samverkan i sociala insatsgrupper - microsoft...

Samverkan i sociala insatsgrupper

– vägledning för lokalt arbete i syfte att motverka en kriminell livsstil bland unga

ISBN 978-91-87169-93-9 Artikelnr 2012-12-4

Omslag Socialstyrelsen/Iwa WasbergFoto Johnér/Martin Runeborg, Personen på bilden har inte någon koppling till innehållet Tryck Edita Västra Aros, Västerås, december 2012

Du får gärna citera Socialstyrelsens texter om du uppger källan, exempelvis i utbildningsmaterial

till självkostnadspris, men du får inte använda texterna i kommersiella sammanhang. Socialstyrel-

sen har ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas, enligt lagen (1960:729) om upphovs-

rätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Även bilder, fotografier och illustratio-

ner är skyddade av upphovsrätten, och du måste ha upphovsmannens tillstånd för att använda dem.

3

Förord

På uppdrag av regeringen (Ju2011/1906/KRIM) har Socialstyrelsen ta-git fram denna vägledning om hur man kan skapa förutsättningar för ett gott samverkansarbete, och hur man kan genomföra det praktiska arbetet kring ungdomar i riskzon att utveckla en kriminell livsstil eller som behö-ver stöd att lämna ett kriminellt nätverk.

Tanken med de sociala insatsgrupperna är att det stöd som ges från olika aktörer samordnas på ett tydligt sätt. Aktörer som kan bli aktuella i det praktiska arbetet med en ungdom är framför allt socialtjänst, polis, skola och vårdnadshavare. Därutöver kan arbetsförmedlingen, barn- och ungdomspsykiatrin och olika frivilligorganisationer bli betydelsefulla i det praktiska arbetet med ungdomen.

Syftet med vägledningen är att berörda myndigheter ska få stöd i sam-verkansfrågorna, utifrån bästa tillgängliga kunskap på området. Vägled-ningen beskriver bland annat hur man kan upptäcka ungdomar i behov av stöd från en social insatsgrupp, hur man kan skapa förutsättningar för en god samverkan, hur olika aktörer kan bidra i arbetet med ungdomarna, hur bestämmelser kring sekretessen ser ut och hur man lokalt kan följa upp hur samverkan har fungerat och vilka resultaten varit för enskilda ungdomar.

Mottagare av vägledningen är i första hand verksamma inom social-tjänst, polis och skola. Informationen i vägledningen bygger kunskap uti-från lagar och förordningar, forskning om samverkan och metoder i det brottsförebyggande arbetet och de erfarenheter som idag finns i de tolv försöksverksamheterna i landet.

Projektledare för arbetet med vägledningen har varit Rose-Marie Ny-lander. Julia Grosse har genomfört en sammanställning av kunskapen kring samverkansmodeller i det brottsförebyggande arbetet. Cecilia Mo-linder Berglund har genomfört en rättsutredning och en juridisk gransk-ning av vägledningen.

4

Förord

En arbetsgrupp och en styrgrupp med representanter från Rikspolissty-relsen, Polismyndigheten i Stockholm, Skolverket, Skolinspektionen och Sveriges Kommuner och Landsting har följt arbetet med vägledningen och lämnat värdefulla synpunkter. En referensgrupp med representanter från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden, Kriminalvår-den, Statens institutionsstyrelse och Ungdomsstyrelsen har konsulterats i viktiga frågor. Representanter från socialtjänsten och polisen i försöks-verksamheterna har bjudits in till gemensamma diskussioner på Soci-alstyrelsen. Samtliga försöksverksamheter har fått ta del av och lämnat synpunkter på utkast av vägledningen.

Lars-Erik HolmGeneraldirektör

5

Innehåll

Förord .......................................................................................................... 3

Samverkan i sociala insatsgrupper ....................................................... 7Regeringsuppdrag .........................................................................................................7Samverkan i sociala insatsgrupper .............................................................................8Vägledningens syfte, mottagare och innehåll ..........................................................8

Centrala begrepp och läsanvisningar ................................................ 10Centrala begrepp ....................................................................................................... 10Läsanvisning ................................................................................................................. 11

Olika aktörers ansvar, roll och bidrag ............................................. 13Socialnämnden ............................................................................................................ 13Polisen .......................................................................................................................... 14Skolan ........................................................................................................................... 15Kommunens kultur- och fritidsverksamhet .......................................................... 17Psykiatriska öppenvården ......................................................................................... 18Statens institutionsstyrelse ...................................................................................... 18Kriminalvården .......................................................................................................... 20Arbetsförmedlingen ................................................................................................... 21Försäkringskassan ...................................................................................................... 22Kronofogden .............................................................................................................. 23Ideella verksamheter ................................................................................................ 23

Förutsättningar för att skapa en god samverkan ........................... 30Kunskap om samverkan ............................................................................................ 30Forskning om samverkansmodeller i det brottsförebyggande arbetet ..................................................................................... 33

Att påbörja en samverkan i sociala insatsgrupper ......................... 36Kartläggning av de lokala problemen ..................................................................... 36Att skapa en tydlig organisation för arbetet ........................................................ 36Samordning av samverkan och insatserna ............................................................ 39Gemensamma utgångspunkter för arbetet .......................................................... 41

6

Innehåll

Att upptäcka ungdomar i riskzon .................................................... 44Målgruppen för de sociala insatsgrupperna .......................................................... 44Att informera om de sociala insatsgrupperna ..................................................... 45Att upptäcka ungdomar i riskzon ......................................................................... 46Anmälan till socialnämnden ..................................................................................... 47Samtycke till informationsutbyte ........................................................................... 49

Socialtjänsten utreder och bedömer behov av insatser ............... 50Socialtjänstens förhandsbedömning ....................................................................... 50Socialtjänstens utredning .......................................................................................... 51Strukturerad risk- och behovsbedömning .......................................................... 53Att inhämta uppgifter i samband med utredning ................................................ 55Dokumentation .......................................................................................................... 56

Insatser för att förhindra återfall i brott .......................................... 59Forskning om metoder för att förhindra återfall i brott bland unga ....................................................................................................... 59

Systematiskt förbättrings- och kvalitetsarbete ............................... 63Uppföljning av de sociala insatsgrupperna ............................................................ 64Upptäcka förändring över tid .................................................................................. 66

Referenser .............................................................................................. 69

Bilaga 1 Sekretess ................................................................................ 73Allmänt om sekretess ............................................................................................... 73Sekretess på socialtjänstens och polisens områden........................................... 73Exempel på sekretessbrytande bestämmelser och undantag från sekretess 74Samtycke till informationsutbyte ............................................................................ 77

7


Det är vanligt att unga begår kriminella handlingar, särskilt tillsammans med andra jämnåriga. Ofta rör det sig om några enstaka tillfällen och relativt lindriga förseelser som snatteri, men en del fortsätter att begå fler och allvarligare brott och riskerar på sikt att utveckla en kriminell livsstil [1, 2].

Grupper som systematiskt begår brott finns i dag på de flesta orter i Sverige och består av mycket brottsbenägna ungdomar. Ungdomar som tillhör någon gruppering eller nätverk begår som regel fler och grövre brott än de ungdomar som inte tillhör någon gruppering. Att vara medlem i en sådan gruppering eller gäng kan vara ett tecken på att en ung person är på väg in i en kriminell livsstil [3, 4].

Att lämna en kriminell livsstil kan vara förknippat med att lämna en kriminell gruppering eller ett kriminellt gäng och betecknas då som ett avhopp.

Ungdomsgängen utgör inte sällan en rekryteringsbas till en mer or-ganiserad brottslighet och dessa ungdomar löper därmed stor risk att bli nästa generations tungt kriminella [4].

Regeringsuppdrag Utredningen mot kriminella grupperingar fann i sitt betänkande Krimi-nella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp (SOU 2010:15) att tidiga, tydliga och koordinerade insatser ökar chanserna att skapa bättre framtidsutsikter för dessa ungdomar. Ett förslag i utredning-en är att samverkansgrupper – sociala insatsgrupper – bestående av i för-sta hand socialtjänst, polis och skola ska bildas på lokal nivå.

På uppdrag av regeringen har Rikspolisstyrelsen (RPS) under våren 2011 initierat försöksverksamheter för sociala insatsgrupper i tolv stads-delar eller kommuner i landet1. Ersta Sköndal högskola har genomfört en utvärdering av verksamheterna. Inom ramen för regeringsuppdraget har Socialstyrelsen tagit fram en vägledning för hur man kan skapa förut-sättningar för ett gott samverkansarbete och hur man kan genomföra det

1. Gottsunda (Uppsala), Hyllie (Malmö), Västra Hisingen (Göteborg), Lund, Spånga-Tensta (Stock-holm), Södertälje, Botkyrka, Karlskrona, Borlänge, Linköping, Örebro och Boden. Mer informa-tion om försöksverksamheterna och kontaktuppgifter finns på www.polisen.se.

8


praktiska arbetet kring ungdomar i riskzon att utveckla en kriminell livs-stil eller som behöver stöd att lämna ett kriminellt nätverk.

Samverkan i sociala insatsgrupperDe sociala insatsgrupperna riktar sig till unga som:

• riskerar att rekryteras till kriminella nätverk eller utveckla en kriminell livsstil• behöver stöd för att lämna ett kriminellt nätverk eller en kriminell livsstil.

Sociala insatsgrupper kan beskrivas som en lokal samarbetsform där in-satser för att förhindra att unga utvecklar en kriminell livsstil samordnas på individnivå, utifrån en åtgärdsplan som upprättas för varje ungdom.

Aktuella aktörer i arbetet är framför allt socialtjänst, polis och skola. Andra aktörer som exempelvis Arbetsförmedlingen, barn- och ungdoms-psykiatrin och olika frivilligorganisationer kan bli mycket betydelsefulla i det praktiska arbetet med ungdomen.

Enligt regeringsbeslutet vilar huvudansvaret för arbetet med de sociala insatsgrupperna på socialtjänsten i den kommun där den unge bor.

Vägledningens syfte, mottagare och innehållMottagare för vägledningen är verksamma inom socialtjänst, polis och skola eller andra verksamheter som ingår i ett sådant här samverkansar-bete.

Syftet med vägledningen är att berörda myndigheter ska få stöd i sam-verkansfrågorna, utifrån bästa tillgängliga kunskap på området. Vägled-ningen beskriver bland annat hur man kan upptäcka ungdomar i behov av stöd från en social insatsgrupp, hur man kan skapa förutsättningar för en god samverkan, hur olika aktörer kan bidra i arbetet med ungdomarna, hur bestämmelser kring sekretessen ser ut och hur man lokalt kan följa upp hur samverkan har fungerat och vilka resultaten varit för enskilda ungdomar.

Vägledningen har fokus på det förebyggande arbetet med de unga, det vill säga att motverka rekrytering till kriminella nätverk eller att utveckla en kriminell livsstil. Informationen i vägledningen om arbetet med att ge

9


stöd till någon som vill hoppa av ett kriminellt nätverk är begränsad, då det finns mycket lite etablerad kunskap om hur ett sådant arbete bäst kan genomföras.

Bästa tillgängliga kunskapInformationen i vägledningen bygger på lagar och förordningar, befintlig forskning om samverkan och brottsförebyggande arbete och på de erfa-renheter som idag finns från försöksverksamheterna i landet.

En betydelsefull utgångspunkt i arbetet med vägledningen har varit den kartläggning av forskningen kring samverkansmodeller i det brotts-förebyggande arbetet, som Socialstyrelsen har genomfört: Kartläggning av forskning kring samverkansinterventioner med syfte att motverka en kriminell livsstil bland unga [5].

10

Centrala begrepp och läsanvisningar

Centrala begreppVissa begrepp kommer att beskrivas fortlöpande i text där de förekom-mer. Andra är mer centrala och återkommer på många ställen genom väg-ledningen och behöver förtydligas redan i ett inledande skede. I vägled-ningen gäller följande definitioner av:

Samverkan, samordning och samsynBegreppen samverkan, samordning och samsyn används flitigt i litteratur som rör samverkan men kan också förklaras på många olika sätt. Det finns därför en anledning till att redan tidigt definiera vad Socialstyrelsen menar när de används i den här vägledningen.

Samverkan handlar om att olika aktörer tillför sina specifika resurser, kompetenser och kunskaper till en uppgift som man gemensamt har att genomföra [6]. De aktörer som ingår i arbetet ger stödinsatser utifrån sina uppdrag och sitt ansvar men man arbetar samtidigt gemensamt med att koordinera insatserna för att kunna åstadkomma ett mer samlat stöd till ungdomen, det vill säga samordning av insatserna. Samordning kan bland annat handla om att insatser kommer i rätt följd.

Samsyn handlar om att ha en gemensam bild av utgångspunkterna för samverkansarbetet med målgruppen och hur de olika delarna i arbetet ska genomföras.

Kriminell livsstilBegreppet kriminell livsstil används ofta i litteratur som handlar om brottsförebyggande arbete, men är sällan tydligt definierat. Den defini-tion som används i denna vägledning är att det handlar om att en person ägnar sig åt kriminella handlingar i sådan utsträckning och i en sådan omfattning att det går att betrakta som en del av personens sätt att leva och försörja sig.

11


LäsanvisningNågra avsnitt i vägledningen riktar sig mer allmänt till de olika aktörer som kan bli aktuella i ett lokalt arbete med sociala insatsgrupper. Efter-som socialtjänsten enligt regeringsuppdraget har huvudansvaret för arbe-tet i de sociala insatsgrupperna, berör vissa delar i vägledningen särskilt socialtjänstens utredningsarbete och de insatser som socialtjänsten kan erbjuda en ungdom. Dessa avsnitt riktar sig i första hand till socialtjänsten men kan även ge andra samverkansparter inblick i vad som gäller och är utgångspunkterna i socialtjänstens arbete.

Olika aktörers ansvar, roll och bidrag, s. 13–29Avsnittet ger en överblick om det ansvar och den roll olika aktörer har i arbetet med unga i riskzon. I avsnittet sammanfattas också hur de olika aktörerna kan bidra i det praktiska arbetet med en ungdom.

Förutsättningar för att skapa en god samverkan, s. 30 – 35I avsnittet beskrivs hur man kan skapa förutsättningar för att åstadkomma en fungerande samverkan som är stabil över tid. Avsnittet beskriver också hur kunskapsunderlaget ser ut när det gäller samverkansmodeller i det brottsförebyggande arbetet.

Att påbörja en samverkan i sociala insatsgrupper, s. 36–43Avsnittet riktar sig till de verksamheter som överväger eller har beslu-tat att påbörja ett arbete med samverkan enligt modellen för de sociala insatsgrupperna. I avsnittet beskrivs bland annat hur man kan skapa en tydlig organisation och tydlig struktur för de olika delarna i samverkans-arbetet med målgruppen.

Att upptäcka ungdomar i riskzon, s. 44–49I avsnittet beskrivs den tänkta målgruppen för de sociala insatsgrupper-nas arbete och vilka risk- och skyddsfaktorer som är betydelsefulla att uppmärksamma för att upptäcka ungdomar i riskzon och de som är i be-hov av ett mer riktat stöd från flera aktörer.

Socialtjänsten utreder och bedömer behov av insatser, s. 50–58Avsnittet handlar om socialtjänstens handläggning och dokumentation i samband med en utredning. Informationen i detta avsnitt riktar sig i första hand till de socialtjänster som utreder och tar beslut om insatser till de ungdomar som är i behov av stöd från en social insatsgrupp.

12


Insatser för att förhindra återfall i brott, s. 59–62I avsnittet beskrivs hur forskningen ser ut när det gäller effekter av spe-cifika insatser för att förhindra återfall i brott bland unga. Informationen ska kunna utgöra ett stöd till i första hand socialtjänsten, i beslutet om vilka insatser som kan vara lämpliga att erbjuda de ungdomar som är behov av stöd från en social insatsgrupp.

Systematiskt förbättrings- och kvalitetsarbete, s. 63–68 Avsnittet beskriver hur man kan följa upp arbetet med de sociala insats-grupperna. Det handlar om att följa upp hur samverkan har fungerat men också vilka resultaten varit för enskilda ungdomar som fått stöd från en social insatsgrupp.

13

Olika aktörers ansvar, roll och bidrag

Målgruppen för de sociala insatsgrupperna har vanligtvis problem inom flera livsområden och behöver ett samlat stöd från olika aktörer. Detta avsnitt ger en överblick över olika aktörers ansvar och roll i arbetet med unga i riskzon att utveckla en kriminell livsstil. I en tabell på sidan 25 sammanfattas de olika aktörernas tänkbara bidrag i det praktiska arbetet med ungdomar i de sociala insatsgrupperna.

SocialnämndenVarje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yt-tersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvud-män. (2 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453), SoL)

Av 5 kap. 1 § SoL framgår att socialnämnden bland annat ska verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveck-ling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom. Socialnämnden ska särskilt uppmärksamma och följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling och i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riske-rar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Det övergripande ansvaret inbegriper även ungdomar dömda till sluten ungdomsvård och som är intagna på något av Statens in-stitutionsstyrelses, SiS, institutioner. Mer om socialtjänstens arbete med barn och unga som begår brott i Barn och unga som begår brott. Handbok för socialtjänsten [7].

Socialnämnden ska sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård. Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. (6 kap. 1 § SoL)

14


Socialtjänstlagen bygger på frivillighet. Bestämmelser om vård utan sam-tycke finns bland annat i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samför-stånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestäm-melserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av res-pekt för den unges människovärde och integritet. Den som är under 18 år ska dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om ho-nom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke. (1 § LVU)

Vården kan beslutas på grund av antingen en ungdoms eget beteende som exempelvis brottslig verksamhet, eller förhållanden i hemmet. En-ligt 2 § LVU ska vård beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Enligt 3 § LVU ska vård också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller nå-got annat socialt nedbrytande beteende. Enligt samma paragraf ska vård också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut bedömts vara i uppenbart be-hov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket.

PolisenAv 1 § polislagen (1984:387) framgår att polisens arbete ska syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Polisens uppgifter beskrivs övergri-pande i 2 § polislagen. Enligt denna ska polisen förebygga brott och an-dra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat, bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen och fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

15


Polisens skyldighet att samarbeta med andra myndigheter och organi-sationer regleras i 3 § polislagen. Enligt denna ska polisen samarbeta med åklagarmyndigheterna och andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Det anges också att andra myndigheter ska ge polisen stöd i dess arbete.

De särskilda regler med avseende på ungdomar som utsätts för brott eller unga lagöverträdare som finns i bland annat rättegångsbal-ken (1942:740), förundersökningskungörelsen (1947:948) samt lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare medför krav på att polisen i olika avseenden prioriterar arbetet med ungdomar.

SkolanSkolan har inget formellt brottsförebyggande uppdrag men kan genom sitt utbildningsuppdrag indirekt bidra i det brottsförebyggande arbetet. Skolan möter alla barn och unga under en lång och sammanhållen tid och kan därmed sägas ha unika möjligheter att upptäcka om något inte står rätt till. Skolan kan uppmärksamma tydliga signaler som skolk, för-ändrade skolresultat, delaktighet i våld och mobbing och andra sociala problem.

Av 5 kap. skollagen (2010:800) framgår att skolan har ett ansvar att främja trygghet och studiero och att skapa goda lärandemiljöer.

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna för-utsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildning-ens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveck-ling. (3 kap. 3 § skollagen)

Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska in-hämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska sam-hället vilar på. (1 kap. 4 § skollagen)

Om det inom ramen för undervisningen eller genom resultatet på ett nationellt prov, genom uppgifter från lärare, övrig skolpersonal, en elev eller en elevs vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att det kan

16


befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska detta anmälas till rektorn. Rektorn ska se till att elevens be-hov av särskilt stöd skyndsamt utreds. (3 kap. 8 § skollagen)

Ett åtgärdsprogram ska utarbetas för en elev som ska ges särskilt stöd. Av programmet ska det framgå vilka behoven är, hur de ska tillgodoses och hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas. Åtgärdsprogrammet beslutas av rektorn. (3 kap. 9 § skollagen)

I gymnasieskolan gäller särskilda regler för en elev som riskerar att inte få godkända betyg. Handlar det om en enskild kurs har han eller hon rätt att gå om kursen och om det handlar om flera kurser kan skolan behöva utreda behovet av särskilt stöd. En annan åtgärd är att eleven ges möjlighet att reducera sitt yrkes- eller studieförberedande program. För de elever som inte blivit antagna till ett nationellt program finns fem olika introduktionsprogram som ska syfta till förberedelse till annan gymnasial utbildning eller arbetsmarknaden.

I den nya skollagen som införts har kraven för elevhälsan skärpts yt-terligare. En skola ska nu erbjuda en samlad elevhälsa med tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och personal med specialpe-dagogisk kompetens. Att olika kompetenser samarbetar är avgörande för att effektivt kunna hjälpa elever som har behov av stöd. Grunden för ar-betet är att tydliggöra att hälsa och lärande hänger ihop och att elever som mår bra anses ha bättre förutsättningar att lyckas i skolan. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande och elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas (se 2 kap. 25 § skollagen).

Av 7 kap. 21 § skollagen följer att hemkommunen ansvarar för att följa upp skolplikten. Innebörden är först och främst att kommunen ska be-vaka att skolpliktiga elever verkligen fullgör sin skolgång. Rektorn bör skapa rutiner för kontinuerlig frånvarorapportering som gör det möjligt att snarast uppmärksamma och ha en samlad bild av elevernas frånvaro. Rektorn bör också se till att det bedrivs arbete på skolan som främjar närvaro och att elever görs delaktiga i arbetet. Hemkommunen respek-tive huvudmannen bör ha rutiner för att tillse att skolplikten fullgörs (Se Skolverkets allmänna råd (SKOLFS 2012:34) om att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan). När det gäller gymnasieskolan respektive gymnasiesärskolan framgår av 15 kap. 16 § respektive 18 kap. 16 § skollagen att en elev ska delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.

En hemkommun ska löpande hålla sig informerad om hur de ungdo-mar i kommunen som fullgjort sin skolplikt men som inte fyllt 20 år, är

17


sysselsatta, i syfte att kunna erbjuda dem lämpliga individuella åtgärder (29 kap. 9 § skollagen). Det kallas det kommunala informationsansvaret eller uppföljningsansvaret. Arbetet med informationsansvaret ser olika ut i kommunerna. I Skolverkets senaste uppföljningsrapport [8] framgår att det ofta varit rektor för dåvarande individuella programmet, eller andra gymnasieprogram som ledde arbetet. I sex av tio kommuner var det stu-die- och yrkesvägledaren som skötte det praktiska arbetet.

Kommunens kultur- och fritidsverksamhetInom en kommun finns ofta en kultur- och fritidsförvaltning som arbetar för att kommunens invånare ska få möjlighetet till en meningsfull fritid. Kommunernas verksamhet som riktar sig till unga har ofta ett brett utbud av aktiviteter inom både kultur och idrott. Verksamheternas mål är ofta att på olika sätt främja de ungas sociala etablering och integration i samhället och vuxenvärlden. Många av de kultur- och fritidsaktiviteter som finns för ungdomar riktas till ungdomar generellt till exempel fritidsgårdar och aktivitetshus och i de flesta kommuner finns gruppverksamheter för unga med fokus på olika frågor som berör ungdomar och unga vuxna. I vissa kommuner finns särskilda program eller aktiviteter som riktar sig till sär-skilt utsatta grupper av unga [9].

Att erbjuda ungdomar lättillgängliga och meningsfulla fritidsaktivite-ter som främjar umgänget med socialt fungerande jämnåriga och vuxna är angeläget [10]. Tillgången till meningsfull sysselsättning på fritiden utgör en del av ungdomars välfärd och kan i förlängningen fungera som en skyddsfaktor som bidrar till att ungdomar hindras från att begå brott. Olika typer av fritidsaktiviteter kan tänkas främja såväl den fysiska som den psykiska hälsan, bidra till en positiv självbild och gynna en god social utveckling [9]. Genom fritidsaktiviteter kan man nå ut till ungdomar som inte nås på annat sätt till exempel genom skola eller arbete.

Både kommuner och föreningar driver på vissa håll olika typer av pro-gram för att öka vuxennärvaron i offentliga miljöer, ibland kallade för trygghetsvandringar. Genom att finnas på gator och torg ska det vara svå-rare för unga att missbruka alkohol och droger samt att begå brott som skadegörelse, rån och misshandel.

18


Psykiatriska öppenvårdenDe barn- och ungdomspsykiatriska mottagningarna (BUP) ansvarar van-ligtvis för barn- och unga upp till 18 år och deras familjer. Det kan före-komma särskilda samarbetsformer mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin som kan rikta sig mer till unga vuxna (till exempel 16–25 år). Det finns allmänpsykiatriska mottagningar och det kan fin-nas specialiserade mottagningar som riktar sig till särskilda målgrupper eller har specialiserat sig på olika behandlingsmetoder. Ett komplement till BUP-mottagningarna kan vara särskilda enheter som förstärker öp-penvårdsinsatserna när de under en period behöver vara mer intensiva.

BUP erbjuder stödsamtal och rådgivning till barn, unga och föräldrar, olika former av terapier bland annat familjeterapier, KBT-behandlingar och psykodynamiska terapier.

Många mottagningar tillhandahåller stödgrupper till exempelvis barn med missbrukande föräldrar eller föräldrar med psykiska funktionshin-der. BUP erbjuder även farmakologisk behandling när det är nödvändigt.

Vid misstanke om psykisk ohälsa eller neuropsykiatrisk problematik genomförs vanligvis i första hand en basutredning om behov av stöd utan BUP:s inblandning exempelvis inom barnhälsovården eller skolans elev-hälsa. Ibland kan stöd i till exempelvis skolsituationen vara tillräckligt. Om utredningen eller stödet behöver kompletteras kan man remittera till barn- och ungdomspsykiatrin. Det kan handla om att det behövs en mer omfattande neuropsykiatrisk utredning eller att ungdomen behöver olika former av mer riktade stöd- eller behandlingsinsatser.

Vuxenpsykiatrin ansvarar vanligtvis för stöd och behandling för psy-kisk ohälsa när den unge fyllt 18 år. Vanligtvis sker kontakten via pri-märvården som gör en första bedömning om problemen är mer allvarliga och akuta som tyder på behov av mer specialiserad behandling remitteras till psykiatrin. Det är inte alltid som neuropsykiatriska funktionshinder upptäcks under barn- och ungdomsåren utan det kan bli aktuellt att ge-nomföra en utredning av sådan problematik i vuxen ålder.

Statens institutionsstyrelsePå Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem vårdas ungdo-mar med psykosocial problematik med tvång enligt LVU och ungdomar dömda till sluten ungdomsvård. Ungdomar kan också vårdas frivilligt vid ungdomshemmen med stöd av socialtjänstlagen.

SiS uppdrag är att ge placerade ungdomar vård och behandling för att skapa bättre förutsättningar för ett socialt fungerande liv utan missbruk

19


och kriminalitet. De ungdomar som placerats ska under vistelsetiden får individuellt anpassad vård, behandling och skolgång.

Vid början av vårdtiden ska varje ungdom genomgå en utredning som ska ligga till grund för hur planeringen av vården ska se ut. En individu-ellt anpassad behandlingsplan (kallas verkställighetsplan för sluten ung-domsvård) ska tas fram av SiS efter samråd med socialtjänsten i ungdo-mens hemkommun.

I 5 § förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdoms-vård följer att för den som undergår sluten ungdomsvård ska en verk-ställighetsplan upprättas efter samråd med socialnämnden i den dömdes hemkommun. I verkställighetsplanen anges de insatser som den unge planeras delta i under verkställigheten. Innehållet i planen ska vara kort-fattat, konkret och förståeligt och det ska finnas en koppling mellan den unges problem, behandlingsmål och de insatser som planeras [11].

Det är angeläget att steget mellan ungdomshemmet och samhället ut-anför inte är allt för stort. Utslussningen ska ske successivt och vara mer omfattande vid slutet av verkställigheten. Verkställigheten ska inledas på en låsbar enhet. Så snart förhållandena medger det ska den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former. (14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård)

Målsättningen med verkställigheten av sluten ungdomsvård är att tiden på och utanför institutionen ska användas för att motivera den unge till att bryta med sin kriminella livsstil. Verkställigheten måste därför vara väl planerad och anpassad till den dömdes individuella behov av stöd och hjälp för att klara av att leva ett laglydigt liv utanför institutionen. Ett väl fungerande samarbete mellan Statens institutionsstyrelse och so-cialtjänsten under hela verkställighetstiden utgör en förutsättning för att åtgärder som inleds under verkställigheten också följs av insatser efter frigivningen. Socialtjänstens delaktighet i verkställighet, från upprättan-det av behandlingsplaner till planeringen inför utslussning, är av central betydelse för den dömdes möjligheter till ett liv utan kriminalitet efter frigivning. (Regeringens proposition 2010/11:107 Förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård s. 12)

20


Kriminalvården Kriminalvården är en statlig myndighet som omfattar frivård, häkte och anstalt. Enligt 2 § förordningen (2007:1172) med instruktion för Krimi-nalvården ska Kriminalvården verka för att påföljder verkställs på ett sä-kert, humant och effektivt sätt, att lagföring kan ske på ett effektivt sätt, och att återfall i brott förebyggs. Myndigheten ska särskilt vidta åtgärder som syftar till att brottslighet under verkställigheten förhindras, frigiv-ningen förbereds, narkotikamissbruket bekämpas och innehållet i verk-ställigheten anpassas efter varje individs behov.

Ett av de viktigaste målen för Kriminalvården är att minska antalet återfall i brott. Det försöker man uppnå med ett aktivt påverkansarbete genom bland annat behandling, arbete och utbildning. Det handlar om att ge de dömda nya färdigheter, kunskaper och ändra tankemönster för att skapa bättre förutsättningar att de ska klara ett liv utan kriminalitet och droger.

Av 1 kap. 5 § fängelselagen (2010:610) framgår att en individuellt ut-formad verkställighetsplan ska upprättas för varje intagen. Verkställighe-ten ska utformas så att den intagnes anpassning till samhället underlättas och att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd ef-tersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter.

På anstalten ges möjlighet till vuxenutbildning på grundläggande och gymnasial nivå, arbetsmarknadsutbildning och yrkesutbildning. På vissa ställen finns möjlighet att läsa på högskolenivå. Samtliga anstalter har kontaktpersoner från Arbetsförmedlingen och ungdomar är en prioriterad grupp i detta arbete.

Under den sista tiden i anstalt ska förberedelser för den intagnes frigiv-ning vara särskilt inriktade på åtgärder för att underlätta övergången till ett liv i frihet (11 kap. fängelselagen). Man överväger särskilt förutsätt-ningar för att bevilja den intagne en utslussningsåtgärd i övergången från anstalt (frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång).

Endast en mindre del av Kriminalvårdens klienter är ungdomar. Cirka 3–4 procent av intagna i anstalt är under 21 år och cirka 13 procent av på-började övervakningsklienter i frivård, främst skyddstillsyn, tillhör denna grupp. Genom en särskild ungdomssatsning ska unga dömda uppmärk-sammas. Inom Kriminalvården finns fem särskilda ungdomsavdelningar med verksamhet som enbart riktar till unga under 21 år. Dessutom finns

21


det tre ungdomsavdelningar vid häktena i Sollentuna, Göteborg och Mal-mö som särskilt arbetar med ungdomar. Ungdomar finns också placerade på andra anstalter än de med ungdomsavdelningar. En utveckling i arbetet med unga vuxna är att varje anstalt nu ska ha speciellt utpekade ungdoms-handläggare. Kontaktpersonerna för ungdomar som ska ha mer kunskap om hur unga ska omhändertas och bättre kunna stödja ungdomarna.

Frivården har särskilt utpekade ungdomshandläggare som arbetar med de ungas problematik och som har nära samarbete med andra myndighe-ter på orten. Handläggarna har särskilt kompetens kring ungdomar och ungdomars problematik.

En betydelsefull del i verkställigheten för unga är möjligheten till stu-dier. Lärcentrum arbetar för att nå ungdomar som kommer till anstalten genom att tidigt erbjuda studier. Det kan också erbjudas arbetsmarknads-utbildning och yrkesinriktad utbildning.

Kriminalvården arbetar med särskilda program riktade mot missbruk och kriminalitet där vissa särskilt rekommenderas för unga till exempel Brottsbrytet, OTO (One to One), ETS (Enhanced Thinking Skills) och PULS (Program för unga lagöverträdare i svensk kriminalvård).

Inom Kriminalvården har man utvecklat ett behandlingsprogram, En-tré, som syftar till att stödja intagna, även unga vuxna, som vill hoppa av från kriminella grupperingar. Entré har hittills erbjudits klienter inom frivården.

ArbetsförmedlingenArbetsförmedlingen är Sveriges största förmedlare av arbeten. Den mest angelägna uppgiften för Arbetsförmedlingen är att sammanföra de som behöver anställda med de som söker jobb. Arbetsförmedlingen erbjuder de arbetssökande arbetspolitiska program, varav de största programmen är jobb- och utvecklingsgarantin samt jobbgarantin för unga. Syftet med jobb- och utvecklingsgarantin är att erbjuda insatser till personer som stått utanför arbetsmarknaden en längre tid. Det sker genom individuellt anpassade insatser så att personerna så snart som möjligt ska få arbete eller bli egenförsörjande.

Syftet med jobbgarantin för ungdomar är att erbjuda aktiviteter till de som är under 25 år för att så snabbt som möjligt gå vidare till anställning eller studier. Insatserna kan vara studie- och yrkesvägledning, stöd i jobb-sökandet av en coach, utbildning och stöd till start av näringsverksamhet och arbetspraktik samt arbetslivsinriktad rehabilitering.

Personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga

22


kan få anställningar med lönebidrag, utvecklingsanställningar och trygg-hetsanställningar. Arbetssökande som stått utanför arbetsmarknaden en tid kan få nystartsjobb. Arbetsgivaren får ersättning för en del av löne-kostnaden.

Insatser som kan vara särskilt intressanta i arbetet med ungdomarna som är relevanta för sociala insatsgrupper är a) jobbgaranti för unga (16–24 år), skräddarsydda praktikplatser, särskilt introduktions- och upp-följningsstöd för ungdomar med funktionshinder (SIUS-konsulenter), anställningsstöd i olika former och arbetsmarknadsutbildning. Det finns också möjlighet att ge stöd till arbetsgivare och utbildningsanordnare för att ta emot personer som behöver extra hjälp på arbetsplatsen. Man kan även göra olika anpassningar av arbetsplatsen för personer med olika funktionshinder. Arbetsförmedlingen har även egna specialister såsom psykologer, socialkonsulenter, arbetsterapeuter och sjukgymnaster, döv-konsulenter, dövlag, audionomer och specialpedagoger med inriktning på hörsel samt synpedagoger.

I syfte att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden drev Ar-betsförmedlingen (november 2009–maj 2012) tillsammans med olika ak-törer projektet Unga In på Fryshuset i Stockholm. Projektet riktade sig till unga i åldern 16–24 år som inte studerade, arbetade eller hade någon annan känd sysselsättning och som inte heller hade någon kontakt med Arbetsförmedlingen eller hemkommunen. I juni 2012 startade dessutom ett nationellt projekt på fem orter (Stockholm, Göteborg, Malmö, Skel-lefteå och Gävle). Det nationella projektet har fortsatt fokus på att fånga in ungdomar som befinner sig utanför systemet och bidra till att de får en meningsfull sysselsättning. I projektet kartläggs ungdomarnas livssitua-tion för att de snabbt ska kunna få rätt hjälp för att närma sig arbete eller studier och det fins bland annat tillgång till arbetsförmedlare, studie- och yrkesvägledare, socionomer, SIUS-konsulenter (SIUS – Särskilt intro-duktions- och uppföljningsstöd) och arbetspsykologer. Målet med pro-jektet är att de arbetsmetoder som arbetats fram under projektets gång ska implementeras i ordinarie verksamhet på Arbetsförmedlingen.

FörsäkringskassanFörsäkringskassan tillhandahåller olika bidrag och förmåner ur social-försäkringen för enskilda individer. En av Försäkringskassans viktigaste uppgifter är att hjälpa den som är sjukskriven att komma tillbaka till ar-betslivet. För personer som står långt ifrån arbetslivet samverkar För-säkringskassan med andra myndigheter (arbetsförmedlingen och sjukvår-den) samt erbjuder en personlig handläggare.

23


Stöd från Försäkringskassan är framför allt aktuellt när den unge sak-nar försörjning. Arbetslösa ungdomar kan få tillfälligt aktivitetsstöd via Försäkringskassan när de deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program som de blivit anvisade till av Arbetsförmedlingen medan de söker ett mer varaktigt arbete. Fokus ligger dock på att det är ett tillfälligt stöd som kräver att den unge aktivt söker efter ett ordinarie arbete.

Vidare kan man få bostadsbidrag om man har ett eget hushåll och be-finner sig under en viss inkomstgräns. Om man har en inkomst kan man även få sjukpenning vid exempelvis behandling för missbruksproblem och annan ersättning utifrån den plan man skapat tillsammans med sin handläggare på Försäkringskassan.

Kronofogden Kronofogdens uppdrag är att skapa balans mellan den som ska ha betalt och den som ska betala. Den som har en skuld att betala kan Kronofogden erbjuda stöd och vägledning för att reda ut sin situation. Kronofogden arbetar också förebyggande med att sprida information och öka kunska-perna hos personer som riskerar att tappa kontrollen över sin ekonomi.

En person som haft skulder länge och som inte betalar tillbaka kan under vissa förutsättningar ansöka om skuldsanering enligt skuldsane-ringslagen (2006:548). Sanering av en privatpersons skulder innebär vanligtvis att den skuldsatte genom en avbetalningsplan får leva på exis-tensminimum i fem år. Efter denna period upphör betalningsansvaret för resten av skulderna.

Kronofogden kan således tänkas ha en rådgivande funktion i arbetet med de sociala insatsgrupper, men också hjälpa en ung person att komma tillrätta genom skuldsanering när han eller hon är svårt skuldsatt.

Ideella verksamheter De ideella verksamheterna kan utgöra en betydelsefull arena när det gäl-ler att nå de ungdomar som kan vara i behov av stöd från en social insats-grupp, eftersom det är miljöer där de unga befinner sig i sin vardag. Vissa verksamheter är inriktade på fritidsaktiviteter av olika slag till exempel idrottsföreningar medan andra är specialiserade på aktiviteter som riktar sig särskilt till unga med problem med missbruk eller kriminalitet.

Föreningar inom idrott och fritid kan bidra med meningsfulla aktivite-ter och ett socialt sammanhang som kan vara ett alternativ till kriminali-tet. Ledare kan fungera som goda förebilder samt motivera den unge att ägna sig åt konstruktiva fritidssysslor.

24


Organisationer som särskilt arbetar med unga kriminella är bland annat Kriminellas revansch i samhället, KRIS, X-Cons och Fryshuset i Stock-holm. Det kan finnas mindre kända organisationer eller verksamheter som inte nämnts här. Dessa organisationer kan erbjuda ett brett spektrum av insatser för att förebygga att ungdomar rekryteras till kriminalitet eller ge dem stöd att lämna kriminaliteten. Exempelvis kan man erbjuda var-dagsstöd till den unge genom en kontaktperson, psykologiskt stöd, sam-ordning av kontakter med myndigheter samt motivations- och behand-lingsinsatser. Man ordnar aktiviteter, sysselsättning och boende. Flera organisationer har en verksamhet där man besöker intagna på anstalt för motivation och stödsamtal samt erbjuder att man möter upp den intagne vid frigivning.

Många gånger har kommunen och frivilligorganisationerna redan eta-blerade samarbeten där framför allt Kriminalvården och socialtjänsten köper rehabiliteringstjänster i form av boende, boendestöd, missbruksbe-handling, utbildning, praktik och arbete.

Utöver regelrätta föreningar och organisationer finns ett antal sociala företag vars mål är att underlätta etableringen på arbetsmarknaden och därmed integrera grupper som riskerar utanförskap på arbetsmarknaden. Vägen ut!, Basta Arbetskooperativ och Krami är exempel på socialt fö-retagande som vänder sig specifikt till människor med kriminalitets- och missbruksbakgrund.

Gemensamt för flera av dessa organisationer är att de helt eller delvis bedrivs av personer som själva har ett kriminellt förflutet, något som kan vara en fördel i sig. Det kan skapa förutsättningar för ett gott förtroende som en myndighetsperson kan ha svårt att upprätta.

Olika aktörers tänkbara bidrag i arbetet i den sociala insatsgruppen har summerats i en tabell på nästa sida.

25


Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avSocialtjänsten Upptäcka ungdomar i riskzon

Anmälan om missförhållanden enligt 14 kap. 1 § SoL

Föreslå ungdomar för sociala insatsgrupper

Motivera ungdom och föräldrar till deltagande

Inhämta samtycke till informationsutbyte

Genomföra risk- och behovs- bedömningar

Besluta om insatser

Upprätta genomförandeplaner och åtgärdsplaner

Samordna arbetet och förmedla kontakter

Utgöra ett socialt stöd t ex vara en kontaktperson eller lots

Förmedla och utföra behandlingsinsatser

Vårdplanering för placerade på SiS-institution

Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa av

Polisen

Upptäcka ungdomar i riskzon

Föreslå unga för sociala insatsgrupper

Anmäla missförhållanden enligt 14 kap. 1 § SoL

Bidra med information till socialtjänstens utredning

Motivera ungdomar och föräldrar till deltagande

Inhämta samtycke till informationsutbyte

Informera om sociala insatsgrupper

Upptäcka möjliga avhoppare

Förmedla kontakt med sociala insats-grupper

Motivera till deltagande

Inhämta samtycke till informationsut-byte

Genomföra risk- och behovsbedöm-ningar

Besluta om insatser exempelvis försörjningsstöd

Ordna jourboende eller skyddat boende

Upprätta genomförandeplaner och åtgärdsplaner

Samordna arbetet och förmedla kon-takter

Ordna boende på längre sikt

Utgöra ett socialt stöd

Förmedla och utföra behandlingsinsatser

Vårdplanering för unga placerade på SiS-institution




Bidra med information till socialtjäns-tens utredning


Inhämta samtycke till informationsut-byte

Erbjuda personskydd

26





Erbjuda sysselsättning och aktiviteter

Erbjuda prosocialt umgänge

Utgöra socialt stöd

Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avSkolan /Elevhälsan /Komvux Upptäcka ungdomar i riskzon

Föreslå unga för sociala insatsgrupper



Inhämta samtycke till informationsutbyte

Bidra med information till social- tjänstens utredning

Genomföra pedagogiska kartläggningar

Tillhandahålla specialpedagogiskt stöd eller anpassad skolgång

Vid behov remittera till barn- och ungdomspsykiatrin

Erbjuda studie- och yrkesvägledning

Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avKommunens kultur- och fritidsförvaltning eller motsvarande Upptäcka ungdomar i risk



Erbjuda sysselsättning och aktiviteter

Erbjuda ett prosocialt umgänge

Utgöra socialt stöd




Erbjuda studie- och yrkesvägledning

Erbjuda vuxenutbildning

Erbjuda yrkesutbildning

27


Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avVården (barn-, ungdoms och vuxenpsykiatri, primärvård) Upptäcka ungdomar i riskzon


Genomföra utredningar av neuropsykiatriska funktionshinder

Erbjuda stöd- och behandlingsinsatser

Erbjuda läkemedelsbehandling

Erbjuda färdighetsträning

Utföra medicinsk under- sökningar vid missbruk

Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avStatens Institutionsstyrelse Motivera till deltagande


Förmedla kontakt med sociala insatsgrupper

Genomföra risk- och behovs- bedömning


Tillhandahålla grund- och gymnasie- skola och länka till hemskola

Utföra behandlingsinsatser (även för missbruk)

Upprätta genomförandeplan för verkställigheten tillsammans med socialtjänsten (där utslussnings- åtgärder ingår)


Genomföra utredningar av neuropsy-kiatriska funktionshinder

Erbjuda stöd- och behandlingsinsatser

Erbjuda läkemedelsbehandling

Erbjuda färdighetsträning

Utföra medicinsk undersökningar vid missbruk

Ta bort tatueringar



Motivera till deltagande i sociala insatsgrupper

Förmedla kontakt med sociala insatsgrupper

Genomföra risk- och behovsbedömning


Tillhandahålla specialpedagogiskt stöd och anpassad skolgång

Förmedla och utföra behandlingsinsatser (även för missbruk)

Upprätta genomförandeplan för verkstäl-ligheten tillsammans med socialtjänsten där utslussningsåtgärder ingår

28


Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avKriminalvården inkl. frivården Informera om sociala insatsgrupper

Föreslå unga för sociala insatsgrupper

Anmäla missförhållanden enligt 14 kap 1 § SoL

Bidra med information till social- tjänstens utredning

Motivera till deltagande i social insatsgrupp

Övervaka den unge (vid kriminalvårds- påföljd)

Tillhandahålla socialt stöd

Genomföra påverkansprogram mot kriminalitet

Remittera vid behov av missbruksbehandling

Erbjuda missbruksbehandling för anstaltsklienter

Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avArbetsförmedlingen Informera om sociala insatsgrupper

Tillhandahålla studie- och yrkesvägledning

Tillhandahålla stöd i jobbsökandet

Tillhandahålla skräddarsydda praktikplatser

Tillhandahålla arbetslivsinriktad rehabilitering

Erbjuda stöd med hjälp av arbetspolitiska program bland annat för personer med funktionsnedsättning, stöd till start av näringsverksamhet

Vid behov erbjuda samtalsstöd med psykolog eller annan specialist



Kartlägga personers sociala nätverk

Underlätta kontakt med ett prosocialt nätverk utanför anstalten

Tillhandahålla lekmannaövervakare

Remittera vid behov av missbruksbe-handling

Erbjuda missbruksbehandling på anstalt

Erbjuda vuxenutbildning på olika nivåer på anstalt

Erbjuda arbetsmarknads- och yrkesut-bildning på anstalt

Erbjuda arbetsträning på anstalt

Erbjuda fritidsaktiviteter på anstalt eller i frivård

Medverka vid utslussning

Erbjuda missbruksbehandling för anstaltsklienter


Tillhandahålla studie- och yrkesvägled-ning

Tillhandahålla stöd i jobbsökandet

Tillhandahålla skräddarsydda praktik-platser

Tillhandahålla arbetslivsinriktad rehabi-litering

Erbjuda stöd med hjälp av arbetspolitiska program bland annat utbildningssamord-nare för personer med funktionsnedsätt-ning, stöd till start av näringsverksamhet

Erbjuda samtal med psykolog eller annan specialist

29


Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avFörsäkringskassan Upptäcka ungdomar i riskzon

Tillhandahålla personlig handläggare

Besluta om olika ersättningar

Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avKronofogden Bistå unga med ekonomisk rådgivning

Ge upplysningar om skulder

Aktör Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa avFrivilligorganisationer Upptäcka ungdomar i risk

Motivera unga att sluta med brott

Erbjuda kontaktpersoner, bl. a. vid myndighetskontakter

Tillhandahålla prosocialt nätverk

Erbjuda meningsfulla sysselsättningar

Erbjuda påverkansprogram



Tillhandahålla personlig handläggare

Besluta om olika ersättningar

Erbjuda skuldsanering

Ge upplysningar om skulder

Samordna av insatser

Motivera unga att sluta med brott och lämna kriminella grupperingar

Erbjuda kontaktpersoner, bl. a. vid myndighetskontakt

Tillhandahålla prosocialt nätverk

Tillhandahålla övervakare

Genomföra rehabiliteringsinsatser för missbruk, utbildning och sysselsättning

30

Förutsättningar för att skapa en god samverkan

Utgångspunkten för samverkan är att verksamheter kompletterar varan-dra med resurser och kunskaper som gör att ett problem kan lösas på ett bättre sätt. Behov att samverka uppstår ofta då vissa personer har omfattande behov och behöver stöd och hjälp på flera områden i livet. Utan samverkan och ett gemensamt arbete finns det risk att arbetet sker parallellt i olika system och att ingen ser och tar ansvar för helheten. I olika lagar uppmanas till samverkan, till exempel 6 § förvaltningslagen (1986:223), 3 kap. 4–5 §§ och 5 kap. 1 a § SoL, 3 § polislagen och 29 kap. 13 § skollagen.

Samverkan mellan personer som representerar olika verksamheter är inte helt oproblematisk utan en komplex process som kommer att kräva tid och engagemang för att nå framgång. Det kommer att krävas ett kon-tinuerligt arbete för att kunna skapa en stabil samverkan som består och fungerar över tid. Mycket arbete krävs för att skapa den gemensamma grund man behöver för att uppnå den samsyn, kunskap och tillit som mås-te finnas. Man kan behöva prova sig fram tills man hittar de arbetssätt och de rutiner som fungerar tillfredställande [12].

Kunskap om samverkanKunskapen om olika satsningar på samverkan är omfattande och det finns många beskrivningar av hur samverkan har sett ut och vilka erfarenheter-na av samverkan varit för de inblandade. I samverkan med Myndigheten för skolutveckling och Rikspolisstyrelsen har Socialstyrelsen utformat en övergripande strategi för samverkan i frågor som rör barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa, Strategi för samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa [12]. I strategin har faktorer som bidrar till att skapa en stabil, uthållig och effektiv samverkan sam-manfattats. Viktiga faktorer för att kunna skapa en väl fungerande sam-verkan som lyfts fram i den framtagna strategin är: • tydlig och aktiv ledning• tydlig struktur och samordning• samsyn och gemensamma utgångspunkter.

31


Tydlig och aktiv ledningDet är angeläget att alla aktörer sluter upp kring uppdraget om att man ska samverka i arbetet med målgruppen och att det finns ett tydligt uppdrag inom respektive verksamhet om att arbetet ska genomföras och fokuse-ras. Det behöver stå klart för alla berörda att ledningen står bakom beslu-tet att samverka. Om ledningen förmedlar detta ger det legitimitet till det arbete som ska göras.

Den yttersta ledningen och cheferna har därmed nyckelroller att spela i samverkansarbetet. En väl fungerande samverkan kräver engagemang och en tydlig styrning från ledningen.

Betydelsefulla uppgifter för ledningen är [12] att:

• förankra arbetet på alla nivåer i organisationen• tydliggöra mål och prioriteringar• tillsätta resurser• klargöra ansvar och befogenheter• förmedla motivation, intresse och engagemang• efterfråga resultat.

Det måste vara tydligt hur ansvarsfördelningen mellan olika aktörer och medarbetare ser ut, vem som gör vad och när det ska göras. Det måste framgå vilka befogenheter olika medarbetare har i de olika delarna för arbetet.

En viktig uppgift för ledningen förutom att styra verksamheten är att förmedla intresse, motivation och engagemang till alla inblandade. Led-ningen måste kontinuerligt stödja och följa arbetet och efterfråga resultat av samverkan. Det visar också att ledningen är intresserad av hur samver-kan fungerar [12].

Beslut om att samverkan ska ske kan formaliseras och göras tydligare i en samverkansöverenskommelse mellan högsta ledningen i de ingående verksamheterna. I överenskommelsen kan det göras tydligt om samver-kan ska prioriteras, vad målsättningen är, vad varje aktör ska bidra med och vad som ska vara gemensamma utgångspunkter för arbetet. Brottsfö-rebyggande rådet (Brå), RPS och Sveriges Kommuner och Landsting har tagit fram en handbok om samverkansöverenskommelser [13].

32


Det är av stor betydelse att den högsta ledningen för arbetet kontinu-erligt följer upp resultaten. Ytterst är det deras ansvar att se till att arbetet genomförs som beslutat och stödja det, särskilt om det uppstår brister och problem. Det innebär att man måste kontrollera pågående arbete och följa upp resultat genom så kallade process- och resultatuppföljningar. Led-ningen i respektive verksamhet har ansvar för att det byggs upp rutiner för hur uppföljningen av arbetet ska gå till [12].

Tydlig struktur och samordningEn god samverkan kräver en tydlig struktur och en tydlighet i hur arbetet ska samordnas. Inledningsvis handlar det om att skapa en fungerande or-ganisation för arbetet. I det fortlöpande arbetet är det av betydelse att det är tydligt vem som ansvarar för vad, vilka befogenheter olika personer har, vilka beslut som fattas av vem, vilka rutiner man ska har för arbetet och hur uppföljningen ska gå till. Man behöver komma överens om hur och när kontakter med varandra ska tas.

Centrala delar för att skapa en tydlig struktur för samverkansarbetet är [12] att:

• tydliggöra vad målet med arbetet är• tydliggöra vem som har ansvar för vad• tydliggöra vilka befogenheter man har• besluta om rutiner för arbetet • besluta hur uppföljning ska gå till.

Det kan vara nödvändigt att ta fram rutin- och processbeskrivningar för hur samverkansarbetet ska genomföras i olika delar. En del av detta kan vara reglerat i lag men en del är sådant som man tillsammans måste kom-ma överens om hur man ska förhålla sig till. Att formalisera rutiner i ge-mensamma dokument kan skapa tydlighet till arbetet för alla inblandade, så att alla vet vad som förväntas av dem i en specifik situation.

För att skapa struktur och en god samordning är det viktigt att utse en särskild samordnare för arbetet, som bland annat ser till att kalla alla berörda till gemensamma möten och som följer upp hur arbetet fungerar [12].

Att upprätta gemensamma handlingsplaner i individärenden kan vara ett verktyg för alla inblandade. I handlingsplanen kan det göras tydligt

33


vad varje aktör ska bidra med och att arbetet ska följas upp. Det finns erfarenheter som beskriver att gemensamma handlingsplaner kan under-lätta samverkan. Planerna i sig kan också vara ett sätt att tydliggöra an-svar mellan de olika aktörerna och det blir tydligt för den enskilde vad som gäller och kan förväntas av alla de inblandade [12].

Samsyn och gemensamma utgångspunkterEn viss grad av samsyn i arbetet är viktig för att samverkan ska fungera. Samsyn handlar om att ha en gemensam värdegrund att samlas kring.

De som samverkar kommer att behöva tid till att lära känna varandras organisationer och förstå varandras roller, värderingar och kunskaper. Olika regelverk, utbildning, organisatoriska förutsättningar, kunskapstra-ditioner, språkbruk och värderingar kan utgöra ett hinder för samverkan. Det kan finnas flera gränsytor där olikheterna kan bli påtagliga, till exem-pel när det gäller sekretess, prioriteringsfrågor eller bemötande.

Man behöver arbeta med att skapa förståelse för varandras uppdrag och begränsningar i vad man kan bidra med. Hinder behöver identifieras, lyftas fram och diskuteras så att man kan enas om gemensamma utgångs-punkter för olika delar i arbetet.

Faktorer av betydelse för att skapa samsyn är [12] att:

• skapa förståelse för varandras uppdrag och begränsningar• identifiera hindren för en god samverkan• enas om gemensamma utgångspunkter för arbetet.

Forskning om samverkansmodeller i det brottsförebyggande arbetetI samband med uppdraget med att ta fram denna vägledning har Social-styrelsen genomfört en systematisk kartläggning [5] om utvärderade sam-verkansmodeller som syftar att förebygga att ungdomar och unga vuxna utvecklar en kriminell livsstil eller som behöver stöd för att lämna detta. Programmen som studerats karaktäriseras av att flera insatser ges till den unge inom ett och samma program och att flera aktörer är inblandade i att planera och genomföra insatser.

Inga utvärderingar som tar fasta på effekter av nordiska samverkans-projekt för målgruppen har påträffats men det finns beskrivningar av erfa-

34


renheter av hur samverkan i projekten har fungerat. Goda förutsättningar för samverkan som identifierats i de nordiska utvärderingarna [5] är bland annat att: • arbetet förankras på alla nivåer i de medverkande organisationerna • arbetet integreras i befintliga strukturer och funktioner• de olika aktörerna hittar fungerande kommunikationsformer• de ingående aktörerna skapar arenor för regelbunden kontakt• de ingående aktörerna har goda kunskaper om varandras uppgifter och

roller• man gör en inledande problemanalys för att hitta adekvata handlings-

strategier.

I flera utvärderingar [5] understryker man vikten av att använda sig av be-fintliga strukturer för att implementera samverkansformer mot ungdoms-kriminalitet. Det lyfts också fram att det kan vara svårt att använda sig av program vars grundstruktur inte är anpassad till hur de övriga verksamhe-terna är organiserade i kommunen. Bristande samordning med befintliga program och arbetsformer kan då upplevas som hinder för samverkan [5].

Som hinder för god samverkan lyfts i utvärderingarna [5] bland annat fram:• bristande samordning mellan programmet och befintliga arbetsformer• att man inte har en struktur för systematisk uppföljning• okunskap om varandras arbetssätt• otydlighet i roller och ansvar• olika förståelse för sekretesslagstiftningen.

Utvärderare har uppmärksammat att det kan vara problematiskt att vissa aktörer ibland utesluts från samverkansarbetet. Typiskt handlar det om att psykiatrin, skolan eller missbruksenheten inte involveras i tillräcklig omfattning. Många gånger verkar detta förklaras med att det var mer krä-vande att aktivt bjuda in dessa aktörer än andra, och att man därför inte prioriterat detta [5].

I vissa, men långt ifrån alla utvärderingar talas det om att olika förstå-else av vad sekretesslagstiftningen innebär kan upplevas som ett hinder för samverkan. Men det lyfts också fram flera exempel där man hittat kreativa lösningar för att hantera frågor om sekretess inom ramen för den rådande lagstiftningen [5].

35


Erfarenheter från försöksverksamheterna för de sociala insatsgruppernaEnligt utvärderarna av försöksverksamheterna för de sociala insatsgrup-perna [14] anser verksamheterna att ett strukturerat samverkansarbete av det här slaget kring enskilda individer är ett effektivt sätt att arbeta med målgruppen och att arbetet har bidragit till att stödja och hjälpa personer genom det nätverk man skapar kring ungdomen.

Försöksverksamheterna anser däremot inte att möjligheten att identi-fiera ungdomar i riskzon att utveckla en kriminell livsstil har ökat i någon större omfattning sedan arbetet påbörjades och att urvalet av potentiella deltagare har gjorts utifrån mycket varierade och ofta vagt definierade kriterier. Här anser utvärderarna att samarbetet mellan polisen och so-cialtjänsten behöver utvecklas om målsättningen för arbetet ska kunna uppfyllas.

Flera försöksverksamheter har uppgett att det i vissa fall varit svårt att få in ett samtycke till informationsutbyte från den unge eller föräldrarna, vilket har lett till att man inte i full utsträckning kunnat nå de deltagare som varit målgruppen för arbetet.

36

Att påbörja en samverkan i sociala insatsgrupper

Det här avsnittet riktar sig till de verksamheter som överväger att påbörja ett arbete med sociala insatsgrupper. Det syftar till att ge förslag om hur man kan organisera och samordna det gemensamma arbetet och hur man kan skapa en tydlig struktur och samordning i det praktiska arbetet kring en ungdom.

Kartläggning av de lokala problemenFör att kunna ta ett beslut om det är rimligt att starta ett arbete med so-ciala insatsgrupper är det nödvändigt att skapa sig en uppfattning om de lokala problemen. Inledningsvis kan man bland annat behöva fråga sig: Hur ser de lokala problemen med ungdomskriminalitet ut? Finns det i kommunen ungdomar som riskerar att etablera en kriminell livsstil el-ler är med i kriminella nätverk? Hur ser olika verksamheters bild av de lokala problemen ut? Behöver det finnas en organisation för arbete med eventuella avhoppare?Lämpliga informationskällor i detta arbete kan vara: • Brå: Antal anmälda och uppklarade brott, antal misstänkta och lag-

förda personer (länsvis), resultat från trygghetsmätningar.• Socialtjänsten: Uppskattningar av antal ungdomar som är aktuella för

utredning eller insatser på grund av eget beteende som missbruk, kri-minalitet eller andra riskfaktorer till exempel att det finns familjemed-lemmar och vänner som begår brott eller har problem med missbruk.

• Polisen: Förekomst av brott specificerat i tid och plats, antal ungdomar som misstänks för olika brottstyper, förekomst av kriminella gruppe-ringar, förekomst av narkotika.

Att skapa en tydlig organisation för arbetetEn organisation där det finns en ledningsgrupp med ett övergripande an-svar för samverkansarbetet kan vara betydelsefull inte minst för att skapa legitimitet och förankring av samverkansarbetet på alla nivåer [12]. En modell för organisering som RPS föreslog försöksverksamheterna för de sociala insatsgrupperna, är att organisera arbetet i tre nivåer representerad av styrgrupp, beredningsgrupp och de sociala insatsgrupperna.

37


Det kan finnas andra sätt att organisera arbetet lokalt som är lämpligare för de specifika lokala förutsättningarna. Det kan till exempel saknas en nivå mellan den strategiska och operativa nivån i en kommun, som kan fungera som en beredningsgrupp. Det kan finnas stor anledning att an-vända etablerade samarbetsstrukturer som redan kan finnas mellan polis och kommun.

När det gäller arbete med avhoppare kanske representanter från andra verksamheter kan behöva ingå i samverkansarbetet, med andra befogen-heter och kunskaper än de som är involverade i det mer förebyggande arbetet. Det kan vara angeläget att ha en organisation i beredskap och ha kontaktpersoner som kan kallas till en snabb beredning, om man plötsligt skulle få en avhoppare som behöver skydd och ett samlat stöd.

StyrgruppenRepresentanter med övergripande ansvar från åtminstone polisen, skolan och socialtjänsten bör ingå styrgruppen.

Styrgruppen har en betydelsefull uppgift när det gäller att sätta samver-kan i de sociala insatsgrupperna på agendan i de egna organisationerna.

Tänkbara uppgifter för representanter i en styrgrupp för de sociala insats-grupperna är att:

• förankra arbetet i den egna organisationen• klargöra målsättningen med arbetet och vem det ska rikta sig till• förmedla de gemensamma utgångspunkter som ska gälla för arbetet• tillsätta resurser som krävs för att genomföra arbetet t ex. en samord-

nare• klargöra ansvar och befogenheter för medarbetare • följa arbetet och efterfråga resultat.

Det är viktigt att de representanter som ingår i styrgruppen har mandat att fatta beslut på en övergripande nivå för den egna organisationens räkning.

Det kan ibland vara svårt att få med betydelsefulla aktörer på en över-gripande nivå i samverkansarbetet. Det är angeläget att det ändå finns personer från alla viktiga aktörer för att kunna bidra med sitt perspektiv i de övergripande frågor som hanteras i styrgruppens diskussioner, inte minst i ett tidigt skede när det handlar om att hitta gemensamma lösningar och målsättningar i arbetet med målgruppen.

38


BeredningsgruppenDeltagare i en beredningsgrupp kan vara chefer inom respektive verk-samhet som till exempel chefer inom socialtjänsten, närpolischef, rekto-rer från skolan, enhetschef från fritidsförvaltningen.

Några representanter kan utgöra en stomme för gruppen där åtminstone socialtjänst, polis och skola ingår medan andra kan adjungeras till mötena efter behov utifrån vilka ärenden som är uppe till behandling. I ärenden som gäller avhoppare kan det bli tal om andra aktörer som är betydelse-fulla att involvera, exempelvis Kriminalvården och Arbetsförmedlingen.

Om det finns en samordnare för arbetet med de sociala insatsgrupperna kan det vara lämpligt att hon eller han ingår i beredningsgruppen för att utgöra en viktig länk i kommunikationen mellan styrgruppen och de in-dividuella sociala insatsgrupperna. Se även stycket Samordning, s. 39.

Om ett arbete med avhoppare blir relevant kan det vara angeläget att beredningsgruppen kan sammankallas med kort varsel. Motivationen hos den unge kan vara övergående och det kan vara nödvändigt med ett skyndsamt agerande från myndigheternas sida.

Beredningsgruppen som helhet kan föra gemensamma diskussioner om:

• vilka behov av stöd en enskild ungdom kan ha• vilka insatser som kan vara lämpliga att erbjuda ungdomen• vilka aktörer och personal som kan vara lämpliga att involvera i arbetet.

Gruppen kan, om den enskilde har samtyckt till informationsutbyte, dis-kutera om samverkan i en social insatsgrupp kan vara lämpligt beträf-fande ungdomen. I de fall frågan om samtycke inte är löst kan diskussio-nerna om enskilda ungdomar endast föras i avidentifierad form.

Beredningsgruppen kan inte som helhet fatta formella beslut kring insatser till enskilda individer. Varje myndighet har sitt ansvarsområde. Gruppen kan gemensamt diskutera vilka behov en enskild ungdom har, vilka insatser som kan vara lämpliga att erbjuda och vilka aktörer som kan vara lämpliga att involvera i den sociala insatsgruppen. Det är varje representants egen uppgift att se till att de beslut och de resurser som be-hövs kommer till stånd för att man ska kunna genomföra sina respektive insatser.

Beslut om socialnämndens arbete kan enbart fattas av någon i nämn-den eller någon som har delegation att fatta beslut för nämndens räkning.

39


Den sociala insatsgruppenDen sociala insatsgruppen utgör den egentliga resursgruppen eller arbets-gruppen kring en ungdom. Självklara aktörer när det gäller samverkan för den här målgruppen är socialtjänsten, polisen och skolan men andra professioner kan också vara mycket viktiga i arbetet exempelvis Arbets-förmedlingen, barn- och ungdomspsykiatrin eller någon från en frivillig-organisation eller en förening.

Vilka aktörer som ska ingå behöver bedöms utifrån varje ungdoms be-hov och önskemål och vad som är mest lämpligt i det aktuella ärendet.

Socialtjänstens ansvar i den sociala insatsgruppen kan vara att:

• utreda behov och risker • besluta om socialtjänstens insatser• upprätta individuella genomförandeplaner/åtgärdsplaner• samordna det gemensamma arbetet• följa upp socialtjänstens genomförandeplaner • följa upp och dokumentera arbetet.

En mer omfattande redogörelse för olika verksamheters tänkbara bidrag i arbetet kring en ungdom finns i avsnittet Olika aktörers ansvar, roll och bidrag, s. 13.

Samordning av samverkan och insatsernaDet är lämpligt att utse en samordnare för arbetet med de sociala insats-grupperna. Samordnaren kan ha som uppgift att leda, hålla ihop alla delar och följa upp samverkansarbetet. Samordnaren kan även fungera som en motor för att driva på för att samverkansarbetet ska komma till stånd och fortleva [13].

I strategin för samverkan kring barn som far illa eller riskerar att fara illa som Socialstyrelsen tagit fram [12] beskriver man att en funktion för samordning kan behövas på flera nivåer. På ett generellt plan kan det handla om att bygga upp en fungerande struktur för samverkan kring en viss målgrupp. Det kan också behövas någon som koordinerar arbetet och insatserna i enskilda ärenden när många olika aktörer är inblandade.

Det kan vara lämpligt att ansvaret för samordningen ligger på en per-son som också deltar i en beredningsgrupp eller liknande. En samordnare

40


placerad på mellannivå i organisationen, exempelvis i beredningsgrup-pen, har möjlighet att utgöra en länk i kommunikationen mellan den över-gripande nivån och den utförande nivån, det vill säga de sociala insats-grupperna.

Samordnarrollen kan komma att ta mycket tid i anspråk och det kan vara av betydelse att det arbete som en samordnare utför är prioriterat i ledningen för den egna verksamheten, att han eller hon faktiskt har möj-lighet att avsätta tid för uppgiften.

Uppgifter för en samordnare i arbetet med de sociala insatsgrupperna kan vara att:

• hålla ihop arbetet för de sociala insatsgrupperna• knyta berörda aktörer till arbetet • kalla till regelbundna möten• se till att medverkande kommer till mötena• bereda ärenden som ska upp till beredningsgruppen• delta i beredningsgruppens möten• upprätta åtgärdsplaner• föra minnesanteckningar vid möten• se till att arbetet och åtgärdsplanerna följs upp• vara en kontaktperson för ungdomen och föräldrarna• utgöra socialt och praktiskt stöd för ungdomen.

En samordnare kan hålla i de rent administrativa delarna av arbetet men kan också tänkas ha en mer behandlande och stödjande roll gentemot ungdomen och föräldrarna.

Det kan vara en och samma samordnare för alla uppgifterna men det kan också finnas olika typer av samordnare, dels för att hålla ihop arbetet med de sociala insatsgrupperna, dels för att samordna insatserna kring en ungdom. En lösning kan vara att ha en person som samordnar orga-nisationen för de sociala insatsgrupperna i kommunen och någon annan eller andra som koordinerar det praktiska arbetet kring varje ungdom. Formerna för samordningen av arbetet måste utarbetas för varje enskild kommun utifrån de behov och förutsättningar som finns och vad man anser fungerar bäst.

41


Samordning i försöksverksamheternaDe flesta försöksverksamheterna för de sociala insatsgrupperna har utsett en samordnare för samverkansarbetet och dessa personer har varit från socialtjänsten. I några verksamheter har det funnits flera samordnare pa-rallellt med ansvar för olika delar av samordningen.

Samtliga försöksverksamheter uppger att samordnarrollen är mycket tidskrävande om man ska kunna genomföra det på ett effektivt sätt. Det finns exempel i några områden där samordnaren har haft en hel eller del av en tjänst avsatt för att arbeta med samordningen av de sociala insats-grupperna. Det vanligaste har dock varit att det inte funnits särskilt avsatt tid för arbetsuppgiften utan att arbetet har skett inom en persons ordinarie tjänst [14].

Gemensamma utgångspunkter för arbetetEn betydelsefull faktor för en fungerande samverkan är samsyn i arbe-te och att man har gemensamma utgångspunkter att samlas kring [12]. I arbetet med sociala insatsgrupper är det viktigt att tydliggöra:

• målsättningen med samverkan• målgruppen för arbetet• vilka roller och ansvar de olika ingående aktörerna ska ha• vilka rutiner som ska gälla för olika delar i arbetet • hur uppföljningen av arbetet ska gå till.

Det är nödvändigt att parterna tidigt klargör vad de kan tillföra det ge-mensamma arbetet i form av ekonomiska och personella resurser. Om detta inte är klarlagt kan det lätt uppstå orealistiska förväntningar på var-andra som skapar missnöje och försvårar samarbetet.

Samverkansöverenskommelser Det är bra om beslutet om att samverka kan formaliseras och göras tydligt i överenskommelser mellan högsta ledningen i de ingående verksamhe-terna.

I en sådan överenskommelse kan utgångspunkterna för arbetet exem-pelvis när det gäller målsättningen, målgrupp för arbetet och de ingående aktörernas roller och ansvar klargöras. Överenskommelsen kan i sig ge legitimitet för det arbete som ska genomföras och prioriteras.

42


Till överenskommelsen kan andra styrdokument knytas, exempelvis rutin- och processbeskrivningar, handlingsplaner och planer för uppfölj-ningsarbetet, som kan förtydliga hur olika delar i arbetet ska gå till.

I samtliga försöksverksamheterna för sociala insatsgrupper underteck-nades särskilda åtaganden om samverkan mellan de kommuner och po-lismyndigheter som skulle ingå i arbetet. I åtagandet tydliggjordes bland annat vad de olika aktörerna skulle bidra med vid uppstart och i det fort-satta arbetet [15].

Individuella åtgärdsplanerFör att skapa tydlighet kan man upprätta gemensamma planer i samver-kansarbetet i den sociala insatsgruppen. Det kan tydliggöra de olika aktö-rernas roll och ansvar och kan göra det tydligt för den enskilde vad som förväntas av honom eller henne och vad han eller hon själv kan förvänta sig för stöd av de olika myndigheterna.

I modellen för de sociala insatsgrupperna ingår att socialtjänsten an-svarar för att det för varje ungdom upprättas en individuell åtgärdsplan. I åtgärdsplanen kan man specificera:

• vilka åtgärder som ska vidtas och av vem• när varje åtgärd ska vara genomförd• i vilken ordning åtgärderna ska genomföras • hur genomförandet ska dokumenteras.

Åtgärdsplanerna kan innehålla huvudmål och delmål för olika livsom-råden såsom sysselsättning, hälsa, fritid, kriminalitet, kamrater och eko-nomi t ex. anges. För varje livsområde eller delmål kan man redogöra för genomförandet och vem som är ansvarig för åtgärden. Det finns också plats att ange när planen ska följas upp [16].

Åtgärdsplanen kan användas som ett komplement till den genomför-andeplan enligt dokumentationssystemet BBiC (Barns Behov i Centrum) som de flesta socialstjänster idag använder sig av i sitt utredningsarbete med barn och unga under 18 år. Mer om BBiC i avsnittet Socialtjänstens utreder och bedömer behov av insatser, s 50.

43


Rutiner för väsentliga delar i arbetetDet finns många frågor som aktörerna kan behöva enas om, till exempel vilka rutiner som ska gälla för olika delar i arbetet. Att formalisera ruti-ner i gemensamma dokument kan skapa ytterligare tydlighet till arbetet för alla inblandade, att alla vet vad som förväntas av dem i en specifik situation. Ju klarare dessa rutiner blir desto större är chanserna till en fungerande samverkan (se avsnittet Förutsättningar för att skapa en god samverkan, s. 30).

När det gäller arbetet med målgruppen för de sociala insatsgrupperna är det viktigt att enas om hur beslutsgången ska vara och vad som ska gälla för väsentliga delmoment i arbetet exempelvis:

• hur man ska upptäcka ungdomar i behov av stöd • vad som ska gälla för inhämtande av samtycke• hur man ska hantera sekretessfrågor• hur uppföljningen av arbetet ska gå till.

Särskilda rutiner för arbete med avhoppare kan behöva upprättas, särskilt när det gäller hanteringen av skydd för någon som är under hot.

Särskilt inledningsvis, är det viktigt att man avsätter tid och resurser för det gemensamma utvecklingsarbetet [12]. Se avsnittet Förutsättningar för att skapa en god samverkan, s. 30.

44

Att upptäcka ungdomar i riskzon

Målgruppen för de sociala insatsgruppernaSociala insatsgrupper kan erbjudas ungdomar som • riskerar att rekryteras till kriminella nätverk eller utveckla en krimi-

nell livsstil• behöver stöd för att lämna ett kriminellt nätverk eller en kriminell livs-

stil.

Det handlar om unga som uppvisar många riskfaktorer när det gäller eget beteende och har förhållandevis få skyddsfaktorer, har begått flera brott, ibland allvarliga eller har anknytning till kriminella grupperingar.

När en ungdom erbjuds ett mer samlat och intensivt stöd som en social insatsgrupp innebär är det av betydelse att det finns ett behov av det. I tonåren är det ganska vanligt att ungdomar begår brott, ofta tillsammans med andra ungdomar, utan att de på sikt löper risk att utveckla en mer varaktig kriminell livsstil. Att ge ett mer omfattande stöd än vad som är nödvändigt kan då vara omotiverat och riskfyllt i sig. Det kan finnas en risk för att man stigmatiserar personer eller grupper genom att peka ut och ägna uppmärksamhet åt deras problem och därmed förvärra situationen [17, 18, 19]. Det är inte heller etiskt försvarbart att ge omfattande stöd när det inte är nödvändigt om det kan innebära att någon med större behov istället inte erbjuds detta.

Den sammanfattade forskningen kring brottsförebyggande arbete visar att det stöd och de insatser som ges ska vara individuellt anpassade efter behoven hos varje individ. Interventioner med terapeutisk inriktning som utgår från principer om risk, behov och responsivitet är generellt sett mer effektiva än de som inte har en sådan inriktning. En intervention med denna inriktning innebär bland annat att man anpassar interventionens intensitet och omfattning till den unges individuella risknivå. Riktade och omfattande insatser ska ges till de ungdomar som bedöms ha hög risk för återfall, eftersom de då tenderar att ha större effekt än om de riktar sig till ungdomar som bedömts ha lägre risker [20].

45


Att informera om de sociala insatsgruppernaEnligt 3 kap. 1 § SoL hör det till socialnämndens uppgifter att informera om socialtjänsten i kommunen.

Socialtjänstens uppsökande arbete i ungdomsmiljöer är betydelsefullt för att kunna påbörja en dialog och motivera ungdomar till deltagande i insatser och till en förändring. Andra aktörer som möter ungdomar och unga vuxna kan på samma sätt ha betydelse för att sprida information om det stöd som kan ges inom arbetet med de sociala insatsgrupperna.

Inom ramen för den inledande kartläggning som görs när man vill starta sociala insatsgrupper är det angeläget att undersöka vilka infor-mationskanaler som kan vara lämpliga för att nå ut med information om verksamheten till dem det kan beröra. Tänkbara arenor för informations-spridning kan vara:• socialtjänsten• polisen• skolan• elevhälsan • ungdomsmottagningen • barn- och ungdomspsykiatrin• vårdcentralen• Arbetsförmedlingen• fritidsgårdar• idrottsföreningar• Kriminalvården och frivården.

Informationen bör vara anpassad till målgruppen och lättillgänglig. Den kan även behöva finnas i både i elektronisk och tryckt form. En enhetlig information kan behöva finnas på samtliga berörda aktörers webbplatser i kommunen och att länka till information till varandra sidor kan vara vik-tigt för en mer effektiv informationsspridning. Det kan också vara nöd-vändigt att anpassa informationen till andra språk.

Det offentliga samtalet och massmedia kan få stor betydelse för sprid-ningen av informationen. Både utvärderingar av andra liknande nordiska projekt och erfarenheter från försöksverksamheterna har visat att mass-medier kan spela en viss roll framför allt när det gäller att nå potentiella avhoppare. Det finns exempel där information om att en verksamhet finns har lett till att personer som varit i behov av hjälp har sökt upp verksam-heten.

46


Att upptäcka ungdomar i riskzon Vissa omständigheter, så kallade riskfaktorer, gör det mer sannolikt att ut-veckla en kriminell livsstil än andra. De viktiga riskfaktorerna man kun-nat urskilja för att generellt börja begå brott eller rekryteras till kriminella nätverk är enligt kunskapssammanställningar att växa upp i en socialt och ekonomiskt utsatt situation, att prestera dåligt i skolan, att skolka, att ha vänner och familj som sysslar med brott och att ha en läggning som kän-netecknas av risktagande, impulsivitet och rastlöshet. Om flera av dessa riskfaktorer förekommer samtidigt ökar risken ytterligare eftersom risk-faktorerna kan förstärka varandra [20].

De faktorer som har visat sig ha en skyddande inverkan trots att det finns riskfaktorer är att ha god fysisk hälsa, hög intelligens, hög social förmåga och en stor prestations- och initiativförmåga och att vara käns-lomässigt stabil [21].

Att tidigare ha blivit dömd för brott är en indikator för en förhöjd risk att utveckla i en kriminell livsstil. Att begå sitt brott i en mycket ung ålder innebär en tydlig risk för framtida kriminalitet, att begå allvarligare brott och riskera att utveckla en kriminell livsstil [22].

Typen av brott man debuterar i har visat sig ha betydelse för risken att återfalla. De debutbrott som tydligt indikerar en fortsatt eller inten-siv brottskarriär är rån, tillgrepp av motorfordon och brott mot allmän verksamhet, så kallade strategiska brott. De ungdomar som begår sådana brottstyper vid sitt första brott har ofta tidigare haft problem i skolan och har ofta redan tidigare uppmärksammats av socialtjänsten på grund av eget beteende före femton års ålder [23].

Forskning visar att det i mångt och mycket är samma riskfaktorer som har betydelse för att rekryteras till gäng, som att börja med brott generellt. Att begå brott tillsammans innebär i sig en ökad risk för att fortsätta med mer allvarlig brottslighet [3].

47


Risk- och skyddsfaktorer att uppmärksammaBetydelsefulla faktorer att uppmärksamma för att upptäcka ungdomar i riskzon att utveckla en kriminell livsstil är att den unge:

• kommer från en socialt och ekonomiskt utsatt situation• har familj och vänner som begår brott• tidigt uppvisa normbrytande beteende• presterar dåligt i skolan• skolkar regelbundet • tidigare har dömts för brott• har begått sitt första brott i ung ålder• har begått strategiska brott vid debut• uppvisar flera riskfaktorer samtidigt.

För att göra en samlad bedömning om en ungdoms risk att utveckla en kriminell livsstil är det med andra ord viktigt att ta hänsyn till vilka risk- och skyddsfaktorer som föreligger, om ungdomen debuterat tidigt i brott och vilket brott det då rörde sig om, om fler brott har begåtts och om det finns flera riskfaktorer samtidigt [24].

Anmälan till socialnämndenMånga gånger är det inte socialtjänsten som i första hand får kännedom om att det finns förhållanden för unga som utgör en risk, utan skolperso-nalen och polisen som finns i de miljöer där barn och unga befinner sig till vardags. Alla aktörer som i sin verksamhet möter barn och unga har ett ansvar att reagera och agera när ett barn far illa eller riskerar att fara illa till exempel på grund av sitt eget beteende så som genom kriminalitet.

Bestämmelser om anmälan om missförhållanden som rör barn finns i 14 kap. 1 § SoL. De anmälningar som kommer in till socialtjänsten är mycket betydelsefulla för att socialtjänsten ska kunna uppmärksamma om ett barn far illa.

Se mer om anmälan till socialnämnden i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2003:16) om anmälan om missförhållanden enligt 14 kap. 1 § so-cialtjänstlagen (2001:453) och Socialstyrelsens handbok om anmälnings-skyldighet om missförhållanden som rör barn [6].

48


Återkoppling till anmälarenSocialtjänstens möjligheter att, utan samtycke från den enskilde, infor-mera en anmälare om vad som händer i ärendet efter att anmälan tagits emot är begränsade. Det är en följd av de bestämmelser om sekretess som gäller inom socialtjänsten. Redan en uppgift om att nämnden har inlett en utredning kan vara av känslig natur [6]. Sekretessbestämmelserna hindrar dock inte varje form av utlämnande av information från nämnden. Social-nämnden bör till anmälaren bekräfta att anmälan tagits emot och av vem, och telefonnummer till denne (SOSFS 2003:16). Uppgifter kan vidare lämnas till anmälaren om den enskilde samtycker till det, se 12 kap. 2§ OSL och avsnittet om sekretess i bilaga 1, s. 73.

Förslag om nya lagändringar rörande anmälan enligt socialtjänstlagen Regeringen har i en proposition 2012/13:10 Stärkt skydd för barn och unga, föreslagit ändringar i socialtjänstlagen i syfte att stärka stödet och skyddet för barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa.

Enligt förslaget ska socialnämnden, när det föreligger anmälningsplikt, på begäran av den som gjort anmälan, eller på eget initiativ, informera den som gjort anmälan om att en utredning inletts, inte har inletts eller om att en utredning redan pågår. Skyldigheten att informera gäller endast om det med hänsyn till omständigheterna inte är olämpligt att göra detta.

Socialnämnden bör, när det föreligger anmälningsplikt, enligt försla-get, erbjuda ett möte med barnet, vårdnadshavaren och den som gjort anmälan, om det med hänsyn till barnets bästa är lämpligt.

Enligt förslaget ska det också införas en ny sekretessbrytande bestäm-melse i OSL. Bestämmelsen innebär att socialtjänstsekretess inte hindrar att en uppgift om beslut att inleda eller inte inleda en utredning eller upp-gift om att utredning redan pågår lämnas till en anmälningsskyldig person eller myndighet. En förutsättning för detta är dock att det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som olämpligt att lämna ut uppgiften.

Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2013.

49


Samtycke till informationsutbyte Uppgifter som finns hos olika myndigheter om enskildas personliga för-hållanden omfattas i många fall av sekretess. Sådana uppgifter kan läm-nas ut av myndigheten om det finns stöd för det i någon sekretessbrytande bestämmelse. En sådan situation kan föreligga om den enskilde vars upp-gifter sekretessen ska skydda lämnar sitt samtycke till att myndigheten lämnar uppgiften vidare.

Frågan om den unge eller hans eller hennes vårdnadshavare ger sitt medgivande till att uppgifter lämnas ut eller inte får inte innebära att den unge inte får det stöd eller hjälp han eller hon bedöms ha behov av. Soci-altjänstens ansvar att agera kvarstår likaväl.

Ungdomens samtycke och delaktighet – en förutsättningAtt få ungdomens eller vårdnadshavarnas samtycke till att myndigheterna får utbyta information är en förutsättning för att man ska kunna genom-föra ett effektivt samarbete inom arbetet med de sociala insatsgrupperna. Att ungdomen lämnar samtycke kan också ses som ett tecken på att ung-domen är motiverad till en förändring. Utan ungdomens delaktighet och motivation är chanserna till förändring små.

Den situation som bör eftersträvas är att föräldrar och barn känner att de med förtroende kan lämna uppgifter om sig själva och sin situation. Om familjen får med sig goda erfarenheter av samarbetet och en upplevelse av meningsfullhet kan detta skapa förutsättningar för förändring och ut-veckling. Det blir särskilt betydelsefullt när det handlar om att motivera ungdomen och föräldrarna till att samtycka till att uppgifter får delas mel-lan olika myndigheter. Mer om samtycke och formerna för det, se bilaga 1 om sekretess, s. 73.

50

Socialtjänsten utreder och bedömer behov av insatser

Detta avsnitt handlar om socialtjänstens handläggning och dokumenta-tion i samband med en utredning och bedömning av behov av stöd. Av-snittet riktar sig i första hand till socialtjänsten som utreder och tar beslut om socialtjänstens insatser till ungdomarna. Innehållet kan ge andra aktö-rer en god inblick i vad som är utgångspunkterna i socialtjänstens arbete när det gäller utredning och beslut om insatser.

Socialtjänstens förhandsbedömningAtt en anmälan enligt 14 kap. 1 § SoL kommer in till socialnämnden innebär inte alltid att en utredning ska inledas. Frågan om nämnden ska inleda en utredning eller inte får avgöras från fall till fall vid en så kallad förhandsbedömning [25]. En utredning bör inte inledas om det redan står klart från början att nämnden inte kommer att vidta några åtgärder (reger-ingens proposition 1979/80:1 om socialtjänsten Del A s 562).

Bedömningen innebär att nämnden bildar sig en uppfattning om den enskildes situation och inställning till att ta emot hjälp med utgångspunkt från de sakförhållanden som genom anmälan eller på annat sätt kommit till nämndens kännedom. Vid bedömningen får nämnden också beakta tidigare kännedom om den enskilde eller familjen, till exempel uppgifter som finns i personakt eller tidigare inkomna anmälningar hos nämnden [25]. Under förhandsbedömningen får nämnden endast ta kontakt med den enskilde eftersom det anses som en utredningsåtgärd att hämta in uppgifter från andra (JO 1995/96 s 312). Om anmälan behöver förtydli-gas får en förnyad kontakt med anmälaren göras.

Socialtjänsten kan kontakta den som anmälan rör, informera om inne-hållet i anmälan och ge honom eller henne möjlighet att bemöta uppgif-terna. En sådan kontakt innebär inte att en utredning inleds (JO 1999/00 s 238).

Om nämnden gjort ställningstagandet att inte inleda en utredning till-förs handlingen antingen en existerande personakt eller sätts i en pärm för handlingar som inte har föranlett något ärende hos nämnden (JO 2004/05 s 391).

51


Socialtjänstens utredningSocialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden (11 kap. 1 § första stycket SoL).

En utredning enligt 11 kap. 1 § SoL får inte inledas mot någon vuxen persons vilja, om utredningen avser henne eller honom själv. Från denna huvudregel finns några få undantag inom socialtjänsten. Kan det före-ligga ett vårdbehov som behöver tillgodoses med stöd av bestämmelser i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM eller LVU (personer mellan 18 och 20 år) får utredningen bedrivas mot den enskil-des vilja. Detsamma gäller när nämnden på begäran av annan myndighet eller domstol är skyldig att yttra sig.

När det gäller barn har nämnden ett större ansvar. Finns det tecken som tyder på att nämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd ska utredning genomföras oberoende av vårdnadshavarens samtycke. För sådana utredningar finns särskilda bestämmelser i 11 kap. 2 § SoL [25].

Nämnden ansvarar för att se till att utredningen blir så fullständig som krävs för att nämnden ska kunna fatta ett beslut i det aktuella ärendet. Samtidigt är det viktigt att utredningen inte görs mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i det aktuella ärendet. Förutom att ge nämnden ett korrekt och fullständigt beslutsunderlag syftar utred-ningen till att både garantera den enskildes rättsäkerhet och insyn i hand-läggningen och till att utgöra en grund för genomförandet av beslutade insatser [25].

En utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd ska inte vara mer omfattande än vad som är motiverat av om-ständigheterna i ärendet och ska inte heller bedrivas så att någon onödigt utsätts för skada eller olägenheter (11 kap. 2 § första stycket SoL). Utred-ningen ska avslutas med ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas [25].

Hur en utredning ska bedrivas regleras i 11 kap. 2 § SoL där det fram-går att:• den som berörs av utredning ska underrättas om att en utredning in-

leds, • nämnden får konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som

behövs, • en utredning ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada

eller olägenhet,

52


• en utredning ska inte vara mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheter i ärendet, och

• en utredning ska bedrivas skyndsamt och vara avslutad inom fyra må-nader.

En utredning till skydd eller stöd för ett barn bör ha en klar inriktning på barnets situation, hans eller hennes behov och hur dessa tillgodoses. Av utredningen bör det även framgå vilka eventuella insatser från social-tjänsten som barnet är i behov av. (Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2006:12) om handläggning och dokumentation av ärenden som rör barn och unga)

Betydelsefulla områden att belysa är hälsa, utbildning, känslo- och be-teendeutveckling, identitet, familj och social relationer, social förmåga och förmåga att klara sig själv [26].

Själva utredningen är aldrig en pågående insats från nämndens sida. Nämnden kan inte med hänvisning till att en utredning pågår låta bli att vidta nödvändiga åtgärder. Om den enskilde behöver någon insats under utredningstiden ska frågan utredas och avgöras genom ett särskilt beslut [25].

Förslag om lagändringI proposition 2012/13:10 föreslår regeringen ändringar i socialtjänstla-gen. Bland annat föreslås nya regler om omedelbar skyddsbedömning när en anmälan kommit till socialnämnden och en tidsgräns för när ett beslut om att inleda inredning eller inte inleda utredning ska fattas. Om det inte finns synnerliga skäl ska beslut fattas inom fjorton dagar. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2013.

53


Strukturerad risk- och behovsbedömning Uppgifter till utredningen bör hämtas in på ett strukturerat sätt och utifrån kunskap och beprövad erfarenhet. Ett sådant sätt kan vara att använda det system som utarbetats av Socialstyrelsen inom ramen för projektet Barns behov i centrum, BBIC. (SOSFS 2006:12)

Handläggare förväntas identifiera vilka situationer eller förhållanden som utgör risker för den unges hälsa och välbefinnande. Förmågan att förutse framtida risker är komplex och de bedömningar som genomförs måste vara träffsäkra. Vid riskbedömningar måste man sträva efter en till-förlitlighet och att man så långt som möjligt kan förutspå riskerna. Utred-ning med standardiserade riskbedömningsinstrument förväntas förbättra bedömningarna och leda till mer enhetliga bedömningar socialarbetare emellan [26].

Forskning har visat att bedömningar som enbart bygger på socialarbe-tares kliniska erfarenhet är mindre tillförlitliga och mindre träffsäkra än mer strukturerade bedömningar [27]. I arbetet med sociala insatsgrupper är det viktigt att ta fasta på de riskfaktorer som genom forskning visat sig vara direkt relaterade till normbrytande beteende och kriminalitet och sådant som det finns potential att förändra.

Riskbedömningar ska inte enbart fokusera på riskfaktorer utan också på de faktorer som kan leda till förbättringar och skydd. Att ta hänsyn till både risk- och skyddsfaktorer bidrar till en bättre samlad bedömning [24].

Utredning med BBiCI socialtjänstens utredningar är det vanligt att man utgår från de formulär för utredning som finns inom handläggnings- och dokumentationssyste-met BBiC, Barns behov i centrum. Utredningen i BBiC täcker många livsområden såsom hälsa, utbildning, känslo- och beteendemässig ut-veckling, identitet, familj och sociala relationer, social förmåga och för-mågan att klara sig själv. Det handlar alltså om det mesta som rör förhål-landen om ungdomen själv, vårdnadshavarna och den miljö ungdomen befinner sig i [26].

Inget bedömningsinstrument kan ensamt ge en bedömning av alla be-hov och risker för en ungdom utan flera underlag från olika källor måste tillsammans ligga till grund för en samlad bedömning av en ungdoms situation [26]. Även om BBiC täcker många aspekter av den unges situa-

54


tion kan utredningen behöva kompletteras med för en fördjupad bedöm-ning av bland annat föräldrars förmåga, missbruksproblematik, antisoci-alt beteende eller risken för återfall i brottslighet.

SAVRY – ett exempel på stöd vid beslutI samband med att Rikspolisstyrelsen fick i uppdrag att initiera försöks-verksamheter fick Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en riskbedöm-ningsmanual för arbetet i sociala insatsgrupper. Istället för att ta fram ett bedömningsinstrument beslutade Socialstyrelsen att använda Structured Assessment of Violence Risk in Youth, SAVRY i arbetet. Socialarbetare från samtliga tolv försökskommuner har under våren 2012 utbildats i an-vändningen av SAVRY.

SAVRY är ett strukturerat beslutsstöd i utredning av risk- och skydds-faktorer hos ungdomar, 12–18 år, med känt antisocial beteende som har begått våldbrott, misshandel och andra allvarliga brott. Frågeformuläret innehåller frågor om potentiella problemområden som brottslighet, fa-milj, individuella och sociala förhållanden, som i forskning bedömts ha betydelse för utvecklandet av våldsamt eller annat allvarligt kriminellt beteende.

SAVRY kan användas av utbildad personal till exempel socialarbetare med socionomutbildning, personal inom barn- och ungdomspsykiatrin, hem för vård och boende eller andra institutioner som utbildats i använd-ningen av metoden. Generellt innebär det att psykologer, psykiatriker, välutbildade frivårdsinspektörer och socialarbetare har rätt grundutbild-ning för att kunna kvalificera sig som användare [28].

Den sammanlagda skattningen i SAVRY ger en helhetsbedömning av den unge, familjen och den unges sociala situation. En korrekt genomförd skattning innebär en strukturerad bedömning av ungas risk att återfalla i våldsbrott och annan form av allvarlig kriminalitet och kan vara ett stöd i planeringen av behandling och andra insatser för att förhindra detta [28].

Ett beslutsstöd som detta kan inte ensamt användas för att bedöma alla de behov och risker som föreligger för en ungdom, utan kan enbart ta fasta på det som instrumentet avser att mäta.

55


Att inhämta uppgifter i samband med utredningFör att kunna göra en korrekt helhetsbedömning i ett ärende kan social-sekreteraren behöva samla information från olika håll. Hur omfattande information som behövs måste bedömas från fall till fall. Tidigare utred-ningar kan inledningsvis vara en utgångspunkt. De vanligaste informa-tionskällorna är personliga samtal med i första hand den enskilde men även anhöriga och representanter från andra myndigheter [25].

Socialtjänsten har vid en utredning av ett barns skydd eller stöd rätt att konsultera sakkunniga och i övrigt ta de kontakter som behövs för att kunna göra en bedömning av den unges behov av insatser (11 kap. 2 § första stycket SoL).

Handläggaren bör träffa barnet såväl enskilt som tillsammans med vårdnadshavaren för att, genom samtal eller observationer, bilda sig en uppfattning om barnets situation (SOSFS 2006:12).

Innan handläggaren kontaktar en sakkunnig eller referensperson bör han eller hon överväga syftet med kontakten. Handläggaren bör hämta in uppgifter från dem som känner barnet väl, till exempel personal vid skola eller från andra, som har kunskap om familjens och barnets situation. (SOSFS 2006:12)

UppgiftsskyldighetAv 14 kap. 1 § fjärde stycket socialtjänstlagen följer att den som har gjort en anmälan är skyldig att informera nämnden när förhållanden har änd-rats.

En anmälningsskyldig person som känner till att det pågår en utredning hos socialnämnden är skyldig att utan uppmaning från socialnämnden underrätta nämnden om det han eller hon antar har betydelse för utred-ningen (JO 1992/93 s. 341).

Att nämnden redan inlett en utredning begränsar inte anmälningsskyl-digheten enligt 14 kap. 1 SoL. Det åligger en anmälare att fortlöpande hålla nämnden informerade om sådana förhållanden som kan påverka nämndens bedömning (JO 1992/93 s 341, JO 1993/94 s 264).

En vanlig situation är att socialtjänsten under pågående utredning en-ligt 11 kap. 1 § SoL begär att få in uppgifter om barnet från olika myn-digheter och verksamheter som möter barnet. Skyldighet att lämna ut uppgifter gäller bara sådant som har betydelse för den aktuella situatio-nen (regeringens proposition 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn och ungdomar s 132).

56


DokumentationHandläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om stödinsatser, vård och behandling ska dokumenteras. Dokumentatio-nen ska utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska om-ständigheter och händelser av betydelse (11 kap. 5 § första stycket SoL)

Dokumentationen ska utformas med respekt för den enskildes integri-tet. Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom eller henne. Om den enskilde anser att någon uppgift i dokumentationen är oriktig ska detta antecknas. (11 kap. 6 § SoL)

Socialstyrelsen har gett ut föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2006:5) om dokumentation vid handläggning av ärenden och genomför-ande av insatser enligt SoL, LVU, LVM och LSS. För att underlätta till-lämpningen av regelverket har Socialstyrelsen även gett ut handboken Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten [25].

BeslutsunderlagEnligt det allmänna rådet till 5 kap. 3 § SOSFS 2006:5, bör ett beslutsun-derlag sammanställas inför nämndens beslut i ett ärende. Underlaget bör i regel dokumenteras i en handling som är åtskild från journalen.

Av beslutsunderlaget bör framgå:• vem eller vilka personer ärendet avser,• vad ärendet gäller,• vad som har kommit fram under utredningen, • den enskildes uppfattning om sina behov och hur dessa kan tillgodoses, och• utredarens bedömning och i förekommande fall förslag till beslut.

Vilka faktauppgifter beslutsunderlaget ska innehålla beror på vilken typ av ärende det gäller. Det ligger i sakens natur att orsaken till utredningen alltid redovisas liksom den enskildes aktuella situation och tidigare vid-tagna åtgärder [25].

57


Sociala insatsgrupper – en samverkansformI regeringens proposition 2011/12:171 Samverkan för att förebygga ung-domsbrottslighet (s. 13) beskrivs försöksverksamheten med de sociala insatsgrupperna som en lokal samarbetsform där insatser för att förhindra att unga blir vanekriminella koordineras på individnivå utifrån en indivi-duellt upprättad åtgärdsplan.

Samverkan mellan myndigheter kring en person är i sig inte att betrak-ta som en insats utan kan ses som en samordning av olika verksamheters inbördes arbete med en person. I socialtjänstens utredningsarbete kan det till exempel vara nödvändigt att samverka med andra för att kunna göra en bedömning av den enskildes behov.

Socialtjänsten kan uppmärksamma individens samlade behov men bara fatta beslut om de enskilda insatser som socialtjänsten kan erbjuda, inte det stöd som de andra aktörerna ansvarar för. Enligt 2 kap. 1 § SoL svarar varje kommun för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta an-svaret för att enskilda får det stöd och hjälp som de behöver. Detta innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

Upprättande av genomförandeplanerHur en beslutad insats praktiskt ska genomföras bör dokumenteras i en genomförandeplan, såvida det inte framgår av någon annan plan eller är uppenbart obehövligt. Genomförandeplanen bör i regel upprättas inom den verksamhet som svarar för det praktiska genomförandet och med ut-gångspunkt i ett beslut om en insats och målet för insatsen beskriva hur den praktiskt ska genomföras (6 kap. 1 § AR SOSFS 2006:5).

I genomförandeplanen bör (6 kap. 1 § AR SOSFS 2006:5) bland annat framgå: • om det ingår flera delar i insatsen och i så fall vilka,• vilka mål som gäller för insatsen eller delar av den,• när och hur insatsen eller delar av den ska genomföras,• på vilket sätt den enskilde har utövat inflytande över planeringen, • vilka personer som har deltagit i planeringen, • när planen har fastställts, och• när och hur planen ska följas upp.

58


Genomförandeplanen bör höra till den enskildes personakt (6 kap. 1 § AR SOSFS 2006:5).

I Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2006:12) om handläggning och dokumentation av ärenden som rör barn och unga ges rekommenda-tioner till stöd för handläggning och dokumentation av ärenden samt ge-nomförande och uppföljning av beslutade insatser för barn och unga inom socialtjänsten enligt socialtjänstlagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, och socialtjänstförordningen (2001:937). Dessa allmän-na råd gäller inte för beslut som genomförs i sådana hem som avses i 12 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. I dessa allmänna råd finns ytterligare rekommendationer om bland annat vad som bör framgå av beslutsunderlaget och av genomförandeplanen.

För barn och unga som vårdas i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem ställs det ett uttryckligt krav i 11 kap. 3 § andra stycket SoL att en plan över hur vården ska genomföras ska upprättas. Vad en sådan plan ska beskriva framgår av 5 kap. 1 a § socialtjänstförordningen. I övriga fall gäller vad som sägs om innehållet i genomförandeplaner i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (se 6 kap. 1 § AR SOSFS 2006:5 respektive SOSFS 2006:12) Ytterligare stöd för tillämpningen av regelverket om handläggning och dokumentation finns i handboken Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten [25].

59

Insatser för att förhindra återfall i brott

Detta avsnitt handlar om hur forskningen ser ut när det gäller effekter av metoder för att förebygga återfall i brott bland unga. Underlaget bygger på de kunskapssammanställningar (metaanalyser) som är aktuella på om-rådet. Informationen här kan vara ett stöd för i första hand socialtjänsten, när man utreder och tar beslut om vilka insatser som kan vara lämpliga att erbjuda de ungdomar som är i behov av stöd från en social insatsgrupp.

Forskning om metoder för att förhindra återfall i brott bland ungaVid bedömning av lämpliga insatser är det av vikt att hämta stöd från den befintliga forskningen om brottsprevention. Mot bakgrund av kunskaps-översikter och metaanalyser vet vi att interventioner med en terapeutisk grundidé att förändra beteenden och tankemönster generellt är mer effek-tiva än sådana som bygger på kontroll och tvång. Denna grundläggande inriktning har långt större betydelse än exakt vilken typ av terapimetod man sedan tillämpar [20, 24, 29, 30].

Vidare är metoder med en terapeutisk inriktning som utgår från prin-ciper och risk, behov och responsivitet generellt mer effektiva än de som inte gör det. Detta innebär bland annat att man anpassar interventionens intensitet och omfattning till den unges individuella risknivå, att man be-möter de specifika riskfaktorerna som finns i just den aktuella ungdomens liv och att man väljer en insats som matchar den unges förmåga att tillgo-dogöra sig den [20].

Program har större effekt om de är väl implementerade och att man i hög grad följer programmets ursprungliga upplägg [29].

Interventioner där rådgivning och färdighetsträning utgör centrala ele-ment är mest effektiva för att hindra människor från att utveckla en kri-minell livsstil [5].

60


Psykosocialt stödRådgivning är vid sidan av färdighetsträning en mycket vanligt förekom-mande typ av insats som rymmer många olika varianter. Det kan exem-pelvis handla om individuella rådgivningssamtal, gruppträffar, särskilt kvalificerad kontaktperson (mentor) och familjebaserade behandlingar. Gemensamma drag för många av dessa program är att eftersträva en för-troendefull relation mellan den unge och behandlaren/rådgivaren. Olika former av samtal och övningar används för att påverka den unges känslor, tankar och beteenden.

I Sverige har man studerat effekterna av två typer av familjebaserade insatser, Multisystemisk terapi, MST och Funktionell familjeterapi, FFT. I utvärderingen av MST [31] påvisade inte några skillnader mellan MST och ordinarie insatser. Utvärderingen av FFT visade att ungdomar som deltagit i FFT återföll i brott i lägre utsträckning än gruppen som fått ordinarie insatser [32, 33].

FFT är en manualbaserad insats som riktar sig till familjer med ung-domar i åldern 11–18 år som uppvisar ett utåtagerande beteende och har begått brott eller missbrukar. Syftet med programmet är att försöka åstadkomma positiva förändringar för ungdomarna så att det antisociala beteendet upphör. Insatsen kan användas i familjens hemmiljö eller på ungdomsinstitutioner.

MST är en intensiv familje- och närmiljöbaserad öppenvårdsinsats för familjer med ungdomar 12–17 år som har allvarliga beteendeproblem så-som kriminalitet, missbruk, skolproblem och aggressivitet och som löper risk att placeras utanför hemmet. Insatsen riktar sig mot de systemen en ung människa befinner sig i, familj, nätverk, kamratkrets och skola och lägger vikt vid att arbeta med alla dessa system samtidigt. Grundtanken är att behandlingen ska påverka alla dessa sammanhang för att kunna åstadkomma en hållbar förändring av den unges beteende. Målet med programmet är att den unges problembeteende ska upphöra. Föräldrarna ska ges stöd för att tillsammans med övriga nätverket utforma strategier och få redskap för att åstadkomma och upprätthålla förändringar i den unges beteende samt att hantera eventuella svårigheter efter avslutad be-handling.

61


FärdighetsträningGenom färdighetsträning försöker man hjälpa den unge att träna sociala färdigheter som ska ge ökad förmåga att kontrollera impulser och önsk-ningar i syfte att kunna fungera väl i olika sammanhang. Detta sker genom pedagogik, övningar och incitament. Det kan handla om olika beteende-förändrade program som bygger på att förstärka önskvärda beteenden, men också om kognitiv beteendeterapi (KBT).

I Sverige har en utvärdering av Aggression Replacement Training (ART) i kombination med beteendeanalys och teckenekonomi gjorts. ART är ett manualbaserat träningsprogram för ungdomar med beteende-problem i åldern 12–20 år. Syftet är bland annat att minska aggressivitet, öka sociala färdigheter och moralisk utveckling för att förhindra att åter-fall i normbrytande beteende. Metoden bygger på principer om beteen-demodifiering, det vill säga att försöka minska oönskade beteenden och ersätta de med önskade beteende.

Utvärderingen har inte kunnat påvisa några effekter när det gäller åter-fall i brott jämfört med ordinarie insatser [34].

Samordnade insatserSamordnade insatser verkar ha en positiv effekt på återfall i brott bland ungdomar, utöver ordinarie insatser, särskilt när insatserna som ges också följs upp väl [29]. Samordnade insatser innebär en hel uppsättning av olika insatser som avser att påverka flera livsområden och där flera aktö-rer är inblandade för att ge stöd.

Ibland är dessa insatser individuellt anpassade och varje ungdom får en särskild koordinator (case manager) som håller ihop arbetet kring den unge. Rollen för koordinatorn kan variera från att vara den som sköter det rent administrativa till att också ha en mer behandlande roll mot ungdo-men.

I en kunskapssammanställning av just samordnade insatser studerades förändringsmekanismer [30]. Element i olika kombinationer som hade positiv effekt när det gäller återfall brott var: att insatserna var individu-ellt anpassade, lokalsamhället är delaktig i planering och genomförande av insatser, kunskapsutbyte mellan olika aktörer samt att man gav incita-ment för att den unge skulle sluta begå brott.

62


Medling och gottgörelseReparativ rättvisa (Restorative justice) bygger på brottsoffrets behov av att få upprättelse och förövarens behov av att gottgöra skada. Det kan röra sig om någon form av kompensation som riktar sig till offret eller när-samhället till exempel att den som begått ett brott betalar skadestånd eller utför någon form av samhällstjänst/ungdomstjänst. Men det kan också innebära att förövaren ber sitt offer eller offrets anhöriga om förlåtelse och att man hjälper honom eller henne att bearbeta händelsen till exempel som i insatsen medling.

Från den 1 januari 2008 är det obligatoriskt för kommunerna att kunna erbjuda medling vid anledning av brott när gärningsmannen är under 21 år. Mer om medling finns i Barn och inga som begår brott. Handbok för socialtjänsten [7].

Medling har i kunskapssammanställningar av internationella studier visat sig ha en positiv men liten effekt på återfall i brott [29, 20]. Även i svenska studier har det visat sig ha en positiv effekt på återfall i brott [35].

63

Systematiskt förbättrings- och kvalitetsarbete

Bestämmelser om god kvalitet finns i 3 kap. 3 § SoL. Av bestämmelsen följer att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i verksamheten ska, enligt tredje stycket samma paragraf, systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Socialstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Denna för-fattning gäller inte bara socialtjänsten utan även hälso- och sjukvården och verksamheter som bedrivs med stöd av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Som stöd för tillämpningen har Socialstyrelsen även publicerat handboken Ledningssystem för sys-tematiskt kvalitetsarbete Handbok för tillämpningen av föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kva-litetsarbete [36].

SOSFS 2011:9 innehåller bestämmelser om hur kvaliteten i verksam-heten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Kvalitet de-finieras i dessa föreskrifter som att en verksamhet uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter om hälso- och sjukvård, socialtjänst och stöd och service till vissa funktions-hindrade och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter (2 kap. 1 § SOSFS 2011:9).

En del av ett systematiskt förbättringsarbete är egenkontrollen. Egen-kontroll är bland annat den egna verksamhetens kontroll av att den be-drivs enligt de processer och rutiner som ingår i verksamhetens lednings-system (2 kap. 1 § SOSFS 2011:9). I föreskriften anges att verksamheten ska utföra systematisk uppföljning, eller egenkontroll, för att säkra verk-samhetens kvalitet. Egenkontroll ska genomföras med den frekvens och omfattning som krävs för att säkra kvaliteten i verksamheten (se 5 kap. 2 § SOSFS 2011:9). Egenkontrollen kan innefatta olika sätt att samla in och analysera data för att bedriva ett arbete med att förbättra verksam-heten. Socialstyrelsens allmänna råd till 5 kap. 2 § SOSFS 2011:9 ger exempel på vad egenkontrollen kan innebära, bland annat:• jämförelser av verksamhetens resultat (nuvarande relaterat till tidigare)• målgruppsundersökningar• granskning av dokumentation exempelvis journaler och akter.

64


Uppföljning av de sociala insatsgruppernaEn uppföljning av verksamheten kan bland annat handla om att följa upp om verksamheten fullföljer sitt ansvar och uppsatta mål och planer, om processer och rutiner är ändamålsenliga, hur målgruppen för verksamhe-ten ser ut och om man har adekvata insatser att erbjuda. I arbetet med de sociala insatsgrupperna är det viktigt att ta fasta på hur behovet av stöd ser ut i kommunen, beskriva målgruppen för arbetet, undersöka förutsätt-ningarna för samverkansarbetet och följ upp hur samverkansarbetet har fungerat.

En del i uppföljningen av arbetet är att säkerställa att de insatser som ges till enskilda klienter håller god kvalitet. I uppföljningen av de sociala insatsgrupperna är det angeläget att se hur det går för de ungdomar som fått stöd från en social insatsgrupp och vilka förändringar som har skett.

Det kan bland annat handla om att följa upp om verksamheten full-följer sitt ansvar när det gäller handläggning och dokumentation, säker-ställa kvaliteten i de insatser som genomförs, att enskilda är nöjda med de insatser som ges och om genomförda insatser innebär några förväntade förbättringar för den enskilde.

Förslag på tänkbara frågor att ställa vad gäller uppföljning av verksam-heten och resultat för klienten för arbetet i de sociala insatsgrupperna är:

Kartläggning av lokala problem• Hur ser problemen med ungdomskriminalitet ut i kommunen? Finns

det ungdomar som riskerar att etablera en kriminell livsstil, problem med gängkriminalitet eller personer som vill hoppa av en sådan?

• Hur många ungdomar uppskattar man att det rör sig om? • Hur ser de olika verksamheters bild av de lokala problemen ut?• Vad kan olika verksamheter bidra med i arbetet med målgruppen för

de sociala insatsgrupperna?• Vilka insatser man erbjuder/kan erbjuda dessa ungdomar?

Förutsättningar för samverkansarbetet• Finns det uppsatta mål för verksamheten med de sociala insatsgrup-

perna?

65


• Finns det ändamålsenliga rutiner för hur olika delar i samverkansarbe-te ska genomföras? (till exempel när det gäller upptäckt av ungdomar i riskzon att utveckla en kriminell livsstil, inhämtande av samtycke, risk- och behovsbedömning, upprättande av genomförandeplaner/åt-gärdsplaner, uppföljning av resultat verksamheten).

• Är det tydligt formulerat hur ansvar ska fördelas i arbetet?• Finns det tillräckliga resurser för samverkansarbetet?• Finns det rutiner för hur och när uppföljning av arbetet ska genom-

föras?

Målgruppsbeskrivning• Hur många ungdomar har hittills fått stöd av en social insatsgrupp?• Hur många ungdomar har man bedömt har behov av stöd från en so-

cial insatsgrupp men man inte fått samtycke till informationsutbyte från?

• Vad karaktäriserar de ungdomar man har arbetat med? (exempelvis ålder, kön, behov, riskfaktorer)

• Vilka stödinsatser har dessa ungdomar fått?• Hur länge har de varit aktuella för stöd från en social insatsgrupp?• Hur många ärenden har avslutats?

Samverkan med andra aktörer• Har betydelsefulla aktörer kunna knytas till samverkansarbetet på oli-

ka nivåer?• Hur ofta sammanträder man tillsammans i de olika organisationsnivå-

erna?• I vilken utsträckning kommer berörda till planerade möten?

Nå och upptäckta ungdomar i riskzon • Når man ut för att upptäcka de ungdomar som kan vara i behov av stöd

från en social insatsgupp? Finns tillräcklig information till ungdomar, föräldrar och andra om de sociala insatsgrupperna?

• Finns det rutiner mellan de samverkande aktörerna för hur man ska arbeta när man upptäckt en ungdom i riskzon?

66


Resultat av samverkan• Hur ofta sammanträder man tillsammans på de olika organisationsni-

våerna?• I vilken utsträckning uppfyller man uppsatta mål för verksamheten

med de sociala insatsgrupperna?• I vilken utsträckning når man de ungdomar som är i behov av stöd från

en social insatsgrupp?• Hur fungerar rutinerna för de olika delarna i arbetet med målgruppen?• I vilken utsträckning upprättas åtgärdsplaner för ungdomarna som er-

bjuds stöd från en social insatsgrupp?• I vilken utsträckning följs åtgärdsplanerna upp? Hur ofta följs de upp?

Resultat för individen• Vilka insatser har man erbjudit ungdomen?• Hur många samverkansmöten har man haft kring ungdomen?• I vilken utsträckning har man uppfyllt de individuella mål man satt

upp för arbetet med ungdomen? (exempelvis åtgärdsplan/genomför-andeplan)

• Vilka förbättringar har man kunnat uppmärksamma för ungdomen? (exempelvis utbildning/sysselsättning, missbruk, välbefinnande, käns-lomässig- och beteendemässig utveckling, familj, sociala relationer, kriminalitet)

• Hur har ungdomen upplevt det stöd han eller hon har fått?

Upptäcka förändring över tidFör att kunna upptäcka förändring i resultat för individen eller för verk-samheten i stort är det viktigt att data samlas vid flera tillfällen. Jämförel-ser av en klient eller klientgrupps förhållanden innan och efter en insats kan ge svar på frågan om det skett någon förändring av de förhållanden som råder.

Om man däremot är intresserad av att veta mer om orsaker till föränd-ringar till följd av en insats så behöver man genomföra utvärderingar där man kan kontrollera andra faktorers påverkan på individens förändring. Många gånger saknas utvärderingar av insatser så att man kan uttala sig om effekter. Genom att följa individens förändring över tid och doku-mentera de insatser som ges kan man ändå börja systematisera och samla

67


kunskap kring vad som förefaller vara verksamma insatser för en enskild klient.

När man ska mäta en förändring är det viktigt att i första hand använda standardiserade och utprövade bedömningsinstrument med utprövade mått, helst också tillämpade och testade i en svensk kontext.

Förutom att mäta förhållanden före och efter insats behöver man van-ligtvis också beskriva innehållet i en insats eller metod. Detta gäller sär-skilt om det saknas en manual eller annan tydlig beskrivning av vad insat-sen innehåller och hur den ska genomföras. Därför kan man behöva be-skriva vilken typ av insats det handlar om, vad den innehåller och i vilken omfattning och frekvens insatsen genomförs exempelvis när det gäller behandlingstid, antal stödtimmar, antal samtal osv. En sätt att börja arbeta med att följa förändring över tid kan vara att man beskriver förhållanden vid tidpunkt 1, man beskiver de insatser som genomförts och sedan följer man upp och beskriver de förhållanden som råder vid tidpunkt 2.

Förhållanden (Tidpunkt 1) Insatsens genomförande Förhållanden (Tidpunkt 2)Exempelvis:

Problem

Behov

Risk

Sysselsättning

Livskvalitet

Fysisk hälsa

Psykisk hälsa

Sociala relationer

Skolnärvaro

Missbruk

Kriminalitet

Exempelvis:

Innehåll, ingående delar

Omfattning

Frekvens

Uppföljning av samma mått som vid tidpunkt 1 exempelvis:

Problem

Behov

Risk

Sysselsättning

Livskvalitet

Fysisk hälsa

Psykisk hälsa

Sociala relationer

Skolnärvaro

Missbruk

Kriminalitet

68


En uppföljning enligt förslaget i tabellen ovan kan förklara att en föränd-ring har skett över tid men inte varför en förändring har skett. En uppmätt förändring kan ses som en indikation om att en viss insats eller kom-binationer av insatser bidrar till positiva eller negativa förändring som behöver studeras vidare.

MOS – Modell för målinriktad och systematiskt utvärdering av insatser till enskilda personer Ett sätt att följa upp resultat för en enskild individ kan vara att använda en modell för målinriktad och systematiskt utvärdering av insatser till enskilda personer (MOS), som tagits fram vid Socialstyrelsen.

Modellen är ett verktyg som hjälper professionella och klienter att hål-la fokus på de förbättringsmål som klienten kan uppnå. Modellen bygger på Single System Design (SDD) som är en utvärderingsmetod som länge använts i USA. I Sverige har detta sätt att utvärdera prövats och använts inom bland annat rehabilitering, habilitering och i skolforskning.

Modellen är en hjälp när man vill följa upp enskilda klienters föränd-ring och utvärdera de insatser som erbjudits. Konkret handlar det om att formulera och dokumentera tydliga, realistiska och mätbara mål för kli-enten och på ett systematiskt sätt följa upp hur målen har uppnåtts. Upp-följningen ska bland annat kunna svara på om klienten gjort framsteg och om uppsatta mål har uppnåtts.

Mer information om MOS-modellen finns i Socialstyrelsens publika-tion: Med mål i sikte. Målinriktat och systematisk utvärdering av insatser för enskilda personer (MOS) [37].

69

Referenser

1. Moffitt T E. Adolescence-limited and life-course-persistent antiso-cial behavior. A developmental taxonomy. Psychological Review 1993; 100(4):674–701.

2. Stattin H m fl. On the utility of Moffitt’s typology trajectories in long-term perspective. European Journal of Criminology 2010; 7(6):521–45.

3. Thornberry T P. Membership in Youth Gangs & Involvement in Se-rious & Violent Offending. I: Loeber R, Farrington DP, Red. Serious & Violent Juvenile Offenders. Risk Factors & Successful Interventions. London: Sage; 1998.

4. Puhakka O. Kriminella ungdomsnätverk – utanförskapets pris. En för-studie. Mobilisering mot narkotika. Stockholm; 2005.

5. Kartläggning av forsking kring samverkansinterventioner med syfte att motverka kriminell livsstil bland unga. Stockholm: Socialstyrel-sen; 2012. Tillgänglig på http://www.socialstyrelsen.se/publikatio-ner2012/2012-10-14

6. Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn. Stockholm: Socialstyrelsen; 2004.

7. Barn och unga som begår brott. Handbok för socialtjänsten. Stock-holm: Socialstyrelsen; 2009.

8. Vad gör kommunerna för ungdomar som inte går i gymnasieskolan?: en rapport om det kommunala informationsansvaret (uppföljningsansva-ret). Stockholm: Ungdomstyrelsen; 2006.

9. Fokus 06 – En analys av ungas kultur och fritid. Lenanders Grafiska AB. Stockholm: Ungdomsstyrelsen; 2006.

10. Ferrer-Wreder, m fl. Framgångsrika preventionsprogram för barn och unga. En forskningsöversikt. Stockholm: Gothia; 2005.

11. Riktlinjer för verkställighetsplanering vid de särskilda ungdomshem-men. Stockholm: Statens institutionsstyrelse; 2012.

12. Strategi för samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling, Rikspolisstyrel-sen och Socialstyrelsen; 2007.

13. Samverkan i lokalt brottsförebyggande arbete. Stockholm: Brottsfö-rebyggande rådet; 2010.

70

Referenser

14. Wollter P, m fl. Utvärdering av den nationella pilotverksamheten med sociala insatsgrupper. Stockholm: Ersta Sköndal högskola; 2012.

15. Gemensamt åtagande för polismyndighet och kommun som deltar i det nationella pilotprojektet med sociala. Stockholm: Rikspolisstyrelsen; 2011. http://www.polisen.se/PageFiles/367761/%C3%85tagande%5B1%5D.pdf

16. Det fortsatta arbetet i sociala insatsgrupper. Checklistan. Stockholm: Rikspolisstyrelsen; 2011. http://www.polisen.se/PageFiles/335908/Checklista.pdf

17. Becker H S. Outsiders. Studies in the sociology of deviance. New York: Free Press; 1963.

18. Lemert E M. Social pathology. A systematic approach to the theory of sociopathic behavior. New York: McGraw-Hill; 1951.

19. Forkby T. Gängrelaterat ungdomsarbete. Utvärdering av Ung och Trygg i Göteborg. Göteborg: FoU i Väst/GR; 2008.

20. Söderholm Carpelan K, m fl. Insatser för unga lagöverträdare. En systematisk sammanställning av översikter om effekter på återfall i kri-minalitet. Stockholm: Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS), Socialstyrelsen; 2008.

21. Stattin H. Om protektiva faktorer. I: Söderholm Carpelan K, Runquist W, Red. Ung med tung social problematik. Hur kan vi förstå, förutsäga och planera för framtida behandling? Stockholm: Statens institutionssty-relse; 2002.

22. Farrington D P & Welsh B. Saving children from a life of crime. Early risk factors and effective interventions. New York: Oxford Univer-sity Press; 2007.

23. Granath S & Westlund O. Strategiska brott bland unga på 00-talet. Stockholm: Brottsförebyggande rådet; 2011.

24. Andershed H, m fl. Ungdomar som begår brott. Vilka insatser fung-erar? Stockholm: Gothia; 2010.

25. Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten: Individ- och familjeomsorg, äldreomsorg, handikappomsorg (SoL och LSS). Stock-holm: Socialstyrelsen; 2010.

26. Barns behov i centrum (BBIC). Studiematerial. Stockholm: Social-styrelsen; 2009.

27. Sundell K. Barnavårdsutredningar – en kunskapsöversikt. Stockholm: Gothia; 2007.

71

Referenser

28. Långström N. Att bedöma risk för återfall bland antisociala unga. En kunskapsöversikt. Rapport 2/03. Stockholm: 2003.

29. Lipsey M W. The Primary Factors that Characterize Effective Inter-ventions with Juvenile Offenders. A Meta-Analytic Overview. Victims & Offenders 2009; 4(2):124–47.

30. Hodgkinson J, m fl. Reducing gang related crime. A systematic re-view of ‘comprehensive’ interventions. Technical report. London: EPPI-Centre, Social Science Research Unit, Institute of Education, University of London; 2009.

31. Andrée Löfholm C, m fl. Multisystemic Therapy with Conduct Dis-ordered Youth. Stability of Treatment Outcomes Two Years after Intake. Evidence & Policy 2009; 5:373–97.

32. Hansson K, m fl. Funktionell Familjeterapi – en behandlingsmetod vid ungdomskriminalitet. Socialvetenskaplig tidskrift 2000; 7:231–43.

33. Hansson K, m fl. Funktionell familjeterapi i Barnpsykiatrisk praxis. Nordisk Psykologi 2004; 56(4):304–20.

34. Holmqvist R, m fl. Ger ART bättre behandlingseffekter? Utvärdering av metoder på tre ungdomshem. Stockholm: Statens institutionsstyrelse ; 2005.33.

35. Sehlin S. Förebygger medling återfall i brott bland unga gärnings-män? Umeå: Sociologiska institutionen, Umeå universitet. 2009.

36. Ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete – Handbok för till-lämpningen av föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om led-ningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Stockholm: Socialstyrelsen; 2012.

37. Med målet i sikte – Målinriktad och systematisk utvärdering av insat-ser för enskilda personer (MOS). Stockholm: Socialstyrelsen; 2012.

73

Bilaga 1 Sekretess

Allmänt om sekretessSekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntli-gen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL).

Bestämmelser om vilka sekretessen gäller mot finns i 8 kap. OSL. Av 8 kap. 1 § OSL följer att sekretessen gäller i förhållande till både enskilda och andra myndigheter. Sekretessen gäller också mellan olika självstän-diga verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Detta följer av 8 kap. 2 § OSL.

En av flera grundläggande principer i sekretessregleringen är att se-kretess som huvudregel inte följer med en uppgift när den lämnas till en annan myndighet (se 7 kap. 2 § OSL).

Sekretessregleringen innehåller särskilda sekretessbrytande regler som möjliggör att myndigheter kan lämna ut känsliga uppgifter i vissa fall. Inom en samverkansgrupp med representanter från olika myndigheter är det därför av betydelse att ha klart för sig vilka sekretessbestämmelser som gäller inom den egna verksamheten och, om det blir aktuellt att läm-na ut en sekretessbelagd uppgift till en annan myndighet, vilket lagstöd som finns för att göra det.

Sekretess på socialtjänstens och polisens områden

Sekretess på socialtjänstens områdeAv 26 kap. 1 § OSL följer att sekretess gäller inom socialtjänsten till skydd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden. Sekretessen gäller enligt bestämmelsen med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtio-nen är för sekretess. En uppgift får därmed inte lämnas ut, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men. Med socialtjänst förstås i offentlighets- och sekretesslagen verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst, verksam-

74

Bilaga 1 Sekretess

het enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbru-kare utan samtycke, och verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd eller av Statens institutionsstyrelse (se 26 kap. 1 § OSL).

Sekretessen omfattar bland annat handlingar och uppgifter i övrigt som gäller rådgivning, uppsökande verksamhet, vård och behandling vid in-stitutioner såsom barn- och ungdomshem, socialnämndens utredning och framställning om vård av unga eller av missbrukare samt över huvud ta-get socialt bistånd som lämnas av socialnämnd (regeringens proposition 2011/12:171 Samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet s. 16).

Sekretess på polisens områdeBestämmelser till skydd för enskilda i polisens verksamhet återfinns framför allt i 35 kap. OSL.

Av 35 kap. 1 § OSL följer att sekretess gäller till skydd för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden bland annat i poli-sens och vissa andra myndigheters verksamhet som syftar till att förebyg-ga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Sekretessen gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Skaderekvisitet är således omvänt, vilket innebär presumtion för sekretess.

Vidare finns det bestämmelser om sekretess i polisens sociala verksam-het. Enligt 35 kap. 20 § OSL gäller sekretess hos polisen för uppgift om enskilds personliga förhållanden om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften hänför sig till bland annat verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild eller ärende om handräckning enligt lagstiftning-en om vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten.

Exempel på sekretessbrytande bestämmelser och undantag från sekretess

Nödvändigt utlämnandeEnligt 10 kap. 2 § OSL hindrar sekretess inte att en uppgift lämnas till en enskild eller till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. En motsva-rande bestämmelse fanns tidigare i 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100), SekrL. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att den bör tillämpas restriktivt (regeringens proposition 1979/80:2 med förslag till sekretes-

75

Bilaga 1 Sekretess

slag m.m. Del A s. 465 och 494). Endast i fall då det är en nödvändig förutsättning för att myndigheten ska kunna fullgöra ett åliggande som den har att en sekretessbelagd uppgift lämnas ut, får sekretessen efterges. Enbart en bedömning att effektiviteten i myndighetens handlande skulle nedsättas genom en föreskriven sekretess får inte leda till att sekretessen åsidosätts. (Prop. 1979/80:2 Del A s. 464)

En socialnämnd har enligt JO haft möjlighet att med stöd av bestäm-melsen lämna familjehemsföräldrar vissa sekretessbelagda uppgifter ef-tersom familjehemmet för att kunna ta hand om barnet på rätt sätt måste ha viss kännedom om barnets tidigare förhållanden (JO 1986/87 s. 193). I JO 1989/90 s. 238 fann JO att bestämmelsen saknade aktualitet när det gällde frågan om uppgiftslämnande om vuxna patienter från sjukvården till en fältgrupp inom socialtjänsten. I ett annat fall fann JO att bestäm-melsen gör det möjligt för socialtjänsten att i samband med en utredning (enligt dåvarande 50 § socialtjänstlagen (1980:620) som nu motsvarar 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)) att lämna de uppgifter som behö-ver lämnas för att den som tillfrågas i utredningsarbetet ska kunna lämna nöjaktiga svar till socialtjänsten (JO 1990/91 s. 366).

SamtyckeEnligt 12 kap. 2 § första stycket OSL kan en enskild helt eller delvis häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne, om inte annat anges i denna lag. Det innebär att sekretessen till skydd för en enskild inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan enskild eller till en myndighet, om den enskilde samtycker till det. En erinran om detta finns i 10 kap. 1 § OSL. Se mer om samtycke och formerna för samtycke s. 80.

GeneralklausulEnligt den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL får en sekretessbelagd uppgift lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Bestämmelsen gäller dock inte i fråga om sekretess enligt bland annat 26 kap. 1 § OSL, vilket innebär att den inte kan tillämpas av social-tjänsten. Den kan däremot tillämpas av t.ex. polisen.

Uppgiftsskyldighet enligt lag eller förordning Enligt 10 kap. 28 § första stycket OSL hindrar sekretess inte att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

76

Bilaga 1 Sekretess

En sådan sekretessbrytande uppgiftsskyldighet finns t.ex. i 14 kap. 1 § andra stycket SoL. Enligt 14 kap. 1 § fjärde stycket SoL är myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket skyl-diga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd.

Regeringens förslag till ny sekretessbrytande bestämmelse Regeringen har i proposition 2011/12:171 föreslagit att det införs en ny sekretessbrytande bestämmelse, 10 kap. 18 a § OSL, som innebär att en uppgift som rör en enskild som inte fyllt 21 år i vissa fall ska kunna läm-nas från socialtjänsten till polisen utan hinder av sekretess. En uppgift ska enligt förslaget få lämnas ut under förutsättning att det på grund av sär-skilda omständigheter finns risk för att den unge kommer att utöva brotts-lig verksamhet och uppgiften kan antas bidra till att förhindra det samt att det med hänsyn till planerade eller pågående insatser för den unge eller av andra särskilda skäl inte är olämpligt att uppgiften lämnas ut. Den fö-reslagna bestämmelsen omfattar inte uppgifter som avser misstankar om att den unge har begått ett visst konkret brott. Sådana uppgifter ska även fortsättningsvis endast få lämnas under nu gällande förutsättningar.

För att ett utlämnande ska få ske enligt förslaget krävs att det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet. I propositionen uttalas bl.a. att en sådan riskbedöm-ning ska göras i varje enskilt fall. Av särskild betydelse för bedömningen är enligt propositionen om den unge tidigare har begått brott, om han eller hon umgås med kriminellt belastade personer eller vistas i sådan miljö att det finns risk att han eller hon hemfaller åt kriminalitet. (Prop. 2011/12:171 s. 46)

Vidare krävs enligt förslaget att uppgiften kan antas bidra till att förhin-dra att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet. I propositionen nämns som exempel på uppgifter som skulle kunna vara aktuella sådana som hjälper polisen att komma i kontakt med den unge eller kunna vara närvarande vid tillfällen som den unge upplever som olämpliga för att förebygga att brott begås. Det kan t.ex. vara fråga om uppgifter om adres-ser, arbetsplatser och skolor eller om vilka personer den unge umgås med. (Prop. 2011/12:171 s. 46 f.)

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2013.

77

Bilaga 1 Sekretess

Samtycke till informationsutbyte

Allmänt om samtyckeEnligt 12 kap. 1 § OSL gäller sekretess till skydd för en enskild inte i för-hållande till den enskilde själv, om inte annat anges i denna lag.

Den enskilde kan också, som huvudregel helt eller delvis häva sekre-tess som gäller till skydd för honom eller henne (se 12 kap. 2 § OSL). Det innebär att uppgifter som omfattas av sekretess hos en myndighet ofta kan lämnas ut om den enskilde samtycker till det.

Av förarbetena framgår att ett samtycke ska kunna ges i förväg, med tanke på en kommande situation. Som exempel nämns att en försäkrings-tagare i ett försäkringsavtal ska kunna lämna försäkringsgivaren medgi-vande att ta del av sjukjournaler i samband med utredning av försäkrings-fall. I förhållande till myndigheten ska dock ett sådant samtycke alltid kunna återkallas. (Prop. 1979/80:2 Del A s. 331)

När den enskilde inte har fyllt 18 årUtgångspunkten i 12 kap. 2 § OSL är att det är den person vars uppgifter sekretessen ska skydda som kan häva sekretessen. När den enskilde inte har fyllt 18 år kan det vara vårdnadshavaren som förfogar över sekretes-sen.

Bestämmelser om sekretess i förhållande till vårdnadshavare finns i 12 kap. 3 § OSL. Sekretess till skydd för en enskild gäller enligt denna paragraf, om den enskilde är underårig, även i förhållande till dennes vårdnadshavare. Sekretessen gäller dock inte i förhållande till vårdnads-havaren i den utsträckning denne enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter, såvida inte1. det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs

för vårdnadshavaren, eller2. det annars anges i denna lag.

Om sekretess inte gäller i förhållande till vårdnadshavaren förfogar denne enligt 2 § ensam eller, beroende på den underåriges ålder och mognad, tillsammans med den underårige över sekretessen till skydd för den un-derårige (12 kap. 3 § andra stycket OSL). Det går därmed inte att ange någon generell tidpunkt när ett barn själv kan förfoga över sekretessen, det beror på hans eller hennes ålder och mognad.

78

Bilaga 1 Sekretess

Frågan om en underårig själv kunnat efterge sekretess som gällt till skydd för honom eller henne har behandlats återkommande i avgöranden från domstolarna och beslut från JO. Högsta förvaltningsdomstolen fann i RÅ84 Ab 57 att ett medgivande från en 14-åring inte kunde godtas. I ett annat fall som rörde en 14-åring fann JO att omständigheterna var sådana att vårdnadshavarens samtycke till att uppgifterna lämnades ut bör ha va-rit tillräckligt (JO 1992/93 s. 610). I ett senare fall har JO riktat kritik mot en skolsköterska som för annan personal vid skolan röjt sekretesskyddade uppgifter som elever lämnat till henne. De två flickorna som frågan rörde var vid den aktuella tidpunkten elva respektive tolv år. JO konstaterar här att det inte finns någon åldersgräns angiven till ledning för bedömningen av vem som disponerar över sekretessen beträffande uppgifter som en underårig har lämnat till t.ex. en skolsköterska och uttalar att svaret på frågan blir beroende av den unges mognad och utveckling i det enskilda fallet. Vid prövningen kommer, menar JO, av naturliga skäl den unges ålder ofta att kunna vara vägledande, men det finns också anledning att väga in de aktuella uppgifternas innehåll samt vilken typ av ärende som det är fråga om. (JO 2010/11 s. 591)

Formerna för samtycketLagen uppställer inget formkrav för hur ett samtycke till utlämnande av uppgifter ska se ut. Ett samtycke kan därmed vara skriftligt eller muntligt. I vissa fall kan även ett tyst s.k. presumerat samtycke godtas (se prop. 1979/80:2 Del A s. 331). JO har dock i ett flertal fall menat att det när det är fråga om känsliga uppgifter som regel finns skäl att inhämta samtycket i skriftlig form eller åtminstone föra anteckningar om när och hur sam-tycket har inhämtats (se bl.a. JO 2010/11 s. 591 och JO 2010/11 s. 638). JO har i ett annat fall pekat på vikten att vara noggrann vid utformningen av ett skriftligt samtycke så samtycket t.ex. inte blir mer omfattande än vad den enskilde avsett (se JO 1990/91 s. 366). Vidare har i förarbetena anförts att om det skulle inträffa att en enskild mer eller mindre avtvingas ett generellt samtycke, kan omständigheterna vara sådana att samtycket inte bör tillerkännas rättslig giltighet (prop. 1979/80:2 Del A s 331).

I JO 1997/98 s. 328 var fråga om socialnämnds användning av blankett innefattande samtycke från biståndssökande till att utredningskontakter tas. JO menar i detta fall att användningen av en blankett innefattande samtycke till utredningskontakter inte saknar förtjänster då den ger en fullgod dokumentation av ett lämnat samtycke. Man torde emellertid, menar JO, kunna utgå från att den enskilde, genom att underteckna blan-

79

Bilaga 1 Sekretess

ketten utan att göra några ändringar i denna, lämnar ett medgivande som går betydligt längre än vad förvaltningen behöver för att kunna utreda t.ex. en ansökan om ekonomiskt bistånd. En lämplig ordning, menar JO i detta fall, är att sökanden och handläggaren gemensamt diskuterar vilka kontakter som handläggaren anser sig behöva ta för att utreda den en-skildes behov av hjälp. Dessa överenskomna kontakter bör, fortsätter JO, dokumenteras på lämpligt sätt. Att låta den enskilde underteckna en hand-ling som ger handläggaren rätt att i föreliggande och kommande ärenden efter egen bedömning fritt ta ett antal utredningskontakter framstår som olämpligt. Att det av blanketten framgår att rätten att ta utredningskon-takter är begränsad till sådana som behövs för att anskaffa ett godtagbart beslutsunderlag ändrar, menar JO, inte denna bedömning.

I JO 2011/12 s. 557 var fråga om det funnits förutsättningar för en socialförvaltning och en psykiatrisk öppenvårdsmottagning att lämna ut uppgifter vid ett samverkansmöte. JO uttalar i detta fall att det vid ett samarbete mellan myndigheter är av största vikt att det klargörs vilket slags samarbete som den enskilde ger samtycke till. Det är vidare, fortsät-ter JO, myndighetens ansvar att i förekommande fall inhämta den enskil-des eftergift av den sekretess som gäller till skydd för honom eller henne och, i sådant fall, säkerställa att det blir klarlagt i förhållande till vem och i vilken utsträckning eftergiften sker. JO uttalar vidare att uppgifter om den enskildes inställning till ett samarbete mellan myndigheter och eftergift av sekretess ska dokumenteras, och att det bör ske på ett sådant sätt att risk för missförstånd och felbedömningar kan undvikas. JO menar vidare i detta fall att det inte kan godtas att en myndighet lämnar ut se-kretesskyddade uppgifter med hänvisning till att den enskilde vid kontakt med en annan myndighet lämnat någon form av generellt samtycke till att hans/hennes rehabilitering diskuteras vid ett samverkansmöte. Utgångs-punkten måste i stället vara att varje berörd myndighet själv ska inhämta den enskildes inställning i saken.

80

Bilaga 1 Sekretess

Sammanfattningsvis kan det vara av vikt att tänka på bland annat följande när frågan om samtycke till informationsutbyte är aktuell:

• Den enskilde kan som utgångspunkt bara häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne.

• Om den enskilde som uppgifterna gäller inte har fyllt 18 år kan det, beroende på hans eller hennes ålder och mognad, vara vårdnadshava-ren som ensam, eller tillsammans med den underårige, förfogar över sekretessen till skydd för den underårige.

• Lagen uppställer inget formkrav för hur ett samtycke till utlämnande av uppgifter ska se ut. JO har dock i ett flertal fall menat att det när det är frågan om känsliga uppgifter som regel finns skäl att inhämta samtycket i skriftlig form eller åtminstone föra anteckningar om när och hur samtycket har inhämtats.

• När ett skriftligt samtycke utformas är det viktigt att vara noggrann så att samtycket t.ex. inte blir mer omfattande än vad den enskilde avsett.

• När ett samtycke tas in är det viktigt att det blir klarlagt i förhållande till vem och i vilken utsträckning eftergiften sker.

• Den enskilde kan alltid återkalla ett samtycke.

samverkan i sociala insatsgrupper - microsoft...

Documents