Historien om Aloysius är en godbit för allakattälskare. En charmig sjukilos lurvig buse somman bara måste älska. Medryckande ochhumoristiskt berättar hans matte om denna rödakatt. Många gånger har Aloysius vänt upp ochner på huset och gett sin matte gråa hår.Till sin hjälp har Aloysius de andra familje-medlemmarna, Jocke, Mulle och Florrie, tvåkatter och en hund. Som han också medförjusning terroriserar. Aloysius kräver envärdig behandling, annars utdelas bestraffnngomedelbart.Inget stoppar Aloyosius - den röda katten

Nya Wermlands-Tidningen:”En mycket charmig och rolig bok som man är ledsenöver att den tar så fort slut.”

Kattliv:Högsta betyg, fem katter.

Pressens Tidning:”För varje sann kattälskare.”

Aloysius föddes mitt i mörkastevintern. Redan flera veckor tidi-gare var det bestämt att han skullebli vår nya katt. Efterträdare tillden så saknade Nisse. Det varAloysius mamma som bestämde att så skulledet vara. Hon var en sällsynt klok och förstån-dig kattmamma, som redan då hon hade sinaungar i magen letade nya hem till dem. Så närjag en dag uppenbarade mig för henne såg honchansen att ge mig en kattunge. Hon hoppadeupp i knät när jag satt och drack kaffe tillsam-mans med hennes matte, rumsterade runt en deloch tryckte så ner hela sin stora mage.

– Ska hon ha ungar? frågade jag och fick enbekräftande nick från matte.

Aloysius mamma var en mycket vacker,sköldpaddsfärgad och långhårig katt. Hon vardessutom väldigt charmig.

– Då vill jag ha en av dem, om någon av

Teckningar av Peter Wallström

© Ylva Wallström

Förord

3

dem är röd, fortsatte jag utan att egentligentänka mig för. Aloysius mamma lyssnade belåtet, trycktemagen ändå hårdare mot mig, sträckte behag-fullt upp framtassarna mot mitt ansikte ochmötte min blick. Jag kan svära på att hon log.

Samtidigt kom Aloysius pappa smygandein i köket, stor, svart och långhårig. Mycket med-veten om hur praktfull han tog sig ut hoppadehan upp på köksbänken och tog sig lite mat.

Några veckor senare nedkom Aloysiusmamma med fem kattungar och där fanns för-stås en röd hane. Tio veckor väntade jag på attfå ta hem honom. Jag var och hälsade på ho-nom flera gånger och han visade redan då atthan var precis lika självmedveten som sin far.Han skulle säkert klara av att tampas med kat-terna och hunden hemma hos oss. Liten och ul-lig var han men en hårding både i umgängetmed sina syskon och med familjens stora goldenretriever.

Det har gått några år sen dess – händelse-rika år. Aloysius vände upp och ner på vårt hus

flera gånger om. Han hängde i gardiner, klätt-rade på väggarna, retade gallfeber på de gamlakatterna Jocke och Mulle och gav matte gråa hår.Den enda Aloysius hade lite respekt för var vårgamla tik som noga skötte om honom när hanvar liten, som han sov tillsammans med och för-litade sig på under skogspromenaderna. Hennedyrkade han och aktade sig noga för att göranågot som hon inte skulle tycka om.

Det är om Aloysius första år hos oss denhär boken handlar, men också om Mulle, Jockeoch hunden. De djur som tillsammans medhusse och matte, hönsen och påfåglarna delarbostad i en skånsk skogsdunge.

Jocke är åldermannen i gänget, en striktkattherre i övre medelåldern. Med sin stålgråpäls och vita krage och sina oklanderligt vitatassar är han en prydnad för kattsläktet. Hanuppför sig alltid väl – är egentligen ibland liteför väluppfostrad. Han har med framgång fos-trat både kattungar och hund-valpar - ingen dock tillnär-melsevis så bångstyrig som

54

Aloysius. Han håller på sin värdighet, vilket intealltid är så lätt i umgänget med husets övrigainvånare.

Från början tyckte Jocke inte det var någotvidare att bo hos oss. Han kom till oss somvuxen eftersom hans tidigare matte inte längrehade möjlighet att ha honom kvar. I tre år hadehan bott i en liten lägenhet mitt i Malmö i ett såhögt hus att inte ens flugorna letade sig upp tillhonom. Därför var det en besvärlig omställningför honom att bli lantkatt.

Efter några månader hade han dock kom-mit fram till att det hade sina fördelar att bonära naturen. Den dag han fångade sin förstamus var han mäkta stolt och avlämnade den påköksgolvet tillsammans med en liten grästuvasom han i jaktens iver också hade fångat i mun-nen.

Klok och vis har han blivit –kanske den visaste av oss alla. Ialla fall är han en överlägsen läro-mästare när det gäller att hitta li-vets goda och att njuta av varje

stund. Aloysius är nog den enda som lyckasrubba Jockes cirklar och röra till det för honom.Mulle är flera år yngre än Jocke. Hon är en gan-ska surmulen svart kattfröken med vit krage ochvita strumpor med eleganta strumpeband bak.Hennes stora intresse i livet är mat och sömn.Hon har lätt för att bli fet trots att hon i unga årverkligen försökte motionera, bland annat id-kade hon styrketräning i grannens döda äppel-träd. Att träffa Aloysius var för henne en skräck-upplevelse. Hon hämtade sig och har till ochmed lärt sig leka med honom –- även om dettog några år innan hon vågade jogga runt medhonom i huset.

På äldre dagar har hon accepterat sin kor-pulenta kropp och skäms inte för att ligga i sof-fan och visa upp hela den runda magen. Hen-nes något korta ben gör förstås att hon aldrignågonsin kunde ha blivit den gracila och smi-diga katt hon försökte ef-terlikna. Nu tror jag atthon har hittat sin trivsel-vikt och den vårdar hon

67

ömt genom att så fort hon får möjlighet norpaåt sig godsaker, allt från korvskivor till tomat-klyftor.

Emellanåt är hon glad och social, för attplötsligt övergå till att leva eremitliv i källarenen tid. Då vill Mulle vara i fred och ägna sig åtmeditation och en hel del navelskåderi. Det hartill och med Aloysius fått lära sig att respektera.

Hunden heter egentligen Florrie, men ef-tersom hon är hund hos oss kallas hon ofta baraför Hunden. Detta ser hon inte alls som någotnedsättande utan snarare som en hederstitel.Hon är Hunden Florrie, hundarnas hund, densnällaste och raraste varelse man kan tänka sig,även om hon då och då minsann kan ställa tillmed hyss hon också.

Hon är katternas skyddsängel och varnardem för faror. Skäller hunden springer katternagenast och gömmer sig tills de vet vad som ärpå färde. De blir våldsamt irriterade på hennesibland lite för aktiva härjande i huset och då fårhon en avbasning av Jocke. Sittande på köks-bordet smäller han till henne med tassen sam-

tidigt som han grälar på henne, tills hon förståratt gå och lägga sig.

Aloysius ankomst till huset blev för hun-den en glädjens tid. Hon tog sig genast an denlilla kattungen, höll honom ren och lekte medhonom. Aloysius ser henne fortfarande som envärmekälla han drar nytta av kalla vinterdagar,men leken har de slutat med. Aloysius blev tillslut alltför våldsam för hunden. Hans vassa klorrev henne både här och där och till slut sa denså timida hunden ifrån och Aloysius förstod attta det lugnare.

Hunden saknar nog den tid då kattungenså fint sov mellan hennes framtassar eller hop-rullad mot hennes mage, men hon hittar stän-digt nya små varelser att ta sig an.

8 9

En röd ulltuss

Nu har han kommit, vår nye buse. Redan harhan visat oss att han är en mycket bestämd ochsjälvmedveten liten herre. Helt utan respekt försina nya kamrater studsar han omkring i vårthus. Som en röd ulltuss flyger han utför trap-pan, klättrar uppför gardinerna eller hoppar neri badkaret.

”Gamlingarna” stirrar på honom med öm-som mord, ömsom kärlek i blicken. Då och dåfår han en dask av Jocke eller Mulle. Och närhans klor känns för vassa ger hunden honomett litet tjyvnyp. Men inget av detta bekymrarlillen det minsta. Han är lika glad och lyckligvad som än händer.

Redan innan han gjorde entré i vårt husdöptes han till Aloysius. Det namnet hittade jagi en bok för många år sen och då var det givettill en teddybjörn. Eftersom vår Aloysius på-minner om en ullig björn passade namnet ho-nom perfekt.

Tio minuter efter sin ankomst tågade hanmed bestämda steg runt i huset som om hanaldrig hade gjort annat. Han inspekterade katt-lådorna, invigde dem och sträckte sen ut sig isoffan.

Så skulle han presenteras för gamlingarna,en efter en.

Hunden blev jättelycklig och hälsade ho-nom välkommen genom att tvätta hans öron ochkolla att han också var ren där bak. Aloysius,som redan var van vid hundar, fann sig snällt iden behandlingen.

Jocke mönstrade den lilla kattungen mycketnoga. Med viss misstänksamhet snusade han påhonom och bestämde sig sen för att den lille nogbehövde en åthutning. Fräsande backade hanbort samtidigt som han gav Aloysius några ör-filar.

Mulle flyttade ner i källaren i samma se-

10

kund som Aloysius trädde innanför ytterdörren.Det beteendet var inte oväntat, för hennes mestutmärkande drag är inte sällskaplighet. Honvägrade låta sig presenteras för det äckliga kry-pet. Fortfarande tycker hon att Aloysius är detläskigaste vi har dragit in i det här huset, menhon har flyttat upp från källaren och återgåtttill ett normalt liv framför braskaminen. Hon harnu till och med luktat på Aloysius en gång.Någon närmare kontakt med Aloysius vill hondock inte ha. Sjungandes långa smädevisor ta-lar hon om för honom att han inte ska kommaför nära.

Det kommer att ta lite tid för Mulle att ac-ceptera vår nye familjemedlem, men med tåla-mod och övertalning övervinner hon nog sinavsky för honom. Även om hon säkert aldrigkommer att ta honom till sitt hjärta. Där finnsbara plats för Mulle själv.

Jocke är vänligare till sinnet och har tagitpå sig ansvaret för den lilles uppfostran. Hanvisar Aloysius vad man får göra och vad maninte får göra.

Ibland går Jocke då ganska handgripligt till-väga och åtskilliga örfilar har utdelats. Men hanär också en första klassens lekfarbror somAloysius klättrar på, tuggar på och jagar ge-nom rummen.

Långa stunder kan de brottas och busa. Lig-gande ovanpå Jocke med framtassarna runt denstora kattens hals kämpar Aloysius febrilt föratt äta upp Jockes öron. Med en ängels tålamodfinner sig Jocke länge i den behandlingen, mennär det blir för jobbigt fräser han och går sinväg. Medan Aloysius oberört skuttar efter Jockessvans. Aloysius ger sig aldrig!

12 13

Fridstöraren

Det var på håret att det här kapitlet aldrig blevskrivet. Aloysius har nämligen fått för sig atthan är en dokumentförstörare och arbetar in-tensivt med att förinta alla papper han kan hitta.Så mina manusblad ligger illa till!

Detta och mycket annat ingår i hans stän-diga arbete med att vända upp och ner på helavårt hem. Inget är sig likt längre. Gardinernablir allt fransigare, resterna av mina blommorhänger i slaka strimlor från krukorna och ”gam-lingarna” söker utmattade skydd undan Aloysiusaldrig sinande lekidéer.

Mina tidigare kattungar var rädda ochsjuka vildkatter, som behövde massor medmat och omvårdnad. De varken orkade el-ler vågade leka och busa. Deras få och gan-ska töntiga försök till lek slutade alltid såfort de upptäckte att någon tittade på.

De kurade helst ihop sig hos en varmoch trygg matte. De hade inte ork nog att

hänga i gardiner, busrusa uppför trappan ellerriva mina manus i små, små bitar.

Allt detta och en hel del därtill orkar däre-mot Aloysius!

Det tog inte många dagar för Aloysius attupptäcka att på mattes skrivbord finns massormed spännande ”leksaker” och genast inrättadehan sig där. Han roar sig av hjärtans lust medatt slänga ner alla lösa föremål på golvet, rivasönder papper och tugga på mina fingrar närjag försöker skriva något.

När detta blir tråkigt hoppar han ner på gol-vet för att knuffa undan alla pennor, sudd-gummin, gem med mera som han petat ner frånskrivbordet. In under bordet ska prylarna, allra

längst in i hörnan! Så att matte inte nårdem så lätt! Det är så kul att klättra påhenne medan hon kryper runt och letar.

Tack och lov blir han fort trött och be-höver ständiga tupplurar. Då får vi an-dra också en chans att återhämta vårakrafter, umgås lugnt och värdigt, rätta tillkläder respektive päls och försöka åter-

1415

ställa ordningen i huset.Aloysius har skaffat sig flera favoritsov-

platser. Liksom de andra katterna gillar han attslumra i soffan och i sängarna, men han är ocksåförtjust i att krypa upp på inspelningsknappenpå telefonsvararen och har redan lyckats spelain sin favoritmusik från skrivbordsradion, mat-tes knattrande på datorns tangentbord och ettav mattes raseriutbrott över att finna min-nesanteckningarna från den senaste intervjun ismå bitar under skrivbordet.

När han tycker matte är för högljudd och be-svärlig vinglar han sömnigt iväg och letar rätt påhunden. Denna fungerar som hans stora varmakudde. Hos henne kryper han ihop och soverdjupt. Där kan inget hända honom. Han litar full-ständigt på att hon ska vaka över honom.

Och det gör hon. Hon skulle inte låta någotont hända den lille katten. Så länge han liggerdär törs hon knappt andas. Försiktigt snusar honpå honom, suckar och ligger kvar.

De är så söta tillsammans att jag knappt kansläppa dem med blicken och återgå till arbetet.

Aloysius lag

När Aloysius hade varit hos oss några dagarupptäckte jag att han kliade sig väldigt mycketi öronen. Jämt och ständigt satt han och sprättemed en liten tass. Vid närmare undersökningvisade det sig att hans öron var fulla med någotmörkt och kletigt. Så vi åkte till veterinären, somkonstaterade att han hade fått öronskabb.

Ve och fasa! Vad hade han fått det ifrån?Hade han smittat de andra?

Svaret på frågorna fick jag snart. Aloysiushade smittats av sin mamma och sen i sin tursmittat hunden och Jocke.Veterinären gjorderent Aloysius små öron, trots kattungens vildaprotester. Han är inte vidare medgörlig när detär något han inte gillar. Så fick han svidandedroppar i öronen och som avslutning på besö-ket stack vi honom i skinnet mot kattpest.

Efter allt detta var Aloysius säker på att helavärlden hade blivit tokig. Men han glömmersnabbt. Redan efter några sekunder spatserade

16 17

han nyfiket runt på golvet, redo att upptäckaallt som fanns av intresse hos veterinären.

Detta var bara början på en lång tids öron-behandling. sen dess har vi varje vecka tving-ats rengöra tre par öron. Mulle har hittills kla-rat sig och lär så göra även i fortsättningen.Hennes inställning till nykomlingen har visser-ligen mjuknat betydligt, men det innebär inteatt hon accepterar någon närkontakt.

Hunden finner sig snällt i öronbehand-lingen. Hon till och med njuter av den. Allt är där-för gjort i en handvändning. Inget bråk och gnäll.

Jocke och Aloysius har en annorlunda in-ställning. Så fort jag kommer med bomullspin-nar och droppflaska springer de allt vad de kan.

När de väl är infångade krävs husses assis-tans. Försök att ensam hålla en ovillig katt ochsamtidigt tvätta kattens öron! Det går inte!

Jocke har den för katter sällsynta egenhe-ten att han kan fälla ner sina öronlappar så attdet blir nästan omöjligt att komma åt innerörat.Med all kraft trycker han ner öronlappar-na,hela hans ansikte blir rynkigt av ansträngningen.

När jag efter en hård kamp ändå lyckats göra rentoch droppat i hans öron lubbar han iväg, mycketindignerad. Samtidigt skakar han våldsamt på hu-vudet och dropparna skvätter omkring.

Aloysius kan inte fälla ihop sina öron, menhan kan rivas, bitas och skrika. Arg som ett bi,ivrigt klösande husses armar bråkar han sig ige-nom hela behandlingen, som därför tar väldigtlång tid. Och inte blir hans humör bättre när alltäntligen är klart.

Nej, han springer visserligen ifrån oss, meninnan humöret runnit av honom tvärvänder hanoch rusar på vad som finns närmast. Ibland rå-kar det vara ett människoben, ibland är detstackars Jocke. Med uppdämd ilska anfallerAloysius, biter och klöser en stund för att senpromenera iväg med stolta steg.

Tro inte att man kan behandla Aloysius hursom helst! Bär någon sig illa åt mot honom måstebestraffningen utdelas omedelbart, oavsett omden drabbar någon somegentligen är oskyldig.Detta är Aloysius lag.

18 19

Aloysius har många intressen. Det senste ärmatlagning. Trots att jag nu i flera månaderhar försökt få honom att förstå att han inte ärvälkommen på diskbänken när jag lagar mat,ger han sig inte. Han ska vara med och han ärfruktansvärt envis.

Inget verkar kunna stoppa honom. Vad jagän hittar på så kryper han bara ihop, lägger öro-nen bakåt och kämpar emot allt vad han kantills mitt anfall är över. sen marscherar han ånyomot diskbänken och godsakerna.

Men det går inte att ha en katt sittande mittbland matvaror, byttor och kastruller. Aloysiusäter ju upp all maten. Det är också ohygienisktoch dessutom är det farligt för Aloysius. Kni-var är vassa och spisen varm.

Aloysius är emellertid oemottaglig för allaargument mot hans närvaro vid matlagningen.Han tycker han har sin fulla rätt att äta upp allt

och slicka alla skålar.– Jag är ju katt, säger han, och som sådan

är det mitt adliga privilegium att ta för mig avvad jag vill ha.

När jag pratar om det ohygieniska i hansnärvaro blir han förolämpad och protesterar vilt:

– Menar du att jag skulle vara smutsig!Och när jag omtänksamt påpekar farorna

utbrister han:– Tror du att jag är så dum att jag inte be-

griper att spisen är varm och knivarna vassaoch att jag aktar mig noga.

Nosen i blöt

20 21

Katter är smarta djur! Så med de argumenten kommer jag ing-enstans.

I ett desperat försök att fostra honom hit-tade jag på att använda en gammal ketchup-flaska som vattenkanon. Den vanliga blom-sprutan gjorde ingen verkan. Men ett rejält tryckpå ketchupflaskan sprutade ut bortåt en halvdeciliter vatten med en kraftig stråle.Beväpnad med den välfyllda plastflaskan sattejag igång med dagens middag, som skulle be-stå av köttbullar och makaroner, vilket är en avAloysius älsklingsrätter.

Aloysius sniffade i luften och stönade väl-lustigt fram ett ”åh, köttfärs!”.

Så stormade han fram mot köttbullarna. Jagvar redo. När han befann sig på lagom avståndfyrade jag av en rejäl vattenstråle. Fullträff! Vatt-net rann ner över hans ansikte – som genastdrogs ihop av ilska. Han backade några steg,satte sig och tittade på mig med två arga strecktill ögon.

– Ha, nu fattade du, va? triumferade jag.

Du ska inte vara på den här sidan diskhon närjag lagar mat. Nu vet du det!

Då vände han och hoppade upp i korgenovanpå diskmaskinen. Där snurrade han runtnågra varv, krafsade lite och satte sig att kissa!

Jag trodde knappt mina ögon. Med ett vrålslet jag honom ur korgen och rusade med ho-nom till badrummet och kattlådan.

Sprattlande motsatte han sig min behand-ling och vägrade absolut att krypa in i lådan. – Vadå kissnödig, fräste han och försvannsom ett rött streck ut ur badrummet, flög upppå diskbänken och slukade två köttbullar i för-bifarten. För dagen inställde jag därmed alla vidareuppfostringsförsök. För att rädda resten av vårmiddag förvisade jag i stället Aloysius till käl-laren en stund.

22 23

Hemhjälpen

Aloysius har tagit tjänst som mattes allt-i-allo.Ett arbete som han påtagit sig helt frivilligt. Detinnebär att han hjälper mig med alla sysslornai hemmet. I alla fall upplever han det som omhan hjälper till och deltar i arbetet. Jag uppleverdet för det mesta som något helt annat.

Han börjar dagen med att hjälpa mig ätaupp min frukost. Sen hjälper han mig att plockaundan på bordet och diska. Medan jag sköterde utomhusliga morgonsysslorna tar han sig såen, som han tycker, välförtjänt morgonlur föratt orka med dagens fortsatta arbete. När jagkommer in är han genast med på noterna ochassisterar intresserat med bryggningen avförmiddagskaffet.

Glatt följer han mig sen till mitt arbetsrumoch installerar sig på skrivbordet, med förkär-lek mitt på den tidning jag ska läsa. Det är föratt han verkligen ska kunna vara till nytta, me-nar han, så att han blir väl insatt i alla frågor.

Då och då måste han ta en liten paus i arbetetoch ligger då företrädesvis på rygg i mitt knäoch sover djupt.

När det är dags för lunch är han alltid förstnerför trappan. Högt och gällt talar han om förmig att han efter allt arbetandet är mycket hung-rig. Han rynkar ihop hela ansiktet och öppnarmunnen på vid gavel och ser vansinnigt söt ut.Så det är klart att han får lite lunch.

Sen tycker han att han behöver min lunchockså för att orka med eftermiddagen. Den in-leder han med en liten tupplur under skriv-bords-lampan, liggande på dagens post, innanhan börjar rensa skrivbordet från allt som hananser vara onödigt, det vill säga det mesta.

24 25

Han hjälpte mig med vårstädningen här-omdagen genom att kasta sig ut genom fönst-ret jag putsade, välta ner blomkrukor, jagadammsugaren och dammtrasan och leka i vat-tenspannen. När jag med hans hjälp till slut varklar och stod och beundrade vårt rena fina var-dagsrum (det gäller att titta noga, för det vararinte så länge), hörde jag hur det knastrade vidsidan av bokhyllan. Mina eterneller dalade såsakta ner på golvet. En och en föll de rosa blom-morna.

– Matte, jag kastar det här skräpet, saAloysius när jag dök ner på honom där han sattoch tuggade eternellerna i små, små bitar. I ettanfall av ursinne slängde jag sen hela blom-buketten i braskaminen. I går kväll hjälpte han mig med att sy gardi-ner. Han är väldigt duktig på att klättra på stryk-brädan. Nu lärde han sig gå ”armgång” runthela kanten. Lycklig och glad hängde han öm-som ner från strykbrädan, ömsom i de gardinerjag satte upp. Det blir ett mycket speciellt fallpå tyget när det hänger en katt i det.

Tvättlinetarzan

För några veckor sen hittade jag en genomvåtoch lindrigt ren tröja på golvet i köket. Jag kändeigen tröjan som en av dem jag på morgonenhade tagit ur tvättmaskinen och sen hängt tilltork. Men nu låg den mitt på golvet i köket.

Efter nästa tvätt hittade jag två av hussessockar, en i vardagsrummet och en i köket. Devar också våta och kom från klädstrecket i käl-laren. Jag tittade misstänksamt på de fyras gängoch undrade vem som fattat tycke för att bärarunt blöta klädesplagg.

Hunden kunde det nog inte vara. Hon ärvisserligen förtjust i att bära men kan intekomma ner i källaren. Katthaspen på dörrenhindrar henne. Varken Jocke eller Mulle harnågonsin visat intresse för våta kläder, så detmåste förstås vara Aloysius.

Han älskar ju att hänga tvätt. Det är nästanlika populärt som att laga mat eller att städa. Sånär jag går ner i källaren springer han alltid med

26 27

för att kolla om vi inte ska hänga tvätt. Med för-väntansfulla steg trippar han in i tvättstugan ochplacerar sig vid tvättmaskinen.

Om jag i stället går till frysen blir han väl-digt besviken. Det är inte alls lika kul, alldelesför kallt. Han har förstås varit nere i det köld-hålet och undersökt läckerheterna. Kylan fickhonom dock att endast göra en snabbinvente-ring.

Nej, tvätten är kuligare. Efter hand som jaghänger upp kläder, lakan och handdukar bru-kar han klättra upp och ner bland den renatvätten. Galant slänger han sig från en hand-duk till en tröja och kastar sig sen ända upp tillklädstrecket.

Att jag hela tiden puffar ner honom och för-manar honom att låta bli bryr han sig inte om.Han leker Tarzan i djungeln och då ska intenågon tråkig matte komma och lägga sig i.

En lek som han nu tydligen tänkte leka äveni köket eftersom han börjat släpa upp de våtaklädesplaggen.

Jag var lite undrande inför att han orkat dra

med sig den tjocka och i vått tillstånd myckettunga bomullströjan uppför trappan. Kundehan verkligen klara det själv?

Jo, visst kunde han det. Det tog inte mångatvättar till innan jag hittade honom hårt arbe-tande i källartrappan. Denna gång hade handragit ner en frottéhandduk från klädstrecketoch var på väg upp till köket med den.

Med handduken mellan tänderna kämpade28 29

han sig träget uppåt. Ömsom släpade han hand-duken efter sig under magen, ömsom drog handen baklänges, ett trappsteg i taget.

När jag försiktigt undrade vad han höll påmed tittade han på mig som om jag var en idiot.Ser du inte det? Jag släpar ju hem en lian som viska hänga upp på köksstolarna så att jag senkan slänga mig i den och utstöta hemska vrålså att jag skrämmer alla de andra.

Jag kunde mycket väl föreställa mig hur ro-ligt det skulle ha varit, men tog i alla fall hand-duken ifrån honom och bar ner den i tvättstu-gan igen. Ren var den inte längre, så den åktetillbaka till smutstvätten.

Numera hänger tvätten bakom lås och bom,men Aloysius får leka medan jag hänger uppden. Lite kul måste han ju få ha!

Stärkt ur krisen

Mulle har hämtat sig efter chocken att få en nykatt i huset. Det tog tid men det gick ändå for-tare än jag hade väntat. Bit för bit återgår honnu till det liv hon levde innan Aloysius inträddegenom våra dörrar. Och mer än det. Den suraoch egensinniga Mulle verkar plötsligt vara på vägatt förvandlas till den glada och sällskapliga Mulle.

En tid gick jag omkring med dåligt sam-vete över att jag varit så dum att jag dragit in enkattunge i huset. Mulle höll mest till nere i käl-laren och hade ett jagat uttryck de få gånger honkom upp till oss andra.

Hennes skräck för Aloysius tog sig iblandrent löjliga uttryck. Men så upplevde nog inteMulle det. Bara Aloysius kom i hennes närhetskrek hon i panik och rusade därifrån. Jag kliadehenne och hon mådde prima... ända tillsAloysius dök upp. Innan jag hann hejda honomhoppade han ner från sängen, rakt på den fly-ende Mulle.

30 31

Aloysius som tyckte det var ett mycketlyckat skämt hoppade jämfota av glädje närMulle återigen rusade mot källarens trygghet.Jag tyckte alltid så synd om henne att jagtvingade mig att lämna sängvärmen för att gåner i källaren och prata lite med henne. Hon lätsig till slut bevekas och kom med upp till sov-rummet igen. Aloysius var fortfarande på hug-get och förberedde genast nästa hopp. Men denhär gången hann jag fånga honom och talademycket bestämt om för honom att han var denende som uppskattade skämtet.

Trots Mulles långa pina tror jag att Aloysiusrespektlöshet harvarit bra förhenne. HadeAloysius inte va-rit så framfusighade det nog ta-git henne mycketlängre tid att inseatt kattungen inteär farlig.

Hon har nu börjat besöka mig i mitt arbets-rum så gott som varje dag för att sitta på skriv-bordet en stund och det har också hänt att honkommer för att sitta knät. Hon surrar som enliten maskin och står till och med ut med att blikliad bakom öronen. På kvällen kommer honför att sova i sängen där hon har reserverat plat-sen längst ner till vänster.

Jag kan knappt tro att det är sant. Hon denegensinniga, som på sin höjd kunde tänkta sigatt använda min mage som studsbräda när honhoppade från byrån vid sängen, hon ska nuligga på samma mage och bli klappad ochsmåpratad med en liten stund varje kväll. Inteens den framfusige Aloysius kan flytta påhenne, trots envisa försök. I kraftiga ordalagtalar hon om för honom att han verkligen fårlägga sig någon annanstans. Hon tänker min-sann inte flytta på sig. Just nu är matte hennes!

Och Aloysius ger med sig. Mulle är denenda som fått honom att lyda.

3332

Sällskap hjälper

Vi har haft lite problem med Aloysius pott-träning. Han har liksom inte riktigt förstått dethär med att man ska gå på lådan titt och tätt.Han har själv letat reda på alternativa toalettermen dessa har inte alltid legat på de lämpligasteställena även om jag måste säga att de varitväldigt finurligt uträknade.

Han hittade på att i diverse avlopp kundeman nog uträtta sina behov. Det innebar att hansatte sig i badkaret, i tvättstället, på golv-brunnen, i vasken och i diskmaskinen. Det gickju inte att ha det på det viset. Så ganska snartfick han klart för sig att köket absolut inte varnågon toalett.

När det gäller badrummet var jag lite merkluven. Bättre att han kissade där än någon an-nanstans, tyckte jag, men i alla fall försökte jagvarje gång jag kom på honom förpassa honomtill kattlådan.

Det gick ganska bra ett tag och jag trodde

han begrep vad som gällde, men så fick han åter-fall på återfall. Mitt framför mina ögon kunde hansätta sig och skvala i vasken i köket och dessutombörjade han använda min papperskorg som toa-lett på arbetstid. Det började bli ganska besvär-ligt. Måtte inte Aloysius sätta sig i vasken när svär-

mor är här! Jag kunde inte be-

gripa varför han gickpå lådan bara ibland.Han verkade ju då hahelt klart för sig hurdet gick till. Hans låd-besök förorsakade all-tid ett intensivt grä-vande och trampandei sanden och jag tycktehan såg belåten ut närhan väl satt där.

Jag började nogastudera hans toalett-vanor för att försökalösa problemet.Efter

3435

mycket funderande kom jag till slut på det. Gå-tans lösning var sällskap. Aloysius ville intelämna det han höll på med eller oss andra. Hanville att vi alla skulle gå på toaletten samtidigt,ja i alla fall kunde matte gott följa med.

Jag upptäckte att när jag reste mig frånskrivbordet för att göra ett besök i badrummetföljde Aloysius nästan alltid med mig. Och sam-tidigt som jag satte mig på min toalett satte hansig på sin. När jag spolade krafsade han skynd-samt över vad han hade presterat och så var vibägge klara och kunde återgå till våra sysslor.

Gick jag ut i köket i stället för på toalettensatte sig Aloysius i vasken. Man tager närmastetoalett, blev hans regel. Och det innebar förståsatt om jag inte alls gick ner satte han sig i pap-perskorgen när han inte kunde hålla sig längre.

Men nu har vi hittat en lösning. Jag gör re-gelbundna kisspauser och följer honom på toa-letten, om jag tror att det är dags.

Så vi år båda nöjda. Aloysius behöver inte gåensam på toa och jag slipper ett bekymmer, somalltid kan bli ett problem när det gäller katter.

Äggorgien

Det är nästan aldrig tyst i det här huset. Alltidär det någon som väsnas någonstans. Katternabusar, hunden slaskar i sig vatten eller rotarefter matrester i köket, någon pryl åker i golveteller Mulle fräser åt Aloysius.

Det här oväsendet är något man vänjer sigvid. Det blir en vana att fråga sig: ”Är det dagsatt ingripa eller inte?” och sortera ljuden eftersvaret.

Så när jag hörde en duns av något som fölli golvet i köket gick jag i minnet igenom allt sommöjligen kunde ha trillat. Hade jag glömt plockaundan något?

Nej, jag hade tagit bort allt som kunde varaav intresse för det fyrbenta gänget och det lätinte som om något hade gått sönder. Så jag fort-satte i lugn och ro mitt arbete.

Det var tyst. Inga fler konstiga ljud oroademig. Efter ett par timmar började min magekurra – det var dags att laga lunch.

3637

I köket var hela golvet täckt av en kladdigmassa, bestående av äggula, äggvita och ägg-skal. Där hade en jättelik äggfest pågått. Dun-sen jag hört var trettio ägg som föll i golvet!Denna dag skulle husse ha tagit ett fack ägg medtill en arbetskamrat. Men facket hade blivit kvarpå diskbänken.

Festprissarna var förstås som bortblåsta. Dehade hört mina steg i trappan och snabbt räk-nat ut att kalaset var över. Alla utom Aloysiussom ännu inte har lärt sig någonting om de reg-ler som gäller i det här huset.

Nöjd över att äntligen vara ensam med alltdet goda spatserade han runt i smeten ochlapade i sig litet äggula här ochdär.

Hans lilla mage var som enballong, där han rultade om-kring, kladdig och kletig överhela kroppen. Någon idé attskälla på honom var det inte,han begriper ju ingenting ochdessutom är jag övertygad om

att det inte var han som hade vält ner äggen.Hunden var som uppslukad av jorden. När

jag äntligen hittade henne låg hon och slumradebakom husses säng. Sömnigt försökte hon talaom för mig att hon hade sovit i timmar och allsinte varit inblandad i äggorgien, men att dömaav hennes kletiga päls och smutsiga tassar såljög hon.

Borta var också Mulle och Jocke som bäggesökt skydd i källaren, där de frenetiskt försökteutplåna spåren av ägg från pälsen.

Ja, olyckan var ju redan skedd, så det varbara att ta fram golvmoppen och skurhinken..

Aloysius hjälpte mig mycket tjänstvilligt attplocka reda på alla äggskal. Glatt lade han sigsen på rygg runt golvmoppen och lät sig torkasomkring i smeten. En av hans favoritlekar ärnämligen att leka golvmopp och nu var det lik-som på allvar och ändå roligare!

När vi var klara sköljde jag både katt ochmopp i badkaret, något som Aloysius tyckte varlika roligt som själva moppleken. När köket, hal-len och matrummet återigen såg ut som vanligt

38 39

kom de tre busarna smygande från sina göm-ställen. Alla tre tittade förebrående på lilleAloysius. Tänk vad den lille busen ställer till med! sadede. Där ser du hur det går när man tar in så-dana där ouppfostrade småbarn i huset. Duskulle ha lyssnat på oss!

Kopplingar

Jag har alltid undrat hur man lär en katt att gåi koppel. Då och då ser jag praktexemplar avkattsläktet som lugnt och städat är ute på pro-menad med husse eller matte. Föredömligt fin-ner de sig i sele och koppel. De kryper emel-lanåt in bland buskar och snår men trasslar ald-rig in sig och följer snällt med när det är dagsatt vandra vidare.

Mina katter vägrar lära sigsådant. Jag skyller på att de harett så väldigt stort frihetsbehovoch även en ansenlig portion egenvilja. Men det kanske bara är såatt jag helt enkelt inte klarar attlära dem gå i koppel?

När Jocke kom till oss kundehan gå ut och promenera fint.Han var så tjusig i sin ljusblå selemed matchande koppel. Men hanglömde raskt alla sådana stads-

4041

manér. När han väl vant sig vid lantlivet slängdehan kopplet på hyllan.

Några veckor envisades jag och jagade ho-nom varje gång vi skulle gå ut, brottades medhonom för att få på selen och gick sen ut meden slagen hjälte. Så jag gav upp! Vi gick ut till-sammans utan någon sammanbindande länk.

Jocke är en väldigt lydig katt. Han kommernär jag ropar och han går sällan utanför staketet.Så varför bråka om koppel och sele?

Inte gick det bättre med Nisse. Under sittförsta levnadsår ville han överhuvudtaget integå ut. Dessutom verkade alla tankar på att sättasele på den rädda vildkattunge han var heltomöjliga. När han så började intressera sig förutelivet var det för sent att lära honom bära sele.Och han hade nog aldrig förlåtit mig om jaghade försökt.

Med Mulle gjorde jag några halvhjärtadeansträngningar. Hon fick en egen röd och väl-digt elegant lädersele. Nu var hon ju redan somliten ganska tjock och lat, vilket innebar att detvar nästan omöjligt att spänna selen runt hen-

nes feta mage, och dessutom rörde hon sig intemer än absolut nödvändigt. Det är likadant idag! Men när hon väl rör sig blir hon fullstän-digt galen om hon känner att hon sitter fast. Sådet blev inga kattpromenader med henne hel-ler.

Så kom då Aloysius till oss och nu skullejag verkligen lyckas! Det hade jag bestämt. Hanvar ju en tam och familjeuppfödd katt, så detskulle nog gå bra.

Ja, ni gissar väl hur det gick. Jag lyckadesinte med Aloysius heller.

Aloysius hade knappt hunnit in hos oss för-rän jag plockade fram Mulles röda gamla sele.Första gången jag satte på honom den gick detväl an, men nästa gång jag kom med den visstehan ju vad det var fråga om. Det var inte lätt attspänna de två remmarna runt hans sprattlandelilla kropp. Han fick gå med selen inomhus föratt vänja sig och det fungerade till slut ganskabra.

Så var det då dags för vår första promenad.Med Aloysius under armen och en lång lina i

42 43

handen begav jag mig ut i trädgården. Aloysiusvar nöjd ända tills han kände linan spännas. Påen tusendels sekund ålade han sig då ur selenoch rusade iväg dit han ville. Och så har det varitsen dess!

Aloysius får springa lös i trädgården ochjag springer efter honom så gott jag kan. Vi trä-nar inkallning med godis och jag tycker han ärriktigt duktig. Vad gör man inte för en godisbit!

Maskinkärlek

Aloysius är mycket tekniskt intresserad. Allahusets maskiner undersöker han ofta och gärna.Redan som nykomling intresserade han sig förtelefonsvararen och har blivit en mästare i attspela in på den. Han kan också spela påknapparna och ibland har hanlyckats stänga av svararen närvi är borta.

Sina tekniska studier bör-jade han egentligen i köketmed de enklare maskiner somfinns där. Diskmaskinen varmycket intressant och som denvärsta upptäcktsresande klätt-rade han över den rena disken(med sina lindrigt rena fötter)för att se hur en sådan maskin ser ut allra längstin. Där hittade han en avloppssil i botten ochlänge försökte han pilla in en av tassarna ge-nom de alldeles för små hålen.

44 45

Han fortsatte sina tekniska utforskningargenom att smita in i mikrovågsugnen så fort jagöppnade den. Men där var det nog den upp-värmda steken som lockade mest. Utan inne-håll är mikron tråkig, inga spännande skryms-len eller vrår. Så den har han strukit från listanöver intressanta lekobjekt.

Därefter var det tvättmaskinen ochcentriugen som länge drog till sig hans intresse.Snabbt som en blinkning dök han ner i dem närjag öppnade locket. I flera veckor levde jag i stän-dig skräck för att han skulle komma med i tvättenoch bli fintvättad i 40 grader. Jag vet inte hurmånga gånger jag kollade smutskläderna innanjag stängde luckan och tryckte på startknappen.

Men ingen maskin har ännu så länge pålånga vägar fångat hans intresse somtelefaxmaski-nen. När han hör den sätta igångkommer han rusande om han så sover allralängst nere i källaren. Fullständigt fascineradföljer han sen allt som händer, det är lika roligtatt se papper rulla fram ur maskinen som att semattes papper försvinna igenom den. Han stir-

rar, lyssnar och försöker så kika in i de springordär papperen kommer ut eller försvinner in.

När han för några veckor sen upptäckte attom han med ett jätteskutt hoppar upp på faxensätter den igång, blev han alldeles till sig. Hansnurrade runt på den och visade på alla sätt atthan var väldigt uppjagad och ville ha hjälp.

Jag kanske kan skicka iväg mig själv i denhär, sade han och tryckte sig platt framförpappersinmatningen.

Hans deltagande i alla sändningar och mot-tagningar underlättar inte direkt mitt arbete. Detekniska avbrotten blir ibland ganska många,innan alla papper har skickats.

När han tröttnar på att försöka sända ivägsig på faxen är det alltid lika roligt att slita deutmatade manusen eller de ankommande pap-peren i strimlor. Hjälpsamt drar han alla pap-per ur maskinen.

Så går det fortare, menar han, men i ställetstannar apparaten och piper att något är fel.

Då hoppar Aloysius jämfota av glädje. Ma-skinen kan prata!

46 47

Katt med hopp

Aloysius älskar att sitta i allt som möjligen gåratt sitta i. Alla askar, burkar, lådor, korgar,väskor med mera som kommer i hans vägmåste han absolut provsitta. Han har dock enhelt annan uppfattning om sin kroppsstorlekän den verkliga och jobbar då förtvivlat för att

komma ner i en burk eller asksom är flera nummer för liten.Han har kämpat länge för att

pressa sig ner i min frimärks-låda. Den är tio centimeter hög,tolv centimeter lång och åttacentimeter bred. Så liten harinte Aloysius varit sen långtinnan han lämnade sinmamma, men det förstår hantydligen inte.Den första veckan han bodde

hos oss kunde han kliva ner ilådan med alla fyra benen, men

han kunde inte sitta i den. Han försökte på allasätt och vis klämma ner baken i lådan, men detgick inte. Han klev ur och klev i, vände och vredpå sig och såg väldigt bekymrad ut. Och intehar det blivit lättare! Nu kan den tonårsslanigaslyngeln knappt få ner de stora framtassarna iasken, men fortfarande försöker han komma neri den.

Frågande tittar han på mig och undrar var-för han inte kan sitta i den här lådan, när han jukan sitta i så många andra lådor.

Han sitter i vasken i köket, i handfatet i bad-rummet, i burkar på diskbänken och i alla på-sar, kartonger och lådor han kommer över. Vigthoppar han ner, sätter sig tillrätta och sitter däroch tittar en stund.

Den är bra den här burken, säger han, sitt-och tittvänlig. Och så hoppar han ur burken ochsnart sitter han i något annat.

Min papperskorg är han väldigt förtjust i.Där bland papperen kan man sitta mjukt, sägerAloysius, man kan gräva, riva sönder och så kanman sova. Han kan busa där i timmar. Härom-

48 49

kvällen härjade han så våldsamt blandpappersskräpet att han höll alla andra vakna.Han rev och slet, hoppade och busade så ljud-ligt att jag till slut gick upp och stängde ut ho-nom från mitt arbetsrum.

I går upptäckte han att han kunde dyka frånhyllan ovanför papperskorgen rätt ner blandalla papper. Det var jättekul, tyckte han, och dökom och om igen. När han hamnade bland pap-peren rusade han rivande igenom högen, stud-sade ur korgen, hoppade upp på hyllan och dökigen. Det var hopp fullt i klass med den bästasimhoppare, allt från framlänges med skruv tillbaklänges i pik, men då och då också ett ordent-ligt magplask. När han roat sig kungligt i när-mare en halv timme blev han förstås väldigttrött. Och mitt i ett hopp somnade han rätt nerbland papperen! Sen sov han sött i korgen pårygg med ett kuvert som täcke och framtassa-rna prydligt tryckta mot bröstet.

När han sover så sött kan jag förlåta honomallt och det finns minsann en hel del att förlåta!

Hälsa fint

Aloysius är en mycket artigkatt och hälsar alltid hövligtpå alla som kommer till oss.Så fort han hör någon viddörren infinner han sig i

hallen för att ta emot dem som än träder in.Snyggt och fint sitter han och väntar på att

gästen ska böja sig ner och klappa honom. Dåreser han sig och stryker tillbaka. Det är enmycket viktig ceremoni för Aloysius. Den visaratt också han räknas och det är han väldigt nogamed att tala om i alla lägen.

När jag eller husse kommer hem möts viförstås också av Aloysius i hallen. Han väntarsnällt tillsammans med hunden tills vi har fåttav oss skor och ytterkläder, men sen ska detkelas och småpratas. Han är en lika ivrig häls-are som hunden. De kan näsan trampa ner var-andra i sin iver att hälsa mest. Det är inte lättför Aloysius att tampas med den stora hunden,

50 51

men han kämpar på.Innan jag lärde mig hur viktig hälsnings-

ceremonin är för Aloysius hände det att jagglömde hälsa på honom. Hunden tog all min upp-märksamhet, och jag såg inte den lilla katten. Detvar oförlåtligt! Aloysius blev så besviken:

– Är hon blind? Ser hon mig inte? undradehan surt där han brottades med hundens ben.När han fick chansen slängde han sig framförmina fötter under hjärtskärande gråt. Det kundejag ju bara inte missförstå och genast gottgjordejag min fadäs.

Då blev Aloysius glad igen och när häls-ningen var över satte han sig som vanligt pådiskbänken för att se vad jag packade upp urväskorna. Det kan ju finnas en ny pingisboll el-ler en godbit.

När det kommer gäster som inte förstår hurnoga Aloysius är med att hälsa blir han väldigtförolämpad och talar om det så fort han får till-fälle.

Häromdagen tittade en inte så kattvänligbekant in hos oss. Han gick inte in – skulle bara

låna något – och blev stående på hallmattan föratt prata lite. Aloysius satt förstås och väntadepå att få hälsa men nonchalerades fullständigt.

Aloysius gav sig inte utan satt kvar och vän-tade men ingenting hände. Människan bara pra-tade på! Till slut ilsknade Aloysius till.

– Vad är det här för sätt! Det är verkligenouppfostrat, menade han. Vad gör man med såhär oartiga människor?

Aloysius vet förstås. Plötsligt ryckte gäs-ten till. Aloysius hade pilsnabbt klättrat upp påhans axel. Och satt där belåten med att äntligenha fångat mannens uppmärksamhet. Ilsket stir-rade han gästen rakt i ansiktet.

– Fattar du nu? undrade han surt.Mannen blev alldeles mållös och stirrade

tillbaka på katten. När Aloysius tyckte att hanhade uppnått önskad effekt klättrade han nerigen och tågade iväg med svansen i vädret. Påsedvanligt Aloysiusvis talde han om för oss allavad han tyckte om oartiga människor.

– Det är verkligen ingen stil på er nuförti-den, suckade han när han vippade iväg.

52 53

Svårfångad mat

Första gången Aloysius såg vår påfågel var handrygt fyra månader gammal. Påfågelnspatserade runt på gräsmattan och Aloysiuskom upp från källaren tillsammans med migoch en färgburk. Vi skulle måla trädgårds-möblerna. Aloysius glömde dock bort allt så-dant då han fick syn på påfågeln.

– Matte, så mycket mat! väste han till migoch lade sig platt på magen i gräset.

Han trodde att han var osynlig och börjadesakta smyga fram mot den stora fågeln. Dennasåg förstås genast kattungen men kunde väl intedrömma om att det lilla knytet skulle anfalla.Men det var vad Aloysius hade i tankarna! Härskulle fixas världens brakmiddag.

Han smög genom djungeln, kröp ihop pålämpligt avstånd, trampade några gånger medbakbenen och kastade sig sen med ett jätteskuttfram mot påfågeln. Denna blev lite förvånadöver kattungens fräckhet, tutade på påfåglars

vis och hoppadeundan galant.Aloysius damp ibacken men lät siginte alls nedslås avmisslyckandet.

Han riktadesnabbt in sig på få-geln igen ochgjorde ett nyttjättesprång. Denna gång tog påfågeln det säkraför det osäkra och seglade bort till andra ändenav trädgården.

Förvånad dunsade Aloysius ner i gräset ochtittade häpet efter sitt byte. Men skam den somger sig, tänkte han och gav sig iväg för att hittaden igen.

Nu tyckte jag att det fick vara nog. Så jagavbröt Aloysius letande och lurade honom att istället hjälpa mig med trädgårdsmöblerna. Detgjorde han mer än gärna och var snart fullt upp-tagen med att äta upp den extra pensel jag för-utseende nog hade tagit med till honom.

54 55

Påfågeln fick efter den dagen en fullt för-ståelig aversion mot Aloysius och höll sig sålångt borta som möjligt från den röda katten,som blev större för varje vecka.

Under några månader fick Aloysius inte enschansen att börja fundera på stekt påfågel. Menen dag var turen med honom igen. Vi var utepå vår dagliga motionstur och Aloysius ägnadesig åt att leka racerbil över gräsmattan och blandbuskarna. När han en stund vilade underspirean dök påfågeln upp.

Jag har försökt lära den vackra fågeln attkomma till mig för att få jordnötter och hoppaspå så sätt kunna hålla honom i närheten av hem-met. Påfågeln flyger mycket bra och gör det ofta,långt och gärna.

Nu hade fågeln fått syn på mig och komintet ont anande spatserande för att få sinajordnötter, men i stället för godsakerna kom enröd blixt skjutande ur buskarna. Nu eller aldrigskulle Aloysius ta fågeln. Och han var faktisktnära att lyckas.

Jag slängde mig efter honom men missade

naturligtvis. Påfågeln fick nästan hjärtslag menhade sinnesnärvaro nog att kasta sig rätt upp iluften. Aloysius landade vid fågelns fötter isamma ögonblick som den flaxade iväg.

I skräck för katten flög påfågeln högre ochhögre och landade till slut på grannens tak. Därsatt den kvar och vågade sig inte ner igen för-rän nästa dag.

Jag behöver väl knappast berätta attpåfågeln numera helt vägrar komma fram tillmig. Jordnötter eller inte, säger den, jag riske-rar inte livet en gång till. Kanske ligger det enröd katt någonstans bakom dig.

Så nu får han jordnötterna på hönshusetstak i stället och vi är nöjda med det arrang-emanget. Utom Aloysius – han har förstås sinainvändningar, men det lyssnar vi inte på.

5657

Matte hänger upp lianer

Vid en viss tid av året drabbas jag alltid av nå-got slags omändringsvirus. Den yttrar sig pådet viset att jag drivs till att vända upp och nerpå hela huset och måla, tapetsera, köpa nyamöbler, byta alla mattor och så vidare.

Gänget avskyr förstås allt sådant eftersomalla typer av nyheter och ombyten enligt derassätt att se är av ondo.

Så när de ser att matte har drabbats av ovan-nämnda virus förfasar de sig och kryper undani sina hörnor. Ja, inte Aloysius förstås, hans ung-domliga nyfikenhet och upptäckarglädje targärna överhand och tvingar honom att hängamed på mattes tokigheter.

I år var viruset av gardintyp. De gamla gar-dinerna har åkt ut och nya hängts upp. Någotsom Aloysius uppskattat högeligen.

Medan de andra surat har han hjälpt migmed sömnad, strykning och hängning. Det ären gåta att han inte har fastnat i symaskinen el-

ler bränt sig på strykjärnet – men detblir ju inte längre särskilt varmt efter-som han har knuffat det i golvet förmånga gånger.

Nytt tyg tror jag alla katter ärsvaga för, också Aloysius. Han blirsom hypnotiserad av ett nytt tyg ochhänger fast i det med näsan intryckt imönstret, hur jag än sliter och drar för

att få det igenom symaskinen.Men det allra härligaste som finns, tycker

han, är att sova på mattes nya, nystrukna gar-diner när han har dragit ner dem från stryk-brädan och bäddat ihop dem till en hög på gol-vet. När han lyckats med det är han omöjlig attflytta på. Visste ni att en katt kan väga två ton,vara lika hal som en ål och dessutom liksomrinna ur händerna när man lyfter den? Så ärAloysius när han vill sova på nya gardiner.

I övermod och under inflytande avomändrings-viruset hittade jag på att sätta upphellånga gardiner i sovrummet. Hur jag kundekomma på något så dumt vet jag inte. Med

58 59

Aloysius i huset var det ju dömt att misslyckas.Aloysius deltog ivrigt i produktionen av de

långa gardinerna och höll på att få hjärtslag avglädje när jag hängde upp dem.

– O´boy, matte hänger upp lianer!Jag började förstå vad jag hade gett mig in

på när jag för femtionde gången lyfte ner ho-nom från gardinstången där han hängde ochtittade på utsikten. Med en ilsket sprallande kattunder armen lade jag gardinerna i de rättavecken och tog sen katten med ner i köket. Däravledde jag honom med lite kattgodis. Hanglömde bort gardinerna en stund och ägnadesig i stället åt att reta gallfeber på sina tre kam-rater.

När jag sent på kvällen satte mig på sängenför att ställa väckarklockan råkade jag kasta ettöga på gardinerna. Så konstigt de hängde. Bådalängderna dinglade mitt i fönstret. Jaså, Aloysiushar varit här och lekt i alla fall, tänkte jag, ochupptäckte samtidigt att de två gardinerna sä-kert var minst tio centimeter för långa. De sombara några timmar tidigare hade haft exakt rätt

längd flöt nu ut som brudslöjor över golvet. Detta krävde närmare undersökning. Jag

lyfte på gardinkappan och mysteriet fick sinlösning. Hela gardinstången hängde ner som ettstort U där under. Den hade inte orkat medAloysius härjningar.

Jag har nu rätat ut gardinstången och förögonblicket är de hellånga gardinernadraperade över den, längst upp ovanför fönst-ret, och jag funderar på hur jag ska få Aloysiusatt ge tusan i att leka djungelkatt i dem.

60 61

Hundens lycka

Hunden älskar våren för då fylls hennes världmed små djurungar. Det är kycklingar,ankungar, kattungar, lamm och hundvalpar litevarstans och hunden skulle gladeligen ta sigan dem allihop.

Nu har ju dock till hennes stora förtret deflesta ungar redan en mamma, som inte alltidär så trakterad av att få hjälp. Så hunden får intevara i fred i sin moderslycka. Rätt vad det ärkommer den riktiga mamman och kallar på sinatelningar och vill det sig illa ger hon sig otack-samt på hunden med näbbar, tänder eller klor.Hunden förstår ingenting och blir ledsen.

När hon häromdagen fick chansen att snusapå tre lammungar på rymmen var hennes lyckafullkomlig. Med ögon mildare än den mest mo-derliga tacka närmade hon sig de tre busandesmåttingarna. Svansen viftade svagt och honförsökte göra sig så liten hon bara kunde.

Det är underbart att betrakta henne tillsam-

mans med småttingarna, för hon gör allt honkan för att se fullständigt ofarlig ut.

De tre lammen blev förstås nyfikna ochställde sig att glo på henne. När hunden stan-nade och bara stod och såg snäll ut blev en av

dem så modig att han gickfram och luktade på henne.Hunden luktade tillbaka ochsnart stod hon nöjd mitt iflocken av lamm. Hon kol-lade att de var rena där bakoch i öronen och hon luktadeoch pussade på dem överallt.

Nu hade förstås lammenockså en mamma, men hon

stod instängd bakom lås och bom några meterbort. När den stora svarta hunden kom för att,som tackan trodde, äta upp hennes barn skrekhon sig hes i sina försök att få dem att kommatillbaka. De ohängda ungarna brydde sig förstinte det minsta om henne. De såg ju inget far-ligt, hunden var bara kul!

62 63

Med alla krafter försökte tackan klämma sigut genom gallret för att rädda sina telningar,men det var bara små lamm som kunde kommaigenom där. Till slut trängde dock hennes oroäntligen fram till lammungarna och de skuttadeiväg till sin riktiga mor. Kvar stod hunden en-sam och övergiven.

När vi kom hem hade hunden fortfarandelammen i huvudet och moderligheten lyste urhennes ögon. När Aloysius kom och mötte ossinnanför dörren sken hunden upp. Aloysius ärju rätt liten fortfarande. Han behöver nog enmamma. Med en vänlig puff knuffade hon ikullhonom och kollade att magen var som denskulle. Aloysius blev först alldeles förbluffadoch låg kvar på rygg, men när hunden börjadetvätta hans bakdel fick det banne mig vara nog,tyckte han, och reste sig för att gå sin väg.

Men se det gick inte för sig. Hunden hadeandra planer och gav sig i kast med att tvättahela katten. Hon har blivit tokig, tänkte Aloysiusoch tittade misstänksamt på henne. Tvi vad äck-ligt, vad är det hon gör? Kravlande kämpade

han för att komma bort från hunden men hadeinte en chans, hundens stora tunga höll honomi schack.

Men den tid är borta då Aloysius förtjustsprattlade när hunden tryckte på hans mage.När hunden hämtade andan ett ögonblick hadehan fått nog. Fräsande satte han sig på baken,lyfte framtassarna och drämde till henne allt hankunde.

Smack, smack, så vände han och marsche-rade ut ur köket, stöddigt och självsäkert sombara Aloysius kan.

Hunden suckade och tog sin pipis till fil-ten. Jag tror jag försöker adoptera en ankunge istället, sa hon besviket.

6465

Inget stoppar Aloysius

Aloysius är utrustad med en fullständigt häp-nadsväckande envishet. Han ger sig aldrig närhan har föresatt sig något. Detta medför att enhel del av allt som tidigare fungerade utmärktsom kattstoppare inte alls gör det längre. Detena hindret efter det andra faller till marken ochkvar står en belåten röd katt. Att stänga in honomär så gott som omöjligt eftersom han själv öppnardörrar. Med uthållighet och envishet lyckas hanfå upp både skåpluckor och rumsdörrar.

När jag häromkvällen fick hem de förstanya kycklingarna tyckte jagdet var bäst att de boddenågra dagar i tvättstugan,innan jag tog ut dem tillkycklingavdelningen ihönshuset. Jag ville se att dekom igång ordentligt ochvar friska och starka. Ochdet ville Aloysius också!

Han luktade sig till deras närvaro och par-kerade sig beslutsamt utanför tvättstugan. Därsatt han och funderade på hur han skullekomma igenom den besvärliga dörren, men hanhade sådan tur att han kunde smita in medmatte. På en tusendels sekund var han uppe påkycklingburen.

Nam-nam, mumlade han när han sträcktein tassarna genom gallret och försökte krokaupp en kyckling på pek-klon. Längre än så hannhan förstås inte innan jag var där och slet borthonom från godsakerna.

Tvättstugedörren är väldigt trög, så jagtrodde att kycklingarna skulle var säkra därinne. Den dörren skulle han väl inte kunnaklara?

Det sista jag gjorde på kvällen var att se tillkycklingarna. De var fulla av livsglädje och jagstod länge och tittade på dem där de härjade imatskålarna. Aloysius satt utanför dörren ochsvor långa eder över att jag inte släppte in ho-nom.

När jag lämnade kycklingarna drog jag igen66 67

dörren ordentligt, knuffade på den med all kraftoch konstaterade att den var riktigt stängd.Några fungerande lås finns det inte i vårt gamlahus, men jag var ändå förvissad om att Aloysiusaldrig skulle klara att ta sig igenom dörren.

Under natten sov jag trots allt ganska oro-ligt och vaknade flera gånger för att titta efterAloysius. Men han sov hela tiden som en stocknere vid mina fötter.

På morgonen var han borta och misstänk-sam som jag är tyckte jag det var bäst att ome-delbart titta till kycklingarna. Och tur var det!Tvättstugedörren var öppen och Aloysius sattpå kycklingburen och försökte välja vilken kyck-ling han skulle ta till frukost. Fint med färsktfoder, stönade han vällustigt och huggtändernaglimmade.

Vad är det för odjur jag har fått in i huset,undrade jag, när jag bar ut honom och han il-sket fräste åt mig samtidigt som han kördeklorna i min arm. Han tror nog på fullaste all-var att han är en tiger, ja i varje fall en tiger-unge.

Med en sådan i huset klarade inte mina ner-ver att ha kycklingarna kvar inne. När Aloysiusnu hade lärt sig att öppna även tvättstugedörrengick det inte att hålla honom därifrån. Låg haninte och passade på mig när jag gick ner för attkolla dunbollarna så hängde han i dörrhandta-get eller var fullt upptagen med att gräva sig ingenom dörrspringan. Så kycklingarna fick flyttamed detsamma, ut till lugnet i hönshuset. Därär de betydligt säkrare. I alla fall så längeAloysius inte har räknat ut vart de har tagit vä-gen. Men det gör han väl med tiden, för nu harhan i två dagar ägnat sig helhjärtat åt att sökaefter dem i källaren. Och han ger sig ju aldrig förrän han har nåttsitt mål!

68 69

Underhållande förödelse

Jag såg egentligen inte hur det gick till. Krasch!lät det och plötsligt låg min nästan fulla kaffe-kopp utspilld. Det kanske inte hade varit så far-ligt om inte ena skrivbordslådan hade varit öp-pen. Just den där jag har viktiga papper somskattsedlar och deklarationshandlingar.

Katterna njuter alltid av sådana situationersom om det vore något slags underhållnings-program. På skrivbordet satt genast Mulle ochtittade förundrat ner i lådan där kaffet spred sig

och sakta sögs upp av broschyren ”Dags attdeklarera”.

Aloysius hade följt med kaffekoppen ochkaffet ner i lådan. Där klafsade han runt medalla fyra tassarna och hoppade sen upp på skriv-bordet igen för att studera förödelsen tillsam-mans med Mulle.

Jag stirrade på eländet och försökte senrädda vad som räddas kunde. Kaffet, som intekunde ha varit mer än ett par deciliter, verkadebland papperen i lådan ha förvandlats till minsttvå liter.

Med en näsduk försökte jag fåfängt stoppakatastrofen men förstod snart att det behövdesrejälare doningar och sprang med blixtens has-tighet ner till köket för att hämta den oumbär-liga hushållsrullen, spann och skurtrasa.

När jag återkom till arbetsrummet hadeäven Jocke sällat sig till åskådarna på skrivbor-det. Förundrade satt de på rad och följde kaf-fets irrfärd från lådan ut över golvet. Tre parögon studerade intresserat mattes idoga rädd-ningsarbete.

70 71

Ilsket grälande på Aloysius och Mulle - sä-kert var någon av dem skyldig till eländet - tor-kade jag upp och försökte försiktigt suga uppkaffet från viktiga papper. Under tiden hadeAloysius tröttnat på föreställningen och ägnadesig i stället åt att slafsa runt med sina långhå-riga och mycket kaffevåta tassar på alla papperhan kunde hitta på skrivbordet.

Aloysius gör allt så väldigt noggrant. Närjag hade torkat upp på golvet, lagt alla våta pap-per på tork, lyckats tvätta lådan och slutligentittade upp ovanför skrivbordskanten fann jaghela skrivbordet fullt med stora bruna tassav-tryck.

Mulle och Jocke satt fortfarande och tittadeömsom på mig och ömsom på förödelsen påbordet. Aloysius hade gått sin väg. Det var ingetkul längre nu när tassarna var torra.

Den veckan skickade jag flera mycket tju-siga kattmärkta kuvert, bland annat tillpostgirot. Aloysius blickade stolt på dem ochlyckönskade adressaterna till mottagandet av

mycket värdefulla signerade konstverk.Jag hade inte anat vad en kopp kaffe och

tre katter kan ställa till med. Men nu har jag settdet! I fortsättningen ska jag se till att skrivbords-lådorna är ordentligt inskjutna och att jag harrullen med hushållspapper till hands bredvidkoppen.

72 73

Blomälskaren

Aloysius älskar blommor – inte att lukta på utanatt äta. Han har tuggat i sig åtskilliga krukväx-ter vid det här laget. Till hans favoriter hörsparrisliknande växter och palmer. Han för-vandlar snabbt en nyinköpt grönskande växttill en bladlös risbuske.

Vissa växter stympar han lite elegantare,som när han hade tuggat av alla bladspetsarnapå en förvånansvärt välväxt dracena. Eller närhan enbart hade ätit på sparrisens ena sida.

Han är helt oförstående till mina bannor.Och hur jag än flyttar runt hans favoritväxterhittar han dem snart igen och fortsätter att ätaupp dem. Varken Mulle eller Jocke har någon-sin gett sig på mina krukväxter i denutsträckningen som Aloysius gör.

Ett tag trodde jag att han led av något slagsbristsjukdom och började mata honom med vi-taminer och mineraler. Han tyckte i och för sigatt tabletterna var väldigt goda, men någon ef-

fekt på hans blomätande hade de inte.Tursamt nog är han lite kräsen och ger sig

inte på begonior, fikusar eller växter med tjockablad. Kaktusar håller han sig också ifrån, i varjefall om de har taggar.

För ett par veckor sen handlade jag hem enny omgång blommor. Något jag gör ett pargånger om året – när de gamla tagit slut. De sominte Aloysius ätit upp har jag nämligen i regeltagit död på själv. Ytterst få krukväxter överle-ver mer än sex månader i det här huset.

Bland de krukväxter jag nu packade upp iköket fanns en fin liten bambuliknande växt

74 75

som jag aldrig sett tidigare. Den var rätt dyr,men jag tyckte den var så vacker. Jag köpte denutan att tänka på att den såg ut som en perfektAloysiusblomma. Det tog bara tre dagar förAloysius att äta upp den. Nu står den i fönstret,avklippt jäms med krukan som om gräsklippa-ren hade gått över den. Aloysius tyckte att detvar den smakligaste blomma jag någonsin tagithem till honom.

Men så en dag trodde jag att jag hade hittatlösningen på blomproblemet. Kattgräs! Jagskulle så kattgräs och ställa i köksfönstret. Nå-gonstans läste jag att det var det bästa receptetmot blomätande katter. Äter dina katter påblommorna, stod det, så behöver de kattgräs ochkommer med förtjusning att äta av det grönagräset i stället för blommorna.

Tänk, mina katter hade aldrig fått någoteget gräs att äta! Klart det var därför Aloysiusåt upp mina krukväxter. Så jag inhandlade enförpackning kattgräs. Det växte snart upp ochnådde på någon vecka över kanten på det lillatråget. Så ät nu! sa jag till Aloysius och pekade

på kattgräset. Intresserat tittade han närmare pågrönskan i lådan, snusade noga på grässtråna –och gick därifrån utan att ha tagit så mycket somen tugga.

Gräset växte allt högre men ingen av kat-terna var det minsta intresserad av att klippaner det. Nu står det gulnat och förvuxet kvar iköksfönstret. Den enda gång de brytt sig om detär när någon av dem lyckats välta ner gräslådanpå golvet. Då är det helt plötsligt väldigt roligtatt leka med det upp och nervända tråget ochförsöka pilla fram gräset och jorden under det.

Nej, så lätt var det inte. Exklusivare grön-saker ska det vara. Inte vanligt futtigt kattgräs.Bambu och palmer ger betydligt bättre tuggmot-stånd!

7677

Listig mattjuv

Mulle är snart lika duktig på att stjäla som hun-den och hon använder nästan samma taktik.Stölderna sker lika fort och plötsligt som närhunden kastar sig upp på köksbordet för attsno åt sig en av mattes smörgåsar.

Dock är Mulle lite försiktigare och ger siginte till att stjäla något direkt inför mina ögon.Hon gör det hellre i det fördolda. När matte tit-tar bort ett ögonblick.

I går kväll lagade jag till en riktig festmål-tid till husse och mig, bestående av bland annattvå kalkonschitzlar. För att göra dem riktigtgoda fyllde jag dem med en spännande oströra.Likt små paket låg de på skärbrädan i väntanpå stekning.

Som vanligt var jag livligt omsvärmad av kat-terna. De hoppas alltid på en smakbit. Mulle ärden absolut fräckaste. Hennes habegär är omått-ligt. Med finurlighet och list väntar hon på rätttillfälle att lägga beslag på den största biten.

För att avleda min uppmärksamhet satt honlugnt på golvet vid köksdörren. Nonchalanttvättade hon ena tassen och drog sen några tagmed den runt munnen... detta för att jag inteskulle se hur hon dreglade över de frestandeschnitzlarna.

När jag vände mig om för att ta något urkylskåpet kom hennes tillfälle. Schnitzlarna var

obevakade. Snabbt som blixten rusade hon framtill bänken, hoppade upp, forsade över skär-brädan och högg åt sig ett schnitzelpaket.

Hastigheten dämpades av den tunga kött-biten i munnen, men trots det hann hon rusavidare över diskbänken och vigt hoppa upp isin korg ovanpå diskmaskinen. Där släppte honsitt byte och försökte se fullständigt oskyldig ut.

78 79

Jag fattade först inte riktigt vad som hände.I mitt perifera seende såg jag en svart skuggarusa fram över arbetsbänken, men inte förränjag upptäckte att en schnitzel fattades förstodjag vad som hade hänt. Ilsket fräsande dök jagner i Mulles korg och hittade schnitzeln – till-sammans med resterna av veckans tidigare stöl-der, som dock var mer oskyldiga saker, någragurkbitar, en bit tomatskal, några små potati-sar och en bit knäckebröd. Mulle är en riktighamster.

Jaha, vad gör man nu då? Husse väntar påmiddag och min mage kurrar. Att försöka för-klara för husse att vi tvingas dela på resterna avvad som skulle ha blivit en kulinarisk höjdarevar uteslutet.

Det verkade som om jag skulle tvingas nöjamig med sås och potatisgratäng. Eller... det kan-ske skulle gå att tillaga schnitzeln trots allt?Mulle hade ju inte ätit på den.

Så jag började om från början. Sköljdekalkonskivan mycket noga, lade på ny fyllningoch gjorde ett nytt paket av den. Ingen kunde

se vad som hade hänt med den – men jag togden för säkerhets skull själv...

Den smakade faktiskt bra trots vad denhade varit med om. Möjligen något urvattnadefter allt sköljandet.

80 81

Eldorado för Aloysius

Vår trädgård är ett eldorado för Aloysius. Hankan härja där ute i timmar, glädjeämnena tar ald-rig slut menar han. Och det beror på att vi harfått många kycklingar, som nu alla tillsammansmed sina hönsmammor ärutplacerade i burar korsoch tvärs på gräsmattan.Jag kan inte säga annat änatt Aloysius närvaro i träd-gården orsakar viss turbu-lens. Ingen hönsmammalåter honom passera obe-märkt förbi hennestelningar.

Jag upptäckte något underligt häromdagen.Det är bara Aloysius närvaro i trädgården somfår hönsmammorna att jaga upp sig. Jockes pro-menader i gräset bryr de sig inte ett dugg omoch inte heller reagerar de för hunden, trots atthon ibland ganska närgånget och nyfiket lägger

sig utanför någon bur och trycker nosen motnätet. Detta orsakar ingen uppståndelse alls!Men redan när Aloysius smyger ut på trappanbörjar hönorna varningsropa till varandra ochkycklingarna kryper lite närmare sina mammor.

När sen Aloysius glatt travar fram övergräsmattan har kycklingarna redan gömt sig

under sina mammorskjolar. När han övergårtill vild galopp och for-sar fram genom buskaroch snår och över buraroch trädgårdsmöbler,då tar hönorna sinasmåttingar in i huset.Där sitter de tillsAloysius försvinner.

Men det är inte barade små kycklingarna Aloysius intresserar sigför, nej han tar lika gärna en stor höna, sägerhan. Så de hönor som då och då går lösa i träd-gården lever ett farligt liv. Aloysius smyger pådem och planerar sin jakt noga. Då gäller det

82 83

att hålla ett ordentligt öga på honom, för det ärallvar. Han menar verkligen att det skulle smakagott med en höna.

Häromdagen var det nära. Jag tror alltid attjag ska kunna passa honom och hinna fånga inhonom innan han ger sig på hönsen. Men detär inte alltid så lätt för mig att hänga med isvängarna. Han smög sig allt närmare mina treblå, tofsiga hönor, som är mina absoluta favori-ter. De i sin tur hade fullt upp att leta efter mas-kar och insekter under några buskar. När jagsåg att Aloysius började trampa med bak-tassarna för att få ett bra fäste för det kommandeanfallsavstampet så gick jag fram till honom ochskulle just vända honom åt ett annat håll närhan sköt i väg. Hönorna upptäckte honom ochsprang åt alla håll. Aloysius for i väg efter dennärmaste och satsade allt för att nå henne. EfterAloysiuis satte husse fart och sist kom jag, somfortfarande är lite klumpig efter ett benbrott. Husse sprang för hönans liv, som blev kor-tare och kortare ju närmare Aloysius kom. Närkatten var så nära att han med framtassarna

lyckades sno åt sig några stjärtfjädrar, som flögiväg i vinden, var husse äntligen i kapp och höggdet lilla röda rovdjuret i svansen.

Hönan försvann runt husknuten och kvarsatt Aloysius med svansen fast i husses hand.Ilsket vrålade han till husse, som snällt släpptehonom.

Med en knyck ryckte Aloysius åt sig svan-sen och satte sig ner i gruset. Ögonen var smalasom streck och den besvärliga långa svansenviftade häftigt och irriterat.

Under några minuter var han fullständigtrasande på husse, men det tog inte så värst långtid innan han åter var på smygjakt efter de trehönorna. Då gav jag mig, lyfte upp Aloysius ochså gick vi in och åt leverpastej i stället.

84 85

Modern teknik

Vårt mekniska snille, Aloysius, har fått en nyelektronisk leksak som han roar sig med på allatänkbara sätt. Jag har nämligen äntligen gjortdet: slängt den varma, gamla kattvänligajättefaxen!

I stället har jag skaffat en modern liten saksom har allt, telefon, fax och svarare. Den är såliten att en katt inte kan sova bekvämt på den,men det hindrar tyvärr inte Aloysius från attvräka ut sig i hela sin prakt tvärs över den ochalla dess roliga och pipande funktionsknappar.

Redan när jag packade upp det nya elek-troniska undret var Aloysius på hugget och kon-trollerade noga att alla sladdar, transformatoreroch bruksanvisningar var med. Medan jag lästeigenom instruktionerna ägnade sig Aloysius åtmer praktiska undersökningar. Kan man sittapå den? Titta då trillar telefonluren ner på gol-vet! Man kan vila hakan mot de där blå knap-parna, men de grå är för små.

Jag började den fascine-rande vägen mot att få ap-paraten att fungera. Denpiper glatt och kort när detblir rätt och långt och gällt

när det är fel. Ivrigt påhejad av Aloysius lycka-des jag till slut ringa ett enkelt lokalsamtal.

Det tog några veckor för mig att få ordningpå resten, men sen kom det första faxet. Jaglyckades få igång telefonsvararen och till sluthittade jag också kommandot för inställning avantalet ringsignaler. Det var väldigt jobbigt attförsöka hinna svara före den andra signalen.Men innan jag kommit så långt hade jag tvågånger pratat med leverantören för att få för-klaringen till varför faxen gjorde si eller så, var-för telefonsvararen bara fungerade ibland ochvarför det kom faxton efter ungefär 30 sekund-ers vanligt samtal. Leverantören kunde dockaldrig förklara något. Han hade aldrig tidigarehört talas om sådana fel som jag pratade om,men han hade väl heller aldrig hört talas omAloysius.

86 87

Aloysius var fascinerad av faxtelefonensringsignal, som inte liknar någon annan signali huset. Dessutom finns det fem olika signaleratt välja på.

När jag kommit så långt i bruksanvisningenroade jag mig med att byta signal emellanåt. Dåblev Aloysius alldeles yr i huvudet. Han tap-pade dock inte intresset för elektroniken.

Aloysius lyfte av luren när han satt ovanpåden lilla maskinen och med nosen följde hanpapperet eller också envisades han med att liggapå den och sova. Sen slutade telefonsvararenatt fungera igen. När jag själv ringde hem endag upptäckte jag att efter sex signaler svaradeinte alls jag själv, utan då pep en ilsken faxtonmig i örat. Efter kontroll visade det sig attAloysius ändrat inställningsknapparna ochkopplat ur telefonsvararen.

En dag blockerades faxen helt av ett sned-vridet, oavslutat fax. Halva satt kvar i maski-nen och gick inte att få ut, andra halvan låg ikonfettibitar på golvet. Mina kontakter med yttervärlden har verkli-

gen inte förbättrats av den nya faxmaskinen.Varför behöll jag inte den gamla? Den ställdeinte till med hälften så mycket obehag som denhär, men å andra sidan fungerade den ju intealls.

88 89

Vänd honom inte ryggen

Jag har haft litet svårt att sitta några dagar. Närjag lutar mig tillbaka i stolen svider och öm-mar det på ryggen. Min baksida är prydd medflera långa, lodräta, röda linjer. Det ser lite un-derligt ut men har sin ganska enkla förklaring,nämligen Aloysius förtjusning i att klättra påmig.

När Aloysius hör att jag ska ta in hundenefter dagens sista runda i trädgården kommerhan alltid rusande i full karriär och klättrar upppå mina axlar. Där sitter han och tittar ut ge-nom dörrspringan för att se om hunden kom-mer. Det är också spännande att slå efter allanattflyn som samlats under trapplampan ochkanske till och med fånga in en stor härlig natt-fjäril.

Jag har alltid tyckt att han är så gullig närhan kommer klättrande längs mina jeans ochtröjor, nästan som en liten apa. Klängande påkläderna tar han sig upp, men den här kvällen

hade jag inte så mycket klä-der på mig. I bara trosornaöppnade jag dörren för attkalla in hunden.

Detta bekymrade dockinte Aloysius. Han klättradeprecis som vanligt upp längsmina ben och fortsatte överryggen för att slutligen sättaklorna i mina axlar och hivasig upp den sista biten. Hanhade lite svårt att få grepp imitt bara skinn och fick

sparka på lite extra med bakbenen för att nåända upp. Det hela tog honom knappt en se-kund så jag hade inte en chans att fånga honomi farten. Det var inte heller bara att putta nerhonom, nej, då höll han sig ju bara ändå merfast med klorna.

Naturligtvis tjöt jag av smärta medan jagförsökte skaka av mig katten. Han kom ner ochjag fick stopp på det värsta blodflödet. Som van-ligt begrep han ingenting. Förundrad tittade han

90 91

på mig när jag tryckte ryggen mot en handdukför att få en uppfattning om hur pass mångarevorna var. Det är inte första gången hans klätt-rande har känts i skinnet, men i jämförelse medhur min rygg ser ut nu är tidigare blessyrer ingetatt hänga upp sig på.

Det brukar snarare vara så att mitt hjärtanästan stannar då en katt plötsligt dimper nerpå min rygg eller med blixtens hastighet klängersig upp längs mina ben. När jag minst anar detkommer han ruschande.

I badrummet älskar han att sitta på minaxel, för då kan han se sig själv i spegeln. Tackoch lov har jag en tjock och härlig badrock! Närjag dammsuger tycker han det är roligt att följaarbetet från min rygg och när jag lagar matmenar han att utsikten över läckerheterna ärperfekt uppifrån.

När han var kattunge var han så liten atthan fick plats att sitta på den ena av mina axlar.Det får han inte nu längre utan han hänger tvärsöver axeln eller ligger runt min nacke. Jag fårsnällt försöka balansera honom där, för annars

kommer klorna fram och han håller sig fast meddem.

Nu när jag riktigt har känt på hans klor harjag blivit lite misstänksam och håller ett extraöga på honom. Jag vänder inte gärna ryggentill, i alla fall inte förrän till hösten när de tjockatröjorna kommer fram igen.

92 93

Nattligt veterinärbesök

Sent häromkvällen verkade Aloysius plötsligthängig. Han satt i hallen och hos-tade och var väldigt bekymrad.Bara någon timme tidigare hadehan farit runt och härjat.

När jag gick upp för att läggamig tog jag honom med mig och han lät sig snälltbäras uppför trappan. Helt olikt honom. Vanli-gen har han svårt att sitta still i min famn merän några sekunder.

Jag försökte skoja lite med honom och frå-gade om han hade svalt en tråd, som snurratsig runt gomseglet. Han har nämligen en be-svärlig passion för trådar, snören och gummis-noddar. Husse hörde mig och föreslog att vikanske skulle titta honom i halsen. Med en visskraftansträngning lyckades han öppna Aloysius

mun och titta ner i svalget.– Det sitter en nål där, konstaterade han

lugnt och jag höll på att svimma.– Jag kanske kan ta ut den, sa husse och

började leta i sitt skrivbord efter en lämplig li-ten tång.

Det hade kanske gått om nålen hade suttitåt rätt håll, men nu satt den nerifrån svalget ochupp i gommen och från nålen hängde en trådner i Aloysius mage. Aloysius var dessutom intedet minsta intresserad av att låta oss rota i hansgap, utan bet resolut husse i fingrarna, djupt ochordentligt. Det gjorde nog ont, för husse hop-pade runt och muttrade diverse otryckbarheter.Aloysius tog chansen och satte alla sina klor imina armar och rusade sen iväg nerför trappan.

Klockan var gott och väl tolv på natten, sådet fick bli till djursjukhusets jour jag ringde.

Veterinären där verkade först inte särskiltintresserad av vårt problem utan föreslog att visjälva skulle försöka ta ut nålen en gång till. Detvar inte så svårt, påstod han, och gav oss någragoda råd. Så vi gjorde ett sista tappert för-

9495

sök – med Aloysius inlindad i en badhandduk.Men, nej, det gick förstås inte. Handdukengjorde ingen större nytta.

Efter ett nytt telefonsamtal till djursjukhusetgav jag mig iväg med Aloysius i åkburen. Mitt inatten tågade vi in på djursjukhuset, blevinskrivna och så fick han en spruta för att somna.Men Aloysius skulle inte sova, inte! Vinglig ochyr kämpade han emot i det längsta. Varje gångveterinären kom och undrade om han sov restesig Aloysius och sa att det gjorde han verkligeninte. Inte förrän vi hade släckt ner i behandlings-rummet somnade han in i en hörna.

Nålen var bortplockad i ett nafs ochAloysius fick en ny spruta och var sig själv baranågra minuter senare.

Jag betalade för oss och en stor del av mat-kassan försvann på ett ögonblick, men jag ärhärdad av alla tidigare veterinärbesök. Jag be-talar utan att hicka och tröstar mig med att dettrots allt finns människor som snällt ställer uppmitt i natten. Och det är faktiskt gott med pota-tissoppa och pannkakor. På vägen hem sjöng

Aloysius glatt i sin bur, klev ur den på hallgolvetoch gav sig genast på Jocke för att få igång enbrottningsmatch.

Glömda var nålar och veterinärer och alltannat obehagligt! Var nålen och tråden komifrån kan man förstås undra. Det var jag självsom var den skyldiga. Jag hade tidigare på kväl-len sytt i en knapp och hade tänkt fortsätta medatt laga några strumpor men glömt alltihop –kanske för något annat av Aloysius upptåg.

96 97

...där inne fanns en tiger

För en tid sen fick vi besök av en hundvalp, engolden retriever. Den lilla valpen, en glad kra-bat på tolv veckor, tyckte det var väldigt spän-nande med alla djur. Misstänksamt närmadehan sig våra höns och ankor. Man kan ju aldrigveta hur farliga sådana djur är. Så med”backen” beredd kröp han fram mot nät-gårdarna för att vid minsta rörelse där inne flytillbaka till matte.

Vad den lilla valpen inte visste var att hön-sen nog var de minst farliga djur han skulle mötaden kvällen. För inne i huset väntade en jätte-stor tiger på att få sätta klorna i det oskyldigalilla krypet.

Hunden blev förstås förtjust i valpen och

undersökte honom noga men blev rådvill närhon förstod att han inte var så värst intresseradav henne. Stor svart hund är något ganska läs-kigt för en liten valp. Så för att visa för valpenhur snäll och ofarlig hon är övergick hundentill att hälsa på människorna istället.

Hundvalpen var van vid katter och hystedärför ingen rädsla för sådana djur. Med frimo-diga steg klev han över tröskeln till vårt hus –och möttes av Aloysius. Denne hade spänt vän-tat innanför dörren på den rödbruna valpen,som ju konstigt nog var väldigt lik honom själv.De var lika stora och hade samma färg.

98

Aloysius hälsade avmätt på valpen, sominte alls anade faran. Hejdlöst stormade hanomkring i huset en liten stund för att sen återrikta sin uppmärksamhet mot Aloysius.

Aloysius mjuka päls och tjocka mage varfullständigt oemotståndliga för valpen, somsnart körde in sin lilla nos i allt det mjuka.Aloysiuis flyttar ju inte på sig för något och ab-solut inte för en liten hundunge, men han vi-sade sin avsmak med hela kroppen. Valpenmärkte ingenting alls!

Usch, vad är det här! stönade Aloysius ochbestämde sig för att nu fick det vara nog. Meden elegant svepande rörelse med ena framtas-sen dammade han till valpen över nosen.

Valpen lät inte höra ett ljud av smärta menrusade genast till sin matte för att visa blods-droppen som trängde fram ur en reva tvärs övernosen och för att få lite tröst.

Nu var gränserna satta och snart var val-pen och katten full gång med att leka Följa John.Ömsom travade de omkring med Aloysius förstoch valpen efter och ömsom tvärtom. Vart än

valpen gick var Aloysius med. Det gäller atthålla ett öga på sådana där småttingar, menadehan, och följde noga valpens förehavanden.Valpen var fascinerad av Aloysius och gjordelikadant. De kunde inte låta varandra vara ifred.Men jobbigt var det. Aloysius tröttnade först ochsträckte lugnt ut sig på golvet. Som en kung tit-tade han nedlåtande på valpen, som då inte vis-ste riktigt vad han skulle göra utan lade sig attvila bredvid.

- Här är det jag som bestämmer, det härärmitt rike, förklarade Aloysius och valpen tit-tade beundrande på honom.

100 101

och fingerfär-dighet går detatt låsa demockså. Det harvarit lite si ochså med sådant

Efter flera inbrott i trakten har jag blivit väldigtnoga med att bomma till efter mig när jag åkerfrån. Nu låser jag alla lås, även de där krång-liga sjutillhållarlåsen som husse satte upp för

några år sen.L å s k o l v e npassar inte ex-akt i hålet idörrkarmen,men med liteansträngning

Vaktkatten

tidigare. Det kan jag gott erkänna. Hos oss finnsinget att stjäla, menar jag. Den gamla videon or-kar nog ingen bära iväg med och TV:n är så ål-derstigen att färgerna inte syns längre.

Men så kom jag att tänka på att ett inbrottnog skulle skrämma Mulle alldeles förfärligt ochAloysius kunde smita ut och bli överkörd. Ge-nast blev det mer meningsfullt att reglaytterdörrarna ordentligt.

När jag häromdagen åkte till stan låste jagalltså enligt konstens alla regler. I sista stundbestämde jag mig för att också ta nycklarna medmig. Annars brukar jag lägga en nyckel på nå-got av våra alltför många hemliga ställen i träd-gården. Men nu åkte jag iväg för att arbeta –med husnycklarna i fickan.

Vid lunchtid ringde vår tillfälliga innebo-ende och flämtade stressat i luren:

– Var har du gjort av nyckeln? Jag har letatöverallt! Och jag måste ha min plånbok.

– Jag har nyckeln här, mumlade jag gene-rat. Jag glömde bort dig i morse när jag åkte.Men du kan klättra in genom sovrumsfönstret.

102 103

Det har jag gjort flera gånger. Ta bara stegenoch så klättrar du upp och pillar upp spärren.

– Men det är ju på andra våningen!– Äh, det klarar du, tyckte jag hurtigt. Jag

har ju gjort det och du är mycket yngre än jag.När vi åt middag på kvällen undrade jag

försiktigt hur det hade gått med stegklättringen.Och då forsade hela historien ur henne som

en vårflod.Vår inneboende hade tagit stegen, ställt den

under sovrumsfönstret och frimodigt börjatklättra. Det var bara det att stegen svajade väl-digt, som moderna aluminiumstegar gör. Så vårinneboende blev allt mjukare i knäna ju längreupp hon klättrade. När hon kunde nå fönstretsträckte hon in en hand i fönsterspringan ochförsökte fingra sig fram till spärren.

Plötsligt kände hon vassa klor skära i han-den. Aloysius hade upptäckt ”inbrottstjuven”.Nöjd över att få något att göra satt han påfönsterbrädan och lekte med den instuckna han-den.

Försiktigt klättrade vår inneboende några

steg till för att se bättre. När hon tittade upp såghon rakt in i Aloysius bruna ögon, som förund-rat tittade tillbaka på henne ett ögonblick. Såfortsatte han den roliga leken. Ingen slipper härin, nynnade han muntert. Med bägge framtassa-rna slog och klöste han allt vildare. Han tänkteminsann inte ge sig.

Men det gjorde vår inneboende. På ving-liga ben och med höjdskräcken pirrande i ma-gen klättrade hon ner – utan plånbok – medanblodet droppade från hennes sönderrivna hand.

– Så jag bestämde mig för att klara dagenutan pengar, avslutade hon berättelsen och vif-tade med den rödrandiga, lite svullna h