Bl Tornet

1985

Personligen tycker jag att Du som fr tillgng till boken denna vg kan gldja

frfattaren genom att lgga en "selma" (eller om du knner fr det tv selmor)

och ett "tack fr lsningen av Nattens Lsen" p ntet,

Det skulle p ett enkelt stt sporra till fler medgivanden. Adressen finner du

genom en lnk p "wizardsidorna" OCR, betyder inte att allt r klart, det krver

genomlsning, och rttning i tv steg, Steg ett ( Billy ) Steg 2 (SG).

Under arbetet med dataverfring har ngra missar av ordtekninsk natur

ptrffats, de r inte ndrade men en notering har tillfrts i bokens slutdel.

Format dokument r full A4-storlek med Times New Roman storlek 16

fr att i utskrift krympas till 70% som ger god lsbarhet p pocketformat.

Annan utskrivningsform br beakta detta och eventuellt omformatera.

( Rttningsdatum 2001-04-21 )

1

Han hll sin frsta tempelvakt nr han var tolv r gammal. Det var

varken fr tidigt eller fr sent. Alla, som antogs fr utbildning till prsterlig

tjnst, hll sin frsta tempelvakt vid tolv rs lder, eftersom man antogs fr

utbildning vid just den ldern och tempelvaktstjnsten var ett av de frsta

proven. Det fanns mnga prov. Svra prov. Provet att tjnstgra som tempelvakt

rknades inte bland de lttare, snarare bland de svrare. Att ensam i nattens

mrker, totalt ensam i hela templet, vakta Vktaren i hgaltarets sal var

inte ngot ltt prov fr en tolvring. Det hade frekommit att pojkar

grtande av skrck strtat ut ur templet. Men att gra s blev dyrt. Man

gjorde sig inte bara omjlig fr den prsterliga tjnsten, utan fr alla andra

aktade tjnster inom samhllet. Priset fick betalas resten av livet. Man blev

en paria, en utsttt.

Mot den bakgrunden tedde det sig inte underligt att en pojke rusat upp p

templets tak och kastat sig ver balustraden nr skrcken blev fr stor fr

honom. Han valde hellre dden n skammen. Men han dog inte. Det var

visserligen nrmare tio meter till marken, men han landade med ftterna fre i

mjuk grsmatta, brt benen, fick usel vrd (eftersom han uppfrt sig s nesligt)

och blev invalid. Hans pris blev dyrare n flertalets.

Ervin Selita Ganila, son till Ganil av Selitas stam, tnkte inte dra skam

ver varken sig sjlv, familjen eller slkten. Han var inte rdd fr Vktaren. Han

var nyfiken istllet. Sedan portarna till hgaltar salen hade stngts vid solens

nedgng och alla lmnat templet var det hans enda uppgift att hlla oljelamporna

brinnande i salen nda till solens uppgng. Ingenting mer. Det var allt

tempelvakten hade att gra. Han skulle stanna kvar i altar salen och inte bry

sig om resten av templet. Att hlla tempelvakt innebar inte att man skulle vakta

templet mot intrnglingar utifrn. Vem skulle vga trnga in i templet med

ohederliga avsikter i sinnet? Ingen. Nej, tempelvakten innebar inte att man

skulle skydda den sovande Vktaren mot ngra faror, fr inga faror hotade

Vktaren. Han var, om inte en gud s dock en gudarnas Vktare och sdana

hotas inte av ngra faror. Om n sovande sedan sekler var han skrare n ngon

levande och vaken varelse. Tempelvakten var en hederstjnst. Inte ngon

skyddstjnst. Tempelvakten innebar endast att man hll lampornas lgor

brinnande och i vrigt frhll sig passiv.

Sida 1

Nr Ervin blev ensam med Vktaren steg han lngsamt fram till altaret, stod en

lng stund helt stilla och betraktade Vktaren. Sedan rrde han vid honom.

Frst helt snabbt och ltt, prvande, vaksamt. Sedan, nr ingenting alls hnde,

litet noggrannare. Hans fingrar strk ver Vktarens arm. Den var hrd, glatt

som glas och kall. Han kunde inte frst att ngon kunde bli rdd fr Vktaren.

Fr det frsta hade Vktaren legat orrlig i en smn s djup att den liknade

dden i sekler, i generation efter generation. Ingen hade ngonsin sett Vktaren

rra sig eller ens ppna gonen, lngt mindre andas. Fr det andra var ju

Vktaren en god vktare fr allt levande varfr skulle man d frukta honom? Fr det tredje skulle det ju vara ngot helt underbart att vara nra Vktaren om

han vaknade.

Men Ervin trodde inte att Vktaren skulle vakna. Han trodde inte ens att

Vktaren var dd. Han trodde istllet att Vktaren aldrig ngonsin hade levat.

Det var en oerhrt hdisk tanke, men den aktade han sig noga fr att yttra infr

en enda mnniska. Han visste inte sjlv var han hade ftt den tanken ifrn. Han

hade aldrig hrt ngon annan yttra tvivel p att Vktaren haft liv, varit vaken och

gtt omkring bland mnniskorna fr snart tvtusen r sedan. Alla trodde p det.

Alla trodde att Vktaren ter skulle vakna nr mnniskorna behvde honom.

Men Ervin trodde det inte.

Han hade sett Vktaren mnga gnger, vid alla de tillfllen nr folket fick

defilera genom altarrummet under de stora religisa hgtiderna. Och han hade

alltid uppfattat Vktaren, gudavakten, ungefr som en stor docka. Dockor leker

man med. Dockor diktar man in liv i. Men de r inte levande "p riktigt" och de

vaknar aldrig ngonsin upp till liv.

Han hade aldrig ftt mjlighet att rra vid Vktaren. Ingen annan n

prsterna fick rra vid Vktaren. Nr han nu fr frsta gngen i sitt tolvriga liv

var ensam med Vktaren i det gula skenet frn nio oljelampor i hgaltarrummet

hade ingen frbjudit honom att rra vid Vktaren. Det frutsattes att han absolut

inte skulle gra ngot sdant . Han hade ju ftt veta att endast de prstvigda fick

rra vid Vktarens heliga lekamen. Det enda man frbjudit honom var att lmna

altarrummet. Man hade upplyst honom om att drren var frsedd med ett

vaxsigill p utsidan: Lmnade han rummet s skulle man f veta det ven om

han tervnde dit fre gryningen. Men man hade inte frbjudit honom att rra

vid den gudomliga kroppen p altaret.

Sida 2

Han mnade inte lmna rummet, men han mnade rra vid Vktaren. Det hade

han velat gra i ratal. Den blaktiga kroppen glnste i lampornas sken som

glas, eller hgglanspolerad metall, eller som det frska brottet hos flinta. Det var

en glans som glas eller obsidian, utan att kroppen var ngotdera. Altaret var av

samma materia. Blaktig, glnsande, som om ytan var nstan, men ocks bara

nstan, genomskinlig. Det mste vara ngon sorts metall, en mycket hrd och

mycket blank metall. Eller en metall med en tunn hinna av glas. Det fanns

ingenting liknande ngonstans i den vrld mnniskorna utforskat mer n p ett enda stlle. Uppe i bergen, dr Bl Tornet reste sig frn en bergsplat. Bl

Tornet var av samma blskimrande materia.

Han hade aldrig sett Bl Tornet. Platsen var helt frbjuden fr alla utom de

prstvigda. Det var en hghelig plats, fr drifrn hade Vktaren och Profeten

kommit tillsammans en gng fr lngesedan och skapat mnniskorna och gett

dem lagen. Till den hgheliga platsen fick endast prsterna vallfrda p vissa

bestmda hgtidsdagar. Men de berttade ju vad de sg druppe i bergen i vster.

Bl Tornet, det tysta, slutna gudatornet.

Han inte bara studerade Vktaren. Han lyfte ven upp den tunga, rikt broderade

altarduken och studerade altaret. Han blev litet besviken. Det sg s enkelt ut.

En stor, avlng lda. Inga utsmyckningar. Ingenting alls mer n en speglande

blank yta. Det enda som brt den slta ytan var en tunn linje strax under altarets

vre kant. I vrigt ingenting.

Nr solen brt horisontlinjen i ster kom prsterna. De fann en lugn om n ngot

smnig pojke. Det blev inget berm fr att han hade upptrtt med lugn. Det

skulle han ju gra, om han ville bli prst. Och han frdes bort och fick genomg

dagens lektioner utan att ta igen den frlorade nattsmnen. Det skulle en

blivande prst klara av. Smn var fr vanligt folk. Eller fr gudarnas Vktare.

Man antog ett mycket ringa antal adepter till prsterlig utbildning varje vr.

Antalet bestmdes av den naturliga avgngen inom prsterskap och munkordnar

fram till vintersolstndet. Tillsammans med Ervin hade fyra andra pojkar tagits

in: Det hade varit f ddsfall bland de heliga frra ret. Nr en farsot hrjat fr

mnga r sedan hade man tagit in trettiotta adepter. D hade novisernas antal

knappt rckt till. Adepterna uttogs bland no-viser, vilka utsgs av en prsterlig

kommission. Noviserna utsgs bland elever i den rtta ldern i skolorna och alla

skolor skttes av prsterna.

Sida 3

Vad man gick efter nr man utsg noviser visste bara prsterna. Men Ervin hade

sttt hgt p listan. Han hade alltid varit vetgirig och visat en helt enastende

frmga att tillgna sig skolans lrdomar. Han kunde lnga stycken utantill ur de

heliga skrifterna och visade en from och hngiven fantasi nr det gllde att tolka

svrbegripliga stycken. Det ansg prsterna. I sjlva verket var det s att Ervin

mycket tidigt hade mrkt att lrarna blev vlvilliga om han tolkade skrifterna p

ett visst stt och reagerade surt om han tolkade p andra stt. Han var lyhrd.

Han tolkade p "det rtta sttet" och kom hgt i gunst. Vad han tnkte innanfr

sin omsorgsfullt hllna mask var hans ensak.

Men falskspelet fick en bestmd konsekvens: Han uppfattade efterhand hela

religionen som en sorts rollspel, dr det gllde att inte med en min eller ett

felaktigt tonfall avslja att det fanns ngonting annat bakom masken n vad

denna visade. Han knde det som en lek, men visste att om ngot brt mot

lekens regler s kunde det bli mycket obehagligt . Han brt aldrig mot lekens

regler.

Av de fem pojkarna, som prvat tempelvakten, var Ervin den som klarat sig

bst. Samtliga hade klarat sig, samtliga var godknda fr fortsatt utbildning i det

heliga kallet, men prsterna noterade att Ervin var den lugnaste av dem. De

andra hade verkat lttade ver att natten och den hotfulla samvaron med

Vktaren var frbi, nr prsterna brt vaxsigillet och steg in i altarrummet.

De fick aldrig veta det, men en av de fem pojkarna hade svimmat av anspnning

och sinnesrrelse under sin tempelvakt. Han hade legat p golvet och efterhand

hade svimningen vergtt i tung, utmattad dvala. Han vaknade vid lursttar. D

steg prstema uppfr templets stora huvudtrappa.

Frfrad upptckte han att bara tv av oljelamporna brann. Snabbt fyllde

han samtliga och tnde de sju som hunnit slockna. Han blev precis klar

med detta innan vaxsigillet brts och rddade p s stt sin framtid.

Men naturligtvis hade han sett blek och rdd ut. Det hade inte Ervin

gjort. Smnig mjligen, men absolut inte rdd. Han lg bst till av de fem

och under den fortsatta utbildningen frkovrade han sig raskt. Redan efter

ngot r visste prsterna att han skulle komma att g lngt, kanske nda till

toppen: Kyrkans rkebiskopstjnst.

Om de anat den kyliga hdiskheten i hans sjl skulle de ha begravt

honom levande, som man gjorde med grova hdare. Utan att ha gjort ngot

hdiskt alls bar han sjlva hdiskhetens rkedemon i sin sjl. Men det

anade ingen.

Han gick sina tempelvakter, som alla prster och noviser. Men vid varje

tempelvakt underskte han noga Vktarens kalla gestalt och undrade. Det

var en docka. Han mste konstatera att det var en docka. Men vem hade

gjort dockan? Och varfr?

Den var stor, ver tv meter. Dess form var mnsklig, men detaljerna

var omnskliga. Den hade huvud med tv gon, tv ron, nsa och mun,

men det var omnsklig form p dessa saker.

gonlocken var kupor av bl metall, stora som hnsgg som kluvits p

lngden. En natt, nr han var fjorton r gammal, ppnade han dessa

Bl Tornet - 7 -

gonlock, satte fingertopparna mot dem och pressade uppt. Han fick

pressa hrt, fr de strvade att vara slutna, och fr en stund rs han och

drog sig undan: Det kndes precis som om gestalten hll emot. Rysningen

kom djupt nerifrn. Ngonting sa att kanske hade han fruktansvrt fel.

Kanske hade prsterna och alla andra rtt och detta var en gudomlig

varelse i gudomlig dvala. Hur skulle han s skert kunna veta motsatsen?

Vad visste han om gudars form? Han rs, men den medfdda vetgirigheten

och ren av rollspel, knslan att allting var falskhet och frstllning,

segrade ver vidskepligheten. Han steg ter fram, vidrrde den sovandes

gonlock.

De rrde sig fr hans tryck och ppnades. Men blicken ur de dolda

gonen var s ohygglig att han steg bakt igen. Han fick samla allt sitt

mod fr att ter ppna Vktarens gonlock och mta blicken ur det

ickemnskliga.

Det fanns inga gonvitor, inga irisar, inga pupiller. Det var bara ett

glimmande mrker. Han bjde sig djupt framt och tittade noga, men dr

fanns ingenting. En hinna som av det allra finaste glas som glasmakarna

frmdde stadkomma i sina hyttor, av sand, kalk och soda. Men ingen

glasmstare skulle kunna stadkomma ett s rent och fint och glimmande

genomskinligt glas som detta om det nu var glas. Nr han sedan strckte handen efter en oljelampa och lyste ner i den glimmande svrtan

skymtade han ngonting. Det var som tunna blad, som delvis tckte

varandra. P ngot vis liknade det en irisring och kanske kunde de dr

bladen rra sig och f ppningen i mitten att bli strre eller mindre. Men

vilket ga! Och ter kom den kalla rysningen upp i honom och han slppte

de gudomliga gonlocken. De slog igen med tunna, metalliska ljud.

En annan gng underskte han Vktarens nsa. Ingen luft strm rrde

sig ut och in ur den. Den hade inte tv nsborrar, bara en. Nr han lyste in i

den sg han ett finmaskigt nt av tunna metalltrdar, det var allt.

ronen i viss mn liknade de ron. Men inne i deras tratt form syntes ett nt av metalltrdar.

Munnen, var det en mun? Inte avsedd att ta med, i alla fall. Den sg ut

som en utdragen oval, tckt med ett metallnt. Vilken stmma skulle hras

ur en sdan mun?

Sedan fanns det fler underliga organ p Vktarens huvud. Uppe p

hjssan fanns en liten slt kula. Ovanfr vardera rat satt sm sprt. Det

syntes en tunn linje som gick frn pannan till nacken, som om man skulle

kunna lyfta av hela hjssan. Hr och var satt sm runda saker, med en tunn

skra tvrs ver.

Bl Tornet - 8 -

Hnderna var strre n mnniskors hnder och insidorna var en av de f

platserna p gudakroppen med mjukhet. De var grsvarta och det kndes

som att trycka mot en fast muskel om man pressade fingret mot dessa ytor.

Fotsulorna var likadana. Dr var det mjuka omrdet tjockt, lika tjockt som

lngden p hans yttersta tumled. Vktaren kunde tydligen g mjukt och nr han tnkte det kom ter en rysning djupt inne i honom, fr om

Vktaren var sdan, d mste han ju verkligen ha gtt omkring och varit

levande.

Mitt p Vktarens vlvda brstkorg fanns en fyrkant. En tunn linje, som

bildade en fyrkant. Vid vre lngsidan satt en ltt upphjd fyrkantig sak.

En natt slogs Ervin av en tanke: Det sg ut precis som en lucka. Hade

Vktaren en lucka i brstet? D mste den dr lilla saken vid dess vre

sida vara en lsanordning? Han prvade mnga gnger att ppna, men det

lyckades aldrig. Gudavarelsens inre var slutet fr honom.

Nr Ervin fyllde arton r och allts hade varit fem r vid templet som

adept hade han ntt den lder d han kunde ern den allra frsta graden

som prst. Arton r var minimildern. Sedan skulle han kunna avancera

snabbt. Men om han verkligen skulle bli rkebiskop fr hela Kyrkan s

mste han vnta tills han fyllt femtio fr det var minimildern fr den tjnsten. Mnga trodde redan nu att han skulle bli rkebiskop vid den

ldern. Om den tidigare rkebiskopen dog skulle man rentav kunna hlla

posten vakant ngra r, ifall en stjrna som Ervin var nra den rtta ldern.

Hela Selitaslkten var nrvarande vid Ervins prstvigning. Det hade

funnits en prst i Selitaslkten tidigare, men det var lnge sedan. Han hade

dtt lngt fre Ervins fdelse. Slkten var stolt. Att ha en prst inom

slkten var ngot att yvas ver. Och ryktet kunde redan bertta att Ervin

var en prst med en lysande framtid. Det hade sagts att vissa prster anskt

om dispens fr att ge honom frsta graden redan fre arton rs lder, men

de hgre prsterna hade avrtt. Huvudet p en adept kunde ltt vxa sig fr

stort om han steg fr snabbt.

P kvllen efter prstvigningen hll Selitaslkten stor fest med mnga

gster, men Ervin var inte nrvarande. Den nyvigde prsten skulle vistas i

hgaltarrummet den natten, frsnkt i bner till gudarna om vgledning.

Ervin tillbringade allts natten hos Vktaren, men inte frsnkt i bn. Han

underskte altaret istllet, fr en tanke hade kommit fr honom: Den dr

fina linjen runt altaret, strax under dess vre kant, liknade ju den fyrkants

linje som fanns p Vktarens brst. Den liknade ocks linjen runt

Vktarens huvud. Var kanske linjen ett tecken p att altarets vre del

kunde lyftas av? Var altaret en lda? Och vad fanns i s fall i denna lda?

Bl Tornet - 9 -

Men det kunde han inte ta reda p. Vktaren lg ovanp altaret. Dr

hade Vktaren alltid legat. Ingen visste vem som lagt Vktaren dr, det

hade skett i den avlgsna forntid d Vktatren varit samman med Profeten.

Det mste ha skett efter Profetens dd. Sedan hade ingen ngonsin flyttat

Vktarens gudakropp.

Altarduken, den tunga och rikt broderade, hade ett avlngt hl i mitten.

Den trddes runt Vktarens kropp och syddes se dan ihop. Nr den skulle

bytas fick man sprtta upp smmarna. Fr Vktarens kropp fick inte

rubbas. Blotta tanken var ett helgern. Ervin skulle inte drmma om att

sga till ngon att Vktarens kropp kunde ju lyftas medan man bytte

altarduk. r av lyhrd frsiktighet hade lrt honom att noga undvika

blasfemier, och det skulle varit en blasfemi, en grov hdelse, att fresl

flyttning av den hgheliga lekamen frn altaret.

Var fr vrigt gestalten flyttbar? Den natten provade Ervin fr frsta

gngen hur tung Vktaren var. Han grep tag i Vktarens hgra arm och

lyfte. Det var en tung arm, men den gick att lyfta. Det hrdes ett mjukt

knirkande ljud nr han lyfte. Sedan lyfte han i benen, frst det ena, sedan

det andra. Tungt var det, men utfrbart. Ngra starka karlar borde kunna

lyfta hela kroppen.

Om prsterskapet sett hur den nyinvigde prsten uppfrde sig i det

heliga rummet under sin bnenatt skulle en avlng grop hastigt ha grvts,

han skulle ha hljts ver lngt innan morgonrodnaden kom i ster och hans

namn skulle strukits ur bckerna. Men ingen visste det. Alla tog fr givet

att hans natt tillbringades p kn i brinnande bn.

Efter tacksgelsen vid soluppgngen begav han sig till hemmet fr att

fr frsta gngen, som nybliven prst, ge sin familj och hela sin slkt

vlsignelsen. Han gjorde det med hngivelse och vrdighet och hll en

fngslande predikan om hur gudarna i nattens tystnad gett honom hrliga

visioner och en underbar vgledning. Den efterfljande psalmsngen

klingade stark ur mnga strupar. Selitaslkten visste att den nu hade en

prst med verkligt hg kallelse inom sin krets.

Ervin hycklade inte. ren av rollspel hade frvandlat honom dithn att

han inte lngre knde det som om han upptrdde falskt nr han talade om

det heliga med mnniskor. Han gjorde det helt otvunget. Det var inte

frstllning, inte lgn och bedrgeri. Det var ju bara s att livets spel

krvde detta. Han knde rentav en varmt religis hnfrelse nr psalmen

brusade ur hundratals strupar och slktingarnas gon glnste mot honom i

krlek och stolthet. Han var sjlv vertygad om att han skulle bli en vrdig

prst. Han fljde ju spelets regler in i dess minsta detaljer. Han tnkte det

inte i ord, men hade det som en aning in om sig: Att alla andra prster

Bl Tornet - 10 -

ocks var medvetna om dubbelheten i livet. Att de frstod att verkligheten

var en, medan livsspelets rollvrld var en annan men att bda var verkligheter. Han trodde att de andra var som han, men att ingen ngonsin

lt ana det. Det ingick i spelet att aldrig tappa masken det allra minsta, att

fullflja rollen nda in i dden.

Drfr var hans varma predikan kta. Drfr glimmade hans gon i

uppriktig gldje mot dem alla. Han var ju precis vad han skulle vara. Han

var en god rollspelare, en stolthet fr dem allesammans. Han skulle aldrig

gra dem besvikna genom att missa ngon replik eller genom att ha fel

tonfall och inte heller genom att ha fel minspel. Spelet mste vara kta. D

r man god.

Att Vktaren bara var en docka av ngon underlig metall, att den inte

sov, eftersom den aldrig varit vaken, inte var dd, eftersom den aldrig levt

och samtidigt var en gudavarelse: Det var ju tv olika verkligheter och bda var verkliga i sig sjlva, men overkliga i relation till varandra. S r

livet: Dubbeltydigt, tvsant.

De heliga skrifterna fanns. Han hade lst dem, lste dem nnu, skulle

fortstta att lsa dem i hela sitt liv. De berttade sllsamheter, som p ett

stt var helt sanna, p ett annat stt rena phittet. Sagan r sann i sagans

vrld. Allting r sant, frn sina egna utgngspunkter och med sina egna

spelregler. Nr mnniskan dr s ruttnar hon bort och finns inte mer. Det

r den ena sortens verklighet. Men i en annan sorts verklighet lever

mnniskans tankeliv, hennes sjl, vidare. Bda verkligheterna r verkliga,

p olika stt.

Ervin trodde att ju hgre grad man uppndde inom det prsterliga kallet

desto fler verkligheter kunde man srskilja och hlla verkliga bredvid

varandra, utan att en enda av dem blev mindre sannolik. Han var verkligen

en lovande prst, bde i andras och egen uppfattning.

Han fortsatte idogt sina studier sedan han erntt den allra frsta graden.

Han lste och lste igen, luslste och tolkade, diskuterade med andra

prster och skrev med omstndlig mda ner sin tankeverksamhets

produkter med hjlp av blck i olika frger p pappersark.

Framstllningen av olikfrgade blcksorter fanns beskriven i de heliga

skrifterna. Dr fanns ven beskrivet hur man kokade bark frn vissa sorters

trd, tvttade och bearbetade massan tills den filtade ihop, tog upp den p

formar och lt arken torka, var p de glttades fr att bli jmna. De sm

pappersbruken lydde under Kyrkan, eftersom de var sakrala verk. Det allra

mesta papperet gick till Kyrkan, resten till skolorna som ocks stod under Kyrkan. Ls- och skrivkonst var ju sakrala konster.

Bl Tornet - 11 -

Endast en prst kunde tnkas skriva p papper, fr papperet var avsett att

bevara. I skolorna skrev barnen p tavlor av mjuk lera eller vax, ibland p

tavlor av slt skiffer, med krita. Det skulle inte bevaras, det var bara skrift

fr vning i skrivkonsten och rknekonsten. Men vad Ervin nu skrev p

papper, med blck i olika frger, var avsett att bevara. Det var ju

tolkningar av de heliga skrifterna.

Med tiden skulle han f skriva sdant, som skulle samlas i buntar och

bindas till bcker fr att antingen g till skolorna, klostren eller bli placerat

i Kyrkans bibliotek. Sistnmnda var omfattande. Men det allra mesta var

vad prster frfattat. De ursprungliga heliga skrifterna var f, ven om de

mngfaldigats av tlmodiga munkar och prster.

S lnge han fortfarande var adept fick han inte se de ursprungliga

heliga skrifterna. Ibland tvivlade han p att de fanns. Men nr han blivit

prst frdes han till det rum under templet dr dessa unika bcker

frvarades. Det var ett litet rum, fr bckerna var f. Han tillts att ppna

dem och studera dem, men det skulle inte bli ngon vana. De fick inte

slitas ut. All deras text och alla deras bilder fanns kopierade gng p gng.

Men som nybliven prst skulle han f uppleva storheten att rra vid dem,

knna kraften frn dem, se den ursprungliga skriften och se de kta

bilderna. Det var en stor upplevelse.

Papperet i dessa bcker var snvitt och mrkligt blankt. Texten var liten

och otroligt jmn. Och bilderna det var inga teckningar. Inte ens den skickligaste bokillustratr eller konstnr, frsedd med massor av frger,

skulle kunnat f fram ngot sdant. Det var som att se verkligheten sjlv.

Och infr detta sviktade Ervins hela vrld. Detta var ju verklighet. Ingen

mnniska kunde stadkomma ngot sdant, endast gudar. Och vid den

tanken darrade han fr han blev medveten om hur hdiskt han uppfrt sig mot gudarnas Vktare.

Sedan vxte han hastigt in i rollen och accepterade ven denna

verklighet bland verkligheter. De andra gjorde det ju, de uppfrde sig helt

naturligt, som prster skall. Han var nu en av dem och inte en min i hans ansikte var fel nr han sakta vnde bladen i den heliga skriften och

godtog dess verklighet..

: 2

Bl Tornet - 12 -

Staden Medrel, dr Ervin ftts, kallades Den Heliga Staden eftersom det

var dr Kyrkans modertempel, med den sovande Vktaren, fanns. Det var

den strsta staden, med nrmare trettiotusen mnniskor. De flesta arbetade

fr templet.

Templet lg p en hjd i nrheten av floden och omgavs av parker. Det

var byggt i kvadersten och frsett med pelarrader, gesimser och balkonger,

omgivet av terrasser, paviljonger, prydnadsmurar och fontner. Det var ett

mycket vackert tempel, om n lgt och p ngot vis tungt massivt som en

borg. I vardera hrnet av sjlva huvudbyggnadens tak fanns torn. Taket i

vrigt var helt fritt och ppet. Dr hll man vissa gudstjnster, frmst vid

vinter- och sommarsolstndet, vid vr-och hstdagsjmning och vid de

tillfllen nr den ena av de bda mnarna passerade den andra p himlen.

Taket var belagt med jmna stenplattor, vars fogar ttats med asfalt fr att

skydda det underliggande bjlklagret mot fukt.

Innertaket var gjort av mycket kraftiga bjlkar, fr att klara tyngden av

stenmassorna. Det stttades av grova pelare. ven inne i hgaltarrummet i

templets mitt fanns tv pelare, vid altarets huvud- och fotndar. Det skulle

ju inte duga att taket strtade in ver den sovande Vktaren.

Templets huvudtrappa var riktad t ster och floden. Bakom templet,

strax utanfr tempelparken, lg de byggnader i vilka prsterna hade sina

bostder. Ogifta prster bodde i sm lgenheter i en- eller

tvvningsbaracker. Gifta prster hade sm stugor. Hgre prster bodde i

ett annat omrde, nrmare staden. Strre hus, strre trdgrdar.

Staden var uppfrd av tr, lera, tegel och huggen sten. Den var prydlig.

Det dg inte att Vktarskapets heliga stad var gyttrig och lortig. Gatorna

var raka och breda, belagda med sten. Husen kunde vara upp till tre

vningar hga. Utanfr denna stadsform lg villorna i sina trdgrdar de rikares stadsdelar.

Templet och den prsterliga bebyggelsen lg sder om staden. t ster

fanns floden. Dr lg hamnen med sina kajer, pirar och magasin. Floden

var bred, nrmare fyrahundra meter mitt fr staden. Btar kom och gick

dagligen.

Vster om staden vidtog skogarna, som strckte sig nda till

bergskedjorna i vster. Frn staden sg man dem inte fr skogarnas skull,

men frn templets tak kunde man se deras blnande kontur.

Norr om staden lg lantbruken. De strckte sig milsvitt.

Landsvgen mot norr, bort genom jordbruksdistrikten, anvndes

betydligt mer n landsvgen t sder, som gick lngt vster om templet

och frsvann i skogarna. Men staden Medrel lg ganska lngt t sder, s

Bl Tornet - 13 -

lngt att dr aldrig fll sn, och hade betydligt fler stder norr om sig n

sder om sig. Sderut, mot mer tropiska trakter, upprtthlls

frbindelserna bst med hjlp av fartyg lngs floden. Och lngt nere i

sder fanns havet. Det strckte sig bort i evighet eller tminstone till den plats dr himlakupan mtte det.

Fortsatte man mnga dagsresor t ster ndde man havet ven dr. Men

t vster fanns bara berg, bergsomrden s dsliga att ingen kunde leva

dr. Antagligen fortsatte dessa berg nda fram till himlakupan.

ven i norr kom man till havet, men drute fanns ar och sedan en

strre kontinent. Fortsatte man lngt, lngt upp i norr p den kontinenten

ndde man den eviga vinterns rike. Och bortom isarna fanns ju sedan

kupan, den kupa som vilade ver hela vn den.

Det var Ervins vrld och han godtog den sdan den var. Det var en bra

vrld. Naturligtvis, eftersom det var den enda vrld som fanns. Brdigt,

gott land, omgivet av hav och hljd av en kristallkupa och dr utanfr den

goda solen, de tv mnarna och de sm, sm stjrnorna.

Gudarna, de fanns ngonstans bortom stjrnvrlden. Stjrnorna var, som

det sades i skrifterna, sm hl in till det eviga ljusets vrld. Det var en

verklighet bland alla andra verkligheter.

Ngon sllsynt gng fick han tillstnd att granska de ur sprungliga heliga

skrifterna. Varenda en av dem hade sin egen titel och alla titlarna brjade

med ordet "elementr". Uttolkare hade olika uppfattningar om vad det

ordet innebar. Den of_ficiella uppfattningen, stdd av de hgsta kyrkliga

kretsarna, var att det bara betydde att skriften handlade om tillvarons

element. Men i vissa uttolkares skrifter antyddes att ordet kunde betyda att

boken handlade om det frsta, enkla och skulle ha en mer komplicerad

fortsttning i fljande bcker. Men var fanns d dessa fljande bcker?

Uttolkarna med denna uppfattning ppekade att praktiskt taget alla

bckerna hade siffran "1" under titeln. Det borde ha som konsekvens att

det skulle finnas bcker med siffran "2" och s vidare. Men det fanns ju

inga bcker med annat n siffran "1" under titeln. Den officiella sikten

var att siffran "1" betydde att boken ifrga stod frmst, var det frsta och

frnmsta.

Ervin hll naturligtvis fast vid den officiella sikten. Han fljde det goda

spelets regler. Det goda spelets regler sger att nr man handlar rtt s r

livet behagligt, men nr man handlar fel s r livet obehagligt. Om man

opponerade sig mot den officiella sikten fick man uppleva obehag. Det

var ju beviset fr att man handlade fel.

Bl Tornet - 14 -

Men eftersom alla verkligheter r verkliga i sig sjlva kunde han

naturligtvis inom sig vervga vad andra sikter kunde ge fr resultat. Att

ppet diskutera dem skulle dock vara oklokt. Han visste att personer, som

antytt andra mjligheter n de officiellt sanktionerade, hade ftt

bekymmer. Det mildaste av alla dessa bekymmer var att de stannat dr de

var och inte kommit en enda grad hgre. Kyrkan tnkte inte tillta falska

ider att nrma sig topplacering.

Men det fanns ju begrundansvrda saker att hlla i minne. Alla dessa

heliga skrifter hade, utan tvivel, ngot "elementrt" i stilen. Det lt som om

en vuxen berttade fr barn. Till och med nr det avsljades hur man

utvann malm ur bergen, tillverkade koppar, tenn, mssing, brons, jrn och

stl, lt det inte som om en vuxen delgett sina rn till en annan vuxen. Det

lt inte ens som beskrivning, snarare som en frklaring till ett litet barn,

som uttryckt undran. Det var verkligen ngot "elementrt" ver det hela.

Ervin hade sjlv helt hdiskt tnkt att han kunnat uttrycka sig klarare, mer

exakt, mer detaljerat och nd med frre ord. Men den officiella och sanktionerade frklaringen till det ngot

barnsliga uttryckssttet var att mnniskorna var gudarnas barn och

naturligtvis talade gudarna d som vuxna till barn. Vad eljest? Skulle de

tala till sina sm barn som till jmlikar? Blotta tanken var en blasfemi.

Ervin sg mycket noga upp med blasfemier. Men inom sig, i de mnga

verkligheterna, kunde han tnka fritt.

Men av alla de heliga bckerna var den namnlsa boken det mrkligaste.

Den hade inga bokstver och heller ingen siffra p prmen. Och dess text

var helt olik alla de andra bckernas text.

I sjlva verket sg den ut att vara handskriven, med blck. Men det var

ett mrkligt blck. Det var svart och tydligt, hade inte bleknat p tvtusen

r. Alla andra sorters blck, som ju dock framstllts efter anvisningar i de

heliga skrifterna, bleknade. ven de bsta sorterna blev blekare med tiden.

Vissa efter r hundraden, men nd. De bleknade. Inte s texten i den

namnlsa boken.

Den boken var upphov till mnga myter. Det sades att den hgste av

gudar sjlv skrivit den. Det sades att Profeten skrivit den och dr gett

mnniskorna hemligheter, som gudarna egentligen inte velat utlmna till

sina barn. Det sades att nr den boken kunde tolkas s skulle tidens nde

ns och gudarna stiga ner i mnniskornas vrld.

Det berttades sagor om hur en och annan lyckats tolka texten och d

uppntt samma makt som gudarna. Kyrkan sjlv hade aldrig slppt ut

ngon sanktionerad sikt. Den namnlsa boken var ett mtligt mne. Men

Bl Tornet - 15 -

Kyrkan hade inte frbjudit kopiering av boken. Det fanns mnga kopior.

Det fanns ocks mnga tolkningar. Men ingen av dem blev meningsfull.

Den namnlsa bokens hemlighet var vl frborgad.

Ervin hade studerat den och gnade sig sedan t studium av kopiorna,

varefter han begravde sig i bcker med mer eller mindre obegripliga

tolkningar. Han gjorde ingen egen analys. Lyhrd som han var mrkte han

att Kyrkans hgsta ogillade rotande i den namnlsa bokens mysterium,

antagligen drfr att Kyrkan inte hade ngon egen sikt om den. Helst

hade vl de hga velat slippa den namnlsa boken, den gav ju bara

bekymmer. De kunde ju frklarat den som falsk, men den var klart och

tydligt tillverkad p samma stt som vriga heliga skrifter. Fr

rhundraden sedan hade en munk frskt lsa problemet genom att

frklara den namnlsa boken som ett verk av de onda. Men det var att g

fr lngt. Kyrkan hade ogillat frsket. Vad som hnt med munken var

numera ovisst, men hans bok var illa sedd och fick endast studeras av

prstvigda, som hade gudomligt frsvar i sitt hjrta gentemot lgnens

andar.

Att studera helig skrift krvde ett sinne av rtt sort. Vad som stod i de

heliga skrifterna gllde som hgsta och enda sanning, bortom alla tvivel.

Ibland kunde denna officiellt godknda sikt hejda mnniskorna, p ett stt

som kunde tyckas mindre gott. Det fanns sdana fall beskrivna i

historiebckerna.

En gng i tiden hade en man konstruerat en frbttrad version av det

vattenhjul, som fanns beskrivet i de heliga bckerna. Det hade haft hgre

verkningsgrad. Men hans version hade frbjudits och mannen hade

frdrivits frn mnniskors gemenskap. Om man anvnde hans vattenhjul

skulle man g utver vad gudarna faststllt. Skert skulle man d rubba

den naturliga balansen och stra tingens ordning. Hur hans hjul sett ut

fanns inte lngre beskrivet.

Det fanns fall av liknande art skildrade i historien. Samtliga nmndes

som varnande exempel. Ervin tog varning. Han avvek inte frn vad

gudarna faststllt. Men inom sig undrade han: Om det lg ngot i vad vissa

vgat yttra att "elementr" betydde "grundlggande" s hade gudarna bara gett grunderna och menat att mnniskorna skulle g vidare

frn dessa grunder.

Men, och det var ett viktigt men: Gudarna hade inte sagt detta

ngonstans i skriften. Att sjlv anta ngot sdant var att upp hva sig mot

gudarna, tro sig veta minst lika bra som de. Det kunde bara en dre ta sig

fr.

Bl Tornet - 16 -

Om gudarna yttrat sig helt obegripligt s fanns det skert en mening

ven i det. En av de heliga bckerna handlade om biologi, skildrade hur

animaliska och vegetabiliska kroppar var uppbyggda. Mycket dr var

gtfullt. En avdelning handlade om kroppsvrd och hygien och dr

nmndes sjukdomar. Det sades att sjukdomar vllades av mycket sm onda

vsenden, som kallades "bakterier" och "virus". Eftersom man inte kunde

se dem mste de vara andevarelser.

Men dr nmndes ven att nr gudarna skapat de frsta mnniskorna s

hade de gett dem gudomligt skydd mot de sm demonerna. Mnniskor

skulle inte kunna bli sjuka. Om ngon n d blev sjuk s mste det bero p

att det rvda skyddet frndrats och frsvagats.

Fr mycket lnge sedan hade man drfr avlivat sjuka. De mste ju ha

avvikit frn det godas vg och ftt det onda i sig och om de fick fortplanta

sig skulle det onda g i arv.

Numera ddade man inte de sjuka, men de isolerades och fick inte stta

barn till vrlden. Att bli sjuklig betraktades som antingen ett straff eller en

prvning. I sistnmnda fallet ville gudarna prva om man hade gudomlig

kraft nog att st det onda emot. Dog man, ja d hade man inte den kraften.

D var det rtt att d.

Men i skrifterna stod om sjukvrd. Man fick inte vara obarmhrtig mot

de sjuka. Man mste ge dem vrd, ge dem krleksfullt std i deras kamp

mot demonerna i det ondligt lilla, bedja till gudarna tillsammans med

dem, ivrigt uppmana dem att offra, frsaka, avst frn all njutning, ptaga

sig brdor och bekymmer och drmed visa sin vilja att vara som gudarna

krvde. De flesta dog av alla dessa umbranden, men d hade inte viljan

till det goda varit stark nog.

Men sjukdomar var mycket sllsynta. Det var verkligen, precis som

skriften ld, de svaga som blev sjuka.

Det var nr Ervin hll p med studierna av sjukdomar som han kom att

tnka p den farsot, som hrjat fr mnga r sedan. Trettiotta personer

inom Kyrkan hade dtt. Hur mnga vriga hade dtt?

Han brjade forska i biblioteket i Templets omfattande kllare och fann

att det blev rtt svrt. Av ngon anledning ville inte Kyrkan orda om

saken. Han fick leta rtt p hnvisningar hr och var, ska sig frn en klla

till en annan. Ovntat nog hittade han bra hnvisningar i en bok med

sedelrande berttelser. Dr nmndes att inte ens de prstvigda gick fria

frn frestelser, att de kunde f hgmodiga tankar och frng gamla goda

seder och straffas s som biskop Javal hade straffats, tillsammans med hela sitt flje av trettiosju prster.

Bl Tornet - 17 -

Trettiosju plus en blev trettiotta. Ervin kunde snabbt leta rtt p en bok

med biskop Javal Dorida Kasatas levnadsteckning. Dr fanns alltsammans.

Farsoten hade krvt trettiotta ddsoffer, men inte fler. Alla farsotens offer

var prster. Varfr hade gudarna straffat eller prvat enbart dessa? Ervin

forskade metodiskt vidare. P vad stt hngde de trettiosju prsterna

samman med biskop Javal? Hur, var och nr drabbades de av sjukdomen?

De hade drabbats p ett och samma r, sedan de vid sommarsolstndet

varit samlade till en religis hgtid. De hade samtliga varit deltagare i den

rliga vallfarten till Bl Tornet i bergen i vster.

Var det s farligt, s verkligt livsfarligt, att vallfrda till Bl Tornet? Nej,

ingen hade blivit sjuk av det, vare sig fre eller efter Javals och hans fljes

vallfart. Varfr d just de?

I Javals egen levnadsteckning stod inte mycket. Dr stod att han "i sin

krlek till gudarna trtt dem alltfr nra". Det var egentligen det hela. Men

vad hade han gjort?

Ervin fick ska lnge innan han hittade ngon sorts frklaring och den

stod i en bok, som beskrev hur det sg ut i de trakter dr Bl Tornets

gudomliga mysterium var belget. Dr nmndes, givetvis, mest om Bl

Tornet sjlvt dess fantastiska hjd, dess slta glimmande yta, dess vlvda std, dess oerhrda majestt. Men dr nmndes ven Kistan, som

lg i en rmna ngra hundra meter sder om Bl Tornet.

Biskop Javal hade tilltit sig att ppna Kistan. Han hade sagt att

eftersom det inte var frbjudet eftersom Kistan inte ens fanns nmnd i skrifterna s var den kanske en gva frn gudarna till mnniskorna. Ingen hade tnkt p det frut. Kistan var knd sedan historiens gryning.

Den bara lg dr. Men ingen hade rrt den. Kanske hade biskop Javal rtt i

sitt antagande, kanske hade gudarna ingett honom den tanken?

Kistans lock var ltt att ppna. Man bara lyfte det. Utsidan var av den

blglnsande gudamaterian. Insidan var graktig. Och i Kistan fanns en

silvervit metall i form av pulver. En mycket tung metall. Man tog upp den

i olika krl och underskte den. Man hll p med denna metall under hela

den tid som besket vid Bl Tornet varade. Metallen var ett mysterium.

Man hade fyllt psar med metallen och burit den som amuletter. Ngra

hade gnidit pulvret mot kroppen fr att helga sig. Slutligen hade man

kryddat maten med pulver fr att bibringa den gudarnas kraft. Men nr

man skulle lmna platn och tervnda hem hade biskop Javal pltsligt

bestmt att all metallen skulle terbrdas till Kistan: Man skulle invnta ett

gudarnas tecken innan man frde ngot av detta heliga pulver bort frn

bergen.

Bl Tornet - 18 -

Sedan blev alla mycket sjuka och dog. De dog inte ltt. De fick

fasansfulla sr, tappade hret, led ohyggligt.

Biskop Javal hade handlat i krlek till gudarna, men han hade handlat

fel. Gudarna hade snt sitt straff. Varenda en av de trettiotta, som deltagit

i det rets vallfart, hade dtt. Det var den farsot, som gjort att man

pfljande r mst ta in trettiotta adepter till prsterlig utbildning, fler n

ngonsin i historien.

Det gllde att hlla sig till de heliga skrifterna. Om ngonting inte stod

nmnt i dem s betydde det inte att det var tilltet. Snarare tvrtom. Hll

man sig till skrifternas pbud och frbud s vandrade man sker genom

livet, trygg i gudarnas nd. Ervin lste, begrundade och stadfstes i sin tro:

Det gllde att flja spelets regler.

Han ville se Bl Tornet. Han ville medflja en vallfart dit. Vallfarten

skedde varje r, en gudstjnst hlls vid sjlva sommarsolstndet uppe vid

Bl Tornet. Men Ervin var nnu fr ung och hade fr lg rang.

Prsterskapets grader var mnga. Hgst upp fanns rkebiskopen, som var

verhuvud fr alla biskopar. I realiteten var han hgste herren ver

modertemplet i staden Medrel, men templet styrdes av biskop Emsako.

rkebiskop Maddur var gammal och hll sig hemma i sitt biskopsste i

norr. Han gjorde inget vsen av sig. Hgste ledarens auktoritet lg i det

ickesedda, ickehrda.

En ung prst som Ervin var ingenting. Han var otnkbar fr en vallfart.

Tiden mste ha sin gng.

Ervin gifte sig nr han var tjugotv r gammal. En prst hade inga

svrigheter att hitta en lmplig maka. Vilken prst som helst skulle kunna

gifta in sig i de rikaste familjerna. Att ha en prst som mg var en storhet.

Att ha en prst i slkten var en ra nstan som att ha ngot mer del i gudarna n folk i allmnhet. Ett prsterligt gifte var nstan alltid en

frmlning mellan gudomlighet och ekonomisk makt. Ervin, med sitt rykte

att vara en stigande stjrna, hade absolut inga svrigheter.

Han hade i sjlva verket haft fyra lskarinnor ur hgt uppsatta familjer.

Men den fjrde blev svr. Hon ville ha honom till kta make och var s

fast besluten att n detta ml att hon brjade hota honom. Han blev vldigt

illa berrd. Frsiktig till sin natur som han var ville han inte riskera ngon

skandal. Men hotet gick frbi nr flickan rkade f en mer frmnlig

friare: Mer kapital. Kanske mindre av gudars glans, men mera av pengars.

Sistnmnda segrade.

Ervin hittade sin rtta brud strax eftert. Hon tillhrde en burgen familj,

en gammal och ansedd slkt. Hon var ett lmpligt parti fr en ung prst.

Bl Tornet - 19 -

Tyst och eftergiven, snll och lydig. Faktiskt ocks vacker. Och slutligen,

men inte minst viktigt: Hon hyste en varmt romantisk krlek till den

reslige unge prsten. Ervin skulle varit galen om han inte gift sig med

henne och galen var han inte. Han var klok. Han lskade henne inte, men tyckte att hon var trevlig. Resten fick bli gudarnas sak.

Ernjeli Mokanja Dyleta blev en frtrollande vacker brud och Ervin en

sttlig brudgum. De fick en stuga med tre rum och kk av templet.

Samtidigt hjdes Ervin nnu en grad p den lnga gradskalan inom den

prsterliga hierarkin. Framtiden var full av ljus. Ett r senare blev han stolt

fader till en npen liten flicka och samtidigt gjordes han till frestndare

fr templets bibliotek, nr den gamle bibliotekarien dog mycket lmpligt.

Bara tjugotre r gammal hade han uppntt en mycket vacker post inom

Kyrkan och samhllet. Han borde vara lycklig och tillfreds. Det var han

ocks. Han var lycklig, tillfreds, full av frvissning att hans bana genom

livet var upptriktad. Men han grubblade stndigt ver gtor, som han inte

borde ha grubblat ver om han skulle siktat enbart p hgre positioner.

Han kunde acceptera de mnga verkligheternas verklighet. Det var inte

svrt. Verkligheten r mngfaldig och nd en, det var han invand med.

Men han kunde inte f grepp om den dr hgre verkligheten, i vilken alla

verkligheter ingick. rkebiskopen kunde det skert. Det mste en

rkebiskop kunna. Det r ju just drfr som han r rkebiskop. Han har i

sig helheten av alla delverkligheter. Tids nog fr man den insikten, om

man r av rtt sort. Ervin ansg sig vara av rtt sort. Vid femtio rs lder,

rkebiskopsldern, skulle han skert kunna samla alla verkligheter till en

och se sambanden mellan dem. Men han var otlig: Han ville se denna

helhet redan vid tjugotre rs lder.

Som chefsbibliotekarie ver modertemplets vldiga bibliotek hade han

oinskrnkt tillgng till allt som ngonsin inbundits fr frvaring i dess

hyllor. Han rdde ver alla de rum och gngar, som genomborrade

hjdstrckningen under templet. Det var smala gngar, sm rum. verallt

fanns pelare, som skrade underjordens hemvist mot tyngden av templet

ovanfr. Det var vindlande gngar och lnga gngar. De strckte sig lngt

utanfr templet och ven utanfr tempelparken. En gng i tiden hade man

ftt problem med floden ster om templet: Dess vatten sipprade in nr man

gick mot ster och p djupet. Men sedan hade man plomberat de gngarna

med den form av cement, som man hade beskrivning p i de heliga

skrifterna, dr basmaterialet var lera och kalk. Numera var gngarna skra

och torra.

I detta vldiga bibliotek skte Ervin efter svar p frgor som han inte

kunde uttala hgt. Det fanns otaliga bcker dr. Men alla gick tillbaka p

Bl Tornet - 20 -

de heliga original som han redan lst och det mesta tycktes honom vara

fromt svammel. Ingenstans fanns ngon redogrelse fr vad som hnt i

historiens gryning, nr Vktaren vandrat omkring bland de frsta

mnniskorna. Ingenstans fanns ngot nmnt om vart Profeten tagit vgen.

Vart Vktaren tagit vgen visste man. Han lg p altaret och sov och

ingen visste hur lnge den smnen skulle vara. Men vad hade det blivit av

Profeten? Det visste ingen.

Det fanns legenderna och myterna. Heliga mn hade haft visioner och

skrivit ner dem. Men alla dessa visioner var olika. Kanske inte strande

mycket: Kyrkan tillt inte motstridigheter. Versioner som avvek fr

mycket frn de stadfsta blev avlgsnade fr lnge sedan. Det mste rda

ngon form av samstmmig het mellan de versioner som de heliga gav.

Om version vision var fr frmmande i relation till de tidigare s mste den vara falsk och ingiven av demonerna i det ondligt lilla: virus,

bakterier.

Men nd fanns det olikheter. Ervin knde att dessa verkligheter lg litet

lngre bort n andra verkligheter. De var, med ett ord ur boken om

talvrden och rknekonst, "mindre sannolika".

Men vad var d "mest sannolikt"?

Det var en mycket underlig frga fr att komma frn Ervin. Han ansg

alla sannolikheter som lika sannolika, utgende frn egna fundament. De

var ojmfrbara. Varje verklighet var osannolik om den granskades utifrn

andra verkligheter. Varje verklighet var mest sannolik frn sitt eget

fundament.

Men, tyckte han, det borde finnas en generell ververklighet, i vilken

alla de vriga var delar. Var fanns den verkligheten? Kunde ngon levande

varelse under rkebiskops niv fatta den? Han hade rentav vilda funderingar p att ta kontakt med rkebiskop Maddur och framlgga sina

tankar. I sina mest optimistiska stunder drmde han att Maddur skulle

bermma honom och upphja honom. I sina mest pessimistiska stunder

sg han den grop i vilken en hdare fick ta jord och d i vnda.

Men det fanns skert ett svar ngonstans. Han mindes vad han hade sett

fr mnga r sedan i templet, nr han lyft altarduken och tittat p altaret

dr inunder: En tunn linje. En mycket tunn linje, som gick runt hela altaret,

kanske s lngt som en tumled nedanfr verkanten. Den linjen mste

betyda att det fanns ett lock p altaret.

Nu, nr han var en aktad man inom hierarkin, lyfte han ter p

altarduken och studerade den glnsande materian, tittade p den tunna

linjen och fann nnu en sak: P ena lngsidan, strax ovanfr linjen, fanns

Bl Tornet - 21 -

en frdjupning. Den var inte stor. Kanske litet mer n en handsbredd i

sidled. Men det var en frdjupning avsedd att sticka in fingertopparna i.

Detta var ett bevis s gott som ngot. Altaret hade det lock han trott att det

skulle ha. Altaret var en lda. Altaret innehll ngot.

En lda utan innehll var fr dumt att tnka p. Lggs en gudavktare

ovanp en lda s mste ldan innehlla ngot, som Vktaren r satt att

vaka ver sen fr Vktaren sova bst han vill. Det mste finnas ngot i den lda, som uppfattades som ett altare. Vktaren vilade p en hemlighet.

Men fr att komma t den hemligheten mste man f bort Vktaren och

det var inte ngon ltt uppgift. tminstone inte fr en ensam person.

Vktarens hgheliga lekamen var en tung lekamen, tyngre n vad en

ensam mnniska orkade lyfta.

Men hjlpmedlet fanns. Det hade funnits dr i rhundraden.

Mnga av de ting, vars konstruktion fanns beskriven i de heliga

bckerna, hade tillverkats i relikexemplar, som fanns p bord och hyllor i

altarrummet. Dr fanns, till exempel, vattenhjulet. Dr fanns verktyg, som

hammare, yxor, mejslar och tnger. Dr fanns ljuster, metkrokar, ryssjor

och nt. Dr fanns plogar och harvar i miniatyrexemplar. Dr fanns ven den enkla och n d geniala konstruktion, som kallas block och talja.

Med denna kunde en ensam man lyfta vldiga tyngder.

Block fanns det gott om i samhllet. De anvndes inom gruvdriften. De

anvndes ombord p fartygen. Det fanns inga som helst svrigheter att f

tag i block..

: 3

Ervin skaffade sig ngra block och en mngd rep. Han frenade blocken

tv och tv och fick p s stt taljor. Eftersom han aldrig frut provat en

talja blev han hpen ver hur ltt han kunde lyfta tunga saker bara genom

att dra i ett rep, som lpte ver sprskivorna i de bda blockhusen.

Som prst var det ingen svrighet fr honom att fra in tre taljor i

templet. Han placerade dem i ett litet rum strax under altarsalen. Frn

gngen utanfr gick en trtrappa upp till en lucka i altarsalens sydstra

hrn. Luckan var sprrad frn undersidan, s att inte ngon skrckslagen

adept skulle fly den vgen under sin tempelvakt. Ervin drog undan sprren.

Bl Tornet - 22 -

Under flera dagar studerade han altarrummet mycket noga. Tv meter

frn altarets bda kortndar reste sig kraftiga pelare, som bar tv grova

bjlkar, vilka strckte sig p tvren lngs altarrummets tak. Ervin lmnade

ett frslag till templets ledning att taket borde rengras och mlas om.

Frslaget ledde till att man underskte taket. Naturligtvis deltog Ervin, han

var ju fr slagsstllaren. Stende p fem meter lnga stegar underskte

prsterna taket och det bestmdes att det skulle renoveras, men frst

senare.

Ervin bar ner en av stegarna i kllaren och placerade den i gngen till

den trappa, som ledde upp till altarrummet. Sedan vntade han tlmodigt

p att det skulle bli hans tur att hlla tempelvakt.

Nr han slutligen ntt fram till sin vakt och alla lmnade templet knde

han ingenting alls. Han var mrkligt lugn. Det fanns ingen oro i honom,

ingen ngslan, inte ens spnning bara en stor nyfikenhet. Han borde ha varit ngslig. Vad han mnade gra var ngot helt oerhrt. Det var vrre n

hdelse: Det var gudaskndning. Om han blev pkommen skulle man

skert inte nja sig med att begrava honom levande. Hans brott skulle vara

fr svrt, man skulle frska blidka gudarna genom att offra plgor till

dem: Hans plgor. Skert mycket svra plgor. Men han tnkte sig aldrig

mjligheten att bli avsljad. Natten var lng, han var ensam i templet.

S snart han hrt de lursttar, som talade om att solen frsvunnit under

horisontlinjen och att han allts var ensam i templet, lyfte han luckan i

salens sydstra hrn, tog en av de nio heliga lamporna och hmtade upp

stegen och de repfrbundna blocken. Sedan reste han stegen mot den ena

pelaren, klttrade upp och knopade omsorgsfullt fast det vre blocket vid

den T-form som bildades av pelaren och takbjlken.

Han upprepade manvern med den andra pelaren. Sedan fste han repet

frn det ena av de nedre blocken runt Vktarens skuldror, i armhlorna.

Det andra blockets rep fste han runt Vktarens knn. Han grep tag i det

lpande tget och halade och blocken rrde sig mot varandra.

Det var hpnadsvckande ltt att lyfta Vktarens tunga kropp. Ervin hll

i bda repen och drog och knde inget strre motstnd. nd rrde sig

pltsligt den blglnsande skepnaden och hjdes frn det underlag, dr den

legat i tjugo sekler.

Ervin observerade att Vktaren glidit litet t ena sidan, eftersom repen

inte satt exakt i den linje hans kropp bildade. Han mste vara frsiktig nr

han senare snkte gestalten, s att den hamnade p samma plats dr den

frut hade legat. Det dg inte att den hamnade en enda centimeter frn sin

tidigare plats.

Bl Tornet - 23 -

Nr den tunga skepnaden hngde en meter ovanfr altaret brjade Ervin

lgga repen kring benen p ett mycket tungt sten bord, p vilket en mngd

reliker och heliga artefakter var placerade. Han fortsatte sedan att hala i

repen tills Vktaren hngde nstan tv meter ovanfr sin urgamla viloplats.

D fste han omsorgsfullt repndarna och steg fram till altaret.

En tanke kom: Om repen brister r jag ddens. Sedan tog han bort

altarduken, lt den falla till golvet och stack in hgra handen i den

frdjupning han tidigare lokaliserat. Han lyfte och blev frvnad ver hur

ltt det gick. Locket vgde skert inte mer n trettio kilo. Han hade vntat

sig strre tyngd, med hnsyn till hur tung Vktaren var. Han hade rentav

tnkt sig mjligheten att anbringa en tredje talja, placera en jrnkrok i

handtaget och p s stt f upp locket. Men det behvdes inte, locket kom

upp och vgde ver, fr att bli stende litet bortom lodlinjen.

Ldan var full av bcker.

Han hade visst det. Naturligtvis mste det finnas fler bcker och

naturligtvis mste de ligga i den jttelr, p vilken Vktaren vilade. Det var

helt logiskt.

Men han blev hpen ver mngden av bcker. Ldan var full och den

mtte 80 centimeter i hjd, en meter i bredd och nstan tv och en halv

meter i lngd. Det var en vldig massa bcker.

Han brjade lyfta upp dem och placerade dem p ett bord. Nr han lagt

upp en sdan stapel att han hll under nedersta boken med strckta armar

och hade versta boken mot haken placerade han en oljelampa ovanp och

bar stapeln ner i kllargngarna.

Han visste precis vart han skulle bege sig. I kllaren fanns ngra rum,

som var avsedda fr enskild andakt. Det var lsbara rum. Prster brukade

ibland lsa in sig i timmar ibland i dagar fr att meditera eller bedja. Ervin bar in bckerna i ett sdant rum. Dr fanns naturligtvis inga fnster.

Vggarna var av sten. En trbrits, ett bord, en stol och en toalettspann med

lock det var allt dr fanns. Ervin placerade bckerna p britsen. Han lt lampan vara kvar och trevade sig tillbaka genom gngen. Sedan placerade

han ut ytterligare tre lampor och fortsatte med arbetet att tmma den stora

lren.

Allt eftersom han tmde lren upptckte han att det fanns annat n

bcker i den. Dr fanns sm askar, somliga av metall, andra av helt oknda

mnen. Tre askar sg ut att vara av grvit talg och kndes p samma stt,

men ytan var s hrd att hans nagel inte lmnade ngot spr p den. Dr

fanns flera underliga freml, som inte liknade ngonting han tidigare sett.

Men han tittade inte nrmare p dem. Det fick han gra senare. Nu gllde

Bl Tornet - 24 -

det att snabbt f lren tmd och allting i vrigt terstllt i ursprungligt

skick. ven om han hade gott om tid s kunde ngot ofrutsett ske och d

kunde tidsfristen krympa ihop till ingenting alls.

Nr han lyft locket hade han haft en oroande tanke: Det fanns ju

mjlighet att altaret var ngot i stil med Kistan druppe i bergen. D skulle

han hotas av en grym dd, samma som drabbat Javal och de trettiosju

prsterna. Men han hade lst noga om hur det sg ut i den dr Kistan.

Pulvret, det tydligen gudomligt laddade och livsfarliga silverpulvret, lg

inte lst i Kistan. Det lg i sm fyrkantiga skrin av ngon grglnsande

metall. Om han sett sdana skrin nr han ppnat locket skulle han genast

ha snkt det igen och aldrig mer rrt vid altaret.

Han var frdig vid midnatt. D var den stora lren helt tom. Han lste

andaktsrummet i kllaren och hngde nyckeln i ett snre om halsen,

innanfr drkten. Man skulle kunna ppna det dr rummets ls med en

bjd spik, men ingen skulle tillta sig att ppna ett andaktsrum, som s

tydligt var reserverat.

Han stngde lren och placerade altarduken p plats. Sedan snkte han

Vktarens kropp tills den fick kontakt med altaret, varefter han noga

passade in den exakt dr den frut legat. Det fanns svaga mrken, som

uppsttt nr man rengjort och polerat altaret, men inte kommit t p de

punkter som doldes av Vktarens kropp. Han knde ocks efter s att inte

altarduken kom i klm.

Nr han var frdig tog han ner taljorna och bar bde dessa och stegen

tillbaka ner i kllaren. Sedan tog han upp oljelamporna och stngde

luckan. Resten av natten lg han frsnkt i bn, fr inom honom fanns

dock tanken att han kunde ha dragit sig gudarnas vrede.

Han var orolig, nu nr allt var ver. Men om gudarna velat hejda honom

s kunde de gjort det innan han ens fst upp det frsta blocket. Det skulle

varit enkelt fr gudarna. Om de nu velat hejda honom och bevara bckerna

i deras lnnliga frvaringsrum under ytterligare ett ovisst antal sekler.

Men han knde sig trots allt underligt sker och trygg, frvissad om att

han inte handlat i ondo. Ingen hade sagt till honom att lyfta Vktaren och

ppna altaret, det var en id ur honom sjlv. Och nr han sedan sett vad

altaret innehll kunde han stngt det igen och senare frskt f de hgre

prsterna att tnka att det kanske var dags att underska vad altaret kunde

dlja fr gudomliga hemligheter. Men hur skulle han kunnat f dem att

tnka s? Blotta tanken att flytta Vktaren var ju hdisk.

Nej, han visste vad han ville: Han ville sjlv ha dessa bcker, sjlv

studera gudarnas kunskaper. Han ville det s starkt att han var beredd att

Bl Tornet - 25 -

bde kmpa fr det och d fr det. Ja, han insg nr han lg dr p kn framfr altaret och den tysta gestalten ovanp det att han var beredd till

och med p dden. S dyrbar var fr honom den sllsamma skatt han

funnit.

Han deltog i den fljande dagens mssor och bnestunder, s som det

vntades av en prst efter en tempelvakt. Han sktte sitt arbete i

biblioteket, men var inne i det lsta andaktsrummet tv gnger. Frsta

gngen studerade han boktitlarna och upptckte tjugofyra volymer med

titeln "Lexikon". Den upptckten gjorde honom yr av gldje, hr hade han

frklaringar till alla obegripliga ord han kunde stta p. Andra gngen han

var inne i rummet medfrde han en sck och packade ner de tjugofyra

ordbckerna. Han tog scken med sig hem nr han lmnade templet i

solnedgngen. Ingen undrade ver scken. Han var prst som de andra och

hade vl skl att bra hem ngot i en sck.

Det hus han frfogade ver som prst var byggt i tegel, ett gediget och

vackert hus med prydlig trdgrd. Det fanns kllare under huset och i

kllaren ett andaktsrum. Dr placerade han bckerna. Hustrun, Emjeli,

skulle inte komma p tanken att g in i hans andaktsrum. Det var helgat,

det var laddat med goda vibrationer och fick inte stras, inte ens av henne.

Skulle hon g ditin s skulle det vara i hans sllskap. Bckerna lg skra

dr.

Det tog tid fr honom att transportera hela skatten frn templet till

hemmet. Han tillverkade en fyrkantig konstruktion av pinnar, som han

riggade upp inne i tomscken. P s stt sg den ut att vara full av ngot,

nr han bar den tillbaka till templet. Fr att frekomma alla funderingar

nmnde han fr ngra andra prster att han tog hem bcker och studerade

under natten.

Detta, jmte det faktum att han uppehll ett andaktsrum mycket lnge,

gav honom ryktet att vara varmt religis och innerligt hngiven gudarna.

Medan han bar hem sin stulna skatt fick han ord om sig nda upp till

biskop Emsako, templets verhuvud. Och denne frde med sig ryktet vid

ett besk hos rkebiskop Maddur, vilket ledde till ngot s enastende som

att rkebiskopen snde personligt bud till en prst av de lgre graderna ett faderligt rd att inte helt slita ut sig i ungdomlig gld och hngivelse fr

gudarna: Livet r lngt, d inte all kraften i din ungdom.

Rdet kom, mycket lgligt, vid just den tid nr Ervin ntligen hade tmt

rummet i templet p dess skatter. Han bugade dmjukt infr biskop

Emsako, tackade fr det rd rkebiskopen snt och sade sig vara instlld

p litet mindre eld fr en tid.

Bl Tornet - 26 -

Biskopen var faderlig, fryntlig:

Du mste ju sova ocks, unge man. Hr har du din tjnst t gudarna frn solens uppgng till dess nedgng, mer n halva dygnet under

sommartiden. D duger det inte att du offrar ven dina ntter, fr d tar du

slut och till vad nytta r du d? Du skall spara dig och leva ett lngt liv i

gudarnas tjnst, d r du till bst nytta. Prster har ord om sig att vara

lnglivade, skert en bevgenhet frn det hga. Ta emot gudarnas gva, lev

ett lngt och rikt liv och d inte bort din kraft redan i ungdomen.

Det lg en vnlig frebrelse i orden. Ervin stod med snkt blick och

lovade dmjukt att flja det faderliga rdet. Det lftet kunde han ge med

rlighet: Det stulna var avlgsnat.

I rummet i sin kllare sorterade han bckerna mycket noga och

placerade undan de obegripliga fremlen: Vad de var fr ngot skulle han

skert f veta genom bckerna. Men vilken bok skulle han brja med?

Hr fanns band nr 2 till alla de elementrbcker, som frvarades i

templet. Men dr fanns andra bcker, som tydligen var mer avancerade

lrobcker inom samma mnen. Och bcker som tydligen lg p en helt

annan niv och handlade om helt andra mnen. Han hittade en bok med

titeln "Astronomi". Vad var det?

Han tog till ordbckerna och fann: "Astronomi: Vetenskapen om

himlakropparna, en av de ldsta vetenskaperna. Astronomin studerar

himlakropparnas rrelser och lgen, deras egenskaper och utveckling ."

Allts: Solen, de bda mnarna och stjrnorna. Eftersom astronomin var en

av de ldsta vetenskaperna passade det bra att brja med den. Han satte sig

tillrtta i en mjukt stoppad stol i sitt andaktsrum, rttade till de bda

oljelamporna och slog upp boken. Och hamnade i ett tillstnd av

overklighet efter bara ngra minuter.

Vad var detta? Ett ondligt tomrum? Ondligt? Och tomt inte ens luft? Och att Vrlden inte var ngot unikt, utan bara en vrld bland vrldar.

. . en planet? Rund, inte platt. Hngande i intet, kretsande kring solen

istllet fr tvrtom. Och solen, millioner gnger strre n Vrlden, n

denna vrld denna. . . planet. Om det inte s alldeles uppenbart varit en gudomlig bok skulle han

kastat den i elden. Men detta otroliga, detta helt orimliga, mste vara sant

eftersom gudarna sjlva pstod det.

Han lste hela natten. Det var till slut hustrun som fick ropa utanfr

drren att det snart var soluppgng och han mste ila till templet, utan att

ens hinna ta. Han var som bedvad, dels av brist p smn, dels av den

ofattbara upplevelsen att ha ftt se ondligheten. Endast hans vana frn

Bl Tornet - 27 -

barndomen att ta alla verkligheter som jmvrdiga hindrade honom att bli alltfr omtcknad. Hans vrld hade inte bara vacklat den natten. Den

hade rasat ihop.

Fr frsta gngen sedan han blivit tempeltjnare gick han omkring i ett

tillstnd av tankspriddhet. Han fumlade, han skte rentav efter orden nr

han deltog i en vxelsng. Inom honom strlade otaliga stjrnors ljus och

det var stjrnor av ett slag han aldrig anat.

Det tog mnader fr honom att bli frdig med astronomiboken, men det

berodde p att han stndigt mste sl i ordbckerna fr att finna frklaring

till obegripliga termer och sedan ofta lsa i ngon annan bok fr att f en utfrlig frklaring.

Fusionsprocessen i stjrnornas inre det ledde ver till fysik och dri krnfysik. Planeternas bildning ledde ver till geologi och sedan till kemi,

fr att han skulle frst hur gldande klumpar kunde bli till livbrande

planeter. Drmed hamnade han i livsmysteriet och studerade

utvecklingslra, vilket ledde in p en djupare biologi n de heliga

skrifterna i templet hade lrt om. Han hamnade i mikrobiologin och

studerade bilder av vad som finns i den levande cellens inre och fattade ntligen vad bakterier och virus r fr ngot.

Det blev mnader av jmfrande studier, dr astronomiboken bildade

stommen, ryggraden i det hela. Efterhand kom han in p psykologi, vilket

krvde studier i logik och drmed ven i matematik, samtidigt som det

ledde till filosofi och teologi.

Och teologin blev en chock fr honom. Var fanns det gamla, plitliga

mnstret av gudar, gudinnor, halvgudar, helgon, mytiska naturvsenden

som bergsandar, havsandar, nymfer, vttar, troll och demoner? Det fanns

olika lror. Men vad teologiboken slutligen mynnade ut i var psilogi. Och

nr han studera de psilogin fann han att det mjligen fanns en gud, en

enda, vilken var verkosmisk och ofattbar bortom allt frstnd. En slags

all-ande i vilken varje levande varelses psykiska kraft var som cellerna i en

biologisk kropp eller nnu mindre: Som elektronerna i ett skvder. Det utan all jmfrelse svraste fr honom under dessa frsta mnader

var att fortstta att spela det invanda rollspelet. Det var s otroligt svrt att

endast vetskapen att en tappad mask skulle betyda en grym dd fick

honom att ta sig samman. Men spelet, som redan frut varit en sorts lek fr

honom, en allvarsam lek, tycktes honom alltmera barnsligt och genant.

Ingen, inte en enda mnniska i hela vrlden, anade ju hur stor den strsta

verkligheten var.

Bl Tornet - 28 -

Han hade trott att rkebiskopen, gamle Maddur sjlv, knde till alla

delverkligheters gemensamma ververklighet. Men Maddur var som ett

barn nr det gllde verkligheten bortom gudamyterna.

Alla, varenda en, trodde precis som han sjlv hade trott utan ngra tvivel att Vrlden var den enda vrlden. Ngot sdant som "vrldar" fanns inte. Vrlden var en, nmligen denna vrld. Ingen kunde ana att den

var ett klot, som kretsade runt en stjrna, vars storlek skert var minst en

million gnger strre n vrldens. Ingen av dem anade vad ett ljusr var fr

ngot. Han kunde inte sjlv frestlla sig ngot s oerhrt stort som ett

ljusr. En kilometer r ettusen meter och tio kilometer r en mil. Det fanns

angivet i de heliga skrifterna och alla skolbarn visste det. Men om man

skrev 9,46 x 1012 kilometer skulle inte ens de mest belsta och i

matematiken vlbevarande fatta vad det var fr ngot. Det r niotusen

fyrahundrasextio miljarder kilometer. Ett orimligt hgt tal.

Man kunde namnen p hga tal och visste vad de betydde. En million r

tusen gnger tusen. En miljard r en million gnger tusen. Men att tnka

sig en million kilometer var meningslst, fr s lnga strckor fanns inte.

nnu mindre en miljard kilometer. Och 9.460 miljarder kilometer var ett

absurt avstnd. Men det var ett ljusr och ljusret var inte ett srskilt lngt

mtt i vrldsrymden.

Man rknar hellre i parsek, som r 3,26 ljusr. Och avstnden mellan

stjrnor r hundratals och tusentals ljusr.

Galaxens storlek frn rand till rand r hundratusen ljusr och denna

galax r inte ens srskilt stor. Den nrmaste, Andromedagalaxen eller M

31, r dubbelt s stor och dess massa tre gnger s stor.

Hur skulle han ngonsin kunna s ngot av sin vetskap och f fortstta att leva? Han skulle bli fngslad om han uttalade sdana hdiska

lror. Men om han visade bckerna? Ja dr var tvekan: De mste tro p honom om han omtalade var dessa bcker kom ifrn. De skulle absolut

skert tro honom. Men skulle de godta att han gjort sig skyldig till den

jttelika gudaskndningen att hissa upp Vktaren och stjla vad som fanns

i altaret?

De skulle skert mena att skatten skulle ftt bli kvar i altaret till dess att

Vktaren vaknade och enligt gudarnas vilja och endast enligt den sknkte mnniskorna dessa kunskaper. Han hade upphjt sig i vanvettigt

vermod att fregripa gudarnas vilja och beslut. Det skulle han inte tilltas

verleva. Han skulle f kpa gudarnas nd med en dd i grymma plgor. . .

Naturligtvis mste han tiga.

Bl Tornet - 29 -

Men han hade en mjlighet, en vldig mjlighet: Om han kunde vcka

upp Vktaren ur dess dvala s skulle han sedan kunna sga och gra vad

som helst.

Det fanns en bok om Vktaren. En utfrlig bok. Fast dr kallades han

inte "vktare" utan "robot".

Boken var en presentation av de robotar, som anvndes inom

astronautiken, med utfrliga data om dem samt ett angivande av de vanligaste felen, ett felskningsschema och anvisningar om service och

enklare reparationer. Kunde han bara lra sig den boken vilket skulle ta tid, fr han mste sl i ordbckerna och i bcker om mekanik och

elektronik s skulle han kanske kunna f roboten levande igen. "Aktivera den", som det kallades i boken.

Men det fanns en bok, som han mste studera frst. Han hade

naturligtvis hittat den redan den gng han sorterade upp bckerna, men

sedan hade han fngats in av astronomiboken. Det var lttare att studera

astronomiboken n den andra. Astronomiboken var dock skriven med

vanliga bokstver (eller "tryckt", som det kallades) och med begripligt

sprk, tminstone i huvudsak. Det var inte den andra boken.

Den innehll det sprk, som den namnbsa boken i templet var skriven

p. Den lrde ut hur man skulle lra sig det sprket och kunna lsa det

obehindrat. Men det var en svr bok och han trstade efter snabbare

kunskaper och brjade drfr lsa astronomi, vilket sedan ledde till s

mycket annat. Men nu var det dags att brja studera den bok, p vars prm

stod: "Lrobok i stenografi."

Den namnlsa bokens text var stenografisk. Vem som n hade skrivit

den s hade han inte velat slsa tid p att gra anteckningar med hjlp av

det vanliga sprkets bokstver. Han hade ftt plats till mycket mer

information p en sida genom att stenografera.

Och Ervin brjade studera stenografi.

Under tiden fortsatte han sin prsterliga tjnst och lrde sig efterhand att

inlemma ven sin nya, ofantligt stora verklighet i mngden av tidigare

inlemmade verkligheter. Han fyllde tjugofyra r och blev strax eftert

fader till en pojke. Han var en stabil och trygg prst, med ett vackert hus,

en prktig hustru och tv sm npna barn. Han lg bra till hos sina

verordnade. rkebiskop Maddur hade rentav tv gnger frhrt sig om

hur det stod till med den hngivne unge prsten och snt vlvilliga rd.

Han fick uppgifter i sin tempeltjnst, visserligen sm men nd, som lg

ver hans tjnstegrad. Det kunde s ltt ha vllat missunnsamhet bland

hans kollegor p samma grad eller i nrheten av den han hade. Men han

Bl Tornet - 30 -

var omtyckt ven av kamraterna. Ingen kunde pst att hans sysslor

ovanfr befogenhetsnivn steg honom t huvudet. Han var dmjuk, vnlig,

nstan sjlvutplnande. Han steg aldrig p ngons tr, lngt mindre p

ngons skuldror.

Anledningen till det var helt enkelt att han tyckte att hela spelet var s

generande barnsligt, s ynkligt smttigt, s ljevckande inskrnkt. Han

hade ingen lust att upphva sig, eftersom han inte efterstrvade en hgre

niv p denna barnsliga skala. Han ville leva obemrkt och studera de

vetenskaper den gudomliga kunskapsfond han hade rvat t sig. Men just hans mildhet, hans undfallenhet och tydliga krlek till gudarna

(i frsta hand) och mnniskorna (i andra hand) meriterade honom till hgre

poster. Och han fick hgre poster. Nr han fyllde tjugofem r hade han

redan ntt en grad, som f upp ntt fre trettio. Att han inte ville ha den faktiskt ppet fre slog att ngon annan skulle f trda till var ju bara ytterligare meriterande.

Men med befordran fljde krav p studier. Han mste resa bort till ett

kloster i bergstrakterna i sder och bedriva studier. Hustrun medfljde och,

naturligtvis, barnen och en tjnsteflicka. Huset skulle bli tillsett av folk

frn klostret. Det hll p att skrmma vettet ur honom. Han tillbringade

flera ntter med att bryta ner en tegelvgg i kllaren, inreda ett litet

frvaringsrum dr bakom och sedan gmma sina skatter dr. Det var ett

slit. Han var inte van vid kroppsarbete och mste nu formligen grovarbeta

flera ntter. Men nr han sedan lmnade huset var skatten vl dold. Inte

ens eldsvda skulle hota den eller avslja dess plats.

Han avskydde studierna vid klostret, men var piskad att grva ner sig i

dem. Han mste studera gamla myter och studera dem s noga att han

kunde hlla predikan p dessa tema och ange rtal och namn, som alldeles

tydligt var helt fiktiva.

Han mste spela hngivet allvar och ltsas tro p myter, som frlades

rtusenden tillbaka i tiden. Han visste att vid den tiden hade det inte

funnits mnniskor i Vrlden p denna vrld. De hade kommit senare. De hade kommit fr tvtusen r sedan, frn rymden. De hade kommit ner

ur skyn frn stjrnornas ondliga rymd, noga rknat frn en stjrna som

kallades "Solen" (liksom denna) och frn en planet, som nog ocks en

gng bara kallats "Vrlden", men senare "jorden" eller "Tellus" eller

"Terra".

En planet i en planetkrets om nio planeter, vilka kretsade kring en gul

dvrgstjrna, lik denna. Ofattbart lngt borta. S mycket hade han hunnit

Bl Tornet - 31 -

lsa sig till. Jorden lg inte nra, jorden lg fjrran. Den lg tusentals ljusr

bort.

Fr tvtusen r sedan hade mnniskor frn Jorden landat p denna

planet. Bl Tornet uppe i bergen var naturligtvis ett rymdskepp.

Men vad hade hnt? Varfr hade mnniskorna tappat all sin hgkomst

och blivit s frfrande inskrnkta? Vad fr sorts katastrof kunde f

besttningen p ett rymdskepp att bli nstan vildar och sedan bygga upp en

enkel civilisation, starkt styrd av en mytisk teologi?

Han hatade studietiden vid klostret och lngtade tillbaka till den

ovrderliga skatten bakom tegelmuren i sitt hus. Sanningsskatten, som

skulle kunna ge mnniskorna tillbaka den stjrnstorhet de tydligen haft fr

tjugo sekler sedan. Och som skulle strta detta myternas samhlle i stoftet

om han vl kunde vcka den sovande: Vktaren.. : 4

Det tog tid att lra stenografi, men han mste om han skulle kunna lsa

den handskrivna boken utan namn. Den mste ge frklaring till vad som

hnt fr tjugo sekler sedan, nr ett rymdskepp frn jorden landat p en ny

planet. Alla de vriga bckerna innehll kunskaper frn Jorden. Inte en

enda av dem handla de om denna vrld. Men den namnlsa boken mste

ha skrivits sedan skeppet landat.

Nr han slutligen obehindrat lste och sjlv skrev stenografisk text lnade han hem en av de mnga kopior som fanns i templets bibliotek. Att

lna hem originalet var otnkbart. Det fick absolut inte lmna templet. Inte

ens templets verhuvud, biskop Emsako, kunde tillta sig ngot sdant.

Men det fanns gott om kopior och Ervin, som tittat p samtliga kopior,

valde den mest stiltrogna.

Han frstod mycket snart att den namnlsa boken var en sorts logg eller

dagbok, som frts av den man, som var knd som Profeten. Vad han burit

fr namn fortsatte att vara oknt, ven se dan Ervin brjat lsa boken.

Profeten hade inte ngonstans skrivit sitt eget namn.

Men fastn Ervin nu kunde lsa den stenografiska texten fortsatte

mycket att vara obegripligt. Det lt ofta som om Profeten skrivit ner

Bl Tornet - 32 -

rubriker eller ingresser till en text som fanns p annat hll. Ervin kunde

inte veta att det faktiskt var s: Att de fullstndiga rapporterna hade

radierats till Bl Tornet och fanns bevara de dr i form av inspelningar.

Bokens korta notiser var bara hnvisningar, fr att det senare skulle bli

lttare att snabbt ska sig fram till olika detaljer i de fullstndiga

rapporterna.

Varje notering inleddes med en siffra. Frst s smningom insg Ervin

att dessa siffror stod fr dagar och att frsta dagen p denna planet angetts

som "1". Dr, vid frsta dagens notering, fanns ocks gudarnas namn p

planeten. Den kallades "A3".

Frsta dagens rapport ld:

"1. Summering sondrapporter. Primater alla kontinenter utom en.

Lokalisering landningsplats. Rutinlandning bergen. Tre robotar, flotte,

baslger sex mil ostnordost."

Det var det hela och Ervin slog i ordbckerna. Vad "sond" var kunde

han hitta. Det fanns flera alternativ, men han ansg det mest sannolikt att

Profeten menat en sorts robotfarkoster, som utsndes fr att inhmta data.

Dessa sonder hade avskt planeten och tydligen fanns det fler kontinenter n den som Ervins folk bebott i tvtusen r, vilken hade

grannknning med en nordlig och tmligen livls kontinent. Men vad var

"primater"? Han slog i ordbckerna och blev sittande med stirrande blick.

"Herredjur". . .? Mjliga fregngare till mnniskorna. . . Tanken var som

en blixt rtt in i hans gon.

Han hade lst utvecklingslran, fascinerad studerat gudaorden om hur

det frsta proteinet bildades i ljumma glar p frska planeter. Han hade i

boken om teologi mtt det frunderliga att gudarna sjlva undrade ver

hur det var mjligt fr protein att bildas spontant. Tidsfaktorn var

ogynnsam. Om de komponenter, som tillsammans bildade en

ggvitemolekyl, skulle skakas samman p rtt stt som en fljd av

naturliga rrelser i ursoppan av kemiska substanser och allts bygga en ggvitemolekyl helt slumpartat s skulle detta ta en helt otrolig tid. Det skulle ta 10243 miljarder r: En etta fljd av 243 nollor. Det gick inte att

uttala ett sdant talvrde. Och s lng tid hade inte gtt sedan Jorden blev

nog avkyld fr att kunna hysa liv, fram till den tidpunkt nr de frsta

spren av liven kunde sknjas. Processen hade tagit ungefr en miljard r,

inte mer. Just detta frbryllande faktum anvndes av teologerna som ett

bevis fr existensen av en verkosmisk ande, en gudomlig Tanke och

Vilja.

Bl Tornet - 33 -

Det hade frbryllat honom att gudarna sjlva grubblade ver den

eventuella existensen av gudar men det var innan han helt insg och godtog att de urgamla gudarna var mnniskor som han sjlv.

Han hade lst vidare i utvecklingslran om hur de frsta cellerna

bildades och hur cellerna samordnade sig till organismer och hur sedan

myllret av arter utvecklades. Utvecklingen ledde fram till apliknande

primater och ur dessa utvecklades slutligen mnniskan.

Eftersom gudar sade det s var det helig text. Han kunde inte betvivla

det. Nr han senare insg att gudatexten var mnniskotext godtog han

ocks. Han hade studerat de djurbilder, som fanns i boken. Men somliga

av dessa djur fanns inte hr och i gengld fanns hr somliga djurarter, som tydligen inte fanns p jorden. Hr fanns inga apliknande varelser.

Men nu avsljade den namnlsa boken, Profetens dagbok, att det visst

fanns sdana blivande mnniskor: P andra kontinenter. Mnniskan frn

jorden var ett implant och en inkrktare.

Och en kuslig tanke slog honom: Tnk om dessa primater hade

utvecklats till mnniskor under de tvtusen r som gtt sedan

jordmnniskan landade p A3? Enligt utvecklingslran hade det tagit tv

miljoner r och kanske mer innan primaternas sdd blev till den moderna

mnniskan men vad sade teologin om tidsmtt? Det borde ha tagit en tid av 10243 miljarder r fr proteinet att bildas. Det hade i verkligheten

inte tagit ens en miljard r. Med detta i tanke var det inte otroligt att de

andra kontinenternas primater blivit mnniskor p tvtusen r istllet fr

p tv miljoner.

De kanske i detta nu frberedde angrepp mot inkrktarna fr att rena sin

planet frn infektionen frn vrldsrymden? Tanken skrmde upp honom.

Den skrmde upp honom ytterligare nr han insg att han var den ende,

som besatt dessa vetskaper. Alla andra var ofrberedda som en skock barn,

trygga i sin tro att Vrlden r en landmassa mitt i ett hav under en

kristallkupa.

Han pljde sig vidare i boken, men dr nmndes inte mera om

primaterna. Dr nmndes istllet att sonderna lokalierat malmfrekomster

ngonstans och att robotar skulle utvinna krnbrnsIe. Senare kom

upplysningen att krnbrnslet placerats i en isolerad kista, vilken

tillsvidare placerats i en klipprmna. D stelnade Ervin ter.

Han borde ha fattat det tidigare, tyckte han sjlv. Han hade ju lst om

atomer och molekyler, studerat vad bckerna hade att sga om

grundmnen. Han hade lst fysik. Han knde till de radioaktiva mnena.

Han hade lst om uran. Kistan druppe i bergen: Pulvret i den var givetvis

Bl Tornet - 34 -

uran. Och det pulvret hade biskop Javal och hans trettiosju ledsagare lekt

med och ven strtt ver maten. Det var en vlsignelse fr mnskligheten

att de inte frt med sig pulvret tillbaka.

Eller blandat samman innehllet frn de mnga skrinen, som tydligen

var gjorda av ngot isolerande eller absorberande material. Ervin hade lst

om kritisk massa. Den minsta mngd klyvbart material som behvs fr att stadkomma kedjereaktion.

Han lste de korta, p ngot vis hackiga orden i boken. Robotarna

byggde en bas av sten, som de transporterade frn bergen. De anvnde

ngon kraft fr transporten. Kraften kallades levi och det drjde lnge innan Ervin fick klart fr sig att det ordet stod fr levitation.

Stenmassorna frdes tyngdlsa frn bergen till floden.

Basen gjordes stabil. ven om sonderna rapporterat att det inte fanns

ngra faror p A3 s mste man vara frsiktig. Basbyggnaden gjordes

robust, som en borg.

D hade de gamla legenderna rtt: Templet var byggt av gudarna sjlva i

historiens gryning fr tvtusen r sedan. Det hade reparerats och tillbyggts.

Takets tr hade ftt ersttas med friskt virke ibland, men byggnaden var

uppfrd i original av gudarna.

Men sedan kom en gtfull anteckning:

Gameterna ur stasis. Zygoterna lyckades. Etthundra. Han fick sl i ordbckerna. Gameter var detsamma som knsceller. Och nr han fann ordet stasis var dr en lng spalt, som gjorde honom helt frvirrad. Det handlade om tid. Stasisprocessen innebar att tiden

upphrde. Han fattade inte ett dugg. Men zygoter var lttare att frst: det var befruktade gg.

Etthundra befruktade gg? Vad d fr gg?

Ngot senare kom nnu en gtfull anteckning:

"DNA-koll embryo. Felfria. Adapterade perfekt. Han fann att DNA stod fr deoxirybonukleinsyra, vilket var detsamma som den spiralformade arvsmolekylen. Profeten hade gjort en koll p

DNA-molekyler och funnit dem vara felfria. Men vad innebar det att de

var perfekt adapterade? Anpassning? Ordboken frklarade: . . . att en organism anpassar sig till att leva i en viss milj, anpassning av

sinnesorgans knslighet efter retmedlets styrka. Och sedan fljde nsta anteckning:

Tar stasis nio mnader. Charlie vcker. Den omedelbart drp fljande anteckningen upplyste:

Bl Tornet - 35 -

Ur stasis. Fosterstadium ver. Flyttat till faddrarna. 93 % perfekt. Baslgret redo. De fljande anteckningarna talade om att ngonting flyttats frn skeppet

till lgret. Dit flyttade ocks Profeten och Charlie och Ervin frstod att Charlie var namnet p Vktaren. Dessa tv bosatte sig i lgret, allts i templet. Dr fortsatte de att vervaka ngonting som kallades faddrar. Det dr tog tid. Ervin studerade siffrorna fre anteckningarna, sedan han

frsttt att de betydde dygn. Det fascinerade honom att se att det inte blev

ngon lucka mellan den gngen Profeten tog stasis och kom ur stasis: De dygn som lg mellan dessa anteckningar hade inrknats och dr fanns

ett hopp p 280 dygn. Vad hade Profeten gjort under dessa 280 dygn,

medan han var i stasis? Det kom fler sdana hopp. Ibland lmnade Profeten baslgret och lt

Charlie skta de dr mystiska faddrarna, medan han sjlv gick i stasis. D blev det hopp p mnader, men dessa verhoppade mnader

rknades in i dagbokens datering.

Till slut kom Ervin s lngt i dagboken att barnen nmndes: De togs ut ur faddrarna. D klarnade det otroliga fr honom, det som han inte hade frsttt. Det hade ftts barn ombord p det dr skeppet uppe i bergen.

ggen, zygoterna det var mnskliga gg. Han satt dr frvirrad och tittade i sina versttningar. Mnskliga gameter gg och sdesceller. Befruktning. Graviditet. Frlossning. . . men av vem? Dr fanns ju bara

Profeten och Charlie och Charlie var en robot. Hur kunde barn bildas utan kvinnor?

Ngonstans i bckernas mngd mste det finnas frklaring till detta

mysterium, men innan han brjade ska efter de rtta bckerna ville Ervin

verstta den namnlsa boken rakt igenom.

Nr barnen var nstan tv r gamla blev Profeten sjuk. Anteckningarna

var som vanligt gtfulla, men det antyddes att det artificiella virusskyddet sviktat. Profeten skulle ta flotten tillbaka till skeppet och bota sig.

Och dr kom ytterligare en liten upplysning:

Fr hmta nytt batteri t Charlie. Dr var texten slut. Profeten kom inte tillbaka frn Bl Tornet och

Charlie blev den sovande Vktaren. Vad hade hnt? Mysteriet var fortfarande olst. Den namnlsa boken upphrde att bertta just dr den

stora frgan tornade upp sig: Vad hade hnt i slktets gryning, nr

teokratin, det tvtusenriga prsterliga vldet, tog sin brjan?

Bl Tornet - 36 -

Ervin terstllde sitt hemlnade exemplar av den namnlsa boken till

templets bibliotek och studerade sedan sin prydligt textade versttning

mycket noga. Han framstllde nnu en versttning, dr han skrev ut de

korthuggna, avhackade meningarna s som de borde lyda. Han ersatte de

gtfulla termerna med mer vardagliga, dr s var utfrbart. Men det

fortsatte att vara ett mysterium.

Han brjade ska i bokskatten. Det var nr han hll p med detta som

han kom underfund med att han hade otrol