Fading Heritage - A Predictive study of the deterioration of organic material

(nätverksansökan RAÄ-2018-3237)

Ansvarig institution:

Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet, avdelningen för Historisk

osteologi, Helgonavägen 3, 223 62 Lund

Medverkande institutioner:

Projektet har haft till syfte att skapa ett nätverk av forskare som internationellt arbetar med att

undersöka arkeologiska organiska material och platser eftersom dessa material visat sig vara

mycket sårbara för miljöförstöringar, modern byggnation, dräneringar och klimatförändringar.

De institutioner som vid ett eller flera tillfällen aktivt medverkat i diskussioner, möten och

konferenser, och på så vis utgör grundbulten i nätverket som skapats med hjälp av erhållet

bidrag från RAÄ, är följande:

Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet, Sverige

Arkeologerna, Statens historiska museer, Sverige

Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet, Sverige

Arkeologiska institutionen, Uppsala universitet, Sverige

Universitetsmuseet i Bergen, Avdelning for kulturhistorie, Universitetet i Bergen, Norge

Avdelningen för kulturer, Helsingfors universitet, Finland

School of History, Culture and Arts Studies/archaeology, University of Turku, Finland

Department of Archaeology, History, Religious Studies and Theology, Universitet i Tromsö,

Norge

Kulturhistorisk museum, Universitet i Olso, Norge

Arkeologisk Museum, Universitetet i Stavanger, Norge

Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie, Stiftung Schleswig-Holsteinische

Landesmuseen Schloss Gottorf, Tyskland

Saxo-institut, Københavns Universitet, Danmark

Museum Sydøstdanmark, Danmark

Därtill kommer ett ytterligare tiotal institutioner från olika universitet som inkluderats i olika

ansökningar (se nedan) men som inte haft en fysisk representant vid våra nätverksträffar.

Projektledare:

Dr Adam Boethius, 1980, Helgonavägen 3, 223 62 Lund, adam.boethius@ark.lu.se

Projektmedarbetare:

Eftersom projektet är ett nätverksprojekt så är det egentligen inte frågan om medarbetare utan

snarare nätverksmedlemmar som varit med på möten och/eller deltagit på gemensamma

forskningsansökningar

De är som följer:

Ahlström, Torbjörn (Prof.); Alenius, Teija (Dr.); Apel, Jan (Assoc. Prof.); Bergsvik, Knut

Andreas (Prof.); Corradini, Erica (PhD-stud); Damm, Charlotte (Prof.); Drucker, Dorothée

(Assoc Prof.); Dugstad, Sigrid (MA); Groβ, Daniel (Dr); Hammarlund, Dan (Prof.); Hansson,

Anton (Dr); Hollund, Hege (Assoc. Prof.); Jørgensen, Erlend Kirkeng (PhD-stud); Kjällquist,

Mathilda (PhLic-stud); Koivisto, Satu (Dr); Krause-Kyora, Ben (Dr); Lagerås, Per (Assoc.

Prof); Landeschi, Giacomo (Dr); Larsson, Lars (Prof. emer.); Larsson, Åsa (Dr); Linderholm,

Johan (Assoc. Prof); Lübke, Harald (Dr); Magnell, Ola (Dr); Milner, Nicky (Prof.); Nielsen,

Svein Vatsvåg (PhD-stud); Nilsson, Björn (Dr); Niukkanen, Marianna (MA); Norrehed, Sara

(Dr); Näsänen, Liisa (Dr); Pedersen, Kristoffer Buck (PhD-stud); Persson, Per (Assoc. Prof.);

Perttola, Wesa (MA); Pesonen, Petro (PhLic); Rabbel, Wolfgang (Prof); Rowley-Conwy, Peter

(Prof.); Sjöström, Arne (PhD-stud); Sundström, Lars (Dr); Sørensen, Mikkel (Assoc. Prof);

Urpelainen, Samuli (Dr); van Beek, Roy (Asst. Prof.); Vanhanen, Santeri (Dr).

Sammanfattande resultat:

De nätverksmedel som erhölls från RAÄ har möjliggjort att vi har kunnat konkretisera ett

samarbete med ett stort antal forskare från hela norra Europa. Således kunde vi skapa nätverket

Stone Age for the Future (SAFe), som tillsammans arbetar för att undersöka och i förlängningen

rädda arkeologiska jordbundna organiska material från att försvinna i en accelererad hastighet

till följd av klimat/miljöförändringar, föroreningar och dräneringar. Huvudsyftet med de

erhållna FoU-medlen var att skapa och förankra detta samarbeta, vilket sedan skulle mynna ut

i en gemensam och omfattande EU-ansökan (ERC Synergy Grant) där vi ämnar adressera alla

de problem som vi ställs inför i och med att vårt organiska kulturarv numera vittrar sönder på

många platser runt om i Europa.

Konkret har nätverket träffats vid fem olika tillfällen för att diskutera organisk bevaring. Därtill

har projektledaren, tillsammans med två andra nätverksmedlemmar, även drivit en session om

organisk bevaring och dess försvinnande på en stor internationell konferens (EAA i Bern) samt

även diskuterat ämnet på konferens i Norrköping, Stockholm samt på ATM-seminarierna

anordnat av länsstyrelsen i Göteborg.

Nätverkets första möte ägde rum i samband med utgrävningar i våtmarkslokalen Ageröd, som

utfördes i maj 2019 i samarbete med Lunds universitet och Arkeologerna, Statens historiska

museum. Utgrävningen och efterarbetet finansierades av Crafoordska stiftelsen och olika

analyser på påträffat material finansierades av Lennart J. Hägglunds stiftelse

för arkeologisk forskning och utbildning. Via mottagna medel från RAÄ kunde vi således

bekosta att nätverkets forskare kunde komma över och under en till tre dagar (varierande för de

olika nätverksmedlemmarna) delta på utgrävningen. Denna typ av fältworkshop (Fig. 1) gav

goda resultat och vi kunde skapa oss en god förståelse för varandras material och ingångar till

projektet (resultaten från Agerödsgrävningen beskrivs något mer ingående nedan).

Fig. 1. T.v. Några av nätverksmedlemmarna träffas på Ageröd några månader innan

grävningen går av stapeln, samt t.h. vattensållning under pågående utgrävning av Ageröd.

Foto: Ola Magnell

Inför nästa stora nätverksträff träffades projektledarna för ERC-ansökan (Adam Boethius,

Daniel Groβ samt Satu Koivisto) under en helg för att planera och diskutera möjligheterna och

hur man bäst tacklar problemen med ett försvinnande organiskt kulturarv. Veckan därefter hölls

den första stora nätverksträffen, efter grävningarna i Ageröd, på Holma gård utanför Höör (1,5

dags workshop). Denna träff var ett strategiskt möte där vi diskuterade vilka behov vi såg och

lade upp strategier för att kunna söka pengar för att tackla de väldigt omfattande problemen vi

identifierat med ett försvinnande organiskt kulturarv. På mötet drogs riktlinjer för fortsatt arbete

samt så presenterade projektets tre PIs våra planer för den stora ansökan (ERC Synergy Grant)

med deadline i november 2019.

I tur efterföljande möte ägde rum i Tyskland då Stiftung Schleswig-Holsteinische

Landesmuseen Schloss Gottorf bedrev utgrävningar på en av mossboplatserna vid lokalen

Duvensee i norra Tyskland. Med ungefär samma upplägg som vid Agerödsgrävningsträffen

möttes vi under 2,5 dagar i augusti 2019 för att studera lokalen och diskutera lokala förhållanden

och bevaringsstatusen för de organiska materialen. Det mest påtagliga vid denna grävning var

den extrema dränering som mossen utsatts för, vilket är mycket negativt för de organiska

materialen. Trots att vi befann oss i en våtmark så kunde vi ej påträffa vatten, och då slutade vi

gräva efter nästan två meter ner i mossen (Fig. 1 b). Den extrema uttorkningen, till följd av

dräneringar, kunde också iakttas genom att torvlagerna torkat och spruckit upp (Fig. 2 a,c),

vilket även lett till att rötter kunnat leta sig ner djup i kulturlagerna samt att de tidigare syrefria

kulturlagerna i mossen nu blivit syresatta. Till följd av syresättningen i mossens lager kunde

det också iakttas försämrade bevaringsförhållande på arkeo-organiska material, som när de

återfanns i relation till torvsprickorna var dåligt bevarade, medan de (framförallt benmaterial)

fortfarande var ganska bra bevarade om de påträffades i mitten av intakta torvkakor som bildats

när torven torkat och spruckit (Se Fig. 2 för bild på torksprickorna i mossen)

Fig. 1 Utgrävning på Duvensee Wohnplatz 10 i augusti 2019.

a) Uttorkning av sedimenten har orsakat betydande sprickor I torven. b) Som ett resultat av

klimatförändringar och moderna dräneringar så låg grundvattnet i ”våtmarken” djupare än

1,8 m och trots ansträngningar kunde vi ej påträffa grundvattennivån i mossen. c) Organiska

material är fortfarande bevarade vid Duvensee, men de är starkt påverkade av nedbrytning.

Framförallt i och omkring de omfattande torksprickorna bryts de arkeo-organiska materialen

ner i snabb takt. Foto: Daniel Groβ, Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie.

I början av september 2019 anordnade vi ytterligare ett nätverksmöte i samband med den

internationella konferensen EAA som hölls i Bern. På konferensen höll tre av

nätverksmedlemmarna (Adam Boethius, Daniel Groβ samt Mikkel Sørensen) i en session vid

namn ”European Origin and Fading Heritage”. Sessionen var välbesökt och vi fick möjlighet

att dels ventilera våra preliminära resultat från årets grävningar, men även möjlighet att knyta

nya kontakter, samt ta del av liknande frågor från andra delar av världen.

I slutet av september 2019 hölls vår sista gemensamma nätverksträff innan deadline för ERC-

ansökan. Under en dag träffades vi vid den pågående utgrävningen på Åmosen i Danmark (på

lokalen Øresø Mølle). Liksom vid föregående grävningsmöten fick vi möjligheter att på plats

diskutera lokala förhållanden, bevaring och hot mot fornlämningarna. Platsen uppvisar

fortfarande relativt goda bevaringsförhållande på grund av att det lokala området kring lokalen

undgått att dräneras pga. hur den lokala topografin ser ut (övriga delar av Åmosen är tungt

dränerade och har på många platser förlorat stora delar av sitt arkeo-organiska material). Platsen

hotas framförallt av erosion till följd av förändringar i ån som rinner genom Åmosen (Fig. 3).

Fig. 3. Nätverksträff på utgrävningen vid Øresø Mølle i Åmosen. Notera ån till vänster som

rinner rakt genom lokalen och som varje år eroderar ut arkeologiska material ur åns väggar.

Flödet i ån har de senaste årtiondena ökat kraftigt till följd av att stora delar av Åmosen har

dränerats och vattnet letts ut i ån. Foto: Adam Boethius

Efterföljande månader efter vårt sista stora nätverksmöte och innan inskickning av ERC-

ansökan var dedikerad till att färdigställa själva ansökan, vilket, med tanke på att projektet

innefattar över 50 olika forskare som representerar 13 olika discipliner från 14 universitet, 1

forskningsinstitution, 3 museer samt 2 kulturämbetsförvaltningar, krävde en stor och

omfattande arbetsinsats. I november skickades, som planerat, ansökan in och i mars 2020 fick

vi besked om att projektet gått vidare till nästa utvärderingssteg. Nästa besked ska enligt utsagor

komma i juli 2020 och slutgiltigt besked om vi erhåller finansiering eller ej kommer i oktober

2020.

Som en följd av den forskning som vi kunde bedriva under 2019 (delvis med medel som erhölls

av RAÄ) så har även undertecknad presenterat resultaten från Ageröd på olika konferenser och

evenemang. Dessa innefattar bland annat på Stenålder: forskning, fynd och platser i Norrköping

i februari 2019, på EAA i Bern i september 2019, på”Alvastraseminariet” i Stockholm i januari

2020 samt även på länsstyrelsens ATM seminarie i Göteborg (under temat Våtmarksarkeologi)

även det i januari 2020.

På grund av det stora nätverk som vi kunnat bygga upp kring arkeo-organisk bevaring har

möjligheten att bedriva forskning i ämnet underlättats genom de medel som erhölls från RAÄ.

Det vill säga, att även om huvudsyftet med de erhållna medlen inte var att bedriva forskning,

så har nätverkssammankomsterna möjliggjort att olika forskare har kunnat knytas till de

aktuella frågorna, vilket annars inte hade varit möjligt. Därmed så har även två artiklar skrivits

med utgångspunkt i de arkeologiska undersökningarna vid Ageröd. Den första artikeln är på

review i tidskriften PlosOne och heter ” Human encroachment, climate change and the loss of

our archaeological organic cultural heritage: Accelerated bone deterioration at Ageröd, a

revisited Scandinavian Mesolithic key-site in despair” och den andra heter ”Quantifying

archaeo-organic deterioration – a multiproxy approach to understand the accelerated

deterioration of the ancient organic cultural heritage at the Swedish Mesolithic site Ageröd”

och kommer under sommaren att skickas till en internationell tidskrift.

Bakgrund och syfte med projektet:

Bakgrund:

På senare år har det kommit larmrapporter om att arkeologiska organiska material bryts ner i

en allt snabbare takt i jorden. Det saknas dock objektiv data för att bedöma hur snabbt

nedbrytningen sker och därmed finns i dagsläget inga möjligheter att avgöra hur länge

organiska material kommer att bevaras på arkeologiska platser framöver eller vilka åtgärder

som behövs för att stoppa en accelererad nedbrytning. Det är därmed av yttersta vikt att

bevaringsförhållande för arkeologiska material på våra äldsta (och mest sårbara) arkeologiska

platser analyseras objektivt, för att upptäcka och dokumentera effekterna av modern yttre

påverkan, dräneringar, klimat- och miljöförändringar. Eftersom arkeologiska organiska

lämningar som ännu inte grävts upp förstörs i landskapet och dagens lagstiftning och praxis

gällande skydd av dessa fornlämningar ej räcker för att säkra dess bevaring för framtiden är det

viktigt att en fullständig utredning görs. Dessutom är detta problem stort, omfattande och giltigt

i stort sätt i alla typer av miljöer, vilket uppmärksammats i många olika Europeiska länder. I

nära samförstånd och med målet att kunna påverka denna utveckling innan det är för sent vill

vi samla ledande forskare från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Nederländerna

och Storbritannien för att starta upp ett stort internationellt forskningsprojekt där vi, med hjälp

av ett stort interdisciplinärt metodbatteri, vill utvärdera jordbundna organiska lämningar, se

över gällande lagstiftning samt ta fram ett åtgärdspaket som säkrar både fornlämningarna och

den kunskapen som finns i dem för framtiden.

Nätverkssyftet:

Syftet med nätverksprojektet har därmed varit att samordna internationellt samarbete,

möjliggöra EU-projektsansökan (ERC Synergy Grant), fördjupa internationellt samarbete

genom att under 2019 bjuda in hela den internationella forskargruppen till konferenser,

workshop och fältarbete. Samt samla forskargruppen vid en mindre insats på en lokal (Ageröd)

i syfte att plocka upp material och testa delar av metodbatteriet och samla den internationella

forskargruppen både på plats i fält men även vid olika delar av metodförsöken samt synliggöra

dessa viktiga frågor.

Övergripande syfte:

Sammanlänka de projekt som bedrivs i norra Europa, vidareutveckla och förfina metoder för

att mäta och kvantifiera organisk nedbrytning, länka samman analysresultat med mätdata från

markkemiska och hydrologiska analyser för att på en gemensam Nordeuropeisk front tackla de

problem som inom en snar framtid hotar att ödelägga vårt organiska kulturarv. På så vis ämnar

detta projektet studera bendiagenes, molekylär nedbrytning och paleobotanisk förstörelse och

sätta det i relation till markemiska förhållanden och hydrologiska förändringar över tid.

Projektet ämnar visa vikten av att organiska material bevaras samt öppna upp möjligheterna att:

1) förutse framtida hot mot arkeologiskt kulturarv 2) bromsa fortsatt organisk nedbrytning 3)

generera data som kan ligga till grund för utformningen av framtida kulturarvspraxis 4) visa

hur arkeo-organiska material kan användas för att skapa ett långtidsperspektiv för mänsklig

interaktion med miljön samt 5) möjliggöra fördjupade tolkningar av arkeologiska lämningar.

Kortfattad teori- och metoddiskussion:

Arkeologiska undersökningar av Sveriges äldsta boplatslämningar har nu pågått i över 130 år.

Under denna tid har det blivit uppenbart för forskare att nedbrytningen av organiskt material

sker i en allt snabbare takt. I detta tvärvetenskapliga projekt kommer bevaringförhållande för

arkeologiska material mätas med vetenskapliga metoder för att upptäcka och dokumentera

effekterna av yttre påverkan, dräneringar, klimat- och miljöförändringar. Resultaten kommer

att göra det möjligt att förutse framtida hot mot det arkeologiska kulturarvet och ligga till grund

för nya forskningsfrågor och bidra till utformningen av framtida kulturavspraxis så att organiska

lämningar kan säkras även i framtiden.

Genom att samla ledande forskare i olika discipliner som arbetar med frågor som är relaterade

till arkeologiska organiska material samt genom att utföra en stor mängd olika typer av analyser

på materialen (varje forskare ansvarar för sitt specialområde) är det möjligt att kvantifiera

organisk nedbrytning och sätta det i relation till markemiska förhållanden och hydrologiska

förändringar över tid.

Projektets huvudsakliga resultat och effekter:

Vi har lyckats med målsättningen att skapa ett starkt nätverk som kan tackla den stora

utmaningen att rädda vårt organiska kulturarv innan det är helt söndervittrat till följd av

klimatförändringar, mänskliga utsläpp, markförsurning och dräneringar etc. Inom projektet har

vi också färdigställt en stor ansökan om att få medel för att kunna driva detta projekt, men det

är i dagsläget ej klart om medel kommer att erhållas. För att verkligen kunna förverkliga de

övergripande målsättningarna, dvs. att säkra våra arkeo-organiska material för framtiden så

kommer det att krävas mycket stora insatser. Med tanke på att så mycket kommer att krävas är

det oklart om vi kan erhålla den typen av finansiering utan fler genomförda förstudier, vilket vi

dessvärre ej fått finansierat i Sverige (i dagsläget). Under det gångna året har vi dock arbetat

hårt för att visa vikten av vårt organiska kulturarv, inte bara för arkeologiska frågeställningar

utan även för det långtidsperspektiv som dessa material erbjuder, samt för att synliggöra detta

dolda och begravda kultur- och miljö arkiv.

Resultaten av bidraget har även indirekt lett till att vi vid Ageröd kunnat påvisa att det organiska

materialet mår ytterst dåligt och att det har farit väldigt illa de senaste åren. I vissa delar av

boplatsen har allt organiskt material förvunnit och det finns inga möjligheter att återskapa det

(Boethius et al., submitted). På andra delar finns det fortfarande kvar organiskt material, men

lokal försurning (Boethius et al., in prep) har gjort att det är kraftigt nedbrutet och hotas av att

inom några år vara helt förstört (se Fig. 4. för jämförelse mellan benmaterial utgrävda under

olika årtionden).

Fig. 4. Visualisering av den organiska nedbrytning på Ageröd I. a-c ben från 2019 som visar

kraftig weathering och benförlust, d-f ben från 1940-talet som uppvisar nästintill perfekt

bevaring g) weatheringanalyser på ben som grävdes fram på 1940-talet, 1970-talet samt 2019

som visar hur benen brutits ner de senaste 70 åren, h) fröer från bitterpilört & i) hasselnötsskal

påträffade under 2019 vilka uppvisar korrosion och etsning som beror på att syre

återintroducerats i tidigare anaeroba kulturlager. Resultaten kommer att publiceras i

kommande två artiklar om Ageröd. Foto: Adam Boethius, Ola Magnell & Santeri Vanhanen

Resultaten från grävningen kommer att publiceras i minst två artiklar varav en artikel rör

benmaterialet från platsen och är baserad på osteologiska analyser (Boethius et al., submitted).

Den andra artikeln som är möjliggjord genom utgrävningen vid Ageröd och det

forskarnätverks som kommit ut av nätverkspengarna behandlar framförallt olika typer av

naturvetenskapliga metoder för att kvantifiera och visa den organiska nedbrytningen på

platsen. Dessa analyser bekostades genom ett extern bidrag från Hägglunds stiftelse och rör

paleobotaniska-analyser, histologiska analyser, kollagen- samt jordkemiska analyser.

Samtliga analyser är genomförda, men resultaten ännu ej helt sammanställda. Denna artikel

ämnas produceras klart och skickas in under sommaren 2020 (Boethius et al., in prep).

Resultatens placering i förhållande till nationell och internationell översikt av tidigare

forskning inom området:

De delar av en fornlämning som berörs av exploateringsarkeologi inför en nybyggnation

innefattas av kulturmiljölagen och skall som sådana genomgå en arkeologisk undersökning

innan bygget får äga rum (Kulturmiljölag, 1988:950). Detta upplägg är designat för att i största

mån skydda fornlämningar samt öka förståelsen för dem. Vidare måste arkeologiska

exploaterings- och forskningsundersökningar vara väl motiverade för att tillstånd för

undersökning skall utfärdas (Kulturmiljölag, 1988:950). Länsstyrelsens beslutandeprocess

avseende dessa frågor sker genom en avvägning mellan olika intressenter, där kulturmiljölagen

och dess skydd av fornlämningar också är en central del i hur bedömningen blir för vilka

områden av undersökningen som skall innefattas. Det råder ofta en konsensus mellan både

arkeologer, exploatörer och länsstyrelse om att de delar av boplatser och fornlämningar som

inte i direkt form berörs av exploateringsarkeologi skall, om inget extraordinärt skäl finns,

lämnas orörda. Detta är ett medvetet beslut för att fornlämningarna ska bevaras och återfinns i

den så kallade Valletta konventionen (ETS No.143) och man stöter ofta på formuleringar som

tar avstamp i kommande generationers rätt till ett kulturarv i ostörd form samt en uppfattning

om att teknik- och metodutveckling kommer att ge framtida arkeologer större möjligheter att

tillgodogöra sig de arkeologiska lämningarna. Detta förutsätter därmed att man i framtiden kan,

genom att spara fornlämningen i landskapet, skapa en bättre förståelse för dåtida samhälle

genom att kunna belysa olika delar av dem från helt nya synvinklar, vilket möjliggör att man

får en bättre och mer komplett insyn i dessa samhällen. Denna utgångspunkt är dragen ur en

rådande praxis och har genom tiderna lett fram till att man idag kunnat återgå till många gamla

fornlämningar och boplatser och få fram nya insiktsfulla resultat i linje med grunddragen i

lagstiftningen och länsstyrelsernas bedömningsgrund. Med denna synvinkel kan man alltså

sluta sig till att de beslut som tas grundar sig i det dikotoma förhållandet mellan att både

förbättra vår förståelse för dåtida samhällen och bevara dem för framtiden. Men, vad händer

om denna utgångspunkt är föråldrad och bättre avspeglar en tid då moderna människors

påverkan på miljön var av en så pass liten skala att organiska fornlämningar inte påverkades

nämnvärt (samt i en omedvetenhet om att påverkan skulle öka över tid) och att denna påverkan

nu blivit så pass uttalad att detta inte längre stämmer?

Omvärldsanalys:

Organiska lämningars välmående i jorden är en högst aktuell fråga då det sätter de

bedömningsgrunder som finns tillgängliga på sin spets och i grund och botten påverkar hur

bedömningar kring fornminneslagstiftningen skall beaktas, vilket också uppmärksammats då

man har börjat ifrågasätta om huruvida man faktisk kan anse att arkeologiska fynd bevaras bäst

i jorden (Nord et al., 2007). Genom åren har det flaggats i olika omgångar för hur olika moderna

ingrepp och en allmän försurning av jordmån och vattendrag (Hallbäcken, 1992) påverkar

benmaterial (Kars et al., 2002). Fram till för tio år sedan hade det dock inte gjorts några

ordentliga jämförelser från samma boplats vid olika grävningstillfällen (Nord et al., 2005) och

de insatser som generellt gjorts har huvudsakligen inriktat sig på att kartera och provta

jordmånen vid olika arkeologiska lokaler (Nord et al., 2007). De studier och utvärderingar som

gjorts av de organiska komponenterna i fornlämningar (benmaterial) lämnar mycket att önska

och benmaterialen dras generellt sett över en kam utan att hänsyn tas till de benmaterial som

bevaras sämst (ex. ungdjur, kotor och fiskben) och hur en dylik nerbrytning försvårar den

osteologiska tolkningen av arkeologiska benmaterial (Nord and Lagerlöf, 2002). Således ges

heller inga konkreta råd till hur man i framtiden ska kunna få ut så mycket information som

möjligt ur benmaterial som blivit utsatta för kraftig nerbrytning de senaste årtiondena och på så

vis blivit mer snedvridna i art och kroppsdelssammansättning än vad de hade varit om den

organiska nedbrytningen varit konstant sedan deposition (Kars et al., 2002). De utredningar

som har gjorts är överens om att det arkeologiska jordbundna benmaterialet genomgått en

kraftigt accelererad nerbrytning de senaste åren och det visade sig till och med att denna

nerbrytning var kraftigast i Sverige i jämförelse med samtliga övriga länder som ingick i studien

(Nord and Lagerlöf, 2002). År 2011 kom det två nya studier som behandlade benmaterialet från

den tidigmesolitiska boplatsen Star Carr, vilka avsåg att belysa det pågående organiska

sönderfallet genom att jämföra benmaterial från gamla arkeologiska undersökning med ben som

påträffades vid nya undersökningar på platsen (Boreham et al., 2011; Milner et al., 2011). De

resultat som påvisas är skrämmande och visar en mycket förhöjd försurningseffekt och att ett

material som 60 år tidigare uppvisat exceptionella bevarandeförhållanden nu blivit utsatt för en

accelererande diagenes och ett mycket stort organiskt bortfall (High et al., 2016).

Ur ett svenskt perspektiv finns det sparsamt med publicerade uppgifter rörande den pågående

försurningen av jordmånen och den effekt det får på de icke uppgrävda organiska

komponenterna i våra fornlämningar. Detta är inte acceptabelt med tanke på den potentiellt

förödande effekt ett återspeglande av ovan presenterade fallstudier får på svenska arkeologiska

organiska material som fortfarande befinner sig i jorden. Vilket också visas utifrån de studier

vi gjorde på Ageröd under 2019 (Boethius et al., in prep; Boethius et al., submitted).

Resultatets relevans för kulturmiljön, kulturarvet och kulturmiljöarbetet:

En insikt i bevaringsförhållandet för arkeologiska organiska material är högrelevant ur många

avseenden. Mest uppenbart på grund av det skydd som kulturhistoriska lämningar har genom

fornminneslagen, dvs. om den rådande lagstiftningen inte längre fungerar och blivit föråldrad

så måste den uppdateras innan det är för sent och det material som lagstiftning finns för att

skydda har försvunnit och med det möjligheterna att förstå de många aspekter som kan fås ur

arkeologiska organiska lämningar. Organiska lämningar lämpar sig inte enbart väl för att

studera arkeologiska samhällen, utan kan också användas för att förutspå och utvärdera framtida

scenarion i samband med global uppvärmning, miljöförändringar samt överexploatering av

vissa djur och växtarter i ett ekosystem. I det organiska arkeologiska materialet ryms de enda

möjligheterna att ge ett riktigt långtidsperspektiv och således möjligheterna att studera

förändringar i artsammansättning i relation till förändrad miljö, klimat och mänsklig påverkan

över långa tidshorisonter (Boethius et al., 2020). Därmed erbjuder denna typ av arkeologiska

lämningar möjligheter att skapa modeller för att förutse vad som kan komma att hända i

framtiden med utarmningen av den biologiska mångfalden genom successiv överexploatering

av nyckeldjur och -växter, klimat förändringar samt miljökatastrofer, vilket gör att detta

material kan användas för att se till att hänsyn tas och rätt åtgärder görs för ett hållbart

ekosystem i både akvatiska och terrestriska miljöer. Projektet i sin helhet är också viktigt ur

andra avseenden. Om tillräckligt med medel kan erhållas, för att kunna genomföra det som

krävs, så kommer det att bidra med viktig kulturhistorisk kunskap kring vilka arkeologiska

material som bevaras på olika typer av platser. Det kommer också bidra med att tolka olika

typer av miljöer, ge konkreta förslag hur man ska agera för att stoppa den nu pågående

accelererade organiska nedbrytningen samt ge underlag för framtida kulturarvspraxis. Slutligen

kommer projektet även att bidra till en ökad förståelse för de samhällen som utgör basen för

studien, eftersom en ökad insikt i hur de organiska materialen bryts ner bidrar till en ökad

tolkningsförmåga kring det som än så länge fortfarande är bevarat. Detta är dock sekundärt och

den primära relevansen för kulturmiljön, kulturarvet och kulturmiljöarbetet är att säkerställa

dess framtida existens och synliggöra nedbrytningen i material som annars är osynliga, i och

med att de är begravda i jorden, och därmed ofta vittrar sönder obemärkt.

Resultatspridning – nuläge och kommande:

Som nämndes inledningsvis har SAFe nätverket arbetat aktivt med att förmedla dels problemen

med ett försvinnande organisk kulturarv och dels betydelsen av att dessa material kan bevaras

för framtiden. Detta har skett dels genom att vi har anordnat en session på Europas största

internationella arkeologikonferens (EAA), där även många av nätverksmedlemmarna själva

presenterade sin forskning i ämnet. Därtill har resultaten från undersökningarna gjorda under

2019 presenterats vid andra konferenser och seminarier under 2019 och början av 2020.

Publikationsmässigt så har resultaten även presenterats i form av en artikel som rör organiska

och hur de kan användas för att skapa ett långtidsperspektiv publicerats (Boethius et al., 2020)

samt så är ytterligare en artikel inskickad till den vetenskapliga tidskriften PlosOne, med

förväntad publicering i slutet av 2020 och ännu en artikel kommer att färdigställas under

sommaren 2020. Huvudsyftet med erhållna FoU-medel var att möjliggöra att vi kunde samla

forskare kring problemen med vårt försvinnande arkeo-organiska kulturarv och med en

gemensam kraftansträngning söka medel för att utvärdera arkeo-organisk bevaring in situ med

slutgiltigt mål att bromsa dess fortsatta nedbrytning. Genom den ERC Synergy Grant-ansökan

som kunde förverkligas till följd av dessa erhållna medel så har vi även gjort andra folk

medvetna om problemen samt, även om vi inte skulle få sökta ERC-medel vid detta tillfälle,

banat vägen för att i framtiden göra det möjligt att bromsa en accelererad organisk nedbrytning

och hindra att vårt jordbundna organiska kulturarv försvinner för all framtid.

Adam Boethius, Lunds universitet

Referenser:

Boethius, A., Bergsvik, K. A. & Nilsson, B. 2020. Knowledge from the ancient sea – a long-

term perspective of human impact on aquatic life in Mesolithic Scandinavia. The

Holocene, 30, 632-645.

Boethius, A., Hollund, H., Linderholm, J., Vanhanen, S., Kjällquist, M., Magnell, O. & Apel,

J. in prep. Quantifying archaeo-organic deterioration – a multiproxy approach to

understand the accelerated deterioration of the ancient organic cultural heritage at the

Swedish Mesolithic site Ageröd.

Boethius, A., Kjällquist, M., Magnell, O. & Apel, J. submitted. Human encroachment, climate

change and the loss of our archaeological organic cultural heritage: Accelerated bone

deterioration at Ageröd, a revisited Scandinavian Mesolithic key-site in despair

PlosOne.

Boreham, S., Conneller, C., Milner, N., Taylor, B., Needham, A., Boreham, J. & Rolfe, C. J.

2011. Geochemical indicators of preservation status and site deterioration at Star Carr.

Journal of Archaeological Science, 38, 2833-2857.

ETS No.143, V. C., http://conventions.coe.int/Treaty/en/Treaties/Html/143.htm (accessed Jan

2019).

Hallbäcken, L. 1992. The nature and importance of long-term soil acidification in Swedish

forest ecosystems. Rapport-Sveriges Lantbruksuniversitet, Institutionen foer Ekologi

och Miljoevaard (Sweden).

High, K., Milner, N., Panter, I., Demarchi, B. & Penkman, K. E. 2016. Lessons from Star Carr

on the vulnerability of organic archaeological remains to environmental change.

Proceedings of the National Academy of Sciences, 201609222.

Kars, E., Kars, H., Arthur, P., Borg, G. C., Bruno, B., Collins, M., Christensson, E. & Earl, N.

2002. The degradation of bone as an indicator for the deterioration of the European

archaeological property. Kars, H. and Kars, E.(eds.), 1-297.

Kulturmiljölag 1988:950. 2. Kap. http://rkrattsbaser.gov.se/sfst?bet=1988:950.

Milner, N., Conneller, C., Elliott, B., Koon, H., Panter, I., Penkman, K., Taylor, B. & Taylor,

M. 2011. From riches to rags: organic deterioration at Star Carr. Journal of

Archaeological Science, 38, 2818-2832.

Nord, A. G., Kars, H., Ullén, I., Tronner, K. & Kars, E. 2005. Deterioration of archaeological

bone—a statistical approach. Journal of Nordic Archaeological Science, 15, 77-86.

Nord, A. G. & Lagerlöf, A. 2002. Påverkan på arkeologiskt material i jord: redovisning av

två forskningsprojekt, Stockholm: Riksantikvarieämbetets förl.

Nord, A. G., Ullén, I. & Tronner, K. 2007. ” Bara naturlig försurning”: Program för

övervakning–en fallstudie över försurningens inverkan på fornlämningar, Stockholm:

Riksantikvarieämbetet.