effektivare hantering av stora o komplicerade brottmål

EFFEKTIVARE HANTERING AV STORA OCH

KOMPLICERADE BROTTMÅL– en idéskrift

December 2006

3

EFFEKTIVARE HANTERING AV STORA OCH

KOMPLICERADE BROTTMÅL– en idéskrift

December 2006

4

Tryck & Produktion: Edita 2006

Omslag: Dan Palmbrink

5

Innehåll

1 Inledning .............................................................................................................. 9

2 Allmänt ................................................................................................................11

2.2 Uppdraget ......................................................................................................11

2.3 Arbetets bedrivande ....................................................................................12

3 Sammanfattning ...........................................................................................13

4 Begränsning av förundersökning och åtal .................................15

4.1 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning .....................15

4.1.1 Reglering ...............................................................................................15 4.1.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................16 4.1.3 Slutsatser ..............................................................................................21 4.1.4 Idé ..........................................................................................................23

4.2 Förändrad åtalsplikt ...................................................................................24 4.2.1 Reglering ...............................................................................................24 4.2.2 Bakgrund ..............................................................................................25 4.2.3 Internationell utblick .............................................................................26 4.2.4 Arbetsgruppens överväganden .........................................................27 4.2.5 Idé ..........................................................................................................31

4.3 Avkriminalisering, administrativa påföljder och särskild .................32 åtalsprövning

4.3.1 Arbetsgruppens överväganden .........................................................32 4.3.2 Idé ..........................................................................................................34

4.4 Konkurrensläran ...........................................................................................34 4.4.1 Reglering ...............................................................................................34 4.4.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................34 4.4.3 Idé ..........................................................................................................36

5 Effektivare förundersökning .................................................................37

5.1 Inledning ........................................................................................................37

6

5.2 Förundersökningsplan ..............................................................................38 5.2.1 Reglering ...............................................................................................38 5.2.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................38 5.2.3 Idé ..........................................................................................................40

5.3 Delgivning enligt 23 kap 18 § RB ..........................................................40 5.3.1 Reglering ...............................................................................................40 5.3.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................41 5.3.3 Idé ..........................................................................................................42

5.4 Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift ...........................43 5.4.1 Reglering ...............................................................................................43 5.4.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................43 5.4.3 Idé ..........................................................................................................45

5.5 Försvararens roll..........................................................................................46 5.5.1 Arbetsgruppens överväganden .........................................................46 5.5.2 Idé ..........................................................................................................47

5.6 Genomströmningstid som kvalitetsmått..............................................48 5.6.1 Arbetsgruppens överväganden .........................................................48 5.6.2 Idé ..........................................................................................................49

5.7 Flera åklagare i stora och komplicerade mål .....................................49 5.7.1 Arbetsgruppens överväganden .........................................................49 5.7.2 Idé ..........................................................................................................50

5.8 Modern teknik..............................................................................................51 5.8.1 Reglering ...............................................................................................51 5.8.2 Bakgrund ..............................................................................................51 5.8.3 Arbetsgruppens överväganden .........................................................52 5.8.4 Idé ..........................................................................................................53

6 Effektivare rättegång .................................................................................55

6.1 Inledning ........................................................................................................55

6.2 Dispositiva moment i straffprocessen ..................................................56 6.2.1 Reglering ...............................................................................................56 6.2.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................56 6.2.3 Idé ..........................................................................................................59

6.3 Svaromål och den tilltalades bevisuppgift ............................................60 6.3.1 Reglering ...............................................................................................60 6.3.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................60 6.3.3 Idé ..........................................................................................................61

7

6.4 Förberedelse i brottmål ..............................................................................62 6.4.1 Reglering ...............................................................................................62 6.4.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................62 6.4.3 Idé ..........................................................................................................64

6.5 Rättens sammansättning...........................................................................65 6.5.1 Reglering ...............................................................................................65 6.5.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................65 6.5.3 Idé ..........................................................................................................66

6.6 Möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen ..67 6.6.1 Reglering ...............................................................................................67 6.6.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................67 6.6.3 Idé ..........................................................................................................70

7 Den misstänktes erkännande och medverkan i .....................71 utredningen

7.1 Inledning ........................................................................................................71

7.2 Utrymme för förändringar inom gällande regelsystem ....................71 7.2.1 Reglering ...............................................................................................71 7.2.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................72 7.2.3 Idé ..........................................................................................................75

7.3 Förenklat brottmålsförfarande ................................................................75

7.3.1 Aktuella förslag ................................................................... 75 7.3.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................76 7.3.3 Idé ..........................................................................................................77

7.4 Erkännande och medverkan som grund för straffl indring ..............77 7.4.1 BRU:s förslag .......................................................................................78 7.4.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................78 7.4.3 Idé ..........................................................................................................83

7.5 Åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment i straffprocessen .84 7.5.1 Arbetsgruppens överväganden .........................................................84 7.5.2 Europakonventionen ...........................................................................86 7.5.3 Idé ..........................................................................................................87

Bilaga 1

Inbjudna deltagare vid arbetsgruppens referensmöten ...............................88

9

1 Inledning

Vissa typer av brottslighet har under senare år – inte minst på grund

av den tekniska utvecklingen och den ökade internationaliseringen

– blivit mer komplicerad och svårutredd. Detta har i sin tur medfört

att brottsutredningarna har blivit allt mer vidlyftiga. Det gäller sär-

skilt utredningar om ekonomisk brottslighet, men förekommer även

vid utredningar av andra typer av brott så som t.ex. narkotikabrotts-

lighet, människohandel och miljöbrott. Mot bakgrund bland annat

av den absoluta åtalsplikten, de höga beviskrav som ställs i brottmål

och bevisbördans placering är dessa utredningar mycket resurskrävan-

de. Förundersökning av sådan brottslighet ställer också särskilda krav

vad gäller arbetsmetoder och samarbete mellan de brottsbekämpande

myndigheterna. Omfattande och långdragna utredningar innebär vi-

dare påfrestningar för såväl misstänkta som målsägande och andra

inblandade i processen.

Samhällets resurser är begränsade. Det är inte realistiskt eller knappast

ens önskvärt att rättsväsendet dimensioneras för att fullt ut utreda all

brottslighet av denna karaktär. Det är därför nödvändigt att hitta nya

vägar för att hantera denna utveckling. Det är viktigt att ständigt se

över det rättsliga systemet och fundera över vad som kan göras för att

förbättra och eff ektivisera hanteringen av det ökande målinfl ödet och

de alltmer komplexa utredningarna.

11

2 Allmänt

2.1 Arbetsgruppen

Riksåklagaren tillsatte i september 2005 en arbetsgrupp med uppdrag

att undersöka vad som kan göras för att ytterligare eff ektivisera han-

teringen av stora och komplicerade brottmål.

Arbetsgruppen har letts av riksåklagaren Fredrik Wersäll och i övrigt

bestått av överåklagaren Peter Hertting, vice överåklagaren Roland

Andersson, polismästaren Peter Tjäder, advokaten Leif Gustafson, t.f.

chefsrådmannen Ann-Britt Jansson, professor emeritus Nils Jareborg

samt kammaråklagaren Eva Th unegard (sekreterare).

2.2 Uppdraget

Arbetsgruppens arbete har i allt väsentligt inriktats på att undersöka

förändringar och förbättringar när det gäller hanteringen av stora och

komplicerade brottmål fram till dess att åtal väcks och huvudför-

handling påbörjas. Gruppen har koncentrerat diskussionerna till hur

utredningar skall drivas fram till åtal i syfte att förkorta utrednings-

tiden samt begränsa målens volym. Därutöver har gruppen diskuterat

vissa frågor som rent allmänt skulle minska belastningen på det straff -

rättsliga systemet.

Utgångspunkten för gruppens arbete har varit gällande regler och frå-

gan om dessa utnyttjas fullt ut. Förbättringar inom ramen för gällan-

de lagstiftning har diskuterats. Gruppen har därefter även analyserat

behovet av förändrade regler. Där ett sådant behov har konstaterats

har en huvudsaklig inriktning av dessa förändringar angetts.

Syftet med gruppens diskussioner har varit att lyfta upp och diskutera

möjliga förbättringar och förändringar på ett sätt som kan tjäna som

12

idéer och inspiration för framtiden. Gruppens arbete har inte varit

inriktat på att lägga fram färdiga författningsförslag. Den rapport

som gruppen härmed presenterar bör i stället ses som en idéskrift.

Förhoppningsvis kan gruppens tankar och idéer utgöra grunden för

ett fortsatt utvecklingsarbete kring viktiga frågor när det gäller hante-

ringen av stora och komplicerade brottmål. Ett fortsatt utvecklings-

arbete kan förslagsvis ske genom erfarenhetsseminarier, föreskrifter,

riktlinjer, handböcker, handlingsplaner och metodstöd. Tanken är

även att rapporten skall inspirera till fortsatta diskussioner kring de

rättspolitiskt intressanta frågorna om åtalspliktens och förundersök-

ningspliktens utformning och frågan om ett utökat inslag av disposi-

tiva moment i brottmålsprocessen.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är det samarbete i brottmåls-

frågor som börjar växa fram mellan Domstolsverket, Advokatsamfun-

det och Åklagarmyndigheten och som hittills resulterat i bland annat

anordnandet av en brottmålsdag i december 2006.

2.3 Arbetets bedrivande

Arbetsgruppen har haft fem sammanträden under tiden oktober 2005

till oktober 2006.

Arbetsgruppen har vid två av sammanträdena bjudit in och inhäm-

tat synpunkter från olika referenspersoner. Ett av dessa möten har

huvudsakligen ägnats åt fallstudier. Åklagare, försvarare, polis och

domare har som utgångspunkt för diskussion och analys presenterat

två omfattande fall (det s.k. Systembolagsmålet samt ett mål rörande

människohandel).

En förteckning över de personer som deltagit i referensgruppsmötena

fi nns i bilaga 1.

13

3 Sammanfattning

BedömningDet är av kriminalpolitiska skäl och av hänsyn till rättssäker-

hetsaspekter bättre att fl er personer lagförs i mer begränsade och

renodlade processer än att vissa komplicerade mål utreds i alltför

stor omfattning och lagförs efter lång tid samtidigt som andra

ärenden på grund av bristande resurser blir liggande.

Gruppen föreslår att reglerna om förundersökningsbegränsning skall

användas mer off ensivt. Det är ofta tillräckligt att en begränsad del av

en misstänkts brottslighet utreds och lagförs. Att utnyttja möjlighe-

ten till förundersökningsbegränsning är ett eff ektivt sätt att förkorta

utredningstiderna och hushålla med resurserna.

Fler inskränkningar i den absoluta åtalsplikten och i den absoluta

förundersökningsplikten föreslås. En sådan utveckling skulle medföra

ett ökat utrymme för kriminalpolitiska prioriteringar. Genomtänkta

prioriteringar och korta genomströmningstider bedöms ha stor all-

mänpreventiv eff ekt.

Förslag lämnas till hur såväl förundersökningen som rättegången

(framförallt genom åtgärder som ligger på förundersökningsstadiet)

kan eff ektiviseras. En förstärkt försvararroll, gemensam metodutveck-

ling för polis och åklagare, utnyttjande av modern teknik samt en

utökad materiell processledning från domstolens sida ingår i detta.

I rapporten diskuteras också utökade dispositiva inslag i straff proces-

sen. Den tilltalade föreslås i utökad utsträckning kunna disponera

över sin egen talan och exempelvis själv avgöra vad som kan vitsordas.

14

Erkännande och medverkan föreslås, i ökad utsträckning, kunna ut-

göra grund för straffl indring. För att skapa incitament och motivera

den misstänkte att medverka bör åklagarna ges rätten att förfoga över

påföljdsramen. Gruppen ser vidare en utveckling, liksom i många an-

dra länder, mot att uppgörelser skall kunna ingås mellan åklagaren

och den misstänkte.

15

4 Begränsning av förundersökning och åtal

4.1 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

BedömningDagens regelsystem medger stora eff ektiviseringar. Gällande

bestämmelser kan tolkas på ett mer off ensivt sätt. Förunder-

sökningsbegränsningsinstitutet kan användas i större omfattning

än vad som görs i dag.

Med utgångspunkt i att gruppen sett som sin uppgift att främst dis-

kutera möjligheten till förbättringar inom gällande regler har grup-

pen funnit det naturligt att i första hand göra en bedömning av om

inskränkningarna i åtalsplikten utnyttjas fullt ut eller om utrymme

fi nns att använda dessa i större omfattning.

4.1.1 RegleringFörundersökningsbegränsningsreglerna i 23 kap. 4 a § rättegångs-

balken (RB) bygger i allt väsentligt på reglerna om åtalsunderlåtelse

i 20 kap. 7 § RB. Om förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger

får åklagare besluta att lägga ned en förundersökning. Är förunder-

sökning inte inledd får åklagare även besluta att förundersökning inte

skall inledas. En grundförutsättning för både åtalsunderlåtelse och

förundersökningsbegränsning är att något väsentligt allmänt eller en-

skilt intresse inte åsidosätts.

För gruppens diskussioner är det framförallt 20 kap. 7 § första stycket

p. 3 som är av intresse – d.v.s. (åtalsunderlåtelse eller) förundersök-

ningsbegränsning med hänsyn till att den misstänkte begått annat

brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs särskild på-

följd med anledning av det föreliggande brottet.

16

När regeln i tredje punkten tillkom angavs i motiven att det bland

annat med hänsyn till processekonomiska skäl var befogat med en

avsevärd utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Det fram-

hölls också att de processekonomiska skälen blev än starkare om man

beaktade möjligheterna till förundersökningsbegränsning (prop.

1984/85:3 s. 31). Vidare framhölls att det utöver rent processekono-

miska skäl fanns ett starkt intresse från både allmän synpunkt och av

hänsyn till den misstänkte att en reaktion på redan utredd brottslig-

het kom till stånd inom rimlig tid och inte fördröjdes av en utredning

som endast i mindre mån kunde påverka påföljdsfrågan (a.a. s. 31).

I prop. 1982/83:134 framfördes det också som exempel att om ett

ärende avser ett fl ertal skattebrott, där ett av dem medför utrednings-

svårigheter, det för att åstadkomma ett snabbt avgörande av de mer

lättutredda fallen kan vara befogat att besluta om förundersöknings-

begränsning beträff ande det mer svårutredda brottet (s. 39).

4.1.2 Arbetsgruppens övervägandenSyftet bakom möjligheterna till förundersökningsbegränsning enligt

23 kap. 4 a § och 20 kap. 7 § första stycket p. 3 är framförallt process-

ekonomiskt. När regeln tillkom avsågs som ovan nämnts en avsevärd

utvidgning av området. Aktuella regler är dock skrivna i en tid då

brottsligheten såg annorlunda ut än i dag. Sedan reglerna tillkom har

det hänt mycket, både med brottslighetens utveckling och utveck-

lingen av samhället i stort. Brottsligheten, särskilt vad avser vissa typer

av allvarliga brott, har ökat i såväl omfattning som komplexitet. Stora

brottshärvor med förgreningar både inom landet och internationellt

är inte ovanliga.

Processekonomiska överväganden innefattar framförallt en avvägning

av hur tillgängliga resurser skall användas på bästa sätt. När rättsvä-

sendet ställs inför nya krav måste tillämpningen av reglerna anpassas

härefter. Brottslighetens utveckling och ökat fokus på genomström-

17

ningstider utgör enligt gruppens uppfattning ett tydligt exempel på

att en sådan anpassning måste ske. De bakomliggande syftena med

de aktuella reglerna om förundersökningsbegränsning medger således

att processekonomiska överväganden ges större tyngd än som kunde

förutses vid bestämmelsernas tillkomst.

Gruppens erfarenhet visar bland annat att olika åklagare tillämpar

reglerna om förundersökningsbegränsning på olika sätt. Åklagare gör

t.ex. olika bedömningar av om aktuell påföljd är tillräcklig för den

samlade brottsligheten. Det kan vidare konstateras att reglerna om

förundersökningsbegränsning inte utnyttjas i någon högre grad av

åklagarna, i vart fall inte om man ser till antalet beslut om begräns-

ning i förhållande till samtliga brottsmisstankar. År 2005 var, inom

Åklagarmyndigheten, andelen beslut om förundersökningsbegräns-

ning och beslut om att inte inleda förundersökning enligt 20 kap.

7 § första stycket 3 p., fyra procent av det totala antalet beslut avse-

ende brottsmisstankar. De senaste åren har denna andel, både inom

Åklagar myndigheten och Ekobrottsmyndigheten, legat på denna

nivå. Enligt en undersökning som EBM har gjort (som presenterades

på EBM-dagen den 6 december 2005) om användandet av förunder-

sökningsbegränsning anges som skäl för det låga användandet bland

annat att åklagarna anser att de begränsningsregler som fi nns att tillgå

generellt sett är för begränsade samt att det fi nns en oro över att ett

felaktigt användande av reglerna innebär en risk för tjänstefel, vilket

inte uppfattas vara fallet om man i stället använder sig av motivering-

en ”brott kan inte styrkas”. Det konstateras också i undersökningen

att det fi nns önskemål från åklagarna om tydligare riktlinjer om när

begränsningsreglerna får användas.

Utrymmet att begränsa förundersökningar vid fl erfaldig brottslighet

är betydande. Åklagaren skall inte göra någon förutsägelse av hur en

domstol skulle bedöma påföljdsfrågan om åtal väcktes för samtliga

18

brott. En bedömning skall i stället göras av om den beräknade eller

redan utdömda påföljden för övriga brott kan anses tillräcklig för all

brottslighet.

Vid bedömningen av om påföljden är tillräcklig måste, förutom

straff värdet av brotten, även tidsaspekten beaktas. Från allmänpreven-

tiv synpunkt är en snabb reaktion från samhällets sida betydelsefull.

Problemet är dock att utredningar i stora och komplicerade mål tar

tid. Det rör sig ofta om komplicerade och komplexa förhållanden.

De internationella kopplingarna har också blivit allt vanligare. Sam-

mantaget gör detta att tidsutdräkten ofta blir lång.

Att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förfl utit sedan

brottet begicks skall, utöver brottets straff värde, beaktas vid straff -

mätningen i enlighet med 29 kap. 5 § första stycket p. 7 brottsbalken

(BrB). Inte alltför sällan blir tidsutdräkten så lång att frågan om rätten

till prövning inom skälig tid, enligt artikel 6.1 i Europakonventionen,

aktualiseras när domstolen skall bestämma påföljden.

Högsta domstolen har i målet NJA 2003 s. 414 angett i vilken ut-

sträckning de tidsutdräkter som förekommit mellan brotten och slut-

lig dom skall beaktas vid påföljdsbestämningen. HD konstaterade

att det vid bedömningen om kravet på skälig tid iakttagits det är av

särskild betydelse hur komplicerat målet varit samt hur den tilltalade

och berörda myndigheter agerat under förfarandet. I det aktuella fal-

let ansåg HD att tidsutdräkten varit av en sådan omfattning att den

inneburit en kränkning av den tilltalades rätt till rättegång inom skä-

lig tid och att denne därför var berättigad till gottgörelse i form av

lindrigare påföljd än han annars skulle ha dömts till. Fängelsestraff et

i målet reducerades i anledning av detta till hälften (ett år och sex

månader) i förhållande till vad som motiverades av brottslighetens

straff värde (tre år).

19

En slutsats som kan dras av domen är att frågan om prövningen skett

inom skälig tid skall tillmätas en avgörande betydelse vid påföljds-

bestämningen och att en kränkning berättigar till en lindrigare på-

följd.

En annan konsekvens av oskäligt lång handläggningstid är kompen-

sation genom ekonomisk ersättning. Enligt HD:s avgörande i en dom

den 9 juni 2005 i mål T 72-04 skall, i de fall inte kompensation i

form av påföljdsreduktion aktualiserats, ersättning för kränkning av

rätten till en prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakon-

ventionen utgå med 1 000-1 500 euro per år som den totala hand-

läggningen av ärendet varat. Också för att undvika skadestånd från

staten är därför en kort handläggningstid mycket angelägen.

Den straff rabatt som tillämpas vid fl erfaldig brottslighet gör också ofta

att utredning av samtliga brott knappast kan motiveras från påföljds-

synpunkt; påföljden blir obetydligt lindrigare även om inte alla brott

utreds och lagförs. Förutsättningar för förundersökningsbegränsning

föreligger därför i stor utsträckning. Samma resonemang kan appli-

ceras när det gäller den s.k. ”straff trappan”. Vid bedömningen av om

påföljden är tillräcklig måste beaktas att ju längre fängelsestraff som

blir aktuellt ju längre blir också avståndet till nästa ”nivå” i straff ska-

lan. Om en gärning har ett visst straff värde, t.ex. tre års fängelse, krävs

det att gärningen bedöms som avsevärt mycket grövre för att ett läng-

re fängelsestraff än tre år skall dömas ut. Att föra bevisning kring hur

mycket mer grov, kränkande etc. som gärningen har varit kan kräva

omotiverade extra stora och svårbemästrade utredningsinsatser. Åkla-

garen skulle då, genom en avvägning av de olika intressena, kunna

nöja sig med att visa att gärningen har ett straff värde på tre år.

Det är angeläget att fokus under förundersökningen riktas mot re-

kvisiten i brottsbeskrivningen och mot de särskilda straff skärpnings-

20

grunder som kan aktualiseras. Varje utredningsåtgärd skall vara av

betydelse för den straff bara gärningen. Som exempel kan nämnas

organiserad brottslighet där straff värdet oftast endast marginellt på-

verkas av att gärningen utgjort ett led i en organiserad brottslighet.

Gruppens erfarenhet är att det ibland läggs alltför stora resurser på att

visa att en enskild gärning utgjort just ett led i en organiserad brotts-

lighet. Det är viktigt att åklagaren stämmer av utrednings insatserna

inte bara mot de särskilda rekvisiten för brottet utan även mot aktu-

ella straff skärpningsgrunder. För att utredningsinsatser skall vara på-

kallade bör de medföra en tydlig påverkan på straff värdet.

När det gäller gärningens rubricering konstateras att om omfat-

tande utredning krävs för att visa att en gärning är att bedöma som

grov skulle åklagaren i stället kunna nöja sig med en rubricering av

normalgraden och argumentera för ett högt straff värde inom denna

straff skala. Som exempel på detta kan nämnas frågan om en gärning

är att bedöma som koppleri eller grovt koppleri och där omfattningen

av verksamheten är avgörande för rubriceringen. Att förlänga utred-

ningen, och även processen i domstol, med stora insatser kring bevis-

ning rörande omfattningen av verksamheten skulle inte behöva vara

påkallat om straff värdet för ett brott av normalgraden ändå kan anses

tillräckligt högt.

Som exempel på ärenden där ett utökat användande av förunder-

sökningsbegränsning kan användas kan nämnas härvor med svart

arbetskraft eller härvor med annonsbedrägerier där ett antal perso-

ner gjort sig skyldiga till omfattande brottslighet med förgreningar

åt fl era olika håll. Här bör åklagaren kunna nöja sig med att åtala för

viss brottslighet om man kan se att straff värdet ändå i någon mån

motsvarar brottslighetens omfattning.

21

Ett annat exempel är människohandel där det ofta är fråga om en

omfattande, organiserad verksamhet som pågått under längre tid,

där ett stort antal målsägande varit involverade och där verksamhe-

ten avbryts genom det tillslag som görs. Frågan om hur omfattande

förundersökningsåtgärder som skall vidtas för att visa omfattningen

av verksamheten måste ställas i relation till den tid som förunder-

sökningen tar, den tid som misstänkta sitter häktade, målsägandens

utsatthet, inte minst under utredningstiden, rättsväsendets samlade

resurser och möjligheten att hantera omfattningen på det material

som samlas in.

I alla ärenden gäller att ett alltför stort förundersökningsmaterial med

alltför många inblandade personer kan bli ohanterligt att presentera

i rätten. I dessa fall bör det fi nnas förutsättningar för åklagaren att

begränsa utredningen. På detta sätt frigörs i stället resurser för att

hantera nya ärenden. En annan aspekt på detta är också att ju läng-

re tid som spaning bedrivs desto längre tid låter polis och åklagare

brottet fortgå med allt vad detta innebär för brottsoff er och en ökad

ekonomisk förtjänst för gärningsmännen. Självklart gäller detta dock

inte generellt. För att exempelvis komma åt huvudmännen inom den

grova organiserade brottsligheten kan en mer omfattande spaning i

vissa fall vara nödvändig.

4.1.3 SlutsatserAtt utnyttja möjligheten till förundersökningsbegränsning är ett ef-

fektivt sätt att förkorta utredningstiderna och hushålla med de be-

gränsade resurserna. Alla inblandade i processen torde kunna tjäna på

detta. Inte minst för misstänkta bör en allmän förkortning av tiden

för utredning och lagföring vara ett angeläget mål.

22

Det fi nns ett större utrymme för att bedöma ett kortare straff för en

samlad brottslighet som tillräcklig påföljd i stora och komplicerade

ärenden. Detta gör sig särskilt gällande när målets handläggning kan

förväntas dra ut på tiden. Den förväntade tidsåtgången bör beaktas

i större omfattning vid bedömning av gärningarnas samlade straff -

värde. Förutom rena straff värde- och straff mätningsresonemang är

det angeläget att i detta hänseende även beakta att bevisningen blir

allt sämre med tiden. Eftersom åklagaren måste kunna förvänta sig en

fällande dom när åtal väcks måste även bevisningens värde efter lång

tid bedömas. Denna bedömning bör göras i början på en utredning,

så snart omfattningen av ärendet och den förväntade tidsåtgången

kan överblickas.

Som tidigare nämnts är det från allmänpreventiv synpunkt viktigt

med en snabb reaktion från samhällets sida. Ett snabbt avgörande är

i sig av stort kriminalpolitiskt värde och bidrar till att skapa förtro-

ende för rättsväsendet. En mer off ensiv tillämpning av reglerna om

begränsning av förundersökning bör därför inte i detta hänseende,

framförallt inte vid ekonomisk brottslighet, åsidosätta väsentligt all-

mänt intresse. Ekonomisk brottslighet och t.ex. narkotikabrottslighet

skiljer sig från övrig grov brottslighet, där det ofta fi nns en direkt

skadelidande målsägande. Förundersökningsbegränsning bör därför,

med hänsyn till det enskilda intresse som också skall beaktas, kunna

användas i större omfattning vid denna typ av brottslighet jämfört

med annan brottslighet. När det gäller frågan om väsentligt enskilt

intresse skall dock beaktas att även en målsägande har intresse av ett

snabbt avgörande och att en begränsning även här i många fall kan

vara befogad. Avgörande blir om den förväntade påföljden kan anses

tillräcklig för all brottslighet och att någon enskilds berättigade an-

språk på exempelvis skadestånd inte åsidosätts.

23

Förundersökningsbegränsning bör ske i ett så tidigt skede som möj-

ligt och tillämpas på likartat sätt. Misstanke bör inte delges om man

inte inom rimlig tid kan förväntas avsluta förundersökningen. Åkla-

garnas arbetsmetod när en förundersökning inleds bör inte vara ett

brett anslag med förhoppning om att något skall kunna styrkas. Vid

omfattande utredningar bör i stället ett tidigt strategiskt inriktnings-

beslut fattas så att resurser läggs ned på rätt åtgärder. Åklagaren bör

göra en prognos med bedömning av vad som kan förväntas kunna

utredas inom rimlig tid med hänsyn till brottslighetens karaktär, om-

fattning, straff värde m.m.

4.1.4 IdéEftersom erfarenheten visar att åklagare gör olika bedömningar av

om t.ex. påföljden är tillräcklig för den samlade brottsligheten måste

åklagarna få stöd i att våga prioritera och välja ut de misstankar som

kan förväntas gå att styrka. Tydliga och mer off ensiva kriterier för när

förundersökningar kan och bör begränsas bör utarbetas.

Riksåklagarens inledda arbete med riktlinjer bör inriktas på att, inom

ramen för gällande lagstiftning, få till stånd en mer enhetlig och of-

fensiv tillämpning av reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersök-

ningsbegränsning. Riktlinjerna bör inriktas på att ge vägledning kring

bedömningen av om enskilt eller allmänt intresse sätts åt sidan genom

beslut om förundersökningsbegränsning. Riktlinjerna bör även ange

en modell eller ge vägledning dels för en prognos för bedömningen av

bevisningen och dels för hur straff värdet bör behandlas i förhållande

till den beräknade tiden som förundersökningen förväntas ta.

24

4.2 Förändrad åtalsplikt

BedömningVid en relativ åtalsplikt skulle större utrymme för kriminalpo-

litiska prioriteringar kunna skapas. Detta skulle kunna få stor

allmänpreventiv eff ekt. Samma eff ekt skulle (i vart fall delvis)

kunna uppnås genom ytterligare inskränkningar av den absoluta

åtalsplikten – eller av den absoluta förundersökningsplikten.

Gruppen bedömer det senare som en rättspolitiskt mer fram-

komlig väg, i vart fall för närvarande.

4.2.1 RegleringEnligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om inte något annat är före-

skrivet, väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Åtalet förut-

sätter att åklagaren på objektiva grunder kan emotse en fällande dom.

Vidare följer av 23 kap. 1 § RB att förundersökning skall inledas när

det fi nns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal

har förövats. Den absoluta åtalsplikten bygger på den s.k. legalitets-

principen i motsats till den s.k. opportunitetsprincipen.

Grundprinciperna om absolut åtals- och förundersökningsplikt har

fl era omfattande undantag. Det gäller särskilt reglerna om åtalsun-

derlåtelse, särskild åtalsprövning och förundersökningsbegränsning.

Reglerna om preskription kan till sina konsekvenser även ytterst upp-

fattas som ett avsteg från åtalsplikten. Åtals- och förundersöknings-

plikten kan i praktiken också sägas inskränkas av de prioriteringar

som sker med hänsyn till resursbegränsningar. I praktiken är det så-

ledes en relativt begränsad mängd av den totala brottsligheten som

blir föremål för några utredningsåtgärder över huvud taget. Att så är

fallet förutsätts också i de styrinstrument, t.ex. budgetproposition och

25

regleringsbrev, som gäller för rättsväsendets myndigheter. Däri anges

vad som bör prioriteras, underförstått vad rättsväsendet härigenom

bör lägga mer begränsade resurser på.

4.2.2 BakgrundFrågan om åtalspliktens utformning är föremål för en ständig diskus-

sion i Sverige och internationellt. Europarådet antog 1987 en rekom-

mendation om relativ åtalsplikt i syfte att nå ett enklare brottmålsför-

farande. Frågan diskuterades ingående i betänkandet Ett reformerat

åklagarväsende (SOU 1992:61). BRU (Beredningen för rättsväsen-

dets utveckling) har i februari 2006 överlämnat sitt slutbetänkande

Ett eff ektivare brottmålsförfarande – några ytterligare åtgärder (SOU

2005:117). I betänkandet ser BRU bland annat över åtalspliktens ut-

formning och diskuterar systemet med s.k. plea bargain. Plea bargain

innebär att åklagaren kan besluta att inte väcka åtal för vissa gärningar

om den misstänkte erkänner andra gärningar eller besluta att väcka

åtal för ett lindrigare brott om detta erkänns (i common law-länder-

na är det egentligen fråga om medgivande av åtal, inte erkännande

av brott). Utredningen kommer fram till att det saknas tillräckliga

skäl att nu införa undantag från förundersöknings- och åtalsplikten

som tar sikte på att den misstänktes erkännande och medverkan i

en brottsutredning skulle kunna leda till att åtal för vissa brott inte

väcks eller väcks för lindrigare brott än det som misstanken avser.

Som skäl mot ett system med plea bargain anför BRU framförallt allas

likhet inför lagen, brottsoff rens intressen, risken för felaktiga uppgif-

ter och det faktum att, för att ingen oskyldig skall dömas, betydande

utredningsinsatser ändå måste vidtas för att kontrollera riktigheten av

den misstänktes uppgifter. De nackdelar som angetts uppväger, enligt

BRU, inte de eventuella fördelar för eff ektiviteten som kan uppstå.

BRU konstaterar dock att utredningen inte har haft möjlighet att

överväga en översyn av åtalsplikten och förundersökningsplikten av

processekonomiska skäl.

26

När det gäller begreppen absolut och relativ åtalsplikt vill gruppen

i detta sammanhang hänvisa till Per Olof Ekelöfs terminologi om

obligatoriskt och fakultativt åtal, som numera även används av Peter

Fitger i Kommentaren till rättegångsbalken. Med obligatoriskt åtal av-

ses att förutsättningarna för allmänt åtal är mera klart fi xerade medan

fakultativt åtal innebär att åtalsfrågan i större eller mindre utsträck-

ning överlämnats till åklagarens skönsmässiga bedömning (Per Olof

Ekelöf, Rättegång V, sjunde upplagan, 1988, s. 142). Terminologin

med obligatoriskt och fakultativt åtal ger en mer rättvisande bild av

vad det egentligen är som diskuteras.

4.2.3 Internationell utblickOlika länder har reglerat frågan om åtal på olika sätt. I många länder

fi nns en grundbestämmelse om absolut åtalsplikt från vilken undan-

tag kan ske. Detta gäller, förutom i Sverige, även i t.ex. Finland och

Tyskland. I andra länder gäller principen om relativ åtalsplikt. Där

är det på olika sätt överlämnat till åklagaren att, mer eller mindre

diskretionärt, avgöra om åtal bör ske. Så är t.ex. förhållandet i Norge,

Danmark och i England och USA. Utrymmet för åklagaren att på

diskretionära grunder avgöra om åtal bör ske är generellt större i de

anglosachsiska länderna. I dessa länder skall åklagaren ofta pröva om

åtal krävs av allmänna hänsyn. I de nordiska länderna är den relativa

åtalsplikten reglerad på ett annat sätt och försedd med många fl er un-

dantag. I Norge t.ex. kan åtalsunderlåtelse meddelas på två grunder,

dels med hänvisning till opportunitetsprincipen (där en avvägning av

individuella och allmänpreventiva hänsyn skall göras) och dels med

hänvisning till processekonomiska skäl (motsvarande 20 kap. 7 §

RB). Till sina praktiska konsekvenser är regelsystemen i de nordiska

länderna relativt lika.

27

Under de senaste åren kan internationellt sett några allmänna ut-

vecklingslinjer och trender noteras. Åtalsplikten ges generellt allt-

mer diskretionära inslag. Flera länder i Europa har i anledning av att

straff processrätten reformerats infört olika varianter av möjligheten

till åtalsuppgörelser, vilket till sina konsekvenser måste sägas vara ett

avsteg från den absoluta åtalsplikten. I fl era länder har införts olika

varianter av s.k. plea bargain eller guilty pleas. T.ex. har Frankrike

nyligen infört ett sådant system. Den främsta anledningen till denna

utveckling anses vara nödvändigheten att bemästra hanteringen av

ett allt större målinfl öde och allt mer komplexa mål. Olika länder

konstruerar olika varianter, allt från rena uppgörelser mellan åkla-

garen och den misstänkte där något åtal inte behöver väckas till att

dom stolen kan tillämpa ett enklare brottmålsförfarande eller tillämpa

straff nedsättning vid erkända brott. Olika länder har också olika kri-

terier för vilka brott som kan omfattas av en guilty plea och i vilket

stadium av processen som initiativet måste tas för att beaktas. I fl era

länder påverkas också straff nedsättningens storlek av i vilket skede i

processen som ett erkännande lämnas.

I Danmark har åklagaren en möjlighet att, om en person erkänner

ett antal brott men samtidigt förnekar andra, underlåta åtal för de

förnekade brotten. Ett krav är dock att det kan antas att straff et inte

skulle bli högre om dessa brott togs med. Denna typ av mål avgörs av

ensamdomare, vilket naturligtvis också förenklar handläggningen av

processen.

4.2.4 Arbetsgruppens övervägandenDagens ansamling av mål, målens komplexitet och samhällets be-

gränsade resurser gör att det straff rättsliga systemets verkningsgrad

framför allt vad gäller de mer omfattande brottmålen blir låg. Prio-

riteringar bör vara en produkt av rationella överväganden och inte

ske slumpmässigt. Om det fanns större möjlighet att välja vilka mål

28

som skall drivas skulle det ge större utrymme för statsmakterna att ge

tydliga anvisningar för prioritering. Åklagare och polis skulle vidare

tvingas till gemensamma val och ett ansvar för de prioriteringar som

görs. Befi ntliga resurser skulle därmed kunna användas på ett bättre

sätt. Balanssituationen och möjligheten att arbeta med ”färskvara”

skulle också påverkas positivt. En annan utformning av åtalsplikten

skulle ge legitimitet åt de prioriteringar som ändå måste göras.

En ändring av åtalspliktens utformning skulle medföra en förändring

av de principer som den svenska rättsordningen bygger på. Legalitets-

principen och förutsebarhet i rättstillämpningen är grundläggande i

svensk straff processrätt. Ett upprätthållande av dessa principer på det

sätt som sker i dag befrämjar dock inte heller tilltron till den absoluta

åtalsplikten. Gruppens bedömning är att betydelsen av en förändring

av åtalsplikten från absolut till relativ inte bör överdrivas. I de länder

där åtalsplikten anges vara relativ kringgärdas den som ovan angetts

ofta av ett antal restriktioner. Samma resultat som uppnås med en

relativ åtalsplikt bör kunna uppnås med en ytterligare uppmjukning

av den absoluta åtalsplikten. Gruppen bedömer att det är mer kon-

struktivt att arbeta för en sådan uppmjukning. T.ex. anser gruppen

det befogat att ytterligare modifi era den nuvarande åtalsplikten ge-

nom bland annat utvidgade möjligheter att av resursskäl besluta om

förundersökningsbegränsning.

Gruppen vill också i detta sammanhang väcka tanken på ett särskiljan-

de av åtalsplikten och förundersökningsplikten. Av eff ektivitetsskäl är

det framförallt utökade möjligheter till förundersökningsbegränsning

som är av intresse, d.v.s. inskränkningar i förundersökningsplikten.

När en utredning väl är färdig talar inte lika starka eff ektivitetsskäl

för utökade möjligheter till att underlåta åtal, d.v.s. inskränkningar

i åtalsplikten. Ett särskiljande av åtals- och förundersökningsplikten

29

bör vara möjligt och gruppen ser gärna att en separat förundersök-

ningsbegränsningsregel, frikopplad från 20 kap. 7 § RB, införs.

Frågor om prioritering och förundersökningsbegränsning är avgöran-

de inslag i många utredningar, framförallt när det gäller omfattande

ekonomisk brottslighet. Dagens regler om förundersökningsbegräns-

ning innebär t.ex. att förundersökningen endast kan begränsas såvitt

avser misstankar mot en viss person. Det är inte möjligt att begränsa

en förundersökning till att endast avse vissa personer, t.ex. de som be-

gått den allvarligaste brottligheten i en härva. En nackdel med dagens

system är att vissa mål tenderar att bli alltför omfattande. Frågan är

hur omfattande ett mål bör tillåtas bli, hur många förgreningar som

måste utredas.

En risk med att införa en möjlighet att begränsa förundersökningar

till vissa personer är dock att samma typ av brott då inte kommer att

leda till samma typ av behandling i det straff rättsliga systemet. Om

man begränsar härvor till vissa personer lagförs inte de som skulle ha

lagförts om de inte ingick i en härva utan i stället begått brottet en-

samma. Det anförda är argument mot utökade möjligheter till förun-

dersökningsbegränsning av resursskäl. Å andra sidan bör beaktas att

systemet i stort drabbar slumpmässigt. Det är endast en relativt liten

del av de begångna brotten som upptäcks och anmäls. Bevisning kan

säkras endast för en mindre andel av dessa. Det till synes självklara

kravet att uppklarade brott skall behandlas lika ger i verkligheten mot

denna bakgrund en skenbar likhet inför lagen. Vid valet mellan olika

förhållningssätt till hur förundersökningsbegränsningsinstitutet bör

se ut bör en tydlig reglering av möjligheten till ytterligare begräns-

ning av förundersökningar vara att föredra. Eftersom, som alla vet,

resurserna inte är oändliga och prioriteringar ändå måste göras, är det

gruppens bedömning att prioriteringar i kontrollerade former är att

föredra.

30

Det danska systemet där åklagaren har möjlighet att underlåta åtal för

förnekade gärningar innebär klara eff ektivitetsvinster eftersom mycke t

tid kan sparas i rätten då de förnekade gärningarna sorteras bort.

Systemet har likheter med de svenska möjligheterna att förundersök-

ningsbegränsa förnekade gärningar enligt 23 kap. 4 a § och 20 kap.

7 § första stycket p. 3 RB. Gruppen anser att det även i Sverige skulle

kunna vara möjligt att, med hänsyn till processekonomiska skäl, med-

dela åtalsunderlåtelse även för förnekade gärningar. Dagens regelsys-

tem ger inte möjlighet till åtalsunderlåtelse när en förundersökning är

avslutad och gärningen är förnekad. Anledningen till detta är bland

annat att en åtalsunderlåtelse anses som en lagföring och en sakerför-

klaring. Beslut om åtalsunderlåtelse registreras i belastnings registret.

Det bör enligt gruppens mening övervägas om en självständig form

av åtalsunderlåtelse, som inte skall anses som en lagföring, bör in-

föras. En sådan reglering skulle medföra möjligheter att av process-

ekonomiska skäl inför ett åtal sortera bort förnekade gärningar som

ändå inte på något avgörande sätt skulle påverka påföljden. Självklart

bör gärningar förundersökningsbegränsas så tidigt som möjligt, så att

inte onödiga resurser läggs ned på utredning av gärningar som ändå

inte skall bli föremål för åtal. I praktiken kan dock fi nnas fl era skäl till

att en gärning ändå utreds. Det kan vara fråga om allt från bristande

samordning till hänsyn till målsäganden som ändå gör att ett brott ut-

reds och en förundersökning färdigställs. Att en förundersökning bli-

vit slutförd bör dock inte utgöra ett hinder för att underlåta ett åtal.

Om processen i domstol i så stor utsträckning som möjligt kan kon-

centreras till erkända gärningar eller gärningar där bevisningen kan

renodlas (på grund av t.ex. vitsordade omständigheter) står mycket

tid att vinna.

31

I kapitel 7, som behandlar den misstänktes erkännande och med-

verkan i utredningen, utvecklar gruppen ytterligare sina tankar kring

vissa frågor rörande åtalsuppgörelser, plea bargain och den misstänk-

tes erkännande och medverkan i utredningen.

4.2.5 IdéSammanfattningsvis kan sägas att gruppens uppfattning är att det

borde ske en förändring av åtalspliktens och förundersökningsplik-

tens utformning genom bland annat utvidgade möjligheter att av

processekonomiska skäl besluta om begränsning av förundersökning-

ar. Detta kräver lagändring. En översyn av åtalsplikten och förunder-

sökningsplikten bör mot denna bakgrund äga rum.

32

4.3 Avkriminalisering, administrativa påföljder och särskild åtalsprövning

BedömningAdministrativa sanktioner ger många gånger snabbare resultat

och bör kunna ersätta viss straff rättslig hantering. Ett utökat an-

vändningsområde för särskild åtalsprövning i kombination med

ett utvidgat utrymme för förundersökningsbegränsning i dessa

fall skulle minska belastningen på det straff rättsliga systemet och

skapa incitament till bättre kontrollsystem.

4.3.1 Arbetsgruppens övervägandenDet totala antalet straff bestämmelser är mycket stort, särskilt inom

specialstraff rätten. Allmänt kan sägas att kriminalisering som sank-

tion bör förbehållas sådana förfaranden som uppfattas som särskilt

straff värda. Kriminalisering är statens yttersta maktmedel och bör

användas med återhållsamhet. Till detta kommer att andra former

av sanktioner oftast är enklare att hantera och mer eff ektiva. Admi-

nistrativa sanktioner är särskilt lämpliga och användbara när förhål-

landena är sådana att det är angeläget att upprätthålla en standard på

ett visst område och således den individuella skulden inte kommer i

förgrunden.

Administrativa sanktioner bör kunna ersätta en relativt stor del av det

straff rättsliga ansvaret inom specialstraff rättsområdet. Som exempel

kan nämnas näringsförbud, skattetillägg och miljösanktionsavgift.

Det skulle t.ex. kunna övervägas om inte näringsförbud på grund av

bristande bokföring borde kunna prövas utan att frågan om bokfö-

ringsbrott prövades straff rättsligt. Ett sådant, i administrativ ordning,

meddelat näringsförbud skulle kunna utgöra grund för beslut om

särskild åtalsprövning eller åtalsunderlåtelse och därigenom kunna

33

utgöra grund för förundersökningsbegränsning. I andra fall skulle en

avkriminalisering kunna komma i fråga. Detta gäller särskilt brott

på oaktsamhetsnivå. Fördelar med administrativa sanktioner är bland

annat att man undviker komplicerade rättsliga bedömningar avseende

det subjektiva rekvisitet och att de även kan användas mot juridiska

personer och på så vis få en annan tyngd och genomslagskraft.

Gruppen anser att det fi nns behov av att utöka området för särskild

åtalsprövning i de fall där kontrollavgifter eller andra sanktioner kom-

mer i fråga. Vid särskild åtalsprövning är presumtionen mot åtal. Om

området utökades skulle incitament för att skapa kontrollsystem öka.

Som exempel på ett område som skulle kunna vara aktuellt är social-

försäkringsbidragen. Om felaktiga bidrag betalas ut skulle återbe-

talningsskyldighet kunna förenas med en avgift, vilket skulle kunna

ligga till grund för beslut att lägga ned förundersökningen på grund

av regler om särskild åtalsprövning.

Ett alternativ till regler av detta slag skulle vara att införa generella

möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

där administrativa sanktioner står till buds. I de fall där alternativa

sanktioner är stadgade eller står till buds skulle således en generell pre-

sumtion mot åtal gälla. Generella regler om åtalsunderlåtelse och för-

undersökningsbegränsning skulle ersätta de för enskilda brottstyper

särskilda reglerna om åtalsprövning. Ett sådant system skulle bli mer

fl exibelt och vara anpassat till förändringar i lagstiftning som rör nya

sanktionsavgifter, kontrollsystem m.m. Som exempel kan nämnas att

den nya lagstiftningen om miljösanktionsavgifter som träder i kraft

den 1 januari 2007 förenas med utökade regler om särskild åtalspröv-

ning i de fall där avgift aktualiseras. En generell regel om åtalsun-

derlåtelse och förundersökningsbegränsning i fall där administrativa

sanktioner kommer i fråga skulle medföra ett fl exiblare, enklare och

renare system.

34

4.3.2 IdéGruppen anser att det är motiverat att göra en översyn av dels möjlig-

heten att på olika områden ersätta den straff rättsliga hanteringen med

administrativa sanktioner och dels möjligheten att införa en generell

åtalsunderlåtelseregel.

4.4 Konkurrensläran

BedömningKonkurrensläran kan användas för att rensa ut gärningar som

därmed inte behöver utredas eller bedömas.

4.4.1 RegleringKonkurrens mellan brott föreligger om ett och samma förfarande kan

konstituera fl era olika brott. Konkurrensproblem uppkommer dels

därför att rekvisiten i olika brottsbeskrivningar helt eller delvis täcker

varandra och dels för att det faktiska händelseförloppet uppfyller mer

än en brottsbeskrivning.

Någon rättslig reglering av konkurrens mellan brott fi nns inte i lag-

stiftningen. Regler om påföljdskonkurrens (d.v.s. hur påföljd skall be-

stämmas för den som har begått mer än ett brott) återfi nns dock på

ett fl ertal ställen i brottsbalkens kapitel om påföljder. Konkurrenslä-

ran har dock behandlats i lagmotiv och doktrin (se bl.a. Nils Jareborg,

Straff rättens gärningslära, 1995, kap 8-10).

4.4.2 Arbetsgruppens övervägandenI fall av brottskonkurrens kan dömas för vart och ett av brotten. I

många fall anses dock mindre straff värda förfaranden som i och för

sig täcks av händelseförloppet konsumerade av huvudbrottet.

35

Bestämmelserna om brottskonkurrens bör kunna användas för att

renodla processen. Det är således viktigt att uppmärksamma de möj-

ligheter som konkurrensläran ger i detta hänseende. Det ligger nor-

malt inte något egenvärde i att åtala för fl era brott än som enligt kon-

kurrensläran är nödvändigt om straff värdet inte i någon nämnvärd

utsträckning påverkas.

Eftersom det inte fi nns resurser att utreda alla brott och det inte kan

anses vara ett vitalt samhällsintresse att lägga ner stort arbete på ju-

ridiska hårklyverier bör möjligheterna att rensa bort vissa brott som

konkurrensläran medger inte underskattas (Nils Jareborg, a.a., s. 158

ff .). En utrensning kan vara motiverad dels för att man därigenom

undviker en orättvis dubbelbestraff ning och dels om den kvarvarande

brottsligheten är så bagatellartad att den inte skulle föranleda ytter-

ligare straff om den beaktades eller att den utrensade brottsligheten

beaktas genom utformningen av straff skalan eller inom ramen för

straff mätningen för den dominerande brottstypen.

Av intresse i detta sammanhang är konsumtion på grund av brottsen-

het, regelkonkurrens och medbestraff ade gärningar (Magnus Ulväng,

Påföljdskonkurrens – Problem och principer, 2005). Konsumtion

inom ramen för brottsenhet innebär att man utifrån olika kriterier

skapar en enhet för ett visst brott, inom vilket ett fl ertal olika likar-

tade gärningar ryms. Som exempel kan nämnas att fl era slag mot en

person anses som en och samma misshandel. Konsumtion på grund

av regelkonkurrens innebär att olika straff bud överlappar varandra.

Ett rån konsumerar t.ex. stöld. Av särskilt intresse för gruppens ar-

bete är konsumtion inom ramen för medbestraff ade gärningar. Viss

brottslighet kan konsumeras på den grunden att bestraff ningen av ett

brott sker genom bestraff ningen av ett annat. Gärningsmannen anses

i dessa fall ha begått fl era brott, d.v.s. konkurrensen är verklig. Som

exempel kan nämnas att stöld konsumerar i de fl esta fall efterföljan-

36

de skadegörelse, rån kan konsumera en rad sidobrott t.ex. olaga hot,

hemfridsbrott och tillgrepp. Det är här fråga om gärningar som alltså

inte utgör del av själva rånet (d.v.s. ingår i samma brottsenhet) utan

gärningar som begås under tiden som huvudbrottet pågår (se i detta

sammanhang NJA 1967 s. 93). Som ytterligare exempel kan nämnas

att grova förmögenhetsbrott normalt konsumerar bokföringsbrott,

utpressning konsumerar ocker och förskingring konsumerar efter-

följande brott enligt BrB 10:4-10:8.

4.4.3 IdéGenom att använda konkurrensläran för att koncentrera utredningar

på enbart vissa gärningar och lägga andra åt sidan kan resurser sparas

genom att tid inte behöver åtgå till utredning och lagföring av dessa

brott. Man kan då även undvika utredning och bedömning av kom-

plicerade rekvisit. Målsättningen bör vara att åtal skall utformas så

att brottslighetens samlade straff värde i huvudsak speglas. Utbildning

och ett utökat erfarenhetsutbyte med t.ex. seminarier för åklagare,

domare, advokater och företrädare för rättsvetenskapen kring denna

fråga (och andra frågor) vore önskvärt.

37

5 Effektivare förundersökning

5.1 Inledning

Ett antal förslag och idéer har på senare tid lagts fram för att eff ekti-

visera rättsväsendet. I betänkandet En ny uppgifts- och ansvarsfördel-

ning mellan polis och åklagare (SOU 2005:84) föreslår BRU bland

annat att polisen skall vara förundersökningsledare i fl er ärenden än

vad som gäller i dag. Enligt förslaget skall åklagare vara förunder-

sökningsledare endast om saken är av omfattande eller svår beskaf-

fenhet (i dag gäller att åklagare skall vara förundersökningsledare om

saken inte är av enkel beskaff enhet). Vidare förespråkas ett tidigare

åklagarinträde vid allvarligare brottslighet. Motiveringen till detta är

att ett aktivt förundersökningsledarskap från åklagarens sida skapar

förutsättningar för en eff ektivare brottsutredning bland annat genom

tidiga direktiv om utredningsåtgärder. Gruppen instämmer i vikten

av tidiga och tydliga direktiv för en eff ektiv förundersökning. I detta

avsnitt kommer några åtgärder framhållas som särskilt angelägna för

att förundersökningen skall bli eff ektiv. I de följande diskussionerna

återkommer gruppen även till några av de övriga förslag rörande ef-

fektiviteten i rättsväsendet som lämnats på senare tid.

I detta sammanhang kan även nämnas att danske rigsadvokaten, med

anledning av ett betänkande om behandlingen av större ekomål (Be-

taenkning nr 1454, 2004) och ett antal ändringar i straffl agstiftning-

en, meddelat ett antal riktlinjer. Riktlinjerna innebär bland annat att

en redogörelse skall lämnas till högre åklagare i mål där åtal inte har

väckts inom två år efter att ”der er rejst sigtelse”. Det har också införts

möjlighet för den misstänkte att klaga över tidsutdräkten till högre

åklagare med möjlighet för denne att förelägga den lägre åklagaren att

avgöra målet inom viss tid eller att av resursskäl begränsa målet. Vi-

dare har en ordning införts där högre åklagare, vid mål som beräknas

38

pågå 25-30 dagar i rätten, skall säkra att ställning tagits till möjlig-

heterna om begränsning av målet (Rigsadvokat Meddelelser 3/2002,

3/2006 och 4/2006).

5.2 Förundersökningsplan

BedömningUpprättandet av en förundersökningsplan i större mål bidrar till

en eff ektivare förundersökning.

5.2.1 RegleringFörundersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess

helhet. Han skall se till att förundersökningen bedrivs eff ektivt och

att den enskildes rättsäkerhetsintressen tas tillvara (1 a § förundersök-

ningskungörelsen). Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt

som omständigheterna medger (23 kap. 4 § RB).

5.2.2 Arbetsgruppens övervägandenFörundersökningsledaren ansvarar för utredningen. För att på bästa

sätt kunna fullgöra detta ansvar och se till att utredningen bedrivs

eff ektivt är det, framförallt vid större utredningar, angeläget att åkla-

garen kan överblicka utredningen. Genom en sådan överblick kan tid

och resurser satsas på rätt åtgärder.

Alltför ofta sker tillslag i stora mål utan någon närmare planering

av hur t.ex. beslagtaget material skall tas om hand och den vidare

utredningen bedrivas. Om anslaget är brett med förhoppning om att

det i vart fall skall bli något av en utredning kan detta leda till en stor

mängd material samlas in utan någon egentlig planering eller strategi,

vilket medför en oöverblickbar utredning.

39

För en bättre och mer genomtänkt planering av förundersökning-

ens bedrivande bör en förundersökningsplan upprättas av åklagaren.

I förundersökningsplanen bör framgå förundersökningens innehåll,

inriktning, omfattning samt en tidplan. Samråd måste ske med poli-

sen och utredningsresurserna anpassas efter den gjorda planeringen,

alternativt måste planeringen anpassas efter tillgängliga resurser. I pla-

nen bör framgå vad man vill/kan utreda och åtala. En tänkt gärnings-

beskrivning bör anges. Denna, samt en preliminär bevisuppgift, bör

utgöra grunden för inriktningen av förundersökningen (se vidare un-

der 5.4 angående Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift).

En ständigt uppdaterad förundersökningsplan bör kunna ge just en

sådan överblick över utredningen som förundersökningsledaren be-

höver för att kunna ta ställning till om utredningen skall drivas vidare

eller t.ex. ändra inriktning. Förundersökningsplanen bör också, för-

utom att vara till nytta i det enskilda ärendet, kunna tjäna syftet att på

ett övergripande plan se om de samlade resurserna hos åklagare och

polis används på rätt sätt.

EBM har nyligen börjat arbeta med s.k. utredningsplaner i de större

ärendena. Målsättningen hos EBM är att dessa särskilt krävande ären-

den inte skall ta längre tid än ett år. För varje ärende skall en utred-

ningsplan upprättas. Utredningsplanen skall innehålla en preliminär

gärningsbeskrivning och ett första utkast till bevisuppgift. Avsikten är

att arbeta inom ramen för den framtida processen i domstolen. I sam-

band med att planen tas fram skall åklagaren ta ställning till frågan

om begränsning av förundersökningen. Innehållet i planen utgör en

grund för den prognos som åklagaren måste göra såvitt avser resurs-

behovet och tidsåtgången.

40

5.2.3 IdéGruppen ser det som angeläget och nödvändigt med ett fortsatt ut-

vecklingsarbete kring bland annat metodstöd, t.ex. framtagandet av

en för polis och åklagare gemensam handbok för hanteringen av stora

och komplicerade mål. En sådan handbok skulle utöver frågan om

planeringen av förundersökningen även kunna innehålla rutiner för

sammanträde för delgivning och teknikanvändning. Även ett införan-

de av kontrollfunktioner, i likhet med vad den danske rigsadvokaten

meddelat, när det gäller bedrivandet av förundersökningar i omfat-

tande mål skulle vara av värde. Utvecklingsarbetet, som bör kunna

ske inom ramen för gällande regelsystem, är i första hand en fråga

för åklagarväsendet. Samarbete bör ske med framför allt polisen och

samråd bör äga rum med Advokatsamfundet.

5.3 Delgivning enligt 23 kap. 18 § RB

BedömningLöpande delgivning av förundersökningen innebär större möj-

ligheter för försvararen att tidigt påkalla utredningsåtgärder.

Sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB bör hållas i större omfatt-

ning, för att senast vid detta tillfälle bland annat reda ut vilka

kompletteringar den misstänkte påkallar.

5.3.1 RegleringEnligt 23 kap 18 § RB får åtal inte beslutas innan den misstänkte har

fått underrättelse om att han eller hon har rätt att ange den utredning

som anses önskvärd. Skäligt rådrum skall för detta beredas den miss-

tänkte.

41

Den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den

mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som före-

kommit under förundersökningen. Innan åklagaren beslutar om åtal,

får han hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans

försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för

sakens fortsatta handläggning i övrigt.

5.3.2 Arbetsgruppens övervägandenLöpande delgivning bör användas i större utsträckning för att den

misstänkte och försvararen kontinuerligt skall få del av utredningen.

Genom en fortlöpande delgivning av förundersökningen får den

misstänkte tidigt möjlighet att framföra synpunkter och påkalla

utredningsåtgärder. Detta bör kunna leda till en tidsvinst. Om en

löpande delgivning skall bli av värde krävs dock en kontinuerlig inläs-

ning. För att åstadkomma detta skulle en tidigare inläsning eventuellt

behöva vara knuten till något steg i processen. Tidsutdräkten i sig

bör dock i många fall vara ett incitament för den misstänkte. Många

tilltalade påverkas negativt av den långa tid som förundersökningen

pågår. Det kan dock inte förnekas att en utdragen process i vissa fall

kan uppfattas vara till fördel för den misstänkte, bland annat genom

att bevisningen försvagas. Allmänt sett måste det dock sägas vara en

uppgift också för försvararen att i görligaste mån medverka till kortare

handläggningstider.

Det bör även understrykas att det avslutande förhöret med den miss-

tänkte, när denne har fått del av all utredning, är mycket viktigt. Om

detta förhör är väl förberett kan förhoppningsvis en helt ny berättelse

från den misstänkte undvikas i tingsrätten.

I mer omfattande mål och vid svårbedömda brott kan ett sammanträ-

de vara ett bra tillfälle att muntligen reda ut vilka invändningar den

misstänkte har, om inte dessa redan har framgått genom förhören, och

42

vilka kompletteringar han påkallar. Om en tentativ gärningsbeskriv-

ning och bevisuppgift presenteras senast vid detta tillfälle underlättar

det för den misstänkte att i ett tidigt skede ta ställning till den egna

bevisuppgiften (helst skall detta dock, enligt gruppens uppfattning,

presenteras tidigare, se nedan under avsnitt 5.4) . Om en komplet-

tering av förundersökningen kan ske i ett så tidigt skede som möjligt

blir den totala handläggningstiden av ett ärende kortare.

Enligt gruppens erfarenhet äger sammanträden enligt 23 kap. 18 §

RB mycket sällan rum. Det är sällan sammanträden sker på åklagarens

initiativ. Från åklagarhåll påpekas också ofta att försvararna är alltför

passiva i samband med den s.k. slutdelgivningen. Om sammanträde

förekom skulle försvararen tvingas läsa in materialet tidigare och ta

ställning tidigare.

Gruppens bedömning är att större utnyttjande av möjligheten till lö-

pande delgivning och till sammanträde skulle kunna leda till en mer

eff ektiv och tidsbesparande handläggning och få till följd att fortsatta

förundersökningsåtgärder under huvudförhandlingen kan undvikas.

Det är inte realistiskt att tro att den försvarare som vid en slutdelgiv-

ning i ett mål med häktade personer där åtal skall väckas inom kort,

som får en förundersökning på ett par tusen sidor, skall hinna gå

igenom materialet på ett sådant sätt att han kan ange inställning till

alla delar.

5.3.3 IdéBåde åklagare och försvarare har ett ansvar för att sammanträde och

ett ökat användande av löpande delgivning kommer till stånd. Riks-

åklagaren bör verka för att åklagarna alltmer aktivt verkar för detta.

Som angetts i avsnitt 5.2.3 bör en handbok för hanteringen av stora

mål tas fram.

43

5.4 Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift

BedömningGärningsbeskrivningen anger ramen för processen. Utforman-

det av gärningsbeskrivningen och bevisuppgiften bör ske i ett

tidigt skede så att utredningen kan koncentreras till det som är

väsentligt för det kommande åtalet.

5.4.1 RegleringI 45 kap. 4 § RB första stycket stadgas bland annat att åklagaren i

stämningsansökan skall ange dels den brottsliga gärningen med angi-

vande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständighe-

ter som erfordras för dess kännetecknande och dels de bevis som vill

åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Domen i

ett brottmål får aldrig avse annan gärning än den för vilken talan om

ansvar i behörig ordning förts (30 kap. 3 § RB).

5.4.2 Arbetsgruppens övervägandenEtt utkast till gärningsbeskrivning bör som ovan angetts fi nnas med

redan i den förundersökningsplan som skall upprättas när förunder-

sökningen inleds (se avsnitt 5.2.2). Att ett sådant utkast upprättas

tidigt är avgörande för utredningens inriktning och att utredningen

redan från början kan bedrivas med fokus på ett eventuellt komman-

de åtal.

Ett utkast till gärningsbeskrivning bör presenteras för den misstänkte

när misstanke delges. Om åklagaren redan inför förhöret med den

misstänkte kan presentera en tentativ gärningsbeskrivning kan för-

höret läggas upp på rätt sätt och relevanta frågor ställas. Genom att

redan i detta skede ha utkast till gärningsbeskrivning skapas förut-

sättningar för att efter förhöret bedöma hur förundersökningen fort-

44

sättningsvis skall bedrivas eller om den skall läggas ned. Onödiga

förundersökningsåtgärder kan undvikas. I stora ekomål är det enligt

gruppens erfarenhet regel att en gärningsbeskrivning fi nns färdig vid

det första förhöret. På samma sätt bör man även göra vid andra stora

utredningar.

Vikten av en väl utformad gärningsbeskrivning kan inte nog beto-

nas. Åklagarens gärningsbeskrivning utgör den ram som anger vad

som skall prövas i brottmålsprocessen. Gärningsbeskrivningen sätter

g ränserna för vad som kommer under domstolens bedömning och

utgör utgångspunkten för processens utformning. En väl utformad

gärningsbeskrivning bör vara tydlig och preciserad. Gärningsbes-

krivningen är inte bara avgörande för åklagaren när han lägger upp

sin talan utan också för att den tilltalade skall kunna bedöma vilka

invändningar som skall riktas mot åtalet. En välskriven gärningsbe-

skrivning underlättar också för domstolen att genomföra en välstruk-

turerad process. (jfr Dag Victor, Den åtalade gärningen – några tankar

om utformningen av gärningsbeskrivningar, DUS 1996:1, s. 213).

En annan viktig faktor när det gäller målets omfång och framförallt

tidsåtgången i rätten är att bevistema och förhörstema tydligt anges.

Med bevistema avses vilka faktiska omständigheter, t.ex. ett gärnings-

moment, som skall styrkas med ett förhör. Förhörstemat anger vad

förhöret skall handla om. Gruppens erfarenhet är att förhörstema

ofta saknas. För den skriftliga bevisningen saknas även ofta bevistema.

Syftet med att ange bevisuppgift med klara bevis- och förhörsteman

är att den andre parten skall få möjlighet att vitsorda sådant som är

ostridigt. Denna möjlighet måste utnyttjas. Vitsordade omständighe-

ter bör enligt gruppens uppfattning, utan nämnvärd prövning, kunna

ligga till grund för rättens bedömning. Om parterna kan vitsorda

olika omständigheter bör därför bevisning kunna rensas bort. Dessa

tankar vidareutvecklas i avsnittet 6.2 Dispositiva moment i straff pro-

cessen.

45

Åklagarens bevisuppgift måste vara konkret och fokuserad på det som

skall bevisas. Att enbart ange att ett visst bevis åberopas till stöd för

åtalet bör inte komma i fråga.

Gärningsbeskrivningens utformning och åklagarens bevisuppgift är

avgörande faktorer för målets hantering vid huvudförhandlingen. I

detta hänseende vill vi även framhålla vikten av domstolens mate-

riella processledning. Domstolen har både en rätt och en skyldighet

att genom frågor försöka reda ut oklarheter i åklagarens gärningsbe-

skrivning (se prop. 1986/87:89 s. 109). Denna uppgift innebär att

domstolen måste anses ha en relativt långt gående skyldighet att utöva

materiell processledning. För att processen skall bli så smidig som

möjligt bör domstolen försäkra sig om att den förstår parternas talan

och att parterna förstår varandra. Alla oklarheter bör redas ut. Även

när det gäller bevisuppgiften har domstolen ett ansvar för att genom

sin materiella processledning utreda vad som kan vitsordas för att på

detta sätt rensa bort ”onödig” bevisning. Gruppen vidareutvecklar

tankarna kring detta i avsnittet 6.4 Förberedelse i brottmål.

5.4.3 IdéEtt intensifi erat utvecklingsarbete bör bedrivas kring utformningen av

gärningsbeskrivningar och bevisuppgift och dess betydelse för proces-

sen. Dessa frågor, inklusive domstolens processledning, bör i lämpligt

sammanhang diskuteras gemensamt med åklagare, advokater, domare

och rättsvetenskapsmän.

46

5.5 Försvararens roll

BedömningEn förstärkt försvararroll ökar förutsättningarna för en eff ektiv

förundersökning. Det bör fi nnas incitament för försvararen att

tydligt ange den tilltalades inställning och bevisuppgift. Ersätt-

ningen till försvararna måste täcka också en aktiv försvararinsats

under förundersökningen.

5.5.1 Arbetsgruppens övervägandenEn aktiv och stark försvararinsats under förundersökningen bidrar

till en förundersökning där invändningar och synpunkter kan tas

om hand av åklagaren under utredningens gång och fokus inriktas

på sådant som är ”tvistigt”. Gruppens erfarenhet är att de fl esta åkla-

gare anser det mycket positivt med en aktiv och delaktig försvarare.

Ett problem för försvararen kan dock vara den lojalitetskonfl ikt som

denne ställs inför när det gäller klientintresset och intresset av en ef-

fektiv process. Å ena sidan måste generellt en eff ektiv process ligga i

försvararens intresse och vara till fördel även för en misstänkt person.

Å andra sidan kan oklarheter i utredningen med hänsyn till bevisbör-

dans placering inte sällan vara till fördel för den tilltalade.

Handläggningen av stora mål drar ofta ut på tiden onödigt mycket

dels på grund av att den tilltalade framställer oklara invändningar

och dels på grund av att invändningar framställs sent i processen. En

kort handläggningstid måste dock generellt sägas vara en rättssäker-

hetsfråga som det också är försvararens uppgift att verka för. Om ett

incitament skapas för försvararen, att verka för ett snabbare förfa-

rande genom en renodling av målen, skulle eff ektiviteten – och, från

denna utgångspunkt, också rättssäkerheten - öka. En möjlig väg är

att i större utsträckning hålla sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB

eller förberedelse i brottmål. Detta medför att försvararen måste läsa

47

in målet i god tid och också framställa invändningar på ett tidigare

stadium. Tydliga och specifi ka förelägganden om svaromål bör ha

samma eff ekt.

Gruppens erfarenhet är att en kontinuerlig kontakt mellan åklagaren

och försvararen under hela förundersökningen bidrar till en mer ”ren-

odlad” rättegång.

För att försvararna skall vara aktiva och ta egna initiativ under för-

undersökningen samt gå igenom förundersökningsmaterialet på ett

grundligt sätt måste ersättningen täcka sådana insatser.

Där det är möjligt bör av eff ektivitetsskäl, praktiska skäl och resurs-

skäl i mål med ett stort antal misstänkta, antalet försvarare begränsas.

Det är således viktigt att redan i början av utredningen identifi era om

intressekonfl ikter medför att misstänkta inte bör ha samma försva-

rare. Om sådana konfl ikter inte fi nns bör antalet försvarare begränsas.

Även om gruppen är medveten om svårigheterna att i ett senare skede

minska antalet försvarare bör det i vart fall efter hand skapas förut-

sättningar för detta och låta de kvarvarande försvararna företräda ett

fl ertal misstänkta.

5.5.2. IdéFrågorna om en förstärkt försvararroll, kortare handläggningstider och

en snabbare genomströmning genom hela rättskedjan bör diskuteras

utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv. En levande debatt kring dessa och

andra frågor rörande rättvis rättegång bör initieras i mer organiserade

former, t.ex. seminarier och gemensam utbildning. Den under hösten

2006 planerade brottmålsdagen kan förhoppningsvis utgöra starten

för ytterligare initiativ på detta område. Även ersättningsreglerna bör

ses över från detta perspektiv.

48

5.6 Genomströmningstid som kvalitetsmått

BedömningGenomströmningstid som kvalitetsmått bör kunna leda till att

den genomsnittliga tiden från brottsanmälan till dom och straff -

verkställighet kan förkortas.

5.6.1 Arbetsgruppens övervägandenTidsaspekten, d.v.s. tiden från det att brottet upptäcks eller anmäls till

dom, har som ovan angetts (se avsnitten 4.1.2-3) betydelse för bland

annat straff mätningen. Även bortsett från sådana bedömningar utgör

en snabb reaktion på en brottslig handling ett mått på bra kvalitet i

den brottsbekämpande verksamheten. En kort handläggningstid ökar

t.ex. kvaliteten i utredningarna genom att bevisningen används när

den är ”färsk”. En kort handläggningstid är också allmänt sett av stort

värde för inblandade parter och bidrar till allmänhetens förtroende

för rättsväsendet.

Det är angeläget att tiden från det att ett brott upptäcks tills det fi nns

en lagakraftvunnen dom avsevärt kan kortas. Genomströmningstiden

för ett ärende genom hela rättskedjan är därför som sådan ett bra

kvalitetsmått. För vissa ärendetyper, t.ex. mål med häktade personer

och ungdomsmål fi nns reglerade frister. För övriga ärenden fi nns inte

några lagstadgade frister. Respektive myndighet har i vissa fall interna

mål och mått för genomströmningstider. Från ett medborgarperspek-

tiv är det dock den totala genomströmningstiden som främst är av

intresse. För att på bästa sätt tillgodose misstänktas, målsägandes och

andra berördas intressen samt för tilltron till rättsväsendet i stort an-

ser gruppen att ett ökat fokus bör fästas på genomströmningstider

och att för myndigheterna gemensamma kvalitetsmått för detta bör

utvecklas.

49

5.6.2 IdéGruppen anser det angeläget att berörda myndigheter, d.v.s. polisen,

Åklagarmyndigheten och domstolarna utvecklar gemensamma kva-

litetsmått när det gäller genomströmningstiden. Ett gemensamt ut-

vecklingsarbete med denna inriktning bör inledas.

5.7 Flera åklagare i stora och komplicerade mål

BedömningDet bör som regel alltid vara två åklagare som hanterar för-

undersökning och rättegång i stora mål. Härigenom kan kvali-

teten öka, tidsutdräkt undvikas och sårbarheten minska.

5.7.1 Arbetsgruppens övervägandenFrågan om två åklagare i samma mål diskuterades även i rapporten

”Hållbara domslut – en förtroendefråga för rättsväsendet”. Där utta-

lades bland annat att det i vissa större och komplicerade mål bör vara

huvudregel att två åklagare delar på arbetet såväl under förundersök-

ningen som vid huvudförhandlingen. En sådan ordning skulle bidra

till att öka kvaliteten både i det enskilda målet och långsiktigt genom

att erfarenhet och kunskap om svårare mål sprids till fl er åklagare.

Arbetsgruppen instämmer i detta men vill också framhålla eff ektivi-

tetsvinsterna med detta system.

Att endast en åklagare hanterar förundersökningen i större mål och

är den enda personen som är inläst på materialet medför en stor risk

och kan leda till stora eff ektivitetsförluster t.ex. om åklagaren blir sjuk

eller måste byta arbetsuppgifter. Åklagaren blir också särskilt utsatt

vid en eventuell hotsituation. Även i annat fall bör en dubblering av

åklagare och därigenom en möjlighet till fördelning av arbetet vara

50

av fördel med hänsyn till eff ektiviteten och kvaliteten. Som goda ex-

empel på detta sätt att arbeta kan bland annat nämnas Knutby- och

Malexandermålen.

Möjligheten att vara fl era förundersökningsledare har berörts i den

s.k. Knutbyrapporten. En inspektion av Knutby-ärendet genomfördes

gemensamt av Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen (RPS/ÅM

2/05). I rapporten dras bland annat slutsatsen att det är av yttersta

vikt att frågan om vem som leder förundersökningen och därmed bär

ansvaret för denna framstår som absolut klar.

Frågan om möjligheten att vara två förundersökningsledare har också

berörts i ett JO-beslut den 16 februari 2006 (dnr 5010-2003). JO har

i beslutet närmare utvecklat sin syn på två åklagares handläggning av

förundersökningen rörande mordet på utrikesminister Anna Lindh.

JO konstaterar att förundersökningsledarskapet är odelbart och att

något utrymme inte fi nns för en uppdelning av förundersöknings-

ledarskapet på fl era personer. Principen hindrar dock inte att fl era

åklagare arbetar tillsammans med en utredning under ledning av en

förundersökningsledare och inte heller att någon av de biträdande el-

ler assisterande åklagarna tillfälligt axlar uppgiften som förundersök-

ningsledare när den ordinarie förundersökningsledaren har förhinder.

En vägledning för åklagarna i frågan om den rättsliga synen på att

vara två eller fl era åklagare i ett mål är för närvarande under utarbe-

tande hos riksåklagaren.

5.7.2 IdéÅklagarmyndigheten bör verka för att en dubblering av åklagare i

stora mål kommer till stånd. Detta kan vara en fråga att ta in i den

handbok för hanteringen av stora mål som gruppen föreslår (se av-

snitt 5.2.3).

51

5.8 Modern teknik

BedömningFörundersökningsmaterialet bör i större utsträckning dokumen-

teras med hjälp av modern teknik. Förhör med bevispersoner

bör dokumenteras med digital teknik. Genom denna doku-

mentation skulle förundersökningen underlättas. Sådana förhör

skulle också få ökad betydelse vid huvudförhandlingen när en

bevisperson avviker från tidigare lämnade uppgifter.

5.8.1 RegleringEnligt 36 kap. 16 § andra stycket RB får vid vittnesförhör vad vittnet

tidigare anfört inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet fö-

rebringas endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad

han tidigare anfört eller när vittnet vid förhöret förklarar att han inte

kan eller inte vill yttra sig. Enligt 37 kap 3 § gäller detta även målsä-

gande.

5.8.2 BakgrundI propositionen 2004/05:131 En modernare rättegång anges ett an-

tal åtgärder för att modernisera och eff ektivisera processen i allmän

domstol. Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Enligt

uppgift planeras ett ikraftträdande under år 2007. Bland annat införs

ett bättre utnyttjande av teknik genom att försöksverksamheten med

videokonferens permanentas och utvecklas. Berättelser som vittnen

och andra bevispersoner lämnar skall dokumenteras med videoteknik.

En berättelse som i tingsrätt lämnas i bevissyfte skall dokumenteras

genom en ljud- och bildupptagning, om det inte fi nns särskilda skäl

emot det. Vidare får ett förhör med vittne eller annan förhörsperson

inledas med en uppspelning av en upptagning från ett förhör som

52

tidigare, inför rätta, har hållits med samma person. Syftet med detta

är dels processekonomiska fördelar och dels att bespara vittnen och

andra förhörspersoner många av de olägenheter som ett omfattande

förhör kan vara förknippade med.

5.8.3 Arbetsgruppens övervägandenGruppens erfarenhet är att mycket tid vid huvudförhandlingen går

åt till att reda ut vad en bevisperson eller en tilltalad har sagt under

förundersökningen, i vilket tillstånd han varit i när han uttalat sig och

även betydelsen av det som har sagts. Genom att på ett lättillgängligt

sätt vid förhandlingstillfället för rätten spela upp en förhörssekvens

och visa det sammanhang vari det sagda uttalats skulle tid kunna vin-

nas, invändningar lättare bemötas och oklarheter redas ut.

Ett användande av teknik på detta sätt bör också kunna få en preven-

tiv eff ekt. Vetskapen om att förhören dokumenterats genom t.ex. vi-

deoförhör bör få den tilltalade att avstå från förnekanden av uttalan-

den eller invändningar om att man t.ex. befunnit sig i ett omtöcknat

tillstånd och inte förstått vad som avsetts etc.

I samband med reformen i prop. 2004/05:131 diskuteras även frå-

gan om inte även upptagningar från förhör under förundersökning-

en inledningsvis skulle spelas upp i rätten. Regeringen konstaterar

dock att ett mer frekvent utnyttjande av förundersökningsmaterialet i

domstolsprocessen skulle vara betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt.

Förhör som har hållits inför åklagare eller polismyndighet uppfyller

generellt sett inte samma krav på rättssäkerhet som de förhör som

hålls i en domstol. Att i någon mer väsentlig omfattning tillåta hän-

visningar till förundersökningsmaterialet skulle även medföra att

tyngdpunkten i rättsskipningen skulle förskjutas från domstolarna

53

till de brottsutredande instanserna, vilket inte är önskvärt. Denna be-

dömning, som gruppen i och för sig ställer sig bakom, hindrar dock

inte att processen kan få ökad stadga genom bättre dokumentation av

förhören under förundersökningen.

5.8.4 IdéFör att undvika att förhörsutsagor från förundersökningen läses upp

då bevispersoner inte kan eller inte vill berätta bör i stället sådana

förhör bevaras med modern teknik. Ett sätt att åstadkomma detta är

att polisen och Åklagarmyndigheten tillsammans utfärdar föreskrifter

om upptagning av förhör i vissa typer av mål.

Ett ökat användande av modern teknik under förundersökningen krä-

ver en översyn av reglerna om hur förhörsutsagor skall dokumenteras

och bevaras, jfr bland annat JO:s beslut om att förhör som upptas på

ljudband skall skrivas ut i sin helhet (JO 1996/96 s. 75). Rättegångs-

balkens och förundersökningskungörelsens regler bör moderniseras

och anpassas till dagens tekniska möjligheter att ta upp, dokumentera

och bevara bevisning.

55

6 Effektivare rättegång

6.1 Inledning

Tingsrätt kommer enligt reformen i propositionen 2004/05:131 En

modernare rättegång att få en möjlighet att avgöra vissa brottmål på

handlingarna. En huvudförhandling skall inte behöva hållas, om det

saknas anledning att döma någon till annan påföljd än böter och en

förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hän-

syn till utredningen i målet. Kravet på muntlighet vid huvudförhand-

lingen kommer också att mjukas upp på så sätt att processmaterial får

presenteras genom hänvisningar till handlingar i målet.

BRU föreslår i sitt sista betänkande än mer långtgående tankar kring

avgörande av brottmål på handlingarna (SOU 2005:117, kap. 4

Brottmålsförfarandet vid erkännande). Gruppen utvecklar sina tan-

kar kring detta i kapitel 7 (avsnitt 7.3).

Gruppen instämmer i behovet av ett utökat avgörande av brottmål på

handlingarna. Gruppen bedömer också att det utöver detta fi nns mer

att göra för att eff ektivisera rättegångsförfarandet i brottmål. Som ex-

empel kan nämnas ett utökat utrymme för prövningstillstånd i hov-

rätt. Eftersom gruppen emellertid har valt att i huvudsak begränsa

sina diskussioner till förbättringar i tiden fram till dess att åtal väcks

kommer detta inte att utvecklas närmare inom ramen för denna rap-

port. Gruppen presenterar i stället tankar kring hur rättegången kan

eff ektiviseras genom åtgärder som främst ligger på förundersöknings-

stadiet.

56

6.2 Dispositiva moment i straffprocessen

BedömningDet fi nns inom gällande regelsystem ett större utrymme för

renodling av mål inför huvudförhandlingen, exempelvis genom

vitsordande av sakomständigheter eller klarläggande av vad som

är stridigt och ostridigt.

6.2.1 RegleringFör dispositiva tvistemål reglerar rättegångsbalken uttryckligen på

vilket sätt parterna och rätten är bundna vid yrkanden och grunder

m.m. För brottmål fi nns inte motsvarande reglering. För brottmål

gäller offi cialprincipen. Åklagaren har i princip bevisbördan för samt-

liga de omständigheter som ligger till grund för ett åtal.

6.2.2 Arbetsgruppens övervägandenMånga av de doktrinuttalanden som i dag fi nns vad avser betydelsen

av erkännanden och vitsordanden har ursprung i vad som angavs av

Processlagberedningen (SOU 1938:43). Ett erkännande eller vitsor-

dande anses behöva vinna stöd av övrig utredning för att kunna läggas

till grund för avgörandet. I sin strävan efter att komma bort från den

legala bevisteorin och få genomslagskraft för den fria bevisprövningen,

anser Peter Fitger, med vilken gruppen instämmer, att beredningen

alltför kraftigt nedtonat betydelsen av erkännanden i brottmål.

Historiskt har brottmålsprocessen varit en fråga om ensidig maktut-

övning av staten mot den enskilde. Detta har präglat synen på hur

förfarandet, med t.ex. särskilda skyddsregler för den misstänkte, har

byggts upp. Med hänsyn bland annat till den ökande brottsligheten,

målens komplexitet och rättsväsendets knappa resurser har synen dock

förändrats. Den misstänkte har alltmer kommit att uppfattas som en

57

likvärdig part till åklagaren. Även målsägandens ställning i processen

har stärkts. Straff anspråkets konstruktion som ensidig maktutövning

kommer numera mest till uttryck i det förhållandet att åklagaren allt-

jämt har den fulla bevisbördan.

I dag präglas brottmålsprocessen av ett ackusatoriskt processförande

och den kontradiktoriska principen råder. Detta innebär att rätten i

stort sett befriats från efterforskande verksamhet samt att åklagaren

och den tilltalade är principiellt likställda parter. Parterna har lika

goda möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan i proces-

sen samt yttra sig över motpartens yrkanden och grunder. De fl esta av

de inkvisitoriska momenten har således rensats ut.

I konsekvens med att brottmålsprocessen alltmer har kommit att be-

traktas som en process mellan likvärdiga parter bör enligt gruppens

uppfattning den misstänkte och målsäganden i större utsträckning

ges rätt att disponera över processföremålet och utredningsmaterialet.

Den tilltalade bör ges en större rätt att disponera över sin egen talan

och exempelvis själv avgöra vad som kan vitsordas. Genom en sådan

syn på parternas roll i processen ”myndigförklaras” parterna.

Om man i ökad utsträckning ser brottmålsprocessen som en ”tvist

mellan likvärdiga parter” där den misstänkte får möjlighet att dispo-

nera över processföremålet blir domstolens roll, precis som i dispositi-

va tvistemål, mer konfl iktlösande. Genom detta synsätt blir det också

naturligt att hävda att endast sådana mål där parterna inte är överens

bör föras till en fullständig brottmålsprocess (se vidare avsnitt 7.3).

Redan i dag förekommer det i praktiken vissa dispositiva inslag i

processen exempelvis genom att parterna i brottmål vitsordar vissa

omständigheter. Det kan t.ex. vara fråga om sakförhållanden, tele-

fontrafi k, transaktioner och belopp. Vitsordande av dessa typer av

58

omständigheter borde kunna ges större tyngd i processen också inom

ramen för gällande regelverk. Även om parterna inte förfogar över

ansvarsfrågan borde ett större utrymme fi nnas för att i praktiken låta

vitsordade omständigheter, utan nämnvärd prövning, ligga till grund

för rättens bedömning. Vad det egentligen handlar om är ett klarläg-

gande av vad som är stridigt och ostridigt i målet.

När det gäller hanteringen av erkännanden och vitsordanden måste

förutsättningar skapas för att den misstänkte och försvararen på ett

riktigt sätt uppfattar situationen. Uppsåtsbedömningar kan många

gånger vara komplicerade. Det är därför angeläget att den fulla vid-

den av ett erkännande eller vitsordande står klar för den misstänkte

och försvararen. Självklart måste också åklagaren och rätten pröva och

bedöma riktigheten i det som vitsordas eller anges vara ostridigt. I

praktiken skulle dock utredningsresurser och, framför allt, tid i dom-

stol kunna sparas om en ökad vikt lades till ostridiga omständigheter.

Eftersom åklagarna dels inte alltid vet vad som är ostridigt i målet

och dels inte heller vet om domstolen godtar att något är ostridigt

är det inte ovanligt att åklagarna förebringar bevisning ”för säkerhets

skull”.

Vitsordande av omständigheter kan ske under hela förundersökning-

en och även när den har avslutats. Det är dock realistiskt att räkna

med att en tilltalad endast i begränsad utsträckning är beredd att vits-

orda omständigheter före 23:18-delgivningen eftersom slutpro dukten

måste kunna överblickas. En genomgång av omständigheterna i målet

för att bedöma om de är stridiga eller ostridiga bör därför rea listiskt

sett i första hand ske antingen vid sammanträde för delgivning en-

ligt 23 kap. 18 § RB eller genom materiell processledning vid en för-

beredelse.

59

För att den misstänkte skall vitsorda omständigheter måste incitament

skapas för den misstänkte att medverka. Tidsvinsten i sig kan vara en

sådan omständighet. Den misstänkte bör normalt inte ha något att

vinna på att tid läggs ned i onödan. Att visa att man inte har något

att dölja kan vara en annan sådan omständighet. Detta kan nämli-

gen påverka den tilltalades allmänna trovärdighet. Det gynnar inte en

tilltalad att bestrida sådant som åklagaren har bevis för. I rätten kan

det också vara en fördel för den tilltalade att slippa höra besvärande

omständigheter läsas upp, något som kan undvikas om de vitsordats.

Ett annat incitament skulle kunna vara att allt inte framkommer om

omständigheter vitsordas. Åklagarna kan, om ytterligare bevisning

svårligen kan fås fram eller skulle kräva omfattande efterforskningar,

begränsa förundersökningen till det som vitsordas. Om brottsmiss-

tankar inte kan styrkas så skall förundersökningen förstås läggas ned

i dessa delar.

Eftersom man troligen kan räkna med att ett vitsordande av omstän-

digheter sker relativt sent under förundersökningen kommer eff ekten

att bli störst vad gäller tidsåtgången i domstol. Ett ökat användande

av sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB och av förberedelseinstitutet

(se angående detta avsnitten 5.3 och 6.4) bör kunna bidra till att må-

len på detta sätt kan renodlas.

6.2.3 IdéGenom en modernare syn på parternas ställning i processen bör må-

len även med dagens förutsättningar ytterligare kunna renodlas. Ge-

nom en återkommande diskussion i olika sammanhang kring frågan

om parternas ställning i processen och ett ”myndigförklarande” av

parterna bör ökade dispositiva inslag följa.

60

Gruppen anser dock att det krävs mer än dagens möjligheter till vits-

ordanden och annat för att ytterligare förstärka parternas ställning i

processen. Gruppen utvecklar sina tankar kring åtalsuppgörelser mel-

lan åklagare och försvarare och en ökad betydelse av erkännandet i

kapitel 7.

6.3 Svaromål och den tilltalades bevisuppgift

BedömningSvaromål bör lämnas in i större utsträckning. Kraven på svaro-

målen bör ställas högre. Svaromålen måste vara mer substantiella.

Även kraven på den tilltalades bevisuppgift måste ställas högre.

6.3.1 RegleringMöjligheten att förelägga den tilltalade att inkomma med skriftligt

svaromål regleras i 45 kap. 10 § RB. Där stadgas att om det behövs

för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamåls-

enligt sätt, får rätten förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin

inställning till åtalet och grunden för den.

I 45 kap. 10 § RB anges även att rätten vid utfärdande av stämning

skall förelägga den tilltalade att uppge vilken bevisning han åberopar

och vad han vill styrka med varje bevis.

6.3.2 Arbetsgruppens övervägandenSom tidigare nämnts har den tilltalades invändningar stor betydelse i

omfattande mål och de bör klargöras i ett så tidigt skede som möjligt.

En precisering av den tilltalades invändningar och ett klargörande av

bevisläget kan bidra till en snabbare och mer renodlad process. Ett

svaromål kan därför ha stort värde i mer omfattande och komplexa

mål. I svaromålet bör, förutom inställningen till åtalet m.m, omstän-

61

digheter som den tilltalade vill åberopa men som inte har anförts un-

der förundersökningen anges. Eftersom upplysningarna kan inverka

på åklagarens bevisning och frågan om eventuell komplettering av ut-

redningen är det viktigt att dessa omständigheter framkommer innan

en huvudförhandling påbörjas. I alltför många mål bedrivs komplet-

terande förundersökningsåtgärder under huvudförhandlingens gång.

Ett svaromål kan underlätta planeringen och genomförandet av hu-

vudförhandlingen. Det kan också göra det lättare för att kunna ta

ställning till om muntlig förberedelse bör hållas.

Domarna bör ställa högre krav på svaromålen och ställa mer specifi ka

frågor om vad de vill ha svar på. Att avkräva den tilltalade en skrift-

lig inställning till åtalet och att besvara vissa specifi ka frågor torde

också göra det svårare för en tilltalad att ändra sina uppgifter under

huvudförhandlingen, något som från åklagarsynpunkt naturligtvis är

angeläget.

Underlåtenhet att följa ett bevis- eller svaromålsföreläggande hindrar i

och för sig inte den tilltalade från att senare under processen åberopa

bevisning eller göra invändningar mot åtalet. Sådan underlåtenhet

kan dock som en yttersta konsekvens leda till att han förpliktas ersätta

kostnad som vållats genom försummelsen (31 kap. 4 § RB). Att en

huvudförhandling måste skjutas upp kan utgöra en sådan kostnad.

Även denna möjlighet bör användas i större utsträckning av rätten.

6.3.3 IdéGemensamma seminarier med domare, åklagare och advokater bör

arrangeras för diskussion av hur huvudförhandlingen bör planeras

och genomföras. Inom den ramen bör användandet och utformning-

en av svaromålsförelägganden diskuteras.

62

6.4 Förberedelse i brottmål

BedömningFörberedelse i brottmål kan användas på ett mer systematiskt

och eff ektivt sätt för att utreda vad som egentligen är tvistigt

och därigenom ”skala bort” onödiga vittnen och annan onödig

bevisning inför huvudförhandlingen.

6.4.1 RegleringOm särskilda skäl föreligger, får rätten hålla sammanträde för förbe-

redelse i brottmål (45 kap. 13 § första stycket RB). Ett syfte med för-

beredelsen kan vara att fastställa i vilka hänseenden parterna har olika

uppfattningar rörande olika moment i den åtalade gärningen. Genom

att klarlägga detta innan huvudförhandlingen påbörjas kan denna

koncentreras till de kontroversiella punkterna (prop. 1986/87:89 s.

232).

Reformen i prop. 2004/05:131 En modernare rättegång innebär att

kravet på särskilda skäl för förberedelse tas bort. Rätten skall hålla ett

sammanträde med parter och andra som berörs om det behövs för

målets förberedelse eller av något annat skäl. Ändringen träder i kraft

den dag regeringen bestämmer.

6.4.2 Arbetsgruppens övervägandenInte alltför sällan ägnas tid under huvudförhandlingen åt att gå ige-

nom material för att därefter klarlägga parternas inställning till olika

sakförhållanden. Detta leder även ofta till att förundersökningen fort-

sätter eller kompletteras under huvudförhandlingens gång. Konse-

kvensen av att sakförhållandena inte har utretts i förväg blir en utdra-

gen och onödigt lång huvudförhandling. Ett sätt att råda bot på detta

problem kan vara att i större utsträckning ställa krav på svaromålen

63

samt att använda förberedelseinstitutet för att utreda sakförhållanden

och partsinställningar. På detta sätt skulle onödiga vittnen och annan

onödig bevisning kunna rensas bort och huvudförhandlingen ägnas

endast åt det som är tvistigt.

För att förberedelsen skall bli verksam och eff ektiv är det viktigt att

vidtagen genomgång och rensning av materialet leder till att huvud-

förhandlingstiden kan minskas. Förberedelsen får inte endast bli en

”kalendergenomgång”. En eff ektiv förberedelse förutsätter att par-

terna är väl inlästa på materialet och har sina inställningar klara vid

detta tillfälle. Ett förberedelsesammanträdes främsta syfte bör vara att

reda ut vad som är stridigt och ostridigt för att parterna utifrån denna

genomgång skall kunna avgöra vilken bevisning som behöver åbero-

pas.

Vid förberedelsen är rättens materiella processledning av största vikt.

Det är gruppens erfarenhet att rätten ofta är alltför försiktig med att

bedriva materiell processledning. En orsak till detta kan vara en rädsla

att påtala omständigheter som kan vara till den tilltalades nackdel.

Domarens materiella processledning regleras i 46 kap. 4 § 2 st. RB.

Där framgår att rätten skall se till att målet blir utrett efter vad dess

beskaff enhet kräver samt att rätten skall försöka avhjälpa otydligheter

och ofullständigheter i uttalanden som görs. Enligt förarbetena har

domstolen både en rätt och en skyldighet att genom frågor försöka

reda ut oklarheter i åklagarens gärningsbeskrivning (prop. 1986/87:89

s. 109). Som angetts i kapitel 5 (avsnitt 5.4) anser gruppen att dom-

stolen måste anses ha en relativt långt gående skyldighet att utöva

materiell processledning. För att processen skall bli så smidig som

möjligt bör domstolen försäkra sig om att den förstår parternas talan

och att parterna förstår varandra.

64

Gruppens uppfattning är att rätten har ett stort ansvar för målet och

den kommande huvudförhandlingen och att det ankommer på rätt-

ten att, genom materiell processledning, så tidigt som möjligt reda

ut oklarheter kring gärningsbeskrivning, svaromål och bevisuppgifter.

Rätten bör i större utsträckning vara aktiv för att i största möjliga mån

begränsa processmaterialet. Avsikten är dock inte att domaren skall

behöva läsa in målet i förväg. Genom gärningsbeskrivningen och väl

angivna och konkreta bevisuppgifter bör en materiell processledning

ändå kunna bedrivas.

Både åklagaren och försvararen har ett stort ansvar för att på ett ef-

fektivt sätt utveckla användandet av förberedelse i brottmål i syfte

att renodla målen och på detta sätt korta ned den totala handlägg-

ningstiden. Parterna bör även i större utsträckning ta initiativ till att

påkalla förberedelse. Domstolarna bör i sin tur verka för att ett utökat

användande av förberedelser i brottmål kommer till stånd.

Reformen i prop. 2004/05:131 innebär att sammanträde skall hållas

om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl. Det

kan ifrågasättas om inte huvudregeln borde vara att förberedelse skall hållas i omfattande mål om det är praktiskt genomförbart och inte är

obehövligt.

6.4.3 IdéFör att den beslutade reformen skall få avsedd och god eff ekt måste

en beredskap och en vilja fi nnas hos parterna och rätten att utnytt-

ja den ökade möjligheten till förberedelsesammanträde som anges i

propositionen. Ett ansvar för att en sådan beredskap fi nns bör tas av

berörda. Information och utbildning kring hanteringen av de nya för-

utsättningarna och hur man på ett off ensivt sätt skall utnyttja denna

möjlighet bör äga rum bland annat inom Åklagarmyndigheten. Vid

sådana seminarier som föreslagits ovan i avsnitt 6.3.3 bör också de nu

angivna frågorna diskuteras.

65

6.5 Rättens sammansättning

BedömningFler juristdomare bör som regel medverka vid stora och kompli-

cerade mål. Möjlighet att adjungera domare från exempelvis

länsrätt eller kammarrätt bör utnyttjas. En utökad specialisering

inom domstolsväsendet är önskvärd.

6.5.1 RegleringVid huvudförhandling i brottmål skall tingsrätten enligt 1 kap. 3 b §

RB bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om det fi nns

skäl för det får rätten utökas med en lagfaren domare. Detsamma gäl-

ler i fråga om antalet nämndemän. Vidare får enligt 8 § vid prövning

av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål i vilka bedömningen av

ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse

såsom särskilda ledamöter ingå en person som förordnats som ekono-

misk expert och/eller en person som är eller har varit lagfaren domare

i allmän förvaltningsdomstol.

6.5.2 Arbetsgruppens övervägandenAv kvalitets-, eff ektivitets- och sårbarhetsskäl anser gruppen att rät-

tens sammansättning i större omfattning än i dag bör utökas och/eller

förstärkas med specialistkunskap vid större och svårare mål.

Den specialisering som förekommer inom åklagarorganisationen har

varit mycket värdefull för åklagaruppgiften. Inte minst gäller detta

komplicerad brottslighet som ekobrott och miljöbrott. Även för t.ex.

arbetsmiljöbrott och immaterialrättsliga brott är en sådan specialise-

ring motiverad. Advokater har också alltmer specialiserat sig. Vissa

advokater ägnar sig t.ex. nästan helt åt uppdrag avseende ekobrott.

Även inom domstolsväsendet förekommer en utökad specialisering.

Domstolsväsendets kvalitetsgrupp har i sin rapport Att arbeta med

66

kvalitet i domstol (september 2005) identifi erat kompetens och spe-

cialisering som kvalitetsområden.

Gruppens bedömning är att en ökad specialisering inom rättsvä-

sendet när det gäller komplicerad och svårutredd brottslighet är av

värde. Inom domstolsväsendet kan specialisering ske t.ex. genom lott-

ningsregler som beaktar specialkunskaper och intresse. Vid mindre

tingsrätter där utrymme för specialisering inte fi nns kan en möjlighet

vara att domare kan inneha anställning vid fl er än en domstol. Andra

alternativ är att utnyttja möjligheten att adjungera domare från för-

valtningsdomstol med erfarenhet av t.ex. skattelagstiftningen eller att

styra vissa udda måltyper till ett fåtal tingsrätter.

En utökad specialisering på domarsidan torde också vara av godo för

att renodla målen vid förberedelse i brottmål. De utökade möjlighe-

terna till förberedelse i brottmål kräver aktiva aktörer för att få ge-

nomslag.

6.5.3 IdéGruppen anser att rättens sammansättning är en viktig länk i den

kedja som gör att tiden från brottsanmälan till dom kan förkortas.

Möjligheter till specialisering och särskild för målen anpassad sam-

mansättning av rätten bör tas tillvara.

67

6.6 Möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen

BedömningOm domstolen skulle kunna hänskjuta en rättslig fråga, t.ex. om

ett visst förfarande är straff bart, till Högsta domstolen skulle sto-

ra och komplicerade mål inte alltid behöva tas upp till prövning

i sin helhet.

6.6.1 RegleringEnligt instansordningen är tingsrätt allmän underrätt och första dom-

stol. Åtal väcks (med några få undantag) i tingsrätten. Talan kan där-

efter fullföljas till hovrätten. Högsta domstolen är överrätt i mål som

fullföljs från hovrätt.

I tvistemål fi nns förutom en möjlighet till mellandom (17 kap. 5 §

RB) även en möjlighet till hänskjutande av en prejudikatfråga från

tingsrätten till Högsta domstolen. Detta regleras i 56 kap. 13 § RB.

Någon motsvarighet till mellandom eller hänskjutande till Högsta

domstolen fi nns inte för brottmål.

6.6.2 Arbetsgruppens övervägandenMöjligheten att i dispositiva tvistemål hänskjuta en prejudikatfråga

till Högsta domstolen infördes 1989. Det främsta syftet bakom in-

förandet av denna möjlighet var att man önskade en större prejudi-

katbildning på det aktuella området (många tvistemål avgörs genom

skiljedom och kommer därför inte under prövning av allmän dom-

stol). Man ville genom reformen uppnå en snabb, billig och enkel

väg att skapa prejudikat (prop. 1988/89:78 s. 64 ff .). Från början

var möjligheten kombinerad med ett krav på att parterna skulle ha

träff at avtal om att inte överklaga tingsrättens dom. Detta krav togs

bort genom en reform 1999. Den främsta anledningen till det var att

68

antalet tillfällen då den nya möjligheten att hänskjuta en prejudikat-

fråga hade utnyttjats var relativt få. Avsikten var att få till stånd ett

ökat utnyttjande av möjligheten. I propositionen anfördes vidare att

någon utvidgning av möjligheten att hänskjuta en prejudikatfråga till

Högsta domstolen för andra måltyper inte hade efterfrågats och att

behovet och utrymmet torde vara klart mindre i andra målkategorier

än i dispositiva tvistemål (prop. 1998/99:37 s. 35 ff ).

Gruppens bedömning är dock att det även i brottmål skulle vara av

stort intresse med en möjlighet att få en delfråga avgjord utan att

pröva hela målet. Ett klargörande av en avgörande rättslig fråga, t.ex.

om ett visst förfarande är straff bart, skulle kunna innebära stora ef-

fektivitetsvinster. Enligt gruppens bedömning är ett förfarande med

mellandom inte aktuellt i brottmålsförfarandet. Ett avgörande skäl är

att en domare inte kan göras bunden av en annan domares bedöm-

ning när hela skuldfrågan skall upp till prövning. Gruppen anser där-

emot att en reglering innebärande att rätten med parternas samtycke

skulle kunna hänskjuta en viss fråga till prövning i Högsta domstolen

skulle vara en framkomlig väg även i brottmålsförfarandet.

Det skulle t.ex. vara bra att kunna klargöra om ett visst förfarande

objektivt sett är ett brott eller för att reda ut för straff barheten avgö-

rande rekvisit, såsom exempelvis om bokföringsskyldighet eller obe-

stånd föreligger eller om något är spritt bland allmänheten. I en sådan

process skulle bevisning inte behöva föras i exempelvis uppsåtsfrågan,

något som ofta är omfattande i stora ekomål. En möjlighet för rätten

att hänskjuta en sådan fråga till Högsta domstolen och förklara resten

av målet vilande skulle medföra att ett stort och komplicerat mål inte

alltid behöver tas upp till prövning i sin helhet. Om något skall stå att

vinna med en ordning av detta slag måste dock denna typ av frågor

tas med förtur av Högsta domstolen.

69

Vid bedömningen av om detta är en bra metod i det enskilda målet

måste en prognos göras av den tid som står att vinna. Om Högsta

domstolen fi nner att ett visst förfarande t.ex. är straff bart har ju inte

någon tid vunnits alls, tvärtom har målet i stället tagit längre tid att

handlägga. Vid större och mer omfattande mål, där parterna redan

från början pekat på denna typ av frågor och där domstolen därför

kan identifi era och särskilja en rättslig fråga, bör dock möjligheten

fi nnas att avgöra en sådan fråga särskilt. Det kan också röra sig om

förhållanden som har betydelse för fl era likartade mål och där ett

snabbt avgörande av en för straff barheten avgörande delfråga kan få

betydande processekonomiska eff ekter.

Som exempel på ett mål där en ren rättsfråga har avgörande betydelse

och där möjligheten till dom i en del-fråga hade kunnat vara av värde

kan nämnas ett mål som för närvarande ligger för prövning i Hög-

sta domstolen, det s.k. antidumpningsmålet. I detta mål dömdes de

tilltalade i tingsrätten för grovt tullbrott bestående i att de importerat

lågeneriglampor utan att betala antidumpningstull. De frikändes i

hovrätten på den grunden att den åtalade gärningen inte var straff bar.

Invändningen att förfarandet inte var straff bart framfördes i rätten.

Ett antal olika rättsutlåtanden i just denna fråga hämtades in. Det

var sålunda lätt att identifi era att denna rättsfråga skulle bli föremål

för bedömning. Sedd isolerad var denna fråga relativt begränsad. Ut-

redningen och i domstolen åberopat material i övrigt var emellertid

av betydande omfattning. I stället för den omfattande förhandling

som ägde rum skulle rättsfrågan ha kunnat hänskjutas för prövning

av Högsta domstolen.

70

Ett annat mål som kan nämnas i detta sammanhang och som visar på

en ”praktisk variant” och därigenom även behovet av det som grup-

pens förslag innebär är det s.k. La Reine-målet. I en viss del av målet

var fråga om ett justerat åtal avseende vårdslös rådgivning. Domaren i

tingsrätten avvisade all bevisning kring denna åtalspunkt och ogillade

åtalet på rättsliga grunder. Efter överklagande återförvisade hovrätten

målet till tingsrätten för materiell prövning.

6.6.3 IdéGruppens bedömning är att en möjlighet att även i brottmål kunna

hänskjuta en viss fråga till prövning i Högsta domstolen bör övervä-

gas. Gruppen föreslår att justitiedepartementet i lämpligt samman-

hang närmare analyserar behovet och nyttan av en sådan ordning.

71

7 Den misstänktes erkännande och medverkan i utredningen

7.1 Inledning

Den misstänktes erkännande och medverkan i utredningen har på fl e-

ra ställen berörts i denna skrift. Hur erkännande och medverkan skall

bedömas är bl.a. avhängigt av hur åtals- och förundersökningsplikten

är formulerad. I detta kapitel har vi valt att bryta ut erkännande och

medverkan för att särskilt diskutera dels om det fi nns utrymme för

några förändringar inom gällande regelsystem och dels vilka föränd-

ringar som vore önskvärda för en eff ektivare process när den miss-

tänkte erkänner och/eller medverkar till utredningen.

7.2 Utrymme för förändringar inom gällande regelsystem

BedömningDet fi nns ett större utrymme att vid straff mätningen och på-

följdsvalet beakta den misstänktes medverkan i den egna utred-

ningen. Den misstänktes erkännande bör också kunna tillmätas

större betydelse än vad som görs i dag, dels vid rättens bedöm-

ning av skuldfrågan och dels för att begränsa antalet utrednings-

åtgärder.

7.2.1 RegleringI 29 kap. 5 § BrB regleras s.k. billighetshänsyn. Vissa omständigheter

som är hänförliga till gärningsmannens person eller hans handlande

efter brottet skall, utöver straff värdet, beaktas i skälig omfattning vid

straff mätningen. Av 30 kap. 4 § BrB skall dessa omständigheter även

beaktas vid påföljdsvalet. Enligt 29 kap. 5 § första stycket framgår att

rätten bland annat skall beakta om den tilltalade efter förmåga försökt

72

förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet

(punkten två). Vidare skall beaktas om den tilltalade frivilligt angett

sig (punkten tre). Enligt åttonde punkten skall även beaktas om nå-

gon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får

ett lägre straff än brottets straff värde motiverar.

Enligt andra stycket får rätten, om omständigheter enligt första styck-

et föreligger, om särskilda skäl påkallar det döma till ett lindrigare

straff än vad som är föreskrivet för brottet.

7.2.2 Arbetsgruppens övervägandenSyftet bakom bestämmelsen i 29 kap. 5 § är inte i första hand process-

ekonomiskt. Det är inte för att gärningsmannen medverkat till ut-

redningen och därmed t.ex. förkortat utredningstiden eller på annat

sätt underlättat utredningen som ett mildare straff kan utdömas. Det

handlar snarare om att gärningsmannen visar försonlighet mot sam-

hället, ångrar sitt beteende, tar ansvar för det han gjort och försöker

ställa saker tillrätta. Grundtanken är att det skulle vara orättfärdigt

att vid påföljdsbestämningen bortse från vissa omständigheter som

inte rör gärningens straff värde och att påföljden för ett brott skall

bestämmas även med beaktande av gärningsmannens personliga för-

hållanden och hans handlande efter brottet m.m. (prop. 1987/88:120

s. 47).

Även om syftet med bestämmelsen är ett annat bör dess tillämpning

ändå kunna medföra eff ektivitetsvinster. Enligt gruppens bedömning

bör ovan angivna punkter (2, 3 och 8) kunna användas i större ut-

sträckning för straffl indring när den misstänkte medverkar till utred-

ningen om det egna brottet. Syftet bakom bestämmelsen i punkten

2, om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga eller avhjälpa

eller begränsa skadliga verkningar av brottet, är i princip detsamma

som talar för att straff inte skall ådömas för försök till brott vid frivil-

73

ligt tillbakaträdande. Även om bestämmelsen främst skall tillämpas

innan gärningsmannen har avslöjats är det inte uteslutet att tillämpa

den även först efter upptäckten. Som exempel kan nämnas att den

misstänkte medverkar till att gods kan spåras och återlämnas. När det

gäller punkten tre, att gärningsmannen frivilligt har angett sig, är det

själva angivelsen som är avgörande och inte att den tilltalade på annat

sätt underlättat polisens arbete sedan han blivit upptäckt eller erkän-

ner sedan han väl blivit misstänkt. Det förhållandet att den tilltalade,

efter det att misstanke har uppstått, underlättar och medverkar till

utredningen om det egna brottet bör även kunna beaktas enligt den

åttonde punkten, i större omfattning än vad som görs i dag. I detta

sammanhang kan nämnas NJA 1991 s. 255 där hänsyn vid straff mät-

ningen tagits till att en tilltalad själv lämnat uppgifter om narkotika-

transporter efter det att misstanke uppstått mot honom.

Genom att mer off ensivt och tydligt argumentera kring straffl indring

på grund av billighetshänsyn i dessa fall skapas ett incitament för den

misstänkte att medverka till utredningen om det egna brottet. Om

såväl åklagare som försvarare i större utsträckning åberopar omstän-

digheter av detta slag kan också praxis på området utvecklas.

Det fi nns av naturliga skäl inte reglerat hur en tilltalads erkännande

skall bedömas vid avgörande av skuldfrågan. En fällande dom kräver

att åtalet är styrkt, eller som det brukar uttryckas: att det är ställt

bortom varje rimligt tvivel att den tilltalade begått gärningen.

Som ovan anförts (avsnitt 6.2) bör fi nnas ett utrymme för att till-

erkänna erkännande ökad betydelse. Som där angivits bör den om-

ständigheten att processen blivit allt mer ackusatorisk och det förhål-

landet att parterna alltmer kommit att betraktas som likvärdiga ge

den tilltalade ett större utrymme att disponera över sin egen talan

genom t.ex. ett erkännande.

74

Att ett erkännande har viss betydelse är klart men det måste vinna

stöd av övrig utredning. Ofta uttrycks detta i domar så att erkännan-

det vinner stöd av övriga omständigheter eller vad som framkommit i

utredningen i övrigt. Bevisvärdet av ett erkännande kan vara mycket

olika. I mindre allvarliga mål kan ett erkännande utgöra tillräcklig

bevisning. I mindre mål utgör ett erkännande samt den tilltalades

egen berättelse ofta den enda utredningen och därmed den enda be-

visningen. Gruppen menar att det även vid mer omfattande mål fi nns

ett större utrymme att lägga ett erkännande till grund för en fällande

dom. I vart fall bör ett erkännande kunna tillerkännas större bety-

delse och medföra att endast ett begränsat antal utredningsåtgärder

blir påkallade.

Faran för att någon genom ett felaktigt erkännande skulle dömas trots

att han är oskyldig måste emellertid alltid beaktas. Denna fara bör

dock vara begränsad. I mål av detta slag är den misstänkte i stort

sett undantagslöst företrädd av en försvarare. Denne bör givetvis inte

medverka till ett erkännande som kan uppfattas som tveksamt. Ge-

nom åklagarens krav på objektivitet och den kontroll av ett erkännan-

de som sker av rätten bör också risken för tveksamma erkännanden

eller erkännanden på otillräckliga grunder vara mycket begränsad.

Även om således den tilltalades erkännande och medverkan i utred-

ningen skulle kunna ges något större verkan med tillämpning av da-

gens regler är det dock gruppens bedömning att lagändringar krävs

för att dessa faktorer skall få önskvärt genomslag. Härigenom skulle

skapas ett mer tydligt incitament för den misstänkte att medverka i

och underlätta brottsutredningen, vilket skulle leda till ett snabbare

avgörande.

75

7.2.3 IdéBillighetshänsyn bör i större utsträckning användas av åklagare och

advokater för en argumentering kring straff värdet. Domstolarna bör

i domen på ett tydligt sätt redogöra för bedömningen av straff värdet

och ange vilka hänsyn som då tagits. Dessa överväganden lämpar sig

för diskussioner vid gemensamma seminarier.

En misstänkts medverkan till den egna utredningen och hans erkän-

nande bör tillmätas större betydelse än i dag. Här fi nns det, enligt

gruppens bedömning, två eff ekter som ett erkännande och/eller en

medverkan kan tänkas få. Att medverka och därigenom underlätta

utredningen skulle kunna medföra straff nedsättning. I de fall där den

misstänkte även erkänner skulle ett förenklat brottmålsförfarande

kunna införas. Även detta skulle öka eff ektiviteten i det straff rätts-

liga systemet. Gruppen gör bedömningen att båda dessa eff ekter av

medverkan och erkännande utgör incitament för den misstänkte.

Båda dessa eff ekter behandlas mer ingående nedan (avsnitten 7.3 och

7.4).

7.3. Förenklat brottmålsförfarande

BedömningErkända mål bör i större utsträckning än i dag kunna avgöras

utan huvudförhandling.

7.3.1 Aktuella förslagTingsrätterna kommer enligt reformen i propositionen 2004/05:131

En modernare rättegång att få en möjlighet att avgöra vissa brottmål,

där det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter, på

handlingarna.

76

BRU går längre och föreslår i betänkandet Ett eff ektivare brottmåls-

förfarande – några ytterligare åtgärder (SOU 2005:117) att mål skall

kunna avgöras på handlingarna om den misstänkte (som måste vara

över 18 år) erkänner, och båda parterna samtycker till en sådan hand-

läggning. Om åklagaren anser att målet kan avgöras utan huvudför-

handling skall stämningsansökan innehålla ett bestämt yrkande i på-

följdsfrågan och åklagaren skall ange sådana särskilda omständigheter

som han eller hon vid påföljdsbedömningen tagit hänsyn till. Särskilt

bör åklagaren ange på vilket sätt och i vilken omfattning som den

misstänkte har underlättat utredningen. Rätten får inte, utan huvud-

förhandling, döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer

ingripande än den som åklagaren har angett. Enligt förslaget skall det

inte fi nnas någon gräns för det högsta straff som får dömas ut i detta

förfarande. Med hänsyn till behovet av stödbevisning vid grövre brott

är det dock, enligt BRU, inte troligt att några längre fängelsestraff

skulle komma att dömas ut utan huvudförhandling.

7.3.2 Arbetsgruppens övervägandenI många länder tillämpas ett förenklat brottmålsförfarande vid er-

kända gärningar. En av huvudorsakerna till detta är, liksom vad gäller

införandet av olika former av plea bargain, resurs- och eff ektivitets-

skäl. Det fi nns ett antal olika varianter för hur olika länder valt att

reglera detta. I vissa länder kan en guilty plea medföra att domstolen

endast håller förhandling i påföljdsfrågan. En annan variant är att

målet avgörs genom ett helt skriftligt förfarande. I Finland träder un-

der 2006 en lagstiftning i kraft som innebär att ett mål kan avgöras

utan huvudförhandling om det inte för aktuellt brott är föreskrivet

strängare straff än fängelse i högst två år, om den tilltalade (som måste

vara myndig) erkänner gärningen och samtycker till ett skriftligt för-

farande. I det skriftliga förfarandet kan inte dömas ut strängare straff

än fängelse nio månader.

77

Gruppens uppfattning är att reformen i propositionen 2004/05:131 är

bra men anser, liksom BRU, att det fi nns ett större behov av att kunna

avgöra brottmål på handlingarna vid erkända gärningar. BRU föreslår

att det inte skall fi nnas någon övre gräns för när ett erkänt brottmål

skall kunna avgöras i sådan ordning. I BRU:s betänkande anförs att

det med stigande straff värde krävs starkare bevisning och systemet där-

för skulle bli självreglerande. I praktiken skulle därför inte några längre

fängelsestraff dömas ut utan huvudförhandling. Gruppen instämmer i

att kravet på stödbevisning för ett erkänt brott är högre vid allvarligare

brott men känner tveksamhet inför att hänvisa till vad man tror kom-

mer att bli resultatet i praktiken. Principiella betänkligheter att inte ha

en övre gräns kan också anföras. I Finland vars nya lagstiftning träder

i kraft under hösten 2006 gäller att strängare straff än fängelse nio

månader inte kan dömas ut i ett skriftligt förfarande. En motsvarande

reglering bör enligt gruppens bedömning införas även i Sverige.

7.3.3 IdéGruppen stöder BRU:s förslag i väsentliga delar men gör bedömning-

en att det, inte minst av rättssäkerhetsskäl, bör fi nnas en övre gräns

vad avser påföljden för när ett erkänt brottmål skall kunna avgöras på

handlingarna.

7.4 Erkännande och medverkan som grund för straffl indring

BedömningMedverkan i den egna utredningen bör i större omfattning än

i dag beaktas i straffl indrande riktning. Även den misstänktes

erkännande bör tillmätas större betydelse än i dag. Åklagaren bör

i alla mål framställa ett påföljdsyrkande. Domstolen skall inte

kunna döma till strängare påföljd än vad som yrkats.

78

7.4.1 BRU:s förslagBRU föreslår i ovan nämnda betänkande att en ny straffl indrings-

grund i 29 kap 5 § BrB införs. Rätten skall enligt förslaget vid straff -

mätningen och påföljdsvalet utöver brottets straff värde i skälig om-

fattning beakta att den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig

betydelse för utredningen av det egna brottet. Vidare föreslås att det

inte längre skall krävas särskilda skäl att gå under straff minimum med

hänvisning till de omständigheter som räknas upp i 5 §. Åklagaren

skall i förundersökningsprotokollet ange om den misstänkte har med-

verkat i utredningen och i så fall på vilket sätt. För att medverkan till

utredningen skall beaktas enligt 5 § skall det vara fråga om en med-

verkan som bidragit på ett positivt och märkbart sätt till utredningen.

Ett erkännande skall inte krävas för att medverkan skall beaktas.

Av bland annat bevisvärdeskäl avvisar däremot BRU tanken på att

införa ett s.k. kronvittnessystem (ett system där den tilltalades med-

verkan vid utredningen av andras brott skall beaktas vid straff mätning

och påföljdsval). De uppgifter som lämnas i en sådan situation anses

få ett så tvivelaktigt bevisvärde att man kan ifrågasätta om eff ektivite-

ten ökar i brottsutredningarna.

7.4.2 Arbetsgruppens övervägandenÄven om det enligt gruppens uppfattning, vilken redovisats i avsnitt

7.2, redan i dag fi nns ett visst utrymme för att vid straff mätningen

beakta den tilltalades medverkan kan ifrågasättas om inte detta ut-

rymme borde ökas ytterligare. Lagstiftningen i detta avseende är vi-

dare inte helt klar och rättspraxis (särskilt ovan berörda NJA 1991 s.

255) ger ingen tydlig ledning. Om möjligheten till straff rabatt vid

dessa situationer uttryckligen reglerades skulle detta leda till en ökad

förutsebarhet. Om påverkan på straff ets längd blev betydande skulle

incitament för den misstänkte att medverka bli större än i dag.

79

Ett alternativ skulle kunna vara att utvidga 29 kap. 5 § tredje punkten

RB, där det i dag anges att rätten vid straff mätningen skall beakta

att den tilltalade angett sig frivilligt, till att även avse situationer där

den tilltalade erkänt och/eller medverkat till utredningsresultat eller

liknande. Detta är även i linje med BRU:s förslag.

Vid denna bedömning måste dock beaktas att syftet bakom bestäm-

melsen i 29 kap. 5 § är ett annat än ökad eff ektivitet. Det går heller

inte att enbart se till eff ektiviteten när denna fråga diskuteras. Från ett

principiellt perspektiv kan man argumentera för att en medverkan som

sådan alltid får eller kan inverka i mildrande riktning. Uppriktig ånger

och en vilja att ställa saker till rätta bör från ett samhällsperspektiv kun-

na premieras. Med dessa utgångspunkter bör innehållet i den aktuella

regleringen också kunna användas för att uppnå eff ektivitetsvinster.

BRU föreslår att tredje punkten ändras enligt följande ”om den till-

talade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig

betydelse för utredningen av brottet,”. Gruppen är positiv till BRU:s

förslag men vill framhålla att all medverkan bör kunna påverka straf-

fet, dock i olika grad, beroende på vilken medverkan det är fråga om

och i vilket skede initiativet tas. Gruppen vill också väcka frågan om

den av BRU föreslagna skrivningen är tillräcklig för att skapa ett in-

citament för den misstänkte att medverka. I detta sammanhang har

gruppen beaktat Norges erfarenheter på området.

I Norge fi nns en reglering angående straff rabatt vid ”uforbeholden

tilståelse” i straff eloven 59 § (ersätts av 77 § och 80 § första stycket

a nr 1 i den nya straff eloven, Lov 20 maj 2005 nr 28). Straff rabatten

kan omfatta alla slags brott. Regleringen har i sin nuvarande lydelse

funnits sedan år 2001. Tanken bakom regleringen är att processeko-

nomiska skäl och hänsynen till målsäganden talar för ett system med

80

straff rabatt. Ett erkännande förenklar förundersökningen och leder

till att målet kan avgöras av en domare. En målsägande slipper också

den belastning som det innebär att få sin trovärdighet ifrågasatt under

en huvudförhandling.

En utvärdering av det norska systemet med straff rabatt har gjorts i

Norge. Erfarenheten är att bestämmelsen inte har fungerat som det

var förutsatt. Bland annat synes praxis variera, det är ofta oklart hur

stor rabatten verkligen blivit och rabatten har inte gjorts tillräckligt

synlig. Mot denna bakgrund har nu föreslagits att det av domen skall

framgå om straffl indring skett med hänsyn till erkännandet. Det bör

också framgå på vilket sätt erkännandet har haft betydelse för påfölj-

den.

Den norska riksadvokaten har framhållit följande förutsättningar för

att ordningen med straff rabatt skall bli eff ektiv: rabatten måste vara

så stor att den blir motiverande, rabatten måste vara synbar, rabatten

måste kunna räknas ut i förväg och systemet med straff rabatt måste

vara känt för den misstänkte. Norska riksadvokaten arbetar för när-

varande med riktlinjer kring straff rabatten. Riktlinjerna baseras på

uttalanden i förarbetena till ändringen i 59 § år 2001 och till straf-

feloven år 2005 samt till praxis från norska Höyesterätt. De viktigaste

momenten när rabattens storlek skall beräknas är vilken eff ekt som

erkännandet har haft på utredningen, vilken processekonomisk vinst

som gjorts och vilken betydelse det har haft för målsägandens situa-

tion. Tidpunkten för erkännandet är också av stor betydelse. Enligt

förarbetena till den nya straff eloven konstateras att rabatten normalt

ligger i intervallet 15-30 procent. Det norska justitiedepartementet

ger uttryck för att detta är en rimlig nivå (Ot.prp.nr 90, 2003-2004,

s. 468). Med detta och Höyesterätts praxis som grund kommer det i

riktlinjerna från riksadvokaten anges att en straff nedsättning om 1/3

skall gälla om erkännandet kan tillerkännas stor vikt samt att normal-

81

nivån annars ligger i intervallet 15-30 procent. Undantagsvis kan det

dock bli aktuellt med en större eller lägre rabatt.

I England har Sentencing Guidelines Council gett ut likartade rikt-

linjer, Reduction in Sentence for a Guilty Plea. Där anges bland annat

att straff nedsättning motiveras av att någon rättegång inte behövs vid

ett erkännande och att andra mål i stället kan tas om hand eff ek-

tivare. Vidare anges att tidsutdräkten mellan ”charge and sentence”

förkortas, att kostnaderna blir mindre samt att vittnen och målsä-

gande slipper obehaget av att vittna. I riktlinjerna anges också att gär-

ningsmannen som mest kan få en straff nedsättning om en tredjedel.

Hur stor rabatten verkligen blir påverkas bland annat av i vilket skede

som erkännandet sker. Gruppen konstaterar att vid en internationell

överblick det synes som om många länder använder sig just av en

straff nedsättning om cirka 30 procent.

BRU anser i sitt förslag att det inte skall behöva anges i domen att

straffl indring skett på grund av medverkan. Eftersom åklagaren skall

ange en ståndpunkt som domstolen har att ta ställning till anser BRU

inte att det är nödvändigt att införa en regel om att domstolen måste

redovisa att hänsyn i påföljdsfrågan tagits till den tilltalades medver-

kan. För att en sådan förändring som BRU föreslår skall få eff ekt och

innebära ett incitament till den misstänkte är det dock enligt grup-

pens uppfattning angeläget att det tydliggöras hur stor rabatt som kan

komma i fråga. Gruppen anser det därför nödvändigt att det i domen

anges om någon uttrycklig straff nedsättningsgrund har använts. För-

utom ett tydliggörande för parterna är ett synliggörande också behöv-

ligt för förtroendet för rättsväsendet.

82

Om ett system med straff rabatt vid erkännande eller medverkan skall

få önskad genomslagskraft är det enligt gruppens uppfattning av

största vikt att rabatten är tydlig, känd, synbar och så stor att den blir

motiverande för den misstänkte att medverka.

När det gäller betydelsen av en misstänkts erkännande bör understry-

kas att ett erkännande på otillräckliga grunder naturligtvis inte kan

läggas till grund för en fällande dom. Uppsåtsbedömningar kan vara

svåra för en misstänkt att ta ställning till. Även ett erkännande måste

därför prövas av åklagaren och/eller rätten. Redan dagens system med-

ger att den misstänkte ibland disponerar över sin egen skuld. Detta

är särskilt tydligt när det gäller utfärdandet av straff örelägganden. Ett

utvecklat system av detta slag understryker dock än mer vikten av att

åklagaren iakttar objektivitetsprincipen.

Som ovan nämnts föreslår BRU att åklagaren i erkända mål i stäm-

ningsansökan skall ange ett påföljdsyrkande. Gruppens bedömning

är dock att det bör övervägas att gå ett steg längre och låta åklagaren

genom sitt yrkande i påföljdsdelen generellt ange ramen för proces-

sen också i denna del. Åklagarens påföljdsyrkande skulle lämpligen

framställas i slutanförandet när målet gåtts igenom i sin helhet och de

personliga förhållandena har lagts fram. Domstolen skulle inte kunna

överskrida åklagarens yrkande.

Om åklagaren i alla mål anger påföljdsramen skulle åklagaren redan

under förundersökningen kunna framföra sin uppfattning till den

misstänkte. Genom att tilldela åklagaren denna roll skulle han, gi-

vetvis med beaktande av objektivitetsprincipen och övriga rättssäker-

hetsgarantier, få en mycket större möjlighet att skapa incitament och

motivera en misstänkt att ingå uppgörelser eller på annat sätt med-

verka i utredningen. Ett ”förhandlingsutrymme” skulle skapas. Den

misstänkte kommer att kunna förutse den övre gränsen för vilken

83

påföljd han kan förvänta, och genom erkännande och medverkan på

ett tydligt sätt även kunna påverka påföljden. Detta skulle också ge

åklagaren en bättre möjlighet att förfoga över, inrikta och eff ektivisera

förundersökningen på bästa sätt.

Kritik kan från principiella utgångspunkter riktas mot att åklagaren

genom ett sådant förfarande skulle tilldelas alltför stor makt. Mot

detta kan invändas att åklagaren genom att förfoga över åtalsbeslutet

och gärningsbeskrivningen redan i dag har makt att ange ramen för

processen. Från principiella utgångspunkter kan vidare det förhållan-

det att domstolen oberoende av yrkande har att bestämma påföljden

uppfattas som en rest av det inkvisitoriska förfarandet.

7.4.3 IdéGruppen anser att ett fortsatt utredningsarbete i syfte att införa yt-

terligare lagändringar med möjlighet till att beakta en tilltalads er-

kännande eller medverkan bör initieras. I detta sammanhang bör

även förslaget om åklagarens påföljdsyrkande utredas. I avvaktan på

en sådan lagändring bör inom åklagarväsendet övervägas att införa

riktlinjer om att åklagare generellt skall framställa ett motiverat på-

följdsyrkande.

Ett införande av medverkan och/eller erkännande som straffl ind-

ringsgrund bör kompletteras med riktlinjer för åklagarnas hantering

av situationer där den misstänkte medverkar.

84

7.5 Åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment i straffprocessen

BedömningFör att eff ektivisera hanteringen av de stora och komplicerade

målen och i syfte att använda befi ntliga resurser på rätt sätt bör

uppgörelser om sakförhållanden kunna ingås mellan åklagaren

och den misstänkte. Uppgörelser av detta slag måste, i enlighet

med objektivitetsprincipen, ha stöd av utredningen i målet, men

bör å andra sidan i princip vara processuellt bindande för par-

terna. Uppgörelserna bör dock kunna överprövas av domstol.

7.5.1 Arbetsgruppens övervägandenFrågan om åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment kan ses

som en vidareutveckling av resonemanget kring erkännandets och

medverkandets betydelse för brottmålsprocessen och straff et. Ett utö-

kat inslag av dispositiva moment skulle, som gruppen redogjort för

mer utförligt i avsnitt 6.2, ”myndigförklara” parterna, renodla par-

ternas roller och ge domstolen, i likhet med vad som gäller i de fl esta

tvistemål, en tydligt konfl iktlösande roll.

BRU tar, som ovan angetts i kapitel 4, i sitt sista betänkande (SOU

2005:117) upp frågan om plea bargain. Beredningen anser dock att

det saknas tillräckliga skäl att införa undantag från förundersöknings-

och åtalsplikten som tar sikte på att den misstänktes erkännande eller

medverkan skulle kunna leda till att åtal väcks endast för vissa brott

eller att åtal väcks för lindrigare brott. De skäl som BRU anför mot

ett system med plea bargain är allas likhet inför lagen, brottsoff rens

intressen och risken för felaktiga uppgifter, vilken medför att utred-

ningsinsatser ändå måste vidtas för att undvika att någon oskyldig

skall dömas. BRU avvisar även systemet med s.k. kronvittnen.

85

Mycket av diskussionen kring frågan om åtalsuppgörelser tar sin

utgångspunkt i det amerikanska pleabargainingsystemet. De ameri-

kanska rättssystemen är dock till sin grundläggande uppbyggnad

mycket olika vårt och bygger, bland annat genom jurysystemet, på

helt andra processrättsliga förutsättningar. Det kan lätt konstateras

att, med svenska utgångspunkter, det amerikanska systemet för plea

bargain har stora brister och inte uppfyller nödvändiga rättssäkerhets-

aspekter. Det fi nns exempel där den misstänkte förklarar att han inte

begått en gärning men ändå, för att undvika dödsstraff för mord,

erkänner dråp. Att ett erkännande skulle ha rättslig verkan trots att

den misstänkte samtidigt förklarar sig oskyldig är inte ett tänkbart al-

ternativ i vårt rättssystem. Att de amerikanska systemen ser ut som de

gör innebär dock inte att plea bargainingsystemet måste förkastas helt

och hållet. Ett system med möjlighet till uppgörelser mellan åklaga-

ren och den misstänkte skulle i stället kunna anpassas till europeiska

förhållanden. Som tidigare nämnts är detta också trenden i många

europeiska länder (se ovan avsnitt 4.2.3). Den främsta anledningen

till denna utveckling är nödvändigheten av att bemästra hanteringen

av ett allt större målinfl öde och allt mer komplexa mål.

Gruppen anser att den förändring av brottsligheten som har skett

och som pågår, bland annat med den ökande internationaliseringen

och de alltmer komplexa måltyperna, kräver att nya processuella verk-

tyg införs. Gruppen bedömer det därför nödvändigt att på olika sätt

utveckla dispositiva inslag i brottmålsprocessen. Sådana inslag, t.ex.

åtalsuppgörelser, måste självklart konstrueras så att alla rättssäkerhets-

aspekter uppfylls. Insyn, öppenhet och förutsebarhet är viktiga aspek-

ter i detta sammanhang. Vikten av en enhetlig tillämpning är också

av största betydelse.

86

Behov av en möjlighet till uppgörelser fi nns vid omfattande och svår-

utredd brottslighet, t.ex. narkotikabrott och människohandel. Åkla-

gare får ofta frågor av misstänkta personer vad åklagaren kan erbjuda

mot att de berättar om både sin egen och andras inblandning. När

några sådana erbjudanden inte kan ges saknas ofta incitament för den

misstänkte att berätta. Detta leder till långa häktningstider och till

att omfattande utredningsåtgärder behöver vidtas. Målen drar ut på

tiden. Lagstiftningen i många andra länder erbjuder, som ovan har

nämnts, möjligheter till uppgörelser och frågan om Sverige kommer

på efterkälken i bekämpningen av den grova organiserade brottslig-

heten kan ställas. Ett fl ertal länder, däribland Danmark och Norge,

har även ett system där den misstänkte kan få straffl indring mot att

han berättar om andras brottslighet. Frågan om olika former av upp-

görelser är av principiellt intresse och självklart fi nns argument mot

att en misstänkt person skall kunna förhandla sig till förmåner. Som

brottsutvecklingen ser ut, med en ökad internationellt organiserad

och grov brottslighet, skulle åtalsuppgörelser emellertid kunna för-

enkla utredningarna och förkorta genomströmningstiderna, vilket i

sig skulle kunna bidra till att resurser kan läggas på fl er mål och fl er

misstänkta skulle kunna lagföras.

7.5.2 EuropakonventionenNär man diskuterar frågan om åtalsuppgörelser, en misstänkts med-

verkan i den egna utredningen och betydelsen av ett erkännande

måste man beakta de krav som Europakonventionen om de mänsk-

liga rättigheterna ställer på bland annat en rättvis rättegång. Enligt

artikel 6.1 i Europakonventionen skall var och en vid prövningen

av en anklagelse för brott vara berättigad till en rättvis och off entlig

förhandling inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol.

Enligt artikel 6.2 råder den s.k. oskyldighetspresumtionen, d.v.s. den

som anklagas för brott skall betraktas som oskyldig tills hans eller

hennes skuld lagligen har fastställts. En misstänkt får inte straff as för

87

att han använder sin rätt att t.ex. hålla tyst och därigenom inte heller

medverkar i utredningen. Det är åklagaren som har bevisbördan och

den tilltalade har rätt att inte uttala sig alls (the right to silence). Den

misstänkte är inte skyldig att på något sätt underlätta för åklagaren

(the right not to incriminate oneself ). Av ett stort antal rättsfall från

Europadomstolen framgår att tvång eller knep inte får användas för

att få en misstänkt att medverka. Endast under speciella förhållanden

kan en misstänkts passivitet medföra negativa konsekvenser för ho-

nom.

Eftersom de idéer och förslag som gruppen framlägger endast handlar

om att tillämpa medverkan och erkännande i lindrande riktning gör

gruppen bedömningen att detta inte skulle strida mot Europakon-

ventionen eller andan i denna. Den som förnekar, håller tyst eller i

övrigt inte på något sätt medverkar i utredningen straff as ju inte för

detta. Att inte medverka skall aldrig kunna åberopas i straff skärpande

syfte. Ett fl ertal andra länder i Europa har redan liknande inslag i sina

lagstiftningar vilket också tyder på att den här typen av reglering inte

skulle strida mot konventionen.

7.5.3 IdéPå sikt framstår utvecklingen mot ett system med någon form av åtals-

uppgörelser som såväl önskvärd som närmast oundviklig, särskilt av

processekonomiska skäl. Den europeiska utvecklingen bör noggrant

följas i syfte att fi nna goda exempel, särskilt vad avser tillvaratagande

av rättssäkerhetsaspekter.

Det är gruppens bedömning att regeringen bör inleda ett utrednings-

arbete med denna inriktning.

88

Bilaga 1

Inbjudna deltagare vid arbetsgruppens referensmöten

Professor Peter Fitger

Överåklagaren Gunnar Stetler

Advokaten Gunnar Falk

Överåklagaren Nils Rekke

Hovrättslagmannen Staff an Levén

Vice överåklagaren Ewa Nyhult

Advokaten Nils Uggla

Kriminalinspektören Janne Lehtinen

Kammaråklagaren Hans Ihrman

Advokaten Jan Karlsson

T.f. rådmannen Jonas Härkönen

effektivare hantering av stora o komplicerade brottmål

Documents