taqlîd wa hukmuhu

8/13/2019 Taqlîd wa Hukmuhu

http://slidepdf.com/reader/full/taqlid-wa-hukmuhu 1/30

At-Taqlîd wa HukmuhuFî Daw il-Kitâb wa-Sunnah wal-Âthâr-is-Salafiyyah

Av: Shaykh Wasiullâh ’Abbâs (Lärare vid Umm ul-Qurah och Lärare i Masdjid al-Harâm)Översättning: Fatwa.se

För eventuella misstag kontakta Moosa 'Assal på [email protected]



At-Taqlîd wa HukmuhuFî Daw il-Kitâb wa-Sunnah wal-Âthâr is-SalafiyyahAv: Shaykh Wasiullâh ’Abbâs www.fatwa.se

2

Taqlîd (Blint Följande).

Taqlîd (Blint Följande)i Språklig bemärkelse: Att man hänger fast något vid nacken.

Enligt Ulamahs förklaring:

Djurdjânî sade:

“Att man följer en person hej vilt, både dennes ord och handlingar, med tron att alltstämmer utan att vända blicken mot bevis. Han lägger den andre personens ord ellerhandlingar som ett halsband runt sin nacke.”

Han sade även:

“at-Taqlîd är att man accepterar en annan persons ord utan bevis.”1

och han sade:

“Det är att man tar en annans madhab utan att känna till dennes bevis.”2

Shawkânî sade: “Att man accepterar uttalanden från en som inte anses vara bevis i sig, utanbevis.”3

Och Djurdjânis beskrivning föredras.

Eftersom beskrivningen inskränktes med “utan bevis” så kallas inte den som följer bevis ochber om det för muqallid. Hans handling kallas ej taqlîd, snarare kallas det Ittibâ’(att följa).

Vår Shaykh Muhammad Amîn Shanqîtî sade (om Taqlîd):

“Inom Fuqahâs benämning så är det att acceptera den andres ord (åsikt) utan att kännatill dennes bevis.”

Vad gäller det som det finns en text för så har varken en madhab eller en person något att sägatill om, då det är obligatoriskt för samtliga att följa det.

Så den som följer Koranen, Sunnah och Idjmâ’ kallas ej för muqallid, eftersom han följerbevisen, och fler än en nämnde detta utav folket som tillhör Madhâhib, de som förklaradetaqlîd och klargjorde dess betydelse.

Imâm Ibn Hammâm [d. 861] som hörde till Hanafi skolan sade:

"

at-Ta’rîfât sid. 64. # Sharh al-Kawkab ul-Munîr sid. 408. $ Irshâd ul-Fuhûl sid. 265.




3

“I denna vers nämns följande (Ittibâ’) samt taqlîd tillsammans: “Följ det som haruppenbarats för er av er Herre,” bevis för Ittibâ’ – Följande “och följ inte [andra somni har tagit till] beskyddare i Hans ställe.” Bevis för taqlîd och förbudet mot det.”4

Jag (d.v.s. Shaykh Wasî’ullâh) säger: Att en lekman tar en åsikt från en Mufti utan att kännatill hans bevis kallas för taqlîd, och om inte det (kallas för taqlîd) så finns det ingen taqlîd. Vikan finna vissa av Imâmerna nämna taqlîd då man följer bevisen.

ash-Shâfi’î sade:

“Man gör inte taqlîd på någon förutom Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wasallam).”5

at-Tahawî sade:

“Vissa tog denna hadîth och gjorde taqlîd på den…”6

Här använde ash-Shâfi’î och at-Tahâwî sig av betydelsen av taqlîd enligt språket. Vad gällerbenämningen av taqlîd Istilâhan så nämns det inte för följandet av Boken och Sunnahn.

%

at-Tahrîr fî ’Ilm ul-Usûl 3:453. & ar-Radd ’alâ men akhlada ilâ al-’Ard, fî bâb il-Qadâ’a sid. 138, taget från Mukhtasar al-Muzanî. ' Sharh Ma’ânî al-Âthâr 3:4.




4

Skillnaden mellan Ittibâ’ och Taqlîd.

Skillnaden mellan Ittibâ’ inom Shari’âh bemärkelse och Taqlîd bemärkelse klargörs då manskiljer på dem.

Det Sharî’ah baserade följandet (Ittibâ’) är det som nämns i Hans (ta’âlâ) Ord:

“EN SKRIFT har uppenbarats för dig - ängslas inte i ditt hjärta över detta - för att dumed den skall varna [förnekarna] och förmana de troende: ‘Följ det som har

uppenbarats för er av er Herre, och följ inte [andra som ni har tagit till] beskyddare iHans ställe.’ - Men det är sällan ni ägnar någon eftertanke [åt Våra varningar]!”

[al-’Arâf 7:2-3]

Och at-Taqlîd är: Att man handlar utmed en åsikt från en person som inte känns vid som enauktoritet utan bevis.

Khuways Mindâd sade:

“Vem som helst åsikt du följer utan att det är obligatoriskt utmed bevis som kräver attdu följer hans åsikt, så är du en muqallid till honom, och taqlîd i religionen ärinkorrekt. Och allas åsikter vars bevis kräver från dig att du följer dens åsikt, så skall

du följe denne. Ittibâ’ i religionen är bekräftat, och taqlîd är förbjuden.”7

al-Kamâl bin al-Hamâm förklarade (taqlîd):

“Att man handlar utmed en åsikt från en person som inte känns vid som en auktoritetutan bevis.”

Därefter sade han: “Att vända tillbaka till Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) ochkonsensus hör inte till detta.”8

Ibn Amîr al-Hâdj förklarade ytterligare det ovannämnda uttalandet:

“... eftersom dessa två är från de fyra legitimerade bevisen i Sharî’ah (d.v.s. Koranen,Sunnah, Idjmâ och Qiyâs). Likaså är en lekmans följande av en Muftis åsikt och enQâdhis (Domare) bedömning efter rättvisa vittnen inte heller Taqlîd, för, även omdessa hör till al-hudjaj (De fyra källorna till bevis) i Sharî’ah, så innebär inte följandetav dem att man inte följer bevis från Sharî’ah, då det finns texter att en lekman skall taen muftis uttalande och att en domare grundar sig på åsikten från rättvisa vittnesmål.”9

Imâm Ahmad sade:

(

Djâmi’ ul-Bayân ul-’Ilm wa fadlihi av Ibn Abdil-Barr 2/993. ) at-Tahrîr fî ’ilm al-usûl ma’ taqrîr wa tahbîr 3/453. * at-Taqrîr wa Tahbîr 3/453-454.




5

“Att följa [Ittibâ] innebär att en man följer det som kommer från Profeten (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) och hans följeslagare; efter följeslagarna får han ha en

åsikt.”10

Imâm Ahmad sade:

“Gör inte taqlîd på min åsikt; gör heller inte taqlîd på Mâliks åsikt, Shâfi’îs, Awzâ’iseller Thawris, utan ta från vart de tog.”

och

“Från en persons lilla förståelse (i fiqh) är att han gör taqlîd på en annan person i sinreligion.”11

"+ Masâ’il Abî Dâwûd sid. 113. "" ’Ilâm ul-Muwq’iîn 3/469.




6

Imâmernas förbud mot att göra taqlîd på dem.

Islams Imâmer är kunnigast om Allâhs religion, och de som fruktar Allâh mest, och lyderAllâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) mest, och de ledde Ummahn till detsom är gott och gynnande, och de försåg dem med fatâwa inom det som hände dem, utmeddet Allâh hade lärt dem från texterna och via idjtihâd. Så adjr för dem finns hos Allâh vilketsom inom deras idjtihâd, oavsett om de hade rätt eller råkade göra fel, för om de hade rätt fårde två belöningar, en för att de hade rätt och en för deras idjtihâd, och ifall de hade fel får deen belöning för deras idjitihâd.

al-Bukhârî och Muslim och andra rapporterar från ’Amr bin ul-’Âs (radhiya Allâhu ’anh) atthan hörde Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) säga:

“Om en domare dömer och har rätt, får han två belöningar, och om han dömer och harfel, får han en belöning.”12

De (Ulamah, rahimahumullâh) var rädda när de gjorde idjtihâd, att de kanske missat en textfrån Koranen eller Sunnahn eller från Sahâbah, och därför finner vi hur stenhårda de var närdet kom till att man inte skall göra taqlîd på dem eller på andra.

al-Albânî (rahimahullâh) nämnde deras uttalanden i inledningen till boken Sifât us-Salâh an-

Nabiy (vilket nämns här under).

! Abû Hanîfah (rahimahullâh)

Den första av Imâmerna är Abû Hanîfah Nu’mân bin Thâbit, vars följeslagare har återberättatolika uttalanden och diverse varningar från honom, som alla syftar till en sak: Obligationen attacceptera hadithen och att sluta med att följa en Imâms åsikt som går emot den:

“När det är klart att en hadîth är sahîh (autentisk), då är det de som är min madhhab(rättskola).”13

“Det är inte tillåtet för någon att acceptera våra åsikter ifall de inte vet vart vi har fåttdem ifrån.”14

I en återberättelse:

“Det är förbjudet för de som inte känner till mina bevis att ge domar som är baseradepå mina ord.”

"# al-Bukhârî nr. 7352 och Muslim nr. 1716. "$

Hâshiyat Ibn ’Âbidîn 1/63. Rasm ul-Muftî 1/4. Shaykh Sâleh al-Fulânî i Îqâdh ul-himmam sid. 62 och andra. "% Ibn Abdil-Barr i al-Intiqâ’ sid. 145, Ibn ul-Qayyim i ’Ilâm ul-Muwaqqi’în 2/309, Ibn Âbidîn i Hâshiyat ’alâ al-Bahr ar-Râ´iq 6/293, Rasm ul-Muftî sid. 29-32.




7

En annan återberättelse lägger till:

“… för vi är alla dödliga: vi säger en sak en dag, och tar tillbaka det dagen därpå.”

I en annan återberättelse:

“Ve dig, O Ya’qûb [Abû Yûsuf]! Skriv inte ner allt som du hör från mig, för det kanhända att jag håller en åsikt idag och avfärdar det imorgon, eller att jag håller en åsiktimorgon och avfärdar det dagen därpå.”

“Om jag säger något som går emot Allâhs Bok eller vad som har blivit återberättat avProfeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), så ignorera det jag har sagt.”15

! Imâm Mâlik bin Anas (rahimahullâh)

“Sannerligen så är jag bara en människa: Jag gör misstag (ibland) och jag har rätt(ibland). Därför, ta en titt i mina åsikter: allt som stämmer överens med Boken ochSunnahn, acceptera det; och allt som inte stämmer överens med Boken och Sunnahn,ignorera det.”16

“Alla efter Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) kommer att få sina uttalandenbåde accepterade och avfärdade – med undantag från Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wasallam).”17

Ibn Wahb sade:

“Jag hörde Mâlik bli frågad om att tvätta sig mellan tårna under tvagningen. Han sade,Folket behöver inte göra det. Jag gick inte fram till honom förrän det att folkmassanhade blivit mindre, då sade jag till honom, Vi känner till en sunnah om detta. Han sade,Vad är det? Jag sade, Laith bin Sa’d, Ibn Lahi’ah och ’Amr bin al-Hârith rapporteradetill oss från Yazîd bin ’Amr al-Ma’afirî från Abû ’Abdir-Rahmân al-Hubuli frånMustawrid bin Shaddâd al-Qurashi som sade:

”Jag såg Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) gnida sig mellan tårna medsitt lillfinger.”

"& al-Fulânî i al-Îqâdh sid. 50 och han nämnde att Imâm Muhammad också hade sagt det. "' Ibn ’Abdul Barr i Djâmi’ ul-Bayân al-’Ilm (2/32), Ibn Hazm i Usûl ul-Ahkam (6/149) och liknande hos Al-Fulani (sid. 72). "( Det är välkänt hos de senare lärda att det är Mâliks uttalande. Ibn ’Abdul Hâdî förklarade den vara sahîh iIrshâd us-Sâlik (227/1); Ibn ’Abdil Barr i Djâmi’ ul-Bayân ul-’Ilm (2/91) och Ibn Hazm i Usûl ul-Ahkâm (6/145,179) rapporterade att det vara ett uttalande av al-Hakam ibn ’Utaibah och Mujahid; Taqi ad- Din as-Subki ansågdet, förtjust av dess skönhet, i al- Fatâwâ (1/148) vara ett uttalande av Ibn ’Abbâs, och sade därefter: “Dessa ordär ursprungligen från Ibn ’Abbâs och Mudjâhid, som Mâlik (radhiya Allâhu ’anh) tog dem ifrån, och han blevkänd för dem.” Det verkar som om Imâm Ahmad därefter tog detta uttalande från dem. Detta har sagts av Abû

Dâwûd i Masâ’il av Imâm Ahmad (sid. 276): “Jag hörde Ahmad säga, Alla efter Profeten (sallâ Allâhu ’alayhiwa sallam) kommer att få sina uttalanden både accepterade och avfärdade – med undantag från Profeten (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam).”




8

Han sade, Denna hadîth är sund (hasan); Jag hade inte hört om den förrän nu. Efteråtså hörde jag honom bli frågad om samma sak, vilket han då beordrade med att man

ska tvätta sig mellan tårna.”18

! Imâm Shâfi’i (rahimahullâh)

Vad gäller Imâm Shâfi’î, så är uttalandena från honom flest i antal och hans följeslagare varde som var bäst i att hålla sig till dem:

“Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) sunnah når, såväl som undgår,varenda en av oss. Så när jag uttrycker min åsikt, eller formulerar en princip, där detfinns något i det som motstrids av en rapportering från Allâhs sändebud (sallâ

Allâhu ’alayhi wa sallam), då är den korrekta åsikten det som sagts av Allâhssändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), och detta är min åsikt.”19

“Muslimerna är enhetligt överens om att ifall en sunnah från Allâhs sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) klargörs för någon, så är det inte tillåtet för honom att lämnadet för någon annans uttalanden.”20

“Om du finner något i mina skrifter som skiljer sig från Allâhs sändebuds (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) sunnah, tala då utefter Allâhs sändebuds (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) sunnah, och lämna det jag har sagt.”

I en annan rapportering:

“… så följ den (sunnahn), och bry er inte om någon annans uttalanden.”21

“När det påträffats att en hadîth är sahîh (autentisk), så är det de som är min madhhab(rättskola).”22

Sha’rânî sade:

“Ibn Hazm sade, Den anses vara sahîh av honom eller av en annan utav Imâmerna.”

Hans följande uttalande bekräftar denna förståelse.

") Från introduktionen till Al-Jarh wat-Ta’dîl av Ibn Abî Hâtim, sid. 31-32. "* Återberättad av Hâkim med en fortlöpande sanad (kedja) till Shâfi’i, finns i Târîkh Dimishq av Ibn ’Asâkir(15/1/3), I’lâm al- Muwaqi’în (2/363, 364) och Îqâdh (sid. 100). #+ Ibn ul-Qayyim (2/361) och Fulâni (sid. 68). #" Harawî i Dhamm ul-Kalâm (3/47/1), Khatîb i Al-Ihtidjâdj bin ash-Shâfi’î (8/2), Ibn ’Asâkir (15/9/10),Nawawi i al-Majmû’ (1/63), Ibn ul-Qayyim (2/361) och Fulânî (sid. 100); den andra återberättelsen är från

Hilyah al-Awliyâ’ av Abû Nu’aim. ## an-Nawawî i al-Majmû’ (1/63), Sha’rânî (1/57), anger sina källor vara Hâkim och Bayhaqî, och Fulânî (sid.107).




9

“Du [Ahmad bin Hanbal är den tilltalande] är mer kunnig än mig när det kommer tillhadîther och män, så när en hadith är sahîh, informera mig om den, oavsett om den är

från Kûfah, Basrah eller Shâm, så att jag kan anta åsikten som finns i hadîthen, sålänge den är sahîh.”23

“I varje fråga där folket av hadîth finner en rapportering från Allâhs sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) vara sahîh som går emot det jag har sagt, så tar jag tillbakamitt uttalande, oavsett om det är under mitt liv eller efter min död.”24

“Om du hör mig säga något, och det finns autentiska rapporteringar från Profeten(sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) som motsätter sig det, så vet att mitt förnuft harlämnat mig.”25

“I allt som jag säger, om det finns något autentiskt från Profeten (sallâ Allâhu ’alayhiwa sallam) i motsats till mitt uttalande, då är det Profetens (sallâ Allâhu ’alayhi wasallam) hadîth som kommer först, följ då inte min åsikt.”26

“Alla hadîther från Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) är också mina åsikter,även om du inte hör det komma från mig.”27

! Ahmad bin Hanbal (rahimahullâh) om Taqlîd

Imâm Ahmad var den främsta av Imâmerna när det kom till att samla sunnahn och att hålla

sig fast vid den. Så mycket så att han till och med ogillade att det skrevs böcker som bestod avåsikter och slutsatser baserat på åsikter. [43.]

På grund av detta så sade han:

“Följ inte min åsikt; följ inte heller Mâliks åsikt, Shâfi’is, Awzâ’is eller Thawris, utanta från vart de tog.”28

#$ Berättad av Ibn Abî Hâtim i Âdâb ash-Shâfi’i (sid. 94-5), Abû Nu’aim i Hilyah al-Awliyâ’ (9/106), al-Khatîb i

al-Ihtijâj bin ash-Shâfi’i (8/1), och från honom Ibn ’Asâkir (15/9/1), Ibn ’Abdul Barr i al-Intiqâ’ (sid. 75), Ibn al-Jawzi i Manâqib al-Imâm Ahmad (sid. 499) och Harawî (2/47/2) med tre led från ’Abdullâh bin Ahmad binHanbal från hans fader att Shâfi’i sade till honom: “Således är den autentisk med stöd av Shâfi’i.” Detta ärorsaken till att Ibn ul-Qayyim slutligen tillskrev den till honom i I’lâm (2/325), så gjorde även Fulânî i Îqâdh (sid.152) för att därefter säga: “Bayhaqî sa, Detta är varför han – d.v.s. Shâfi’i – använde sig så mycket av hadîth, pågrund av att han samlade kunskap från folket av Hidjâz, Syrien, Yemen och Irak. Därför, när sanningen hadeblivit klar för honom på en annan plats, accepterade han allt som han fann vara autentiskt, utan att vända sig tilleller se efter vad han hade hållit sig till av sina landsmäns madhhab. En del av de som var före honom brukadebegränsa sig själva till det som de fann komma från sina landsmäns madhhab, utan att försöka fastställaautenticiteten av det som motsatte sig madhhaben. Må Allâh förlåta oss alla.” #% Abû Nu’aim (9/107), Harawi (47/1), Ibn ul-Qayyim i I’lâm al-Muwaqqi’în (2/363) och Fulânî (sid. 104). #& Ibn Abî Hâtim i al-Âdâb (sid. 93), Abul Qâsim Samarqandiî i al-Amâli, som i valda stycken från Abû Hafs al-Mu’addab (234/1), Abû Nu’aim (9/106) och Ibn ’Asâkir (15/10/1) med en sahîh sanad (autentisk kedja). #'

Ibn Abî Hâtim, Abû Nu’aim och Ibn ’Asâkir (15/9/2). #( Ibn Abî Hâtim (sid. 93-94). #) Fulânî (sid. 113) och Ibn ul-Qayyim i I’lâm (2/302).




10

I en rapportering:

“Gör inte taqlîd med din religion från någon av dessa, men vad som än har kommitfrån Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) och hans följeslagare, ta det; därefterkommer efterföljarna där en person har rätten till en åsikt.”29

Vid ett tillfälle sade han:

“Att följa innebär att en man följer det som kommer från Profeten (sallâ Allâhu ’alayhiwa sallam) och hans följeslagare; efter följeslagarna får han ha en åsikt.”30

“Awzâ’is åsikt, Mâliks åsikt, Abû Hanîfahs åsikt: allt detta är åsikter, och åsikterna är

alla likvärda i mina ögon. Hur som helst, beviset ligger i rapporteringarna (frånProfeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) och hans följeslagare.”31

“Den som avfärdar ett uttalande från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam)är på ruinens rand.”32

Dessa uttalanden är en tankeställare för dem som klamrar sig fast vid Imâmernas uttalanden,även ifall de (utan att ha varit deras mening) skulle gå emot en autentisk text.

#* Ittibâ’. $+

Abû Dâwûd i Masâ’il Imâm Ahmad (sid. 276-277). $" Ibn ’Abdul Barr i Jâmi’ ul-Bayân ul-’Ilm (2/149). $# Ibn ul-Jawzi (sid. 182).




11

Kapitel 3Taqlîd al-Mustalaha fanns inte under de bästa generationernas tid.

Det vi tror på är att at-Taqlîd inom en Istilâh förståelse, inte kändes till eller var spridd underProfetens (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) tid, inte heller under Sahâbahs tid, och det var ingetgodkänt hos dem, och vi finner inte at-Taqlîd med en Istilâh förståelse nämnas någonstans iKoranen eller Sunnahn. Snarare kändes detta (taqlîd) till i verser och hadîther i klandervärtsyfte, och inte något prisvärt.

Och vi hör heller inte om den taqlîd där folk tvingas, på så sätt att en person gör taqlîd på enannan person inom religionens alla aspekter, förutom under Sahâbahs tid. Ibn Mas’ûd(radhiya Allâhu ’anh) sade:

“Ingen ska göra taqlîd i religionen på en person, så att om han tror, tror han och omhan inte tror, tror inte han heller. Och om ni måste följa, följ då de döda eftersom delevande inte är skyddade mot prövningar.”33

Och även vad gäller lekmannen som folk säger om att denne måste göra taqlîd, var inte käntunder deras tid, utan det som var känt var att följa det vi beordrats med eftersom lekmänneninte bara följde fatâwâ från en person.

Deras sätt att lära sig och förstå var att lära sig i ljuset av bevisen från Koranen och Sunnahn,

och den kunnige läraren hos dem inom fiqh lärde dem utmed bevisen från Koranen ochSunnahn, och den som är mutafaqqih håller sig inte bara till en fiqh eller till en faqîh, ochkulturen av madhâhib fanns ej.

De kunniga inom fiqh var kända i Ummahn, folk brukade peka på dem, och som student sattde hos läraren och lärde sig religionen via tafsîr på Koranen och Sunnahn, och Sahâbah resterunt till städer i de islamiska länderna, och var och en av dem var ett tecken för kunskap.

Om en person reste till Kûfah eller Basra så satte han sig ned med dem som var kunnigast ochkända för kunskap och fatwa, och han handlade utmed dennes fatâwâ. Denna typ av inlärningkändes ej till som taqlîd, utan det var känt som Ittibâ’ (följande) och tâ’a (lydnad) vilket är

följandets essens.

Det fanns ingen ta’assub (fanatism) till någons åsikt, och om det dök upp att någon hadeta’assub till någons åsikt så klandrades denne utav as-Sahâbah.

De hade heller inget tålamod med någon som sade ett uttalande som stod i kontrast med detProfeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) sagt, så de behandlade denne person med hårdavvisning (p.g.a. det han sagt).

al-Bukhârî nämnde via ’Imrân bin Husayn som sade:

$$ al-Mu’djam al-Kabîr av at-Tabarânî 9/166, al-Bayhaqî 2/10.




12

“Profeten sade: ‘Hayâ’ bringar bara gott.’ Då sade Bushair bin Ka’b: ‘Det är skrivet påvisdomens papper: Hayâ’ leder till högtidlighet, Hayâ’ leder till lugn

(sinnesfrid).’ ’Imrân sade till honom: ‘Jag berättar för dig om Allâhs sändebudsuttalande och ni talar om ert papper (visdoms bok)?’”34

Det berättas via Abî Qatâdah som sade:

“Vi satt med ’Imrân bin Husayn i ett sällskap och Bushair bin Ka’b var också blandoss. Den dagen berättade ’Imrân för oss och sade: Allâhs sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) sade: al-Hayâ’ är endast gott, eller så sade han: al-Hayâ’ ären helt och hållet en godhet. Då sade Bushair bin Ka’b: Sannerligen så finner vi i vissaböcker eller visdoms (skrifter) att det är sinnesfrid eller måttlighet (för Allâhs skull)och det finns också en svaghet i det.

’Imrân blev så rasande att hans ögon blev röda, och han sade: Jag berättar en hadîthför dig från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) och du motsäger det.Han (berättaren) sade: ’Imrân berättade hadîthen igen, och Bushair upprepade (sammasak). ’Imrân blev rasande. Han (berättaren) sade: Vi fortsatte bara att säga:Sannerligen är Bushair från oss. Abû Nudjaid! Det är inget fel med honom(Bushair).”35

Alla från Salaf var på denna stadfasta och starka vägledning.

at-Tirmidhî rapporterade med en autentisk kedja, Ibn ’Abbâs hadîth om att Profeten (sallâ

Allâhu ’alayhi wa sallam) band fast två skor (på halsen av djuret som utsetts för rituell slakt)och utförde al-Ish’âr. Därefter sade han:

“Jag hörde Yûsuf bin ’Îsâ säga: Jag hörde Wakî’ säga då han rapporterade dennahadîth: Titta inte på uttalanden från de människor som ger företräde till yttranden omdetta ämne. al-Ish’âr är från Sunnah, och deras uttalande är en innovation.”

Och han sade:

“Jag hörde Abâ Sâ’ib säga: Vi var med Wakî’ när han sade till en man som var

närvarande med honom som bryr sig om åsikter. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhiwa sallam) har utfört al-Ish’âr och Abû Hanîfah säger: Det är stympning. Mannensade: Det har rapporterats att Ibrâhîm an-Nakha’î sagt: al-Ish’âr är stympning.”

Han sade:

“Jag såg Wakî’ bli väldigt arg och säga: Jag säger till dig, Allâhs sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) sade, och du säger, "Ibrâhîm sade?" Du förtjänar att blifängslad och inte släppas förrän du ger upp detta yttrande.”36

$%

al-Bukhârî. $& Muslim. $' at-Tirmidhî nr. 906, al-Khatîb i al-Fiqh wal-Mutafaqqih sid. 148, Sahîh ul-Fiqh. Autentisk enligt al-Albânî.




13

Ibn Abî Mulaykah rapporterade att ’Urwah bin az-Zubayr sade till Ibn ’Abbâs:

“Du har vilselett folket. Ibn ’Abbâs sade: Hur så, O ’Urwah? Han sade: En person somär muhrim utför Hadj eller ’Umrah och då han gjort tawâf runt Huset anser du att hanblivit “Hill”, Abû Bakr och ’Umar förbjöd det. Ibn ’Abbâs sade: Är dem – Ve dig –bevis (Âthâr) för dig eller det som finns i Allâhs Bok och som finns i Allâhssändebuds (Sunnah), för mig och för dig?”

Ibn Mulaykah sade:

“Han debatterade med ’Urwah.”37

Ibn ’Abbâs (radhiya Allâhu ’anh) sade:

“Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) gjorde tamatu’ varpå ’Urwah sade: AbûBakr och ’Umar förbjöd al-muta’ (tamatu’). Därpå sade Ibn ’Abbâs: Jag ser att dekommer att gå under! Jag säger: Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) sade, och desäger: Abû Bakr och ’Umar förbjöd.”38

Ibn ul-Qayyim sade:

“Må Allâh vara nådig Ibn ’Abbâs och nöjd med honom. Wallâhi, om våra Khulafâhbara hade sett dessa personer som då man säger till dem att Allâhs sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) sade och de svarar: Den och den sade, folk som inte ens är i

närheten av Sahâbah.”39

Ibn ’Abbâs sade:

“Är ni inte rädda att straffas eller att gå under då ni säger: Allâhs sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) sade, och den och den sade (fulân)?”40

at-Tirmidhî rapporterade med en autentisk kedja från Ibn Shihâb, från Sâlim bin ’Abdillâhsom berättade för honom att han hörde en person från Shâm fråga ’Abdullâh bin ’Umar omtamatu’ med ’Umrah till Hadj, varpå ’Abdullâh bin ’Umar svarade:

“Det är Halâl. Då sade denna man från Shâm: Din far förbjöd det. Då sade ’Abdullâhbin ’Umar: Om min far förbjöd det och Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wasallam) utförde det, skall vi då följa min fars beordring eller Allâhs sändebuds (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) beordring? Mannen svarade: Allâhs sändebuds (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) beordring så klart! Då svarade han: Allâhs sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) utförde det.”41

$( al-Mu’djam al-Awsat 42:1 nr. 21 och dess kedja är Hasan (God). al-Haythamî sade i Madjmû’ uz-Zawâ´idh:“Det är som han sagt.” $) Musnad Ahmad 1/337, Djâmi’ ul-Bayân wa Fadlihi 2/1210, och i kedjan finns Sharîk (’Abdullâh an-Nakha’i)

och han är svag. $* ’Ilâm ul-Muwqi’în 3/539. %+ Sunan ad-Dârimî 1/90.




14

’Abdullâh bin Mughaffal (radhiya Allâhu ’anh) berättar att han såg en man kasta stenar medtvå fingrar (på någonting) och han sade till honom:

“Kasta inte stenar, för Allâhs sändebud har förbjudit kastandet av stenar, eller hanbrukade ogilla det.”

’Abdullâh tillade:

“Att kasta stenar kommer varken att jaga bytet, döda det (eller skada) en fiende, mendet kan slå av en tand eller ta bort ett öga.”

Efteråt såg ’Abdullâh mannen en gång till då han kastade stenar. Han sade till honom:

“Jag har sagt till dig att Allâhs sändebud förbjöd eller ogillade kastandet av stenar (på

ett sådant sätt då man skjuter iväg stenen mellan sina fingrar), ändå så kastar dustenar! Jag skall inte prata med dig under den och den tiden.”

Och i Muslims version:

“Jag kommer aldrig mer prata med dig.”42 Ibn Hadjar sade i förklaring till hadîthen:

“I hadîthen finns bevis för att man kan bojkotta den som motsätter sig Sunnahn, ochlämnar hans (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) uttalande, och detta går ej under förbudetatt hidjrahn inte får överskrida tre dagar…”43

’Abdullâh bin ’Umar sade: Jag hörde Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) säga:

“Hindra inte Allâhs kvinnliga slavar från att gå till moskén om de söker er tillstånd attgöra det.”

Bilâl bin ’Abdullâh sade: Wallâhi, vi kommer att hindra dem. Så ’Abdullâh börjadeförbanna honom på ett bryskt sätt som jag aldrig sett honom göra tidigare. Han sade:Jag informerar er om Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) och du säger

wallâhi att du kommer att förhindra dem?”44

I en annan rapportering sade han till honom:

“Må Allâh förbanna dig, må Allâh förbanna dig, må Allâh förbanna dig. Jag sa ju attAllâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) beordrade att man inte hindrar dem,och du säger detta!...”45

%" Sunan at-Tirmidhî sid. 201 Boken om Hadj nr. 824. Autentisk kedja enligt al-Albânî. %# al-Bukhârî 9/757 nr. 5479 och Muslim 3/1547 nr. 1954. %$

Fath ul-Bârî 9/757. %% Muslim, 1/327 nr. 424. %& Mu’djam at-Tabarânî i al-Kabîr 12/326 nr. 13251, Djâmi’ ul-Bayân ul-’Ilm wa Fadlihi 2/1208-1209.




15

Ibn Khuzaymah nämner i sin Sahîh:

“Kapitlet om det förhatliga att gå emot Profetens (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam)khabr (hadîth) med qiyâs och ra’y (analogi och åsikter), och beviset för det är attProfetens (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) beordring är obligatoriskt att ta emot då enperson känner till det oavsett om han förstått den eller att den går hand i hand medhans åsikt.

Ibn Mâdjah rapporterade via Ubâdah bin Sâmit al-Ansârî, arméchefen, Allâhs sändebuds(sallâ Allâhu ‘alayhi wa sallam) följeslagare:

“Vi åkte på en militär expedition med Mu’âwiyah till Bysans. Han såg hur människorhandlade med bitar av guld för Dînârer och silvermynt för Darâhim. Han sade: O

Folk! Ni konsumerar ocker, för jag hörde Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wasallam) säga:

“Sälj inte guld mot guld om det inte är lika för lika, ingen ökning och ingenfördröjning skall vara mellan de två transaktionerna.”

Mu’âwiyah sade till honom (d.v.s. Ubâdah): O Abul Walîd, jag anser inte att det ärnågon ocker (ribâ’) inblandad i detta, utom i de fall där det finns en fördröjning.Ubâdah sade till honom: Jag berättar en hadîth för dig från Allâhs sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam), och du berättar din åsikt! Om Allâh leder mig tillbakasäkert (hem) kommer jag aldrig att leva i ett land där du har makt över mig.

När han återvände, stannade han i Medina och ’Umar bin al Khattâb sade till honom:Vad förde dig hit, O Abul Walîd? Så han berättade sin historia, och vad han hade sagtom att inte leva i samma land som Mu’âwiyah, då sade ’Umar: Gå tillbaka till ditt land,O Abul Walîd, (faqabbahullâh) för vad dåligt ett land är då det i det landet inte finnsmänniskor som dig och liknande dig. Sedan skrev han till Mu’âwiyah och sade: Duhar ingen makt över honom, och få folk att följa det han sade, för han hade rätt.”46

as-Sâbûnî sade:

“Abû Mu’awiyyah ad-Darîr brukade berätta hadîther för Hârûn ar-Rashîd, och hanberättade en hadîth från Abû Hurayrah om att Âdam och Mûsâ debatterade, och dåsade ’Îsâ bin Dj’afar: Hur kommer detta sig då det mellan Âdam och Mûsâ var detsom var (tidsskillnad). Han sade: Hârûn studsade upp och sade: Han berättar en hadîthfrån Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) åt dig och du har invändningarmed “Hur”? Han fortsatte att säga så tills att han fick tyst på honom.”

as-Sâbûnî sade därefter:

%' Sunan Ibn Mâdjah nr. 18, Sunan ad-Dârimî 1/97 med en autentisk kedja. Autentisk enligt al-Albânî.




16

“På detta sätt bör en person vara i att förstora informationen från Allâhs sändebud(sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), och ta emot det med acceptans, underkastelse ochsanningsenlighet, och klandra med den hårdaste av klander över den som tar en annan

väg (eller tillvägagångssätt) än den som Hârûn ar-Rashîd tog, mot den som har eninvändning mot en autentisk rapportering denne hört med (att säga) “Hur”…”47

Imâm ash-Shâfî’ sade:

“Ulamah är överens om att den som Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam)Sunnah klargjorts för får ej lämna den för någon annans uttalande.”48

Salaf var inte nöjda med (accepterade ej) att man gav företräde till en Tâbi’is ord framför enSahâbis ord, speciellt inte någon av Khulafâh Rashidîn.

Ibn ul-Qayyim nämnde med en autentisk kedja från al-Haytham bin Djamîl som sade:

“Jag sade till Mâlik bin Anas: O Abâ Abdillâh! Vi har ett folk hos oss som skriver(eller hittar på) böcker: En av dem säger: Den berättade från den från ’Umar bin al-Khattâb det ena och det andra, och den och den berättade från Ibrâhîm si och så, ochde tar Ibrâhîms ord. Mâlik frågade: Är ’Umars uttalande autentiskt hos dem? Jag sade:Det är en rapportering som är lika autentisk som Ibrâhîms hos dem, och då sadeMâlik: De skall göra tawbah.”49

Det var på detta sätt tâbi’în och de rättvägledda Imâmerna var på, Sunnahn var viktigare ochväldigare i deras hjärtan (bröst) än folk, och de hade inget tålamod med det som stod ikontrast med Sunnahn. ad-Dârimî rapporterar från Qatâdah att Ibn Sirîn berättade en hadîth från Profeten (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) till en man, varpå mannen sade:

“Den (fulân) sade det och det. Då sade Ibn Sirîn: Jag berättar en hadîth från Allâhssändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) och du säger: Den och den säger si och så?Jag skall aldrig mer prata med dig!”50

%( Aqidaht Salaf wa Ashâbul-Hadîth sid. 71-72. %)

Îqâdh Himam Ulîl Absâr sid. 58. %* ’Ilâm ul-Muwaqqîn 2/183. &+ Sunan ad-Dârimî 1/97.




17

Vem det är och inte är tillåtet för att göra taqlîd

Om detta säger vi: Allâh har fullbordat denna religion med Koranen och Sunnahn, och Allâhssändebuds (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) Sahâbah var de första som trodde på Hans religion,och de som på bästa sätt praktiserade Islâm och Îmân. De hade ingen de gjorde taqlîd påförutom Imâmernas Imâm (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam).

Därefter följde at-Tâbi’ûn och de som kommer efter dem de fatâwâ som gavs dem utmedKoranen och Sunnahn och rapporteringar av Sahâbah, och det fanns inte på tal om det varobligatoriskt att följa en specifik person. Och det är välkänt att detta fenomen om taqlîd intedök upp förens efter de bästa generationerna (d.v.s. de tre första). Det som tyder på det är att

folk delas upp i grupper vad gäller kunskap.

", De stora ’Ulamah (al-’Ulamah al-Kibâr) som är välkända i samfunden somMudjtahidîn, både ’ulamah och tulâb ul-’ilm känner till dem.

#, al-’Ulamah al-Muttawasitûn, de som lärde sig kunskap i dess högsta grad inom tafsîr,hadîth och aqîdah, och de är kapabla till att skilja mellan de autentiska och de sjuka(svaga o.s.v.) bevisen.

“Men över alla som äger kunskap står En som äger all kunskap.”

[Yûsuf 12:76]

$, Lekmännen som inte känner till bevisen och som det inte är obligatoriskt för att lärasig den djupare kunskapen, vilket jag nämnt i kompendiet om al-Ittibâ’.

Vad gäller den första gruppen så är det inte tillåtet för honom att göra taqlîd på någon förutomom han inte kan komma fram (adjiza) till en viss dom i vissa masâ’il (frågor), hör är dettillåtet för honom att göra taqlîd på den han vill från de Ulamah som han är nöjd med ochanser vara bra.

Vad gäller den andra gruppen så får de heller inte göra taqlîd. Denne måste känna till bevisen

och förstå Ulamahs fatâwa utmed bevis, och denna kan göra taqlîd om han inte kan ellerkänner till beviset från den han gör taqlîd på.

Vad gäller den tredje gruppen vilka är lekmännen (’awwâm), som inte har insikt i bevis, så ärdet tillåtet för dem att fråga Ulamah som är som dem vi nämnt, d.v.s. dem med kunskap ochupprätthet, utan att de begränsar sig vid en åsikt eller en madhab och därefter gör taqlîd påden. Ibn ul-Qayyim sade (gällande den tredje gruppen):




18

“Det är inte tillåtet för dem att göra taqlîd på någon i dennes fatâwâ efter att bevisenhar framlagts och sanningen klargjorts i motsats till dennes åsikt (fatwa), denna typ av

muqallid är då syndig för att ha gått emot bevisen.”51

Ibn ’Abdil-Barr sade:

“Allâh har klandrat taqlîd i mer än en plats i Koranen. Han sade:

“De har tagit sina rabbiner och klosterbröder till herrar ochbeskyddare i Allâhs ställe.”

[at-Tawbah 9:31]

Och det har rapporterats från Hudayfah och andra som sade: De dyrkade inte dem vid

Allâhs sida, men dessa (Rabbiner och munkar) gjorde saker halâl och harâm för demsom de följde.”

Från ’Adî bin Hâtim (radhiya Allâhu ’anhu) att han hörde Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wasallam) recitera denna vers:

“De har tagit sina rabbiner och klosterbröder till herrar ochbeskyddare i Allâhs ställe...”

[at-Tawbah 9:31]

Jag (’Adî bin Abî Hâtim) sade då:

“Vi dyrkade inte dem.”

På det svarade Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam):

“Förbjöd de inte det som Allâh tillät så att ni också förbjöd det? Tillät de inte det somAllâh hade förbjudit så att ni också tillät det?”

Jag svarade, Jo. Då sade han (sallâ Allâhu 'alayhi wa sallam): “Det var dyrkan somtillägnades dem.”52

Och han (Ibn ’Abdil-Barr) nämnde ett par verser om dem som gör taqlîd på sin far och deäldre och därefter sade han:

“Och likt dessa finns det mycket av i Koranen, som klandrar taqlîd av sina fäder ochde äldre (överhuvudena i samhället).”

Därefter sade han:

“Ulamah har använt dessa som bevis för nollställandet av taqlîd…”

&" ’Ilâm ul-Muwaqi’în 3/447. &# at-Tirmidhî nr. 3095, God enligt al-Albânî i Sahîh Sunan at- Tirmidhî nr. 247.




19

Allâh sade:

“Allâh låter inte de människor som Han har kallat [till trons väg] gå vilse, förrän Hanhar klargjort för dem vad de bör avhålla sig från.”[at-Tawbah 9:115]

Bevisen har redan bekräftats i det vi nämnt innan, och nollställandet av taqlîd, och om taqlîdnollställs utmed allt vi nämnt, blir det obligatoriskt att underkuva sig grunderna vilka ärobligatoriska att underkuva sig: Koranen och Sunnahn och det som tyder på dem.

Ibn ’Abdil-Barr nämnde vissa uttalanden som klandrade taqlîd och därefter så sade han:

“Och alla dessa negerar taqlîd och nollställer den för den som förstår och vägletts…”

Därefter sade han:

“Allt detta handlar om dem som inte är lekmän (’awwâm), eftersom lekmannen måstegöra taqlîd på sina ’Ulamah när nya frågor dyker upp...”

Ulamah är inte oeniga vad gäller att lekmannen (den vanlige muslimen) kan göra taqlîd påsina Ulamah, och att det är dem det syftas på i versen:

“Fråga folket av kunskap om ni inte vet.”[an-Nahl 16:43]

Samma sak gäller den som varken har kunskap eller insikt i det han följa (ta som sin religion),denne måste följa sin ’Alîm.53

&$ Kortfattat ur Djâmi’ ul-Bayân ul-’Ilm wa Fadlihi.




20

Måste en muslim följa en specifik Madhab?

Det är inte tillåtet för en ’Âlim eller Âmî (lekman) att göra taqlîd på en Imâm i allt somrapporterats att han skall ha sagt eller i varenda fråga. Och uttalandet att det skulle varaobligatoriskt att göra det (d.v.s. taqlîd på detta sätt) är ett uttalande som saknar bevis. Snararekan detta uttalande leda till att man motsätter sig Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu’alayhi wa sallam), eftersom saker som rapporterats om att Imâmerna (de fyra Imâmerna)skulle ha sagt eller som tillskrivs dem så finns det saker som inte är bekräftade att de skulle hasagt. Och om de skulle ha bekräftats, dock gå emot en text från Sharî’ahn (Koranen ochSunnahn) så blir det obligatoriskt att lämna det och återvända till texten, och detta är någotsom det inte krävs bevis för här, och jag har nämnt en hel del bevis i al-Ittibâ (en annan bokShaykhen skrivit).

Ibn Taymiyyah frågades:

“Vad säger Ulamah och religionens Imâmer till en person som frågar: Vilken är dinmadhab? Och han svarar: Muhammads, jag följer Allâhs Bok och Hans sändebuds(sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) Sunnah. Det sades till honom: Varje troende måstefölja en madhab, och den som inte har en madhab är en shaytân. Han svarade: Vilkenmadhab hade Abû Bakr as-Siddîq och Khulafah efter honom (radhiya Allâhu’anhum)? Så det sades till honom (frågeställaren): Du måste följa en madhab fråndessa madhâhib.

Vem av dessa två har rätt?

Shaykh Ibn Taymiyyah svarade:

“Alhamdullilâh. Sannerligen är det wâdjib för folk att lyda Allâh och Hans sändebud(sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), och de som satts i auktoritet som Allâh beordrat medatt man skall lyda i Sitt uttalande:

“Troende! Lyd Allâh och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighetoch ansvar anförtrotts…”

[an-Nisâ’ 4:59]

Det är obligatoriskt att lyda dem, följt av att lyda Allâh och Hans sändebud (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam), och inte oberoende. Därefter sade Han (ta’âlâ):

“Och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Allâh ochSändebudet, om ni tror på Allâh och den Yttersta dagen. Detta är bäst och det

[gynnar] en riktig och lycklig utgång.”[an-Nisâ’ 4:59]

Om det uppstår nya problem för en muslim så skall han fråga om fatwa från den hanvet ger fatwa utmed Allâhs och Hans sändebuds Sharî’ah, oavsett madhab, och det är




21

inte wâdjib för någon muslim att följa någon specifik persons madhab förutomsändebudets (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), i allt som han obligerat och informeratom. Varenda persons ord kan tas emot eller lämnas förutom Allâhs sändebuds (sallâ

Allâhu ’alayhi wa sallam).

Och att en person följer en annan specifik persons madhab p.g.a. att han inte kan förståen dom förutom via hans håll, så är det denne det är tillåtet för (med taqlîd), och det ärinte wâdjib för honom…, snarare skall varje person frukta Allâh så gott de kan ochsöka efter det som Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) beordratmed, och göra det som beordrats och lämna det förbjudna.”54

Han (rahimahullâh) sade även:

“Att man säger: Det är obligatoriskt för en lekman att gör taqlîd på den eller den, så

sägs detta inte av en muslim.” (d.v.s. en muslim uttalar sig inte på detta vis).55

Shaykh ul-Islâm frågades gällande en person som blivit kunnig och fått insikt i en utav de fyraMadhâhib och även sysselsatt sig med hadîth. Om denne finner en hadîth som är autentisk,och han inte känner till att något avskaffar den, specificerar den eller går emot den, dock atthans madhab gör det (går emot). Är det nu tillåtet i detta fall att han handlar utmed sinmadhab eller måste han handla utmed hadîtherna och gå emot sin madhab?

Shaykhen svarade:

“Alhamdullilâh. Det har bekräftats utmed Boken, Sunnahn och konsensus att Allâh(subhânahu) obligerade för skapelsen att de skulle lyda Honom och lyda Hanssändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), och det är inte obligatoriskt för någon idetta samfund att lyda någon specifik person i allt denne beordrar och förbjuderförutom Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam). Även detta samfunds as-Siddîq (Abû Bakr) som även var den bäste utav dem efter dess Profet sade: Lyd mig sålänge jag lyder Allâh, och om jag inte lytt Allâh så finns det ingen lydnad för mig överer.”

Alla kom överens om att det inte finns någon felfri i allt han beordrar och förbjuderförutom Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ‘alayhi wa sallam).

De fyra Imâmerna förbjöd folk ifrån att göra taqlîd på dem i allt dem sade, och det ärdet som är obligerat för dem…”

Därefter nämnde Shaykhen de fyra Imâmernas uttalanden som berör förbudet att göra taqlîdpå dem.56

Ibn Qayyim sade:

&%

Madjmû’ ul-Fatâwâ. && Madjmû’ ul-Fatâwâ. &' Se Madjmû’ Fatâwâ av Ibn Taymiyyah 20/210-212.




22

“Är det ett måste att en lekman följer en madhab? Det finns två åsikter i frågan.

1. Att det inte är wâdjib vilket är den korrekta (åsikten). Detta eftersom inget är

wâdjib förutom det som Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam)obligerat, och varken Allâh eller Hans sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam)har obligerat för någon att denne måste följa en av Imâmernas madhab, på så sättatt han gör taqlîd på denna med religionen och ingen annan.

2. De som anser att en lekman måste följa en madhab, menar att han måste följa denmadhab han tillskriver sig och anser vara korrekt. De säger, om den (madhaben) ärkorrekt blir det förbjudet att han tar fatâwâ från andra än den madhab hantillskriver sig, eller förbjudet att följa en annan liknande madhab vars Imâm är somhans egen Madhabs Imâm eller mer korrekt…

3. Det blir obligatoriskt för denne att följa den (Imâm) han tillskriver sig även omhan går emot en text från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) eller entext från Khulâfah ur-Râshidîn (radhiya Allâhu ’anhum).57

Ibn Abil-’Izz al-Hanafî sade:

“Den som gör ta’sub till någon annan än Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam),som exempelvis Mâlik, Abû Hanîfah, Shâfi’i eller Ahmad, och anser att det är derasord som är korrekt och deras ord som skall följas och ingen annan Imâms ord, så ärdenne en okunnig och vilsen person. Och om han tror att det är wâdjib att följa honomi någon av dessa och ingen annan från Imâmerna så fruktar vi för honom.

Samfundet blev överens om att det inte är wâdjib att lyda någon i allting utom Allâhssändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam).”58

Jag (Wasî’ullâh) säger: “Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) sändes till samtligamänniskor som profetlängdens sigill med en religion Allâh fullbordat och vilken med Hanskänkt sin välsignelse i fullaste mått över människan.

Vi tvekar inte, snarare så får en muslim ej tveka om att Allâh (ta’âlâ) informerat Sin Profet(sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) om allt gott för detta samfund och allt ont, och att Profeten

(sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) varken kunde läsa eller skriva dock ärad och rekommenderadeftersom han informerade om allt gott och ont, och om prövningen som kommer som ett avhavets vågor efter hans död, och att en person kommer att gå förbi en grav och önska att detvar han själv som befunnit sig däri p.g.a. prövningen. Och han (sallâ Allâhu ’alayhi wasallam) informerade om Timmens tecken, om Furât som visar ett berg av guld, och segernöver Kostantiniyah, och Dadjâls framkomst, och Îsâ bin Maryams nedstigning…

och flera av muslimernas erövringar innan Dadjâl, och om Elden som skall komma ut frånHidjâz, och folks lämnande av Profetens stad (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), och dyrkandetav Daws och Dhul-Khalasa innan Domedagen, och Odjuret, och andra händelser som kommer

&( ’Ilâm ul-Muwaqi’în 6/203-205. &) al-Ittbâ’.




23

i framtiden efter honom (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), så att samfundet tar det goda underdessa prövningar och inte går vilse.

Allâh och Hans Profet (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) berättade om ’Uways al-Qarnî 59

sominte har med (de fyra) Imâmerna att göra, vilka folk säger om att man måste göra taqlîd på enav dem och följa denne i varje angelägenhet som har med religionen att göra. Men om detverkligen varit så att religionen kretsat kring dem fram tills Domedagen, ser du som harintellekt att det inte är möjligt att Allâh eller Hans Profet skulle försumma ett klargörandekring denna obligation.

Detta är något som trotsar ens intellekt, kunskap, religion, Îmân och ens kärlek till Allâh ochHans sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam).

Wallâhi, om det var obligatoriskt för samfundet att göra taqlîd på någon av dem specifikt så

skulle Allâh och därefter Hans Profet (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) har klargjort det.

Vad skall dem (som påstår att det är wâdjib att göra taqlîd på dessa Imâmer) säga då de stårframför Allâh, med vilket bevis obligerade dem en angelägenhet som Allâh (ta’âlâ) inteobligerat. Är detta inte en innovation i Allâhs religion, och om inte, när blir något i så fall eninnovation?

Därefter kan man fråga sig, var de fyra Imâmerna och andra än dem okunniga om dennaangelägenhet eftersom de själva förbjöd folk att göra taqlîd på dem fastän det var wâdjib fördem, i sådana fall så har de bedragit Muhammads (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) samfund.Är det inte detta som blir slutsatsen med ert uttalande (om att det är wâdjib), medan de var demest gudfruktiga av Allâhs slavar, och aldrig att dem skulle göra en sådan synd.

Ingen skulle godkänna detta, eller acceptera det. Så slutsatsen på denna fråga är att det inte ärwâdjib för varken en ’Âlim eller Âmi’ (lekman) att följa en specifik madhab, utan det som ärwâdjib är att denne lär sig det som är wâdjib i religionen utmed bevisen från Koranen ochSunnahn utmed Salafs väg. Och om det skulle dyka upp en ny fråga tar man den till en avdem lärda som är känd för att vara kunnig inom Koranen och Sunnahn och man följer honomutmed Allâhs vers:

“Fråga folket av kunskap när ni inte vet.”

[al-Anbiyâ 21:7]

&* Se Muslim nr. 2542 för mer info om honom.




24

Ta’sub al-Madhabi – Fanatism till en madhab.

Och i hadîthen nämns:

“Den som har ta’asub (al-’Asabî) är den som hjälper sitt folk med förtryck.”60

Inom de islamiska termerna innebär ta’asub att man håller fast vid en specifik madhab blandde madhâhib som tillskriver sig Islâm, via troslära eller fiqh, och som skyddar den utmedsanning eller falskhet.

Och att ha ta’asub utan rätt till det är något klandervärt och fult.Att man har ta’asub till någon utav Imâmerna så är det utan tvekan splittring och ettskingrande av samfundet. Och vi tvekar inte om att denna tafarruq (splittring) hamnar underAllâhs ord:

“DU HAR inte ansvar för dem som ger upphov till splittring i sinreligion och bildar sekter.”

[al-An’âm 6:159]

Hur många är dem inte av dessa fanatiker till en specifik madhab som avvisar autentiska

hadîther bara för att deras Imâm inte höll med den!?

Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

“Det är inte tillåtet för någon att tillskriva sig själv till en viss Shaykh och att ha walâ(kärlek, stöd) med dem som följer honom, eller att ha ’adâ (fiendskap) baserad pådetta förutom för Profeten (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam). Och de får heller intetillskriva sig tal som de visar stöd eller fientlighet för förutom Allâhs och Hanssändebuds (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) tal, och de som samfundet har konsensuskring. Detta hör till Ahl-ul-Bid’ahs drag då de tillskriver sig en person eller ett tal somde splittrar samfundet med…”61

Han sade även att den som har ta’asub till en specifik utav Imâmerna och ingen annan, så ärhan lik den som har ta’asub till endast en utav Sahâbah och ingen annan bland dem, så som enRâfidhî som har ta’asub till ’Alî (radhiya Allâhu ’anh) och ingen annan utav de tre Khalîfernaeller majoriteten utav Sahâbah.

Eller som Khâridjin som talar illa om ’Uthmân och ’Alî (radhiya Allâhu ’anhum), detta hörtill Ahl-ul-Bid’ah wal-Ahwâs tillvägagångssätt vilka bekräftats vara klandervärda i Koranen,Sunnahn och konsensus. De går ut ur den Sharî’ah och den metodik som Allâh sände sinProfet (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) med. Så den som har ta’asub till en specifik Imâm

'+ Ibn Mâdjah nr.3949. Svag enligt al-Albânî. '" Madjmû’ ul-Fatâwâ 20/164.




25

liknar dessa, oavsett om denna ta’asub är till Mâlik, ash-Shâfi’î, Abû Hanîfah, Ahmad ellerandra.

Abû Yûsuf och Muhammad var de som var närmast till Abû Hanîfah och kunnigast om hansuttalanden (åsikter). De båda motsatte sig honom i hur många masâ’il (ämnen) som helst dådet klargjordes för dem från Sunnahn och bevis det dem måste följa, och trots det högaktadede sin Imâm…62

'# Madjmû’ ul-Fatâwâ 22/253.




26

Obligationen i att respektera Imâmerna och hur en muslimsställning skall vara till dem.

Vi bör påminna oss själva om att Allâh beordrat de troende att de söker istighfâr för de somföregått dem från Sahâbah, Imâmerna och andra än dem, och att de troende inte skall ha hateller ogillande för dem i deras hjärtan. Efter att Allâh nämnt Muhâdjirûn och al-Ansâr sade Han:

“De som kommer efter dem ber: ‘Herre, ge oss Din förlåtelse och förlåt våra bröder somgått före oss i tron, och låt inte ovilja mot [någon] troende bli kvar i våra hjärtan!

Herre! Du ömmar, full av barmhärtighet, [för Dina tjänare]!’”

[al-Hashr 59:10] Så de troende måste respektera dem och göra du’â för dem, dra nytta från deras kunskap o.s.v.dock går ingen av deras uttalanden för uppenbarelser vad gäller religionen.

al-’Allâmah ash-Shanqîti sade:

“Känn till att vår position till Imâmerna (rahimahumullâh), de fyra och andra än dem,är precis samma position som andra rättvisa muslimer har (gentemot dem), vilket är attvi stödjer och älskar dem, högaktar dem, prisar dem för deras gudsfruktan och

kunskap och deras följande och handlande utmed Koranen och Sunnahn, och hur delät dem gå före deras egna åsikter. Vi lär oss deras uttalanden för att dra nytta av demvilka berör sanningen och de som kanske stått i kontrast med Boken och Sunnahnlämnar vi. Vad gäller de Masâ’il (frågor) det inte finns en text för så tittar vi på derasidjtihâd gällande frågan, och att följa deras idjtihâd kan vara mer rätt än att vi följervår egen idjtihâd eftersom de är kunnigare och mer gudfruktigare än oss… Det mest korrekta att säga om de fyra Imâmerna (rahimahumullâh) är att de hör till debästa utav muslimernas Imâmer, och att dem inte är fria från att begå fel, och då de görkorrekt (idjtihâd) får de belöning för både idjtihâden samt att den var korrekt, och omde skulle göra fel får de belöning för idjtihâden och ursäktas felen, så de belönas

oavsett hur det går… Allâhs Bok och Hans Profets Sunnah (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) är det somdömer över dem och deras uttalanden.”63

'$ Adwâ ul-Bayân.




27

Utspridandet av fanatism till en Madhab i de senare generationerna.

ash-Shâh Walî ad-Dahlawî sade:

“Känn till att människorna inte hade konsensus kring fullständig taqlîd till en specifikmadhab innan det fjärde århundradet. Abû Tâlib al-Makki sade i Qût al-Qulûb: Böckeroch Madjmû’ât är nya saker, och uttalande utmed vad folk säger eller fatwâ en utavfolkets madhab, och att man tar dennes åsikt… och att man blir faqîh (kunnig inomfiqh) dennes madhab, detta är något folk under den första och andra generationen intevar upprättade på.”64

Jag (Wasi’ullâh) säger: Hans uttalande: “Känn till att människorna inte hade konsensus kringfullständig taqlîd till en specifik madhab innan det fjärde århundradet.” tyder på att hela folkethade konsensus kring taqlîd efter detta. Dock så stämmer inte detta enligt min förståelse,snarare så dök det aldrig upp en tid där alla var överens om att man skulle göra taqlîd på enspecifik Imâm… Så det har aldrig hänt att det varit konsensus kring taqlîd på Ulamah genom tiden som varitoch heller ej i framtiden då det inte kan uppstå en konsensus över något som splittrarmuslimerna.

! Taqlîd är inte kunskap.

Ibn ul-Qayyim sade:

“Det är ej tillåtet att ge fatwa utmed taqlîd, då taqlîd inte är kunskap, och att ge enfatwâ utan kunskap är harâm, och det finns ingen meningsskiljaktighet bland folk atttaqlîd inte är kunskap, och att en muqallid inte kallas för (Âlim).”65

Imâmerna (rahimahumullâh) sade: “Det är ej tillåtet för någon att ge fatwâ utmed tal, förrän han känner till mitt bevis.” “Gör ej taqlîd på mig, inte heller taqlîd på Mâlik eller Awzâ’î, och ta från där dem tog.” “Allas uttal kan tas eller avvisas förutom från personen i denna grav (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam).”

Ibn Hazm sade i sin bok Ibtâl ut-Taqlîd:

“Taqlîd dök upp under den fjärde generationen.”

'% Hudjattullâh al-Bâligha 1/152. '& ’Ilâm ul-Muwaqi’în 2/86.




28

Därefter nämnde han Sahâbah och at-Tâbi’în och de som kom efter dem, att dem inte var

Muqallidûn och att de förbjöd folk från taqlîd.




29

Bristerna i taqlîd och fanatism.

! Taqlîd gör så att människan inte använder sitt intellekt. Hur sant är inte Ibn Mas’ûds (radhiya Allâhu ’anh) uttalande:

“Ingen ska göra taqlîd i religionen på en person, så att om han tror, tror han och omhan inte tror, tror inte han heller. Det finns ingen förebild i det onda.”66

’Abdullâh bin al-Mu’taz sade:

“Det finns ingen skillnad på boskapsdjuret som dras och människan som gör taqlîd.”67

Och Abû Tâlib dog inte förutom p.g.a. taqlîd på dem runtomkring honom och derasvilseledande, detta fastän han hörde till de smartaste av araberna, och till de som Allâhssändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) älskade mest och han hade mest kärlek till Allâhssändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam), och han bekräftade att Allâhs sändebuds (sallâAllâhu ’alayhi wa sallam) kall var sant, dock uttalade han inte trosbekännelsen.

Musayyib bin Huzn berättar:

“Då Abû Tâlib höll på att dö, så kom Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam)

till honom och fann att Abû Djahl och ’Abdullâh bin Abî ’Umayyah bin al-Mughîrahvar hos honom. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) sade:

“O Farbror! Säg Lâ ilahâ illa Allâh, ett ord som jag kan vittna för dig om hos Allâh”

och då sade Abû Djahl och ’Abdullâh bin ’Umayyah:

“O Abû Tâlib, skall du lämna ’Abdul-Muttalibs religion?”

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ’alayhi wa sallam) fortsatte att säga samma ska tillhonom, tills det att Abû Tâlibs sista ord till dem var att han var på ’Abdul-Muttalibs

religion och han vägrade säga Lâ ilâha illa Allâh.”68

Och taqlîd på ens förfäder var orsaken bakom varför många av Profeternas folk gått vilse.

''

Djâmi’ Bayân ul-’Ilm wa Fadlihi 2/988-999. '( Djâmi’ Bayân ul-’Ilm wa Fadlihi 2/988-999. ') Muslim nr. 1/54.




Må Allâhs frid och välsignelse vila över Muhammad, hans familj och hans

följeslagare.

taqlîd wa hukmuhu

Documents