Det kan vara från vilken kull som helst, värnpliktig som officer. Det kan vara någon med mångårig livserfarenhet eller någon som vet hur Tolkskolan ser ut just idag.

Har du frågor eller vill skicka in din nominering, skriv till [email protected] senast den 18 januari 2015. Att du gör det är ett viktigt uppdrag.

Valberedningen genom

Karolina Lindén (ordf.)Sara De GeerDag Nyström

Foto

: Tor

a C

anda

l

medlemstidning för befälsföreningen militärtolkar - 4/2014 -...

Documents