VIETNAMKRIGET

DEL 10

från puts till smutsPuts och studs med noggrannhet in i minsta detalj. Bilden av soldaterna var dock en helt annan efter sex månaders tjänst i avlägsna posteringar, djung-elstrider och patrullering i fiendens område. Oav-sett vad reglementet föreskrev så hade de vid detta laget lagt bort all onödig materiel. En del pinaler fungerade inte i den fuktiga djungelvärmen, med-an andra detaljer istället lades till. Stridsselar och uniformspersedlar modifierades och komplettera-des med både äldre och nyare utrustning. Webbing från andra världskriget kombinerades med moderna amerikanska bärsystem i nylon, och erövrad fiendeutrustning kunde lika gärna ersätta utslitna ammunitions- eller granatfickor. Lokaltill-verkade eller egenhändigt broderade tyginsignier och graffiti från spritpennor prydde efterhand bå-de uniformer och hjälmöverdrag.

Infanteristerna i armén och marinkåren var dock oftast igenkännbara, men det samma kan in-te sägas om specialförbanden. Enheter ur exem-pelvis Special Forces och SEALS kunde till slut bli nästan generiska i sin uppenbarelse. Elitsoldaterna sågs inte sällan i blå levis-jeans med basket-snea-kers på fötterna. Specialsoldater som stred tillsam-mans med lokalt rekryterade styrkor tenderade också att anamma provinsiella sedvänjor. Tiger-randiga kamouflageblusar var vanliga och dessa kunde vara av äldre fransk modell eller härröra från lokala skrädderier. Likaså varierade special-

Amerikanska vietnamuniformer – några exempelav slagfältsarkeolog bo knarrström

förbandens beväpning. Moderna automatvapen såsom Stoner 63 och CAR-15 samsades med äldre pjäser. Kulsprutepistoler från tiden runt andra världskriget, exempelvis brittiska Stenguns, tyska Mp40, ryska PPsh, amerikanska Thompsons M1A1 och den australiensiska Owen kan ses på bilder från tiden. Ett av favoritvapnen bland med-lemmar i SEAL-grupperna var för övrigt den svenska 9 mm kulsprutepistolen 45b.

Erövrade vapen användes inte så sällan av elit-soldater på djuppenetrerande uppdrag. Magasins-kapacitet, robusthet och reliabilitet var nyckel-funktioner och genom att nyttja samma beväpning som motståndaren förvirrades fienden då de inte kunde urskilja vem som egentligen sköt mot vem. Dessutom räknade man iskallt med en konstant tillgång på användbar ammunition.

djungelanpassningEfter att under 1950-talet ha fokuserat på kallare klimat såsom under konflikten i Korea och poten-tiella framtida slagfält i Nordeuropa, blev det un-der 1960-talet nödvändigt att ta fram ett ameri-kanskt uniformssystem anpassat för Sydostasiens djungler. Djungeluniformen ”OG-107” introduce-rades 1963 (infördes fullt ut 1967) och bestod av olivgröna byxor, skjorta och blus i bomull/poplin och bomull/satin. De förekom i flera olika model-ler med smärre skillnader i fickor och sömmar. Soldaten försågs med fyra par olivgröna byxor i

Efter att ha genomgått grundläggande infanteriutbildning på någon av de många baserna i USA, landade soldaterna på Tan Son Nhut – eller

Saigons internationella flygplats. Resan hade tagit många timmar och hettan slog emot dem som en vägg, men uniformerna var oklanderliga. Det var millimeterprecision i de påsydda förbandsbeteckningarna och trupperna

var som klippta och skurna ur den mycket strikta ”Quartermaster Manual”.

kraftigt tyg, en blus och fyra par skjortor i samma färg och material (tropical). Över vänster bröst-ficka satt en svart tygribba med ”U.S ARMY” in-vävt i gult. Över höger ficka satt en ljus tygribba med soldatens namn i svarta bokstäver. Grad-, förbands- och utbildningstecken sattes vanligen direkt på skjortan, men särskilt officerstecknen sprättades ofta bort då de drog till sig intresse från fiendens prickskyttar. Under skjortan bars vi-ta eller senare också gröna t-shirts även om vär-men gjorde att man mestadels endast bar skjortan. Det förekom att soldater inofficiellt lät grönfärga sina vita t-shirts för att förbättra kamouflaget. Gröna handdukar bars runt nacken och de använ-des dels för att absorbera svetten i de varma djunglerna, och dels som ”grytlappar” när vapen med brännheta pipor skulle förflyttas.

Till tropikuniformen fanns även en olivgrön keps i baseball-modell med styv skärm. Hjälmen var fortfarande den beprövade M1:an av världs-krigsmodell och veteraner vittnar om att de i Viet-nam fick ut exemplar som överhuvudtaget inte ge-nomgått några som helst renoveringar sedan 1945. År 1965 var produktionen av nya innerhjäl-mar dock i full sving och den äldre canvasinred-ningen ersattes av mer slitstark nylon. Hakrem-marna fästes in i hjälmen med metallklipps istället för att sys fast. Ett vändbart kamouflageöverdrag (utvecklat redan på 1940-talet) kallat Mitchell pattern infördes 1963 och hölls på plats av ett elastiskt neoprenband.

Det togs även fram en ny känga anpassad till tro-

piska förhållanden. Sulan hade trampskydd och bestod av läder och gummi. Övre delen och skaf-ten utgjordes till största delen av grön kraftig kan-vas.

stridsutrustningenMånga förband anlände till Vietnam med strids-selar av typen M1956. I detta kanvasbaserade bärsystem fanns både inslag av utrustning från andra världskriget (exempelvis spade M43), likväl som fickor och andra moderna detaljer i nylon. Ammunitionsgördlarna var vid denna tid anpas-sade till det dåvarande infanterivapnet M14. Sys-temet ersattes gradvis av M67 MLCE (Moderni-zed Load Carrying Equipment). Utformningen var i princip densamma som i M56-systemet, med den skillnaden att delarna tillverkats i nylon och att ammunitionsfickorna anpassats för magasinen till den nyligen införda M16-karbinen.

Eftersom det amerikanska bärsystemet i grun-den inte ändrades (kanvasfickor från första världskrigets dagar kunde utan problem hängas fast i M67 bältet) så var en sammanblandning av effekter ofrånkomlig. Fältflaskor, stridsknivar, för-bandsfickor, spadar och liknande kunde enligt vietnamveteraner ha stämplar från 1940-talet. Det var inte alls ovanligt att kvartermästarna bytte ut trasig modern materiel mot betydligt äldre mot-svarigheter som fortfarande fanns i förråden. Sär-skilt vanligt var detta hos marinkåren som ofta av någon anledning släpade efter den regelrätta ar-méns modernisering.

FaktarutaFör denna SMB-exklusiva exempelstudie av uniformer använda i Vietnamkriget har vi valt att försöka ta foton ute i terrängen. Detta kan utan omsvep sägas ha varit en utmaning. Var någonstans i Sverige går det att hitta miljöer som tillnärmelsevis liknar förhållandena i Vietnam? Djungelmiljö kunde direkt avskrivas, men däremot letade vi efter områden med lämplig gräsvegetation. Platsen som valdes är ett strandparti strax norr om Barse-bäck i Skåne. Strandgräs, ag och vass fick i juni (innan fröstängerna utvecklats) agera tropisk bakgrund av ty-pen elefantgräs. Uniformerna, utrustningen och vapnen är en kombination av originaldaterade föremål (mer-parten) samt välgjorda kopior och replikor.

Författaren vill tacka Johan Sparre, Magnus Wallin, Tobias Root och fotograf Uffe Larsen för deras insatser för att förbereda och genomföra denna fotosession.

Figur 1. År 1971 fanns knappt 200 000 ameri-kanska soldater kvar i Vietnam men kriget rasade vidare med oförminskad styrka. Bilden porträtt-terar en sergeant vid ett infanteriförband som flu-gits in till gränsen mot Laos för att skydda ameri-kanska batteriplatser under den sydvietnamesiska arméns operation Lam Son719. Sergeanten, som lagt av alla typer av gradbeteckningar, är beväp-nad med en splitterny M16 med en 40 mm M203 granatkastartillsats. Hjälmen av typen M1 har det klassiska hjälmöverdraget (ERDL) för de ameri-kanska trupperna i Vietnam. I neoprenbandet runt hjälmen har sergeanten stoppat in en flaska mygg-medel och ett paket cigaretter. Ett litet oreglemen-terat katolskt kors dekorerar hjälmens front. Uni-formen är av standardiserad tropikmodell (2nd pattern) liksom även kängorna. Det väl använda bärsystemet uppvisar en typisk blandning av M56- och M67-utrustning. I pistolbältet (M56) sitter två ammunitionsfickor till M16-magasin. Dessa invändigt metallförstärkta kanvasfickor från tidigt 1960-tal är övergångsmodeller som bå-de kan husera M14- och M16-magasin. Fastsatta i fickorna sitter två typer av handgranater; den äldre Mk2 och den modernare M67. På selen (M67) vid vänster axel sitter en M56 kompass- el-ler förbandsficka och strax under denna hänger en M18 rökgranat. Splittervästen av typen M69 vä-ger omkring 3,5 kg och lades sällan av när trup-perna riskerade artilleribeskjutning.

Figur 2. Sergeanten har knutit sin halsduk som en bandana över huvudet och denna bärs under hjälmen. Därmed förhindrades att svetten rann ned i ögonen, och nacken fick ett extra skydd mot de alltid närvarande myggorna och stickflugorna. Han bär sin stridspackning ovanpå splittervästen. Ryggsäcken är av typen M67 (tropical) med ett huvudfack och tre externa extra fickor. Under arméfilten sticker handtaget till en M1942 machete fram. Två M18 rökgranater med olika färg är fästade intill en av ryggsäckens fickor. Till höger i bältet hänger en M67 fältflaska, och till vänster en fältflaska M56. Ofta bar soldater på patrulluppdrag 4-5 vattenflaskor varav en del ofta var av aluminium och daterade till andra världskriget. Under ryggsäcken och mellan vat-tenflaskorna syns en allmän extraväska av typen M1961 ”Butt pack”. Väskan sitter fast både i se-len och i bältet.

Figur 3. Special Forces. I april1967 gjorde Special Forces insatser för att inhämta underrättelser och störa fiendens verksamheter i närheten av den framskjutna operationsbasen Phuoc Vinh vid nor-ra Sydvietnams kustområde. Som så ofta genom-fördes operationerna tillsammans med lokalt re-kryterade sydvietnamesiska specialförband. Soldaten på bilden återskapar en av Special Forces elitsoldater som går ”point man” i Recon Mission 4. Patrullen infiltrerade under några dygn Viet Congs grupperingsområde och lyckades sätta upp ett bakhåll för fiendens styrkor. Special Forces och SEALS hade få eller inga restriktioner när det gäll-de beväpning, utrustning och uniformering. Solda-ten som återskapats här bär en sovjetisktillverkad PPsh41 vilken erövrats vid ett tidigare tillfälle. Vapnet var genom sin magasinskapacitet (71-skotts trummagasin) och eldhastighet (900 skott/min) idealisk för den typ av patrullinsatser som utgjorde Special Forces kärnverksamhet. Uni-formen består av en skjorta med tigerstripe- ka-mouflage. Eftersom tyget aldrig blev ett officiellt amerikanskt kamouflage, beställde förbanden själ-va in tigerstripe-blusar som tillverkats av olika

skrädderier i Sydostasien eller som fanns i Syd-vietnamesiska arméns lager. Därmed kunde det i en enhet samtidigt finnas en uppsjö olika mönster och varianter (man har i efterhand räknat till 19 olika typer). Byxorna är av standardmodell (tropi-cal) och soldaten har i detta fall valt ett par armé-kängor av läder. Huvudbonaden är en s.k. ”boo-nie hat” med kort brätte vilken infördes från 1967. Mössan tillverkades i bomull/poplin och kom i olivgrönt, ERDL och senare även i tigerstri-pe-kamouflage. Bajonetten och ammunitionsfick-orna M56 hör till M14-geväret och extramagasi-nen till den ryska kulsprutepistolen förvaras i en claymoreväska (ej synlig). En M18 rökgranat sit-ter fastsatt på en av ammunitionsfickorna. Bajo-netten M6 bärs här som stridskniv och är fäst på spadfodralet M56. Fältflaskan (en av flera) är av typen M67.

Stridspackningen M67 har försetts med palm-blad vilket förstärker kamouflagetygets egenska-per. Ett taktiskt rep, vilket bland annat användes för flodövergångar, sitter fastsatt högst upp på ryggsäcken.

Figur 4. Stilstudie av soldat ur Special Forces be-väpnad med en CAR-15 (Colt Automatic Rifle). CAR-15 är i stora drag en M16 med kortad pipa och vapnet togs fram med tanke på militär perso-

nal i trånga utrymmen såsom helikoptrar och for-don. Emellertid blev CAR-15 med teleskopkolv ett favoritvapen bland de amerikanska specialförban-den.