Lotten von Kræmers hus på Villagatan på Östermalm i Stockholm

där Samfundet De Nio fortfarande håller sina sammankomster.

Foto Stockholms stadsmuseum.

»…MITT L IVS HELA RESULTAT SÅ ATT SÄGA …«AV ANDERS R ÖHMAN

För ett tiotal år sedan mottog Samfundet De Nio från arv-ingarna efter fru Isa Ottelin ett dokument i folioformat, kal-ligrafiskt förnämligt utformat, inbundet i helfranskt band och med följande text:

Till FruISA OTTELIN

Af testamentsexekutorerna efter framlidna fröken Lotten vonKræmer har Samfundet De Nio mottagit en af Eder den den-nes dagtecknad skrifvelse, hvari Ni bekräftar Edert den au-gusti tillkännagifna godkännande af fröken von Kræmers tillförmån för detta Samfund upprättade testamente och förthy be-myndigar Samfundet att med full äganderätt förfoga öfver Edereventuella arfsandel i öfverensstämmelse med föreskrifterna isagda testamente jämte de tillägg och jämkningar i dessa före-skrifter; som kunna varda gällande.Den pietet för en aflidens ytttersta vilja, hvarom detta Ederthandlingssätt talar, måste alldeles särskildt uppskattas af det Sam-fund, hvars uppgift är att förvalta den fosterländska stiftelse, sombär Lotten von Kræmers namn. Samfundet har därför härmedäran till Eder framföra uttrycken af sin uppriktiga tacksamhet ochvördnad.

45

Stockholm den juni

Viktor AlmquistSelma Lagerlöf Karl WåhlinEllen Key Erik HedénKerstin Hård af Segerstad Göran BjörkmanAnna Maria Roos John Landquist

Lotten von Kræmer avled år gammal den december. I testamente av den juni hade hon förordnat att,sedan samtliga skulder ävensom kostnader i samband medbouppteckning och boutredning betalats, hela hennes bety-dande förmögenhet, frånsett en del saklegat till släktingarsamt vissa förmåner till tjänarinnan Thilda Månsson, skulle gåtill bildandet av

en fond benämnd Lotten von Kræmers Stiftelse, vilken skall förvaltas,disponeras och juridiskt representeras av ett samfund, som skallför ändamålet bildas, benämnt Samfundet De Nio.

Isa Ottelin var systerdotter till Lotten von Kræmer. Man kanle åt den högtidliga stilen i tackskrivelsen och finna den på-kostade utformningen något överdriven, men det hela blirförståeligt när man vet att fru Ottelin var den enda av den av-lidnas elva arvingar – samtliga systerbarn eller -barnbarn –som gjorde vad de alla hade bort göra: hon respekterade hen-nes sista vilja.

Alla de övriga bestred testamentet under förebärande avatt deras släkting inte varit vid sina sinnens fulla bruk, och deengagerade sig i en av de mera skändliga och pinsamma arvs-processer, som förekommit i Sverige. I detalj kan den stude-ras i den bok, Lotten von Kræmers testamente, Dokument utgivna av

Testamentsexekutorerna, som utgavs .Den är intressant men också i hög grad deprimerande läs-

46

ning. Visserligen kom Samfundet slutligen till stånd och hari nu år verkat i testatrix anda, men formellt sett skedde dettapå ett för henne kränkande sätt – i själva kärnfrågan blev ut-gången av testamentstvisten sorglig – och skamlig.

Inte bara de snikna och ryggradslösa släktingarna står därpå grund av sitt uppträdande för evigt med outplånlig skam– de torde nu pinas i någon av de mest plågsamma kretsarDante målat upp i sin gudomliga komedi. Också svenskträttsväsen har skäl att våndas – en nutida läsare känner harmöver det sätt på vilket det fungerade och undrar hur det står tillmed rättssäkerheten.

Testamentets bakgrundLotten von Kræmers porträtt tecknas och hennes liv skildrasi denna kalender av Kerstin Ekman och det är viktigt att lä-saren redan har tagit del av det. Ändå krävs, som bakgrundtill testamentet och turerna kring detta, att jag också här gernågra korta glimtar om Lottens person och från hennes liv,även om detta innebär en viss upprepning.

Lotten von Kræmer, som med sin tjänarinna Thilda ensambebodde fastigheten Villagatan på Östermalm i Stockholm,visste att hon ansågs mycket originell för att inte säga »kons-tig«. Hon hade därför räknat med att hennes släktingar skul-le komma att klandra testamentet och hon hade vidtagit för-siktighetsmått, varom mera här nedan. Redan arten och om-fattningen av dessa åtgärder vittnade i sig om att den gamlaovårdade och egenartade »trasfröken på Villagatan«, trotsyttre tecken på motsatsen, var en klok och ovanligt förutse-ende person. Rimligen hade de därför bort undanröja varjetanke på att hon inte skulle ha varit rättskapabel.

Hon hade vuxit upp i en kärleksfull familj och i en om-givning som var kulturellt aktiv, frisinnad och utåtriktad medstarkt engagemang i sin tids skeenden, inte minst i dess litte-

47

ratur och musik. I sin ungdom hade Lotten, som hennes för-äldrar i ett brev till henne uttryckte det, »förmåga att vinnavänner och tillgivenhet«. Alla förutsättningar fanns för ett riktoch vänfyllt liv, så fjärran från den i övervägande grad glädje-lösa och av djup ensamhet fyllda tillvaro, som till slut – pågrund av hennes närmast totala dövhet och den olycksaligaförlovning som skildras i Kerstin Ekmans levnadsteckning –kom att bli hennes.

Upplevelserna i föräldrahemmet och från den kulturelltblomstrande miljön i Uppsala kom att i grunden prägla hen-nes inriktning och liv. I vissa avseenden lyckades hon ocksåunder en tid i sitt eget, under många år mycket verksamma,liv återskapa en del av den glädje och rikedom hon i sin ung-dom hade fått uppleva. Hon skulle slutligen även få upplevauppskattning och förståelse för sin tidigt visade radikala in-ställning när det gällde kvinnans rätt att kräva likaberättigan-de. Denna mångfacetterade bakgrund återspeglas i hennestestamente.

TestamentenaTydligen tidigt kretsade Lotten von Kræmers tankar kring frå-gan hur hon med sin relativt betydande förmögenhet skullekunna främja de ideella värden hon hela livet hängivet arbe-tat för.

I källaren på huset Villagatan finns en gammal läder-koffert med ägarinnans efterlämnade papper. Elsa Björkman-Goldschmidt, som före mig var sekreterare i Samfundet, le-tade ur den fram inte mindre än ett -tal testamentsutkast.Alla handlade de främst om den stora donation Lotten vonKræmer avsåg att göra, om den akademi hon ämnade instif-ta. Elsa skildrar i sin mycket levande och läsvärda bok, Vägen

till Villagatan (Norstedts, ), fantasifullt och fint hur dengamla ensamma damen i dessa förslag återupplever sin ung-

48

dom. Mot den glansfulla bakgrunden lever hon sig in i hurdet skall gå till i den akademi hon vill grunda. Hon ger t.o.m.anvisningar om hur de kvinnliga deltagarna vid högtidsfiran-det på Charlotta-dagen i maj skall vara klädda:

En summa bör avsättas härför: dräkter av sammet i purpurfärg,rött eller violett efter smak, och dithörande hårprydnad – eventu-ellt diadem! Också herrarna skall skruda sig i högtidsdräkt. Denstora dagen skall firas.

Bestämmelserna i de många utkasten ändras ofta, liksom detnamn akademien skulle få. Margaretasamfundet var en idé, ochflera innehåller namnet »Alf«: Alfhem, Samfundet Alfhem, Det

Svenska Samfundet Alfhem etc.. Alf var namnet på det endaegentliga sällskap hon under många år hade, dvs. hennes äls-kade hund.

Redan hade hon upprättat ett bevittnat testamente iriktning mot vad som komma skulle – enlig detta skulle bl.a.Svenska Akademien få en summa för hantering av fortsatt ut-givande av hennes tidskrift Vår tid och Norstedt & Söner ettbelopp för utgivande av hennes skrifter och utdelande av ettstipendium till en kvinnlig studerande.

Vid mitten av -talet hade hon kommit fram till att störs-ta delen av hennes tillgångar skulle tillfalla en litterär stiftel-se, en akademi. Det medförde att hon, som en vän uttrycktedet, levde »indraget och glädjelöst«, dvs. i klartext var påfal-lande snål. Hon unnade sig inte någonting som innebar ut-gifter – underlät ibland t.o.m. att betala räkningar: hennes stif-telse skulle få så mycket som möjligt. Förmögenheten skulle

icke plottras bort varken av henne själv eller av någon eller någraandra, hennes släktingar vore den förutan välsituerade och honhade ingen anledning att lämna dem något.

49

Hon visste vad släktingarna gick för: redan i samband medfaderns testamente och död hade de intrigerat så att honblev starkt vanlottad.

Av ett testamente hon skrev framgår den oro honhyste över att hennes släkt skulle agera mot hennes sista vilja:

Jag ber därför att mina släktingar ej må falla på den för mittminne så sårande idén – tämligen obegriplig och dem ovärdigförresten – att väcka klander mot mitt testamente.

Men om så illa vore att någon enda, min ärade svåger ellermina syskonbarn eller någon enda av dem … skulle så svika mittförtroende, att de väckte klander mot mitt testamente, som berörmitt livs hela resultat så att säga (min kursivering!), då skulle, så bit-tert det än må vara att utsäga det – samtliga mina anförvanter,alla mina släktingar förlora alla rätt till de arv jag tilldelat dem.

– – –Jag förklarar härmed att ett sådant testamentsklander vore demovärdigt och det är min yttersta vilja, att de alla därigenom skolaförlora all rätt att ärva efter mig det jag ovan vänligen tillförsäkratdem; intet skulle då – om ock blott en enda väckte testaments-klander – tillfalla dem, utan realiseras. Därav kunna de se hur mintanke nu och sannolikt, ja säkert till min sista stund, fasthängervid de förordningar jag här i detta testamente gjort.

Jag hoppas att mina kära släktingar skola, som en helig pliktvörda mina härmed gjorda testamentariska dispositioner.

I det slutliga testamentet återfinns inte den citerade texten,men i övrigt återger detta, som både stilistiskt och innehålls-mässigt är mera stringent än års version, allt det väsent-liga i denna – vissa detaljbestämmelser har utgått och valet avledamöter är till större delen ett annat.

Testamentsvittnen var advokaten Axel Gard, v. häradshöv-ding G. Fahlcrantz samt kassörskan Ida Th. Jönsson. Samtli-ga hördes också den juni vid rådhusrätten i Stockholm»såsom vittnen för dödsfalls skull«.

50

Den förslagna framsynthetenDen »tokiga gumman på Villagatan« vidtog, som tidigarenämnts, i samband med testamentets underskrivande särskil-da försiktighetsmått, vilka vittnar om hennes klokhet ochframsynthet. Hon lät sålunda två av Sveriges främsta och mestvälansedda psykiater, Bror Gadelius, professor i psykiatri vidKarolinska Institutet, och Olof Kinberg, med. dr., docent ochöverläkare, undersöka hennes sinnesbeskaffenhet. Båda varockså närvarande vid testamentets upprättande den juni och de utfärdade den augusti samma år var sitt intyg.De redogjorde för hur de vid inte mindre än fyra tillfällenunder våren och sommaren ( och maj, juni och au-gusti) hade besökt fröken von Kræmer och de kommer tillsamma slutsats: hon är »vid fullt och sunt förstånd«.

Gadelius omdöme lyder:

Fröken Lotten von Kræmer är trots sin höga ålder, år, och oak-tat nedsatta kroppskrafter och en höggradig dövhet vid en ovan-ligt god psykisk vigör och intellektuell spänstighet. Hennes minneär synnerligen gott även för den senaste tidens händelser, vilkahon med vakenhet följer, i synnerhet då de röra sig på det område,konst och litteratur, som alltid varit föremål för hennes livliga in-tresse. Hon återger på vår anmodan även de minsta detaljer av denomfattande testamentshandlingen och motiverar med livligt in-tresse dess olika bestämmelser. Under ingående samtal med frö-ken Lotten von Kræmer har jag övertygat mig om, att hon utannågon som helst påtryckning fullkomligt frivilligt disponerat översin kvarlåtenskap och i det gjorda testamentet givit uttryck åt enlänge närd önskan att med sin förmögenhet verka för ett ändamål,som hela livet legat henne varmt om hjärtat.

Kinberg säger bl.a.:

Ansiktsuttrycket är vaket och livligt, och hennes minspel återgeruttrycksfullt hennes skiftande själsrörelser. Hennes uppmärksam-

51

het väckes lätt även av flyktiga intryck, och hennes uppfattningär, om man bortser från de hinder, som hennes dövhet lägga ivägen, snabb och korrekt. Minnesfunktionen är mycket god, såväl med avseende på fixerandet av nya intryck som i fråga omåterkallandet av äldre erinringar. Hennes andliga intressesfär är ibetraktande av hennes höga ålder anmärkningsvärt stor: hon föl-jer med stort intresse och med god behållning dagshändelserna, isynnerhet ifråga om litteratur och konst, men även rörande såda-na ting och förhållanden, som ligga vid sidan av hennes yrkes-verksamhet.

Samfundet De Nio och dess konstitueringTestamentet föreskrev alltså att huvudparten av tillgångarnaskulle gå till en stiftelse och bakgrunden är klar:

Till ett minne av min studietid i Uppsala och senare litterära verk-samhet under inflytande av ett levande intresse för tidens viktiga-re frågor och allmänna ärenden har denna min stiftelse tillkom-mit.

Stiftelsen skulle »förvaltas, disponeras och juridiskt represen-teras« av det genom testamentet skapade Samfundet De Nio:

Samfundets ändamål och uppgift skall förnämligast vara att främ-ja den svenska skönlitteraturen genom prisbelöning av från tryck-et utgivna litterära alster, samt genom utgivandet av en tidskrift,som var av mig ämnad att utgöra en fortsättning på min på -talet utgivna tidskrift Vår tid, men om detta numera ej låter siggöra, vore en utväg att uppkalla tidskriften efter Samfundet. Tid-skriften skall huvudsakligen behandla litterära ämnen samt freds-och kvinnosaken och bör artistiskt illusteras.

Dessutom skulle Samfundet utge testatrix litterära kvarlåten-skap.

Samfundets stadgar skulle vidare föreskriva att, av dess förlivstiden valda ledamöter, innehavarna av stolarna nr. , ,

52

och skulle vara män, och av stolarna nr. , , och kvinnor.På stol nr. , ordförandens, skulle man och kvinna alternera.När den första ordföranden, som var man, avgick skulle hanersättas av en kvinna – en fyndig och för sin tid radikal lösningför att uppnå jämställdhet.

Som första ledamöter i Samfundet föreskrev testamentethertigen av Närke, dvs prins Eugen, som ordförande, samtSelma Lagerlöf, Karl Wåhlin (redaktör för Ord och Bild), EllenKey, Georg Göthe (fil.dr., konsthistoriker) , Kerstin Hård afSegerstad (författare, litteraturkritiker), Göran Björkman (fil.dr., romanist, översättare av bl.a. portugisisk poesi), AnnaMaria Roos (författare, känd för barnboksklassikerna Sörgår-

den och I Önnemo) samt dåvarande docenten John Landquist.Alla accepterade kallelsen utom prins Eugen och Georg Göthe.

53

Samfundet De Nio i sin ursprungliga sammansättning på restaurang Rosenbad

den februari . Från vänster ses Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf,

Victor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman och

Kerstin Hård af Segerstad. Erik Hedén var frånvarande vid detta tillfälle.

På förslag av testamentsexekutorerna konstituerade Sam-fundet sig ganska omedelbart – den februari . Vid sam-manträdet valdes i Prins Eugens och Göthes ställe överdi-rektören i fångvårdsstyrelsen Victor Almquist, som blev ord-förande, samt Dr. Erik Hedén, radikal publicist. Alla nio nam-nen återfinns på den inledningsvis återgivna skrivelsen till fruIsa Ottelin.

Testamentsexekutorerna och bouppteckningenTill testamentsexekutorer hade Lotten von Kræmer utsett tvåvälkända och framstående jurister, borgmästaren Carl Lind-hagen och advokaten Erik Lidforss. Båda tillhörde släktermed generationer av lärdoms- och kulturpersonligheter ochfår räknas till den tidens kulturella elit.

Bouppteckningen, som upprättades redan den mars, visade en behållning av kr : – i april , en-ligt Statistiska centralbyråns »prislathund«, motsvarande cirka miljoner. Hovrätten stämpelbelade bouppteckningen med :.

Testamentsexekutorerna överklagade till Högsta domsto-len under framhållande av att »stiftelsen sakligt sett uppenbar-ligen faller under de kategorier allmännyttiga inrättningar, somdet varit lagens mening att giva någon uppmuntran och för-del genom att i stämpelavseenden icke sätta dem i sämsta klas-sen.« Deras skrift är i sin argumentering och stil en njutning attläsa. De understryker att stiftelsen såsom ett sig själv kom-pletterande samfund är att anse såsom en akademi och påpe-kar bl.a. – mycket realistiskt – att skyldigheten att utge en tid-skrift med ideella syften ingalunda är en affär »utan såsom detanses istället ett ganska stort bekymmer ur ekonomisk syn-punkt«. (Samfundet befriades år genom permutationfrån denna skyldighet, då kostnaderna för dess tidskrift, Svensk

Litteraturtidskrift, äventyrade huvudsyftet, att utdela priser.)

54

Exekutorerna hävdade att stiftelsen skulle anses ingå under»författningens kategori ›stipendiefond‹« eftersom belöning-ar till författare skall ses som stipendier. Att juristerna Lidforssoch Lindhagen hade god insikt i de skönlitterära författarnas– genom seklerna uppenbarligen ständigt likartade – situationframgår av följande rader i inlagan:

Bekant är, att skönlitteraturens idkare utbilda sig i sin uppgift ocharbeta i densamma under i allmänhet synnerligen tryckta förhål-landen.

Samfundet förenade sig i en egen skrivelse till HD i exekuto-rernas besvär med påpekandet att de inhemska skönlitteräraförfattarna genom stämpelskatten skulle komma att berövasett årligt räntebelopp på kr – vilket jämförs med det för-hållandet att staten till stöd för dessa då anslagit totalt

kr. De hävdade att Samfundet även verkade för ett »statsän-damål«. Inlagan slutar: » Medlen äro en gåva till svenska fol-ket för ett visst statsändamål, och högre arvskatt bör såledesej för dem utgå, än lagstiftaren för sådant fall avsett ellersåsom för medel, givna till fromma stiftelser.«

De talade dock för döva öron – HD missade den möjlig-het lagen gav att göra en annan bedömning och fastställdeHovrättens beslut.

Testamentstvisten: Släktingarna går till anfallDen mars – alltså drygt ett år efter bouppteckningensupprättande – anhöll den avlidnas »närmaste arvingar «

systerbarnenlandshövding Robert de la Gardiefröken Mathilda de la GardieAnna, gift Björnströmfröken Ebba de la Gardie

55

kanslirådet J R V BjörnströmEllen Mody Charlotta, gift Breitholtzmajoren Gustaf BjörnströmIngrid, gift Weidenhielm

samt systerbarnbarnenKarin Ulfsdotter SparreRobert Ulfsson Sparre

»om kallelse och stämning å det numera bildade SamfundetDe Nio« och gjorde gällande att »Fröken von Kræmer vid tes-tamentets upprättande icke varit vid fullt och sunt förståndoch ej handlat av fri vilja«. Man yrkade att testamentet

utom i fråga om … bestämmelser till förmån för andra än Sam-fundet De Nio måtte förklaras ogillt och vi berättigas att med be-rörda undantag komma i åtnjutande av vår lagliga arvsrätt efterFröken von Kræmer.

Något förvirrande är att Isa Ottelin, som redan hade godkänttestamentet, i en egen inlaga några veckor senare också stäm-de Samfundet med samma yrkanden. Den eller de aktiva iärendet har uppenbarligen missbrukat en fullmakt, som honförmåtts underteckna. I en inlaga till HD återkallade hon sintalan med följande kommentar:

Obekant med juridiken har jag undertecknat såvitt jag vill minnastre för mig i förevarande ärende framlagda handlingar, den sistainnefattande en fullmakt att föra min talan. Härvid fick jag denuppfattningen att det endast gällde en förlikning mellan Lottenvon Kræmers arvingar och Samfundet De Nio … Nu har jagemellertid blivit i tillfälle att taga del av de underdåniga inlagornafrån testamentsexekutorerna samt majoriteten i Samfundet DeNio och finner därav att det gäller själva sakfrågan och att pågrund av min fullmakt i själva verket även å mina vägnar kommitatt göras ett påstående som ligger mig fjärran.

56

Den, som företrädde släkten var hovrättsrådet Weidenhielm,make till systerdottern Ingrid. Bland mycket annat visar han-teringen av fru Ottelins fullmakt att han var i närmast totalavsaknad av elementär moral och ansåg alla medel tillåtna. Idet skådespel, som nu följde synes han ha varit regissör ochdrivande kraft. Spektakel skulle det kunna benämnas om detinte också hade varit en tragedi, såväl för den avlidnas sistavilja som för ätterna de la Gardie, Sparre, Breitholtz och Wei-denhielm samt familjen Björnström – deras namn fick enskammens fläck, som inte går att tvätta bort.

Den verkliga boven i dramat var dock Weidenhielm, somi sin snikenhet, trots Gadelius och Kinbergs mycket starka ochövertygande utsagor, med alla medel inriktade sig på att skaf-fa fram bevis på att Lotten von Kræmer icke var rättskapa-bel. Diverse läkarintyg införskaffades, men de står sig slätt ijämförelse med dem från Gadelius och Kinberg. Priset tarmed. doktor Harald Fröderström, som också går till histori-en i vanära. Han ansåg sig, trots de nämnda kollegornas utlå-tanden – och trots att han aldrig träffat den avlidna – kunna göragällande att hon vid upprättandet av sitt slutliga testamenteicke ägt fullt och sunt förstånd. Han påstår också att hon idetta testamente »företagit avsevärda förändringar i tidigaregjorda dispositioner«, dvs. de i års testamente, något somär direkt osant. Idéinnehållet i de båda testamentena är det-samma och de modifikationer som vidtogs i det sista testa-mentet är, vilket exekutorerna påpekat, »förståndigare« änmotsvarande dispositioner i års testamente.

Samfundet blir oroligtTestamentsexekutorerna lät sig icke skrämmas av Weiden-hielms agerande, men detta hade effekt på Samfundet, tydli-gen alldeles särskilt på ordföranden Almquist.

Sammanträde i anledning av stämningen ägde rum redan

57

den mars med fem ledamöter närvarande – Almquist,Björkman, Wåhlin, Hedén och Landquist. I protokollet stårbl.a.:

Men hänsyn till innebörden hos de företedda nya utlåtanden omFröken von Kræmers sinnestillstånd och då av de vid stämnings-akten fogade fullmakterna framgår, att fröken von Kræmers släk-tingar eventuellt vore redo att ingå förlikning, fann Samfundet sigböra uppdraga åt sitt Förvaltningsutskott att med fröken vonKræmers släktingar underhandla i sådant syfte.

Dock skulle vid dessa underhandlingar släktingarnas anspråkpå andel i arvet efter Fröken von Kræmer icke under några för-hållanden godtagas, därest denna andel överstege kronor,d.v.s. ungefärligen skillnaden mellan det nettobelopp, som jämliktdet överklagade testamentet skulle tillfalla samfundet, och det be-lopp, som skulle tillfallit Samfundet jämlikt testamentet av år.

Påståendet om »skillnaden« mellan de båda testamentena ochatt, enligt sistnämnda testamente kr mindre skulle hagått till Lotten von Kræmers livsprojekt, är helt felaktigt. Var-ifrån Samfundet fick denna uppgift är obegripligt.

Sekreteraren, Göran Björkman gjorde till protokollet ettupprört uttalande:

Stor är min indignation över sådana personers brist på pietet,som efter en släktings frånfälle först ett år därefter söka under-känna hennes själsförmögenheter. Jag konstaterar det faktum, attderas intresse för henne icke under hennes livstid sträckte sig sålångt, att de då befattade sig med hennes tillstånd och vidtogo demått och steg, t.ex. sättande under förmyndare, som deras nu yp-pade uppfattning därom borde ha manat dem till. Först då honicke längre själv kan försvara sig, ha de velat göra gällande sinuppfattning …

Om jag … skulle ansluta mig till deras mening, som förordaantagandet av en förlikning, trots det att ett sådant antagande kan

58

synas innebära ett erkännande av testatrix ovederhäftighet, skullejag göra det med hänsyn därtill, att Rättvisans gudinna i dettagoda land, ju lär vara blind: jag finner det klokast, att Samfundettar det säkra för det osäkra.

Den som hos De Nio var primus motor i ärendet var VictorAlmquist. Han tycks ha blivit bearbetad under hand avhovrättsrådet Weidenhielm, som uppenbarligen ingöt ängslani hans ämbetsmannabröst. Almquist förleddes av släktingar-nas nya bevismaterial – de nyss refererade läkarintygen – tillden svårursäktliga självsvåldigheten att utan mandat av Sam-fundet ge sig in i ett slags informella preliminära förliknings-förhandlingar.

Han gick bakom testamentsexekutorernas rygg och detorde ha flugit i taket när de fick kännedom om vad som skett.De anhöll om att få överlägga med Samfundet, som den

maj höll sammanträde med fem ledamöter närvarande: Alm-quist, Björkman, Hedén, Roos och Landquist. Exekutorerna,som också deltog, lyckades, som framgår av protokollets § ,få Samfundet att ta ett halvt steg tillbaka:

Sedan Samfundet tagit del av vissa nya intyg angående Frökenvon Kræmers själstillstånd, vilka företeddes av testamentsexeku-torerna, och vilka visade att Fröken von Kræmer såväl före somefter testamentets upprättande varit vid sunt och fullt förstånd,och vid det förhållande att ett avsevärt antal nya intyg i sammaanda vore att förvänta, beslöt Samfundet att meddela släktingar-na till Fröken von Kræmer, att Samfundet för närvarande intekunde ingå förlikning, men vore villigt att fortsätta underhand-lingarna om sådan.

Kort därefter, den juni, tillskrev Lidforss och LindhagenSamfundet och underströk den starka bevisning som fanns tillstyrkande av att testatrix varit vid sinna sinnens fulla bruk – dehade införskaffat ett stort antal intyg från vänner och bekan-

59

ta, vilka i decennier hade haft kontakt med henne. Vidare ifrå-gasatte exekutorerna om det vore

stiftelsen värdigt eller överhuvudtaget tilltalande att, på sätt somjämväl föreslagits, genom ett fallande till föga utan vidare införsläktingarnas fordringar och tillitande av små juridiska knep, dels

uppenbarligen kringgå gällande författningar om stämpelavgift,varigenom staten avhändes vad den tillkommer, dels i stället över-taga en stiftelse tillkommen genom en frikostighet icke av den av-lidna utan av hennes vederdelomän, släktingarna, sedan de sist-nämnda först fått tillfälle att efter gottfinnande tillgodose sinaegna intressen, och dels söka på detta sätt upphäva och kommaifrån vissa testamentariska villkor angående sättet för disponer-ingen av den avlidnas efterlämnade förmögenhet.

Weidenhielms förslag var att Samfundet skulle medge släk-tingarnas krav, dvs. att Lotten von Kræmer skulle förklarassinnessjuk. Stämpelavgiften skulle då bli mycket mindre, ochSamfundets förlust av de kronor släkten krävde skul-le delvis komma att kompenseras. Samfundet skulle erhållaalla medel utöver nämnda summa, formellt sett alltså kommatill stånd som en gåva från släktingarna.

Weidenhielm vägrade att medge längre anstånd än till den juni – om Samfundet inte senast den dagen accepterat för-likningsförslaget vore det förfallet och processen skulle fort-sätta.

FörlikningenSamfundet sammanträdde den juni för att ta ställning.Wåhlin kunde på grund av resa till Paris inte nås av kallelsen,men alla övriga var representerade, Ellen Key företrädd avJohn Landquist och Kerstin Hård af Segerstad av Anna MariaRoos. Vid omröstningen motsatte sig Björkman, Key, Hedénoch Landquist förlikning medan de övriga biföll förslaget.Genom Almquists utslagsröst blev bifall Samfundets beslut.

60

Sekreteraren Göran Björkman anmälde en reservation därhan ansåg det vara sin plikt att »i förlitande på en rättvis sakvidhålla det av Fröken von Kræmer upprättade testamentet«.Följande inledande stycke i reservationen förtjänar att återges:

Ett ingående på förlikning innebär på sätt och vis ett erkännandefrån Samfundet De Nios sida av det befogade i släktingarnas tillFröken von Kræmers stämningspåstående. Detta erkännandegrundar sig huvudsakligen på ett par framkonstruerade, orakel-mässigt doktrinära utlåtanden av psykiatrici, som icke känt denavlidna, utlåtanden, som i sin tur äro grundade på ett antal vitt-nesmål, vilka, vad de än för övrigt må andas, åtminstone ickeandas förståelse. Samfundet synes mig därmed i sin mån frivilligthava medverkat till ett prejudikat därpå, att icke blott alla original i

detta goda land äro vansinniga, utan även flertalet idealister och åldringar

(min kursivering).

Förlikningsavtalet utmynnade i ett gåvobrev från släktingar-na vilket förordnade om de bestämmelser för Samfundet somtestamentet föreskrev. För sin verksamhet fick De Nio alltså kronor mindre i kontanter – men rätt till kro-nor ur den restitution av arvsskatt som blev en konsekvensav uppgörelsen. Förlusten för Samfundet var med andra ord kronor. Omräknat till våra dagar motsvarar beloppetdrygt miljoner.

Förlikning träffad, men striden fortsätterVid den förhandling i hovrätten där Samfundet skulle förkla-ra sig acceptera att testamentet förklarades för »ogillt i vadSamfundet angår« inställde sig advokaten Lidforss såsomombud för Samfundet. Han utförde detta uppdrag genom attinge en skrift underskriven av Almquist och Björkman, vil-ken innehöll Samfundets beslut om bifall till förlikningen.

Samtidigt ingav han ytterligare en skrift, där han tillät sig»betona, att detta åberopande från de svarandes sida, vilka

61

inom Samfundet reserverat sig mot beslutet – Fröken Key,Doktorerna Göran Björkman, John Landquist och ErikHedén – icke innebär, att de i sak hysa annan uppfattning, ände inom Samfundet anfört«.

När uppdraget för Samfundet sålunda var utfört stanna-de Lidforss kvar men satte omedelbart på sig en annan hatt.Hovrättens protokoll lyder:

anmälde sig nu Advokaten Lidforss och Borgmästaren Lindha-gen, vilken tillstädeskommit, i egenskap av exekutorer av ifråga-varande testamente såsom mellankommande parter i målet (min kur-sivering).

Lindhagen uppläste därvid och ingav en skrift där exekuto-rerna synnerligen vältaligt och övertygande hävdade att Sam-fundet, som först genom testamentet ifråga fått sin tillkomst,

icke som en fulländad institution kan anses vara bragt ut i värl-den, förrän i och med att även själva testamentet vunnit laga kraftgenom medverkan från alla dem som hava att föra någon talan ifråga om dess verkställighet.

De underströk att det var exekutorerna, som å samtliga testa-mentstagares och stiftelsens vägnar bevakat testamentet, attdet var på deras uppmaning som Samfundet trätt i verksam-het för att komplettera och stödja exekutorernas uppgift, ochatt det därför icke kunde

vara lagligt lika litet som det är för en sund rättskänsla tilltalande,att denna provisoriska styrelse skulle med exekutorernas förbigå-ende få vidtaga ensidiga dispositioner eller avtal med släktingarnaom avvikelser från det icke lagakraftvunna testamentet. Allraminst lär det förnuftigtvis få ifrågakomma att en sådan styrelsesåsom nu ifrågasättes skall kunna helt och hållet upphäva självastiftelsen såsom en av den avlidna gjord inrättning. Den befogen-het, som må tillkomma styrelsen, hämtar den uteslutande ur tes-

62

tamentets föreskrifter, och det kan väl icke vara en rimlig tolkningav dessa föreskrifter, att de bemyndigade styrelsen att jämväl all-deles upphäva densamma. … Klander av ett testamente varige-nom en ny stiftelse är avsedd att upprättas, plägar därför ocksåför såvitt vi ha oss bekant alltid riktas även mot de i testamentetutsedda exekutorerna.

Klander hade icke delgivits dem »inom den tid som veder-bort« och testamentet hade därför, hävdade de, vunnit lagakraft även såvitt det rörde stiftelsen. De bestred därför att rät-ten ägde

på ensidigt förfogande av släktingarna och samfundets styrelseomintetgöra den avlidnas yttersta vilja.

Vidare bestred de bl.a. att Samfundet genom förlikningen skul-le ha rätt att utan exekutorernas hörande och mot deras be-stridande avhända stiftelsen den »obestridliga egendom« stif-telsen erhållit genom fru Ottelins godkännande av testamen-tet, samt hemställde att kärandens talan icke måtte bifallas.

Hovrätten biföll exekutorernas framställning att i måletuppträda som mellankommande part, men vägrade dem attförebringa ytterligare bevisning och ogillade yrkandet om atttestamentet skulle ha vunnit laga kraft av den anledningen attstämningen icke riktats mot exekutorerna.

Exekutorerna överklagar till HDLidforss och Lindhagen överklagade till HD. Ur deras långa,förnämligt utformade, inlaga citeras ett stycke som berör denskrivelse till Hovrätten där Samfundet medgav släktingarnastalan:

Det, enligt vår uppfattning, otroliga hade till synes inträffat. Sam-fundet, som grundade sin existens på fröken von Kræmers testa-

63

mente och livslånga nitälskan för detsamma, började sin verk-samhet med en officiell förklaring »att fröken von Kræmer vidtestamentets upprättande icke varit vid fullt och sunt förståndoch ej handlat av fri vilja«. Om någonsin de döda skola tänkasvända sig i sina gravar, så borde det inträffa i ett sådant fall somdetta.

Varken hållbar argumentering eller förnämlig stilkonst kundedock förmå Högsta domstolen att ändra Hovrättens beslut.

Nu måste jag varna läsaren – här kommer några sidor som blirtryfferade med juridiska resonemang med »å ena sidan« och »åandra sidan«. Litet seg läsning alltså. Men det tar upp sig motslutet.

Juridiskt sett upplever man spontant utgången av tvistenom Lotten von Kræmers testamente som en stor skandal: denavlidnas sista vilja har orättfärdigt underkänts. Enligt dom-stolsprotokoll anses hon icke ha varit vid sina sinnens fullabruk, trots att, för en nutida bedömare, alla fakta i målet klartvisar att hon vid upprättandet av sitt testamente handlat medovanliga mått av klokhet och förtänksamhet. Alltså måste HDha dömt fel.

En mera noggrann juridisk granskning leder dock till enannan bedömning när det gäller HD:s roll. Man må anse slut-resultatet aldrig så skandalöst, men det går knappast att hävdaatt HD har dömt mot gällande rätt. Testamentsexekutors-institutet var icke reglerat i lag. Mot den bakgrunden tordeherrar justiteråd ha ansett det ligga närmast till hands att kon-statera att en testamentsexekutor inte hade behörighet att föratalan i ett mål angående klander av testamente. I ett fall somdetta, när det är fråga om en företeelse, vilken helt saknar re-glering i lag, får anses gälla att rättstillämparen, dvs. domaren,inte av lämplighetsskäl skall kunna tillskapa en ny rättsregelvars enda innebörd skulle vara att exekutorerna borde få

64

komma till tals. För att en sådan regel skall bli meningsfull börden dock rimligen kompletteras med ytterligare regler. T. ex.bestämmelser som besvarar frågan i vad mån en testaments-tagare bör vara bunden av den ståndpunkt exekutorn intagit.En sådan reglering är i princip lagstiftarens uppgift.

(En randanmärkning: Den som inte är jurist kan, efter attha tagit del av resonemanget i föregående stycke, möjligenfråga sig om det inte i vissa situationer skulle kunna tänkas atträttstillämparen gavs möjlighet att – givetvis inom rättssäker-hetens gränser – gå längre än vad som nu är fallet när det gäl-ler att täppa till de luckor lagstiftaren lämnat öppna i vår rätts-ordning. Ett obönhörligt förbud att överhuvudtaget agera iden riktningen kan uppenbarligen leda till absurditeter och ut-göra exempel på att juridiken ändå kan gå snett, när den tillå-ter sig att, oavsett följderna, sätta sig över förnuftet.)

Juridiskt må alltså HD frias. Däremot finns det starka skälatt kritisera en rättsordning, som inte lämnar erforderligtskydd åt upprätthållandet av ett testamente. Det är ingalun-da säkert att en testamentstagare har ett intresse som sam-manfaller med testators vilja när det gäller det sätt på vilkettestamentet bör upprätthållas. Det finns behov av bestäm-melser som reglerar detta.

Dessvärre drabbar ändå den allvarligaste kritiken de leda-möter i Samfundet, som – i ett rättsläge vilket påtagligt tala-de till Samfundets förmån – av räddhåga godtog en förlikning.Hade själva klandertvisten blivit föremål för prövning bordeoch – hoppas man – torde Samfundet ha vunnit.

Materiellt sett kan man säga att Lotten von Kræmers hängi-venhet ändå i det väsentliga kom att segra över släktens girig-het: Samfundet De Nio kom de facto och praktiskt till ståndså som hon föreskrivit. Väsentligen, skulle jag tro, tack varehennes åtgärd att låta sig undersökas av Gadelius och Kinberg– trots allt insåg Weidenhielm troligen, att de intyg han an-

65

skaffade, var underlägsna deras utsagor. I annat fall skulle haninte ha varit beredd till förlikning.

Visserligen fick släkten mot den avlidnas vilja drygt en fjär-dedel av det som var avsett för De Nio, men Samfundet fickända avsevärda resurser. Det har också kunnat verka enligt degrundregler hon fastställt och har – vågar jag påstå – i stort settgjort detta så som hon hade tänkt sig. Även om hon möjligenskulle ha uppskattat att vi i större utsträckning än som sketthade tänkt på kvinnosaken. Kanske hon också skulle ha tycktatt vi kunde »klä upp oss« litet mera vid våra sammanträden?Men jag är säker på att hon uppskattar att vi vid varje middagefter våra sammanträden med värme utbringar »Lottensskål!«.

Hur skulle det ha gått om förlikning inte träffats? Om Lotten von Kræmers testamente i dag varit föremål förbedömning får det anses sannolikt – om än, att döma av de ex-empel verkligheten understundom kan bjuda, ej säkert – attäven giriga släktingar hade avstått från process.

Hur utfallet av processen – hade blivit om förlik-ningen ej kommit till stånd får vi aldrig veta. Allt tyder på attexekutorerna ansåg att Samfundet skulle ha haft framgång –en uppfattning vilken jag, som redan sagts, delar.

Också i våra dagar förekommer det att man av och tillmöter domstolsbeslut och -domar, som verkar absurda, mensom trots detta är juridiskt korrekta. Grundläggande är dockatt juridik skall vara liktydigt med förnuft och rimlighet. Ut-gången i den von Kræmerska tvisten saknar till övervägandedel detta.

Att en juridisk person, i detta fall Samfundet De Nio, vars existens

uteslutande har sin grund i ett testamente, skulle kunna ha rätt att ingå

ett avtal av innebörd att denna juridiska person nullifierar detta testa-

mente, vilket är själva förutsättningen för samma juridiska persons egen

66

existens, dvs. godkänner påståendet att testator vid upprättandet icke var

vid sina sinnens fulla bruk, och av den anledningen medger att testa-

mentet icke är giltigt – en sådan juridisk figuration är orimlig och mot

allt förnuft.

Det finns starka skäl att klandra Almquist för hans självs-våldighet. Istället för att samråda med testamentsexekutorer-na går han, uppskrämd av Weidenhielms hotelser, utan man-dat, ensam in i förlikningsförhandlingar. Sannolikt är att redandärigenom »var loppet kört«: Samfundet kom i underläge.

Stämningen mellan Samfundet och exekutorerna måste entid, milt uttryckt, ha varit synnerligen ansträngd. Liksom inomSamfundet, där ju på grund av tillfälligheter – Wåhlins Paris-resa och ordförandens utslagsröst – fyra ledamöter i en vitalfråga hade kunnat fatta beslut mot de övriga fems vilja.

Mot min kritik av Samfundets räddhågade ledamöter kan– om man sätter på sig Försonlighetens glasögon – kanske in-vändas, att Hovrättens sätt att resonera och att hantera exe-kutorerna och deras talan pekade mot att risk förelåg. Detskulle kunna hävdas att Almquist, som givetvis ändå hade DeNios bästa för ögonen, möjligen mest realistiskt bedömde denrisk som nog faktiskt fanns. Ty det mycket obehagliga är attman inte kan utesluta att en förening av stelbenthet och bris-tande empati, inkompetens och camaraderie kunde ha lett tillatt Samfundet De Nio överhuvudtaget inte hade kommit tillstånd.

Mittåt! Vad säger jag?! Mina förmodanden här ovan är för-modanden och skall som sådana betraktas, men detta sista på-stående är, när jag närmare tänker efter, direkt felaktigt.

Om processen hade fullföljts och testamentet hade blivitogiltigförklarat skulle släkten ha fått dela på hela behållning-en. Men Isa Ottelin hade för sin del godkänt sin mosters sistavilja, och det redan konstituerade Samfundet skulle ha fåtthennes del. Under alla förhållanden hade alltså De Nio kun-

67

nat bestå och verka enligt testamentets bestämmelser, om änavsevärt mera begränsat. Grovt räknat skulle startkapitaletefter stämpelavgift ha varit nära kronor, vilket på dentiden var ganska mycket. I dagens penningvärde motsvarar detdrygt miljoner.

CodaMänniskans förmåga att förnedra sig själv och andra saknargräns, det vet vi. Att bestämma vilken av alla missgärningaroch ondsintheter som är mest allvarlig är svårt – urvalet är för-färande stort. Flera av de sju dödssynderna förefaller dock, lik-som många av alla de avskyvärdheter vilka dagligen vållarupprördhet, harmlösa jämfört med vad hovrättsrådet Wei-denhielm et consortes gjorde sig skyldiga till: skändligheten att av snikenhet med berått mod kränka en män-niskas hela gärning och minne och vilja beröva henne möj-ligheten att förverkliga det hon hela sitt liv hängivet önskatoch haft möjlighet att skapa, hänsynslösheten att försöka omin-tetgöra vad hon såg som – »mitt livs hela resultat så att säga«.

68