Leopard förlagStockholm 2015

Svenskagummistövlar

Henning

Henning Mankell: Svenska gummistövlar

Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Henning Mankell, 2015 Omslag: Nils Olsson, Katslösa designSättning: RPform, KöpingTryck och bind: Bookwell, Finland 2015 ISBN 978-91-7343-600-7

DEL I

Intighetens Ocean

13

1.

Mitt hus brann ned en höstnatt för snart ett år sedan. Det var en söndag. Det hade börjat blåsa under eftermiddagen. På vind-mätaren kunde jag på kvällen se att det var över 20 sekundmeter i byarna.

Vinden var nordlig och mycket kall trots att det ännu var tidigt på hösten. När jag gick och lade mig vid halv elvatiden tänkte jag att det var höstens första storm som drog in över den ö jag hade ärvt efter min morfar och mormor.

Höst, snart vinter. En natt skulle isen långsamt börja lägga sig över havet.

Det var första gången den hösten jag hade strumpor på mig när jag kröp ner i sängen. Kölden tog sitt första spänntag.

Månaden innan hade jag med möda lagat taket. Det var ett stort arbete för en liten hantverkare. Många tegelpannor var gamla och spruckna. Mina händer, som en gång hållit skalpeller under komplicerade kirurgiska ingrepp, var inte skapade för att hantera skrovliga tegelpannor.

Ture Jansson, som varit postförare här ute bland öarna i hela sitt yrkesliv men som nu gått i pension, åtog sig att köra ut det nya teglet från hamnen. Han ville inte ens ha betalt. Eftersom jag har inrättat en improviserad vårdmottagning i mitt båthus för att ta

14

hand om Janssons alla inbillade krämpor, kanske han nu tyckte att han borde göra mig en gentjänst.

Jag har under alla år stått där nere på bryggan vid båthuset och undersökt hans påstått värkande armar och rygg. Jag har hämtat stetoskopet som hänger vid en ejdervette och konstaterat att hans lungor och hjärta har låtit som de ska. Under alla dessa återkommande undersökningar har Jansson alltid visat sig vara vid bästa hälsa. Hans fruktan för inbillade sjukdomar har varit så monumental, att jag aldrig under mina många år som läkare varit i närheten av något liknande. Han har varit postiljon och samtidigt heltidsutövande hypokondriker.

Vid ett tillfälle klagade han över att han hade tandvärk. Då väg-rade jag befatta mig med hans plågor. Om han gick till tandläkaren inne i land vet jag inte. Jag undrar om den mannen någonsin haft ett enda hål i sina tänder. Kanske hade han i sömnen gnisslat sig till sin värk?

Natten det brann hade jag som vanligt tagit ett sömnmedel och somnade snart.

Jag vaknade av att starka lampor plötsligt tändes. När jag slog upp ögonen var ljuset som omgav mig bländande. Under taket i sovrummet låg ett täcke av grå rök. Strumporna måste jag ha dra-git av mig i sömnen när det blivit varmt i rummet. Jag sprang upp ur sängen, nerför trappan och ut i köket. Överallt omgavs jag av det frätande starka ljuset. Jag uppfattade att väggklockan i köket visade på 19 minuter efter midnatt. Jag slet till mig min svarta regnrock som hängde intill ytterdörren, drog på mig gummistövlar, varav den ena var nästan omöjlig att trä på, och störtade ut.

Huset var då redan övertänt. Det dånade från elden. Jag var tvungen att ta mig ner till bryggan och båthuset innan hettan blev möjlig att uthärda. Där stod jag sedan och såg vad som hände. Jag

15

tänkte under dessa första ögonblick aldrig på vad som hade orsakat den katastrofala branden. Jag betraktade bara hur det omöjliga höll på att ske. Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde det skulle slitas i stycken inne i bröstkorgen. Branden härjade lika mycket inom mig.

Tiden smälte bort i hettan. Det började komma båtar med yr-vakna skärgårdsbor. Men jag kunde aldrig efteråt svara på hur lång tid det tog eller ens vilka det var som kom. Mina ögon stirrade vilt på elden och gnistorna som virvlade upp mot natthimlen. I ett skrämmande ögonblick tyckte jag plötsligt att jag såg min morfars och mormors åldriga gestalter på andra sidan elden.

Vi är inte många här ute på öarna om hösten, när sommargäs-terna har försvunnit och de sista segelbåtarna har länsat undan till sina okända hemmahamnar. Men någon hade sett eldskenet i nattmörkret. Sedan hade budkaveln gått genom telefonerna, och alla ville hjälpa till. Med kustbevakningens eldsläckningsappa-ratur pumpades saltvatten upp och sprutades mot det brinnande huset. Men allt var naturligtvis redan för sent. Det enda som för-ändrades var att brandhärden började lukta illa. Brända ekstockar och väggpaneler, tapeter och linoleummattor, tillsammans med saltvatten ger ifrån sig en stank man aldrig glömmer.

I gryningen var allt som återstod en rykande och illaluktande ruin. Samtidigt hade vinden börjat mojna. Stormen hade redan jagat vidare mot Finska viken.

Vinden hade på något sätt fullföljt sitt onda uppsåt tillsammans med elden och bidragit till att ingenting nu fanns kvar av min morfars och mormors vackra hus.

Det var också i gryningen som jag för första gången orkade ställa mig frågan om varför branden hade brutit ut. Jag hade inte haft några tända stearinljus eller låtit någon av de gamla

16

fotogenlamporna lysa. Jag hade inte rökt, och inte heller eldat i den gamla vedspisen. Bara något år tidigare hade elledningarna dragits om.

Det fanns ingen förklaring. Det var som om huset hade satt eld på sig självt.

Som om ett hus kunde begå självmord av trötthet, ålder och leda.

Jag insåg att jag hade haft fel i en avgörande föreställning om livet. Efter att ha utfört en misslyckad operation som innebar att en ung kvinna miste sin ena arm flyttade jag hit ut för många år sedan. Jag tänkte då ofta att det hus där jag bodde hade stått den dag jag föddes. Och skulle stå kvar den dag jag inte längre fanns.

Men det var alltså fel. Ekarna, björkarna, alarna och det enda askträdet skulle finnas kvar när jag var borta. Men av det vackra skärgårdshemmanet skulle bara torpargrunden av stenblock, som släpats hit över isen från det sedan länge nedlagda stenbrottet vid Håkansborg på fastlandet, finnas kvar.

Jag avbröts i tankarna av att Jansson stod bredvid mig. Han var klädd i en ålderstigen mörkblå overall. Han var barhuvad men hade gamla motorhandskar på händerna. Jag kände igen dem från de vintrar då isen varken burit eller brustit och han använt sin hydrokopter för posttransporterna.

Han stod och betraktade mina gummistövlar. När jag själv tittade ner insåg jag att jag vid flykten hade fått på mig två vänster- stövlar av gamla, gröna Tretorn. Nu förstod jag varför den ena stöveln varit så trång att få på. Och varför det hade varit så svårt att röra sig när jag flyttade mig runt det brinnande huset.

– Jag ska ge dig en stövel, sa Jansson. Jag har lite olika par hemma.

– Det kanske står ett extra par nere i båthuset, sa jag.

17

– Nej, sa Jansson. Jag har varit och sett efter. Där finns några läderskor och gamla krampor som dom satte på stövlarna förr i tiden, när dom klubbade säl ute på bådarna.

Att Jansson redan varit inne och rotat i mitt båthus borde inte ha förvånat mig. Även om han denna gång hade gjort det av omtanke om mina två vänsterstövlar. Men att han brukade gå in i mitt båthus visste jag från förr. Jansson var en snokande människa. Jag blev tidigt övertygad om att han läste alla vykort som hade gått genom hans händer, när sommargästerna stod nere vid bryggorna för att köpa frimärken.

Jansson såg på mig med trötta ögon. Natten hade varit lång.– Var ska du bo? Vad gör du nu?Jag svarade inte eftersom jag inte hade något svar. Jag gick närmare den rykande ruinen. Vänsterstöveln skavde.

Det är vad jag nu äger, tänkte jag. Omaka stövlar. Allt annat borta. Jag har inte ens kläder att ha på kroppen.

I det ögonblicket, när jag kom till insikt om katastrofens hela omfattning, drog det som ett jämrande rop genom mig. Men jag hörde ingenting. Allt som hände inom mig var ljudlöst.

Jansson dök upp vid min sida igen. Han har ett egendomligt sätt att röra sig, som om han har tassar istället för fötter. Han kommer från ingenstans och bara står där. Han tycks veta hur han hela tiden håller sig utanför en annan människas synfält.

Varför var det inte hans eländiga hus på Stångskär som hade brunnit ned istället?

Jansson hajade till, som om han hade uppfattat min förbittrade tanke. Men jag förstod att jag hade gjort en grimas som han trodde berodde på att han kommit mig för nära.

– Du kan naturligtvis bo hemma hos mig, sa han när han samlat sig.

18

– Det tackar jag dig för, svarade jag.Sedan betraktade jag min dotter Louises husvagn som stod i en

aldunge bakom Jansson. Där fanns också en högrest ek som ännu inte hade fällt alla sina blad. Husvagnen var fortfarande dold av nedhängande grenar.

– Jag har husvagnen, sa jag. Där kan jag bo tills vidare.Jansson såg undrande på mig. Men han sa ingenting.Alla som hade samlats under natten började återvända till sina

båtar. Men innan de gav sig iväg kom de fram och sa att de na-turligtvis var beredda att hjälpa till med vad det än måtte vara jag behövde.

Jag hade verkligen under några nattliga timmar fått min tillvaro så förändrad att jag plötsligt var i behov av allting. Jag hade inte ens ett helt par gummistövlar.

19

2.

Jag såg hur båt efter båt försvann. De olika motorljuden tonade bort.

Jag visste vilka alla var och vad de hette. Här ute i skärgården är det ett par släkter Hansson och Westerlund som dominerar. Många av dem är ovänner. De träffas bara på begravningar eller när en sjöolycka eller brand inträffar. Då inställs alla fientligheter. För att sedan återupptas när det allmänna lugnet har återvänt.

Jag blir aldrig en del av den gemenskap de trots sina inbördes fejder lever med. Min morfar tillhörde en av de mindre släkterna här ute, den Lundbergska, som i generationer alltid lyckats hålla sig undan konflikterna. Han hade dessutom gift sig med en kvinna som kom från det avlägsna Åland.

Jag härstammar här utifrån öarna men jag hör ändå inte till. Jag är en förlupen läkare som gömt mig på det skärgårdshemman jag ärvt. Att jag är läkekunnig är naturligtvis en tillgång. Men någon riktig skärgårdsbo blir jag aldrig.

Dessutom vet alla om att jag är vinterbadare. Jag kliver ner i en upphuggen isvak varje vintermorgon och doppar mig. Bland de fastboende ses detta på med stor misstänksamhet. I de flestas ögon är jag galen.

Genom Jansson visste jag att folk undrade mycket över det liv

20

jag levde. Vad gjorde jag här ute på min ensamma ö? Jag fiskade inte, jag deltog varken i hembygdsföreningen eller i något annat sammanhang. Jag jagade inte och höll heller inte på att reparera mitt ganska slitna båthus och den yttre bryggans stenkista, som isen gått hårt åt de senaste vintrarna.

De få kvarvarande fastboende här ute betraktade mig således med misstro. De sommargäster som hörde talas om den pensione-rade läkaren, betraktade mig däremot som lycklig nog att kunna dra mig tillbaka till den lugna skärgården och slippa oredan i en storstad.

Året innan lade en stor motorkryssare till vid min brygga. Jag gick ner för att köra bort den, när en man och en kvinna lyfte iland ett gråtande barn som plötsligt fått huden täckt av utslag. De hade hört om läkaren som bodde i skärgården och bad mig om hjälp. Deras oro gjorde naturligtvis att jag öppnade min båthusklinik. Barnet lades på bänken intill till det utrymme där morfars fisknät fortfarande hänger, och jag kunde snart konstatera att det bara var en ofarlig nässelfeber. Efter ett antal frågor tycktes det mig också stå klart att barnet inte hade tålt att äta nyplockade jordgubbar.

Jag gick upp till mitt kök och hämtade en receptfri allergimedi-cin som de kunde använda.

Efteråt ville de naturligtvis betala mig. Men jag avböjde. Jag stod kvar på bryggan och såg deras vräkiga lustjakt försvinna bakom Höga Tryholmen.

Jag har alltid ett stort lager av mediciner för privat bruk. Jag är knappast inbillningssjuk. Men jag vill ha tillgång till mediciner. Jag vill inte riskera att vakna en natt med en akut hjärtinfarkt utan att kunna ge mig åtminstone samma behandling som jag skulle få i en ambulans. Frånsett mediciner och injektionsvätskor har jag också några syrgastuber.

21

Jag tror att andra läkare är lika rädda för att dö som jag. Jag kan idag ångra beslutet jag fattade när jag var 15 år att bli läkare. Jag har idag lättare att förstå min far, den ständigt uttröttade servi-tören, som misslynt betraktade mig och frågade om jag verkligen på allvar ansåg att det var en tillfredsställande mening med livet att stå och karva i andra människors kroppar.

Jag svarade honom den gången att jag var övertygad om det riktiga i mitt beslut. Men vad jag aldrig avslöjade var att jag inte trodde mig om att någonsin kunna kvalificera mig för en läkar-utbildning. När jag till min egen förvåning lyckades, kunde jag inte bryta mitt löfte.

I sanningens namn; jag blev läkare eftersom jag hade sagt så till min far. Hade han avlidit innan min läkarutbildning var klar, skulle jag genast ha avbrutit den.

Vad jag då hade gjort med mitt liv kan jag inte föreställa mig. Antagligen skulle jag tidigare ha flyttat hit till morfars och mor-mors hus. Men vad jag skulle ha levt av vet jag inte.

De sista båtarna försvann i den disiga morgonen. Havet, öarna, gråare än någonsin. Till sist var det bara Jansson och jag kvar. Det rök från den illaluktande ruinen. Här och där flammade det upp i de nerfallna ekstockarna. Jag drog regnrocken tätare kring min pyjamas och gick runt det nedbrunna huset. Ett av de äppelträd min morfar hade planterat var svartbränt. Det såg ut som en tea-terkuliss. En vattentunna av plåt hade smält av den starka hettan. Gräset runt huset var avsvett.

Jag kände en tvingande lust att skrika rakt ut. Men så länge den envisa Jansson var kvar kunde jag inte. Inte orkade jag jaga iväg honom heller. Vad som än hände insåg jag att jag skulle behöva hans hjälp.

Jag gick tillbaka till Jansson.

22

– Jag vill be dig om en tjänst, sa jag. Jag behöver en mobiltelefon. Min försvann när huset brann.

– Jag har en extratelefon hemma som du kan låna, sa Jansson.– Bara tills jag hunnit köpa en ny.Jansson insåg att jag behövde hans telefon så fort som möjligt.

Han gick ner till sin båt. Den är en av de sista i skärgården som har en tändkulemotor som måste startas med blåslampa. När han körde posten hade han en snabbare båt. Men dagen efter att han gick i pension sålde han den och började åter använda den gamla träbåt, som han en gång hade ärvt efter sin far. Jag har hört allt om den båten. Hur den tillverkades på ett litet varv i Västervik 1923 och fortfarande har sin originalmotor kvar.

Jag stod kvar vid den rykande ruinen. Jag hörde hur Jansson drog igång svänghjulet. Huvudet stack upp ur styrhyttens lucka när han vinkade till avsked.

Efter stormen var det nu alldeles stilla. Jag var innesluten i tystnad. En kråka satt i ett träd och betraktade brandhärden. Jag plockade upp en sten och kastade efter den. Den flaxade bort på avmätta vingar.

Sedan gick jag in i husvagnen. Jag satte mig på bädden och drogs in i sorgen och smärtan. Det var en förtvivlan som kändes ända ner i tårna och gjorde mig varm, som av feber. Jag skrek rakt ut så högt att väggarna tycktes bågna. Jag började gråta. Så hade jag inte gråtit sedan jag var barn.

Jag lade mig ner på bädden och såg på fuktfläcken i husvagnens tak, som plötsligt liknade ett foster. Hela min uppväxt präglades av en ständigt närvarande skäck för att bli övergiven. Om nätterna hände det att jag vaknade och tassade in i mina föräldrars sovrum för att kontrollera att de inte hade gett sig av och lämnat mig kvar. Kunde jag inte höra dem andas blev jag rädd att de hade dött ifrån

23

mig. Då lutade jag mitt ansikte alldeles nära tills jag var säker på att jag uppfattade deras andhämtning.

Jag hade inget skäl till min rädsla att bli lämnad ensam. Min mor såg som sin livsuppgift att jag alltid skulle vara ren och ha snygga kläder, min far menade att vikten av god uppfostran var det avgörande för att ha framgång i livet. Han var sällan hemma, eftersom han ständigt arbetade på de olika krogar där han var servitör. Men om han någon gång var ledig eller arbetslös efter att ha fått sparken för någon form av uppstudsighet mot en källarmäs-tare, kunde han ha sin alldeles egen uppfostringsskola med mig. Jag fick öppna dörren mellan köket och vårt trånga vardagsrum och låtsas släppa in en kvinna före mig. Han dukade upp en finare middag – någon gång även nobelmiddagen – med otaliga glas och knivar, för att jag skulle lära mig etiketten vid ätande och skålande och därtill konverserande med förnäma bordsdamer. Ibland fick jag föreställa en nobelpristagare i fysik, andra gånger den svenske utrikesministern eller den ännu förnämare statsministern.

Det var en skrämmande lek. Jag var glad när han berömde mig, men ständigt orolig för att göra fel i den värld han förde in mig i. Det låg alltid en osynlig giftorm dold bland glas och bestick.

En gång hade min far faktiskt serverat vid en nobelmiddag. Hans arbetsstation hade varit längst ner vid det yttersta långbordet och således hade han aldrig varit ens i närheten av kungligheter och pristagare.

Men jag skulle lära mig hur man betedde sig i situationer som kanske en gång skulle dyka upp i livet, hur osannolikt det än var.

Jag kan inte minnas att han lekte med mig när jag var barn. Det jag kommer ihåg är däremot att jag lärde mig knyta både slipsar och kravatter innan jag fyllde tio år. Att vika servetter konstfärdigt tillhörde också min barndom.

24

Jag måste ha somnat till sist. För mig är det inte ovanligt att jag tar min tillflykt till sömnen när jag är utsatt för en stor påfrest-ning. När som helst under dygnet och även på alla olika platser där jag råkar befinna mig kan jag falla i sömn. Det är som om jag tvingar mig att somna, på samma sätt som jag brukade leta efter gömställen när jag var barn. Jag inrättade hemliga utrym-men bland soptunnor och kolupplag, på de bakgårdar som fanns vid de hyreshus där vi bodde. Jag letade efter täta buskage i olika skogsdungar. I mitt liv har jag lämnat en rad av för andra helt okända gömställen efter mig. Men inget av dessa hade någonsin varit så fulländat som sömnen.

Jag frös när jag vaknade. Min armbandsklocka hade brunnit upp där den legat på bordet intill sängen. Jag gick ut och såg på den rykande ruinen. Enstaka sönderrivna moln gled fram över himlen. Solens läge gjorde att jag gissade att klockan var mellan tio och elva.

Jag gick ner till sjöboden och öppnade den svartmålade dörren. Jag gjorde det försiktigt eftersom gångjärnen är dåliga. Dörren kan ramla av sina fästen om jag tar i för häftigt. Jag hade en overall och en gammal tröja hängande på en spik. Bland gamla målar-burkar låg också ett par raggsockor som min mormor hade stickat till mig när jag var barn. Den gången var de alldeles för stora. Men nu passade de mig. Jag letade på en annan hylla där det låg gamla kasserade batterier och rostiga verktyg tills jag hittade en yllemössa, som gjorde reklam för en teveapparat som såldes på 1960- talet. ”Alltid bäst bild” stod det i nästan utsuddade bokstäver på mössan.

Möss hade gnagt på den. Det liknade uppluckrade skotthål efter hagelladdningar. Jag satte den på huvudet och gick ut igen.

Jag hade just stängt dörren när jag upptäckte att det stod en

25

papperskasse på bryggan. I kassen låg en telefon, underkläder och ett paket med smörgåsar. Jag insåg att Jansson hade varit här medan jag sov. Han hade också skrivit ett meddelande på ett sön-derrivet brunt kuvert.

Telefonen laddad. Behåll den. Kalsongerna nytvättade.Bredvid papperskassen stod en högerstövel. I motsats till mina

gröna stövlar var den svart. Dessutom större eftersom Jansson har rejäla fötter.

I stöveln låg ett annat papper.Har tyvärr inte grönt, hade Jansson skrivit.Jag grubblade några ögonblick över varför han inte hade tagit

med den svarta vänsterstöveln också. Men Jansson lever efter en logik jag aldrig har begripit mig på.

Jag tog med mig papperskassen och gummistöveln upp till hus-vagnen. Janssons sladdriga kalsonger var naturligtvis alldeles för stora. Men det var något djupt gripande med att han ändå hade skickat med dem.

Jag satte på mig overallen, behöll pyjamasjackan som skjorta och drog tröjan över huvudet. Med hjälp av några hopknycklade påsar som jag hittade i en låda fyllde jag ut den alltför stora höger-stöveln. Sedan kände jag mig färdigklädd. Jag satt på sängen och åt några av Janssons smörgåsar. Jag behövde kraft för att kunna bestämma mig för vad jag skulle göra.

En människa som har mist allting har inte mycket tid. Eller så är det tvärtom. Jag visste inte.

Ljudet av en båt som närmade sig nådde mig. Det var inte Jans-son, det kunde jag höra. Efter alla de år jag bott här ute har jag lärt mig identifiera olika motortyper och enskilda båtar.

Jag lyssnade på ljudet som kom allt närmre. Det dröjde inte många sekunder innan jag visste att det var ett av kustbevakningens

26

mindre fartyg, en snabbgående trettio fots aluminiumbåt, med två Volvodieslar i maskinrummet.

Jag lade ifrån mig smörgåsen, drog den trasiga mössan över huvudet och lämnade husvagnen. Jag hade inte hunnit ner till bryggan innan den blåmålade båten svängde runt udden som vet-ter mot Skärsfjärden.

Det var tre personer ombord. Till min förvåning var det en ung kvinna som stod vid ratten och reglagen. Hon var klädd i kustbevakningens uniform och hade ljust hår som vällde ut under mössan. Det var första gången jag upplevde att en kvinna arbetade på en av kustbevakningens fartyg.

Hon verkade oroväckande ung. Knappt mer än en ännu ej ut-vuxen tonåring.

Mannen som ställde sig bredbent i fören med en förtöjningstamp i handen hette Alexandersson. Han var min kroppsliga motsats, liten och överviktig. Han var dessutom närsynt och hade tunt hår.

Han var polis. Några år tidigare, när det hade skett ett stort antal inbrott tidigt på våren i igenbommade sommarbostäder, hade han besökt de fastboende för att undersöka vad vi eventuellt hade lagt märke till. Inbrotten klarades aldrig upp.

Men Alexandersson och jag kom väl överens. Han var ungefär tio år yngre än jag. Vad han visste om mitt förflutna hade jag ingen aning om. Men efter hans första besök tänkte jag att han kunde ha varit den bror jag aldrig haft.

Han hade en liten sommarstuga på ett av de små skären, som kallades Bräkorna. När han kom på besök drack vi kaffe, talade om vår hälsa och sedan mest om väder och vind. Ingen av oss hade behov av att resonera om allvarliga förhållanden och frågor. Långa stunder kunde vi sitta tysta och lyssna på fåglar eller vinden som drog genom träden.

27

Alexandersson hade varit gift i många år och hade vuxna barn. Sedan hade han plötsligt blivit övergiven av sin hustru. Varför vet jag inte och frågade heller aldrig. Jag kunde ana en djup sorg hos honom. Kanske kände jag igen mig själv i den? Ännu en av alla de frågor jag inte förmått ge mig själv svar på.

Alexandersson hoppade tungt och klumpigt ner på bryggan. Vi tog i hand när han lagt fast tampen runt en av bryggans pollare. Ytterligare en man, som jag inte kände igen, steg ut på däck och ner på bryggan. Han tycktes vara osäker på hur man betedde sig på en båt som aldrig var helt stilla. Han tog i hand och sa att han hette Robert Lundin och var brandingenjör. Han talade en dialekt som jag inte genast förmådde placera. Men jag anade att han kom någonstans ifrån det norrländska inlandet.

Den unga kvinnan hade slagit av motorerna och lagt fast en aktertamp. Hon kom fram och nickade. Hon var verkligen mycket ung.

– Alma Hamrén heter jag, sa hon. Jag är ledsen att ditt hus har brunnit ned.

Jag nickade och kände att jag nästan började gråta. Alexanders-son förstod vad som höll på att hända.

– Vi får väl gå upp och titta, sa han.Alma Hamrén stannade kvar vid båten. Hon hade börjat skriva

ett textmeddelande med ivriga fingrar på sin telefon. Ingen av dem som kommit hade kommenterat mina omaka

gummistövlar. Jag kunde inte ens avgöra om de hade lagt märke till det. Men det måste de ha gjort.

Fortfarande rök det från olika ställen i ruinen.– Har du själv någon aning om varför det började brinna? frå-

gade Alexandersson. Jag sa som det var. Inga ljus hade brunnit, heller ingen öppen

28

eld när jag gått och lagt mig. I knappt två timmar hade jag sovit innan jag vaknat av att huset var övertänt. Jag berättade också om de genomgångna elledningarna och att det inte fanns något rimligt skäl till att elden skulle ha brutit ut.

Lundin stod i bakgrunden och lyssnade. Han hade inga frågor. Jag förstod att det var han som skulle försöka fastställa brandor-saken. Jag hoppades att han skulle lyckas. Jag ville veta vad som hade orsakat katastrofen.

Tillsammans med Alexandersson började Lundin gå runt i ruinen. Jag stod på avstånd och betraktade deras långsamma rörelser. Då och då böjde sig någon av dem ner. De påminde mig om vaksamma djur.

Plötsligt drabbades jag av yrsel. Jag var tvungen att ta stöd mot den gamla vattenpumpen.

Alexandersson upptäckte att jag inte mådde bra. Han såg fors-kande på mig. Jag skakade på huvudet och gick sedan bort mot husvagnen. Jag satte mig på trappan och andades lugnt. Efter några minuter reste jag mig. Yrseln var borta. Jag började gå tillbaka till brandplatsen igen. Men jag stannade när jag kom runt husvagnen och såg de två männen, som stod där bland de sotiga resterna av takbjälkarna. De talade med varandra. Jag hörde inte vad de sa. Men jag fick genast en känsla av att de talade med medvetet låga röster, som om det de sa inte borde höras av någon annan.

Då och då kastade Alexandersson en blick åt mitt håll. Men jag var fortfarande dold av buskaget som omgav husvagnen.

Jag visste utan att veta. De talade om brandorsaken. Att det inte existerade yttre faktorer.

Med låga röster diskuterade de om det kunde vara så att jag själv hade anlagt branden.

Jag höll andan samtidigt som jag försökte förstå. Kunde det

29

verkligen vara möjligt att de trodde det om mig? Eller måste de bara ställa alla frågor, även de mest orimliga?

Jag stod kvar bland buskarna tills de fortsatte med sitt lång-samma och försiktiga rotande bland brandresterna. Då och då tog Lundin ett fotografi av något han lagt märke till.

Jag vek undan de nedhängande grenarna och gick upp mot brandplatsen.

– Hur går det? frågade jag.– Det tar tid, sa Alexandersson. Det är svårt.– Mycket svårt, sa Lundin. Ingenting är uppenbart.Den unga kvinnan som hette Alma Hamrén satt kvar på den

bänk där jag brukade undersöka Jansson för hans inbillade kräm-por och fingrade på sin telefon.

De fortsatte sitt arbete ytterligare några timmar och sa att de sannolikt skulle komma tillbaka senare under dagen. Jag svarade att jag kanske inte var här då. Jag behövde ta mig in till land för att handla.

Jag stod kvar på bryggan tills båten försvunnit bortom udden. Sedan gick jag upp till brandplatsen igen. På en liten plastduk hade de lagt några av de fynd de hade gjort.

Där låg fragment av elektriska kablar, några halvsmälta säk-ringar från mitt elskåp och i kanten av plastduken låg också något som jag oklart kände igen. När jag böjde mig ner och såg närmare efter insåg jag vad det var.

Det var ett av spännena från de skor, som den italienske skoma-karen Giaconelli hade gjort åt mig några år tidigare.

I det ögonblicket förstod jag att jag verkligen hade förlorat allt.Ingenting av mitt 70-åriga liv fanns kvar.Jag hade ingenting.