Hans Ringstam

STANDARDISERING AV

GEOGRAFISKA NAMN

Om FN:s ortnamnsarbete

3

LMV-rapport 2005:1

STANDARDISERING AV GEOGRAFISKA NAMN

Om FN:s ortnamnsarbete

Hans Ringstam

Gävle 2005

4

LMV-Rapport 2005:1

nr 7 i skriftserien Ortnamn och namnvård

© Lantmäteriet

Illustrationer: Bo Bergstöm, Örebro

Grafisk utformning: Muriel Bjureberg, Gävle

ISSN 1103-0054

Beställs hos:

Lantmäteriet Vaktmästeriet 801 82 GÄVLE

Fax: 026-652915

5

FörordSkillnader i språk och skriftsystem, kulturella attityder m.m. har gjort, att olika namn ofta används för samma geografiska plats. Alla har vi noterat engelsmännens Sweden för Sverige eller Gothenburg för Göte-borg. Namn har språkligt anpassats, helt eller delvis översatts eller på annat sätt förvanskats när de övertagits av främmande språk. På så vis har samma geografiska objekt fått flera namn, något som motverkar möjligheten till en entydig identifiering och lokalisering.

I en strävan att komma till rätta med dessa förhållanden har FN alltsedan 1960-talet aktivt arbetat med namnvård och namnplanering. Det övergripande syftet med arbetet är att så långt som möjligt uppnå internationell standardisering av det globala ortnamnsskicket, alltså en på internationell basis fastställd och enhetlig stavning av alla de namn som används för länder, städer, byar, hav, sjöar, floder, berg etc.

Verksamheten kan sägas bestå av två delar. I det överstatliga FN-ar-betet sätts målen för verksamheten, erfarenheter utbyts, vägledande resolutioner antas, mellanstatliga arbetsgrupper bildas för behand-ling av gemensamma frågor etc. Inom de enskilda länderna sker det praktiska standardiseringsarbetet på grundval av de i FN gjorda överenskommelserna. Resultatet av arbetet avrapporteras till FN vid de återkommande mötena och konferenserna.

6

1973 bildades formellt FN:s expertgrupp för geografiska namn, UNGEGN, United Nations Group of Experts on Geographical Names, som sedan dess är det verkställande FN-organet för dessa frågor under ECOSOC, Economic and Social Council. De nordiska länderna deltar i UNGEGN:s arbete som Norden Division. Sverige som nation har varit representerat vid samtliga de FN-konferenser om standardisering av geografiska namn som ägt rum vart femte år alltsedan 1967.

Förutom mötesrapporter och en del uppsatser i facklitteratur har inte mycket av arbetet redovisats på svenska. I ett försök att råda bot på detta förhållande och för att på svenska informera om det viktigaste inom denna verksamhet har den här skriften kommit till. Den vänder sig till dem som vill informera sig om detta FN-arbete, hur det bedrivs och vilka resultat det hittills avkastat, men också till dem som vill öka sin kunskap om hur man skriver andra länders ortnamn.

Skriften har diskuterats inom Norden Division vid ett divisionsmöte i oktober 2003 i Helsingfors. Claes Garlén vid Svenska språknämnden har granskat innehållet i och den typografiska utformningen av ter-minologiordlistan. För illustrationerna svarar Bo Bergström.

Uppsala i september 2005

Hans Ringstam

7

InnehållFörord 5

Innehåll 7

1 Inledning 9Varför standardisering? 11Summary - Introduction 13

2 En FN-organisation för ortnamn 15Bakgrund 15Första konferensen 17Övriga konferenser 18United Nations Group of Experts on Geographical Names (UNGEGN) 18Divisionsindelning 19Arbetsgrupper 21Resolutioner 22Summary - A United Nations organisation for geographical names 23

3 Resolution 4 från Genève-konferensen 1967 25Rekommendation A. Nationella ortnamnsmyndigheter 26Rekommendation B. Ortnamnsinsamling 27Rekommendation C. Principer för myndig-hetens handläggning av ortnamn 28Rekommendation D. Flerspråkiga områden 29Rekommendation E. Nationella ortnamnsförteckningar 30Sverige i förhållande till resolutionen 31Summary - Resolution no. I/4 33

4 Exonymer 35Definition 35Endonym och allonym 36Minoritetsspråk 38Olika bildningssätt 38Uppkomsten av exonymer 39FN och exonymerna 40Exonymerna i praktiken 42Summary - Exonyms 44

8

5 Överföring till latinskt alfabet 45Två principer 46Resolution I/9 47Ett enda latiniseringssystem 47Gällande system 48Arabiska och kinesiska 51Vad gäller i praktiken? 51Summary - Transliteration to the Latin alphabet 52

6 Namn på länder 53List of country names 53Terminology Bulletin 56Utrikes namnbok 57Statsnavne og nationalitetsord 58Summary - Names of countries 60

7 Terminologi 61Summary - Terminology 62

8 Hur skriver man utländska ortnamn? 63Toponymic Guidelines 64Kartor 65Ortnamnsförteckningar 66UNGEGN:s hemsida 67Norden 67Summary - How to write foreign geographical names? 69

Litteratur och webbadresser 71FN-litteratur 71

Konferensrapporter 71Rapporter från expertgruppsmöten 72Annan FN-litteratur 74Toponymic Guidelines 75

Internationell litteratur 75Nordisk och nationell litteratur 76Nationella symposierapporter och betänkanden 77Förordningar 77Webbadresser 78

Förkortningslista 79

Bilaga, Terminologiordlista 81

9

1 InledningI den upplaga av Roths skolatlas som användes i den svenska skolunder-visningen på 1950-talet hade den del av Nordsjön, som går in mot Sverige mellan Danmark och Norge, namnet Skagerack. Motsvarande namn stava-des i Danmark Skagerrak och i Norge Skagerak. På FN:s andra konferens om standardisering av geografiska namn i London 1972 kunde dock Norge rapportera, att de tre länderna enats om en gemensam stavning, nämligen Skagerrak. Exemplet kom att ligga till grund för en resolution med innebörden, att länder som har ett gemensamt geografiskt objekt skall bemöda sig om att nå enighet i fråga om namnet på detta.

Namnet Skagerrak hade därmed standardiserats av de tre länderna. Termen standardisera ansluter sig till det ord som numer används på engelska i detta sammanhang, nämligen standardize. Det kan översättas med normalisera eller likrikta. Substantivet standardisering motsvaras av det engelska standardization, en term som efterträtt normalization. Vad menas då med standardisering i detta fall?

Enligt FN:s terminologiordlista (se bilaga) innebär standardisering av ortnamn

beslut av en namnmyndighet angående ett eller flera namn och dessas syftning, innefattande namnens skriftliga form och förutsättningarna för deras användning.

10

I svensk terminologi brukar hellre ordet fastställa användas när det gäller namn, då med samma innebörd som standardisera, och termen ortnamn användas i stället för geo grafiskt namn. Att fastställa ortnamn brukar i de nordiska länderna anses ingå i vad som övergripande betecknas som ortnamnsvård. Olika faktorer beaktas vid sådana faststäl-lelsebeslut, som att namnen skall vara funktionella, språkligt korrekta samt lätta att skriva, läsa och uttala. Kulturhistoriska aspekter vägs in genom att man värnar om hävdvunna ortnamn och dessas fortsatta användning så långt som möjligt.

En behörig myndighet skall alltså fastställa ortnamnen, som därige-nom blir bestämda till sin skriftliga form och sin syftning. Fastställandet kan också inbegripa frågan om namnens användning. Här följer ett exempel.

Enligt förordningen (1995:1418) med instruktion för det statliga lantmäteriet har Lantmäteriverket uppdraget att fastställa ortnamn i de fall, då ingen annan myndighet har den befogenheten. Därav följer, att Lant-mäteriverket är den behöriga myndigheten att t.ex. fastställa namn på tätorter som avgränsas av Statistiska centralbyrån. Lantmäteri verket som behörig ortnamnsmyndighet har därför beslutat, att en år 2000 statistiskt definierad tätort i Uppsalas västra utkant skall heta Håga. Det gamla namnet Håga, som beslutades i viss konkurrens med den sentida konstruktionen Hågaby, fastställdes därmed, och namnet skulle primärt användas i samband med Statistiska centralbyråns tätortsredovisning.

Fallet Håga gäller ett inhemskt ortnamn och är ett exempel på nationell standardisering. Skagerrak däremot ger ett prov på internationell standardisering, även om det inte är bra som typfall. Det är snarare ett exempel på hur man löste frågan om namnet på ett objekt gemensamt för flera nationer. Den internationella standardiseringen handlar normalt om, att ett en skilt lands nationellt fastställda namn godkänns av övriga länder. Det bakomliggande nationella standardiseringsarbetet inrym-mer förutom själva namnbesluten även andra åtgärder, som att en ort-namnsmyndighet definierats, att de fastställda ortnamnen publiceras i kartor, ortnamnsförteckningar och webbanslutna ortnamnsdatabaser, att i tillämpliga fall system för överföring från icke-latinsk till latinsk skrift utformas, att riktlinjer för användningen av s.k. exonymer antas m.m. Man kan uttrycka saken så, att internationell namnstandardisering är en funktion av nationell standardisering och andra nationella åtgärder på

11

grundval av internationella överenskommelser i FN:s regi (jfr internationell standardisering av ortnamn i terminologiordlistan).

Standardiseringen av ortnamn tar främst sikte på namnens skriftliga form. Även om det finns en vinst i att ett namn alltid uttalas på samma sätt, oavsett den ta landes språkliga hemvist, är det den skriftliga formen av namnet som stan dardiseringsarbetet gäller. Även i en svensk text bör man t.ex. skriva Nice, vilket är det fastställda nam net på denna franska stad. Om vi i Sverige uttalar slut-s i namnet Paris anses detta däremot inte vara något brott mot den in ternationella standardiseringen, trots att detta s är stumt i franskt uttal.

Varför standardisering?Varför arbetas det då med standardisering av ortnamn nationellt och internationellt, och dessutom på högsta internationella nivå?

Redan 1875 införde The Universal Postal Union former med latinsk skrift för namnen på världens postkontor. Det är lätt att förstå, att unika och funktionella namn är en förutsättning för att postgången skall fungera väl, såväl inom som mellan länder. I internationella kon takter och skrivelser, i massmedier, i internationell litteratur etc. är det likaså av avgörande betydelse, att de ortnamn som används är begripliga. Om en nordbo i en engelskspråkig text ser namnet Ore Mountain eller Black Forest kan det vara oklart vad som avses. Var ligger Ore Mountain, el ler avses med Ore Mountain det tyska Erzgebirge eller det svenska Malmberget? Är Black Forest detsamma som Schwarzwald?

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Var och en förstår dock, att ett enhet ligt och entydigt språkbruk vid användningen av ortnamn i högsta grad befrämjar den internationella förståelsen och kommunika tionen.

I den praktiska användningen av ortnamn finns de största svårig-heterna av olika anledningar just internationellt. Här följer några exempel:

Olika objekt har samma namn

Ex.: Washington (namn på USA:s huvudstad men också namn på en delstat i västra USA); I Sverige t.ex. sockennamnet Öja (inom respektive Eskilstuna, Gotlands, Växjö och Ystads kommuner)

12

Samma objekt har olika namn

Ex.: Genève, Genf, Ginevra (beroende på flerspråkighet inom landet), Ceylon, Sri Lanka (beroende på historiska processer), Elfenbenskusten, Côte d’Ivoire, Ivory Coast (beroende på översättningar), Donau, Dunaj, Duna, Dunav, (beroende på nations- och språkområdestillhörighet)

Namn i andra språkområden har anpassats till det egna språket och blivit s.k. exonymer

Ex: fr. Florence för it. Firenze, fi. Ångermanjoki för sv. Ångermanälven, sp. Estocolmo för sv. Stockholm

Olika språk använder olika skriftsystem

Ex.: amhariska, arabiska, kinesiska, grekiska, japanska, kyrilliska, thai etc.

Det är frågor av detta slag som FN:s expertgrupp för geografiska namn, The United Nations Group of Experts on Geographical Names, UNGEGN, arbetat med sedan 1960-talet. UNGEGN utgör ett av sju expertorgan under Eko nomiska och sociala rådet (Economic and Social Council, ECOSOC). Det är utifrån sin sammansättning ett auktoritativt organ, vars möj-lighet att få sina uppställda mål förverkligade dock till stor del ligger i efterlevnaden av resolutionerna. Dessa antas av FN:s medlemsländer vid de särskilda konferenser om standardisering av geografiska namn som hålls vart femte år. Resolutionerna innehåller rekommendationer som kan sägas vara standarder på högsta nivå. En sådan resolution från 1972 har t.ex. utgjort ett viktigt stöd vid utformningen av principerna för att fastställa ortnamn inom minoritetsspråksområdena i Sverige.

Från och med den första konferensen om geografiska namn 1967 i Genève har Sverige deltagit i detta FN-arbete. De följande kapitlen informerar om de viktigaste resultaten av detta.

13

Summary - IntroductionThere are several factors, which complicate the global use of geographical names, such as differences in language and writing systems, use of exonyms, and more. Unique and functional place names are of great importance for well-functioning international communications.

The United Nations has been engaged in international standar-dization of geographical names since the 1960s, mainly through its expert group, The United Nations Group of Experts on Geographical Names, UNGEGN, which is one of seven expert bodies under The Economic and Social Council, (ECOSOC). International standardization is based on national standardization of geographical names and on other national measures based on international agreements under the auspices of the United Nations. A competent authority, with the formal responsibility for matters relating to geographical names, shall be responsible for the national standardization and establishment of the spelling and denotation of geographical names.

In the Nordic countries, the standardization of geographical names is normally considered to be a part of what, in general terms, is known as place-name preservation. Sweden has participated in the UN pro-gramme since the first conference on geographical names, which was held in Geneva in 1967. This publication describes the most significant components of this work.

14

15

2 En FN-organisation för ortnamn

BakgrundBehovet av en internationell standardisering av ortnamn diskuterades redan under 1800-talet. Det var dock inom FN som sådana diskussioner ledde till mer konkreta åtgärder vid mitten av 1900-talet. I enlighet med resolution 131 (vi) i ECOSOC (Economic and Social Council) sammankall-ades ett expertmöte 1949, där frågan om geografiska namn diskuterades. Ämnet behandlades sedan på ett kartografiskt expertmöte i dåvarande Belgiska Kongo (nuvarande Congo) 1953 men framförallt i ECOSOC 1953, 1956 och 1959.

Enligt en resolution i ECOSOC i april 1953 tog generalsekreteraren kontakt med FN:s medlemsländer och olika internationella organisatio-ner för synpunkter. Generalsekreterarens svar på ECOSOC:s resolution kom att bygga på svaren från 23 länder samt från några internationella organisationer såsom internationella teleunionen (ITU), världspostför-eningen (UPU) och internationella luftfartsorganisationen (ICAO). Till detta kom synpunkter från några kartografiska konferenser.

16

De flesta tillfrågade hade varit positiva till en standardisering av kartornas namnformer. Den svenska regeringen hade t.ex. funnit, att det rådde stor oreda vid stavningen av ortnamn. Namn på platser hade ofta olika form i skilda språk, och ibland överensstämde inget av dessa med den lokalt använda namnformen. Det skulle därför vara ett stort värde, inte bara för kartografin utan även för förståelsen mellan olika språkgrupper, om en internationell standard kunde utvecklas och vinna allmänt erkännande. Flera länder hade också stött förslaget om att varje ortnamn så långt som möjligt skulle skrivas i enlighet med sin lokala form. En ytterligare åsikt hade varit, att varje land borde sträva efter att standardisera sina inhemska ortnamn.

Dessa synpunkter ingick i generalsekreterarens rapport, vilken behandlades i ECOSOC i april 1956. Resultatet där blev, att FN:s kar-tografiska byrå skulle föreslå lämpliga metoder för ett standardise-ringsarbete. ECOSOC antog också en resolution med innebörden, att generalsekreteraren i samarbete med internationella organisationer och experter skulle utforma riktlinjer för ett program för maximal internationell likformighet vid skrivningen av ortnamn. Programmet skulle läggas fram för FN:s medlemsländer och för olika specialorgani-sationer, och synpunkterna skulle sedan återrapporteras till ECOSOC.

Enligt ECOSOC:s resolution skickade generalsekreteraren i juni 1958 ut ett utkast till program för internationell enhetlighet vid skrivningen av ortnamn. Innehållet behandlade dels nationell standardisering, dels allmänna principer för transkribering och andra enskildheter i olika språk.

Programutkastet tillsammans med då erhållna svar diskuterades vid FN:s regionala kartografiska konferens för Asien och Fjärran Östern i Tokyo 1958.

I enlighet med resolution 715 A i ECOSOC i april 1959 sammankallades sedan en expertgrupp för att bl.a. diskutera en internationell konferens angående standardisering av ortnamn. Gruppen sammanträdde i FN:s högkvarter i New York i juni–juli 1960. Gruppens slutsatser och rekom-mendationer sammanfattades i en rapport till ECOSOC.

På grundval av gruppens rapport beslutade ECOSOC i juli 1965 att en konferens om standardisering av geografiska namn skulle sammankal-las till Genève i augusti 1967. Ett förberedande möte i ECOSOC under närvaro av den nämnda expertgruppen hölls i slutet av mars 1966. Där bestämdes bl.a. att konferensens procedurregler skulle vara desamma

17

som vid FN:s tekniska konferens om internationella världskartan i Bonn i augusti 1962 med ett par smärre justeringar. Fyra huvudkom-mittéer skulle handha vardera nationell standardisering, geografiska termer, skriftsystem respektive internationell samordning. Under varje huvudämne angavs olika undermoment. Enligt de föreslagna proce-durreglerna skulle varje land vara representerat i varje kommitté och kommittéerna skulle inte sammanträda samtidigt.

Första konferensenDen första konferensen om standardisering av geografiska namn genomfördes programenligt i Genève den 4–22 september 1967. 110 delegater från 54 länder deltog, förutom representanter för vissa inter-nationella vetenskapliga och andra organisationer. Avdelningsdirektör Sven-Eric Lindqvist vid Rikets allmänna kartverk representerade Sve-rige på egen bekostnad. Även Danmark hade en representant medan Finland och Norge ställde upp med tre delegater vardera. Den goda representationen redan i inledningen av detta FN-arbete återspeglar de nordiska ländernas redan då långa erfarenhet och tradition inom ortnamnsforskningen och ortnamnsvården.

De språk som konferensen skulle använda var engelska och franska men med tolkning även till ryska och kinesiska. På förslag från Mex-icos representant, ett förslag som stöddes av Spaniens delegat, antogs också spanska som konferensspråk. Engelska, franska och spanska blev därmed arbetsspråk, något som de fortfarande är, vilket innebär att dokument som lämnas in till konferenserna skall vara avfattade på ett av dessa språk. Förutom dessa tre tillkommer numera som s.k. officiella konferensspråk även ryska, kinesiska och arabiska. Vid för-handlingarna är det alltså idag möjligt att tala på något av dessa sex språk, som samtidigt inbördes simultantolkas.

Den dagordning som den första konferensen arbetade efter innehöll inledningsvis ett antal punkter med procedur- och ordningsregler. Därefter följde de fyra nämnda huvudpunkterna nationell standardisering, geografiska termer, skriftsystem och internationell samverkan. De kommande konferensernas dagordningar har byggt på denna första agenda, om än med successiva förändringar. Under nationell standardisering fanns underpunkter om flerspråkiga områden, nationella namnmyndigheter samt om ADB, ämnen som sedan levt vidare i arbetet. Ämnena geogra-fiska termer och skriftsystem har senare kanaliserats till arbetsgrupper

18

(jfr nedan). Under den fjärde huvudpunkten, internationell samverkan, fanns en underpunkt om bildandet av en permanent expertgrupp för geografiska namn (jfr nedan). Något som skulle visa sig bli normalt även för efterföljande konferenser var, att ländernas och specialorganisation-ernas rapporter om sina egna aktiviteter tog relativt stort utrymme.

Övriga konferenserEfter Genève-konferensen 1967 har konferenser hållits 1972 i London, 1977 i Athen, 1982 i Genève, 1987 i Montreal, 1992 i New York, 1998 i New York och 2002 i Berlin. Finland, Norge och Sverige har deltagit varje gång, medan Danmark inte varit representerat 1977, 1987 och 1998. Fyra länder har varit värdnationer för konferensen, nämligen Storbritannien 1972, Grekland 1977, Kanada 1987 och Tyskland 2002, medan konferensen övriga fyra gånger har varit förlagd till platser där FN har en permanent administration.

United Nations Group of Experts on Geographical Names (UNGEGN)På Genève-konferensen 1967 tillsattes en Ad Hoc Group of Experts on Geographical Names. Mot bakgrund av den nämnda resolution 715 A i ECOSOC 1959 men även resolution 1314 från maj 1968 bildades genom beslut i ECOSOC i maj 1973 United Nations Group of Experts on Geographical Names (UNGEGN). Som grund fanns också ett beslut från London-konferensen 1972 att omvandla den nämnda ad hoc-gruppen till ett permanent organ. Den övergripande uppgiften för gruppen skulle vara att främja arbetet med geografiska namn, såväl nationellt som internationellt.

UNGEGN är ett av ECOSOC:s sju expertorgan och konstitueras av representanter från de divisioner (se nedan) som FN:s medlemsländer här är indelade i. UNGEGN har i princip möten vartannat år samt i anslutning till de vart femte år genomförda konferenserna. Gruppens stadgar, Statute and rules of procedure of the United Nations Group of Experts on Geographical Names, diskuterades vid gruppens möten 1991 och 1992, godkändes av konferensen i New York 1992 och antogs sedan av ECOSOC 1993.

19

Enligt stadgarna är gruppens syften bl.a.

att påvisa betydelsen av standardisering av ortnamn, såväl nationellt som internationellt,

att underlätta tillgången på vetenskaplig och teknisk hjälp, särskilt för utvecklingsländerna,

att erbjuda möjligheter till kontakter och samarbete mellan länder samt mellan länder och internationella organisa-tioner samt

att verka för att konferensernas resolutioner förverkligas.

Enligt stadgarna skall gruppen vara ett rådgivande organ och besluten skall ha rådgivande karaktär. Särskilt framhålls, att standardisering av ortnamn skall baseras på vetenskaplig grund.

Expertgruppen upprätthåller och samordnar också arbetet mellan konferenstillfällena och blir därmed ett arbetsorgan för konferen-serna. Detta sker främst genom sekretariatet vid FN:s högkvarter i New York, genom gruppens ordförande samt genom ordförandena i arbetsgrupper och divisioner (se nedan). Vid gruppens sessioner vartannat år avrapporteras och diskuteras arbetet inom divisionerna och arbetsgrupperna. Frågor och resolutionsförslag som bör föreläggas nästa konferens behandlas.

I expertgruppen representerar varje deltagare sin division men kan även sägas representera sig själv som expert. Det är naturligt att ord-föranden i varje division deltar i gruppens möten. Mer och mer har det dock blivit så, att representationsskapet utökats med personer vid sidan om divisionsordföranden. Gruppen har därmed kommit att få en konferensliknande personsammansättning, givetvis med det viktiga undantaget att deltagarna inte representerar sina enskilda länder.

DivisionsindelningExpertgruppen skall vara sammansatt av experter från de lingvistiska/ geografiska områden, divisions, i vilka länderna i denna verksamhet är sammanförda. Antalet divisioner var ganska länge 14 stycken men har efterhand utökats. 1987 tillkom t.ex. East Mediterranean Division (other than Arabic) för Israel och Celtic Division för Irland och 1996 Baltic Division för de baltiska staterna. De nordiska länderna bildar Norden Division.

20

De för närvarande 22 divisionerna förtecknas här med sina engelska namn:

Africa Central DivisionAfrica East DivisionAfrica South Division Africa West DivisionArabic Division Asia East Division (other than China)Asia SouthEast and Pacific SouthWest DivisionAsia SouthWest Division (other than Arabic)Baltic DivisionCeltic DivisionChina DivisionDutch and Germanspeaking DivisionEast Central and SouthEast Europe DivisionEast Mediterranean Division (other than Arabic)Eastern Europe, Northern and Central Asia DivisionFrenchspeaking DivisionIndia DivisionLatin America DivisionNorden DivisionRomanoHellenic DivisionUnited Kingdom DivisionUnited States of America/Canada Division

Varje division skall välja en expert och en suppleant till denne att leda divisionens arbete under och mellan expertgruppsmötena. Detta ordförandeskap har hittills för Nordens del alternerat mellan Norge, Sverige och Finland i femårsperioder.

Gruppindelningen grundas på geografisk-språkliga förutsättningar. För Nordens del innebär det att det geografiska området Norden har urskiljts, trots att det inrymmer så från varandra avlägsna språk som de nordiska å ena sidan och de finska och samiska å andra. Här skulle dock en annan indelning te sig onaturlig, dels med hänsyn till att de olika språkgrupperna inte har en utbredning anpassad efter nations-gränserna, dels utifrån det nära samarbete inom ortnamnsforskningen som de nordiska länderna upprätthåller sedan länge.

Det normala är, att flera länder bildar en division. Så t.ex. ingår 22 länder i Latin America Division. Å andra sidan består China Division enbart av Kina och East Mediterranean Division (other than Arabic) enbart av Israel. Utgångsläget är, att ett land väljer den division som passar

21

bäst. Det är också möjligt för ett land att ansluta sig till flera divisioner, om det i övrigt stämmer med förutsättningarna. Sydafrika räknar sig t.ex. som medlem i såväl Dutch and Germanspeaking Division som Africa South Division och United Kingdom Division, medan Canada kan delta i arbetet i Frenchspeaking Division, RomanoHellenic Division, United Kingdom Division och United States of America/Canada Division.

ArbetsgrupperFör särskilda uppgifter kan arbetsgrupper tillskapas. Sådana kan nybildas för ett särskilt ändamål men skall enligt stadgarna upplösas, när de fullgjort sina uppgifter. Följande grupper fanns upptagna på agendan för expertgruppsmötet i april 2004, nämligen

Working Group on Exonyms (exonymer)Working Group on Romanization Systems (latiniseringssystem)Working Group on Country Names (namn på länder)Working Group on Publicity and Funding (publicering och finansiering)Working Group on Toponymic Data Files and Gazetteers (ortnamnsdatabaser och ortnamnsförteckningar)Working Group on Terminology (terminologi)Working Group on Training Courses in Toponymy (utbildningsverksamhet avseende standardisering av ortnamn)Working Group on Pronunciation (uttal)Working Group on Evaluation and Implementation (utvärdering och genomförande)

Andra arbetsgrupper har antingen gått upp i de nuvarande eller avslutat sina uppdrag. Exempel på sådana inte längre existerande grupper är Working Group on Extraterrestrial Feature Names (namn på utomjordiska objekt) samt Working Group on Names of Undersea and Maritime Features (namn på undervattensobjekt och andra maritima objekt).

22

ResolutionerEtt viktigt resultat av arbetet är de resolutioner som antas vid konfe-renserna. Resolutionerna är inte statsrättsligt bindande men kan liknas vid standarder på högsta nivå. Man har rätt att förvänta sig att länder, vars representanter varit med och röstat igenom en resolution, sedan också lever efter dess rekommendationer.

Redan vid den första konferensen 1967 i Genève antogs några grund-läggande resolutioner, särskilt resolution 4 om nationell standardise-ring, som kan sägas utgöra en bas för hela arbetet (se nästa kapitel). Av särskilt intresse för de nordiska länderna har resolution 36 från konferensen i London 1972 varit (II/36). Resolutionen, som handlar om ortnamn i minoritetsspråksområden och just hänvisar till de samiska förhållandena i Norden, har kommit att få betydelse för besluten om de samiska ortnamnens officiella stavning.

Vid de fortsatta konferenserna har nya resolutioner antagits, som ofta har inneburit kompletteringar till tidigare. I några fall har resolutioner blivit omoderna. När det gäller vissa tidiga resolutioner angående t.ex. exonymer, har efterhand ett något mer realistiskt synsätt ersatt ett tidi-gare mer högtsträvande. I andra fall kan den tekniska utvecklingen ha sprungit ifrån tidiga ambitioner, något som kan sägas gälla resolutio-nerna om skrivna ortnamnsförteckningar, vilka har blivit omoderna i ortnamnsdatabasernas tidsålder. Bortsett från dessa konstateranden utgör resolutionerna de ställningstaganden på vilka hela standardise-ringsarbetet vilar. Genom resolution 8 från den tredje konferensen i Athen 1977 (III/8) antogs t.ex. det kinesiska fonetiska alfabetet, Pinyin, som det internationella systemet för latinisering av kinesiska ortnamn. Vi bör därför idag skriva Beijing och inte Peking.

23

Summary - A United Nations organisation for geographical namesThe need for international standardization of geographical names was first discussed during the 1800s and received recognition by the UN in the mid-1900s when the Secretary General invited the views of member countries concerning standardization. The replies confirmed that such a need existed.

In 1960, a group of experts was called to a meeting at the UN head-quarters in New York to discuss, amongst other subjects, holding an international conference on the standardization of geographical names. The first UN conference of this type was held in Geneva in 1967. Amongst the main items in the programme were National Standardization, Geographical Terms, Writing Systems and International Cooperation. Since 1967 the conferences have, in principle, been held at five-yearly intervals. The last conference was held in Berlin in 2002.

At the Geneva conference in 1967 an Ad Hoc Group of Experts on Geographical Names was formed. Following amongst other things a decision taken at the London conference in 1972 the ad hoc group was given the status of a permanent body, The United Nations Group of Experts on Geographical Names (UNGEGN) in 1973. The group’s mandate is to act as an advisory body with the task of promoting work with geographi-cal names, both nationally and internationally. The group comprises experts from the current twenty-two linguistic/geographic divisions to which the countries belong. Every division elects an expert who is responsible for leading the work in his/her division during and between the meetings of the group of experts. The chairmanship of the Norden Division has up to now alternated, in five-yearly periods, between Finland, Norway and Sweden. In addition to the work in the divisions and at the meetings of the group of experts, working groups can be formed for special individual tasks.

An important result of this work is the resolutions that are adopted at the conferences. These resolutions are not legally binding but can be compared to high level internationally recommended standards.

24

25

3 Resolution 4 från Genève-konferensen 1967

Förutsättningen för den internationella standardiseringen av ortnamn är den nationella standardiseringen inom respektive land. Under de åtta hittills genomförda FN-konferenserna om geografiska namn har 15 resolutioner gällt nationell standardisering. Grundläggande är resolution nummer 4 från den första konferensen i Genève 1967 (I/4), medan senare resolutioner kan sägas utgöra påbyggnader och kom-pletteringar till den.

I resolution I/4 konstateras att den nationella standardiseringen av ortnamn innebär ekonomiska och praktiska fördelar för de enskilda nationerna samtidigt som den tjänar som ett förarbete till den inter-nationella standardiseringen. Konferensen anmodar vederbörande FN-myndigheter att beakta de i resolutionen uttryckta rekommenda-tionerna och sprida kännedom om dessa till alla medlemsstater och berörda internationella organisationer.

Resolutionen innehåller rekommendationer avseende fem huvud-områden, nämligen

A. Nationella ortnamnsmyndigheterB. Namninsamling

26

C. Principer för handläggningD. Flerspråkiga områdenE. Nationella ortnamnsförteckningar (eng. gazetteers)

Här följer resolutionens fem rekommendationer i svensk översättning.

Rekommendation A. Nationella ortnamnsmyndigheterDet rekommenderas, som ett första steg mot internationell standardise-ring av ortnamn, att varje land skall ha en nationell ortnamnsmyndighet(a) bestående av en permanent instans, eller en samordnad

grupp av instanser, med instruktioner för och med klart fastställd befogenhet att standardisera ortnamn och att fastställa principerna för landets ortnamnsstandardisering, samt

(b) med sådan ställning, sammansättning, funktion och sådana rutiner som

(i) sanktioneras av landets legitima regering;

(ii) innebär den största möjligheten till framgång i det natio-nella namnstandardiseringsprogrammet;

(iii) med hänsyn till behovet inom verksamhetsområdet verkar för att regionala och lokala organ bildas utifrån geografiska eller språkliga förhållanden;

(iv) beaktar de effekter dess verksamhet har för statliga myn-digheter, privata organisationer och andra men också sammanjämkar sådana intressen med det för landet lång-siktigt bästa;

(v) fullt ut utnyttjar rekognoscörer, kartografer, geografer, språkvetare samt andra experter som kan bistå myndighe-ten att genomföra dess arbete effektivt;

(vi) har arkiverings- och publiceringsrutiner som underlättar snabb och omfattande spridning av de standardiserade namnen, såväl nationellt som internationellt.

27

Det rekommenderas att länder som ännu inte utnyttjat rätten att fast-ställa sina nationella ortnamn skall göra det. Vidare rekommenderas att den berörda FN-administrationen skall hållas informerad om varje nationell ortnamnsmyndighet och dess sammansättning och funktion samt om adressen till dess sekretariat.

Rekommendation B. OrtnamnsinsamlingFör varje ortnamn som skall standardiseras rekom-menderas att:(a) fältarbete och övrigt utredningsarbete bedrivs så fullstän-

digt som möjligt, så att information erhålls om följande för-hållanden, nämligen:

(i) namnets skrivna och talade form jämte dess betydelse enligt de lokala invånarna;

(ii) stavningen i fastighetsregister och lantmäterihandlingar;

(iii) stavningen på moderna och äldre kartor samt i andra his-toriska dokument;

(iv) stavningen i statistiska rapporter, ortnamnsförteckningar och andra relevanta dokument av värde; samt

(v) den stavning som används av andra administrativa och tekniska organ;

(b) den lokala uttalsformen av namnet spelas in och uppteck-nas med sådan fonetisk skrift som är godkänd av den natio-nella ortnamnsmyndigheten;

(c) typ, omfattning och läge av det benämnda objektet bestäms – i det sammanhanget kan noteras att flygfoton kan erbjuda användbar tilläggsinformation – och noteras så noggrant som möjligt, och att innebörden hos namnens efterleder, som de används lokalt, klart beskrivs;

(d) om möjligt minst två lokala, av varandra oberoende källor utnyttjas vid varje uppteckning.

Vidare rekommenderas att personal som är ansvarig för insamling av namn skall ha lämplig utbildning för att arbeta med de språkliga

28

problem (fonetik, grammatik och ortografi), geografiska företeelser och den terminologi som den normalt konfronteras med.

Rekommendation C. Principer för myndig-hetens handläggning av ortnamn Det rekommenderas att varje ortnamnsmyndighet formulerar, precise-rar och fastställer de vägledande principer och rutiner som skall gälla i den löpande verksamheten.

Dessa principer och rutiner skall täcka:(a) formella tillvägagångssätt i kontakten med myndigheten

om förslag angående nya namn eller ändringar av namn;

(b) faktorer som myndigheten skall beakta i sin bedömning av namnförslag, såsom:

(i) aktuell användning;

(ii) historisk bakgrund;

(iii) förfarande i flerspråkiga områden och i skriftlösa språk;

(iv) i vilken grad hybridnamn skall undvikas;

(v) undvikande av namnupprepning;

(vi) undvikande av mer än ett namn för samma objekt;

(vii) bestämning av varje namns exakta syftning, inklusive benämning av helheten och delarna av stora objekt;

(viii) uteslutning av misshagliga namn;(c) myndighetens tillämpade skrivregler för ortnamn;

(d) rutiner för hur olika intressenter kan lämna synpunkter inför myndighetens beslut;

(e) formella rutiner för delgivning av myndighetens beslut och för säkerställande av att de fastställda namnen kommer in på de nationella kartorna.

Vid tillämpningen av dessa principer rekommenderas att(1) onödiga namnändringar undviks;

(2) ortnamn så långt som möjligt stavas i överensstämmelse

29

med gällande ortografisk praxis i det aktuella landet, med vederbörlig hänsyn till dialektformer;

(3) formell ortnamnshandläggning inte får leda till att betydel-sefulla ortnamnselement förvanskas;

(4) där namn förekommer i olika former, t.ex. böjningsformer, ortnamnsmyndigheten tar ställning till vilken av dessa former som skall utgöra underlag för det standardiserade namnet (för substantiv som kan böjas normalt nominativ-formen);

(5) i alla länder, där bestämd artikel kan ingå i ortnamn, den nationella ortnamnsmyndigheten bestämmer vilka namn som skall innehålla bestämd artikel och standardiserar dessa namn med hänsyn härtill; för språk, i vilka både bestämd och obestämd form finns för alla eller för de flesta namn rekommenderas, att standardiseringen generellt grundas på den ena eller den andra formen;

(6) alla länder fastställer standarder för användningen av för-kortningar av ortnamnselement;

(7) varje land tänker ut ett system för hur sammansatta namn skall behandlas.

Vidare rekommenderas att namnmyndigheten ger lämplig publicitet åt dessa principer och rutiner.

Rekommendation D. Flerspråkiga områdenDet rekommenderas att i länder med mer än ett språk den nationella ortnamnsmyndigheten i förekommande fall (a) beslutar om ortnamnen i vart och ett av de officiella språ-

ken och i tillämpliga fall även i övriga språk;

(b) ger klara anvisningar om jämställdhet eller prioritetsord-ning för de officiellt fastställda namnen;

(c) publicerar de officiellt fastställda namnen i kartor och ort-namnsförteckningar.

30

Rekommendation E. Nationella ortnamnsförteckningarDet rekommenderas att varje ortnamnsmyndighet framställer och fortlöpande ajourhåller ändamålsenliga ortnamnsförteckningar med alla fastställda ortnamn.

Det rekommenderas vidare att, som tillägg till de fastställda namnen, varje ortnamnsförteckning som ett minimum skall innehålla sådan information som är nödvändig för exakt lokalisering och identifiering av de benämnda objekten.

Särskilt rekommenderas att följande ingår:(a) typ av objekt som namnet syftar på;

(b) exakt beskrivning av läge och omfattning, inbegripande om möjligt en lägespunkt för varje namngivet objekt;

(c) komplettering till beskrivningen av delarna av ett större naturobjekt genom hänvisning till hela objektet och beträf-fande objekt med stor utsträckning, om nödvändigt, hän-visning till de ingående mindre delarna;

(d) sådana uppgifter om administrativa eller regionala områ-den som kan anses behövliga och, om möjligt, hänvisning till karta eller sjökort där objektet återfinns;

(e) alla officiellt standardiserade namn för ett objekt, om det är mer än ett; dessutom korshänvisningar till tidigare använda namn för samma objekt.

När en nationell ortnamnsmyndighet finner det möjligt, såväl tekniskt som ekonomiskt, kan den redovisa sådana uppgifter som namnens genus, numerus, bestämda och obestämda form, tonaccent, uttal enligt International Phonetic Association’s system (IPA) samt annan sådan språklig information, som kan leda till bättre förståelse och användning av namnen såväl nationellt som internationellt.

31

Sverige i förhållande till resolutionenResolution 4 från den första FN-konferensen om standardisering av ortnamn kan betecknas som grundläggande. Den beskriver på ett ingående sätt vilka formella, praktiska och språkliga hänsyn som bör beaktas vid nationell ortnamns standardisering. De nordiska länderna hade redan vid tiden för resolutionens tillkomst tillämpat mycket av detta. Det gäller t.ex. rekommendation B om förfarandet vid insamling av ortnamn. Från en nordisk horisont kan möjligen tyckas, att resolutio-nen inte behandlar ortnamnens språkliga dimension på det självklara sätt som följer av att ortnamnen utgör ord bland andra i språket. Här kan möjligen invandrarländer med ett ungt ortnamnsskick ha satt sin prägel på texten, länder i vilka ortnamnen till stor del är tillkomna genom en medveten namngivning i samband med exploateringen och uppbyggnaden av landet. I de nordiska länderna har däremot ortnam-nen under århundradena vuxit fram som ord i de inhemska språken.

Resolutionens innehåll är dock i huvudsak relevant även för de nor-diska länderna. Enligt rekommendation A. Nationella ortnamnsmyndig-heter (a) skall en permanent instans, eller samordnad grupp av instanser, utgöra nationell ortnamnsmyndighet. Enligt förord ningen (1995:1418) med instruktion för det statliga lantmäteriet skall Lant mäteriverket (LMV) sörja för ett vårdat och ändamålsenligt ortnamnsskick med be fogenhet att fastställa ortnamn, då någon annan inte har den befogenheten. Uttalat beslutar Lantmäte riverket om fastighetsregistrets s.k. traktnamn, dit alla bynamn hör, enligt 19 § förordningen (2000:308) om fastighetsregister. Till Lantmäteriverket är sedan 1985 knutet ett ortnamnsråd med uppgift att stödja verket i dess ortnamnsarbete.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) är huvudman för lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Där finns sedan år 2000 en hänsynsparagraf om ortnamn, nämligen 1 kap. 4 § (lagen 2000:265) med föreskrifter om god ort namnssed. Detta ger Riksantikvarieämbetet en nationell överinse-enderoll när det gäller ortnamnsverksamheten.

Språk och folkminnesinstitutet (SOFI) har enligt sin instruktion (1993:654) till uppgift att samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och ge ut material om bl.a. ortnamn. Den verksamheten fullgörs av myndighet-ens fyra ortnamnsarkiv och av den centralt inom myndigheten placerade namnvårdskonsulenten. I verksamheten ingår att vara remissinstans i ortnamnsfrågor och myndigheten granskar vetenskapligt alla ortnamn som sedan fastställs av Lantmäteriverket.

32

Lantmäteriverket, Riksantikvarieämbetet och Språk- och folkminne-sinstitutet utgör tillsammans den grupp av instanser som utövar funk-tionen som nationell ortnamnsmyndighet i Sve rige. Begreppet nationell ortnamnsmyndighet är dock inte explicit nämnt i någon svensk lagtext; de tre myndigheternas författningsreglerade uppgifter får leda fram till det gjorda konstaterandet. Genom att Lantmäteriet också svarar för den allmänna kartutgivningen, ajourhåller fastighetsregistret och ett ortnamnsregister, kan de fastställda ortnamnen snabbt spridas och få genomslag, jfr rekommendation A (b) (vi). Rekommendation A (b) (iii) handlar om behovet av regionala och lokala organ. Exempel på detta är i Sverige Språk- och folkminnesinstitutets organisation med bl.a. tre regionala ortnamnsarkiv. I Norge är namnkonsulenterna också exempel på regional verksamhet i rekommendationens mening.

Rekommendationerna under punkten B om ortnamnsinsamling för-verkligas i Sverige främst genom ortnamnsarkivens uppteckningar av ortnamn. Dessutom har i samband med den allmänna kart läggningen sedan 1930-talet och framåt de kartografiska fältarbetarna uppteck-nat ortnamn. De har då haft ambitionen att höra två av varandra oberoende sagesmän, som punkten B (d) förordar, en rutin som även ortnamnsarkivens upptecknare har följt. Den svenska, och nordiska, namnstandardiseringen kan sägas på ett mer avgörande sätt utgå från fältuppteckningar än vad som förespråkas i rekommendation B, som lägger större vikt vid skriftliga källor. Rekommendationens punkt (a) (i) om att notera ett namns betydelseinnehåll enligt lokalbefolkningen torde i Sverige betraktas som mer folketymologiskt intressant än som information om namnets verkliga etymologi.

Principerna för myndighetsutövningen, rekommendation C, är för Lantmäteriverkets del detaljreglerade vad gäller ortnamnen i fastighets-registret. I övrigt gäller interna handläggningsbeskrivningar samt på praxis grundade rutiner. Mycket vad gäller myndighetens kontakter med allmänheten regleras också av generella myndighetsföreskrifter såsom förvaltningslagen. Skrivregler för ortnamn, rekommendation C (c), har redovisats av ortnamnsrådets ledamö ter i nummer 6, God ortnamnssed, i denna skriftserie. De angivna faktorer som myndigheten skall beakta i sin bedömning av namnförslag, rekommendation C (b), torde vara mest intressanta i en medveten namngivningsprocess som den inom kommunerna.

Punkten C (2) rekommenderar att ortnamnen så långt som möjligt skall stavas i överensstämmelse med gällande ortografisk praxis, d.v.s.

33

gällande rättstavningsregler. Detta uppfattas av den svenska ort-namns-myndigheten som en självklarhet. Här kan dock konflikter uppstå med allmänheten, delvis kanske utifrån en allmän syn på namn som någonting utanför det vanliga språket, där t.ex. personnamn kan stavas hur som helst oavsett uttal. Även den svenska regeringen har i ett par olyckliga fall gjort ställningstaganden som kommit att tjäna som störande prejudikat. De fall som åsyftas är beslutet att stava Helsingborg språkvidrigt med e och att stava församlingsnamnet Boo osvenskt med dubbelskrivet vokaltecken.

Den rekommendation som ges i C (5), att namnmyndigheten bör ta ställning till användningen av bestämd artikel, torde främst gälla språk med framförställd sådan, t.ex. arabiska (al skandar yah = sv. Alexandria, asS d n = sv. Sudan). I det svenska ortnamnsarbetet har denna punkt tangerats när det gäller val av form för gårdnamn av typen Östergård(-en), Storegård(-en) etc.

De flerspråkiga områdenas ortnamn, rekommendation D, vållar särskilda svårigheter med hänsyn till ortografi (rättstavning), interna varieteter, politiska ställningstaganden m.m. Här har de lagar som gjorde finska, meänkieli (tornedalsfinska) och samiska till officiella mino-ritetsspråk i Sverige år 2000 hjälpt till att ge minoritetsspråksnamnen samma status som svenska ortnamn. Den svenska ortnamns-myndig-hetens befogenheter täcker även ortnamnen i dessa regionala minori-tetsspråk. Här kan sådana prioriteringsfrågor bli aktuella som åsyftas i rekommendation D (b).

Förutom allmänna kartor har ortnamnsförteckningar an setts vara viktiga för spridningen av de korrekta, fastställda namnformerna, något som motiverat rekommendation E. I Sverige kan kom munikationsver-kens Svensk ortförteckning i någon mån liknas vid en sådan förteckning men med det viktiga förbehållet, att den inte konsekvent redovisat namnens fastställda form. Med dagens teknik har de tryckta eller på annat sätt pappersbaserade ortnamnsförteckningarna kommit att ersättas av Internet-exponerade ortnamnsdatabaser.

34

Summary - Resolution no. I/4During the eight UN conferences on geographical names that have been held so far, fifteen resolutions have concerned national standardization. The most fundamental of these fifteen is resolution no. 4, from the first conference in Geneva in 1967. This resolution is in five parts, which have the headings: national names authorities, collection of geographical names, principles of office treatment of geographical names, multilingual areas and national gazetteers.

Prior to the 1967 conference and the adoption of this resolution, the Nordic countries had already begun to implement many of these ideas. This is, for instance, the case concerning procedures for collecting names, where the Nordic standardization of names, in an even more decisive way than is prescribed in the recommendation, is based on field collection and checking. In accordance with the recommendation concerning national names authorities, the national geographical names authority should comprise either a continuing body or a co-ordinated group of bodies. In Sweden, The National Land Survey (Sw. Lantmäte-riverket), The National Heritage Board (Sw. Riksantikvarieämbetet) and The Institute for Dialectology, Onomastics and Folklore Research (Sw. Språk- och folkminnesinstitutet) form the co-ordinated group, which is responsible for exercising the function of the national geographical names authority.

Detailed rules for writing geographical names have been presented by the Place-Name Advisory Board in number 6 called God ortnamnssed (Good Place-Name Practice) in this series of publications.

Concerning names in the minority languages, legislation, which states that from 2000 Finnish, Meänkieli (the Finnish spoken in the Torne Valley in northern Sweden) and Saami are official minority languages in Sweden, has contributed to giving names in these minority languages the same status as the Swedish names.

35

4 ExonymerEn sportkommentator i den svenska televisionen rapporterade vid ett tillfälle om fotbollslaget Napoli från Neapel. Att fotbollslaget har sta-dens namn ansåg han uppenbarligen inte räcka för lokaliseringen utan för säkerhets skull förtydligade han med stadens svenska namn. På ett motsvarande sätt kunde en fransk eller engelsk tevekommentator ha lokaliserat laget Napoli till Naples (fast med sinsemellan olika uttal av Naples förstås). Namn och namnformer, i detta fall Neapel och Naples, som skiljer sig från det lokalt använda namnet, brukar kallas för exonymer. I exemplet ovan använde alltså reportern exonymen Neapel som namn på orten, däremot inte som namn på fotbollslaget.

DefinitionMed exonym avses ett ortnamn som används i ett språk, som inte talas i det område, där objektet för namnet ligger (jfr den mer fullständiga lydelsen i terminologiordlistan). En exonym skall också skilja sig från det lokalt använda namnet.

För att ge några ytterligare exempel så är Warsaw den engelska exo-nymen för polska Warszawa, Londres den franska exonymen för engelska London och Mailand den tyska exonymen för italienska Milano. Exonymer kallas ibland också för traditionella namn, ibland åter menar man med

36

den termen enbart sådana exonymer som är gemensamma för flera språk. Exempel på detta är engelska Peking för Beijing och Jerusalem för Yerushalayim. Till samma grupp kan räknas Mexico City och Gaza City, som t.ex. i ett svenskspråkigt sammanhang ju bör betecknas som staden Mexico respektive staden Gaza.

Då man med latinska alfabetet återger namn, som inhemskt skrivs med någon annan skrift, anses inte den translittererade formen vara någon exonym. Förutsättningen är att man vid translitterationen följt det antagna systemet för det aktuella språket. Moskva, den latiniserade formen av MOCKBa, räknas därmed inte som någon exonym. Det gör heller inte Beijing för Kinas huvudstad. Formen Beijing erhålls nämligen om man vid latiniseringen av kinesiska följer det s.k. pinyin-systemet, som antogs av den tredje FN-konferensen för geografiska namn i Athen1977 (resolution III/8).

Exonymer är alltså namn, som genom sin stavning eller som genom att vara ett helt annat ord skiljer sig från det inhemska namnet. I strikt mening blir därför svenskans Lybeck en exonym, eftersom namnet lo-kalt skrivs Lübeck. Skriftbilden motiverar dock i det fallet inte något annor-lunda uttal vilket gör, att skrivningen Lybeck står endonymen (se nästa avsnitt) nära. Däremot räknas inte svenskans Paris som någon exonym, då stavningen är identisk med den franska. Att fransmännens slut-s är stumt i uttalet medan slutkonsonanten hörs i det svenska uttalet berörs inte av FN:s definition av exonym, även om den svenska uttalsformen på det viset får exonymkaraktär.

Endonym och allonymMotsatsen till exonym är endonym. En endonym är den lokalt använda och nu gällande namnformen för en ort eller ett objekt, oavsett tidigare namnformer. Göteborg är en endonym i motsats till den engelska exo-nymen Gothenburg. Gävle är en endonym, medan historiska former som gaeffla (1432), Geffle (1446), Gäffla (1459), Giäfle (1463) etc. inte kan anses ha endonymstatus. Möjligen kan den senaste historiska formen fortfa-rande vara i bruk, t.ex. i namnet på ortens tidning, Gefle Dagblad, Upsala Nya Tidning. En sådan form, populärt benämnd ’gammalstavning’, kan därmed anses vara en endonym. Gävle och Uppsala är dock i dessa fall de fastställda eller standardiserade formerna och kan betecknas som standardiserade endonymer. De standardiserade endonymerna framgår av redovisningen på ett lands officiella kartor.

37

För olika endonymer som syftar på samma objekt används termen allonym. En vanlig orsak till uppkomsten av allonymer är flerspråkighet. Genève ligger i ett fransktalande område av Schweiz. Odiskutabelt är därför Genève en endonym, alltså ett ortnamn i det officiella språk som talas i det område, där objektet är beläget. Inom FN är dock ’område’ uttolkat som politiskt område och i det politiska området Schweiz är även tyska och italienska officiella språk. Då man talar tyska och pratar om Genf använder man därför inte någon exonym utan en annan av de tillgängliga endonymerna. Att man har fler endonymer att välja på, att det med andra ord finns allonymer, betyder inte att man bör utnyttja dessa huller om buller. Talar man franska säger man Genève, talar man tyska heter det Genf, talar man italienska blir det Ginevra. En engelsman borde helst säga Genève men använder troligen exonymen Geneva. I Sve-rige återfinner vi liknande exempel inom landets flerspråkiga områden (se exempel under avsnittet om minoritetsspråk).

I Finland gör landets officiella tvåspråkighet att ett stort antal orter har både ett svenskt och ett finskt namn, även inom enspråkigt svenska eller finska områden. Det betyder att det är lika rätt att använda den svenska endonymen som den finska. Avgörande blir vilket språk man talar eller skriver eller vilka språktalande man vänder sig till. Av detta följer att man i en svensk kontext säger Helsingfors och inte Helsinki, talar man finska blir det Noormarkku och inte Norrmark, i ett svenskspråkigt sammanhang heter det Esbo och inte Espoo och i en finsk text bör man finna Hämeenlinna och inte Tavastehus. Namnredovisningen på en karta bör på motsvarande sätt styras av den tänkta användargruppen. En karta producerad i Sverige och riktad till svensktalande bör sålunda redovisa de svenska namnen, Björneborg och inte Pori, Tammerfors och inte Tampere, Åbo och inte Turku etc. En tyngande dubbelredovisning av ortnamnen på båda språken bör ha ett klart syfte. Detta överensstäm-mer med de rekommendationer som de finländska språknämnderna enats om.

En särskild typ av allonymer utgörs av namnpar, där namnet upp-träder i både en kort och en längre form. Exempel är Sverige respektive Konungariket Sverige, som ju båda är rätt men som används olika bero-ende på sammanhanget. I utlandet hittar vi paren Frankfurt am Main och Frankfurt, Kingston upon Hull och Hull etc.

I svenska språket är det i allmänhet inte någon konflikt mellan olika former eller olika namn för samma objekt. Konkurrerande namnfor-mer är sällsynta och har i de få fall som finns mer karaktär av folkliga

38

stavningsvarianter såsom Loo för den fastställda formen Lo, Vansäter för Vannsätter etc. Inom samma språk torde det alltid vara negativt att ha fler än ett namn i omlopp för samma objekt. Ett försök från kommunen att etablera Lidköping vid Vänern vid sidan om Lidköping vann inte gehör hos den beslutande ortnamnsmyndigheten.

MinoritetsspråkNästan alla länder är två- eller flerspråkiga. Det medför i allmänhet att ortnamn förekommer på flera språk för ett och samma objekt. I Sverige urskiljs sedan år 2000 fem minoritetsspråk, varav samiska, finska och tornedalsfinska är territoriella minoritetsspråk. Även många svenska orter har därför fastställda namn på mer än ett språk. Jokkmokk är en svensk endonym medan motsvarande samiska namn på tätorten, Dálvvadis, också är en endonym. Andra exempel är Abisko och Ábeskovvu (sv. resp. nordsam.), Arjeplog och Árjepluovve (sv. resp. arjeplogssamiska), Kalixälven och Gáláseatnu (sv. resp. nordsam.) etc. Eftersom både finska och tornedalsfinska har ställning som officiella minoritetsspråk kan antalet endonymer ibland bli större, Torneälven (sv.), Tornionjoki (fi.), Tornionväylä (tfi.) och Duortnoseatnu (nordsam.). Karesuando (sv.) heter också Kaaresuvanto (fi.), Kaaresuanto (tfi.) och Gárasavvon (nordsam., som torde vara det ursprungliga namnet med efterleden -savvon, ’lugnvatten i å eller älv’, Swedell s. 32).

Olika bildningssättDen finska språkforskaren och UNGEGN-delegaten Eeva Maria Närhi har på olika grunder klassificerat exonymerna. Här återges med exempel i urval hennes uppställning, där exonymerna grupperats med hänsyn till sitt språkliga bildningssätt. (Utanlandske namn i Norden s. 116 f.)

t.ex. sv. Klippiga bergen för eng. Rocky Mountains

sv. Stora Saltsjön för eng. Great Salt Lake 1

t.ex. sv. Gardasjön för it. Lago di Gardasv. Sundaöarna för indones. Kepulauan Sundafi. Ångermanjoki för sv. Ångermanälven

39

t.ex. sv. Rom och eng. Rome för it. Roma

eng. Munich och it. Monaco di Baviera för ty. München

t.ex. no. Rigabukta och fi. Riianlahti för lett.

sv. Nya Zeeland och fr. NouvelleZélande för eng. New Zealand (maori Aotearoa)

t.ex. sv. Dagö för est. Hiiumaasv. Ösel för est. Saaremaa

Uppkomsten av exonymerI sin bok Toponymy. The Lore, Laws and Language of Geographical Names nämner den israeliska professorn Naftali Kadmon tre huvudorsaker till uppkomsten och bruket av exonymer, nämligen den historiska anledningen, uttalsproblemet samt förhållandet att ett objekt sträcker sig över flera länder (a.a. s. 145 f.).

Den första orsaken, den historiska, syftar på den omständigheten att upptäcktsresande, kolonisatörer och militära erövrare har givit egna namn åt företeelser, som redan haft inhemska namn. Den tyska exonymen Auschwitz torde vara mer känd än den polska endonymen O weçim. En exonym som Mount Everest har i Västvärlden helt blockerat endonymerna för motsvarande objekt, tib. Zhomo Langma och nep. Sagarmatha. I Nordamerika har ursprungsbefolkningens ortnamn ersatts av nykonstruktioner, Vancouver Island, Mackenzie River etc. i samband med att denna befolkning trängts undan. De nya namnen, som tillhör eröv-rarnas språk, är idag endonymer. Squamishfolkets namn på Vancouver Island, Ilhe Ka, har inte status som standardiserad endonym eftersom namnet inte är fastställt av den behöriga namnmyndigheten, i detta fall provinsen British Columbia. Av drygt 50 identifierade inhemska språk i Kanada har dock några officiell status i de tre territorierna i norr, Yukon Territory, Northwest Territories och Nunavut.

Den andra anledningen till användningen av exonymer är uttalspro-blemet. En spanjors oförmåga att säga s + konsonant i början av ord tar sig uttryck i den spanska exonymen Estocolmo för Stockholm. En motsva-

40

rande situation råder i farsi (persiska), där initial konsonantanhopning inte accepteras. Inlånade ord där detta förekommer förses även där med en hjälpvokal, Ostokholm. I japanska bör konsonant följas av vokal varför samma ort på japanska heter Sutokkuhorumu. En fransman har svårigheter att uttala såväl holländskans s’Gravenhage som den enklare formen den Haag, så han använder exonymen la Haye. Västvärldens hand-lare i orientaliska mattor, som dels har svårt för det gutturala g-ljudet i persiskan, dels föredrar diftonger framför kolliderande vokaler säger K shg j i stället för Ghashgh i. Andra sådana ’västliga’ mattnamn, där också ett västerländskt motstånd mot tryckaccent på ordens slutstavelse gör sig gällande, är K'irm n i stället för Kerm' n, Ke'sh n i stället för K sh' n och T'äbriz för Tabr'iz.

Den tredje orsaken ger sig till känna i de fall då ett geografiskt objekt sträcker sig över mer än ett land. Objektet får då ofta olika endonymer i de olika länderna, ett förhållande som ägnats speciell uppmärksamhet (jfr s. 42, resolution III/20). Det är här egentligen inte fråga om exonymer utan om olika endonymer för samma, eller olika delar av samma, objekt.

FN och exonymernaAnvändningen av exonymer uppfattas inom FN som ett problem i den globala kommunikationen. Förekomsten av exonymer, som innebär att en och samma plats har flera namn, strider mot FN:s grundprincip om ett namn för ett objekt. Exonymerna utgör därmed ett hinder för den eftersträvade enhetligheten i namnskicket. Till detta kommer, att användningen av exonyma former för det egna landets ortnamn kan uppfattas som en kränkning av rätten att bestämma om de egna ort-namnen, ja, t.o.m. som en typ av kulturell aggression. När t.ex. Turkiet presenterade en förteckning över standardiserade namn på objekt utanför Turkiet, nämligen i Egeiska havet, vid den femte konferensen 1987 (E/CONF.79/INF/58), protesterade Grekland häftigt. Japans använd-ning av namnet Japanska sjön för havet mellan Japan och de koreanska staterna är ett annat exempel. De sistnämnda uppfattar namnet som en kvarleva av japansk imperialism och det har tagit mycket tid att diskutera detta problem vid olika FN-sessioner.

För att neutralisera sådana politiska och kulturella spänningar men naturligtvis främst för att främja det internationella standardiserings-

41

arbetet strävar FN efter en minskad användning av exonymer. Diskus-sionerna i detta ämne tycks ha kommit igång på allvar vid den andra konferensen om geografiska namn 1972. Resolution 29 från denna konferens (II/29) rekommenderar, att användningen av exonymer för objekt, som i sin helhet ligger inom en stat, skall minska så mycket och så snabbt som möjligt. I de fall där exonymer ändå behålls skall endonymerna också redovisas i den utsträckning som är möjlig. Reso-lution 20 från 1982 (IV/20) kan tyckas ta ett steg tillbaka: exonymer som ger upphov till internationella problem skall användas sparsamt och publiceras inom parentes vid det standardiserade namnet.

Resolution 13 från 1992 (VI/13) noterar att inskränkningen i bruket av exonymer sker med olika hastighet i olika länder och att allmänna och privata organisationer, andra än ortnamnsmyndigheter, spelar en stor roll i spridandet av utländska ortnamn. Resolutionen rekommenderar därför en ytterligare minskning i förekomsten av exonymer samt att de olika staterna intensifierar sina ansträngningar att tillhålla allmänna och privata organisationer såsom utbildningsanstalter, transportföretag och medier att minska användningen av exonymer i sin verksamhet. Man bör i ökad utsträckning utnyttja de standardiserade, endonyma formerna.

Av de åtta resolutioner om exonymer som antagits under åren handlar några om att i listor förteckna de i det egna landets språk använda exo-nymerna. Dessa listor kan sedan revideras och vara verktyg i en åtdragen exonymanvändning. Här ger dock resolution 19 från Athen-konferensen 1977 (III/19) en något tvivelaktig rekommendation. Sådana listor över exonymer skall inte uppta namn som avviker från endonymen bara genom skillnader i diakritiska tecken, skillnader i artikel, skillnader i böjningsform eller genom översättning av enbart huvudleden. Därmed skulle t.ex. Amal vara jämställt med Åmål och Gardasjön inte vara en exonym för Lago di Garda. Lättare är det väl då, åtminstone från svensk horisont, att acceptera Sao Paulo för São Paulo. I Sverige har vi aldrig framställt några förteckningar av denna typ. Det praktiska värdet torde kunna ifrågasättas, eftersom det är svårt att bedriva språkvård genom att göra förteckningar över tillåtna ord. Information och en allmänt omfattad förståelse för sakfrågan torde ge bättre resultat.

Den senaste resolutionen från Berlin-konferensen 2002 (VIII/4) rekom-menderar att en arbetsgrupp för exonymer bildas mot bakgrund av en iakttagen tendens till ökad förekomst av exonymer i många länder. Arbetsgruppen skulle genom att kategorisera exonymanvändningen,

42

publicera uttalshandledningar m.m. verka för den önskade restrikti-viteten.

Strävan är alltså att användningen av redan etablerade exonymer skall begränsas och att tillskapandet av nya skall undvikas. För nya oberoende länder och för länder som antar nya namn rekommenderar resolution 17 från Athen-konferensen (III/17; inte medräknad bland de åtta ovan nämnda exonymresolutionerna), att namn skall användas som så nära som möjligt överensstämmer med de officiella namnen. 1991 utropades Republica Moldova (-do:’-). Den engelska formen är Republic of Moldova, den franska République de Moldavie eller Moldova och den spanska República de Moldova. I Sverige har vi valt Moldavien.

Ett förhållande som tangerar frågan om exonymer är det ovan anförda, nämligen frågan om namn när ett naturobjekt sträcker sig över flera länder eller språkområden. Resolution 20 från Athen-konferensen 1977 (III/20; inte heller medräknad bland de åtta exonymresolutionerna) rekommenderar, att länder som delar på ett geografiskt objekt skall bemöda sig om att nå samförstånd om ett enda namn. Misslyckas detta skall den regeln generellt tillämpas, att varje namn som de enskilda länderna använder skall accepteras internationellt. Endast tekniska hinder, främst utrymmesbrist i småskaliga kartor, skall tillåta att man väljer det ena eller det andra namnet i ett sådant fall.

Exonymerna i praktikenTiden har visat att de första ambitionerna att snabbt minska använd-ningen av exonymer har varit för optimistiska och inte har kunnat förverkligas. Praktiskt är det svårt att ersätta hävdvunna ord med andra. Dessutom kan väl inarbetade exonymer sägas ingå i ett språks kulturarv, som t.ex. Tyskland, Japan, Rom, Peking, Klippiga bergen etc. i svenskan. Den frekventa användningen av engelska i dagens Sverige skulle annars kunna tala för Rocky Mountains i stället för Klippiga bergen, men stabiliteten i en hävdvunnen exonym står tydligen emot en sådan förändring. Att använda exonymer för namn på länder, huvudstäder och stora naturobjekt, i synnerhet sådana som inte är nationellt begrän-sade, är idag också accepterat. Dessutom finns i sammanhanget ett psykologiskt problem, nämligen att det är andras exonymer som är mest misshagliga och svårbegripliga. I Sverige finner vi det naturligt att kalla en ö i Estland för Dagö och känner i allmänhet inte till det inhemska namnet Hiiumaa. Däremot reagerar vi gärna negativt om vi

43

ser det finska Skoone eller det tyska Schonen för Skåne, trots att dessa exonymer bara utgör språkliga anpassningar av originalordet.

En reducerad användning av exonymer är sannolikt olika kännbar i olika länder. De engelskspråkiga länderna torde t.ex. ha fler inarbetade exonymer än små länder som Finland och Sverige. Därtill kommer att engelskan ofta har tjänat som ett lingua franca och tillhandahållit s.k. traditionella namn (jfr inledningen av detta kap.). Mot den bakgrun-den kunde representanten från United Kingdom vid en session säga, att de församlade delegaterna inte skulle veta vilka länder som var representerade vid mötet, om inte nationsskyltarna på konferensbor-den hade haft de engelska exonymerna. Just engelska exonymer har kommit att uppfattas som ’internationella’. En svensk resebyrå kan ha en turistaffisch för Grekland på vilken det står Greece, alltså den engelska exonymen. Att skriva den svenska exonymen Grekland skulle inte verka lika ’utländskt’ medan den grekiska endonymen, Ellás eller Elláda, skulle riskera att inte bli förstådd.

Man kan alltså notera ett dilemma beträffande exonymerna. Å ena sidan ingår många av dessa i språken som mer eller mindre hävdvunna ord, å andra sidan motverkar deras användning den internationella uniformiteten. Önskvärt vore en större medvetenhet om de problem de skapar i ett internationellt sammanhang. Som i allt arbete som gäller dessa standardiseringsfrågor måste dock en förändring börja nationellt. Där kan en restriktivitet i användningen i första hand riktas mot sådana exonymer, som har svag hävd i språket.

44

Summary - ExonymsAn exonym is a geographical name in a language, which is not spoken in the area in which the named object lies. To be classed as an exonym the name must also differ from the local, native name. An exonym can be a fully or partially translated name, a name that is fully or partially adapted to another language or a name that has no resemblance to the original name. In this chapter three main reasons for the occurrence and use of exonyms are discussed: historical reasons, problems with pronunciation and situations where an object stretches across several countries. The latter can also be described as a situation where the object has different names, endonyms, in different language areas. Exonyms are sometimes also called traditional names, although, at times the term traditional name only refers to exonyms that occur in several languages.

The opposite of exonym is endonym, which is the name form in the language that is spoken in the area where the named object lies. Where an object has more than one endonym, the term allonym is used. A special type of allonym is a name pair, where the current name is used in both a long and a short form, for example, Sweden and Kingdom of Sweden.

Like many other countries, several of the Nordic countries are multi-lingual. For this reason there are many places in Finland that have both a Finnish and a Swedish name. This occurs even in the monolingual, Finnish or Swedish speaking, areas. In the minority language areas in Sweden there are also many places that have established names in more than one language.

In the opinion of the UN, the use of exonyms impedes global com-munication. In addition, their use is contrary to the UN’s basic principle concerning one name for one object and thereby obstructs efforts to create international uniformity in the handling of names. In its work with international standardization the UN’s goal is, therefore, to reduce the use of exonyms. Time has, however, shown that initial ambitious attempts to rapidly decrease the number of exonyms were over-opti-mistic and not possible to realise in the intended way. The reason would appear to be that many exonyms have become common words in a language and can be seen as part of the language’s cultural heritage. To attempt to replace them with other words is practically very difficult and a restrictive use of exonyms can, therefore, initially be applied to those exonyms that are weakly supported by traditional use.

45

5 Överföring till latinskt alfabet

Oavsett det skriftsystem som normalt används för ett visst språk, är det vanligt att ortnamnen ändå redovisas med latinska bokstäver i många sammanhang. I småskaliga kartor och atlaser, på trafikskyltar, i tidtabeller och i destinationsangivelser på flygplatser o.s.v. skrivs ortnamnen ofta med latinsk skrift, enbart eller som komplement, även i länder som normalt inte använder det latinska alfabetet. För att få sådana translitterationer entydiga har man inom FN sökt utveckla standardiserade translitterationsnycklar för att omvandla icke-latinsk skrift till latinsk. Med stöd av resolution 9 från Genève-konferensen 1967 (I/9) finns inom FN:s expertgrupp för geografiska namn, UNGEGN, en arbetsgrupp som arbetar med detta.

Den engelska termen för att överföra ortnamn i annan skrift till latinsk är romanization. Som svenskt uttryck har här valts latinisering, även om den vanliga innebörden av verbet latinisera i svenskan är att ge latinsk form åt ett ord eller uttryck (t.ex. Carolus för Karl). Resultat av latinisering i den här använda betydelsen är t.ex. från och Vladivostok från . Sådana latiniserade former räknas inte som exonymer.

46

Flera krav ställs på ett fullgott latiniseringssystem.

1. Systemet skall vara reversibelt, d.v.s. omvändbart. Det skall alltså i princip vara möjligt att från den translittererade formen återgå till originalformen.

2. Systemet skall vara så enkelt och klart som möjligt; det skall t.ex. inte ge möjlighet till olika alternativ från samma originalform.

3. Den latiniserade formen skall vara så enkel som möjligt att skriva, läsa, minnas och lagra elektroniskt, vilket betyder ett minimum av diakritiska tecken, undvikande av svåra och ovanliga bokstavskombinationer etc.

Om dessa villkor är oförenliga kan det leda till förekomsten av två system. Det av FN rekommenderade systemet för latinisering av thai, antaget redan 1967 (en revidering av systemet antogs 2002 enl. resolu-tion VIII/13), används i Thailand och på internationella kartografiska produkter. Det är inte reversibelt, alltså återförbart till originalformen. Det är däremot ett annat system, ISO 11940:1998, som ger varje tecken i thai en unik motsvarighet i latinska alfabetet (en enskild bokstav eller en bokstavskombination). Sådana ISO-system uppfyller däremot inte kravet på enkelhet enligt punkt 3.

Från latinisering, som bygger på translitteration, skall man skilja transkription (jfr terminologiordlistan). Vid transkription överförs ett ortnamn, som uttalas muntligt, till en skriftbild i ett annat språk än originalspråket. Det är en sorts översättning, inte av betydelsen utan av det uppfångade ljudet. Den erhållna skriftbilden blir därvid normalt inte reversibel.

Två principerTvå principer ligger till grund för arbetet med latinisering. Den ena är principen om ett enda latiniseringssystem för varje icke-latinsk skrift, kodifierad i resolution 9, A single romanization system, från Genève-kon-ferensen 1967 (I/9; jfr nedan). Den andra är the donor principle, alltså principen att givarlandet äger rätt att utforma det latiniseringssystem, som skall användas. Denna regel har inte alltid varit självklar. Länder som är stora producenter av kartor, atlaser och ortnamnsförteckningar har ibland kämpat emot och talat för the receiver principle, mottagarprin-cipen. En sådan utgångspunkt skulle innebära att varje mottagarland

47

eller mottagarspråk bestämde utformningen av latiniseringssystemet för en viss icke-latinsk skrift. Man skulle då få olika latiniseringssystem för samma skrift, något som skulle motverka strävandena efter enhetlighet.

Resolution I/9 Redan den första konferensen i Genève 1967 tog upp frågan om enhet-liga system för latinisering av ortnamn i språk med annan skrift. Man ville undvika att namn som fördes över till latinsk skrift fick olika utseende beroende på mottagarspråket. Den första konferensen röstade därför igenom en resolution, som generellt förespråkar standardiserade latiniseringssystem. Därefter har ytterligare fem resolutioner antagits med generella rekommendationer angående latinisering, förutom de särskilda resolutioner som reglerar varje enskilt latiniseringssystem.

Här följer i översättning resolution 9 från 1967 års FN-konferens om standardisering av geografiska namn.

Ett enda latiniseringssystemKonferensen, inser den dubblering och hopblandning som uppkom-mer i och med att skilda latiniseringssystem förekommer, baserade på mottagarspråkens fonetiska struktur;

1. Rekommenderar, att ansträngningar görs för att nå samför-stånd om ett enda latiniseringssystem för internationell användning för varje icke-latinskt alfabet eller icke-latinsk skrift, baserat på vetenskapliga principer;

2. Rekommenderar vidare, att en speciell arbetsgrupp under den föreslagna Förenta nationernas permanenta expert-kommitté för geografiska namn tar verksam del i detta ämne i avsikt att göra en jämförande studie av de skilda latiniseringssystemen och analysera deras för- och nack-delar som medel att standardisera geografiska namn;

3. Rekommenderar vidare, att denna speciella arbetsgrupp överväger de synpunkter som förts fram av skilda inter-nationella och nationella organ och söker möjligheter att för varje icke-latinskt alfabet eller icke-latinsk skrift anta ett enda latiniseringssystem för internationell användning så snart som möjligt.

48

Denna resolution har sedan kompletterats med andra. Enligt resolution 15 från den fjärde konferensen 1982 (IV/15) skall nya latiniseringssystem för internationellt bruk beaktas bara om givarländerna själva förverk-ligar systemen på sina egna kartprodukter. Dessutom skall länderna avstå från att revidera system som tidigare antagits för internationell användning.

Gällande systemFöre beslut om ett nytt latiniseringssystem läggs ett resolutionsförslag om detta fram för en konferens. När resolutionen är antagen är det aktuella latiniseringssystemet FN-standard. Alltsedan 1967 har sådana resolutionsförslag lagts fram för 28 språk, som därmed fått rekommen-derade system för latinisering av sina ortnamn. Det visar sig dock att flera av dessa system inte kommit till användning i praktiken. Så är fallet för Indiens officiella språk hindi samt för ett antal indiska delstats-språk (assamesiska, bengali, gujarati, kannada, malayalam, marathi, oriya, panjabi, telugu, tamil, som även talas i Singapor och Sri Lanka och urdu, som även talas i Pakistan). För dessa språk används i stället ett nationellt system, Hunterian System. Det rekommenderade systemet för nepali från 1972 och 1977 tycks inte heller användas utan i stället tillämpas BGN/PCGN 1964.

Följande uppställning, som bygger på dokument E/CONF.94/CRP.81, Report on the current status of the United Nations romanization systems for geographical names, från åttonde konferensen om standardisering av geografiska namn i Berlin 2002, visar gällande latiniseringssystem för ett antal språk. Dokumentet är utarbetat av arbetsgruppen för latini-seringssystem. För flera språk finns ännu inte något FN-sanktionerat system, t.ex. för vitryska och japanska.

I uppställningen redovisas i näst sista kolumnen den resolution där det aktuella systemet rekommenderas. Av sista kolumnen framgår andra system som kan ha internationell användning. Tecknet = indikerar att de berörda systemen mer eller mindre sammanfaller. Med natio-nellt system, ’nat.’, avses ett system, som bara används för nationella kartografiska ändamål. BGN/PCGN syftar på system som antagits av United States Board on Geographical Names och Permanent Committee on Geographical Names for British Official Use i förening (publicerade i Romanization Systems and RomanScript Spelling Conventions utgiven av Defense Mapping Agency, USA, 1994). IGN står för Institut Géographique

49

National i Frankrike. ISO är en förkortning för International Organization for Standardization. Dess system används dock normalt inte för ortnamn. DIS är en förkortning för Draft International Standard, alltså ett slutgiltigt förslag som ännu inte hunnit godtas som standard enligt ISO.

Språk Land/Länder LatiniseringssystemFN Annat

amhariska etiopiska Etiopien 1967 (I/17) BGN/PCGN 1967arabiska perso-

arabiskaAlgeriet, Bahrain, Tchad, Komorerna, Djibouti, Egypten, Eritrea, Irak, Israel, Jordanien, Kuwait, Libanon, Libyen, Maure-tanien, Oman, Marocko, Somalia, Saudiarabien, Qatar, Sudan, Syrien, Tunisien, Förenade Arab-emiraten, Yemen

1972 (II/8) = BGN/PCGN 1956;

I.G.N. System 1973;

ISO 233:1984;

ISO 233-2:11993 (förenklad trans- litteration)

bulgariska kyrilliska Bulgarien 1977 (III/10)dari per-

so-ara-biska

Afghanistan 1967 (I/13) (variant av persiska)

grekiska grekiska Cypern 1987 (V/19) = ELOT 743 = ISO 843:1997

Grekland 1987 (V/19)hebreiska hebreiska Israel 1977 (III/13) = BGN/PCGN 1962;

ISO 259:1984;

ISO 259-2:1994

ISO/DIS 259-3japanska sino-ja-

panskaJapan _ Kunrei-siki (1954) =

ISO 3602:1989

Hepburn-systemet = BGN/PCGN

khmer khmer Kambodja 1972 (II/10) = BGN/PCGN 1972kinesiska kinesiska Kina 1977 (III/8)

(Pinyin)=BGN/PCGN 1979 = ISO 7098:1991; mod. Wade-Giles (1912)

50

Språk Land/Länder LatiniseringssystemFN Annat

koreanska koreanska (i allmänhet) _ McCune- Reischauer 1939

= BGN/PCGN

Yale System 1967

ISO/TR 11 941:1996

Nordkorea _ Nat. 1992

Sydkorea _ Nat. 2000

make-donska

kyrilliska Makedonien 1977 (III/11) = BGN/PCGN 1981

mongol-iska

kyrilliska Mongoliet _ BGN/PCGN 1964

mongol-iska

Kina 1977 (III/8)1/

pashto perso- arabiska

Afghanistan _ BGN/PCGN 1968

persiska perso- arabiska

Iran 1967 (I/13) = BGN/PCGN 1958

ryska kyrilliska Kazakstan, Kirgizistan, Vitryssland

1987 (V/18)

Ryssland 1987 (V/18) BGN/PCGN 1947;

ISO 9:1995serbiska kyrilliska Bosnien och Herzegovina,

Jugoslavien (rest-)1977 (III/11)

thai thai Thailand 1967 (I/14) 2002 (VIII/13)

= BGN/PCGN 1970; ISO 11940:1998

ukrainska kyrilliska Ukraina _ Nat. 1996

BGN/PCGN 1965vitryska kyrilliska Vitryssland _ Nat. 2000;

BGN/PCGN 19791/ Det kinesiska fonetiska alfabetet, Pinyin, täcker även en direkt transkribering av mongol-iska, tibetanska och uighuriska.

För några språk har latinska alfabet nyligen antagits. Det gäller azerbajdzjanska, turkme-niska och uzbekiska.

51

Arabiska och kinesiskaDet av FN 1972 antagna systemet för latinisering av arabiska bygger på en konstruktion som godkändes av arabiska experter vid en konfe-rens i Beirut 1971. Alla arabiskspråkiga länder har dock inte anammat systemet; redan vid resolutionens antagning var det känt att det fanns en viss oenighet bland de berörda länderna. Systemet torde användas i Irak, Kuwait, Libyen, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Yemen. I Syrien tycks man företrädesvis använda FN-systemet på kartor för internationellt bruk medan, liksom i Egypten och Sudan, lokala lati-niseringsmönster används för nationellt bruk. Ortnamnen i Algeriet, Djibouti, Mauretanien, Marocko och Tunisien latiniseras vanligen i ett traditionellt manér som ansluter till fransk ortografi.

För latinisering av kinesiska ortnamn beslutade Athen-konferensen 1977 att anta ett kinesiskt fonetiskt alfabet, kallat Pinyin (resolution III/8). Resultatet kan iakttas i namn som Beijing i stället för Peking och Mao Zedong för det tidigare Mao Tsetung. Systemet används nu i stort sett universellt i internationella kartografiska produkter. Kinesiska som är en ordskrift, logografisk skrift, har ett komplext förhållande mellan tecknen och deras uttal. Därför kan man inte från den fonetiska återgivningen otvetydigt återgå till det tecken, som varit utgångsvärde. Systemet är alltså inte reversibelt.

Vad gäller i praktiken?De av FN antagna och rekommenderade latiniseringssystemen är alltid föreslagna av givarländerna. Därigenom har man rätt att förvänta sig, att dessa länder också är positiva till systemen och använder dessa i sina egna produkter. Att det finns undantag från detta har framgått ovan.

Då det finns ett antaget system för latinisering av en viss skrift bör den korrekta latiniseringen framgå av det aktuella landets officiella kartprodukter och ortnamnsförteckningar. Om man söker en latiniserad form av ett kinesiskt ortnamn bör man alltså gå till en kinesisk karta eller atlas. I en produkt framställd av ett lands officiella kartproducerande myndighet bör man ha rätt att förvänta sig att få de standardiserade namnformerna redovisade. På en karta gjord av ett privat företag eller gjord i ett annat land har man inte samma garanti för detta.

52

Då det saknas ett fastställt latiniseringssystem eller då ett land väljer att frångå det officiellt fastställda systemet blir frågan mer komplex. Redogörelsen ovan för situationen i de arabiska länderna pekar dock mot, att givarlandsprincipen även i sådana fall bör gälla. Man bör alltså även här prioritera de namnformer som redovisas av den auktoriserade myndigheten i det land, vars ortnamn man är intresserad av. Som gene-rell regel gäller alltså, att ett lands officiella kartor är det mest relevanta källmaterialet även i de fall, då ingen FN-resolution föreligger eller då en sådan resolution av någon anledning inte kommit att följas. Princi-pen om givarlandets företräde blir därmed tillämpbar även i dessa fall.

Summary - Transliteration to the Latin alphabetThe UN’s work with geographical names includes, amongst other things, to establish standardized transli-teration keys for transliterating names from non-Roman letters to roman. Within UNGEGN there is a working group with responsibility for this work. A fully acceptable romanization system must include the possibility of a reverse procedure i.e. Roman back to non-Roman. The system must also be as simple as possible, easy to follow and user-friendly so that the romanized form is as simple as possible to write, read, remember and store electronically.

This work is based on two main principles: firstly, that there is only one single romanization system for each non-Roman script and, secondly, that the donor principle is apply – the donor country shall have the right to develop the romanization system that will be used. Decisions regarding a romanization system are taken at a conference and when the resolution has been adopted the system becomes a UN standard. Since 1967 systems have been adopted for twenty-eight languages. Some of these systems have not, however, been put into practical use.

In this chapter there is a listing based on document E/CONF.94/CRP.81, Report on the current status of the United Nations romanization systems for geographical names, from the 2002 Berlin conference, which shows the applicable romanization systems for a number of languages.

53

6 Namn på länder

List of country namesFN:s expertgrupp för geografiska namn beslutade 1992 att