En entusiast berättar

Bo Pettersson mottar Algot Carléns vandringspris.Från vänster Bror Carlén, Bo Pettersson,

Gusten Carlén och Valle Gustavsson.

Bror Carlén hör dels på grund av att han i många år tjänstgjort som kassör på stuverikontoret och dels för sina insatser inom idrotten till de mera kända oxelösundsprofilerna. Han är född i Nyköping år 1888, son till en järnvägsförman och kom till Oxelösund år 1890. Han började sin karriär som biträde på järnvägstationen år 1901 och kom sedan över till speditionskontoret där han stannade till den dag han pensionerades. Han har gått i skola för både pastor Axelsson, Fröken Stenström och fru Sturm och har under sin livstid upplevt Oxelösunds utveckling från en ort som knappast fanns på kartan till vad den är idag. ¨Han bär på minnen av många mer eller mindre betydande oxelösundsbor. Bäst minns han kanske kamraterna i idrottsgemenskapen och de en aning avvikande personer som brukar nämnas som ”gubbar” eller ”original”. Många av dess är för länge sedan döda. När det gäller originalen kan han berätta många roliga och tragikomiska historier om Rör-Anders, Vrena-Anders, Peruk-Klas eller Tjänste-Klas, som han också kallades för. Dom här gubbarna var lite besvärliga därför att de i regel la av jobbet då fort de hade fått ihop till en korvbit och några öl. Ofta hände det att dom bad om förskott och de skäl som de då åberopades vittnade i de flesta fall om en välutvecklad fantasibegåvning. ”Vi måste på tjänstens vägar vara allvarliga och en aningbyråkratiska med för det mesta hade vi svårt att hålla oss för skratt. Det var hyggliga gubbar som sällan eller aldrig antastade eller förargade sina medmänniskor. I egenskap av kassör hade jag ofta hand om för den tiden mycket stora penningbelopp. Under första världskriget hände det ibland att det låg 25 á 30 fartyg i hamnen, mest tyska förstås. Då kunde en eller flera skeppare komma upp på kontoret och be om 25 eller 30.000 i kontanter för att kunna köpa så mycket som möjligt av de varor som de behövde. När en båt gick ut måste man passa på att ta ut fraktförskott i konossementet för att få täckning för utläggen. Ibland rörde det sig om rätt stora summor, 100.000 kronor och mer.”

Idrotten

Men det var egentligen om idrotten som jag skulle berätta. Jag började idrotta lite grann i början av seklet därför att jag tyckte det var roligt. Omkring 1906 bildade jag, mina bröder och några andra grabbar ett fotbollslag. Sen blev det bandy. Vi hade inte råd att köpa klubbor utan tillverkade den själva av krökta trädgrenar som vi letade upp i skogen. Vi hade hårda bataljer med Nyköping och vann de flesta av dem. Jag var kapten i bandylaget på den tiden och gjorde vad jag kunde för att stimulera grabbarna till hårda insatser.Det var knappt om pengar på den tiden och några kommunala anslag kunde vi inte heller räkna med, varför vi gjorde så gott vi kunde för att skaffa klubbor och annan nödvändig utrustning. Jag hade väldigt jobbigt på kontoret och lönen var liten, därför var det ibland svårt att hänga med i svängarna. Man kan ju som bekant inte spela bandy året om och för fotbollen fanns det inte tillräckligt med intresse, därför började vi med friidrott. Jag kan skryta med att vi var riktigt duktiga på detta område. Vi tog flera gånger lagmästerskapet i terräng här i Sörmland. Det var min bror Gusten och jag samt en som hette Arvid Karlsson och hans bror som började. När vi spelade bandy och jag såg någon grabb som föreföll stark och uthållig frågade jag alltid om han ville springa terräng. På det viset fick vi med några stycken. Särskilt minns jag en som hette Olof André som vart stjärna nästan första gången han deltog i en terränglöpning, eller närmare bestämt 3:dje man i distriktmästerskapen. Jag blev mästare det året, 1919, om jag inte minns fel, och mina två bröder var också med.Vi bröder, Olof André och en som hette Gustaf Pettersson for sedan omkring lite överallt i landskapet. Vi deltog i terränglöpningar åren 1906 – 1908 i både Nyköping och Eskilstuna. En av de första terränglöpningar som jag deltog i var anordnad av Nyköpings Idrottsklubb. Från Oxelösund var det Einar Andersson och jag som deltog. På den tiden var det vanligare att deltagarna startade var för sig i stället för i grupp som dom gör nu. Vid starten upplystes jag om att den som startat två minuter före mig blivit förra söndagens förstapristagare. ”Går du om honom blir det du som segrar den här gången”, sa tävlingsledaren uppmuntrande. Jag var flera år yngre än honom och i ganska god form och därför dröjde det inte länge innan jag hunnit upp honom. ”Är det långt kvar?” frågade jag. ”Ungefär halva vägen” sa han och satte upp en hejdundrande spurt. Banan var åtta kilometer lång och jag höll mig jämsides med min medtävlare tills vi var nära målet, då jag drog förbi honom och vann med två minuter. När jag gick för att byta kläder kom några av nyköpingsgrabbarna som varit med för att gratulera segern. ”Fan, du har klått oss allihopa”, sa en som hette Rigell.Glad i hågen sa jag åt grabbarna att dom skulle gå ner till prisutdelningen och hämta mitt pris. Efter en stund kom dom ganska molokna tillbaka och sa att den som jag sprungit om och kommit före fått första priset. Jag tyckte att det var underligt men litade på att det var ett missförstånd som snart skulle ordnas. Då vi gått ett stycke neråt stan mötte vi den som hade ansvaret för prisutdelningen och vi frågade honom hur det hela gått till. Han påstod att jag placerat mig på 13:de plats. ”Det var tusan”, sa jag. ” Alla grabbarna vet att jag kom först”. Sedan vi käbblat om saken en stund gav han med sig eftersom priserna redan var utdelade kunde han inte göra mycket åt saken. Efter mycket konfererande med några andra i tävlingskommittén föreslog de att jag skulle nöja mig med ett femte pris. Eftersom jag inte ville bråka fann jag mig i deras domslut.Jag berättar det här för att ge en bild av förhållanden på den tiden. Att ställa några krav på att allting skulle klaffa hörde till det nästan omöjliga. Därför var ett skönsmässigt utdelande av pris inte mycket att bråka om. Men intresset fanns kvar och man tränade, tävlade och stod i. Det var inte bara orientering man höll på med. Det var löpning, fotboll, gångtävlingar, simtävlingar och cykelåkning. Jag var med och sprang två mil en gång i Nyköping nästan helt otränad och det gick det också. När det gällde terränglöpning tävlade vi mest om vårarna, om somrarna ägnade vi oss åt fotboll och andra övningar och om vintern åt bandy. Bror Carlén berättar vidare att de flesta idrottsliga övningar han deltagit i varit begränsade till Sörmland. Bara en gång hade han sprungit i Stockholm. ”Mina yngre bröder Gusten och

Algot var större stjärnor” berättade han. Gusten blev uttagen till olympiaden 1912 i Stockholm men på grund av en fotskada blev resultatet ganska dåligt. Bror Carlén hörde också till de påtänkta men kom av någon anledning inte med. ”Jag och min bror var året före olympiaden, 1911 således, inbjudna till Finland där vi deltog i flera tävlingar och klarade oss ganska bra. Finland hörde till Ryssland på den tiden och därför var det inte lika lätt som det är nu att sig över dit. Det var nära att vi blivit fast i Åbo och hemskickade med nästa båt därför att vi inte hade pass. Vi hade rekommendationsskrivelse från en idrottspamp i Stockholm men det räckte inte. Efter mycket om och men fick vi, sedan vi skrivit på diverse förbindelser, passera spärren. Det gick skapligt för oss i löpningarna men det skulle nog ha gått bättre om inte diverse kalamiter inträffat. Då halva terrängloppet avverkats och vi ledde med ca 100 meter gjorde banan plötsligt en tvär gir. Detta såg inte vi utan fortsatte utför en svår backe. På backkrönet sprang vi förbi några personer som troligen var kontrollanter men dom sa inte ett knyst. Då vi kom till slutet av backen såg vi naturligtvis inga markeringslappar. Döm om vår förvåning när vi tittade bakåt och uppåt backen. Där såg vi tre, fyra finnar gladeligt göra den gir som vi borde ha gjort. Nu var det inte tid till funderingar och prat. Sekunderna var dyrbara, det gällde att så gott det gick att rädda den svenska äran. I stället för vår 100-meters ledning låg vi nu plötsligt femma och sexa omkring 150 meter bakom de övriga. Det var bara att bita ihop tänderna och fortsätta. Jag lyckades springa om en och placerade mig som femma och min bror sprang om två och blev trea.Efter att jag träffat en flicka som sedan blev min hustru blev det si och så med tävlingarna. Jag tog det lugnare och ägnade mig mest åt Oxelösunds skyttegille som jag tillhört i 70 års tid. Jag blev medlem där redan 1905. Under många år var jag kassör i både Oxelösunds skyttegille och i Södra Södermanlands skyttekrets. Mina bröder Gusten och Algot var däremot länge aktiva idrottsmän. Algot dog ganska tidigt. Han hade fått någon historia i huvudet, efter ett klubbslag när han spelade bandy påstås det, och den där saken urartade till en svulst och så dog han helt hastigt.En av bröderna hade mera dragning åt det religiösa än idrotten. Han slutade sitt arbete här på kontoret, for till Stockholm för att gå på Betelseminariet och blev baptistpastor. Sedan har han varit pastor på flera ställen runt om i landet men är nu pensionerad.Trots att Bror Carlén har varit ledamot av både Kommunal- och municipalfullmäktige är han inte särskilt intresserad av politik. Han säger att idrotten alltid har stått hans hjärta närmare än politiken. Några år var han medlem i högerföreningen. Detta kom sig av att en gång, 1914, när högerföreningen haft årsmöte på hotellet ringde maskinmästare Sundquist till honom och upplyste om att nu har Bror Carlén blivit vald till kassör och sekreterare.”Hur i herrans namn kunde ni välja mig som inte alls är medlem?” frågade jag. ”Vi litade på att du snart ska bli det”, svarade Sundquist. Jag tackade för förtroendet och gick med i föreningen. Detta resulterade i att jag blev invald i både kommunal- och municipalfullmäktige. Efter en tid avsade jag mig kommunalfullmäktige. En gång skulle det väljas en ny ordförande för byggnadsnämnden. Jag hade föreslagit en chef på ritkontoret vid Järnverket till den befattningen. En av de andra ledamöterna, Severin Lind, föreslog också en person från ritkontoret som var utbildad till lantmätare. Jag talade mycket varmt för den där ritkontorschefen som utöver stor kunnighet hade en mycket god organisationsförmåga. Trots detta valde fullmäktige lantmätaren. Då vart jag förbannad och lämnade fullmäktige för alltid. Sedan dess har jag inte blandat mig i de kommunala spörsmålen, bortsett från att jag i egenskap av revisor i nära 50 års tid granskat de kommunala räkenskaperna.