NNrr:: 22 22001177

PPÅÅ SSPPÅÅRREETT

Från ordförandens punkthöjd

Så har det hänt igen! Förvisso väntat men ändå överrumplande. Jag pratar om vårsäsongensom svischade förbi. Helt slut är den väl inte; när jag skriver detta återstår både sprintar,klubbresa, lång-KM och annat. Men själva de vanliga helgtävlingarna har ebbat ut, och’finalen’ blev LOK:s eget Vårspringet som under tävlingsledarna Mats Backtemans och LenaStrömbäcks säkra hand blev rena propagandatävlingarna. Stort tack till er liksom banläggareJulia Modig Tjärnström och Anders Berg!

En reflektion man kan göra är att en vanlig klassisk lång-tävling, vilket ju förr i tiden varnästan den enda individuella tävlingsform som fanns (förutom då det som då hette lång,vilket idag är ultralång…) verkar vara en hotad tävlingsform. En overifierad känsla är attmedeltävlingar lockar bättre än långtävlingar, och med tanke på det större kravet på kartaundrar man vilka incitament arrrangörsklubbar har att arrangera lång framför medel.

Snart ligger sommaren framför oss, och undantaget just Vårspringslördagen väntar vi ocksåpå värmen. Jag önskar alla en skön sommar, kanske i hängmattan, på någon tävling ellernågon helt annan stans.

Eder ordförande,Magnus Hebbe Herberthson

Tiomilaläger och västkuststafetten, 31mars­2 april

Det är lika bra att presentera sig in-itialt så ni vet vem ni har att göramed. Marcus Hansson heter jag,snart 27 år gammal. Är inne påmin andra säsong i LOK menär inte den mest aktiva oriente-raren så många av er har förmod-ligen ingen aning om vem jagär. Planerna är väl som alltid att jagska träna mer framöver och varamer engagerad i klubben, men detåterstår att se hur det blir med deplanerna. Det får framtiden utvisa.Hur sin haver, åter till min skild-ring av Tiomilalägret i Göteborg.

En vacker fredagseftermiddag islutet av mars samlades en tapperskara vid A-huset. På grund avsjukdom och skador var vianingens decimerade men stoltaoch starka åkte vi västerut motnordöstra Göteborg. Lägret inled-des på fredagskvällen med natt-orientering på Göteborgs öppnanatt-dm där det även fanns så kal-lade Tiomilaklasser med masstartför oss utbölingar. För min egendelså kände jag mig rätt stark underuppvärmningen och benen kändesförvånansvärt pigga. Tyvärr vardet inte min bästa dag orient-eringstekniskt. Jag gjorde ett paralldeles för klantiga misstag, mendet är sånt som händer när maninte bibehåller koncentrationenhela loppet igenom. Oavsett vardet trevligt att komma tillbaka tillden kuperade och tunglöptaterrängen jag är uppvuxen med.Efter avslutad tävling åkte vi tillvandrarhemmet för att vila upp ossinför lördagens bravader. De inled-des med en medeldistansträning på

en närliggande karta. Vi LOK:arekörde gemensam start och gaffladebanor så det blev riktig farti skogen. Det var väldigt finterräng, återigen mer kuperat änvad som är brukligt här i Östergöt-land. Personligen gick det väldigtbra, även om jag inte riktigtlyckades hänga med de andrasnabbfotade deltagarna på lägret.Men man får se till sin egen för-måga och med det i åtanke gickdet som sagt bra, kanske för attbenen var trötta efter gårdags-kvällens strapats och jag däri-genom lyckades orientera i sammafart som benen sprang i. Det var enovanlig känsla men ack så härlig!

Lördagenskvällen erbjöd en tufflångdistansbana i vad som såg utatt vara riktigt utmanande terräng,men jag valde att åka upp tillföräldrahemmet uppe i Bohuslänoch njuta av lite hemlagadhusmanskost istället. Jag kom nerlagom i tid till söndagens stafettsom gick under namnet Västkust-stafetten. Det var en härlig vårdagoch förutsättningarna var perfektaför att springa ännu lite merorientering i den krävande göte-borgsterrängen. Och krävande varminsann ordet, från starten bar detrakt uppför berget och mjölksyrani benen var ett faktum innan jagens kom till första kontrollen. Enbild på löpare på väg upp motstartpunkten kan ses här bredvid.Hur som helst så hade jag en tungresa runt banan men det var egent-ligen bara förväntat efter en väldigtintensiv träningshelg med minamått mätt. LOK ställde upp med

tre herrlag och ett damlag som allatog sig runt och blev godkända.Damlaget kom 28:a av 70 lag ochherrarna kom på plats 52, 70 re-spektive 80 av totalt 129 lag.Efter det vändes skutan åter hemåtmot Östergötlands fina slätter.

Deltagare på lägret:

Fredrika VångellElisabeth Ahlgren,Maxime BonneauTimothée LegrandErik MartinssonJonas Lundgren,Joel Käll KarlssonOlofLjunggren

Samt undertecknad.

//Marcus Hansson

Tufft redan till startpunkten! Härlöpare påväg upp.

Resan till Nya Zeeland"Hej, jag heter Linnéa Borg. Jag är en orienterare från Sverige och jag kommer backpacka runt landet mellan

september och mars. Om jag kan få vara med på någon träning med er klubb, eller hjälpa till med barnpassning iutbyte mot en säng under en natt eller två får ni gärna kontakta mig!"

Ungefär så löd mailet som jag skic-kade ut någon vecka innan jag åkte,fast det var på engelska, och mycketlängre. Vem var mottagaren? Jo enmassa orienteringsklubbar i ett na-turskönt land, långt, långt bort. Jagskulle till Nya Zeeland, och stannadär minst ett halvår. Jag hoppadespå att få ett eller kanske två svar pådet där mailet, och tänka sig attjag fick över fem! Blev extremtglad, och även om det ibland varitnervöst och svårt att komma in ien annan familjs vardag så harden här kontakten räddat och lystupp min resa på många sätt.

Jag har varit med om så mycket,både häftiga och läskiga saker, somatt se ut över landskapet från enbergstopp, besöka filmplatser urThe Hobbit, och vara med omjordbävningar. Jag lärde mig mycket av livet som backpacker, till ex-empel hur man piffar till en nudel-soppa utan att lämna

beloppsgränsen mycket billigt, ochvilka tre frågor som alltid ingår ikonversationen backpackers emel-lan: ”Where are you from? Howlong have you been in New Zea-land? Where are you going next?”Genom familjerna lärde jag mighur annorlunda orientering kan seut i ett annat land, och jag kom tillinsikt om hur mycket jag älskar vårsport.

Jag landade i Auckland den 15 sep-tember tillsammans med ett gängandra svenskar som åkte medsamma organisation som jag. Ipackningen ingick kompass, pinneoch lokjackan. Orienteringsskornafick lov att stanna hemma. Deförsta nätterna spenderade jag påett hostel och tiden gick åt att fixamed bankkort och annat viktigt.Auckland är i mina ögon en ganskagrå stad jämfört med resten avlandet och det fanns inte så mycketatt göra. De andra jag lärt känna

planerade vad de skulle göra här-näst, något som jag redan hadeklart för mig. Jag skulle till enorienteringsfamilj.

Morgonen efter att jag kom dit fickjag sätt ut och ta in kontroller tillett skolorienteringsevent som Mikeanordnade. Shakespear RegionalPark heter stället och det var minförsta upplevelse av Nya Zeeländsknatur. Mikes fru Debbie hjälpte migmed mitt reseplanerande ochdottern Renee tog med mig ut tillfina promenadstråk som jag gickmedan hon tränade. Både Reneeoch hennes bror Jean är blandNya Zeelands bästa orienterare.Jean representerade Nya Zeeland iVM i Bohuslän sommaren 2016.

Nästa stopp var staden Tauranga.Låter det konstigt? Det är ett mao-riskt namn. Maori är Nya Zeelandsurbefolkning och deras kultur synspå många håll. I Tauranga boddejag hos en familj som inkluderar trespralliga jätteglada barn. Förutomminstingen Nicholas som grät non-stop när jag tog hand om honomför en dag. Jag blev god vän medderas barnvakt Laura och vi åkte pådagsutflykter ihop. Jag hjälpte tilllite på ännu ett skolorienteringse-vent och hade gjort mer om det intevore för en elak förkylning. Blevmed stor sannolikhet smittad avbarnen. Min resa fortsatte till Ro-torua där termisk aktivitet få det attlukta ruttet ägg överallt.Jag vande mig nästan under vec-korna jag stannade där, boendes ien familjs husvagn. Sysselsatte mig

med barnpassning, trädgårds-arbete och förberedelse av kom-mande orienteringstävlingar.Testade också på mountainbikeo-rientering och det var ett helt nyttsätt att tänka. Istället för att kunnaspringa rätt genom skogen varjag tvungenatt kolla vilken avbanorna som skulle leda migrätt. Det var häftigt… men jag fö-redrar att ta mig fram på fötterna.

Mellan Rotorua och nästa familj

gjorde jag Nya Zeelands, och enligtmånga världens, bästa endags-vandring: The Tongariro AlpineCrossing. Vandringen går mellantvå bergstoppar, en av dem kändsom Mount Doom från Sagan omringen. Det är definitivt en av debästa sakerna jag gjort på min resa.Napier blev nästa stopp där jagbodde hos 18: åriga Claudia ochhennes familj. Det var medan jagstannade hos dem som jag sprangen riktig orienteringsbana, den

första på flera månader och denförsta i Nya Zeeland. Det var 30grader varmt, en massa pollen iluften och det fanns mängder avtaggiga björnbärsbuskar i terräng-en. Det gick sådär men kändes braatt ha karta, pinne och kompass ihand igen. Claudia börjadeorientera när hon var 14, alltsåsamtidigt som jag. Till skillnadfrån mig åkte hon inte till någonträning, utan deltog i en tävlingmed lite grundläggande instruk-tioner innan. Om hon hade turkom hon i fortsättningen tilltävlingar samtidigt som klubbens"nybörjartränare” för att lära sigmer. Claudia hade också tur attha en nära vän vars föräldrarorienterade och var hängivna isporten, då hennes egna föräldrarinte var det. De hjälpte gärna tillmed att få in Claudia i klubben,erbjöd skjuts och lärde ut. Klubbenhåller inte i regelbundna träningardär alla kan träna tillsammans.Istället sköter alla sin träning påegen hand, och de enda tillfällenaClaudia faktiskt orienterar är undertävlingar. Annorlunda eller hur?

December närmade sig och där-med också jul och nyår. Jag be-stämde mig för att tillbringa denhär tiden i Nelson, Nya Zeelandssoligaste stad som ligger högt upppå sydön. Att ta sig till sydön varnågot jag ville göra snabbt då na-turen där är mer storslagen och deflesta lägger mer av sin restid där. INelson träffade jag Olivia frånLidköping och vi, plus en annansvensk, firade senare jul till-sammans. Jag fick en plats somstädare på ett hostel i utkanten avstaden och gjorde så kallad ”woo-fing” under fem veckor. Blev godvän med de andra som jobbade däroch hade en härlig tid. Det gjordedet också svårt att säga hejdå, när

det var dags att dra vidare. Tid ochpengar var och har kanske alltidvarit ett gäckande bekymmerunder resan. I det här läget hadejag bara lite mer än två månaderkvar och hade fortfarande intesett resten av sydön. Jag behövdeockså ett jobb som gav betalt.

Blenheim tog jag mig till i hoppom att hitta ett fruktplockarjobb,men det fanns inget att få. Sä-songen var sen och jobben hade ta-gits upp av ö-befolkningenruntomkring landet. Stället var nogdet tråkigaste jag var med om påmin resa. Enda höjdpunkten varnär jag fick en Sundae på BurgerKing för 7 kr istället för 21. Plan Bfick bli staden Christchurch ochorienteringskontakten jag hade där.Melanie är medlem i en av Nya Ze-elands största orienteringsklubbarvid namn PAPO - Peninsula andplains orienteers. Hon tog med migpå flera orienteringsäventyr ochgjorde det möjligt för mig att ta ettjobb på en fabrik på andra sidanstaden. På fabriken packade jagkryddor under 6 dagar. Blev väldigttrött på paprikapulver och currymen det var bra betalt. Hälften avorienteringseventen jag fick följamed på var av typen rogaining(som poängorientering). I rogai-ning får man en utsatt tid attta så många kontroller på kartansom möjligt, i en egenbestämdordning som i vårt fall ritades inen halvtimme innan start.

En kväll bjöd Mel in två back-packers jag kände på middag. Jaghade nämnt att de var i staden ochMel ville gärna bjuda dem på ”aproper meal”. Vi kom in på ämnetorientering, och började prata omoch förklara sporten då de två intehört om den tidigare. Samtalet barafortsatte och fortsatte! Jag visade

bilder från LOK:s Facebooksida, ettyoutube-klipp med pärlbandet avpannlampor från 10Mila, och and-ra saker som gav ”wow” reaktionerfrån både dem och Mel. Att fåberätta hur vi tränar, hur jag gickner i ett träsk till låren och vad somhänder under en stor tävling varverkligen jättekul. Det hände engång till under min resa, att jag fickberätta för en stackars ovetandemänniska vad orientering är, ochdet var lika fantastiskt då. Killen lätockså säker på att kolla upp klub-ben i hans egen hemstad, och börjaorientera själv. Kände mig somen slags orienteringsambassadör.

En månad senare hade jag rest runthela sydön med bussbolaget Stray.Jag hade en härlig tid och fick seriktigt häftiga och vackra platsertillsammans med folk i min ålder.Nummer ett på listan är Wanakadär jag och några andra gjorde entre timmars brant vandring upp tilltoppen ”Roys Peak”. Utsikten varmakalös och värd all mjölksyra.När Stray-resan var slut återvändejag till Mel och hennes familj iChristchurch den 27/2 och fick

hänga med på en sprintserietävlingnästa dag. Hjälpte till med regi-streringen i början då dem var enperson kort, men fick sticka ivägnär strömmen av folk började sina.Körde ”långa” banan: 2,1 km med28 kontroller. Det var sista täv-lingen som jag sprang i Nya Zee-land.

Det blev mars och jag lämnadeChristchurch för sista gången föratt börja resa upp mot Aucklandigen, varifrån mitt plan skulle avgåden 2:a april. Jag reste till Gisborne,där jag inte varit förut, staden somär den första i världen att se

soluppgången. Det regnadedessvärre konstant när jag var där,så någon vacker soluppgång blevdet inte. Jag fördrev också en heldel tid i Taupo där jag bland annatgav mig ut och sprang längsmedWaikatofloden. Huvudaktiviteteni Taupo var att jag genomförde enskydive (fallskärmshoppning). Föllfritt i luften under en minut därtankarna kretsar kring kalla fingrarpå armar som trycks upp och bakåtav motståndet, vinande vind

Lite av den vackra naturen man kan hitta på Nya Zeeland

och en avlägsen mark som närmarsig bit för bit. Det var obeskrivligthäftigt. Jag stannade medorienteringsfamiljen i Taurangaigen varifrån jag åkte till magiskaHobbiton med Laura. När jag åter-vände till Auckland den 27:e marsbodde jag på samma hostel somallt började. Dumt beslut. Det ärdyrt och ganska otrevligt där medrum som inte har några fönster. Desista dagarna spenderade jagåterigen hos Mike, Debbie ochRenee där jag bland annat fickhjälpa till med finalen av skolmäs-terskapen.

Så kom dagen då jag lämnade NyaZeeland, med många nya ochvackra minnen samt erfarenheter ibagaget. Flygresan gick bra, ävenom jag var väldigt trött, och att fåse familjen igen efter så lång tid varhimla fint. Det är skönt att varahemma igen och jag är tacksamöver att jag hade möjligheten attgöra den här resan. Det hela var ettfantastiskt och stort äventyr.

//Linnéa Borg

Fem skillnader mellan Sveriges och Nya Zeelands orienteringenligt egna erfarenheter:

1 . Största skillnaden är att de inte har någon klubbstuga. Ja ni lästerätt: ingen klubbstuga! Ingenstans att samlas, umgås, ha möteneller förvara utrustning.2. I brist av klubbstuga sköter alla sin egen träning och inför ettevent träffas arrangörerna hemma hos någon över en kopp te.3 . Genom att hjälpa till med tävlingar och andra event kan mansamla poäng som kan bytas mot en tävlingsavgift. MelanieBrigden har samlat in mer poäng än hon kan göra av med.4. I Nya Zeeland finns inte svårighetsgraderna violett, blå ellersvart.5 . Det satsas mycket mer på orientering genom skolan i NyaZeeland och det är därigenom klubbarna får nya medlemmar.

Basilika-aioli:1 kruka basilika

1/2 färsk chilipeppar1-2 vitlöksklyftor3 msk majonnäs

2 dl crème fraiche eller gräddfil1/2 tsk salt

Såsen blir god av att mogna en stund och kan gärna görasi förväg (t ex dagen innan).

Skär av basilikan en bit ovanför krukan, hacka grovt ochlägg i mixer/matberedare med urkärnad chili och pressadvitlök. Mixa med majonnäs och och crème fraiche.

Smaksätt med salt.

En intensiv helgKan man som vuxen nybörjare lära sig att orientera

på orange nivå på en helg? Det var frågan

som vi ställde oss många gånger under för-

beredelse arbetet med intensivkursen för vuxna.

Förberedelser

Det hela startade sent i höstas då vi - några D50-tjejeri LOK – började fundera på att genomföra en vuxen-kurs i orientering. Vi tänkte att upplägget med envardagskväll i veckan inte passar alla och fick dåhöra talas om det upplägg som man använt sig avi GMOK (Göteborg-Majorna OK). GMOK har ettflertal tillfällen haft intensivkurs från fredag tillsöndag. Skulle detta upplägg kunna passa även LOK?

Nu hade vi såklart tur, för även SOFT tycker attGMOK-upplägget är intressant, och SOFT till-sammans med GMOK arrangerar kurser i hur mangenomför en intensivkurs för vuxa under en helg. Ensådan kurs var planerad till början av februari i år, iNässjö. Sagt och gjort, vi anmälde oss till kursen iNässjö, och hade nu förmånen att från fredag kväll tillsöndag eftermiddag bli serverade ett färdigtkursupplägg. Kurspresentationer, inbjudan, checklis-tor, kurshäfte, pedagogiska kartor – allt fanns redanfärdigt.

Helgen i Nässjö blev intensiv och lärorik. Ett fler-tal klubbar var representerade och vi hade goda möj-ligheter att utbyta tankar och erfarenheter. Utöverteoripassen gav vi oss även ut i skogen för attfå förståelse för hur praktikpassen var upplagda.

Väl hemma i Linköping igen bestämde vi datum förkursen, bokade upp LOK-gården och gjorde enkursinbjudan. Vi bestämde oss för att endast göra re-klam för kursen på hemsidan och på LOK-gården. Dock gjordes även riktade reklamutskicktill alla föräldrar som har barn i LOK’s verksamhet.Ett ökat föräldraengagemang är alltid önskvärt föratt möjliggöra den familjesport som orienteringoftast är. Ett tak på max 20 elever sattes och vi bestäm-de att minimiåldern på deltagarna skulle vara 15 år.

En jämn ström av inbjudningar trillade in och när detvar dags för kursstart var 19 personer anmälda.Orienteringserfarenheten hos deltagarna var någotbrokig – allt från helt nybörjare till att vara erfarna

”veckans-bana-löpare”. De flesta hade provat påi mindre omfattning.

Kurshelgen

Klockan 17:30 fredagen den 7 april drog kursen igång.Deltagarna droppade in och hälsades välkomnamed soppa och mackor. Kursen startade med enkursintroduktion följt av Teoripass #1 – där det allramest grundläggande som karttecken, kartpassningoch hur man tur ut kompasskurs gicks igenom.Avslutningsvis på fredagskvällen gav vi oss ut påkartpromenad i skogen, som med fågelkvitter ochfint kvällsljus visade sig från sin bästa sida.

Efter en lärorik helg pustar deltagarna iintensivorienteringskursen ut i solen, med kartsnack ochmatsäck.

Foto: Carina Faxén

På lördagsmorgonen samlades vi klockan 9:00 för Te-oripass #2. Nu introducerades deltagarna i led-stänger,sista säkra och höjdkurvor - under detta pass som lyftadem till gul nivå. För att befästa kunskaperna gick visedan ut i skogen och sprang korta gula slingor

i grupp. Grupperna bestod av tre deltagare och enledare. För att ro i land lördagens träningar fick viledarförstärkning av Åke Ljunggren, Anders Knutssonoch Johan Allard. En härlig pastasallad stod uppdukadnär vi kom tillbaka till LOK-gården . Tack, Astrid ochAnna-Karin!

Efter lunch låg Teoripasset #3 med fokus påorienteringskunskaper på orange nivå. Ännu en gångknöt vi sen på oss träningsskorna och äntrade enannan del av skogen där nu slingar på orange nivåvar förberedda. Nu sprang en hel del av deltagarnasjälva, några sprang två-och två och några i mindregrupper med ledare. Vi ledare imponerades av hursnabbt deltagarna hade tagit till sig kunskaperna.

En lång lördag var ännu inte slut eftersom Teori-pass #4 återstod. Utrustning, träningar, tävlingar,eventor, ”så-fungerar-LOK” var några av huvud-punkterna på detta teoripass. Lördagen var minstsagt intensiv och både deltagare och ledare varordentligt trötta när kursdagen var till ända.

På söndag morgon samåkte vi till Strålsnäs utanförBoxholm, och det var förstås Boxholmskampen somhägrade. Vi hade bestämt att vi skulle ta med deltagar-na på en riktig tävling – och här frångick vi GMOK’skoncept eftersom GMOK endast brukar arrangera enträningstävling för kursdeltagarna. Vi studerade ÖM3(gul) och ÖM5 (orange) banorna tillsammans ochdeltagarna fick välja vilken nivå de ville prova på.Banorna var inte helt lätta och det var med viss

bävan som vi ledare såg deltagarna ge sig iväg förbistartpunkten och ut i skogen. Men inte hade vi behövtoroa oss, för med finess och bravur klarade alla del-tagre sina banor. Efter målgång återstod så endastdusch, lunch på TC och det obligatoriska kartsnacket.

Tankar om intensivkursen

Här följer några tankar om intensivkursen:

• I och med att man umgås under en hel helg – ätermat tillsamans, fikar, springer, samåker till tävling etclär deltagarna känna varandra väl. Vilket gör att stegettill att börja träna eller åka på tävling tillsammans ärbetydligt kortare än om så inte vore fallet.

• Vi tror att det är viktigt att komma ut och testa på entävling. Det är mycket som är speciellt medorienteringstävlingar. Hur gör man t ex när mananmäler sig, vad är en startpunkt, vad gör man påarenan och vad innebär ”töm”, etc?

• Vårt gäng med kursdeltagare var glada, entusiastiskaoch det var ett sant nöje att vara kursledare. Det gav enriktig energi boost att se hur detta unga gängutvecklades och hade trevligt tillsamans.

• ...och, ja, det går alldelesutmärkt att lära sig orienteraupp till orange nivå på en helg!

Ledare var: Anna K, Lena S, Carina F, Inger G ochKarin O (som höll i pennan)

Vi välkomnar till LOK...Stina Anderjon

Hejsan alla LOK:areJag heter Stina Anderjon och är 23 år och pluggar tillgymnasielärare i matematik och kemi här i Linköping. Jagbor i Ryd men kommer från de småländska skogarna kringVäxjö. Min moderklubb är Alvesta SOK men kommernärmast från Växjö OK.

Jag kommer inte från något ursprunglig orienterar-familjutan jag började orientera när jag var ca 7-8 år. Men fickmed mig större delar av familjen till att börja orienterasamtidigt som mig. Sedan dess har jag inte slutat. Har tyvärrhaft några säsonger med skador men nu så hoppas jag inteha några fler sådana säsonger.

Mina förväntningar av klubbytet till LOK är framförallt attha klubben och klubbkompisar på nära håll igen.

Finns många bra och roliga minnen genomorientering, men måste väl ändå säga attkonfirmationen i Eksjö står ganska högt upppå den listan, både som konfirmand ochledare!

Rydskogen vs VallaskogenStafett vs individuellt

Pizza vs tacosJukola vs 10mila

Grönområde vs hygge Favoritkontrollpunkt?Punkthöjd

Stort välkommen till LOK!

O­Ringen och marknadenav anmälningsavgifter för populära motionslopp 2012och jämförde prisutvecklingen mellan 2000-2012 sågman en ökning på 15% för Vasaloppet, Vätternrundan32% och störst ökning på Stockholm marathon med74%. Ingen av dessa är ens i närheten av det vi ser förO-Ringen. Vi har därför alla anledning att fråga ossvad som motiverar denna ökning och framför allt vilkaeffekterna av den kan tänkas bli. Min förklaring är attO-Ringen alltmer genomsyras av en marknadslogik –orienteringsupplevelser som köps och säljs på enmarknad. O-Ringen styrs mer som ett företag med VD,marknadschef osv. Löparna blir kunder som köper enprodukt/upplevelse och som har förväntningar pådenna produkt/upplevelse. Marknadsföring blir i dettasammanhang mycket viktigt för att underblåsa intres-set för tävlingen och därmed möjligheten att ta ett prisi form av anmälningsavgifter eftersom prissättningbaseras på vad kunden är villig att betala. Mycket tyder

O-ringen är utan tvekan en av de viktigaste symboler-na för svensk orientering. Snart är det dags förÖstergötland att arrangera mastodonttävlingen igenoch vi är många som med stor entusiasm ser framemot detta. Men det är på många sätt en annantävling vi nu ska arrangera jämfört med 1987 dåvi senaste rullade ut tältstaden på Himmelstalunds-fältet. En av de tydligaste skillnaderna för en vanligdeltagare är anmälningsavgiften som de senaste 10åren ökat med mer än 100% för en vanlig deltagare.Varför denna extrema prisökning?

Jag ser flera orsaker som drivit fram denna utvecklingoch egentligen är de stegrande startavgifterna bara ennaturlig följd av O-Ringens omvandling till enkommersiellt driven organisation. Däremot tror jag attden kommersiella utvecklingen kan leda till oönskadeeffekter, där framför allt en minskad vilja att arbetaideellt kan bli en konsekvens, något som vore negativtför hela orienteringsrörelsen.

Om vi börjar med att titta närmare på anmälningsav-gifterna för en anmälning gjord 1 juni, så har dessaalltså sedan Östergötland senast hade O-Ringen(Mjölby, 2007) ökat dramatiskt. Elitklass med 128%,ungdomsklass med 116%, och motionsklass med 79%.Under motsvarande period har den genomsnittliga in-

flationsnivån i Sverige legat runt 1% per år (SCB,2016). När Råd & Rön genomförde en undersökhögrepå att O-Ringen behåller sitt grepp om deltagarna ochatt dessa är villiga att betala, men frågan är var smärt-gränsen går. Att betala 2 375kr för att springa elitklassi fem dagar motsvarar ett helt lag på Jukola-budkavlen.

För de arrangerande klubbarna å andra sidan är enligtmarknadslogiken den ekonomiska avkastningen detenda som kan köpa deras lojalitet. Under de inledandearrangemangsträffarna förvånades jag över att såmycket av o-ringenledningens argumentation kretsadekring den ekonomiska avkastningen; fiffiga sätt attundvika skatt, nivåer för hur olika engagemang gene-rerar intäkter för klubben, bokslut och balansräk-ningar osv. Det finns en uppenbar risk att vi missarden i sammanhanget mycket viktiga kommersialise-ringseffekten (se tex, Hirsch, 1976 om Tillväxtens soci-

ala gränser) . Det kan enkelt exemplifieras med ettklassiskt experiment där skolbarn samlade in pengarför välgörenhet (cancerforskning, hjälpmedel förhandikappade barn osv); skolbarnen delades in i tvågrupper där den ena gruppen inte fick någon ersätt-ning men däremot ett mycket inspirerande tal om in-samlingens betydelse för samhället. Den andra guppenfick ett lika inspirerande tal men erbjöds även 1% pro-vision på insamlade pengar. Gruppen utan provision

På Spåret- Debatt

samlade in 55% mer än den andra gruppen. Forskninginom socialpsykologi kallar detta för undanträngnings-effekt där de ”inre motiven” (tex, engagemang ochkänslan av meningsskapande) trängs undan för yttrmotiv (tex, pengar och andra materiella saker). Precisdetta menar jag är mycket riskabelt inom den ideellaidrottsrörelsen eftersom vårt allra viktigaste instru-ment är medlemmarnas klubbkänsla och vilja till attställa upp för ett gott syfte; en moralisk övertygelse omidrottens viktiga roll i samhällsbygget. Vad vi riskerarmed att låta marknadslogiken råda är att tränga undande inre motiven vilket på sikt kan få svåra konsekven-ser. Den enda vägen framåt för att entusiasmera med-lemmar att hjälpa till är att visa på orienteringenspositiva effekter - inte ”muta” arrangörer med pengar.

Mitt råd till O-Ringen är stanna upp och fundera övervilka konsekvenser en långt driven kommersialisering

av hela projektet kan tänkas bli. Läs gärna den ut-märkta avhandlingen om Vasaloppets kommersialise-ring och behovet av att vårda de ideella krafterna idenna miljö (Larsson von Garaguly, 2016). Funderaöver undanträngningseffekten och vilka konsekvenserdetta kan få. Exempelvis är det mycket olyckligt attstartavgifter för ungdomar har skenat då det kan få tillföljd att vi på sikt blir en mindre idrottsrörelse. Dess-utom bör mer av klubbarnas inflytande bevaras för attinte urholka den ideella lusten och engagemanget.Drömmen om att styra O-Ringen som ett företag påmarknadens villkor bör ifrågasättas, istället bör vi inseatt vi är en idrottsrörelse som drivs på helt andra be-vekelsegrunder.

// Per Carlborg

Glöm inte att anmäla er till årets viktigaste stafett...Tjoget!

Tjoget är en härlig breddstafett som går i småland varje år. Som namnetkanske avslöjar är det 20 sträckor som ska avverkas där det erbjuds sträckormed svårighet från vit till blå och längder från 2,5 km till 8 km. Alltså finnsdet något för alla. LOK siktar detta år på att återigen få ihop två lag efternågra år med enbart ett lag. För att det ska gå krävs det personer i allaåldrar. Så in och anmäl dig nu på direkten.Sista anmälan: 5 juni

Bild från år 2014 då LOK kom på en fin 2:a plats! Blir det bättre iår?Foto: LOKs hemsida

World Masters Orienteering Championships

Årets veteran-VM i orienteringgick av stapeln i och strax utanförAuckland på Nya Zeeland. Trots attdet var en bit att resa dit så vardrygt 350 svenskar anmälda. Läng-re avstånd till tävlingen kan maninte ha.

Veteran-VM går varje år på olikaställen i världen. Tävlingsgrenarnai år var sprint och långdistans. Detär fri anmälan och tävlingsklasser-na är från 35 år och uppåt. Nivånpå de som deltar kan nog beskrivassom allt mellan turistklass och vär-ldselit. Totalt var det över 1700 del-tagare från hela världen, så det varen härligt blandning med folk avolika nationaliteter. Dock var närahälften av deltagarna från något avde nordiska länderna, så hel delklubbdräkter var bekanta. Det

finns helt klart många orienteraresom gillar att resa. Som LOK:aremärker man av att vi är en storklubb med många medlemmar. Detär många man pratar med somkänner någon från klubben. Fleraundrar förvånat om vi inte är merän två LOK:are där. (Bara hälftenså många deltagare som t exTGOK.) En klar miss, av er andrasom inte var med, alltså…

Första grenen som tävlades i varsprint. Först ett model-event, enträningstävling, för att känna litepå hur kartorna är ritade och testaterrängen. Därefter kval-tävlingoch till sist final. Inte så mycket attsäga om model-event som precissom de andra sprint-loppen gick påett av Aucklands olika universitets-campus. Tävlandet började på rik-

tigt med sprintkvalet, som var rejältutslagsgivande. En vanligkommentar efter målgång var inågot i linje med "det här var ***den svåraste sprinten jag sprungit".En detaljrik karta med en rejält ut-manande labyrint av byggnaderoch stora höjdskillnader.Sprintfinalen gick av stapeln påuniversitetets huvud-campus icentrala Auckland. Den började ien park där löparna fick upp farten.Sedan gick banorna i nedförsbackevia en tunnel ut i en tät labyrint avbyggnader och passager i olikanivåer. De första kontrollerna eftertunneln var publikkontroller för deflesta. Här bommades det rejältinför publiken. Listigt och snuddpå lite elakt av banläggarna. Härkrävdes fokus och att löparnaverkligen vågade sänka tempot

rejält och läsa av alla detaljer i kar-tan, även inför hundratals åskåda-re. Hur gick det för LOK:arna då?Inger tog sig trots lite bommar ikvalet till A-final och gjorde där ettstabilt lopp. Hon gick i mål sombästa svenska på en stark 9:e plats iD50. Per hade större problem medorienteringen under kvaltävlingenoch fick springa B-final. I B-finalenavslutade han på snabbaste tidenoch fick en liten "tröstseger" somrevansch.

Över till långdistansen. Den gickute vid kusten nordväst om Auck-land. Terrängen bestod mestadelsav snabbväxande tallskog somplanterats på gamla sanddyner. Omdu vill få en uppfattning omterrängen, korsa Åhus-terräng medtallhed från Dalarna. Addera merkupering. Spetsa med en gnuttaMalmslätt. Då börjar du få en idévad det rör sig om. Dock inga snäl-la buskar i skogen utan varierandeförekomst av ett flera meter högtgräs, Pampas grass. Det har långasträva blad som kan ge otäckaskärsår om man försöker springa

igenom dom. Vågbruset distrahe-rade när banorna gick in blandsanddynerna nära stranden. Stillahavet, inte Östersjön. Det är skill-nad på vågor och vågor. Så täv-lingsterrängen var en omväxlandeoch bitvis snabblöpt skog. Kalas-terräng! Före långdistansen höllsett model event och därefter tvåkvaltävlingar. Alla LOK:are gickvidare till A-final. Finalbanorna varförlängda och rejält kluriga. Tvärakast mellan snabblöpta sträckoroch riktigt krävande orientering idetaljerade partier. Det gälldeverkligen att hänga med ochanpassa löpningen. Även i den härfinalen var tekniken utslagsgivandeoch orienteringsmisstag avgjordemånga klasser. Här slutade Ingerpå en 20:e plats och Per slutadesom 37:a.

Från oss som var där, bådeVeteran-VM och Nya Zeeland re-kommenderas starkt. Nya Zeelandär ett väldigt trevligt land. Naturenär lika vacker som omväxlandemed stora möjligheter till frilufts-aktiviteter och äventyrsaktiviteter.Veteran-VM återkommer nästa år

och då på "hemmaplan" i Dan-mark.

// Per och Inger Gustås

Per på sprintenFoto: Inger Gustås

Nya Zeeland bjöd på mycketvarierande terräng

Explosiv orienteringsresaDet var väl en av alla de där gångerna då man efter enskada ska ge sig ut på sitt första löppass i ett grått ochregnigt Linköping och man redan innan vet hur kassman kommer känna sig, som Johan Allard sa till sinvapendragare Joel Francén: ”Vore det inte kul attspringa någon annanstans där man känner sig lite merpepp på att trampa igång kroppen än Rydsskogen?”.

”Jo”, svarade Joel och på den vägen var det. En veckasenare vaknade de båda parvlarna från Borensbergunder ett palmträd på Teneriffa. Då tänker ni genast;vad gör man på Teneriffa om man inte hänger på play-an eller går på Lorro Parque? Jo, man orienterarsåklart. Maestro i receptionen kirrade en hyrbil medlite väl mycket gubbstämpel för att vara perfekt, menden rullade framåt och tog oss ut i Teneriffas outfors-kade marker på vulkanen Teides norra sluttningar. Vil-ken stämning det var i bilen, trevliga samtal, högpeppnivå, värdelös spansk mjukrock som skapade denrätta känslan och ett fantastiskt tjockt moln som in-svepte de båda lokarna likt ett lakan då de anlände tillsin destination, 1400m över havet. Ivriga som två illrarskuttade de båda hjältarna ut ur sin gamla KIA och in-nan de ens hunnit supa in den fantastiska naturen debefann sig i hade de sju grader varma molnet borratsig in genom huden och skapat en härlig blöt aurakring de båda löparna. Orienteringsmässigt var detbland de häftigaste upplevelser man varit med om somorienterar, njutning från början till slut. Tekniskt vardet däremot utmanade, det fanns gott om höjdkurvoratt bestiga och det gällde att vara noga med riktningen.Det var så pass bra att de båda lokarna beslöt sig för attta sig en lättare lunch i sin otroligt härliga KIA för attsedan åka ett par kilometer till för att ge sig ut i skogenför pass två. Det passet körde de tillsammans och vilkabommar det bjöds på! Det letades höjdpunkter á la 20cm och ravinbestigningar där Joels räddningsförsök påen halkande Johan nästan slutade med en axel somdrogs ur led. Men kul var det och en magisk upplevelsesom nog ärligt talat gör sig bättre på bild än i text.Därför avslutas denna lilla text om en galet trevlig resamed ett par bilder från våra äventyr i orienteringenstecken.

Väl mött, Joel Francén och Johan Allard

Minnesord

LOK:s hedersmedlem nr 14, Sune Johans-son, har 6:e april 2017 lämnat det jordiska.

Sune blev medlem i LOK 1979 när FOA, därSune tillhörde ledningsstrukturen flyttadefrån Stockholm och fick sina bopålar iLinköping. Och därefter fram till när sjuk-domen för några år sedan satte stopp varSune en medlem som ägnade en stor del avsin fritid åt LOK.

Det är nästan lättare att räkna upp vad Suneinte ägnade sig åt eller vilka uppdrag han in-te hade inom LOK än att berätta motsatsen.En del var under motionskommitténs para-ply där inriktningen blev som namnet geren hint om alla möjliga former av motionsåsom Hållformloppen. LOK-spåret och sistmen inte minst viktigt ”Sunes bana”. Denuppstod på 80-talet och fick under handSunes namn och den finns i dag kvar högstlevande. De första 20 åren var Sune på platsi det närmaste varje höst/vintersöndag medföregående kontrollutsättning i veckan – detblev oändligt många av den varan! Den go-da vännen, Monica Lindgren, blev tidigtSunes trogna tidtagningskompis. Vid allaLOK:s orienteringsarrangemang hade Sunebärande roller och vid t ex de 25 43-kavlar-na var hans deltagande av högsta vikt förgenomförandet.

Det finns ingen som profilerat LOK:s kläd-sel mer och bättre än vad Sune gjorde. Alltidi LOK-overallen så att man inte trodde atthan hade några andra kläder. Men det fanns

mera i garderoben. Det såg jag en gång närmakarna Johansson i verkligt fin högtids-dress var på väg till någon tillställning inomjobbet. Han berättade inte vad han sysslademed men jag förstod att han inte bara var enman i ledet. Föreläser inför NATO-mötenoch besöker Pentagon gör ju inte vem somhelst!

Skulle vi haft en omröstning om bästa kam-rat inom LOK så skulle Sune funnits högstupp. Ulf sade vid minnesstunden att hanunder sin ordförandetid haft enorm nytta avstyrelsekompisen Sune. Ulla förde vidsamma tillfälle fram Sunes ödmjukhet ochsist men inte minst viktigt att han varit enfin buggkompis. En före detta arbetskamratpå FOA till Sune betonade att Sune, somvarit chef för ett 40-tal forskare etc, varitenormt omtyckt och även varit bollplank förmånga av de yngre medarbetarna.

Sune var min, Per-Johan Persson, årskompisoch vi hade oändligt många tuffa dueller iskogen. Stod allt i vägen var han oslagbar -inte bara för mig utan för alla övriga. Mensom tur var så stod inte alltid ”allt i vägen”.Jag sörjer en mycket god vän och konstate-rar samtidigt att våra led tunnas ut och attjag nu med god marginal är klubbens äldstehedersmedlem.

// Per-Johan Persson

Vårspringet 2017Som kanske de flesta vet om har LOK precis arrangerat en tvådagarstävling, en medeldistans och en långdistans.Arrangemanget flöt på riktigt bra och det bjöds till och med på en av vårens varmaste dagar. Här kommer ettaxplock av de bilder som togs under tävlingen.

Medeldistansen:

Vårspringet långdistansen: