Download - Leif Holmstrand: Domningskanten
Leif HolmstrandDomningskanten
Omslag: leif HOlmstrand
domningskanten
leif holmstrand
DomningskantenCentrallyrik och biografisk prosa
Till Susanna Söderling
PEQUOD PrESS
Pequod Press Södra Förstadsgatan 18
211 43 Malmö www.pequod.se
Leif Holmstrand: Domningskanten © Pequod Press och författaren 2012
Tryck: Ulma Press, Lettland 2012
ISBN 978-91-86617-15-8
Eller dröja (1)
7
Jag kan inte lita på mina reaktioner. Den känsla som kanske uppstår inför
ett intryck, en händelse, kan numer bara med största möda motiveras,
knytas till detta intryck, denna händelse. Det är därför inte längre rimligt
att söka mening i känslorna. Också omvärlden töms på mening i och med
denna upplösning av band eller relation. Andra reaktioner, som fysisk
handling, tal (svar) eller plötslig slöhet förstår jag mig heller inte på.
Alltså är det sällan jag träffar mina vänner, de är aldrig här eftersom
jag bär mitt boende med mig på en inre resa (ja!) av möjligen destruktivt
slag. Ändå glider jag mellan dem och genom dem, de genomglider mig
och agerar mig mot min vilja. Istället för vilja finns ett regelsystem för
produktion av sociala hullingar och min lägenhet är nu tom och över-
full, inga samtal (som jag kan förstå) men mängder av skräp och disk
och övergivna lappar med försök att lossgöra värkande små dumheter
från hjärnbarken.
Alltså, det jag försöker säga: mina vänner kan inte lita på att jag är den
de vill att jag skall vara, trots att de agerar mig via sina tvivel till just den
jag är. Det är säkerligen klokt att förutsätta mina reaktioners irrationalitet
som en skräckliknande avskiljare även hos dem. Men hur går det till?
8
Det är ju inte mina (märkbara) reaktioner som talar deras språk ur min
kropps alla munnar.
Och hur skall man reda ut det här?
Skall man börja från början?
Det kan tyckas onödigt att söka sig bakåt i den personliga tiden efter-
som Bekännelsen, Självbiografin och Psykoanalysen alla är döda inuti
detta hatande lilla huvud, deras muterande rester hålls under säkra former
upp mot kranieinnehållets fräschaste ansikten som varnande exempel
eller hanterbara, skojiga ekon av smuts från förr.
Nej, det är inte sant, jag har aldrig haft någon tydlig uppfattning om
dessa möjligen fiktiva dödar och vill ingenting veta. Det som formule-
rar sig, vars röst jag ofta försöker låna, vet nog mycket lite om de tre
perspektiven. Man tar det man behöver. Jag tar det ur min dagbok, ur
minnen, skenminnen, alla minnen är skenminnen och varianter. Trassel-
dockan som minns mitt liv och som är jag sträcker sig bakåt och skriver
framåt (på många sätt). Säg inte åt mig att istället slappna av och bara
vara, HÄROCHNU är en tom och ond och fruktansvärd plats, varför
skulle jag söka mig dit?
…
Privat: ”Du satt ungefär där jag sitter nu, i min kontorsstol, vänd mot
mig. Jag satt ungefär där sängen brukar vara, men inte i sängen. Avståndet
var för stort mellan oss. Jag tänkte mig bilder på förläggare, porträttbilder,
många. Det var som om jag förevisade dem på ett humoristiskt säljande
9
sätt för dig, nu när du debuterat som författare och allt. Särskilt en ville
jag komma fram till och säga något om, ville hitta samförstånd och näring
för min misstanke att vi båda skulle tycka att han var söt. Men bilden,
bilderna laddade inte riktigt, de framträdde inte, det var något fel på
mjukvaran, hårdvaran, tanken, rummet. Du log hela tiden mot mig och
dina ögon var tydliga, du tittade på mig. Det hela blev obekvämt, jag
försökte få bekräftelse genom att säga något om den man, den förläggare
jag tyckte var vacker, som jag inte riktigt kunde minnas; hur såg han ut,
hade han gått förlorad, jag vet inte, kanske var det viktigt vem han var,
vem var han, jag vet inte, jag vet inte. Poängen är att du inte sa något,
att du log och tittade på mig, nej, genom, orörlig, icke kontaktbar, det
var som om jag på riktigt saknade kropp och röst och inte var verklig
för dig. (…) Jag försökte igen, med anklagelser, jag babblade, kanske
självhatande, helt klart vädjande – eller så ville jag i själva verket smita
från en omöjlig konfrontation: det var du, men det var inte du. Du var
också någon jag inte kunde placera men som stått mig nära och som jag
förlorat. (…) Det blir tydligt att det är du men att det också är någon
annan, du är så absolut någon annan att det känns hemskt, och det är
mycket möjligt att jag inte alls vill veta vem, jag vill absolut inte veta vem.
(…) Jag blir rädd och ledsen och en röst talar om att här sker en olycka,
något fruktansvärt, ett dödsfall som kommer att separera dig eller den
du i drömmen representerar från mig i bortåt tjugo år och att vi aldrig
kommer att kunna prata med varandra utan förbehåll igen och att ingen
av oss någonsin kommer att vara lycklig. Det blir viktigt att protestera,
jag är så ledsen att det knappt går att andas, det är all snorgråt, hackar
tänder, men vill också argt visa att rösten har fel, försöker vakna och
10
märker att jag håller på att vakna, skräck, jag talar om för mig själv att
det inte är du, att det verkligen inte är du, vilket känns skönt, men också
hemskt att veta att jag inte kan tillåta mig att förstå vem du i drömmen
egentligen är, för jag skulle inte överleva det, och nu är jag plötsligt helt
vaken 05.09 och har skrivit det här. (…) Jag saknar dig alldeles oerhört
mycket och hoppas innerligt att du har det bra. Jag sitter vid datorn och
andas, försöker varva ner, och undrar om det här är viktigt, det känns
angeläget gränsande till akut men kanske är det bara någon sorts rester
av vinterns idiotiska sjukdomsfantasier. Jag är i alla fall så glad, så glad
att du finns och jag vill att du skall veta det, hoppas vi ses igen snart,
våren kommer tillbaka, det ligger i luften.”
…
Och så söker jag mig tillbaka mot trevligare trakter, det luktar inte dumt,
minns jag, jag dröjer vid vinglandet på gränsen (sjuttiotal/åttiotal) och
läser om glada dagar, det luktar nyklippt gräs, jag läser en vettig doku-
mentär skämtsamhet, det liknar text till en läsare, hurra, det liknar poesi,
hurra, och luktar som höstluft och sönderfallande löv, nej, vad gäller
fraserna, det skrivna: det liknar egenheter och Det Alldeles Egna. De
var dock inte egna, orden, ens då, men utan tvekan rör det sig om de
värdefullaste ord jag äger.
Eller dröja (2)
13
1979-12-22
Mormor visade
gall-stenar för
mig. Sen bäddade
mamma och jag.
Vi låg på sängar
på golvet!
14
1979-12-23
Mormor satt
och drack nypon-te
med honung.
Jag fick också te.
Morfar och jag
talade om tomtar.
Sen åt vi.
Vi gick ut!
15
1979-12-24
Det var julafton
1979, vi var hos
XXXX och XXXX.
Vi hade fest
för att det var
jul. Vi fick se
massor av film.
Vi åt gröt
med mandel.
Vi fick massor
av godis!
16
1979-12-25
Hände ingenting.
31
1980-11-21
XXXX har
fått en baby!
Den fastnade
i axlarna,
men kom loss.
Den vägde
3710 gram,
den var 51 cm
lång, den föddes
kl 17.31, jag
var lycklig.
Jag sa det
till mina vänner.
32
Jag ville komma upp men det gick inte, URUSLA MÄTMETOD
jag ramlade varje gång
men jag hade krattan! Så mamma såg mig sedan.
Jag gillar kokostoppar Cut you up: och nyponsoppa,
DJUPT UNDERSKATTADE kakorna var jättegoda, tant XXXX
är jättesnäll!
Farbror XXXX är också jättesnäll.
Vi skulle åka tillbaka till Mariannelund igen.
Vi var i Skärblacka efter det men jag visste inte vad det hette,
farmor och farfar var där och vi skulle bo där lite,
jag kräktes på TILLFÄLLIG SVACKA en tröskel i huset. Cut me up: Det var XXXX och jag och farmor och farfar som skulle vara där
men inte mamma och pappa. Jag var ledsen för det,
PÅ REKORDTID SÄNKA ETT STORT OCH TIDIGARE
FRAMGÅNGSRIKT
sedan lekte jag och XXXX i trädgården.
Det var inte en klätterställning! Det var för att piska mattor,
sa farmor eller farfar. Det kom en flicka dit, MEN SÄKERT
33
ÖVERDRIVEN
hon var snäll och rolig,
men jag var lite rädd, hon var jätterolig.
Mamma berättade hur det var i Sundsvall när hon var liten.
Pappa är jättebra på att hitta NERTONAD och köra bil i Tyskland!
Jag hade lunginflammation igen och de tog sänka på mig
KAN KNAPPAST INTEGRERAS massor av gånger. Det var inte roligt.
Jag var sjuk så mamma tog in en snöboll och lite snö,
jag fick ha min snö i TRENDEN ÄR POSITIV en ugnsform i sängen.
Jag läste högt om vad vi gjorde förra sommaren!
Vi var på ett vandrarhem i Vanda i Finland för mamma skulle springa,
och vi såg ryska konstskridskoåkare
och badade i simhallen. DESSA TVÄRSÄKRA TYCKARE
Det var spännande när mamma tävlade, vi ropade och hejade!
Så var vi i Tyskland och det var sent på natten, för det var mörkt
och vägen var krokig, men pappa är duktig på att köra bil.
FAST I MER REN OCH ÄDEL FORM
En uggla kom! Den for nästan in i bilen, det var jättenära!
Pappa gjorde det jättebra, fast jag blev rädd när han bromsade
och han svängde samtidigt.
Det var i Tyskland för mamma skulle tävla där
och den som körde bilen bakom blev arg
och tutade KOLERISKA TEXTER KNAPPAST VÄRDA VÅR
UPPMÄRKSAMHET för att vi hade bromsat,
den som körde den bilen hade inte sett ugglan
och en i den bilen skrek genom fönstret när de körde om oss
34
MAN ÄR RÄDD ATT DET SKALL LÄCKA UT
för han var arg. Vi körde ofta på nätterna fast vi sov också
i bilen, det var spännande, SJÄLVKLART ATT FOLK MOBILISERAR
och det var blött på fönstren på insidan när vi vaknade.
Jag fattade inte var krypen kom in!
GROVA PÅHOPP Det var en konstig spindel, den var svår att ha ihjäl
och det var äckligt,
den satt fast som en sugpropp. Det var jättevarmt sedan! Mamma
FALSKSPEL OCH FLÖRTANDE MED SNUSKET satt framför mig
och var dålig,
pappa var arg och jag och XXXX var trötta,
mamma var jättetrött och sov framme i bilen.
Jag tyckte synd om mamma, vi var ledsna. SOM PÅ EGEN HAND
SKULLE UTPLÅNA
Vi fick smurfer! Vi fick fyra var, jag hade aldrig sett de smurferna förr,
mamma satt i gluggen i Schloß Vianden, det var farligt,
det såg fint ut!
OCH SKRATTAR GOTT ÅT OSS OCH VÅR NAIVITET
Pappa tog ett foto på mamma när hon satt i gluggen.
DEN MORALISKA RYGGRADEN
Det var ett stup där, det var därför det var farligt men mamma var inte
rädd,
hon var glad, det var Schloß Vianden som var greve Draculas slott!
Vi sa en massa fula ord och var dumma fast det var på låtsas,
DU det var roligt DU ÄR LURAD men jag var elak,
XXXX och jag visste inte att han var där, men pappa var utanför tältet,
35
det var inte roligt och jag skämdes ETT VILLIGT OFFER jättemycket.
Och när vi var hemma sa mamma och pappa att vi skulle hälsa på
tant XXXX och farbror XXXX, jag blev glad.
Vi såg den stora stenen igen, det var på vägen till Mariannelund
och vi åkte i bilen jättelänge, jag sov ibland men ville inte det.
SÅ SÄGER ALLA
När vi bodde i Kungsbacka var det några som en gång var jobbiga.
Jag satt i ett träd för jag ville inte att barnen skulle slå mig,
de var elaka och sa att de inte trodde på VILKET HAR
FRAMHÅLLITS
AV FLERTALET Gud när jag sa att han skulle ta dem,
jag sa att Gud skulle döda dem om de inte gick. HÄRLIGA
TREVLIGA
HÅRT ARBETANDE
EN JORDSKREDSSEGER
Jag fick hälsa på i min gamla skola i Kungsbacka,
den heter Tingbergsskolan. Vi klippte mönster och fick sy mjuka
fjärilar,
det var roligt MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN men lite konstigt.
Min gamla fröken XXXX var inte där, det tyckte jag var bra.
Hon sa saker och bara låtsades
MELLAN TVÅ MINDRE BRA ALTERNATIV att hon var snäll,
för hon var elak mot mamma och pappa förut SAMMA
EXTREMISTER
SOM ALLTID när de jobbade på samma skola.
Farbror XXXX hade en stor gummiflotte som vi åkte i, den hade
36
en motor,
han är pappas bror och vi åkte jättefort! Jag minns inte vilken sjö det var,
för det var inte Holmsjön. DET ÄR DÄRFÖR MAN DEMONISERAR
EN NY KONKURRENT Jag vågade inte ens tänka att jag inte ville
vara pojke
MED FRÄMMANDE VÄRDERINGAR för det var dumt,
det var hemskt men ibland var allting bra! SOM AV DÅTIDA
MAKTELIT
BESKREVS SOM KRIMINELLT
SLÖDDER
Jag tänkte på han som tog tag i armen på mig och drog
när vi hade kört till München och jag hade gått vilse och jag var
ensam,
det gjorde ont, han hade konstigt hår och det var farligt tänkte jag.
SJUNKER SNABBARE
ÄN EN GRÅSTEN I VATTEN
Det var tur att pappa och mamma och XXXX hittade mig då!
Jag hade ett blåmärke på armen.
Vi tittade på skivor sedan och det var roligt. Jag gillar att titta på
NORMALISERA skivor och böcker, KAN LÄTT UPPFATTAS
SOM ETT HOT
OCH ÄVEN UTGÖRA ETT BROTT MOT SVENSK
LAGSTIFTNING
jag gillar att läsa och skriva SOM INTE HÖR HEMMA HÄR och
lyssna på
musik och att rita.
ISBN 978-91-86617-15-8
Leif Holmstrand är författare, konstnär och musiker, född 1972. Resultaten av hans verk-samheter bör nå ögonen genom ilsket halv-transvestitiska, gyllene kontaktlinser, och öronen genom en filtrerande människa som är ledsen.
PEQUOD PrESS
I autentiska dagboksanteckningar från författarens barndom drivs suc-cessivt ett främmande material in. Monologer, prosa lyrik, förvrängda skillingtryck vrider sönder barnets röst och öppnar berättelsen mot ett sårigt inre. Barndom och vuxet liv blandas samman, kroppen förändras och går sönder, växer ihop.