uppgiftsfrågor och svar, sem 2, delkurs 3, erik brickman

Erik BrickmanPedagogik A

Uppgift: Seminarium 2, delkurs 32014-04-11

1. Vad innebär de logiska positivisternas verifieringsprincip, Poppers falsifieringsprincip och Kuhns teori kring vetenskapliga paradigm i hur man ser på vad som är vetenskaplig kunskap. Vad skiljer de tre olika perspektiven i hur man ser på vetenskapliga kunskapers relation till sanning? Vilken position tycker du är rimligast? Varför?

Det möjliga empiriska bevisandet utifrån våra mänskliga erfarenheter, alltså att kunna testa reella bevis med verkliga beståndsdelar och utfall, var vad de logiska positivisterna tyckte skulle utgöra utgångspunkten för den vetenskapliga kunskapen. Men det som också skulle åstadkommas, var en gräns mellan vad som är vetenskapligt och icke-vetenskapligt.

Detta hade den s.k. Wienkretsen som mål att använda sin s.k. verifikationsprincip till. Man skulle s.a.s. potentiellt kunna ”bocka av” vad som å ena sidan är vetenskapligt bevisbart från vad som å andra sidan är villfarelser, myter och religion. Allt som överhuvudtaget var möjligt att grundas i våra sinnens och erfarenheters uppfattningar på ett bevisbart sätt, skulle alltså kunna utgöra det vetenskapliga. Allt annat var då icke-vetenskapligt.

Men dessa logiska positivister i Wienkretsen stötte på samma grundproblem som den tidiga positivismen, nämligen som Sören Harnow Klausen säger, att: ”Man kan aldrig härleda en allmän lag - som uttalar sig om alla, d.v.s. i princip oändligt många fall - utifrån ett ändligt antal iakttagelser. Det kommer alltid (i princip) att vara möjligt att det finns undantag från lagen som man bara ännu inte observerat.”1 sid 83-84 VäV

Man försvagade efter detta den tidiga verifikationsprincipen till att det bara skulle krävas vissa empiriska tendenser för att uppfylla en vetenskaplighet. Men det gick inte heller. Detta gjorde att principen blev för allmängiltig. Verifikationsprincipen är idag som devis nästan helt utplånad inom vetenskapen. Ändå ingår dess grundtanke - att kunna verifiera nya rön och teorier som något vetenskapligt eller ej - bland dagens många forskares viktigaste krav. ”Man kan kanske i alla fall säga att ju mer det går att testa en teori empiriskt, desto mer vetenskaplig är den.”2 sid 88 VäV

Till skillnad från Wienkretsens idéer, så riktade inte Popper in sig, utifrån sin s.k. kritiska rationalism, på att försöka bevisa sakers vetenskaplighet genom endast ett verifierande tänkande, där t.ex. tecken på en teoris riktighet skulle testas och därefter vidimeras, utan Popper formulerade en motsättande inställning: att man skulle testa teoriers oriktighet, som då skulle leda till att man kunde utesluta de som visade sig innehålla dessa oriktigheter. Som Harnow Klausen uttrycker det, kan man säga att Popper menade: ”Finns det bara ett enda fall som inte passar ihop med en allmän teori, kan teorin inte vara riktig.”3 sid 91 VäV

1 Liedman, Sven-Eric: Ett oändligt äventyr. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2001, s, 115.2 Gustavsson, Bernt: Vad är kunskap?, Stockholm: Liber Distribution, 2002, s, 89.



Det var alltså ett skärskådande av teorierna Popper ville ha. Han ville att vi som människor skulle försöka se så kritiskt på vår omvärld som möjligt. Om man tänker sig att positivisternas syn på vetenskapen är just s.a.s. positiv (i betydelsen glad, hoppfull) så är Poppers knep att vända på detta: att utgå från det s.a.s. negativa, eller sprickorna i teorierna - om det finns några - och på så sätt skilja de teorier som håller från de som inte gör det. Överlever en teoris resonemang de tester som ska försöka förklara den falsk, ja då kan man kalla den för en teori som kunde accepteras så länge man inte hittade en ersättande. Och skulle något av dessa test avslöja en enda diskrepans, så håller inte teorin och kan avskrivas.

Men inte heller Poppers skärskådning fungerade i längden, då man t.ex. sätter hans princip i ett samhällsvetenskapligt sammanhang. Det kan handla om detaljerade psykologiska egenskaper hos människor som inte kan falsifieras, såsom avvikelser hos människor på ett personligt psykiskt plan som kan variera i så stor grad att det inte går att bevisa riktigheter i överensstämmelse med teorier om detta. Harnow Klausen uttrycker det bra när han säger: ”Vad är skillnaden på seriösa och oseriösa teorier om samhällstendenser i början av det 21:a århundradet? Det är när man ställs inför sådana frågor som man verkligen har behov av att dra en gräns mellan vetenskap och icke-vetenskap. Men eftersom en teori av varken den ena eller det andra sorten går att falsifiera, kan inte Poppers kriterium vara till någon hjälp där.”4 sid 95 VäV

Thomas Kuhn skrev sin kända bok ”The structure of scientific revolutions”5 under 1960-talets början. Där beskriver han sina idéer om hur han t.ex. inte tror att Popper har rätt i sina åsikter att vetenskapliga genombrott t.ex. sker i språng och att det inte heller alltid fungerar så att de stora tänkarna (som ofta gör genombrott) är de som är dessa genombrotts spjutspetsar, utan att det blir mycket viktigt arbete gjort s.a.s. i det tysta under mycket lång tid, och att det är där det viktigaste antagligen görs. Detta kallar han ”normalvetenskap”. Det intressanta är att Kuhn skriver mycket i polemik med Popper. I både den nämnda boken och i ”Criticism and the growth of knowledge”6 går han in på hur han i mycket känner igen sig i Poppers teorier, men att det på viktiga ställen avviker på ett avgörande sätt i Kuhns egna tankemodeller.

Det Kuhn skapar är inte en ny infallsvinkel till att lösa den, vid detta lag redan väl, testade frågan ”vad är vetenskap och vad är inte vetenskap?”. Han öppnar med sitt resonemang för ett helt nytt sätt att se relativistiskt på hur olika dominerande vetenskapsteorier växer fram och hur de till slut blir accepterade. Varför nya vetenskapliga sätt att se på verkligheten i vår tumultartade moderna värld kan komma att ersätta andra äldre dominerande syner på samma värld och att detta är en process som med stor sannolikhet och med ojämna mellanrum pågår hela tiden. Han kallar detta ”teorin om vetenskapliga paradigm”.



Med detta resonemang vill Kuhn påvisa att vissa forskare ofta tillhör ett gemensamt paradigm, samma synsätt, och att de ofta bedriver sin forskning inom paradigmet för att det svarar mot deras existerande förförståelse av saker som har med forskningsfältet att göra. Forskarna talar s.a.s. samma språk och bekräftar ofta varandras idéer inom det för tiden gällande paradigmet. Detta har också ofta sin grund i forskarnas utbildningsbakgrund som de sannolikt har gått under motsvarande tid eller t.o.m. i varandras sällskap. Där skapas också mycket av denna förförståelse som de sedan bär med in i forskargemenskapen.

Medans ett paradigm existerar, som då ofta är det ”gällande” så kan å andra sidan s.k. anomalier uppstå. Dessa är saker och vyer som inte svarar mot det gällande paradigmet och som ofta till och med motbevisar denna. Så länge dessa anomalier är få till antalet är det möjligt att förklara dessa med hjälpteorier (något som Popper inte höll med om). Men blir anomalierna så många att det blir svårt att hålla ihop den gällande vetenskapssynen på ett fungerande sätt, kan en kris uppstå som i slutändan är en möjlig utveckling till ett nytt begynnande vetenskapsparadigm. Men dessa händelser kan fortgå under mycket lång tid och behöver inte nödvändigtvis övergå i en ny syn.

Paradigmteorin menar att synen på vad som är vetenskapligt och som blir en förhärskande sådan, är fluktuerande och varierande beroende på vilken tid den framkommer under och beroende på kultur, språk, samhällsformer, etc. Många faktorer kan påverka framväxten av nya synsätt och utgöra hinder eller möjligheter till detta. Enligt Kuhn är inget paradigm helt jämförbart med ett annat paradigm, de är sinsemellan ”inkommensurabla”. En s.k. exemplarisk prestation är enligt Kuhn det som stora genombrottstänkare ofta bidrar med och som kan leda till ett nytt paradigm. Ett s.k. paradigmskifte.

Det är en lång process, med totalt sju steg som Kuhn målar upp, som ofta gäller för att ett nytt paradigm ska kunna bildas. Steg 1 är den för-paradigmatiska perioden. Där finns ofta flera konkurrerande synsätt som debatterar med varandra. Information samlas in på olika vägar. Under detta stadium är vetenskapen ostrukturerad, det är ett ovetenskapligt stadium. 2. Paradigm. Kan komma till stånd genom exemplariska prestationer. Man börjar skapa nya teorier för hur en annan vetenskapssyn är konstruerad. Vad som gäller och vad som är irrelevant för den nya synen förs fram. Det nya synsättet monteras till det som är verkligt. Vetenskapen blir tydlig i det nya synsättet och man sprider dessa idéer. 3. Normalvetenskap. Här har det nya synsättet blivit det dominerande och gällande. De flesta arbetar efter de normer som den gällande synen rekommenderar. Det ifrågasätts inte. Man löser istället de pågående små utmaningar som dyker upp inom vetenskapen, man ”lägger pussel” och sätter alltså nya bitar till det redan existerande. Inkörsportar finns redan för nya tillkommande forskare. Misslyckanden inom arbetet kontribueras inte till paradigmet utan till forskarna, som då försöker igen och förutsätter en möjlig lösning. 4. Anomalier (se ovan). 5. Kris. Paradigmet förlorar mark. Man börjar ifrågasätta det. 6. Vetenskaplig revolution. Nya synsätt uppkommer som på allvar kan förklara saker det gamla paradigmet misslyckats med. Det gamla synsättet börjar dö ut. 7. Detta steg är detsamma som steg 2, ett nytt paradigm formas.



Vad gäller synen på sanning, är de första två synsätten - verifikation samt falsifiering - båda ämnade att fastställa vad som är sanning, eller åtminstone vad som är reellt bevisbart. Kuhns paradigmlära har inte alls samma funktion som de första två, då han ser på utveckling av olika teorier som egentligen likställda, om de utvecklas till egna paradigm. Sanningshalten verkar inte intressera Kuhn eftersom han försöker beskriva hur vi människor under lång tid har polariserats kring olika synsätt, som sedan blivit omkullkastade av nya sådana. Hans lära kan även appliceras på många andra områden än den vetenskapliga utvecklingen, och har också blivit använt just så. Det gör den till en flexibel, överblickande syn på utveckling.

Att den inte tar ställning för eller emot olika bevisföringstekniker tycker jag är dess styrka och gör att den attraherar mig mest. Lustigt nog för att jag har en andlig syn i botten på hur saker ”bevisas”. Det kan låta konstigt, för det vanligaste som brukar gälla för människor med en religiös eller andlig syn är att de tror sig veta bäst hur världen är beskaffad, och tillhör ”den enda rätta tron”. Men mitt grundantagande, som t.o.m. ligger före min egen världsåskådning heter: ”alla andra kan ha rätt”. Det innebär att jag varje dag kan bli överbevisad om en helt annan världssyn eller syn på någon detalj och att jag dessutom söker debatt. Ändå väljer jag ett sätt att se på saker som vardagligt gäller för mitt synsätt, tills jag blir motbevisad.

För mig är uppfattningen ”jag vet bäst” i stort sett helt förkastlig. Och just min inställning där rimmar inte så väl med Kuhns paradigmlära, för den beskriver just hur en ny vetenskapssyn tar över och ersätter en gammal. Där vill jag gärna att varje nytt sådant synsätt tar en titt tillbaka och avgör vad som är bäst att ta med sig av den gamla synen, om det finns något. Det görs säkert ibland, men för mig bör det vara en regel. Man ska, enligt mig alltid respektera andra synsätt (så mycket det går), utom människofientliga sådana. Man bör se släktskap och lyfta fram dessa. Därför tror jag t.ex. att de flesta stora religioner i vår värld är densamma. Men nu kommer jag långt utanför resonemanget om Kuhns lära.

2. Vad innebär realism och antirealism?

Att beskriva saker som någonting som finns eller inte finns kan vara nog så enkelt kan man tycka. Men det är lite lurigt när man t.ex. kommer in på t.ex. känslor. ”Finns” känslor? Kan man ta på dem? Nej. Kan man rita av dem? Nej. I alla fall inte de rena tankarna om dessa känslor som rusar genom en person som någonting upplevt av denna. Man kan teckna av ansiktsuttrycken på personen, men inte känslorna i sig. Ändå finns de. Men det här är ett exempel på skillnaden mellan realism och antirealism. Realismen handlar om att det man kan ta på, kan flytta på, men även saker man vetenskapligt bara har sett effekter av o.s.v. Alltså gator, pennor, vatten och saker man inte direkt kan röra vid som planeter utanför Jordens dragningskraft, strålning, eller svarta hål i rymden. Ingen har någonsin egentligen sett ett svart hål, men dess effekter är så noga studerade matematiskt och astronomiskt - och effekterna är dessutom observerade - att man inte har någon anledning att betvivla att dessa saker finns.



Känslor är som jämförelse något som tillhör anti-realismen, därför att de betecknas som något som finns, men som är subjektivt och inte en sak som människor objektivt kan ta ut ur en person och titta på. Kanske man i framtiden lyckas lokalisera den hjärnimpuls som mer eller mindre ”materiellt” står för tanken i en känsla, men tills dess ses dessa saker som någonting reellt, men samtidigt icke-substantiellt och icke-materiellt, och därför är det inte någonting som räknas till realismen.

Detta synsätt, det anti-realistiska, kan alltså hävda i sin yttersta och mest extrema version att allt egentligen bara är något vi upplever. Och de saker vi upplever är det som utgör verkligheten. Om en människa upplever fullmånen som en representation av en gravid fertilitetsgudinna, ja då ÄR fullmånen en gravid fertilitetsgudinna. Samma fullmåne för en astronom är en himlakropp som svävar runt vår planet, på grund av gravitationskrafter och centrifugalkrafter. Ingen av dessa människors uppfattningar är fel, men de utgår från helt olika konstruktioner av idéer, såsom våra tankar, värderingar och uppfattningar är konstruktivistiskt baserade saker. Den vanligaste inställningen hos anti-realister är dock inte så långtgående.

Realister hävdar att vetenskapen existerar för att förklara och beskriva världen som en faktisk, fysisk samling saker som kan observeras och bevisas, direkt eller indirekt. Och därför, som beskrivet ovan, måste vissa företeelser som bara kan förklaras teoretiskt, eller som t.ex. är sidoeffekter, också räknas dit.

Anti-realister uttrycker tvärtemot att eftersom det mesta handlar om egna uppfattningar, som om de jämförs i en intersubjektivitet kan ses som ”objektiva”, så är det ändå svårt att veta säkert och det är något vi aldrig helt kommer att kunna göra.

Eftersom realismen har så tydliga rötter i positivismen och naturvetenskapen, är den väl förankrad i den vetenskapliga världen. Anti-realismen som existerar som en sorts motpol född ur samhällsvetenskaper och filosofi, har ett ganska litet antal år på nacken och slåss fortfarande för sin ganska föränderliga rätt att agera som pålitligt vetenskapsunderlag.

För mig personligen är det ingen motsats mellan vetenskap och min tro på en/flera skapare av denna värld och meningen med att vi och annat finns på denna planet. För mig är t.ex. tidigare typer av människan, homo erectus etc. bara föregående, primitivare konstruktionsförsök av dessa skapare att få fram en art nog intelligent att påverka sin egen fjärran framtid. Och den pågående utvecklingen hos alla arter ingår också i en sorts ”plan” som har en fördelaktig fortsättning för ”oss”, bara vi är nog smarta att förvalta det vi fått, nämligen livet, planeten och det vi kan åstadkomma med alla vår inre och yttre resurser. För mig är alltså inte utvecklingen och alla fantastiska funktioner och mekanismer hos arter och existenser något tanklöst och utan mening. Det är i min åsikt kort sagt helt befängt att allt som vi ser omkring oss, inkl. oss själva, skulle vara något framslumpat utan någon som helst styrning och mål. Det är att förolämpa allt som finns och som har en förståelig plats i det som är.



3. Vad menas med positivism och hermeneutik och vilka är de avgörande skillnaderna dem emellan?

Positivism har sitt ursprung i ordet ”positiv” som det används i meningen ”att svara positivt”, alltså riktigt. Man intygar att något stämmer och är korrekt. Det var nämligen målet med att man började använda betydelsen på 1800-talet. Den inställningen var dock något som började långt innan det århundradet inletts. Länge har människorna velat förtydliggöra vad som är riktigt och realistiskt från det som inte är det. Man vill med positivismen hävda att saker ska kunna bestämmas riktiga genom att man kan härröra det till empiriska bevis. Empiri nås genom det som det betyder: erfarenhet. Det vi erfar med våra sinnen under ett experiment, om utfallet visar sig stämma med vår hypotes om saken, så är det som blir resultatet det riktiga. Dessa sätt att nå en slutledning började redan under antiken och fortsatte i renässansen.

Men med naturvetenskapens och industrialismens intåg i det västerländska samhället blev kraven tydliga på att detta borde bli ett ändamål i utbildning, kunskapsinhämtning och vetande. Vetandet skulle vila på en grund av bevis hämtade från det som kunde prövas med våra sinnen, inte på det som bara var antaget stämde, av hävd eller av religiös uppfattning. Men det är sannerligen inte utan sina problem att kunna skilja vad som är sanning och riktigt från vad som inte är det. Som Torsten Thurén uttrycker det: ”Ordet ’sanning’ reserverar jag för sanning i den vardagliga betydelsen: överensstämmelse med verkligheten. Och sådana sanningar är i hög grad problematiska.”5

Sett ur samhällsvetenskaplig syn i dagens läge, så skulle positivismen kunna hävda att t.ex. sociologin kan och bör använda metoderna för naturvetenskap, (t.ex. fysik och kemi) för att komma fram till nya rön och samhällsinsikter. Det skulle vara svårt att använda rena laboratorieförsök eftersom det i den situationen säkerligen skulle dyka upp etiska problem, men den positivistiska synen skulle kunna hävda att sociologer bör använda bara kvantitativa metoder, matematik och logik för att identifiera och mäta sociala strukturer.

Det har man upptäckt under de c:a 200 åren sedan den positivistiska synen blev dominerande, är dock att ett sådant tänkande ofta inte är applicerbart på de samhällsvetenskapliga områdena. För det behövs istället en tolkning, eller hermeneutik som det också kallas, av det som händer, sett ur den specifika situationen och med de samhälleliga beståndsdelar som olika kulturer, platser, personer och tider består av. För är det något som vår mänskliga värld är, så är det just föränderligt och speciellt i jämförelse med de tydliga förklaringar som naturvetenskapliga studier och ämnen kan ge, där innehållet ofta är beskrivet i grundtermer som inte förändrats mycket sedan naturvetenskapens födelse.

Om man t.ex. vill se positiviskt på Emile Durkheims resultat av hans studier av självmord, där han förde fram sina rön om att människor av olika världsåskådning och yrke kunde ta sina liv av olika orsaker, så kan det bli problem. Skillnaden mellan det positivistiska tänkandet och Durkheims blir snabbt urskiljbart eftersom människor kan tänka fritt och reflektera helt olika och vetenskapliga metoder är ofta olämpliga för studier av dessa saker och samhället. Till skillnad från föremål i naturen kan vi människor ändra vårt beteende helt spontant. Speciellt om vi vet att vi blir undersökta. Så för att förstå sociala handlingar måste man gräva i de skäl och betydelser som ligger till grund för självmorden, precis som Durkheim gjorde.



Ta ett annat exempel: vem gör brottsliga handlingar? En positivist skulle hävda att forskarna helt enkelt kan mäta kriminalitet med hjälp av kvantitativa metoder och identifiera mönster och samband. En samhällsforskare skulle hävda att man sociologiskt måste förstå vad folk menar med innebörden i ordet brottslighet, hur de skulle se vissa handlingar som kriminella och därefter skapa sig uppfattningar om vem som gör brottsliga handlingar i just deras kultur.

Det senare är att försöka tolka, använda en hermeneutisk förståelse för att beskriva orsak och samband. Skillnaden på orden förståelse och förklaring är här centrala, eftersom förståelse just kan nås inom samhällsvetenskaperna av t.ex. människors beteenden, samhällsmönsters olika uppkomst, varför olika ekonomiska strata inom ett samhälle uppstår, etc.

Detta medans ordet förklaring mer passar för saker som beskrivningar av hur fotosyntesen fungerar, eller dopplereffektens uppkomst i ljudet av en bil som kommer mot oss och sedan avlägsnar sig. I dessa förklaringar behövs ingen tolkning, ingen inställning hos oss för att försöka förstå hur ljuset ”mår” eller vad dopplereffekten ”tycker om hastigheten”. Däremot behövs vår förståelse, som ofta bygger på en rent personlig livserfarenhet eller empati, för att förstå faktorer som gör det möjligt att människor tar sitt eget liv.

Hermeneutiken, som tolkningsläran inom samhällsvetenskaperna kallas, härstammar från början från texttolkning av religiösa urkunder och hade alltså inget med samhällsvetenskap att göra. Mot 1800-talets slut fanns det män som William Dilthey, som ville göra hermeneutiken ”rumsren” även inom traditionell forskning. Han ville visa att naturvetenskap och den humanistiska vetenskapen baserades på olika teoretiska grunder.

Men det var Martin Heidegger som kom att hävda en mycket viktig sak: förmågan att uttolka en förståelse av sin omgivning är det som skiljer oss människor från djuren. Han hävdade att det viktiga inte är huruvida något finns, utan vad något innebär, alltså uppfattas som. Här är alltså inte bara en förklaring baserad på en information från våra sinnen, utan också vad denna information sedan tolkas till att betyda för oss. Heideggers filosofi betydde mycket för en annan forskare som kom att bli samhällsvetenskapens mest betydande hermeneutiker, Hans-Georg Gadamer, som levde mellan åren 1900 och 2002.

Han gick i polemik med både positivister och tidiga hermeneutiker, där han gjorde upp med tanken på att det finns möjlighet att fastslå ”säkra” kunskaper och forskningsmetoder för att finna sanning. Gadamer hävdar att man bör ägna energi åt att förstå saker på flera olika sätt, istället för att tala om undflyende sanningar. Med detta resonemang föddes Gadamers uppfattning om att det mellan vår uppfattning och andras, finns utrymme för olika betydelser och något han kallar en ”förståelsehorisont”.

Vi bär redan med oss en förståelse, en ”förförståelse” som Gadamer säger om vad vissa saker, händelser och handlingar betyder och innebär. Därför, när vi stöter på något nytt, måste vi tyda det nya med den kunskap vi redan har. Vi kan alltså aldrig vara helt objektiva. Saker som sker inom vår egen förståelsehorisont är lättare att tyda för oss än det som sker utanför den. Det är viktigt, menar Gadamer att även lyckad forskning bör tydas kritiskt så inte vår förförståelse visar sig ha styrt den för mycket i den riktning vi vill. Genom att se på orsaken till varför viss forskning görs på visst sätt, kan saker som tradition, förförståelse och andra faktorer förstås innan de formar forskningen eller resultaten för tydligt.

uppgiftsfrågor och svar, sem 2, delkurs 3, erik brickman

Documents