riksdagsmannagården i alvesta8 riksdagsmannagården i alvesta alvesta kommun är en del av den...

Riksdagsmannagården i Alvesta Byggnadsminnen i Kronobergs län

www. l an s s t y re l s en . s e / k ronoberg

Foto: Stefan Höglin2

Riksdagsmannagården i Alvesta

3

Byggnadsminnen i Kronobergs län

Riksdagsmannagårdeni Alvesta


4


Riksdagsmannagården i Alvesta. Byggnadsminnen i Kronobergs län.Text: Magdalena Jonsson, Kalmar läns museum

Korrektur: Mona Klüft CarlssonOmslagsfoto: Stefan Höglin

Layout: DanagårdLithoUtgivare: Länsstyrelsen i Kronobergs län

Hemsida: http://www.lansstyrelsen.se/kronobergTryckeri: DanagårdLitho

Tryckår: 2013ISBN: 978-91-89285-45-3

Dnr: 453-3884-13

5


Förord ............................................................................................................................... 7

Före järnvägen – fornlämningar och bondgårdar ............................................................... 8

Alvesta by och Södregårds äldsta historia ......................................................................... 12

1718 – ett viktigt år för Sveriges och Alvestas historia ...................................................... 15

Sverige efter stormaktstiden ............................................................................................. 18

Södregård blir riksdagsmannagård ................................................................................... 20

Det liberala 1800-talet ..................................................................................................... 28

Petter Johansson tar över Södregård ................................................................................ 30

Beskrivning av byggnader – brandförsäkringshandlingarna berättar ................................. 32

Ny brandsyn 1829 ........................................................................................................... 34

Johan Petterssons riksdagsmannagärning ........................................................................ 36

Sverige förändras, järnvägar dras fram .............................................................................. 42

Från bondby till municipalsamhälle ................................................................................. 45

Johan Pettersson åter i riksdagen...................................................................................... 47

Efter Johans död .............................................................................................................. 48

Brandsyn 1900 ................................................................................................................ 50

Riksdagsmannagården under 1900-talet .......................................................................... 53

Riksdagsmannagården blir byggnadsminne ..................................................................... 55

Käll- och litteraturförteckning ......................................................................................... 56

Innehållsförteckning

6


Den som stiger innanför tröskeln till Riksdagsmannagården i Alvesta möts av ett vackert väggmåleri. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

7


Runt om i landet finns byggnader eller bebyggda miljöer som av olika anledningar förklarats vara byggnadsminnen. En del av de här byggnaderna har höga arkitektoniska värden. Det kan också vara så att byggnaden eller den bebyggda miljön har en historia som utmärker sig i en bygd. Genom platsen berättas en viktig del av den lokala historien. Tillsammans med sju andra gårdar utgjorde Riksdagsmannagården den ursprungliga byn Alvesta. På Riksdagsmannagården bodde tre generationer riksdagsmän, som alla representerade bondeståndet. Genom en framsynt kvinna kom gården med dess spännande historia att bevaras för eftervärlden. Idag minner Riksdags-mannagården oss om den tid då Alvesta fortfarande var en bondby. Gården utgör därmed en länk till historien och är en viktig del av Alvestas historia.Denna skrift ingår i Länsstyrelsens skriftserie om byggnadsminnen i Kronobergs län. Förhoppningen är att byggnadsminnena ska bli mera kända. Vart och ett av dem berättar om hur det historiska skeendet såg ut lokalt och regionalt. Författare är antikvarie Magdalena Jonsson, Kalmar läns museum.

Förord

Kristina Alsér Landshövding

Heidi VassiLänsantikvarie

8


Alvesta kommun är en del av den fornlämningsrika bygden väster om Växjö. Sjöar och åar har bildat forntidens kommu-nikationsnät och goda marker har fått människor att slå sig ner i området. Här såg man det som bra att leva. Det finns ett rikt förhistoriskt fyndmaterial med hällkistor från stenåldern, praktfulla föremål av guld, silver och brons från bronsålderns gravar samt gravfält och runstenar från järnåldern. Kring år 1000 började området, liksom det övriga Värend, att kristnas. Kanske byggdes de första kyrkorna av lokala storbönder som övergått till den nya läran och ville markera detta.

Alvesta by tillhör Aringsås socken och under medeltiden var det byn Aringsås som var bygdens centrum. Här byggdes den första kyrkan, vilken var en så kallad stavkyrka, en typ av kyrkor som byggdes fram till slutet av 1100-talet. Stavkyrkan i Aringsås revs, men i den nuvarande kyrkan har man hittat spåren efter den i samband med en renovering 1928. Man fann då plankor av ek och balkar av ek och furu. En dendro-kronologisk undersökning, en metod där man analyserar träets årsringar, daterade trämaterialet till omkring år 1116. Det året fälldes alltså timret som skulle användas till kyrkan. Ytterligare en träkyrka, troligen timrad, ersatte stavkyrkan i

slutet av 1200-talet. Den nuvarande stenkyrkan byggdes på 1400-talet.

Kring kyrkan växte ett sockencentrum fram. När hära-dets tingsplats förlades hit vet man inte säkert men 1397 fanns den här. Till häradshövding utsåg kungen någon av de lokala frälsemännen.

I de rika jordbruksbygderna i Aringsås socken växte befolk-ningen under medeltiden. Gårdarna blev fler och byarna större. I socknens skogsbygder röjdes mark för odling och nya gårdar upptogs. Boskapsuppfödning kompletterade åker-bruket och i skogsbygderna var produkter som man kunde framställa med hjälp av skogen, till exempel tjära, järn, kol och pottaska, viktiga komplement.

Allt var dock inte frid och fröjd. Området gränsade mot Danmark och redan under medeltiden utsattes man för krigståg som drog förbi på sin väg mot Växjö eller längre norrut. Under 1300-talets andra hälft drabbades bygden, liksom övriga landet, av den fruktade pesten som fått namnet Digerdöden. Det var egentligen en serie på varandra följande pestepidemier, vilka fick förödande konsekvenser. Befolk-ningen minskade kraftigt och många av de nya gårdarna i skogsbygderna övergavs. Det skulle dröja till mitten av 1400-talet innan landet befolkningsmässigt hade återhämtat sig och återtagit vad som förlorats under epidemin. Det är denna djupa lågkonjunktur som brukar kallas den medeltida agrar-krisen.

Från 1500-talet får vi också säkrare uppgifter om hur

stora gårdarna verkligen var. Gustav Vasa såg till att skaffa sig den information han behövde för att kunna ta ut de skatter han ansåg krävdes. Det har gett eftervärlden ett fantastiskt källmaterial, men var naturligtvis inte lika uppskattat av samtiden. Den allt hårdare beskattningen, inskränkningar i handeln med Danmark samt reformationen gjorde att motståndet mot kungen växte. År 1542 ställde sig Vissefjär-

Före järnvägen – fornlämningar och bondgårdar

9


Alvesta kyrka från sydväst hösten 2012. Sommarens renovering av kyrkans exteriör är på väg att avslutas. Foto: Magdalena Jonsson,

Kalmar läns museum.

10


På den gamla tingsplatsen står idag tingshuset byggt 1906-07. Foto: Magdalena Jonsson, Kalmar läns museum.

11


dabonden Nils Dacke i spetsen för ett uppror som också fått hans namn. Upproret utbröt under sommaren och fram emot hösten hade det spridit sig till Värend. Vid den tiden var Ture Trolle kungens fogde över Allbo härad, i vilken Aringsås socken ligger. Han hade fört ett relativt milt styre och inte pressat befolkningen för att få fram de extra skatter som kungen hade krävt. Därför verkar bönderna i Aringsås socken ha förhållit sig avvaktande till upproret.

Under Gustav Vasas söner började Sverige föra en alltmer expansiv utrikespolitik. Det skulle leda till stormaktsväldets framväxt. Krig mellan bröderna om makten och upprepade krig mot Danmark påverkade gränsbygderna och präglade 1600-talets Småland. Trots osäkerheten och krigen ökade befolkningen sakta och gårdarna blev fler. Under 1600-talet organiserades samhället allt mera. Kronans, det vill säga sta-tens, kontroll över landet stärktes och nya institutioner inrät-tades, som exempelvis postväsendet och gästgiveriväsendet. Inrättandet av gästgiverier gick hand i hand med förbättran-det av vägnätet.

Gästgivargården ligger kvar i det gamla vägskälet för väg- arna till Älmhult, Lammhult, Växjö och Ljungby. Detta var en naturlig samlingsplats för bygdens befolkning och fungerade som marknadsplats fram till 1940-talet. Gästgivargården var förlagd till den så kallade Backagården och omnämns första gången 1684, men lär ha funnits långt innan dess.

Platsen blev sakta men säkert allt viktigare. År 1702 flyttades tingsplatsen från Aringsås till Ör och trettio år senare förlades den till Alvesta by i närheten av gästgiveriet.

Här kunde de som skulle få sina ärenden prövade vid tinget få mat och husrum. Den världsliga makten kom alltså att koncentreras till byn Alvesta medan den kyrkliga fanns kvar i Aringsås by. Uppdelningen stärktes ytterligare när ett nytt tingshus byggdes i Alvesta i början av 1800-talet. Vid den här tiden var det många år sedan några krigshärar hade dragit igenom de småländska gränsbygderna. Skåne, Blekinge och Halland var sedan länge svenska områden och den ordningen ifrågasattes inte längre med vapen i hand.

12


Jordägande – jordenatur

Från medeltiden blir det viktigt vem som äger en gård, det vill säga av vilken jordnatur den är. Man använder då begreppet hemman i stället för gård. Ett hemman var en bebyggd gård som var så stor att ägaren kunde försörja sig på den. Det var alltså en uppskattning av hur mycket mark som krävdes för en familjs försörjning och inte en bestämd areal. Det fanns fyra jordnaturer; frälse-, krono-, kyrko- och skattehemman.

Frälsehemmanet ägdes av en adelsman, kronohemmanet av kro-nan och kyrkohemmanet av kyrkan. I alla de här tre fallen bruka-des gården av vad vi idag skulle kalla en arrendator. Arrendatorn betalade en fastlagd andel av det gården producerade i arrende.

Den sista jordnaturen skattehemmanet ägdes och brukades av en bonde som, i stället för arrende, betalade skatt till kronan. Skat-tebonden ägde själv sin gård och fastigheten ärvdes.

Kronoskattehemman var en kronogård som vid något tillfälle friköpts och därefter hade samma villkor som ett skattehemman. Friköpandet av gårdar blev vanligt under 1700-talet men förekom även i perioder tidigare under historien. Gårdarna i Alvesta som står registrerade i källmaterialet med den här jordnaturen, före-faller vara friköpta före 1700-talet men exakt när det gjordes har inte kunnat fastställas.

Stomhemman är den ursprungliga gården, stommen. För att flera syskon vid ett arvskifte skulle få en jordlott kunde man göra en så kallad hemmansklyvning. Den äldsta gårdskärnan, ursprunget till samtliga gårdar, kallades då stomhemman.

Aringsås socken bestod av byarna Aringsås, Alvesta, Benestad, Billingetorp, Spåningslanda, Ängaholm och Änganäs. I jorde-boken från 1545 finns totalt 37 gårdar i socknen. 19 av dessa var skattehemman, 16 var frälsehemman, ett hemman till-hörde sockenkyrkan och ett hemman, som vid den här tiden var öde, tillhörde Växjö domkyrka. De båda hemmanen som tillhörde kyrkan låg i byn Aringsås, i Ängaholm fanns utes- lutande frälsehemman medan det i de övriga byarna var jämnt fördelat med skatte- och frälsehemman.

1545 stavas Alvesta Alffwastaa. Namnet har tolkats som en sammansättning mellan förleden Alve, som är ett mansnamn, och efterleden -stad. ”Stad” i den äldre bemärkelsen betyder ”en plats” - i det här fallet alltså Alves plats. Efterleden är intressant eftersom den tillhör den grupp äldre ortnamns-efterled som man tror har använts redan före vikingatiden. Aringsås socken har flera förhistoriska fornlämningar, vilket visar på hur tidigt området befolkades. Ortsnamnen är ytter-ligare ett bevis på detta.

Alvesta by och Södregårds äldsta historia

13


Geometrisk karta från 1716 som visar frälsehem-manet Smegårdens ägor. Kartan har beskurits.

Källa: Lantmäteriet.

14


De åtta gårdarna i Alvesta, fyra skatte- och fyra frälsehem-man, motsvarar de gårdar vars namn kan härledas bakåt till 1600-talet. De dyker upp på kartor från 1700-talet, i kyrko-arkivets husförhörslängder och annat material från samma århundrade. De åtta gårdarna var Backagård, Håkansgård, Södregård, Smedsgård, Påhlsgård, Norregård, Storegård och Lyckegård. Av dessa var Södregård, Påhlsgård, Storegård och Lyckegård kronoskattehemman medan Smedsgård, Norre-gård, Håkansgård och Backagård var frälsehemman. Backa-gården var också, som tidigare nämnts, sedan någon gång under 1600-talet gästgiveri och från 1730-talet även tings-plats i Allbo härad. Sju av gårdarna låg samlade i en by på den mark som idag utgör Alvesta centrum. Den åttonde går-den, Lyckegård, låg en bit ifrån de övriga i sydvästlig riktning. Åker- och ängsmarken var koncentrerad till området norr och söder om byn. Tillsammans utgjorde de åtta gårdarna byns stomhemman.

Det är Södregård som med tiden kommer att få namnet Riksdagsmannagården. Den kallas också ibland för Eriksgår-den. Kunskapen om gårdarna i byn Alvesta fram till 1700-talet är begränsad, men det förefaller som att de tidigt blivit

relativt välbärgade gårdsbildningar.

15


År 1718 är ett viktigt årtal. Då dör Karl XII, skjuten i huvu-det vid Fredrikstens fästning i Norge. Stora delar av den svenska armen går under i samband med det oorganiserade återtåget. Den döde kungens syster väljs året därpå till svensk drottning men avsäger sig efter en kort tid makten till förmån för sin man Fredrik av Hessen, som därmed hamnar i den svenska regentlängden som Fredrik I. Efter Karl XII:s alla krigståg tvingas Sverige nu sluta fred med en rad länder och förlorar i stort sett allt man vunnit under stormaktstidens expansion.

Även för Aringsås socken, idag Alvesta församling, är 1718 ett viktigt årtal. Från och med detta år finns husför-hörslängder bevarade och rätt snart därefter även böcker över födda, döpta, vigda, döda och begravda. Det ger oss som lever idag ett titthål ner i den lokala historien. De äldsta kyrk-böckerna är ganska knapphändiga med uppgifter men vi får i alla fall veta namn och födelsedata på de människor som levt i socknen.

På Alvesta Södregård bor 1718 Pähr Diursson med sin hustru Karin och sonen Anders född 1696. Pehr dör 1722. Tyvärr vet vi inte hur gammal han var. Hustrun Karin lever

fram till 1744. I död- och begravningsboken för detta år står antecknat att hon begravdes ”inut i kyrkan”. Familjen var alltså så välbeställd att man kunde hålla en gravplats inne i kyrkan.

Vid den här tiden ansågs det fint att bli begravd under kyrkans golv och de som hade råd såg till att köpa sig plats, ofta i form av familjegravar eller gårdsgravar som följde med gården man ägde. Ofta blev det i praktiken samma sak.

De allra finaste platserna inne i kyrkan fanns under korets golv. Där gravsattes prästerna och de mest förmögna, ofta adelsmän. Vanliga bönder köpte ofta plats i någon av gång-arna. Det kunde också förekomma att man begravdes under gårdens kyrkbänk men det förutsatte att man inte ändrade gårdens bänkplats allt för ofta.

Både Pehr och Karin såg till att skänka frikostigt till kyrkan då de dog. Vid Pehrs död testamenterades två tenn-ljusstakar värda 3 daler och 16 öre silvermynt. Ljusstakarna finns kvar i kyrkan än idag och bär givarens initialer. Karin testamenterade en summa av 7 daler silvermynt. Med dagens penningvärde motsvarar det varor eller tjänster för ungefär 1050 kronor.

Sonen Anders blev den som efter faderns död kom att ta över Södregård. Han bör ha varit född i december 1695. Husförhörslängderna berättar att han var gift två gånger. Det första äktenskapet med en kvinna som hette Marta blev kort. Hon avled 1723 efter en svår förlossning då även parets nyfödde son dog.

Fyra år senare gifter Anders om sig med Elin Eliasdotter från Hjärtanäs i grannsocknen Lekaryd. Tillsammans får de

två söner och en dotter. Första barnet föds 1728 och döps efter sin farfar till Per. Med tiden kommer Per, eller Petter som han kallas, att bli svärfar till den förste riksdagsmannen i Södregård.

1737 dör Anders Persson 41 år gammal. Genom död- och begravningsbokens korta dödsruna får vi lite mer infor-mation om hans liv: ”Begrofs Kyrkiowärden Anders Pärson i

1718 – ett viktigt år för Sveriges och Alvestas historia

16


Alfwesta, en sedes. och beskiedl. man född i Erichsgård och alltid der bodt, warit 2 ggr gifter. Lefwat christerligt och väl, lades i kyrkan på gången hos sin förra hustru…”. Anders hade alltså innehaft hedersuppdraget att vara kyrkvärd, vilket vid den här tiden var en prestigefylld uppgift. Han bör ha uppvisat just de epitet som runan ger honom, nämligen

att han levt sedligt och kristligt. Här berättas också att han begravdes tillsammans med sin första hustru Marta i en grav i kyrkans gång. Detta var en familjegrav.

Alla på gården levde inte lika sedesamt som Anders. Några månader efter hans död sker ytterligare ett dödsfall på Södregård. Olof Pärsson, ”en god arbetare” avlider.

Bland föremålen från Riksdagsmannagården finns ett par doppåsar bevarade. De kan ha använts redan under 1700-talet då gårdens barn skulle döpas. De har säkert använts under 1800-talet. Det var först i början av 1900-talet som våra dagas vita dopklänningar blev moderna. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

17


Hans relation till familjen är oklar, men tillsammans med sin hustru levde han på gården. Prästen skriver ”… och der (?) en stor drinkare, updrukit halfva Skatteg(ården) och nu han hwarken förmådde arbeta ei heller det ringaste hade at lefwa af, blef han död då han war 60 åhr ungefär gammal”.

Anders andra hustru Elin är nu änka och ensamstående mor. Efter några år gifter hon om sig med den 24-årige Simon Persson från Lekaryd Östregård. Paret bor på Södre-gård och tillsammans får de två söner. Efter åtta års äktenskap blir Elin återigen änka.

Sonen Petter hade 1752 gift sig med Karin Jönsdotter från byn Uråsa i Kvenneberga socken. Där föddes i mars 1753 dottern Catharina innan familjen 1756 flyttade till Pet-ters föräldrahem i Alvesta för att överta Södregården. I mars året därpå föds sonen Anders. Den lilla familjen har det väl ställt ekonomiskt och verkar ha framtiden för sig.

Lyckan blir dock kortvarig. Två månader efter sonens födelse dör Karin i huvudsjuka och bröstfeber. Hon har ännu inte fyllt 24 år. I slutet av maj begravs hon ”wester på kyrki-og. mitt för gamla wapenhusdörren”. Nästan exakt på dagen ett år senare begravs parets lille son och tre veckor därefter

även maken, den nu 30-årige Petter Andersson. Liksom sin far fick Petter en vacker dödsruna i död- och

begravningsboken. Prästen berättar där att han ”var en beskiedel. och ärlig man, både mot fattiga och rika, hade god medel sielf men förhof sig intet theraf, utan var agtsam, och delade den torftige med sig”. I samma bok har antecknats att Petter begravdes ”söder ifrån gl. Wapenhusdörren” medan

sonen ”lades mitt på stora kyrkiogården”. Båda hade dött av bröstfeber, det vi idag kallar lunginflammation.

Bouppteckningen, som omfattar 17 sidor, värderar kvarlåtenskapen till 1118 daler silvermynt när avdrag för skulderna gjorts. I en närbelägen by dör samma år en man i ungefär samma ålder som Petter. Mannen är frälsebonde och äger alltså inte gården han brukar. Behållningen för denne mans änka och tre små omyndiga barn upptas till 152 daler silvermynt, bouppteckningen är två sidor lång.

Catharina, fem år gammal, hade under ett år förlorat båda sina föräldrar och sin lillebror. Det blev farmor Elin Eliasdotter, fortfarande boende på gården, som tog hand om och uppfostrade flickan. Som ägare till hela Södregård var Catharina, bland bönder räknat, mycket förmögen. När hon, knappt 18 år gammal, gifte sig 1770 med Johan Bengtsson från Sköldstad Norregård var det säkert ett av de större bröl-lopen i trakten det året.

18


Sverige är under de årtionden som vi nu följt människorna på Södregården, ett fattigt land som försöker återhämta sig från de förödande krigen i början av 1700-talet. Landet var drä-nerat på såväl befolkning som ekonomiska resurser. Samtidigt hade den enväldiga kungamakten brutits. Genom den nya riksdagsförordningen som antogs 1720 och kompletterades med den nya riksdagsordningen tre år senare, förtydligades och förstärktes främst riksrådets men också riksdagens roll.

Riksdagen bestod av de fyra stånden adel, präster, bor-gare och bönder. Varje stånd hade en röst och det krävdes tre röster för att fatta beslut. Riksdagen skulle sammanträda vart tredje år eller oftare om de själva så bestämde. De hade makt över skatter, statsfinanser, lagstiftning och utrikespolitik och kunde när som helst ingripa i förvaltning och rättsskipning om de ansåg sig behöva göra det. Liksom idag var arbetet för-delat mellan olika ämnesområden. Idag kallas detta för depar-tement, då kallades det för utskott. Det viktigaste utskottet var det sekreta utskottet som beslutade i hemliga ärenden rörande finans-, försvars- och utrikespolitik.

Den första tiden efter den här förändringen låg makten främst hos riksrådet med Arvid Horn som ledare. Senare

under 1700-talet kom politiken att polariseras och de första politiska partierna uppstod i Sverige. De fick namnen hattar och mössor. Kampen mellan hattarna, som ville driva en aktiv finans- och utrikespolitik, och de mera försiktiga mössorna som stod nära kungamakten kom att prägla svensk inrikespo-litik under en stor del av 1700-talet.

Kungarna avlöste varandra. 1751 dog Fredrik I och efterträd-des, eftersom han var barnlös, av sin brorson Adolf Fredrik. Efter hans död blev hans son Gustav III kung 1771. Året därpå genomförde Gustav III en statskupp och återtog en stor del av den kungliga makten på bekostnad av riksrådet och riksdagen. Den nya ordningen fastslogs i 1772 års regerings-form. Kungen fick nu makten över förvaltningen, utrikes-politiken med undantaget att han inte fick börja krig, samt ekonomisk och administrativ lagstiftning. Han fick disponera skattemedlen som riksdagen beviljat honom samt tillsätta ämbeten och utdela adelskap. Medlemmarna av riksrådet utsågs av kungen och ansvarade inför honom. De skulle ge kungen råd och hade även viss domsrätt. Riksdagen hade makt över beskattningen men inte över hur medlen skulle användas. Den lagstiftande rätten delades med kungen. Riks-dagen hade också makt över riksbanken och skulle godkänna att landet startade ett anfallskrig.

Gustav III hade under sina första regeringsår ett stort stöd men under 1780-talet svängde opinionen. För att återfå förtroendet startade han krig mot Ryssland. Det blev dock inte den framgång han hade hoppats på. 1789 inkallades

riksdagen och kungen kunde då driva igenom ett antal sociala reformer som stärkte hans ställning inom alla grupper utom adeln. Han genomdrev då också den så kallade förenings- och säkerhetsakten som blev ett tillägg till riksdagsförordningen från 1772. Denna stärkte kungens makt ytterligare. Han fick nu rätt att själv påbörja anfallskrig och ensam föreslå nya lagar. Han tog kontrollen över riksrådet och statsförvaltningen.

Sverige efter stormaktstiden

19


I praktiken avskaffades riksrådet eftersom kungen bestämde att deras antal skulle vara noll. Den dömande makt som riks-rådet haft överfördes till den nyinrättade Högsta domstolen som bestod av representanter för alla de fyra stånden. Riksda-

gen fick behålla en del av den lagstiftande makten. Den fick även större kontroll över statsfinanserna när det gällde stats-skulden genom inrättandet av Riksgäldskontoret. Allt detta tog udden av adelns motstånd.

1787 genomfördes storskifte av Alvesta bys utmarker och utägor. Källa: Lantmäteriet.

20


Södregård blir riksdagsmannagårdMed Johan Bengtsson som ägare till Södregården följde en ny tid i gårdens historia. Johan hade, som vi sett tidigare, gift sig med Catharina och flyttat från Sköldsta till hennes arvegård i byn Alvesta. År 1784 valdes han till kyrkvärd. Det var första steget i hans offentliga karriär. Tre år senare utsågs han att föra sockenbornas talan inför landskansliet, som var den del av Länsstyrelsen vilken hade hand om frågor gällande tillstånd och tillsättningar.

Speciellt två frågor engagerade bondebefolkningen i hela landet vid den här tiden. Det gällde främst frågan om husbe-hovsbränningen, vilken Gustav III hade förbjudit och ersatt med kronobrännerier. Kronan, det vill säga staten, skulle ha ensamrätt på tillverkningen av allt brännvin och på så sätt också få inkomsterna från försäljningen. Detta hade minskat kungens popularitet hos bondebefolkningen och man ville nu hitta en medelväg genom att låta bönderna få arrendera brännvinsbränningen.

Den andra frågan gällde den så kallade passevolansen. Soldater som var på väg till regementsmöten av olika slag skulle av hävd få fri skjuts och matsäck av bönderna. Gustaf III ändrade på detta och införde 1786 att dessa tjänster istäl-

let skulle övertas av kronan mot en mindre ersättning från bönderna. Det var ett system som gynnade såväl kronan som bönderna.

Hur mötet på landskansliet slutade vet vi inte, men Johan måste ha skött sig väl för han valdes att representera bondeståndet vid riksdagen i Gävle 1792. Det blev en lugn riksdag som dominerades av ekonomiska frågor. Den 16 mars

1792, kort efter att riksdagen var avslutad, föll skotten på Operan i Stockholm och historien tog en ny vändning.

Efter Gustav III:s död övertogs makten av en förmyndar-regering och först 1796 tillträdde Gustav IV Adolf. Den sista riksdag som Johan Bengtsson deltog i hölls i Norrköping år 1800. Då stödde bondeståndet tillsammans med de två andra ofrälse stånden kungen mot adeln. Återigen var rikets finan-ser den viktigaste frågan.

Riksdagarna hölls vintertid eftersom det var den minst hektiska tiden på året, i synnerhet för bönderna. Johans hustru Catharina var säkerligen stolt över sin mans uppdrag, men hans långa frånvaro från gården innebar samtidigt att hon fick mer arbete och större ansvar. Dessutom hade hon två barn att ta hand om. Dottern Ingrid föddes 1772 och flyttade 20 år gammal som nygift till Sköldstad Norregård. Sonen Petter föddes 1775 och skulle med tiden överta Södre-gården. Yngsta barnet i syskonskaran, Maja, dog redan 1778 av ”okänd barnsjuka”. Hon blev bara ett och ett halvt år gammal.

Johan såg till att utöka sitt jordägande genom att köpa ¼ mantal av Alvesta Storegård. Köpesumman var 325 riksdaler,

vilket vittnar om att Johan och hans familj hade det gott ställt. Köpet genomfördes 1788 och samma år byggde han också nytt på Södregården. Då uppfördes den mangårdsbygg-nad som finns kvar än idag. Det var ett påkostat två våningar högt hus med den traditionella parstugans planlösning. År 1794 besökte Gustaf IV Adolf Alvesta på sin eriksgata genom landet. Han valde då att övernatta hos bondeståndets

21


År 1788 lät hemmansägaren och riksdagsmannen Johan Bengtsson bygga en ny mangårdsbyggnad, huset till vänster i bild, på Södregård. Den västra flygeln till höger i bilden. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

riksdagsman i Södregård och fick bo i en av kamrarna på andra våningen i det nybyggda huset. Här bodde också under en period samma år den kände målaren Per Hörberg medan han färdigställde den nya altartavlan i Lekaryds kyrka.

Som tack för mat och husrum målade han ett bord som än idag förvaras i Södregård. Johan Bengtsson dog av slag, idag skulle vi säga stroke, den 3 november 1802, 69 år gammal.

22


Trapphuset i det äldsta bostadhuset. Foto: Stefan Höglin.

23


Till minne av Gustaf IV Adolf besök på Alvesta Södregård lät man rista in en krona, kungens initialer och årtalet 1794 i en stolpe vid trappan till gårdens övervåning. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

I sitt nya hus lät Johan Bengtsson installera en spis med väggar av sättugnshällar. Framför spisen gjordes en platta med hans egna och

hustruns initialer samt husets byggår. Initialerna på spishällen IBS för Johan Bengtsson och KPD för Katarina Petersdotter. Årtalet 1788

står för mangårdsbyggnadens byggnadsår. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

24


Planritningar över mangårdsbyggnaden från 1788. Ritningar framtagna av Regebro & Co., arkitekt och ingenjörsbyrå 1970.

25


Västra flygelbyggnaden. Sädesbingar på ovanvåningen. Foto: Stefan Höglin.

26


Västra flygelbyggnaden. Foto: Stefan Höglin.

27


Planritningar över den östra flygelbyggnaden. Planritningar över den västra flygelbyggnaden.

28


Det nya seklet började dramatiskt. 1808 gick ryska trupper över gränsen till Finland. Det blev början på ett två år långt krig som slutade med att Sverige förlorade Finland till Ryssland. 1809 avsattes kungen genom en statskupp och Karl XIII blev kung. Under dessa år fanns ingen riksdagsman från Alvesta Södregård i riksdagen.

Maktskiftet banade väg för en ny regeringsform som antogs av riksdagen 1809. Den 6 juni godkändes den av hertig Karl, den blivande Karl XIII. Händelsen är idag ett av de offi- ciella skälen till att Sverige firar sin nationaldag just den 6 juni.

Reformen har kommit att ses som startskottet för den politiska utveckling mot parlamentarism och demokrati som Sverige genomgick under 1800-talet. Regeringsformen från 1809 var i sig varken parlamentarisk eller demokratisk men den fastslog ett antal avgörande vägval.

Kungen skulle ha den styrande makten men han var tvungen att lyssna till statsrådet, ett antal inför riksdagen ansvariga rådgivare. Kungen utsåg medlemmarna i statsrådet liksom övriga ämbetsmän och kontrollerade därmed central-förvaltningen. Han kunde fortfarande utfärda administrativa och ekonomiska förordningar, något som gjorde gränsen mot

lagstiftning diffus, samt besluta om fred och förbund med främmande stater.

Den lagstiftande makten delades mellan kungen och ständerna, det vill säga riksdagen, vilka båda kunde väcka lagförslag. En ny lag kunde dock inte antas utan att båda var överens. En ny grundlag krävde kungens och två på varandra följande riksdagars godkännande. En ändring av grundlagen

kunde inte genomföras mot ett stånds vilja och inget stånd kunde påtvingas försämringar av sina privilegier.

Den beskattande makten behöll ständerna och deras makt över statsfinanserna stärktes genom att Riksbanken, som kontrollerade myntväsendet, och Riksgäldskontoret, som ansvarade för statsskulden, underställdes riksdagen.

Den dömande makten låg kvar hos Högsta Domstolen, vars domare blev oavsättliga. Dessutom antogs flera viktiga fri- och rättigheter, bland annat tryckfrihet och yttrandefrihet samt rättssäkerhet vid arrestering.

Regeringsformen kompletterades med riksdagsordningen 1810 som behöll riksdagen med de fyra stånden. När Petter Johansson, son till Johan Bengtsson, bevistade sin första riks-dag 1812 gjorde han det liksom sin far som representant för bondeståndet. Den ordningen bestod också under de följande riksdagar han var med om fram till 1818.

Det liberala 1800-talet

29


Karta över storskifte av inägorna i Alvesta by 1803. Kartan är beskuren. Källa: Lantmäteriet.

30


När Johan Bengtsson avlider 1802 är sonen Petter 27 år gam-mal och bor tillsammans med föräldrarna i Södregård. 1808 gifter han sig med den då 20-åriga Maria Helena Stockenberg från Ljungby. Hennes far är inspektor och i vigselboken tituleras hon jungfru, vilket antyder att hon tillhör en sam-hällsklass värdig sonen till en välbeställd gårdsägare och riks-dagsman.

Efter elva års äktenskap föds i juni 1819 deras enda barn, sonen Johan. Drygt två år senare blir Petter änkeman, hustrun Maria Helena dör den 3 november i tvinsot. Vad som egentli-gen orsakade hennes död vet vi inte, termen tvinsot användes när någon ”tynade bort”. Det kunde bero på tuberkulos, som förr var en mycket vanlig sjukdom, men det kunde också bero på någon annan kronisk sjukdom.

I den bouppteckning som görs i samband med Maria Helenas bortgång kan vi se att Södregårds jord nu är samlad. Petter hade ärvt ¾ av gården och tillsammans har paret inköpt den resterande fjärdedelen. I arvsskiftet delas gården mellan far och son.

Petter är nu ensamstående far till Johan. Det vanliga vid denna tid hade varit att han gift om sig och därmed fått en kvinna i huset, men Petter gör inte det. Genom de berättelser som bevarats om honom framstår han som en modern pappa. Han ville, eller vågade kanske inte, lämna vården av sonen till gårdens tjänstefolk. I arvsskiftet efter Maria Helena finns också inskrivet att Petter åtager ”…sig att uppfostra sin lille son, samt lära honom, de slögder, som dess stånd kräfver, tills han upnått sexton års ålder…”.

Petter ser till att alltid ha Johan med sig för att själv ta hand om honom. För den skull låter han anpassa sin vagn så att den lille pojken kan följa med honom på hans resor. Farmor Catharina bor kvar på gården tills Johan är fem år.

Petter valdes, liksom sin far, att företräda bondeståndet vid riksdagen. Han närvarade vid två riksdagar, nämligen 1812 i Örebro samt vid den extrainkallade riksdagen i Stock-holm 1817-18. Efter sonens födelse och hustruns död blev det inga fler riksdagsresor. Istället ägnade han all kraft åt sitt jordbruk.

1800-talet är det århundrade då forskning kring jord- och skogsbruk får en viktig roll. Det satsades stora resurser på att utveckla nya brukningsmetoder, nya grödor samt förbättra boskapsaveln. Allt för att öka produktiviteten. De nya rönen spreds genom lantbruksskolornas verksamhet men framförallt genom de nyinrättade hushållningssällskapen.

År 1827 kom stadgan om laga skifte. Allt sedan mitten av 1700-talet hade flera olika skiftesreformer genomförts i syfte att samla gårdens ägor till större, sammanhängande enheter. Fram till dess hade marken varit uppdelad på samma sätt som under medeltiden med gårdsägorna utspridda över hela byns mark. Man ville hitta en lösning för att kunna bedriva bruket av jorden mer rationellt. Arbetet med laga skiftesreformen pågick under hela 1800-talet och, på vissa håll i landet en bit in på 1900-talet. I Alvesta by genomfördes laga skifte 1838. Man var alltså tidigt ute med att begära skifte. Det behövdes bara att en bonde i byn begärde skifte för att lantmätaren skulle påbörja arbetet. Det är troligt att en

Petter Johansson tar över Södregård

31


av dem i Alvesta som var positiv till förändringen var Petter Johansson.

Peter Wieselgren skriver i sin bok Smålands Beskrivning att Petter Johansson var den förste i trakten som ”fördelte sina åkrar i tegar med avloppsdiken”, vilket betyder att Petter såg till att dika ut sina marker och på så sätt kunde förbättra

skörden och öka bärigheten på markerna. Skiftet hade gett honom möjlighet att själv bestämma över sin mark och hur han ville bruka den. Som för många andra bönder innebar det att han fick möjlighet att pröva nyheter och egna idéer. Att Petter var mån om sin gård märks också genom att han lät brandförsäkra den.

Del av karta från laga skiftet 1838 som visar Alvesta by. Källa: Lantmäteriet.

32


Olyckor händer, nödår inträffar, blixten kan slå ner. Under 1600- och 1700-talen började vi i Sverige bygga upp institu-tioner som skulle kunna hjälpa till om olyckan hade varit framme. Verksamheten grundades på förebyggande arbete. De som kunde bli berörda skulle själva vara med och bygga upp en buffert som skulle kunna tas till om så behövdes. Ett exempel är sockenmagasinen. Varje år skulle gårdarna i socknen avsätta en andel spannmål i förhållande till gårdens storlek. Denna samlades i sockenmagasinet och kunde sedan användas om det blev nödår, ont om utsäde, som fattighjälp eller för att bedriva en form av bankrörelse där man lånade ut spannmål mot ränta. Det var alltså en försäkring man byggde upp.

Bränder är något man i alla tider varit rädd för. Likaväl som elden kan vara ett ovärderligt hjälpmedel kan den ställa till stor förödelse och katastrof. Flera av våra städer har brun-nit, inte en utan flera gånger. Risken för brand var hela tiden närvarande och skräcken inför den var påtaglig eftersom konsekvenserna kunde bli ödesdigra. Straffet var hårt för den som varit oaktsam med eld. Det behövdes ett system som dels kunde träda in och hjälpa till med ersättning för förlorad egendom och dels kunde hjälpa till med förebyggande åtgärder.

År 1782 grundades genom en kunglig förordning All-männa Brandförsäkringsfonden. Företaget hade till uppgift att försäkra offentliga byggnader, kyrkor, större gårdar samt stadsbebyggelse. Företaget delades 1828 i Städernas Allmänna Brandstodsbolag som försäkrade stadsbebyggelse, och All-männa Brandförsäkringsverket som försäkrade landsbygdens

Beskrivning av byggnader – brandförsäkringshandlingarna berättar

bebyggelse. Det sistnämnda företaget kompletterade de lokala brandstodsföreningarna, vilka försäkrade privat egendom på landsbygden.

För att få teckna en försäkring gjordes en syn av de bygg-nader som skulle ingå och risken för brand bedömdes. Hur många eldstäder fanns det i huset? Vilket material bestod yttertaket av? Bedrevs någon eldfarlig verksamhet i eller nära byggnaden? Hur långt var avståndet till brunnar? Vilka brandredskap fanns på gården? För att få fram ett rättvist försäkringsbelopp beskrevs dessutom huset relativt ingående. Sammantaget ger brandsyneprotokollen oss en unik och ovär-derlig blick in i historien. Allmänna Brandförsäkringsverkets material finns idag tillgänglig digitalt genom Riksarkivets söktjänst SVAR - Svensk arkivinformation.

För Södregården finns tre äldre brandförsäkringshand-lingar bevarade. Den äldsta tecknades 1806 efter att en syn av gården gjorts den 6 november 1805. Häradsdomaren, två betrodda bönder och en byggmästare var närvarande tillsam-mans med ägaren Petter Johansson. Petter har då nyligen övertagit gården efter faderns död, men ännu inte gift sig.

På gården fanns en huvudbyggnad ” i öster och väster”

som var byggd 1788. Byggnaden var 30 alnar lång inom knutarna, 16 ½ alnar bred och 9 alnar hög. Översatt med vår tids mått blir det ungefär 18 meter långt, 10 meter brett och 5 meter högt. Huset var byggt av moget furutimmer, bräd-fodrat och rödfärgat ”så wäl innan som utan fodringarna”. Nedre våningen bestod av förstuga och fem rum. I väster fanns en dagligstuga, sidokammare och ”klädcontoir”, rakt

33


fram ett kök och i öster två gästkammare. Övervåningen hade samma rumsindelning men istället för kök användes rummet rakt fram som skafferi.

Öster om mangårdsbyggnaden på 25 alnars avstånd och tvärställd mot denna fanns två spannmålsbodar med loft samt källare under den södra boden. En bit från mangårdsbyggna-den låg en vedbod, som tillbyggts med hemlighus och svinstia. Det fanns också en nybyggd ladugård, som var byggd i vinkel av furutimmer och hade tak av halm. I denna byggnad rym-des två logar, fyra sädeslador, två fähus med foderrum, två stall med inredning samt en vagnsbod. Det fanns en brunn som hade tillräcklig med vatten alla årstider och dessutom var det inte långt till sjön Salen. Brandredskapen bestod av två båtshakar med vilka man kunde riva ner brinnande bygg-nadsdelar, två stegar och tillräckligt med ämbar, såar och kar.

Sedan gården beskrivits generellt kommer ett mer detal-jerat värderingsinstrument som beskriver olika byggnadsdelar, vilket material de är gjorda av och värdet. Genom detta får vi veta att det i den nedre våningen fanns åtta par blyinfattade fönster med luckor, sju dörrar och två järnkakelugnar. På övervåningen fanns tre par fönster, fem dörrar, en järnkakel-

ugn och två tegelugnar. Med järnkakelugn avsågs troligtvis samma sak som sättugn. I huset fanns också två spisar med bakugn. Värderingen slutade på summan 1745 riksdaler och 16 skilling banco.

Detalj av fönster. Hörnbeslag och gångjärn av smide i 1700-tals stil. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

34


År 1829 gjordes en ny översyn av gården. Det är fortfarande Petter Johansson som är ägare. Han tituleras ”förre riksdags-mannen”. Det har nu gått 27 år sedan Petter övertog hela gården efter sin far, men det är fortfarande flera år till laga skiftet kommer att genomföras i Alvesta. Sonen Johan har hunnit fylla 10 år. Petter lever fortfarande ensam utan hustru. Catharina, mor till Petter och farmor till Johan, har avlidit två år tidigare.

Mycket är sig likt men här och där får vi nya detaljer. Vi får veta att gårdstomten är 10 000 ”qvadratmeter”. Det uppges att mangårdsbyggnaden inte genomgått någon för-ändring. Vi får nu veta att den är täckt med näver och torv och att den har en stenfot som är ½ aln hög och kalkrappad. Huset har 13 lufter med glas i bly. De är oljemålade och sex stycken av dem har luckor. Det finns också två små fönster i ”ristren”. Förstugudörren är ”klädd” och oljemålad, liksom de nio halvfranska dörrarna som finns inne i huset. Tre av rummen har spända papperstapeter i ljusa färger. De tidigare beskrivna eldstäderna har kompletterats med en kammarspis. Till allt detta krävs två skorstenar, vilket byggnaden bör ha haft redan 1806.

En av de båda sädesbodarna flyttades 1814 inom tomten. Den rödmålades och fönster och dörr oljemålades. Samma år som synen görs har även den andra boden flyttats. Den är uppförd på stolpar och ”skifter”, har två våningar och en välvd källare. Man har ännu inte hunnit måla den men lik-som den andra boden har den tak av näver och torv. I synen sägs nu att byggåret för ladugården var 1804. Förutom de

Ny brandsyn 1829rum som vi tidigare känner till får vi veta att den har tre portlider.

På egendomen finns flera hus som inte är medtagna i denna försäkring. 35 alnar, drygt 20 meter, nordost om mangårdsbyggnaden ligger ett tvåvånings bostadshus. Detta bör vara den byggnad som uppfördes 1827 och som idag är museum med en hel del av familjens ägodelar bevarade. Petter Johansson hade låtit bygga huset åt sin son. Med största sannolikhet är detta hus försäkrat i ett lokalt försäk-ringsbolag och därför inte medtaget i synen.

Ytterligare en tvåvåningsbyggnad för bostadsändamål ligger 20 alnar sydost om mangårdsbyggnaden. Det finns också en lada och ett kombinerat hemlighus och svinhus. Det sistnämnda kan vara den byggnad som 1806 nämns som till-byggd till en av sädesbodarna.

35


Mangårdsbyggnaden som Petter Johansson byggde åt sin son Johan 1827. I trappan till huset lät han hugga in sina egna initialer PJS samt

årtalet 1827. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

36


Redan när Petters son Johan var tre år gammal delades Södre-gård i ett arvsskifte så att fadern ägde hälften och sonen hälf- ten. År 1844 blir Johan ensam ägare till hela gården. Petter Johansson hade avlidit i juli samma år av feber och hosta, 69 år gammal. Den 25-årige Johan står nu ensam i livet.

I augusti 1847 vigs Johan med storbondedottern Bengta Jönsdotter. Bröllopet står i Asarum i Blekinge eftersom Bengta kommer därifrån. Hon flyttar till honom i Södregård och året därpå föds första barnet, dottern Maria Helena. Ytterligare fyra barn kommer att födas på Södregård de närmaste åren. Två av dem når vuxen ålder. Äldsta barnet Maria Helena dör knappt elva år gammal i hjärnfeber, det vill säga hjärnhinne-inflammation. Tre år yngre brodern Peter Adolph dör som spädbarn och den yngste sonen Johan Edvard dör vid sex års ålder i mässling. Smittsamma barnsjukdomar som mässling och kikhosta var i äldre tider relativt vanliga dödsorsaker bland barn och ungdomar. Förutom Johan Edvard dör ytter-ligare tre barn i socknen av mässling under loppet av ett par månader

Johan Pettersson blev den tredje bonden från Alvesta Södregård som fick förtroendet att representera bondeståndet. Första gången var vid riksdagen 1859. Axel Q Svensson har i sin artikel om Riksdagsmannagården i Alvesta, som publice-rades i Norra Allbo Hembygdsförenings årsbok Värendsbyg-der i heden och kristen tid 1937, gått igenom de motioner som Johan Petersson lämnade in till riksdagen 1859. Samtliga motioner rörde frågor som var av betydelse för landsbygdens befolkning men hade ändå en vid spridning.

Johan Petterssons riksdagmannagärning

Petter Johanssons gravvård av kalksten på Alvesta kyrkogård. Här vilar också två av sonen Johans barn, Petter Adolf och Maria Helena,

vilka dog som små. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

37


De handlade om: • Beräkningen av röster vid val av präster.• Lägre arvoden för lantmäteriförrättningar.• Inskränkning av beväringsexercisen till ett år. • Förändrade villkor för brännvinsförsäljning.• Begränsningar för enskilda banker att utöva verksamheter som krävde statens bemyndigande.• Förändrad tid för uppbörd av kronoskatten.

Någon stor talare var inte Johan. Hans inlägg i debatterna var korta. Av hans motioner möttes de om beväringsexercisen, brännvinsförsäljningen och uppbörden av kronoskatt positivt, medan motionen om lantmäteriförrättningar avslogs och de båda motionerna om bankväsendet och prästvalen förblev obesvarade.

Foto av riksdagsmannen Johan Pettersson. Fotografiet hänger i mangårdsbyggnaden från 1827. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

38


Planlösningen över mangårdsbyggnaden från 1827. Ritningar av Jessica Bengtsson,

Växjö Universitet, Avdelningen för byggnadsteknik.


Trapphuset och rum 202 på ovanvåningen i museibyggnaden. Foto: Stefan Höglin.

39

Salen på bottenvåningen, rum 108. Foto: Stefan Höglin.


40


Kakelugn och tapet på bottenvåningen, i rum 107.

Foto: Stefan Höglin.

41

Sverige förändras, järnvägar dras framKort efter att Johan Peterssons far hade bevistat sin sista riks-dag kröntes Jean Baptiste Bernadotte till kung av Sverige och fick namnet Karl XIV Johan. Han regerade fram till sin död 1844 och efterträddes av Oskar I. På sommaren före riksdagen 1859-60 avled Oskar I och efterträddes av sin son Karl XV som kröntes på våren 1860. Alla dessa tre regenter hade fått se kungamakten sakta men säkert försvagas till förmån för parlamentariska krafter.

Det var ett annorlunda land som började växa fram. Liberala politiska krafter hade vunnit stora framgångar och genomfört flera reformer. 1842 utfärdades folkskolestadgan, skråväsendet avskaffades 1846 och året därpå antogs en ny fattigvårdsförordning. 1858 blev ogifta kvinnor myndiga, husagan avskaffades och konventikelplakatet, som förbjöd religiösa sammankomster utanför svenska kyrkans ordning, avskaffades. Frikyrkliga samfund hade börjat bildas.

Industrin växte och i dess spår började arbetare sakta organisera sig. Nykterhetsfrågan hade, inte minst genom Peter Wieselgrens insatser blivit en stor fråga. Det var ett samhälle med en ny anda och en ny syn på den enskilda människan som formades. För byn Alvesta var det dock ett betydligt mera jordnära riksdagsbeslut som totalt skulle komma att förvandla bondbyn.

I England och nordöstra USA hade man under tidigt 1800-tal börjat transportera gods med självgående rälsbundna vagnar. År 1825 öppnades den första persontrafiken mellan Stockton-on-Tees och Darlington i Storbritannien. Den nya uppfinningen spred sig snabbt. Med tåg förkortades resti-

derna avsevärt. Frågan om järnvägsbyggande i Sverige var första gången på allvar uppe i riksdagen på 1840-talet men då var tiden inte riktigt mogen för så stora projekt. Det blev den dock tämligen snart, 1853 antogs förslaget att staten skulle börja bygga stambanor medan mindre järnvägar skulle få byg-gas av privata företag. Därefter gick det snabbt.

På 1860-talet byggdes stora delar av stambanenätet. Södra stambanans sträckning drogs utan större diskussioner från Malmö till Hässleholm. Norr om Hässleholm fanns två förslag - Lagalinjen eller Nässjölinjen. Johan Pettersson från Södergården förespråkade naturligtvis den så kallade Nässjö-linjen, vilken skulle gå igenom hembyn Alvesta. Johan utlo-vade gratis mark för järnvägen om det förslaget gick igenom.

Inom bondeståndet mötte han starkt motstånd från riksdagsmannen Sven Heurlin i Virestad som istället föresprå-kade den så kallade Lagalinjen. Enligt Heurlin skulle denna, genom att den drogs igenom betydligt bättre marker, bli 1 ½ miljon kronor billigare att bygga. Heurlin var tydligen en duktig talare som kunde argumentera för sin sak. Lagalinjen vann omröstningen inom bondeståndet.

Men eftersom såväl adel som präster och borgare röstade för Nässjölinjen kom den sträckningen ändå att segra. För-lusten i bondeståndet gjorde dock att Johan Pettersson inte fick förnyat förtroende att representera bondeståndet vid de följande riksdagarna. Men han skulle komma att återvända.


42

43


Vy över Alvesta järnvägsstation omkring år 1875. Foto: Tillhör Norra Allbo hembygdsförening.

44


Karta över Alvesta stationssamhälle 1896. Källa: Lantmäteriet.

45


Före stambanan var Alvesta bara en av byarna i Aringsås sock-en. När stambanan byggdes blev det Alvesta som kom att ta över rollen som socknens centrum. Bostäder började byggas. Verksamheter av olika slag etablerade sig. Det ordnades med service som tågresenärerna förväntade sig finna. Bebyggelsen tätnade och ett litet samhälle växte fram.

Före 1800-talet delade man in tätbebyggelse i städer eller köpingar. Städerna hade rättigheter att sköta inrikes-, och ibland även utrikeshandel. Köpingarna var mindre och lydde under någon stad vars borgare skötte den handel som bedrevs i köpingarna. Från mitten av 1800-talet växte fler och fler små samhällen fram. I likhet med Alvesta var de flesta nya

Från bondby till municipalsamhälle

Alvesta järnvägsstation 2012. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

46


stationssamhällen. När järnvägarna byggdes var det inte alltid lämpligt att lägga stationen i det gamla sockencentret. I många fall växte det nya stationssamhället snabbt om det gamla sockencentret. En del blev med tiden städer dit all service samlades. En av de sista institutioner som flyttades var ofta kyrkan och i flera fall blev det nya samhället till att börja med annex till den gamla sockenförsamlingen. I Alvestas fall låg det gamla sockencentret så nära att byggande av ny kyrka inte verkar ha varit aktuellt eller ekonomiskt försvarbar.

De nya små samhällena kunde dock inte få stadsrättigheter. Samtidigt var de något helt annat än de gamla bondbyarna. Därför inrättades det som kallas municipalsamhälle. Inom dess område skulle delar av städernas lagstiftning gälla. Det var ordningsstadgan från 1868, brandstadgan, byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad samt stadsplane-lagen från 1907. Det första municipalsamhället i Sverige var Höganäs bruk som fick sina rättigheter 1875 efter beslut av Kungl Maj:t.

De som valde att slå sig ner i dessa samhällen ansåg uppenbarligen att det fanns stora fördelar med att bo på platsen. Men smakar det så kostar det. Förutom att betala sin vanliga kommunalskatt till den landskommun man tillhörde, fick man också betala för den service och de beslutande organ som var tvungna att finnas i municipalsamhället. I realiteten var de som bodde i municipalsamhällena därmed dubbel-beskattade. Systemet fanns kvar en bra bit in på 1900-talet. Många, men inte alla, municipalsamhällen blev med tiden kommuncentra. De sista municipalsamhällena avvecklades

i och med kommunreformen 1971. Alvesta blev municipal-samhälle 1898 och 1945 köping inom Aringsås landskom-mun. År 1971 uppgick köpingen i Alvesta kommun.

47


Under den period Johan Pettersson inte var riksdagsman var han istället engagerad i hembygden på olika sätt. Han var en tid kommunalordförande i Aringsås kommun, nämndeman och 1877 blev han ledamot i direktionen för Växjö lasarett. År 1884 återkom Johan Petersson till riksdagsarbetet som ledamot av andra kammaren.

1800-talet hade fortsatt att vara de stora reformernas århundrade och ett verkligt paradigmskifte i synen på män-niskan och ökad personlig valfrihet. År 1862 antogs nya kommunallagar som blev grunden för det kommunala själv-styret. Fullständig näringsfrihet infördes 1864. Efter flera år av förhandlingar och olika förslag antogs 1865-66 en ny representationsreform. Den gamla ståndsriksdagen ersattes av en tvåkammarriksdag. Nu utsågs inte längre riksdagsmännen som representanter för sitt stånd. Istället skulle den så kallade personlighetsprincipen gälla, där riksdagsmannen represen-terade dem som valt att rösta på honom. Det gjorde att riks-dagskandidaternas åsikter i olika frågor blev centrala. Ur detta spirade de politiska partierna när personer med likartade åsikter sökte sig till varandra för att samarbeta.

Ledamöterna till andra kammaren valdes genom samti-

diga och direkta val. Varje röstberättigad hade en röst. Men för att få rösta krävdes bestämda ekonomiska villkor. Man var tvungen att ha en årsinkomst på 800 riksdaler eller äga en fastighet taxerad till minst 1 000 riksdaler alternativt arrende-ra en fastighet som taxerades till minst 6 000 riksdaler. Detta var ett tydligt sätt att gynna bönder och jordägare. Dessutom gällde rösträtten bara för män som fyllt 21 år. För att kunna

väljas skulle man ha fyllt 25 år, vara boende i valkretsen man representerade och ha fått majoriteten av rösterna.

Första kammaren valdes genom indirekta val av de, enligt 1862 års kommunallagar, inrättade landstingen samt stads-fullmäktige i de större städerna. Ledamöterna valdes efter en graderad skala bland de män och kvinnor som uppnått en viss inkomst. Även företag kunde ha rösträtt. En hög inkomst på 4 000 riksdaler eller förmögenhet på minst 80 000 riksda-ler, krävdes för att man skulle kunna komma i fråga.

Första kammaren förnyades successivt under en nioårspe-riod. Detta gjorde att den blev konservativt styrd eftersom det dröjde länge innan nya idéer och strömningar slog igenom. De båda kamrarna skulle vara likställda och bådas medgivan-de krävdes för att genomföra lagändringar. Första kammaren hade dock lättare att blockera förslag man inte gillade. Andra kammaren, som hade fler ledamöter, hade ett visst övertag i frågor om budget och statsfinanser eftersom man kunde hålla gemensamma omröstningar om man inte var överens.

Johan Pettersson åter i riksdagen

48


I tre år, fram till sin död, satt Johan Pettersson i andra kammaren. Under den tiden var han ledamot dels av bevill-ningsutskottet, vilket hade som uppgift att godkänna höjningar och sänkningar av skatter och tullar, och dels i bankoutskottet, som bland annat behandlade frågor som rörde bank- och myntlagstiftning. Den 6 oktober 1887 avled han av ”njur-lidande” 68 år gammal.

I bouppteckningen efter Johans död kan vi konstatera att hemmet i Södregård vid hans död var fortsatt välbärgat. Döds- boet värderades, efter avdrag för skulder, till 69 624 kronor. För att få en uppfattning om hur stor förmögenheten var, kan vi jämföra den med två andra bouppteckningar detta år, båda efter personer i samma ålder som Johan. På en gård i Grimslöv är behållningen 12 000 kronor medan hemmet på ett torp i Vislanda socken värderas till 182 kronor.

För Johans änka Bengta blev de följande åren tunga. I slutet av maj 1889 utbröt en brand i ladugården på Södre-gård. Man lyckades rädda gårdens hästar men ett stort antal nötkreatur, grisar och får brann inne. En stor mängd hö och halm samt ett lager med timmer och brädor brann också upp. Elden var våldsam och hotade att sprida sig till Tingshuset.

Vinden vände dock och istället spred sig elden till tre närlig-gande ladugårdar, varav en på den del av Storegården som Bengta också ägde. Bostadshus var också hotade men man lyckades rädda dem genom att spruta vatten på taken. Ett stort antal militärer och folk från grannbyar hjälpte till med att släcka branden. Trots brandförsäkringar innebar förlusten av husen och framförallt av djuren, som inte hade varit till-räckligt försäkrade, en tung ekonomisk förlust.

Johan Petterssons död innebar att den tre generationer långa traditionen av riksdagsmannarepresentation från Alvesta Södergård var över. Sonen Peter Adolf hade 1877 gift sig med Emma Christina Svensson och flyttat till Lekaryd Klockare-gård. Dottern Johanna Carolina, eller Carolina som hon kall-lades, bodde fortfarande kvar hemma och det blev hon som skulle komma att ta över Södregård.

Efter Johans död

Johan Peterssons gravvård av blankslipad svart granit. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

49


På hösten 1887 tar Carolina ut lysning tillsammans med August Theodor Nilsson. Fästmannen, som kommer från Blekinge, är sedan ett par år hennes arrendator på granngården Storegård. Två gånger lyser det för paret, men sedan måste något ha hänt. Istället för ett tredje och sista lysningstillfälle med vigsel strax därpå, händer ingenting. Vi får ingen förkla-ring till det uteblivna bröllopet varken i husförslängden eller i kyrkans lysnings- och vigselbok.

I september följande år föder Carolina en dotter. Trots att August Theodor uppges vara fader blir det inget bröllop. Flickan, som kommer att kallas Viktoria, antecknas därför som oäkta. Några månader senare flyttar lilla Alfrida in i Södregård. Hon är också dotter till Carolina, född drygt två år tidigare i Stockholm och uppväxt sina första år hos fosterföräldrar i huvudstaden. Även för henne finns noteringen oäkta i kyrko-boken.

Åren går. I Södregård bor Carolina med sina två utom-äktenskapligt födda döttrar och sin mor, och i Storegård bor August Theodor. På sommaren 1891 dör modern Bengta i lunginflammation. Tre år senare föder Carolina, som nu är 40 år gammal, ytterligare en dotter. Fadern anges vara ”obekant”.

Carolina kallar sin yngsta flicka för Agda. I november 1895 flyttar August Theodor tillbaka till Blekinge.

I husförhörslängden vid Carolinas döttrar har prästen skrivit ”modern har erkänt barnen såsom sina”. Det kan tyckas vara en märklig kommentar men den är mycket betydelsefull. Fram till år 1905 hade barn födda utanför äktenskapet inte någon arvsrätt, inte ens efter sin mor. Från 1866 kunde denna

regel kringgås om modern lät anteckna ”som sitt eget” i kyrk-boken. Alfrida, Viktoria och Agda ges alltså med denna note-ring rätt att ta del av moderns arv vid hennes död, men bara till viss del. Om Carolina i framtiden skulle få barn inom ett äktenskap, skulle dessa ”äkta” barn få större del av egendo-men. Detta är troligen anledningen till att hon också skriver över stora delar av egendomen på döttrarna.

I februari 1903 flyttar änkemannen Ernst Otto Johansson in på Södregård. Ernst är lantbrukare och kommer från Blädinge. Han och Carolina tar ut lysning och i början av juni samma år gifter de sig. I lysningsboken kan vi nu se att Carolina året innan fått ”skiljobrev” från Domkyrkan i Lund. Fram tills nu har hon alltså varit trolovad med August Theodor!

50


Nästa brandförsäkringshandling som finns bevarad är från år 1900. Som vi sett tidigare ägdes Södregård av de två omyn-diga systrarna Alfrida och Viktoria, vilka vid synen företräd-des av en förmyndare. Brandförsäkringshandlingarna är nu förtryckta och uppgifterna för den enskilda fastigheten kan

bara fyllas i. Hela synen har avsevärt förenklats och protokol-let innehåller inte längre samma detaljnivå på uppgifter om byggnaderna som tidigare.

En stor fördel är dock att det finns en kartskiss som visar hur de olika husen ligger i förhållande till varandra. På den

Brandsyn 1900

Plankarta som bifogas brandsynen år 1900. Till Södregård hör nr 1 Boningshus (byggt 1788), nr 2 Spannmålsbod, nr 3 Uthusbyggnad, nr 4 Boningshus (byggt 1827), nr 5 Boningshus, nr 6 Hemlighus, nr 7 Ladugård, nr 8 Ladugård hos Johan Andersson 1/8 mantal Storegård, nr 9-12 byggnader som tillhörde Påvelsgård, nr 13 Krogbyggnaden vid Gästgivargården. Den streckade linjen mitt i vägen väster om Södregård markerar gräns för municipalsamhället. (Brandförsäkringsverket, försäkringsnummer 33974)

51


Potatisupptagning på en av Storegårdens åkrar någon gång mellan 1915-20. Från vänster lillasyster Agda, storasyster Alfrida,

mellansystern Viktoria, drängen Rudolf, mamma Carolina och hennes man Ernst. I bakgrunden syns byggnader som låg på Påvelsgårdens

marker. Foto: privat ägo.

52


aktuella tomten finns tre olika boningshus, spannmålsbod, uthusbyggnad, hemlighus och ladugård. Övriga byggnader ingår inte i fastigheten utan har tagits med för att illustrera hur bebyggelsen ser ut runt omkring den aktuella fastigheten. Byggnad nr åtta är en ladugård som tillhör Alvesta Storegård. Husen 9-12 är trädgårdshus, villa och två vedbodar som står på en egen tomt. Nummer 13 är boningshuset på gästgiveriet i Backagården. Under rubriken ”OBS!” berättas att byggnaderna 1-12 ligger inom Alvesta municipalsamhälle. Från och med hus nummer 12 ligger bebyggelsen hus vid hus men är på en del ställen åtskilda av trädgårdar. Husen i samhället sägs i allmänhet vara av trä men de flesta har hårda tak. Med det menar man tegel eller plåt.

Tre av husen på den försäkrade fastigheten beskrivs lite mera ingående. Det är bostadshuset nr 1 som är identiskt med den mangårdsbyggnad som uppfördes 1788. Den har nu en ny taktäckning av spån. Beskrivningen andas dock ett påbörjat förfall. Av de fem rummen på övervåningen är bara tre inredda. Två av dem hyrs av en möbelsnickare som använder det ena som verkstad. Han har slutat använda rum-mets tegelkakelugn och istället installerat en järnkamin på

en plåt framför den gamla kakelugnen. Golv och loft sägs vara enkla, målningen värdelös och bara tre rum har tapeter av något värde. Man undrar om det är samma tre rum som i värderingsprotokollet från 1829 särskilt omtalades som tapet-serade.

Spannmålsboden, byggnad nummer två, är timrad och brädklädd. Även den har ett nylagt spåntak. Byggnad num-

mer tre kallas uthusbyggnaden och har ursprungligen haft spannmålsbod i väster och vedbod i öster. Huset är av trä och har torvtak. Byggnaden är förfallen och i synnerhet taket är dåligt. Norra sidan är tillbyggd med ett hemlighus av brädor med spåntak. Varför övriga byggnader inte beskrivs framgår inte men uppenbarligen har man inte ansett dem värda att försäkra.

53


Carolina, hennes man och de tre döttrarna bodde i det bostadshus som var byggt 1827 medan det gamla huset hyrdes ut. Husförhörslängden visar på en strid ström av människor som passerat genom gården. Den yngsta av systrarna, Agda, gifte sig 1923 med lantbrukaren Karl Richard Andersson

från Moheda. De båda andra systrarna, Alfrida och Viktoria, förblev ogifta.

Södregård ägde mycket jord. I takt med att järnvägssam-hället Alvesta växte, blev denna mark mer och mer attraktiv. Under 1930-talet började kommunen köpa upp mark för

Riksdagsmannagården under 1900-talet

På 1790-talet fick konstnären Pehr Hörberg bo i Södregårdens då nyuppförda mangårdsbyggnad. Som tack målade han ett bord, vilket idag ingår i matsalsmöblemanget som står uppställt på andra våningen i mangårdsbyggnaden från 1827. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

54


att bygga nya bostäder. Även själva gårdstomten var attrak-tiv. Den låg centralt i samhället och på 1930-talet tänkte sig kommunen att man här skulle bygga nytt kommunhus. Detta motsatte sig dock Carolina på det bestämdaste. Vi vet inte vad som drev henne. Kanske var det känslan av maktlös-het som kan drabba den som blir pressad av en överhet. Kan-ske insåg hon att de byggnader som familjen förvaltade var en viktig del av Alvestas historia, och att byggnaderna redan vid den här tiden representerade ett samhälle som höll på att för-svinna i allt snabbare takt. Alldeles säkert älskade hon gården och dess hus.

Carolina tog kontakt med den dåvarande ordföranden i Norra Allbo hembygdsförening, Emil Gustafsson. En över-enskommelse kom till stånd, som innebar att hembygdsför-eningen skulle få köpa Södregårds gårdstomt med hus. Köpet skulle inte genomföras förrän längre fram i tiden, men i och med detta avtal gjorde Carolina det omöjligt för kommunen att köpa tomten och riva husen.

Familjen fortsatte att driva jordbruk men det blev med tiden en allt mer krympande verksamhet. 1937 byggdes en ny ladugård, som idag är riven. I september 1939, två veckor

efter att Tyskland anfallit Polen och andra världskriget där-med brutit ut, dör Carolina och döttrarna blir ensamma kvar.

Jordbruket drevs av arrendatorer. En av arrendatorerna under 1930-talet var deras svåger. Hans hustru, den yngsta av de tre systrarna, hade avlidit1935 och familjens son bodde tidvis hos mormor och mostrar i Södregård. Under den här perioden fortsatte försäljningen av mark till bostadstomter.

I mitten på 1950-talet dog de båda systrarna och hembygds-föreningen fick ta över Riksdagsmannagården så som Caro-lina hade sett till att ordna det före sin död.

Gården hade sedan åtminstone år 1718 tillhört samma släkt. Den hade gått i arv i åtta generationer, av vilka tre hade varit riksdagsmän. Nu bytte den ägare.

Hembygdsföreningen valde att låta renovera den gamla mangårdsbyggnaden från 1788. Här inreddes ett café, som under 1950-talet drevs av Doris Soldahl. När caféverksamhe-ten avslutats gjordes huset om till bostad, vilket det har för-blivit till helt nyligen. Bostadshuset från 1827 förblev orört. Det är idag möblerat med tidstypiska möbler och inrednings-detaljer varav en hel del har tillhört de båda systrarnas familj.

De flesta av uthusen är borta men två byggnader som ursprungligen har varit bodar är idag renoverade. De bildar flygelbyggnader till mangårdsbyggnaden från 1700-talet. I den ena av dessa har hembygdsföreningen idag möteslokal, förråd för böcker samt arkiv. I den andra byggnaden har stu-dieförbundet Vuxenskolan sina lokaler. Längst norrut på tom-ten finns en loftbod. Den är ursprungligen från byn Slätthög och har flyttats hit av hembygdsföreningen. I början av 1970-

talet ansåg hembygdsföreningen att man inte längre orkade sköta fastigheten och gården övertogs av Alvesta kommun. Nu var det dock inte aktuellt att riva de gamla byggnaderna.

55


År 1975 byggnadsminnesförklarades Riksdagsmannagården i Alvesta. Det innebar att fem byggnader inom stadsäga 31 kvarteret Krigaren skyddades från rivning samt yttre ombygg-nad eller förändring. Bostadshuset från 1827, loftboden samt den magasinsflygel som idag disponeras av Norra Allbo Hem-bygdsförening har alla välbevarade interiörer, vilket gjorde att även dessa skyddades vid byggnadsminnesförklaringen.

Grönytorna runt byggnaderna får inte bebyggas eller förändras i någon större omfattning. Det åligger ägaren att sköta bygg-naderna och miljön så att den kan bevaras för framtiden. Idag förvaltar det kommunala bostadsbolaget AllboHus Fastighets AB Riksdagsmannagården. På senare år har man bland annat bytt torvtaken på mangårdsbyggnaden från 1788 och flygel-byggnaderna, samt renoverat murstockar och spisar i huset från 1827.

Riksdagsmannagården blir byggnadsminne

56


Riksdagsmannagården fungerar idag som museum och mötesplats för Norra Allbo Hembygdsförening. Den öppna platsen norr om bostadshusen används sommartid bland annat för möten och konserter. Som ett minne över de gårdar som en gång bildade grunden för det som idag är Alvesta

samhälle står Riksdagsmannagården kvar. Den kan uppfattas som lite märklig där den ligger, som en ö omgiven av modern stadsbebyggelse och trafikerade vägar, men den är en påmin-nelse om det som varit och utgör en viktig länk till Alvestas historia.

Matsalen på andra våningen i mangårdsbyggnaden från 1827. Flera av möblerna har tillhört familjen. Lägg märke till den öppna träluckan intill spisen. Då rummet användes utnyttjade man värmen från bottenvåningens köksspis för att värma rummet. Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum.

57


Otryckta

Lantmäteriet, Historiska kartor

Länsstyrelsen Kronoberg, handlingar rörande byggnadsminnet Riksdagsmannagården i Alvesta

Jordeböcker för Kronobergs län, Allbo härad, Aringsås sn, Landsarkivet i Vadstena

Aringsås/Alvesta (G) kyrkoarkiv, Landsarkivet i Vadstena

Asarum (K) kyrkoarkiv, Landsarkivet i Lund

Lekaryd (G) kyrkoarkiv, Landsarkivet i Vadstena

Kvenneberga (G) kyrkoarkiv, Landsarkivet i Vadstena

Ljungby (G) kyrkoarkiv, Landsarkivet i Vadstena

Åryd (K) kyrkoarkiv, Landsarkivet i Lund

Allbo häradsrätts arkiv, bouppteckningar, Landsarkivet i Vadstena

Bräkne Häradsrätts arkiv, bouppteckningar, Landsarkivet i Lund

SVAR, Brandförsäkringshandlingar för Alvesta Södregård

Rotemansarkivet, Stockholms Stadsarkiv

Käll- och litteraturförteckningTryckta

Fransson, Eric, Alvesta i ord och bild, Alvesta köping, 1963

Larsson, Lars J, Värendsbygd: 12 socknar blir Alvesta, Alvesta kulturnämnd 1991

Trampe, Jan-Åke af, ”Alvesta – ett stationssamhälle och ett av dess kvarter” i Värendsbygder 1980, Norra Allbo hembygdsförening, 1980

Reuterswärd, Elisabeth, Fader okänd, Sveriges Släktforskarförbund, 2011

Smålandsposten No 61, torsdagen den 23 maj 1889 ”En stor eldsvåda i Alvestad”

Smålandsposten No 62, lördagen den 25 maj 1889, notis rörande eldsvådan i Alvesta

Smålandsposten No 63, torsdagen den 28 maj 1889, notis rörande branden i Alvesta

58


59


Foto via Norra Allbo hembygdsförening.

Besöksadress: Kungsgatan 8, VäxjöPostadress: Länsstyrelsen, 351 86 VÄXJÖTfn: 010-223 70 00www.lansstyrelsen.se/kronoberg

riksdagsmannagården i alvesta8 riksdagsmannagården i alvesta alvesta kommun är en del av den...

Documents