astrid lindgren

Astr

id L

indg

ren

av E

va-M

aria

Met

calf

Astrid Lindgrenav Eva-Maria Metcalf

Svenska institutet

© 2007 Eva-Maria Metcalf och Svenska institutetFörfattaren är ensam ansvarig för åsikter som framförs

i denna skriftÖversättning från engelska och redigering: Eva SigsjöGrafisk formgivning: BIGG, StockholmOmslagsfoto: Jacob ForsellPapper: Omslag, Tom & Otto Silk 250 g

Inlaga, Tom & Otto Silk 150 gTryck: Danagårds Grafiska, 2007

ISBN 978-91-520-0941-3

SvenSka inStitutet | Sätter Sverige på kartanSvenSka inStitutet (Si) är en statlig myndighet som främjar Sverige i utlandet och stärker det svenska varu-märket. Genom strategisk kommunikation och utbyte inom kultur, utbildning och forskning skapar SI lång-siktiga relationer med människor i andra länder. SI stödjer också undervisning i svenska vid utländska universitet.

Verksamheten bedrivs i nära samarbete med svenska och utländska samarbetsparter samt med svenska ambassader och konsulat.

www.sweden.se är Sveriges officiella webbportal som ger en direkt inblick i det moderna Sverige. Sajten är en rik in-formationskälla med bild, musik och text på många språk.

Sweden bookShop har ett rikt utbud av böcker om Sverige och svensk skönlitteratur på ett 30-tal språk. Bokhandeln finns både på Slottsbacken 10 i centrala Stockholm och på www.swedenbookshop.com.

Svenska institutetBox 7434103 91 Stockholm

Telefon: 08-453 78 00Fax: 08-20 72 48E-post: [email protected]: www.si.se

Har du åsikter om den här SI-publikationen? Kontakta oss gärna på [email protected].

Eva-Maria Metcalf undervisar i tyska och barnlitteratur vid University of Mississippi. Hon doktorerade 1989 vid University of Minnesota i tyska språket och litteraturen, och är författare till både skrifter och artiklar om tysk och skandinavisk barnlitteratur. Bland hennes publikationer kan nämnas biografin Astrid Lindgren (Twayne, New York 1995), och ett flertal artiklar i tidskrifter specialiserade på barnlitteratur.

Manuset till Alla vi barn i Bullerbyn.

Innehåll Inledning 5 Uppväxt nära naturen 6 Vägen till författarskapet 11 pippi Långstrump 12 Experiment med olika genrer och media 19 I opposition 31 bus och rackartyg 36 Kärlek och död 39 Framtidsskiss 44 bibliografi i urval 47

STRId LINdGREN är utan tvekan Sveriges mest kända och inflytelserika barn-boksförfattare. En ovanlig kombination av hög litterär kvalitet, förmåga att väcka intresse, och pionjäranda har gett henne den ställningen. Boken som gjorde henne berömd över en natt, och som banade nya vägar för barn-litteraturen, var Pippi Långstrump (1945). Den blev tidigt själva sinnebilden för barnlitteratur, och har översatts till ett nittiotal språk, allt ifrån Afrikaans till Zulu. Under årens lopp tilldelades Astrid Lindgren ett stort antal nordiska

och internationella priser för sitt författarskap. Relativt tidigt i karriären (1958) fick hon H.C. Andersen-medaljen, som också kallas Nobelpriset i barnlitteratur. Utöver flera priser för barnlitteratur fick hon också motta ett

stort antal utmärkelser som vanligtvis är reserverade för skönlitteratur för vuxna, bland annat Danska Akademiens Karen Blixen-medalj, den ryska Leo Tolstoj-medaljen, det chilenska Gabriela Mistral-priset, och det svenska Selma Lagerlöf-priset. Priserna är en tydlig bekräftelse på hennes status som stor författare.

Astrid Lindgrens berättartalang är bara en del av förklaringen. Hon ägde också förmågan att vinna kärlek och respekt hos miljoner barn och vuxna genom sin omtanke om mänskligheten, sin integritet och sin klarsynthet. Både i verkliga livet och i sina böcker tog hon alltid ställning för de svaga och utnyttjade, och det spelade ingen roll om de var barn, vuxna eller djur. Både Tyska bokhandelns fredspris år 1978 och Albert Schweitzer-medaljen år 1989 (som delas ut av Animal Welfare Institute i USA) var ett erkännande av hennes humanitära insatser.

Tre priser har även instiftats i Astrid Lindgrens namn. År 1967, i samband med hennes 60-årsdag, skapade förlaget Rabén & Sjögren Astrid Lindgren-priset. År 1997, i samband med författarens 90-årsdag tillkom Samfundet De Nios Astrid Lindgren-pris. År 2002, efter författarens död, instiftade Sveriges regering Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, eller Astrid Lindgren Memorial Award (Alma), för att hålla minnet av hennes liv och verk levande, och samtidigt främja framstående barnlitteratur.

AhENNES oMTANKE oM MÄNSKLIGhETEN, hENNES INTEGRITET oCh KLARSYNThET

� ❀ astrid lindgren

Uppväxt nära naturen

dEN 14 NoVEMbER 1907 FÖddES Astrid Ericsson i det lilla småländska Vimmerby i södra Sverige. Hon var andra barnet till Samuel August Ericsson och hans fru Hanna. Fadern var arrendator på Näs prästgård, som låg strax utanför staden. Paret hade fyra barn, sonen Gunnar som var äldst, och tre döttrar, Astrid, Stina och Ingegerd. Enligt författarens egen utsago hade hon en lycklig barndom, full av lekar och äventyr, som bara avbröts av arbete på gården. Astrid framhöll alltid den lyckliga barndomen som sin största inspirationskälla. Hon växte upp i ett hem där föräldrarna inte bara kände, utan även öppet visade sin djupa tillgivenhet för varandra och sina barn, vilket var ovanligt på den tiden. I Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult (1973), den enda av hennes böcker som inte skrevs för barn, berättar Astrid med stor empati och ömhet om sina föräldrars speciella förhållande till varandra.

När hon försökte svara på frågan varför hennes barndom var så lycklig, påpekade Astrid gång på gång att syskonen på Näs hade fått uppleva den rätta kombinationen av frihet och trygghet när de var små. Barnen Ericsson fick börja arbe-ta på gården så tidigt de kunde, vilket gav dem både ansvarskänsla och självkänsla, men de kunde också leka av hjärtans lust, nästan helt utan inskränkningar och förbud. I Astrids ögon fanns det inget bättre sätt att utveckla barnens kropp, själ och fantasi än fria, obekymrade le-kar, som stod på en fast grund av moraliska vär-deringar fastän ramarna var lite flexibla. Även om syskonen bekräftar Astrids påståenden, är det också möjligt att de svåra perioderna i hen-nes vuxna liv bidrog till att barndomen fram-stod som en mycket lycklig tid, jämfört med vad som sedan följde.

Familjen Ericsson: pappa Samuel August och mamma hanna med barnen Ingegerd, Astrid, Stina och Gunnar.

EN LYCKLIG bARNdoM, FULL AV LEKAR oCh ÄVENTYR

FÖLjANdE SIdA

Från filmen Alla vi barn i Bullerbyn.

� ❀ astrid lindgren

Astrids upplevelser i barndomen spelar en mycket viktig roll i hennes berättelser. De abso-lut flesta utspelar sig i ett svenskt landskap som till stora delar liknar Småland, i småstäder som starkt påminner om hennes hemstad Vimmer-by. Pippi Långstrump, till exempel, bor i utkan-ten av en liten svensk stad som har stora likhe-ter med Vimmerby, och turister kan fortfarande besöka många av platserna där Pippi och andra uppdiktade personer från böckerna (Barnen i Bullerbyn, Kalle Blomkvist, Madicken, Emil och Rasmus) strövade omkring. Men miljön är bara rekvisita och byggklossar, för fokus i alla historier ligger på själva skaparkraften och den potential som finns i barnens lekfulla fantasi. Alla hennes figurer – framför allt Pippi – är ut-rustade med livlig fantasi, och de tar varje till-fälle i akt att leklystet utforska livet och sin omgivning.

När Astrid förflyttar sina läsare bakåt i tid och rum, till sin egen barndom, tar hon dem med sig till en epok när vardagslivet var enklare och

man levde närmare naturen, en närhet som gått förlorad för de flesta som lever i den postindu-striella eran. Hon växte upp under hästdroskans dagar, som hon själv påpekar i Mina påhitt (1971, en tillbakablickande antologi). Familjens främsta transportmedel var häst och vagn, tem-pot var långsammare, nöjena enklare och för-hållandet till naturen mer intim. I den miljön utvecklade Astrid en samhörighet med naturen, och en omtanke om den, som genljuder i allt hon skriver, från de smått absurda berättelserna om Pippi Långstrump, sjörövardotter, till roma-nen om Ronja, rövardotter.

De berättelser som kanske mest konkret och re-alistiskt återspeglar Astrids tidiga barndom på Näs är historierna om Bullerbybarnen, Alla vi barn i Bullerbyn (1947) och efterföljarna Mera om oss barn i Bullerbyn (1949) och Bara roligt i Bullerbyn (1952). I Bullerby-episoderna skildrar hon en munter tid på landet i början av 1900-talet, när sex småländska barn helhjärtat ägnar sig åt lek och äventyr. Lisa, Lasse, Bosse, Britta,

astrid lindgren ❀ �

Anna och Olle bor på tre granngårdar i en om-givning som har drag av Sevedstorp, en liten by utanför Vimmerby där Astrids far växte upp. Enligt normen på den tiden var pojkarna de självklara ledarna. Astrids bror Gunnar hade varit ledare för Nässyskonen och deras lekkam-rater, och många av lekarna som Bullerbybarnen lekte, ägnade sig barnen Eriksson också åt. Där finns avsnitt som berättar om födelsedagar, jul- och påskfirande, kräftfiske i augusti, och av-snitt som visar vad det får för konsekvenser att gå och handla utan inköpslista. Barnen har go-disätartävlingar och de leker skeppsbrott på den argsinte skomakarens översvämmade äng.

I ett avsnitt lyckas Olle förvandla skomakarens gamla elaka hund Svipp till en snäll och söt vovve. I ett annat avsnitt får vi veta hur Bosse lurar ugglor till att ruva på hönsägg, en bedrift som Astrids bror Gunnar hade utfört när han var liten. Upptågen och lekarna, fasorna och äventyren kan verka ganska obetydliga i en vuxens ögon. Men Astrid skrev inte de här his-

torierna för vuxna, utan för barn – och för den läsekretsen har berättelserna stor dragnings-kraft. Skickligt beskriver hon hur intensiva bar-nens upplevelser är. Med sitt känslofulla och ändå enkla språkbruk återskapar hon allt det roliga och spännande som huvudpersonerna upplever i lekarna i sin fantasivärld. Hon hade inte glömt hur det kändes att vara fyra eller sju eller tio år gammal, och det var fyraåringen, sjuåringen och tioåringen inom sig hon fram-manade när hon skrev.

Att bli vuxen upplevde Astrid som en förlust. En dag, när Astrid Ericsson var tonåring, insåg hon att hon hade förlorat sin förmåga att leka, eller snarare förmågan att bli uppslukad av le-ken. Hon hade blivit för medveten för att kun-na stiga in i låtsasvärlden lika villkorslöst som tidigare. I backspegeln såg alltid Astrid sitt in-träde i vuxenvärlden som en mörk period i livet. På ytan verkade hon vara lika driftig, oför-skräckt och pojkaktig som tidigare. När inte ar-betet på gården tog hennes tid i anspråk, ströva-

10 ❀ astrid lindgren

de hon runt i Vimmerby och sökte spänning på samma sätt som de två gängen i böckerna om mästerdetektiven Blomkvist. Men humöret pendlade och hon kände sig utanför. Hon gick klädd i det senaste modet, älskade jazz och dans, och var den första flickan i Vimmerby som skaffade sig shinglat hår, vilket var något av en sensation på den tiden. Men Astrid hävdade att inget senare i livet kunde mäta sig med barndo-mens glädjeämnen och fräscha, intensiva upple-velser. Att skriva blev därför ett lustfyllt sätt att dyka ner i barndomen igen.

Astrid Lindgren är en av många författare som har skrivit för barnet inom sig. Det speciella med hennes författarskap är förmågan att så liv-ligt och in i minsta detalj komma ihåg hur det var att vara barn, vad som var viktigast och vad hon önskade sig i olika åldrar. Hon glömde ald-rig lukter, syner, ljud och känslor från tiden när hon var liten flicka. I hennes böcker återspeglas hur intensiv och fräsch barnets värld är. Astrid lyckades kombinera den här gåvan, liksom be-

rättartalangen hon ärvt efter sin far och den protestantiska arbetsmoralen hon fått inpräntad hemma, med en oändlig nyfikenhet och experi-mentlusta, som fick henne att pröva många olika genrer och utveckla sin egen stil. Likt andra goda författare följde hon inte något litterärt mode eller förlagets krav, utan det var hennes egen inre röst som styrde skrivandet.

astrid lindgren ❀ 11

Vägen till författarskapet

ASTRId LINdGREN bLEV FÖRFATTARE ganska sent i livet. Hon var omkring 35 när hon skrev sitt första manus om en småtokig tjej som hette Pippi Långstrump, och hon var 38 när hennes första bok kom ut. Därefter producerade hon en stadig ström av barnböcker fram till mitten av 80-talet. Som barn levde hon i en rik munt-lig tradition, och många av de skämt, historier och anekdoter hon hörde sin far, sina vänner och bekanta berätta, blev senare en del av hen-nes eget berättande. Kärlek till böcker och läs-ning väcktes, konstaterade hon senare, hemma i köket hos väninnan Edit. Det var Edit som introducerade Astrid för den värld av under och spänning man fritt kunde träda in i ge-nom att läsa sagor. Att uppleva detta var en verklig uppenbarelse för den unga lättpåverka-de flickan, som senare själv lärde sig att styra över ordens makt och magi.

Författandet var för Astrid en stor gåva och en passion ända från det hon lärde sig skriva.

Hennes talang var uppenbar redan när hon gick i folkskolan, där hon kallades för Vimmer-bys Selma Lagerlöf. Men det var en utnämning hon inte tyckte att hon förtjänade, och i stället gav sig Astrid Ericsson in på journalistbanan vid 16 års ålder. Jobbet som volontär på lokal-tidningen tog slut drygt två år senare, när hon blev tvungen att lämna Vimmerby för att hon var gravid utan att vara gift. Den konservativa landsortsmoral som rådde i hennes hemstad gjorde det omöjligt för henne att bo kvar. Flytten gick till Stockholm, där hon utbildade sig till sekreterare och så småningom skaffade arbete. Åren som följde var svåra. Hon hade inte mycket pengar och var tvungen att lämna sin älskade son hos fosterföräldrar i Danmark. När hon gifte sig med Sture Lindgren 1931 kunde hon äntligen ta hem sin son Lars. Hon bestämde sig för att bli hemmafru för att på heltid ta hand om honom, och senare även dottern Karin, som föddes 1934. År 1941 flytta-de familjen Lindgren in i den lägenhet vid Vasaparken i Stockholm där Astrid sedan

hoN KALLAdES VIMMERbYS SELMA LAGERLÖF


bodde ända fram till sin död den 28 januari 2002. Hon fortsatte vara sekreterare på deltid, och finslipade sin berättarförmåga genom att skriva reseskildringar och tämligen konventio-nella sagor för veckotidningar och julkalendrar.

Pippi Långstrump ENLIGT ASTRId LINdGREN SjÄLV var dottern Karin inspirationskälla till Pippi Långstrump, som kom ut 1945. År 1941 fick Karin lung-inflammation och Astrid satt varje kväll på sängkanten och berättade godnattsagor. Så hände det en kväll att Karin ville höra en historia om Pippi Långstrump, ett namn som hon hittade på just då. Eftersom det var ett småtokigt namn, bestämde sig Astrid för att historien om Pippi också måste vara lite galen. Så hittade hon på en flicka som trotsade alla konventioner. Att trotsa konventioner var ett mentalt experiment Astrid var mer än villig att utföra, eftersom hon på den tiden var en ivrig förespråkare för en ny, barnorienterad uppfostran, som då var hett debatterad. Om

Astrid Lindgren med sina barn Lars och Karin.


vi kan tala om Pippi som ett begrepp, så hade det begreppet sina rötter i de nya idéerna om barnuppfostran och barnpsykologi som dök upp på 30- och 40-talet. Astrid följde den livliga offentliga debatten om en mer barncentrerad uppfostran, och hon deltog själv i den som ivrare för en uppfostran som respekterade barnens tankar och känslor. Den nya inställningen till barn fick konsekvenser i hennes berättande. Här föddes en ny sorts berättare som genomgående talar och skriver ur barnens synvinkel.

Karin tyckte så mycket om den första historien att hon hela tiden krävde mer, och så klev den vilda, otroliga, rödhåriga Pippi på allvar in i Astrids barns värld. Under åren som följde blev Pippi en återkommande figur i godnattsagorna som berättades hos Lindgrens.

Inför Karins tioårsdag inträffade en olycks-händelse som till sist fick Astrid att ta fram papper och penna. Hon hade halkat på

en isfläck och vrickat foten så illa att hon måste ligga till sängs. Där tillverkade hon en hemmagjord bok till sin dotter, och steno-graferade ner historierna. Det här ursprungliga Pippi-manuset, illustrerat av författaren själv, var mindre finslipat rent stilistiskt och mer radikalt i sitt budskap. Litteraturvetaren Ulla Lundqvist, som doktorerat på Pippi Lång-strump, har jämfört de två versionerna i detalj och visar på hur det tidiga manuset var grövre och mindre respektfullt gentemot vuxna och auktoriteter än den version som gavs ut fyra år senare.

Astrid Lindgren skickade iväg en kopia av manuset till Bonniers förlag i Stockholm. Bonniers refuserade det efter viss betänketid, ett beslut som förlaget fick anledning att ångra. Fast Bonniers hade refuserat hennes första bok, lät hon sig inte nedslås. Hon insåg att det var hennes kallelse att skriva berättelser för barn, eller som hon själv uttryckte det, så insåg hon hur roligt det var att skriva barnböcker. 1944

hoN hITTAdE pÅ EN FLICKA SoM TRoTSAdE ALLA KoNVENTIoNER


Pippi första pris i Raben & Sjögrens nya pristäv-ling. Boken hade sina rötter i godnattsagornas muntliga historieberättande, och den var ur-sprungligen inte tänkt för en större publik. Här var inte Astrid begränsad av normer och regler utan kunde låta sin kreativitet och energi flöda fritt. Pippi Långstrump tog läsarna med storm och väckte stort uppseende bland kritiker när den först kom ut. Boken mottogs på vitt skilda sätt, precis som man kunde förvänta sig av ett så nydanande verk. Föräldraorganisationer och barnuppfostrare var snabba att fördöma den. John Landquist, professor i pedagogik, bedömde boken som medelmåttig och obildad, medan andra kritiker däremot njöt av den rebelliska andan, och – det som var viktigast av allt – läsarna var trollbundna.

Pippi Långstrump, världens starkaste, smartaste och rikaste flicka, var Astrids svar på sin ung-doms skönlitterära hjältinnor. På alla sätt och vis är den nioåriga Pippi raka motsatsen till sin lek-kamrat Annika, som representerar den idealiska

deltog hon i en flickbokstävling som anordnades av det då ganska nya och okända förlaget Rabén & Sjögren. Astrid vann andra pris och fick ett publiceringsavtal för Britt-Mari lättar sitt hjärta. Förläggaren Hans Rabén var missnöjd med det-ta, för han hade hellre velat ge priset till en eta-blerad författare än till någon som han beskrev som ”en vanlig hemmafru”. Men den vanliga hemmafrun visade sig vara mycket ovanlig.

På samma sätt som i de tidiga sagorna hon hade sålt till veckotidningar och julkalendrar på 1930- och 40-talet, så kände Astrid sig tvungen att satsa på säkra kort och inte sticka ut för mycket. Hon höll sig alltså inom ramarna för flickboks-genrens förväntningar och begränsningar när hon skrev Britt-Mari lättar sitt hjärta. Det var en självpåtvingad censur som delvis kvävde hen-nes egen röst. Men historien om Britt-Mari, och nästa flickbok, Kerstin och jag (1945), fick snart en underordnad roll när Hans Rabén beslutade sig för att publicera det omarbetade manuset till Pippi Långstrump. 1945 vann Astrids historia om


svenska 40-talsflickan. Pippi är långt ifrån vacker, med sina röda flätor som står rakt ut, sin pota-tisnäsa och sina fräknar. Hon är ovårdad och har kläder som varken passar eller matchar var-andra. Värre ändå, hon är ouppfostrad. Hon är högljudd och påstridig – hon både syns och hörs och vet vad hon vill. Hon vill bli sjörövare när hon blir stor, precis som sin pappa – kapte-nen, sjörövaren och kannibalkungen, som trots sina stora åthävor råkar vara en godhjärtad härskare.

Denna vilda rödtopp, som bor ensam med en apa och en häst i ett gammalt kråkslott, gav nä-ring både åt läsarnas drömmar om att vara alls-mäktiga, och deras önskan att vara starka och självständiga. När Pippi flyttar in i huset bred-vid Tommy och Annika, kommer hon med äventyr, spänning och en aning uppror till det vardagliga och småtråkiga medelklassliv möns-terbarnen lever. Tommy och Annika kunde faktiskt inte önska sig en bättre lekkamrat. Pippi försvarar och skyddar sina vänner när de

Ingrid Nilsson som pippi tillsammans med herr Nilsson.

1� ❀ astrid lindgren

är i fara, hon tar med dem ut på fantastiska och kusliga äventyr på tomten eller i Söderhavet, och bäst av allt, hon underhåller och roar dem hela tiden, inte bara när de går på cirkus tillsammans.

Världen blir en scen och en lekplats, och livet blir ett stort äventyr när Pippi är med. Hon är så stark att hon kan lyfta sin häst på en arm, och hon kan brotta ner Starke Adolf på cirkus, plus ett antal tjuvar, poliser, vilda tjurar och boaormar. Hon äger en kappsäck full med gull-pengar och hon har råd att köpa 18 kilo godis att dela ut till alla barn i stan. Hon har i stort sett aldrig gått i skolan, men hon kan överlista alla vuxna som försöker ta itu med henne. Den mest avundsvärda egenskapen är definitivt hen-nes obändiga självständighet. Pippi är stark, i ordets alla bemärkelser. Hon kan, när som helst, göra precis vad som faller henne in, och gör det också. Aldrig någonsin får hon skäll, och ingen bestämmer över henne. Därför säger hon åt sig själv att gå och lägga sig närhelst hon

får lust, och då och då grälar hon lite på sig. Till sina läsares stora förtjusning driver Pippi med konventioner och auktoriteter. Framför allt var det flickorna i den första generationen läsare som gladdes åt att Pippi utmanade den rådande ord-ningen, eftersom deras liv både i verkligheten och i böckerna var mycket mer begränsat än pojkarnas.

I sin egen genre har säkert Pippi Långstrump haft lika stort inflytande som Det andra könet av Simone de Beauvoir. Genom att totalt vägra att växa upp och anpassa sig, beredde Pippi marken för kvinnliga hjältar i barnböckerna. Dessa flick-or kom att spränga de snäva traditionella ramar-na och fick många läsare att se saker och ting med nya ögon. Feminister som växte upp med Pippi Långstrump i bokhyllan minns hur den läsupplevelsen förändrade dem för all framtid. För dem blev Pippi en ny sorts förebild och det var hon som lärde dem att hävda sig. ”Lever vi inte i ett fritt land kanske?” frågar Pippi, och bestämmer sig för att gå baklänges rakt in i


Tommys och Annikas liv, med en fot på trottoa-ren och en i rännstenen utanför sitt förfallna hus.

Trots sin uppfinningsrikedom och sin lekfull-het, är Pippi ute på ett uppdrag som omfattar mycket mer än att bara ompröva könsrollerna. Genom att vara listigt oskuldsfull och glatt be-räknande rubbar Pippi ordningen i en värld som visat sig vara både orättvis och orättfärdig. Hennes upptåg och nödlögner avslöjar vad som är fel med världen, och med sina handlingar försöker hon med fredliga medel göra den bätt-re. Pippis överdrivna beteende, äventyr och fa-bulerande är en anklagelse mot varje form av maktmissbruk, och vittnar om hur viktigt det är att överskrida gränser för att uppnå föränd-ring. Pippi missbrukar aldrig sin makt och hon ser till att ingen annan gör det heller. Frälsar-rollen blir särskilt tydlig när hon räddar barnen från faror (som t.ex. en eldsvåda, en översittare, en tjur, en tiger, hajar), och när hon står upp för de maktlösa och förtryckta – särskilt i de två ef-terföljarna till den första Pippi-boken, Pippi

Ingrid Nilsson och Astrid Lindgren vid Villa Villekulla.


Långstrump går ombord (1946), och Pippi Lång-strump i Söderhavet (1948). Det är säkert inte en tillfällighet att Astrid skapade Pippi, den oöver-vinneliga och omtänksamma stålflickan, i skug-gan av andra världskriget, då hon själv var enga-gerad i att hjälpa judiska familjer och barn i deras svåra belägenhet.

Pippi överträffar Stålmannen på åtminstone en punkt – hon är rolig. Humorn i Pippi-böckerna har många former – ordlekar, fabulerande, slap-stick, nonsens, ironi och situationskomik. Oberoende av vilken sorts humor hon väljer och vilket sätt hon berättar historien på, tänker Astrid alltid på sin huvudsakliga läsekrets. I alla sina böcker bjuder hon de unga läsarna på enbart så-dan humor som de kan ta till sig och ha roligt åt. Inte ens ironin riktar sig till vuxna över barnens huvud.

Pippi fabulerar hela tiden om folk i Egypten som går baklänges och människor i Indien som går på händerna. Barnkammarvisans absurda värld dy-

ker upp i hennes berättelse om kossan som kom-mer flygande in genom tågfönstret, sätter sig ner bredvid henne och mumsar i sig en smörgås med spickesill. Pippi håller läsarna på helspänn genom att medvetet trixa och blanda sanning och lögn, fakta och påhitt. Ibland gör Pippis anarki och absurda logik Tommy och Annika förvirrade, och det gäller troligen läsaren också. Det sätter krydda på den annars perfekta har-monin mellan lekkamraterna, och både vänska-pen och läsaren utsätts på så vis för en utma-ning. När Pippi, Tommy and Annika kommer tillbaka från en utflykt till vinden där de har träffat en hemsk gast, trycker Pippi av sina pi-stoler för att lära gastarna att tänka sig för inn-an de skrämmer upp oskyldiga små barn igen. Sedan kommer det kärnfullt: ”För att även om dom inte finns, så behöver dom väl inte skräm-ma folk från vettet för det, skulle jag tro.”

astrid lindgren ❀ 1�

Experiment med olika genrer och media

1945 ERbjÖdS ASTRId LINdGREN arbete som barnboksredaktör på Rabén & Sjögren. Hon tackade ja och arbetade sedan på samma förlag tills hon gick i pension 1970. Alla hennes böck-er är också utgivna på Rabén & Sjögren. Tiden som förlagsredaktör innebar långa, splittrade dagar då hon samtidigt skulle hinna med för-fattarskapet, redaktörskapet och hushållsarbe-tet. De flesta av hennes berättelser skrevs tidigt på morgonen, innan hon tog itu med dagens arbetsuppgifter. Alla historier stenograferades ned, ofta medan hon fortfarande låg kvar i sängen. Långa arbetsdagar ingick i den livsstil Astrid vuxit upp med och hon fortsatte bara traditionen. Trots arbetsbördan var hon hela ti-den en mycket produktiv författare. Om man räknar in bilderböckerna skrev hon omkring åttio böcker. Speciellt 40- och 50-talet var pro-duktiva årtionden, och bara mellan 1944 och 1950 skrev hon tre böcker om Pippi Lång-strump, två om barnen i Bullerbyn, tre flick-böcker, en deckarhistoria, två sagosamlingar,

en visbok, fyra pjäser och två bilderböcker. Detta utbrott av kreativitet är ett tydligt bevis på hennes fantastiska mångsidighet och stora experimentlusta inom vitt skilda genrer.

1946 kom Astrids första ungdomsdeckare, Mästerdetektiven Blomkvist, ut. Hon deltog för allra sista gången i en berättartävling, och vann första pris även här. Boken fick två efterföljare, Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt (1951), och Kalle Blomkvist och Rasmus (1953). Med Mäster-detektiven Blomkvist ville Astrid ge unga läsare en bok som skulle ersätta de billiga och våld-samma deckarserier som förhärligade dödandet. Bokens inledningsfras ”Blod! Inget tvivel om den saken!” försöker fånga uppmärksamheten hos sådana läsare som i annat fall skulle vända sig till just den sortens deckarserier. Från och med nu förser Astrid sina läsare med stora por-tioner dramatik och spänning, bland annat gängstrider, gamla ruiner och underjordiska gångar som påminner om Enid Blytons även-tyrsvärld, men hon förhärligar aldrig någonsin

hENNES FANTASTISKA MÅNGSIdIGhET oCh SToRA EXpERIMENTLUSTA


våldet. Handlingen utspelar sig i en liten stad, med Vimmerby som förebild, där ett litet ton-årsgäng dras in i livsfarliga äventyr då rosornas krig plötsligt tar en ny vändning och blir död-ligt allvar. Slutet blir ändå lyckligt när Kalle och hans två tonåriga kompisar medverkar till att gripa ett gäng juveltjuvar. Böckerna om mäster-detektiven Blomkvist och flickböckerna om Kati, Kati i Amerika (1950), Kati i Italien (1952) och Kati i Paris (1953), riktar sig till en ungdoms-publik och de har inte åldrats lika väl som barn-böckerna. Senare avstod Astrid från att skriva ungdomsböcker och koncentrerade sig i stället helt på barnlitteratur, där hon frammanade barn-domens lekar, föreställningsförmåga och tröstan-de fantasier – ofta med allvarlig underton.

1954 kom Mio, min Mio ut, den första av tre sago- och fantasyromaner. Nu är det hjältesa-gornas och myternas traditionella bildspråk hon använder, när hon skriver sin känslofulla och spännande berättelse om Bo Vilhelm Olsson, ett oälskat och försummat fosterbarn. En kväll när

han ensam och missmodig sitter på en parkbänk i Tegnérlunden i Stockholm, hittar han en tom-flaska. Något rör sig inuti, och Bo släpper ut en ande som lovar att uppfylla hans önskan. Anden tar med honom genom dag och natt till Landet i Fjärran, där hans hetaste önskningar blir upp-fyllda och alla drömmar sanna. Bo förvandlas till prins Mio, han återförenas med sin riktige far, fader konungen, och får uppleva värme, kärlek, skönhet och vänskap i sin fars kungarike. Men onda krafter hotar från Landet Utanför där riddar Kato, en man med hjärta av sten, härskar. Att besegra riddar Kato, och bryta den ondske-fulla förtrollningen som plågar landet, blir Mios uppdrag.

Tillsammans med sin vän Jum-Jum rider Mio genom det förtrollade landskap som Bo Vilhelm hade frammanat för sin inre syn när han läste sa-goböcker. De rider över Månljusets bro, genom Dunkla skogen till Landet Utanför. Där, i riddar Katos svarta borg, lyser ett rött, ondskefullt sken över den svartaste, mest ödsliga av sjöar. Mio be-


segrar riddar Kato, och med sitt magiska svärd hugger han rakt genom hans hjärta av sten. Endast en liten stenhög blir kvar av riddar Kato och hans borg, den onda förtrollningen hävs och de svarta fåglarna förvandlas åter till barn. Mio återvänder i triumf till sin far i Landet i Fjärran, och därifrån sänder han en tanke hem till Bos värld för att berätta att allt är väl med Mio. Slutet gott, allting gott, kan man tycka. Sagans hoppfulla slut kan även ses som ytterst tragiskt för Bo Vilhelm, som ett rop på hjälp från ett barn som inte ser någon annan lösning på sin svåra situation än att fly in i fantasins värld. Den tolkningen av sagans slut står säkert de vuxna för. De läsare som boken skrevs för, det vill säga barn, accepterar mer än gärna Landet i Fjärran som en ny och bättre verklig-het för Mio.

Berättelsen om Mio är skriven på en lyrisk, näs-tan arkaisk prosa. Med rytmiska meningar och sagornas bildspråk bygger Astrid Lindgren gradvis upp spänningen tills den blir till ren

skräck. ”Kanske skulle jag aldrig mer få se så vackra vita äppelblommor”, funderar Mio när han och Jum-Jum rider genom månskenssko-gen. Strax därefter, i början av nästa kapitel, lå-ter Astrid Mio upprepa sina farhågor och på så sätt får hon läsaren att inse hur hotfull situatio-nen är. ”Kanske skulle jag aldrig mer se äppel-blommor och gröna susande träd och lent gräs.” Hon väver skickligt samman inslag från sagor och fantasyromaner till en modern psykologisk historia som berättas av Bo Vilhelm Olsson/Mio i första person. Resultatet är en blandform, en sorts sagoroman där Bo Vilhelm utnyttjar sagornas urgamla kamp mellan gott och ont för att handskas med sin egen sorg, ilska, rädsla och längtan. Motiv från sagor och fantasy används flitigt av Astrid, både före och efter Mio, min Mio, som ett sätt att beröra de ensamma och försummade barnens situation. Att trösta barnen och hjälpa dem handskas med svårigheter var en av de främsta drivkrafterna i hennes författarskap.


FÖREGÅENdE SIdA

Från filmen Alla vi barn i Bullerbyn. Astrid sitter modell för hertha hillfons.


Det kunde röra sig om svåra omständigheter som i Bo Vilhelms fall, eller relativt harmlösa bekymmer som i Tommys och Annikas fall – för även deras utflykter med Pippi till ett lek-land är ett slags flykt från ett småtråkigt, kon-ventionellt och inskränkt vardagsliv.

Böckerna Lillebror och Karlsson på taket (1955) och efterföljarna Karlsson på taket flyger igen (1962) och Karlsson på taket smyger igen (1968) förser oss också med en låtsaskompis av det harmlösa slaget. Denne knubbige, barnslige, snåle, skrytsamme, tjurige, självömkande, själv-upptagne och ändå charmige lille man bor i en liten stuga uppe på taket på Lillebrors hyreshus. Det mest märkvärdiga med honom är att han kan flyga med hjälp av en propeller på ryggen. Lillebrors låtsaskompis representerar en mindre förskönad bild av barndomen än vad den vilda och rättframma Pippi gör. Lillebror är yngst av tre syskon i en helt vanlig medelklassfamilj i Stockholm. Karlsson kommer in i hans liv, bok-stavligen genom att kliva in genom fönstret, vid

sådana tillfällen när Lillebror känner sig utan-för, undanskuffad eller förolämpad, alltså i så-dana ögonblick när han tycker synd om sig själv. Just i de situationerna får Lillebrors alter ego, Karlsson, honom att glömma sina besvikel-ser, eftersom han är ”världens bästa” på allting. Lillebror och Karlsson smyger på folk, retar Lillebrors syskon och hushållerskan, de klär ut sig till spöken och jagar korkade tjuvar.

Eftersom Karlsson på taket kan flyga, kan man frestas att jämföra honom med Mary Poppins och Peter Pan. Men han liknar ingen av sina fö-regångare. Som han surrar runt likt en humla, eller kanske snarare en minihelikopter, är Karls-son alltför barnslig för att likna Mary Poppins, och han ser mer ut som en parodi på Peter Pan än den äkta figuren. Han är också en lättsam-mare och mer humoristisk version av herr Liljonkvast, huvudpersonen i Astrid Lindgrens saga ”I Skymningslandet” ur sagosamlingen Nils Karlsson-Pyssling (1949). Herr Liljonkvast, vars utseende och uppförande frammanar tan-


barn på ett dagis i Norge, fördjupade i Astrid Lindgrens värld.


kar på död och magi, flyger med Göran, som är svårt sjuk och inte kan gå, till Skymningslandet där ingenting längre spelar någon roll. Flygturen tar med Göran högt upp ovanför Stockholm, som blir förtrollat i skymningsljuset, och den av-slutas med att de återvänder till Görans rum. Medan Pippi och Peter Pan rör sig över hela jord-klotet, är herr Liljonkvasts och Karlssons utflyk-ter begränsade till sfärer som är välbekanta för Göran och Lillebror. Men här tar likheterna slut, för Lillebrors låtsaskamrat är av ett betydligt mer jordnära slag än Görans. Karlssons favorituttryck – ”Det är en världslig sak!” – syftar på de möbler och leksaker som gått sönder när han och Lille-bror har lekt. Herr Liljonkvasts ”Spelar ingen roll i Skymningslandet” har en helt annan tyngd och är en tydlig anspelning på döden.

År 1969 sattes pjäsen Karlsson på taket upp på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. På den tiden var det en högst ovanlig företeelse. I dag uppförs ständigt pjäser baserade på Astrid Lindgrens texter, både på stora och små teatrar

över hela Sverige, Skandinavien, Europa och USA. I Ryssland, där Karlsson på taket alltid varit enormt populär, sattes pjäsen upp redan 1968 på Teatr Satyry i Moskva, och den finns fortfarande med på repertoaren. På samma sätt som hennes böcker fick större publicitet när de omarbetades för scenframförande, växte hennes popularitet i Sverige lavinartat när man gjorde spelfilmer och tv-serier av hennes berättelser. Den första boken som blev film var Mästerdetektiven Blomkvist som hade premiär vid jul 1947. Två år senare kom den första av sammanlagt fyra filmer om Pippi Långstrump. Mellan 1950 och 1980 regisserade den kände svenske filmregissören Olle Hellbom totalt sjutton filmer baserade på Astrid Lindgrens berättelser. Hellboms bildtolkningar, med sin tidlösa skönhet och lyhördhet inför originaltex-terna, har blivit klassiker inom svensk barnfilm. På 60-talet tog Astrid på allvar steget in i medie-åldern och skrev manus direkt för Sveriges Tele-vision. Hennes första tv-serie, Vi på Saltkråkan, visades på svensk tv 1964 och blev omedelbart en


enorm succé. Samma år skrev hon om manuset till en roman med samma namn, en skildring av familjen Melkersons äventyr som sommar-gäster på en ö i Stockholms skärgård. För att vara en historia av Astrid Lindgren utspelas den i en lite ovanlig miljö, och det är den enda av hennes böcker som inte har någon anknytning till Småland eller Stockholm. Efter att ha till-bringat trettio somrar i sin sommarstuga i Roslagen, var hon förstås väl bekant med miljön och kände sig hemtam nog för att kunna väva historier kring den. Men det var inte som hen-nes barndoms landskap, och det var dit hon se-dan återvände i nästan alla sina följande histori-er. Astrid skrev också manus direkt för spelfil-mer. År 1955 kom filmen Rasmus på luffen, och även här omarbetade hon filmmanuset till bok.

Hennes kreativa talang omfattar många genrer, allt ifrån bildböcker till tv-manus, deckare och fantasy, och hon rörde sig både fritt och skick-ligt mellan genrerna. Hon tog sig också friheten att leka med traditionella genrer, att blanda, ut-

Från filmen Nils Karlsson-Pyssling.


vidga och förändra dem, och på så sätt öppna upp för nya dimensioner och skapa nya berät-tarformer. Rasmus på luffen är en lyckad bland-ning av barnhemsberättelse och luffarhistoria som lovsjunger den fagra svenska sommaren. Rasmus, som rymmer från barnhemmet för att leta reda på en familj som vill ta hand om ho-nom, slår följe med luffaren Paradis-Oskar. Medan de vandrar runt i Småland utvecklas en nära vänskap mellan dem. Berättelsen, som är kryddad med dramatik och äventyr, med skild-ringar av både elände och storslagen skönhet, handlar som så många andra av Astrid Lind-grens senare historier, om vänskap, kärlek och önskningar som går i uppfyllelse. Rasmus hittar till sist sitt hem när Paradis-Oskar och hans fru tar emot honom. Oskar visar sig vara torpare med lust på luffarliv på sommaren. När Rasmus får välja mellan att bo hos Oskar och hans fru eller hos en rik bonde och hans fru, så väljer han den förste. Valet grundar sig helt och hållet på intuition, men läsarna ”vet” att det är ett klokt val. Om han hade tackat ja till den rike

Illustration av Ilon wikland ur Vi på Saltkråkan.


Från filmen Rasmus på luffen.


bondens erbjudande att adoptera honom, hade Rasmus kunnat få det mycket bättre ställt, men han väljer att stanna hos den människa han äls-kar och litar på. Rasmus förstår att det är en sällsynt kombination av frihet och trygghet han kommer att få uppleva där, och att Paradis-Oskar och hans fru står för kärlek till livet, känsla för naturen och respekt för andras olikheter.


ETT SVIdANdE ANGREpp, LÄTT FÖRKLÄTT TILL ALLEGoRI

I opposition

VALET RASMUS GÖR stämmer inte bara överens med de rådande moraliska värderingarna inom barnlitteraturen, utan det är också typiskt för Astrid Lindgren, som själv inte var det minsta materialistisk. Trots att hon tjänade många mil-joner på alla rättigheter till böcker, filmer, tv- serier, ljudkassetter, videofilmer och cd-skivor – både med inspelningar av sina sånger och egna inläsningar av berättelserna – ändrade hon aldrig sin livsstil. Hon bodde kvar i sin ganska anspråkslösa lägenhet i Stockholm, och före-drog att skänka bort pengarna i stället för att öka sitt eget välstånd.

Bara en enda gång, när skatten på hennes in-komster för år 1975 uppgick till 102 procent, pro-testerade Astrid. Den 10 mars 1976 tog hon till offensiven och skrev ett öppet brev till kvällstid-ningen Expressen. Brevet innehöll sagan om ”Pomperipossa i Monosmanien” som i första hand riktade sig till vuxna, med en berättartek-nik som påminner om greppet i Kejsarens nya

Astrid Lindgren i sitt arbetsrum hemma på dalagatan i Stockholm 1997.


kläder. På samma sätt som H.C. Andersen gjor-de, drar Astrid Lindgren fördel av det naiva syn-sätt ett barn eller en särling har, för att kunna av-slöja brister och falska förespeglingar i samhället. Det var valår när sagan kom, och den var ett svi-dande angrepp, lätt förklätt till allegori, på vad Astrid uppfattade som en genombyråkratisk, in-bilsk och egennyttig socialdemokratisk parti- och maktapparat som haft makten i landet i över 40 år. Den mäktige och populäre dåvarande fi-nansministern, Gunnar Sträng, drev med Astrid och gjorde narr av henne till en början, men den offentliga debatten som följde blev hetsig och la-gen ändrades. Många anser att Astrid Lindgren var en bidragande orsak till att socialdemokrater-na förlorade riksdagsvalet den hösten.

Astrid var socialdemokrat hela sitt vuxna liv, och det som hände 1976 ändrade inte på den saken. Det hon i första hand opponerade sig mot, var att partiet hade glidit alltför långt bort från vad den socialdemokratiska rörelsen och dess ideal stod för i hennes ungdom. När hon en gång fick

Finansminister Gunnar Sträng läser Astrid Lindgrens saga om pomperipossa i Expressen.


frågan vad hon skulle ha velat bli om hon inte varit en berömd författare, kom svaret prompt att hon skulle ha velat delta i den tidiga social-demokratiska rörelsen. Dess värderingar och idealism, liksom en grundläggande humanism, var djupt rotade i Astrids karaktär. Hennes vär-deringar bottnade alltid i jämlikhet och omtan-ke, och det gjorde att hon lätt kunde punktera uppblåsthet och riva ner barriärer byggda på status och prestige. Astrid behandlade alla med samma värme och respekt, vare sig det rörde sig om Sveriges statsminister, ett utländskt stats-överhuvud eller någon av hennes många unga läsare. Med andra ord tillämpade hon i prakti-ken det hon lärde ut, och i båda rollerna fick hon ta emot en aldrig sinande beundran och respekt från läsekretsen hemma och utomlands.

Debattartikeln med sagan om Pomperipossa fick stort inflytande 1976, eftersom Astrid inte bara var en erkänd barnboksförfattare, utan dessutom känd och respekterad över hela lan-det. Det som hade gjort henne till en VIP-figur

och offentlig person, bekant för alla svenskar, var de många framträdandena i radio och på tv. Tusentals svenska barn hade växt upp med Astrid Lindgrens röst, när hon läste sina egna berättelser i radio. Hennes röst, utseende, åsik-ter, klokhet och humor, allt var välbekant för de allra flesta svenskar ända sedan hon deltagit i frågesporter och intervjuprogram på radio och tv på 50- och 60-talet. Dessutom slog hon an en sträng hos den svenska allmänheten genom att ge röst åt någon specifikt svenskt, en allmänt känd kärlek till och respekt för naturen och dess skönhet.

Nästa gång Astrid, bonddottern från Småland, gav sig in i den offentliga debatten på våren 1985, lyssnade Sveriges statsminister. Den här gången rörde det sig om vanvård av tamdjur. Genom Kristina Forslund som var veterinär och docent vid Lantbruksuniversitet i Uppsala, fick Astrid höra om den utbredda vanvården av tamdjur på stora gårdar i Sverige och andra in-dustriländer. Vid 78 års ålder skickade Astrid


Lindgren in en debattartikel till flera av de stora dagstidningarna med en ny liten saga, om en kärlekskrank kossa som protesterade mot att djuren på bondgårdarna behandlades illa. Med den satte hon igång en kampanj som varade i tre år. I juni 1988 kom en ny djurskyddslag, känd som ”Lex Lindgren”, även om den var alltför lud-dig och ineffektiv för att vara i upphovsmannens smak.

Nu som tidigare, då hon hade engagerat sig i barnens välbefinnande och i andra samhälls- och miljöfrågor, var det Astrids egna erfarenheter som gav näring till protesterna. Den här frågan var något hon var djupt känslomässigt involverad i. Hon visste att barndomens småskaliga boskaps-skötsel som hon kände den från föräldrarnas och grannarnas gårdar, inte längre var möjlig i slutet av 1900-talet. Vad hon krävde var något mycket mer grundläggande – nämligen att man skulle respektera djuren som levande varelser med känslor.

FÖREGÅENdE SIdA

Åsen, haurida Småland.


Bus och rackartyg

ASTRId ÅTERVÄNdE ÄN EN GÅNG till sin barndoms Småland i berättelserna om Madicken (Madicken, 1960) och Emil (Emil i Lönneberga, 1963, Nya hyss av Emil i Lönneberga, 1966, och Än lever Emil i Lönneberga, 1970). Madicken lever ett be-kymmerslöst och idylliskt liv med sina medel-klassföräldrar och lillasyster Elisabet i en liten svensk stad som till stora delar liknar Vimmer-by. Pappan är journalist med socialdemokratis-ka, ibland till och med radikala, idéer, och sta-dens invånare kallar honom därför ”gentleman-nasocialisten”. Mamman är mer konservativ och har anlag för huvudvärk. Men föräldrarna är bara bifigurer, som de nästan alltid är i Astrid Lindgrens böcker. I berättelsens centrum finns de båda systrarnas lekfyllda fantasivärld, som skildras med stor värme och realism. Den påhit-tiga och företagsamma sjuåriga Madicken hittar då och då på en del rackartyg. Hon ordnar till exempel en picknick på taket med sin lillasyster, och utflykten avslutas med ett riskabelt flygex-periment. Madicken hoppar från taket, med ett

LIVLIGA, INTELLIGENTA, NYFIKNA oCh FÖRETAGSAMMA bARN

paraply som fallskärm, och det hela slutar med att hon får hjärnskakning och måste ligga till sängs. Avsnitten i den första boken om Ma-dicken är sorglösa och innehåller inte mycket samhällskritik till skillnad från den andra boken, Madicken och Junibackens Pims (1976). Varken i den här historien eller i böckerna om Rasmus och Emil sopas sociala orättvisor, tarv-ligheter eller otäckheter under mattan. Tvärtom, de visas öppet upp. Rasmus, Emil och Ma-dicken lär sig hur rå fattigdomen är och vilken unken lukt den har, de upplever armodet bland gamla människor på fattighuset, de ser hur alko-holismen sliter sönder familjebanden, de känner till löss och laster och dubbelmoral.

Precis som Madicken är Emil ett geni på att hitta på hyss, fast han inget illa menar. I själva verket är både Emil och Madicken livliga, intel-ligenta, nyfikna och företagsamma barn, som bara råkar hamna i knipa, eller som Emil själv uttrycker det: ”Hyss hittar man inte på, di bara blir. Och att det är ett hyss, det vet man inte


förrän efteråt.” I Sverige är böckerna om Emil bland Astrids mest älskade. Humorn, liksom alla filmer och tv-serier som baseras på böckerna, har förstås bidragit till populariteten, men det har också den livfulla beskrivningen som frammanar bilder ur livet i det förindustriella Småland. Konst-greppet Astrid Lindgren använder är en dagbok där Emils mamma berättar om alla hans hyss. Den verkliga källan var egentligen Astrids far, som även han var en talangfull historieberättare, vars skildringar och anekdoter har vävts in i be-rättelsens varp. Björn Bergs illustrationer förstär-ker och belyser böckernas slapstickkaraktär.

Emils påhittighet ställer hela tiden till problem för honom. Han stoppar huvudet i soppterrinen, och spiller ut paltsmet och blåbärssoppa över sin pappa, som dessutom fastnar med tån i en råttfälla som Emil har placerat under matbordet. Emil hissar upp sin lillasyster Ida i flaggstången och blir berusad på jästa körsbär. På den tiden skulle säkert straffen ha blivit stränga, men Astrid Lindgrens Emil slipper stryk eftersom hans mamma jagar in honom i

Från filmen Emil i Lönneberga.


snickarboden varje gång han har gjort något hyss. I Astrids böcker är det bara skurkar som slår barn och djur, och hennes starka tro på icke-våld bottnar i just den tanken. ”Aldrig våld” var titeln på hennes tacktal när hon 1978 tilldelades Tyska bokhandelns fredspris. I talet försvarade hon uttrycksfullt sin pa-cifistiska övertygelse, och betonade hur viktigt det är att främja en barnuppfostran som är fri från våld och kroppsaga. Astrid Lindgren förmanade åhörar-na att verka som goda förebilder – ett barn som blir kärleksfullt bemött lär sig en kärleksfull inställning till omvärlden, ett barn som bemöts med våld får en motsatt grundinställning. ”Måste vi inte efter alla dessa årtusenden av ständiga krig fråga oss om det är något konstruktionsfel på hela människo-arten, eftersom vi alltid griper till våld? (---) Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss innan det är för sent? (---) Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen.”

I snickarboden kan Emil tänka över saker och ting, och där omvandlas också hans ilska till kreativ en-ergi när han sitter och täljer små trägubbar. Emils

mamma, representant för en modern, empatisk barnuppfostran, som inte utövades på den tiden historien utspelar sig, tar honom i försvar även un-der de mest upprörande omständigheter. Emil har gott hjärta, försäkrar hans mamma läsarna. Och visst måste det vara hans goda hjärta som fick ho-nom att en annandag jul ordna fest för de allra fat-tigaste i bygden, då han bjöd in de stackars eländi-ga hjonen som levde i fattigstugan i närheten av gården. Följden av detta blev att han tömde sin mammas matförråd dagen innan julgästerna skulle komma på besök. Emil kanske inte är så förutseen-de ännu, men han är generös och viljestark. I böck-erna om Emil flyter Emils hyss och upptåg sorglöst på ytan, med känslor av kärlek och tillit som starka underströmmar. Astrid uttrycker detta i en utsökt sparsmakad stil, i den korta dialogen mellan dräng-en Alfred och Emil en underbar sommarkväll när de simmar bland vita näckrosor i sjöns svalkande vatten. ”Du och jag Alfred, det vet du”, säger Emil. ”Tror jag det, du och jag Emil”. Inget mer behöver sägas för att förmedla hur starka banden är mellan de två. Samma ord upprepas vid ett annat avgöran-


de ögonblick i berättelsen, när Alfred är svårt sjuk. Även här visar Emil sin omtanke och beslut-samhet. För att rädda sin vän, riskerar han sitt eget liv när han i tjutande snöstorm spänner häs-ten för släden och skjutsar Alfred till doktorn. Kärlek och död

ATT ÖVERVINNA dÖdEN med hjälp av kärlekens band är ett motiv som Astrid Lindgren använt sig av många gånger i sina böcker, framför allt i sa-gorna och fantasyromanerna. Under sitt långa liv förlorade hon själv många goda vänner och nära släktingar. Hennes man gick bort 1952, hennes mor 1961, hennes far 1969, hennes bror Gunnar och några av hennes närmaste vänner 1974. Hon konfronterades många gånger med döden och fick då anledning att grubbla över förgängelsens gåta. Hennes föräldrar var gudfruktiga lutheraner som trodde på ett liv efter detta, medan Astrid själv såg sig som agnostiker. Men Astrids in-ställning var samtidigt att tvivel och skepsis hör till de vuxnas värld. Barn behöver berät-telser som de kan klamra sig fast vid om de

EN djUpT KÄNd ÖNSKAN ATT GÖRA LIVET LITE LjUSARE FÖR ALLA bARN

tvingas stå ansikte mot ansikte med döden, historier som kan mildra fasan och ångesten, och hon gav dem just sådana historier.

”Junker Nils av Eka”, den sista sagan i samlingen Sunnanäng (1959), är Astrids enda saga om svårt sjuka barn där rädslan för döden inte släpper greppet, utan förblir påtaglig genom hela berättel-sen. Här förflyttas varken huvudpersonen eller lä-saren till en Annan Värld där drömmar blir san-na. Det är också anledningen till att detta är hen-nes enda saga som slutar med att huvudpersonen tillfrisknar från sin livshotande sjukdom. Nils, en fattig bondpojke, är svårt sjuk och kämpar för sitt liv. I sina feberdrömmar offrar han sitt liv för att rädda sin kungs, medan göken utanför hans föns-ter ropar lika febrigt, som en dödens budbärare. Men mot all fömodan tillfrisknar Nils och snart kan han njuta av den fagra våren utanför sitt föns-ter. Göran (i sagan ”I Skymningslandet”), som flyger genom Skymningslandet med herr Liljon-kvast, uppfattar döden som ett sätt att få sina drömmar och önskningar uppfyllda. I sagan


”Sunnanäng” spelar döden samma roll, och de två fattiga, utnyttjade och utmattade barnen som ar-betar hos en grym bonde, fryser ihjäl i snön på vä-gen hem från skolan.

Karl Lejon i Bröderna Lejonhjärta (1973) är också svårt sjuk och ligger för döden. Karl, eller Skorpan som han kallas av sin storebror, är ytterligare en av Astrid Lindgrens huvudpersoner som ser döden som en befriare från lidandet. I alla sina sagor, spe-ciellt de senare, skapade hon ett sant paradis för barn. Även om hennes Skymningsland, Sunnan-äng, Landet i Fjärran och Nangijala skiljer sig åt i de rent topografiska detaljerna, bjuder de alla på idylliska scener med ett överflöd av kärlek, värme, vänskap, skönhet, äventyr och mat, och huvudper-sonerna förvandlas till starka, friska och modiga hjältar.

Astrids författarskap byggde på inspiration och intuition. Det var varken idéer eller koncept, utan snarare en känsla eller en bild som fick historierna att välla fram inom henne. Namn som Pippi Lång-

strump eller herr Liljonkvast, som båda hade hit-tats på av dottern Karin, öppnade upp en hel värld av bilder och berättelser. En liten pojke, som Astrid såg sitta ensam på en parkbänk nära hen-nes bostad, blev inledningsscenen och inspira-tionskällan till Mio, min Mio. Romanen Bröderna Lejonhjärta föddes ur två bilder som hade etsat sig fast; den ena var en överjordiskt vacker, kristall-klar vintermorgon i i Värmland, den andra var inskriptionen på en gravsten på Vimmerby kyrko-gård, ”Här vila späda bröderna Fahlén”.

De främsta drivkrafterna i Astrid Lindgrens för-fattarskap var medkänslan med barn som har det svårt på olika sätt, och en djupt känd önskan att göra livet lite ljusare för alla barn. Barn som lever ett gott liv, som Tommy och Annika, eller Lille-bror i böckerna om Karlsson på taket, får stanna kvar i sin hemmiljö. I stället får de en lekkamrat som kryddar livet med spänning och under, och som motverkar tillfälliga känslor av tristess, ilska eller ångest. Men Mio och Karl Lejon, den yngste av bröderna Lejonhjärta, behöver däremot Landet

Konstnären Ilon wikland har illustrerat de flesta av Astrid Lindgrens böcker.


i Fjärran och Nangijala för att undkomma sitt li-dande. Deras utflykter till fantasins värld beror inte på någon nyck eller ett behov av underhåll-ning, utan de måste fly dit för att stå ut med en-samheten, kärlekslösheten och den hotande döden. Deras tappra strid i livet blir än mer ädel och upp-höjd i hjältesagorna om Mio och bröderna Lejon-hjärta, som berättas i starka, rena bilder på ett kraftfullt språk.

Bröderna Lejonhjärta är en variation på temat och strukturen i Mio, min Mio som nu utvecklas yt-terligare. Uttrycksformerna har fritt spelrum; här finns hela spännvidden av formuleringar, från det gripande till det upprymda, från det komiska till det lyriska. Inledningen ”Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta, honom vill jag berätta om”, är typisk för Astrid Lindgrens sätt att använda tekniken i det muntliga sagobe-rättandet, som till exempel direkt tilltal till läsar-na, upprepningar och enkel meningsuppbyggnad. Med hjälp av sådana berättarknep skapar hon omedelbart närhet och personlig kontakt med lä-

sarna, som känner medkänsla och samhörighet med den sjuke och plågade Karl Lejon där han lig-ger i kökssoffan. Han har förlorat sin älskade bror Jonatan, som hade skött om honom och berättat sagor för honom, fram till den dag branden inträf-fade. Jonatan dog när han försökte rädda sin lille-bror från elden genom att hoppa ut genom fönstret på andra våningen med honom på ryggen. Karl plågas av skuldkänslor och tankarna på sin egen nära förestående död. Han saknar sin bror ohygg-ligt, tills hans fantasier bär honom till Nangijala, en plats han redan känner till från Jonatans berät-telser. Där återförenas de två bröderna. Liksom Mio, måste de möta en mäktig fiende, i det här fallet Tengil. Men i Bröderna Lejonhjärta är det inte ödet utan personligt ansvar som är avgörande. Medan Mio på sant sagomanér fick hjälp av magi, är bröderna Lejonhjärta helt hänvisade till sitt eget mod. Det är bara deras modiga handlingar som slutligen kan befria Törnrosdalen från den ondske-fulle Tengils välde och från hans eldsprutande dra-ke Katla. I den avgörande striden blir Jonatan för-lamad av drakens eld, och nu är det Karl som får


rädda sin bror genom att hoppa ner från ett stup med honom på ryggen, och på så sätt kan de nå det nya paradiset, Nangilima.

Det dubbla självmordet som romanen slutar med, blev mycket omdebatterat när boken kom ut 1973. Vad kritikerna förbisåg var både hur fantastiskt förlösande Karls sista språng ner i avgrunden är, och hur uppenbart livsbejakande romanen är i sin lovsång till icke-våld och kärlek. Jonatans tänke-språk och krävande moraliska regler riktade till Karl (och läsarna) är helt enkelt att man måste ta ansvar och samla mod för att bekämpa ondskan, om man ska ha rätt att kalla sig människa och inte vara ”bara en liten lort”.

Några som däremot insåg Astrid Lindgrens bud-skap var juryn för Tyska bokhandelns fredspris. Hon tilldelades det prestigefyllda fredspriset för sina litterära insatser, både i Bröderna Lejonhjärta och i övriga verk, med motiveringen att de främ-jar fredlig samexistens och ett värdigt liv för män-niskor och djur. I Bröderna Lejonhjärta behandlas ämnet våld kontra icke-våld på ett mer komplext sätt än i Mio, min Mio. En strid tycks oundviklig för att kunna driva bort tyrannen Tengil. När fri-hetskämpen Orvar diskuterar strategier med Karl Lejon, är hans ståndpunkt att man måste möta våld med våld. Karls motargument är att våld inte längre skulle existera om alla vore som hans pacifistiske bror Jonatan, och handlade på samma sätt. Men det får framtiden utvisa. För närvaran-de är våldet allmänt utbrett, och följaktligen ut-spelar sig en fasansfull strid i romanen, en strid där många människor offrar livet för att befria Törnrosdalen från Tengils mäktiga grepp. På samma sätt som Pippi, finner Jonatan trots allt ett fredligt sätt att besegra tyrannen, och det är att överlista honom.

FÖLjANdE SIdA

Från filmen Bröderna Lejonhjärta.


Framtidsskiss

ALLT SoM hÄNdER I VERKLIGA LIVET måste först ha hänt i någons fantasi, var Astrid Lindgren överty-gad om. Hon hoppades att begreppet icke-våld skulle ta plats i varje läsares egen tankevärld, och så småningom även i läsarnas gemensamma tan-kevärld och kultur. Under hennes fyrtiofemåriga författarskap var detta hennes ständiga drivkraft och budskap. I sin sista stora roman, Ronja rövar-dotter (1981), intar temat fredligt samarbete, ett liv som inte bygger på utnyttjandet av andra, och na-turens betydelse än en gång en framträdande plats. Ronja rövardotter är samma storslagna saga om motstånd och självbestämmande som Astrid berättat på så många sätt tidigare i olika kapitel och avsnitt, både i sina fantasiböcker och i de mer realistiska, med Pippi Långstrump som första ex-empel. De två starka kvinnliga huvudpersonerna, Pippi och Ronja, markerar början och slutet av Astrid Lindgrens karriär som barnboksförfattare. De är start- och slutpunkten för en lång rad av starka och handlingskraftiga uppdiktade personer som finns däremellan, som till exempel Kajsa

Kavat, Lisa, Bosse, Rasmus, Madicken, Jonatan Lejonhjärta och Emil. Alla representerar de en ny förebild för barnen: Nu handlar det inte längre om den väluppfostrade och fogliga Annika, utan om nyfikna, tuffa och kvicktänkta barn, med stor handlingskraft, omtänksamhet och beslutsamhet.

I Ronja rövardotter kombinerar Astrid ålderdo-mens vishet och uråldrig kunskap med moderna feministiska idéer, när hon smälter samman ett antal olika genrer för att skapa en helt egen skild-ring. Här hittar man ingredienser från både folk-sagor, rövarhistorier, hjältesagor, kvinnliga bild-ningsromaner och kärlekshistorier. Hon ställer grundläggande existentiella frågor om liv och död, krig och fred, natur och civilisation, och skildringen bjuder på dramatik, spänning och stor diktkonst, allt kryddat med kvickhet och hu-mor. Frågan kvarstår om öppen konfrontation i kampen mellan gott och ont, men den har en mindre framträdande roll i den här romanen, där Ronja i stället strider för att finna fredliga lös-ningar genom förhandling

ETT LIV SoM INTE bYGGER pÅ UTNYTTjANdET AV ANdRA

FÖLjANdE SIdA

Från filmen Ronja rövardotter.


Ronja, som är en förmänskligad version av Pippi, är förutbestämd att bli stark och okuvligt själv-ständig, född som hon är mitt under ett våldsamt åskväder, i en rövarfamilj med idel starka viljor. Eftersom hon växer upp djupt inne i skogen, i en rövarborg delad mitt itu av Helvetesgapet, måste Ronja framför allt lära sig att övervinna sin rädsla och tackla alla faror hon möter. Under sina ut-forskningar av borgen möter hon Birk, son till hövdingen för Borkarövarna, ärkefienderna som nyss flyttat in i den andra hälften av borgen. En djup vänskap och en spirande kärlek växer fram mellan Ronja och Birk, som räddar varandras liv och bestämmer sig för att ge sig av hemifrån till-sammans. De tar första steget mot ett liv tillsam-mans, och förkastar på så sätt sina föräldrars vär-deringar, värderingar som innebär att de alltid ligger i fejd med varandra och med människorna på andra sidan skogen. De två ungdomarna svär en ed på att göra slut på den urgamla rövarfejden och få stopp på våldet. Ronjas and Birks beslut att inte gå i föräldrarnas fotspår och bli rövare, är samma fredsbudskap som lyser igenom i alla

Astrids böcker, men hon har aldrig tidigare ut-tryckt det så tydligt som på de sista sidorna i sin sista stora roman. Samtidigt finns där också, vil-ket är typiskt för hennes författarskap, utrymme för ett visst tvivel i bokens storslagna slutvision. Det nya liv som Ronja och Birk föreställer sig är än så länge bara en löftesrik möjlighet, eller kan-ske en saga som Skalle-Per, den äldste och klokas-te av rövarna – och Astrids talesman i romanen – viskade i Ronjas öra innan han dog.

Precis som Ronja och många av de andra uppdik-tade hjältarna och hjältinnorna, hade Astrid Lind-gren själv en karaktär som rymde ett stort mått smidighet, energi, nyfikenhet, kvickhet, mod och omtänksamhet, och hon förblev aktiv och enga-gerad långt upp i åttioårsåldern. Åtminstone i Sverige blev hon en levande legend, på grund av sin förmåga att underhålla, inspirera och trösta många generationer läsare, för att hon påverkade svensk politik och medverkade till att lagar änd-rades, och sist men inte minst, för den enormt stora betydelse hon hade för barnlitteraturen.


Dessutom finns ett stort antal filmer, tv-program, bilderböcker, pjäser och sångböcker, många av dem baserade på ovanstående böcker.

1944 Britt-Mari lättar sitt hjärta1945 Kerstin och jag1945 Pippi Långstrump1946 Pippi Långstrump går ombord1946 Mästerdetektiven Blomkvist1947 Alla vi barn i Bullerbyn1948 Pippi Långstrump i Söderhavet1949 Mera om oss barn i Bullerbyn1949 Nils Karlsson-Pyssling1950 Kajsa Kavat1950 Kati i Amerika1951 Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt1952 Bara roligt i Bullerbyn1952 Kati på Kaptensgatan eller Kati i Italien1953 Kalle Blomkvist och Rasmus1953 Kati i Paris1954 Mio, min Mio1955 Lillebror och Karlsson på taket1956 Rasmus på luffen1958 Barnen på Bråkmakargatan1959 Sunnanäng1960 Madicken1961 Lotta på Bråkmakargatan1962 Karlsson på taket flyger igen1963 Emil i Lönneberga1964 Vi på Saltkråkan1966 Nya hyss av Emil i Lönneberga1968 Karlsson på taket smyger igen1970 Än lever Emil i Lönneberga1971 Mina påhitt1973 Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult1973 Bröderna Lejonhjärta1976 Madicken och Junibackens Pims1981 Ronja rövardotter1984 När lilla Ida skulle göra hyss1985 Emils hyss nr 3251986 Inget knussel, sa Emil i Lönneberga1987 Assar Bubbla

BIBLIOGRAFI I URVAL

Bildrättigheteromslagsfoto: jacob Forsells. 2 Astrid Lindgrens arkiv, foto: jonas Ekströmer © Scanpixs. 3 Astrid Lindgrens bokhylla, foto: jan E Carlsson © Scanpixs. 4 foto: jacob Forsell © Scanpixs. 6 foto: bonnierarkivet © Scanpixs. 7 foto: ur filmen Alla vi barn i Bullerbyn © 1986 Ab Svensk Filmindustri. Stillbild: Åke ottosson/denise Grünsteins. 9 illustration av Ilon wikland till Vår i Bullerbyns. 11 foto: © pål Nils Nilssons. 12 foto: © Scanpixs. 14 och 16 illustrationer av Ingrid Vang-Nyman till Pippi Långstrumps. 15 foto: jacob Forsell, Scanpix © Aps. 17 foto: © Scanpixs. 18 illustration av Ingrid Vang-Nyman till Pippi Långstrump i Söderhavets. 21 och 47 illustrationer av Ilon wikland till Mio, min Mios. 22 foto: ur filmen Alla vi barn i Bullerbyn © 1986 Ab Svensk Filmindustri. Stillbild: Åke ottosson/denise Grünsteins. 23 foto: © jacob Forsells. 24 illustration av Ilon wikland till Karlsson på takets. 25 foto: bjørn Sigurdsen © Scanpixs. 27 foto: ur filmen Nils Karlsson-Pyssling © 1990 Ab Svensk Filmindustri. Stillbild: janne Rydqvists. 28 illustration av Ilon wikland till Vi på Saltkråkans. 29 foto: ur filmen Rasmus på luffen © 1981 Ab Svensk Filmindustri. Stillbild: olle Nordemar/Torbjörn Anderssons. 29 och 30 illustrationer av Eric palmqvist till Rasmus på luffens. 31 foto: jonte wentzel © Scanpixs. 32 foto: Sven-Erik Sjöberg © Scanpixs. 34 foto: Göran Gustafson © Scanpixs. 35 foto: olle wester © Scanpixs. 36 illustrationer av Ilon wikland till Madicken och Junibackens Pimss. 37 foto: ur filmen Emil i Lönneberga © 1971 Ab Svensk Filmindustri. Stillbild: Lars Erik Svantessons. 37 och 38 illustrationer av björn berg till Än lever Emil i Lönnebergas. 39 illustration av Ilon wikland till Sunnanängs. 40 foto: jan E Carlsson © Scanpixs. 42 illustration av Ilon wikland till Bröderna Lejonhjärtas. 43 foto: ur filmen Bröderna Lejonhjärta © 1977 Ab Svensk Filmindustris. 44 och 46 illustrationer av Ilon wikland till Ronja rövardotters. 45 foto: ur filmen Ronja rövardotter © 1984 Ab Svensk Filmindustri. Stillbild: joakim Strömholm/denise Grünstein

Astrid Lindgren är utan tvekan Sveriges internationellt mest kända författare. Hennes böcker har översatts till ett nittiotal språk, och en lång rad minnesvärda figurer som hon skapade under årens lopp – t.ex. Pippi Långstrump och Karlsson på taket för att bara nämna två – har glatt många generationer barn världen runt.

Hemma i Sverige var Astrid mer än enbart en mycket uppskattad författare. Hon var också en älskad ikon, en offentlig person, känd för sitt starka engagemang och sin stora integritet.

År 2007 är det 100 år sedan Astrid Lindgren föddes, och 100-årsjubileet firas över hela världen.

Astr

id L

indg

ren

astrid lindgren

Documents