Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie. Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet

Gøsta Esping-Andersen

2

3

Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie. Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet

Gøsta Esping-Andersen

Efterord av Anders Nilsson & Örjan Nyström

Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg

4

Om författaren

Gøsta Esping-Andersen, född 1947 i Danmark, är professor i sociologi vid Pompeu Fabra universitetet i Barcelona och författare bl.a. till den banbrytande The Three Worlds of Welfare Capitalism (1990) som öppnade ett helt nytt fält för den jämförande välfärdsforskningen. Ur hans senaste bok The Incomplete Revolution (2009) har Tankeverksam-heten tidigare givit ut ett kapitel i svensk översättning i rapporten Att investera i barn och utjämna livschanser (nov. 2011). Författarna svarar själva för framlagda uppfattningar och slutsatser i Tankeverksamhetens skrifter. Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson www.tankeverksamheten.se redaktion@tankeverksamheten.se ISBN 978-91-87077-22-7 Göteborg 2013

5

Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie. Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet1

Utarma bourgeoisien eller berika proletariatet? Oavsett om de följde en parlamentarisk strategi eller ej så var socialister före första världskriget trogna doktrinen om produktionsmedlens socialisering, om än med varierande grad av intensitet. Från Karleby i Sverige till Kautsky i Österrike var den dominerande tanken att verklig jämlikhet bara kunde upp-nås genom att bourgeoisien fråntas sina egendomar. Övertygade som de var om proletariatets förestående majoritetsställning uppfattade även parlamentariska socialister socialisering som ett realistiskt mål. Men historiens gång visade att de hade fel. Den första socialistiska rege-ringen i Sverige är ett sällsynt historiskt exempel på ett försök att egendoms-beröva bourgeoisien (med skatter). Politiken blev ett misslyckande, inte minst därför att den – i bästa fall - endast fick ljummet stöd från arbetarväl-jarna. Liksom svenskarna omdefinierade de flesta socialdemokratiska rörelser med ambition att regera snabbt sin dagordning för jämlikhet. Det gjorde de genom att kasta om målen, till att lämna bourgeoisien i fred och istället koncentrera sig på att berika proletariatet. Så inträffade den stora socialdemokratiska omorienteringen. Vad bör göras översattes till att socialisera inkomstströmmar snarare än kapitalstocken. Eftersom proletariatets egen majoritet inte förverkligades krävde varje realistiskt anspråk på makten breda, klassöverskridande koalitioner. Under första hälften av 1900-talet handlade det om att knyta samman intressena hos de folkliga klasserna på land och i stad. Därefter blev utmaningen att smida en allians mellan tjänstemän och arbetare. Men när vi har kommit dit, är det då möjligt att uppnå verklig jämlikhet genom att berika de nedre delarna av den sociala stegen medan bourgeoisien lämnas i fred?

1 Översättning till svenska från författarens manuskript från engelska har gjorts av Anders Nilsson.

6

För att kunna nå ett svar på denna gamla fråga måste vi först bli överens om vad som är ett jämlikt resultat, och identifiera sätten på vilka det uppnås. Så hur har löftet om jämlikhet förverkligats under det senaste halva århund-radet, och hur åstadkoms det? Det är inga lätta frågor att besvara då social-demokratisk jämlikhetssträvan har många inkarnationer och dess artikula-tion sällan har varit särskilt konkret. Empiriskt ska jag fokusera på de skandinaviska socialdemokraterna. I betraktande av deras politiska domi-nans under större delen av efterkrigstiden är de utan tvivel de bästa – kanske de enda – testfallen vi har. Men jag ska också försöka jämföra med andra länder. Och jag inriktar mig på en dimension av jämlikhet som troligen alla kan hålla med om är central, nämligen den sociala rörligheten mellan generationer. Jag kan konstatera att det finns övertygande bevis för att den skandinaviska socialdemokratin effektivt har utjämnat möjlighetsstrukturen. Men det har nästan uteslutande handlat om en ”nerifrån och upp”-prestation: livschan-serna har demokratiserats för arbetarklassens barn, men de relativa för-delarna för de privilegierade skikten har förblivit mer eller mindre intakta. Jag argumenterar – tämligen spekulativt – för att detta utfall mindre är en följd av en överlagd strategi och mer en biprodukt av insatser för att nå andra mål. Målande med en mycket bred pensel kan man identifiera en genomgående socialdemokratisk begreppsmässig omdefinition under efterkrigsdecen-nierna. Å ena sidan blev jämlikhet en ”fånga allt”-fras, dvs. inte mycket mer än ett varumärke för vilken politik som helst som kom på dagordningen. Å andra sidan, och mer gripbart, kom löftet om jämlikhet att primärt fokusera på sociala medborgarrättigheter – T.H. Marshalls trestegsdefinition av medborgarskapet blev mycket inflytelserik.2 För en rörelse som höll på de demokratiska principerna var det en både logisk och sammanhängande strategi. I Sverige översattes det till folkhemsbegreppet, som därtill underströk socialdemokratins breda folkliga identitet (Bergström 1988; Esping-Andersen 1985). Socialisera inkomstströmmar I praktiken var det folkhem som realiserades under de tidigare efterkrigs-decennierna inte mycket mer än den grundläggande arkitekturen för en välfärdsstat: pensioner, arbetslöshets- och sjukförsäkring, social bostads-politik o.s.v. Men den skandinaviska versionen utmärkte sig i två viktiga avseenden. För det första särskiljde den sociala rättigheter från ställningen på marknaden; förmånerna blev därmed verkligen en fråga om medborgar-

2 Thomas Humphrey Marshall (1893–1981) var en brittisk sociolog som i essän Citizenship and Social Class (1950) utvecklade idén om medborgarskapets tre nivåer: (1) likhet inför lagen, (2) det demokratiska medborgarskapet med den allmänna och lika rösträtten och (3) det sociala medborgarskapet med generella och lika sociala rättigheter. Övers.anm.

7

skap. Och, som jag har konstaterat, det ledde till en inte oväsentlig grad av dekommodifiering av arbetet (Esping-Andersen 1985).3 För det andra, modellen var unikt universell och garanterade identiska rättigheter till alla, rik som fattig.4 Dessa inslag i välfärdsstaten visade sig bli avgörande för socialdemokratins kommande valframgångar, därför att de hjälpte till att gjuta de breda klass-överskridande allianser som dessa krävde. Ändå, i mitten av 1960-talet, just när socialdemokraterna stolt hade proklamerat att folkhemmet stod färdigt, så strömmade det plötsligt fram nya bevis på att välfärdsstaten inte tillräck-ligt effektivt hade utraderat grundläggande element av ojämlikhet som var av ett slag de flesta medborgare faktiskt bryr sig om, nämligen rörande fattig-dom, arbetslöshet och deras barns möjligheter till avancemang. Det blev utgångspunkten för en ny strategisk offensiv för att utjämna livsvillkor och mer explicit demokratisera livschanser. I backspegeln är det lätt att se varför folkhemmet misslyckades med jäm-likheten. Universell eller ej så är välfärdsstaten huvudsakligen en spargris, främst utformad som en försäkring över livstiden (Barr 2001). Graden av omfördelning av produktionsresultat och inkomster mellan klasser är begränsad, därför att lejonparten av omfördelningen sker över individernas livscykel. Om vi undersöker välfärdsstatens omfördelande effekter (genom skillnaden i ginikoefficient före och efter transfereringar) upptäcker vi att Sverige i mitten av 1960-talet faktiskt var mindre omfördelande än Tyskland (Brandolini & Smeeding 2009). Från 1960-talet och framåt pressades socialdemokraterna att leverera verklig jämlikhet. Allmänt sett fick detta många uttryck, men tre står särskilt fram. Ett var Meidnerplanen att omfördela ägande genom löntagarfonder, dvs. ”ekonomisk demokrati”. Mot bakgrund av den extremt höga kapitalkoncentrationen i Sverige var det föga förvånande att denna strategi fick ett starkt samlat grepp av svenskarna. Det stod emellertid snart klart att politiken misslyckades i stort sett överallt när det gällde att mobilisera entusiasm. Misslyckandet för den ekonomiska demokratin blev dödsstöten för alla socialistiska ambitioner att socialisera kapitalägandet (Esping-Andersen 1985). Den andra omdefinitionen av löftet om jämlikhet inriktades mer direkt på lika möjligheter. Med start i de berömda utbildningsreformer som associeras med Palmetiden i Sverige strävade de tre skandinaviska socialdemokratierna efter att utradera klassbarriärer i utbildningspyramiden. Detta gjordes med enhetlig grundskola som ingång i ett väl utbyggt offentligt skolsystem och

3 Dekommodifiering: mildrande av arbetskraftens karaktär av att vara en vara och ett objektifierat produktionsmedel bland övriga. Övers.anm. 4 Som Baldwin (1985) understryker är det fel att likställa universalism med socialdemo-kratiska principer. Ännu så sent som på 1950-talet förblev många nordiska socialdemokra-tiska ledare övertygade om att riktade insatser var det bästa sättet att förbättra villkoren för arbetarna. Snarare var universalismen en logisk konsekvens av att socialdemokraterna behövde breda, folkliga koalitioner för sina reformer.

8

genom att eliminera alla finansiella hinder – studenter får betalt för att delta i eftergymnasiala studier.5 Som jag ska visa var det kanske den tredje omformuleringen av jämlikhet som – även om den inte tog sikte på klasskillnader – mest avgörande kom att demokratisera möjlighetsstrukturen. Främst för att främja jämställdhet bör-jade socialdemokraterna på 1960-talet att prioritera familjepolitik och stöd för kvinnors förvärvsarbete. Inom något årtionde hade de etablerat ett i allt väsentligt universellt barnomsorgssystem som baserades på – vilket bör understrykas – extraordinärt höga kvalitetsnormer i alla aspekter. Parallellt introducerades mycket generösa föräldraledigheter och ersättningar. Resul-tatet var naturligtvis ökad jämställdhet mellan könen när det gällde möjlig-heter till yrkesarbete. Men detta fick avgörande andrahandseffekter på ojämlikheten, då mödrars förvärvsarbete är en mycket effektiv garanti mot barnfattigdom. I tidigare arbete har jag uppskattat att risken för barnfattig-dom minskar med en faktor om 3-4 om modern förvärvsarbetar (Esping-Andersen 2009; se även Rainwater & Smeeding 2003). Därtill kommer att högkvalitativ pedagogisk barnomsorg under förskoleåren är mycket mer av-görande än utbildningsreformer för att utjämna möjlighetsstrukturen. Utjämna möjligheter I årtionden har komparativa studier över social rörlighet pekat ut Sverige som undantaget till tesen om ’Constant Flux’ (Erikson & Goldthorpe 1992; Shavit & Blossfeld 1992).6 Nyare studier av Richard Breen och hans kollegor (2009) bekräftar Sveriges status som exceptionellt socialt rörligt, även om de finner att flera andra länder numera uppvisar större rörlighet. Då dessa internationella jämförelser endast inkluderade Sverige av de nordiska länderna kvarstår frågan om också Danmark och Norge är exceptionellt rörliga. Några nyliga studier bekräftar att så är fallet (Jaeger & Holm 2007). För att förstå det svenska undantaget är den mest uppenbara förklaringen att det har att göra med det utpräglat egalitära draget i Sveriges utbildnings-reformer från 1960-talet och framåt – i Danmark och Norge några år senare. Som jag ska visa nedan finns det betydande bevis för att reformerna i samt-liga tre länder minskade den sociala snedrekryteringen till utbildning. Men om detta i sin tur även främjade ökad rörlighet vad gäller klasspositioner

5 Statsvetaren Anders Sundell ger ett slående exempel på detta skandinaviska särdrag på bloggen Politologerna.wordpress.com (2013-02-11). På Times Higher Educations ranking av världens bästa universitet åren 2012-13 kom Karolinska institutet på plats 42. På plats 41 kom New York University. Svenskar studerar gratis på KI, medan det kostar ungefär 43 000 dollar om året att läsa på NYU, bara i avgifter. Övers.anm. 6 Tesen om ’Constant Flux’ (konstanta strömmar) formulerades av Robert Erikson och John Goldthorpe i boken The Constant Flux (Oxford 1992) och innebär att den relativa sociala rörligheten mellan generationer tenderar att vara konstant såväl över tid som mellan länder. Övers.anm.

9

mellan generationer är inte lika klart (Erikson & Jonsson 1996). Utbyggnad av högre utbildning kan mycket väl ha motsatt effekt, som var fallet i England (Blanden et.al. 2005). Det fanns dock inslag i de nordiska utbildningsrefor-merna som både direkt och indirekt bör ha utjämnat människors möjligheter. Införandet av enhetsskola och dess avskaffande av tidig uppdelning i olika utbildningsspår samt undanröjandet av finansiella hinder bör ha minskat snedrekryteringen, i synnerhet till högre utbildning. Det empiriska materialet pekar på en positiv rörlighetseffekt. Bratberg et.al. (2005) drar för Norges del också slutsatsen att utbildningsreformerna medverkade till en något högre inkomströrlighet mellan generationer. Både Holmlund (2006) och Holzer (2006) konstaterar det samma för Sverige, men båda studierna har viktiga förbehåll. Holmlund argumenterar för att den positiva rörlighetseffekten huvudsakligen var en indirekt – och oväntad – konsekvens av mer socialt blandade äktenskap till följd av enhetsskolorna. Holzer visar att rörlighetsfaktorn gäller för alla utom för barn till lågutbildade föräldrar. Vi börjar förstå att utbildningsreformer kan vara en nödvändig men helt klart inte tillräcklig förutsättning för effektivt utjämnade livschanser. Faktiskt är förskoleårens avgörande betydelse som orsaksförhållande för barns senare utbildningsresultat och livschanser i vid mening en av de främsta insikterna av senare forskning. Det betyder att familjeförhållanden är överbestämman-de oavsett vilket inflytande utbildningspolitiken har. Om så är fallet – vilket alla tillgängliga fakta pekar på – är det uppenbart felaktigt att göra en hård och bestämd distinktion mellan de två strategiska inriktningarna för jämlik-hetssträvan. I själva verket är ”jämlikhet här och nu” en förutsättning för ”lika möjligheter” (och vice versa). Detta erkänns uttryckligen i nyare modeller för att studera den sociala rörligheten över generationer, i vilka graden av ojämlikhet i föräldragenera-tionen starkt påverkar graden av rörlighet för barngenerationen (Corak 2003; Solon 1999). För att illustrera det har jag för några länder plottat elas-ticiteten för inkomströrlighet mellan generationer mot ginikoefficienten (se diagram 1 på nästa sida). Man ser omedelbart att de nordiska länderna, Danmark i synnerhet, har en väsentligen större rörlighet än andra länder (med ett förvånande undantag för Canada). Och skillnaderna är stora: den danska elasticiteten mellan föräldrar och barn är tre gånger mindre än den amerikanska, brittiska eller franska. Emellertid riskerar dessa aggregerade värden att ge en missvisande bild då det är känt att mönster för rörligheten är icke-linjära. Medan rörligheten är utbredd i mellanskikten begränsas den uppåt i botten och nedåt i toppen. Detta är en nyckelfråga om vår strävan är att främja effektiviteten för ett socialdemokratiskt jämlikhetsprojekt. Det beror på att det hänger samman med politikens marginaleffekter. Marginalvärdet av allmänna barnbidrag är störst för låginkomstfamiljer; samma gäller effekten av mödrars förvärvs-

10

Figur 1. Inkomstskillnader och inkomströrlighet mellan generationer

Blå staplar: ginikoefficient, högre staplar större inkomstskillnader

Röda staplar: intergenerationell inkomstelasticitet, högre staplar mindre rörlighet

Källa: LIS-data och Corak (2005) arbete. Och som James Heckman och hans kollegor visat är logiken giltig även för tidig barnomsorg (Heckman & Krueger 2003). Det senare hjälper oss att förstå varför även det mest ambitiöst egalitära utbildningssystem ensamt inte förmår att särskilt mycket försvaga det socia-la ursprungets inflytande på möjligheterna. Det är väl känt att klasskillnader i skolmogenhet är manifesta när barnen inträder i utbildningssystemet, och skolor är dåligt utrustade för att komma tillrätta med det. Program för att i efterhand göra det är inte bara dyra utan också ineffektiva (Heckman & Loch-ner 2000). Den grundläggande logiken beskrivs i Heckmans ”lärande föder lärande”-modell. De med en god start kommer med tiden att distansera sig från resten; de som har en dålig start kommer allt mer att sacka efter. Och nyckelfrågan är här att förhållandena under den tidiga barndomen är avgörande. Medan detta konstaterande har ett mycket brett vetenskapligt stöd, är det ändå inte klarlagt vilka förhållanden som är av störst betydelse. Amerikansk forskning har i årtionden betonat betydelsen av fattigdom och spruckna familjer, i synnerhet ensamt mödraskap. Det finns förvisso mycket starka bevis för samband med fattigdom och ensamma mödrar (Mayer 1997; Bib-lartz & Raferty 1999; McLanahan 2004). Men som Mayer (1997) under-stryker kan fattigdomseffekten vara skenbar om, vilket är troligt, den verk-liga orsaken finns i de egenskaper hos föräldrarna som i första skedet gjorde dem fattiga. Den senare uppfattningen ligger till grund för Heckmans tes,

11

nämligen att den primära orsaken till en ofördelaktig tidig barndom kommer av otillräcklig kognitiv samt även icke-kognitiv stimulans.7 Om levnadsvillkoren under barndomen är avgörande finns det en god förkla-ring till varför Skandinavien utmärker sig när det gäller lika möjligheter. Som vi ska se nedan är utraderandet av barnfattigdom utan tvekan en av social-demokratins största prestationer. Men om det i stället är kognitiv stimulans som är det viktigaste blir kopplingen till den socialdemokratiska politiken otydligare. Den mest troliga förklaringen är då att generell förskola av god kvalitet utövar en stark positiv marginaleffekt för missgynnade barn. Efter-som politiken på dessa två områden sammanfaller i samtliga tre nordiska socialdemokratier, är det praktiskt taget omöjligt att urskilja deras respektive betydelse. Är de socialdemokratiska prestationerna endogena? Det är knappast troligt att socialdemokrati kan åstadkomma någon mer betydande jämlikhet om den inte innehaft makten länge och varaktigt. Det är därför Danmark, Norge och Sverige är lämpliga kandidater för granskning. Men för att säkerställa att det verkligen är socialdemokratin som är föränd-ringsagenten måste vi bilda oss en uppfattning om när socialdemokratiska reformer rimligen började sätta avtryck av jämlikhet i samhället. I samtliga tre nordiska fall blev socialdemokraterna dominerande från 1930-talet och framåt, men det var först på 1960-talet och framåt som socialdemokratin förmådde bygga en fullständig välfärdsstat, och – vilket är lika viktigt – demokratisera utbildningssystemen. Om det avgörande är tidig barnomsorg och utraderande av barnfattigdom, så får vi vrida klockan fram till 1970-talet och senare. Men för att trovärdigt kunna knyta resultaten till det socialdemokratiska styret behöver vi först och främst försäkra oss att inte sambandet är sken-bart. Det är möjligt att både jämlikhet och socialdemokrati är endogena i förhållande till de nordiska samhällenas särdrag: att dessa samhällen redan i första skedet präglades av egalitarism, vilket i sin tur gav näring till den socialdemokratiska framgången. Annorlunda uttryckt är det möjligt att välfärdsstaten, egalitarismen och socialdemokratin är utflöden av samma historiska arv – att den verkliga förklaringen helt enkelt är att Skandinavien är speciellt. Det finns ett starkt argument för att de nordiska länderna var havande med socialdemokratin lång innan den framträdde på den politiska scenen. Agrar-frågan hade egentligen avgjorts redan i mitten på 1800-talet och, som

7 Kognitiv förmåga handlar om att tillägna sig och bearbeta information, att kunna. Vad utvecklingspsykologerna lite fantasilöst kallar icke-kognitiva förmågor kan beskrivas som motivationsfaktorer, att vilja. Övers.anm.

12

historikerna visar, var en ’rödgrön’ koalition mer naturlig än på andra håll, inte bara för att en stor andel av befolkningen på landsbygden levde i otrygga villkor utan också för att den begynnande industrin var småskalig, geogra-fiskt spridd och ofta lokaliserad i lantlig omgivning (Baldwin 1985; Misgeld et.al. 1988). Det råder inget tvivel om att socialdemokratins uppstigande till makten i Skandinavien blev möjligt på grund av unika sociala och strukturel-la särdrag, som inte fanns på andra håll. Som Baldwin (1985) riktigt påpekar var den generella välfärdspolitiken en logisk följd av den skandinaviska historien och egentligen inte en socialdemokratisk uppfinning. Men längre än så kan man inte sträcka endogenitetstesen. Skulle dessa länder visa upp samma grad av jämlikhet inom och mellan generationer som vi ser i dag om inte socialdemokraterna haft makten i ett halvt århundrade? Ett sätt att söka svar på den frågan är att jämföra de nordiska länderna med andra under tiden före den socialdemokratiska eran. Låt oss fokusera på två dimensioner. För det första, var de skandinaviska välfärdsstaterna redan mer avancerade än andras, låt oss säga på 1930-talet eller för den delen på 1960-talet? Om så är fallet är det svårt att enbart tillgodoräkna socialdemokraterna deras framgångar. Men det visar sig att svaret är nej. När det gäller sociala utgifter var de nordiska länderna inter-nationella eftersläpare fram till 1960-talet – till och med på efterkälken i förhållande till Förenta staterna (Lindert 2004; Esping-Andersen 1990). För det andra, var de sociala klasskillnaderna mindre accentuerade i de nordiska länderna än på andra håll före socialdemokratin? Återigen blir svaret nekande. För att ta Sverige som exempel var rikedomskoncentrationen och inkomstskillnaderna i internationell jämförelse mycket betydande i slutet av 1800-talet (Bentzel 1952; Gustafsson & Johansson 2003; Korpi 1983; Morrison 2000). De historiska data om inkomstfördelning som vi har visar inte att de skandinaviska länderna skulle vara avgjort mer egalitära, åtminstone inte före 1960-talet. Mätt antingen med topp- och bottenkvintiler eller med ginikoefficient var ojämlikhetsnivån ungefär den samma som i Storbritannien och större än i Tyskland (Morrison 2000; Brandolini & Smeeding 2009).8 Som exempel hade de översta tio procenten 39,5 procent av inkomsterna i Sverige år 1935; i Frankrike 36 procent (år 1929). Går vi fram till år 2000 är det tydligt i all statistik att de nordiska ländernas uppvisar unikt små inkomstskillnader. Alla fakta pekar på att detta inträffade efter 1960-talet, och alla fakta visar också att detta uppsving för jämlikheten framför allt åstadkoms genom att höja inkomsterna för dem i den nedersta femtedelen.

8 Kvintil = femtedel. En befolkning kan ordnas i femtedelar efter inkomst. Den första kvintilen eller bottenkvintilen är då den femtedel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna. Den andra kvintilen är den femtedel som kommer därnäst, och så vidare till den femte kvintilen, toppkvintilen, som är den femtedel som har de högsta inkomsterna. Ginikoefficient = det vanligaste måttet på inkomstspridning. Kan variera med decimaler från noll till ett. Om gini-koefficienten för en befolkning är noll har alla exakt samma inkomst. Om ginikoefficienten är ett betyder det att en person har all inkomst i en befolkning och alla andra ingenting. Övers.anm.

13

Den relativa inkomstandelen för dem i den översta femtedelen förändrades knappast alls. Ett alternativt tillvägagångssätt är att jämföra den sociala snedrekryteringen till studier mellan länder och årskullar (kohorter). Var effekten av det sociala ursprunget lika stark i Skandinavien som på andra håll för kohorterna före socialdemokratin, dvs. de som var födda före de stora socialdemokratiska reformerna? Och finner vi skillnader för efterföljande årskullar? Data från IALS medger sådana jämförelser. I tabell 1 jämför jag Danmark, Norge och Sverige med Tyskland, Storbritannien och Förenta staterna med fokus på tre kohorter: de som föddes på 1940-talet (’före socialdemokratin’), de som föddes på 1950- och tidigt 60-tal; och de som föddes efter 1970. De senare är den kohort för vilka vi kan förvänta oss större socialdemokratiska effekter, såväl vad gäller välfärdsstatens omfördelningar som utbildnings-reformer. I tabell 1 presenteras sannolikheten för att söner till outbildade fäder fullföljer gymnasiestudier. Data visar att för den äldsta kohorten spe-lade det sociala ursprunget en något mindre roll i Danmark och Norge än i andra länder. Men i Sverige var effekten starkare än i både Storbritannien och Förenta staterna.

Tabell 1. Den relativa sannolikheten för gymnasieutbildning för barn till lågutbildade fäder. Tre kohorter

Källa: IALS. Kohort 1 födda efter 1970, kohort 2 1955-64, kohort 3 på 40-talet.

Kontroll för kognitiv förmåga, kön och immigrantstatus.

Signifikansnivåer * = 0,05; ** = 0,01; *** = 0,001 eller bättre

Tabell 1 pekar på att ökad jämlikhet i form av utbildning började med kohor-ten i mitten (födda 1955-64) men fick verklig effekt först för dem födda efter år 1970 (sannolikheten fördubblas i både Danmark och Sverige). Vi finner ingen sådan trend av ökad jämlikhet i Tyskland, Storbritannien eller Förenta staterna. Med andra ord - de som var födda på 1940-talet mötte ungefär samma ojämlika möjlighetsstruktur i samtliga länder. Så är inte längre fallet med 1970-talets ”välfärdsstatsgeneration” då sannolikheten för svenskarna är tre gånger högre och för danskarna fyra gånger högre att få högre utbild-ning än för deras likar i Tyskland eller Förenta staterna. Om detta var ett resultat av utbildningsreformer eller andra faktorer som mer inkomstjämlik-het och mindre fattigdom är en öppen fråga. Men data visar en tydlig social-demokratisk effekt som inte kan förklaras med hänvisning till inneboende endogenitet.

USA UK Tyskl. Danm. Norge Sverige

Kohort 1 .115*** .185*** .094*** .449** .661*. .320**

Kohort 2 .097*** .153*** .067*** .248*** .447** .164***

Kohort 3 .133*** .162*** .098*** .213*** .205*** .091***

14

Asymmetriskt ökad jämlikhet Som vi har sett är jämlikhet vad gäller villkor och möjligheter funktionellt och ömsesidigt beroende. När vi mera ingående granskar hur jämlikheten utvecklats är det två förhållanden som står ut. För det första, så tycks det vara så att socialdemokratin verkligen har ökat jämlikheten när det gäller levnadsvillkor. För det andra, som vi redan har noterat, är den ökade jäm-likheten ensidig: de på botten har lyfts upp men de på toppen har inte berörts. Låt oss titta på hur inkomstfördelningen ser ut.

Tabell 2. Toppens och bottens andelar av disponibla inkomster och skatter

Källa: OECD (2005)

Den nedre femtedelens andel av nationalinkomsten är något högre i Skandi-navien, men skillnaderna är små (förutom jämfört med Förenta staterna). På liknande vis är den översta femtedelens andel några procentenheter lägre än på andra håll. Inkomstfördelningen är med andra ord på det hela taget mer sammanpressad. Samtidigt ser vi att de längst ner betalar mer i skatt än på andra håll och, vilket är mycket intressant, de i inkomsttoppen är helt klart privilegierade när det gäller beskattning jämfört med alla icke-socialdemo-kratiska länder.9 En jämförelse som baseras på femtedelar döljer förstås vad som händer i ytterändarna. Om vi beräknar avståndet i inkomster mellan den översta tion-delen, medianen och botten så ter sig graden av ojämlikhet mindre i Skandi-navien än på andra håll. Tar vi i beaktande att särskilt barnfattigdom har visat sig ha allvarliga negativa konsekvenser, så är det uppenbart att detta är en nyckelfaktor. Tabell 3 presenterar jämförande data över förekomsten av barnfattigdom för dagens samhällen (cirka 2005) med det förflutna (mitten av 1970-talet). Dessa data ger oss en mycket klarare bild av vad som är det verkliga socialdemokratiska resultatet när det gäller ojämlikhetens villkor. Och fokuserar vi på en särskilt sårbar grupp, nämligen ensamma mödrar, blir

9 Data avser år 2005, för svensk del således före den borgerliga regeringens förändringar av skatteuttaget. Övers.anm.

Bottens andel av disponibla inkomster

Toppens andel av disponibla inkomster

Bottens andel av skatter

Toppens andel av skatter

Danm. 10 33 6 41

Norge 9 36 5 42

Sverige 10 34 6 41

Tyskl. 8 36 3 45

Frankr. 9 37 7 55

UK 8 39 3 50

USA 6 41 2 57

15

skillnaderna ännu mer accentuerade. Med data från LIS ser vi att fattigdoms-graden bland danska ensamma mödrar har pendlat runt 7-8 procent sedan mitten av 1970-talet (det samma gäller Norge och Sverige); i jämförelse har den ökat från 22 till 33 procent i Spanien, och envist befunnit sig runt 50 pro-cent i Förenta staterna. Man kan särskilt lägga märke till de nordiska social-demokratiernas förmåga att motstå trenden till ökad barnfattigdom som vi ser i så många OECD-länder, kanske i synnerhet i Nederländerna och Stor-britannien (tabell 3).10 Tabell 3. Andel barn i relativ fattigdom (< 50 % medianinkomst)

Cirka 1975 Cirka 2005

Danmark n.a. 3,9

Norge 4,8 4,9

Sverige 6,4 4,0

Frankr. 7,2 7,9

Tyskl. 4,4 10,7

Italien n.a. 18,4

Spanien 12,7 17,3

Nederl. 2,7 9,1

Canada 14,4 15,1

UK 6,0 14,0

USA 19,3 21,2

Källa: LIS

Allt detta pekar på att den främsta insatsen har varit att väsentligt lyfta den relativa positionen för botten utan att sänka den relativa positionen för de privilegierade särskilt mycket. När det gäller de senare tycks utfallet bero på om vi granskar toppen brett eller mer smalt. Den översta femtedelen har inte drabbats mycket, men de mycket rika (den översta tiondelen) har tappat mark. Men är då sammanpressningen av inkomsterna och den låga förekomsten av fattigdom produkter av välfärdsstaten? Vid första anblicken, egentligen inte. Om vi bortser från pensioner så är andelen av inkomstöverföringar som går till den nedersta femtedelen 32-33 procent i samtliga tre nordiska länder i ofördelaktig jämförelse med ett genomsnitt om 36 procent för hela OECD-området. Den svenska översta femtedelen får 11 procent, vilket är det samma som genomsnittet för OECD. Sanningen om Skandinaviens mer sammanpres-sade inkomstfördelning finns någon annanstans, nämligen i förhållandet att

10 Sammanställningen fångar för Sveriges del inte upp den ökning av barnfattigdomen som inträffade i samband med 1990-talets kris. Under 2000-talet föll sedan barnfattigdomen i Sverige tillbaka igen fram till år 2007. Därefter inträffade en marginell ökning under åren 2008 och 2009, som följdes av en lika marginell minskning år 2010 (Salonen 2012). Övers.anm.

16

hushållen i botten har större arbetsinkomster än i de flesta andra länder. Detta kan i sin tur förklaras av framgången för socialdemokratin att minime-ra arbetslöshet och, vilket är ännu viktigare, att maximera arbetskraftsdel-tagandet för kvinnor i allmänhet och mödrar i synnerhet. Till detta får man också lägga de nordiska fackföreningarnas framgångar när det gäller att minska löneskillnader. Med andra ord, de egalitära resultat den skandina-viska socialdemokratin har åstadkommit när det gäller inkomstfördelning är – kan man hävda – primärt en följd av arbetsmarknadspolitiken, kollektiv-avtalen och den ovanligt väl sammanhållna jämställdhetspolitiken. Ett sätt att illustrera detta är genom simulation. Om vi utifrån ECHP-data simulerar att Spanien skulle ha Danmarks nivå av kvinnlig förvärvsgrad, så faller den spanska ginikoefficienten med drygt tolv procentenheter (Esping-Andersen 2009). För att uttrycka det annorlunda är i de flesta länder den kvinnliga förvärvsgraden koncentrerad till hushållen i den översta femtedelen. Tricket är att maximera det kvinnliga arbetskraftsdeltagandet i den sociala pyramidens nedre delar. Tillbaka till rörligheten mellan generationer Den asymmetriska från botten och uppåt-ansatsen att utjämna möjligheter bör, som redan tabell 1 antyder, bli tydligast när vi undersöker mönster för rörligheten mellan generationer. Fördelen med att granska trender i den klassmässiga rörligheten är att vi implicit kan kontrollera för endogenitet. Om, som min tidigare analys pekade mot, skandinaviska rörlighetsmönster från tiden före socialdemokratin liknar dem i icke-socialdemokratiska länder så har vi stöd för antagandet att socialdemokrati gör skillnad. Vi kan mäta rörlighet på tre olika sätt. Ett är att undersöka i vilken grad barns inkomster korrelerar med deras fäders. Ett andra sätt är att uppskatta korre-lationen i klasspositioner mellan generationer. Och ett tredje är att fokusera på vilken effekt det sociala ursprunget har på utbildningsnivå. Då både teori och en stor mängd empiriska studier visar att det slutliga utfallet både vad gäller inkomster och klassposition primärt beror på utbildningsnivå bör man sätta primärt fokus på det senare (Breen & Jonsson 2005; Breen & Luijkx 2004). Som redan nämnts har forskare som studerar inkomstkorrelation mellan generationer konstaterat förekomsten av icke-linjäritet (Coach & Lillard 2004; Jantti et.al. 2006; Björklund & Jantti 2009). Kärnan i resultaten är att korrelationen mellan föräldrar och barn är särskilt stark högst upp och längst ner i inkomstfördelningen, och förhållandevis svag i mitten. Jantti et.al:s (2006) studie är särskilt avslöjande då den visar en liknande avsaknad av rörlighet nedåt från toppen i många länder, medan det finns betydande skillnader mellan länder när det gäller chanserna till rörlig-het uppåt för dem som kommer från botten. Barn från familjer i den nedersta femtedelen i Skandinavien har mer än dubbelt så stor chans att röra sig upp-åt än i Förenta staterna. Ändå finns det inte någon större grad av rörlighet nedåt från toppen i Skandinavien än på andra håll. För att illustrera detta

17

visar Jantti et.al. (2006) att 25 procent av danska och svenska söner i den lägsta femtedelen hamnar i samma grupp som vuxna. Det är bara fem procentenheten högre än ett slumpartat utfall. Och det står sig mycket bra i jämförelse med Förenta staterna där 42 procent hamnar i samma femtedel. Men bilden av ärvda privilegier i toppen ser i stort sett likadan ut i Skandi-navien som i Förenta staterna (36 procent av både danska och amerikanska söner från den översta femtedelen hamnar som vuxna i samma toppskikt). Naturligtvis säger oss dessa rön inte något om dessa nationella skillnader vi ser i dag var liknande i det förflutna. Den största nackdelen med att identifi-era socialt arv genom inkomstkorrelationen mellan föräldrar och barn är att det de facto är omöjligt att studera historiska trender. Och detta är av väsent-lig betydelse om vårt syfte är att granska effekter av politik. Men som jag påpekade ovan är det tveksamt om de nordiska länderna var mindre klass-bestämda än andra i det förflutna. Den höga grad av inkomströrlighet mellan generationer som vi såg i figur 1 är högst sannolikt av relativt sent datum. En möjlighet är att undersöka hur föräldrars klassposition påverkar sönernas inkomstnivåer i olika kohorter, som gjorts av Ermisch och Francesconi (2004). Men för att kunna identifiera om observerade förändringar för rörlig-heten över generationer är politiskt bestämd – och i så fall av vad för slags politik – behöver vi identifiera i vilken grad dessa förändringar är direkta effekter (korrelationen mellan ursprung och avkomma) eller indirekta (för-medlade genom utbildning). I detta syfte behöver vi nyare data som låter oss inkludera kohorter både före och efter socialdemokrati. Nackdelen med praktiskt taget all forskning om social rörlighet är att även de yngsta kohorterna blir ganska gamla. Breen et.al:s (2009) studie använder data som är nyare än de som användes av Erikson och Goldthorpe (1992) eller Shavit och Blossfeld (1992). Ändå var deras yngsta kohort född mellan 1959 och -66, vilket betyder att barndoms-erfarenheterna utspelade sig i en tid när de grundläggande byggstenarna för välfärdsstaten var på plats, men inte i dess andra mer jämlikhetssträvande fas. I synnerhet hade de stora utbildningsreformerna enbart marginella effekter för denna kohort. Ändå finner Breenstudien tilltagande rörlighet i många länder. EU:s nya panelundersökning SILC (från 2006) innehåller en intergenerationell modul som bättre låter oss jämföra kohorter före och efter socialdemokratins reformer. I det följande ska jag jämföra två: de födda 1945-57 och de som föddes 1968-77. I ett första steg undersöker jag hur det sociala klassur-sprunget påverkar möjligheten att en son får universitetsutbildning, vilket naturligtvis förutsätter fullföljd gymnasieskola. Det andra steget är att undersöka hur klassursprunget påverkar klass-destinationen som vuxen. För att identifiera ursprunget har jag använt ett standard EGP 5-klasschema och fokuserat på rörlighet från toppen (fadern

18

högre tjänsteman) och botten (fadern okvalificerad arbetare).11 I varje fall görs jämförelsen med de tre EGP-klasserna i mitten. Mätningen av destina-tionerna har gjorts med inkomstuppgifter. Om vi skulle använda EGP-klasschemat även här får vi problem med att den yngsta kohorten (1968-77) fortfarande är i yrkeskarriärens tidiga skeden. Det betyder att det är mindre sannolikt att finna dem i ledande positioner helt enkelt på grund av deras ålder. Av det skälet föredrar jag att identifiera ’destination’ med inkomst-kvintiler, då de senare mäts inom varje kohort för sig. För att göra det enkelt visar jag bara rörlighetsmatriser för kvintildestinationer för söner till högre tjänstemän, respektive okvalificerade arbetare. Indirekta ursprungseffekter För att identifiera indirekta effekter, dvs. det sociala ursprungets inverkan på utbildningsnivå, har jag fokuserat på högskoleutbildning. Som tidigare an-vänder jag data från EU-SILC med inriktning på extremerna: med ursprung i den lägsta (dvs. okvalificerade arbetare) respektive högsta (dvs. högre tjänstemän). ”Medel-EPG-klasserna” förs samman och bildar referens för beräkning av koefficienterna. Tabell 4. Det sociala ursprungets effekt på sannolikheten att genomföra en universitetsutbildning .56***

Kontroll för moders utbildningsnivå, syskonskarans storlek, ekonomiska problem under

barndomen och immigrantstatus

Här framträder bevisen för en socialdemokratisk effekt tämligen starkt. Om vi börjar med att undersöka den gamla ”före socialdemokrati”-kohorten uppvisar de nordiska länderna starka effekter av socialt ursprung som inte avviker mycket från andra länder – förutom att ursprung i högre tjänste-mannafamilj hade extraordinärt hög effekt i Frankrike och Spanien. Mönstret förändras tydligt för de yngre kohorterna, praktiskt taget helt och hållet till

11 Standard EGP 5-klasschema är en indelning i fem definierade klasser som har ställts upp av Erikson och Goldthorpe (1992). 1: högre tjänstemän, 2: tjänstemän, 3: egna företagare, 4: yrkesarbetare och 5: okvalificerade (outbildade) arbetare. Övers.anm.

Ursprung Danmark Norge Frankrike Italien Spanien

Lägsta EGP klass

Kohort 45-57 -.34** -.42*** -.33*** -.36*** -.45***

Kohort 64-77 -.11*** -.07*** -.39*** -.17** -.25***

Högre

tjänstemannafamilj

Kohort 45-57 .66*** .49*** .92*** .63*** .86***

Kohort 64-77 .68*** .47*** .51*** .69*** .56***

19

följd av att okvalificerat ursprung i Skandinavien inte längre har någon statis-tiskt signifikant negativ effekt för tillgången till högskoleutbildning. Uppen-barligen har nackdelen försvagats i både Italien och Spanien, men den kvar-står i Frankrike. Om vi vänder blicken till söner av högre tjänstemän så noterar vi att den relativa fördelen att ha ett privilegierat ursprung inte har avtagit i varken Danmark eller Norge, vilket de faktiskt har gjort i både Frankrike och Spanien – men vi noterar också hur extremt stark den sociala snedrekryte-ringen var för de äldre kohorterna i dessa länder. Kontentan är att privile-gierat ursprung nu utövar en starkare effekt i Danmark än i Frankrike eller Spanien. Vi kommer till en i grunden liknande slutsats om vi istället fokuserar på in-verkan av ekonomiska svårigheter under barndomen. I de gamla ”före socialdemokrati”-kohorterna i Norden hade fattigdom ett starkt negativt inflytande på utbildningsnivå som helt försvinner senare. I Spanien, Italien och Frankrike fortsätter detta att spela en starkt negativ roll också för de yngre kohorterna. Direkta ursprungseffekter Det är numera väletablerat i den samtida forskningen att det sociala arvet tenderar att vara mycket starkare med avseende på utbildningsresultat än när det gäller att förutse en individs slutliga destination. Detta är uppenbart redan när man jämför korrelationskoefficienterna för ursprung-utbildning och ursprung-destination. Mer sofistikerade analystekniker som ”Sobeltestet” (Sobel 1982) bekräftar detta. I en annan studie baserade på samma data och liknande modellprocedurer tillämpade vi denna teknik och såg att den relativa vikten för direkta och indirekta effekter i stor utsträckning beror på den samlade styrkan av sambanden (Esping-Andersen & Wagner 2010). I Frankrike, där ursprungseffekter på det hela taget är tämligen starka, väger indirekta effekter tyngre än direkta. Vi finner samma mönster i Italien och Spanien. Men det motsatta gäller i de två nordiska länderna, där ursprungs-effekten på det hela taget är jämförelsevist svagare. Såväl i Danmark som i Norge är den direkta effekten avsevärt mycket starkare än den indirekta. Det är faktiskt vad man kan förvänta sig. I takt med att tillgången till utbild-ning demokratiseras bör dess sociala filtreringsmekanism försvagas. Resul-tatet är att ursprungseffekten på det hela taget blir mindre betydelsefull. Det inflytande för ursprunget som fortfarande gör sig gällande är primärt relate-rat till hur föräldraegenskaper anger riktningen för barns väg in i arbetslivet. I tabell 5 nedan använder jag en enkel matris för rörligheten mellan genera-tioner för att undersöka hur söner med lågt EGP-klassursprung respektive från högre tjänstemannafamilj fördelas i fem inkomstkvintiler. Sambanden har inte justerats för tänkbara relevanta kontroller och liknar därmed dem

20

som Jantti et.al. (2006) har beräknat – förutom att jag använder EGP-klassur-sprung i stället för föräldrars inkomst. Tabell 5. Inkomströrlighet mellan generationer

A. Inkomstkvintiler för söner från lägsta EGP-klass

Sonens inkomstkvintil Danmark Norge Frankrike Italien Spanien

Gammal kohort

Botten 23 24 23 22 24

3 medel 63 60 63 62 63

Toppen 14 16 14 16 13

Ung kohort

Botten 21 18 23 22 24

3 medel 64 67 64 60 62

Toppen 15 15 13 18 14

B. Inkomstkvintiler för söner från högre tjänstemannafamiljer

Sonens inkomstkvintil Danmark Norge Frankrike Italien Spanien

Gammal kohort

Botten 19 15 14 12 9

3 medel 54 51 46 49 41

Toppen 25 34 40 39 50

Ung kohort

Botten 16 19 16 17 11

3 medel 53 57 46 52 50

Toppen 31 24 38 31 39

Tabell 5 avslöjar det asymmetriska mönstret för social utjämning á la social-demokrati. Om vi först granskar söner från den lägsta EGP-klassen, så har de två nordiska länderna åstadkommit en utjämning vi inte ser någon annan-stans. För de gamla, ”före-socialdemokrati”-kohorterna var sannolikheten för att landa i den nedersta femtedelen likartad i samtliga länder. När vi vänder blicken till de yngre kohorterna finner vi en signifikant försvagning för detta samband i Skandinavien (mest dramatiskt i Norge), medan fördelningen är oförändrad i Frankrike, Italien och Spanien. I jämförelse står Spanien ut som ett samhälle med exceptionellt liten rörlighet från botten, en iakttagelse som är ett eko av tidigare studier av Julio Carabaña (1999). Som man kunde vänta är praktiskt taget all rörlighet här mellan botten och de tre medelkvintilerna. Vänder vi oss till sönerna från högre tjänstemannafamiljer så upptäcker vi en ganska annorlunda scenario. För de gamla kohorterna var sannolikheten för att landa i toppkvintilen mycket starkare i Frankrike, Italien och i synnerhet i Spanien. Här framstår det försocialdemokratiska Skandinavien (och Dan-

21

mark speciellt) väsentligen mer egalitärt än annorstädes. För de yngre kohorterna ser vi en tydlig och genomgående utjämnande trend, allra mest i Spanien och Norge. Men vi ser också att det privilegierade ursprungets effekter förstärks i Danmark. Här har sannolikheten för att stanna kvar i toppkvintilen ökat med 24 procentenheter i jämförelse med den gamla kohorten. Dessa resultat pekar återigen på den ensidiga mobilitetseffekt som följer av socialdemokratisk politik för ökad jämlikhet – i synnerhet i det danska fallet. Både Danmark och Norge har varit tämligen framgångsrika när det gäller att utjämna möjligheterna för dem som kommer från den sociala pyramidens botten. Norge har också otvivelaktigt åstadkommit något liknande för dem från toppen. Men ironiskt nog har fördelen av ett privilegierat ursprung förstärkts i Danmark medan det tydligt har försvagats överallt annars med resultatet att vi ser en transnationell konvergens på toppen. Vilka slutsatser kan dras? Allt sagt, vad har vi då lärt oss? Om socialdemokratin har åstadkommit några fundamentala framgångar för jämlikheten tycks det främst ha handlat om att lyfta botten mot mitten. De jämförelsevisa fördelar som åtnjuts i toppen av den sociala hierarkin förefaller inte ha minskat alls i Danmark, om än i någon grad i Norge. Ändå har avståndet som skiljer botten från toppen reducerats signifikant, och detta är sannerligen ingen trivial prestation. Hur kan vi för-klara den socialt snedvridna vägen till mer jämlika möjligheter? Jag kan tänka mig tre, inte nödvändigt varandra uteslutande, förklaringar som döljer sig bakom dessa mönster. De är baserade på lite mer än ren spekulation. För det första kan det vara så att det är politiska hinder i kraft. Det ständiga behovet av att bygga politiska koalitioner tvingade socialdemokraterna att söka en selektivt egalitär strategi. Grovt sett dominerades perioden från 1930- till 60-tal av en rödgrön allians; därefter vilade socialdemokraternas regeringsförmåga huvudsakligen på en bred löntagarkoalition, vars kärna utgjordes av arbetare och offentliganställda. Den rödgröna eran frambring-ade universalismen som den grundläggande hörnstenen för välfärdsstatens konstruktion; löntagarkoalitionen blev basen från vilken socialdemokraterna effektivt kunde driva en politik för full sysselsättning och, i synnerhet, slå in på jämställdhet mellan könen. Logiken bakom dessa koalitioner blockerade den klassiska socialismens klassegalitarism. Men den var väl ämnad att frambringa politiska insatser som skördade omfördelande andrahands-effekter genom demokratiseringen av tillgången till studier, den aktiva arbetsmarknadspolitiken och stödet till arbetande mödrar. Enhetsskolor och avskaffandet av olika utbildningsspår betydde att arbetarklassens barn fick samma tillgång till gymnasieutbildning som de privilegierade; och därmed kom skillnaderna i förvärvsintensitet mellan hushållen att bli mycket mindre än i andra länder; och därmed kunde de mest sårbara, som ensamma mödrar, i större utsträckning försörja sig själva. Men varför kom logiken för dessa

22

koalitioner att förhindra ingrepp i de relativa privilegierna för det sociala toppskiktet? Behövde socialdemokratin skämma bort de rika? Kanske inte. En annan möjlig förklaring är att de i toppen på den sociala pyramiden alltid finner vägar – och har medlen – att möta varje seriöst ega-litär framstöt med att så att säga hoppa undan. Det är i själva verket en gammal förklaring varför välfärdsstatens expansion aldrig tycktes minska avståndet mellan de rika och resten (Townshend 1979). Det hade kunnat vara en tillräcklig förklaring om de rika hade ställt sig utanför systemet via privata skolor och universitet, eller genom massivt undandragande från att betala skatt. Men sådana exitstrategier är svåra att hitta i de nordiska länderna. Det för mig till en tredje – inte mindre spekulativ – förklaring. Toppen kan reproducera den sociala distansen därför att vi i stor utsträckning har att göra med fördelar som inte kan utjämnas med politik. Och jag tror att det gäller i ännu högre grad i dag än tidigare – därför att privilegier i dag är primärt associerade med humankapital. Vi vet från studier av dödlighet att det sociala gapet när det gäller livslängd är mycket stort – och uppenbarligen växande: en högre tjänsteman i ledande befattning lever i genomsnitt 5-6 år längre än en arbetare. Det sätt på vilket pensionssystemen är konstruerade leder till att effekten blir starkt regressiv fördelningspolitiskt. Parbildningsbeteenden är också polariserande, på flera sätt. Socialt homogena äktenskap blir allt vanligare, i synnerhet bland hög-utbildade. Det betyder att i toppen förenas två höginkomsttagare, i botten (i bästa fall) två låginkomsttagare, med resultatet att de totala inkomstskillna-derna mellan hushållen ökar. Parbildningen tenderar också att vara mycket mer stabil bland högutbildade; skilsmässor och ensamt föräldraskap koncen-treras i allt ökad grad till lågutbildade. Men kanske allra viktigast är de icke-materiella skillnaderna i föräldrars investeringar i sina barns livschanser. Klyftorna i utövandet av föräldraskap – både när det gäller investerad tid och kvalitet – vidgas mellan de sociala klasserna. I synnerhet ser vi att högt utbildade föräldrar hyperinvesterar i sina barns livschanser. För exempelvis Danmark har Jens Bonke och jag uppskattat att den totala tid som ägnas åt föräldraskapet är 50 procent högre för högutbildade par i jämförelse med par som har gått ut gymnasieskolan. Socialdemokratin har utan tvivel undanröjt de ekonomiska och institutionella barriärerna till utbildning för arbetarklas-sens barn. Klasskillnaderna när det gäller tillträde till gymnasieskolan har försvunnit. Men vi vet nu att den sociala segregationen börjar redan innan barnen når skolåldern och att familjeinflytandet starkt överflyglar betydelsen av varje tänkbar utbildningsreform. Detta kan hjälpa oss att förstå varför strävan efter ökad jämlikhet tenderar att blir en endimensionell historia.

23

Referenser

Baldwin, P. (1985), The Politics of Social Solidarity, Cambridge: Cambridge University Press

Barr, N. (2001), The Welfare State as Piggy Bank, Oxford: Oxford University Press

Bentzel, R. (1952), Inkomstfördelningen i Sverige, Stockholm: Prisma

Bergström, V. (1988), ”Program och ekonomisk politik 1920-1988. SAP i regeringsställning” i Misgeld, K., Molin K. & Åmark, K. (red.), Socialdemokratins samhälle, Stockholm: Tiden

Biblarz, T. & Raferty, A. (1999), ”Family structure, educational attainment and socioeconomic success”, American Journal of Sociology, 105

Björklund, A. & Jantti, M. (2009), “Intergenerational income mobility and the role of family background” i Salverda, W., Nolan, B & Smeeding, T. (red.), Handbook of Economic Equality, Oxford: Oxford University Press

Brandolini, S. & Smeeding, T. (2009), “Income Inequality in Richer and OECD Countries” i Salverda, W., Nolan, B & Smeeding, T. (red.), Handbook of Economic Equality, Oxford: Oxford University Press

Bratberg, E., Nilsen, A. & Vaage, K (2005), ”Intergenerational earnings mobility in Norway”, Scandinavian Journal of Economics, 107

Breen, R. & Jonsson, J. (2005), “Inequality of opportunity in a comparative perspective”, Annual Review of Sociology

Breen, R., Luijkx, R., Muller, W. & Pollak, R. (2009), “Non-persistent inequality in educational attainment”, American Journal of Sociology

Carabaña, J. (1999), Dos Estudios Sobre Movilidad Intergeneracional, Madrid: Fundacion Argentaria

Corak, M. (2003), red. Income Mobility Between Generations, Cambridge: Cambridge University Press

Couch, K. & Lillard, D. (2004), “Non-linear patterns of intergenerational mobility on Germany and the United States” i Corak, M. (red.) Generational Income Mobility, Cambridge: Cambridge University Press

Erikson, R. & Goldthorpe, J. (1992), The Constant Flux, Oxford: Clarendon Press

Erikson, R. & Jonsson, J. (1996) Can Education be Equalized? The Swedish Case in Comparative Perspective, Boulder: Westview Press

Ermisch, J. & Francesconi, R. (2004), “Intergeneration mobility in Britain. New evidence from the British Household Panel Survey” i Corak, M. (red.) Generational Income Mobility, Cambridge: Cambridge University Press

Esping-Andersen, G. (1985), Politics against markets, Princeton: Princeton University Press

Esping-Andersen, G. (1990), The Three Worlds of Welfare Capitalism, Cambridge: Polity Press

Esping-Andersen, G. (2009), The Incomplete Revolution, Cambridge: Polity Press

Esping-Andersen, G. & Myles, J. (2009), “The welfare state and redistribution” i Salverda, W., Nolan, B. & Smeeding, T. (red.) The Oxford Handbook of Economic Inequality, Oxford: Oxford University Press

Esping-Andersen, G. & Wagner, S. (2010) “Assymetries in the opportunity structure: Inter-generational mobility trends in Scandinavia and Continental Europe”, opublicerat papper, Universitat Pompeu Fabra

Gustafsson, B. & Johansson, M. (2003), “Steps towards equality”, European Review of Economic History, 7

Heckman, J. & Kreuger, A. (2003) Inequality in America, Cambridge, Mass: MIT press

24

Heckman, J. & Lochner, L. (2000), “Rethinking education and training policy” i Danziger, S. & Waldfogel, J. (red.) Securing the future, New York: Russell Sage

Holmlund, H. (2006), “Intergenerational mobility and assortative mating effects of an educational reform”, SOFI working paper, 4, Stockholm University

Holzer, S. (2006), “The expansion of higher education in Sweden and equal opportunities”, CAFO working paper, School of Management, Växjö University

Jaeger, M. & Holm, A. (2007), “Does parents’ economic, cultural and social capital explain the social class effects on educational attaintment in Scandinavia?”, Social Science Research, 36

Jantti, M., Bratsberg, M., Roed, K., Raaum, R., Naylor, R., Osterbacka, E., Bjorklund, A. & Eriksson, T. (2006), ”American exceptionalism in a new light: a comparison of intergenerational earnings mobility in the Nordic countries, the United Kingdom and the United States”, IZA Discussion Paper nr. 1938, IZA-Bonn

Korpi, W. (1983), The Democratic Class Struggle, London: Routledge

Lindert, P. (2004), Growing Public, Cambridge: Cambridge University Press

Mayer, S. (1997), What Money Can’t Buy, Cambridge, Mass: Harvard University Press

McLanahan, S. (2004), “Diverging destinies: how children fare under the 2nd demographic transition”, Demography, 41

Misgeld, K., Molin, K. & Åmark, K. (1992) red. Creating Social Democracy, University Park: Pennsylvania State University Press

Morrison, C. (2000), “Historical perspectives on income distribution. The case of Europe” i Atkinson, A. & Bourguignon, F. (red.) Handbook of Income Distribution, Amsterdam: North Holland

Przeworski, A. (1985), Capitalism and Social Democracy, Cambridge: Cambridge University Press

Rainwater, L. & Smeeding, T. (2003), Poor Kids in a Rich Country, New York: Russell Sage

Salonen, T. (2010), Barns ekonomiska utsatthet, Malmö högskola/Rädda Barnen

Shavit, Y. & Blossfeld, H.P. (1993), Persistent Inequality, Boulder: Westview Press

Solon, G. (1999), “Intergenerational Mobility in the Labour Market” i Ashenfelter, O. & Card, D. (red.) Handbook of Labour Economics, vol. 3A, Amsterdam: Elsevier Sience

Townsend, P. (1979), Poverty in the United Kingdom, Harmondsworth: Penguin Books

25

Efterord Anders Nilsson & Örjan Nyström Gösta Esping-Andersen studerar utfallet av de långvariga socialdemokratiska regeringsinnehaven i Skandinavien under 1900-talet och drar slutsatsen att jämlikheten har ökat genom att de på klassamhällets botten har lyfts mot mitten av de socialdemokratiska välfärdsreformerna, medan de i dess topp har fått sitta i orubbat bo. Samtidigt får man konstatera att socialdemokratin inte längre intar den unika särställning i politiken som länge var fallet i Skan-dinavien. I samtliga länder har borgerligheten under senare decennier i perioder återkommande lagt beslag på regeringsmakten. Hur påverkar det den uppnådda jämlikheten? Socialdemokratin är fortfarande en kraft att räkna med - men är inte längre given som riktningsgivare för den politiska och sociala utvecklingen i Nor-den. Dock handlar det om spårbundna och sega samhällsstrukturer, och en del av förklaringen till att borgerliga partier blivit regeringsfähiga i Skandi-navien är att de i efterhand har omfamnat socialdemokratiska välfärdsrefor-mer som de var motståndare till vid dess införande. Man kan fortfarande med realism tala om en i internationell jämförelse särpräglad nordisk socialdemo-kratisk välfärdsregim, om än i omgångar under borgerliga styren. Även om trenden under efterkrigstiden och framåt av ökad jämlikhet har brutits, så har skillnaderna jämfört med länder med konservativa eller liberala välfärds-regimer på kontinenten, i medelhavsområdet eller i Nordamerika faktiskt ändå tilltagit under senare decennier genom att de sociala klyftorna där har ökat ännu mer. Det finns en paradox här, då en del av förklaringen till socialdemokratins försvagade ställning i Skandinavien torde vara att den välfärdsregim som skapades av 1900-talets reformer, och som länge var så framgångsrik för att främja ett inkluderande arbetsliv och samhällsliv, har visat sig svara allt sämre mot trender och tendenser i den globala strukturomvandlingen. För svensk del har det delvis handlat om kvardröjande effekter av saneringen av de offentliga finanserna efter 1990-talets kris, men framför allt beror det på att dynamiken i arbetslivets förändringar har förändrats. Det mest slående utslaget av detta är den moderatledda valsegern över socialdemokraterna i Sverige år 2006 på frågan om det växande ”utanförskapet”. Förvisso finns skäl att vara kritisk till hur moderaterna definierade och tillämpade begrep-pet – men att det speglar en realitet av stigande trösklar till och utstötande centrifugalkrafter inom arbetslivet är oomtvistligt.

26

Vi ser också att det är de svenska moderaterna som har gjort de största ingreppen i den skandinaviska välfärdsregimen, dels med omfattande ner-dragningar i transfereringssystemen, såväl a-kassan som sjukförsäkringen, i kombination med skattesänkningar för förvärvsarbetande, dels med den likaledes omfattande uppluckringen av enhetsskolan med en nyliberal vouchermodell för vad som med ett övertalande, närmast orwellskt nyspråk har kommit att heta ”friskolor”. Ändå finner vi i OECD:s senaste redovisning fortfarande Sverige praktiskt taget jämsides med Danmark och Norge i jämlikhetstoppen i världen, med en ginikoefficient för justerad disponibel inkomst om 0,26 att jämföra med 0,25 för danskarna och norrmännen, medan exempelvis Tyskland ligger på 0,30, Spanien på 0,32, Storbritannien på 0,34 och Förenta staterna på 0,38 (OECD Factbook 2013). Förklaringen är, som Esping-Andersen påpekar, att det inte främst är systemen för omfördelning som har gjort Skandinavien till världens mest jämlika hörn. Av större betydelse är dess praktiskt taget heltäckande kollektivavtalssystem med jämförelsevist höga lägstalöner i förening med den höga kvinnliga förvärvsgraden i den socioekonomiska skalans nedre delar. Det innebär att hushållen i den sociala pyramidens botten har större arbetsinkomster i Norden än i de flesta andra delar av världen. Även om kollektivavtalssystemen har försvagats och sysselsättningsgraden har min-skat utmärker sig fortfarande de skandinaviska länderna internationellt i dessa avseenden.12 Man kan i sammanhanget konstatera att den moderata ”nya arbetslinjen” att sätta press på reservationslönerna med manipulationer av skattesystemet i kombination med sänkta arbetslöshetsersättningar och drakoniska mass-utrensningar ur sjukförsäkringen inte har frambringat vad många, inte minst inom fackföreningsrörelsen, fruktade - dvs. uppkomsten av en ny större sektor för enkla servicetjänster med låga löner á l’Americaine. Även om vi okritiskt accepterar Almegas siffror om hur många arbetstillfällen RUT har medfört - 12 000 enligt organisationens näringspolitiske chef på DN Debatt 2012-12-05 - så handlar det i så fall om mindre än tre promille på en arbets-marknad med fler än 4,6 miljoner arbetstillfällen. Dock finns det starkt oroande tecken på att vi i Sverige står inför ett skov av plötsligt tilltagande ojämlikhet under de närmast följande åren. Ofta - inte minst nu senast i samband med debatten om en ”jobbpakt för unga” - har bilden tecknats av att det finns en mycket stor grupp ungdomar som ute-stängs från arbetsmarknaden. Ibland talas det till och med om risken för ”en förlorad generation”, en formulering som i sammanhanget har använts både av Annie Lööf och av Aftonbladets ledarredaktion. Man får beklaga att van-

12 Bland borgerliga ”reformer” kan också införandet av en vouchermodell inom äldreomsorgen räknas. Ännu har inte detta haft samma systempåverkan som omläggningen av transfereringarna och skolan. Dock kan man befara att uppluckringen av den offentliga äldreomsorgen i förening med den demografiska utvecklingen på sikt kan få allvarliga konsekvenser för den kvinnliga förvärvsgraden i den socioekonomiska skalans nedre delar, och då handlar det om en av hörnstenarna för jämlikheten i den skandinaviska välfärdsregimen.

27

föreställningar om ungdomsarbetslösheten odlas och används som tillhyggen över hela det politiska fältet för att uppnå vad man ser som fördelar på andra områden, exempelvis att regeringen förlorar opinionsstöd eller att lägsta-lönerna sänks och turordningsreglerna slopas. Bilden av att det finns en stor grupp ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden, eller att unga skulle ha svårare än andra befolkningsgrupper att få arbete, är nämligen grundlös – åtminstone hittills, får man tillägga, för det är här vi ser ett kom-mande hot. Det är bekymmersamt att så många har ropat på vargen i förtid, därför att det fördunklar förståelsen och beredskapen för vad vi kan vänta i den nära framtiden. Låt oss börja med att granska hur det ser ut i dag. Nästan hälften av alla under 25 år som blir arbetslösa är i jobb igen inom en månad (eller i utbildning). För dem mellan 25 och 55 år är det under 20 pro-cent som kommer i sysselsättning igen så snabbt, och för dem över 55 år strax över tio procent (Nilsson & Nyström 2012a). Generellt sett har ung-domar lättare att få ett arbete än äldre. Det är inget märkligt eller förvånande med det; så har det alltid varit. Det är svårförståelig statistik som i kombina-tion med ihållande desinformation från alla politiska läger har etablerat en annan bild i offentligheten och i människors föreställningar. Dock finns ett nytt drag. Det är att en ung människa som får ett arbete i dag löper hög risk att snart bli arbetslös på nytt. Sverige utmärker sig genom en dubbelt så hög andel tillfälliga anställningar för åldersgruppen 20 till 24 år än genomsnittet för OECD-länderna. I runt tal handlar det om nära hälften av alla anställning-ar i dessa åldrar.13 Den i jämförelse med övriga EU genomsnittligt noterade ungdomsarbetslös-heten i Sverige konstitueras till sin lejonpart av att vi har en mycket stor grupp ungdomar och unga vuxna som pendlar mellan korta anställningar och likaledes korta arbetslöshetsepisoder. Det är inte alls i lika hög grad fallet i andra länder, där långvarig ungdomsarbetslöshet och utslagning utgör ett mycket allvarligare samhällsproblem. Det gäller inte bara länder som Bel-gien, Spanien, och Storbritannien med hög ungdomsarbetslöshet utan även Tyskland och Österrike som skenbart uppvisar väsentligen lägre tal för ung-domsarbetslösheten genom en rent statistisk effekt, då basen som arbets-löshetstalet räknas mot dubbleras genom att yrkesutbildningar bokförs som anställningar i lärlingssystem. För svenska ungdomar är det ett missförhållande att många inte får fast fot-fäste på arbetsmarknaden förrän de närmar sig trettioårsåldern med den otrygghet, osäkra inkomster och svårigheter att exempelvis få en fast bostad som det för med sig. För samhället är det också av ondo genom att familje-bildningen och barnafödandet skjuts upp i åldrarna, vilket är en del av förkla-

13 En anledning till den extremt höga andelen tillfälliga anställningar i Sverige är att vi med Reinfeldregeringens ändringar av LAS fått en av de mest liberala lagstiftningar på området inom såväl EU som OECD. Genom en formell underrättelse till regeringen i ett s.k. över-trädelseärende den 22 mars 2010 meddelade EU-kommissionen att Sverige inte längre upp-fyller EU:s visstidsdirektiv (1999/70/EG). Regeringen har sedan dess under snart tre år underlåtit att anpassa lagstiftningen till EU:s minimikrav och riskerar nu att stämmas inför EU-domstolen.

28

ringen att vi trots perioder ökad fruktsamhet ändå inte når upp till den lång-siktiga fertilitetsjämvikten med negativa följder för befolkningsutvecklingen. Men för dessa ungdomar är trots allt prognosen god även om inträdet i vuxenlivet försenas. Ser vi till den riktigt långtida ungdomsarbetslösheten, individer mellan 20 och 24 år som har varit arbetslösa i mer än ett år, ligger Sverige trea i toppen inom OECD-området, där enbart Canada och Danmark uppvisar lägre tal. Det handlar om cirka 18 000 personer som varit inskrivna vid Af som arbetslösa under mer än tolv månader. Mot bakgrund av det ryms fem årskullar i ålders-gruppen, sammanlagt cirka 650 000 individer, så är det volymmässigt inget stort problem. Men det är det om vi ser till prognosen för dessa personer, som i mycket hög grad saknar fullständiga gymnasiebetyg och löper hög risk för en marginaliserad ställning i fattigdom i hela livet genom svaga förutsätt-ningar att svara mot arbetslivets krav. Till dessa får man räkna ytterligare en grupp individer som befinner sig i en kanske ännu allvarligare riskzon. Antalet personer under 30 år som får akti-vitetsstöd från försäkringskassan därför att de inte kan arbeta p.g.a. hälsoskäl har ökat under de senaste åren och uppgår nu till cirka 30 000 personer. Sär-skilt stor är ökningen av diffus psykisk ohälsa bland unga kvinnor, något som i hög grad - liksom den långtida ungdomsarbetslösheten med en manlig över-representation - hänger nära samman med skolmisslyckanden (Eriksson & Ljungdahl 2010).14 Vad som emellertid är verkligt oroande i sammanhanget, och som hotar att plötsligt och kraftfullt öka ojämlikheten i Sverige, är att gruppen unga vuxna som inte svarar mot kraven på dagens arbetsmarknad och löper hög risk för permanent utslagning kan väntas öka närmast explosionsartat under kom-mande fem år. Då börjar nämligen de årskullar träda in i vuxenlivet som fick sina första, för den kognitiva utvecklingen kritiska, levnadsår märkta av 1990-talskrisens drastiska ökning av arbetslösheten i Sverige. Vi har en tid kunnat följa denna tickande bomb i OECD:s PISA-studier och andra internationella undersökningar av svenska elevers färdigheter och kognitiva förmåga. De som i dag är 25 år gamla tillbringade sina första lev-nadsår i ett samhälle i slutet av 1980-talet som praktiskt saknade arbetslös-het, och de presterade väsentligen bättre som 15-åringar i 2003 års PISA-studie än vad de som i år blir 19 gjorde i 2009 års PISA-studie. Vi talar i det

14 Därtill finns i åldergruppen nära 50 000 personer som inte finns i några andra register än folkbokföringen, dvs. de varken betalar skatt i Sverige, studerar, får ersättningar från socialförsäkringar eller kommunalt försörjningsstöd, sitter i fängelse eller finns på annan institution. Informationen av vad dessa individer gör är ofullständig, men en stor grupp dagligpendlar till arbete i Danmark eller Norge (cirka 15 000 i åldersgruppen enligt SCB). Totalt arbetar nära 70 000 svenskar i Norge och åtskilliga som vistas där för längre eller kortare perioder är fortfarande folkbokförda i Sverige. Av de som återstår i gruppen med okänd sysselsättning kan man utgå från att en del arbetar svart eller försörjer sig med brottslighet inom landet, okänt hur många. Ytterligare andra som har ursprungsmässig anknytning till annat land vistas helt enkelt inte i riket.

29

senare fallet om en årskull som föddes år 1994, då mer än vart femte barn hamnade i en familj med en eller båda föräldrarna i arbetslöshet. Utveckling-en av faktorinkomster, dvs. före transfereringar, för familjer med barn 0-7 år i Sverige åren 1991 till 1998 ordnade i kvintiler framgår av diagram 1. Kvintilgruppvärden för faktorinkomst bland barn 0-7 år. Index 1991 = 100. 1991-1998

0

20

40

60

80

100

120

140

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

Kvintil 1

Kvintil 2

Kvintil 3

Kvintil 4

Kvintil 5

Källa: Gustafsson et.al. 2003

Som Esping-Andersen understryker finns i dag brett vetenskapligt stöd för slutsatsen att fattigdom under de första levnadsåren har en starkt negativ inverkan på barns kognitiva och icke-kognitiva utveckling. Nu mildrades inkomstbortfallet som diagrammet visar i den nedersta kvintilen av trans-fereringar (a-kassa eller försörjningsstöd), men samtidigt drabbades dessa barn dubbelt genom att barn till arbetslösa på 1990-talet utestängdes från förskolan och dess kompensatoriska insatser för brister i familjers förut-sättningar att vara en stimulerande och lärande miljö; således just de barn som sannolikt var i störst behov av dessa insatser. Skillnaderna i resultat mellan de två PISA-undersökningarna i åren 2003 och 2009 är mycket betydande. Andelen som inte uppnådde vad som kallas PISA-minimum i den matematiska delen, som utvecklingspsykologerna håller för ett gott allmänt test av den kognitiva förmågan, nästan fördubblades från tolv till 21 procent. Ett sådant ras för ett land på bara sex år är unikt i PISA-stu-dierna och får ses som ett utslag av hur snabbt och brutalt 1990-tals krisen förändrade Sverige. Man kan lägga märke till att när Esping-Andersen kon-staterar att barn ur den nedersta kvintilen har dubbelt så hög chans i Sverige att hamna i ett bättre läge än föräldrarna än i Förenta staterna, så gör han det på grundval av observationer från årskullarna födda i åren 1964 till -77, den svenska jämlikhetens guldålder. Vi hamnar i årskullen född 1994 nära de

30

stora klyftornas USA, där 23 procent inte når upp till PISA-minimum i matematikdelen, att jämföra med 21 procent i Sverige. Det ser inte bättre ut när det gäller verbala färdigheter. Nära en femtedel, 18 procent av de som i dag är 19 år gamla och står på tröskeln till arbetslivet, visade sig i 2009 års PISA-undersökning sakna funktionell läsförmåga (OECD 2010). Det är verkligt alarmerande. En ny PISA-undersökning gjordes i fjol, men resultaten presenteras inte förrän i december i år. Eftersom 1990-talskrisen frambringade varaktiga socioekonomiska och socialt kontextuella förändringar i Sverige finns anled-ning att befara att raset har fortsatt, om än kanske inte i samma våldsamma takt. Vi ser i dag accelererande kontraster i storstäderna mellan välbärgade villa- och innerstadsdelar med höga utbildningsnivåer, låg arbetslöshet, goda inkomster, utmärkt hälsoläge och skolresultat på topp - och utsatta förorter från miljonprogrammet som uppvisar den rakt motsatta bilden av låg syssel-sättning och utbildningsstatus, utbrett beroende av försörjningsstöd, ohälsa och barns skolmisslyckanden (Kölegård Stjärne et.al. 2007). Men det handlar inte bara om storstäderna. Det finns även andra delar av landet som genom den tilltagande regionala polariseringen saknar de blomstrande och dyna-miska sidorna av storstadslivet, men är väl representerade när det gäller socioekonomiska brister och demografisk obalans – och ligger i bottenskiktet när det gäller resultat i nationella prov i skolan (Skolverket). Vi kan således vänta oss en drastisk ökning av andelen vilka har svårigheter att finna en väg till anställning i årskullarna som träder över tröskeln till vuxenlivet under de närmast följande åren. På grundval av 2009 års PISA-studie kan man anta att det handlar om upp emot var femte individ - eller cirka 25 000 personer i varje årskull. Det finns helt enkelt föga plats i dagens arbetsliv för den som saknar funktionell läsförmåga och har stora svårigheter att tillägna sig och bearbeta ens enkel information. Som Esping-Andersen påpekar med stöd i James Heckmans m.fl. forskning, så är insatser för att i efterhand försöka kompensera för brister i den kognitiva stimulansen under de första levnadsåren både kostsamma och ineffektiva. I sammanhanget är det naturligtvis av stor vikt att inte ramla i fällan för så kallade ekologiska felslut. Vad forskningen talar om för oss är giltigt på befolkningsnivå och kan inte översättas till individnivå. De förhållanden vi ser här ger oss starka argument för att exempelvis kraftfullt rusta upp vuxen-utbildningen, inte det motsatta, därför att på individnivå kan sådana sats-ningar vara framgångsrika. Ändå måste man konstatera att utsikterna är synnerligen problematiska, inte minst för att samtidigt som vi ser att tillträ-dande årskullar kommer att ha avsevärt sämre förutsättningar att svara mot kraven i arbetslivet, så tycks det som vi befinner oss i ett pågående skov av förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt, som kraftigt höjer trösklarna och stegrar kontrasten mellan de som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det. Arbetsmarknadens strukturella och funktionella förändringar inte är jämnt fortskridande, utan utvecklas diskontinuerligt över konjunkturcykeln och i

31

synnerhet i skov i samband med ekonomiska kriser. 1990-talskrisen framstår som den stora vattendelaren i svensk nutidshistoria, som transformerade samhället på djupet genom arbetslivets förändringar. Krisen påverkade arbetsmarknaden strukturellt genom att det inte var samma jobb som hade försvunnit i nergången som återkom när det vände uppåt igen. En stor mängd okvalificerade och relativt lättillgängliga arbetstillfällen försvann för gott. Men krisen påverkade också arbetsmarknadens funktionssätt. Överallt var det plötsligt röda siffror i årsredovisningarna - förluster i näringslivet och underskott i offentlig sektor. Då det inte går att fortsätta på samma sätt som tidigare med röda siffror på sista raden blev det en tving-ande utgångspunkt för en förkrossande effektiviseringsvåg i alla delar av arbetslivet. Det var framgångsrikt såtillvida att produktiviteten i den ekono-miska produktionen stegrades kraftigt överallt - men till priset av en var-aktigt lägre sysselsättningsgrad och högre arbetslöshetsnivå i samhället. Under en tioårsperiod med början i 1990-talets mitt medförde förändrade prestations- och kompetenskrav i nya, slimmade och flödesorienterade arbetsorganisationer att mellan 300 000 och 400 000 individer i yrkesaktiv ålder permanent stöttes ut ur arbetslivet in i offentliga försörjningssystem. Samtidigt blev barriärerna in till arbetsmarknaden höga för dem som befann sig på utsidan. Man kan lägga märke till att de bestående förändringarna i arbetsmarknadens funktionssätt snarare orsakades av hur vi tog oss ur krisen än av krisen i sig (Nilsson & Nyström 2008). Nobelpristagarna Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher Pissarides har förklarat förändringar i arbetsmarknadens funktionella mekanismer med en teoretisk distinktion mellan volymmarknader och sökmarknader. I det första fallet, t.ex. marknaden för råolja, möts utbud och efterfrågan på ett tämligen okomplicerat vis. Den som vill köpa 5 000 fat Crude Brent-olja bryr sig inte om vilka fat det handlar om. Produkten är homogen. Prisbildningens medling mellan utbud och efterfrågan levererar utan komplikationer transaktioner på en opersonlig marknadsplats. På en sökmarknad däremot, t.ex. marknaden för franska empiresoffor från 1800-talets början, måste en aktiv och lyckosam sökning göras av både säljare och köpare, och det enskilda objektet måste falla köparen i smaken för att en transaktion ska komma till stånd. Ekonomernas standardmodell för en marknad är utformad efter funktionerna på en volymmarknad, men Dia-mond, Mortensen och Pissarides visar att marknadsmekanismerna fungerar helt annorlunda på en sökmarknad. När de har tillämpat dessa slutsatser på studier av arbetsmarknaden har de funnit att den stegvist i ojämna språng i allt mindre grad har karaktären av en volymmarknad och allt mera av en sökmarknad - och som sådan kan präglas av betydande friktioner och ihållande obalanser mellan utbud och efterfrågan (Pissarides 1990). Det finns en rad tecken på att finanskrascherna år 2008 och den följande på sina håll i världen mycket djupa recessionen utlöste ett nytt, just nu pågåen-de skov av förändring i arbetsmarknadens funktionssätt. Vi ser detta främst i länder som drabbades värst av krisen, men också i det svenska arbetslivet. Det handlar om en väsentlig försvagning av det fundamentala sambandet att

32

fler lediga arbetstillfällen reducerar arbetslösheten och vice versa. Tydligast ser vi detta i Förenta staterna, vilket framgår av diagram 2. Diagram 2. Beveridgekurva, Förenta staterna, i åren närmast före (grönt), under (rött) och efter (blått) recessionen i samband med finanskraschen 2008

Källa: U.S. Bureau of Labor Statistics

Diagrammet visar en så kallad Beveridgekurva för den amerikanska arbets-marknaden i åren närmast före (grönt), under (rött) och efter (blått) den recession som följde på finanskraschen år 2008. Kurvan demonstrerar sam-bandet mellan mängden vakanser (vertikal axel) och sysselsättningen (horisontell axel, omvänd skala). En "normal" Beveridgekurva sträcker sig från diagrammets övre vänstra hörn till det nedre högra och visar att fler lediga jobb ökar sysselsättningen - och tvärtom. De gröna och röda punkterna i diagrammet för tiden före och under finanskrisen bildar en sådan kurva. Men i perioden som följer efter recessionen ser det helt annorlunda ut (de blå punkterna). Kurvan har inte bara förskjutits till höger i diagrammet utan också rätats upp till en praktiskt taget vertikal linje. Det betyder att sysselsättningen inte längre påverkas av hur många lediga arbeten det finns. Den amerikanska arbetsmarknaden har råkat i ett tillstånd där fundamentala samband för dess funktionsduglighet uppenbarligen har satts ur spel. Tendensen har inte haft lika starkt genomslag i Sverige, men en Beveridge-kurva för svensk arbetsmarknad under samma period visar ett snarlikt mönster. Kurvan förskjuts till höger i diagrammet och rätas upp, om än inte lika mycket som i Förenta staterna (diagram 3).

33

Diagram 3. Beveridgekurva, Sverige 2007-2011

Källa: Af, SCB och Industrikommittén

Vad kurvorna visar är att bristen på överensstämmelse mellan vad som efterfrågas på arbetsmarknaden och vad de arbetssökande har att erbjuda accelererar. Under år 2010, när antalet vakanser ökade tämligen snabbt i Sverige efter två år av stigande arbetslöshet, rapporterade nära hälften av de rekryterande arbetsgivarna att de fann det svårt eller mycket svårt att finna de medarbetare de sökte (Svenskt Näringsliv 2010). Samtidigt var över 400 000 personer registrerade som aktivt arbetssökande arbetslösa vid arbetsförmedlingarna. Ungefär hälften av alla utlysta lediga befattningar övergår i dag till att under längre eller kortare tid bli vakanser, dvs. otillsatta, vilket är en historisk toppnotering (Af, SCB). Finanskraschen år 2008 med epicentrum i Förenta staterna drabbade den svenska exportsektorn svårt, men fick genom det stora bytesbalansöverskot-tet som fungerade som en stötdämpande buffert begränsat genomslag på den inhemska arbetsmarknaden. Men långtidsarbetslösheten har ökat opropor-tionerligt sedan år 2008, från 28 000 personer som då var registrerade som arbetslösa vid Af till mer än två år till 68 000 personer i dag. SCB:s nya möjligheter att över tid beräkna utflödessannolikheten ur arbetslöshet pekar också i samma riktning - att trösklarna till arbetslivet har skjutit i höjden rejält under åren efter finanskraschen. Ytterligare ett tecken på det är ökningen efter år 2008 av individer under 30 år i vad som tidigare kallades förtidspension, som vi nämnde ovan. Samma sak framgår även av den snabba stegringen av det långvariga beroendet av försörjningsstöd. Diagram 4 visar att mellan åren 2008 och 2012 nära fördubblades antalet hushåll i långvarigt beroende av försörjningsstöd i Göteborg, från 5 730 till 9 354.

34

Diagram 4

Källa: Stadsledningskontoret, Göteborgs Stad

Vi ser således att samtidigt med ett pågående skov av stigande trösklar och barriärer på arbetsmarknaden, så kommer tillträdande årskullars förutsätt-ningar att svara mot arbetslivets krav att försämras språngartat. Det mesta talar för att efter en eventuell valseger år 2014 så kommer Stefan Löfven som nytillträdande statsminister och Ylva Johansson som arbetsmarknadsminis-ter att konfronteras med en snabbt stegrad utestängning av unga vuxna från arbetslivet. Läget kommer att förvärras av att det pågående demografiska skiftet accelererar från år 2015 med stora pensionsavgångar och stagneran-de befolkning i yrkesaktiva åldrar. Analysen leder till slutsatsen att vi med stor sannolikhet hamnar i en mycket svårhanterad situation med samtidig stor och besvärlig brist på arbetskraft och en snabb ökning av individer som inte är anställningsbara. Det kommer att ställa den sociala ingenjörskonsten inför svåra prov. Social-demokratin måste förnya politiken utifrån en inträngande analys av struktur-omvandlingens innevarande fas och hur den formas av dynamiken i både produktionens och reproduktionens sfärer, dvs. av hur såväl arbetslivet som familjebildningen förändras. Esping-Andersens avslutande ord pekar på den avgörande roll som förändrade villkor för humankapitalbildningen spelar. Vi ser idag mycket starka polariserande tendenser i samhällsutvecklingen som drivs både av den globala konkurrensens och den digitala revolutionens radikala förändringar av kompetenskraven i arbetslivet, och familjebildning-ens allt tydligare stratifiering i hög- och lågutbildade par med mycket bety-dande skillnader till icke-materiella investeringar i sina barns livschanser och förutsättningar att framgångsrikt svara mot de ökade behoven av kogni-tiva och icke-kognitiva förmågor i kunskapssamhället. Här ser vi den starkas-te hävstången för kraftigt ökad ojämlikhet i morgondagens samhälle, och det

35

är dynamiken i dessa processer socialdemokratin måste förstå och utforma nya redskap för att hantera och desarmera.15 Det är mot denna bakgrund synnerligen olyckligt om en amerikansk debatt som polemiserar mot betydelsen av dessa omständigheter spiller över till Sverige och får inflytande inom arbetarrörelsen. Bakgrunden till den debatt vi hänvisar till är att finanskraschen år 2008 inte bara var ett grundskott mot trovärdigheten för den neoklassiska eller nyliberala marknadsmodell som spelat stor roll för den ekonomiska politikens utformning i många länder sedan 1980-talet, utan också – men mindre uppmärksammat utanför natio-nalekonomiska fackkretsar - i lika hög grad var fatalt förödande för den ny-keynesianska skolans teoretiska fundament i den s.k. DSGE-modellen (Lönnroth 2012; Leijonhufvud 2011 och 2010).16 Den plötsliga finansiella härdsmältan tog både nyliberalerna vid sötvattnets stora sjöar runt Chicago och nykeynesianerna vid östkustens saltvatten, de två ledande rivaliserande strömningarna inom den akademiska amerikanska nationalekonomin, på sängen. Samtidigt har en tredje skola i skymundan från den stora polemiken mellan nyliberaler och nykeynesianer lite lågmält suc-cessivt vunnit i vetenskapligt anseende och akademiskt inflytande. Det hand-lar om den s.k. humankapitalskolan (exempelvis nobelpristagarna Gary Becker och James Heckman) som med mindre matematiskt teoretiserande har fäst uppmärksamhet på den tilltagande obalansen mellan efterfrågan och utbud på arbetsmarknaden i termer av humankapital, och pekat på detta som en viktig orsak till de växande inkomstskillnaderna mellan de som är attrak-tiva på arbetsmarknaden och de som inte är det. Parallellt med detta har företrädare för vad som kallas den nya ekonomiska geografin framhållit agglomerationen i den urbana tillväxten som en betydelsefull förstärkande mekanism i sammanhanget (se exempelvis Baum-Snow & Pavan 2010).17 Detta kan, men behöver inte nödvändigtvis, ställas i motsättning till nykeynesianernas ekonomistiska förklaring att det är bristande efterfrågan på makronivå och finanskapitalets dominans över realkapitalet som ligger bakom arbetslösheten och växande klyftor. I några artiklar i New York Times i slutet av förra året gjorde den kanske mest kände nykeynesianen Paul Krugman ett försök att uttryckligen vända fokus från humankapitalskolans rön och rekommendationer till en mer klassisk

15 Vi har i en rad böcker och skrifter diskuterat hur detta kan utformas, senast i boken Jämlikhetsnormen och i rapporten Dags att skrota ”Full sysselsättning”, båda Göteborg: Tankeverksamheten 2012. 16 DSGE-modellen är en komplex matematisk, digitaliserad marknadsmodell som utvecklats utifrån delar av tankegodset i J.M. Keynes General Theory of Employment, Interest and Money (1936). Genom ständig kalibrering av modellen med ny input om den fortskridande utveck-lingen på marknaderna ansåg man sig genom avancerade datorberäkningar kunna leverera hållbara prognoser om framtiden. Finanskraschen visade att man inte kunde det. Det är omstritt i vilken grad modellen verkligen förvaltar ett arv efter Keynes. DSGE är en förkort-ning som på svenska ska uttydas ”dynamisk, stokastisk, allmän jämviktsmodell” och kan i de vanligaste versionerna beskrivas som en syntes och kompromiss mellan neoklassiker och keynesianer. 17 Agglomeration = ökad täthet.

36

vänsterdiskussion om fördelningen mellan arbete och kapital (Krugman 2012a och 2012b). I ett diagram visade han hur fördelningen av produktions-resultatet har förskjutits till kapitalets fördel i Förenta staterna sedan 1970-talets början (diagram 5). Diagram 5. Lönernas andel av bruttonationalinkomsten, Förenta staterna 1970-2010

Krugmans budskap var: Dags att ta tillbaka från rövarbaronerna! Sluts cir-keln här och vi hamnar där Esping-Andersens essä tog sin början för hundra år sedan, när socialisterna allmänt var övertygade om att verklig jämlikhet och ett gott samhälle bara kan uppnås genom att bourgeoisien fråntas sina rikedomar? Vid första anblicken förefaller kurvan ovan ge goda skäl för ”de exproprierade att expropriera expropriatörerna", som Marx uttryckte saken - eller åtminstone för rejäla lönehöjningar. Här tycks finnas betydande utrym-me för Robin Hood-politik (även om den kraftigt avhuggna skalan i någon mån överdriver detta). Det finns dock en förbryllande omständighet i sammanhanget. Medan Krug-mans diagram visar hur lönernas andel trendmässigt minskar till fördel för kapitalet, så ger en graf över hur kapitalavkastningen i Förenta staterna har utvecklats under samma period en annan bild (diagram 6 på nästa sida). Man kan tillägga att båda kurvorna kan ritas för Sverige med i stora drag samma utseende. Vad är det som inte stämmer? Kapitalet kan väl inte både vinna och förlora samtidigt? Förklaringen är att kapitalets andel av produk-tionsresultatet (eller förädlingsvärdet) kan stiga av två skäl. Antingen för att kapitalavkastningen stegras på lönernas bekostnad, eller för att kapitalinten-siteten i produktionen ökar, dvs. att investeringarna i teknik, maskineri och insatsvaror ökar mer än lönerna. I det första fallet kan vi tala om en tilltagan-de exploatering, men inte i det andra. Stigande kapitalintensitet för i själva verket med sig en trend till fallande kapitalavkastning. Och det är detta vi ser i diagrammet. Såväl i Förenta staterna som i Sverige har kapitalintensiteten

37

Diagram 6. Avkastning investerat kapital, Förenta staterna 1965-2009

ökat avsevärt under decennierna i fråga, samtidigt som kapitalavkastningen trendmässigt har stagnerat.18 En viktig del i detta förlopp är att produktionen alltmer äger rum i komplexa nätverk av internationella underleverantörskedjor, och den slutliga samman-sättningen i ett land sker med insatsvaror som framställts genom många pro-duktionsled i många länder. I sammanhanget är det väsentligt att trots allt tal om att vi numera lever i tjänstesamhället, så är fortfarande varuproduktio-nen ryggraden i samhällsekonomin. Cirka 80 procent av produktionsvärdet i den marknadsförda tjänstesektorn handlar om insatser i förädlingen och cir-kulationen av varor (Nilsson & Nyström 2012b). Det stora inslaget av insats-varor från internationella underleverantörskedjor i produktionen innebär att beräkningar av förädlingsvärdets fördelning mellan arbete och kapital blir allt mer missvisande, då kapitalandelen innehåller en växande dold löne-andel som är magasinerad i kostnaderna för insatsvaror. I TV-programmet ”Lönesänkarna” (SvT 2013-02-14) tillämpades Krugmans tes svungfullt och vårdslöst på Sverige. Tittarna serverades en vilseledande bild av att lönerna har sänkts oupphörligt sedan 1980-talets början. Inget kan vara mer felaktigt. I perioden mellan åren 1995 och 2005, som av en händel-se inträffade under socialdemokratiskt regeringsinnehav, hade löntagarna i Sverige den längsta och mest kraftfulla ökningen av reallönerna någonsin, sammantaget med ett genomsnitt om nära 40 procent över tio år (Medlings-institutet). Det möjliggjordes genom att den ökning av kapitalintensiteten i produktionen som den sjunkande relativa löneandelen speglar leder till produktivitetsökningar och stigande förädlingsvärden som ger utrymme för

18 Den svenska utvecklingen liknar den i Förenta staterna med tilltagande svängningar längs en långsiktig fallande trend, men med två spikar uppåt som båda handlar om valutakurs-förändringar: de stora devalveringarna åren 1981 och 82 samt uppgivandet av den fasta valutaregimen år 1992 som även det ledde till ett kursfall för den svenska kronan.

38

betydande löneökningar i absoluta tal. Av central betydelse i sammanhanget var att fackföreningarna övergav 1970- och 80-talens huggsexa med nominell överbudspolitik och i stället – återigen – satte fokus på reallönerna och en sammanhållen lönebildning. Om socialdemokratin nu försöker möta den ökade ojämlikhet som följer av att var femte nytillträdande på arbetsmarknaden saknar funktionell läsför-måga med facklig militans för kraftiga löneökningar på kapitalets bekostnad är vi verkligen illa ute, och det gäller i synnerhet de som i den tidiga barndo-men inte fått förutsättningarna att svara mot arbetslivets krav. Till detta kan man lägga att fördelningen mellan arbete och kapital i produk-tionen allt mindre speglar fördelningen mellan den ekonomiska eliten och de stora löntagargrupperna i det senkapitalistiska samhälle vi lever. Den merito-kratiska elit som innehar kommandopositioner i näringslivet får i dag sin reveny i form av extremt höga löner, bonusar av olika slag och på toppen realisationsvinster av sofistikerade finansiella transaktioner (som är något annat än ren kapitalavkastning).19 Vi har kommit en bra bit på den vägen sedan först Adolph Berle och Gardiner Means år 1932 i The Modern Corpo-ration and Private Property och därefter C. Wright Mills i The Power Elite år 1956 och John Kenneth Galbraight i The Affluent Society år 1958 tecknade bilden av en uppstigande elit av anställda teknokrater inom Big Business. Parallellt med detta har församhälleligandet av kapitalbildningen fortgått och baseras i dag till största delen på allmänhetens sparande, pensionsfonder och försäkringspooler. I den finansiella sektorn är numera ägandet så spritt att det knappast längre finns någon ägarmakt – inga klassiska kapitalister – bara anställda förvaltare som till extremt höga löner och ersättningar tar risker med andras pengar (Nilsson & Nyström 2012b). Slutligen och avslutningsvis några kommentarer till Esping-Andersens tes att den skandinaviska socialdemokratin lämnade bourgeoisien i rubbat bo. Man kan se detta antingen i ett mikro- eller i ett makroperspektiv. Det förra hand-lar om villkoren för de välbärgade hushållen, om bourgeoisien som socialt stratum i samhället. Det senare om kapitalismen som system och om bour-geoisiens positioner i den ekonomiska produktionen. En serie inkomstuppgifter från Göteborg mellan åren 1926 och 1980 visar i mikroperspektivet att realmedelinkomsten i 2002 års priser för den översta tiondelen praktiskt taget var oförändrad under hela perioden, från 171 000 kronor år 1926 till 187 000 kronor år 1980, en ökning om bara nio procent på ett drygt halvsekel (Gustafsson & Jansson 2006). Samtidigt steg skatte-kvoten från 9,9 procent till 46,4 procent. Esping-Andersens iakttagelse med data från år 2005 att skatterna i de skandinaviska socialdemokratierna är lindrigare i inkomstskalans topp än vad fallet är i andra jämförbara länder är intressant, men gäller kanske nutiden mer än de decennier vi granskar här.

19 Realisationsvinster av finansiella transaktioner är värdeöverföring som äger rum utanför produktionens sfär och ingår inte i fördelningen mellan kapital och löner i produktionen, medan höga VD-ersättningar och bonusar här räknas till löneandelen.

39

Under perioden ökade medelrealinkomsten för övriga göteborgare (decil 1-9) från 41 000 kronor till 100 000 kronor, dvs. med 140 procent, relativt sett avsevärt mycket mer än för den översta tiondelen. Det är först i andra hälften av 1980-talet som toppinkomsterna börjar stiga snabbare än övriga och eli-ten drar ifrån. Sett i mikroperspektiv berövades inte bourgeoisien sina privi-legier (även om den allmänna inkomstutvecklingen gjorde det svårare och till sist omöjligt att rekrytera hembiträden; ett i den dåtida borgerliga pressen livligt diskuterat ”samhällsproblem”), men man får ändå säga att den hölls rätt kort under folkhemmets glansdagar. Om vi vänder blicken till makroperspektivet så var det år 1920 antagna parti-programmet mycket långtgående i socialiseringsfrågan. Gustaf Möller hade hållit i pennan: ”I samhällets ägo överföras alla för en planmässig folkhushåll-nings genomförande erforderliga naturrikedomar, industriföretag, kredit-anstalter, transportmedel och kommunikationsleder.” Den samma år tillträd-ande första socialdemokratiska regeringen inrättade Socialiseringsnämnden med Richard Sandler som ordförande och Nils Karleby som sekreterare med uppdraget att utreda och presentera förslag för hur detta skulle verkställas. Dock tvingades regeringen, som var i minoritet, strax avgå på grund av dess militans i skattefrågan. Socialiseringsnämnden fortsatte sitt arbete ända till år 1936, men bl.a. nederlaget i skattefrågan ställde radikalismen under om-prövning, och det enda förslag som gick till genomförande var bolagsformen affärsdrivande verk för vad som uppfattades som ”naturliga monopol”, t.ex. järnvägen, posten och telekommunikationerna. Sedan gammalt var Kronan stor skogsägare, och i början av 1900-talet hade de konservativa i det natio-nella intresset sett till att Malmfälten och Vattenfall kom i statens ägo; lant-bruks- och konsumentkooperationen kom i det rödgröna folkhemmet att dominera livsmedelssektorn, men i övrigt förblev näringslivet i allt väsentligt i privata händer. Ändå kan man inte säga att bourgeoisien lämnades helt i orubbat bo. Den som fick socialiseringsnämnden och partiet ur knipan med de skarpa skriv-ningarna om produktionsmedlens överföring i samhällets ägo i programmet från år 1920 var Karleby. Han skiljde den relativa frågan om vilka disposi-tionsrättigheter som är förbundna med ägandet från den absoluta frågan om ägandet i sig. Det löste den gordiska knuten. Man kunde reglera dispositions-rättigheterna på en skala från ett till nittionio procent utan att behöva ge sig in i den vanskliga frågan om att expropriera borgerlig egendom. Det hand-lade både om beskattning, dvs. att socialisera produktionens resultat, och inskränkningar av den kapitalistiska friheten (Nilsson & Nyström 2012b). Man fann därtill en källa till legitimitet för framgång på denna, vad som senare kom att kallas ”funktionssocialistiska” väg, i vad den amerikanska statsvetaren Sheri Berman (2012) med en slående formulering kallar ”den socialdemokratiska skapelsen av allmänintresset”. För Karleby inträffade en förskjutning av egendomsbegreppet till att ytterst bli en fråga om delaktighet. Lever vi i ”vårt” samhälle eller är det ”deras” samhälle? Enligt detta nya synsätt handlade den socialistiska omvandlingen i sista hand om ”den psykologiska verkligheten”. Karleby menade att reform-

40

politiken kunde ge samhällsutvecklingen en färdriktning som gav individen goda grunder att i sin identitet införliva att hon är myndig medborgare med full delaktighet i en demokratisk, social och produktiv samhällsgemenskap – i kontrast till tiden för den socialistiska kritikens första framträdande, då de besittande herrarna ensamma hade representerat samhället och folket ”blott var ett viljelöst objekt i produktionens tjänst, jämställt med andra materiella produktionsmedel” (Karleby 1926). Samtidigt får man säga att även om reformer för socialisering av produk-tionsresultatet (som mest tog det svenska, socialdemokratiska folkstyret i anspråk 52,3 procent av BNP från marknaden år 1990) och reglering av skydd för barn, löntagare och konsumenter gick längre i Norden än på andra håll med som Esping-Andersen framhåller unik generalitet, så var stigande skattekvoter och kapitalismens civilisering med lagstiftning i varierande grad en trend i alla utvecklade industriländer under efterkrigstiden och framåt. Därtill har de skandinaviska socialdemokraterna mestadels varit trogna kompromisserna från seklets början, före demokratins genombrott, som med start i Danmark lade grunden för kollektivavtalssystemen på arbetsmarkna-derna; i Sverige med Decemberkompromissen år 1906 då arbetsgivarna accepterade arbetarnas rätt att organisera sig fackligt och förhandla sina villkor kollektivt - i utbyte mot att de socialdemokratiska fackföreningarna accepterade arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet. Det handlade inte bara om makten på arbetsplatsen utan i förlängningen också över pro-duktionen – och satte i realiteten en gräns för hur långt arbetarrörelsens politiska gren kunde ingripa i ägandets dispositionsrättigheter. Karleby, som var en tidig förespråkare för att inte ”pappa staten” skulle lägga sig i vad som ankommer på arbetsmarknadens parter att sköta, var sannolikt i hög grad medveten om detta. Han argumenterade kraftfullt för både ”blandekono-mins” och den fria prisbildningens förtjänster. Den svenska socialdemokratin var två gånger i färd med att överskrida funk-tionssocialismen och decemberkompromissen. Det gällde delar av Arbetar-rörelsens efterkrigsprogram år 1944 som åter förordade ”planhushållning” och i synnerhet 1970-och 80-talens löntagarfonder, som i förslagets första utformning handlade om att på sikt verkligen socialisera produktionsmedlen. Men med en uttalad intention att ta makten över den ekonomiska produk-tionen drevs arbetarrörelsen vid båda tillfällena till reträtt. Annorlunda var det med tillkomsten av AP-fonderna. Visserligen var den partipolitiska stri-den skarp i riksdagen, men avsaknaden av uttalade maktintentioner gjorde att bourgeoisien i näringsliv och civilsamhälle inte skred till aktivt motstånd på samma sätt som med PlanHushållningsMotståndet på 1940-talet och 4 oktoberrörelsen på 1980-talet. Låt oss för ett ögonblick återvända till mikroperspektivet och ställa frågan varför den översta tiondelens inkomster, som vi såg ovan, praktiskt taget stod stilla från mellankrigstiden till senare delen av 1980-talet, då de skjuter i höjden. En del av förklaringen är att mellankrigstidens djupa finansiella kriser med Kreugerkraschen år 1932 som kulmen för lång tid placerade den svenska börsen i kylskåpet med länge kvarvarande misstro mot aktiespa-

41

rande. Det innebar samtidigt att den svenska bourgeoisien som socialt stratum fick klara sig utan större inkomster från börsaffärer att komplettera förvärvsinkomsterna med. Det som initialt satte fart på elitens inkomst-utveckling mot slutet av 1980-talet var börshandelns plötsliga uppvaknande till följd av kapitalmarknadens avreglering och de möjligheter till ”klipp” som detta förde med sig. När väl proppen hade gått ur följde snart löner och bonusar efter. Jämfört med andra länder fanns mycket att ta igen! Men det var inte bara avregleringarna som satte fart på börsen. Under de i runt tal 25 år med start år 1960 när AP-fonderna byggdes upp och pensions-utbetalningarna ännu var små (därför att få hade kvalificerat sig för tilläggs-pensioner) innebar det att lejonparten av sparandet och kapitalbildningen de facto socialiserades i Sverige, vilket höll börsen och den privata finansiella sektorn på sparlåga även efter det att minnet av Kreugerkraschen hade bleknat. Ser vi på förloppet ur ett makroperspektiv så fanns inga maktinten-tioner med etableringen av buffertfonderna för pensionssystemet – men det faktum att kapitalbildningen i samhället i stor utsträckning kom att äga rum i statens och folkstyrets hägn var sannolikt av icke ringa betydelse för den faktiska förskjutning av maktbalansen från marknaden och det ekonomiska livets elit till folkstyret och medborgarna, som ägde rum i denna period när socialdemokraterna genomförde en andra våg av mer utpräglat egalitära reformer - och när den jämlikhetsreform inträffade som kanske allra mest förändrade klassamhället, trots att den inte primärt kom från politiken utan mera kan beskrivas en andrahandseffekt – du-reformen med dess otvivel-aktiga avtryck i vad Karleby kallade ”den psykologiska verkligheten”. I 1980-talets andra hälft sammanföll två förlopp som ändrade scenen. Å ena sidan accelererade globaliseringens första i huvudsak finansiella fas med avregleringar av kredit- och valutamarknaderna i hela OECD-området och den följande stegringen av kapitalströmmar över gränserna. Å den andra hade uppbyggnadsfasen av ATP-systemet nått sitt slut, många människor för vilka pensionsavgifter dragits sedan 1960-talet när de förvärvsarbetade fick nu i stället pensioner och AP-fonderna expanderade inte längre. Samman-taget innebar det att den numera helt församhälleligade nykapitalbildningen återfördes till den privata finansiella sektorn. Sannolikt var detta lika viktigt för den förändring av maktbalansen till politikens och löntagarnas nackdel och marknadens fördel som då inträffade, som den i början av 1990-talet explosionsartade ökningen av arbetslösheten.

* Vi ser i dag mycket stora investeringsbehov i det svenska samhället. Det handlar både om underhåll av befintlig infrastruktur som eftersatts under lång tid – järnvägen är det tydligaste men inte enda exemplet – och om offensiva nya satsningar för att säkra en nödvändig omställning till ekologisk hållbarhet i en värld där ej förnybara råvaror tryter och miljöpåverkan tilltar när stora och folkrika tillväxtländer träder in i moderniteten. Samtidigt kan

42

man konstatera att Sverige är väl positionerat inom forskning och näringsliv för spinn off-effekter av innovationer och nya exportframgångar som globalt kan bidra till hållbar utveckling – men det krävs att vi investerar och det krävs att vi gör det stort. Det handlar om nya system för transporter av både gods och passagerare, energiproduktion, stadsbyggnad och kretslopp, för att nämna några centrala exempel. Därtill ser vi också, som vi har belyst i denna efterskrift, stora behov av investeringar i humankapital för att i så hög grad som möjligt mobilisera och utveckla de mänskliga resurser som står till buds för att klara arbetskrafts-försörjningen med en demografi som stagnerar i yrkesaktiva åldrar samtidigt som det blir fler i den äldre befolkningen. Den mycket betydande human-kapitalförstöring vi har beskrivit, som riskerar att ställa var femte person i tillträdande årskullar i en marginaliserad position utanför arbetslivet, måste brytas. Av vad vi kan se i backspegeln drar vi slutsatsen att det socialdemokratin gjorde med 1900-talets reformer som mest lyckliggjorde bourgeoisien, var att lösa kapitalismens problem på ett bättre och mer effektivt sätt än i länder med konservativa eller liberala välfärdsregimer. Det var i det socialdemokra-tiska folkhemmet som näringslivet satte rekorden i rekordåren. Av en uppsjö av forskning som kommer till samma slutsats kan man nämna exempelvis Sapirrapporten (2005) för Ecofin, rådet av EU-ländernas finansministrar, och det finska näringslivets forskningsinstitut ETLA (Andersen et.al. 2007), som båda utan socialdemokratisk tendens pekar ut den nordiska samhälls-modellen som instrumentell för ländernas starka internationella konkurrens-kraft och fördelaktiga positioner i världsekonomin. Det största problemet för arbetarrörelsen i dag, menar vi, är inte att Sverige för tillfället har en moderatledd regering som monterar ner delar av den socialdemokratiska välfärdsregimen utan att denna, som visserligen har stått sig tämligen väl i internationell jämförelse, ändå under senare decennier har svarat allt sämre mot trender och utvecklingstendenser i det globaliserade kunskapssamhället, i synnerhet när det gäller att mobilisera och ta tillvara samhällets mänskliga resurser. Vi har i en rad böcker och skrifter diskuterat hur en ny socialdemokratisk välfärdsregim som bättre svarar mot utmaning-arna i vår tid kan se ut – och vi har på senare tid blivit allt mer övertygade om att en ny, stor fonduppbyggnad är en central del av detta. I Tankeverksamhe-tens nyligen utgivna rapport Att skifta överskottet i bytesbalansen till inhem-ska investeringar (2013) visar vi tillsammans med Erik Bengtsson och Sören Mannheimer att det finns mycket stora kapitalströmmar som i dag går från landet till passivt finansiellt sparande utlandet, som skulle kunna fångas upp i inhemska investeringsfonder för de offensiva satsningar i såväl real- som humankapital som Sverige behöver. Vi reser inte denna fråga ur ett maktperspektiv med syftet att byta ut besluts-fattarna i toppskikten i den ekonomiska produktionen – men vi menar att samverkan mellan samhälle, akademi och näringsliv kring ett sådant pro-gram skulle kunna främja den inhemska sammanhållningen med en gynnsam

43

inverkan på balansen mellan olika intressen i samhället. Vi tror nämligen att i Sverige, som är ett litet land i världen, behöver vi samverka för att vara fram-gångsrika både på hemmaplan och i den internationella konkurrensen. Det finns naturligtvis hur många tekniska frågor som helst att lösa kring detta som vi inte tar upp här. Ett rejält och grundligt utredningsarbete behövs. Vi nöjer oss med att peka ut riktningen: en ny skandinavisk jämlik social demokrati med en lycklig bourgeoisie. Referenser Andersen, T.M. et.al. (2007), The Nordic Model Embracing Globalization and Sharing Risks,

Helsingfors: ETLA

Baum-Snow, N. & Pavan, R. (2010), Inequality and City Size, Rochester: University of Rochester

Bengtsson, E., Mannheimer, S., Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2013), Att skifta överskottet i bytesbalansen till inhemska investeringar, Göteborg: Tankeverksamheten

Berle, A.A. & Means, G.C. (1932), The Modern Corporation and Private Property, (2:a upplagan) New York: Harcourt, Brace and World, 1967

Berman, S. (2012), “Social Democracy and the creation of the public interest”, Critical Review 23(3)

Eriksson, L. & Ljungdahl, S. (2010), ”Psykisk ohälsa – folkhälsoproblem nummer ett” i Bremberg, S. & Eriksson, L. (red.) Investera i barns hälsa, Stockholm: Gothia Förlag

Galbraith, J.K. (1958) The Affluent Society, (40:e upplagan) New York: Houghton Mifflin 1998 (svensk översättning Överflödets samhälle, Stockholm: Tidens förlag 1970)

Gustafsson, B. et.al., (2003), ”Barnens inkomststandard under 90-talets djupa recession och den följande återhämtningen”, Socialvetenskaplig tidskrift, 1

Gustafsson. B. & Jansson, B. (2006), “Toppinkomster i Sverige under tre kvarts sekel”, Ekonomisk Debatt, 8

Karleby, N. (1926), Socialismen inför verkligheten, Stockholm: Tidens förlag

Krugman, P. (2012a), “Rise of the robots”, New York Times, 8 december

Krugman, P. (2012b), “Robots and Robber Barons”, New York Times, 9 december

Kölegård Stjärne, M. et.al. (2007), ”Boendesegregationens utveckling och konsekvenser”, Socialvetenskaplig tidskrift, 2-3

Leijonhufvud, A. (2011), “Nature of an economy”, Policy Insight nr. 53, London: CERP

Leijonhufvud, A. (2010), “Makroekonomin och krisen: en personlig tolkning”, Ekonomisk Debatt, 4

Lönnroth, J. (2012), Fragment av en hegeliansk historieskrivning över nationalekonomin från svensk horisont, Göteborg: Tankeverksamheten

Mills, C.W. (1956) The Power Elite, Oxford: Oxford University Press

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2012a), Dags att skrota ”Full sysselsättning?”, Göteborg: Tankeverksamheten

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2012b), Jämlikhetsnormen, Göteborg: Tankeverksamheten/ABF

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2008), Reformismens möjligheter, Stockholm: Premiss förlag

44

OECD Factbook 2013

OECD (2010), Database – PISA 2009: http://pisa2009.acer.edu.au/

Pissarides, C. (1990), Equilibrium Unemployment Theory, (nyutgåva 2000) Cambridge, Mass: MIT Press

Sapir, A. (1995), Globalisation and the reform of European social models, Bryssel: Bruegel

Svensk Näringsliv (2010), Rekryteringsenkät, Stockholm

o O o

45

46

Gøsta Esping-Andersen är professor i sociologi vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, och har bl.a. skrivit den banbrytande The Three Worlds of Welfare Capitalism (1990) som är

en jämförande studie av de socialdemokratiska, konservativa och liberala välfärdsregimerna.

Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson www.tankeverksamheten.se

redaktion@tankeverksamheten.se

ISBN 978-91-87077-22-7